RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 36

ANDRA KAMMAREN

1963

9—11 december

Debatter m. m.

Måndagen den 9 december

Sid.

Svar på fråga av herr Carlsson i Huskvarna ang. utredningen om statligt
ekonomiskt stöd till kommunala musikskolor................ 5

Svar på interpellationer av:

herr Dickson ang. åtgärder mot utförsel till andra länder av skadliga

filmer och tryckalster...................................... 6

herr Berglund ang. de militära riskområdena i Vättern........... 8

herr Martinsson ang. förfarandet vid bärgning av militära fordon . 13

herrar Alemyr, Börjesson i Falköping och Ståhl ang. rymningarna

från fångvårdsanstalterna ................................. 15

herr Hamrin i Jönköping ang. åtgärder mot kriminaliteten och fröken
Wetterström ang. vissa åtgärder i brottsförebyggande syfte 28

Tisdagen den 10 december

Reglering i riksdagsstadgan av riksdagstjänstemännens avlöningsför -

hållanden .................................................. 37

Utvidgad statlig kreditstödsverksamhet m. m.................... 39

Underlättande av mindre och medelstora företags avsättning på den

internationella marknaden.................................... 54

Undervisning i ämnet familjekunskap m. m...................... 57

Samverkan mellan utredningar som behandlar gymnasiets och fackskolornas
problem........................................... 59

Landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård

m. m...................................................... 61

Förenklingar i förfarandet vid allmän fastighetstaxering, m. m...... 89

översyn av lagstiftningen rörande förmynderskapsförvaltningen .... 95

Lag om biskopsval, m. m...................................... 97

1—Andra kammarens protokoll 1963. Nr 36

2

Nr 36

Innehåll

Onsdagen den 11 december

Sid.

Svar på fråga av herr Gustafsson i Skellefteå ang. informationen vid
flyttning av anläggningar m. m. inom statens järnvägar och på interpellation
av herr Lundmark i samma ämne.................... 99

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m.m.................... 104

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 10 december

Utrikesutskottets utlåtande nr 11, ang. ändring i lagen om särskilda
förmåner för vissa internationella organisationer m. m. samt ang.
godkännande av protokoll rörande privilegier och immunitet för organisationen
för europeisk rymdforskning..................... 36

Konstitutionsutskottets memorial nr 16, ang. handläggningen av Wen nerströmaffärens

konstitutionella sida......................... 37

Sammansatta konstitutions- och bankoutskottets utlåtande nr 1, ang. reglering
i riksdagsstadgan av riksdagstjänstemännens avlöningsförhållanden
................................................. 37

Statsutskottets utlåtande nr 204, om utvidgad statlig kreditstödsverk samhet

m. m.............................................. 39

— nr 205, om underlättande av mindre och medelstora företags avsättning
på den internationella marknaden.................... 54

— nr 206, ang. rehabiliteringsverksamheten....................... 57

— nr 207, om undervisning i ämnet familjekunskap m. m........... 57

— nr 208, om utredning rörande de utlandssvenska barnens skolgång

m. m..................................................... 59

— nr 209, om samverkan mellan utredningar som behandlar gymnasiets
och fackskolornas problem.............................. 59

— nr 210, ang. landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård
m. m........................................... 61

Bevillningsutskottets betänkande nr 60, ang. ändrad lydelse av 18 §

förordningen om automobilskatt, m. m........................ 89

— nr 62, om ändring i kommunalskattelagen, m. m................. 89

Bankoutskottets utlåtande nr 30, ang. omorganisation av riksgäldskon toret,

m. m................................................ 95

— memorial nr 31, ang. instruktion för nästkommande riksdags bankoutskott
................................................. 95

— utlåtande nr 32, ang. reservation av tomt för en ny riksbanksbygg nad,

m. m................................................ 95

— nr 33, ang. inrättande av vissa ordinarie tjänster vid riksdagens ekonomibyrå
................................................. 95

Första lagutskottets utlåtande nr 49, om en översyn av lagstiftningen

rörande förmynderskapsförvaltningen......................... 95

— nr 50, om inrättande av ett ekonomiskt förvaltarskap som alternativ
till omyndigförklaring................................... 97

— nr 51, ang. ändrad lydelse av 2 § lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt
...................................................... 97

-— nr 52, ang. lag om biskopsval, m. m........................... 97

Innehåll

Nr 36

3

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 78, om ändrad lydelse av 26 § sjömanslagen
..................................................... 98

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40, om ändring i lagen angående sten kolsfyndigheter

m. m., m. m................................ 98

— nr 41, ang. bestridande av kostnaderna för grupplivförsäkring för

präster och kyrkomusiker, m. m............................. 98

—• nr 42, ang. ändrad lydelse av 18 § förordningen om automobilskatt,

m. m..................................................... 98

Onsdagen den 11 december

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1, ang. riktlinjer

för den statliga trafikpolitiken m. m........................... 104

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43, om ändring i vägtrafikförordningen 158
Jordbruksutskottets utlåtande nr 24, ang. utgifter å tilläggsstat I (jord bruksärenden).

............................................ 159

: i

Måndagen den 9 december 1963

Nr 36

5

Måndagen den 9 december

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 3 innevarande
december.

§ 2

Svar på fråga ang. utredningen om statligt
ekonomiskt stöd till kommunala
musikskolor

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Carlsson i Huskvarna
har frågat när den av riksdagen
i skrivelse nr 292 år 1962 begärda utredningen
om statligt ekonomiskt stöd
till kommunala musikskolor kommer
till stånd.

Det senast i motioner till 1962 års
riksdag väckta förslaget om statliga bidrag
till den kommunala musikutbildningen
måste ses i sammanhang med
den omprövning av statens insatser
över huvud taget på det musikpedagogiska
fältet, som för närvarande pågår.
Musikledarutredningens betänkande om
lärare och handledare för det fria och
frivilliga musikbildningsarbetet prövas
i detta sammanhang i ecklesiastikdepartementet.
Samtidigt är utbildningen vid
redan existerande statligt understödda
institutioner föremål för översyn.

Med ett eventuellt igångsättande av
den av herr Carlsson berörda utredningen
bör därför enligt min mening
tills vidare anstå.

Vidare anförde

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka

statsrådet Edenman för det svar jag
nyss fått. Jag hade nog hoppats, att det
skulle ha blivit litet mera positivt.

Med anledning av svaret vill jag citera
vad skolöverstyrelsen skrev förra
året i ett remissyttrande: »De kommunala
musikskolorna spelar enligt överstyrelsens
mening en betydelsefull roll
som komplement till den musikverksamhet,
som faller inom det allmänna
skolväsendet, överstyrelsen har tidigare
i olika sammanhang understrukit
angelägenheten av att möjligheterna att
genom reguljär statsbidragsgivning ekonomiskt
stödja verksamheten vid dessa
skolor närmare utredes. överstyrelsen
vill i detta sammanhang också erinra,
att 1960 års folkbildningsutredning uttalat
sig för att en utredning på detta
område kommer till stånd. Enligt vad
överstyrelsen inhämtat, pågår inom musikledarutredningen
vissa undersökningar
angående omfattningen och kvaliteten
av den musikundervisning, som
bedrives vid de kommunala musikskolorna.
överstyrelsen förordar, att direktiven
för denna utredning vidgas att
även omfatta frågan om statsbidrag till
de kommunala musikskolorna.»

I sitt utlåtande över samma ämne anförde
utskottet: »Frågan om möjligheterna
för staten att ekonomiskt stödja
skolornas verksamhet synes därför böra
göras till föremål för utredning. Skolöverstyrelsen
har i sitt yttrande förordat,
att direktiven för musikledarutbildningen
skall vidgas att omfatta även
frågan om statsbidrag till de kommunala
musikskolorna. Utskottet ansluter
sig till detta förslag.»

Musikledarutbildningen har nu framlagt
sitt förslag. I betänkandet talar man
om att åtskilligt görs inom de kommu -

Nr 36

6

Måndagen den 9 december 1963

Svar på interpellation ang. åtgärder mot utförsel till andra länder av skadliga

filmer och tryckalster

nala musikskolorna och även inom den
obligatoriska skolan när det gäller frivillig
undervisning. Detta är synnerligen
intressant. Men utredningen säger
också att den kraftiga fluktuationen i
procenten av deltagande skolbarn från
ort till ort och från län till län talar
för att vi har att förvänta en stor ansvällning
av den kommunala musikverksamheten,
därest de spärrar som
för närvarande existerar i form av
knapphet på lärare och på vissa orter
i form av bristande ekonomiska resurser
avlägsnas. De är just det senare jag
tänkt på när jag ställde min fråga om
statsanslag till de kommunala musikskolorna.
Ett sådant anslag skulle bli av
stor betydelse, i synnerhet för kommuner
med dåligt skatteunderlag.

I grundskolan förekommer det endast
två veckotimmars sångundervisning på
mellanstadiet. På högstadiet får man i
klass 7 välja mellan musik och slöjd,
och i klass 8 och 9 får man välja två av
ämnena musik, teckning eller slöjd. Det
blir inte någon grundlig musikundervisning.

I en hörnartikel i Dagens Nyheter i
går anförde en musikdirektör vissa synpunkter
på musikundervisningen i skolan.
Varje lärare tänker visserligen kanske
mest på sitt eget ämne, men de uppgifter
som här lämnades är inte särskilt
uppmuntrande. I artikeln heter det:
»Under mer än ett decennium har vårt
lands skolmusik behandlats på ett sätt
som med skrämmande tydlighet visar
att man på ansvarigt håll haft föga intresse
och förståelse för ämnet. Varthän
detta förhållande lett framgår av
musikkonsulenten Arne Aulins ämbetsberättelse
för verksamhetsåret 1962/1963.

I denna senare betecknas skolmusikens
läge som katastrofalt.»

Jag vet inte om detta är en överdrift;
det är inte jag utan en musikdirektör
som sagt det, och han får väl stå för
vad han sagt. Men det är klart att det
med det ringa antal undervisningstim -

mar som förekommer inte kan bli någon
grundlig musikundervisning.

Man räknar med att i klass 7 endast
10 procent av eleverna kommer att välja
musik. Det är naturligtvis inte mycket,
men man har då tillgång till frivillig
musikundervisning utanför den obligatoriska
skolan. Här kan bl. a. de kommunala
musikskolorna ge en hel del,
och enligt musikledarutredningens betänkande
bedrivs också en omfattande
musikundervisning i kommunal regi.
Det vore rimligt att staten lämnade bidrag
till denna undervisning på samma
sätt som man bidrar till studiecirkelsoch
annan studieverksamhet. Det vore
ett bra sätt att uppmuntra denna undervisning.

Vi måste väl ändå säga, att den levande
musiken fortfarande har någonting
att ge, även om vi nu har tillgång
till TV- och radiomusiken. Jag skulle
framför allt vilja stryka under, att för
de ungdomar som får intresse för sång
och musik behöver samhället inte ha
några bekymmer; de får inte några fritidsproblem
utan de fångas helt av sitt
intresse. Det tycker jag också är en god
kulturinsats i vårt samhälle. Det skulle
vara en vinst både för ungdomen och
för samhället som helhet, om staten på
ett bättre sätt än hittills kunde stödja
de kommunala musikskolorna. Jag skulle
vilja vädja till statsrådet att aktualisera
den frågan inom en snar framtid.
Riksdagen behandlade förra året denna
sak mycket positivt genom den skrivning
som jag nyss citerade.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. åtgärder mot
utförsel till andra länder av skadliga filmer
och tryckalster

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

7

Måndagen den 9 december 1963 Nr 36

Svar på interpellation ang. åtgärder mot utförsel till andra länder av skadliga

filmer och tryckalster

Herr talman! Herr Dickson har till
mig riktat frågan, om det i dagens läge
finns —- jag citerar — »något medel att
stoppa utförsel till andra länder av filmer,
tryckalster o. d., som kan förväntas
verka moraliskt nedbrytande eller
i andra avseenden skadligt på det folk
till vilket det avsetts sändas». Hr Dickson
undrar, vad vår hjälp till u-länderna
kan nytta, om vi samtidigt bidrar
till att bryta ned moralen hos dessa
folk genom att visa hur — och jag citerar
ånyo — »vita människor bära sig
åt så som sker i en svensk film med
dess ofta obligatoriska, mer eller mindre
råa sexualinslag».

Till svar på frågan vill jag meddela,
att någon lag om förbud mot export av
filmer, tryckalster o. s. v. icke finnes
och icke heller överväges av regeringen.
Det folk som mottager kulturell import
från utlandet torde självt vara bäst
skickat att avgöra frågan, huruvida och
på vad sätt dess moral behöver skyddas.

Vidare anförde

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka excellensen
Nilsson för detta svar. Det
var ett koncist och klart svar, och uppriktigt
sagt hade jag knappast väntat att
det skulle ha något annat innehåll än
det hade.

Men saken är kanske inte alldeles
utagerad med detta. Det är alldeles uppenbart
att nivån också i många andra
länder sjunker, även om jag dess värre
tror att vi kanske leder den tävlingen,
om man nu i detta fall skall använda
ett så fint ord. Jag kan också förstå att
det knappast kan vara rimligt, att om
vi låtit ett tryckalster eller en film passera
genom vår censur vi samtidigt säger:
Det här tål svenska folket men man
tål det inte i utlandet. Men det finns
ingenting som hindrar att vi framställer
filmer som inte passerar den svenska
censuren. Jag vet att det privat visats
filmer på en nivå som är otrolig.

Ingenting hindrar heller att vi skickar
sådana filmer till utlandet.

Nu är det väl i alla fall så att vi —
jag upprepar det —• ligger på ett som
det kallas avancerat plan i fråga om
film och även i fråga om litteratur. Jag
har sagt någon gång förut i kammaren,
att människor reser speciellt hit till
Sverige därför att de hört att moralen
är så lös här, att man utan vidare kan
rumla om som man vill. Men är detta
något som vi skall låta oss nöja med.
Om det vore så, att vår nivå vore mycket
lägre än i utlandet kunde det mycket
väl bli ett anskri från andra länder
när våra filmer kom dit, och det kunde
i dessa länder komma yrkanden på att
man skulle ordna en köpstrejk, därför
att de inte ville ha med våra varor att
göra. Det kunde också leda till att dessa
länders censurorgan — i den män det
finns censur i dessa länder — finge
vara särskilt uppmärksamma när det
kom filmer från Sverige. Jag tycker det
vore en bedrövlig historia.

Jag skulle vilja beröra en annan sak
i detta sammanhang. Det förmärks en
mycket tydlig drive för att bryta ned
de skrankor som nu finns. Jag känner
flera som är engagerade i denna drive.
Jag vill inte döma dem; de tror att de
gör något lovvärt, och jag kan på sätt
och vis också förstå deras resonemang.
De menar att vi, om vi tar bort alla
skrankor, blir friare människor. Men de
inser inte att friheten då nås bara i
yttre måtto. I verkligheten binds man
nämligen så fast vid de friheter man
tillåter sig, att man är mycket mera
fången än man förut var.

Därför måste vi till slut välja antingen
att släppa loss alla hämningar,
låta människor handla precis hur de
vill, leva ut sina begär, själviskt sträva
efter att på det materiella planet få sina
önskningar uppfyllda så mycket det går
eller att ta oss samman och se om det
inte är någonting annat som kan ge oss
mera tillfredsställelse.

8

Nr 36

Måndagen den 9 december 1963

Svar på interpellation ang. de militära riskområdena i Vättern

Den historiska erfarenheten visar faktiskt
att kulturer -— och vi får väl anse
att vi även här har en sorts kultur —
gått under just på grund av att man
beträtt en sådan väg som jag nu har
försökt att något redogöra för. Man har
uppnått en hög standard, vilket i och
för sig är utmärkt, men man har inte
förmått bära denna standard. Jag vill
här åter erinra om det finska talesättet
att »det vill till en stark rygg för att
bära goda tider». Och vi har inte haft
en rygg stark nog för att klara denna
sak.

Ja, herr talman, vad är det då vi skall
göra? Jag vet att utrikesministern är
lika litet glad åt förbudslagstiftning som
jag själv. En sådan vore inte heller något
botemedel för denna sorts onda.
Men man blir i vissa fall tvungen att
tillgripa förbudsåtgärder. Det skulle här
behövas någon sorts preventiv åtgärd,
om man skall kunna undvika att gå
den sluttande vägen till den slutliga
kulturella undergången.

I det sammanhanget har två ord kommit
i kläm. Det ena är kultur och det
andra är liberalism. Liberalism är ett
vackert ord, men det har här blivit benämning
på något mindre vackert.

Nu tror jag och många med mig att
människor, som har kommit in på fel
väg, kan ändra sig. Man kan bedra sig
själv och få en fel syn på saker, vilket
naturligt nog resulterar i att man lever
därefter. Men det gäller för oss att medan
tid är komma till insikt om att det
är en fel syn. Jag upprepar att jag inte
dömer den som säger att får jag mina
önskningar och drifter tillgodosedda,
blir jag en lycklig och harmonisk människa.
Det är mänskligt och logiskt att
resonera så. Men i verkligheten blir
inte resultatet det man tänkt sig. Den
mänskliga logiken fungerar inte i detta
sammanhang.

Jag upprepar än en gång att vi alla,
regeringsledamöter, riksdagsledamöter
och andra, såsom enskilda människor
måste ta ställning till om vi skall gå den

ena eller den andra vägen. Själv har
jag gjort mitt val, och jag tror att jag
har en fördel av att ha ganska mycken
erfarenhet även från den andra vägen.
Jag vet kanske bättre än många andra
vilken väg som egentligen ger den största
tillfredsställelsen.

Herr talman! Jag ber att ännu en
gång få rikta ett tack till hans excellens
herr utrikesministern för svaret på min
interpellation. Vi får väl, om han så
tillåter, resonera vidare om denna sak
man och man emellan.

Låt mig bara tillägga en reflexion.
Man ser nu vissa filmer av högt konstnärligt
värde på många av våra biografer,
och det är en ständig debatt om vad
producenten bär menat med dem. Ytterst
få begriper vad meningen är. Jag
har hört olika tolkningar, och jag är
beredd att tro att vederbörande haft en
positiv och upplyftande mening med
sitt verk. Men när en film är så svår att
förstå, att bara en handfull människor
inom nationen kan tolka dess innehåll,
medan de andra huvudsakligen blir
chockade och äcklade av vad de ser,
vore det väl bra med någon liten bruksanvisning
för hur en sådan film skall
tolkas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. de militära
riskområdena i Vättern

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Med kammarens tillstånd
har herr Berglund frågat chefen
för jordbruksdepartementet,

1) om han känner till de olägenheter
för fiskerinäringen, friluftsliv och vattenförorening
som de militära riskområdena
i mellersta och norra Vättern
är upphov till och

2) om han vill medverka till att des -

Måndagen den 9 december 19133

Nr 36

9

Svar på interpellatio

sa riskområden slopas eller begränsas
så att ingen skada uppstår.

Frågorna är av sådan karaktär att det
bör ankomma på mig att besvara dem.

Vid Vättern ligger ett flertal skjutplatser.
Dessa erfordras för militära
förband ur armén och flygvapnet, för
forsknings- och försöksverksamhet inom
armétyg- och flygförvaltningarna
samt för försvarets fabriksverks anläggningar
i Karlsborg och Motala. Den
debatt som fördes i anslutning till omorganisationerna
i samband med 1958
års försvarsbeslut — då ett förband i
Karlsborg nedlades och ersattes med
ett nytt — visade att man inom berörda
kommuner var angelägen om att den
militära verksamheten skulle fortgå.

Militära övnings- och skjutplatser kan
inte inom någon del av Sverige anordnas
utan olägenheter ur civil synpunkt.
När det gäller södra och mellersta Sverige
är det enligt min mening klart att
olägenheterna blir minst i de fall vattenområden
kan utnyttjas som riskoch
målområden. Detta oaktat kan givetvis
militär verksamhet av ifrågavarande
slag innebära avsevärda ekonomiska
påfrestningar för enskilda. Riksdagen
har därför genom beslut år 1940
och 1952 fastställt grunder för ersättningar
för förluster till följd av militära
avspärrningar samt för skada på
fiske till följd av militär verksamhet.
Försvarets fiskeskyddsutredning har i
sitt betänkande Försvar och fiskerinäring
föreslagit ytterligare ersättningar
bl. a. till yrkesfiskare i Vättern. Utredningen
har också framlagt förslag till
vissa andra åtgärder för att minska
olägenheterna av att hl. a. delar av Vättern
utgör mål- och riskområden vid
militära skjutningar. Betänkandet hai
remissbehandlats. Ärendet är f. n. under
beredning inom försvarsdepartementet.
Jag räknar med att proposition
i ämnet skall kunna föreläggas 1964 års
vårriksdag.

Vidare anförde:

1*—Andra kammarens protokoll 1963.

ang. de militära riskområdena i Vättern

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
för det svar han givit på min interpellation.

Det hade emellertid för mig och fiskerinäringen
i Vättern också varit värdefullt,
om jordbruksministern hade velat
svara på mina frågor. Det är ändock
han som är högste vårdaren av denna
näring och intressent häri. Jag förutsätter
att han bär en uppfattning om
intrånget på lians område.

I det svar jag nu emellertid har fått
hänvisas till den utredning »Försvar
och fiskerinäring», som avlämnats av
försvarets fiskeskyddsutredning. Det
vore mycket att säga om denna, och jag
skall med anledning av den be att få
göra några reflexioner. Men först vill
jag säga några ord om vad länsstyrelsen
i Örebro län har sagt. Den finner
det angeläget att åtgärder vidtages för
att söka motverka eller minska de skador,
som på grund av militärverksamhet
förorsakas fisket och genom föroreningar
även vattnet i Vättern. Länsstyrelsen
faller också in i den tankegången,
att en lokal nämnd sammansatt
av tre ledamöter med en opartisk ordförande
bör tillsättas för en objektiv
utredning i motsats till utredningens
förslag om tre ledamöter, varav två militärer
av vilka den ene skall vara ordförande.

Det är klart att en utredning som den
nu angivna blir mer eller mindre ensidigt
färgad, och detta måste man ta hänsyn
till vid bedömandet av densamma.

Försvarsministern konstaterar kort
och gott, att man inom Sverige inte på
någon plats kan göra ett militärt intrång
utan att därigenom skapa olägenheter,
men, herr statsråd, nog finns det
platser inom Sverige, där olägenheterna
inte blir så stora som i Vätternområdet.
Vi har ändå öde vidder och områden
i vårt avlånga land, vilka utan olägenhet
eller i varje fall med ytterst liten
sådan kan användas just för detta ändaNr
36

10

Nr 36

Måndagen den 9 december 1963

Svar på interpellation ang. de militära riskområdena i Vättern

mål. Fisket i Vättern och särskilt då
rödingsfisket är i fara att helt eller delvis
spolieras, om de militära myndigheterna
alltfort och i än större utsträckning
får utvidga sina riskzoner.

I min interpellation hänvisade jag till
en upprättad karta över Vättern, som
anger de riskområden, vilka nu är föreslagna
och till stor del redan tillämpas.
Jag vill nu inför kammaren förevisa en
karta, så att var och en kan se vad det
här rör sig om. Det är inte små områden,
som på detta sätt tas i anspråk för
de militära skjutningarna. Detta väcker
oro inte endast hos fiskarna utan även
bland turister, fritidsfolk, båttrafikens
utövare och andra. Försvarsministern
är säkerligen inte obekant med denna
karta, men jag vill inför kammaren
presentera densamma. Det i mellersta
och norra delen av Vättern i höjd med
Karlsborg inprickade området visar var
de 34 skjutstationer finns, vilka nu skall
ökas till 37. Det betyder att militären
praktiskt taget kommer att lägga beslag
på hela norra och mellersta delen av
Vättern, och området blir därigenom
mycket osäkert.

Från att tidigare sålunda ha varit en
trivsam sjö, bortsett från en benägenhet
att hastigt uppröras vid blåst och
oväder, har Vättern blivit en enda stor
riskzon, där snart sagt ingen vågar fara
fram vare sig för yrkesutövning eller
för att idka friluftsliv.

Redan 1943 uppmärksamgjorde i
Karlsborg bosatta fiskare myndigheterna
på att skjutning över Vättern vållade
stort intrång i fisket och att detta under
de senaste åren lämnat mycket liten
möjlighet till utkomst för dem. En utvidgning
av skjutområdena var redan
då på tal, och man oroade sig över vad
som komma skulle. Man var då även
inne på den linjen, att ett förbud för
skjutning över Vättern var enda möjligheten
att bevara fisket intakt. De militära
myndigheterna har visserligen
uppmärksammat detta och sökt kompensera
fiskarna genom ersättningar för

bortfall av inkomst. Trots den skada
som redan då kunde påvisas begärde
emellertid chefen för Västgötaflottiljen
1955 ytterligare utvidgning av skjutområdena
samt att ytterligare skadeersättningar
skulle utbetalas. Det är detta som
statsrådet nu åberopar i sitt svar.

Men oron blev härigenom ännu större,
och man förutsåg att den alltmer
intensifierade militära verksamheten
skulle medföra att skadeverkningarna
blev så stora, att fisket i Vättern hotades
till sin existens. Man ansåg då att
det enda radikala botemedlet vore att
förlägga övningarna till andra platser,
där skadeverkningarna inte blev desamma
som här.

Då vi nu skriver 1963, visar det sig
att den oro som man kände inför det
militära intrånget för tjugo år sedan
inte var obefogad. Det är särskilt några
lekplatser för rödingen som mer eller
mindre blivit förstörda på den senaste
tiden. Jag kan nämna Tängan sydsydväst
om Stora Röknan samt Höjen och
Kråkviken längre ned. De märkningar
av röding som utfördes vid dessa grund
1935 och 1936 tyder på att rödingen
tidigare varit spridd ända ned till Visingsö.

En av de lekplatser jag nämnde,
Kråkviken vid Karlsborg, utgjorde förr
en mycket viktig fiskeplats. På senare
år har man emellertid inte kunnat bedriva
fiske här, då platsen ligger inom
oftast avlyst område. Restånden av röding
i Vättern är ju av lokal karaktär.
Dessa bestånd baserar sig sålunda på
skilda lek- och tillväxtområden, och om
de förstörs, hotas ju hela beståndet så
småningom av obotlig skada. Jag skall
emellertid inte här beröra de undersökningar
som gjorts beträffande den dödlighet
hos fiskyngel i olika stadier, som
beror på skjutningarnas intensitet.

Men, herr talman, fisket hotas inte
endast på grund av de skjutningar som
förekommer. Ett viktigt moment i skadegörelsen
är också de kemiska processer
som uppstår i samband med

Måndagen den 9 december 1963

Nr 36

11

Svar på interpellation ang. de militära riskområdena i Vättern

sprängning och sänkning av ammunition.
Den tanken bär nämligen framkastats,
att giftiga ämnen skulle kunna bildas
genom kemiska processer då vattnet
under längre eller kortare tid varit
i kontakt med rester av bomber och
granater, som bringats att explodera
över eller i vattnet. Det har befunnits
att de ämnen som uppstår får en stark
giftig effekt genom biologisk indikation,
vilket snabbt påverkar olika slag
av fisk. Skilda fiskarter reagerar olika.
Redan vid låg koncentration reagerar
sådana fiskarter som lax, öring, röding
in. fl. Ja, vid en del experiment har det
visat sig att fisken i de akvarier, som
kom till användning, dog även vid mycket
stora utspädningar av sådant förorenat
vatten. Då allt större bombfällningar
nu äger rum särskilt vid lekgrundet
Höj eu, är skadegörelsen på denna
lekplats förklarlig.

Nu utbreder sig över norra Vättern
inte mindre än 34 olika riskzoner —
vilket framgår av kartan —- som nu
skall utökas till 37. Man kan på kartan
också utläsa vilka förband som vid
olika tider har sina skjutövningar här.

Det blir alltså mer och mer skjutning,
bombfällning och sänkning av
ammunition till skada för fiske, trafik
och friluftsliv.

Vid mitt besök hos en del fiskare vid
Granviksskären norr om Karlsborg visade
man mig det ytterst begränsade
område, som ännu var fritt att fiska på
och som ännu låg utanför riskzonen.
Men enligt fiskarnas mening förekommer
ingen röding här; på sin höjd kan
man få litet sik. De stora rödingsfiskeplatserna
betraktas som militära riskzoner.
Men det är ju rödingsfisket dessa
människor skall leva av! Man var
där nere så orolig och nervös när man
skulle ut på rödingsfiske, att man menade
sig behöva ompröva, huruvida
man över huvud taget skulle fortsätta
med detta fiske. Så får det väl i alla
händelser inte utveckla sig! Visst behöver
militären övningsområden, men

att förlägga dessa över en av vårt lands
vackraste sjöar med det klaraste vatten
och det förnämligaste fiskebestånd, det
måste alla reagera mycket kraftigt emot.

