Bankoutskottets utlåtande nr b8 år 196b
1
Nr 48
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjer
för en aktiv lokaliseringspolitik m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.
I en den 16 oktober 1964 dagtecknad proposition, nr 185, vilken hänvisats
till bankoutskottet, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att godkänna de riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik
m. m. som föredragande departementschefen förordat.
Rörande propositionens huvudsakliga innehåll må följande anföras.
På grundval av betänkanden av kommittén för näringslivets lokalisering
framläggs i propositionen förslag till riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik.
Denna bör enligt förslaget syfta till att främja en sådan lokalisering
av näringslivet, att landets tillgångar av kapital och arbetskraft blir fullt
utnyttjade och fördelas så att ett snabbt ekonomiskt framåtskridande främjas.
Samhället bör också genom aktiv näringspolitik söka styra utvecklingen
i sådana banor att det stigande välståndet fördelas på ett rättvist sätt och att
människorna i olika delar av landet erbjuds en tillfredsställande social och
kulturell service. De försvarspolitiska synpunkterna får heller inte förbises
vid lokaliseringspolitiska avgöranden. Det betonas att samhället har ett ansvar
för att strukturomvandlingen och den ekonomiska expansionen sker i
sådana former och i sådan takt att de enskilda individernas trygghet värnas.
Det finns därför starka sociala och mänskliga skäl för samhället att vidta
åtgärder som modifierar verkningarna av omvandlingsprocessen. Lokaliseringspolitiken
bör följaktligen även inriktas på att minska de anpassningssvårigheter
som den enskilde ställs inför i ett utvecklingsskede kännetecknat
av omfattande strukturrationalisering inom näringslivet med åtföljande
befolkningsomflyttning.
Det framhålls att en aktiv och förutseende samhällsplanering är en av
grundförutsättningarna för en lokalisering som på bästa sätt skall främja
det ekonomiska framåtskridandet. Samhällsplaneringen måste både anpassas
till strukturomvandlingen i samhället och stödja en lokalisering till områden
eller orter med goda allmänna förutsättningar för en företagslokalisering.
I detta sammanhang understryks betydelsen av att samhällsbyggandet
nära samordnas i tid och rum med förändringar inom näringslivet. För att
möta de växande anspråken på en väl planerad utbyggnad av de samhälleliga
1 — Bihang till riksdagens protokoll 196b. 8 sand. AV b8
2
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1964
basinvesteringarna krävs bl. a. att kunskaperna om de lokaliseringspolitiska
förutsättningarna ökas genom intensifierad utredningsverksamhet.
Då arbetsmarknadspolitikens framtida utformning för närvarande övervägs
av arbetsmarknadsutredningen upptas de arbetsmarknadspolitiska åtgärdernas
användningsområde inte till närmare behandling.
För att i särskilda fall kunna påverka den näringsgeografiska utvecklingen
anses det erforderligt att statligt ekonomiskt stöd kan lämnas till näringslivet
i de orter eller områden där man önskar påverka omvandlingstakten.
De lokaliseringspolitiska stödåtgärderna föreslås i första hand skola inriktas
på det område där investeringsfonderna nu kan tas i anspråk i lokaliseringssyfte.
Detta område omfattar de fyra nordligaste länen samt Hälsingland,
norra delen av Kopparbergs län, nordvästra Värmland, Dalsland och
norra Bohuslän. I särskilda fall förutsätts stöd också kunna lämnas i övriga
delar av landet.
I förslaget understryks nödvändigheten av att stödåtgärderna försöksvis
prövas under en begränsad tid för att lösa omställningsproblemen framför
allt i de angivna länen och länsdelarna. Denna period föreslås till fem år.
Den upplysnings- och rådgivningsverksamhet som bedrivs av arbetsmarknadsmyndigheterna
i samverkan med Sveriges industriförbund bör enligt
propositionen intensifieras och förstärkas.
För att inom det angivna stödområdet stimulera till etablering och utbyggnad
av företag i orter och områden, som från samhällsekonomisk synpunkt
framstår som lämpliga lokaliseringsorter, skall enligt förslaget ekonomiskt
stöd i form av statliga bidrag och lån kunna lämnas. Stöd i dessa
former skall kunna utgå vid ny-, om- och tillbyggnad av industrianläggning
och turistanläggning. Vidare föreslås att lån skall kunna lämnas vid anskaffning
av maskiner m. m. Medelsramen för det statliga lokaliseringspolitiska
stödet under den ifrågavarande femårsperioden föreslås till 800 milj. kr. Av
detta belopp beräknas 300 milj. kr. till investeringsbidrag och 500 milj. kr.
för direkt långivning från en för ändamålet inrättad statlig utlåningsfond.
Medel anses böra ställas till förfogande fr. o. m. budgetåret 1965/66.
Propositionen innehåller vidare förslag om flyttningsbidrag för att i
särskilda fall underlätta rekrytering av kvalificerad arbetskraft i samband
med nyetablering eller utvidgning av företag. Fråga om förhöjda utbildningsbidrag
vid industrilokalisering förutsätts skola upptas till behandling i
samband med prövningen av arbetsmarknadsutredningens kommande förslag.
Vissa särskilda åtgärder för att främja en gynnsam produktionsutveckling
i de nordliga länen behandlas i propositionen. Härvid avvisas förslag till åtgärder,
som skulle medföra direkta driftsubventioner.
I glesbygderna i Norrlands inland och nordvästra Svealand förutsätts
andra åtgärder än lokaliseringspolitiska kunna bli erforderliga för att lösa
serviceproblemen.
Bankoutskottets utlåtande nr b8 år 196b
3
Kommunala subventioner, som syftar till att påverka enskilda företags
lokalisering, avvisas.
Lagstiftning om tillståndstvång i syfte att hindra från samhällssynpunkt
olämplig lokalisering av företag anses inte påkallad.
I propositionen behandlas även en utredning rörande befolkningsutveckling
och näringsliv i Jämtlands län.
På det regionala planet föreslås utrednings- och planeringsverksamhet
bli de dominerande uppgifterna. Detta arbete bör ledas och samordnas av
länsstyrelsen. För handläggning av hithörande frågor föreslås till länsstyrelsen
skola knytas ett rådgivande organ, benämnt planeringsråd, med tre
av Ivungl. Maj :t och fyra av landstinget utsedda ledamöter.
Som centralt lokaliseringsorgan föreslås arbetsmarknadsstyrelsen. Styrelsens
huvuduppgifter i denna egenskap blir rådgivnings- och upplysningsverksamhet
samt handläggning av ärenden rörande stödåtgärder i lokaliseringspolitiskt
syfte. Ansökningar om bidrag och lån intill visst belopp till
företagslokalisering inom det angivna stödområdet skall avgöras av styrelsen,
medan frågor om ekonomiskt stöd i övrigt skall prövas av Kungl. Maj :t.
För samordning i Kungl. Maj :ts kansli av lokaliseringspolitiska frågor inrättas
ett särskilt organ, benänmt lokaliseringsberedningen. I beredningen
skall ingå företrädare för berörda departement och myndigheter samt näringslivets
organisationer. För handläggningen av ärenden rörande särskilda
lokaliseringsåtgärder samt för planeringsverksamhet bör inrikesdepartementets
organisation förstärkas.
Frågor om anslag och personalorganisation för lokaliseringsverksamheten
avses skola upptagas till behandling i 1965 års statsverksproposition.
Beträffande det närmare innehållet i de förordade riktlinjerna för lokaliseringspolitiken
och beträffande det material som ligger till grund för
detta förslag hänvisar utskottet till propositionen. Departementschefens förslag
till riktlinjer återfinnes där på s. 179—215.
Till utskottet har även hänvisats ett stort antal i anledning av propositionen
väckta motioner, vilka utskottet här nedan redovisar grupperade med
hänsyn till deras huvudsakliga innebörd.
I vissa motioner behandlas det i propositionen framlagda förslaget i sin
helhet. Dessa motioner är följande, nämligen
dels de likalydande motionerna nr 1:870 av herr Bengtson in. fl. och
nr II: 1079 av herr Hedlund m. fl., vari hemställes,
att riksdagen måtte
I. godkänna vad i motionerna har anförts som riktlinjer för en aktiv
lokaliseringspolitik och därvid uttala, att målsättningen skall vara att skapa
och upprätthålla ett nät av livskraftiga tätorter över hela landet;
II. beträffande det statliga företagsstödet i lokaliseringspolitiskt syfte
4
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1964
a) medge att ifrågavarande stöd inriktas på de sysselsättningssvaga områdena
i östra Götaland enligt samma grunder som skall gälla för norra
stödområdet;
b) uttala
1) att samtliga kommunblockscentra och till karaktär och funktion motsvarande
tätorter i de nämnda stödområdena bör kunna komma i fråga för
det direkta företagsstödet,
2) att planeringsrådets vid länsstyrelsen bedömning av vilka orter eller
områden som skall komma i fråga för det statliga företagsstödet bör tillmätas
avgörande vikt;
c) anhålla hos Kungl. Maj :t om att förslag till företagsstöd för det första
verksamhetsåret under femårsperioden måtte framläggas enligt följande:
1) investeringsbidrag till ett belopp av 100 milj. kr.,
2) låneanslag till ett belopp av 100 milj. kr.,
3) statliga kreditgarantier intill ett belopp av 50 milj. kr.;
III. medge att investeringsfonderna må användas i lokaliseringspolitiskt
syfte tills vidare enligt nu gällande grunder;
IV. beträffande lokaliseringsorganisationen besluta,
1) att i lokaliseringsberedningen bör ingå representanter även för de politiska
partierna samt att beredningens arbete bör redovisas för riksdagen,
2) att samtliga sju ledamöter av planeringsrådet vid länsstyrelsen bör
utses av landstinget;
V. hos Kungl. Maj :t anhålla
1) om undersökning beträffande vilken typ av näringslivslokalisering
som från såväl sociala som ekonomiska synpunkter kan bedömas vara den
lämpligaste för vårt land,
2) om skyndsam utredning av
a) frågan om den lämpligaste utformningen av ett skattepolitiskt lokaliseringsinstrument,
b) frågan om möjligheterna att skapa en tillfredsställande serviceutrustning
i områden, som icke helt förmår bära en sådan på grundvalen av det
egna näringslivet;
dels de likalydande motionerna nr I: 876 av herrar Lager och Adolfsson
och nr II: 1080 av herr Hermansson in. fl., vari hemställes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skall hemställa om snabb utredning
för att komplettera de i propositionen föreslagna åtgärderna med
förslag till utbyggnad, nyanläggning och samordning av statlig verksamhet
på det sätt som angivits i motionerna,
att riksdagen skall besluta att utöver i propositionen föreslagna belopp
såsom förslagsanslag för utbyggnad av statlig industriell verksamhet
fr. o. m. budgetåret 1965/66 för vart och ett av de fem närmaste budgetåren
anvisa i genomsnitt 160 milj. kr.,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skall hemställa att ett särskilt
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1964
o
departement — industridepartement — inrättas för handläggning av bl. a.
den statliga lokaliseringspolitiken, samt
att riksdagen vid behandling av propositionen i övrigt skall ta hänsyn
till de synpunkter som framförts i motionerna;
dels de likalydande motionerna nr 1:878 av herr Lundström m. fl. och
nr II: 1089 av herr Ohlin m. fl., vari hemställes,
I. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte ge till känna
1) att lokaliseringspolitikens målsättning bör vara att främja ett snabbt
framåtskridande i vårt lands olika delar men också att öka den enskildes
valfrihet beträffande arbets- och bostadsort,
2) att företagens egen bedömning beträffande lokaliseringsort skall tillmätas
stor betydelse, vilket ökar utsikterna till ett i längden gynnsamt resultat
av lokaliseringspolitiken,
3) att konkurrensförhållandena mellan olika företag inom stödområdet
och mellan företag inom detta område och företag utanför områdets gränser
måste beaktas,
4) att lagstiftningsåtgärder, som ger samhället möjligheter att tvångslokalisera
företag, icke skall ifrågakomma,
5) att utöver de av departementschefen föreslagna stödåtgärderna en kreditgarantiram
på 50 milj. kr. per år bör anvisas och att dessutom en snabbare
avskrivning av industribyggnader under de första fem åren enligt i
motionerna angivna riktlinjer bör medges,
6) att gemensamma zontaxor för buss och tåg om möjligt bör genomföras
samt att staten bör medverka till att flyget blir mer tillgängligt i Norrlands
inland,
7) att ett särskilt servicestöd bör utgå till vissa skogsorter i Norrlands inland,
8) att länens lokaliseringsråd bör bestå av åtta personer varav fyra väljes
av landstinget och fyra av länsstyrelsen,
9) att detta lokaliseringsråd bör ges stort inflytande när det gäller att
fastställa de geografiska riktlinjerna för företagslokalisering med samhällets
stöd,
10) att en central lokaliseringsdelegation bör inrättas i anslutning till
arbetsmarknadsstyrelsen för att i stället för denna handlägga lokaliseringsärenden,
11) att ärenden rörande stödåtgärder i norra stödområdet bör avgöras i
inrikesdepartementet endast om investeringarna överstiger 5 milj. kr., samt
12) att investeringsbidraget bör fastställas till 35 % av investeringskostnaden;
II.
alt riksdagen i övrigt skall beakta vad i motionerna anförts angående
lokaliseringspolitikens utformning, medel och organisation;
dels ock de likalydande motionerna nr I: 889 av herr Virgin in. fl. och nr
II: 1078 av herr Heckscher in. fl., vari hcmställes,
6
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1964
att riksdagen måtte
A. besluta
att, med avvisande av Kungl. Maj :ts förslag om inrättande av en statlig
fond för lokaliseringsändamål, statliga kreditgarantier intill ett belopp av
100 miljoner kronor per år under en femårsperiod från och med budgetåret
1965/66 skall ställas till förfogande i lokaliseringspolitiskt syfte;
B. besluta
1) att antalet ledamöter i de av Kungl. Maj.t föreslagna planeringsråden
vid länsstyrelserna skall fastställas till nio, varav fem utses av landstinget
och fyra av Kungl. Maj :t, och
2) att en särskild lokaliseringsdelegation skall utses vid arbetsmarknadsstyrelsen
i enlighet med vad som föreslagits av kommittén för näringslivets
lokalisering;
C. i skrivelse till Kungl. Maj :t
1) hemställa, att Kungl. Majrt måtte låta verkställa utredning och framlägga
förslag om åtgärder syftande till en effektiv översiktlig samhällsplanering,
varvid bland annat byggnadslagstiftningen göres till föremål för
översyn;
2) hemställa, att Kungl. Maj :t måtte låta skyndsamt utreda och för riksdagen
framlägga förslag om vilka åtgärder som bör vidtagas för att befolkningen
i landets glesbygder skall på ett rättvist sätt få del av det stigande
välståndet och erbjudas en tillfredsställande social och kulturell service;
3) uttala, att dels frågan om en utjämning av drivmedelskostnaderna
mellan olika delar av landet genom differentiering av den särskilda bensinskatten,
dels ock frågan om fördelningen av kommunalskatten mellan produktions-
och huvudkontorskommuner bör upptagas till övervägande i samband
med en kommande reformering av företagsbeskattningen;
D. i övrigt beakta vad i motionerna anförts.
Beträffande motiveringen för de nu redovisade yrkandena hänvisas till
motionerna II: 1079, II: 1080, II: 1089 och II: 1078.
I vissa motioner behandlas huvudsakligen den geografiska avgränsningen
av de i propositionen föreslagna lokaliseringspolitiska stödåtgärderna. Dessa
motioner är följande, nämligen
dels de likalydande motionerna I: 869 av herr Möller m. fl. och II: 1075 av
herr Ekström i Iggesund m. fl., vari hemställes, att riksdagen skall besluta
hänföra hela Gävleborgs län till det norra stödområdet;
dels de likalydande motionerna 1:871 av herr Eric Carlsson m. fl. och
II: 1097 av herr Östrand m. fl., vari hemställes, att riksdagen måtte uttala
att en generös tillämpning av det lokaliseringspolitiska stöd, som föreslås
utgå i särskilda fall, må komma i fråga inom områden av Kopparbergs län,
vilka icke ingår i norra stödområdet, i syfte att där förebygga en fortsatt
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1964 7
nedgång i sysselsättningsmöjligheterna främst på grund av ensidighet i näringslivet
;
dels de likalydande motionerna 1:875 av herrar Jonasson och Källqvist
och II: 1091 av herrar Ståhl och Tågmark, vari hemställes, att riksdagen
måtte besluta att det för Värmland föreslagna stödområdet måtte omfatta
jämväl skogs- och bergslagsområdet i länets östra del;
dels de likalydande motionerna I: 877 av herr Nils Theodor Larsson och
II: 1076 av herr Börjesson i Glömminge m. fl., vari hemställes,
att riksdagen måtte besluta,
att de lokaliseringsstödjande åtgärder som avses utgå till norra stödområdet
även måtte utgå till och tillämpas för sydöstra Götaland, varvid särskilt
beaktas möjligheterna till lokalisering av företag till Öland och Gotland,
att lån och bidrag måtte utgå för anläggande av turistanläggningar i de
ovan nämnda områdena, samt
att hos Kungl. Maj :t begära skyndsam prövning och förslag beträffande
ett statligt ekonomiskt stöd till fraktkostnadslindring för gods som transporteras
mellan Öland och fastlandet, att utgå intill dess att fast förbindelse
etableras;
dels de likalydande motionerna I: 882 av herrar Manne Olsson och Erik
Jansson och II: 1088 av herrar Nyström och Trana, vari hemställes, att riksdagen
måtte beträffande det statliga lokaliseringsstödets målsättning och
utformning uttala att sådant stöd skall kunna lämnas till orter som av samhällsekonomiska
och allmänpolitiska skäl behöver hjälp till en positiv utveckling
;
dels de likalydande motionerna I: 883 av fröken Ranmark och II: 1077 av
herr Eskel m. fl., vari hemställes, att riksdagen måtte besluta att gränserna
för det norra stödområdet må fastställas av Kungl. Maj :t efter närmare
prövning och gälla för den del av försöksperioden, som vid varje tidpunkt
bedömes lämplig för att kunna ernå bästa möjliga effekt av de samlade
lokaliseringspolitiska åtgärderna;
dels ock motionen I: 886 av herr Svanström, vari hemställes, att riksdagen
måtte som riktlinje för en aktiv lokaliseringspolitik godkänna, att det
statliga ekonomiska stödet i lokaliseringssyfte insättes även i Kalmar län,
på Gotland och i övriga områden, där den föreliggande långsiktiga trenden
i befolkningsutvecklingen är ogynnsam, enligt de mera generella grunder,
som avses för norra stödområdet.
Beträffande motiveringen för de i denna grupp av motioner gjorda yrkandena
hänvisas till motionerna 1:869, 11:1097, 11:1091, 11:1076, 11:1088,
II: 1077 och I: 886.
