Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 196å
1
Nr 52
Utlåtande i anledning av väckta motioner dels om åtgärder mot
kriminaliteten och dels angående miljöförändringars
inverkan på kriminaliteten bland de lägsta åldersgrupperna.
I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet hänvisade motionerna
1:355 av herr Thorsten Larsson m. fl. och II: il5 av herr Nelander m. fl.
förelås, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa,
A. om samordnande åtgärder för ungdomens undervisning om lagar,
brott och brottspåföljder i samverkan främst mellan skola och polis,
B. om undersökning av möjligheterna att i större utsträckning engagera
ungdomsorganisationerna i det brottsförebyggande arbetet,
C. om förslag till officiellt, plastinbakat legitimationskort att företes vid
utkvitterande av penningmedel å post- och bankinrättningar etc. för att
minska det stora antalet check- och postbedrägerier,
D. om anordnande av en rekryteringskampanj för att få flera frivilliga
övervakare till sociala eftervårdsfall,
E. om förslag till bättre avvänj nings- och vårdåtgärder för narkotikamissbrukare,
F. om utredning i syfte att för de eftervårdsfall av olika kategorier, som
särskilt söker sig till storstadsområdena, skapa ökade förutsättningar när
det gäller bostad och arbete i ur social synpunkt lämpliga miljöer.
I de likaledes till allmänna beredningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 33 av herrar Erik Filip Petersson och Eric Carlsson samt
II: 41 av herr Hamrin i Jönköping hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning beträffande frågan, huruvida
vissa pågående miljöförändringar påverkar utveckling av kriminalitet bland
de lägsta åldersgrupperna och vilka åtgärder som från samhällets sida
kan vidtagas.
Utskottet har upptagit motionerna till samtidig behandling.
I motionerna I: 355 och II: 415 framhålles, att många åtgärder är på gång,
men att läget är oroande, vilket framgår av den ökade brottsligheten, särskilt
bland ungdom, och den låga uppklaringsprocenten.
Så många ungdomar som möjligt bör meddelas en grundläggande kännedom
om hur de bör leva och handla i samhället, vilket bör kunna ske genom
undervisning i skolorna om lagar och brott med polismän som lärare.
1—Bihang till riksdagens protokoll 196b. 11 samt. Nr 52
- Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1964
Skolöverstyrelsen bör svara för samordningen. De ungdomsvåi*dande myndigheterna
borde kunna engagera ungdomsföreningarna när det gäller att
ta hand om »ungdom på glid». Statens ungdomsråd bör därvid inkopplas.
Särskilt check- och postbedrägerierna har ökat kraftigt. I många fall borde
de kunna förhindras om en säker legitimationshandling funnes. Kungl.
Maj .t bör framlägga förslag om ett plastinbakat identitetskort. Övervakare
bör utbildas, och för att göra uppdraget mera lockande bör beskattningen
av arvodena lättas genom avdrag i deklarationen. En rekryteringskampanj
löi att få fram flera frivilliga övervakare bör anordnas. Användningen av
olika slags narkotika har de senare åren kraftigt ökat. För att få tillgång
till narkotika begås apoteksinbrott och smugglingen ökar. Vårdmöjligheterna
för narkomaner är ytterst otillfredsställande. De måste förbättras och
kriminalpolisen förstärkas. En mängd asociala element söker sig till storstäderna,
framför allt Stockholm. Man kan fråga sig om det icke vore möjligt
att motverka denna inflyttning. Det borde vara möjligt att omhändertaga
och hemsända inflyttande alkoholmissbrukare, narkomaner och
prostituerade.
Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motion II: 415.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna från arbetsmarknadsstyrelsen,
fångvårdsstyrelsen, medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, socialstyrelsen
och statspolisintendenten.
De inkomna yttrandena har som bilagor fogats till detta utlåtande.
I motionerna 1:33 och 11:41 anföres, att den ökande brottsligheten är
ett av våra allvarligaste samhällsproblem och att en av de viktigaste uppgifterna
är att klarlägga orsakerna till ökningen. Åldersgruppen 15—17 år
visar den största brottsligheten och den största ökningen. Ju yngre en person
är vid det första brottets begående desto större är risken för återfall.
Det finns anledning antaga, att nya förhållanden i samhällslivet verkar
brottslighetsstimulerande på unga människor. Man talar dessutom om att
vi befinner oss i en uppfostringskris. Stora skolklasser och brist på kompetenta
lärare bidrar säkert till att skolan ej kan fullgöra sin fostrande gärning.
Television och film har en stigande betydelse för formande av de
ungas beteende. Det behövs därför vetenskaplig forskning angående t. ex.
frågan om skildring av våldsmentalitet kan stimulera till brottsligt handlande.
Eftersom ungdomsbrottslighetens utveckling är olika i vårt land och
våra nordiska grannländer bör ett jämförande studium ske.
Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motion I: 33.
Utskottet
I motionerna 1:355 och 11:415 uttryckes djup oro för den utveckling
ungdomskriminaliteten visat under senare år. I motionsyrkandet föreslås
i ett antal punkter (A—F) åtgärder på olika områden syftande till att hejda
3
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 196''r
denna utveckling. Förslagen avser undervisningen om lagar, brott och
brottspåföljder, ungdomsorganisationernas medverkan i det brottsförebyggande
arbetet, åtgärder för att minska post- och checkbedrägerierna, en
rekryteringskampanj för värvning av övervakare, awänjnings- och vårdåtgärder
för narkotikamissbrukare samt vissa spörsmål angående lämplig
miljö för eftervårdsfallen.
I motionerna 1:33 och 11:41 hemställes, likaledes med hänvisning till
utvecklingen inom ungdomskriminaliteten, om en utredning av frågan om
vissa pågående miljöförändringars betydelse för kriminaliteten bland de
lägsta åldersgrupperna.
Utskottet vill till en början framhålla att vi nu står inför förverkligande
av beslutade, omfattande nydaningar inom kriminalvården. Utskottet åsyftar
härmed närmast de delvis nya riktlinjer för kriminalpolitiken som
brottsbalken, vilken träder i kraft den 1 januari 1965, innebär. Det borde
icke vara påkallat att här gå närmare in på de olika, allmänt kända enskildheterna
i den nya lagstiftningen, som bl. a. upptager en i vissa avseenden
helt ny reaktionsform, skyddstillsyn. Den nya lagstiftningen ger
domstolarna vidgade möjligheter att döma till s. k. frivård. För att frivården
skall kunna fylla sitt syfte kräves en effektiv övervakningsorganisation,
och de härmed sammanhängande spörsmålen röner också stor uppmärksamhet.
Vad anstaltsvården beträffar är en väsentlig riktpunkt för
den nya ordningen att internerna genom att beredas regelbundet arbete
på ett sätt som så mycket som möjligt liknar förhållandena ute i arbetslivet
skall få ökade möjligheter att klara utslussningen i samhället. Ett
försök förberedes, som innebär att internerna för sitt arbete skall erhålla
avtalsenlig lön samtidigt som det kräves av dem att de i vanlig ordning
fullgör försörjnings- och skatteplikt m. m. Vidare lägges stor vikt vid en
effektiv eftervård som främst syftar till att bereda de frigivna arbete och
bostad.
Enligt utskottets mening torde det finnas goda skäl att till den nya ordningen
knyta förhoppningen att den skall bli ett stöd för strävandena att
motverka brott och återfall i brott. Härför fordras emellertid att den erhåller
goda resurser.
Utskottet vill i sammanhanget också erinra om den omorganisation av
polisväsendet som nyligen skett. Enligt vad utskottet erfarit är man i ledningen
för organisationen inriktad på särskilda åtgärder i fråga om polisens
medverkan i det brottsförebyggande arbetet, och man har tagit vissa
initiativ i sådant syfte. Med hänsyn till att organisationen tillkommit för
mycket kort tid sedan kan några närmare uppgifter härom dock icke lämnas
nu.
Utskottet avser att i den följande framställningen i anslutning till olika
i motionsyrkandena framförda förslag ytterligare beröra vissa detaljer i
den nya ordningen och vissa åtgärder som i en eller annan form aktualiserats
i samband med dess genomförande.
