Bevillningsutskottets betänkande nr 61 år 196i

1

Nr 61

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om ökat rättsskydd i skatteärenden, såvitt motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet.

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:16 av herr Holmberg m. fl. och 11:19 av
fröken Elmén m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag till riksdagen om åtgärder
syftande till att förbättra den enskildes rättssäkerhet i skatteärenden»;
samt

2) de likalydande motionerna 1:453 av herr Bengtson m. fl. och 11:545 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om utredning beträffande möjligheterna till stärkande
av den enskilde medborgarens rättsskydd i skattefrågor genom tillsättandet
av en särskild befattningshavare vid JO-ämbetet, beredande av full insyn
för JO-ämbetet i samtliga skattemyndigheters verksamhet samt beträffande
ökade möjligheter för allmänheten att i skattefrågor erhålla råd och anvisningar
t. ex. av tjänstemännen vid länsstyrelsernas skatteavdelningar, i enlighet
med vad i motionerna anförts».

De ovan under 2) upptagna motionerna har hänvisats till bankoutskottet
såvitt avser förstärkning av personalen hos JO-ämbetet och i övrigt till bevillningsutskottet.

I enlighet med utskottets hemställan i memorial nr 56 har riksdagen vid
vårsessionen beslutat uppskjuta behandlingen av de föreliggande motionerna
till innevarande års höstsession.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 11:19 och 11:545.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna från riksdagens justitieombudsman
och 1963 års JO-utredning.

1 Bihang till riksdagens protokoll 196''t. 7 samt. Nr 61

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 61 år 1964

Frågornas tidigare behandling

Vid 1962 års riksdag yrkades i motionerna 1:516 och 11:628, att riksdagen
måtte begära utredning om lämpliga åtgärder för att stärka den enskildes
rättssäkerhet i skatteärenden. Utredningsyrkandet avvisades av riksdagen
på förslag av bevillningsutskottet i dess betänkande nr 43. Härvid erinrade
utskottet om att åtgärder under det senaste decenniet i olika hänseenden
vidtagits i syfte att förstärka effektiviteten i taxeringsarbetet men också
att förbättra den skattskyldiges ställning i taxeringsprocessen, såsom inrättandet
fr. o. m. år 1951 av riksskattenämnden, 1956 års reform av taxeringsväsendet
och en därpå följande avsevärd personalförstärkning inom taxeringsorganisationen
ävensom år 1959 utfärdandet av en ny stadga för kammarrätten.
Vidare hänvisade utskottet till vissa bestämmelser i taxeringsförordningen
beträffande förfarandet i taxeringsnämnd. Sålunda ges i 65 §
bestämmelser om s. k. kommunicering med den skattskyldige. Om hinder
inte föreligger, skall den skattskyldige beredas tillfälle att yttra sig, där
anledning förekommer att åsätta honom taxering med avvikelse från
självdeklaration. Vidare skall den skattskyldige enligt 69 § skriftligen underrättas
om företagna avvikelser och om skälen härför. Den skattskyldige
äger att personligen företräda inför taxeringsnämnden (61 § 4 mom.).
Utskottet hänvisade även till vissa bestämmelser beträffande förfarandet i
prövningsnämnderna och kammarrätten, bl. a. om kommunicering med den
skattskyldige enligt 77 och 97 §§, samt erinrade om den allmänna målsättningen
för taxeringsarbetet. Enligt 1 § taxeringsförordningen skall sålunda
taxeringarna enligt inkomst- och förmögenhetsskatteförfattningarna ske i
överensstämmmelse med skatteförfattningarna och så att de blir i möjligaste
måtto likformiga och rättvisa. Det åligger taxeringsnämndsordförandena och
taxeringsassistenterna att utöva kontroll till ledning för en noggrann och
tillförlitlig taxering. För att ytterligare markera taxeringsnämndens och
dess ledamöters i princip opartiska ställning vidtogs i samband med genomförandet
av 1956 års taxeringsreform den ändringen i fråga om kronoombudets
uppgifter att den tidigare särskilt föreskrivna skyldigheten för
honom att tillvarata kronans rätt utgick. I anslutning härtill konstaterade
utskottet, att granskningen i taxeringsnämnd skall ske objektivt med beaktande
av såväl de skattskyldigas som det allmännas behöriga intressen.
Rättelser skall i förekommande fall även ske till den skattskyldiges fördel.
Också taxeringsintendenten har att vara verksam till den skattskyldiges förmån,
när så finnes påkallat.

Gentemot förslaget att utse en ledamot att särskilt tillvarata den skattskyldiges
rätt invände utskottet att en sådan åtgärd var ägnad att försvaga
övriga ledamöters opartiska ställning. I viss mån kunde således förslaget
sägas motverka sitt syfte.

Vad beträffar önskemålen om upplysningsverksamhet delade utskottet

Bevillningsutskottets betänkande nr 61 år 196i 3

motionärernas uppfattning, att det för ett gott taxeringsresultat var nödvändigt
att de skattskyldiga ägde insikter i deklarationsförfarandet och
kände till åtminstone det elementära innehållet i skattelagstiftningen. Detta
förutsatte, att en generell upplysningsverksamhet ägde rum. Härutinnan
erinrade utskottet om att statsverket sedan gammalt kostnadsfritt
tillhandahöll särskilda upplysningsbroschyrer, avsedda att komplettera
de i deklarationsblanketterna inskrivna anvisningarna till ledning för föllgörandet
av deklarationsskyldigheten. Upplysningsverksamhet bedrevs
också på annat sätt av olika taxeringsmyndigheter, varjämte näringsorganisationer,
tidningar, banker m. fl. lämnade information med olika medel.
Härutöver förelåg behov av individuell vägledning. I taxeringsnämndsordförandes
skyldigheter ingick att lämna deklarations- eller uppgiftsskyldig
erforderliga upplysningar. Vidare brukade de skattskyldiga erhålla råd och
upplysningar av personal på länsstyrelser, häradsskrivarkontor m. m. I
detta sammanhang underströk utskottet angelägenheten av att -— där så
inte redan skett — lämpliga åtgärder vidtogs för att ge allmänheten vägledning.

Beträffande taxeringsnämndens skriftväxling med de skattskyldiga framhöll
utskottet, att gällande taxeringsförordning redan innehöll bestämmelser
härutinnan. Enligt utskottets mening torde dessa bestämmelser, rätt
tillämpade, få anses tillfredsställande från rättsskyddssynpunkt. Numera
torde också förståelsen ha blivit allmän hos taxeringsnämndens ledamöter
för att den skattskyldige i princip alltid bör beredas tillfälle att yttra sig i
frågor rörande hans taxering.