I vissa motioner föreslås i andra hänseenden särskilda avvikelser från
8
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1964
de i propositionen, föreslagna riktlinjerna. De motioner som huvudsakligen
har denna innebörd är följande, nämligen
dels de likalvdande motionerna I: 872 av herr Per Jacobsson och II: 1095
av herr Westberg, vari hemställes, att riksdagen måtte uttala att begreppet
turistanläggning inte skall begränsas på det sätt som i propositionen föreslagits
utan ges den vidare innebörd som i motionerna angivits;
dels de likalydande motionerna I: 873 av herrar Per Jacobsson och ATi/sEric
Gustafsson och II: 1087 av herr Nilsson i Tvärålund in. fl. vari hemställes,
att riksdagen måtte besluta
1. att det inom länsstyrelserna i norra stödområdet inrättas eu lokaliseringssektion
vartill knytes ett lokaliseringsråd enligt vad som föreslås i
motionerna,
2. att uttala sig för, att särskilda befattningshavare med lokaliseringspolitiska
uppgifter fr. o. m. 1 juli 1965 tillsättes i länsarbetsnämnderna
inom i första hand norra stödområdet,
3. att 50 procent bidrag till industribyggnader företrädesvis ges inom
orter i jordbruks- och skogsbygderna, som av länsorganet anses nödvändiga
för bygdens samhällsbildning och som behöver särskild stimulans,
4. att den påbörjade försöksverksamheten med utbildning av företagare
fortsättes, och
5. att rörelsestimulerande medel utgår efter gängse grunder till kvalificerad
arbetskraft, som flyttar till stödområdena;
dels ock de likalydande motionerna I: 881 av herr Hjalmar Nilsson m. fl.
och II: 1092 av herr Svanberg m. fl., vari hemställes,
att riksdagen måtte besluta:
a) att det statliga lokaliseringsstödet skall omfatta högst Vs av det sammanlagda
kapitalbehovet för investeringar i byggnader och maskiner samt
nödvändigt rörelsekapital, Kungl. Maj :t eller, efter medgivande av Kungl.
Maj:t, det centrala lokaliseringsorganet dock obetaget att i särskilda fall
medgiva högre belopp,
b) att beträffande prövningen av ifrågakommande lokaliseringsprojekt
och beträffande statens risktagande uttala: De projekt som avses ifrågakomma
för statligt lokaliseringsstöd skall underkastas en grundlig teknisk,
företagsekonomisk och marknadsmässig prövning. Denna prövning bör ske
i nära kontakt med andra finansieringsorgan som t. ex. banker eller andra
kreditinstitut. Vid denna prövning måste självklart den största vikt läggas
vid bedömningen av projektets lönsamhet på sikt samt till de personliga
förutsättningar och den lämplighet för företagsledning som den ifrågasatta
företagsledaren kan bedömas besitta. En fördelning av risktagandet till flera
instanser, därvidlag inte minst företagaren själv, bör eftersträvas och ej
åvila staten ensam. En sådan spridning av risktagandet uppnås till en del
genom begränsningen av statens engagemang i form av bidrag och lån. Vid
Bankontskottets nllåtande nr 48 år 196-t
9
prövningen av säkerheterna skall Kungl. Maj :t och det centrala lokaliseringsorganet
äga frihet att från fall till fall pröva frågan och i särskilda fall
bevilja lån, som bedömes värdefulla ur etableringssynpunkt, även om de
säkerheter som står till buds måste betraktas som icke fullgoda,
c) att anstånd med amortering av statliga lån i lokaliseringssyfte får
medges under högst fem år,
d) att det statliga kreditstöd, som genom kommerskollegium och företagareföreningarna
lämnas till hantverk och småindustri, skall kunna beviljas
utöver det statliga lokaliseringsstödet.
Beträffande motiveringen för de i denna grupp av motioner gjorda yrkandena
hänvisas till motionerna II: 1095, II: 1087 och II: 1092.
I vissa motioner behandlas huvudsakligen speciella Norrlands-frågor.
Dessa motioner är följande, nämligen
dels de likalydande motionerna 1:885 av fröken Stenberg m. fl. och
II: 1086 av herr Nilsson i Tvärålund, vari hemställes,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t
måtte låta verkställa utredning och framlägga förslag om att:
A. till samhällsvetenskapliga och näringsgeografiska grenarna vid Umeå
universitet anknyta forskare med inriktning på den framtida utvecklingen
samt lokaliseringsproblematiken,
B. i övrigt beakta vad i motionerna anförts;
dels de likalydande motionerna I: 887 av herrar Widén och Nils-Eric Gustafsson
och II: 1083 av herr Larsson i Norderön m. fl., vari hemställes, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära skyndsam prövning av
förslag beträffande en rimlig differentiering av lokaliseringsstödet med hänsyn
till de lokala förutsättningarna i de avsedda delarna av Norrlands inland
i enlighet med vad i motionerna anförts;
dels de likalydande motioneerna I: 888 av herrar Wikner och Erik Olsson
och II: 1085 av herr Nilsson i Östersund m. fl. vari hemställes, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t ville anhålla, att de synpunkter som i motionerna
framförts med avseende på Jämtlands län måtte beaktas vid den fortsatta
handläggningen av berörda frågor inom skilda departement;
dels ock motionen II: 1084 av herr Larsson i Hedenäset in. fl., vari hemställes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
dels att, med hänsyn till angelägenheten av att främja näringslivets utveckling
i Norrland, beredskapsarbeten för sysselsättning åt friställd norrländsk
arbetskraft så långt möjligt må anordnas i respektive län,
dels att Kungl. Maj :t medverkar till en sänkning av vattenfallsstyrelsens
eltariffer i det norrländska taxeområdet enligt lokaliseringsutredningens
förslag,
10
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1964
dels ock om snar utredning och därav föranledda förslag till utvecklingsstimulans
vid beskattning av företagsamhet, lokaliserad till sysselsättningssvaga
områden.
Beträffande motiveringen för de i denna grupp av motioner gjorda yrkandena
hänvisas till motionerna I: 885, II: 1083, II: 1085 och II: 1084.
I återstående motioner väckes andra förslag, vilka i huvudsak går utöver
vad som föreslås i propositionen, eller understrykes mera allmänt synpunkter
som anses böra beaktas vid ärendets behandling. Dessa motioner är följande,
nämligen
dels de likalydande motionerna I: 874 av herr Paul Jansson m. fl. och
II: 1082 av fru Hörnlund m. fl., vari hemställes,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
ytterligare utredning, syftande till en utvidgad lokaliseringspolitik;
dels de likalydande motionerna I: 879 av fröken Mattson m. fl. och II: 1081
av fru Holmberg m. fl., vari hemställes,
att riksdagen vid behandlingen av propositionen skall beakta de i motionerna
framförda synpunkterna och understryka vikten av att planeringen
av lokaliseringspolitiken inriktas så, att även den kvinnliga arbetskraften
kan tillvaratas;
dels motionen I: 880 av herr Ferdinand Nilsson, vari hemställes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte uttala,
att i anslutning till principen om lika lön för lika arbete den för lokaliseringen
skadliga ortsgraderingen av den statliga lönesättningen måtte snarast
avvecklas och genom effektiva lokaliseringspolitiska åtgärder den i
bristande lokalisering bottnande överhettning av arbetsmarknaden, som tar
sig uttryck i s. k. marknadsmässiga höglöner, löneglidning o. s. v. i storstadsregioner
eller annorstädes, måtte dämpas,
att av för lokaliseringspolitiska ändamål avsedda resurser medel måtte
kunna disponeras ej blott för åtgärder inom avfolkningsområden utan även i
särskilda fall för lindring av svårigheter i övergångsskeden vid stark expansion
inom inflyttningskommuner,
att behovet av s. k. kollektiva trafikmedel måtte i samband med lolcaliseringspolitisk
planering vederbörligen beaktas i första hand i glesbygder med
stora avstånd men även beträffande de stora tätortsbebyggelserna med omnejd,
att av fonderade autoinobilskattemedel väsentligt ökade resurser måtte i
lokaliseringssyfte disponeras för utbyggande och upprustning av enskilda
vägar liksom för det kommunala vägväsendet i expanderande tätorter,
att likaledes av fonderade automobilskattemedel ökade anslag måtte lämnas
för inhämtande av eftersläpning av bidrag för vatten och avlopp liksom
för reningsverk m. m., ävensom
att de i propositionen avsedda lokaliseringsråden inom länen måtte ut -
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 196i
11
rustas med klart angiven, kompetens att inverka på användning av de medel
som ställes till förfogande för aktiv lokalisering och upprustning av länens
närings- och kulturliv i enlighet med innebörden av begreppet länsdemokrati;
dels de likalydande motionerna I: 884 av herr Risberg m. fl. och II: 1096
av herrar Östlund och Nordgren, vari hemställes, att riksdagen måtte besluta
uttala att — med uteslutande sikte på lokaliseringspolitiska ändamål i de i
propositionen angivna stödområdena —- i skattelagstiftningen bör intagas
regler om dels fria avskrivningar å maskiner och inventarier och dels en initialavskrivning
å industrifastigheter å30 procent;
dels motionen II: 1090 av herr Ståhl, vari hemställes,
att riksdagen måtte besluta
1. att understryka vikten av att ökad uppmärksamhet ägnas de allmänna
förutsättningarna i fråga om kommunikationer och annan service för expansionen
av redan befintliga eller nylokaliserade företag,
2. att hos Kungl. Maj :t anhålla om att förslagsvis vid tre länsstyrelser i
olika delar av landet snarast möjligt inrättas planeringskontor för försöksverksamhet
i fråga om aktiv regionplanering i enlighet med i motionen
skisserade riktlinjer;
dels motionen II: 1093 av herr Westberg, vari hemställes, att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Maj :t hemställa om förslag innebärande att
pristillägget på bensin och olja för zonerna 3, 4 och 5 tas bort och att en
motsvarande prisreduktion genomförs för eldningsolja, varvid Kungl. Maj :t
särskilt bör beakta möjligheten att åstadkomma prisutjämningen genom en
differentiering av skatten på bensin och olja;
dels ock motionen II: 1094 av herr Westberg, vari hemställes, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om snabb utredning
angående en omläggning av taxorna på fjärr- respektive närtrafik
inom SJ :s godstransportorganisation på det sätt som i motionen föreslagits.
Beträffande motiveringen för de senast redovisade yrkandena hänvisas till
motionerna II: 1082, II: 1081, I: 880, I: 884, II: 1090, II: 1093 och II: 1094.
I en till utskottet inkommen skrivelse har representanter för samtliga
tretton kommuner i Gästrikland förklarat sig instämma i den i motionerna
I: 869 och II: 1075 gjorda hemställan.
Utskottet
Det förslag till riktlinjer för lokaliseringspolitiken som framlagts genom
propositionen syftar till en vidareutveckling av sedan länge pågående Statliga
insatser på detta område. Frågan om en lämplig lokalisering av näringslivet
började närmare uppmärksammas av statsmakterna under 1940-talet.
År 1947 tillsattes den första statliga utredningen med uppdrag att avge förslag
i ämnet.
12
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1964
Intresset för lokaliseringsfrågor har i första hand föranletts av de kraftiga
befolkningsförskjutningar som under de senare årtiondena ägt rum i
vårt land. Genom rationalisering av jordbruk och skogsbruk har sysselsättningsmöjligheterna
i glesbygderna minskat. Samtidigt har såväl industrien
som olika servicenäringar svarat för en stark efterfrågan på arbetskraft i
tätorterna (ett begrepp som enligt vid den senaste folkräkningen tillämpade
principer omfattar orter med minst 200 invånare). Befolkningsförskjutningen
har tagit sig uttryck i en flyttningsström inte enbart från glesbygd
till tätorter inom de olika regionerna utan också mellan olika regioner. Medan
bl. a. storstadsregionerna kännetecknats av en stark befolkningstillväxt
har i synnerhet stora delar av Norrland blivit avfolkningsområden.
En annan faktor av stor betydelse för de lokaliseringspolitiska övervägandena
är näringsstrukturen i tätorterna. Många industriorter kännetecknas
av ett ensidigt näringsliv med en enda industribransch och ofta ett enda
industriföretag såsom dominerande på den lokala arbetsmarknaden. Den
kvinnliga befolkningens yrkesverksamhetsgrad visar sig vid jämförelse
mellan olika regioner variera starkt. Arbetslösheten, som under de senaste
årtiondena allmänt sett varit låg, har på somliga håll, huvudsakligen i
Norrland, skapat kännbara problem. Samtidigt har bl. a. i storstadsområdena
uppstått brist på arbetskraft.
Mot denna bakgrund får de samhälleliga åtgärder ses som efter hand blivit
prövade i syfte att påverka näringslivets lokalisering. Början gjordes under
1940-talets senare hälft med en verksamhet som inriktades på upplysning
och rådgivning. På grundval av den år 1947 tillsatta utredningens betänkande
fastslog 1952 års riksdag att samhället borde bedriva en aktiv lokaliseringspolitik,
samordnad med strävandena att maximalt utnyttja tillgängliga
arbetskraftsresurser och att stödja näringslivets utbyggnad på de platser
där de totala produktionskostnaderna var lägst. Riktlinjerna för lokaliseringspolitiken
borde preciseras på grundval av undersökningar avseende
dels landet i dess helhet, dels skilda län. Såsom medel för samhällets lokaliseringspolitiska
strävanden borde främst upplysning och rådgivning utnyttjas.
Individuella statsbidrag borde i regel inte förekomma, och tillståndstvång
i syfte att hindra olämplig lokalisering ansågs inte vara erforderligt.
De år 1952 angivna riktlinjerna har därefter i stort sett varit normgivande
för den samhälleliga lokaliseringsverksamheten. Organisatoriskt har
denna främst haft sin förankring i arbetsmarknadsstyrelsen, vars för detta
ändamål avsedda personalresurser undan för undan har utökats. I motsättning
till av 1952 års riksdag uttalade önskemål har kommunala subventioner
i lokaliseringspolitiskt syfte även under senare år förekommit i betydande
utsträckning.
Vid 1956 års riksdag behandlades lokaliseringspolitiken i samband med
frågan om byggnadstillståndslagens förlängning. I propositionen härom
underströks de negativa verkningarna av arbetskraftens fortgående kon
-
Bankoutskottets utlåtande nr iS år W64
13
centration till stora befolkningscentra och framställdes det som angeläget
att söka hejda särskilt de största tätorternas tillväxt. Samtidigt betonades
dock, såväl i propositionen som i utskottsutlåtandet däröver, att orealistiska
föreställningar om det värdefulla i en spridning av näringslivet borde
undvikas och att de företagsekonomiska förutsättningarna för ett företags
placering på viss ort måste tillmätas primär betydelse. I avsaknad av erforderligt
kunskapsmaterial att lägga till grund för samhällets lokaliseringspolitik
borde man enligt riksdagens vid detta tillfälle uttalade mening även
fortsättningsvis iakttaga försiktighet, när det gällde att från samhällets sida
utöva påverkan i lokaliseringspolitiskt syfte.
Lokaliseringsfrågans behandling i det här angivna sammanhanget var ett
uttryck för att byggnadsregleringen i viss utsträckning kommit att användas
som ett lokaliseringspolitiskt instrument. Detta förhållande låg till grund
för den förnyade uppmärksamhet som ägnades frågan, när byggnadstillståndslagen
vid 1958 års utgång hade upphört att tillämpas. I motioner till
1959 års riksdag anfördes att samhället genom att häva byggnadsregleringen
hade avhänt sig en väsentlig möjlighet att påverka näringslivets lokalisering.
I bankoutskottets utlåtande över motionerna (1959 nr 28) uttalades
att samhällets lokaliseringspolitiska strävanden i första hand borde inriktas
på positiva åtgärder för att stimulera företag till att etablera sig på orter
där samhället ansåg en lokalisering angelägen. Något ställningstagande till
olika lokaliseringspolitiska medel gjordes inte. Motionerna föranledde riksdagen
att hos Ivungl. Maj :t anhålla om utredning i ämnet. Denna verkställdes
av kommittén för näringslivets lokalisering, vars förslag ligger till grund
för den nu förevarande propositionen.
Före avslutandet av utredningsarbetet har ytterligare samhälleliga åtgärder
på lokaliseringspolitikens område börjat prövas. Tillåtelse har givits
att ta avsättningar till investeringsfonder i anspråk för lokaliseringspolitiska
ändamål inom ett område omfattande huvudparten av Norrland samt
delar av Svealand och nordvästra Götaland. De statskommunala beredskapsarbetena
har i många fall fått lokaliseringspolitisk betydelse. Detta gäller
särskilt om den försöksverksamhet som sedan våren 1963 pågår i nyssnämnda
landsdelar i form av uppförande eller ombyggnad av industrilokaler,
för vilka vederbörande kommun är huvudman. Den statliga kreditgivning
till hantverk och småindustri, som administreras av kommerskollegium och
företagareföreningarna, har ävenledes fått betydelse för lokalisering av
mindre och medelstora företag till orter i behov av sysselsättningsstimulans.
För utbildning vid företag som etablerat sig på sådana orter har statliga
bidrag beviljats. Norrlandsfondens verksamhet kan slutligen nämnas i
detta sammanhang.
Även om förutsättningar saknas för att närmare mäta verkningarna av de
samhälleliga insatser som här berörts är det av intresse att med dem som
bakgrund notera vissa av kommittén redovisade drag i den industriella
14
Bankoutskottets utlåtande nr bS år 196b
utvecklingen under senare år. Antalet industrianställda har efter år 1950
ökat avsevärt mindre inom storstadsregionerna än inom riket som helhet.
Även åtskilliga regioner som domineras av starkt industripräglade medelstora
städer har fått sin andel av de industrianställda minskad. För befolkningstillväxten
torde i dessa fall främst servicenäringarna ha svarat. Samtidigt
har en icke obetydlig omlokalisering av industriföretag ägt rum, i det
att företag i storstadsregionerna flyttat ut sina anläggningar till eller upprättat
filialer i mindre orter. Denna omlokalisering har dock huvudsakligen
berört Svealand och Götaland, medan i Norrland blott få orter utanför Gävleoch
Sundsvalls-regionerna tillförts industriföretag på detta sätt.
I kommitténs betänkande har även redovisats beräkningar rörande den
framtida arbetskraftsbalansen. Av grundläggande betydelse är att befolkningen
i arbetsför ålder under 1960- och 1970-talen kommer att öka endast
obetydligt. Inom jordbruk och skogsbruk kommer arbetskraftsbehovet att
ytterligare minska, en utveckling som ger särskilt kraftigt utslag i Norrland.
Den största sysselsättningsökningen beräknas komma till stånd inom
kyggnads- och anläggningsverksamhet samt inom servicenäringarna. Tillgången
på manlig arbetskraft kommer att öka endast i vissa områden och
blir totalt sett tämligen oförändrad; däremot ökar tillgången på kvinnlig
arbetskraft. Stora regionala skillnader kommer att känneteckna arbetskraftstillgången.
Befolkningsförskjutningen från glesbygd till tätorter kan
väntas fortsätta.