4 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år i96A
I det ovannämnda med A betecknade motionsyrkandet hemställes om
samordnande åtgärder för ungdomens undervisning om lagar, brott och
brottspåföljder i samverkan främst mellan skola och polis. Utskottet får i
denna fråga hänvisa till den redogörelse för vidtagna åtgärder som lämnats
i skolöverstyrelsens yttrande. Av redogörelsen framgår att behovet av sådana
åtgärder uppmärksammats i styrelsens anvisningar samt i kurs- och
läroplaner. Anställandet av skolkuratorer synes också väl ägnat att tillgodose
ifrågavarande syfte. Vad särskilt gäller de i motionerna påtalade
butiksstölderna må erinras om att styrelsen samarbetat med en för denna
fråga särskilt tillsatt arbetsgrupp inom den enskilda handeln. Detta har
bl. a. resulterat i att överstyrelsen tillställt skolmyndigheterna ett cirkulär
med erinran om skolans möjligheter att aktivt medverka i det brottsförebyggande
arbetet framför allt genom att ge eleverna information beträffande
butiksstölderna.
Såvitt utskottet kunnat bedöma får de sålunda vidtagna åtgärderna, såsom
skolöverstyrelsen framhållit, anses innebära, att motionärernas önskemål
i denna del redan är i stor utsträckning tillgodosedda. Utskottet finner
icke anledning att f. n. förorda några ytterligare åtgärder i denna fråga.
Under punkten B i motionsyrkandet begäres en undersökning av möjligheterna
att i större utsträckning engagera ungdomsorganisationerna i det
brottsförebyggande arbetet. Utskottet får i denna fråga anföra att en arbetsgrupp
inom statens ungdomsråd i slutet av år 1962 framlagt en utredning
med titeln »Ungdomsorganisationerna och den missanpassade ungdomen».
I utredningen föreslås eu rad åtgärder som ungdomsorganisationerna själva
eller i samarbete med andra bör kunna vidtaga. Bland förslagen kan nämnas
en allmän upplysningsverksamhet om anpassningsproblemen, en effektiviserad
anslagsgivning till ungdomsorganisationerna, åtgärder för att i en
tidigare planlagd upplysningsverksamhet för ökat föräldraansvar särskilt
söka nå föräldrar som har barn med anpassningssvårigheter, viss försöksverksamhet
för utbildning av ledare, åtgärder för att åstadkomma ett intimt
och kontinuerligt samarbete mellan ungdomsorganisationerna och föräldrar,
skola, barnavård, nykterhetsvård och polisiära organ för att förebygga
missanpassning och tillrättaföra missanpassad ungdom. Ett av de
i detta sammanhang särskilt nämnda syftena är att skapa ökat intresse
bland ledare och medlemmar i organisationerna för övervakaruppdrag. Undersökningen
har remissbehandlats och materialet bearbetas f. n. inom
ungdomsrådet. Det kan i detta sammanhang erinras om att andra lagutskottet
i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 58 till förra årets riksdag
angående bl. a. den s. k. raggarparagrafen uttalat, att det syntes nödvändigt
att förhindra att nya grupper av ungdomar dras in i de s. k. raggargängen
och andra olämpliga miljöer och att i sådant syfte även de möjligheter
som ungdomsorganisationerna erbjuder borde utnyttjas. Ungdomsrådet
har mot bakgrunden av bl. a. detta riksdagens uttalande i sina anslagsäskanden
för nästa budgetår hemställt om viss anslagsökning. Ung
-
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 196i 3
domsorganisationernas roll i detta sammanhang lär också komma att beröras
i det betänkande som utredningen angående försöksverksamhet mot
ungdomsbrottsligheten avser att avlämna i början av december.
Såvitt utskottet kunnat bedöma är frågan om ungdomsorganisationernas
engagemang i det brottsförebyggande arbetet redan i hög grad uppmärksammad.
Utskottet kan i detta läge icke finna att tillräckliga skäl föreligger
för den i motionerna föreslagna undersökningen av hithörande spörsmål.
Under punkten C hemställes att förslag gives till officiellt, plastinbakat
legitimationskort för att motverka check- och postbedrägerierna.
Den starka ökning av checkbedrägeribrotten som skett under senare tid
till följd inte minst av utbredningen av checklönesystemet utgör även enligt
utskottets mening ett allvarligt problem. Olika omständigheter, bl. a.
bankernas lördagsstängning, gör det också ofta svårt för affärerna att vidtaga
nödiga kontrollåtgärder. Posten och bankerna har naturligen ett stort
intresse av att åtgärder vidtages som kan bidraga till att stävja brottslighet
av denna art. Härvid är självfallet sättet för legitimation av vikt, även om
det, enligt vad utskottet erfarit, icke anses vara ensamt avgörande. Det av
motionärerna särskilt omnämnda systemet med plastbehandlade legitimationskort
torde visserligen inte innebära någon hundraprocentig säkerhet
mot förfalskning av korten -— någon sådan säkerhet anses f. ö. på fackmannahåll
icke vara möjlig att uppnå. Det är dock prövat och anses fylla
högt ställda anspråk. Det må här anmärkas att i stället för den av motionärerna
nämnda metoden med plastinbakning av korten numera användes
ett system med ingjutning av korten i plast, vilken metod lär vara den
förra överlägsen från säkerhetssynpunkt. Sedan bankerna för omkring ett
år sedan införde dylika kort har de fått en allt vidare användning. För närvarande
är cirka 150 000 kort i bruk och antalet växer oavbrutet.
Utskottet vill ifrågasätta om icke frågan om sättet för legitimation är en
angelägenhet som i första hand ankommer på penninginstituten själva att
handha i eget intresse. Det må i sammanhanget vidare framhållas att brottsligheten
på området självfallet icke endast utgöres av förfalskning av legitimationskort
utan även av den grava kriminalitet som ligger i utnyttjandet
av stulna eller upphittade checkhäften eller legitimationskort. I syfte
att effektivisera uppdagandet och förebyggandet av bedrägliga förfaranden
över huvud taget har även åtgärder som icke direkt berör legitimationskortens
beskaffenhet ansetts vara betydelsefulla. I sådant avseende kan nämnas
exempelvis rapporteringssystemet bankerna sinsemellan och mellan dem
och polisen, vilket på sista tiden lär ha avsevärt effektiviserats. Det har vidare
uppgivits att bankerna vidtagit andra åtgärder för kontroll, som av naturliga
skäl icke ansetts böra avslöjas. Det må också framhållas, att ett
ytterligare samarbete mellan polisen och bankerna lär komma till stånd.
Del lär således planeras att bilda eu särskild arbetsgrupp för behandling av
såväl legitimationsproblemen som andra spörsmål på detta område.
Utskottet vill också erinra om att Bankföreningen i skrivelse till KonungI
i- Hihang till riksdagens protokoll I96''i. It samt. Nr 52
6 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 196b
en hemställt om viss ändring av 74 § checklagen. Förslaget, som är under
prövning, innebär bl. a. att vissa ökade möjligheter skulle öppnas för beivrande
av checkbedrägerier.
Utskottet finner med hänsyn till det anförda icke tillräckliga skäl föreligga
att förorda motionärernas förslag i det under C framställda yrkandet.
Under punkten D i motionsyrkandet hemställes om anordnande av en
rekryteringskampanj för att få fler frivilliga övervakare till sociala eftervårdsfall.
Utvecklingen av kriminaliteten och den förskjutning av tyngdpunkten i
reaktionssystemet från anstaltsvård till frivård som inträtt — en utveckling
som accentueras genom införandet av den nya brottsbalken —■ medför
att behovet av arbetskraft för övervaknings- och tillsynsuppdrag ökar. De
härmed sammanhängande problemen har ingående behandlats i kriminalvårdsstyrelsens
anslagsframställning för budgetåret 1965/66. Styrelsen framhåller
bl. a. att det med hänsyn till den utveckling som kan förutses utan
överdrift kan hävdas att en rekrytering av övervakare i tillfredsställande
omfattning på frivillighetens grund alltfort utgör en förutsättning för att
kriminalvård i anstalt skall kunna utbytas mot vård i frihet. Det totala antalet
övervakare och tillsynsmän var år 1963 10 005, vilka hade hand om
sammanlagt 17 342 övervaknings- och tillsynsfall. Omkring 70 procent av
fallen omhänderhades av lekmän. Styrelsen betonar också vikten av ett
breddat rekryteringsunderlag för övervakningsuppdragen, som bl. a. erbjuder
möjlighet till urval. Kravet att en övervakare skall vara väl kvalificerad
för sitt uppdrag bör icke eftersättas. En effektiv stimulans för rekryteringen
skulle enligt styrelsens mening vara att övervakararvodena väsentligt höjdes.