I sammanhanget framhöll utskottet vikten av att till ledamöter i taxeringsnämnderna
utsågs ansvarskännande och kunniga personer. Med
hänsyn till att frågan om den enskildes rättsskydd inför taxeringsnämnden
inte minst var beroende av att de personer, som hade att granska avgivna
självdeklarationer, var kvalificerade för uppdraget, var det givetvis
angeläget att de ekonomiska villkoren för sådana taxeringsnämndsordförande
och kronoombud, som fullgjorde uppdragen på fritid, sattes så
att personer, som ägde de önskvärda egenskaperna, också var villiga att
åtaga sig uppdragen.

Utskottet erinrade vidare om vissa pågående utredningar. Inom besvärssakkunniga
pågick således utredning rörande förvaltningsprocessen, och
förslag om allmän lag rörande förvaltningsförfarandet i alla instanser kunde
förväntas från de sakkunnigas sida. Rättsskyddssynpunkter torde även
komma att beaktas av förvaltningsdomstolskommittén, som hade i uppdrag
att utreda frågan om den administrativa rättsskipningens omfattning
och organisation.

Enligt utskottets mening förelåg med hänsyn till det anförda knappast
behov av den av motionärerna begärda utredningen. I vart fall borde
resultatet av pågående utredningsarbete avvaktas, innan ytterligare ut -

- Bi haag till riksdagens protokoll 196''t. 7 samt. Nr 61

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 61 år 1964

redning igångsattes. Utskottet ansåg sig på grund härav inte böra tillstyrka
det föreliggande skrivelseyrkandet.

Inom utskottet anfördes reservation av herr Hagberg m. fl., tillhopa tio
ledamöter, vilka ansåg att utskottet bort hemställa att riksdagen med bifall
till motionerna måtte i skrivelse till Kungl. Maj.-t begära utredning
och förslag till riksdagen om lämpliga vägar att stärka den enskildes rättssäkerhet
i taxeringsproceduren.

Liknande utredningsyrkanden framställdes i motionerna 1:370 och 11:424
samt 1:438 och 11:520 vid 1963 års riksdag. Bevillningsutskottet fann i sitt
av riksdagen godkända betänkande nr 53 inte skäl att frånträda sin tidigare
intagna ståndpunkt till berörda utredningsyrkanden och avstyrkte således
bifall till motionerna.

I en till betänkandet fogad reservation av herr Gustaf Elofsson jämte
ytterligare nio av utskottets ledamöter hemställdes om bifall till utredningsyrkandet
i motionerna.

I motionerna 1:370 och 11:424 yrkades jämväl ändring av bestämmelserna
i 85 § uppbördsförordningen, vari stadgas att om endera av två äkta makar,
vilka taxerats enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser, har att
gälda ränta å kvarstående skatt, länsstyrelse må efter ansökan meddela befrielse,
helt eller delvis, från erläggande av räntan, under förutsättning att
ränta inte skulle ha påförts eller ha påförts med lägre belopp, om ränteberäkningen
gjorts för makarna gemensamt.

Bevillningsutskottet anförde i sitt ovannämnda betänkande nr 53 härutinnan
följande.

Motionsförslaget att den lokala skattemyndigheten ex officio skall beakta
att make inte debiteras ränta, där räntebetalningsskyldighet inte föreligger,
om man tar hänsyn till makarnas sammanlagda skatteförhållanden, finner
utskottet i och för sig förtjänt att uppmärksammas. Fråga kan emellertid
då uppkomma, om en sådan bestämmelse också skall gälla i skärpande riktning
så att make, som ej påförts ränta, i förekommande fall påföres sådan,
när detta betingas av makarnas sammanlagda skatteförhållanden. Att vissa
tekniska svårigheter för en makar emellan samordnad räntepåföring i vissa
fall föreligger med nuvarande uppbördsorganisation är uppenbart, t. ex. i
fall då makarna taxerats i olika distrikt. Det är möjligt att dessa svårigheter
kan elimineras genom en omorganisation av den lokala skattemyndigheten
bl. a. till följd av införande av automatisk databehandling inom folkbokförings-
och uppbördsväsendet. Härom (prop. nr 32) har riksdagen fattat
principbeslut vid årets vårriksdag. I detta läge anser utskottet, att man
bör avvakta resultatet av en sådan omorganisation.

Vid 1964 års riksdag yrkades i motionerna 1:432 och 11:521 bl. a. att 1963
års förvaltningsdomstolskommitté måtte meddelas sådana ytterligare direktiv,
att dess utredningsuppdrag även kom att innefatta prövning av
möjligheterna till sådana ändringar i nu rådande rättsskyddssystem, som
var ägnade att förbättra den enskildes rättsskydd.

Bevillningsutskottets betänkande nr 61 år 196i

5

Motionerna behandlades vid vårsessionen av innevarande års riksdag av
första lagutskottet, som i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 24 erinrade
om att förvaltningsdomstolskommittén hade att upptaga vissa organisatoriska
frågor av betydelse för den enskildes rättsskydd. Kommittén
skulle bl. a. överväga åtgärder ägnade att nedbringa arbetsbalansen i regeringsrätten.
Vidare ämnade besvärssakkunniga inom kort framlägga slutbetänkande
med förslag till lag om förvaltningsförfarandet, vilket förslag
enligt de sakkunniga var av sådant innehåll att, om det förverkligades, en
avsevärd ökning av rättssäkerheten i förvaltningen torde kunna påräknas.
Med hänsyn härtill ansåg utskottet det inte erforderligt att lämna förvaltningsdomstolskommittén
ytterligare direktiv och avstyrkte bifall till motionerna.

Första lagutskottet behandlade vidare vid vårsessionen av innevarande
års riksdag i motionerna 1:585 och 11:712 framställda utredningsyrkanden
om bl. a. rättshjälp i skattemål och ersättning för utgivna kostnader i sådana
mål.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 25 avstyrkte utskottet under
hänvisning till pågående utredning bifall till motionerna och anförde bl. a.
följande.

