Konstitutionsutskottets utlåtande nr 32 år 1964

1

Nr 32

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion
angående suppleanter för stads-, kommunal- och
kyrkofullmäktige.

I motionen nr 119 i andra kammaren av herr Johansson i Trollhättan
hcmställes, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om utredning
och förslag beträffande införande av suppleantinstitution för stadsfullmäktige,
kommunalfullmäktige och kyrkofullmäktige».

Behandlingen av motionen, vilken hänvisats till konstitutionsutskottet,
har uppskjutits till innevarande höstsession.

Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse icke lämnas
i det följande, hänvisa till motionen.

Gällande rätt. Suppleanter utses eller kan i allt fall utses för ledamöterna
i kommunernas administrativa organ. Motsatsen är huvudregel för de beslutande
organen. Sålunda kan suppleanter icke väljas för stads-, kommunal-
och kyrkofullmäktige och icke heller för församlingsdelegerade med
det undantaget, att enligt 39 § lagen om församlingsstyrelse suppleanter
kan utses för församlingsdelegerade i Stockholm. För landstingen finns utförliga
bestämmelser i ämnet. Redan vid landstingsvalen utses sålunda suppleanter
och bestämmes den ordning, vari de skall inträda (47 § kommunala
vallagen). Dessa har ej endast funktionen att ersätta avgången landstingsledamot
utan inträder även vid tillfälligt förfall, varvid gäller, att en
inkallad suppleant tjänstgör till mötets slut och sålunda icke blott för en
del av detta (22 § landstingslagen).

Frågans tidigare behandling. Frågan om införande av en suppleantinstitution
hos de primärkommunala representationerna har vid åtskilliga tillfällen
varit föremål för provning. Sålunda gjorde riksdagen år 1913 i anledning
av en motion, vilken tillstyrkts av konstitutionsutskottet (uti. nr 4),
eu framställning till Kungl. Maj :t om införande av suppleanter för stadsfullmäktige.
Skrivelsen föranledde en proposition år 1918 angående suppleantinstilution
för såväl stads- som även kommunal- och municipalfullmäktige.
Konstitutionsutskottet (ull. nr 22) tillstyrkte propositionen i princip
men föreslog ett annat system för suppleanters utseende och inkallande än
det Kungl. Maj:t framlagt. Frågan föll, sedan kamrarna stannat i olika be 1

Iiihang till riksdagens protokoll t!)64. 5 samt. 2 avd. Nr 32

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 32 år 196b

slut. Då spörsmålet återupptogs i en motion år 1928, avstyrkte emellertid
konstitutionsutskottet (uti. nr 5) en reform under anförande i huvudsak,
att de tidigare påtalade olägenheterna av att suppleanter saknades i berörda
institutioner hade minskats, bl. a. genom kommunikationernas snabba
utveckling, och att principella invändningar kunde anföras mot den föreslagna
reformen, vilka övervägde fördelarna därmed. Riksdagen avslog
motionen. Då nya motioner i ämnet väcktes åren 1930 och 1932, blev utgången
densamma i både utskottet (uti. nr 30 resp. 4) och riksdagen. En
annan ståndpunkt intogs emellertid år 19bi, då riksdagen på utskottets hemställan
(uti. nr 8) beslöt en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om utredning
rörande lämpligheten av suppleanter för stads-, kommunal-, municipaloch
kyrkofullmäktige. Frågan blev härefter föremål för ingående överväganden
av kommunallagskominittén, redovisade i dess betänkande år 1952 med
förslag till ny kommunallag (SOU 1952: 14). Kommittén avstyrkte en reform
i berörda hänseende. Samma ståndpunkt intogs av Kungl. Maj :t i den
proposition år 1953, vari på grundval av nämnda betänkande förslag framlades
till ny kommunallag. Konstitutionsutskottet (uti. nr 22) fann sig med
hänsyn till den förebragta utredningen böra biträda propositionen på denna
punkt, med avstyrkande av väckta motioner i ämnet. Riksdagen följde utskottet.

De skäl, som anförts för och emot införande av suppleanter hos de primärkommunala
representationerna, har vid ettvart av här angivna tillfällen
varit i stort sett desamma. Till förmån för en reform har ansetts tala främst
önskvärdheten av fulltalighet och risken för att ledamöters frånvaro föranleder
beslut, som strider mot en församlings partimässiga sammansättning.
Mot en reform har särskilt anförts, att den kunde förväntas medföra en
minskad ansvarskänsla inför berörda uppdrag, och att det måste vara av
värde att beslut fattas av en från det ena sammanträdet till det andra oförändrad
församling, samt även att suppleanter kunde befaras icke få önskvärda
kvalifikationer.