Styrelsen utvecklar närmare denna tanke och hemställer om en utredning
beträffande arvodesbeloppens storlek.
Utskottet finner för egen del motionärernas uppfattning om vikten av de
frivilliga övervakarnas insatser väl motiverad bl. a. mot bakgrunden av vad
ovan anförts men känner tveksamhet inför förslaget om en rekryteringskampanj.
Av vad den för övervakarorganisationen närmast ansvariga myndigheten,
kriminalvårdsstyrelsen, anfört framgår, att svårigheterna på detta
område icke torde bero på att övervakningsverksamheten och dess behov
skulle vara för litet kända bland de grupper från vilka lämpliga övervakare
kan tänkas bli rekryterade. Besvärligheterna synes vara av annan art,
och utskottet finner Kungl. Maj :ts ställningstagande till styrelsens ovannämnda
hemställan om en utredning böra avvaktas innan ytterligare åtgärder
ifrågasätts. I detta sammanhang må också erinras om vad ovan anförts
beträffande försöken att inom ungdomsorganisationerna skapa ökat intresse
för övervakningsuppdrag.
Under punkten E i motionsyrkandet hemställes att riksdagen hos Kungl.
Maj :t anhåller om förslag till bättre awänjnings- och vårdåtgärder för narkotikamissbrukare.
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 19t>k 7
Motionärerna anför bl. a. att vårdmöjligheterna för narkomaner är ytterst
otillfredsställande och att först när en narkoman kommit i så dålig kondition
och så ur balans att läkaren finner vårdbehovet trängande vård enligt
sinnessjuklagen kan beredas på sinnessjukhus.
Utskottet vill först erinra om att frågan om behovet av vård av narkomaner
vid olika tillfällen behandlats i riksdagen. Sålunda uttalade bl. a.
chefen för inrikesdepartementet i ett interpellationssvar vid 1960 års höstriksdag
att en adekvat anstaltsvård endast torde kunna givas på mentalsjukhus
eller psykiatrisk lasarettsklinik. Eftersom frågan om förutsättningarna
för intagning på mentalsjukhus prövades av sinnessjuklagstiftningskommittén,
borde resultatet av dess arbete avvaktas innan ytterligare
åtgärder vidtogs. Vid 1962 års riksdag väcktes motioner om en utredning
av de medicinska och juridiska problemen rörande behandling av narkomaner.
Andra lagutskottet föreslog i sitt av riksdagen godkända utlåtande
(1962:43) över motionerna att dessa skulle överlämnas till förenämnda
kommitté för att beaktas vid dess fortsatta utredningsarbete.
Kommittén har helt nyligen avgivit sitt betänkande, Mentalsjukvårdslag
(SOU 1964:40). I betänkandet behandlas ingående olika med narkomaniföreteelser
sammanhängande problem. Kommittén betonar starkt vikten av
effektiva behandlingsformer och en god förebyggande verksamhet för att
bekämpa narkomani och narkotikamissbruk och påtalar föreliggande brister
i dessa hänseenden. Kommittén framhåller också angelägenheten av att
eu ny lag angående vård på mentalsjukhus icke är sådan, att den lägger
hinder i vägen för en utveckling av vård och behandling inom sjukvården
av narkomaner och narkotikamissbrukare.
Det torde icke finnas anledning att i detta skede gå närmare in på detaljerna
i kommitténs lagförslag. Det kan allmänt sägas att det innebär i vissa
avseenden ökade möjligheter för intagning av narkomaner och narkotikamissbrukare
för vård på mentalsjukhus. Frågorna härom och om de spörsmål
i övrigt som berörts i kommitténs ovan refererade uttalande kan förväntas
bli ytterligare belysta vid remissbehandlingen av förslaget.
Utskottet anser motionärernas oro inför den ökande omfattningen av
narkotikamissbruk väl befogad, och det är enligt utskottets mening en angelägen
uppgift för samhället att lämna effektiv vård och att uppspåra
och omhändertaga narkomaner. I detta sammanhang måste också de särskilda
svårigheter uppmärksammas som följer av att narkomaner ofta finns
inom klientelet på olika vårdanstalter. Det förslag som nu framlagts synes
emellertid utskottet vara av grundläggande betydelse för frågorna om avvänjnings-
och vårdåtgärder. Den fortsatta behandlingen av förslaget bör
därför avvaktas innan ytterligare åtgärder i den i motionsyrkandei åsyftade
riktningen ifrågasätts.
Under punkten F i motionsyrkandet begäres en utredning i syfte att för
de eftervårdsfall, som särskilt söker sig till storstadsområdena, skapa ökade
8 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1964
förutsättningai- när det gäller bostad och arbete i från social synpunkt
lämpliga miljöer. Frågor om miljön, ehuru i en vidare mening, upptages
också i de likalydande motionerna I: 33 och II: 41, som avser miljöförändringarnas
inverkan på kriminaliteten bland de lägsta åldersgrupperna.
Ordnandet av lämplig bostad och lämpligt arbete är ofta av avgörande
betydelse för framgången i försöken att återanpassa eftervårdsfall till ett
normalt samhällsliv. Arbetsmarknads- och kriminalvårdsorganen m. fl.
myndigheter söker också att tillgodose dessa behov och har därvid även
beaktat behovet av övergångsanordningar mellan anstaltsvården och klienternas
återinträde på den öppna arbetsmarknaden. Arbetsmarknadsstyrelsen
har sålunda i samarbete med företrädare för respektive Aårdområden
anordnat beredskapsarbeten för nykterhetsvårdens, ungdomsvårdens och
kriminalvårdens klientel. Under senaste tid har vidare inom arbetsförmedlingarna
avdelats arbetskraft för att i kontakt med vårdanstalterna ordna
arbetstillfällen. Syftet är att redan under anstaltstiden vidtaga förberedande
åtgärder för att underlätta klienternas återgång till arbetslivet. Klienternas
behov av övergångshem, inackorderingshem, familjevård etc. i avvaktan
på att bostad skall kunna beredas dem efter anstaltsvården har också
beaktats. Det kan nämnas att kriminalvårdsstyrelsen i sina tidigare
nämnda petita hemställt om en väsentig uppräkning av anslaget för dylika
ändamål. För ungdomsvårdens del har för en tid sedan av 1961 års utredning
om effektivare åtgärder för vård utom skola av ungdomsvårdsskoleelever
framlagts ett betänkande med förslag angående inrättande av inackorderingshem
och åtgärder för arbetsanskaffning m. m. Remissbehandlingen
av förslaget har helt nyligen avslutats.
Det kan enligt utskottets mening förutsättas att i det utbyggda omhändertagande
av eftervårdsfallen som den ovan omnämnda, pågående eller
planerade verksamheten innebär, bl. a. eventuellt befarade olägenheter av
att placera vårdklientel i storstadsområden blir beaktade i de konkreta
fallen. Ett fullföljande av verksamheten efter de nuvarande riktlinjerna
torde således komma att verka befrämjande för motionernas syfte i denna
del, och utskottet förutsätter att verksamheten erhåller tillfredsställande
resurser. Utskottet finner verkningarna av sålunda vidtagna åtgärder samt
prövningen av de framlagda förslagen böra avvaktas och anser sig icke
heller i denna del böra tillstyrka motionärernas förslag.
De i motionerna 1:33 och 11:41 upptagna spörsmålen om miljöförändringarnas
betydelse för kriminaliteten i de lägsta åldersgrupperna synes
utskottet väsentligen höra hemma inom den kriminologiska forskningen.
Frågorna spänner över så många, delvis vitt skilda ämnesområden, att de
knappast torde vara möjliga att överblicka av en utredningskommitté. Det
är således utskottets mening att åtgärder på detta område i stället i första
hand måste grundas på en effektiv, kontinuerligt bedriven forskning.
