Jordbruksutskottets utlåtande nr 22 år 196b
1
Nr 22
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående åtgärder för
utrotning av vildmink.
I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 352 av herr Nilsson, Yngve, m. fl. samt II: 402 av
herr Nilsson i Bästekille m. fl., har hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning och förslag om åtgärder för utrotning
av vildmink.
Beträffande det närmare innehållet i motionerna får utskottet hänvisa
till motionen II: 402.
Utskottet har låtit inhämta remissyttranden över motionerna från domänstyrelsen,
som bifogat yttrande av Svenska jägareförbundet, samt från
fiskeristyrelsen, Sveriges fiskares riksförbund och viltforskningsrådet,
vilket senare överlämnat en av fil. mag. Rune Gerell, Lund, upprättad redogörelse
över vissa undersökningar rörande vildminkens ekologi som uttörs
av honom vid zoologiska institutionen därstädes.
Motionerna avstyrks helt av domänstyrelsen, som bl. a. hänvisar till vad
som på olika håll redan vidtagits och alltjämt pågår i motionernas syfte,
liksom av Svenska jägareförbundet, vilket erinrar om att 1949 års jaktutredning
ännu inte avslutat viss utredning i frågan. Viltforskningsrådet uttalai
för sin del önskvärdheten av att anslag för fortsatt forskning beträffande
vildminken kan ställas till förfogande. Fiskeristyrelsen finner motionerna
inte påkalla annan riksdagens åtgärd än att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställer, att motionerna överlämnas till 1949 års jaktutredning
med anmaning att utredningen fortlöpande måtte ta del av den grundläggande
forskningens resultat och så snart ske kan tramlägga därav föranledda
förslag till åtgärder. Likaså anser Sveriges fiskares riksförbund,
att den aktuella frågan lämpligen kan överlämnas till någon av de i gång
varande utredningarna för att granskas i samband med annat, närbesläktat
utredningsarbete. *
I fråga om vildminkens utbredning uppger domänstyrelsen, att vildminken
numera är spridd över hela riket. Enligt Svenska jägareförbundet
måste minken anses utgöra ett djur som tillhör den svenska vildnaden.
Rörande orsakerna till vildminkens spridning anför förbundet bl. a. följande.
1 Bihang till riksdagens protokoll 196b. It) samt. Nr 22
2 Jordbruksutskottets utlåtande nr 22 år 196t
De första farmerna för uppfödning av vildmink i Sverige anlades oinkring
ar 1928. Enligt senast erhållna uppgifter fanns 1956 i hela landet ca
/00 s. k. minkfarmer, varjämte antalet farmade minkar beräknades till
ca 752 000.
Redan under de första åren rymde farmade minkar ut i det fria. Antalet
rån minkgårdar förrymda minkar ökades kraftigt under andra världskriget
på grund av bristande tillsyn från ägarnas sida, till stor del beroende
pa agarnas langa beredskapstjänstgöring. På flera håll släppte man t. o. in.
avsiktligt ut minkarna, eltersom man fann sig inte kunna fortsätta upptodningen.
En starkt bidragande orsak till rymningar har vidare varit och
oide alltjämt vara att ett icke ringa antal farmer saknar rymningssäkra
jtterstangsel eller andra anordningar, som kan förebygga rymning. En utredning
av Sveriges pälsdjur suppfödares riksförbund 1947—48 visade att
omkring baltten eller minst 400 av landets då befintliga minkgårdar ej var
rymmngssakra. Ehuru det finns anledning förmoda, att minkgårdarna däretter
blivit bättre utrustade, måste man alltjämt räkna med att åtskilliga
minkar rymmer ut i det fria.