Besvärssakkunniga avser att i ett förslag till lag om förvaltningsförfarandet
upptaga vissa regler om rätt för enskild att erhålla kostnadsersättning
av allmänna medel. Utredningen om administrativa frihetsberövanden intog
i sitt förslag till lag om socialdomstol vissa bestämmelser av intresse i förevarande
sammanhang, bl. a. om möjlighet att erhålla biträde på det allmännas
bekostnad. Det av utredningen avgivna betänkandet har jämte
remissvar överlämnats till förvaltningsdomstolskommittén för att beaktas
vid fullgörande av kommitténs uppdrag. Enligt utskottets mening är det
uppenbart, att de resultat, som framgår av sålunda pågående utredningsarbete,
är av stor betydelse för ett riktigt ställningstagande till frågan om
och i vad mån en särskild utredning med det av motionärerna angivna
ändamålet kan anses erforderlig. Härjämte torde få erinras om att frågan
om en reformering av den fria rättegången behandlas av särskilt tillkallade
sakkunniga, nämligen utredningen om rättegångshjälp. Denna utredning
har bland annat att undersöka huruvida en lösning av problemet om rättshjälp
i rättegång, åtminstone delvis, kan vinnas på försäkringsbasis. De
möjligheter som härvidlag kan komma att yppa sig synes även böra observeras
när det gäller frågan om en reform på det administrativa området.

Slutligen må erinras om att besvärssakkunniga i maj 1964 avlämnat ett
betänkande med förslag till lag om förvaltningsförfarandet (SOU 1964:
27), vilket betänkande för närvarande är föremål för remissbehandling.

Motionerna

I de likalydande motionerna 1:16 och 11:1!) framhålles inledningsvis att i
vid föregående års riksdagar behandlade motioner rörande ökat rättsskydd

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 61 år 1964

för den enskilde i skatteärenden bl. a. uppmärksammats brister i kommuniceringen
mellan taxeringsnämnd och skattskyldig samt underlåtenhet
att motivera taxeringsnämnds beslut om avvikelse från självdeklaration.
Avsaknaden av rätt till ersättning för kostnader i taxeringsprocessen liksom
av en särskild befattningshavare med uppgift att bevaka den skattskyldiges
rätt gentemot taxeringsintendenten har även påtalats. Invändningar
har dessutom riktats mot bestämmelserna i 85 § uppbördsförordningen
om befrielse från skyldighet att erlägga ränta på kvarstående skatt
såvitt avser äkta makar.

Härefter erinrar motionärerna om att såväl JO som riksdagens revisorer
fäst uppmärksamheten vid förefintliga brister i rättsskyddet för den
enskilde i taxeringsförfarandet. 1961 års revisorer ansåg sig sålunda ha
funnit fog för uttalandet, att den nuvarande ordningen för taxeringsarbetet
i första instans inte kunde sägas tillgodose de principer som ligger till grund
för taxeringsförordningen — stärkt rättsskydd för den enskilde och skärpt
kontroll över svårkontrollerade skattskyldiga — och syntes från principiella
synpunkter icke tillfredsställande. Det förelåg enligt revisorernas mening
en alltför stor skillnad mellan det förfarande taxeringsförordningen
förutsätter och det i verkligheten tillämpade.

Rättvisekravet i fråga om beskattningen innehåller, framhåller motionärerna,
två till formen motstridiga men i sak sammanfallande intressen. Det
är ett gemensamt intresse för alla skattskyldiga att skattepliktiga inkomster
eller skattepliktiga varu- eller tjänstetransaktioner inte undgår beskattning.
Skattebördan skall fördelas på i lagstiftningen avsett sätt mellan de
skattskyldiga efter deras reella inkomstförhållanden och skatteplikt. Ingen
skall kunna övervältra sin »reella» skatteplikt på andra. Det är samtidigt
klart att i och med att lagstiftaren söker göra skattereglerna alltmer förfinade
för att bättre motivera de starkt skiftande förhållandena i det ekonomiska
livet, skattereglerna blir alltmer komplicerade. Riskerna för rättsförluster
växer då för gemene man. Det synes knappast antagligt att utvecklingen
skulle gå i annan riktning, även om förenklingar skulle kunna
uppnås på ett eller annat område inom skattelagstiftningen. Vid sådant förhållande
kommer behovet av att så långt möjligt skapa garantier mot rättsförluster
att växa.

Som motivering för yrkandena i de likalydande motionerna 1:453 och
11:545 anföres bl. a. följande. Erfarenheterna visar att behovet av en ökad
tillsyn över skatteområdet med särskilt beaktande av den enskildes rättsskydd
ökar för varje år. Härtill bidrar givetvis den omständigheten att
skattelagstiftningen är så komplicerad att den vållar omfattande problem
och besvär. Det förefaller angeläget att dessa frågor fortlöpande blir föremål
för ingående uppmärksamhet från riksdagens sida. Behovet av en
särskild befattningshavare vid JO-ämbetet för prövning av ärenden på

Bevillningsutskottets betänkande nr 61 år 196i

7

skatteområdet borde enligt motionärernas uppfattning snarast föranleda
beslut från riksdagens sida. Taxeringsmyndigheterna har numera stora
befogenheter gentemot de enskilda skattebetalarna. Det är därför från rättssäkerhetssynpunkt
angeläget att en kontroll för andra och tredje instans i
taxeringsfrågor snarast tillskapas. Det kan anses sannolikt att en dylik instans
även skulle ha en gynnsam inverkan till förmån för en enhetligare
lagtolkning än som nu gäller.

Även andra åtgärder för stärkande av rättsskyddet bör emellertid snarast
övervägas. Vid besvärsmål i länsprövningsnämnd torde den skattskyldige nu
kunna påräkna visst bistånd genom upplysning rörande gällande författningar
och deras tolkning m. m. Någon enhetlig praxis för bistånd till allmänheten
i dessa frågor har emellertid ännu icke utbildats. Det synes därför
angeläget, att åtgärder snarast vidtas i syfte att förbättra allmänhetens
möjligheter att erhålla rådgivning i skattefrågor.

Remissyttrandena

Justitieombudsmannen anför i sitt remissyttrande:

Frågorna om rättsskyddet för den enskilde i skatteärenden beröra i princip
alla medborgare och höra därför till de viktigaste rättssäkerhetsfrågorna.
Under senare år ha i skilda sammanhang vidtagits åtgärder i syfte såväl
att effektivisera taxeringsarbetet som att öka de skattskyldigas rättsskydd
i taxeringsprocessen. De bestämmelser som nu finnas äro enligt min mening
ägnade att ge de skattskyldiga ett gott rättsskydd. Enligt min erfarenhet
vinnlägga sig också taxeringsmyndigheterna efter den nya taxeringsförordningens
tillkomst alltmera om att handlägga ärendena på ett sådant sätt
att den enskildes rättsanspråk bliva väl tillgodosedda.