En betydelsefull uppgift för en sådan forskning är att kartlägga olika
9
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 196b
förhållanden på förevarande område i dagens samhälle. Utskottet vill erinra
om alt sedan motionerna väcktes bl. a. två utredningar som synes
vara av stort intresse publicerats. Utskottet åsyftar härmed undersökningarna
»222 stockholmspojkar» och »Självdeklarerad brottslighet bland skolbarn
i Stockholm». Den förstnämnda undersökningen innefattar djuplodande
intervjuer med ett stort antal stockholmsfamiljer och tar därvid upp
frågor som berör exempelvis skoldisciplin, kulturmiljö och kriminalitet. Den
senare undersökningen har genom en anonym enkätundersökning bland
skolbarn ingående belyst relationen mellan de förment laglydigas och de
registrerade lagöverträdarnas kriminella belastning. Såvitt utskottet kunnat
bedöma utgör undersökningar av denna art viktiga steg på vägen mot
ett klarläggande av de i motionerna påtalade förhållandena. Undersökningarna
innehåller många uppslag till fortsatt forskning. Utskottet vill understryka
vikten av att sådana uppslag tillvaratages och förutsätter att så
kommer att ske.
I detta sammanhang bör också erinras om det förslag om åtgärder mot
ungdomsbrottsligheten som inom kort är att förvänta från utredningen angående
försöksverksamhet mot ungdomsbrottsligheten. Enligt vad utskott
tet erfarit kommer spörsmålet, hur i förslaget förordade undersökningar
skall vetenskapligt bearbetas, att uppmärksammas av rådet.
Som exempel i övrigt på aktuella forskningsuppgifter inom vårt land
kan nämnas en i Uppsala pågående psykologisk undersökning av ungdomsklientelet
och den behandlingsforskning rörande det yngre klientelet som
bedrives vid kriminalvetenskapliga institutet vid Stockholms universitet.
Utskottet vill allmänt framhålla vikten av att den kriminologiska forskningen
erhåller goda resurser. Problematiken på detta område är emellertid
i många väsentliga delar gemensam för många länder och har i icke
obetydlig utsträckning universell karaktär. Det torde för ett land som vårt
stöta på mycket stora personella och ekonomiska svårigheter att på egen
hand organisera en forskning av tillräcklig bredd och intensitet för att lösa
hela den mångfald svårbemästrade problem som här anmäler sig. Det är
därför enligt utskottets mening mycket angeläget att möjligheterna att nå
resultat genom internationellt samarbete väl tillvaratages. Organ för sådant
samarbete, vari Sverige deltager, finnes bl. a. i Europarådet, som har
upptagit frågan om samordning av den europeiska forskningen på området
och i Nordiska rådet, som har en särskild forskningskommitté för detta
ändamål.
Det synes utskottet som om motionerna I: 33 och II: 41 kan anses i väsentlig
grad besvarade med vad ovan anförts, och utskottet anser sig f. n.
icke böra förorda någon riksdagens framställning till Kungl. Maj:t i anledning
av motionerna.
Utskottet får avslutningsvis anföra att utvecklingstendenserna inom ungdoinskriminalitelen
gör att denna får betraktas som ett samhällsproblem
10 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 196i
av mycket allvarlig art. Det är därför naturligt att den tilldragit sig ett
stort intresse i den livliga kriminalpolitiska debatt som sedan länge pågår.
Samhället får inte förtröttas i ansträngningarna att finna vägar ut ur
denna utveckling. Utskottet finner de i motionerna framförda synpunkterna
utgöra värdefulla inlägg i den pågående debatten. Utskottet anser det emellertid,
mot bakgrunden av den ovan lämnade framställningen, kunna konstateras
att de upptagna problemen i allmänhet är under prövning på det
praktiska eller vetenskapliga planet.
Av redogörelsen torde också framgå att åtskilliga spörsmål sedan motionerna
väcktes kommit i ett annat läge som bättre överensstämmer med
motionärernas önskemål. Vissa praktiska åtgärder i motionernas syfte har
genomförts, olika utredningsresultat är inom kort att förvänta, vilka torde
ligga väl i linje med motionärernas intentioner, och undersökningar av
skilda, i motionerna behandlade spörsmål har slutförts eller planerats.
Ett organiserat samarbete har nyligen inletts mellan de centrala myndigheter
som har att taga befattning med förhållandena på här förevarande
område. Syftet är att genom samordning söka åstadkomma större effektivitet
i strävandena att komma till rätta med ungdomsbrottslighetens problem.
Enligt utskottets mening kan motionerna till icke oväsentliga delar
anses besvarade härmed.
Utskottet får således hemställa,
att de likalydande motionerna 1:33 och 11:41 samt de
likalydande motionerna I: 355 och II: 415 i den mån de icke
kan anses besvarade med vad utskottet ovan anfört icke må
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 17 november 1964
På allmänna beredningsutskottets vägnar:
NANCY ERIKSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Carl Albert Anderson, Möller, Sörlin,
Hellebladh, Eric Gustaf Peterson, Enarsson, Tage Johansson, fru Olsson,
Axel Kristiansson och fru Hultell;
från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm, herrar Jacobsson i
Sala, Carlsson i Huskvarna, Dickson, Svensson i Kungälv, fru Thunvall,
herrar Nilsson i Bästekille, Lundmark, fröken Anderson i Lerum och fru
Forsling.
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 196b
11
Särskilt yttrande
av herr Enarsson, fru Olsson, herr Axel Kristiansson, fru Hultell, hen ar
Carlsson i Huskvarna, Dickson, Nilsson i Bästekille och fru Forsling.
Vi kan i detta sammanhang inte underlåta att peka på det incitament
till allmän förvirring i fråga om vad som är rätt och orätt som ligger i
den relativistiska syn på tillvaron som i denna tid pa manga håll omhuldas
och hävdas.
Vi är inne i en trend mot en starkt ökad hrot t sl ig ket sfrekvens vilket tyder
på att det ligger något fundamentalt fel i själva den atmosfär som
råder i vårt samhälle. För att vända denna trend fordras en radikal ändring
i samhällsatmosfären, med en ny helhetssyn och en annan idealbildning
än den som nu rätt allmänt accepteras, en idealbildning syftande till
att »respekten för sanning och rätt, för människans egenvärde och därmed
för rätten till odelad personlig integritet» verkligen på ett effektivt
sätt åter skall komma till heders.
12
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1964
Bilaga
Arbetsmarknadsstyrelsen anför:
Styrelsen har funnit skäl att nedan begränsa sitt utlåtande att gälla de
områden som anknyter till arbetsmarknadsverkets uppgifter. Inledningsvis
vill styrelsen dock deklarera den självklara betydelsen av brottsförebyggande
verksamhet. Styrelsen har i detta stycke den uppfattningen, att ytterligare
resurser bör ställas till förfogande för åtgärder av i stort sett den art
som framhålles i motionen.
I ovan angivna motion har motionärerna bl. a. tagit upp frågan om
omhändertagandet av villkorligt dömda och frigivna. Motionärerna påtalar
nödvändigheten av att ytterligare personer knytes till eftervården som övervakare
för sociala eftervårdsfall, och föreslår i detta syfte anordnandet
av en rekryteringskampanj.
Styrelsen anser i likhet med motionärerna, att övervakarnas uppgift i
eftervården är ytterligt väsentlig, och instämmer med förslagsställarna att
åtgärder bör vidtagas för att i möjligaste mån tillgodose befintligt behov av
övervakare. Det av motionärerna framförda förslaget om en rekryteringskampanj
synes styrelsen vara en ändamålsenlig åtgärd i detta svfte varför
styrelsen tillstyrker detsamma.
Motionärerna har uppmärksammat de speciella svårigheter som storstaden
ofta innebär för eftervårdsfall och ifrågasätter, om det inte borde
vara möjligt vidtaga åtgärder, ägnade att i möjligaste mån förhindra, att
sociala eftervårdsfall av olika kategorier söker sig till storstadsområdena.
Man föreslår för den skull utredning i syfte att för de eftervårdsfall av
olika kategorier, som särskilt söker sig till storstadsområdena, skapa ökade
förutsättningar, när det gäller bostad och arbete i ur social synpunkt lämpliga
miljöer.
Såvitt styrelsen erfarit, har denna problemställning berörts av en rad
olika utredningar inom här aktuella vårdområden, varvid framhållits, att
bostad och arbete är av väsentlig betydelse för klienternas återanpassning.