Vårt grundvatten, synnerligast i Mellansverige,
hotar att minska. Därigenom
får tätorter och samhällen svårt att tillgodose
sin vattenförsörjning. Vättern
har blivit alltmer attraktiv för de kommuner,
som rimligen kan tillgodogöra
sig dess vatten, och de har i allt större
utsträckning begagnat sig av denna möjlighet.
Som jag tidigare påpekat är Vättern-vattnet
av ett säreget slag. Det kan
utan större reningsanordningar användas
som dricksvatten, varför det passar
utomordentligt väl till detta ändamål.
De föroreningar som nu kunnat påvisas
genom undersökningar är ett hot även
i detta avseende, och det kommer säkerligen
att få svåra följder.

Avslutningsvis vill jag, herr talman,
beröra en sak som jag antydde i början
av mitt anförande, nämligen turismen
och friluftslivet i dessa trakter, särskilt
i norra Vätternbygden. Här ligger en av
vårt lands vackraste insjöskärgårdar,
trafikerad och besökt av en mängd turister
under sommarmånaderna. Här ges
tillfälle till bad, segling, sportfiske,
sommarstugebebyggelse och annat som
är förenligt med detta. Genom det intrång
som nu sker hotas även detta av
förstörelse. Inom de olika kommuner,
som har norra Vättern inom sina gränser,
satsar vi hårt just på denna fritidsverksamhet.
Vi anordnar båtturer och
sportfisketurer, vi öppnar områden för
fritidsbebyggelse och mycket annat.
Men vi ser oss hotade i denna verksamhet
av det militära intrånget. Det
är därför vi med stor indignation ser
att militären lägger allt större områden
under sig och snart behärskar hela norra
Vättern och därmed som sagt förstör
ett av vårt lands vackraste fritidsområden.

Jag kan inte, herr talman, räkna upp
alla de sammanslutningar och institutioner
som med oro ser på denna ut -

12

Nr 36

Måndagen den 9 december 1963

Svar på interpellation ang. de militära riskområdena i Vättern

veckling. Man uttalar sig understundom
i ganska skarpa ordalag, t. ex.: »Vättern
som militärt övningsområde ett
allvarligt intrång i fisket» eller »Vättern
vandaliseras av skjutningarna»
och »Man bör ompröva huruvida inte
andra för ändamålet mera passande
områden kan tas i bruk».

Nu meddelar försvarsministern i sitt
svar, att det troligen under vårriksdagen
1964 kommer en proposition i
ärendet. Då hoppas jag att den oro och
indignation som nu framkommit över
det militära intrånget även skall kunna
utläsas av propositionen och att det
förslag som framläggs skall ta hänsyn
till alla de olägenheter som här redovisats.
Framför allt hoppas jag att försvarsministern
vill medverka till att
rödingsfisket hålles intakt, ty det vore
ytterst beklagligt, herr statsråd, om vi
t. ex. i Askersund inte skulle kunna
bjuda statsrådet på denna delikatess då
han, som jag hoppas, kommer till norra
Vätternbygden för att på ort och ställe
ta del av våra bekymmer i nu berörda
avseenden.

Med detta, herr talman, ber jag än en
gång få tacka försvarsministern för svaret
på min interpellation.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag vill helt instämma i
vad herr Berglund nyss sade och också
göra mig till tolk för dem som känner
stark oro inför vad som händer i bygderna
runt Vättern. Många frågar sig i
dag: Vill militären i framtiden ha hela
Vättern för sig själv? Frågan är inte
helt orimlig. Försvarets fiskeskyddsutredning
föreslår ju en utökning av antalet
riskzoner, innebärande att nära
nog hela norra och mellersta Vättern
förklaras för militärt vatten. Vad detta
i praktiken skulle betyda förstår nog
var och en. Yrkesfiskarna och de som
har fisket som biinkomst kommer att
hindras i sin yrkesutövning, och även
fritidsfisket blir lidande.

Kan de som bedriver fiske i större

eller mindre utsträckning erhålla full
kompensation för inkomstbortfallet?
Riksdagen har fastställt grunder för ersättning
för inkomstbortfall på grund
av förluster till följd av militära avspärrningar
samt för skada på fiske till
följd av militär verksamhet. Utan att
på något sätt betvivla myndigheternas
goda vilja kan man dock svårligen frigöra
sig från tanken att, även om full
ersättning utgår, den skadelidande inte
kan påräkna full kompensation. Det är
ju många faktorer som han har att bevisa.
Det gäller inte bara inkomstbortfallet,
vilket i och för sig kan vara
mycket svårt att bevisa, utan också
exempelvis vad nöjet att fiska kan vara
värt. Och hur går det för alla dem som
vill utnyttja Vättern för segling och
rekreation? Här kan det knappast bli
tal om ekonomisk kompensation, ty förlorad
rekreation och avkoppling kan
ju inte mätas i pengar.

Jag vill på intet sätt förringa betydelsen
av att de militära intressena
blir tillgodosedda inom möjligheternas
ram, men det får inte i alltför hög grad
ske på de civila intressenas bekostnad.
Det borde vara möjligt att nå en avvägning
mellan militärens krav på övningsområden
och behovet av fiske, friluftsliv,
vattenförsörjning o. s. v. En
inventeringsplan borde därför uppgöras
innan man fastställer riskzonerna för
Vättern.

.lag vill slutligen, herr talman, i likhet
med interpellanten herr Berglund
uttala den förhoppningen, att man vid
utarbetandet av propositionen i möjligaste
mån beaktar att Vättern i långliga
tider varit och alltjämt är ett ovärderligt
fiskevatten inte bara för yrkesfiskarna
utan även för fritidsfiskarna.
Dessutom kan Vättern erbjuda förstklassig
rekreation för seglare och andra
sj ointresserade.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag skall inte gå in på

Måndagen den 9 december 1963

Nr 36

13

Svar på interpellation ang. förfarandet vid bärgning av militära fordon

någon längre debatt eftersom en proposition
med anledning av det i år avgivna
betänkandet kommer att framläggas
vid vårriksdagen och den kommer att ta
ställning till alla de förhållanden och
problem som berörts av de båda ärade
talarna.

Yrkesfiskarna i Vättern får sedan
många år tillbaka ersättningar för uteblivet
fiske, och i betänkandet föreslås
bl. a. nya grunder för dessa ersättningar.
Jag vill betona att i den utredning, som
stämplats som en militär utredning, har
suttit representanter för fiskarna i Vättern
och insjöfiskarna i landet. Det är
alltså inte bara officerare som gjort denna
utredning utan i den har deltagit
även representanter för civila intressen
och fiskeriintressen.

Det är alldeles klart, att skjutningarna
i Vättern utgör ett intrång för fiske, turism
och segling. Sådana skjutningar har
pågått i många år. De moderna vapnen
gör att större områden måste utnyttjas
som riskområden. Intrånget har därför
under senaste tiden blivit större. Å andra
sidan kan inte de militära förband
som finns kring Vättern vara kvar där,
om det inte finns ett skjutområde av
motsvarande storlek. Ett sådant kan inte
uppbringas i Västsverige, om man inte
får ta i anspråk ett större vattenområde
i Vänern eller Vättern. Den omständigheten
kan man inte komma ifrån.

Även sedan min proposition är framlagd
kommer det naturligtvis alltjämt
att råda delade meningar om huruvida
rödingsfisket påverkas av skjutningarna.
Utredningen visar att avkastningen
av rödingsfisket ökat och att det under
det senaste år som denna utredning
kunnat ta hänsyn till, år 1961, skedde
eu betydande ökning.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Jag får ju avvakta propositionen,
och när den har framlagts
får vi väl diskutera ämnet på nytt.

De militära riskzonerna i Vättern har
inte tillkommit på en gång, utan de har

successivt utbyggts. Först var det en
enda riskzon, sedan två, sedan allt flera
undan för undan. När det endast
fanns få riskzoner är det logiskt att
olägenheterna också var mindre. Men
allteftersom militären tagit allt större
områden i anspråk har situationen så
småningom blivit katastrofal för fiskarna.
De vågar sig inte ut på Vättern. Visserligen
får de meddelande om när de
olika zonerna ligger under eld, men det
kan inträffa, vilket de berörda fiskarna
sagt mig, att det inte alltid går att utnyttja
mellanliggande tider för fiske,
eftersom en fiskare naturligtvis måste ta
hänsyn till väderleks- och vindförhållanden.
Därför undrar jag, om man inte
skulle kunna tänka sig att förlägga övningsfälten
till andra områden, där sådana
olägenheter inte finns. Vad är det
som säger att man nödvändigtvis skall
behöva använda sjöar för dylik beskjutning?
Kan man inte i stället använda de
stora områden av våra ödemarker, som
inte är till någon nytta och som kan
läggas under eld utan att därav några
risker eller olägenheter uppstår?

Jag tycker att statsrådet bör ta detta
under omprövning i samband med utarbetandet
av propositionen. Vid avvägningen
av denna fråga borde det enligt
min mening väga synnerligen tungt, att
alla vi som bebor Mellansverige ser i
Vättern en sjö av ett särskilt slag, där
det finns så mycket som man bör bevara
intakt med hänsyn till såväl yrkesfiske
som sportfiske och friluftsliv m. m.
Men, herr talman, vi får väl avvakta propositionen
och när den framlagts ta
ställning till dessa frågor.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. förfarandet
vid bärgning av militära fordon

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet.,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade
:

14

Nr 36

Måndagen den 9 december 1963

Svar på interpellation ang. förfarandet vid bärgning av militära fordon

Herr talman! I en interpellation har
herr Martinsson frågat mig, om jag anser
att det av gällande militära reglementen
och instruktioner klart framgår
hur personal från olika förband skall
samverka i bärgnings- och liknande situationer
samt om enligt min mening
befälsförhållandena i dylika situationer
är helt klarlagda eller om det finns skäl
för en översyn.

Med anledning härav vill jag anföra
följande.

De allmänna befälsförhållandena inom
krigsmakten är reglerade i tjänstereglementet
för krigsmakten. Enligt reglementet
innefattar befälsrätten såväl rätt
som skyldighet för krigsman att utöva
befäl över annan krigsman i vad rör
tjänsten. Avsikten är att föreskrifterna
skall entydigt ange vem som i varje given
situation skall ha befälet. Bakgrunden
härtill är naturligtvis kraven på
klara befälslinjer, framför allt i krig,
även i sådana fall då organisationen
ställs inför situationer som den i första
hand icke är uppbyggd för. Föreskrifterna
torde enligt min mening i allmänhet
vara till fyllest i lägen där det blir
fråga om t. ex. bärgning.

Härutöver finns emellertid särskilda
bestämmelser för bärgningstjänsten för
sådana fall då bärgning kräver speciella
resurser.

Sålunda har t. ex. chefen för flygvapnet
för flygvapnets del utfärdat särskilda
bestämmelser och anvisningar för
bärgning av havererade flygplan, robotar
och fordon. Bestämmelser, som
reglerar bärgning av havererade luftfartyg
inom armén och marinen, saknas.
Enligt vad jag inhämtat avser cheferna
för armén och marinen att var för sig
pröva, huruvida behov finns att för försvarsgrenens
del meddela reglerande bestämmelser
om denna verksamhet.

Det helikopterhaveri vid marinen
som föranlett herr Martinssons fråga
har anmälts till militäråklagare. Särskild
haverinämnd har tillsatts för utredning
av själva haveriet. Jag förutsätter, att
orsakerna till haveriet och till det miss -

lyckade bärgningsförsöket blir belysta
genom dessa utredningar. Innan utredningsresultaten
föreligger kan jag inte
lämna besked om huruvida den uppkomna
skadan föranletts av fel eller brister
hos personal eller organisation eller av
annan anledning. Det finns emellertid,
enligt vad jag inhämtat från chefen för
marinen, i detta fall icke anledning att
antaga, att den beklagliga omständigheten
att den nödlandade marinhelikoptern
totalhavererade under bärgningen
har berott på oklara befälsförhållanden.

Vidare anförde

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
för svaret på min interpellation.

Den händelse som jag i interpellationen
åberopat för att belysa frågeställningen
är nu föremål för utredning.
Försvarsministern har upplyst, att en
särskild haverinämnd tillsatts och att
saken anmälts till militär åklagare. Det
är väl därför för tidigt för någon av oss
att kunna ha en bestämd mening om vad
orsaken kan ha varit till denna olycka.
Chefen för marinen har ansett, att den
beklagliga omständigheten, att den nödlandade
marinhelikoptern totalhavererade
under bärgningen, inte har berott
på oklara befälsförhållanden. Det blir
först när utredningen är färdig möjligt
att ha någon uppfattning härom.

Jag har också noterat, att det enligt
svaret saknas bestämmelser, som reglerar
bärgning av havererade luftfartyg
inom armén och marinen. Frågan, om
sådana bestämmelser skall meddelas, är
ju föremål för prövning. De upplysningar,
som jag personligen har fått om denna
olyckshändelse, tyder närmast på att
det skulle erfordras speciella bestämmelser
på detta område.

Jag vill emellertid, herr talman, än en
gång tacka försvarsministern för svaret
och har inte anledning att vidare diskutera
denna sak nu.

Härmed var överläggningen slutad.

Måndagen den 9 december 1963

Nr 36

15

§ 6

Svar på interpellationer ang. rymningarna
från fångvårdsanstalterna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Alemyr, herr Börjesson
i Falköping och herr Ståhl har
till mig riktat frågor som alla gäller
rymningarna från fångvårdsanstalterna.

I dessa frågor efterlyses vilka åtgärder
som jag bedömer erforderliga för att
inom ramen för human fångvård minska
riskerna för rymningar, men också gällande
permissionsbestämmelser tas upp
liksom frågan om en långtidsplan för
upprustning inom fångvården.

Jag har funnit det lämpligt att besvara
interpellationerna i ett sammanhang
och får därvid till en början förklara,
att jag delar interpellanternas oro
över de höga rymningstalen från fångvårdsanstalterna
och att jag i likhet med
dem anser åtgärder erforderliga för att
kraftigt begränsa dessa rymningar. Jag
kan göra denna deklaration så mycket
bestämdare som jag vet att min uppfattning
delas av fångvårdsstyrelsen
själv och av rikets fångvårdsdirektörer.

Jag ämnar nu försöka belysa rymliingsproblemet
ur olika synpunkter och
i anslutning därtill diskutera de åtgärder
som har vidtagits, kommer att vidtas
och eventuellt ytterligare erfordras.

Före den humanitära fångvårdsreform
som kom till stånd genom 1945 års
straffverkställighetslagstiftning hade vi
inte många rymningar. År 1932 exempelvis
rymde 12 personer. Rymningsprocenten
blir så låg som 0,06. År 1962
uppgick antalet rymningskapabla personer
till 17 779 och antalet rymlingar
till inte mindre än 1 214. Rymningsprocenten
var då hela 6,83. Redan av dessa
siffror är det klart att behandlingssystemet
på den gamla tiden gav ett
mångfaldigt bättre rymningsskydd än
det system vi nu tillämpar. Å andra sidan
är vi väl medvetna om att rymningssäkerheten
då fick köpas till pri -

set av en fångvård som vi i reformens
ögonblick klart utdömde. Det finns väl
i dag ingen som skulle vilja ha reformen
ogjord. Det är emellertid mycket lärorikt
att studera något av skillnaderna
i den gamla tidens och den nya tidens
fångvård just ur rymningssynpunkt.
Jag skall därför en kort stund uppehålla
mig vid dessa.

Fångbehandlingen försiggick tidigare
genomgående i slutna anstalter. Nu har
vi en tredjedel av klientelet i öppna anläggningar.

I de slutna anstalterna hölls stora delar
av klientelet i enrum. De gavs alltså
inte tillfälle att planera och utföra rymning
tillsammans med andra intagna.

Eftersom arbetsdriften var mycket
svagt utvecklad, hade de intagna små
möjligheter att komma över verktyg som
de kunde använda vid rymningarna. Numera,
när fångvården är ett ganska betydande
industriföretag som producerar
för ett värde av 40 miljoner kronor om
året och i hög grad utför sin produktion
i moderna verkstäder där de intagna
har betydligt lättare att komma åt
verktyg än förr i tiden, är läget totalt
förändrat.

Under det gamla systemets tid gavs
inga permissioner. Rätt många fångar
avviker nu i samband med sådana permissioner.

Fångförare och yttervakter vid slutna
anstalter kunde tidigare använda eldvapen
mot varje rymmare, medan rätten
att avge eld mot flyende person numera
är ytterst begränsad.

Slutligen bör jag tillägga, att det numera
finns enkla verktyg som förvånande
lätt möjliggör genomgång av galler
vilka tidigare ansågs ogenomträngliga,
verktyg som också synnerligen lätt
kan smugglas in i anstalterna.

För att ytterligare belysa den situation
vi nu har skall jag ge några sifferuppgifter.

I år, 1963, har det under tiden januari
■—oktober förekommit följande antal
rymningar. Från anstalter av sluten typ
har rymt 251 intagna och från anstalter
av öppen typ 179. Under permission

16

Nr 36

Måndagen den 9 december 1963

Svar på interpellationer ang. rymningarna från fångvårdsanstallerna

har avvikit 501. För de tio månaderna
av 1963 blir detta totalt 931 rymlingar.
Innan året är slut kominer antalet att
stiga till över 1 000 liksom det var föregående
år. Vad som främst oroar här
är givetvis rymningarna från de slutna
anstalterna, vari också inräknas rymningar
som har företagits under transporter
från dessa anstalter till domstolar
och sjukhus.

När det gäller permissioner finns de
grundläggande reglerna i 36 § straffverkställighetslagen.
Permission kan
meddelas intagen för att besöka närstående
som är svårt sjuk eller för att bevista
närståendes begravning. Permission
kan också ges i andra fall, om det
med hänsyn till strafftidens längd eller
eljest föreligger starka skäl. Som allmän
förutsättning gäller att permission
får ges, endast såframt fara för missbruk
ej kan anses föreligga.

Med ledning av dessa bestämmelser
och vunna erfarenheter har fångvårdsstyrelsen
fastställt en permissionsordning,
senast i ett cirkulär från innevarande
år.

Denna innebär bland annat, att om
det inte är fråga om permission för särskilt
ändamål, permission ges endast när
det är fråga om långa straff, minst 10
månader för dem som är på öppna anstalter
och 1 år 6 månader vid slutna
anstalter.

Första permission ges vid öppen anstalt
tidigast efter 6 månader och därefter
var tredje månad. Vid sluten anstalt
ges i regel permission tidigast efter
10 månader och därefter var fjärde
månad. De som har mycket långa strafftider
får vänta längre på första permission.

Ungdomsfängelseelever och unga
fångar får första permission efter 4 månader.

För förvarade beviljas första permission
tidigast efter 6 månader.

Under tiden januari—oktober i år har
det lämnats 4 947 permissioner. Som jag
nämnde har 501 permittenter antecknats

som rymmare. Antalet rymmare i procent
av antalet permitterade uppgår alltså
till 10,1 %. De varmare månaderna
ligger här högst, i likhet med anstaltsrymningarna.
I stort sett har permissionsrymningsprocenten
hållit sig relativt
oförändrad under senare år.

Emellertid är läget bättre än det ser
ut. Som rymning räknas nämligen även
starkt försenad återkomst efter permissionen.
Att permissionerna missbrukas
sammanhänger ofta med att den permitterade
fallit för frestelsen att dricka
sprit.

Påföljderna för detta slags rymningar
blir vanligen att permittenten förlorar
sin utsikt till förnyad permission
eller att han överförs till sluten anstalt
om han befinner sig på en öppen. Dessutom
brukar han ådömas enrumsvistelse
under viss tid som disciplinstraff.

Enligt min mening finns f. n. inte anledning
att ändra verkställighetslagens
regler om permissioner. Beträffande tilllämpningen
av permissionsreglerna kan
dock nämnas, att fångvårdsstyrelsen
har vidtagit en skärpning och även har
signalerat, att man avser att särskilt se
till att granskningen blir strängare innan
permission ges åt återfallsbrottslingar.
Men å andra sidan är det ju allmänt
omvittnat att permissionerna är ett
mycket positivt inslag i fångbehandlingen.
Det i sig onaturliga och personlighetsnedbrytande
fängelselivet blir mindre
onaturligt, om den dömde kan få
träffa sina närstående. Och samtidigt
prövas hans vilja och förmåga att klara
sig i friheten. Alla skall ju ändå ut efter
längre eller kortare tid, och det kan
vara klokt att pröva dem före definitiv
frigivning.

Rymningarna från öppen anstalt är
ju förtroendesvek i lika hög grad som
permissionsrymningarna. Det synes vara
så, att dessa avvikanden i viss grad
sammanhänger med dagens differentieringssvårigheter
för fångvården. Här
spelar högbeläggningen på våra slutna
anstalter en betydande roll. Högbelägg -

Måndagen den 9 december 1963

Nr 36

17

Svar på interpellationer ang.

ningen gör inte bara att man får flytta
ut till öppna anstalter intagna som man
helst borde behålla på de slutna, utan
också att man inte har kunnat fördela
klientelet mellan de olika öppna anstalterna
så välplanerat som önskligt. Något
annat botemedel torde här inte finnas
än bättre sållning och noggrannare
observans. Det är att hoppas, att vi
med de nya öppna anstalterna, som ur
många synpunkter är bättre planerade
än de gamla, skall kunna nå en förbättring.

Huvudproblemet beträffande rymningarna
knyter sig till de slutna anstalterna.
Det är ju också vid denna
fråga som interpellanterna särskilt har
uppehållit sig. På de slutna anstalterna
förvaras klientel som i princip bör bevakas
så noga att rymningar är uteslutna.
De lägsta rymningstalen från dessa anstalter
hade vi i år i februari och mars,
då 5 resp. 8 rymningar inträffade från
de slutna anstalterna, de högsta talen
hade vi under maj och juni med resp.

34 och 58 rymningar.

Verkställighetslagen förutsätter, helt
naturligt, att de ur disciplinsynpunkt
och ur allmän synpunkt besvärligaste
och farligaste fångarna skall förvaras på
slutna anstalter. Dessa anstalter har olika
slutenhetsgrad, och självfallet bör
fångvården söka fördela klientelet så,
att man till de bäst bevakade tar över
de fångar som är mest farliga.

.lag kommer väl inte med någon nyhet
om jag säger, att de gamla, på cellfängelseidén
byggda anstalterna är mer
eller mindre otillfredsställande ur byggnadsmässiga
och tekniska synpunkter.
De är illa lämpade för modern fångvård,
och rymningar från dem lyckas
alltför enkelt. Vi har anslagit relativt
stora pengar för att byggnadsmässigt
förbättra dessa anstalter, och jag tvekar
inte för egen del att föreslå en ökad
medelsanvisning för sådana ändamål.
Fångvården bygger också om så fort
man hinner, vilket — enligt vad som har
förklarats för mig —• är mycket besvär -

rymningarna från fångvårdsanstalterna

ligt. För att kunna bygga om måste man
helt eller delvis kunna utrymma en anstalt,
och det låter sig göra endast med
stor svårighet i nuvarande överbeläggningstider.
Aktuella ombyggnadsföretag
är just nu den fasta paviljongen på
Långholmen och den östra flygeln vid
Norrköpingsanstalten.

Fångvårdschefen har för mig förklarat,
att fångvårdens aktuella svårigheter
på denna front mindre bottnar i brist på
medel än i brist på möjligheter att i den
takt som är önskvärd utnyttja vad man
redan har erhållit.

Jag bör kanske här inskjuta att man,
säkerhetsmässigt sett, inte heller har
lyckats fullständigt med de nyuppförda
slutna anstalterna. Det har visat sig vara
alltför lätt att ta sig över 5-metersmurarna,
och fångvårdens byggnadskommitté
har föreslagit att man höjer dem upp
till 7 meter. Även de nya och mycket
dyrbara cellfönstren har visat sig vara
genombrytningsbara, fastän med stor
svårighet. På den nya centralanstalten
som nu uppförs vid Kumla blir det en
hela 7 meter hög mur, och även andra
säkerhetsanordningar förbättras.

En upprustning av den byggnadsmässiga
säkerheten pågår alltså anstalt för
anstalt. Åtgärderna skall enligt fångvårdsstyrelsens
plan främst sättas in på
de anstalter där man förvarar de farligaste
och mest rymningsbenägna.

Beträffande byggnadsverksamheten på
längre sikt kan jag nämna, att fångvårdsstyrelsen
mot bakgrunden av en
prognos om antalet intagna lagt fram
en utvecklingsplan för tiden fram till
år 1980. Planen innebär bl. a. att gamla
anstalter ersättes med nya och syftar till
att skapa betingelser för en tidsenlig
vård och för en bevakning, ägnad att
tillgodose kraven på elementärt samhällsskydd.

Fångvårdens rymningsproblem liar
inte varit obekanta för mig och bör heller
inte ha varit obekanta för riksdagen.
I sina petita hösten 1960 lämnade fångvårdsstyrelsen
en redogörelse för för -

18

Nr 36

Måndagen den 9 december 1963

Svar på interpellationer ang. rymningarna

hållandena och föreslog två omedelbara
åtgärder. Den första gick ut på att man
genom en utökning av möjligheten att
erhålla villkorlig frigivning skulle stimulera
till bättre uppförande i anstalterna.
Statsmakterna accepterade förslaget,
och anstaltscheferna har i de årsberättelser
som jag har tagit del av genomgående
vittnat om den goda effekt på
anstaltsdisciplinen som detta medförde.
Den andra åtgärd som man föreslog gick
ut på att man för det ordinära klientelets
del, d. v. s. dem som har dömts till
straffarbete och fängelse, skulle avdela
fyra mindre anstalter som specialanstalter
för svårbehandlade. Dit skulle
då skickas rymmare och disciplinstörare,
för vilka man skulle tillämpa enrumsbehandling
i förstone och sedan efter
hand arbete i mycket begränsad gemensamhet,
med en eller ett par medfångar.
Förslaget innebar givetvis att
vissa förstärkningsarbeten måste utföras
på dessa anstalter och att personalen
måste utökas. Även detta förslag
godtogs av statsmakterna, och anstalterna
i Luleå, Örebro, Jönköping och
Halmstad avdelades som specialanstalter.
Nu fungerar dessa anstalter och har
varit till stor hjälp i fångvårdens strävanden
att hålla anstaltsdisciplin. Alldeles
nyligen har även Kalmaranstalten
gjorts i ordning för att fungera som disciplinanstalt
för förvaringsklientel. Man
torde nog utan vidare kunna påstå, att
fångvården utan de åtgärder jag här har
nämnt skulle ha varit i en ännu besvärligare
situation.

Emellertid var fångvårdsstyrelsen inte
nöjd med läget efter de åtgärder jag
här nämnde — som man ju lätt förstår
med en blick på rymningssiffrorna. Man
konstaterade att en stor del av personalen
brast i kunskaper i övervakningsteknik
och behandlingsmetodik, vilket
tillskrevs dess bristande utbildning. Vidare
konstaterade man att de semestervikarier,
som man numera kunde erhålla,
ofta inte fyllde måttet, en uppfattning
som för resten delades av vårdper -

från fångvårdsanstalterna

sonalförbundets ledning, med vilken jag
har haft tillfälle att diskutera dessa
spörsmål.

Civilministern har uppdragit åt personalutbildningsberedningen
att penetrera
frågan om gemensam utbildning av
personal inom vissa vårdområden, däribland
också fångvården. Beredningen
har också anordnat ett par försökskurser.
Man torde ha anledning vänta att
denna utredning snart skall ge sådana
resultat, att den bereder så många som
möjligt av kriminalvårdens tillsynspersonal
bättre kunskaper i modern människobehandling.
Till dess att en rationellt
ordnad utbildning kan läggas upp
har fångvårdsstyrelsen fått medel att intensifiera
sin utbildning av tillsynspersonalen,
och denna utbildning är speciellt
inriktad på säkerhetsfrågorna.
Fångvårdsstyrelsen fick också i våras
särskilt anslag för att anordna en konferens
med uppsyningsmännen från alla
anstalter i landet, uteslutande avsedd
för säkerhetsfrågor. En bok i bevakningsteknik
har även tryckts och utdelats
till samtliga tjänstemän i tillsynsbefattningar.