Beträffande vildminkens skadegörelse uttalar Sveriges fiskares riksförbund,
att det äger sin riktighet, att vildminkens härjningar och skadegörelse
kan vara besvärande för fisket och att lämpliga åtgärder behöver
vidtas häremot. Domänstyrelsen anför, att minken förorsakar omfattande
skadegörelse på fisket. Också för småviltet utgör minken enligt styrelsen
en stor fara, varjämte den understundom även är till olägenhet för lantbrukarna,
då den kommer in i anläggningar för uppfödning av mindre husdjur
såsom höns och ankor. Även viltforskningsrådet uppger att minkens
spridning över landet gått mycket fort och att där minken slagit till omfattande
skadegörelse konstaterats på såväl fisket som den jaktbara faunan.
I sammanhanget inhämtas vidare av den av Gerell lämnade redogörelsen,
alt Gerell med hänsyn till undersökningsresultaten och med kännedom om
minkens jaktsätt är av den upplattningen, att minkens predation på ädeltisken
ej är av sådan grad, att den resulterar i en varaktig minskning av
bestånd i naturlig miljö. Beträffande övriga bytesdjur av intresse för människan
visar enligt Gerell de hittills framkomna resultaten på att minken
utövar ett inte alltför hårt tryck på dessa arter. Ett undantag finns och det
är krältan, rörande vilken dock fordras fortsatt undersökning för att utröna
om minkens påverkan på kräftbeståndet resulterar i en bestående
minskning. En sådan undersökning är planerad men ej påbörjad på grund
av tidsbrist. Redogörelsen innehåller i övrigt följande i ämnet.
Ifrågavarande undersökning har pågått sedan 1961. Arbetet har utförts
av Gerell under professor Brincks ledning. Undersökningen har främst tagit
sikte på vildminkens näringsval. Genom uppsamlande och analys av nänngsiester
har minkens betesval kontinuerligt följts inom skilda lokaler.
Härigenom har erhållits möjligheter att klarlägga i första hand vilka bytesdjur
minken lever av och vidare den årstidsvariation som näringsvalet uppvisar
för olika bytesdjur och skilda näringsmiljöer.
På grund av att näringsmiljöns utformning till stor del bestämmer näringsvalet
har det varit av stor vikt att undersökningen kommit att omfatta
Jordbruksutskottets utlåtande nr 22 dr 196i
alla viktigare näringsbiotoper. Material har således insamlats vid följande
lokaler med angivande av deras ungefärliga karaktar:
a) Rönneån och Rönneholms mosse, Skane (smavdt-, kraft- och fisk
lokal)
b) Bråån, Skåne (kraft- och laxfisklokal)
c) Björkaån, Skåne (laxfisklokal)
d) Krankesjön, Skåne (sjöfågellokal)
e) Hornborgasjön, Västergötland (sjöfågellokal)
f) Sverkestaån, Västmanland (kräft- och laxfisklokal)
g) Ån fr. Iresjön, Västmanland (kräftlokal)
h> Selångersån, Medelpad (laxfisklokal)
i) Faxälven med biflöden, Ångermanland (laxfisklokal)
j) Minkinvaderade öar utanför Smögen, Bohuslän.
Till belysning av
dare i redogörelsen
faran för ädelfiskbeståndet genom vildminken uppges vimed
stöd av materialet från de ädelfisklokaler som in
-
går i undersökningen.
1 Selångersån, som har en god tillgång på laxöring uppgick trelevensen
(förekomst i procent av totala antalet analyserade spillmngar) av laxtisk
under en höstmånad (september 1961) till ca 18 procent. Den vanligaste bytesfisken,
sten- och/eller bergsimpa, förekom i 46 procent, medan Sugarna
huvudsakligen åkersork, vattensork och brun råtta, forekom i 47 pro
cent Jämför man sedan med en vintermånad finner man att forhallandena
har ändrats. Laxfisken förekom i eu frekvens av 39 procent och smiporna
med 95 procent medan gnagarfrekvensen hade sjunkit till 17 procent. De
ta visar dels att fiskens andel ökar under den kallare årstidenidieten de
att ett lättåtkomligare byte, som simporna utgör, okar 1 andel relativt li
mvcket som laxfisken. Mot våren förändras naringsvalet ater. Gnagartore
Älf— fiskens andel minskar. Under speci^Ha forhi,Handen
som under ett »gnagarår» uppgår gnagarfrekvensen till 100procen4, medan
laxfiskförekomsten går ned till någon enstaka procent. Min P
på laxfisken varierar således dels med årstiden och dels med tillgången på
Övriga bytesdjur. Liknande förhållanden finner vi på Övriga adelfisklokaler,
som°ingår i undersökningen. Enda skillnaden är att det ar andra bytesdji ,
som medverkar till eu fördelning av predationstrycket
Lokalens utseende har också en viss betydelse. Minken torde ha mjc
ket små möjligheter att kunna fånga en laxfisk ute pa Öppet vatten. De
nes möjligheter till fångst ligger i ett överraskande angrepp från en fast
punkt. De trångare och mindre vattendragen ger följaktligen minken ston c
utsikter till fångst.