Styrelsen delar denna uppfattning. Möjligheten till snabb och verksam
återanpassning i samhället sammanhänger i mycket stor utsträckning med
klienternas möjlighet att erhålla lämpligt arbete. Känslan av att åter vara
i produktionen och att där ha eu nyttig arbetsuppgift och samtidigt ingå
i en gemenskap på arbetsplatsen är för dessa människor ofta av avgörande
betydelse.
For att bl. a. träna och anpassa ifrågavarande klienter till den öppna
arbetsmarknadens krav har styrelsen i samarbete med respektive vårdområde
anordnat beredskapsarbeten för nykterhetsvårdens, ungdomsvårdens
och kriminalvårdens klientel. Erfarenheten av dessa beredskapsarbeten
är i huvudsak mycket positiva — inte minst beträffande nykterhetsvårdens
klientel.
å tterligare ett medel har under senare tid skapats för att underlätta
den enskilde klientens återgång till arbetslivet, i det att en speciell kontaktmannaorganisation
mellan å ena sidan arbetsförmedlingsorganen och å
andra sidan anstalterna utbyggts. Kontaktmannen har till uppgift att i
samråd med anstaltsledningen och representant för eftervården inom oml
ådet redan under klientens anstaltsvistelse vidtaga de förberedande åtgärder,
som synes lämpliga för att underlätta klientens återgång till arbetslivet.
Den slutgiltiga arbetsplaceringen är dock ytterst beroende av, hur den
enskildes bostads- och fritidsfrågor kan lösast Styrelsen har den bestämda
uppfattningen, att ytterligare resurser härför måste ställas till eftervårdens
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 196i
13
förfogande. Behovet av övergångshem, inackorderingshem, familjevård etc.
liar också enstämmigt framhållits i de olika utredningarna om de här
aktuella vårdområdena.
I ovan åsyftade utredningar har angivits riktlinjer för de olika områdenas
eftervårdsverksamhet. Dessa riktlinjer överensstämmer, såvitt kan bedömas,
med motionärernas synpunkter om samråd mellan kommunala
myndigheter, anstalter och ansvariga, innan eftervårdande åtgärder vidtages
i det enskilda fallet. Styrelsen ansluter sig till de synpunkter, som framkommit
i utredningarna, och instämmer med motionärerna om att ökad
uppmärksamhet bör ägnas samrådsfrågorna. I den mån de eftervårdande
organen har tillräckliga resurser för att kunna arbeta efter dessa riktlinjer
och i den mån bostad och arbete kan anvisas klienter i lämpligare sociala
miljöer, kan inflyttningen till storstadsområdena förväntas komma att
minska. Trots detta kommer troligen en viss kategori klienter att söka sig
till storstadsmiljön. Huruvida man genom särskilda åtgärder kan förhindra
dem att vistas i storstadsområdena, förefaller tveksamt.
De av motionärerna aktualiserade problemställningarna har sålunda varit
föremål för utredningar inom respektive vårdområde, som i fråga om arbetsoch
bostadsfrågans lösning legat till grund för eftervårdsverksamheten.
Styrelsen vill därför ifrågasätta behovet av ytterligare utredning men vill
gärna framhålla angelägenheten av, att eftervården gives erforderliga
resurser.
Fångvårdsstyrelsen anför:
Fångvårdsstyrelsen har sökt få något begrepp om den utveckling som
kan väntas på det avsnitt av kriminalitetsbekämpningen som faller inom
styrelsens verksamhetsområde, d. v. s. de kriminalvårdande åtgärderna
för dömda. I detta syfte har styrelsen låtit göra en prognos för att för tiden
fram till 1980 fastställa behovet av anstaltsplatser och andra resurser i
olika delar av landet och för olika slags klientel. Prognosen offentliggjordes
i styrelsens under augusti 1963 avlämnade petita för budgetåret 1964/65
och visar hl. a., att fångantalet under den granskade perioden kan väntas
bli fördubblat, eller från omkring 5 000 år 1963 till omkring 10 000 år 1980.
Vidare visas att antalet övervakningsfall, som nu börjar närma sig 20 000,
också kommer att stiga avsevärt. I denna del har dock prognosen ej kunnat
föras mer än några år framåt i tiden.
Prognosen bygger på antagandet att kriminaliteten skall utvecklas på
sätt som är likartat med de senaste åren. Antagandet innefattar också att
statsmakternas motåtgärder inte blir mycket intensivare.
I den offentliga diskussion som följt på fångvårdsstyrelsens prognos hur
vissa kritiska röster höjts som — vid sidan av den allmänna reservationen
att prognoser har ett »begränsat värde» — gjort gällande att styrelsen varit
alltför pessimistisk i båda sina förutsättningar. Man har menat alt kriminaliteten
ej bör förväntas ständigt öka. Någon gång når den taket och då
bör siffrorna hålla sig stilla eller kanske dala igen. Vidare har man också
pekat på att samhället numera sätter in ökade ansträngningar för att
begränsa kriminaliteten, särskilt hland de unga, och att något resultat hör
väl detta avkasta.
Utan att här detaljerat la upp en diskussion vill dock fångvårdsstyrelsen
understryka
för det första att Sverige ännu inte har den höga kriminalitet som t. ex.
utmärker USA och att kriminalitetsutvecklingen kan fortsätta uppåt ännu
14 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 1964
mycket länge utan att vi för den skull vid en internationell jämförelse kommer
särskilt högt. Det är med andra ord långt till »taket». Ett fördubblat
fångklientel skulle i och för sig inte vara speciellt märkligt vid internationell
jämförelse.
För det andra vill fångvårdsstyrelsen med skärpa hävda att de åtgärder
för att begränsa kriminaliteten som samhället hittills satt in — ehuru i och
för sig lovvärda — inte är av den styrka att brottsvågen kan på något mera
avgörande sätt dämpas.
Men om samhället verkligen satsar ett beslutsamt intresse och verkningsfulla
medel på att hejda kriminalitetsutvecklingen så skulle denna enligt
fångvårdsstyrelsens bestämda uppfattning mycket väl kunna tyglas långt
bättre än för närvarande. Styrelsen har emellertid tyvärr skäl att vara
pessimistisk på denna punkt. Gång på gång har utredningar satts till för
att föreslå förbättrade resurser mot t. ex. ungdomsbrottsligheten. Styrelsen
erinrar om ungdomsvårdskommittén som tillsattes 9.6.1939 och hann med
sju betänkanden innan den avslutade sitt arbete 2.6.1951. Styrelsen erinrar
vidare om de förslag som den 10 november 1959 lades fram av de »parlamentariska
sakkunniga» beträffande ungdomsbrottsligheten. Sistnämnda
utredning hade bedrivits sedan början av 1957 och fortsätter sitt arbete
såsom »utredningen angående försöksverksamhet mot ungdomsbrottsligheten».
En myckenhet av intresse, entusiasm och kunskap hos utredarna
har bundits i dessa företag, men inte kan man påstå att något av dem avsatt
resultat som kan tjäna som en vall mot den stigande brottsligheten. Statsmakternas
intresse har ebbat ut i samma stund som utredningsresultaten
med dess ekonomiska krav presenterats.
Kriminalvården själv har inte kunnat hjälpa till så mycket. Systemet
av behandlingsåtgärder har visserligen stegvis förbättrats och står numera
vid internationell jämförelse i mycket god klass, men vid nationell jämförelse
med andra vårdfält är den fortfarande klart eftersatt. På det förebyggande
planet kan kriminalvården för övrigt självfallet endast medverka
beträffande resocialiseringen av sitt eget klientel. Där slås man av den
höga återfallsbenägenheten hos vissa grupper, framför allt de anstaltsbehandlade.
Fångvårdsstyrelsen är dock ur stånd att presentera tillförlitliga
uppgifter, eftersom en vederhäftig statistik som anknyter till dagssituationen
fortfarande saknas. Å andra sidan står dock utom all fråga att även
här mycket betydande resultat skulle kunna vinnas om samhället verkligen
satte in starkare resurser än för närvarande på att stödja och kontrollera
frivårdsklientelet.
Det är i huvudsak på dessa två vägar som kriminalitetsbekämpningen
måste söka sig fram. Verklig prevention för att hindra nyrekryteringen av
brottslingar och »efterprevention» för att hindra återfall.
Motionärernas förslag anknyter till synpunkter som fångvårdsstyrelsen
här fört fram och är enligt styrelsens uppfattning i och för sig beaktansvärda.