Det särskilda problem som uppkommer
under semestertid skall jag ett ögonblick
uppehålla mig vid. Rymningarna
brukar kulminera under sommaren och
sammanfaller därmed med semesterperioden,
då fångvården måste anlita ett
stort antal vikarier som är mindre skickade
än den fast anställda personalen
att upptäcka och bemästra rymningsförsök.
Fångvårdsstyrelsen har föreslagit
att man skall låta alla nyanställda
tjänstemän, även vikarier, få ett par
veckors upplärningstid innan de på eget
ansvar anförtros att fullgöra bevakningstjänst.
Yi får ta ställning till detta i
samband med att vi behandlar fångvårdens
anslagskrav. Det är tyvärr stora
pengar det rör sig om. Samma förhållande
råder beträffande personalförstärkningar
som fångvårdsstyrelsen begärt.
Personalsituationen inom tillsynstjänsten
har under de senaste åren

Måndagen den 9 december 1963

Nr 36

19

Svar på interpellationer ang.

ingående granskats av en särskild utredningsman,
som givetvis har försökt vara
så sparsam som möjligt utan att eftersätta
nödig säkerhet. Även dessa frågor
behandlas under det pågående budgetarbetet.
I den senaste konseljen fick
fångvårdsstyrelsen bemyndigande att i
avvaktan på statsmakternas ställningstagande
till anslagskraven föranstalta om
en omedelbar förstärkning av personalen
på vissa anstalter.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Vidare anförde:

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! När jag nu går att tacka
justitieministern för svaret på min interpellation
är jag angelägen att framhålla
att jag finner svaret så ytterligt
positivt att det egentligen inte finns
mycket att tillägga.

Jag vill uttala min personliga tillfredsställelse
över att alla de som sysslar
med fångvården i landet, från högste
chefen ned genom personalkadrerna,
nu är så starkt engagerade i försök att
råda bot på de rymningar, vilka — som
statsrådet säger — har fått en oroväckande
hög frekvens och naturligtvis hos
allmänheten skapar en berättigad oro.

Jag vill gärna deklarera att jag delar
den humanitära syn på fångvården som
1945 års lagstiftning ger uttryck åt. Jag
tror också att det är alldeles nödvändigt
att, som statsrådet säger, använda
permissionerna som ett medel att anpassa
klientelet till livet i frihet.

Under några år bär jag som ledamot
av interneringsnämnden haft tillfälle
att följa den verksamhet som från fångvårdens
sida utövas för att försöka förhindra
rymningar. Jag vill, herr talman,
uttala min tillfredsställelse över
den utomordentliga aktivitet som därvid
utövas. Jag har ett odelat förtroende
för såväl fångvårdsstyrelsen som personalen
i övriga instanser ned på det
lokala planet.

rymningarna från fångvårdsanstalterna

Men det inträffar givetvis olycksfall
i arbetet. Vi måste räkna med den
mänskliga faktorn på detta liksom på
alla andra områden. Det har också då
och då inträffat situationer, som kanske
kunnat undvikas, om fångvården haft
något större personella resurser än den
för närvarande har.

Av statsrådets svar framgår att svårigheter
främst möter på det personella
planet inom fångvården. Det gäller att
förstärka personalen vid anstalterna
och att förbättra dess utbildning. Men
allt detta kommer att kosta mycket
pengar, säger statsrådet. Jag är fullt på
det klara med att så är fallet. Men det
förefaller mig ändå, herr talman, rimligt
att man beviljar dels de medel till
personalförstärkningar som fångvårdsstyrelsen
bedömer såsom erforderliga,
dels de pengar som torde vara oundgängligen
nödvändiga för att åstadkomma
såväl grundläggande allmän utbildning
åt personalen som utbildning av
de semestervikarier, som det i statsrådets
svar talas om.

Om vi tar hänsyn till de utgifter som
rymningarna förorsakar samhället, är
det ju ändå fråga om betydande kostnader.
Det erinras i svaret om att i
juni rymde 58 intagna från slutna säkerhetsanstalter.
Under detta års 10
första månader har totalt 251 intagna
rymt från dessa slutna anstalter. I
många fall gäller det att med ett stort
polispådrag söka få tag på dem igen.
Det kostar mycket pengar för samhället,
och det går säkerligen åt stora
summor för att reparera de skador som
rymlingarna genom nya brott kan
åstadkomma. Även om denna fråga aldrig
helt kan utredas, föreställer jag mig
sålunda att rymningarna åsamkar oss
rätt stora samhällsekonomiska förluster.
En minskning av rymningsfrekvensen
innebär alltså på detta område betydande
besparingar, som kanske i hög
grad kan kompensera de ökade utgifterna
för en effektiv bevakning.

Det är sålunda min personliga upp -

20

Nr 36

Måndagen den 9 december 1963

Svar på interpellationer ang. rymningarna från fångvårdsanstalterna

fattning, herr talman, att det bör vara
av största betydelse att vid det budgetarbete
som nu pågår kunna ge utrymme
för de an slagsäskanden som fångvårdsstyrelsen
har framfört. Jag ser i statsrådet
Klings positiva svar en vilja hos
honom personligen att arbeta för att
dessa anslagsökningar kommer till
stånd.

Helt rymningssäkra kan självfallet
inga anstalter bli. Vår ambition måste
således vara att nedbringa antalet rymningar
så långt det över huvud taget är
möjligt — självfallet inom ramen för de
humanitetskrav som 1945 års lagstiftning
ger uttryck åt och om vilka statsrådets
svar erinrar.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag vill till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
framföra mitt tack för det utförliga och
klarläggande svaret på min interpellation.
Jag tillmäter — liksom säkert
också mina medinterpellanter —- denna
fråga så stor vikt, att jag anser en klarläggande
redogörelse från statsrådets
sida befogad och värdefull. Den senaste
tidens många rymningar från fängelserna
—■ och i vissa fall de olyckliga följderna
av dem — har fäst pressens och
allmänhetens uppmärksamhet på det
svåra problem, som dessa rymningar
utgör.

Man måste förstå att allmänheten är
oroad över rymningsfrekvensen. De siffror
som är redovisade för 1962 är
skrämmande — inte mindre än 1 214
rymningar, därav från sluten anstalt
642, av 17 779 rymningskapabla. Av
statsrådets svar framgår, att man måste
räkna med ungefär samma rymningsfrekvens
i år.

Siffrorna är talande nog för att det
inte är som det bör vara. Visserligen
kan man för att citera Thorvald Gahlin
säga att »statistik är som en gatlykta
en sen kväll; den lyser upp en
liten plätt i mörkret, men är bra att
stödja sig på . . .» Med detta kan man

säga, att det är bra att det finns statistik
över rymlingarnas antal. Men det
skulle samtidigt vara ytterligt värdefullt
om man kunde få fram säkra uppgifter
om orsakerna till rymningarna
och därmed möjligheter att hindra ytterligare
rymningar.

Allmänheten har rätt att fordra att
samhället tar hand om samhällsfarliga
individer och placerar dem så att allmänheten
inte skall behöva känna osäkerhet
till liv och egendom. Jag är medveten
om de stora svårigheter fångvården
har vid nuvarande högbeläggning.
Fängelsetiden skall ha syftet att återföra
internen till en normal livsföring.
Med den humana fångvård, som vi nu
har och som väl kan sägas vara allmänt
vedertagen, måste man räkna med en
viss rymningsrisk. Men desto större
uppmärksamhet måste då ägnas åt att
försöka begränsa antalet rymningar.
Särskilt oroande är den stora rymningsfrekvensen
vid de slutna anstalterna.
På de slutna anstalterna förvaras klientel,
som i princip bör bevakas så noga
att rymningar är uteslutna, heter det i
interpellationssvaret. Praktiken är tyvärr
ganska långt borta från principen.
Den upprustning av fångvården, som
statsrådet redogjort för i svaret, bör
kunna ge större säkerhet när den genomförts.
Detsamma gäller sådana åtgärder
som höjningen av murarna.

Men skulle det inte också vara möjligt
att nå större rymningssäkerhet genom
ökat utnyttjande av tekniska hjälpmedel?
Varför inte använda TV-bevakning?
Man är kanske inte så tilltalad av
denna utväg inom fångvården. Men en
väl skött TV-bevakning borde väl kunna
vara ett verksamt hinder mot rymningar.
Bara vetskapen om en dylik
bevakning skulle sannolikt verka rymningshindrande.
Man frågar sig också
om inte ett utbyggt alarmsystem kunde
medverka till förhindrande av rymningar.

De öppna anstalterna kan av naturliga
skäl inte göras så rymningssäkra

Måndagen den 9 december 1963

Nr 38

21

Svar på interpellationer ang. rymningarna från fångvårdsanstalterna

som de slutna. Därför bör på de öppna
anstalterna inte placeras sådant klientel,
som kan bedömas farligt för allmänhetens
säkerhet. En noggrann differentiering
bör ske, så att om möjligt på de
öppna anstalterna endast kommer sådana
som kan anses lämpliga härför.
Det är ett bevis på förtroende, när man
placerar en intern på eu öppen anstalt.

Det är anledning att betona behovet
av personalförstärkning för fångvården.
Vaktpersonalen kan behöva utökas. Men
förstärkningen bör inte bara gälla den
personalen. .Tåg tror det är minst lika
viktigt att få flera goda arbetsledare på
verkstäderna och mera väl utbildad
.specialpersonal inom anstaltsjukvården.
Man måste ha socialassistenter och kuratorer,
som har tid att samtala med de
intagna och möjlighet att ägna uppmärksamhet
åt deras olika problem.

Vi skall inte heller glömma angelägenheten
av en intensifierad forskning
rörande orsakerna till kriminaliteten
och beträffande de lämpligaste behandlingsmetoderna.
Och studiet av rymningsproblemet
bör givetvis där ingå
som ett väsentligt led. På kort sikt tror
jag dock att det effektivaste sättet att
förhindra rymningar är att förstärka
bevakningspersonalen. Statsrådets besked
om eu omedelbar förstärkning av
personalen på vissa anstalter hälsar jag
därför med tillfredsställelse.

Som jag framhöll i min interpellation
förekommer rymningar i mycket stor
utsträckning i samband med permissioner.
Av interpellationssvaret framgår
att ungefär var tionde permittent i år
har begagnat sig av tillfället att rymma.
Det är en mycket hög siffra. I allmänhet
är väl permissionsrymmarna inte
lika samhällsfarliga som utbrytningsrymmarna,
men det förekommer dock
att även de förstnämnda begår nya, ofta
allvarliga brott, som medför skada på
egendom och otrygghet för allmänheten.

Permission är otvivelaktigt av betydelse
för strävandena att återföra en
intern till normal livsföring. Men den

bör inte betraktas som en självklar rättighet,
utan snarare ses som en belöning
för korrekt uppförande. Som statsrådet
framhållit i svaret skall som allmän
förutsättning gälla att permission får
ges endast om fara för missbruk inte
anses föreligga. Den skärpning i tilllämpningen
av permissionsreglerna som
fångvårdsstyrelsen nu vidtagit tror jag
är välmotiverad, men man kan fråga
sig om det inte skulle vara befogat med
en översyn av permissionsbestämmelserna
som helhet. Jag tror det skulle
vara värdefullt om man vid permission
lämnade meddelande till polismyndigheten
i internens hemort eller den ort
där han skall vistas under permissionen.
En sådan rapportering bör kunna
ske mycket diskret.

Vidare bör permission lämnas endast
den intern, som kan ange någon anhörig
eller närstående person, vilken kan
ta emot honom under permissionen.
Det gäller nämligen att se till att internen
under permissionen inte hamnar i
det gamla gänget, ty då riskerar man
att permissionen slutar olyckligt.

Det skulle föra alltför långt att här
närmare gå in på alla de spörsmål
statsrådet berört i sitt svar. Som jag
tidigare nämnt, tolkar jag svaret positivt.
Jag slutar med att uttrycka förhoppningen
att det skall lyckas våra
myndigheter att på grundval av vår
humana fångvård begränsa antalet rymningar,
så att allmänheten inte behöver
känna den oro och otrygghet som den
nu har anledning hysa.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att än en gång få tacka herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
för svaret på min interpellation.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! I likhet med de båda
föregående interpellanterna vill även
jag uttala min tillfredsställelse med justitieministerns
svar, framför allt därför
att det är så positivt och för att det ger

22

Nr 36

Måndagen den 9 december 1963

Svar på interpellationer ang. rymningarna från fångvårdsanstalterna

uttryck för justitieministerns oro för
det tillstånd som nu råder samt för hans
vilja att medverka till en bättre sakernas
ordning.

När jag nu gör några reflexioner i
anslutning till interpellationssvaret, vill
jag betona att jag är helt ense med
justitieministern och fångvårdsledningen
rörande de humanitära principer
som ligger till grund för straffverkställigheten
sedan den nya lagen härom
antogs 1945. Detta gäller alltså principerna
för internernas behandling.

Men det är självklart att man däremot
kan diskutera de metoder som kommit
till användning vid tillämpningen
av dessa principer, och det är den sidan
som är ägnad att inge oro. Till
förebyggande av missförstånd vill jag
genast säga att alla generellt förklenande
omdömen om fångvårdspersonalen
är mig fullkomligt främmande. Jag bär
tvärtom ett starkt intryck av att vederbörande
utför ett mycket svårt, grannlaga
och pressande arbete i samhällets
tjänst och är förtjänta av vårt odelade
förtroende.

Men det kan inte hjälpas att man blir
orolig, när man läser sådana skildringar
av interiörerna från centralfängelset
på Långholmen, som för en dryg vecka
sedan stod att läsa i en tidning här i
Stockholm. Man vägrar nästan tro sina
ögon, när man läser sådant. lag skall
emellertid inte här beröra den saken
vidare, eftersom jag tar för givet att
justitieministern kommer att tillse att
en grundlig och absolut förtroendeingivande
utredning kommer att göras
om vad som verkligen förekommit.
Därför förbigår jag den artikeln, i varje
fall för tillfället, och hoppas att den
kommande utredningen skall bli sådan
att man inte behöver hysa någon oro
på denna punkt.

Så till frågan om tillämpningen! Hur
skall exempelvis differentieringen av
intcrnklientelet ske? Hur skall man behandla
de olika internerna med hänsyn
till rymningssäkerheten?

En värmlandsbygd besöktes som bekant
i somras av en person som stämplats
som vanerymmare och om vilken
man måste konstatera, när man läser
akterna, att han flyttats från den ena
slutna anstalten till den andra därför
att anstaltspersonalen ideligen kommit
på honom med att ha verktyg i cellen.
Han har sågat sönder gallren. Kamraterna
har rymt och man bär haft anledning
tro att han har varit på väg
att följa efter men stoppats eller blivit
tveksam i sista stund.

När en sådan person — som alltså
bär den i varje fall ur fångvårdsstyrelsens
synpunkt föga smickrande beteckningen
vanerymmare — tar sig lös och
går på härjningståg i en bygd där bilar
stjäls, inbrott begås och två oskyldiga
människor får sätta livet till under loppet
av några dagar, uppstår självfallet
oro bland befolkningen. Jag vill gärna
säga att det varit önskvärt, att statsrådet
ännu litet starkare hade tryckt
på denna sida av saken, som spontant
ligger närmast till för en helt utomstående
som jag är — alltså samhällsskyddet,
säkerheten till liv, lem och egendom
för den vanliga medborgaren.

Det är obestridligt att ju högre rymningsprocenten
blir, ju värre brottsligheten
utvecklar sig — och tyvärr
måste man konstatera att tendensen går
i den riktningen — desto starkare gör
sig behovet av skydd för den enskilda
människan gällande, för den gamle på
gatan, för kvinnan uppe i sin lägenhet.
Att svara för detta skydd är i varje
rättssamhälle det allmännas grundläggande
skyldighet gentemot medborgaren.

Jag vill nu något belysa de intressanta
siffror som justitieministern har lämnat,
men från en något annan utgångspunkt,
nämligen mot bakgrund av material
som jag inhämtat i några akter
från fångvårdsstyrelsen.

Den 1 juli i år befann sig 135 interner
på fri fot; det var många fler som
hade rymt men de hade blivit tagna.

Måndagen den 9 december 1963

Nr 36

23

Svar på interpellationer ang.

Av dessa 135 hade 104 rymt under
första halvåret innevarande år och inte
tagits. Men de återstående 31 hade varit
»på rymmen» under lång tid. En
hade varit på fri fot sedan 1954, alltså
i hela nio år, fyra hade varit ute sedan
1955 och tre sedan 1957. Av dessa interner
hade åtta dömts för rån, en för
dråp, tre för sedlighetsbrott och sju
för olika former av misshandel — alltså
för brott mot person. De övriga hade
begått grova egendomsbrott.

Visar inte detta, att så många rymlingar
under så många år kunnat hålla
sig på fri fot, att efterspaningarna lämnar
åtskilligt övrigt att önska? Man kan
säga, att det är polisens sak att ta fast
sådana som rymt från fängelser — det
är det naturligtvis under nuvarande
förhållanden. Men man kan å andra sidan,
om man har litet kontakt med polisen,
konstatera att polisen har nog
och övernog att göra med den rena
brottsspaningen; det visar ju de skrämmande
höga siffrorna för ouppklarade
brott.

Därför kommer jag till frågan: Gör
fångvårdsstyrelsen allt som göras kan
för att återföra rymlingarna? När det
gäller den stora majoriteten av fall blir
svaret naturligtvis ja. Men skulle inte
en effektivare ordning kunna skapas,
så att larm går tillräckligt snabbt, när
en rymling har givit sig av? Min företrädare
i talarstolen talade om olika
larmanordningar, och jag skall inte
fördjupa mig i frågan. Jag vill bara rent
parentetiskt nämna, att sedan jag framställde
den nu besvarade interpellationen
har jag haft besök av en man som
berättade att han konstruerat just en
sådan här larmanordning och även presenterat
den för fångvårdsstyrelsens
byggnadsavdelning, som emellertid inte
hade visat något intresse.

Jag har konstaterat att den rymling,
som jag nyss talade om och som begick
mord i Värmland i somras — hans
namn var Josef Leonard Pettersson —
avvek den 16 juni men efterlystes först

rymningarna från fångvårdsanstalterna

den 20 juni. I fyra dagar fick denne
man gå fri utan att vara efterlyst —
alla förstår vad en sådan person kan
hinna med på fyra dagar.

Nu bär justitieombudsmannen detta
ärende för uppklarande. Jag anser emellertid
att det är angeläget att även från
denna talarstol framhålla detsamma —-i synnerhet för justitieministern, som
är så positivt inställd till att åstadkomma
bättre förhållanden i detta avseende.
Såsom lekman på området känner
jag inte till så många andra liknande
fall men har likväl fått den uppfattningen,
att redan detta djupt allvarliga
fall avslöjat behovet av ganska väsentliga
reformåtgärder.

I svaret understryker justitieministern
med all rätt att det allvarligaste
kapitlet rör sådana som rymmer från
slutna anstalter. Jag skulle ha önskat
en statistik över dessa fall, så att mar
hade kunnat se hur stor procent de 251
rymlingarna utgjorde. Såsom termer
»rymningskapabla» användes, medräknas
därunder även sådana personer,
vilka inte rymmer, t. ex. korttidsfångar
och annat klientel som har begått engångsförbrytelser
och som är relativt
eller helt samhällsofarliga. Det svåra
klientelet utgörs emellertid av sådana
personer som har längre strafftider och
som sitter på slutna anstalter. De 251
fallens andel av de verkligt rymningskapablas
antal måste vara större än
deras procentandel av den i svaret angivna
totalsiffran.

Man undrar hur det är möjligt att
fångar kan i cellen föra med sig redskap,
vilka kan användas för att fångarna
nattetid skall kunna såga sig eller
på annat sätt ta sig igenom den vägg
som skiljer dem från friheten. Man argumenterar
från fångvårdsstyrelsens
sida på ett i mitt tycke ganska sympatiskt
sätt, när man hävdar att anstalterna
inte får vara så rymningssäkra
att den förvarade tycker sig vara i en
tröstlös situation. Såsom utomstående
måste man dock få en Känsla av att

24

Nr 36

Måndagen den 9 december 1963

Svar på interpellationer ang. rymningarna från fångvårdsanstalterna

detta är något grumligt eller oklart
tänkt.

Fångvårdsstyrelsen bär angivit programmet
för olika former av vård på ett
sätt som jag tycker är mycket tilltalande:
»Den frigivning som en gång
måste komma förbereds bäst och effektivast
genom en successiv slussning
av den intagne från slutna till mer
öppna vårdformer.» Detta program kan
ingen ha något att invända emot. Att
det inträffar olyckshändelser även med
ett sådant programs genomförande må
vara hänt, och det är också enligt min
uppfattning oundvikligt. Om en fånge
är förvarad på en sluten anstalt, skall
han emellertid veta att denna slutna
anstalt icke är så »porös» att han kan
ta sig ut utan att någon myndighet öppnar
dörrarna för honom. Om så är fallet
förlorar han för det första respekten
för anstalten och de myndigheter
som har hand om den. För det andra
förlorar han —- och det är viktigare —
sporren att uppföra sig så klanderfritt
och mot anstaltsledningen så lojalt att
han har chans att komma över till öppnare
vårdformer, så småningom få permissioner
och slutligen bli fri. Därför
måste talet om rymningschans även i
sluten anstalt för en utomstående framstå
som oklart och som en icke slutförd
tanke. Det är detta som gör att jag känner
en viss oro även på denna punkt.

Jag har i de handlingar från fångvårdsstyrelsen,
som jag tagit del av,
läst om hur allvarligt man från detta
håll tar på rymningarna, och jag betvivlar
inte för ett ögonblick detta. Det
förekommer utförliga skildringar av hur
noggrant man går till väga vid förhören
efter omhändertagandet av sådana som
rymt. Det beskrivs hur anstaltsledning,
inspektörer och t. o. m. byråchefer håller
förhör med dessa rymlingar. Jag
tror att det t. o. m. på något ställe står
att det hänt att ett hovrättsråd biträtt
med att klarlägga frågor av denna art.
Allt detta är naturligtvis gott och väl.
Men, herr talman, med all respekt för

jurister och administratörer av alla de
slag har jag ändå ett intryck av att deras
verksamhet skall ligga på ett område
där deras kvalifikationer kommer
till sin rätt. Att döma människor och
bestämma straffen, det är juristernas
sak. Men det kan inte vara vare sig
administratörernas eller juristernas
uppgift att ta hand om fångvården, behandlingen
av stackars olyckliga människor.
Härtill krävs det folk med helt
andra kvalifikationer. När jag läst dessa
redogörelser har jag blivit alltmer
förvånad, då det inte i något av de fall
jag tagit del av hade inkopplats vare sig
psykiatrisk eller psykologisk sakkunskap.
Nu vet jag att det i vissa av fångvårdens
anstalter liksom vid en del av
socialvårdens finns psykiatrisk expertis.
Den finns, såvitt jag vet, vid de fasta
anstalterna, i varje fall i anslutning till
våra sinnessjukhus. Men på de vanliga
slutna anstalterna bär man inte tillgång
till psykiatrisk eller psykologisk sakkunskap.
Jag tänker i detta fall mest på
den psykiatriska sakkunskapen, eftersom
det rör sig om kriminella och i
många fall abnorma individer.

Om vi saknar personal som kontinuerligt
— jag bortser härvid från tillfälligt
inkallad personal — kan följa
internernas utveckling och psykiska tillstånd,
då måste det vara en lucka
som med det allra snaraste bör fyllas.
På Långholmen har vi rättspsykiatrisk
personal, men det är ju inte den det
här gäller; den bär ju helt andra uppgifter.
Vad man skulle behöva i detta
fall vore läkare som både kunde ställa
diagnos och ge terapi.

Det jag här med en viss iver har
framfört har inte inneburit någon polemik
mot justitieministern. .Tåg har i
stället med tillfredsställelse tagit fasta
på den energi, som jag tycker framkommer
i lians interpellationssvar, en
energisk vilja att komma till rätta med
missförhållandena. Människobehandling
har kommit ett alltför litet stycke på
väg. Vi som haft med vårdanstalter av

Måndagen den 9 december 1963

Nr 36

25

Svar på interpellationer ang. rymningarna från fångvårdsanstalterna

annan typ att göra vet hur bristfälligt
det är. Det finns så ofantligt mycket att
göra även inom fångvården, och jag vill
liksom herr Börjesson i Falköping här
före mig understryka det gamla kravet
på åtminstone en professur i kriminologi
i detta högt utvecklade land. Nog
är det litet underutvecklat att vi inte
har någon kriminologisk forskning. Men
när vi nu ändå har psykiater och psykologer
måste de användas i all den utsträckning
som är möjlig. Vi har visserligen
även brist på sådana, men med
det får vi inte slå oss till ro.

Får jag sluta med att säga, att jag i
interpellationssvaret läser ut inte bara
en vilja att åstadkomma en förbättring
på detta område utan även ett löfte —-även om det inte har direkt uttalats —
att verkligen försöka göra någonting.

Vi behöver ju också nya anstalter.
Det var redan före min tid i detta hus
— jag kom hit för snart 20 år sedan —
som man började diskutera frågan om
ett nytt centralfängelse. Nu tycks vi
vara längre från ett sådant än vi någonsin
varit.

Jag tar justitieministerns uttalanden
i svaret som ett indirekt löfte, att han
skall försöka göra något för att snarast
möjligt få till stånd en effektivisering
och en humanisering på detta område,
en humanisering som inte bara tar sikte
på de intagna utan även på det samhälle
som behöver skydd.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja begagna
tillfället att göra några reflexioner i
denna debatt rörande dessa mycket
svåra problem och därvid kanske särskilt
betona vissa, redan delvis berörda
synpunkter på de spörsmål vi nu behandlar.

Självfallet skall allt som är möjligt
göras för att förhindra att rymningar
över huvud taget förekommer. Det fordrar
samhällsskyddet, allmänhetens säkerhetsanspråk
och det rehabiliteringssyfte
som kriminalvården numera söker

tillgodose. En rymmare äventyrar i
många fall möjligheterna till sin egen
anpassning genom att ytterligare kriminalisera
sig, och även på annat sätt
förstör han ofta nog sina utsikter till
att återgå till ett samhällsnyttigt liv
inom rimlig tid. Detta gäller naturligtvis
även vid rymningar från öppen anstalt
eller i samband med permission, om
också inte i samma grad som vid rymningar
från slutna anstalter.

När det gäller att vidta åtgärder för
att hindra rymningar från öppen anstalt
och särskilt rymningar under permission
från vilken anstalt som helst
kan ofta stöd erhållas inte bara från
den stora allmänheten genom dess reaktion
utan också från övriga intagna, som
menar att rymlingarna sviker ett givet
förtroende. De intagna reagerar ofta
med äkta indignation eller rent av med
repressalier mot rymlingen. Rymningarna
kan leda till inskränkningar i de
andra intagnas förmåner, t. ex. i form
av större restriktivitet vid prövningen
av permissionsärenden, och detta vill
man givetvis inte vara med om.

Jag har som tidigare ledamot av anstaltsnämnden
vid säkerhetsanstalten
Hall kunnat iaktta hur man faktiskt kan
stimulera fram de intagnas självdisciplin
vid permission genom att kontinuerligt
lämna dem statistik över hur
permittenterna skött sig. En misskötsam
permittent kan t. o. m. när det gäller
förvaringsklientel räkna med att ådra
sig de medintagnas misshag.

Som redan sagts är huvudproblemet
knutet till de slutna anstalterna. Jag
skulle vilja rikta uppmärksamheten på
de växande svårigheterna att bekämpa
rymningarna vid dessa anstalter. Dessa
svårigheter har uppkommit genom att
det på dessa anstalter successivt har
samlats ett alltmera negativt urval av
hela gruppen av på fångvårdsanstalterna
intagna. Detta sammanhänger ju med
att man vid mera godartade fall av kriminalitet
använder villkorlig dom och
kanske också i viss mån med åtalsefter -

26

Nr 36

Måndagen den 9 december 1963

Svar på interpellationer ang. rymningarna från fångvårdsanstalterna

gifterna. På anstaltssidan finns för närvarande
omkring 5 200 intagna, medan
cirka 17 000 lagöverträdare behandlas
genom kriminalvård i frihet såsom villkorligt
dömda eller villkorligt frigivna.
Genom de ökade möjligheterna till fakultativ
villkorlig frigivning och genom
placering av en tredjedel av de intagna
på öppna kolonier återstår för de ofta
överbelagda slutna anstalterna ett alltmera
utpräglat restklientel, som är svårbehandlat,
även och kanske framför allt
ur rymningssynpunkt.