1 fråga om nuvarande möjligheter att utrota vildminkstammen anför
flertalet remissinstanser starka tvivel.
Sålunda bedömer domänstyrelsen förhoppningen härom som orealistisk
och Svenska jägareförbundet anser det vara omöjligt att utrota nnnken.
Enligt fiskeristyrelsen torde förutsättningen för att iitrotningsarbelet skall
lyckas och kostnaden per dödad mink bli godtagbar vara, alt fångstmetoderna
modifieras efter minkens speciella beteendemönster, varför styrelsen
hänvisar till den av Gerell gjorda undersökningen. Av den tidigare namnda
redogörelsen för denna undersökning inhämtas, att Gerell för sin del, med
Jordbruksutskottets utlåtande nr 22 år 196i
tanke på minkens stora anpassningsbarhet till skilda miljöer samt dess
goda reproduktionsförmåga, som gett den möjligheter att etablera nya
bestand och som resulterat i en stark spridning, finner att en litrotningsakhon
skulle komma att ställa mycket stora krav på både personella och
ekonomiska engagemang, samt att det med vår nuvarande kännedom om
minken toretaller Gerell tveksamt om önskade resultat skulle uppnås. Med
hansyn till av Gerell hittills vunna forskningsresultat och erfarenheter
synes det aven viltforskningsrådet osannolikt att man med nu till buds
stående medel skall kunna nå en utrotning av vildminken.
Däremot bedömer remissinstanserna det vara möjligt att genom en intensifiering
av hittills vidtagna åtgärder och genom utnyttjande av resultaten
av den på området bedrivna forskningen kunna tillfredsställande motverka
vildminkstammens spridning och skadegörelse.
Härom anför till en början domänstyrelsen följande.
Genom ändringar i jaktstadgan, som under senare år vidtagits, har öppnats
storre mojligheter för minkens efterhållande.
nrhÖLcatt.-begrtrlSt minkstammens tillväxt har Svenska jägareförbundet
och dess lansjaktvårdsforemngar sedan många år utfört ett förtjänstfullt
aibete. Pa domänverkets marker har styrelsen också försökt att genom sin
persona1 och små jakt- och fiskerättsarrendatorer nedbringa minkstammen
Det torde vara möjligt att genom hårdare jakt och fångst begränsa stamT
t.1. Va.x,t’ åtminstone lokalt. Enda utvägen för en landsomfattande verk
föH,
nml! afl13"1 Sy“e to.rde vara fortsatt propaganda efter Svenska jägareförbundets
linjer. Styrelsen ar for sin del beredd att söka ytterligare stimulera
anstrangnmgarna för minkens efterhållande på mark under stvr
el sens förvaltning bl. a. genom uppdrag åt särskilda fångstmän. Det synes
smnifjl förvaltningarna av Övriga allmänna skogar vidtar åtgärder i
samma syfte För Övriga marker torde det böra ankomma på Svenska jägareförbundet
att genom hänvändelse till innehavare av större marker samt
genom okad propaganda och genom direkta åtgärder från länsjaktvårdsoreningarnas
sida fortsatta och intensifiera arbetet för minkens efterhållande.
Det torde dessutom kunna övervägas att mera allmänt införa skottpengar
i avsikt att stimulera till en ökad jakt, särskilt om de redan låga
skinnpriserna skulle falla ytterligare.