JO kan emellertid vid tillsynen av taxeringsnämnderna och prövningsnämnderna
endast undersöka om vid handläggningen förekommit fel av
formell natur. Detta beror på stadgandet i § 113 regeringsformen, enligt
vilket taxeringsmän, som riksdagens bevillnings föreskrifter å dess vägnar
tillämpa, ej skola för debitering eller taxering kunna till något ansvar ställas.
Beträffande prövningsnämnderna har gjorts gällande (se Malmgren,
Sveriges grundlagar, 8:e upplagan s. 126) att denna ansvarsfrihet för taxeringsmän,
sedan prövningsnämnderna erhållit ändrad ställning, numera
icke gälla prövningsnämndernas ledamöter. JO har emellertid ansett sig
även efter den nya taxeringsförordningens tillkomst vara på grund av nämnda
bestämmelse i regeringsformen förhindrad att ingå på sakprövning av
prövningsnämndernas beslut.

Ätalsskyddet enligt regeringsformen avser taxeringsmäns åtgärder vid
taxering och debitering. I 25 kap. 11 § andra stycket strafflagen — och 20
kap. 12 § andra stycket brottsbalken — har därför den som sitter i beskattningsnämnd
ansetts endast kunna underkastas partiellt ämbetsansvar.

Det skydd mot åtal för åtgärder vid taxering och debitering, som sålunda
tillförsäkrats ledamöterna i taxeringsnämnder och prövningsnämnder genom
stadgandet i § 113 regeringsformen, är enligt min mening icke sakligt

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 61 år 196i

motiverat. Stadgandet tillkom ursprungligen för att skydda riksdagens beskattningsmakt
mot Kungl. Maj:t och kronan. Numera finnas icke tillräckliga
skäl att av denna anledning bibehålla stadgandet. De uppgifter som
åvila beskattningsnämnderna äro visserligen speciella men de skilja sig
dock i princip icke från andra förvaltningsmyndigheters uppgifter. Verksamheten
är därjämte av ingripande betydelse för den enskilde. Det är därför
av stor vikt att man genom kontroll och sanktionshot kan motverka en
från rättsskyddssynpunkt otillfredsställande rättstillämpning hos dessa
myndigheter. Jag förordar därför bestämt att taxeringsmän underkastas
fullt ämbetsansvar. På grund härav föreslår jag, att bestämmelsen i § 113
regeringsformen upphäves och att 20 kap. 12 § brottsbalken så ändras att
den som sitter i beskattningsnämnd underkastas fullt ämbetsansvar.

Jag anser mig i detta sammanhang även böra påpeka — ehuru det icke
tillkommer Bevillningsutskottet att taga ställning till frågor rörande förstärkning
av personalen vid JO-expeditionen — att om ledamöterna i beskattningsnämnderna
bli helt ställda under JO:s tillsyn, detta kommer att
medföra en så betydande ökning av arbetsbördan att eu förstärkning av
personalen å JO-expeditionen blir oundgänglig. Redan nu är antalet klagomål
och inspektionsanmärkningar rörande skatteväsendet så stort, att behovet
av en erfaren och kunnig skattejurist i byråchefs ställning framstår
såsom trängande. Om en särskild tjänst såsom byråchef för skatteärenden
inrättades vid JO-ämbetet, skulle inspektionsverksamheten med avseende
å skatteväsendet kunna väsentligt utökas. Då en sådan utökning torde kunna
vara till stort gagn, vill jag varmt förorda, att en särskild tjänst såsom
byråchef för skatteärenden genast inrättas vid JO-ämbetet.

Därest vad nu föreslagits blir genomfört torde den taxeringskontroll, som
åsyftas i motionerna 1:453 och 11:545, komma till stånd. Med remissen
torde icke vara avsett att jag skall yttra mig om vad i övrigt anföres i dessa
motioner.

Enligt motionerna 1:16 och 11:19 är rättsskyddet för den enskilde i skatteärenden
otillfredsställande i olika avseenden.

Sålunda framhålles att brister förefinnes när det gäller kommunikationerna
mellan taxeringsnämnd och skattskyldig samt att taxeringsnämnderna
underlåta att i meddelande till skattskyldig ange motivering till företagen
avvikelse från självdeklaration. I taxeringsförordningen finnas emellertid
redan nu bestämmelser i förevarande hänseende. I 65 § i förordningen
stadgas sålunda att tillfälle skall, om hinder ej möter, beredas den skattskyldige
att yttra sig där anledning förekommer att åsätta honom taxering
med avvikelse från självdeklaration, dock att detta ej är nödvändigt i
fråga om felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller
då eljest yttrande av den skattskyldige uppenbarligen icke är erforderligt
för frågans bedömande. Enligt uttalande i förarbetena är innebörden av
stadgandet att — bortsett från fall av skriv- och räknefel och liknande —
den skattskyldige regelmässigt skall beredas tillfälle att yttra sig. För att
den skattskyldige ej skall beredas tillfälle att yttra sig skall det föreligga
ett verkligt hinder. Jämlikt 69 § taxeringsförordningen skall vidare den
skattskyldige vid avvikelse från självdeklaration erhålla underrättelse om
i vilka hänseenden deklarationen frångåtts samt om skälen därför. Dessa
stadganden torde ge tillräckligt rättsskydd åt den enskilde i förevarande
hänseenden. Något behov av ytterligare föreskrifter härutinnan föreligger
därför icke enligt min mening. I den mån brister förekomma beror det på

Bevillningsutskottets betänkande nr 61 år 1964

9

att bestämmelserna icke rätt tillämpas. Vid prövning av klagomål och vid
inspektioner har jag mycket ofta iakttagit brister i tillämpningen av dessa
bestämmelser, varför jag funnit mig föranlåten att ägna förevarande spörsmål
särskild uppmärksamhet t se t. ex. 1962 års ämbetsberättelse s. 446 o. f.
och 1964 års ämbetsberättelse s. 559 o. f.). Oaktat sålunda brister ofta förekomma
är det emellertid enligt min erfarenhet uppenbart att utvecklingen
i dessa hänseenden går i en gynnsam riktning.