Men de bör inbakas i ett preciserat program, utformat så att alla
förebyggande åtgärder hakar in i varandra till ett fast system. Ett sådant
brottspreventionsprogram kan, enligt styrelsens mening, ledas effektivt
endast från regeringen själv. Men då måste regeringen också ha resurser
att verkligen genomföra något.
Medicinalstyrelsen anför:
Medicinalstyrelsen vill understryka vikten av att lämpliga motåtgärder
snarast kommer till stånd beträffande de synnerligen allvarliga samhälls
-
15
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 52 år 196b
problem, som berörs i motionen. I stort sett kan medicinalstyrelsen ansluta
sig till de synpunkter, som framlagts av motionärerna men vill särskilt
beröra följande frågor.
t. Motionen behandlar bl. a. frågan om övervakning av sociala eftervårdsfall
och föreslår därvidlag en rekryteringskampanj för att fä fram
flera frivilliga övervakare. För sjukvårdens del är problemet i hög grad
aktuellt inom mentalsjukvårdsområdet. Systemet med övervakning tillämpas
där främst beträffande de från mentalsjukhusen försöksutskrivna,
straffriförklarade patienterna. Ersättningen för denna övervakning regleras
genom Kungl. brev den 6 juni 1957 angående ersättning för övervakning
av vissa från statens mentalsjukhus försöksutskrivna patienter (ändr.
senast den 18 januari 1963). Såväl kvalitativt som framförallt kvantitativt
föreligger emellertid från många håll omvittnade brister hos denna övervakningsinstitution,
vilket bl. a. motiverar en rekryteringskampanj. En
ökning av antalet frivilliga övervakare bör dock åtföljas av någon form av
planmässigt organiserad utbildning. Likaså torde man i sammanhanget
särskilt böra beakta ersättningsfrågan.
Man kan därvidlag icke bortse från betydelsen av att arvode utgår
med ett belopp, som fullt ut täcker övervakarens kostnader. Trots att övervakararvodet
för försöksutskrivna från mentalsjukhusen genom Kungl.
Maj :ts beslut den 18 januari 1963 ökats från 15 till 25 kronor per patient
och månad, kan nuvarande ersättning med hänsyn till de oftast mycket
svåra och tidskrävande övervakningsförhållandena knappast anses motsvara
vederbörande övervakares utgifter för uppdraget, därest detta skötes på
rätt sätt. Det är därför önskvärt, att en utredning kommer till stånd såväl
beträffande lämpliga åtgärder för att öka rekryteringen av övervakare som
i fråga om ersättningen åt desamma. Frågan om utbildning av och önskvärda
kvalifikationer hos övervakare torde samtidigt böra uppmärksammas.
2. Beträffande motionens yrkande om förbättrade åtgärder mot det ökade
missbruket av narkotika och den tilltagande illegala narkotikahandeln delar
medicinalstyrelsen uppfattningen om, att bättre avvänjnings- och vårdmöjligheter
än vad som för närvarande står till buds är i hög grad önskvärda,
men vill samtidigt framhålla att förutsättningarna för att meddela annan
specialvård än inom mentalsjukvårdens ram, d. v. s. i form av intagning
a mentalsjukhus respektive — mera i undantagsfall — å psykiatrisk klinik,
i nuvarande läge med hänsyn till bl. a. bristen på läkare och övrig kvalificerad
vårdpersonal är tämligen små. Troligen har dock mentalsjukvården
möjlighet att under vissa förutsättningar taga hand om ifrågavarande
patientkategori i en väsentligt större utsträckning än vad som hittills varit
fallet. Det narkomana klientelet företer vanligen en ambivalent inställning
till allvarligt menade avvänjningskurer, vilkas genomförande därför i regel
kräver intagning å sjukhus med icke blott kvalificerade sjukvårdsresurser
utan även retentionsrätt. Sinnessjuklagens nuvarande utformning beträffande
betingelserna för en tvångsmässig intagning på mentalsjukhus är
emellertid endast i undantagsfall, t. cx. vid suicidal desperationsbenägenhet,
tillämplig på denna typ av patienter. En lagändring måste därför komma
till stånd, som möjliggör, att en tvångsmässig intagning å mentalsjukhus
kan äga rum även för avgiflning och behandling av i psykiatriskt hänseende
sådana okomplicerade loxieomanier, vilka icke är att rubricera som
i lagens mening sinnessjuka. Denna fråga synes lämpligen böra hänskjutas
till sinnessjuklagstiftningskommitténs prövning. Det kanske viktigaste problemet
utgör dock uppspårandet och omhändertagandet av narkomanerna.
16
Allmänna beredningsutskottet utlåtande nr 52 år 196b
ett problem, vars lösning kräver medverkan av först och främst alla i
öppen vård verksamma läkare men även andra personer t. ex. inom socialvård
och polisväsen, som i sin yrkesverksamhet konfronteras med detta
speciella klientel.
Medicinalstyrelsen ifrågasätter slutligen, om det icke skulle vara befogat
med en särskilt till ungdomen riktad upplysningskampanj rörande de skadliga
verkningar, som är förbundna med missbruk av narkotika och andra
vanebildande farmaka.
Skolöverstyrelsen anför:
överstyrelsen uppehåller sig endast vid de två första punkterna i motionen
enär det från överstyrelsens synpunkt inte befunnits befogat att beröra
de övriga.
I motionens första avsnitt om Kontakt h e in—s k o 1 a—p o 1 i s anges
exempel på skolöverstyrelsens anvisningar om samarbete mellan skola, barnavårdsnämnd
och polis. Utöver detta kan nämnas att grundskolans kursplan
i samhällskunskap för årskurs nio anger att »rättsordningen och rättsproblemen
(kan) tas upp med anknytning till en diskussion om trafikförordningar
eller ungdomsbrottslighet. Ett samarbete med den lokala polismakten
är härvid att rekommendera.»
I läroplanen för grundskolan har överstyrelsen i de allmänna anvisningarna
för skolans verksamhet även erinrat om skolans uppgift i brottsförebyggande
syfte. Det heter bl. a. att skolan måste samverka med vissa samhällsinstitutioner
på orten, t. ex. barnavårdsnämnden och polisen. »Det åligger
de elevvårdande organen inom skolan att uppehålla denna kontakt och
rektor bör övervaka att så sker. Den kan inte vara enbart institutionell
utan måste också vara personlig.»
Vid allt fler skolor innebär anställandet av skolkurator en möjlighet för
skolan att intensifiera samarbetet med samhällets barnavårdande organ,
polisen och ungdomsorganisationerna såväl i brottsförebyggande syfte som
i fråga om elever som blivit föremål för barnavårdsnämndens eller polisens
ingripande. I den normalinstruktion för skolkuratorer som f. n. är under
utarbetande inom överstyrelsen kommer denna uppgift för skolkurator att
starkt betonas.
I fråga om butiksstölderna, vilka speciellt observerats i motionen, kan
nämnas att överstyrelsen haft kontakt med den arbetsgrupp — bestående
av representanter för Sveriges köpmannaförbund, konsumentkooperationen,
Turitz & Co (Epa) samt Åhlén & Holm (Tempo) — som i samband med
en konferens den ÖO oktober 1962 med berörda parter, tillsattes för att
bearbeta problemet, överstyrelsen har i samband härmed i ett cirkulär till
skolstyrelser, skolchefer och rektorer den 16 december 1963 erinrat om
skolans möjligheter att »aktivt medverka i det brottsförebyggande arbetet
framförallt genom att ge eleverna information beträffande olika aspekter
på butiksstölderna. I det aktuella läget är det också av betydelse att eleverna
erhåller upplysning om samhällets syn på vilka åtgärder som bör vidtagas
när en butikstjuv ertappas.» I cirkuläret påpekas också att arbetsgruppen
mot butiksstölder till lärarnas hjälp utarbetat en promemoria angående
undervisning om stölder i butiker och varuhus samt ett lektionsutkast i
ämnet.