Mot bakgrund av de här antydda utvecklingstendenserna har kommittén
utformat sitt förslag. Detta baseras på tre av kommittén angivna syften för
samhällets lokaliseringspolitik. Denna bör främja en sådan lokalisering av
näringslivet, att produktionsfaktorerna utnyttjas och fördelas på olika
områden på sådant sätt att nationalinkomsten blir så stor som möjligt och
arbetskraften fullt sysselsatt. Den bör vidare skapa en harmonisk samhällsmiljö
som i möjligaste mån ger människor med olika bostadsort en likvärdig
social och kulturell service. Slutligen bör den leda till att rikets försvar
underlättas. Den närmare utformning av lokaliseringspolitiken som kommittén
har förordat utgör i stort sett grunden för propositionens förslag
och belyses alltså vid den följande genomgången därav. En väsentlig skillnad
mellan kommitténs och propositionens förslag bör dock beröras i detta
sammanhang. När det gällt att geografiskt avgränsa de områden där lokaliseringspolitiska
stödåtgärder ansetts böra sättas in har kommittén utgått
från vissa i huvudsak statistiskt definierade kriterier. Kommittén har därvid
skilt på »utvecklingsområden», där »särskilda stödåtgärder» av mera
långtgående slag betraktats som erforderliga, och »allmänna stödområden»,
där stödåtgärderna ansetts kunna vara av mera begränsad natur (»allmänna
stödåtgärder»). Systemet med fastställda kriterier har avvisats av departementschefen.
Remissbehandlingen av kommitténs förslag har varit mycket omfattande.
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 196b
15
Behovet av vidgade lokaliseringspolitiska åtgärder från samhällets sida har
i allmänhet vitsordats av remissinstanserna. Delade meningar har emellertid
rått icke endast i frågor av mera teknisk natur utan även i vissa mera
centrala frågor rörande lokaliseringspolitikens utformning.
I departementschefens framställning av riktlinjerna för lokaliseringspolitiken
behandlas dennas målsättning, utformning och medel samt den statliga
lokaliseringsverksamhetens organisation i fyra skilda avsnitt. Utskottet
kommer i detta utlåtande att i ett sammanhang beröra såväl lokaliseringspolitikens
målsättning som dess utformning. Utskottets yttrande begränsas
till att väsentligen gälla förslagets huvuddrag och de särskilda
punkter däri som upptagits till kritisk granskning i motionerna. I den mån
utskottet icke anger annat tillstyrker utskottet departementschefens förslag.
Lokaliseringspolitikens målsättning och utformning
Inledningsvis vill utskottet understryka ett väsentligt drag hos det program
som nu föreslås. Det gäller, såsom i propositionen klart uttalas, en
försöksverksamhet. De föreslagna riktlinjerna avser en femårsperiod; för
samma tidrymd är den förutsatta medelsramen avpassad. Lokaliseringsverksamhetens
inriktning och innehåll bindes sålunda icke för en längre framtid.
Även under femårsperioden bör denna verksamhet för övrigt kunna anpassas
med hänsyn till vunna erfarenheter och ändrade förutsättningar. Enligt propositionen
sker en kraftig utbyggnad av förvaltningsorganisationen på detta
område genom en förstärkning av personalresurserna samt inrättande av
planeringsråd på länsplanet och en lokaliseringsberedning inom Kungl.
Maj :ts kansli. Härigenom skapas organisatoriska förutsättningar för att
fortlöpande följa verkningarna av vidtagna åtgärder, göra undersökningar
och ta initiativ till ytterligare insatser. Åtskilliga av de utredningsönskemål
vilka framförs i nu föreliggande motioner kan enligt utskottets mening
väntas bli tillgodosedda genom den utvidgade verksamhet som både de redan
befintliga och de nytillkommande lokaliseringsorganen blir i stånd att bedriva.
Samtidigt vill utskottet dock framhålla, att det måste ankomma på statsmakterna
att med så stor precision som möjligt ange de riktlinjer enligt
vilka denna försöksverksamhet skall bedrivas. Även om den lokaliscringspolitiska
verksamheten redan tidigare fått ett visst inslag av ekonomiskt
stöd till enskilda företag är det nu fråga om en väsentlig utvidgning av detta
stöd. Kungl. Maj :t och de Kungl. Maj :t underställda lokaliseringsorganen
måste otvivelaktigt äga en viss frihet att i praktiken ta hänsyn till särskilda
förhållanden och önskemål, men i sina grunddrag bör lokaliseringspolitikens
utformning vara bestämd på förhand. Därigenom skapas också bättre för
-
Ilankoutskottets utlåtande nr 48 ur 1964
in
utsättningar för att i efterhand värdera resultaten av den förda politiken.
Utskottet vill slutligen understryka att regering och riksdag vid sitt fastställande
av riktlinjer för fortsatta lokaiiseringspolitiska åtgärder kan bygga
på nu utförligt redovisade erfarenheter av statlig verksamhet på detta område
under mer än ett årtionde.
Vad beträffar själva målsättningen för lokaliseringspolitiken måste denna,
såsom framhålles i propositionen, få en allmän och vid formulering. I
anslutning till kommitténs ovan berörda synpunkter anför departementschefen
härvidlag sammanfattningsvis följande. Lokaliseringspolitiken bör
medverka till en sådan lokalisering av näringslivet, att landets tillgångar på
kapital och arbetskraft blir fullt utnyttjade och fördelade på sådant sätt
att ett snabbt ekonomiskt framåtskridande främjas. Den bör vidare syfta
till en rättvis fördelning av det stigande välståndet; sålunda bör en tillfredsställande
social och kulturell service erbjudas människorna i olika delar
av landet. Den bör beakta de försvarspolitiska synpunkterna. Ytterligare
bör den ta sikte på att värna de enskilda individernas trygghet och minska
deras anpassningssvårigheter i samband med den strukturomvandling och
den ekonomiska expansion som pågår. Till den lokaiiseringspolitiska målsättning
som angivits i propositionen kan utskottet uttala sin fulla anslutning.
I vissa motioner förekommer särskilda uttalanden och yrkanden i denna
fråga. Sålunda hemställes i motionerna 1:878 och 11:1089 att riksdagen
skall ge till känna att lokaliseringspolitikens målsättning hör vara att främja
ett snabbt framåtskridande i vårt lands olika delar men också att öka den
enskildes valfrihet beträffande arbets- och bostadsort. I motionerna 1:889
och II: 1078 betonas särskilt att lokaliseringspolitiken måste utformas så
att icke den fria marknadshushållningen hindras eller konkurrensförutsättningarna
snedvrides; generella medel i näringsvänlig riktning anges såsom
de mest effektiva i strävan efter ökat allmänt välstånd. Enligt utskottets
mening har i dessa fall motionärerna, vilka i övrigt förklarat sig instämma
med departementschefen beträffande den lokaiiseringspolitiska målsättningen,
från sina speciella utgångspunkter framhävt principer vilka ingår
i det program som framlagts genom propositionen.
En kritisk inställning till departementschefens målsättningsresonemang
präglar däremot motionerna 1:870 och 11:1079. Propositionens huvudinriktning
säges där vara att passivt eller aktivt godtaga ett i hög grad koncentrerat
och centraliserat näringsliv och samhälle; såväl den hittills tillämpade
målsättningen för lokaliseringspolitiken som den av kommittén föreslagna
har därmed, anser motionärerna, blivit ändrad. Motionärerna finner
vidare att departementschefen tilldelat två lokaiiseringspolitiska huvudsyften,
nämligen att skapa en harmonisk samhällsmiljö och att underlätta
rikets försvar, en alltför underordnad roll. Lokaliseringspolitikens målsättning
bör enligt motionärerna vara att skapa och upprätthålla ett nät av
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1964
17
livskraftiga tätorter över hela landet med ett så långt de företags- och
samhällsekonomiska möjligheterna medger decentraliserat näringsliv.
I den mån motionärernas argumentation avser urvalet av de orter i vilka
det lokaliseringspolitiska stödet skall sättas in återkommer utskottet därtill
i ett senare sammanhang. Utskottet kommer likaledes senare att beröra
vad i propositionen och motionerna nämnts om storstadsområdenas
speciella problem. Motionärernas uppfattning att de försvars- och miljöpolitiska
synpunkterna undervärderats av departementschefen kan utskottet
inte dela. Beträffande kravet på en harmonisk samhällsmiljö har departementschefen
särskilt understrukit de anspråk på social och kulturell
service i form av sjukhus, skolor, etc. som invånarna i det nutida samhället
har rätt att framställa. Hithörande problem har i hög grad varit aktuella
vid den indelning av riket i kommunblock som nyligen företagits. Avsikten
har därvid varit att åstadkomma kommunala enheter med sådant ekonomiskt
och befolkningsmässigt underlag att grundläggande krav på samhällelig
service skulle kunna uppfyllas inom kommunens ram.
Vid en jämförelse mellan propositionens och de här ifrågavarande motionernas
lokaliseringspolitiska program blir huvudfrågan huru statsmakterna
skall handla inför den pågående strukturomvandlingen av vårt samhälle.
I likhet med såväl departementschefen som motionärerna vill utskottet
slå fast, att denna strukturomvandling medför vissa påtagliga nackdelar,
särskilt för invånarna i avfolkningsområdena. Det står emellertid enligt utskottets
mening också klart, att den i allt väsentligt är ett uttryck för rationaliserings-
och expansionstendenser inom näringslivet som har stor betydelse
för vårt lands ekonomiska framåtskridande. De större tätorternas
dragningskraft betingas till stor del av en arbetskraftsefterfrågan från expansiva
företag. Såsom framhållits såväl av kommittén som i propositionen
kan det därför inte vara realistiskt att räkna med att folkminskningen
1 glesbygder och mindre tätorter nu skall kunna stoppas. En sådan strävan
kan icke alltid förenas med den strävan att främja ett snabbt framåtskridande
som är grundläggande för vår ekonomiska politik. Däremot bör genom
lokaliseringspolitiska åtgärder omflyttningstakten kunna dämpas och
samhällets liksom individernas omställningssvårigheter kunna väsentligt
reduceras.
Med lokaliseringspolitiken står arbetsmarknadspolitiken i nära samband.
Denna måste, framhåller departementschefen, alltfort inriktas på att främja
arbetskraftens rörlighet för att möjliggöra ett rationellt tillvaratagande av
våra begränsade arbetskraftsresurser. Genom den motsvarande rörlighet
hos kapitalet som lokaliseringspolitiken åsyftar åstadkommes enligt departementschefen
eu mera allsidig näringspolitik. I motionerna 1:870 och
11:1079 hävdas, att i propositionen skett en icke acceptabel avvägning
mellan arbetsmarknads- och lokaliseringspolitik, innebärande att önske
2
— Bihang till riksdagens protokoll 1964. 8 sand. Nr 48
18
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1964
målet att stimulera arbetskraftens rörlighet övervärderats. Utskottet finner
för sin del inte underlag i propositionen för en sådan tolkning av departementschefens
inställning. I likhet med departementschefen uppfattar
utskottet arbetsmarknadspolitik och lokaliseringspolitik såsom alternativ
vilka båda bör begagnas redan i syfte att så fullständigt som möjligt
utnyttja den arbetskraft som står till buds. Att starka skäl även av annan
art talar för en aktiv lokaliseringspolitik i sysselsättningssvaga områden
får enligt utskottets mening inte tagas till intäkt för att, såsom i de sistnämnda
motionerna begärs, låta rörlighetsstimulans ifrågakomma endast
i den mån lokaliseringspolitiska åtgärder på en avfolkningsort inte bedömes
vara ekonomiskt möjliga. Varken kommittén eller departementschefen
har ansett det realistiskt att kunna höja yrkesverksamhetsgraden i
avfolkningsområdena till en sådan nivå att utflyttningen av arbetskraft
till mera expansiva regioner skulle bringas att upphöra.
En särskild fråga av arbetsmarknadspolitisk art väckes i motionen
II: 1084, vari uttalas önskemålet att beredskapsarbeten avsedda att skapa
sysselsättning åt friställd norrländsk arbetskraft så långt möjligt skall
anordnas i vederbörandes hemlän. Motionärerna kritiserar en varslad reduktion
av norrländska beredskapsarbeten i form av vägbyggen och framhåller
att det för näringslivets utveckling i Norrland är angeläget att förbättra
vägförbindelserna där. Utskottet vill erinra om att denna fråga
tidigare behandlats av årets riksdag, som beslutat att ett i motionerna
1:513 och 11:628 framställt yrkande av samma lydelse som det nu förevarande
icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet finner
det icke lämpligt att riksdagen i nu förevarande sammanhang ånyo tar
ställning i denna fråga.
Frågor rörande den kvinnliga arbetskraften behandlas i flera motioner.
I synnerhet gäller detta motionerna I: 879 och II: 1081, vari bl. a. anföres
att i propositionen kvinnornas sysselsättningsproblem icke tillmätts tillräcklig
vikt. Motionärerna fäster uppmärksamheten på den situation som
uppstår, när i en ort eller region arbetsmöjligheterna ensidigt inriktats på
män, och önskar att riksdagen skall slå fast att de föreslagna planeringsråden
inom länen bör beakta dessa förhållanden. I detta sammanhang hänvisas
till kommitténs uttalande, att både samhällsekonomiska och sociala
skäl talar för lokaliseringsfrämjande åtgärder på orter där svårigheter föreligger
att bereda viss arbetskraft, i synnerhet de gifta kvinnorna, sysselsättning.
Vidare pekas på den stora dolda arbetslöshet som finnes särskilt
bland gifta kvinnor. Likartade tankegångar återfinnes i motionerna I: 874
och II: 1082. Utskottet fäster stor vikt vid de här redovisade synpunkterna
och vill för sin del instämma i de önskemål som uttalas i motionerna. Avsaknaden
av en närmare behandling i propositionen av de för »kvinnlig
arbetskraft» speciella problemen har utskottet dock icke tolkat så att dessa
problem skulle ha förbisetts. Utan hänvisning till könsfördelningen fram
-
Bankoutskottetx utlåtande nr ''t8 år I96i
19
håller departementschefen allmänt, att ett för arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiken
gemensamt syfte måste vara att möjliggöra fullt utnyttjande
av den tillgängliga arbetskraften. I annat sammanhang understryker departementschefen
särskilt behovet av lokaliseringspolitiska stödåtgärder på
ensidiga industriorter för att skapa en mera differentierad arbetsmarknad.
Dessa uttalanden uppfattar utskottet som ett instämmande i den av
motionärerna framförda uppfattningen att i framtiden en helhetsbild över
arbetsmarknaden bör åstadkommas och att det inte längre finns anledning
att göra en uppdelning i specifikt manliga och kvinnliga sysselsättningar.
Samhällsplaneringens betydelse för lokaliseringsverksamheten betonas
starkt i propositionen. De många olika former av planering som utövas i
samband med den pågående kommunindelningsreformen ställer, framhålles
det, krav på en ytterligare samordning. Utskottet instämmer till fullo i
vad departementschefen anför rörande samhällsplaneringens arbetsuppgifter
och roll. Denna fråga ägnas särskild uppmärksamhet i motionerna
I : 889 och II : 1078. Det rättsliga underlaget för planeringsverksamheten
är, uttalar motionärerna, i många hänseenden moget för en genomgripande
översyn. De olika konkreta lokaliseringsåtgärder som nu föreslås räcker
uppenbarligen inte till för att förverkliga den erforderliga nära samverkan
mellan samhällets basinvesteringar och näringslivets insatser. Förutsättningar
saknas för närvarande för att bedriva den behövliga centrala planeringen,
och resurser saknas för en häremot svarande regional planeringsverksamhet.
Den i dag förekommande general- och regionalplaneringen
inom ramen för gällande byggnadslagstiftning måste enligt motionärernas
uppfattning sägas mera ge uttryck för rent kommunala intentioner än för
medvetet samlande insatser, koordinerade med en hela riket omspännande
planeringsverksamhet. I motionerna föreslås därför en utredning om åtgärder
syftande till en effektiv översiktlig samhällsplanering.
Utskottet, som finner de här återgivna synpunkterna beaktansvärda, förutsätter
att den centrala planeringen kommer att bli föremål för en betydande
uppmärksamhet från den föreslagna lokaliseringsberedningens
sida. För planeringen på det regionala planet bör de nytillkommande planeringsråden
fylla en motsvarande funktion. Vad beträffar planeringen på
lokal nivå har utskottet sig bekant att hithörande frågor nyligen aktualiserats
inom byggnadsstyrelsen och det till styrelsen knutna rådet för samhällsplanering.
En för ändamålet bildad arbetsgrupp har inom Hudiksvalls-blocket
igångsatt en försöksverksamhet avseende en typplanering, som
skall kunna ligga till grund för utarbetandet av generella råd och anvisningar
rörande den översiktliga planeringen för kommunblocken. Detta
initiativ synes till en del motsvara motionärernas önskemål. På grundval
av de erfarenheter som det nu inledda arbetet ger torde berörda myndigheter
samt Kungl. Maj:t sedermera få överväga vilka vidare åtgärder som
kan vara önskvärda på detta område.
20
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1964
De i propositionen framlagda förslagen tar främst sikte på glesbygdernas
och avfolkningsområdenas problem. Vid utformningen av den samhälleliga
lokaliseringspolitiken måste hänsyn emellertid också, framhåller departementschefen,
tagas till befolkningens tendens att koncentreras i storstadsområdena
och landets övriga expansiva områden och till de svårigheter,
t. ex. i fråga om bostadsförsörjningen, som härigenom skapas. De problem
som är förknippade med storstadsområdenas tillväxt bör enligt departementschefens
mening ingående undersökas till ledning för lokaliseringspolitikens
fortsatta utformning.
Önskvärdheten av att eu sådan undersökning kommer till stånd betonas
i flera motioner, önskemålet utvidgas i motionerna 1:870 och II: 1079 till
att gälla en undersökning avsedd att skapa en säkrare bild av vilken typ av
näringslivslokalisering som från såväl ekonomiska soin miljöpolitiska synpunkter
kan bedömas vara den lämpligaste för vårt land. I detta sammanhang
skulle även förhållandet mellan rörlighetsfrämjande åtgärder och en
aktiv lokaliseringspolitik upptagas till granskning.
Utskottet finner den i propositionen aviserade undersökningen av storstadsområdenas
tillväxtproblem angelägen och förutsätter att den så snart
som möjligt kommer till stånd. Vad beträffar den i motionerna I: 870 och
II: 1079 begärda mera långtgående undersökningen vill utskottet hänvisa dels
till vad utskottet tidigare anfört om de i propositionen föreslagna lokaliseringspolitiska
åtgärdernas karaktär av försöksverksamhet vars resultat
kommer att följas av de olika berörda instanserna, dels till vad i propositionen
uttalas om en intensifierad forsknings- och utredningsverksamhet
på detta område. I likhet med departementschefen förutsätter utskottet att
bl. a. forskningsberedningen kommer att överväga, hur en sådan fördjupad
utredningsinsats skall kunna åstadkommas, och avstyrker därför bifall
till motionärernas yrkande att riksdagen nu skall anhålla om den ifrågavarande
undersökningen. På liknande grunder avstyrker utskottet även
det i motionerna I: 874 och II: 1082 väckta förslaget, att riksdagen nu skall
hemställa om en ytterligare utredning, syftande till en utvidgad lokaliseringspolitik.