Kommunallagskommittén verkställde en omfattande enkät för att utröna
inställningen hos kommunerna till en reform i ifrågavarande hänseende.
Resultatet redovisades i förutnämnda betänkande. Det framkom, att flertalet
ställde sig avvisande till ett suppleantsystem. Av 70 landskommuner
avstyrkte 40, av 20 städer 17. Vid remissbehandlingen av kommitténs betänkande
förordade endast eu länsstyrelse och 4 kommuner införande av suppleanter.
Yttranden hade inkommit från 367 kommuner och municipalsamhällen.
Konstitutionsutskottet anknöt härtill i sitt utlåtande vid 1953 års
riksdag och anförde:

Detta måste uppenbarligen tolkas så, att fullmäktiginstitutionen anses
fungera tillfredsställande även om icke suppleanter finnas för frånvarande
ledamöter. Att gentemot denna kommunala erfarenhet och inställning
vidhålla tanken på ett suppleantsystem såsom motiverat ur rent principiella
synpunkter förefaller icke rimligt. För övrigt måste kommunernas avvisan -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 32 år 196i

3

de hållning anses ge ökad tyngd åt de invändningar mot suppleantinstitutionen,
som framförts när den föreliggande reformfrågan tidigare i olika sammanhang
varit under debatt. Att möjligheten alt inkalla suppleant kan hos
enskilda fullmäktigledamöter minska deras känsla av ansvar för sitt uppdrag
lärer sålunda icke kunna helt bestridas. Och även hos allmänheten kan
lätt en motsvarande nedvärdering av fullmäktiguppdraget komma till synes.
Detta kan t. ex. taga sig uttryck däri, att en arbetsgivare utan verkligt
tvingande skäl vägrar en anställd ledighet för att deltaga i ett fullmäktigsammanträde
under hänvisning till att suppleant tinnes för den anställde.
Över huvud taget synes det vara ägnat att minska fullmäktiges auktoritet
i allmänhetens ögon, om viktiga kommunala angelägenheter avgöras av en
från det ena sammanträdet till det andra olika sammansatt fullmäktigförsamling.
Till det sagda vill utskottet blott foga, att en suppleantinstitution
säkerligen skulle kräva tämligen komplicerade lagregler och bliva besvärlig
i tillämpningen, särskilt i vad angår prövningen av anmält förfall och
inkallande av suppleant.

Suppleantfrågan upptogs även till behandling av församlingsstyrelsekommittén,
vilken i två betänkandcn år 1957 (SOU 15 och 45) framlade föislag
dels till församlingslag, dels till särskild sådan lag för Stockholm. Av samma
skäl, som förut anförts i fråga om de borgerliga primärkommunerna
avstyrkte kommittén införande av suppleanter för kyrkofullmäktige och
församlingsdelegerade. Kommittén antecknade, att suppleanter för församlingsdelegerade
i Stockholm lagfästs år 1942, men att detta förhållande torde
vara historiskt betingat. Församlingsdelegerade i huvudstaden var ursprungligen
icke någon permanent institution utan skulle tillsättas för att
fungera som skiljenämnd, då församlingar vid viss frågas avgörande stannat
i skiljaktiga beslut. Förhållandena i Stockholm motiverade emellertid
enligt kommitténs mening ej en avvikelse från vad som eljest gällde, varför
ifrågavarande suppleantinstitution föreslogs upphävd i samband med en
revision av lagstiftningen. Huvudstaden kom sedermera att omfattas av den
nya församlingsstyrelselag, som antogs år 1961. I propositionen därom
hade Kungl. Maj :t anslutit sig till kommitténs mening på den här berörda
punkten, men konstitutionsutskottet (uti. nr 16) fann bärande skäl föreligga
för att behålla suppleantinstitutionen för församlingsdelegerade i
Stockholm. Härvid beaktade utskottet särskilt, att dessa delegerade hade eu
starkt lokal anknytning och alt flera församlingar skulle komma att representeras
i samfälligheten av endast två delegerade. Riksdagen följde utskottet.