Vad sker då en rymning iscensatts
och lyckats? Här har diskuterats frågan
om polisanmälan vid en rymning. Allmänheten
har nog på sina håll fått intrycket,
att man från kriminalvårdens
sida tar mycket lätt på sådana händelser.
Så är naturligtvis inte fallet. Får jag
parentetiskt inskjuta att egentligen skulle
vi i denna debatt ha tillgång till en
statistik över rymningar som misslyckats
genom insatser och ingripanden
från personalens sida, ingripanden som
ibland sker med risk för personalens liv
och lem.

Rutinen vid en genomförd rymning
är först snabb anmälan till polisen för
den rymdes efterspaning samt anmälan
till centralmyndigheten. När sedan den
rymde anträffas, sker förhör med honom
och med all berörd personal. Var den
avvikne intagen på öppen anstalt, flyttas
han rutinmässigt till sluten anstalt. Detsamma
gäller även vid permissionsrymning.
Rymde han från sluten anstalt kan
det bli fråga om flyttning till någon av
de nya specialanstalterna, en i varje räjong,
som bl. a. har till uppgift just att
ta emot rymningsbenäget klientel. Rymmaren
går i allmänhet för att inte säga
undantagslöst förlustig möjligheten till
permission och s. k. fakultativ villkorlig
frigivning. Detta är en mycket kännbar
påföljd. Jag vill särskilt betona att
den fakultativa villkorliga frigivningen
av klientelet betraktas som en mycket
stor förmån. Att gå miste om den förmånen
uppfattas alltså som en stor för -

lust. Rymmaren förlorar även en del
andra förmåner, åtminstone under viss
tid. Han blir vidare regelmässigt isolerad
under en tid, högst en månad. Vidare
kan han — det har inte framkommit
under debatten — i varje fall vid upprepad
rymning räkna med att verkställighetstiden
förlängs genom beslut av
fångvårdsstyrelsen.

Alla dessa åtgärder ifrågakommer
även om rymningen inte lett till ytterligare
brott.

Vad beträffar personalens eventuella
fel och försummelser prövas upprättat
förhörsprotokoll över omständigheterna
vid rymningen av fångvårdsstyrelsen,
som kan utdöma disciplinär bestraffning
i form av varning eller suspension,
då fog finns för detta. Vid svårare förseelser
kan åtal anställas. Även entledigande
av personalen kan förekomma.

Under debatten har de metoder som
finns för att bekämpa rymningarna berörts.
Egentligen är det tre olika metoder
som här kan komma i fråga. Två av
dessa metoder har berörts tämligen utförligt,
den tredje endast flyktigt, och
jag skall därför mest uppehålla mig vid
den tredje metoden.

De två första metoderna är ju en utökning
av bevakningspersonalen samt förbättring
av de tekniska rymningshindren.
Att dessa metoder kan vara svåra
att begagna sammanhänger med konstruktionen
av de gamla, för en annan
behandlingsform avsedda anstalterna.
Det är klart att det är betydande svårigheter
förenade med att hindra de
intagna att i de tekniskt välutrustade
verkstäderna lägga sig till med verktyg
eller metallföremål som kan begagnas
vid rymning. Hundraprocentigt kan
man tydligen inte bekämpa rymningarna
ens genom täta och noggranna visitationer,
och sådana förekommer naturligtvis.

Den tredje metoden, som jag alltså
särskilt skulle vilja beröra, är nog
minst lika viktig som de båda första.
Jag tänker på att behandlingen av de in -

Måndagen den 9 december 19C3

Nr 36

27

Svar på interpellationer

tagna blir verkligt aktiv och meningsfull
även under andra tider av dagen än arbetstiden
och att uppkommande problem
av personlig art inte lämnas obeaktade
utan klaras upp så snart som
möjligt. Svårigheter att anpassa sig i
början av anstaltsvistelsen, oro för framtiden
och för de anhöriga, trassel i äktenskapet
med följande svartsjuka och
depression — sådant som kan sätta in
akut och därför kan leda till plötsliga
och oväntade rymningsförsök — konflikter
med medintagna och personal,
avslag på en permissionsansökan o. s. v.
är några av de vanligaste orsaksfaktorerna
i en rymningssituation.

Men sådana företeelser är tillgängliga
för både observation och viss behandling,
om det nämligen finns tillräcklig
och lämplig personal för ändamålet.
Lika väl som det går att bygga mekaniska
rymningshinder, t. ex. murar, går
det att anordna ett slags psykologiska
rymningshinder. Det är typiskt att rymningarna
är så vanliga under arbetslediga
tider. En intensiv verksamhet under
fritiden med fullt beaktande av det
angelägna i en god personlig kontakt
mellan intagna och personal och dessutom
en verkligt aktiv, kurativ verksamhet
är bra motgift mot rymningstendenser.

En ganska nyligen påbörjad praxis att
utse tillsynsman tidigt under anstaltsvistelsen
och bereda denne och den intagne
tillfälle till kontakt redan före frigivningen,
ja, t. o. m. i god tid före frigivningen,
kan i viss mån också ses som
ett led i strävandena att lösa upp inre
spänningar till följd av t. ex. oro för
framtiden vad gäller arbete och bostad
och benägenheten för irrationella flvktreaktioner.
Detsamma kan sägas om den
intensifierade arbetsanskaffningen genom
arbetsmarknadsstyrelsen åt anstaltsklientel,
vilken glädjande nog nu
är i gång och bör kunna medverka till
att dämpa klientelets oro inför frigivningen.
En mycket aktiv kurators- och
socialassistenttjänst och ett introduk -

ang. rymningarna från fångvårdsanstalterna

tionsförfarande med orientering till de
nyintagna om anstaltsförhållandena och
syftet med olika anstaltsbestämmelser
samt vart vederbörande kan vända sig
när det gäller personliga bekymmer etc.
kan säkert upplösa många rymningsplaner.
En introduktionsskrift från fångvårdsstyrelsen
till de intagna är också
snart färdig för distribution.

Det behöver också skapas praktiska
förutsättningar för ■— jag tror att det
var herr Börjesson i Falköping som betonade
det — ett fortlöpande studium
av de intagna, gärna med resultat i personlighetsdiagnoser
för var och en, bl. a.
med tanke på vikten av att få en säkrare
uppfattning om graden av den individuella
rymningsbenägenheten och om
arten av rymningsframkallande situationer.
En utbyggd vårdpsykiatrisk eller
psykologisk personalenhet i varje räjong,
som bl. a. arbetade med antydda
beredskapsuppgifter till förhindrande
av rymningar, vore här något att sikta
på.

Genom ett anförande av den ärade ledamoten
av denna kammare herr Hedin
i höstens remissdebatt förefaller det som
om man på sina håll föreställer sig att
så mycket som en fjärdedel av de intagna
befinner sig på fri fot såsom rymmare.
Så förhåller det sig naturligtvis
inte, och det menade säkert inte heller
herr Hedin. För att ta ett exempel kan
jag nämna att antalet intagna den 1 november
i år uppgick till 5 204. Antalet
förrymda var 85, d. v. s. drygt 1,6 procent
av hela antalet intagna.

Jag säger inte detta för att på något
sätt bagatellisera läget utan för att ge en
något annan belysning av de svårigheter
vi har att brottas med. Vill man att
syftet med anstaltsbehandling skall vara
träning för ett liv, inte i anstalt med
dess i princip abnorma levnadsförhållanden,
utan för ett liv ute i samhället —
och det syftet stannade lagstiftarna för
1945, då verkställighetslagen antogs —
måste man kunna ge tillfälle till träning
genom bl. a. permission och kolonivis -

28

Nr 36

Måndagen den 9 december 1963

Svar på interpellationer ang. åtgärder

telse i lämpliga doser med det risktagande
som därmed sammanhänger. Men
å andra sidan får detta inte ske till priset
av allmän osäkerhet ute bland den
laglydiga befolkningen. Detta är en
utomordentligt svår avvägningsfråga.
Den kunde lösas med större och bättre
utbildad personal av olika slag och har
därmed en viktig samhällsekonomisk
aspekt, som inte kan förbises.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag vill uttrycka min
stora tillfredsställelse över den positiva
anda, i vilken diskussionen förts här i
dag, och jag är tacksam för alla uppslag
som har kommit fram. Vi skall givetvis
pröva alla dessa. Jag har därför inte
någon längre kommentar att göra till
denna debatt. Till herr Börjesson vill jag
bara säga att vi har gjort fleråriga, omfattande
försök med TV som hjälpmedel
vid bevakningen, men tyvärr har
inte dessa utfallit särskilt lyckligt.

Beträffande förhållandena på Långholmen,
vilka berördes av herr Ståhl,
kan jag nämna att jag samma dag som
denna artikelserie började tog kontakt
med såväl generaldirektören i fångvårdsstyrelsen
som JK. Utredningen pågår.
Vederbörande fångvårdsdirektör
har redan kommit in med en viss utredning,
i vilken han bl. a. säger: »Artiklarna
har varit signerade av tidningens

polisreporter ----, som kritiklöst

anammat uppgifter från f. d. intagna,
som velat tjäna en slant och samtidigt
helt allmänt vädra sitt må vara förklarliga
missnöje med Långholmen. Man får
också det intrycket att de intagna velat
driva med en okritisk reporter.»

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellationer ang. åtgärder
mot kriminaliteten

Ordet lämnades på begäran till

mot kriminaliteten

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Med utgångspunkt från
utvecklingen inom kriminaliteten har
herr Hamrin i Jönköping och fröken
Wetterström riktat en rad frågor till
mig om kriminalitetens utbredning och
beträffande brottsförebyggande och
brottsbekämpande åtgärder. Jag anhåller
att få besvara dessa båda interpellationer
i ett sammanhang.

Den oro för utvecklingen på kriminalitetens
område, som både herr Hamrin
och fröken Wetterström ger uttryck för
i sina interpellationer, delas säkerligen
av oss alla. Interpellanterna har själva
dragit fram en rad fakta, som talar ett
blott alltför tydligt språk. Uppklaringsprocenten
beträffande anmälda brott är
låg, och vi har att räkna med en omfattande
dold kriminalitet. Alla gissningar
om den totala brottslighetens omfattning
blir därmed ytterligt osäkra. Gjorda
undersökningar talar dock för att
brottslighetens statistiska tyngdpunkt
har förskjutits nedåt på åldersskalan.

Också flera av de värderingar interpellanterna
har gjort är jag beredd att
skriva under. Att en effektiv polisverksamhet
bidrar till att hålla brottsligheten
nere är otvivelaktigt. Kriminologisk
forskning kan bidraga till att öka vår
insikt i frågorna om brottslighetens natur
och orsaker. Alkoholism och brottslighet
följs i stor utsträckning åt. I positiv
riktning verkar ökade utbildningsmöjligheter
och sund fritidsverksamhet
mot brottslighetens utbredning.

Några enkla patentlösningar på problemen
finns inte. Det är ej säkert, att
vi har att göra med en oavbrutet stegrad
och förvärrad brottslighet. Så långt
mätningar är möjliga, visar brottslighetskurvan
toppar och vågdalar. Till en
del kan vi ana oss till orsakerna, till en
del är de höljda i dunkel. Den kriminologiska
forskningen, som under de senaste
åren har intensifierats både här i
landet och utomlands, kan kanske bidraga
till att i någon mån ge oss säkrare

Måndagen den 9 december 1963

Nr 36

29

Svar på interpellationer ang. åtgärder mot kriminaliteten

.stöd för antaganden om orsakerna till
kurvans förändringar. Vi skall emellertid
inte vänta oss att detta forskningsarbete
omedelbart löser några kriminalitetsproblem.

Dessa problem har under senare år
i hög grad varit föremål för regeringens
uppmärksamhet och för dess handlande.
Polisväsendet står inför en genomgripande
omdaning, som främst syftar till
att stärka polisens effektivitet. Åklagaroch
domstolsorganisationerna kommer
att organiseras om efter riktlinjer, som
ger deras befattningshavare väsentligt
större möjligheter att syssla med den
ur samhällets synpunkt verkligt allvarliga
kriminaliteten. Den kriminologiska
forskningen har rustats upp. Vid sidan
av den rena forskarverksamheten har
betydande belopp anslagits för offentliga
utredningar för studium av problem rörande
ungdomsbrottsligheten. Kriminalvården
bygges ut, icke minst beträffande
eftervården, vars kriminalitetshäminande
betydelse har blivit alltmera uppenbar.
Och — vilket inte är det minst
väsentliga — vi får snart brottsbalken
med dess reformerade påföljdssystem i
kraft; i proposition till riksdagen
kommer att föreslås att balken får träda
i kraft den 1 januari 1965. Naturligtvis
kan inte heller det väntas bli någon
universalmedicin, som botar alla krämpor.
Vi tror oss dock med skäl kunna
vänta oss gynnsamma verkningar inte
bara av själva balkens bestämmelser
utan också av de med balken följande
lagändringar och tillämpningsföreskrifter,
som är under utarbetande i justitiedepartementet
och som jag avser att
inom en nära framtid lägga fram.

Fröken Wetterström har i sin interpellation
ifrågasatt införande av ett
arreststraff för ungdom. Detta spörsmål
debatterades ingående under förarbetena
till brottsbalken. När frågan
behandlades i riksdagen hösten 1962
tog riksdagen bestämt avstånd från tanken
på någon form av ungdomsarrest
efter engelskt eller tyskt mönster. Där -

vid pekade man på den möjlighet som
den nya påföljden skyddstillsyn ger till
anstaltsbehandling under en tid upp till
två månader för ungdomar över 18 år.
Beträffande det yngsta klientelet erinrades
om att enligt den nya barnavårdslagen
omhändertagande för utredning
före definitivt beslut kan ske under
högst fyra veckor. Jag anser det icke
böra komma i fråga att före brottsbalkens
ikraftträdande och innan vi har
haft några möjligheter att samla erfarenheter
göra några ändringar av det
påföljdssystem som för endast ett år
sedan beslöts efter ingående överväganden.

Beträffande läget på kriminalitetens
område skulle jag sammanfattningsvis
vilja säga att kriminalitetsproblemen
kräver vår oavbrutna uppmärksamhet.
Några omedelbara generella åtgärder
utöver vad som har framgått av vad jag
redan har sagt är jag emellertid icke
beredd att nu föreslå.

Jag har därmed, herr talman, i huvudsak
svarat på interpellationerna. Vad
beträffar ett par mera speciella frågor,
som fröken Wetterström har riktat till
mig, får jag anföra följande.

Frågor om polisverksamheten hör
alltjämt till inrikesministerns ämbetsområde,
och det ankommer därför inte
på mig att vidtaga några åtgärder beträffande
rekryteringen och utbildningen
av polisen. Inrikesministern har
emellertid lämnat mig följande upplysningar
i dessa frågor.

I enlighet med de riktlinjer som drogs
upp i prop. 1961:88, har under de senaste
åren flera åtgärder vidtagits för
att få till stånd en ökad och förbättrad
rekrytering till polisväsendet. Minimiåldern
för anställningssökande till polistjänst
har sänkts från 21 till 19 år,
och på försök har anordnats en särskild
polisiär utbildningslinje vid yrkesskolorna
i Stockholm, Lund och Uddevalla.
Vidare har till polisväsendets organisationsnämnd
knutits en befattningshavare
med särskild uppgift att i rekryte -

30

Nr 36

Måndagen den 9 december 1963

Svar på interpellationer ang. åtgärder mot kriminaliteten

ringsfrämjande syfte bedriva upplysningsverksamhet
angående polisyrket.
För att möjliggöra större enhetlighet
och planmässighet i den grundläggande
utbildningen av polisaspiranter har aspiranterna
fr. o. m. den 1 januari 1962
sammanförts i särskilda rekryteringsoch
utbildningssektioner. I samband
därmed har grundutbildningen förbättrats.

Dessa åtgärder har haft en mycket
gynnsam inverkan på rekryteringen.
Under de fem senaste åren före 1962
uppgick det årliga antalet anställda aspiranter
till i medeltal 525. Under 1962
steg antalet till 725, och under detta år
har hittills inte mindre än 850 polisaspiranter
blivit antagna.

Beträffande utbildningen har tillsatts
en särskild utredning — 1962 års polisutbildningskommitté
— för att framlägga
förslag till ett utbildningsprogram,
som skall tillgodose dagens krav på utbildning
för polismän. Kommittén beräknas
framlägga vissa förslag i detta
hänseende våren 1964.

Beträffande fröken Wetterströms fråga
om obehörigt innehav av narkotika
får jag efter samråd med socialministern
framhålla, att det är straffbart för
en enskild person att inneha narkotika
annat än då varan utlämnats till honom
som läkemedel. Efter riksdagens hörande
har nya bestämmelser utfärdats
i narkotikaförordningen den 14 decemmer
1962, som träder i kraft den 1 januari
1964. I denna förordning, som
bl. a. avser att ge större möjligheter att
ingripa mot den illegala narkotikahandeln,
stadgas skärpt straff för den som
innehar narkotika utan att vara berättigad
därtill.

Vidare anförde:

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Det skall noteras att
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
lämnat ett svar på min interpellation
som — låt vara att det måhän -

da är en smula magert i fråga om statistiska
och andra data — i alla fall
ger några väsentliga aspekter. För det
ber jag att få tacka statsrådet. I fråga
om den allmänna bedömningen och värderingen
är det just inte något som skiljer
oss åt.

Att detta mörka kapitel tagits upp i
riksdagen just nu bottnar inte — i varje
fall vad mig beträffar — i någon föreställning
om att det skulle röra sig
om något i historien förut okänt fenomen.
Statsrådet fäster uppmärksamheten
på att brottslighetskurvan alltid gått
i toppar och vågdalar. Det är alldeles
klart att så är fallet. Men när statsrådet
vidare påpekar att det inte »är säkert,
att vi har att göra med en oavbrutet
stegrad och förvärrad brottslighet»,
gör man den reflexionen att om det förliölle
sig så illa att det verkligen rörde
sig om en genom alla åren oavbrutet
stegrad brottslighet, skulle läget ju vara
direkt katastrofalt.

I den kriminalpolitiska debatten kan
man ibland stöta på diverse underliga
argument. Man kan få höra åberopas historiska
dokument, som skulle visa att
man redan i längst förflutna tider brottades
med dessa problem. Jag vill minnas
att man i något sammanhang åberopat
en klagan som Gustav Vasa en gång
lär ha uppstämt på Distings marknad,
där han varnade för den tidens självsvåld,
laster och brott, samt återigen en
stadga från 1619, vari en regent gruvligen
klagat över den våg av brottslighet,
som då tycks ha gått över landet.
Med andra ord: ingenting nytt under solen!
Laglöshet har funnits i alla tider.
Asocialiteten, brottsligheten är verkligen
ingen ny uppfinning. Det känner vi
nogsamt till. Men detta kan rimligtvis
inte vara någon tröst i dagens situation
eller anföras som någon förmildrande
omständighet, när vi skall ta ställning
till våra problem. Samhällstypen har ju
också, som bekant, i någon mån förändrats
!

Det verkligt allvarliga är väl ändå att

Måndagen den 9 december 1963

Nr 36

31

Svar på interpellationer ang. åtgärder mot kriminaliteten

vi trots ett enastående materiellt uppsving,
trots stigande upplysning och
oavlåtlig breddning av bildnings- och utbildningsvägarna
har att dras med den
plåga, det kräftsår som kriminaliteten i
alla dess mångskiftande uppenbarelseformer
utgör. Att det krävs skärpt etisk
fostran av vårt folk, synes vara alldeles
uppenbart — en fostran som tjänar till
att i allas medvetande utmejsla och levandegöra
fasta och obetingat giltiga
rätts- och moralbegrepp. I första hand
måste det självfallet ankomma på hemmen,
men också på skolan att här visa
vägen. Får jag därutöver anföra ännu en
synpunkt. Den aktuella kristendomsoch
skoldebatten måste i väsentlig grad
ses och sättas in just i detta sammanhang.

Nu säger statsrådet att de problem,
som har med brottsutvecklingen att skaffa,
under senare år i hög grad varit föremål
för regeringens uppmärksamhet
och handlande. Det betvivlas visst inte
Så är säkerligen förhållandet. Det verkligt
nedslående är likväl att vi trots det
som gjorts, ändå måste notera denna
topp i brottslighetskurvan. Det måste
väl ändå betyda att det någonstans finns
luckor i samhällets beredskap, att det
brister i ett eller annat avseende, när
det gäller de brottsförebyggande och
brottsbekämpande insatserna. Man måste
fråga: Har tillräckligt mycket gjorts
för att bygga upp en rimligt betryggande
försvarsvall mot brottsligheten? Har
samhällets insatser planerats och satts
in i tid? Har allt gjorts som kunnat göras?
Jag bara ställer frågorna. Jag är
fullt medveten om att jag är lekman på
detta område. Jag menar att jag just nu
representerar allmänheten, som på dessa
punkter hyser stark oro och därför ställer
frågor av just detta slag.

Statsrådet hänvisar till den kriminologiska
forskningen. Läget på detta område
har berörts tidigare här i dag, i debatten
om fångvårdskrisen. Statsrådet
säger att denna forskning har rustats
upp. Det är väl obestridligt. Men man

får väl ändå lov att konstatera, att det
alltjämt satsas obegripligt snålt på denna
sektor. Det bör observeras, att Sverige
tillhör de inte alltför många länder
som ännu i dag saknar en särskild lärostol
i kriminologisk forskning — ett faktum
som för inte länge sedan kom en
internationellt känd vetenskapsman,
chefen för rättspsykiatriska kliniken i
Stockholm professor Gösta Rylander, att
beteckna vårt land som direkt underutvecklat
på detta område. Det bör väl ändå
stå klart att alla reformer inom straffrätt
och kriminalvård mer eller mindre
blir ett steg ut i det stora ovissa, om
de inte i tillräcklig grad kunnat byggas
upp med fakta rörande exempelvis vad
det är som gör att en del människor —
alltför många människor — över huvud
taget kommer in på brottets bana. Om
man betänker vad kriminaliteten kostar
samhället i dag, direkt i brottslingsvård
och indirekt på många andra sätt, måste
de medel som ställs till forskningens
och vetenskapens förfogande betecknas
som — jag tvekar inte — löjligt små.

En känd brottsmålsadvokat med lång
erfarenhet, Hugo Lindberg, påpekar i
en i höst utkommen bok, där en del intressanta
reflexioner görs om »livet
utanför och innanför murarna», som han
uttrycker det, att det numera hör till
sällsyntheterna att materiell nöd driver
till brott. Han konstaterar att det ökade
välståndet i stället har grävt nya fåror
för brottsligheten. Men hur grävs dessa
fåror och hur skall vi kunna förebygga
att de grävs? Nog är detta saker som
väl skulle förtjäna ett ingående studium,
verklig forskning.

Man borde också lämpligen kunna
forska något beträffande en till synes
alldeles ny brottstyp under stark utveckling,
nämligen den fullkomligt meningslösa
skadegörelse, den vandalisering i
stundom otroligt hämningslösa former,
som i regel begås av unga lagbrytare och
som åsamkar samhället och enskilda
stora ekonomiska förluster. Jag har
inget speciellt recept att komma med

32

Nr 36

Måndagen den 9 december 1963

Svar på interpellationer ang. åtgärder

mot gravskändning och andra former av
vandalisering som man på sistone sett
skrämmande exempel på. Ingen annan
har det väl heller. Dessa händelser måste
vara en indikation på att det finns
något verkligt sjukt i vårt samhälle i dag.

Jag tänker inte heller uttala någon
mening om ett speciellt domstolsutslag,
som just nu flitigt debatteras i pressen
och annorstädes, men låt mig bara säga
att det väl är ett rimligt krav att de problem
som sammanhänger med ersättningsskyldigheten
vid brottslig gärning,
på något sätt löses. Jag tror att det väl
överensstämmer med allmän rättsuppfattning
att den som förövat ett nidingsdåd,
som vållat enskilda eller samhället
ekonomisk förlust, också ställs inför
uppgiften att i en eller annan form —
jag har ingen bestämd mening om vilken
form som är den absolut riktiga — betala
av eller arbeta av sin skuld. Kanske
kan det rent av betecknas som en elementär
och enkel pedagogik, rätt och
slätt. Det bör vara tillåtet konstatera att
med hittills tillämpade metoder brottsligheten
ingalunda minskat, utan visat
en tendens att stiga. Kan det då inte vara
rimligt att i förekommande fall pröva
andra metoder, förutsatt att de står i
överensstämmelse med svensk lag och
svensk rättsuppfattning?

Statsrådet bidrog för egen del inte
med några siffror för att belysa brottsutvecklingen.
Låt då mig i stället ge
några stickprov, som styrker vad jag
nyss sade om den allmänna trenden.

Under tredje kvartalet i år kom sammanlagt
85 938 brott mot strafflagen till
polisens kännedom. Det innebär en ökning
med ungefär 6 400 brott jämfört
med samma period i fjol. I brottsstatistiken
dominerar alltjämt kategorien
stöld, rån och egenmäktigt förfarande,
med inalles 66 840 brott som kom till polisens
kännedom; det finns som bekant
också en inte ringa s. k. dold brottslighet,
men att uppskatta den är ju alldeles
omöjligt. Inom den grupp jag nyss
nämnde kan bl. a. noteras 180 fall av

mot kriminaliteten

rån, vilket innebär en ökning jämfört
med motsvarande kvartal förra året med
över 16 procent. Antalet bilstölder uppgick
till 7 000 ä 8 000. Fortsätter att öka
gör också fallen av mycket grova brott,
mord, dråp, misshandel i olika former.

Jag kan inte förstå annat än att detta
är verkligt allvarliga, verkligt skrämmande
siffror. Det krävs i sanning en
kraftansträngning för att bringa utvecklingen
på detta mörka område under
kontroll. Jag vill inskjuta att jag är helt
övertygad om att den inriktning mot
humanare vårdmetoder och korrektionsmedel
som de senare årens reformarbete
innebär är väsentligen riktig och icke
medger någon återvändo. Detta vill jag
bestämt ha sagt. Men det utesluter självfallet
inte — det får helt enkelt inte
utesluta — att man inom denna allmänna
principiella ram ständigt omprövar
vägar och metoder. Detta gäller inte
minst den problematik som sammanhänger
med den efter kriget våldsamt
stegrade ungdomsbrottsligheten, djupt
alarmerande också därför att den, som
statsrådet påpekar, griper ned i allt lägre
åldersgrupper. Humanitetskravet, omsorgen
om människorna — det är ju här
fråga om i grunden olyckliga människor
och inget annat — låter sig väl förena
med kravet på tillbörlig fasthet i hållningen
från samhällets sida. På den
punkten kan det väl inte finnas några
delade meningar.

En faktor av utomordentligt oroande
slag som jag har tillåtit mig att fästa
uppmärksamheten på är den betänkligt
låga uppklaringsprocenten. I svaret verifierade
statsrådet rent allmänt detta
påstående. Det är bekymmersamt och
talande nog att landets justitieminister
nödgas göra denna mycket allvarliga
bedömning. Själv angav jag i min interpellation
några siffror som egentligen
säger allt i detta avseende. Den genomsnittliga
procenten utredda och uppklarade
brott för hela landet under perioden
1950—1955 uppgick till 39,2
procent men hade under perioden 1956

Måndagen den 9 december 1963

Nr 36

33

Svar på interpellationer ang. åtgärder mot kriminaliteten

—1960 sjunkit till 33,9 procent. Det betyder
alltså, herr talman, att inte ens
fyra brott av tio klarats upp. I Stockholm
kom man till rätta med endast var tionde
stöld. Nio stölder av tio blev alltså
ouppklarade. Det är ganska komprometterande
siffror och djupt allvarliga,
därför att de skulle kunna tas till intänkt
för påståendet att tesen om att
brott inte lönar sig inte längre har någon
relevans. Den svenska huvudstaden
uppges vara föremål för mindre smickrande
uppmärksamhet just ur sådana
bär synpunkter, vilket i så fall är ytterligt
beklagligt. Jag vet inte hur det förhåller
sig med den saken, men det har
i alla fall sagts mig, att så är fallet. Varje
ouppklarat brott innebär en frestelse
till nya brott — sammanhanget ligger
ju i öppen dag.