I motionerna I: 885 och II: 1086 föreslås eu utredning av möjligheterna
att till universitetet i Umeå knyta forskare med inriktning på lokaliseringsproblematiken.
Utskottet vill erinra om att fr. o. in. innevarande budgetår
en professur i kulturgeografi med samhällsplanering inrättats vid universitetet
och att samtidigt en särskild samhällsplanerarutbildning försöksvis
införts där. Den samhällsvetenskapliga forsknings- och utbildningsorganisationen
i Umeå håller även i övrigt på att utbyggas. Under sådana omständigheter
torde något särskilt initiativ av den art som motionärerna föreslagit
inte vara erforderligt.
En fråga av grundläggande betydelse för lokaliseringspolitikens bedrivande
är hur de föreslagna ekonomiska stödåtgärderna skall regionalt och lokalt
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1964
21
avgränsas. Departementschefen föreslår att stöd i första hand skall ntgå
till investeringar i företag inom ett sammanhängande område, benämnt
norra stödområdet och omfattande de fyra nordligaste länen samt Hälsingland,
norra delen av Kopparbergs län, nordvästra Värmland, Dalsland och
norra Bohuslän. Området sammanfaller med det för vilket medgivande
lämnats att temporärt använda investeringsfonder i lokaliseringspolitiskt
syfte. Områdets gränser har nyligen justerats så att de genomgående sammanfaller
med kommunblocksgränser. I särskilda fall skall härutöver stöd
kunna ges även i övriga delar av landet, varvid dock åtgärderna mera
direkt skall inriktas på att komma till rätta med förhållandena i vissa
speciella situationer. Särskilt nämnes att det bör finnas möjlighet att stimulera
till nyetablering på orter där goda industriella förutsättningar föreligger
och där omställningsproblem uppstått på grund av industrinedläggelse
i samband med omfattande branschrationalisering eller av liknande
mera krisartade orsaker. Även åtgärder för att tillföra ensidiga industriorter
ytterligare industri anses i särskilda fall böra kunna ifrågakomma
utanför det norra stödområdet. Skillnaden mellan detta och landets övriga
delar kan enligt departementschefen allmänt sett sägas vara att utanför det
norra stödområdet avståndsfaktorn inte har samma utslagsgivande betydelse
i lokaliseringssammanhang.
Ändrade grunder för de ekonomiska stödåtgärdernas regionala begränsning
påkallas i ett stort antal motioner. I motionerna I: 869 och II: 1075 begäres
att även Gästrikland skall hänföras till det norra stödområdet, och i
motionerna I: 875 och II: 1091 framställs ett motsvarande yrkande i fråga
om skogs- och bergslagsområdet i östra delen av Värmlands län. I motionerna
I: 870 och II: 1079 hemställes att stöd skall ges i de sysselsättningssvaga
områdena i östra Götaland enligt samma grunder som skall gälla för norra
stödområdet. Liknande yrkanden med något olika geografisk precisering
förekommer i motionen I: 886 samt i motionerna I: 877 och II: 1076. Beträffande
de delar av Kopparbergs län som icke ingår i norra stödområdet
yrkas i motionerna I: 871 och II: 1097 på en generös tillämpning av det lokaliseringspolitiska
stöd som enligt propositionen skall kunna utgå i särskilda
fall. Med utgångspunkt i önskemål beträffande särskilda områden
utanför norra stödområdet föreslås i vissa motioner att den geografiska avgränsningen
av stödområdet skall ske på ett mindre preciserat sätt. I motionerna
1:883 och II: 1077, där särskilt gränsdragningen i Värmland beröres,
föreslås att riksdagen skall besluta att gränserna för norra stödområdet
må fastställas av Kungl. Maj :t efter närmare prövning och gälla för den
del av försöksperioden som vid varje tidpunkt bedömes lämplig. I motionerna
I: 882 och II: 1088, som speciellt uppmärksammar roslagsregionen, föreslås
riksdagen uttala att lokaliseringsstöd skall kunna lämnas till orter som
av samhällsekonomiska och allmänpolitiska skäl behöver hjälp till eu positiv
utveckling. Med viss tvekan godtages förslaget beträffande norra stöd
-
22
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1964
området i motionerna I: 878 och II: 1089; motionärerna säger sig emellertid
utgå från att frågan på nytt skall underställas riksdagen sedan verksamheten
varit i gång någon tid. I motionerna I: 889 och II: 1078 understrykes
att stödområdets gränser måste vara elastiska. Argument mot en geografisk
begränsning anföres i motionerna I: 876 och II: 1080, där dock lokaliseringsstödet
säges i första hand böra ges inom de föreslagna områdena. I motionerna
I: 874 och II: 1082 hävdas, att den geografiska avgränsningen av stödåtgärderna
kan starkt ifrågasättas. Under hänvisning till inverkan på sysselsättningsmöjligheterna
av konjunkturförsämringar och strukturomvandling
framhålles behovet av lokaliseringspolitiska stödåtgärder även i mellersta
och södra Sverige.
En regional avgränsning av det lokaliseringspolitiska stödet är enligt utskottets
mening ofrånkomlig. De resurser som kan anslås för ändamålet
maste sättas in i de områden där behovet är störst; en spridning av stödet
över hela landet eller större delar därav skulle leda till att dessa områden
bleve otillräckligt tillgodosedda. Varje gränsdragning av den art det här är
fråga om är givetvis förenad med svårigheter; i ett flertal motioner har också
krävts att den nu föreslagna gränsen skall justeras. Enligt utskottets mening
måste den avgränsning av stödområdet som departementschefen förordar i
dagens läge anses väl avvägd. Strukturomvandlingen med åtföljande omställningsproblem
gör sig särskilt gällande i Norrland. Framför allt är detta en
töljd av den omfattande rationalisering inom jord- och skogsbruksnäringarna,
som hittills satt sin prägel på det norrländska näringslivet. Trots en
snabb expansionstakt har industrien inom dessa områden därför haft svårt
att sysselsätta den arbetskraft som på detta sätt blivit friställd. Allmänt sett
gäller vidare att olika slags samhällelig service är svårare åtkomlig för invånarna
inom norra stödområdet än för dem som är bosatta söder därom.
Utskottet kan därför icke biträda det i ett flertal motioner framförda kravet
på att ett särskilt stödområde skall inrättas i östra Götaland och bli föremål
för lokaliseringsåtgärder enligt samma regler som norra stödområdet. Utanför
detta bör de statliga insatserna begränsas till särskilda fall av den typ
som anges i propositionen.
Beträffande norra stödområdets gränser tillstyrker utskottet att dessa nu
fastställes i enlighet med departementschefens förslag. Utskottet, som tidigare
betonat de nu föreslagna lokaliseringsåtgärdernas karaktär av försöksverksamhet,
finner det emellertid naturligt att man särskilt söker följa utvecklingstendenserna
i de områden som gränsar till norra stödområdet. Enligt
utskottets mening bör Kungl. Maj :t under försöksperioden äga att företaga
mindre förändringar av norra stödområdets gränser i den mån sådana
visar sig påkallade.
Utskottet avstyrker det i motionen I: 880 väckta yrkandet att för lokaliseringspolitiska
ändamål avsedda medel skall i särskilda fall kunna disponeras
för att lindra svårigheter i övergångsskeden vid stark expansion inom
inflyttningskommuner.
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 196b
23
Beträffande frågan om på vilka orter inom norra stödområdet eller i särskilda
fall utanför detta som det lokaliseringspolitiska stödet skall sättas in uttalas
i propositionen att stödåtgärderna måste inriktas på orter där det från
samhällelig synpunkt är mest angeläget att utvecklingen främjas och som har
goda förutsättningar att bära upp en industriell verksamhet och fungera som
centra för samhällelig service. Även om härför i första hand krävs ett visst
befolkningsunderlag, skall dock inte endast sådana företagslokaliseringar
som sker till större tätorter kunna bli föremål för stöd. Det framhålles att
med nutida kommunikationsmöjligheter en spridning av arbetsplatser och
bosättning inom regionerna ofta kan vara både möjlig och lämplig. Vid bedömningen
av befolkningsunderlaget bör hänsyn alltså tagas icke endast till
själva tätorten utan därjämte till den kringliggande bygden. Några bestämda
krav på storlek och karaktär hos de orter och regioner där stödåtgärder
skall vidtagas bör enligt propositionen icke uppställas. En lämplig handlingslinje
anges emellertid vara att vid den fortsatta lokaliseringsplaneringen
välja orter för stödet bland kommunblockscentra. Varje sådan centralort
skall dock inte automatiskt kunna påräkna stöd, utan försiktighet bör iakttagas
när det gäller små centralorter i svaga kommunblock. Å andra sidan
bör det inte vara uteslutet att lämna stöd även i sådana tätorter vid sidan av
kommunblockscentra som bedömes ha goda utvecklingsmöjligheter.
Mot detta angivande av principerna för urvalet av orter där stöd skall
kunna ges framföres kritik i motionerna I: 870 och II: 1079, i vilka hävdas
att samtliga kommunblockscentra och till karaktär och funktion motsvarande
tätorter inom stödområdet bör kunna komma i fråga för det direkta företagsstödet.
Utskottet ansluter sig i denna fråga till vad som uttalas i propositionen.
Utskottet vill i detta sammanhang påpeka att bland kommunblockscentra
inom norra stödområdet finnes flera med lågt invånarantal, i ett par fall föga
mer än 400.
I motionerna I: 878 och II: 1089 begäres att riksdagen skall ge till känna
dels att företagens egen bedömning beträffande lokaliseringsort skall tillmätas
stor betydelse, dels att länets planeringsråd skall ges stort inflytande när
det gäller att fastställa de geografiska riktlinjerna för företagslokalisering
med samhällets stöd. Ett yrkande av sistnämnda innebörd förekommer också
i motionerna I: 870 och II: 1079. Utskottet finner motionärernas synpunkter
befogade.
Såsom utskottet redan framhållit måste det enligt propositionen betraktas
som realistiskt att en fortsatt successiv utflyttning kommer att ske från
glesbygder och åtskilliga små tätorter inom norra stödområdet. Därmed försämras
ytterligare förutsättningarna för att upprätthålla en tilllredsstäilande
servicestandard för den kvarvarande befolkningen. Även i områden där
lokaliseringspolitiska insatser inte blir möjliga måste, uttalar departementschefen,
samhället bära ansvaret för att befolkningen tillförsäkras en rimlig
servicestandard; för ändamålet får övervägas åtgärder av annan art.
24
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1964
I flera motioner har krav rests på omedelbara initiativ i detta hänseende.
Sålunda yrkas i motionerna I: 870 och II: 1079 samt I: 889 och II: 1078 på
en skyndsam utredning rörande möjligheterna att tillhandahålla glesbygdsbefolkningen
en tillfredsställande social och kulturell service. I motionerna
1:878 och II: 1089 begäres att ett särskilt servicestöd skall utgå till vissa
skogsorter i Norrlands inland. Slutligen framföres i motionerna 1:887 och
II: 1083 tanken på en differentiering av lokaliseringsstödet med hänsyn till
de lokala förutsättningarna i vissa delar av Norrlands inland; en skyndsam
prövning begäres av förslaget att låta Jämtland, Härjedalen, västra Ångermanland
och den del av Lappland som ingår i Västerbottens län bilda ett särskilt
stödområde, där vissa i motionerna angivna särskilda stödåtgärder
skulle genomföras.
Utskottet är för sin del icke berett att nu stödja förslag om en särskild utredning
rörande stödet till det norrländska inlandets glesbygder. Enligt utskottets
uppfattning bör erfarenheter av det allmänna lokaliseringsstödets
verkningar avvaktas innan ställning tages till frågan om en sådan utredning.
Även ställningstagandena till skatteutjämningskommitténs förslag torde
böra avvaktas. Utskottet vill betona, att vad här förordats icke innebär att de
ifrågavarande problemen lämnas obeaktade. Det måste vara en arbetsuppgift
för planeringsråden i berörda län att närmare överväga glesbygdsbefolkningens
speciella situation och framlägga härav föranledda förslag.
Lokaliseringspolitikens medel
Till förverkligande av den lokaliseringspolitiska målsättningen föreslår
departementschefen i huvudsak tre slag av medel: samhällsplanering, upplysnings-
och rådgivningsverksamhet samt statliga ekonomiska stödåtgärder.
Härutöver behandlas vissa särskilda åtgärder, som föreslagits av kommittén.
Utskottet har i det föregående betonat samhällsplaneringens centrala roll
för lokaliseringsverksamheten och även framhållit vikten av intensifierade
insatser på detta område.
Upplysnings- och rådgivningsverksamheten inom det lokaliseringspolitiska
fältet avser att ge företagen allsidig och tillförlitlig information om alla
de förhållanden som har betydelse för deras bedömning av lokaliseringsfrågor.
Sådan verksamhet har alltifrån mitten av 1940-talet bedrivits av arbetsmarknadsmyndigheterna.
Departementschefen framhåller att det är angeläget
att den erhåller ökade resurser. Denna uppfattning delas av utskottet,
som anser åtgärder inom detta område vara en viktig del av lokaliseringsverksamheten.
Sedan länge äger samverkan rum mellan arbetsmarknadsmyndigheterna
och Sveriges industriförbund i upplysnings- och rådgivningsfrågor. Kommittén
har förordat att denna samverkan skall utsträckas till att även avse förhandsinformationer
beträffande planerade utbyggnader och omlokalise
-
Bankoutskottets utlåtande nr b8 år I96i
25
ringar. Departementschefen konstaterar med tillstyrkan att ett varselsystem
av detta slag avsevärt skulle förbättra lokaliseringsorganens möjligheter att
i ett tidigt skede bedöina konsekvenserna av föreliggande planer. Utskottet
vill uttala sin anslutning till att överenskommelser av åsyftat slag kommer
till stånd. Härutöver vill utskottet emellertid föreslå att arbetsmarknadsorganens
kontakter utsträcks till att även omfatta andra organisationer inom näringslivet
som är verksamma med lokaliseringsfrågor.
Beträffande det statliga ekonomiska företagsstödet föreslog kommittén
att tyngdpunkten skulle ligga på kreditgarantier. Denna stödform skulle
komma i fråga såväl i utvecklingsområdena som i stödområdena. I de förra
skulle härjämte investeringsbidrag och statliga lån kunna utgå. Kommittén
föreslog en medelsram om sammanlagt 800 miljoner kronor under
den femåriga försöksperioden. Härav hänfördes 475 miljoner kronor till
kreditgarantier, 175 miljoner kronor till statliga lån och 150 miljoner kronor
till investeringsbidrag.
I propositionen understrykes att de ekonomiska stödåtgärderna bör
utformas så att de kan väntas få största möjliga stimulerande effekt på
den företagslokalisering som från samhällets synpunkt betraktas som angelägen.
Stödet bör inte splittras på alltför många likartade stödformer.
Vidare gäller att stödsystemet i möjligaste mån bör kunna fungera oberoende
av allmänna konjunkturer och läget på kapitalmarknaden. Med hänsyn
härtill bör enligt departementschefens mening det ekonomiska stödet utgöras
av direkta statliga bidrag och lån.
Vad gäller omfattningen av det statliga ekonomiska stödet förordar
departementschefen att medelsramen för den femåriga försöksperioden
bestämmes till det av kommittén föreslagna beloppet, 800 miljoner kronor.
Härav avses 300 miljoner kronor bli anvisade för investeringsbidrag
och 500 miljoner kronor för långivning. I genomsnitt innebär detta 60
miljoner kronor i bidrag och 100 miljoner kronor till lån för vart och ett
av de fem närmaste budgetåren.
I motionerna I: 889 och II: 1078 hemställes att förslaget om inrättandet
av en statlig fond för lokaliseringsändamål skall avvisas. I stället bör statliga
kreditgarantier ställas till förfogande intill ett belopp av 100 miljoner
kronor per budgetår under femårsperioden. I motionerna I: 878 och II: 1089
hemställes att, utöver de av departementschefen föreslagna stödformerna,
en kreditgarantiram på 50 miljoner kronor per budgetår skall anvisas. I
motionerna 1:870 och II: 1079 hemställes att för det första verksamhetsåret
under femårsperioden förslag skall framläggas om statliga kreditgarantier
intill ett belopp av 50 miljoner kronor samt i investeringsbidrag
anvisas 100 miljoner kronor. I motionerna 1:876 och 11:1080 hcmställes
slutligen alt, utöver den i propositionen föreslagna medelsramen, i genomsnitt
160 miljoner kronor skall anvisas såsom förslagsanslag under
vart och ett av de fem närmaste budgetåren för utbyggnad av statlig indu
-
26
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1964
striell verksamhet. Detta yrkande har samband med ett av motionärerna
framställt förslag om en snabb utredning rörande utbyggnad och samordning
av statlig industriell verksamhet.
Utskottet behandlar först förslagen om införandet av kreditgarantier
och därefter frågan om omfattningen av det ekonomiska stödet.
Vid en jämförelse mellan ekonomiskt stöd i form av direkta statliga lån
och i form av kreditgarantier finner utskottet i likhet med departementschefen
det förra systemet vara att föredraga. Utskottet fäster sig därvid
främst vid att möjligheterna att utnyttja kreditgarantierna knappast skulle
kunna undgå att bli beroende av läget på kreditmarknaden. Den i motionerna
I: 889 och II: 1078 framförda tanken att riksdagen skulle fastställa en prioritering
av dessa kreditgarantier väcker enligt utskottets mening principiella
betänkligheter. Utskottet är inte berett att förorda en sådan lokaliseringspolitiskt
betingad reglering av kreditmarknaden. Med hänsyn till
vad här sagts avstyrker utskottet det ifrågavarande yrkandet i motionerna
I: 889 och II: 1078.
Att, såsom i motionerna I: 870 och II: 1079 samt I: 878 och II: 1089 föreslagits,
införa ett kreditgarantisystem såsom komplettering av det kreditstöd
som utgår i form av direkta statliga lån kan utskottet icke heller tillstyrka.
Alldeles bortsett från de invändningar som kan riktas mot utvidgningen
av den ekonomiska ramen finner utskottet en uppdelning av det
statliga stödet på tre olika stödformer olämplig. På anförda grunder avstyrker
utskottet, såvitt nu är i fråga, motionerna I: 870 och II: 1079 samt
I: 878 och II: 1089.
Den av departementschefen föreslagna medelsramen för den femåriga
försöksperioden är av samma storlek som den av kommittén förordade. Utskottet
anser att ett samhälleligt ekonomiskt stöd av denna omfattning
kommer att kunna få betydande verkningar på den industriella utvecklingen
inom det norra stödområdet och på orter i andra delar av landet där särskilda
stödåtgärder blir aktuella. De motionsledes väckta kraven om en utvidgning
av medelsramen kan utskottet inte tillstyrka.