Författningsutredningen. Det bör i detta sammanhang antecknas, att förslag
vid olika tillfällen väckts om införande av suppleanter för riksdagens
ledamöter att inträda vid uppkommande förfall. Riksdagen avslog sålunda
åren 1928 och 1950 på hemställan av konstitutionsutskottet (uti. nr 3 resp.
nr 2) motioner i ämnet. Frågan har härefter upptagits av förtattningsutredningen,
vilken föreslagit ett system med ersättare lör riksdagsledamöterna.

4 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 32 år 196t

Övervägandena i ämnet redovisas i motiven till utredningens förslag till ny
regeringstorm (SOU 1963: 17). En redogörelse lämnas där för de ovan berörda
förarbetena till 1953 års kommunallag. Det betonas, att de synpunkter,
som anförts till lörmån för suppleanter i de primärkommunala församlingarna,
symes i hög grad äga giltighet i fråga om riksdagen. Ett suppleantsystem
står enligt utredningens mening i principiell överensstämmelse
med den demokratiska samhällsordningen såsom innebärande en garanti
för att medborgarnas i val uttryckta vilja återspeglas i riksdagens beslut.
De skäl, som anförts mot fullmäktigsuppleanter, är enligt utredningen ej i
allt utan vidare giltiga i fråga om riksdagen. Sålunda finner utredningen ej
anledning att räkna med att riksdagsledamöternas ansvarskänsla skulle
minskas, om en ersättarinstitution skulle införas. Därtill kommer, att ett
allt starkare praktiskt behov kommit att föreligga av ersättare för riksdagens
ledamöter och att införandet av dylika skulle kunna förväntas underlätta
rekryteringen till riksdagen.

Landstingsutredningen. Suppleantsystemet inom landstingen har behandlats
av landstingsutredningen i dess betänkande år 1963 (SOU 64) om
landstingens organisation och arbetsformer. Även denna utredning hänvisar
till vad som förekommit i fråga om suppleanter för de primärkommunala
tullmäktige. Sålunda understrykes inledningsvis, att kommunallagskommittén
i sitt ovan berörda betänkande framhöll, att suppleantsystemets
användning i landsting icke syntes kunna tagas till intäkt för införande
av fullmäktigsuppleanter. Skälen till den skiljaktiga ordningen var att hänföra
till landstingsområdenas storlek, vikten av att landstinget är fulltaligt
under den korta tid det är församlat till arbete, och andra faktorer som
saknar motsvarighet i primärkommunerna. Landstingsutredningen uttalar
för egen del, att den anpassning till vissa primärkommunala regler, som
föreslås i betänkandet, ingalunda utesluter ett bibehållande av suppleanter
för landstingens ledamöter. Suppleantsystemet bör bl. a. kunna ses som en
tillgång vid landstingens rekrytering av nya ledamöter. Det bör sålunda
enligt utredningens mening behållas.

Motionen. Frågan om fullmäktigsuppleanter bör enligt motionärens mening
nu omprövas i positiv riktning. De synpunkter därpå, som anläggs i
motionen, är desamma, som förut anförts. Det framhålles, att utvecklingen
varit ägnad att understryka de fördelar, som skulle vara förenade med ett
suppleantsystem, och förringa de farhågor, som rests. Särskilt betonas att
det praktiska behovet av ersättare för fullmäktige ökat med samhällsutvecklingen,
och att förutsättningarna för en suppleantinstitution väsentligt förbättrats
genom att fullmäktige i allt större utsträckning stencilerar eller
trycker sina handlingar, vilket gör det lättare för en suppleant att följa
frågorna. Vidare åberopas författnings- och landstingsutredningarnas förord
för ersättarsystem inom riksdagen och landstingen.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 32 år 1964

5

Utskottet. Frågan om införande av suppleanter för de primärkommunala
fullmäktige har vid åtskilliga tillfällen varit föremål för behandling i riksdagen
och överväganden av utredningar på kommunallagstiftningens område.
Senast upptogs spörsmålet i samband med stiftandet av 1953 års kommunallag
och 1961 års lag om församlingsstyrelse. Resultatet av de överväganden,
som sålunda förekommit, har blivit, att suppleanter endast ansetts
böra förekomma för församlingsdelegerade i Stockholm men icke för
stads-, kommunal- och kyrkofullmäktige och icke heller för församlingsdelegerade
utom huvudstaden. Vid ställningstagandet år 1953 fästes särskild
vikt vid att en suppleantinstitution avstyrkts av flertalet kommuner vid en
av kommunallagskommittén företagen enkät och vid remissbehandlingen
av kommitténs betänkande förordats endast av ett mycket ringa antal kommuner.
Det undantag, som år 1961 gjordes för församlingsdelegerade i
Stockholm, motiverades med speciella omständigheter. Särskilda förhållanden
har också föranlett, att suppleanter ansetts böra finnas för landstingens
ledamöter. Som framhölls både av kommunallagskommittén och senast
av landstingsutredningen i dess betänkande år 1963 kan landstingens suppleantinstitution
ej åberopas som bärande skäl för en motsvarande ordning
inom primärkommunerna. Då författningsutredningen föreslagit införande
av ersättare för riksdagens ledamöter, har också åberopats särskilda synpunkter,
som ansetts böra föranleda en annan bedömning än som gjorts i
fråga om de primärkommunala fullmäktige.