Statsrådet anför en del omständigheter
som skulle tyda på att man har att
räkna med en viss förbättring genom
förstärkning så småningom av de polisiära
resurserna. Självfallet får man innerligt
hoppas att denna optimism inte
skall komma på skam. Utan en kraftig
förstärkning av polisens personella resurser,
kvalitativt och kvantitativt, lär
man definitivt komma till korta med
brottsbekämpandet, och detta har vi
helt enkelt inte råd till. Man måste alltså
hysa en bestämd förväntan att den
verkligt stora samhällsfråga, för att
inte säga samhällsfara, som den hotfulla
brottsutvecklingen innebär, angrips
med om möjligt ökad kraft från
statsmakternas sida. Påkallar inte läget
rent av något initiativ, som skulle kunna
skapa förutsättningar och underlag för
ett stort och samlat grepp på hela den
problematik som här är för handen?
Jag avser ingalunda någon ny utredning
i konventionell bemärkelse, utan i stället
inrättande av en arbetsgrupp bestående
av företrädare både för den speciella
expertis på olika områden av betydelse
i detta sammanhang som går
att mobilisera och för den medborgaropinion
och det lekmannaförstånd som

också härvidlag bör äga talan. Jag är
övertygad om att en sådan arbets- eller
aktionsgrupp skulle genom att i detalj
fortlöpande följa upp utvecklingen på
detta område verksamt kunna bidra till
låt mig säga den samordning och helhetssyn
som det allvarliga läget kräver.

Jag skall, herr talman, inte resonera
vidare om detta nu. De debatter vi haft
i dag, först om fångvårdskrisen och
nu om brottsutvecklingen, kanske logiskt
borde ha tagits i omvänd ordning.
Om vi i rimlig grad kan klara kriminaliteten
och de problem som sammanhänger
därmed, betyder detta nämligen
att fångvårdskrisen i sin tur lättare kan
bemästras. Det skulle betyda inbesparade
miljoner åt samhället och — vad
som är väsentligare — innebära en möjlighet
att rädda människor åt samhället,
ty det är ju ändock först och sist det
vi vill med våra insatser på detta område.

Herr ANNERS (h):

Herr talman! Fröken Wetterström är
tyvärr förhindrad att vara närvarande
här i dag. Jag har lovat att i hennes
ställe tacka för det interpellationssvar
som statsrådet och chefen för justitiedepartementet
har lämnat. Jag uppfyller
detta löfte med desto större glädje
som tacket inte behöver bli en tom
formalitet. Jag är nämligen också i tillfälle
att uttrycka min glädje över tonfallet
och tendensen i svaret. Statsrådet
har här uttalat en oro för utvecklingen
på kriminalitetens område som vi alla
delar och påpekat att interpellanterna
själva dragit fram en del fakta som
talar ett blott alltför tydligt språk. Statsrådet
delar flera av de värderingar som
interpellanterna har gjort.

Emellertid finns det på flera punkter
anledning att hysa en mera begränsad
tillfredsställelse med svaret. Fröken
Wetterström hade ifrågasatt en undersökning
om ett införande av det norska
arreststraff som nu diskuteras. På den
punkten säger statsrådet att det inte nu

Andra kammarens protokoll 1963. Nr 36

34

Nr 36

Måndagen den 9 december 1963

Svar på interpellationer ang. åtgärder

bör komma i fråga att före brottsbalkens
ikraftträdande och innan vi haft
möjlighet att samla erfarenheter av den
göra ändringar i de påföljdssystem som
beslutats efter ingående överväganden.
Detta uttalande innebär i varje fall att
statsrådet inte definitivt avvisat tanken
utan lämnat möjligheten öppen.

Jag vill uttrycka min särskilda glädje
över de uppgifter från inrikesdepartementet
som lämnats beträffande polisrekryteringen.
Det är mycket tillfredsställande
att antalet aspiranter stiger
på detta sätt. Polisrekryteringen är en
nyckelpunkt i denna problematik. Polisens
kvantitativa och kvalitativa resurser
är dock i första hand avgörande
för medborgarnas rättssäkerhet och för
möjligheten att ta hand om brottslingarna,
så att de över huvud taget kan
bli föremål för den behandling och
vård vi kan ge dem. Därmed är jag
emellertid inne på ett område beträffande
vilket ett par formuleringar i svaret
ger mig anledning att uttrycka bekymmer.

Statsrådet säger att den kriminologiska
forskningen under senare år har
effektiviserats både här i landet och
utomlands. Litet längre ner i svaret säger
han att den kriminologiska forskningen
har rustats upp. Jag tycker att
dessa formuleringar är litet onyanserade.
Det kan lätt ge ett intryck av att
vi här i landet har en högt stående kriminologisk
forskning, och det är ju inte
fallet. På den punkten vill jag ansluta
mig till den kritik som framförts av
tidigare talare.

Jag har försökt göra en överblick
över den forskning som nu pågår i landet
och kommit till följande resultat.
Vi har en docent i kriminologi i Stockholm,
docent Sveri. Han har en treårstjänst
i rådet för samhällsforskning.
Han är nu inne i sin andra treårsperiod,
och ännu är ingen fast befattning
ordnad för honom. Det kanske blir det.
Det är dock ett otillfredsställande läge
för fast grundforskning. Vidare har vi

mot kriminaliteten

anslag till Nordiska kriminologiska
samarbetsrådet för flera tiotusentals
kronor, det medges. Sedan har vi två
stora utredningar, den Bergstenska utredningen
om ungdomsbrottsligheten
och Kjellinkommitténs arbete med Västeråsprojektet
— en form av försöksverksamhet
inriktad på den medelstora
stadens förhållanden. Men därvid stannar
det väl ändå i stort sett. Jag har
inte funnit någonting ytterligare som är
av den storleksordningen att det hör
hemma i denna bild.

Detta kan knappast betraktas som tillfredsställande,
särskilt när man uppmärksammar
att här i riksdagen år efter
år — jag tror sedan 1956 —• krav
på en professur i kriminologi har avslagits.
Vi har professurer i allt möjligt
i detta land och på områden där vi väl
behöver dem. Men vi har inte en professur,
en fast organiserad grundval,
för en grundforskning på det område
där vi ännu inte lyckats komma till
rätta med den sociala problematiken.
Detta är det sista stora reformområde
som finns kvar, och där står vi i stort
sett lika hjälplösa som tidigare inför
problemen. Det är inte ett hedrande
läge för Sverige, som dock har framstående
humanitära traditioner just på
detta område.

Man kan här fråga sig varför en kriminologisk
forskning är så viktig. Det
har talats om detta tidigare här i kammaren.
Jag skall endast försöka konkretisera
frågan.

För det första kan jag rent allmänt
säga, att det är en allmänt erkänd sanning
numera att nästa generations samhällsförhållanden,
särskilt på det tekniska
och det samhällsorganisatoriska
området, bestämmes av den grundforskning
som äger rum i dag, i vår generation.
Har vi en svagt utformad grundforskning
i denna generation får vi —
om det nu gäller kriminologi -— en dålig
kriminalvård i nästa. Förutsättningarna
för ett effektivt utvecklingsarbete
kommer att saknas.

Måndagen den 9 december 1963

Nr 36

35

Svar på interpellationer ang. åtgärder mot kriminaliteten

För det andra är den kriminologiska
forskningen av särskild betydelse för
utvecklingen av behandlingsmetoderna,
och det är där vi står så hjälplösa i dagens
situation. Det är nästan missvisande
eller i varje fall väl anspråksfullt
att beteckna det som i dag sker i våra
fängelser och på våra fångvårdsanstalter
som behandling och vård.

Målsättningen är den bästa och välmeningen
är stor, men resurserna saknas
i en mångfald hänseenden, inte minst
beträffande insikten i behandlingsmetoder,
alltså vad man egentligen skall
göra för att föra dessa människor till
rätta. Fångvårdsstyrelsen för för närvarande
en politik som går ut på att i största
möjliga utsträckning sysselsätta internerna
i ett arbete som kan vara intresseväckande,
stimulerande, ha en utbildande
effekt. Men därvid förblir det i
stort sett. Den psykiska terapi som förekommer
vid våra fångvårdsanstalter är
av mycket blygsam omfattning och kan
närmast betraktas som experimentverksamhet
på ett primitivt stadium — allt
på grund av bristande grundforskning.
Vad vi behöver är naturligtvis en kombination
av forskning och experimentverksamhet,
där vi har en med ordentliga
resurser utrustad grundforskning
som samarbetar med tillämpad forskning
och med fångvårdsstyrelsens experimentverksamhet,
så att man genom
växelverkan mellan dessa kan utveckla
effektiva behandlingsmetoder. Intill dess
att så har skett befinner sig vår kriminalvård
fortfarande på ett mycket efterblivet
stadium, och vår kriminalpolitiska
verksamhet står långt ifrån det mål
vi dock alla vill nå, nämligen att effektivt
hjälpa dem som verkligen är samhällets
olycksbarn.

Jag vet mycket väl, herr talman, att
frågan om den kriminologiska forskningen
och om en professur i kriminologi
hör hemma i ett annat departement
än det som statsrådet och chefen för
justitiedepartementet företräder. Men
det måste också rimligen förhålla sig

så, att statsrådet intresserar sig för dessa
frågor. De berör dock nära de frågor
han själv har att svara för. Jag vågar
därför vädja till statsrådet att han använder
sitt inflytande för att vi i detta
land skall få en bättre organiserad kriminologisk
forskning med bättre resurser,
så att de frågor det här gäller verkligen
kan angripas på ett effektivare
sätt i framtiden.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Den uppräkning av de
vetenskapliga resurserna på kriminologiens
område, som herr Anners gjorde,
var väl i det stora hela riktig. För att
bilden skall bli fullständig bör kanske
tilläggas att docent Sveri inte endast
upprätthåller en docentur vid Stockholms
universitet, utan också är föreståndare
för det vid universitetet inrättade
kriminalvetenskapliga institutet,
där nu en hel rad unga forskare arbetar.

Såsom herr Anners själv framhöll hör
inte frågan om inrättandet av en professur
i kriminologi hemma i justitiedepartementet.
Det är därför desto lättare
för mig att lova herr Anners att jag
skall göra vad jag kan för den saken.

I anledning av herr Hamrins anförande
vill jag bara meddela att vi inom
justitiedepartementet inför ikraftträdandet
av brottsbalken planerar en ytterligare
utbyggnad av de nu existerande
samarbetsformerna på kriminalvårdens
område. I departementet har utarbetats
och granskas för närvarande ett utkast
till direktiv för ett samarbetsorgan med
särskild uppgift att fortlöpande följa
brottslighetens utveckling och resultatet
av de åtgärder samhället vidtar mot
lagöverträdare.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr It, konstitutionsutskottets
memorial nr 16, samman -

36

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

satta konstitutions- och bankoutskottets
utlåtande nr 1, statsutskottets utlåtanden
nr 204—210, bevillningsutskottets betänkanden
nr 60 och 62, bankoutskottets
utlåtanden och memorial nr 30—33,
första lagutskottets utlåtanden nr 49—■
52, andra lagutskottets utlåtande nr 78
samt tredje lagutskottets utlåtanden nr
40—42.

§ 9

Till bordläggning anmäldes
sammansatta stats- och tredje lagutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående riktlinjer
för den statliga trafikpolitiken
in. m. jämte i ämnet väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtande nr 43,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648), dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 24,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1963/64, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden.

§ 10

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:

nr 377, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till rektorslöner vid kommunala
gymnasier; och

nr 379, i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder till främjande av
trafiksäkerheten, i vad motionerna avser
utredning av frågan om ett samordnat
organ för trafiksäkerhetsuppgifter m. m.
samt en fastare organisation av statens
trafiksäkerhetsråd; samt
från bevillningsutskottet:
nr 388, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om skattefrihet för viss ersättning till
Karlskronavarvet aktiebolag och Svenska
reproduktionsaktiebolaget, jämte i
ämnet väckta motioner.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.48.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 10 december

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollen för den 4 innevarande
december.

§ 2

Föredrogs, men bordlädes åter sammansatta
stats- och tredje lagutskottets
utlåtande nr 1, tredje lagutskottets utlåtande
nr 43 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 24.

§ 3

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
till riksdagen dels med förslag
till ändring i lagen den 28 juni 1962
(nr 371) om särskilda förmåner för vissa
internationella organisationer m. in.,
dels ock angående godkännande av protokoll
rörande privilegier och immunitet
för organisationen för europeisk
rymdforskning.

Utskottets hemställan bifölls.

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

37

Reglering i riksdagsstadgan av riksdagstjänstemännens avlöningsförhållanden

§ 4

Föredrogs och lades till handlingarna
konstitutionsutskottets memorial nr 16,
angående handläggningen av Wennerströmaffärens
konstitutionella sida.

§ 5

Reglering i riksdagsstadgan av riksdagstjänstemännens
avlöningsförhållanden

Föredrogs sammansatta konstitutionsoch
bankoutskottets utlåtande nr 1, med
anledning av väckta motioner angående
reglering i riksdagsstadgan av riksdagstjänstemännens
avlöningsförhållanden.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr PETTERSON i Degcrfors (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
delvis därför att kanslideputerade är
inkopplade på denna fråga, som har
med personalorganisationen att göra.
Kanslideputerade är ju riksdagens förhan
dlingsorgan gentemot de anställda
tjänstemännen.

Tågordningen är den, att sedan kanslideputerade
har behandlat ett ärende
kan den som inte är nöjd med resultatet
vända sig till bankoutskottet. Utskottet
är sålunda den klagomur den
misnöjde skall gå till. Här föreligger
nu två likalydande motioner, som innebär
att bankoutskottets befogenheter i
sådana överklagningsärenden skall överlåtas
till konstitutionsutskottet. Behandlingen
av motionerna har anförtrotts ett
sammansatt konstitutions- och bankoutskott,
som i sitt utlåtande refererar
motionerna men inte säger mera om
dem. I stället går utskottet över till helt
andra frågor och talar bl. a. om författningsutredningen,
vars betänkande
utskottet i vissa stycken citerar. Sedan
kommer utskottet fram till sin hemställan
att motionerna måtte anses besvarade
genom vad utskottet anfört.

.lag har förgäves försökt att läsa ut
någonting ur utskottets utlåtande —- och

jag har också anlitat experter på området
— så att man visste vad man hade
att rätta sig efter. Jag har bl. a. ställt
mig frågan huruvida bankoutskottets
utlåtande nr 39/1960 är satt ur funktion
genom den skrivning som här föreligger.
Och är kanslideputerades befogenheter
som förhandlingsorgan i personalärenden
nu borttagna? Enligt bankoutskottets
nämnda utlåtande skulle
ju kanslideputerade följa personalfrågorna
och även vidta vissa dellösningar.
Det har vi sysslat med både förra
året och i år. Skall vi nu dra ett streck
över dessa kanslideputerades åligganden?
I så fall är jag inte alls ledsen för
det. Tvärtom skulle det vara mycket
angenämt att bli befriad därifrån.

I slutet av utlåtandet säger utskottet:
»En ändamålsenlig lösning av detta
spörsmål bör i sin helhet kunna träda
i tillämpning, så snart riksdagen tagit
slutlig ställning till författningsutredningens
förslag angående omläggning av

riksdagens arbetsformer —---.» Men

från den tidpunkt då riksdagen tar ställning
till författningsutredningens förslag
och till den dag då den nya organisationen
skall träda i kraft kan det
dröja från tre till sex år. Därför vill
jag fråga om det är meningen att den
nya organisationen — om vi fattar
beslut om en sådan — skall träda i
tillämpning omedelbart efter det att
riksdagen eventuellt godkänt författningsutredningens
förslag?

Utskottet skriver också: »---del lösningar,

som befinnas angelägna, böra
dock redan dessförinnan genomföras.»
Vad är det för dellösningar?

Genom utskottets hela skrivning går
som en röd tråd att det mest angelägna
är att anställa riksdagens sekreterare,
eventuellt också notarier med sekreterargöromål,
på heltid. Menar utskottet
att vi redan på ett tidigt stadium skall
kunna tillsätta heltidsanställda sekreterare?
Det sätter jag ett stort frågetecken
för.

Sedan skriver utskottet också att ut -

38

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Reglering i riksdagsstadgan av riksdagstjänstemännens avlöningsförhållanden

skottet finner det naturligt att bankooch
konstitutionsutskotten begagnar sin
initiativrätt. Men det är flera utskott
som har sådan rätt. Och jag är litet
rädd för följderna, om även de skulle
börja använda den rätten på ett tidigt
stadium, då det gäller anställningsfrågor.

Vid den senaste förhandlingen i år
justerade vi upp lönerna för sekreterare
och notarier med sekreterargöromål,
och då var det meningen att uppgörelsen
skulle gälla till dess riksdagen tog
ställning till författningsutredningens
förslag.

Herr talman! Jag skall inte här ställa
något yrkande, men jag skulle sätta stort
värde på om någon talesman för utskottet
här kunde förklara vad man
egentligen skall läsa ut av föreliggande
utsko ttsutlåtan de.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag förstår att herr
Petterson i Degerfors känner sig orolig
närmast i sin egenskap av kanslideputerad.
Jag vill med en gång ha sagt
att föreliggande skrivning från det sammansatta
utskottet får ses som en kompromiss,
men jag vågar dock påstå att
alla varit eniga om att någon ny personalorganisation
inte skall träda i
funktion förrän riksdagen tagit ställning
till författningsutredningens förslag.
Det bör vid denna tidpunkt föreligga
förslag till personalorganisation,
som kan träda i kraft samtidigt med omläggning
av riksdagens arbetsformer.
Den oro som herr Petterson hyser på
denna punkt är enligt mina bedömanden
obefogad. Jag vill dessutom tillägga,
att skrivningen ju inte innebär någon
som helst ändring av nu rådande ordning.
Det gäller såväl anställda tjänstemän
i riksdagen som kanslideputerades
befogenheter och uppgifter, och
herr Petterson kan därför inte säga
sig vara löst ifrån den arbetsuppgiften.

När man frågar vad skrivningen om

dellösningar innebär vill jag svara, att
detta inte kan tydas på annat sätt än att
det sammansatta utskottet menat, att
man i nuvarande läge icke vill göra eu
fastlåsning vid gällande organisation,
om det skulle visa sig vara nödvändigt
med vissa organisatoriska förändringar.
Men man har å andra sidan inte i
detta sammanhang diskuterat eller övervägt
införandet av heltidsanställd personal.

Herr Petterson tog också upp frågan
om utskottets initiativrätt. Den punkten
bör emellertid bara ses i belysning
av det föreliggande förslaget från författningsutredningen,
som klart säger
att det bör åligga riksdagen själv att
närmare utreda frågan om personalorganisationen.
Därför vill jag påstå, att
utskottet här har gjort en beskrivning
av vad som förevarit i ärendet. Jag kan
därför på alla punkter lugna herr Petterson,
som alltså inte behöver hysa
några farhågor.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Jag vill bara anföra att
jag är nöjd med den förklaring herr
Adamsson lämnat. I denna fick vi åtminstone
en uppfattning om vart man
ville komma, vilket inte kan sägas om
utskottets skrivning.

Herr talman! Eftersom det nu antecknats
till protokollet skall jag som
sagt inte ställa något yrkande. Vi får
se vart utvecklingen leder.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Det är kanske skäl att
också från bankoutskottets sida endossera
den tolkning herr Adamsson gjort
för deras del, som från konstitutionsutskottet
ingått i det sammansatta utskottet.
Man är inte ute efter några nyheter,
utan man har tagit upp till behandling
en fråga som väckts motionsledes
men inte klarades av vid den riksdag
då den framfördes och som därför återkommit
till 1963 års riksdag.

Vi måste erkänna att det är en ytterst

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

39

Utvidgad statlig kreditstödsverksamhet m. m.

väsentlig fråga som på detta sätt har
aktualiserats. Den har varit uppe gång
på gång på det sätt som redovisas i det
sammansatta utskottets utlåtande, men
man har inte kommit fram till någon
fullständig lösning. Också i fortsättningen
gäller uppdraget till kanslideputerade
från 1960 års riksdag att fungera som
en riksdagens beredning vad beträffar
anställning av personal.

Bankoutskottets utlåtande nr 28 från
1961 är naturligtvis fortfarande giltigt,
och vad som sägs om dellösningar får
väl anses vara en formulering, som man
gärna velat ha med för att inte författningsutredningen
skall skjutas i förgrunden
som något som kan förhindra reformer
under mellantiden.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 6

Utvidgad statlig kreditstödsverksamhet
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
204, i anledning av väckta motioner om
utvidgad statlig kreditstödsverksamhet
m. m.

Utskottet hade till behandling förehaft dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ebbe Ohlsson (I: 4) och den andra inom
andra kammaren av herrar Nordgren
och Darlin (II: 3),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (I: 308) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
in. fl. (II: 366), i vilka hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om skyndsam utredning
av frågan att genom bättre kreditmöjligheter
befrämja den enskilda handelns
utveckling och rationaliseringssträvanden,
varvid i motionerna anförda riktlinjer
rörande lån genom företagareföreningarna,
statlig kreditgaranti och lån

från ATP-fonderna särskilt borde beaktas,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson in. fl. (1:309) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (11:365), i vilka hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om skyndsam utredning i
syfte att skapa bättre kreditmöjligheter
och kapitalförsörjning för de enskilda
företagen inom lastbiltrafikbranschen,
varvid lån genom företagareföreningarna
ur hantverks- och industrilånefonden
eller med statlig kreditgaranti
särskilt borde prövas i enlighet
med vad i motionerna anförts,

dels ock en inom andra kammaren
av herr Carlsson i Stockholm väckt motion
(II: 569), vari hemställts bl. a. att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa,
att den nyligen tillsatta utredningen
om företagareföreningarnas
verksamhet erhölle i uppdrag att jämväl
utreda möjligheterna för företag inom
handels-, service- och distributionsverksamhet
att erhålla långfristiga krediter
genom företagareföreningarna.

Utskottet hemställde,

a) att motionerna 1:308 och 11:366,
I: 309 och II: 365 samt II: 569, sistnämnda
motion i vad den avsåge utredning
om utökade kreditmöjligheter, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda; b)

att motionerna I: 4 och II: 3 samt
II: 569, i vad de avsåge omedelbart beslut
att utvidga nuvarande möjligheter
för erhållande av statlig kreditgivning,
icke måtte av riksdagen bifallas;

c) att motionerna I: 4 och II: 3, i vad
de avsåge ramen för statlig kreditgaranti,
icke måtte av riksdagen bifallas;

d) att motionen II: 569, i vad den avsåge
utredning rörande förtroendekrediter,
icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Per Jacobsson, Widén,
Per-Olof Hanson, Åkerlund, Per Peters -

40

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Utvidgad statlig kreditstödsverksamhet m. m.

son, Sundin och Staxäng, fröken Elmén
samt herrar Eliasson i Sundborn,
Andersson i Knäred, Nelander, Källstad
och Turesson, vilka ansett att utskottet
under a) bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 308 och II: 366, I: 309 och
II: 365 samt II: 569, sistnämnda motion
i vad den avsåge utredning om utökade
kreditmöjligheter, i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla att åt utredningen angående
företagareföreningarnas organisation
och verksamhet genom tilläggsdirektiv
uppdroges att i enlighet med
vad reservanterna anfört utreda frågan
om rådande förhållanden rörande de
mindre och medelstora företagens kapitalförsörjningsproblem
m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! I detta utskottsutlåtande
behandlas en rad motioner, som gäller
de mindre företagens kredit- och kapitalfrågor.
Det har i olika avseenden
begärts en sådan utredning eller sådana
åtgärder som syftar till att förbättra
kreditförsörjningen. Bland motionerna
är också ett par partimotioner från centerpartiet.
Den ena tar sikte på en utredning
i syfte att förbättra den enskilda
handelns kreditmöjligheter för
att därmed främja den enskilda handelns
rationaliseringssträvanden. Den
andra partimotionen berör möjligheterna
att skapa en bättre kreditförsörjning
för de enskilda företagen inom
lastbilstrafikbranschen.

Statsutskottets majoritet har tyvärr
ställt sig avvisande till motionsyrkandena,
i varje fall i dessa delar. Utskottsmajoriteten
hänvisar bl. a. till att
kommittén för näringslivets lokalisering
i sitt nyligen avgivna betänkande
framfört synpunkter som kan vara av
betydelse i sammanhanget. Vidare uttalas
att den förra året tillsatta utredningen
angående företagareföreningarnas
organisation och verksamhet kan

väntas lämna material för belysning av
bl. a. de rent organisatoriska förutsättningarna
för en utvidgning av de insatser
som för närvarande görs av företagareföreningarna.
En annan utredning
som torde komma att framlägga förslag
är 1959 års förlagsinteckningskommitté.

Ett stort antal reservanter har yrkat
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skall »anhålla att åt utredningen
angående företagareföreningarnas organisation
och verksamhet genom tilläggsdirektiv
uppdrages att i enlighet med
vad utskottet anfört utreda frågan om
rådande förhållanden rörande de mindre
och medelstora företagens kapitalförsörjningsproblem
m. m.». Reservanterna
har förutsatt att tilläggsdirektiven
skulle medföra att utredningens sammansättning
kompletteras.

.lag vill, herr talman, med några ord
motivera vår partimotion och reservanternas
yrkande. I praktiskt taget alla de
väckta motionerna framförs yrkanden
och utredningsförslag och det ifrågasätts,
om nuvarande kreditmöjligheter
är tillräckliga. Vi inom centerpartiet
har den bestämda uppfattningen att det
finns anledning pröva, huruvida omfattningen
av kreditstödet från det allmänna
via företagareföreningarna är
tillräcklig och inriktningen den rätta.

Vi blundar inte alls för — jag säger
detta på grund av vad utskottsmajoriteten
har anfört — att det kan ha stor
betydelse att AB Industrikredit fått väsentligt
vidgade utlåningsmöjligheter
och att AB Företagskredit inrättats för
inte så länge sedan. Men uppenbart är
att varken företagareföreningarna eller
de nämnda instituten för närvarande
täcker hela det område där kreditmöjligheterna
behöver utökas. Inte minst
gäller detta för den enskilda handeln
med dess starka strukturförändring. Vi
vet att varje rationalisering, varje strukturförändring,
ställer krav på krediter,
och skall man få kapital på rimliga villkor
måste krediterna vara långfristiga.
Många gånger kan vederbörande må -

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

41

Utvidgad statlig kreditstödsverksamhet m. m.

hända inte heller ställa fullt bankmässiga
säkerheter.

Lastbilsföretagen har samma problem.
Det är inte någon hemlighet att
kreditbehovet för dessa företag är stort
och att ränte- och amorteringsvillkoren
ofta är otillfredsställande. Krediterna
är kortfristiga och räntekostnaderna
alltför höga.

Det erkänns av alla att företagareföreningarna
har mycket stor betydelse.
Men frågan är om den avgränsning som
nu gäller kan få fortfara att gälla; bedömningen
görs från utgångspunkten
att krediterna skall avse företag som
bedriver tillverkning. Men i ett väl organiserat
samhälle spelar ju serviceföretagen
inte någon underordnad roll —
de har tvärtom mycket stor betydelse,
inte minst inom handel och transportväsende,
för möjligheterna att tillgodose
konsumenternas önskemål, att varorna
skall distribueras på det billigaste
och rationellaste sättet. Finns det då
någon rimlig anledning föreskriva att
serviceföretagen inte skall kunna komma
i fråga för det stöd som företagareföreningarna
kan ge mindre företag?

Vi reservanter menar att det under
alla förhållanden inte finns något motiv
för att motsätta sig att frågorna utreds.
Självfallet kan lokaliseringsutredningens
förslag, om det presenteras för
nästa års riksdag, ha en viss betydelse
i sammanhanget. Förslagets betydelse
för exempelvis den enskilda handeln
och för lastbilsföretagen skall emellertid
inte överdrivas — förslaget får i
dessa fall knappast mer än indirekt betydelse.

Vad förlagsinteckningskommittén beträffar
råder det inget tvivel om att en
reform i den riktning många önskar
skulle väsenligt förbättra kreditgivningen.
Men också härvidlag är möjligheterna
begränsade.

Vi reservanter har svårt att förstå att
den utredning som nu sysslar med företagareföreningarnas
organisationsproblem
på något sätt skulle utgöra ett hin2*
— Andra kammarens protokoll 1963.

der för ett upptagande av frågan om
kreditgivning kan ske på ett vidare fält
än vad som för närvarande är fallet.
Först och främst bör man, i varje fall
enligt vår mening, klargöra företagareföreningarnas
framtida verksamhet och
verksamhetsfält. När man har gjort detta
klart för sig, bör man försöka utforma
organisationen i enlighet härmed.
Det kan inte vara rationellt att först
utreda frågan om organisationsformerna
och därefter diskutera verksamhetens
inriktning.