I sistnämnda motioner har även framhållits som en brist att det saknas
särskild befattningshavare hos länsstyrelserna med uppgift att bevaka de
skattskyldigas rätt gentemot taxeringsintendenten, vilken skall företräda
det fiskala intresset. För min del kan jag emellertid icke finna att tillräckliga
skäl föreligga för utseende av ett sådant ombud för de skattskyldiga.
Taxeringarna enligt inkomst- och förmögenhetsskatteförfattningarna skola
enligt 1 § taxeringsförordningen ske i överensstämmelse med skatteförfattningarna
och så att de bli i möjligaste måtto likformiga och rättvisa. Jämlikt
17 § i nämnda förordning åligger det taxeringsintendent att verka för
att taxeringarna bli likformiga och rättvisa och enligt 86 § i förordningen
äger prövningsnämnd rätt att åsätta en lägre taxering än som yrkats av
någon av parterna. Det ankommer således på det allmännas organ att ex
officio verka till de skattskyldigas fördel, om taxeringen befinnes vara för
hög. Prövningsnämnderna äro så sammansatta att där finnas representanter
för olika grupper av skattskyldiga, varför det är sörjt för att ärendena
skola kunna bli allsidigt prövade inom nämnderna.

Som ytterligare en brist i rättsskyddet för den enskilde har i nämnda
motioner angivits avsaknaden av rättslig möjlighet för den enskilde att få
ersättning för kostnader i de fall han vinner taxeringsprocess gentemot
kronan, binär denna fråga är föremål för utredning genom besvärssakkunniga
bör emellertid resultatet av denna utredning avvaktas, innan ställning
tages till förevarande spörsmål.

I detta sammanhang vill jag fästa uppmärksamhet på frågan om anstånd
med erläggande av skatt för skattskyldig som anfört besvär rörande sin
taxering. För närvarande gäller jämlikt 49 § 1 mom. uppbördsförordningen
att skattskyldig, som anfört besvär över taxeringsnämnds, prövningsnämnds
eller skattedomstols beslut rörande taxering, kan beviljas anstånd med inbetalning
av skatt på grund av taxeringen endast därest vederbörande taxeringsintendent
i yttrande över den skattskyldiges framställning om anstånd
förklarat sig icke ha något att erinra mot bifall, helt eller delvis, till framställningen.
Vad som förekommit i två skatteärenden, för vilka redogjorts
i min år 1959 avgivna ämbetsberättelse s. 341 o. f., gav emellertid enligt
min mening klart vid handen att förevarande regel är långt ifrån tillfredsställande.
Den bör därför jämkas på sätt angivits i mina i nämnda ärende
gjorda uttalanden.

Slutligen har i motionerna anförts som en brist i rättsskyddet för den
enskilde i skatteärenden att äkta makar äro skyldiga att om kvarskatt påförts
endera maken själva påpeka att sådant räntcbelopp icke skulle ha
påförts om ränteberäkningen gjorts gemensamt för makarna. Ändamålsenligheten
av gällande bestämmelser kan naturligtvis ifrågasättas. Ur rättssäkerhetssynpunkt
är detta dock icke någon mera betydelsefull fråga.

.lag kan således icke finna att i motionerna 1:16 och 11:19 anförts tillräckliga
skäl för att en förnyad översyn nu göres av skattelagstiftningen i
syfte att stärka den enskildes rättsskydd i skatteärenden. I den mån det

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 61 år 196i

förekommer brister i förevarande hänseende beror det, såsom jag redan
framhållit, närmast på att bestämmelserna icke rätt tillämpas. Det är därför
angeläget att personalen inom taxeringsväsendet erhåller en allsidig utbildning
för sina uppgifter. Jag anser mig icke ha anledning att närmare
gå in på dessa frågor. Jag vill dock framhålla att när det gäller personalen
å landskontoren det enligt min mening skulle vara av stort värde om tillfälle
bereddes sådan personal att tjänstgöra vid kammarrätten eller såsom
föredragande i regeringsrätten.

1963 års JO-utredning anför bl. a. följande.

Frågan om att ytterligare förbättra den enskildes rättsskydd i skatteärenden
har under senare år vid några tillfällen motionsvägen blivit föremål
för riksdagens behandling. De i motionerna framförda förslagen härutinnan
kan i stort sett uppdelas i två skilda kategorier. Å ena sidan har föreslagits
åtgärder, som inom den nuvarande taxerings- och uppbördsorganisationens
ram skulle kunna öka den enskildes möjligheter att bevaka sin rätt i skatteprocessen.
Å andra sidan har man i motioner velat bereda de skattskyldiga
förbättrat rättsskydd genom att utöka de möjligheter, som utanför taxeringsorganisationen
stående myndigheter har att öva tillsyn över och ingripa
mot befattningshavare inom beskattningsväsendet. Motionärerna har i dessa
fall framlagt förslag dels om förstärkning av JO-ämbetets resurser att utöva
tillsyn över taxeringsväsendet och dels om upphävande av 113 § regeringsformen.
På grund av detta stadgande, enligt vilket taxeringsmän icke
kan ställas till ansvar för debitering eller taxering, är även JO förhindrad
att ingå på saklig bedömning av taxeringar, åsatta av taxeringsnämnder och
prövningsnämnder. Däremot är JO oförhindrad att påtala förelupna fel i
det formella förfarandet. Här må nämnas att författningsutredningen icke
i sitt förslag till regeringsform medtagit något stadgande som motsvarar
113 § RF. Som skäl härför framhöll utredningen endast, att stadgandet icke
var av den karaktären att det borde ha sin plats i grundlag. Författningsutredningen
fann icke anledning att ingå på frågan om utformningen av taxeringsmäns
straffrättsliga ansvar, enär detta spörsmål enligt utredningens
mening icke kunde ses isolerat från frågan om omfattningen av ämbetsansvar
i allmänhet. Denna fråga torde i hela sin vidd upptagas till omprövning,
när det pågående arbetet på en lösning av problemet om statstjänstemännens
förhandlingsrätt lett till resultat.

Vidare kan i denna del erinras om att det i två likalydande, vid 1962 års
riksdag väckta motioner (1:515 och 11:629) begärdes utredning om skyndsamma
åtgärder i syfte att stärka den enskildes skydd i skatteärenden.
Som lämpliga medel att uppnå detta förordades i motionerna en förstärkning
av JO-ämbetet med en biträdande ombudsman med huvudsaklig uppgift
att öva tillsyn över skatteområdet samt upphävande av 113 § RF''. Dessa
motioner — jämte andra — ligger till grund för 1963 års riksdagsbeslut
att hos Kungl. Maj :t anhålla om den utredning angående ombudsmannaämbetena,
som 1963 års JO-utredning erhållit i uppdrag att verkställa.