Utskottet har icke kunnat finna, att sådana nya omständigheter tillkommit,
som bör föranleda ett annat ställningstagande till frågan om suppleanter
för de primärkommunala fullmäktige än vid den gällande kommunallagstiftningens
tillkomst. Utskottet hemställer därför,

att motionen II: 119 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 18 november 1964

På konstitutionsutskottets vägnar:

BENGT ELMGREN

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, Damström,
fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson, Erik
Olsson, Dahlén och Dahl*; samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Tumhult, Adamsson, Braconier*,
Henningsson, fru Thunvall, herrar Andersson i Billingsfors, Keijer,
Boo och Andersson i Storfors.

E] närvarande vid justeringen.

6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 32 år i96i

Reservation

av fru Segerstedt Wiberg, herrar Dahlén, Magnusson i Tumhult, Braconier,
Keijer och Boo, vilka ansett, att utskottets yttrande och hemställan
bort ha följande lydelse:

Suppleanter har funnits för landstingens ledamöter, alltsedan landstingen
inrättades. Däremot har suppleantsystem ej införts för de primärkommunala
representationerna. Frågan därom har vid åtskilliga tillfällen varit
föremål för överväganden. Ställningstagandet har därvid utfallit olika.
Vid två tillfällen, åren 1913 och 1944, har riksdagen beslutit skrivelser till
Kungl. Maj:t i ämnet, och vid ett tillfälle, år 1918, framlades en proposition
med förslag till införande av fullmäktigsuppleanter, vilken emellertid,
ehuru i princip tillstyrkt av utskottet, icke föranledde lagstiftning, då kamrarna
stannade i skiljaktiga beslut i fråga om sättet för reformens genomförande.
Vid andra tillfällen, då motsvarande fråga behandlats i riksdagen,
senast i samband med stiftandet av 1953 års kommunallag, har en reform
avvisats.

Som uttalats i förevarande motion synes tiden nu vara inne att ompröva
den berörda frågan i positiv riktning. Starka skäl talar för att suppleanter
bör finnas även för ledamöterna i primärkommunernas fullmäktige. En
suppleantinstitution framstår sålunda som önskvärd särskilt ur synpunkten,
att därmed garanteras att beslut fattas, som överensstämmer med medborgarnas
i val uttryckta vilja utan inverkan av sådana tillfälligheter som
vissa ledamöters frånvaro. Utvecklingen har också gått i den riktningen,
att ett allt starkare praktiskt behov yppats av ersättare för fullmäktige.
Särskilt må härvidlag erinras om utvecklingen mot allt större kommuner.
De invändningar, som anförts mot en reform i den angivna riktningen, synes
icke längre kunna tillmätas avgörande betydelse. Det bör särskilt antecknas,
att författningsutredningen numera framlagt förslag om införande
av ersättare för riksdagens ledamöter — ett ämne som vid flera tillfällen
tidigare behandlats av riksdagen vitan att positivt resultat nåtts — och
att landstingsutredningen i sitt betänkande år 1963 funnit suppleantinstitutionen
inom landstingen värdefull och därför böra behållas. Även om de
primärkommunala representationerna ej utan vidare kan jämföras med
riksdag och landsting, synes det tydligt, att de principiella frågorna är likartade.
Den klart positiva inställning, som nu kommit till uttryck i fråga
om de senare, torde därför medföra, att de skäl, som vid 1953 års kommunallagsreform
anfördes mot fullmäktigsuppleanter, väsentligt försvagats.
Ett ändrat ställningstagande till denna fråga synes därmed nu vara påkallat.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 32 år 196b 7

Utskottet hemställer sålunda,

att riksdagen måtte, med bifall till motionen II: 119, i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag
beträffande införande av suppleanter för stads-, kommunal-
och kyrkofullmäktige.

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640152