Det är i alla händelser uppenbart att
de problemställningar som reservanterna
tagit upp går väsentligt utöver vad
denna utredning har att syssla med. Av
detta skäl, herr talman, har vi yrkat att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära vidgade direktiv för den
pågående utredningen om företagareföreningarnas
organisationsformer och
även föreslå en komplettering av utredningens
sammansättning. Som kammarens
ärade ledamöter lätt kan finna har
motionerna i detta ärende i hög grad
funnit stöd hos remissinstanserna.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Beträffande stödet till
den mindre företagsverksamheten torde
i princip inga meningsskiljaktigheter
finnas. De mindre företagen i vårt land
har en betydande andel inte bara av
företagsbeståndet utan även av den totala
omsättningen och av antalet anställda.
Svårigheterna för de mindre företagen
ligger inte minst på kapitalförsörjningens
område. Där behövs ett
komplement till de vanliga kreditinstitutens
verksamhet med bankmässiga säkerheter.
Det var också till1 detta som
riksdagens beslut år 1960 syftade.

Remissinstanserna understryker kraftigt
bristen på riskvilligt kapital, inte
minst då det gäller småföretagen. Utöver
den hjälp som dessa kan få via AB
Industrikredit och AB Företagskredit,
Nr 36

42

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Utvidgad statlig kreditstödsverksamhet

vilkas verksamhet mera är inriktad på
större lån och vilka också kräver säkerhet,
behövs därför företagareföreningarnas
mera liberala långivning.

Företagskreditutredningen framhöll i
sitt betänkande år 1961, att förutsättningen
för en mera väsentligt utökad
utlånings- och garantiverksamhet bör
vara att föreningarna med eget kapital
engageras i ett visst risktagande. I anslutning
till detta finner statskontoret
i sitt remissyttrande lämpligt att det
närmare undersökes, vilka utvecklingsmöjligheter
som härvidlag kan erbjuda
sig.

Företagareföreningarnas förbund påpekar
att möjligheterna till självfinansiering
har försämrats genom den allmänna
tilläggspensioneringens införande.
Därför måste det vara en riktig åtgärd
att återlån från dessa fonder underlättas
för småföretagen. Klart är väl
också att ryckigheten i kreditpolitiken
verkat hämmande för denna bransch.

Eftersom företagareföreningarnas organisation
och verksamhet just nu är
föremål för utredning, har vi reservanter
ansett det lämpligt att de många kapitalförsörjningsproblem
för de mindre
och medelstora företagen, som förts
fram i olika motioner till årets riksdag,
genom tilläggsdirektiv anförtros åt den
arbetande utredningen för närmare analys.
Utan en sådan ingående penetrering
är det enligt min mening svårt att
ta ställning till åtskilliga av dessa
frågor.

Föremålen för denna analys skulle
vara frågorna om ökad statlig kreditgaranti
till nyetablering av mindre företag,
främjande av den enskilda handelns
utveckling och rationalisering
samt kapitalförsörjningen för lastbilstrafikbranschen.

Den gränsdragning som i 1960 års
riksdagsbeslut gjordes för stödet genom
företagareföreningarna, nämligen att
detta skulle vara påkallat från sysselsättnings-
eller lokaliseringssynpunkter,
kanske också bör omprövas. Nyetable -

m. m.

ringsstöd kan visserligen ges i viss utsträckning
redan nu, men de till förfogande
stående medlen för riskkapital
till stöd för prövande av nya idéer, som
kan framkomma på detta område, är
otillräckliga.

Herr talman! Med hänvisning till de
framförda synpunkterna ber jag att få
yrka bifall1 till reservationen av herr
Ivar Johansson m. fl.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Utskottsbehandlingen
av de väckta motionerna om utvidgad
statlig kreditstödsverksamhet har varit
mycket ingående. Förutom föredragningen
inför utskottet har icke mindre
än elva remissinstanser yttrat sig över
de synpunkter som framförts i motionerna,
och dessa synpunkter har i
många fall varit nog så kritiska. Trots
detta har vi icke kunnat uppnå enighet
om utskottets hemställan. Majoriteten
är, av orsaker till vilka jag skall återkomma,
icke beredd att nu föreslå utredning
i enlighet med yrkandena i
motionerna.

Man kan fråga sig om det inom något
område pågår så många utredningar
som när det gäller den mindre företagsamhetens
problem. Omkring sju
olika utredningar behandlar spörsmål
som direkt eller indirekt berör denna
viktiga samhällssektor. Icke minst mot
denna bakgrund kan det starkt ifrågasättas
om vi inte bör avvakta resultaten
av några av dessa utredningar innan
nya kommer till.

Det är utskottsmajoriteten fullständigt
fjärran att på något sätt förringa
betydelsen av de frågor som motionärerna
påtalar. Här möter vi spörsmålen
om förbättrade kreditförhållanden för
mindre och medelstora företag och möjligheter
att utvidga kreditstödet till att
omfatta nya områden, inom lastbilstrafikbranschen,
detaljhandeln och distributions-
och serviceverksamheten. Det
föreslås också ökat stöd åt nyetableringar
genom hjälp med kapitalförsörj -

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

43

Utvidgad statlig kreditstödsverksamhet m. m.

ningen för enskilda företagare utan tillräckliga
egna kapitalresurser.

Vi är fullt medvetna om att dessa
mindre företag har stor andel i vårt näringsliv,
vare sig vi betraktar företagsbeståndet,
totala omsättningen eller antalet
sysselsatta. Vi hävdar vidare att
dessa företagsformer allt framgent kommer
att utgöra en viktig del av vårt
näringsliv. Det är därför angeläget att
goda förutsättningar finns och vidmakthålls
för denna företagsamhet.

1960 års riksdag behandlade ingående
den statliga stödverksamheten för
hantverk och småindustri. Denna stödverksamhet
skall utgöra ett komplement
till den verksamhet som vanliga kreditinstitut
bedriver.

Vad utskottsmajoriteten nu ifrågasätter
är om den lämpliga tidpunkten redan
är inne att ompröva nu gällande
regler. Som redan anförts är flera utredningar
sysselsatta med spörsmål
inom hithörande område.

Vi har för det första 1959 års förlagsinteckningskommitté,
som bl. a. har
att överse och modernisera förlagsinteckningsinstitutet
med beaktande av
de spörsmål som framkommit och de
olika intressen som gör sig gällande
på området. Det talas i direktiven
om att rationaliseringen av näringslivet
medfört att numera även serviceföretag
och företag som bedriver
handel, hantverk och transportrörelse
har lösa inventarier och lager av
råvaror och produkter till betydande
värden.

Det är att förvänta att kommittén
kommer att framlägga förslag om utbyggnad
av förlagsinteckningsinstitutet
med ökade möjligheter för näringsidkare
att med sina lager och inventarier
som säkerhet kunna erhålla lån hos affärsbanker
m. fl. På så sätt öppnas
möjligheter för i motionerna berörda
branscher att i större utsträckning få
sitt kreditbehov tillgodosett hos de vanliga
kreditinstituten.

Vi har för det andra lokaliseringsut -

redningen, som nyligen avlämnat sitt
betänkande och bl. a. föreslår att ett
särskilt statligt kreditstöd införes för
lokaliseringspolitiska intressen. Nuvarande
låne- och kreditverksamhet åt
småföretagen bör bedrivas parallellt
med det lokaliseringspolitiskt inriktade
stöd, som utredningen föreslår. Nära
samverkan bör ske med de organ som
nu handlägger ärenden angående statligt
stöd till industri- och hantverksföretag.
Kreditstöd bör enligt utredningen
kunna ges till nyetablering, omlokalisering
och utvidgning av befintliga industrier
och även till ny-, till- och
ombyggnad av turistanläggningar.

Dessa utredningens olika synpunkter
är av stor betydelse icke minst för bedömningen
av den kreditstödsverksamhet,
som nu bedrives av företagareföreningarna
och som särskilt tar sikte
på sysselsättnings- och lokaliseringsfrågor.
Utredningens förslag är nu föremål
för remissbehandling, och då många
av förslagen sammanfaller med de synpunkter
som återfinns i motionerna talar
allt för det rimliga i att avvakta
remissvaren och kommande proposition.

Vidare kan erinras om den förra
året tillsatta utredningen angående företagareföreningarnas
organisation och
verksamhet. Här har vi att förvänta besked
om de rent organisatoriska förutsättningarna
för en utvidgning av de
insatser som för närvarande göres av
nämnda föreningar. Om tyngdpunkten
i dessa föreningars verksamhet förskjutes
från konsultationsservice i tekniska,
kommersiella och finansiella frågor till
direkt kreditgivningsverksamhet, aktualiseras
— som riksgäldsfullmäktige
framhållit — en rad praktiska och principiella
frågor, som väl utredningen
kommer att behandla.

Genom dessa utredningar är det möjligt
att småföretagens finansieringsproblem
kan komma att lösas på andra
vägar än de i motionerna föreslagna.
Utskottsmajoriteten finner det därför

44

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Utvidgad statlig kreditstödsverksamhet m. m.

naturligt, att ett ställningstagande till
frågan om en översyn av det nuvarande
statliga kreditsystemet och övriga spörsmål,
som upptagits till behandling i motionerna,
bör anstå till dess statsmakterna
kunnat överblicka de förslag, som
framlagts eller kommer att framläggas
av dessa utredningar.

Vid 1960 års riksdag beslutades en
omorganisation av AB Industrikredit,
varigenom bolagets kreditmöjligheter
väsentligt Audgades. Detta bolag har
under en lång följd av år verkat för
kreditgivning åt de mindre och medelstora
företagen. Vidare tillkom efter
beslut av 1962 års riksdag ett särskilt
institut, AB Företagskredit, för de mindre
och medelstora företagens upplåning
och då i första hand långfristiga krediter.

Utskottet redovisar utförligt sina motiveringar.
Jag har här endast berört
utskottets förslag. Det framgår vidare
att remissvaren varit ganska utförliga.
De redovisas som bilagor A—T och
återfinns på sidorna 8—42 i utskottets
utlåtande.

Med det anförda hemställer jag, herr
talman, om bifall till statsutskottets
hemställan i dess utlåtande nr 204.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Om jag nu med några
få ord särskilt uppmärksammar detaljhandelns
kapitalförsörjning så har jag
därmed icke bortsett från hantverkets
och småindustriens problem i samma
sak. Tvärtom: jag är helt på det klara
med vilka svårigheter man brottas med
i kapitalavseende även inom dessa betydelsefulla
näringar. Men detta har
redan med skärpa belysts i olika sammanhang,
bl. a. nu i debatten av herrar
Eliasson i Sundborn och Nelander.

Som jag i motionen nr 569 i denna
kammare framhållit anser jag det angeläget
med en utredning om möjligheterna
för företag även inom distributionsledet
att erhålla liknande lånemöjligheter
som hantverket och småin -

dustrien nu liar via företagareföreningarna.
Saneringen av våra innerstadskärnor
aktualiserar varje dag behovet
av ökade kapitalresurser för att mindre
och medelstora företag, som måste lämna
sina nuvarande lokaler, skall bli i
stånd att skaffa nya för sin fortsatta
verksamhet.

Den pågående kraftiga rationaliseringstakten
inom näringslivet, särskilt
inom handeln, kräver ökade insatser av
kapital. Jag finner det därför angeläget
att statsmakterna i snabbare takt och i
större omfattning engagerar sig i den
kreditgivning som är nödvändig, om
man vill att mindre och medelstora företag
inom för allmänheten betydelsefulla
branscher skall kunna leva vidare
och utvecklas i takt med tidens
krav. Dess innehavare har i de flesta
fall mångårig erfarenhet och branschvana
och skulle vara väl skickade att
äga och driva de större företag som i
dag är nödvändiga för att stå sig i den
skärpta konkurrensen och för att tillfredsställa
de större krav som konsumenterna
i dag ställer på handeln.

Genom den pågående urbaniseringsprocessen
har en tydlig koncentration
av butikerna till vissa centra förmärkts.
Inom exempelvis livsmedels- och lanthandelsområdet
nedläggs årligen ett par
hundra småbutiker av olika skäl. Men
även inom städerna är butiks do den stor.
Därigenom sker också en fortlöpande
stegring av butiksstorleken. Större butiker
ger bättre möjligheter att rationalisera
driften och göra ekonomiska inköp.
Men de fordrar också större kapitalinvesteringar,
och då det egna kapitalet
icke räcker till så uppstår frågan
om möjligheterna att låna felande kapital.

En faktor som får allt större betydelse
för detaljhandelns utveckling är
samhällets lokaliseringspolitik. I den
mån denna kommer att innebära att den
offentliga serviceverksamheten, i form
av institutioner och myndigheter aA''
olika slag, koncentreras till särskilda

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

45

Utvidgad statlig kreditstödsverksamhet m. m.

centra dit den industriella verksamheten
sedan dirigeras, måste också detaljhandeln
ges en motsvarande lokalisering.
Att en medveten lokaliseringspolitik
beträffande detaljhandeln är på
väg sedan flera år tillbaka märks särskilt
beträffande varuhusen. Jag skall
icke fördjupa mig i detta stora spörsmål
och dess konsekvenser för den enskilda,
självägande detaljhandeln. Jag
vill bara omnämna problemet och påpeka
hur även dessa tendenser tvingar
fram större och mera kapitalkrävande
enheter, om den enskilda butiken skall
ha möjligheter att konkurrera med de
stora varuhuskedjorna.

De ekonomiska förhållandena inom
detaljhandeln varierar givetvis från
bransch till bransch, ja, man vågar nästan
säga från företag till företag. I flertalet
branscher är emellertid konkurrensen
mycket hård, särskilt mellan
olika grupper eller block. De integrerade
företagsformerna, d. v. s. konsumtionsföreningarna
och mångfilialföretagen,
har oftast den fördelen gentemot
den övriga enskilda handeln att de kan
göra ekonomiskt fördelaktiga storinköp.
Däremot synes intet ha framkommit
som skulle tyda på att dessa företagsformer
skulle ha lägre kostnader än enskilda,
moderna butiker. Rationaliseringen
inom handeln hindras emellertid
i viss mån av kraven på service av
olika slag.

Jag skulle som målsättning för morgondagens
butik vilja säga att den skall
bjuda konsumenterna ett allsidigt sortiment
till lägsta möjliga priser och med
all den service som krävs och samtidigt
ge innehavaren och hans anställda skälig
ersättning. Men för att detta skall
vara möjligt och för att vi även i
framtiden skall få behålla en tillräckligt
stor andel av enskilda självägande
detaljhandlare, som på allvar och med
tillräckligt stora enheter kan taga upp
konkurrensen med varuhuskedjorna,
fordras det pengar och åter pengar. I
detta syfte bör även den enskilda de -

taljhandeln ha möjlighet att genom företagareföreningarna
erhålla långfristiga
krediter. Utredningen om företagareföreningarnas
verksamhet borde beredas
tillfälle att pröva även detta spörsmål
och även ta upp frågan om s. k. förtroendekrediter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Ilyltancler, Berglund, Wiklund, Westberg
och Rimmerfors (samtliga fp).

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Vi hör ofta både från
denna och andra talarstolar uttryck för
uppskattning av de mindre företagens
insatser. Vi vet också att många olika
utredningar är tillsatta för att utarbeta
förslag som kan tillgodose de mindre
företagens berättigade intressen.

Tyvärr väntar vi emellertid alltjämt
på resultat av alla dessa utredningar.
Mot den bakgrunden har de mindre
företagarnas representanter och organisationer
ansett det nödvändigt att på
nytt fästa uppmärksamheten på de svårigheter
som här föreligger. Dessa svårigheter
finns behandlade i exempelvis
de motioner som har samband dels med
denna punkt, dels med nästa ärende på
föredragningslistan. Motionerna tar
bl. a. upp frågan om utvidgning av de
statliga kreditåtgärderna och möjligheterna
att kunna nyetablera och utveckla
mindre företag inom praktiskt
taget alla branscher. De tar vidare sikte
på återlånerätten från ATP-fonderna,
företagareföreningarnas verksamhet och
ökade möjligheter för företagareföreningarna
att framför allt på rådgivningens
område kunna ge det stöd, som
de mindre företagen behöver för att
kunna hävda sig i konkurrensen.

Inom många branscher fordras större
ekonomiska resurser än man för närvarande
har tillgång till för att kunna
starta företag och utveckla befintliga
sådana. Företagen är beroende av kapitalkrävande
teknisk utrustning o. s. v.

46

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Utvidgad statlig kreditstödsverksamhet m. m.

Detta i sin tur kräver riskvilligt kapital.
En primär fråga i det sammanhanget
är ökade möjligheter till självfinansiering.
Detta sammanhänger med
skattelagstiftningen. På den punkten
har vi upprepade gånger redogjort för
hur de mindre företagarna ser på denna
lagstiftning, och då det gäller möjligheten
till självfinansiering anser vi
inte att de mindre företagen har samma
möjligheter som övriga företagsformer
inom det svenska näringslivet. I
det fallet liksom på några ytterligare
punkter, som jag inte skall uppta tiden
med att gå närmare in på, borde de
mindre företagen komma i samma ställning
som övriga företag.

Om man alltså verkligen menar allvar
med talet om de mindre företagens
betydelse, dessas möjligheter till fortsatt
utveckling, och om man sätter värde
på den personliga och individuella
service dessa företag kan ge, är det på
tiden att de ställs i samma klass som
övriga företag inom det svenska näringslivet.

Mot den bakgrunden, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservanternas
förslag.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att anföra några synpunkter i anledning
av herr Mellqvists försvar för utskottsmajoritetens
ståndpunktstagande. Jag
vill upprepa vad jag sade i mitt första
anförande, nämligen att det enligt vår
mening är rimligt att man klargör verksamhetens
inriktning och omfattning
innan man tar upp företagareföreningarnas
organisationsformer till diskussion.

Herr Mellqvist åberopade en del remissinstanser,
bl. a. riksgäldskontoret,
och framhöll att åtskilliga remissinstanser
hade avstyrkt motionerna. Jag skulle,
herr talman, till kammarens protokoll
vilja få noterat att det kanske inte
är så särskilt originellt att statliga myndigheter
och verk avstyrker motioner

av det här slaget. De remissinstanser,
som står denna verksamhet väsentligt
närmare och så att säga har skon på
sig och vet var den klämmer, har ställt
sig i hög grad positiva till motionärernas
utredningskrav. Detta gäller i stor
utsträckning i fråga om centerns partimotioner
angående förbättrade kreditmöjligheter
för den enskilda handeln
och för företag inom lastbilsbranschen.

Jag vill erinra om att Sveriges hantverks-
och industriorganisation, Företagareföreningarnas
förbund, Sveriges
köpmannaförbund och Svenska lasttrafikbilägareförbundet
i sina remissyttranden
har uttalat sig mycket positivt
för att dessa problem måtte bli föremål
för utredning.

Man kan inte påstå att dessa problem
är tillfredsställande lösta. Om jag håller
mig till den enskilda handeln och
till lastbilsbranschen är jag mycket väl
medveten om att det finns vissa företag
inom den enskilda handeln som kan
hjälpa människor att åtminstone delvis
finansiera en affär. Men man får komma
ihåg dels att dessa krediter inte är
tillräckliga, dels att de ibland kan leda
till att vederbörande köpman kommer
i ett alltför markant beroendeförhållande
till kreditgivaren.

Beträffande lastbilsbranschen är det
ingen hemlighet att en del av de krediter,
som företagare inom den branschen
tvingas att ha »i toppen», ibland kan
förorsaka vederbörande en ränteutgift
på upp till 10 procent. Det är enligt
min mening ett ganska gott bevis för
att någonting måste göras på detta område.
Den uppfattningen, att servicenäringarna
bör behandlas på ett speciellt
sätt och inte få del av samhällets stöd
för att förbättra kreditmöjligheterna,
är inte rimlig. I ett välorganiserat samhälle
måste servicefunktionen betraktas
som en mycket viktig del av samhällsmaskineriet.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Sedan hundra år har

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

47

Utvidgad statlig kreditstödsverksamhet m. m.

Marx-kritikerna påvisat småföretagens
seghet och till och med utbredning under
den kapitalistiska utvecklingsetappen
som ett bevis för att marxismens
koncentrationsteori skulle vara felaktig.
Jag tror att vad vi nu upplever inom
den mindre företagsamheten bringar
denna sekelgamla diskussion i erinran.

Det är minst sagt en dramatisk process
som äger rum. Enbart efter andra
världskriget har 30 procent av de mindre
företagen här i Sverige försvunnit.
Det rör sig enbart bär om cirka 200 000
olika företagare, som på kort tid har
försvunnit. Naturligtvis är det framför
allt inom jordbruket som denna skövling
bär försiggått, men den utbreder
sig även inom den övriga småföretagsamheten.

Jag tror att storproduktionens stormande
utveckling varken kan eller bör
hejdas. Men även om de små företagen
inte kan räddas, måste ändå människorna
räddas. Jag förstår inte att det
skall vara så svårt för utskottet att finna
en gemensam nämnare för att undvika
den uppdelning på två grupper
som bär skett, varvid socialdemokraterna
kommit att stå i den ena, skall vi
säga negativa gruppen, och de borgerliga
partiernas representanter i den
andra.

Såvitt jag kan förstå av utskottsmajoritetens
ståndpunktstagande är det viktigaste
skälet till att man inte vill gå
med på en utvidgning av direktiven att
man först hör skaffa sig en bild av hur
dessa företagsförenlngars organisation
och verksamhet utformas innan man
tar itu med vad som är viktigast för
småföretagen, nämligen frågan om de
över huvud taget framdeles skall existera.
Nu försvinner cirka 20 jordbruk
och 3 småföretag per dag, och denna
process bara ökar. Därför vill jag på
den grupps vägnar som jag företräder
anmäla, att vi kommer att rösta för reservationen.
När det nu finns en utredning
tycker vi det vore rimligt att man
även utreder problemet om kapitalför -

sörjningen för de mindre och medelstora
företagen.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Jag hoppas först och
främst att de borgerliga är mycket tacksamma
för att de får stöd från kommunistiskt
håll och för betyget att det
är de borgerliga som står på »den positiva
sidan» i denna fråga.

Jag har emellertid begärt ordet av ett
annat skäl än för att säga detta. Både
i motionerna, i reservationen och i diskussionen
bär frågan om ATP-fonderna
nämnts. Jag sitter själv med i en styrelse
för den ATP-fond, som handhar
medel från de mindre företagen med
upp till 50 anställda. I denna styrelse
behandlas också långivningen med särskild
hänsyn tagen till de mindre företagens
kapitalförsörjning.

Herr Nelander hänvisade till att man
skulle öka återlåningen från ATP-fonderna,
vilket skulle vara en hjälp för
småföretagen. Rent tekniskt sett blir
det ingen hjälp den vägen. På borgerligt
håll upprätthåller man fiktionen att
en ökad återlåningsrätt skulle ge mera
pengar till företagen. Faktum är i stället
att inga pengar stannar i ATP-fonderna.
De går ut till låntagare på marknaden.
När företagen genom AB Industrikredit,
AB Företagskredit och motsvarande
ansöker om pengar, kan de
räkna med att hälften av de pengar
som ställs till dessa företags förfogande
kommer från löntagarna via ATP-fonderna.

En ökad återlåning skulle betyda, att
mindre pengar skulle gå till företagarlån
den sedvanliga vägen. Vilken hjälp
skulle det vara, herr Nelander? Herr
Nelander säger att sedan ATP tillkommit
det nu blivit svårt för småföretagarna.
Får jag då fråga: Är det här ett
nytt problem som har uppkommit? Fick
man låna mera från SPP? Det har inte
blivit mindre pengar till småföretagen
genom ATP:s tillkomst, tvärtom!

Här har talats om att ett nytt särskilt

48

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Utvidgad statlig kreditstödsverksamhet m. m.

institut, AB Företagskredit, har tillkommit.
Detta nämns i utskottsutlåtandet. I
reservationens andra stycke står att
nyföretagsamhet ställer sig särskilt kostsam.
Det är räntorna som är höga. Låt
oss se litet på vad de borgerliga gör
när det kommer till kritan på en sådan
här punkt. Vid det senaste sammanträdet
med tredje fondstyrelsen, som har
hand om småföretagsamheten inom
ATP-fonderna, var frågan uppe om att
fonden skulle hos Kungl. Maj :t begära
tillstånd för att få köpa reverslån av
AB Företagskredit.

I samband därmed meddelade föredraganden
att dylika reverslån torde
komma att löpa med en ränta som ligger
minst en kvarts procent över den
ränta som Industrikredit f. n. betalar.
Motivet — enligt den vanliga uppfattningen
på kapitalmarknaden — är att
AB Företagskredit bedriver utlåning
mot sekundärkrediter.

Att AB Företagskredit bedriver utlåning
mot sekundärkrediter måste, så
långt jag kan bedöma det, betyda att det
är motiverat att AB Företagskredit för
sin utlåning erhåller en något högre
ränta än AB Industrikredit — på grund
av den ökade säkerhetsrisken. Men detta
kan inte göra det motiverat att från
långivarnas sida på kaptitalmarknaden
kräva en annan och högre ränta för lån
till AB Företagskredit än för lån till
AB Industrikredit. Med det aktiekapital
och den garantifond som finns inom
AB Företagskredit och med den begränsning
av företagets upplåningsrätt
som är stadgad i relation till dess tillgångar
finns det ingen anledning att
räkna med större risk vid lån till AB
Företagskredit än till AB Industrikredit
— men väl vid lån från AB Företagskredit.
Den ökade risken täcks av den
högre räntan på utlåningen. Men det
har enligt min bedömning ingenting
med inlåningssidan att göra. Om man
emellertid på kapitalmarknaden är så
konservativ i sin uppfattning, att man
vill ta ut denna enligt min uppfattning

onödigt förhöjda ränta, borde man kunna
skapa extra garantier genom någon
form av borgensåtagande från Kungl.
Maj:ts sida. AB Företagskredit har ju
kommit till i syfte att skapa bättre lånevillkor
för småföretagen. Därför bör
allt göras för att undvika den ytterligare
och med hänsyn till reella säkerhetsskäl
ej motiverade högre räntan på lån
till AB Företagskredit.

Dessa synpunkter har jag framfört i
styrelsen för den tredje ATP-fonden,
såsom reservation i anslutning till den
skrivelse som ATP-fonden skall avlåta
till Kungl. Maj:t och som jag nyss åberopade.
I denna ATP-fond, som är speciellt
inriktad på småföretagen, sitter
representanter för partier som är företrädda
bland reservanterna i utskottet.
I den sitter med representanter för småföretagen.
Vilket stöd får småföretagen
från de partier, vilkas företrädare
nu står som reservanter, när
man i fonden kommer till ett avgörande?
När det kommer till ett avgörande
vill ingen från det borgerliga hållet
vara med om att bevaka, att dessa onödiga
kostnader besparas småföretagarna.
Så bunden är man i sin konservativa
syn på kapitalmarknadsfrågor, att
man inte ens kan ta hänsyn till att här
icke föreligger någon ökad risk. Man
bara följer den traditionella bedömning,
som anläggs av dem som hittills
har bestämt på kapitalmarknaden. Resultatet
blir en extra onödig belastning
på småföretagen. Från borgerligt håll
fanns inte en enda medhjälpare i fråga
om reservationen i fondstyrelsen på
denna punkt.

Småföretagarna bör nog inte förlita
sig på de borgerliga lockbeten som läggs
ut under ett valår. Kommunisterna är
väl inte heller mycket att trygga sig
till även om de, av taktiska skäl, går
ihop med de borgerliga på denna punkt.

När det kom till ett avgörande, fanns
det endast från socialdemokratiskt håll
det yttrande som jag citerat — från
borgerligt håll ingenting.

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

49

Utvidgad statlig kreditstödsverksamhet m. m.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag kan instämma i
det mesta av det som herr Hagnell här
har framfört. På en punkt menar jag
emellertid att det finns anledning att
påpeka en viktig sak. Varken ur kommunistiska
partiets eller ur regeringspartiets
synpunkt bör det vara ett intresse
att ge de borgerliga partierna
möjligheten att framställa sig som de
som har omtanke om denna relativt
stora grupp. Här gäller det ju icke något
annat än att kartlägga behovet av kreditmöjligheter.
Det torde ha varit ganska
lätt att på den punkten komma
till en gemensam ståndpunkt, därför att
varken det parti jag företräder eller
regeringspartiet kan i sak ha något att
invända mot en sådan kartläggning.

Herr ELIASSON i Sundhorn (ep):

Herr talman! Jag tänker inte gå in på
vad herr Hagnell sade om hur man
handlat inom den tredje fondstyrelsen.
Om jag minns rätt har i varje fall inte
vårt parti någon företrädare i den styrelsen.
Därför har jag ingen anledning
att ta upp saken till diskussion.