Överstyrelsen anser att vad här ovan anförts om samarbetsformer mellan
skola och polis liksom om övriga anvisningar för undervisningen om lagar,
17
Allmänna beredningsutskottet utlåtande nr 52 år i96b
brott och brottspåföljder innebär att de åtgärder motionärerna åsyftar redan
i stor utsträckning vidtagits, överstyrelsen förutsätter att verksamheten
och samarbetet kommer att fortsätta och intensifieras enligt anvisade och
prövade riktlinjer och finner det sålunda tveksamt om ytterligare samordnande
åtgärder är påkallade. Det i motionen nämnda samarbetsorganet
på länsplanet finner överstyrelsen icke skäl tillstyrka.
Motionens andra avsnitt berör ungdomsorganisationernas
insats. Värdet av den ungdomsverksamhet som bedrives av skilda ungdomsorganisationer
kan starkt understrykas. Överstyrelsen vill även framhålla
att ungdomsorganisationerna dokumenterat sina möjligheter att medverka
i ungdomens fostran. Det är därför angeläget att det statliga och kommunala
stödet till dessa fortsätter och att eventuellt nya vägar prövas för att
komma tillrätta med de svårigheter organisationerna brottas med. Därvid
bör speciellt ledarbristen observeras. Vidare skulle den verksamhet som
bedrivs med utnvttjande av olika skollokaler på vissa håll kunna utökas
om organisationernas kostnader för t. ex. lokalhyra och städning kunde
nedbringas.
I fråga om ungdomsorganisationernas medverkan för att ta hand om
»ungdom på glid» kan hänvisas till den utredning om »Ungdomsorganisationerna
och den missanpassade ungdomen» som i november 1962 ladcs
fram av en arbetsgrupp inom Statens ungdomsråd. I verksamhet av den
typ som där redovisas är dock ledarfrågan vanskligare att lösa än i annan
ungdomsverksamhet. En viktig förutsättning är att ledaren har eller beredes
tillfälle att skaffa sig utbildning, som gör honom lämpad att ta hand om
detta klientel. För att främja rekryteringen av sådana ledare vore det önskvärt
att medel ställdes till förfogande för de organisationer som vill pröva
speciella åtgärder för berörda ungdomsgrupper. Medlen skulle kunna disponeras
till ledararvoden eller för att möjliggöra speciell utbildning av ledare,
som anses lämpade att ta hand om ungdom med tendenser till missanpassning.
Beträffande motionärernas hemställan om undersökning av möjligheterna
att i större utsträckning engagera ungdomsorganisationerna i det brottsförebyggande
arbetet vill överstyrelsen hänvisa till ovannämnda utredning. Det
av motionärerna antydda behovet av ett nytt centralt organ anser överstyrelsen
ej föreligga.
Socialstyrelsen anför:
A. Erfarenheten visar att den grövre ungdomsasocialiteten nästan undantagslöst
bottnar i missförhållanden i hemmet kombinerat med skolsvårigheter
och bristande kamratkontakter. Ofta söker sig sådana utanförstående
till varandra varvid eu gängbildning med avvikande uppförandenormer lätt
uppstår. Den som kommit att stå utanför en normal hem- och kamratmiljö
och som icke heller har någon samhällsanknytning genom fritidsintressen
kommer också som regel att stå utanför de allmänna moraliska normerna.
Undervisning om etik och moral liksom om lagar och brottspåföljder ger
i dessa fall föga resultat. Man torde alltså icke på denna väg kunna i nämnvärd
utsträckning påverka antalet fall av allvarlig missanpassning. I dessa
fall gäller det i stället för skolan och barnavårdsnämnden att energiskt
pröva olika vägar som kan för vederbörande skapa en intresse- och känsloförankring
i samhället.
Det anförda har närmast avseende på eu relativt fåtalig grupp ungdomar.
18
Allmänna beredningsutskottet utlåtande nr 52 är
För det stora ilertalet kan däremot en på rätt sätt bedriven undervisning
om lagar, brott och brottspåföljder vara av avsevärd betydelse. Socialstyrelsen
har i olika sammanhang understrukit detta och bl. a. i R o A nr 146
förordat medverkan av barnavårdsnämnderna i skolundervisningen. Såsom
framgår av den på sidorna 7, 8 och 9 i motionen lämnade redovisningen har
skolmyndigheterna ägnat ingående intresse åt denna fråga. Socialstyrelsen
1 inner det knappast vara påkallat med ytterligare samordning av denna
undervisning.
Vad särskilt hutikssnatterierna angår synes det däremot önskvärt att skolstyrelser,
polis och barnavårdsnämnder söker kontakt med representanter
för den lokala handeln i syfte att söka få fram praktiska åtgärder som
minskar frestelsen till impulsbrott. Härvidlag kan det måhända vara befogat
med samordnande åtgärder såväl på lokalplanet som på länsplanet.
Det kan i detta sammanhang slutligen anmärkas att polisberedningen i
november 1963 erhållit i uppdrag att tillsammans med socialstyrelsen framlägga
förslag rörande samarbete mellan barnavårdsnämnder och polis.
B. Det framgår av vad styrelsen anfört under A ovan att styrelsen anser
att ungdomsorganisationerna redan genom sin existens utgör "en betydelsefull
faktor i det brottsförebyggande arbetet. I föreningarna finner ofta
ensamma ungdomar en kamratkrets som hjälper honom till eu fastare
anknytning till samhällets normer. Frågan om icke de ungdomsvårdande
myndigheterna borde i större utsträckning engagera ungdomsorganisationerna
i det brottsförebyggande arbetet har av socialstyrelsen ingående behandlats
i remissyttrande den 12/2 1963 över en redogörelse från statens
ungdomsråds arbetsgrupp för behandling av frågor rörande ungdomsorganisationerna
och den missanpassade ungdomen. Styrelsen anförde där bl. a.
följande.
Bland de förebyggande åtgärder, som barnavårdslagen anvisar i 26 S
barnavårdslagen, nämnes bl. a. rådgivande och stödjande hjälpåtgärder. Som
exempel på sådan hjälpåtgärd nämnes i lagens förarbeten fritidssysselsättning
och föreningsanslutning. Därav följer att barnavårdsnämnderna har
en direkt anledning att söka kontakt med ungdomsföreningarna på orten.
Samarbete kan även vara motiverat av att den allmänt förebyggande barnaoch
ungdomsvården numera är en obligatorisk uppgift för kommunerna.
En viktig sektor inom detta arbetsområde är att förbättra barnens och
de ungas fritidsförhållanden, exempelvis genom att inrätta och driva ungdomsgårdar
och ungdomskaféer samt att anordna studie- och hobbyverksamhet.
Den kommunala ungdomsverksamheten anknyter sålunda ofta till
de verksamhetsformer, som bedrives av föreningslivet. Åtskilliga kommuner
visar också sin uppskattning av ungdomsföreningarnas verksamhet och
stöder genom anslag studie- och fritidsverksamheten. Ibland kompletteras
anslagen av kommunal service. Av anförda och liknande skäl synes de
föreslagna lokala informationskonferenserna bli av stort värde för berörda
parter.
I många kommuner har ungdomsföreningarna bildat ett gemensamt organ,
ofta kallat ungdomsråd. Icke sällan är kommunen, exempelvis genom
barnavårdsnämnden, representerad i rådet. Under sådana förhållanden föreligger
ett forum för samarbete. Styrelsen har tidigare vid olika tillfällen
rekommenderat samverkan inom den kommunala socialvården, bland annat
mellan socialvardsorganen och polisen samt mellan barnavårdsnämnder och
skolmyndigheter. Det kan därför förmodas, att samarbetsorgan inrättats
Allmänna beredningsutskottet utlåtande nr 52 år l(.)6b 19
i åtskilliga kommuner. Även om samarbetet lokalt kan utsträckas att omfatta
även ungdomsföreningarna, vill styrelsen erinra om att de socialvårdande
organen i sin verksamhet är bundna av sin tystnadsplikt, vilket
kan begränsa samarbetet i det enskilda fallet.
Det är angeläget att skapa ett ökat intresse för övervakningsuppdrag
inom organisationerna. Institutet övervakning ingår som ett viktigt led i de
individuellt förebyggande åtgärder, som barnavardslagen anvisar. Många
nämnder anlitar frivilliga krafter för övervakningsuppdrag. Nämnderna
måste ha riklig tillgång på övervakare för att övervakningsinstitutet skall
få den effektivitet som är önskvärd.
Med hänvisning till vad som anförts i det föregående finner socialstyrelsen
det icke vara påkallat att nu företaga ytterligare undersökningar
i frågan.