JO-utredningen har till uppgift att överväga möjligheterna att genom
förstärkning av JO-ämbetet minska riskerna för rättsintrång inom olika
ämbetsområden. Utredningen kommer i sitt arbete att pröva frågan om
ombudsmannaämbetenas lämpligaste organisation och verksamhetsformer.

Bevillningsutskottets betänkande nr 61 år 196U

11

Härvid kommer utredningen även, inom ramen för utredningsdirektiven,
att beakta de skattskyldigas intresse av att få sina tillbörliga krav på rättsskydd
i skatteärenden uppfyllda. Såsom tidigare berörts har tanken att
förstärka JO-ämbetet med en biträdande ombudsman för skattefrågor redan
förts in i utredningsarbetet genom motionerna 1:515 och 11:629/1962.

Utskottet

I de förevarande motionerna yrkas utredning och förslag om åtgärder i
syfte att förbättra den enskildes rättsskydd i skatteärenden.

Som motivering för yrkandet i motionerna 1:16 och 11:19 anföres att
rättsskyddet för den enskilde i skatteärenden är otillfredsställande i olika
avseenden. Motionärerna framhåller, att brister föreligger i kommuniceringen
mellan taxeringsnämnderna och de skattskyldiga samt att taxeringsnämnderna
underlåter att närmare motivera sina avvikelser från deklarationerna.
Vidare påtalas avsaknaden av särskilda befattningshavare
med uppgift att bevaka de skattskyldigas rätt gentemot taxeringsintendenten
ävensom de skattskyldigas bristande möjligheter att få ersättning för
sina kostnader i taxeringsprocessen. Motionärerna anser även att erinringar
från rättsskyddssynpunkt kan riktas mot uppbördsförordningens bestämmelse
att äkta makar, som önskar erhålla befrielse från ränta å kvarstående
skatt, själva måste bevaka att förutsättningar för sådan befrielse
är för handen. Vidare framhålles i motionerna att det är ett rättvisekrav,
att skattepliktiga inkomster inte undgår beskattning och att skattebördan
fördelas mellan de skattskyldiga på det sätt lagstiftaren åsyftat. Genom att
beskattningsreglerna blivit alltmer komplicerade och riskerna för rättsförluster
därigenom ökat, finner motionärerna det angeläget, att ytterligare
åtgärder vidtas för att stärka rättsskyddet för den enskilde.

Liknande synpunkter anföres till stöd för yrkandet i motionerna 1:453
och 11:545, vilka syftar till en förbättring av JO-ämbetets möjligheter att
utöva tillsyn över beskattningsväsendet samt till ökad upplysningsverksamhet
för allmänheten i skattefrågor.

I anledning av vad i motionerna anförts får utskottet inledningsvis framhålla
följande. Efterlevnaden och tillämpningen av de materiella beskattningsreglerna
är i hög grad beroende av att taxeringen av de skattskyldiga
blir så korrekt som möjligt. Bestämmelserna i taxeringsförordningen är
avsedda att skapa förutsättningar härför. Den avvägning, som vid bestämmelsernas
utformning gjorts mellan å ena sidan intresset av en effektiv
taxerings kontroll och å andra sidan de skattskyldigas anspråk på rättssäkerhet,
syftar inte endast till en materiellt riktig taxering i det enskilda
fallet utan också till en rättvis fördelning av skattebördan mellan de
skattskyldiga. Begreppet rättssäkerhet är i och för sig inte entydigt; det innefattar
anspråk såväl på att obehöriga avvikelser inte göres från en av

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 61 år 196A

den skattskyldige lämnad korrekt inkomst- och utgiftsredovisning som på
att riktiga taxeringar över huvud taget åsättes de skattskyldiga. Det sistnämnda
anspråket kan uppenbarligen inte tillgodoses utan en effektiv taxeringskontroll.
Det torde vara angeläget att särskilt understryka, att det allmännas
krav på en effektiv taxering inte står i motsatsförhållande till den
enskildes anspråk på rättssäkerhet.

Under senare år har ett flertal reformer genomförts på beskattningsområdet
i syfte att effektivisera taxeringsarbetet. Samtidigt har olika åtgärder
vidtagits för att tillgodose de skattskyldigas befogade krav på rättssäkerhet,
innefattande garantier för en saklig och objektiv prövning av de
skattskyldigas inkomst- och utgiftsredovisning samt möjligheter att erhålla
rättelse av felaktiga taxeringar. Här må endast erinras om inrättandet av
riksskattenämnden, 1956 års reform av taxeringsväsendet och införandet av
den nya stadgan för kammarrätten.

Även om de vidtagna åtgärderna varit ägnade att i hög grad förbättra den
enskildes rättsskydd i taxeringsprocessen. kan reformarbetet långt ifrån
betraktas som avslutat. Besvärssakkunniga har nyligen i sitt betänkande
med förslag till lag om förvaltningsförfarandet (SOU 1964:27), vilket betänkande
för närvarande är föremål för remissbehandling, framlagt förslag
till bestämmelser om bl. a. förvaltningsärendens handläggning i första instans,
om besvärsförfarandet, om särskilda rättsmedel och om kostnad i
förvaltningsärende. Ett särskilt avsnitt ägnas processen hos förvaltningsdomstolar
och andra domstolar, då de handlägger förvaltningsärenden. Lagförslaget
är av sådant innehåll att, om detsamma genomföres, en avsevärd
ökning av rättsssäkerheten bör kunna påräknas. De skattskyldigas behov
av ökat rättsskydd torde även komma att beaktas av förvaltningsdomstolskommittén,
som har att utreda frågan om den administrativa rättsskipningens
omfattning och organisation, och av JO-utredningen, som har till uppgift
att överväga möjligheterna att genom förstärkning av JO-ämbetet minska
riskerna för rättsintrång inom olika ämnesområden. Resultatet av landskontorsutredningens
överväganden rörande taxerings- och uppbördsorganisationen
liksom övergången till automatisk databehandling inom uppbördsväsendet
torde även komma att medföra betydande förbättringar från effektivitets-
och rättssäkerhetssynpunkt inom taxeringsväsendet. Slutligen må
nämnas att chefen för finansdepartementet i juni innevarande år tillkallat
två sakkunniga med uppgift att utarbeta förslag till mera detaljerade regler
för prövningsnämndsprocessen.