Jag vill bara påminna herr Hagnell
om att man i de resonemang, som förts
från vårt håll både i dessa motioner
och i tidigare sammanhang, har pekat
på att de nuvarande reglerna för återlån
från ATP-fonderna inte är särskilt
väl utformade för att passa de mindre
företagen. Om jag inte missminner mig
är det lägsta belopp man kan få låna
500 kronor per år. Eftersom man får
låna högst 50 procent av de årligen inbetalade
avgifterna, förutsattes alltså
att företagen har en så stor lönesumma,
att det blir en årlig avgift på 1 000 kronor.
Desutom skall krediterna amorteras
på endast få år. Detta medför att
om det skall bli fråga om krediter av
någon betydelse för de mindre företagen,
får de en hel portfölj av lån, och
det blir ändå ganska små lånebelopp.

Vi har i olika sammanhang pekat på

de möjligheter som föreligger till förbättringar.
Man kan höja den procentuella
gränsen över 50, och vi har också
pekat på möjligheten att »ackumulera»
beloppen några år. Det finns också den
möjlighet som herr Hagnell var inne
på, nämligen att skapa hypoteksinstitut
vilkas obligationer dessa fonder kan
köpa, så att på det sättet medel förs
ut till de mindre företagen.

Man har tagit ett steg på den sistnämnda
vägen genom skapandet av AB
Företagskredit och AB Industrikredit.
Jag vill gärna säga till herr Hagnell,
för att det inte skall bli något missförstånd,
att jag tillhör dem som menar
att man även när det gäller dessa två
institut, men framför allt de institut
som kan komma till i framtiden, kunde
överväga andra former än de hittills
tillämpade. Dessa har ju lett till att man
fått en räntestruktur som inte är så
gynnsam som den annars skulle ha varit,
om herr Hagnell förstår vad jag
menar. De nuvarande reglerna är inte
helt tillfredsställande.

Herr Hagnell säger att om man ökar
återlånen så kommer inte ATP-fonderna
i och för sig att tillföra marknaden
mera medel. Det vill jag inte diskutera.
Problemet är ju att de nuvarande
reglerna inte ger de mindre företagen
samma chans som de stora att få krediter.

Får jag till sist, herr talman, påpeka
att utskottsutlåtandet har försetts med
rubriken »utvidgad statlig kreditstödsverksamhet».
Det är angeläget att i debattens
slutskede slå fast, att det inte
är några subventioner som reservanterna
och motionärerna begär utan sådana
institutionella former för kreditgivningen
och kapitalförsörjningen, att
de mindre företagen kan få tillgång till
krediter på rimligare villkor och till
rimligare räntor. Därmed skulle vi få
en marknad som mera än den gör i
dag kännetecknas av likställdhet mellan
de stora företagen och de mindre och
medelstora.

50

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Utvidgad statlig kreditstödsverksamhet

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
framhöll att inte alla remissinstanser
ställt sig så avvisande till motionerna
som jag skulle ha gjort gällande.
Men jag hänvisade bara till att av de
elva remissinstanser som yttrat sig bär
flertalet ställt sig mer eller mindre avvisande
till dessa propåer. Jag vet också
att riksgäldsfullmäktiges yttrande
inte var enhälligt. Yad jag åberopade
var majoritetens ståndpunkt. Jag vet
mycket väl att herr Eliasson var en av
de två reservanterna.

Att hantverket och den mindre företagsamheten
har stora problem är det
väl ingen som har förnekat. Under årens
lopp har ett ökat samhälleligt stöd
byggts upp, men vi är ändå inte tillfredsställda
med de nuvarande förhållandena.
Vad vi sagt är bara att vi vill
avvakta de pågående utredningarna,
framför allt lokaliseringsutredningen
vars förslag nu är ute på remiss, innan
vi begär nya utredningar eller tilläggsdirektiv
till sittande utredningar. Det
är här skiljelinjen går mellan utskottsmajoritetens
uppfattning och reservanternas.

Till herr Carlsson i Stockholm vill
jag säga, att vid en av de många föredragningar
som ägde rum inför avdelningen
framhölls att på detaljhandelsområdet
har exempelvis lanthandeln
för närvarande inga som helst kreditsvårigheter.
Det är alltså olika på olika
områden. Jag vill också erinra om de
kreditinstitut som har skapats inom
handeln.

Att herr Hagberg, efter att ha hänvisat
till marxismen och talat om att människorna
skall räddas, anslöt sig till den
borgerliga reservationen är väl i och
för sig inte så anmärkningsvärt. Herr
Hagberg och hans parti försöker naturligtvis
fånga upp allt missnöje som
finns. Jag vill bara som en förklaring
till majoritetens ståndpunkt säga, att
den politik som socialdemokratien fört
under årens lopp ändå har inneburit

m. m.

att också småföretagsamheten och hantverket
har fått ett ökat samhälleligt
stöd. Vi har ingalunda satt punkt för
denna verksamhet nu. Vad vi menar är
bara — jag återkommer till det — att
man bör avvakta de pågående utredningarna
innan man tar några nya initiativ
till förbättringar. Vi är inte alls,
som herr Hagberg försöker göra gällande,
rädda för någon opinionsstorm
från småföretagarhåll. Vi kan hänvisa
till vad vi gjort under årens lopp, och
vi betraktar som sagt inte denna verksamhet
som ett avslutat kapitel. Vi vill
gå vidare, men vi vill ha fastare mark
att stå på innan vi kommer med förslag
till förbättringar inom detta stora
område.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Får man inte fastare
mark att stå på för fortsatt behandling
av denna fråga, därest man får kartlagt
själva problemet beträffande behovet
av kredit? Det trodde jag var
ganska självklart. Vi har inte försökt
spekulera i något missnöje. Vi vill däremot
hindra de borgerliga partierna att
spekulera i missnöje på ett sådant sätt,
att missnöjet riktar sig mot arbetarrörelsen
i dess helhet.

Herr MELLQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Den kartläggning som
herr Hagberg talade om bär vi fått genom
lokaliseringsutredningen. Dess förslag
är nu ute på remissbehandling,
och vi väntar att en proposition därefter
kommer att framläggas.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Man kan nog aldrig
hindra de borgerliga från att försöka
framställa sig som de som visar omtanke
om småföretagen. Det finns heller
ingen anledning att hindra dem
därifrån — de får väl göra det försöket.
Vad man bör göra klart är emellertid,
att när ett avgörande skall träffas beträffande
en onödig kostnadsfördyring

Tisdagen den 10 december 19G3

Nr 36

51

Utvidgad statlig kreditstödsverksamhet m. m.

för småföretagen har småföretagen
inget stöd från borgerligt håll. I fondstyrelsen
sitter representanter för Arbetsgivareföreningen,
småföretagens organisationer
och RLF. Jag tror inte att
herr Eliasson i Sundhorn bär rätt när
han försöker rädda centerpartiets anseende
på den punkten.

Herr Eliasson har fel även på en annan
punkt, nämligen när han säger att
återlånen till småföretagen skulle vara
en väg för dem att få mera pengar.
Ökad återlåning innebär inte att det
blir mera pengar i ATP-fonderna; det
blir tvärtom mindre pengar i dessa fonder
att låna ut till företagen. När nu
ATP-fonderna går med på den nya kreditgivningen
via AB Industrikredit och
AB Företagskredit och svarar för hälften
av lånen till dessa institutioner, så
innebär återlånen i lika hög grad ett
sätt att dra undan möjligheten till kapitalförsörjning
för näringslivet som
ett bidrag till de företag som just för
ögonblicket får återlån. Totalt sett får
näringslivet inte mera pengar den vägen.

Det har dessutom visat sig att återlånen
lättast kan utnyttjas av de stora
företagen. Det är mycket riktigt, som
herr Eliasson säger, att de belopp som
småföretagen kan få genom återlån blir
mycket små.

Det finns anledning att i detta sammanhang
tänka på de höga kostnaderna
för de nystartade företagen, som från
oppositionens sida har åberopats. Vilka
medel att återlåna finns för deras del?
De har emellertid en möjlighet att få
pengar ur ATP-fonderna via AB Företagskredit.
Vägen över återlån, som här
har rekommenderats, är tyvärr inte
framkomlig.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag tycker det är anmärkningsvärt
att herr Hagnell i denna
riksdagsdebatt tar upp diskussioner om
protokollsanteckningar eller citat från
tredje fondstyrelsens sammanträden.

För ordningens skull vill jag upplysa
om att mig veterligt sitter ingen representant
för högerpartiet med i tredje
fondstyrelsen.

Herr Hagnell talade också om ökad
återlånerätt och sade att även om en
sådan skulle accepteras skulle den inte
ge mera pengar. Naturligtvis blir det
inte sammanlagt mera pengar, herr Hagnell,
men vad de mindre företagen begär
är att dessa pengar fördelas efter
samma och rättvisa grunder åt såväl
det ena som det andra företaget.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Alla vill vi ju att näringslivet
skall utvecklas gynnsamt och
snabbt, och vi bär gjort åtskilligt på
många områden i detta syfte.

Rationaliseringen och specialiseringen
ställer betydande anspråk på distributionen
och transportväsendet. Endast
om det finns en snabbt och effektivt
verkande distributions- och transportapparat
kan man fullt utnyttja fördelarna
av den arbetsfördelning, som är en
av specialiseringens och rationaliseringens
grundsyften.

På sina håll tycks man emellertid
anse att distribution, handel och transporter
inte är produktiva i samma mening
som den egentliga varuproduktionen.
Detta betraktelsesätt bär i någon
män avspeglat sig vid utformningen av
det statliga kreditstödet till mindre och
medelstora företag. Både direktlånen
via företagareföreningarna och de statliga
kreditgarantierna är — om man
undantar turisthotellnäringen —■ i huvudsak
avsedda för varuproducerande
företag.

Det är enligt min mening dags att
tänka om på denna punkt. Transporterna,
distributionen och handeln är
som jag sade en grundläggande förutsättning
för rationaliseringen, för att
varorna skall komma ut till konsumenterna.
Konsumenter är ju numera alla,
sedan den gamla självhushållningen
upphört.

52

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Utvidgad statlig kreditstödsverksamhet

Den enskilda handeln undergår i våra
dagar betydande förändringar. Inom
detaljhandelsbranschen bildas stora
kedjor, och det ställs betydande krav
på butikslokalernas inredning ur hygienisk
synpunkt o. s. v. I huvudsak
kan väl utvecklingen mot stora kedjor
sägas ha varit fördelaktig, även om det
finns en del avigsidor att peka på i
det sammanhanget. Det har blivit mer
och mer trångt för de små detaljhandlarna.
De måste uppenbarligen finna
nya vägar för att kunna ta upp en effektiv
konkurrens.

Emellertid tror jag inte att man är
inne på rätt väg, om man vill hänvisa
den enskilda handeln att i fråga om kapitalförsörjning
vända sig till sina leverantörer,
vilket ju nu sker i mycket
betydande utsträckning. Den enskilda
handeln blir bunden på ett helt annat
sätt än om den kan få sina pengar hos
en långivare. Sveriges köpmannaförbund
pekar också just på de missförhållanden,
som uppstår om handeln på
detta sätt blir beroende av leverantörerna
— jag citerar vad Köpmannaförbundet
säger på denna punkt: »Det förtjänar
understrykas, att den kreditgivning
till detaljhandeln, som sker via
partihandeln, ofta medför ett beroendeförhållande
till denna, som inte är
önskvärt ur den enskilde köpmannens
synpunkt. Detta beroendeförhållande
går i vissa fall vida utöver det beroende,
i vilket en låntagare står till en långivare,
eftersom långivaren i förstnämnda
fall är leverantör av varor och kan
frestas att utnyttja sin ställning som
långivare vid försäljningen av dessa
varor. Särskilt betänkligt blir detta i
förhållande till leverantörsföretag, hos
vilka köpmännen själva saknar ekonomiskt
inflytande.» Det är bl. a. denna
beroendeställning som vi finner mycket
angeläget att man försöker komma
ifrån.

En annan bransch, som vi har tagit
upp i en av de motioner som nu är föremål
för riksdagens behandling är

m. m.

lastbilsbranschen. Enligt företagna vederhäftiga
utredningar är räntesatsen
för krediter inom lastbilsbranschen 10
procent. Det är alltså fantastiska räntor
det rör sig om. Jag tycker inte att samhället
med kännedom om sådant kan
vänta alltför länge på resultatet av utredningar,
särskilt som man inte ens
vet om dessa frågor tas upp i de åberopade
utredningarna. Det är nämligen
delvis beroende på hur man tolkar utredningsdirektiven,
vad man tror att
man inom utredningarna kan ta upp.
Särskilt gäller det utredningen rörande
företagareföreningarnas organisation
och verksamhet. Det är faktiskt tveksamt,
om den utredningen med sina
nuvarande direktiv över huvud taget
kan ta upp frågan om vidgning av kreditstödet
till nya branscher. Därtill
kommer att företagareföreningarna endast
svarar för en del av de kreditformer
som bär kan komma i fråga.

Jag tycker att utskottsmajoritetens
hållning, som visserligen inte kan betraktas
som negativ, dock inte är tillräckligt
positiv, inte är så positiv som
förhållandena kräver. En verkligt positiv
inställning kunde knappast ha utmynnat
i något annat ställningstagande
än det som reservanterna gått in för.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Ilerr HAGNELL (s):

Herr talman! Först ett påpekande av
formell innebörd med anledning av vad
herr Nordgren sade om det anmärkningsvärda
i att citera en punkt ur
tredje fondstyrelsens protokoll. Det gäller
§ 54 i protokollet. Den är i sin helhet
offentliggjord genom att den intagits
i en skrivelse till Kungl. Maj :t.

Det är anmärkningsvärt hurusom alla
vill förneka, om inte sina mästare så
åtminstone sina partivänner. Om också
inte ordförandena i partierna sitter med
i ATP-fondernas styrelser, så sitter i
alla fall partifolk med där. Införandet
av ATP föregicks ju av partipolitiska

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

53

Utvidgad statlig kreditstödsverksamhet m. m.

strider. Det var ett väl bevakat område
politiskt sett. Även om det inte var
partikanslierna som utsåg styrelseledamöter
i ATP-fonderna, så har styrelseledamöterna
utsetts under medverkan
från sådana som var politiskt engagerade
i samband med ATP-reformens
genomförande. Den styrelseledamot,
som herr Nordgren inte vill kännas vid
som representant, är en direktör från
Arbetsgivareföreningen. Så långt jag
vet och förstår är han väl en duktig
högerman liksom den andre var centerpartist.
Folkpartiet är också representerat
genom en riksdagsman, i den mån
det vill utnyttja den platsen.

Saken gäller alltså inte partierna direkt,
men hela ATP-systemet är en så
politiskt klar fråga, att partierna aldrig
försummar att bevaka denna punkt.

Jag tog upp detta exempel dels på
grund av reservanternas uttalande om
de onödigt höga kostnaderna för småföretagen,
dels på grund av utskottets
omnämnande av AB Företagskredit och
dels därför att det i debatterna här
nämndes att ATP borde skötas bättre
gentemot småföretagen. Mitt exempel
visar vad ATP gör just i fråga om den
fond som har hand om kontakten med
småföretagen. När man där står inför
ett avgörande blir det inte något borgerligt
stöd när det gäller att bespara
småföretagen en onödig extra räntekostnad,
utan det är socialdemokraterna
som får se till att dessa företags intressen
bevakas.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Det är väl inte, herr
Hagnell, mycken idé att fortsätta diskutera
vilka som representerar den ena
eller andra i tredje fondstyrelsen. Jag
vill bara säga att direktör Svensson,
som jag tror tillhör styrelsen och som
är tjänsteman inom RLF, icke såvitt jag
vet är medlem av centerpartiet.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Jag finner det ganska

anmärkningsvärt att herr Hagnell här
i kammaren berör förhållandena inom
tredje fondstyrelsen och åberopar överläggningar
och reservationer som där
förekommit. Riksdagen har ju inte någon
som helst möjlighet att bedöma vad
man i denna styrelse har för sig.

Herr Hagnell sade att det sitter även
en riksdagsman i tredje fondstyrelsen,
som alltså skulle deltagit i styrelsens
sammanträde. Ingen av de närvarande
kamraterna i denna kammare, som jag
tillfrågat, har kännedom härom.

Det är väl en riktig praxis att vi inte
här i kammaren diskuterar förhållanden
inom områden, beträffande vilka
föreliggande handlingar icke lämnar
någon information. Ingen kan alltså bemöta
de olika påståenden som herr
Hagnell framfört.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eliasson i Sundborn begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. a) i
utskottets utlåtande nr 204, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Ivar Johansson

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående

Nr 36

54

Tisdagen den 10 december 1963

Underlättande av mindre och medelstora företags avsättning på den internationella
marknaden

omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 106 ja och 101 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. b—d

Vad utskottet hemställt bifölls.

att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 313 och II: 362, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att åt utredningen
angående företagareföreningarnas
organisation och verksamhet genom
tilläggsdirektiv uppdroges att utreda
jämväl frågan om underlättande av de
mindre och medelstora företagens avsättning
på den internationella marknaden,
särskilt den västeuropeiska.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

§ 7

Underlättande av mindre och medelstora
företags avsättning på den internationella
marknaden

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
205, i anledning av väckta motioner om
underlättande av mindre och medelstora
företags avsättning på den internationella
marknaden.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Mattsson (I: 313) och den andra inom
andra kammaren av herr Antonsson
(11:362), hade hemställts att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att utredningen angående företagareföreningarnas
organisation och
verksamhet genom tilläggsdirektiv måtte
få uppdrag att utreda jämväl frågan
om underlättande av de mindre och
medelstora företagens avsättning på
den internationella marknaden, särskilt
den västeuropeiska.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 313 och II: 362 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Per Jacobsson, Widén,
Per-Olof Hanson, Åkerlund, Per Petersson,
Sundin och Staxäng, fröken Elmén
samt herrar Andersson i Knäred, Antonsson,
Helander, Källstad och Turesson,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Frågeställningen under
denna punkt gäller vad samhällets organ
och speciellt företagareföreningarna
kan göra för att underlätta de mindre
och medelstora företagens exportmöjligheter
på den internationella marknaden.

När de stora seriernas produktionsform
och de stora företagens strävan till
koncentration genom sammanslagningar
och fusionsbildningar tog fart i början
av 1950-talet spådde många handelsoch
företagsexperter, att de mindre företagsenheterna
även om de inte hade
spelat ut sin roll dock skulle ställas inför
hart när oöverstigliga svårigheter.
I dag kan vi konstatera, att den mindre
och medelstora företagsamheten har förmåga
att hävda sig väl både här i landet
och utomlands — förvånande nog även
i USA — bara den har förutsättning att
konkurrera på lika villkor speciellt om
investeringskapitalet.

De mindre företagen har visat förmåga
till smidig anpassning när det gäller
inordnande i serieproduktion som underleverantör
av halvfabrikat etc.

Den svenska exportens tyngdpunkt
förskjutes alltmer mot en högre manufaktureringsgrad
beträffande produkterna.
Den högre standarden i utlandet
skapar större möjligheter för en differentierad
svensk export på den internationella
marknaden. Detta och en rad
andra faktorer skapar bättre förutsätt -

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

55

Underlättande av mindre och medelstora

marknaden

ningar för de mindre företagsenheterna
än man var böjd att tro för ett tiotal år
sedan. Det är självfallet ett samhällsintresse
att den mindre och medelstora
företagsamheten får så goda chanser
som möjligt att ta vara på dessa förutsättningar.

Men man skall inte bortse från att
denna företagsamhet är i underläge när
det gäller möjligheterna till avsättning
på utlandsmarknaden. Jag skall inte förneka
att en hel del har gjorts av företagsamheten
själv för att skapa bättre exportförutsättningar.
Småindustriens exportbyrå
har uträttat ett värdefullt arbete.
Svensk industriförening, som är en
sammanslutning av mindre industriidkare,
har också bidragit till att öka försäljningen
på utlandet.

Fortfarande är dock mycket ogjort.
De mindre industriidkarna har i många
fall hittills avsatt huvudparten av sin
produktion på hemmamarknaden. I den
hårdnande konkurrens och det ökade
varuutbyte som kännetecknar situationen
i dag, inte minst i Västeuropa, behöver
dessa företagare komma ut på
nya marknader och arbeta upp nya avsättningsområden.
Av naturliga skäl har
givetvis inte dessa företagare den förtrogenhet
med den internationella marknaden
och dess möjligheter som skulle
vara önskvärd.

Gemensamma försäljningsorganisationer
kan i en del fall utgöra en lämplig
form såsom ett första steg till en större
kundkrets utomlands. Men det är åtskilliga
andra förutsättningar som erfordras.
Ett aktivt försäljningsuppträdande
på utlandet kräver en kontinuerlig
bevakning av marknaden och av
marknadsförändringarna, liksom även
en direkt kontaktskapande verksamhet,
allmänna reklam- och goodwillinsatser
samt lösningar av vissa distributionsoch
förmedlingsproblem. Givetvis kan
inte varje enskilt företag klara allt detta.
Här kommer in i bilden de insatser, som
jag tidigare berört och som nu göres

företags avsättning på den internationella

av vissa branschorganisationer och Småindustriens
exportbyrå.

Motionärerna och reservanterna har
emellertid, herr talman, frågat sig: När
det nu finns en utredning som sysslar
med företagareföreningarnas framtidsuppgifter,
är det då riktigt att gå förbi
dessa föreningars roll då det gäller småindustriens
kanske största framtidsproblem,
nämligen frågan om dess framtidschanser
på den internationella exportmarknaden
speciellt i Västeuropa?

Dessa problem har inte berörts i direktiven
för utredningen angående företagareföreningarnas
organisation och
verksamhet.

Jag skall villigt erkänna, att jag inte
hyser någon kolartro på att företagareföreningarna
kan göra underverk i detta
avseende. Reservanterna har också klart
sagt ifrån, att man inte menar att företagareföreningarna
vid sidan av sin nuvarande
verksamhet skall utvecklas till
organ för de mindre och medelstora företagens
exportförsäljning. Men företagareföreningarna
får säkert en stor
framtidsuppgift när det gäller att allmänt
stimulera medlemmarnas intresse
för export och att hänvisa intresserade
företag till direktkontakter med
de centrala exportfrämjande organen.
Det blir alltså närmast fråga om en allmänt
upplysande och rådgivande verksamhet,
som kan behöva ytterligare stödjas.

Över huvud taget ser jag det som en
brist att man, då det nu skall göras en
översyn av företagareföreningarnas organisation
och verksamhet, går förbi
den väsentliga frågan om de mindre och
medelstora företagens avsättning på den
internationella marknaden. Det är en
fråga som tarvar en förutsättningslös
belysning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Ivar Johansson
m. fl.

I detta anförande instämde herr Nelander
(fp).

56 Nr 36 Tisdagen den 10 december 1963

Underlättande av mindre och medelstora företags avsättning på den internationella
marknaden

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Ett stort antal mindre
företag, speciellt inom hantverket och
den mindre industrien, arbetar för närvarande
som underleverantörer till praktiskt
taget alla våra exportindustrier.
Men många av dessa mindre företag har
också egen export, och det är nu i allra
högsta grad angeläget att försöka stödja
och utveckla denna.

Jag vill då upplysningsvis erinra om
att en särskild byrå, Småindustriens exportbyrå,
under ledning av Småindustriens
exportråd sedan 1949 arbetar
inom ramen för Sveriges allmänna exportförening.
Såväl Exportföreningen
som Småindustriens exportbyrå nedlägger
ett betydelsefullt arbete på främjandet
av export från den mindre industrien.
För Exportbyråns del har alltsedan
starten rått ett nära samarbete
med företagareföreningarna, och den
specialisering som härigenom kommit
till stånd har givit mycket goda resultat.

Vi finner det angeläget att denna exportfrämjande
verksamhet vid befintliga
institutioner intensifieras och att i
samband härmed stödet till Småindustriens
exportbyrå successivt förstärkes.
En sådan utveckling ter sig enligt
min mening — och jag vågar påstå att
man har samma mening i den organisation
till vilken dessa företag är anslutna
— mest effektiv och rationell för
att tillgodose företagens behov av kvalificerad
rådgivning i exportfrågor.

Herr talman! Med stöd av det anförda
ber jag att få yrka bifall till reservanternas
förslag.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Det föreligger ju inte
några delade meningar mellan majoriteten
och minoriteten i statsutskottet om
betydelsen av de mindre och medelstora
företagen — det framgick också av
den tidigare diskussionen här i dag.
Likaså är man ense om att dessa företags
möjligheter till avsättning i utlan -

det bör befrämjas. De båda tidigare talarna
här har också själva anfört, att det
allmänna och företagarna redan gör åtskilligt
för att klara den saken.

Vi har ju först och främst vår officiella
utlandsrepresentation. I vissa länder
finns handelssekreterare, som skall
arbeta med dessa frågor. De svenska handelskamrarna
erhåller bidrag från staten
för att öppna nya handelsförbindelser
och medverka i säljbefrämjande
mässor och utställningar, som även omfattar
småindustriens produkter. Även
på företagarsidan arbetar man som
sagt med dessa problem och får därvid
stöd av samhället. Detta framgår också
av de remissvar som inkommit med anledning
av föreliggande motioner.

Sveriges allmänna exportförening säger,
att dess aktivitet i ökande grad har
inriktat sig på information och vägledning
till företag som icke tidigare drivit
export. För detta använder man Småindustriens
exportbyrå, som här har
nämnts av de båda föregående talarna.
Denna exportbyrå leds ju av ett råd med
representanter bl. a. från den företagargrupp
som här är aktuell. Kostnaderna
för Småindustriens exportbyrå
faller helt på statsbudgeten. Det är för
övrigt känt att kommerskollegium i sina
petita för nästa budgetår begärt pengar
för att byrån skall kunna utöka sin verksamhet.

Sveriges hantverks- och industriorganisation
säger i sitt remissvar, att nämnda
byrå nedlägger ett betydelsefullt arbete
för främjande av export från den
mindre industrien och betonar likaså
att det råder ett nära samarbete med
företagareföreningarna på detta område.
På det hållet vill man ha en successiv
förstärkning av Småindustriens exportbyrå.

Svensk industriförening ställer sig
tveksam inför tanken att utöka företagareföreningens
befattning med de uppgifter
som motionärerna tagit upp. Men,
säger man, »eu kraftig upprustning av

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

57

Undervisning i ämnet familjekunskap m. m.

Småindustriens exportbyrå skulle vara
av utomordentlig betydelse som ett stöd
åt de mindre företagarnas ansträngningar
att på ett effektivt sätt marknadsföra
sina varor utanför landets gränser.»

Det har förefallit utskottsmajoriteten
som om det inte fanns någonting att vinna
på att föra in utredningen om företagareföreningarna
på detta område. Det
finns uppenbarligen redan en organisatorisk
grund. Samhällsorgan lika väl
som enskilda organisationer är inriktade
på det viktiga område som vår export
utgör och har uppenbarligen även
tagit sig an småföretagens problem därvidlag.
Man bör använda den erfarenhet
och den expertis som här finns. Behöver
man ge ett kraftigare statligt stöd
för att göra de igångsatta ansträngningarna
mera effektiva och framgångsrika,
får detta behov prövas i vanlig ordning.

Något väsenligt synes man därför inte
kunna vinna på att föra in utredningar
om företagareföreningarnas organisation
på denna fråga i annan mån än utredningen
redan har fått denna uppgift.
Det sägs bl. a. i direktiven: »Det
bör vara en strävan att förenkla och
effektivisera föreningarnas verksamhet
genom lämplig samverkan med andra
institutioner och sammanslutningar.»
Man får väl utgå ifrån att utredningen
i det avseendet följer direktiven.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Antonsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 205, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Antonsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 113 ja och 98 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

§ 8

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

206, i anledning av väckta motioner angående
rehabiliteringsverksamheten.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Undervisning i ämnet familjekunskap

m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

207, i anledning av väckta motioner om
undervisning i ämnet familjekunskap
m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag har till föreliggande
utskottsutlåtande fogat en blank reservation,
och detta har skett därför att
jag inte helt kan biträda utskottets motivering.

Grundskolan skall ge kunskaper för

58

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Undervisning i ämnet familjekunskap m. ni.

livet. Att då även familjekunskap på
lämpligt sätt och i inte alltför liten utsträckning
bör meddelas eleverna är väl
alla relativt ense om. I de väckta motionerna
har hemställts om att undervisning
i familjekunskap skall meddelas
som särskilt ämne och åt alla grundskolans
elever. Av remissinstanserna
har Må&männens riksförbund livligt
tillstyrkt motionerna. Skolöverstyrelsen
har visserligen erkänt ämnets betydelse
men stannat vid att hänvisa till att
grundskolans timplaner så nyligen blivit
fastställda, vilket jag kan förstå och
böjer mig för.

