Konstitutionsutskottets utlåtande nr 29 år 1964

1

Nr 29

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion
om rätt för kommun att vidtaga näringspolitiska åtgärder.

I motionen nr 181 i andra kammaren av herrar Holmberg och Hermansson
hemställes, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om förslag till sådan ändring av kommunallagen att kommunerna
ges rätt att starta industrier och ingripa på annat sätt med näringspolitiska
åtgärder för att befrämja kommunens ekonomiska utveckling».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Huvudregeln för borgerlig primärkommuns kompetens meddelas i 3 § i
1953 års kommunallag. Enligt första stycket av detta lagrum äger kommun
att själv, efter vad i denna lag närmare bestämmes, vårda sina angelägenheter,
såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer
annan. I ett andra stycke hänvisas angående vissa kommunala angelägenheter
till vad särskilt är stadgat.

Rättskällor vid detta stadgandes tolkning är vid sidan av lagtexten äldre
och nyare rättspraxis, kompetensdirektiv, givna i samband med att stadgandet
år 1948 erhöll sin nuvarande lydelse, samt speciallagstiftning och till
denna hörande förarbeten.

Med den lydelse lagrummet erhöll 1948 skall allmänintresset och icke såsom
tidigare gemensamhetsintresset vara normerande för kommuns enbart
på det första stycket grundade kompetens. För att vara lagenlig skall den
kommunala åtgärden tillgodose ett allmänt till kommunen knutet intresse.
Denna synpunkt på det kommunala befogenhetsområdet utvecklades närmare
i uttalanden av kommunallagskommittén (SOU 1947:53) och föredragande
departementschef (prop. nr 140/1948).

Beträffande tillämpningen på olika kommunala verksamhetsfält av den
nya kompetensbestämmelsen framhöll både kommittén och departementschef
att det i stort sett borde bli rättstillämpningens uppgift att närmare bestämma
gränserna för kommunernas verksamhet. Därvid skulle rättspraxis
erhålla eu jämförelsevis stor frihet att anpassa sin ståndpunkt efter förhållandena
i de särskilda fallen och med beaktande av den allmänna samhällsutvecklingen.

Kommittén hade verkställt eu undersökning om hur de principer som
uppbar det nya lagrummet skulle verka inom vissa kommunala verksam 1

Bihang till riksdagens protokoll 1964. 6 samt. 2 avd. Nr 29

2 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 29 år 1964

hetsområden. Såväl departementschef som konstitutionsutskottet (uti. nr
24/1948) tog ställning till kommitténs i dessa avseenden uttalade åsikter.
Till de av kommittén behandlade spörsmålen hörde även kommunal affärsverksamhet
och understödjande av enskilda näringsföretag.

Karakteristiskt för den enligt rättspraxis tillåtna kommunala affärsverksamheten
fann kommittén vara att den tillgodosåg viktiga allmänintressen.
Särskilt tydligt var detta beträffande el- och gasverk samt företag med liknande
monopolställning på kommunikationsväsendets område. Betydelsefullt
var att dessa nyttigheter kunde erhållas till så billigt pris som möjligt.
Enligt en gammal rättsgrundsats ägde kommun nämligen inte inlåta sig på
företag enbart i syfte att erhålla ekonomisk vinst.

Vid sidan av sådan tillåten kommunal affärsverksamhet samt företagsamhet
i anknytning till i särskilda författningar reglerade kommunala uppgifter
förekom emellertid också att kommunerna subventionerade eller eljest
främjade enskilda näringsföretag. Efter att översiktligt ha redovisat den
ganska restriktiva rättspraxis som här vunnit insteg uttalade kommittén att
denna rättspraxis i allmänhet kännetecknats av verklighetsblick och anpassning
efter de med olika tider växlande behoven av samhälleliga insatser.
Den allmänna ekonomiska och sociala utvecklingen samt de tekniska framstegen
kunde emellertid framkalla behov av kommunala åtgärder på verksamhetsfält
som hittills helt eller huvudsakligen varit förbehållna den enskilda
företagsamheten. Det vore av vikt att rättstillämpningen vid bedömandet
av sådana åtgärder inte läte sig bindas av traditionella synpunkter
utan beaktade vad de allmänna intressena kunde anses kräva i olika fall.

Kommittén belyste därefter med exempel företag, där en positiv inställning
hos praxis i första hand syntes kunna förväntas antingen därför att företagen
anknöt till redan befintlig kommunal verksamhet eller därför att de
skapade arbetstillfällen åt arbetslösa eller hindrade hotande arbetslöshet. I
övrigt kunde arten och omfattningen av de näringsföretag, för vilka kommunal
drift kunde ifrågakomma, icke överblickas. Gränsdragningen härvidlag
måste hänskjutas till rättspraxis.