Utskottet behandlar härefter de olika åtgärder, som motionärerna anser
erforderliga, för att förbättra den enskildes rättssäkerhet i skatteärenden.

Den i motionerna 1:453 och 11:545 upptagna frågan om förstärkning av
JO-ämbetet behandlas av bankoutskottet, varför bevillningsutskottet inte
anser sig ha anledning att närmare beröra detta spörsmål. Utskottet vill i

Bevillningsutskottets betänkande nr 61 år 196i

13

sammanhanget endast erinra om att frågan om JO:s kontroll över taxeringsmyndigheterna
upptagits i de vid årets riksdag väckta motionerna
1:454 och 11:544, vilka behandlas i konstitutionsutskottets utlåtande nr 26.

I motionerna 1:16 och 11:19 konstateras att vissa brister föreligger i taxeringsnämndernas
handläggning, främst i fråga om kommunikationen med
de skattskyldiga och i fråga om motiveringen av gjorda avvikelser från deklarationerna.

I anledning härav vill utskottet erinra om att uttryckliga bestämmelser
härom redan finns intagna i taxeringsförordningen. I 65 § stadgas således
att där anledning förekommer att åsätta skattskyldig taxering med avvikelse
från hans självdeklaration, tillfälle, där ej hinder möter, skall beredas
honom att yttra sig i frågan. Dock behöver detta ej ske i fråga om felräkning,
misskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller då eljest yttrande
av den skattskyldige icke är erforderligt för frågans bedömande.
Enligt 69 § skall vidare den skattskyldige vid avvikelse från deklarationen
erhålla underrättelse om i vilka avseenden deklarationen frångåtts samt om
skälen därför. I sitt betänkande nr 56 vid 1956 års riksdag framhöll utskottet
i fråga om taxeringsnämndens kommunikation med den skattskyldige,
att denne — bortsett från fall av skriv- och räknefel och liknande — regelmässigt
skulle höras. Det kunde emellertid inträffa att det ej var möjligt
att höra honom. Som exempel nämndes det fall att den skattskyldiges deklaration
kommit nämnden till handa så sent att tiden ej tillät kommunikation
med den skattskyldige. Utskottet underströk särskilt att det, för att
den skattskyldige ej skulle beredas tillfälle yttra sig, skulle föreligga ett
verkligt hinder.

Såvitt utskottet kunnat finna är de ovan återgivna bestämmelserna fullt
tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt. I den mån brister förekommer
beror detta, såsom JO framhållit i sitt yttrande över motionerna, på
att bestämmelserna inte rätt tillämpas. Enligt JO:s erfarenhet är det emellertid
uppenbart, att utvecklingen i dessa hänseenden går i en för de skattskyldiga
gynnsam riktning. I anslutning härtill vill utskottet framhålla
angelägenheten av att taxeringsnämnderna noggrant iakttar föreskrifterna
i 65 och 69 §§ taxeringsförordningen. Med det anförda avstyrker utskottet
bifall till motionerna 1:16 och 11:19 i denna del.

I sistnämnda motioner har även föreslagits att en särskild befattningshavare
skall tillsättas med uppgift att bevaka de skattskyldigas rätt gentemot
taxeringsintendenten.

Enligt 1 § taxeringsförordningen skall taxeringarna för inkomst- och
förmögenhet ske i överensstämmelse med skatteförfattningarna och så att
de blir i möjligaste måtto likformiga och rättvisa. Det åligger taxeringsnämndsordförandena
och taxeringsassistenterna att utöva kontroll till
ledning för en noggrann och tillförlitlig taxering. För att ytterligare markera
taxeringsnämndens och dess ledamöters i princip opartiska ställning

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 61 år 196i

vidtogs i samband med genomförandet av 1956 års taxeringsreform den
ändringen i fråga om kronoombudets uppgifter att den tidigare särskilt inskrivna
skyldigheten för honom att tillvarata kronans rätt utgick. Riksdagens
revisorer har i sin berättelse till årets riksdag konstaterat, att de lokala
taxeringsnämnderna ändrar deklarationerna inte endast till fördel för det
allmänna utan även i betydande utsträckning till de skattskyldigas förmån,
vilket revisorerna anser utgöra belägg för att de synpunkter, som varit avgörande
vid tillkomsten av gällande taxeringsförordning även beaktas i det
praktiska taxeringsarbetet. Även taxeringsintendenten har enligt bestämmelserna
i 17 § taxeringsförordningen att verka för att taxeringarna blir
likformiga och rättvisa, och enligt 101 § äger han i vissa fall anföra besvär
till den skattskyldiges förmån. Vidare må erinras om att enligt 86 § taxeringsförordningen
prövningsnämnden äger rätt att åsätta en lägre taxering
än som yrkats av någondera parten.

Det kan således konstateras, att granskningen av deklarationerna och
prövningen av anförda besvär skall ske objektivt och med beaktande av såväl
de skattskyldigas som det allmännas intressen. Knligt utskottets mening
ger nuvarande bestämmelser de skattskyldiga tillräckliga garantier
från rättsskyddssynpunkt. Utskottet finner därför inte skäl förorda tillsättandet
av särskilda befattningshavare för att bevaka de skattskyldigas rätt.

I motionerna 1:16 och 11:19 framföres vidare förslag om att skattskyldig,
som vinner en taxeringsprocess, skall få möjlighet att erhålla ersättning
för kostnader i processen. Motionärerna torde i första hand avse kostnader
för rättshjälp, eftersom enskild part inte har några utgifter för delgivning
och lösen av protokoll eller utslag i skattemål.

En jämförelse med processen i de allmänna domstolarna ger vid handen
att vid såväl skriftlig som muntlig handläggning i skattemålen ställes mindre
krav på de skattskyldiga i fråga om talans väckande och utförande. Detta
utesluter självfallet inte, att de skattskyldiga kan vara i behov av rättshjälp,
särskilt i mål av mer komplicerad beskaffenhet. Utskottet anser därför,
att motionärernas förslag om rätt till ersättning för kostnader i taxeringsprocess
är värt beaktande. Besvärssakkunniga har emellertid i sitt
ovan omnämnda betänkande med förslag till lag om förvaltningsförfarandet
förordat bestämmelser om rätt för enskild till kostnadsersättning av allmänna
medel i förvaltningsärenden. Med hänsyn till att frågan således
redan är under övervägande, anser utskottet sig inte ha anledning att tillstyrka
ytterligare utredning i ämnet.