I detta sammanhang bör beaktas Kungi. Maj:ts direktiv enligt Kungl.
brev den 18 november 1963 till 1962 års ungdomsutredning rörande stöd
åt ungdomens egna organisationer. Vidare skall enligt Kungl. Maj :ts direktiv
frågan om ungdomsorganisationerna och brottsligheten även beaktas av
1961 års utredning rörande vård utom skola etc. Slutligen kan anmärkas
att Kungl. Maj :t den 27 juli 1961 uppdragit åt statens ungdomsråd att
vara samordnande och rådgivande organ för den upplysningsverksamhet
i ungdomsfrågor som syftar till att främja ungdomens anpassning i samhället.
Några ytterligare åtgärder synes därför för närvarande knappast
påkallade i denna fråga.
C. Ur de synpunkter socialstyrelsen kan beakta synes förslaget om en
officiell legitimationshandling vara värt att överväga.
D. och F. 1961 års utredning om effektivare åtgärder för vård utom
skola av ungdomsvårdsskoleelever kommer enligt vad socialstyrelsen erfarit
att under våren avge delbetänkande rörande bl. a. inackorderingshem
inom eftervården. Härvid kommer också att beaktas frågor rörande arbetsanskaffning.
övervakningsfrågan upptages i utredningens nästkommande
betänkande som beräknas kunna avges under innevarande år. Det synes
lämpligt att avvakta resultatet av denna utredning innan frågan om övervakning
och arbetsanskaffning inom andra vårdområden upptages till
prövning.
E. Utredningen hemställer om förslag till bättre avvänjnings- och vårdåtgärder
för narkotikamissbrukare. I detta sammanhang kan anmärkas
att socialstyrelsen enligt uppdrag den 30 oktober 1963 avgivit förslag om
anordnande vid en ungdomsvårdsskola för flickor och två för pojkar av
specialbehandling för unga alkoholister, thinnersniffare och narkomaner.
Motionärernas förslag om bättre vårdmöjligheter i övrigt för narkotikamissbrukare
synes såvitt socialstyrelsen kan bedöma värt att taga under
övervägande.
Motionärerna har under denna punkt även uttalat att eu förstärkning
av kriminalpolisen är erforderlig för kampen mot smugglare och langare
samt förordat eu utredning härom. Socialstyrelsen biträder detta förslag.
I inledningen till motionen har man påtalat den låga uppklaringsprocenten
av brott överhuvudtaget och därvid framhållit att i Stockholm endast ett
brott på tio klaras upp. Med hänsyn härtill vill det synas som om den
säkraste vägen att stävja brottsligheten — såväl ungdomsbrottsligheten
som annan — skulle vara en omedelbar och kraftig förstärkning av krimi
-
20 Allmänna beredningsutskottet utlåtande nr 52 år W6i
nalpolisen. Även denna fråga bör därför enligt styrelsens mening beaktas
av den föreslagna utredningen.
Statspolisintendenten anför:
Av tillgängligt statistiskt material framgår att brottsligheten ökat kraftigt
under senare år. Detta förhållande är självfallet ägnat att inge betänkligheter.
Något som särskilt oroar är att brottsligheten synes tilltaga inom de
yngre åldersgrupperna. Det berörda förhållandet torde delvis vara en följd
av den komplicerade samhällsomdaning som för närvarande pågår. Man
torde därför svårligen kunna åstadkomma någon radikal förändring i
utvecklingen utan att tillgripa mycket långt gående åtgärder. Det är emellertid
uppenbart att ökad brottslighet bör mötas med skärpt bevakning och
andra motåtgärder så långt detta är möjligt. En förutsättning härför är
att polisväsendet erhåller tillräckliga personella och materiella resurser för
att kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt. Motionärerna
har omnämnt ett antal mycket genomgripande reformer såvitt avser polisväsendet,
kriminalvården etc. Innan erfarenhet vunnits av dessa reformer
torde deras värde i brottsförebyggande syfte icke kunna uppskattas. Detta
får givetvis icke utgöra hinder för att nya möjligheter som bedömas lämpliga
blir föremål för allvarliga överväganden.
\ ad härefter beträffar de olika synpunkter som redovisats i motionen
må anföras följande:
A. Kontakt hem—skola—polis
Statspolisen har under en följd av år medverkat vid trafikundervisning
i olika skolor. Erfarenheterna från denna verksamhet är mycket goda. Vid
sidan av den egentliga trafikundervisningen får ungdomar i samband därmed
ofta sin första kontakt med polisen. Det är därför av stor vikt att
undervisningen planlägges och genomföres på sådant sätt att eleverna samtidigt
bibringas en positiv inställning till kontakten med polisen. Statspolisintendenten
har intet att erinra emot vidgat deltagande i skolundervisningen
på det sätt som anförts i motionen och som på vissa platser i begränsad
omfattning redan genomförts. Det torde kunna förväntas att riktlinjer för en
sådan verksamhet kommer att utarbetas inom rikspolisstyrelsen. Sedan
polisväsendet omorganiserats den 1 januari 1965 torde vidare förutsättningarna
för ökad verksamhet på detta område ha förbättrats.
B. Ungdomsorganisationernas insats
Statspolisintendenten har icke något att tillägga i denna del av förslaget.
C. Check- och postbedrägeriernas ökning
Det är riktigt såsom motionärerna anfört att viss brottslighet och då till
exempel förfalskningsbrotten även tilltagit i svårighetsgrad. Vissa förfalskningar
kan upptäckas redan vid direkt betraktande medan andra kan avslöjas
först efter ingående kriminalteknisk undersökning. Det förslag som
motionärerna väckt angående »plastinbakat identitetskort» synes dock vara
behäftat med vissa svagheter. En plastinbakad handling är visserligen mycket
svårförfalskad men å andra sidan kan det vara svårare att upptäcka
att en handling som behandlats på sådant sätt verkligen är förfalskad.
Denna fråga har varit föremål för bedömande i annat sammanhang. Här
21
Allmänna beredningsutskottet utlåtande nr 52 år 1964
må hänvisas till vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i skrivelse till polisoch
körkortsmyndigheterna bl. a. anfört: »På senare tid har vissa firmor
börjat göra reklam för s. k. inplastning (laminering) av körkort. Förfarandet
innebär, att man avlägsnar klotpärmen från textpapperet i körkortet,
viker papperet med texten utåt och bakar in papperet under tryck och
värme i en plastmassa. Ett på detta sätt laminerat körkort är mycket väl
skyddat och oåtkomligt för ändringar. Från polishåll har starka betänkligheter
mot förfarandet framförts. Genom fotostatkopiering är det numera
enkelt att framställa kopia av ett körkort, som är så lik originalet att det
kan vara svårt — särskilt vid mindre goda belysningsförhållanden — att
avgöra om företett körkort är original eller kopia. Om kortet är laminerat,
blir detta nästan omöjligt att konstatera utan noggrann granskning.---
V. o. V. har gjort vederbörande firmor uppmärksamma på att förfarandet
ej kan anses vara tillåtet. Dessa har i skrivelse till V. o. V. meddelat, att
laminering av körkort och trafikkort numera upphört och att de ej vidare
komma att åtaga sig sådan laminering.--- —
Statspolisintendenten delar dock motionärernas uppfattning att det vore
av värde med en allmän legitimationshandling av tillfredsställande slag.
D. Omhändertagande av villkorligt dömda och frigivna samt
E. Narkotika och langning
De av motionärerna berörda frågorna utgör väsentliga frågor i dagens
samhälle. Dessa synas dock i första hand vara av socialpolitisk natur. Det
vore ur många synpunkter önskvärt om större personalinsatser kunde göras
från polisens sida. Sådana önskemål föreligger dock även på flera områden.
F. Motverkande av asocial invasion till huvudstaden
Den inledningsvis omnämnda befolkningsomflyttningen torde vid sidan
om ökad kriminalitet även inverka stimulerande på andra asociala beteenden.
Mot bakgrund härav vore det i och för sig önskvärt med skärpta regler
i enlighet med motionärernas förslag. Det torde nämligen vara uppenbart
att nuvarande förutsättningar är otillräckliga om inflyttning av asociala
personer skall försöka hindras. Ur rättssäkerhetssynpunkt torde emellertid
regler till förhindrande av inflyttning till vissa områden vara ägnade att
inge betänkligheter.