Vad särskilt gäller förslagen i motionerna I: 876 och II: 1080 om en utökning
av medelsramen för utbyggnad av statlig industriell verksamhet vill
utskottet utöver vad nu anförts erinra om departementschefens uttalande
att frågan om lokaliseringspolitiska insatser i form av anläggande av statliga
företag kommer att bli föremål för fortsatta överväganden. Under hänvisning
till detta uttalande avstyrker utskottet även det i samma motioner
gjorda utredningsyrkandet. För att täcka de medelsbehov som anläggande
av statlig verksamhet kan komma att aktualisera torde förslag i vanlig ordning
få föreläggas riksdagen. Av vad utskottet nu anfört följer även, att utskottet
icke anser en fortsatt utbyggnad av statlig företagsamhet inom stödområdet
böra finansieras med de för lokaliseringspolitiska ändamål avsedda
resurserna.
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 196i
27
Syftet med lokaliseringsstödet är att underlätta och påskynda en industriell
utveckling. De statliga stödåtgärderna skall i enlighet härmed utgå
till såväl uppförandet av nya industrianläggningar som om- och tillbyggnad
av befintliga industrianläggningar. Utskottet vill starkt understryka att en
förutsättning för att stöd skall kunna utgå är att det kan beräknas medföra
en påtaglig, varaktig sysselsättningseffekt. Såsom departementschefen framhåller
får det statliga stödet givetvis inte leda till att annan produktionsteknik
kommer i fråga än den som är mest ekonomisk.
Mot bakgrunden bl. a. av att turistnäringen erbjuder möjligheter att upprätthålla
enskild och samhällelig service åt glesbygdsbefolkningen föreslår
departementschefen att även turistanläggningar skall kunna komma i fråga
för statligt lokaliseringsstöd. Förutom lån bör investeringsbidrag undantagsvis
få lämnas. Till turistanläggning hänföres hotellbyggnad med personalutrymmen
och andra anordningar som är nödvändiga för att anläggningen
skall kunna tjäna sitt syfte. I motionerna I: 872 och II: 1095 föreslås att
begreppet turistanläggning icke skall begränsas på det angivna sättet utan
ges en vidare innebörd, innefattande bl. a. större campinganläggningar, semesterbyar
och skidliftar. I motionerna I: 877 och II: 1076 hemställes, i anslutning
till förslag om utvidgning av det geografiska stödområdet till att
omfatta även sydöstra Götaland, att lokaliseringsstöd skall kunna utgå
för turistanläggningar även i detta område.
I likhet med departementschefen anser utskottet att skäl föreligger för
att lokaliseringsstöd skall kunna lämnas till uppförande samt om- och
tillbyggnad av turistanläggningar. Även beträffande lokaliseringsstöd till
sådana anläggningar måste riktpunkten dock enligt utskottets mening
vara att investeringarna kan väntas ge upphov till en fortvarig sysselsättningseffekt.
Vad beträffar de anläggningar utöver hotellbyggnader etc.
som av motionärerna föreslagits kunna komma i fråga för stödåtgärder,
anser utskottet att de inte bör vara uteslutna från möjligheten att få stöd
om de uppfyller det av utskottet i det föregående angivna kravet. Förslaget
om att möjligheten att erhålla här ifrågavarande stöd skall utvidgas
till att även avse sydöstra Götaland är utskottet inte berett att tillstyrka. I
den mån lokaliseringsstöd kan ges åt turistanläggningar bör det enligt utskottets
mening komma glesbygdsområdena i norra stödområdet till godo.
En viktig förutsättning för att statligt lokaliseringsstöd skall utgå är att
företaget bedömes vara bärkraftigt från företagsekonomisk synpunkt. Den
statliga kapitalinsatsen skall i princip täcka det kapitalbehov som återstår
efter det att företaget skjutit till sin egen kapitalinsats och sedvanlig upplåning
företagits på den allmänna kreditmarknaden. Utskottet ansluter sig
till departementschefens uttalande att det är väsentligt att det statliga
stödet inte får sådan form och inriktning att risktagandet uteslutande begränsas
till staten. Detta syfte får tillgodoses dels genom alt en viss gräns
siittes för det statliga åtagandet, dels genom alt företaget får stiilla godtag
-
28
Bankoutskottets utlåtande nr t8 år 196b
bär säkerhet. I motionerna 1:881 och II: 1092 framhålles att frågan om
säkerhet bör prövas från fall till fall och att lån skall kunna beviljas i särskilda
fall även om de säkerheter som står till buds icke kan betraktas som
fullgoda. Enligt utskottets mening måste vid bedömningen av frågan huruvida
en statlig finansieringsinsats skall göras större vikt fästas vid företagets
utsikter på längre sikt än vid dess möjlighet att ställa fullgod säkerhet.
Med iakttagande av att en fördelning av risktagandet sker bör kraven
på säkerheterna för statens åtagande enligt utskottets mening inte ställas
alltför högt.
I motionerna I: 878 och II: 1089 fästes uppmärksamheten på den i propositionen
icke behandlade frågan om lokaliseringspolitikens inverkan på
konkurrensförhållandet mellan nylokaliserade företag och redan befintlig
industri. Vid stödverksamheten måste enligt motionärerna beaktas dels
att de områden som ligger intill stödområdet riskerar att få sin konkurrenskraft
försämrad, dels att statligt stöd icke bör ges till företag som kan allvarligt
skada inom området redan verksamma företag. De angivna riskerna
gäller särskilt företag som producerar för en lokal marknad. Utskottet instämmer
i dessa synpunkter och finner det angeläget att de beaktas vid fördelningen
av det lokaliseringspolitiska stödet.
I propositionen föreslås att gränsen för det statliga ekonomiska lokaliseringsstödet
i form av lån och bidrag skall utgöra två tredjedelar av de
totala kostnaderna för företagets investeringar i byggnader och maskiner.
Efter särskild prövning av Kungl. Maj :t, eller efter Kungl. Maj :ts medgivande
av det centrala lokaliseringsorganet, bör undantagsvis denna gräns
kunna överskridas. I motionerna I: 881 och II: 1092 hemställes att till grund
för beräkningen av det sammanlagda stödet även skall medtagas företagets
behov av nödvändigt rörelsekapital. Enligt utskottets mening bör beräkningsunderlaget
för den statliga insatsens storlek vara entydigt och lätt
bestämbart. En utvidgning av beräkningsunderlaget på det sätt motionärerna
föreslår skulle medföra svåra awägningsproblem vid tillämpningen. Utskottet
avstyrker motionärernas förslag i denna del.
I propositionen understrykes att frågorna rörande de statliga insatserna
vid finansieringen av nyetablering och utbyggnad av företag måste bedömas
från fall till fall. Storleken och kombinationen av statliga lån och bidrag
får bli beroende av investeringarnas omfattning och inriktning, företagets
egna finansieringsresurser och samhällets önskemål av att företaget
lokaliseras till viss ort. Den andel av investeringskostnaden i byggnader som
skall utgå i form av direkta bidrag bör i princip inte överstiga 35 procent;
i särskilda undantagsfall bör bidrag dock kunna lämnas med upp till 50
procent. I motionerna I: 878 och II: 1089 uttalas att det bör föreligga enhetliga
regler för investeringsbidragens storlek. Med hänsyn härtill föreslår motionärerna,
att bidragen alltid skall utgå med 35 procent. I motionerna
I: 873 och II: 1087 hemställes att maximalt bidrag — 50 procent — före
-
Bankoutskottets utlåtande nr i8 år 196t
29
trädesvis skall ges inom orter i jordbruks- och skogsbygder, som av länsorganet
anses nödvändiga för bygdens samhällsbildning och som behöver
särskild stimulans.
Enligt utskottets mening står det klart att lokaliseringsförutsättningarna
kommer att vara av mycket varierande slag. Av detta skäl synes det önskvärt
att investeringsbidraget inom vissa gränser kan anpassas efter vad som
i varje särskilt fall är lämpligt. Fastställandet av en enhetlig bidragsprocent
skulle bl. a. förhindra eu reduktion av bidragsandelen i vissa fall och därigenom
kunna vara ägnat att ogynnsamt påverka konkurrensförhållandet
mellan ett företag som tillföres lokaliseringsstöd och andra företag inom
samma bransch. Utskottet vill därför uttala sin anslutning till departementschefens
förslag på denna punkt. Vad gäller förslaget att ett till 50 procent
utsträckt investeringsbidrag företrädesvis skall ges inom vissa jordbruksoch
skogsorter vill utskottet uttala att eu generell bindning av detta slag
inte är lämplig.
Utskottet har ingen erinran mot att den räntesats som skall tillämpas för
lokaliseringslånen skall motsvara den räntesats som gäller för industrigarantilånen.
I särskilda fall bör lånen få kunna vara räntefria under högst
tre år. Utskottet ansluter sig också till förslaget att amorteringstiden för
lånen skall uppgå till högst tjugo år. Amorteringstidens längd kommer härigenom
att överensstämma med den längsta tid som gäller för den statliga
långivningen till hantverk och småindustri. Därest lånet huvudsakligen
användes för maskinanskaffning bör återbetalning ske inom tio år. Utskottet
avstyrker det i motionerna I: 878 och II: 1089 väckta förslaget att amorteringstiden
för byggnader skall kunna uppgå till 25 år. I fråga om anstånd
med amortering föreslår departementschefen att tiden härför bestämmes till
högst tre år. I motionerna 1:881 och II: 1092 liemställes att anstånd med
amortering av statliga lån i lokaliseringssyfte skall få medges under högst
fem år. I motionerna 1:870 och II: 1079 föreslås att den amorteringsfria
tiden skall kunna utsträckas till tio år. Utskottet anser för sin del att anstånd
med amortering, i den mån sådant kan bli aktuellt, normalt icke bör
medges för längre tid än tre år. I särskilda undantagsfall bör dock Kungl.
Maj:t eller efter Kungl. Maj :ts medgivande det centrala lokaliseringsorganet
äga rätt att medge utsträckning av denna tid till högst fem år.
Utskottet övergår härefter till de i propositionen behandlade frågorna om
utbildningsbidrag och flyttningsbidrag. Kommittén har föreslagit att företag
inom stödområdena för utbildning av arbetskraft i särskilda fall skall kunna
erhålla utbildningsbidrag med väsentligt högre belopp än som kan utgå vid
omskolning och utbildning av vuxna i andra delar av landet. Under hänvisning
till att utformningen av utbildningsbidragen är föremål för överväganden
av arbetsmarknadsutredningen, förklarar departementschefen sig inte
beredd att nu pröva förslaget om förhöjda utbildningsbidrag i vissa delar av
landet. Utskottet instämmer häri.
30
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1964
I propositionen redogöres för att vissa kurser innevarande år har anordnats
för företagare eller personer som tänker etablera sig som företagare.
Departementschefen, som finner uppslaget med dessa kurser värt att pröva,
anser att frågan huruvida utbildningsbidrag skall få utgå till ifrågavarande
kursverksamhet bör behandlas i samband med prövningen av arbetsmarknadsutredningens
förslag. I motionerna 1:873 och 11:1087 hemställes att
den påbörjade försöksverksamheten med utbildning av företagare skall fortsätta.
Utskottet vill uttala sitt intresse för att så sker; prövningen av frågan
huruvida utbildningsbidrag skall kunna utgå bör dock anstå.
I syfte att underlätta rekrytering av kvalificerad arbetskraft i samband
med nyetablering eller utvidgning av befintliga företag i norra stödområdet
föreslås i propositionen att flyttningsbidrag i särskilda fall skall kunna utgå.
Bidragen bör avse respenning — vari innefattas ersättning för resekostnader,
traktamentskostnader och flyttningskostnader — samt familjebidrag. Bidrag
bör endast komma i fråga där initiativet till flyttningen tas av den enskilde
arbetstagaren. Bidragsgivningen bör enligt departementschefens mening ske
restriktivt och förläggas centralt hos arbetsmarknadsstyrelsen.
Förevarande förslag har kommenterats i flera motioner. Delade meningar
har härvid bl. a. framkommit i frågan huruvida bidragsgivningen skall vara
restriktiv. Vidare har föreslagits att bidrag även skall kunna ges där initiativ
till flyttningen tas av arbetsförmedlingen. I motionerna I: 873 och II: 1087
yrkas att bidragen bör utgå efter gängse grunder. Härmed torde avses att
även starthjälp och utrustningsbidrag skall kunna inkluderas i ersättningen.
Utskottet delar departementschefens åsikt att försiktighet bör iakttagas vid
bidragsgivningen och att bidrag bör utgå endast när den enskilde själv tar
initiativet till flyttningen. Utskottet tillstyrker även att flyttningsbidraget
bör utgå i form av respenning och familjebidrag.
I propositionen behandlas vissa särskilda åtgärder som kommittén föreslagit
i syfte att förstärka näringslivet i Norrland och nordvästra Svealand.
Förslagen gäller främst vissa kommunikationsfrågor men berör även prissättningen
på elkraft samt bensin och olja in. in. Med understrykande av att
det är i hög grad angeläget att statsmakterna främjar en gynnsam produktionsutveckling
i de nordliga länen, hävdar departementschefen att principiellt
det kravet måste upprätthållas, att statligt stöd inte lämnas i sådana
former som innebär fortlöpande direkta driftssubventioner till företagen.
Utskottet delar helt denna principiella uppfattning.
Förevarande frågor har behandlats i ett flertal motioner. Härvid betonas
allmänt vikten av goda kommunikationer som en viktig förutsättning för
lokaliseringspolitiska åtgärder. I motionen II: 1090 hemställes, att riksdagen
skall understryka vikten av att ökad uppmärksamhet ägnas de allmänna
förutsättningarna i fråga om kommunikationer och annan service för expansionen
av redan befintliga eller nylokaliserade företag. I motionen I: 880
Bankoutskottets utlåtande nr iS år 196i
31
yrkas dels att behovet av s. k. kollektiva trafikmedel skall beaktas i samband
med lokaliseringspolitisk planering i första hand i glesbygder med stora
avstånd, men även beträffande de stora tätortsbebyggelserna med omnejd,
dels att fonderade automobilskattemedel i lokaliseringspolitiskt syfte skall
disponeras för utbyggnad av det kommunala och enskilda vägväsendet. I
motionerna I: 878 och II: 1089 uttalas att staten bör medverka till att flyget
blir mer tillgängligt i Norrlands inland. Med anledning av motionärernas
synpunkter och förslag vill utskottet för sin del uttala, att strävan att bygga
ut kommunikationsnätet och därmed skapa förbättrade transportförhållanden
givetvis är angelägen, inte minst från lokaliseringspolitisk synpunkt.
Utskottet finner emellertid inte anledning att i detta sammanhang ange några
närmare riktlinjer för statsmakternas investeringspolitik. Vad särskilt förslaget
om inrikesflyget beträffar, vill utskottet erinra om att frågan om fortsatta
investeringar för inrikesflyget för närvarande är föremål för prövning
inom 1963 års luftfartsutredning.
Vissa taxefrågor inom kommunikationsområdet har berörts i några motioner.
I motionerna 1:878 och II: 1089 hemställes att riksdagen skall ge
till känna att gemensamma zontaxor för buss och tåg om möjligt bör genomföras.
En snabb utredning, syftande till en omläggning av statens järnvägars
godstransporttaxor, begäres i motionen II: 1094. Utskottet, som vill erinra
om att riktlinjerna för statens järnvägars taxesättning fastlagts av föregående
års riksdag, anser sig icke kunna biträda de i motionerna framförda
förslagen.
Utskottet vill också avstyrka det i motionerna I: 877 och II: 1076 väckta
förslaget om statligt fraktstöd för godstransporter mellan Öland och fastlandet.
I propositionen avvisas kommitténs förslag om en sänkning av vattenfallsstyrelsens
eltaxor i Norrland under hänvisning bl. a. till att de nuvarande
eltaxorna innebär avsevärt lägre elkraftskostnader i Norrland än i övriga
delar av landet. Utskottet ansluter sig till departementschefens uppfattning
och avstyrker det i motionen II: 1084 gjorda yrkandet att kommitténs förslag
skall genomföras.
Utskottet övergår härefter till att behandla förhållandet mellan vissa hittillsvarande
lokaliseringspolitiska medel och det nu föreslagna statliga lokaliseringsstödet.
Vad först beträffar den statliga kreditgivning till hantverk
och småindustri som sker genom kommerskollegium och företagareföreningarna,
gäller att den främst skall grundas på en företagsekonomisk
bedömning. Särskild hänsyn skall dock tagas till sysselsättnings- och lokaliseringssynpunkter.
Enligt departementschefens mening bör det lokaliseringspolitiska
stödet i fortsättningen koncentreras till de tidigare redovisade
stödformerna, nämligen statliga bidrag och lån. Kreditstödet till hantverk
och småindustri bör bibehållas, men det bör inte längre primärt tjäna något
32 Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1964
lokaliseringspolitiskt syfte. I motionerna 1:870 och 11:1079 förordas att
det statliga kreditstödet till hantverk och småindustri även i fortsättningen
skall användas i sådana syften. Vidare yrkas i motionerna I: 881 och II: 1092
att ifrågavarande kreditstöd skall kunna lämnas även till företag som erhållit
statligt lokaliseringsstöd.
Utskottet instämmer i att det lokaliseringspolitiska stödet i fortsättningen
bör koncentreras till de av utskottet i det föregående behandlade stödformerna.
Det statliga kreditstödet genom kommerskollegium och företagareföreningarna
bör främst utgöra ett komplement till den ordinarie kreditgivningen
på den allmänna kreditmarknaden. Utskottet, som således inte
tillstyrker bifall till motionerna I: 870 och II: 1079, såvitt nu är i fråga, vill
emellertid betona att en lokaliseringspolitisk inriktning av ett låneärende
givetvis inte skall utesluta detta från stöd genom företagareföreningarna.
Utskottet avstyrker det i motionerna I: 881 och II: 1092 väckta förslaget att
samma företag skall kunna erhålla såväl lokaliseringspolitiskt stöd som stöd
genom företagareföreningar. Som även departementschefen understrukit
bör berörda organ i nära samverkan lösa uppkommande gränsdragningsfrågor.
Såsom utskottet erinrat om i det föregående har sedan 1963 försöksvis
tillämpats ett system med investeringsbidrag till industrilokaler i form av
statskommunala beredskapsarbeten. Utskottet tillstyrker att sådana beredskapsarbeten
främst användes vid arbetslöshet av konjunktur- och säsongmässig
natur och inte som ett lokaliseringspolitiskt medel.
Utskottet ansluter sig vidare till att investeringsfondernas användning i
lokaliseringspolitiskt syfte upphör. Investeringsfonderna har tillkommit som
ett konjunkturpolitiskt medel. När särskilda former nu tillskapas för det
lokaliseringspolitiska stödet bör investeringsfonderna reserveras för sin
egentliga uppgift. Utskottet vill särskilt peka på att ett fortsatt lokaliseringspolitiskt
utnyttjande av fonderna skulle medföra, särskilt för norrlandslänens
del, att fonderna inte längre skulle kunna påräknas som ett verksamt
medel vid en konjunkturnedgång. Med det nu anförda har utskottet också
velat avstyrka den i motionerna 1:870 och II: 1079 gjorda hemställan att
investeringsfonderna tills vidare skall få användas i lokaliseringspolitiskt
syfte.