Utskottet har vidare att behandla det i motionerna 1:453 och 11:545 framförda
förslaget om ökade möjligheter för allmänheten att erhålla råd och
anvisningar i skattefrågor.

Det är givetvis angeläget att de skattskyldiga äger insikter i deklarationsförfarandet
och åtminstone känner till det elementära innehållet i
skattelagstiftningen. Detta förutsätter att en generell upplysningsverksam -

Bevillningsutskottets betänkande nr 61 år 1964

15

het äger rum. För detta torde vara tämligen väl sörjt genom den verksamhet,
som olika taxeringsmyndigheter, näringsorganisationer, tidningar, banker
m. fl. bedriver. Härutöver föreligger behov av individuell vägledning.
I taxeringsnämndsordförandenas skyldigheter ingår enligt 7 § taxeringsförordningen
att lämna deklarations- eller uppgiftsskyldig de upplysningar,
som är erforderliga för deklarations- eller uppgiftsskyldighetens fullgörande.
Vidare brukar de skattskyldiga erhålla råd och upplysningar av personal
på länsstyrelser, häradsskrivarkontor m. m. Den som önskar förhandsbesked
i någon fråga har enligt 18 § taxeringsförordningen möjlighet att
erhålla sådant efter hänvändelse till riksskattenämnden. Enligt utskottets
uppfattning erhåller allmänheten redan nu upplysningar och vägledning i
den omfattning, som rimligen kan begäras. Utskottet finner därför inte anledning
tillstyrka bifall till utredningsyrkandet i motionerna 1:453 och
11:545 i denna del.

Slutligen bär i motionerna 1:16 och 11:19 hemställts om ändring i upphördsförordningens
bestämmelser om ränta å kvarstående skatt för äkta
makar.

I 85 § 2 mom. uppbördsförordningen stadgas att om endera av två äkta
makar, vilka taxerats enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser,
har att gälda ränta å kvarstående skatt, länsstyrelsen må efter ansökan meddela
befrielse, helt eller delvis, från erläggande av räntan, under förutsättning
att ränta inte skulle ha påförts eller ha påförts med lägre belopp, om
ränteberäkningen gjorts för makarna gemensamt. I motionerna framhålles
att bestämmelserna i praktiken leder till att makarna går förlustig sin rätt.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att berörda spörsmål förtjänar
uppmärksamhet från statsmakternas sida. Inom finansdepartementet har
upprättats en promemoria angående förutsättningarna för ett iakttagande
ex officio av ifrågavarande bestämmelse i uppbördsförordningen, vilken
promemoria för närvarande är föremål för remissbehandling. Under sådana
förhållanden finner utskottet sig inte ha anledning tillstyrka berörda utredningsyrkande.

Av det anförda framgår att taxeringsförfarandet enligt utskottets mening
i stort sett fungerar på ett med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet tillfredsställande
sätt. Detta innebär givetvis inte, att utskottet motsätter sig
åtgärder i syfte att ytterligare förbättra den enskildes rättsskydd i taxeringsprocessen.
Resultatet av det pågående utredningsarbetet bör dock avvaktas,
innan ställning tas till behovet av ytterligare utredning av ifrågavarande
spörsmål.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till utredningsyrkandena i
motionerna 1:16 och 11:19 samt 1:453 och 11:545.

16 Bevillningsutskottets betänkande nr 61 år 196i

Under åberopande av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:16 av herr Holmberg
m. fl. och 11:19 av fröken Elmén m. fl. om ökat rättsskydd
för d.en enskilde i skatteärenden, ävensom

2) de likalydande motionerna 1:453 av herr Bengtson
m. fl. och 11:545 av herr Hedlund m. fl. om ökat rättsskydd
i skattefrågor genom förstärkning av JO-ämbetet, m. m., i
vad motionerna hänvisats till bevillningsutskottet,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 november 1964

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herr John Ericsson, fröken Ranmark, herrar
Yngve Nilsson*, Oscar Carlsson, Lundström, Gösta Jacobsson, Billman, Tage
Johansson, Hellebladh* och Mattsson; samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Nilsson i Svalöv*,
Kärrlander*, Vigelsbo, Engkvist*, Asp, fru Nettelbrandt*, herr Kristenson i
Göteborg, fru Skantz och herr Broberg*.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservation

av herrar Yngve Nilsson, Lundström, Gösta Jacobsson, Billman, Mattsson,
Magnusson i Borås, Nilsson i Svalöv, Vigelsbo, fru Nettelbrandt och herr
Broberg, vilka ansett, att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande
lydelse:

»I de ----(= utskottet s. 11 rad 7 uppifrån—s. 12 rad 14 uppifrån)

•— --för kammarrätten.

Dessa reformer, varigenom man sökt uppnå en större likformighet och
rättvisa i taxeringarna, har allmänt ansetts vara angelägna önskemål. De
har också vunnit stöd från de flesta håll.

Även om de vidtagna åtgärderna varit ägnade att i hög grad förbättra
den enskildes rättsskydd i taxeringsprocessen, kan reformarbetet långt
ifrån betraktas som avslutat. Det är enligt utskottets uppfattning nödvändigt
att fortsätta arbetet på att stärka den enskildes rättsskydd i skatteären -

Bevillningsutskottets betänkande nr 61 år 196U

17

den. I de här berörda motionerna har anvisats områden för fortsatt reformverksamhet.
Vissa av de åtgärder, som motionärerna pekar på, har
behandlats eller kommer att helt eller delvis behandlas av olika utredningar.
Emellertid ligger flera åtgärder, som motionärerna förordat, utanför utfört
eller planerat utredningsarbete. Dessutom torde problem angående den enskildes
rättsställning i skatteärenden bättre och mer koncentrerat kunna
belysas av en utredning med just denna uppgift än genom en uppdelning
av delfrågor inom detta problemkomplex på flera olika utredningar.

Utskottet saknar anledning att nu ta ställning till de olika konkreta åtgärder
i rättsskyddets tjänst, som behandlas av motionärerna, men anser,
att de bör göras till föremål för närmare överväganden vid den utredning,
som utskottet för sin del förordar.

Utskottet hemställer således,

att riksdagen, i anledning av de likalydande motionerna
1:16 av herr Holmberg m. fl. och 11:19 av fröken Elmén
m. fl. samt de likalydande motionerna 1:453 av herr Bengtson
m. fl. och 11:545 av herr Hedlund m. fl., måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag
till riksdagen om åtgärder syftande till att förbättra den
enskildes rättssäkerhet i skatteärenden.»