Motsvarande synpunkter kunde enligt kommittén läggas på kommunernas
understödjande av den enskilda verksamheten. Förelåg ett allmänt intresse
av kommunalt stöd åt ett enskilt företag, borde kommunen i princip
kunna lämna sådant stöd. Särskilt gällde detta, när ett nedläggande eller inskränkande
av driften skulle föranleda arbetslöshet i kommunen.

På många håll förekom emellertid en subventionering av enskild industri
med huvudsakligen andra syften, såsom att erhålla ökat skatteunderlag eller
liknande fördelar. Beträffande sådant understödjande gjorde kommittén
i fortsättningen en bestämd skillnad mellan å ena sidan individuella industrisubventioner
och å den andra åtgärder i syfte att allmänt befrämja
näringslivets utveckling inom kommunen. Huruvida och i vad mån subventioner
av förstnämnda slag borde tillåtas fann kommittén synnerligen tvi -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 29 år 1964

3

velaktigt. Ofta kunde det visserligen framstå som ett betydande intresse för
den enskilda kommunen att draga till sig en industri, t. ex. för åstadkommande
av en i näringsekonomiskt hänseende lämplig avvägning av olika näringsgrenar,
för upptagande av överskottsarbetskraft etc. Starka skäl talade
emellertid mot eu fri subventionsrätt för kommunerna. Kommunala initiativ
och åtgärder på detta område kunde komma i motsättning till de pågående
strävandena att åstadkomma en ur rikssynpunkt rationell lokalisering
av näringslivet till olika orter och områden. En ohämmad kommunal konkurrens
om industrien med lämnande av subventioner i allehanda former
skulle allvarligt äventyra framgången av nämnda strävanden. Med hänsyn
härtill syntes man ha all anledning att ställa sig tveksam till en uppmjukning
av rådande restriktiva praxis beträffande industrisubventioner.

Åtgärder i allmänt näringsfrämjande syfte syntes däremot på grund av
sin allmänna natur böra falla inom kommuns kompetensområde. Som exempel
på dylika åtgärder nämnde kommittén anordnande av industriområden
och deras förseende med trafikleder, stickspår, ledningar för vatten och avlopp
m. in., tillgodoseende av hantverkets och småindustriens behov av arbetslokaler
samt därmed jämförliga åtgärder.

Departementschefen förklarade sig i huvudsak ense med kommittén i denna
fråga. Införandet av allmänintresset som kompetensreglerande faktor
skulle enligt hans åsikt åtminstone inte för det dåvarande innebära någon
vidgning av gränserna för kommunernas kompetens, sådana dessa gränser
uppdragits av praxis. Liksom kommittén betonade han emellertid att på
detta område en snabb utveckling ägde rum med förskjutningar i betraktelsesättet
och att det därför just för detta område vore särskilt värdefullt med
en elastisk kompetensregel.

Vad departementschefen sålunda anfört föranledde ingen erinran från
konstitutionsutskottet i dess av riksdagen godkända utlåtande.

I sitt betänkande med förslag till kommunallag m. in. (SOU 1952: 14)
återupptog kommunallagskommittén frågan om individuella industrisubventioner,
denna gång i anslutning till ett av utredningen angående näringslivets
lokalisering år 1951 avgivet betänkande (SOU 1951: 6), i vilket ifrågasatts
om icke kommunala industrisubventionsbeslut borde göras underställningspliktiga.
Kommunallagskommittén som ogillade denna form av statskontroll
fann vidare åtgärder i ärendet böra anstå i avvaktan på ytterligare
åtgärder från statsmakternas sida. Kommitténs uttalande blev inte föremål
för något ställningstagande från riksdagens sida i samband med den år 1953
avlåtna kommunallagspropositionen (prop. 210/1953).

Senare vid 1958 års B-riksdag väckta motioner (I: 13 och II: 14) om utvidgning
av kommuns kompetensområde i fråga om drivande av industrieller
affärsverksamhet avstyrktes av konstitutionsutskottet (uti. B 6/1958)
och avslogs av riksdagen.

Såsom motivering för sitt avstyrkande av motionerna anförde utskottet i

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 29 år 196i

huvudsak, att en viss utveckling på detta område av den kommunala kompetensen
var naturlig och önskvärd samt att besvärsmyndigheterna borde
taga hänsyn till samhällsutvecklingen. Att utan inskränkning tillerkänna
kommun rätt att stödja eller driva industri- och affärsverksamhet av rent
spekulativ natur vore emellertid en långtgående åtgärd som mötte betänkligheter.
En ur rikssynpunkt olämplig lokalisering av näringslivet kunde
därigenom framkallas. En sådan utökning av den kommunala kompetensen
som ifrågasatts i motionerna kunde också medföra risk för att de ekonomiskt
starkare kommunerna droge till sig industri och affärsverksamhet
från de svagare.