I sammanhanget bör nämnas, att forskning beträffande minkens ekologi
n. bedrivs vid Lunds universitet. Större kännedom om djurets vanor beraknas
bidra till bättre resultat av alla åtgärder för stammens begränsning
VJ O''
Svenska jägareförbundet erinrar bl. a. om att Kungl. Maj:t den 10 maj
1957 — med anledning av en framställning av 1957 års riksdag om att
Kungl. Maj :t måtte vidta de åtgärder till förhindrande av skadegörelse
av mink som efter eu snabb utredning kunde befinnas vara påkallade (motionerna
I: 164 och II: 199; allm. ber.utsk. 12; rskr. 199) — uppdragit åt
1949 års jaktutredning att, med beaktande av vad utskottet anfört i omförmälda
utlåtande, skyndsamt verkställa den av riksdagen förutsatta utredningen
samt att till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag, vartill denna
kunde föranleda. Förbundet anför vidare bl. a.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 22 år 1!)6i
5
I skrivelse till Kungl. Maj :t den 20 september 1957 anförde jägareförbundet,
att förbundet funnit det s. k. vildminkprobleinet vara av så allvarlig natur
icke blott för viltvården utan även för fiskevården att effektiva åtgärder
måtte vidtas ofördröj ligen oaklat den till 1949 års jaktutredning anbefallda
minkutredningen. Förbundet redovisade i skrivelsen eu planerad
riksomfattande s. k. minkkampanj, kostnadsberäknad för budgetåret 1957
/58 till 50 000 kronor. Enligt jägareförbundets bedömande borde den planerade
nrinkkampanjen bli av värde för 1949 års jaktutredning. Förbundet
komme fördenskull att kontinuerligt hålla 1949 års jaktutredning orienterad
om kampanjen och därunder vunna rön och erfarenheter. Förbundet
anförde slutligen att särskilda bidrag erfordrades för kampanjens genomförande.
Enär vildminkens skadegörelse finge bedömas som ungefärligen
lika stor för fiskevården som för jaktvården, hade jägareförbundet ansett
att hälften av kostnaderna borde bestridas av medel som anvisades genom
fiskeristyrelsen och den andra hälften av medel ur jaktvårdsfouden.
Genom beslut den 28 februari 1958 tilldelade Kungl. Maj:t förbundet det
äskade bidraget, fördelat på sätt förbundet anhållit om. Förbundet har därefter
genom länsjaktvårdsföreningarna och de lokala jaktvårdsorganisationerna
bedrivit kontinuerlig bekämpning av vildminken i anslutning till
den plan förbundet utarbetab Ytterligare särskilda bidrag har visserligen ej
tilldelats förbundet för minkkampanjer, men däremot disponeras betydande
belopp av de årliga bidragen till länsjaktvårdsföreningarna för minkbekämpning.
Förbundets bekämpningsmetoder har visat sig tillfredsställande
för att hålla minkbeståndet på en tolerabel nivå under förutsättning att såväl
jakträttsinnehavarna som fiskerättsinnehavarna medverkar vid bekämpningen.
.
Enligt vad jägareförbundet erfarit är det 1949 års jaktutrednings uppfattning
att även 2 § Kungl. Maj:ts kungörelse den (i december 1963, nr 608,
om utplantering av vilt in. in. måste ha varit i kraft några år, innan statsmakterna
tar slutlig ställning till minkproblemet.
Även fiskeristyrelsen erinrar om att motioner i samma och liknande sytte
tidigare förelagts riksdagen, senast år 1959, då tredje lagutskottet efter hörande
av bl. a. styrelsen i samband med sitt ställningstagande i utlåtande
nr 10 vid vårsessionen lämnade en utförlig redogörelse för lrågans dåvarande
läge. Styrelsen anför vidare bl. a.
1960 företogs sådan ändring (nr 263) av 6 § 3 mom. jaktstadgan den 3
juni 1938 (nr 279) att fällor, flak eller andra dylika giller, vari djur kan
dödas eller lemlästas, framdeles finge användas även till fångst av mink.