I detta sammanhang vill utskottet även uppta till behandling vissa motionsledes
väckta förslag om användandet av beskattningen som ett lokaliseringspolitiskt
instrument. I motionerna I: 870 och II: 1079 yrkas att riksdagen
skall anhålla om en skyndsam utredning av frågan om den lämpligaste
utformningen av ett skattepolitiskt lokaliseringsinstrument. Ett liknande
förslag framlägges även i motionen II: 1084. I motionerna I: 878 och
II: 1089 föreslås att inom stödområdena avskrivning av industribyggnader
skall få ske med 35 procent av bvggnadskostnaderna under de första fem
åren. I motionerna I: 884 och II: 1096 yrkas, med uteslutande sikte på lokali
-
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1964
33
seringspolitiska ändamål i de angivna stödområdena, dels att fria avskrivningar
skall införas för maskiner och inventarier, dels att initialavskrivning
med 30 procent skall få göras i industrifastigheter. I motionerna 1: 889 och
II: 1078 hemställes att riksdagen måtte uttala, att i samband med en kommande
reformering av företagsbeskattningen bör upptagas till övervägande
dels frågan om fördelning av kommunalskatten mellan produktions- och
huvudkontorskommuner, dels frågan om en utjämning av drivmedelskostnaderna
mellan olika delar av landet genom differentiering av bensinskatten.
Ett yrkande liknande det sistnämnda återfinns även i motionen II: 1093.
Såsom utskottet understrukit i det föregående bör enligt dess mening det
statliga ekonomiska stödet för lokalisering ske i de särskilda former som
tillstyrkts av utskottet. Utskottet anser att det skulle vara olämpligt att
jämsides med det föreslagna stödet också införa förmåner av skattemässigt
slag. Utskottet avstyrker således motionskraven rörande utnyttjande av
beskattningen såsom ett lokaliseringspolitiskt medel.
Den i motionerna I: 889 och II: 1078 väckta frågan om fördelningen av
kommunalskatten mellan produktions- och huvudkontorskommuner avser
närmast vattenfallsverkets förhållanden. Motionärernas förslag går ut på
att en ändring skall övervägas av de regler i detta hänseende som 1963 års
riksdag fastställde genom beslut om ändring i kommunalskattelagen
(BevU:s uti. 1963:38). Utskottet är icke berett att i nu förevarande sammanhang
tillstyrka en förnyad prövning av frågan.
Frågan om en utjämning av bensinpriset genom differentiering av bensinskatten
har varit föremål för riksdagens prövning senast år 1962. Riksdagen
uttalade därvid att en skattedifferentiering skulle strida mot den hittills tilllämpade
principen att statlig skatt skall uttagas efter en för hela riket enhetlig
skattesats. Utskottet, som avstyrker de motionsledes väckta kraven i denna
fråga, vill erinra om departementschefens uttalande, att om det kan påvisas
företagsekonomiska skäl för en utjämning av drivmedelspriserna, initiativ
härtill torde komma att tagas av berörda intressenter.
I detta sammanhang vill utskottet även beröra två i motionen I: 880 gjorda
yrkanden, det ena avseende huvudsakligen en avveckling av dyrortsgraderingen
av de statliga lönerna, det andra innebärande att av fonderade automobilskattemedel
ökade anslag måtte lämnas för utbetalning av eftersläpande
bidrag åt kommuner för vatten- och avloppsanläggningar och för reningsverk.
Utskottet avstyrker dessa yrkanden.
I propositionen redovisas huvuddragen av eu särskild utredning rörande
befolkningsutveckling och näringsliv i Jämtlands län. I vissa avseenden
överensstämmer förslagen i denna utredning med de förslag som framlagts
av kommittén för näringslivets lokalisering. Härutöver behandlar Jämtlands-utredningen
frågor som mera omedelbart gäller de speciella förhållandena
i länet. Departementschefen framhåller att strukturproblemen och
3 — intrång till riksdagens protokoll 1964. 8 samt. AV 48
34
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1964
befolkningsutvecklingen i Jämtland allmänt sett synes vara av samma karaktär
som i stora delar av övriga norrlandslän. Det statliga lokaliseringsstödet
bör därför inte utgå i andra former eller i vidare män än som eljest
gäller för norra stödområdet. Övriga av Jämtlands-utredningen framförda
förslag spänner över ett stort antal myndigheters och flera olika departements
verksamhetsområden. I motionerna 1:888 och 11:1085 uppmärksammas
vissa av dessa förslag, vilka enligt motionärerna förtjänar fortsatt
beaktande från statsmakternas sida. Utskottet delar departementschefens
uppfattning att det lokaliseringspolitiska stödet i Jämtlands län bör utgå
efter samma grunder som inom övriga delar av norra stödområdet. Vad beträffar
de av motionärerna särskilt aktualiserade frågorna bör de enligt
utskottets mening övervägas i särskild ordning.
Departementschefen motsätter sig bestämt att kommunala subventioner
som syftar till att påverka enskilda företags lokalisering och utveckling i
fortsättningen skall förekomma. Kommunernas uppgift i en aktiv lokaliseringspolitik
skall i stället huvudsakligen vara att sörja för en förutseende
planering och lämna objektiv information. Departementschefen säger sig
ha för avsikt att föranstalta om en särskild utredning rörande gränserna för
kommunernas kompetens i här berört avseende. Utskottet instämmer i vad
departementschefen anför.
I propositionen avvisas tanken på lagstiftning om särskilt tiUståndstvång
i syfte att hindra en från samhällssynpunkt olämplig lokalisering av näringslivet.
Enär man i första hand bör söka påverka näringslivets lokalisering genom
stimulerande åtgärder, anser departementschefen att en lagstiftning
för närvarande inte är påkallad. I motionerna I: 878 och II: 1089 hemställes
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skall ge till känna, att lagstiftningsåtgärder
som ger samhället möjligheter att tvångslokalisera företag icke skall
förekomma. Utskottet anser att den kraftiga utvidgning av det lokaliseringspolitiska
stödet »om sker under den femåriga försöksperioden möjliggör
att näringslivets lokalisering kan påverkas i önskvärd omfattning genom
positiva stödåtgärder. Mot bakgrunden av det nu anförda anser utskottet
att något ytterligare uttalande från riksdagens sida icke är aktuellt.
Lokaliseringsverksamhetens organisation
Utgångspunkten vid fastställandet av den samhälleliga lokaliseringsverksamhetens
organisation bör vara att en samordning skall ske med övriga
grenar av samhällsplaneringen. I propositionen betonas att insatserna på
olika områden härigenom kan ge en samlad effekt för en orts eller bygds utveckling.
Vad som anföres i propositionen i fråga om kommunernas uppgifter inom
lokaliseringsverksamhetens organisation föranleder ingen erinran från utskottets
sida. Som departementschefen framhåller, kommer värdet av den
Bankoutskottets utlåtande nr b8 år 196b
35
kommunala planeringen att öka från lokaliseringspolitisk synpunkt i den
man kommunindelningsreformen leder till bildandet av större enheter eller
i vart fall om verksamheten inom kommunblocken ger upphov till en samlad
bedömning av regionens utvecklingsmöjligheter.
Utskottet delar uppfattningen att länsstyrelsen skall leda och samordna
lokaliseringsverksamheten på det regionala planet. För att lösa de uppgifter
som härigenom ålägges länsstyrelserna, föreslog kommittén att vid varje
länsstyrelse skulle inrättas dels en särskild lokaliseringssektion, dels ett
särskilt rådgivande organ, benämnt lokaliseringsråd. I de senare skulle bl. a.
ingå chefstjänstemän i olika länsorgan. Under hänvisning till den översyn
av den statliga länsförvaltningens organisation som pågår inom länsförvaltningsutredningen
avvisar departementschefen förslaget om att nu inrätta
särskilda lokaliseringssektioner vid länsstyrelserna. Departementschefen tillstyrker
inte heller att lokaliseringsråd med den av kommittén föreslagna
sammansättningen inrättas. Behovet av samordning mellan de skilda länsorganen
bör i stället kunna tillgodoses genom att chefstjänstemännen deltager
i ärendenas handläggning inom länsstyrelsen och därvid även bildar
arbetsgrupper för beredning av vissa ärenden. Departementschefen föreslår
också att ett rådgivande organ med annan sammansättning knytes till länsstyrelsen
med uppgifter inom samhällsplaneringen och lokaliseringsverksamheten.
Detta organ, benämnt planeringsråd, föreslås bestå av sju ledamöter,
av vilka Kungl. Maj :t skall utse tre och landstinget fyra.
Departementschefens förslag rörande organisationen på det regionala planet
har behandlats i flera motioner. I motionerna I: 873 och II: 1087 yrkas
att inom länsstyrelserna i norra stödområdet skall inrättas en lokaliseringssektion,
vartill knytes ett lokaliseringsråd i enlighet med kommitténs förslag.
Samma motionärer hemställer vidare att riksdagen skall uttala sig för
att särskilda befattningshavare med lokaliseringspolitiska uppgifter tillsättes
vid länsarbetsnämnderna inom i första hand norra stödområdet fr. o. in.
budgetåret 1965/66. I motionen 1:880 föreslås att planeringsråden skall få
beslutanderätt i frågor rörande ekonomiskt lokaliseringsstöd. Frågan om vilket
antal ledamöter planeringsråden skall ha, liksom frågan om hur ledamöterna
skall utses, har berörts i flera motioner. I motionerna 1: 889 och
II: 1078 föreslås att antalet ledamöter skall vara nio, varav fem skall utses
av landstinget och fyra av Kungl. Maj :t. I motionerna 1:878 och II: 1089
föreslås att antalet ledamöter skall vara åtta, varav hälften utses av länsstyrelsen
och hälften av landstinget. Slutligen föreslås i motionerna I: 870 och
II: 1079 att samtliga sju ledamöter i planeringsrådet skall utses av landstinget.
Utskottet biträder inte förslaget att särskilda lokaliseringssektioner skall
inrättas vid länsstyrelserna. Frågan om personalbehovet vid länsarbetsnämnderna
anser utskottet inte böra bli föremål för något ställningstagande i förevarande
sammanhang.
3* Bilxang till riksdagens protokoll 196b. 8 sand. Nr bH
36
Bankoiitskottets utlåtande nr 48 år 1961
Utskottet tillstyrker att vid länsstyrelserna inrättas planeringsråd. Dessa
bör ha en rådgivande funktion. I likhet med departementschefen förutsätter
utskottet emellertid att planeringsrådets uppfattning kommer att tillmätas
särskild tyngd vid de olika frågornas fortsatta handläggning. Utskottet delar
uppfattningen att planeringsråden bör bestå av ett förhållandevis litet
antal ledamöter. För att kunna tillgodose önskemålen om en vidgad representation
i rådet föreslår utskottet dock att antalet ledamöter i rådet bestämmes
till nio. Av dessa bör Kungl. Maj :t utse fyra och landstinget fem. De av
Kungl. Maj :t utsedda ledamöterna bör vara väl förtrogna med länets förhållanden
och representera bl. a. arbetsmarknadens och näringslivets organisationer.
De av landstinget utsedda ledamöterna bör ha kommunal förankring
och i möjligaste mån representera olika delar av länet. Vad utskottet ovan
sagt bör även gälla i fråga om suppleanter.
I förevarande sammanhang vill utskottet även beröra det i motionen
II: 1090 väckta förslaget att vid förslagsvis tre länsstyrelser i olika delar av
landet snarast möjligt skall inråttas planeringskontor för försöksverksamhet
i fråga om aktiv regionplanering. Det av motionären väckta förslaget
har samband med det arbete som utföres inom såväl länsförvaltningsutredningen
som länsindelningsutredningen. Utskottet, som i det föregående
har uttalat sitt intresse för en utbyggnad av samhällsplaneringen, vill i
avvaktan på de nämnda utredningarna icke tillstyrka bifall till förslaget.
Uppgiften att fungera som centralt organ för den statliga lokaliseringsverksamheten
föreslås även efter utbyggnaden av de ekonomiska stödåtgärderna
kvarstanna hos arbetsmarknadsstyrelsen. Departementschefen har
icke biträtt det av kommittén väckta förslaget om inrättande av en särskild
lokaliseringsdelegation inom arbetsmarknadsstyrelsen för handläggning av
bidrags- och låneärenden, ett förslag som styrelsen själv har avvisat. Som
en lämpligare lösning anger departementschefen att om så befinnes påkallat
antalet ledamöter i styrelsen ökas. Under alla förhållanden bör, framhåller
departementschefen, frågor av större betydelse för lokaliseringspolitiken
handläggas av styrelsen i dess ordinarie sammansättning.
I motionerna I: 878 och II: 1089 samt 1: 889 och II: 1078 har förslaget om
en lokaliseringsdelegation inom arbetsmarknadsstyrelsen upptagits. I det
senare fallet anföres som motivering att lokaliseringsverksamheten på detta
sätt kan tillföras den sakkunskap som representanter för företagare, arbetstagare,
kommuner och kreditväsen bör besitta. Utskottet vill påpeka
att den önskade representationen till en del är förverkligad redan inom
den nuvarande arbetsmarknadsstyrelsen. Departementschefen har vidare
lämnat vägen öppen för en breddning av styrelsens sammansättning, därest
en sådan skulle visa sig önskvärd. Utskottet avstyrker motionärernas förslag
och instämmer i vad departementschefen anför.
För att Överblick och samordning skall erhållas i lokaliseringspolitiska
frågor som berör flera departements och verks ansvarsområden föreslås i
Bankoutskottets utlåtande nr i8 år 196i
37
propositionen att ett särskilt organ, benämnt lokaliseringsberedningen, skall
tillskapas. I motionerna 1:878 och 11:1089 anföres att denna beredning
inte kan betraktas annat än som en tillfällig lösning till dess andra former
utarbetats. Utskottet vill i anslutning därtill ånyo peka på det drag av
försöksverksamhet som allmänt kännetecknar de nu föreslagna åtgärderna
på området. I motionerna I: 870 och II: 1079 begäres att representanter även
för de politiska partierna skall ingå i beredningen och att dennas arbete
skall redovisas för riksdagen. Att information om beredningens arbete i
lämpliga former delges riksdagen finner utskottet önskvärt. Vad gäller
beredningens sammansättning och ställning i allmänhet är utskottet icke
berett att föreslå någon avvikelse från vad departementschefen uttalat. Utskottet
vill i detta sammanhang hänvisa till vad konstitutionsutskottet i
sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 8 till årets riksdag anfört om vissa
planeringsorgans konstitutionella ansvar. Konstitutionsutskottet, som framhöll
att förslag om organisationen av och formerna för planeringsarbetet
inom verk och myndigheter kunde väntas till 1965 års riksdag, uttalade
bl. a. att planeringsarbetet avser att vara ett led i departementens och myndigheternas
beredning av ärenden till vilka regering och riksdag senare
skall taga ställning samt att genom en utbyggd långsiktig planering inom
departement, verk och myndigheter riksdagen kommer att få en ökad information
och en fastare grund för olika frågors avgörande.
Utskottet finner icke anledning att på grund av vad som yrkats i motionerna
1:876 och II: 1080 föreslå en ändring av departementsindelningen.
Ärenden som gäller norra stödområdet skall enligt propositionen hänskjutas
till Kungl. Maj :ts prövning därest kostnaden överstiger två miljoner kronor.
I motionerna I: 878 och II: 1089 föreslås att denna summa skall höjas
till fem miljoner kronor och arbetsmarknadsstyrelsen sålunda få vidgade
befogenheter att besluta på detta område. Utskottet finner det önskvärt att
Kungl. Maj :t åtminstone under försöksverksamhetens första skede svarar för
prövningen av ärenden av större ekonomisk räckvidd. Utskottet vill dock förorda
att den föreslagna beloppsgränsen höjes från två till tre miljoner kronor.
Därutöver vill utskottet betona att arbetsfördelningen mellan Kungl.
Maj :t och arbetsmarknadsstyrelsen bör kunna omprövas när verksamheten
fått fastare former.
Utskottets hemställan
Åberopande vad sålunda anförts hemställer utskottet,
A. att riksdagen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
och de i ämnet väckta motionerna måtte godkänna riktlinjer
för eu aktiv lokaliseringspolitik in. in. i enlighet med vad
utskottet ovan angivit;
38
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1964
B. att följande motioner, nämligen
1) 1: 869 och II: 1075,
2) I: 871 och II: 1097,
3) I: 872 och II: 1095,
4) I: 875 och II: 1091,
5) I: 879 och II: 1081,
6) I: 882 och II: 1088,
7) I: 883 och II: 1077,
8) I: 888 och II: 1085,
måtte anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört och
hemställt;
C. att följande motioner, nämligen
1) I: 870 och II: 1079,
2) I: 873 och II: 1087,
3) I: 878 och II: 1089,
4) I: 881 och II: 1092,
5) I: 885 och II: 1086,
6) I: 889 och II: 1078,
7) II: 1090,
i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens
ågärd;
D. att följande motioner, nämligen
1) I: 874 och II: 1082,
2) I: 876 och II: 1080,
3) I: 877 och II: 1076,
4) 1:880,
5) I: 884 och II: 1096,
6) I: 886,
7) I: 887 och II: 1083,
8) II: 1084,
9) II: 1093,
10) II: 1094,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 10 december 1964
På bankoutskottets vägnar:
C. G. REGNÉLL
Bankoutskottets utlåtande nr 48 dr 1964
39
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ståhle, Åke Larsson, Palm, Nils Theodor
Larsson, Augustsson, Stefanson, Åkerlund och Risberg;
från andra kammaren: herrar Regnéll, Berglund, fru Renström-Ingenäs,
herrar Hansson i önnarp, Hagnell, Larsson i Umeå, Ekström i Iggesund och
fru Hörnlund.
Reservationer
1) av herrar Nils Theodor Larsson och Hansson i önnarp, vilka ansett
att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 16 med orden »Vad
beträffar själva målsättningen» och slutar på s. 17 med orden »kunna väsentligt
reduceras» bort ha följande lydelse:
»Vad beträffar själva målsättningen för lokaliseringspolitiken vill utskottet
först erinra om att kommittén för näringslivets lokalisering angivit
följande tre syften:
1. Att främja en sådan lokalisering av näringslivet, att landets tillgångar
av produktionsfaktorer blir utnyttjade och fördelade på olika områden på
ett sådant sätt att nationalinkomsten blir så stor som möjligt och att arbetskraften
bereds full sysselsättning.
2. Att skapa en harmonisk samhällsmiljö, som så långt det är möjligt ger
människorna — oberoende av var de måste bo för alt fullgöra sin uppgift
— en likvärdig standard i fråga om social och kulturell service.