I detta sammanhang må framhållas att rättspraxis på förevarande område
följt de av statsmakterna vid 1948 års kompetensreform uppdragna restriktiva
riktlinjerna. Kommunala beslut om individuella industrisubventioner
har i ett stort antal fall upphävts såsom överskridande de beslutandes
befogenhet. När utgången i något enstaka mål blivit en annan har detta berott
på särskilda omständigheter såsom arbetslöshetshot och liknande. I
många tall har emellertid besluten lämnats oöverklagade och därmed vunnit
laga kraft.

Frågor om näringslivets lokalisering har de sista åren tilldragit sig allt
större intresse. Bidragande orsaker har varit den allt starkare inflyttningen
från glesbygd till tätort samt den nyligen beslutade nya kommunindelningsreformen.
Bland kommittéer som avgivit betänkanden i hithörande frågor
märks länsutredningen för Jämtlands län (SOU 1963: 45) och kommittén
för näringslivets lokalisering. Vid flera tillfällen har kommunernas uppgifter
vid näringslivets lokalisering berörts i riksdagen. Med anledning av kommitténs
för näringslivets lokalisering betänkande Aktiv lokaliseringspolitik
(SOU 1963: 58) har nyss proposition framlagts för riksdagen (prop. nr 185).

I propositionen uttalar föredragande departementschef att kommunernas
roll i en aktiv framtida lokaliseringspolitik främst skall vara att sörja för en
förutseende planering och för att de samhälleliga investeringar som faller
inom ramen för den kommunala kompetensen utbyggs och dimensioneras
på ett sätt som svarar mot servicebehoven. Däremot ställer sig departementschefen
bestämt avvisande till kommunala subventioner i syfte att påverka
enskilda företags lokalisering och utveckling. I anslutning härtill
meddelar departementschefen att han ämnar föreslå Kungl. Maj :t att föranstalta
om särskild utredning beträffande gränserna för kommunernas kompetens
härvidlag. Anledning saknas att här närmare redovisa övriga i propositionen
ingående förslag.

I övrigt må erinras om att riksdagen vid innevarande riksdags vårsession
på konstitutionsutskottets hemställan med bifall till motionen II: 469 anhållit
om skyndsam prövning och förslag rörande sådan utvidgning av den
kommunala kompetensen, att kommun skall äga vidtaga åtgärder för tillskapande
av semesterbyar och liknande anläggningar. I sitt av riksdagen

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 29 år 196''r 5

godkända utlåtande (nr 14) motiverade utskottet den begärda utredningen
med bl. a. att kommunala initiativ och åtgärder på detta begränsade område
inte framstode som betänkliga ur näringspolitiska lokaliseringssynpunkter.

Utskottet. Huruvida och i vad mån kommun bör äga rätt att stödja näringslivet
i orten är ett komplicerat spörsmål, på vilket flera synpunkter kan
läggas. Sådant problemet numera ställer sig kan det inte angripas isolerat
utan måste ses i samband med andra åtgärder från samhällets sida i syfte
att få till stånd en rationell industrilokalisering och såvitt möjligt förebygga
de ödeläggande verkningar för därav berörda orter som den i accelererat
tempo pågående folkutflyttningen stundom kan få. Vidtages sådana åtgärder
kan frågan om kommunernas näringspolitiska kompetens komma i ett
annat läge. Förslag till dylika åtgärder har nyss framlagts i proposition angående
riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m. (prop. nr 185). Denna
proposition innehåller uttalanden, enligt vilka föredragande departementschefen
ämnar föreslå Ivungl. Maj :t att föranstalta om särskild utredning
beträffande kommunernas kompetens i näringspolitiska ämnen. Med
hänsyn härtill saknas anledning att i vidare mån ingå på saklig prövning av
förevarande motion. Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer
utskottet,

att motionen II: 181 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den It november 1964

På konstitutionsutskottets vägnar:

BENGT ELMGREN

Närvarande:

från första kammaren: herrar Torsten Andersson*, Damström, Sveningsson*,
Georg Pettersson, Olsén*, Erik Olsson, Dahl, Källqvist*, Hilding*
och Hubinette; samt

från andra kammaren: herrar von Friesen, Magnusson i Tumhult,
Bengtsson i Halmstad, Nilsson i Östersund, Braconier*, Henningsson, Westberg*,
Andersson i Billingsfors, Boo och Andersson i Storfors.

* Ej närvarande vid justeringen.

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640152