Varken frisläppandet av denna fångstmetod eller anordnandet av en omfattande,
med statsbidrag understödd utrotningskampanj har emellertid resulterat
i en tillräckligt stor beskattning av beståndet av vildmink. En starkt
bidragande orsak till att fångstverksamheten icke fått avsedd effekt är sannolikt
den bristande kunskapen om vildminkens liv och näringsval. Gjorda
erfarenheter synes visa, att ett effektivt efterhållande av vildminken icke
är möjligt genomföra till rimlig kostnad förrän grunddragen i detta djurs
ekologi och etologi är klarlagda.
Enligt viltforskningsrådet bör i första hand ställas som mål att kontrollera
minkstammen inom riket. För att åtgärder i detta syfte skall kunna
bedrivas med framgång krävs ett gott kunskapsunderlag i fråga om min
-
6
Jordbruksutskottets utlåtande nr 22 år 1964
kens ekologi. Rådet bär därför sedan några år ägnat denna fråga stort intresse,
och Gerells undersökning över ämnet bedrivs med anslag från rådet,
som avser att i den mån medel kan erhållas stödja denna undersökning
även i fortsättningen.
Slutligen framgår av den av Gerell upprättade redogörelsen för nämnda
forskning att en decimering och effektiv kontroll av vildminkstammen är
mycket önskvärd, speciellt inom känsliga biotoper som t. ex. skärgårdarna.
Utskottet. Frågan om vildminkens utbredning och skadegörelse har länge
uppmärksammats av myndigheter och jaktorganisationer och föranlett olika
motåtgärder. Sålunda har på senare år företagna ändringar i jaktstadgan
öppnat större möjligheter för minkens efterhållande. Vidare har medel anslagits
för viss upplysningsverksamhet på området, varjämte länsjaktvårdsföreningarna
erhållit bidrag ur jaktvårdsfonden för bekämpning av vildminken.
Därjämte har 1949 års jaktutredning fått i uppdrag att verkställa
utredning rörande åtgärder för att förhindra skadegörelse av mink. Slutligen
må i sammanhanget framhållas den forskning rörande minkens ekologi
som bedrivs vid zoologiska institutionen i Lund med anslag från viltforskningsrådet.
I motionerna I: 352 och II: 402 har begärts utredning och förslag om åtgärder
för utrotning av vildmink. Till stöd för sitt yrkande anför motionärerna
bl. a. att vildminken kommit att utgöra en allt större fara för ädelfisken
och att vildminkstammen visar en klar tendens att öka.
Utskottet finner det värdefullt, att motionärerna fäst uppmärksamheten
på vildminkens fortsatta ökning och de problem som följer därmed. Det
synes nämligen obestridligt, att vildminkens utbredning och skadegörelse
alltjämt är ett allvarligt problem ur fiske- och viltvårdssynpunkt. Vid remissbehandlingen
har framhållits svårigheterna att utrota vildminken. Mot
bakgrunden härav samt i avvaktan på effekten av pågående och avsedda
motåtgärder ävensom de förslag i ämnet, som kan komma att framläggas
av 1949 års jaktutredning, torde emellertid anledning saknas att från riksdagen
påyrka någon ytterligare utredning i ämnet.
På grund av det anförda hemställer utskottet,
att motionerna 1: 352 och II: 402 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 3 november 1964
På jordbruksutskottets vägnar:
NILS G. HANSSON
Jordbruksutskottets utlåtande nr 22 år J96t 7
Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Hjalmar Nilsson, Lage Svedberg, Nils
Hansson, Carl Eskilsson, Mossberger, Hedström, Hermansson*, Magnusson,
Gunnar Pettersson och Isacson;
från andra kammaren: herrar Hansson i Skegrie, Sköld, Lindström,
Antby, östlund*, Arweson, Johanson i Västervik*, Nilsson i Lönsboda, Eliasson
i Moholm* och Franzén.
* Ej närvarande vid justeringen.
Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640150