3. Att lokalisera näringslivet så, att rikets försvar underlättas.
Denna målsättning nödvändiggör enligt kommittén att man söker undvika
å ena sidan en stark koncentration av befolkningen till storstäderna,
å andra sidan en splittring av näringslivet på alltför många och små orter,
där varken företagen eller konsumenterna kan erhålla den mångsidiga
service som numera efterfrågas.
Såsom påvisats i motionerna 1:870 och II: 1079 har propositionen en
härifrån avvikande målsättning. Av departementschefens uttalande framgår,
att lokaliseringsåtgärderna i huvudsak skulle begränsas till orter av
redan relativt hög storleksgrad. Det heter vidare i propositionen, att koncentrationen
till storstadsområdena och landets övriga expansiva områden
inte bör gå så snabbt, att uppenbara risker föreligger för en eftersläpning i
utbyggnaden av bostäder, kommunikationer och andra serviceanordningar.
Det lokaliseringspolitiska syftet skall enligt propositionen endast vara att
underlätta de enskilda människornas anpassning till strukturomvandlingen.
Propositionen avser sålunda endast att bromsa takten i koncentrationen till
storstadsområdena och övriga expansiva områden. Såsom konstaterats i de
ovannämnda motionerna skall lokaliseringspolitiken enligt propositionen
uppenbarligen inriktas på ett i hög grad koncentrerat och centraliserat näringsliv
och samhälle.
40
Fiankoutskottets utlåtande nr \8 år 196i
Den huvudinriktning, som sålunda kännetecknar propositionen, avviker
— såsom motionärerna framhållit — inte endast från kommitténs för näringslivets
lokalisering förslag utan även från den målsättning, som hittills
angivits för lokaliseringspolitiken. I riksdagsbesluten beträffande lokaliseringspolitiken
1952 och 1956 har understrukits angelägenheten av att förutsättningar
skapas för en bättre befolkningsbalans och särskilt framhållits
att den ytterligare tillväxten av främst de största tätorterna bör hejdas.
Denna inställning måste riksdagen också sägas ha givit uttryck åt, när den
1959 begärde utredning om näringslivets lokalisering. 1 bankoutskottets yttrande
över de då förevarande motionerna framhölls, att syftet borde vara
att få till stånd en lämplig differentiering av näringslivet och en spridning
av företagsamheten. De direktiv, som regeringen gav åt kommittén för näringslivets
lokalisering, var också i överensstämmelse härmed. De dominerande
problemen är självfallet, hette det, utflyttningen från landsbygden
och storstädernas tillväxt. I många regioner fanns enligt direktiven ett utpräglat
behov av ett mera differentierat näringsliv för att området skulle
bli mindre konjunkturkänsligt, för att såväl kvinnor som män skulle få
arbete och för att ungdomarna skulle få vidgade möjligheter i sitt yrkesval.
Det torde kunna konstateras, att lokaliseringsverksamheten hittills varit
i god överensstämmelse med riktlinjerna från 1952 och 1956.
Den ändring i den lokaliseringspolitiska inriktningen, som propositionen
representerar i förhållande till de riktlinjer som hittills gällt för lokaliseringsverksamheten,
däribland även direktiven för den utredning som ligger
till grund för propositionen, har inte närmare motiverats av departementschefen.
Såsom framhållits i de ovannämnda motionerna kan man emellertid
förmoda att anledningen är att söka i en uppfattning att ett snabbt
ekonomiskt framåtskridande skulle nödvändiggöra ett i hög grad koncentrerat
och centraliserat näringsliv och att endast ett sådant näringsliv skulle
motsvara det moderna samhällets krav. Såsom framhållits i de nämnda motionerna
1:870 och II: 1079 har en sådan uppfattning emellertid inte stöd
i utförda undersökningar eller utredningar. Motionärerna understryker i
sammanhanget bl. a., att lokalisering i en större tätort i allmänhet torde
medföra de högre etablerings- och arbetskraftskostnaderna och att stora
tätortsbildningar sannolikt inte medger, att de produktiva resurserna utnyttjas
på bästa möjliga sätt. Det sistnämnda påtalades för övrigt även i
den år 1956 framlagda propositionen beträffande lokaliseringspolitiken.
Departementschefen uttalade där, att allt tydde på att vissa tätortsområden
i vårt land nått en sådan storleksordning, att risk förefanns för uppkomsten
av sådana desorganisationsföreteelser, som kunde leda till ett mindre effektivt
utnyttjande av våra totala produktiva resurser.
I de nämnda motionerna bär vidare hävdats, att de miljö- och försvarspolitiska
synpunkterna undervärderats i propositionen. Utskottet finner
denna bedömning riktig. Såsom framhållits i motionerna torde ett starkt
liankoutskottets utlåtande nr 48 är 1964
41
koncentrerat och centraliserat näringsliv inte ge de bästa förutsättningarna
för en harmonisk samhällsmiljö. Utskottet vill också understryka, att en
ytterligare centralisering av näringslivet till de stora tätortsområdena
måste betecknas som allvarlig inte minst från försvarssynpunkt.
Av det anförda framgår, att utskottet inte kan godta den i propositionen
angivna målsättningen för lokaliseringspolitiken.
I de nämnda motionerna I: 870 och II: 1079 framhålles, att lokaliseringspolitiken
bör inriktas på en såväl socialt som ekonomiskt riktig spridning
av näringsliv och bebyggelse över hela landet. Näringslivet bör vara decentraliserat
så långt de företags- och samhällsekonomiska möjligheterna kan
bedömas medge. Motionärernas motivering härför baserar sig på förhållandena
i såväl glesbygderna som de större tätorterna. Den pågående folkutflvttningen
från landsbygden och de mindre tätorterna rycker undan det
nödvändiga underlaget för en tillfredsställande allmän och enskild service
för den kvarstannande befolkningen. En folkuttunnad bygd ger inte heller
en miljö med goda förutsättningar för människornas trivsel. För de stora
städerna medför ytterligare befolkningskoncentration svåra problem. Motionärerna
riktar uppmärksamheten särskilt på de svårigheter som följer
i fråga om bostadsförsörjningen och bomiljön, trafikapparaten och vissa
sociala förhållanden. Det bör enligt motionärerna vara ett väsentligt intresse,
att man genom en aktiv lokaliseringspolitik, som stimulerar företagsamheten
och därmed även bosättningen i mindre tätorter, kan lätta trycket
på bostadsmarknaden i de stora tätorterna.
Motionärerna framhåller i likhet med kommittén för näringslivets lokalisering,
att en splittring av näringslivet på alltför många och små orter bör
undvikas. Föreliggande utredningsmaterial säger emellertid, framhåller
motionärerna, att goda lokaliseringsbetingelser finns även i orter av mindre
storlek än som uppenbarligen avses i propositionen. En lokaliseringspolitisk
inriktning på relativt små tätorter är enligt motionärernas mening motiverad
inte endast av miljöpolitiska skäl utan även av ekonomiska. De undersökningar,
som kommittén för näringslivets lokalisering redovisat, torde ge
belägg för att även relativt små tätorter företagsekonomiskt kan ha goda
lokaliseringsbetingelser. Motionärerna erinrar i sammanhanget om att den
industriella ny- och omlokaliseringen under åren 1946—1961 såsom kommittén
för näringslivets lokalisering redovisat i stor utsträckning skedde till
relativt små tätorter. För de relativt små tätorternas möjligheter som lokaliseringsorter
talar också det förhållandet, att den procentuellt starkaste
ökningen av den sammanlagda folkmängden i tätorter av olika storlek mellan
åren 1950 och 1960 förelåg i tätorterna med 2 000—20 000 invånare,
särskilt i industriorterna. De viktigaste lokaliseringsfaktorerna har visat sig
vara tillgång på enskild och allmän service, särskilt goda kommunikationer,
tillgängliga industrilokaler till rimliga kostnader och framför allt tillgången
på arbetskraft. Samhällsekonomiskt kan fördelar vinnas, om lokali
-
42
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1964
sering sker till orter med outnyttjad samhällelig kapitalutrustning. Detta
torde i stor utsträckning gälla för de relativt små tätorterna. Det måste på
sikt anses samhällsekonomiskt riktigt, att den nödvändiga serviceutrustningen
i så stora delar av landet som möjligt baseras främst på ett i orten
och bygden livskraftigt näringsliv. Från ekonomiska synpunkter är det också
enligt motionärerna anledning att uppmärksamma angelägenheten av att
mindre tätorter med ensidigt näringsliv genom en aktiv lokaliseringspolitik
beredes möjligheter till komplettering med ny industriell verksamhet.
Enligt motionärernas mening bör målsättningen för en aktiv lokaliseringspolitik
vara att skapa och upprätthålla ett nät av livskraftiga tätorter över
hela landet. Det är självklart att de lokala betingelserna måste bedömas
olika i olika delar av landet och att tätheten i förekomsten av orter, som
kan bedömas som livsdugliga, kan variera väsentligt. Några mera generella
regler för en sådan tätortsbedömning torde enligt motionärerna inte böra
preciseras. Målsättningen i motionerna är sålunda mera frågan om en inriktning
att så långt det är ekonomiskt möjligt skapa ett decentraliserat
näringsliv och samhälle. Motionärerna understryker emellertid, att kornmunblockscentra
bör kunna godtas som lokaliseringsorter. Detsamma bör
enligt motionärerna gälla beträffande andra tätorter, som kan sägas ha
motsvarande karaktär och funktion.
Den lokaliseringspolitiska målsättning, som sålunda angivits i motionerna
1: 870 och II: 1079, anser sig utskottet helt kunna godta.
Även i vissa andra motioner förekommer särskilda uttalanden och yrkanden
beträffande den lokaliseringspolitiska målsättningen. Sålunda hemställes
i motionerna 1:878 och II: 1089 att riksdagen skall ge till känna att
lokaliseringspolitikens målsättning bör vara att öka även individernas valmöjligheter
i fråga om bosättningsort. Detta syfte främjas givetvis på effektivaste
sätt genom den målsättning, som utskottet ovan anslutit sig till.
I motionerna 1:889 och II: 1078 betonas särskilt att lokaliseringspolitiken
måste utformas så att icke den fria marknadshushållningen hindras eller
konkurrensförutsättningarna snedvrides. Detta bör enligt utskottets mening
vara en självklar målsättning. Även övriga motionsledes framförda synpunkter
beträffande den lokaliseringspolitiska målsättningen torde kunna
anses besvarade med vad utskottet i det föregående anfört.»
2) av herrar Nils Theodor Larsson och Hansson i önnarp, vilka ansett
att det stycke i utskottets yttrande som börjar på s. 17 med orden »Med
lokaliseringspolitiken» och slutar på s. 18 med orden »bringas att upphöra»
bort ersättas med ett avsnitt av följande lydelse:
»MedTokaliseringspolitiken står arbetsmarknadspolitiken i nära samband.
Den avvägning, som departementschefen gjort mellan de båda åtgärdsområdena,
kritiseras i motionerna 1:870 och II: 1079. Uttrycket i propositionen,
att lokaliseringspolitiska åtgärder kan vara också samhällsekono
-
Hankoutskottets utlåtande nr 48 år 1964
43
miskt motiverade endast i orter där en rörlighetsstimulerande arbetsmarknadspolitik
av olika skäl inte kan lösa sysselsättningsfrågorna, utvisar enligt
motionärerna att departementschefen fäster väsentligt större vikt vid
den rörlighetsstimulerande politiken än vid lokaliseringspolitiken.
Med inriktningen på ett så långt möjligt decentraliserat näringsliv och
målsättningen på en lokaliseringspolitik, som kan skapa och upprätthålla
ett nät av livskraftiga tätorter över hela landet, är det motionärernas uppfattning
att en aktiv lokaliseringspolitik i första hand bör utnyttjas i de
sysselsättningssvaga områdena. Först om och i den mån lokaliseringspolitiska
åtgärder inte bedömes ekonomiskt möjliga för orten, bör rörlighetsstimulerande
åtgärder tillgripas och då i första hand inriktas på rörlighet
inom regionen.
Utskottet ansluter sig till den avvägning som motionärerna sålunda förordat.
I sammanhanget finner utskottet även anledning erinra om den nyligen
offentliggjorda undersökning, som visar, att endast omkring en tredjedel
av de arbetstagare, som får arbetsmarknadsverkets starthjälp för platsbyte,
är kvar på den anvisade arbetsplatsen efter ett år.»
3) av herrar Nils Theodor Larsson och Hansson i önnarp, vilka ansett
att det stycke på s. 18 i utskottets yttrande som börjar med orden »En särskild
fråga» och slutar med orden »i denna fråga» bort ha följande lydelse:
»En särskild fråga---(= utskottet)---förbättra vägförbin
delserna
där. Med tanke på de aktuella lokaliseringspolitiska åtgärderna
bör de i motionerna framförda synpunkterna vara värda visst beaktande.»
4) av herrar Nils Theodor Larsson och Hansson i önnarp, vilka ansett
att det stycke på s. 20 i utskottets yttrande som börjar med orden »Utskottet
finner» och slutar med orden »en utvidgad lokaliseringspolitik» bort ha
följande lydelse:
»Utskottet finner den i propositionen aviserade undersökningen av storstadsområdenas
tillväxtproblem angelägen. Såsom förordats i motionerna
1:870 och II: 1079 bör emellertid undersökningen få ett vidare syfte. Det
bör vara möjligt att genom en sådan undersökning skapa en säkrare bild
av vilken typ av näringslivslokalisering, som från såväl ekonomiska som
miljöpolitiska synpunkter kan bedömas vara den lämpligaste för vårt land.
1 sammanhanget bör även mera exakt kunna bedömas hur rörlighetsstimulerande
åtgärder och en aktiv lokaliseringspolitik samhällsekonomiskt förhåller
sig till varandra. Den av motionärerna förordade undersökningen,
som bör kunna tjäna till viss ledning för såväl lokaliseringspolitiken som
arbetsmarknadspolitiken, bör enligt utskottets mening komma till stånd så
snart som möjligt. I övrigt vill utskottet hänvisa dels till vad utskottet tidigare
anfört om de i propositionen föreslagna lokaliseringspolitiska åtgärdernas
karaktär av försöksverksamhet, vars resultat kommer att följas av
44
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1964
de olika berörda instanserna, dels till vad i propositionen uttalas om en
intensifierad forsknings- och utredningsverksamhet. På dessa grunder avstyrker
utskottet det i motionerna I: 874 och II: 1082 väckta förslaget, att
riksdagen nu skall hemställa om ytterligare utredning, syftande till en utvidgad
lokaliseringspolitik.»
5) av herrar Nils Theodor Larsson, Stefanson, Berglund, Hansson i önnarp
och Larsson i Umeå, vilka ansett att det avsnitt på s. 22 i utskottets yttrande,
som börjar med orden »En regional avgränsning» och slutar med
orden »visar sig påkallade» bort ha följande lydelse:
»En regional avgränsning---(= utskottet)---gränsen skall
justeras. Enligt utskottets mening är det angeläget, att de delar av landet
som betecknas som norra stödområdet, blir föremål för en aktiv lokaliseringspolitik.
Avgränsningen i propositionen medför emellertid att andra delar
av landet, som enligt kommitténs för näringslivets lokalisering förslag
skulle ha kommit i fråga för mera långtgående ekonomiska insatser, ställes
utanför och endast i särskilda fall kan få del av ett företagsstöd. Det gäller
främst de områden i östra Götaland, som under en följd av år haft betydande
sysselsättningssvårigheter. Föreliggande prognoser pekar på minskande
folkmängd för dessa områden. I överensstämmelse med vad som uttalats
i flera motioner finner utskottet det därför nödvändigt, att det statliga ekonomiska
stödet i lokaliseringssvfte inriktas på de sysselsättningssvaga områdena
i östra Götaland enligt samma grunder som skall gälla för norra
stödområdet. Förslag till geografisk avgränsning av ett sådant östligt stödområde
bör skyndsamt upprättas, förslagsvis av det centrala lokaliseringsorganet
efter samråd med de regionala instanserna.
Beträffande norra stödområdets gränser tillstyrker utskottet, att dessa
nu fastställes i enlighet med departementschefens förslag. Utskottet, som
tidigare betonat de nu föreslagna lokaliseringsåtgärdernas karaktär av försöksverksamhet,
finner det emellertid naturligt, att man särskilt söker
följa utvecklingstendenserna i de områden, som kommer att gränsa till
stödområdena. Enligt utskottets mening bör Kungl. Maj:t under försöksperioden
äga att företaga mindre förändringar av stödområdenas gränser
i den mån sådana visar sig påkallade.»
6) av herrar Nils Theodor Larsson och Hansson i önnarp, vilka ansett
att det avsnitt på s. 23 i utskottets yttrande som börjar med orden »Mot detta
angivande» och slutar med orden »motionärernas synpunkter befogade»
bort ha följande lydelse:
»Propositionen innebär i nämnda avseende en betydande maktkoncentration
till regeringen och dess organ, som skulle få avgöra den lokaliseringspolitiska
inriktningen utan att riksdagen fått uttala sig om de närmare rikt
-
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1964
45
linjerna för densamma. Den av utskottet förordade målsättningen, att lokaliseringspolitiken
skall vara inriktad på att skapa och upprätthålla ett nät
av livskraftiga tätorter över hela landet, ger dock en riktlinje för den lokaliseringspolitiska
tillämpningen. Därutöver vill utskottet i överensstämmelse
med vad som föreslagits i motionerna I: 870 och II: 1079 uttala, att samtliga
kommunblockscentra och till karaktär och funktion motsvarande tätorter
bör kunna komma i fråga som orter för det direkta ekonomiska stödet.
Över huvud taget bör inte en företagare inom stödområdena förvägras det
direkta ekonomiska stödet, såvida inte lokaliseringen till den valda orten
uppenbarligen måste bedömas sakna de nödvändiga ekonomiska förutsättningarna.
Av största vikt är det vidare enligt utskottets mening att fördelningen
av företagsstödet sker i överensstämmelse med den bedömning som
företrädes av den regionala representationen. I överensstämmelse med vad
som förordats i motionerna I: 870 och II: 1079 och i stort sett även i motionerna
I: 878 och II: 1089 bör planeringsrådets bedömning av vilka orter
eller områden, som skall komma i fråga för det statliga företagsstödet, tillmätas
avgörande vikt.»
7) av herrar Nils Theodor Larsson, Stefanson, Åkerlund, Risberg, Berglund,
Regnéll, Hansson i önnarp och Larsson i Umeå, vilka ansett att det
stycke på s. 24 i utskottets yttrande som börjar med orden »Utskottet är
för sin del» och slutar med orden »härav föranledda förslag» bort ha följande
lydelse:
»Både sociala och ekonomiska skäl talar med styrka för att ett särskilt
stöd utgår till vissa regioner i Norrlands inland i syfte att i framtiden åstadkomma
lämpliga stödorter för bebyggelsens serviceutrustning. Som framhålles
i ett flertal motioner är det nödvändigt att Norrlands inland har erforderligt
befolkningsunderlag för att omvårdnaden och utnyttjandet av
våra naturtillgångar skall kunna upprätthållas. För den skull och av sociala
skäl är det motiverat att glesbygdernas befolkning får tillgång till en väl
utbyggd service. Utskottet vill för sin del tillstyrka att en särskild utredning
kommer till stånd rörande stödet till det norrländska inlandets glesbygder.»
8) av herrar Åkerlund, Risberg och Regnéll, vilka ansett, att det stycke
på s. 26 i utskottets yttrande som börjar med orden »Vid en jämförelse»
och slutar med orden »yrkandet i motionerna I: 889 och II: 1078» bort ersättas
med ett avsnitt av följande lydelse:
»Utskottet kan inte biträda förslaget om inrättande av en statlig lånefond
för direkt långivning. På denna punkt delar utskottet helt den mening, som
framfördes i kommittén för näringslivets lokalisering av ledamoten Slen
Ivällenius. I likhet med denne anser utskottet att lokaliseringsstödet ej får
bli fråga om långsiktig subventionspolitik. Endast företag som bedöms vara
i längden ekonomiskt försvarbara skall sålunda erhålla stöd. En sund eko
-
46
Ilankoutskottcts utlåtande nr 48 år 1964
nomisk princip bör alltså vara att man bedömer att låntagaren skall kunna
förränta och amortera sitt lån med överskott i rörelsen.
Den företagsekonomiska bedömningen av projekt, som skall komma i
åtnjutande av lokaliseringspolitiska stödåtgärder, får central betydelse.
Den sakkunskap som behövs för en sådan bedömning finns redan samlad
hos våra kreditinstitut, inte minst genom deras vitt förgrenade kontorsnät
och genom en ingående lokalkännedom. Det är — inte minst för de företag
som kommer i åtnjutande av stödåtgärder — angeläget att utnyttja denna
erfarenhet och expertis.
Kreditinstitutens företagsekonomiska bedömningar måste vara av grundläggande
betydelse för de lokaliseringsbestämmande organens beslut om
stödlån, eftersom dessa bedömningar klarlägger de risker samhället ikläder
sig ur lokaliseringssvnpunkt. Om åter långivning sker direkt från de lokaliseringsbestämmande
organen, kan de lokaliseringspolitiska och de företagsekonomiska
övervägandena komma att blandas på ett sätt, som gör det
svårt att väga dessa bedömanden mot varandra. Riskerna förefaller då större
att urvalet av låneprojekt icke sker enligt företagsmässigt riktiga förutsättningar.
Utskottet anser sålunda att stödlånen bör förmedlas av de ordinarie kreditinstituten.
Genom deras kreditprövning preciseras villkoren för ett risktagande
utöver vad kreditgivaren kan eller — enligt villkoren för sin verksamhet
— får lämna; man får ett besked om vad ett lokaliseringsbeslut
kostar samhället. Själva beslutet om åtgärden fattas emellertid av lokaliseringsmyndigheterna.
Kreditinstituten styr sålunda inte förloppet. Den selektiva
styrningen sker i stället genom lokaliseringsmyndigheterna.
Det framhålles i propositionen att man skulle få garanti för den berörda
verksamheten endast genom att disponera en fond, som beträffande utnyttjandet
är prioriterad vid inträffande kreditåtstramningar i samhället
och med en kapitaltillgång relativt oberoende av årliga beslut. Därvidlag
kan först framhållas, att en fond som är beroende av årliga anslag ej långsiktigt
säkerställer tillgång på medel, eftersom varje års riksdag är obunden
att fatta sina beslut.
Om svårigheter skulle uppstå att i kreditinstituten placera statsgaranlerade
lokaliseringslån bör riksdagen kunna uttala sig till förmån för en
prioritering av sådan långivning. En tänkbar väg vore att ge de statsgaranterade
lånen en särställning vid beräkning av bankernas likviditetskvoter.
En annan vore att öppna möjlighet till refinansiering i AP-fonderna. Vill
riksdagen fastställa en prioritering i förevarande fall, kan densamma således
enligt utskottets mening genomföras i form av kreditgaranti lika väl
som genom en lånefond.
Utskottet anser att man genom att utforma garantisystemet på här angivet
sätt kan nå samma effekt i lokaliseringsarbetet som genom en lånefond.
Samtidigt får man ett administrativt enklare och därmed billigare
förfarande.
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1964
47
På här angivna grunder avstyrker utskottet det i propositionen framlagda
förslaget om inrättande av en statlig fond för lokaliseringsändamål och tillstyrker
i stället att, såsom yrkas i motionerna I: 889 och II: 1078, under en
femårsperiod från och med budgetåret 1965/66 statliga kreditgarantier
intill ett belopp av 100 miljoner kronor per år ställes till förfogande i lokaliseringspolitiskt
syfte.»
9) av herrar Nils Theodor Larsson, Stefanson, Berglund, Hansson i
Önnarp och Larsson i Umeå, vilka ansett att det stycke på s. 26 i utskottets
Yttrande som börjar med orden »Att, såsom i motionerna» och slutar med
orden »såvitt nu är i fråga, motionerna I: 870 och II: 1079 samt I: 878 och
II: 1089» bort ha följande lydelse:
»Även om utskottet anser att lokaliseringsstödet i första hand bör utgå
i form av statliga lån och bidrag, finner utskottet det motiverat att dessa
stödformer kompletteras med ett kreditgarantisystem, så att utlåningen kan
ges en större omfattning. Utskottet föreslår därför att under det första året
av den femåriga försöksperioden statliga kreditgarantier medges inom en
ram av 50 miljoner kronor.»
10)
a) av herrar Nils Theodor Larsson och Hansson i önnarp, vilka ansett
att det stycke på s. 26 i utskottets yttrande som börjar med orden »Den av
departementschefen» och slutar med orden »kan utskottet inte tillstyrka»
bort ha följande lydelse:
»Den av departementschefen förordade medelsramen för den femåriga
försöksperioden är enligt utskottets mening icke tillfyllest. Det föreslagna
anslaget till investeringsbidrag, 60 miljoner kronor per år, medger inte
tillräckliga resurser för ett ekonomiskt verksamt stöd till den industriella
utvecklingen både innanför stödområdesgränserna och på de orter i andra
delar av landet, där särskilda stödåtgärder blir aktuella. Utskottet ansluter
sig därför till det i motionerna I: 870 och II: 1079 väckta förslaget att till
investeringsbidrag för det första verksamhetsåret skall anslas 100 miljoner
kronor. Medelsbehovet för de därefter följande åren bör, såsom motionärerna
förordat, avgöras senare på grundval av de erfarenheter som verksamheten
ger.»
b) av herrar Stefanson, Berglund och Larsson i Umeå, vilka ansett att
det stycke på s. 26 i utskottets yttrande som börjar med orden »Den av
departementschefen» och slutar med orden »kan utskottet inte tillstyrka»
bort ersättas med ett avsnitt av följande lydelse:
»Behov av lokaliseringsstöd föreligger enligt utskottets mening i icke
ringa utsträckning även utanför norra stödområdet. Medelsanvisningen för
lokaliseringsstödet bör anpassas med hänsyn härtill. Men även andra om
-
48
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1964
ständigheter, främst behovet av att de lokaliseringspolitiska åtgärderna blir
tillräckligt omfattande, motiverar att medelsramen för investeringsbidraget
det första budgetåret under försöksperioden beräknas till större belopp än
det av Kungl. Maj:t angivna, 60 miljoner kronor. Utskottet förordar att
medelsbehovet för investeringsbidraget för detta år beräknas till 75 miljoner
kronor.
Det underlag som nu finnes tillgängligt för bedömning av den .statliga
lokaliseringsfondens totala medelsbehov nästkommande budgetår, är synnerligen
knapphändigt. Skulle det senare visa sig att behovet av de medel
som nästa budgetår kan få en välplanerad och effektiv användning uppgår
till större belopp, får medelsanvisningen givetvis anpassas därefter inom
ramen för den avvägning som statsfinansiella och konjunkturpolitiska hänsyn
kräver.»
It) av herr Nils Theodor Larsson, som ansett att det stycke på s. 27 i
utskottets yttrande som börjar med orden »I likhet med departementschefen»
och slutar med orden »norra stödområdet till godo» bort ha följande
lydelse:
»I likhet med departementschefen —--(= utskottet)---i det
föregående angivna kravet. Utskottet tillstyrker förslaget att här ifrågavarande
stöd skall kunna utgå även i sydöstra Götaland.»
12) av herrar Stefanson, Berglund och Larsson i Umeå, vilka ansett att
det stycke på s. 31 i utskottets yttrande, som börjar med orden »Vissa taxefrågor»
och slutar med orden »i motionerna framförda förslagen» bort ha
följande lydelse:
»Vissa taxefrågor inom kommunikationsområdet har berörts i några
motioner. Utskottet vill tillstyrka det i motionerna I: 878 och II: 1089 framställda
yrkandet angående gemensamma zontaxor för buss och tåg, men
anser sig inte kunna biträda det i motionen II: 1094 framlagda förslaget om
en utredning angående omläggning av statens järnvägars godstransporttaxor.
»
13) av herr Nils Theodor Larsson, som ansett att det stycke på s. 31
i utskottets yttrande som börjar med orden »Utskottet vill också» och slutar
med orden »Öland och fastlandet» bort ha följande lydelse:
»I motionerna I: 877 och II: 1076 riktas uppmärksamheten på fraktkostnadernas
negativa verkningar på förutsättningarna för lokalisering på
Öland. I avvaktan på att den planerade bron mellan Öland och fastlandet
blir färdigställd borde det enligt motionärernas uppfattning vara skäligt att
staten lämnade ekonomiskt stöd för att nedsätta kostnaderna för godstransporter
mellan Öland och fastlandet. Utskottet instämmer häri och tillstyrker
således motionärernas förslag att riksdagen hos Kungl. Maj:t skall be
-
Bankoutskottets utlåtande nr åS år 1961
49
gära skyndsam prövning och förslag beträffande ett sådant statligt stöd.»
14) av herrar Nils Theodor Larsson och Hansson i önnarp, vilka ansett
att det avsnitt på s. 32 i utskottets yttrande som börjar med orden »Utskottet
instämmer i» och slutar med orden »i lokaliseringspolitiskt syfte» bort ha
följande lydelse:
»Det statliga kreditstödet genom kommerskollegium och företagareföreningarna
bör enligt utskottets mening främst utgöra ett komplement
---(= utskottet) — — — ett lokaliseringspolitiskt medel.
Utskottet kan icke ansluta sig till propositionens förslag att investeringsfondernas
användning i lokaliseringspolitiskt syfte nu skall upphöra. Det
utnyttjande av investeringsfonderna i sådant syfte som för närvarande är
möjligt har inte minst för Norrlands del haft stor betydelse. I avvaktan på
resultatet av en utredning rörande möjligheterna att i lokaliseringsbefrämjande
syfte medgiva företag vissa skattelättnader bör investeringsfonderna
enligt utskottets mening liksom hittills få användas i det angivna syftet.
Utskottet tillstyrker därför det i motionerna I: 870 och II: 1079 gjorda yrkandet
därom.»
15) av herrar Nils Theodor Larsson, Stefanson, Åkerlund, Risberg, Berglund,
Regnéll, Hansson i önnarp och Larsson i Umeå, vilka ansett
dels att det stycke på s. 33 i utskottets yttrande som börjar med orden »Såsom
utskottet understrukit» och slutar med orden »ett lokaliseringspolitiskt
medel» bort ha följande lydelse:
»Utskottet anser att rätt till en snabbare initialavskrivning av industribyggnader
för företag inom stödområdet skulle kunna utgöra ett verksamt
komplement till andra stödåtgärder. En skattelättnad i denna form torde
kunna stimulera redan etablerade och välkonsoliderade företag i Syd- och
Mellansverige att förlägga filialer och dotterföretag inom stödområde. Utskottet,
som finner en beskattningsreform i lokaliseringspolitiskt syfte
angelägen, anser det önskvärt att genom Kungl. Maj :ts försorg en utredning
därom kommer till stånd och att förslag i ämnet därefter förelägges riksdagen.
» ;
dels att — under förutsättning härav — i utskottets hemställan motionerna
I: 884 och II: 1096 bort upptagas bland de under B. förtecknade motionerna
samt motionen II: 1084 bland de under C. förtecknade motionerna.
16) av herrar Åkerlund, Risberg och Regnéll, vilka ansett
dels att det stycke på s. 33 i utskottets yttrande, som börjar med orden
»Frågan om en utjämning» och slutar med orden »av berörda intressenter»
bort ha följande lydelse:
»Frågan om en utjämning---(= utskottet)---för hela riket
enhetlig skattesats. Utskottet vill erinra om departementschefens uttalande,
50
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1964
att om det kan påvisas företagsekonomiska skäl för en utjämning av drivmedelspriserna,
initiativ härtill torde komma att tagas av berörda intressenter.
Utskottet finner det likväl rimligt att, såsom föreslagits i motionerna
I: 889 och II: 1078, möjligheten att åstadkomma en differentiering av
den särskilda bensinskatten upptages till övervägande i samband med en
kommande reformering av företagsbeskattningen.»;
dels att — under förutsättning härav —- motionen II: 1093 bort i utskottets
hemställan upptagas bland de under B. förtecknade motionerna.
17) av herrar Stefanson, Åkerlund, Risberg, Berglund, Regnéll och Larsson
i Umeå, vilka ansett att det stycke på s. 36 i utskottets yttrande som
börjar med orden »I motionerna I: 878» och slutar med orden »vad departementschefen
anför» bort ha följande lydelse:
»I motionerna I: 878 och II: 1089 samt I: 889 och II: 1078 har förslaget
om en lokaliseringsdelegation inom arbetsmarknadsstyrelsen upptagits. I
de förstnämnda motionerna anföres som motivering att det för uppnående
av avsedd effekt med stödverksamheten krävs att arbetsmarknadsstyrelsen
vid beredning av stödärendena har möjlighet att utnyttja den sakkunskap
och erfarenhet i tekniska, ekonomiska och finansiella frågor, som finns
representerad inom näringslivet, i kommunerna och inom kommerskollegium,
vilket organ tidigare handlagt frågor rörande lån till industri och
hantverk. Motionärerna framhåller också att den sakkunskap som representanter
för arbetstagare och kreditväsende besitter bör utnyttjas. Utskottet
finner det angeläget att man tillser att det centrala organ, som har att handlägga
ärenden rörande bidrag, lån och lånegarantier, redan i inledningsskedet
ges en sammansättning med representation från de olika områden
som ovan nämnts. Utskottet tillstyrker därför motionerna I: 878 och II: 1089
samt I: 889 och II: 1078 i vad de avser inrättande av en central lokaliseringsdelegation
som i arbetsmarknadsstyrelsens ställe skall handha ärenden
rörande bidrag, lån och lånegarantier».
18) av fru Hörnlund
beträffande vad utskottet anfört och hemställt i fråga om det i motionerna
1: 874 och II: 1082 gjorda yrkandet.
19) av herrar Stefanson, Berglund och Larsson i Umeå
med avseende på vad som anförts i det stycke på s. 34 i utskottets yttrande
som börjar med orden »I propositionen avvisas» och slutar med orden »icke
är aktuellt».
Bankoutskottets utlåtande nr 48 dr 1984
51
Särskilt yttrande
av herrar Stefanson, Berglund och Larsson i Umeå, vilka anfört:
Vi instämmer i uppfattningen att lokaliseringspolitiken står i nära samband
med arbetsmarknadspolitiken. Så länge det i vårt land å ena sidan
finns områden med starkt expanderande näringsliv vars arbetskraftsbehov
inte kan tillgodoses av den lokala arbetsmarknaden och å andra sidan områden
med friställd arbetskraft orsakat av strukturförändringar i näringslivet
måste såväl av nationalekonomiska skäl som rent mänskliga rörlighetsfrämjande
medel sättas in för att utnyttja våra arbetskraftsresurser
och bereda den enskilde arbete. Å andra sidan bör det i större utsträckning
än hittills vara möjligt att tillvarata våra arbetskraftsresurser genom att
stimulera utbyggnad och nyetablering av företag i utflyttnings- och arbetslöshetsområden.
Genom en kombination av arbetsmarknadspolitiska och
lokaliseringspolitiska åtgärder bör det också vara möjligt att åstadkomma
en expansiv utveckling i områden där eljest nu pågående utflyttning skulle
fortsätta i accelererande takt. En aktiv lokaliseringspolitik ger därmed även
människorna större valmöjligheter i fråga om arbete och bostadsort.
Vi vill i detta sammanhang något beröra vad departementschefen skriver
om att en lämplig framgångslinje vid den fortsatta lokaliseringsplaneringen
bör vara att välja orter för stödet bland kommunblockcentra. Vi vill erinra
om att kommunblocken i Norrland är geografiskt mycket stora och ofta
inrymmer flera tätorter, vars service på grund av avståndet till centralorten
är av stor betydelse för befolkningen. Dessa tätorter får större möjligheter
att tillhandahålla befolkningen en hygglig service om de kan bli förläggningsorter
för mindre eller medelstora industrier. Företagen som väljer
sådana lokaliseringsorter bör icke av den anledningen gå miste om lokaliseringsstöd.
Vi vill här understryka det som i motionerna I: 878 och II: 1089 framhålles
beträffande följdinvesteringarna i olika lokaliseringsorter. Om en
industri förlägges till ett A-centrum måste man i allmänhet räkna med en
ökning av bostadsefterfrågan som står i nära relation till antalet anställda
i det nya företaget. Förlägges däremot en mindre industri till en satellittätort,
kan i många fall arbetskraften rekryteras från den kringliggande
bygden. En stor del av arbetsstyrkan behöver inte ny bostad emedan de
anställda kan pendla mellan arbetsplatsen och den bostad de redan har.
Härigenom blir följdinvesteringarna mindre och uttunningen av landsbygden
i tätortens omgivningar motverkas. Detta talar också enligt vår mening
för att lokaliscringsorganen inte bör göra några svårigheter när företagen
väljer lokaliseringsort utanför de större tätorterna. Över huvud taget bör
företagarnas egen bedömning tillmätas avgörande betydelse.
Vi vill betona att den lokaliseringspolitiska stödverksamheten har angelägna
uppgifter även på orter utanför stödområdet, vilka har ett alltför
52
Bankoutskottets utlåtande nr 48 år 1964
ensidigt näringsliv eller drabbas av industrinedläggelse. I motionerna I: 878
och II: 1089 har med rätta hävdats att mera bestämda kriterier bör åstadkommas
för urval av sådana orter utanför stödområdet som skall få del av
stödet. Ett sådant kriterium, som vi vill fästa vikt vid, är undersysselsättning
för kvinnor.
° ...•■*•■ ■ ''i Vi."
/" il* :;>• i''lt; S/ifi f /fltfjifitii.iu -v X''j 1/f’JliU ;!*>('' >Klt
h •• ;*»< * 1 j; 1 ''< .*? 0*)I> 7 • . J ■ ri if >^ JU J S\H A 1 ff t
Kl u;
tfUiiU S fiU flv
i*
u i ; i/‘ t *
i
ESSELTE AB, STHLM 64
414920