Vad som däremot synes mig otillräckligt
är vad som samtidigt meddelas
om hur skolmyndigheterna för närvarande
följer denna fråga, nämligen genom
försök vid ett fåtal kommunala
flickskolor. De försök som där bedrives
sker alltså inom en mycket smal
sektor av skolväsendet, vilket knappast
kan vara ägnat att ge en allsidig belysning
av ämnets betydelse och dess inpassning
som obligatoriskt ämne för
alla grundskolans elever. Därtill kommer,
vilket vi får hoppas inte är symtomatiskt,
att försöken bedrivs i en skolform
stadd i avveckling, med ett urvalt
elevunderlag och med en målsättning
som rätt väsentligt avviker från grundskolans.

Herr talman! Jag vågar uttala förhoppningen
att denna fråga i fortsättningen
skall ägnas större uppmärksamhet
och bli föremål för allsidigare prövning
än vad som framgår av de i dag
föreliggande handlingarna. Då jag alltså
hyser denna förhoppning avstår jag
från att nu ställa något yrkande.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag har väckt en motion
i denna fråga, och jag vill gärna
säga att jag är glad över att statsutskottet
i sitt utlåtande nr 207 enhälligt uttalat
att familjekunskapen är en viktig
del av det lärostoff som bör ingå i skolundervisningen.

Det är riktigt när utskottet framhåller
att det beror på kursplanernas och
läroböckernas utformning hur undervisningen
i ämnet kommer att utfalla.
Och jag skulle vilja tillägga: det beror
i hög grad på lärarnas förmåga att ge
undervisningen i familjekunskap det
väsentliga innehåll som ämnet kan rymma.
Därvidlag är jag glad att kunna
notera skolöverstyrelsens i utlåtandet
redovisade yttrande: »Vad lärarutbildningen
angår, måste givetvis beträffande
klasslärarutbildningen anvisningarna
i läroplanen för grundskolan i fråga
om undervisningen i familjekunskap
noga genomgås och beaktas vid lärarutbildningsanstalterna.
I fråga om utbildningen
av lärare för högstadiet torde
ifrågavarande spörsmål böra behandlas
av 1960 års lärarutbildningssakkunniga.
»

Det är förklarligt att utskottet inte
ansett sig kunna tillstyrka att ämnet familjekunskap
skall göras obligatoriskt
— timantalet har ju så nyligen fastställts.
Jag har också förståelse för utskottets
uttalande att det är lämpligt att
man avvaktar resultaten av den försöksverksamhet
i fråga om ämnet familjekunskap
som pågår vid vissa kommunala
flickskolor. Jag vill instämma med
herr Larsson i Hedenäset, att det vore
önskvärt att denna försöksverksamhet
utvidgades till att omfatta en större sektor.
Jag hoppas livligt att i första hand
skolöverstyrelsen ägnar fortlöpande intresse
åt frågan, så att en utvidgning
kan ske.

Inte minst väsentligt är, som jag ser
saken, att i undervisningen rörande familjekunskap
inrymmes moment om livets
olika skeden. Den fasta anknytning
som tidigare existerade mellan familjens
medlemmar -—- inte bara mellan
föräldrar och barn utan också i förhållande
till de gamla anhöriga, till moroch
farföräldrar —• finns tyvärr inte
längre. Orsakerna därtill är många, och
jag skall naturligtvis inte gå in på dem.
Jag vill bara säga att det skett en ut -

59

Tisdagen den 10 december 1963 Nr 36

Samverkan mellan utredningar som behandlar gymnasiets och fackskolornas
problem

armning när det gäller familjesammanhållningen
och känslan för de gamla ■—
en utarmning som berövar också unga
människor rikedom och glädje i tillvaron.
Det är min bestämda uppfattning,
att om skolan kunde bidra till att öka
förståelsen hos de unga för de gamlas
situation, på det hela taget lära ungdomarna
inse att de gamlas belägenhet är
en annan än deras egen, skulle skolan
också kunna hjälpa till att förhindra
uppkomsten av eller i varje fall överbrygga
de motsättningar som annars så
lätt uppstår mellan den helt unga och
den gamla generationen.

Herr talman! Jag har inget yrkande
utan har bara med några ord velat motivera,
varför jag tycker familjekunskapen
är en väsentlig del av vår skolundervisning.
Jag tror helt enkelt på
ämnet, och jag hoppas att möjligheter
så småningom skall kunna ges att göra
familjekunskapen obligatorisk på grundskolans
olika stadier. Jag delar alltså
helt den uppfattning som Målsmännens
riksförbund givit uttryck åt i sitt remissyttrande.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 10

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

208, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande de utlandssvenska
barnens skolgång m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Samverkan mellan utredningar som behandlar
gymnasiets och fackskolornas
problem

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

209, i anledning av väckta motioner
om samverkan mellan utredningar som
behandlar gymnasiets och fackskolornas
problem.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Den motion som utskottet
har yttrat sig över i sitt utlåtande
nr 209 innehåller ett yrkande, som går
ut på att de båda sittande gymnasieoch
fackskoleutredningarna skulle samverka.
Motionen inlämnades redan i januari,
och jag kan vid detta tillfälle
inte undertrycka en stilla undran varför
behandlingen av den har uppskjutits till
höstriksdagen, då motionen har blivit
inaktuell. Fn motion kan emellertid
ändå ha sin betydelse, och det är ett
faktum att gymnasieutredningen och
fackskoleutredningen har samverkat undet
det sista skedet av sin verksamhet.
Det är riktigt, som utskottet skriver, att
yrkandet inte längre är aktuellt. Motiveringen
är däremot så högaktuell, att utskottet
av den anledningen inte har ansett
sig kunna gå in på den. Den upptar
nämligen frågan om strukturen av det
som gymnasieutredningen kallar det
gymnasiala skolstadiet. Motionen framhäver
vikten av en integrering mellan
de olika skolformer, som finns på detta
stadium, nämligen gymnasium, fackskola
och yrkesskola.

Just nu pågår en remissbehandling
av gymnasieutredningens och fackskoleutredningens
betänkanden. Med hänsyn
till detta har utskottet avstått från att
gå in på tankegångarna i motionen,
och det förstår jag fullt och helt. Jag
skall heller inte ta upp frågan till debatt
i detta sammanhang. Jag avstår så mycket
hellre från detta, som gymnasieutredningen
reagerat positivt på motionen
och i princip förordar den däri föreslagna
samordningen mellan de olika
skolformerna, även om den sker på
delvis andra vägar än de i motionen
anvisade. Det finns anledning att återkomma
till denna fråga senare.

Däremot vill jag gärna begagna detta
tillfälle till att uttrycka en viss oro

60 Nr 36 Tisdagen den 10 december 1963

Samverkan mellan utredningar som behandlar gymnasiets och fackskolornas
problem

över vad som just nu håller på att hända
med grundskolans högstadium, vilket
har ett intimt samband med grundskolans
överbyggnad. Grundskolans högstadium
är differentierat på så sätt, att
man i sjunde och åttonde årskurserna
kan välja olika teoretiska och praktiska
tillvalsämnen, medan det i nionde årskursen
förekommer ett antal teoretiska
och ett antal praktiska linjer.

Det är i främsta rummet föräldrarna
som i samråd med sina barn skall göra
valet mellan dessa studievägar. Det vore
önskvärt att detta val gjordes i överenstämmelse
med differentieringens syftemål.
Grundskolan har till huvuduppgift
att ge personlighetsfostran, och om
man över huvud taget skall ha någon
differentiering på olika studievägar
inom högstadiet — en sak som kan
ifrågasättas — skall denna differentiering
tjäna skolans personlighetsfostrande
verksamhet. Meningen är att man
skall välja studieväg efter elevernas behov
av sysselsättning under pubertetstiden.
Man skall alltså välja efter deras
aktuella intressen. Om eleverna väljer
studieväg med hänsyn till detta, stimuleras
deras aktivitet och deras skolarbete
över huvud taget och på detta
sätt betjänas deras skolgång bäst.

Som det nu är tillgår dock inte valet
på detta sätt. Föräldrarna frågar sig
inte vad deras barn har den största
nyttan av under åren på högstadiet,
vilken väg som bäst betjänar deras
mognad och bäst motsvarar deras behov
av sysselsättning. De frågar sig i stället:
Vilken kompetens ger den väg som
barnet nu skall slå in på? Under sådana
förhållanden blir resultatet att man i
allmänhet föredrar den teoretiska vägen,
som öppnar alla möjligheter och
bl. a. bereder tillträde till högre studier.

Om man ändå till äventyrs väljer den
praktiska vägen, sker detta inte därför
att barnet är intresserat av praktiska
sysselsättningar, utan enbart därför att

man är rädd för att barnet inte skall
klara de teoretiska studierna utan misslyckas
på den teoretiska vägen. Detta
betyder att valet av praktiska ämnen
och praktisk linje blir ett negativt val,
varigenom meningen med differentieringen
förfuskas och det uppstår en
snedvridning och snedbelastning av
grundskolans arbete.

Detta skulle enligt motionen kunna
rättas till genom att man på det gymnasiala
stadiet skapar studievägar, som
knyter samman de olika linjerna igen
och ger möjlighet för den som gått en
praktisk väg genom högstadiet att tr-ots
detta, för den händelse han så skulle
önska, komma fram till högre studier,
vetenskapliga studier.

Gymnasieutredningen och fackskoleutredningen
är inne på dessa tankegångar,
men det kommer att dröja en tid
innan den integrering som är önskvärd
på detta område verkligen åstadkommes.
Kanske kommer det att dröja in
på 1970-talet. Nu har emellertid gymnasieutredningen
och fackskoleutredningen
föreslagit, att grundskolans olika
linjer skall vara jämställda i så
måtto, att eleverna från de olika linjerna
med samma rätt skall kunna erhålla
tillträde till gymnasium och fackskola,
dock med den inskränkningen
att elever från praktisk linje i grundskolan
skall underkasta sig en viss komplettering.

Vad som vi i dagens situation skulle
kunna göra för att förbättra förhållandena
i grundskolan vad beträffar differentieringen
är att skapa ett kompletteringsinstitut
ovanpå nionde klassen,
vilket skulle åstadkomma att eleverna,
när de efter sjätte klasen gör
sitt val, kan vara förvissade om att vilken
väg de än väljer — alltså även om
de väljer den praktiska linjen — så
kan de genom av staten bekostad och
anordnad kompletteringsutbildning komma
över på den motsatta sidan.

Nu kan jag inte göra något yrkande

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

61

Landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård m. m.

om denna sak i detta sammanhang. Det
blir väl möjligt att komma igen motionsvägen.
Det kan ju tänkas att en
motion på denna punkt skulle göra lika
stor nytta som den motion som alltså
inte nu kommer upp till sakbehandling
i kammaren.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Landstingskommunernas övertagande av
statens mentalsjukvård m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
210, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående landstingskommunernas
övertagande av statens mentalsjukvård
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 171 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 31 maj 1963, föreslagit
riksdagen att dels besluta, att huvudmannaskapet
för den av staten drivna
mentalsjukvården m. in. skulle enligt
de förutsättningar samt i den omfattning
och på de villkor som departementschefen
i nyssnämnda statsrådsprotokoll
förordat överföras till landstingskommunerna
den 1 januari 1967,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna
avtal med landstingen om deras övertagande
av mentalsjukvården m. m. i
huvudsak enligt av departementschefen
i statsrådsprotokollet förordat principavtal
och eljest angivna grunder.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås, att landstingskommunerna
den 1 januari 1967
skall övertaga huvudmannaskapet för
den av staten bedrivna mentalsjukvården
och vården av epileptiker. Huvudmannaskapet
för specialvården av s. k.
psykopater skall dock, om ej annorlunda
överenskommes, övertagas senast den
1 januari 1970. Från övertagandet un -

dantages undervisningen och vården av
sådana psykiskt efterblivna, som skall
mottagas vid statens blind- och dövskolor.

Förslaget innebär, att landstingskommunernas
huvudmannaansvar i princip
kommer att omfatta alla former av sluten
och öppen mentalsjukvård inklusive
undervisningen och vården av psykiskt
efterblivna samt epileptikervården. Detta
medför att kropps- och mentalsjukvården
kan samordnas under enhetligt
landstingskommunalt huvudmannaskap.

På grundval av resultaten av överläggningar
mellan företrädare för staten
och landstingskommunerna framlägges
i propositionen förslag till de allmänna
bestämmelser, som skall ligga till
grund för de olika landstingskommunernas
övertagande av den statliga mentalsjukvården.
Reformens genomförande
förutsätter därutöver att särskilda avtal
härom upprättas mellan staten och
respektive landstingskommun.

I de allmänna bestämmelserna är intagna
vissa grundläggande villkor, såsom
att landstingskommunerna vederlagsfritt
skall övertaga statens mentalsjukhus
in. m. samt att staten skall lämna
bidrag till investerings- och driftkostnader.
Vårdorganisationen skall angivas
i särskilda vård- och regionplaner.
De föreslagna bestämmelserna inskränker
i princip inte landstingskommunernas
frihet att själva disponera de
övertagna institutionerna och organisationen
av mentalsjukvården. Statens -förpliktelser
mot sjukhusens personal skall
övertagas av landstingskommunerna
med garanti av dessa, att de anställda,
så länge de innehar samma eller motsvarande
tjänst, skall vidblivas för dem
vid avtalens ikraftträdande gällande
statliga anställningsvillkor därest dessa
inte dessförinnan ersatts av andra bestämmelser,
tillkomna efter förhandlingar
mellan landstingskommunerna
och berörda personalorganisationer.

De ekonomiska villkoren i de allmänna
bestämmelserna skall tillämpas un -

62

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård m. m.

der fem år, d. v. s. intill utgången av år
1971. Dessförinnan skall förutsättningslösa
förhandlingar upptagas mellan parterna
beträffande statens bidrag så att
nya överenskommelser om de ekonomiska
villkoren kan tillämpas från och
med år 1972.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sörlin m. fl. (I: 790) och den andra
inom andra kammaren av herr Kärrlander
m. fl. (11:955), i vilka hemställts
att riksdagen vid behandlingen
av förevarande proposition måtte besluta
att rätt till särskild ersättning för
merkostnader i analogi med vad som
föresloges i anteckning a) till punkt 11
av de allmänna bestämmelserna i fråga
om Norrbottens län skulle på enahanda
grunder föreligga för samtliga de fyra
nordligaste länen;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ringaby och Yngve Nilsson (I: 791)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Magnusson i Tumhult och
Nilsson i Bästekille (II: 958), i vilka
hemställts att riksdagen vid behandlingen
av förevarande proposition måtte

a) besluta att en ortsindexering av anläggningsbidragen
skulle ske efter samma
principer som tillämpades vid skolbyggen;
b) besluta att driftbidraget till
platser vid andra sjukhus än psykopatsjukhus
beräknades på ett medeltal av
kostnaderna vid den fjärdedel av samtliga
vårdanstalter som hade den mest
adekvata vården; c) beakta vad som i
motionerna i övrigt anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Harald Pettersson m. fl. (I: 793) och
den andra inom andra kammaren av
herr Gomér m. fl. (II: 957);

dels en inom andra kammaren av
herr von Friesen m. fl. väckt motion
(II: 956);

dels ock en inom andra kammaren
av herrar Ståhl och Eskel väckt motion
(II: 959), i vilken hemställts att riksdagen
i anledning av förevarande proposition
måtte besluta att för åstadkommande
av bästa möjliga utgångsläge
för förhandlingarna om landstingens
övertagande av huvudmannaskapet
för mentalsjukvården f. n. avslå
föreliggande proposition, samt att
hos Kungl. Maj :t begära att de förhandlingar
om överflyttning av huvudmannaskapet,
som i propositionen förutsattes,
måtte fullföljas i sådan takt, att på
grundval därav en proposition om övertagandet
kunde föreläggas riksdagen i
god tid före den 1 januari 1967.

Utskottet hemställde,

I. att motionen II: 959 icke måtte av
riksdagen bifallas;

II. att motionerna I: 793 och II: 957,
såvitt desamma avsåge skrivelse till
Kungl. Maj:t rörande skatteutjämningsbidrag
till landstingen m. m., icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

III. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 790 och II: 955, I: 791
och II: 958 samt I: 793 och II: 957, sistnämnda
båda motioner såvitt nu var i
fråga, ävensom motionen II: 956

a) besluta, att huvudmannaskapet för
den av staten drivna mentalsjukvården
m. m. skulle enligt de förutsättningar
samt i den omfattning och på de villkor
departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 31
maj 1963 förordat överföras till landstingskommunerna
den 1 januari 1967;

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att godkänna
avtal med landstingen om deras
övertagande av mentalsjukvården m. m.
i huvudsak enligt av departementschefen
i nyssnämnda statsrådsprotokoll
förordat principavtal och eljest angivna
grunder.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Per Jacobsson, Widén,
Per Petersson, Nils-Eric Gustafsson,

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

63

Landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård m. m.

Larsson i Hedenäset, Gustafsson i Skellefteå
och Källstad, vilka ansett att utskottet
under III. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag jämte motionerna
1:791 och 11:958 samt med bifall till
motionerna I: 790 och II: 955 ävensom
med avslag å motionerna II: 956 samt
I: 793 och II: 957, sistnämnda båda motioner
såvitt nu var i fråga,

a) besluta, att huvudmannaskapet för
den av staten drivna mentalsjukvården
in. m. skulle enligt de förutsättningar
samt i den omfattning och på de villkor
reservanterna förordat överföras till
landstingskommunerna den 1 januari
1967;

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att godkänna
avtal med landstingen om deras
övertagande av mentalsjukvården m. m.
i huvudsak enligt av reservanterna förordat
principavtal och eljest angivna
grunder;

2) av herr Kaijser,

3) av herr Nils-Eric Gustafsson,

4) av herr Harald Pettersson, och

5) av herr Andersson i Knäred, de
fyra sistnämnda reservationerna utan
angivna yrkanden.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Den reform som nu skall
genomföras är mycket betydelsefull, både
för landstingen och för sjukvården.
Det kan på många verka underligt att
statsutskottet kunnat komma fram till en
enhällig tillstyrkan av förslaget, frånsett
en reservation i en detaljfråga. Jag
vill emellertid understryka att denna
enighet inte betyder att det inte framförts
betänkligheter från olika håll under
behandlingen, inte minst från landstingshåll.
Man har bl. a. sagt att det kan
diskuteras om principbeslutet borde fattas
innan underhandlingarna är slutförda.
Statsutskottet har emellertid enats
om att förslaget skulle tillstyrkas.

Det finns som sagt en reservation. Den

rör ersättningen för anläggningskostnaderna,
och den saken skall jag säga
några ord om.

Reservanterna börjar med att fastslå
att en väsentlig princip vid övergången
är att staten skall lämna »fullgod täckning»
för landstingens kostnader, alltså
inte bara bidra till kostnaderna utan
täcka hela kostnaden, såväl för anläggningen
som för driften. Anläggningsbidraget
skall enligt avtalsförslaget utgå
med ett enhetligt belopp på 55 000 kronor
per plats vid helt nya sjukhus och
30 000 kronor per tillkommande plats
vid befintliga sjukhus.

Man har tydligen varit inne på tanken
att differentiera dessa anläggningsbidrag
efter byggnadskostnadernas höjd,
men departementschefen har avvisat
den tanken och utskottsmajoriteten följer
departementschefen.

Reservanterna hävdar emellertid att
den föreslagna bidragskonstruktionen
inte kan ge den rättvisa mellan olika
landstingsområden som den åberopade
regeln syftar till. Man skulle kunna tilllägga
att eftersom staten ger differentierade
bidrag till skolbyggnader, som
staten inte ersätter i deras helhet, så
vore det så mycket rimligare att differentiera
i detta fall där staten i princip
skall ersätta hela byggnadskostnaden.
Departementschefen har emellertid uttalat
att variationerna i byggnadskostnaderna
inte torde vara av sådan storlek
att särskild ortsdifferentiering kan vara
nödvändig. Utskottsmajoriteten har anslutit
sig till detta uttalande och säger
sig ha fått ytterligare uppgifter som talar
för att en ortsindexering inte skulle
uppfylla det avsedda ändamålet. Vad
majoriteten åsyftar med denna formulering
vet jag inte.

Vi har helt nyligen från lokaliseringsutredningen
fått ett betänkande som
även behandlar skillnaderna i byggnadskostnader
på olika håll i landet. Utredningen
hänvisar till en undersökning,
som handelshögskolan har utfört i samarbete
med byggnadsföretag, av kostna -

64

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård m. m.

den för att uppföra en verkstadslokal
med tillhörande kontorsbyggnad i mellersta
Sverige och en motsvarande lokal
i en jämförbar ort i Norrbotten. Undersökningen
grundade sig på anbudsförfarande.
Det visade sig finnas en kostnadsskillnad
på mellan 20 och 25 procent.
Lokaliseringsutredningen påpekar
att detta resultat i stort sett överensstämmer
med av bostadsstyrelsen företagna
undersökningar rörande kostnadsskillnaderna
för uppförande av flerfamiljshus.
Lokaliseringsutredningens förslag
grundar sig också på uppfattningen att
det är åtskilligt högre byggnadskostnader
i Norrland.

De ytterligare upplysningar som lämnats
i tredje avdelningen och som åsyftas
i majoritetens utlåtande är väl uppgiften
att bostadsstyrelsen upprättat ett
nytt förslag till ortskoefficienter för
byggnadskostnader och att detta förslag
tyder på lägre skillnader än som förut
antagits råda. Om detta innebär att byggnadskostnaderna
i Norrland har sjunkit,
är vi naturligtvis enbart glada för den
saken. Men även enligt det nya förslaget,
som är upprättat efter noggranna
undersökningar, förekommer rätt betydande
kostnadsskillnader. Jag har här
en karta, där dessa koefficienter är markerade,
och den visar att i översta Norrland
— Gällivare—Kiruna-området ligger
index på 125 å 130, medan index i
Mellansverige ligger på 100. I största delen
av Jämtland ligger index på 108, vid
kusten i Norrbotten på 112 och i Västerbotten
och Västernorrland på 105.1 Skåne
är däremot index under 100; det är
där 96. Om nu dessa koefficienter ger
en riktig bild av byggnadskostnaderna,
skulle skillnaderna i byggnadskostnader
mellan exempelvis Skåne och Västerbotten
vara ungefär 10 procent och
mellan Skåne och Jämtland någonting
omkring 13 procent. Jag tycker inte detta
är så obetydliga variationer att man
inte behöver ta hänsyn till dem vid bestämmande
av kostnadsersättningen för
mentalsjukhusens anläggning, när sta -

ten nu åtagit sig att betala hela kostnaden.

Härtill kommer en sak som jag förmodar
att utskottets majoritet inte har
observerat och som jag för min del inte
heller hade kännedom om när frågan
behandlades i utskottet. Bostadsstyrelsen
skriver nämligen i sitt förslag att
detta har grundats på insamlat prismaterial,
erfarenheter från långivning, upphandling
och byggande samt upplysningar
från länsbostadsnämnder och vissa
andra organ. Så tillägger bostadsstyrelsen
att vinterkostnader och värmeisoleringskostnader
inte är medtagna i dessa
beräkningar. Det är förklarligt eftersom
bostadsstyrelsen betalar vinterkostnaderna
genom särskilt vintertillägg, och
på liknande sätt förhåller det sig med
värmeisoleringskostnaderna, som beaktas
särskilt vid beräkningen av bidragen.
Om man nu alltså skall använda bostadsstyrelsens
index för att få fram en klar
bild av skillnaden i anläggningskostnad
mellan olika delar av landet, får man tilllägga
vad som kan falla på ökade kostnader
för vinterbygge och bättre värmeisolering.
I så fall blir jämförelsetalet
för t. ex. Jämtland inte 108 utan högre.

Om vi alltså nu bifaller förslaget kommer
staten att betala något mera än den
verkliga byggnadskostnaden i södra Sverige
och endast nio tiondelar därav,
kanske inte ens det, i Jämtland, Västerbotten
och Västernorrland och ännu
mindre i Luleområdet. Ett sådant beslut
innebär att principen att staten skall
bekosta hela anläggningen av mentalsjukhus
kommer att följas inte i hela landet
utan endast i vissa delar av landet.

Jag skulle nästan tro att om statsutskottet
hade haft detta material tillgängligt
så skulle majoritetens skrivning ha
blivit litet annorlunda. Jag har inte kunnat
finna att statsutskottet eljest helt
slagit dövörat till för sakliga invändningar
från norrlandshåll. Det är inte
för sent att ändra sig i detta fall. Det
kan ske här i kammaren. Jag hoppas så
blir förhållandet.

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

65

Landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård m. m.

Vi reservanter har inte föreslagit att
bidraget skall sänkas på de orter där
ortskoefficienten är under 100. Vi har
visat något som skulle kunna kallas för
generositet. Jag hoppas att samma generositet
visas även av ledamöter från
andra delar av landet, särskilt som jag
tycker det är en rättvisefråga.

Detta är finansiellt inte någon stor
sak, men när vi har beslutat att staten
skall betala hela byggnadskostnaden, bör
den principen också följas.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Östlund (h), Jönsson i Ingemarsgården
(fp), Nilsson i Tvärålund (ep) och
Larsson i Hedenäset (ep).

Fröken ANDERSSON i Strängnäs (s):

Herr talman! Det är väl till stor del
den senaste tidens forskning och tillkomsten
av nya psykofarmaka, som gör
att vi i dag behandlar statsutskottets utlåtande
nr 210.

Man kan gott säga, att det under de
sista 8—10 åren skett revolutionerande
saker på detta område och därför lägger
man nog i dag in mera i orden »den
försummade och eftersatta mentalsjukvården»
än som är riktigt. Den som varit
i yrket i över 30 år är inte helt överens
om det berättigade i detta talesätt.
Låt oss därför se vad som trots allt dock
skett på detta område!

Det råder väl inget tvivel om att i
det allmänna reformarbetet har vissa
vårdgrenar kommit i bakgrunden. Alla
reformer är ju beroende av ekonomiska
resurser och angelägenhetsgrader.
Kroppssjukvård, barnavård och åldringsvård
har i första hand tillgodosetts.
Mentalsjukvård, kronikervård och
vården av höggradigt psykiskt sjuka, för
att nämna några områden, har släpat
efter. Här är både staten och landstingen
medansvariga.

Efter hand som forskningen gått framåt
och våra resurser har medgivit det,
har en betydande renovering och upp -

rustning skett även på dessa försummade
områden.

Statens bidrag till mentalsjukvårdens
upprustning under de senaste 10—15
åren torde uppgå till cirka en halv miljard
kronor. Men redan på 1930-talet inrättade
man psykiatriska avdelningar
vid våra kroppssjukhus, och senare har
tillkommit ett stort antal inentalkliniker
för att på det sättet knyta ihop
kropps- och mentalsjukvården. Tanken
synes god, men dessa kliniker kan tydligen
inte ersätta de egentliga mentalsjukhusen,
ty praktiskt taget alla svårare
fall skickar man till de gamla förkättrade
mentalsjukhusen med motiveringen,
att man inte alltid har behövliga
resurser att ta hand om detta klientel.
Det gäller då främst brist på personal.

I dag talar man om terapi, teater och
annan förströelse för patienterna, som
om sådant aldrig tidigare funnits. Sysselsättnings-
och arbetsterapi har alltid
funnits om än i andra former än i dag,
ty tidigare fick man endast begränsade
ekonomiska resurser till detta ändamål.
Vävning, sömnad, knyppling, bokbinderi
samt övriga hantverk har man alltid
sysselsatt patienterna med. Sjukhusen
var tidigare på många områden
självförsörjande. Förströelsen fick personalen
bestå genom att offra sin fritid
och då spela teater, uppföra tablåer
m. m. Vi hade utfärder, fester med
dans, och många gånger fick patienter
följa med personal till olika tillställningar
i omgivningen. På sjukhusen bildade
personalen orkestrar och sångkörer,
och alla bidrog till patienternas
förströelse. Kammarens ledamöter bör
förstå, att tidigare sjuka ej hade tillgång
till dagens mediciner och ej heller
i tid fick sjukhusvård och läkarbehandling.
De var ej i stånd att delta i
samhällslivet på samma sätt som dagens
patienter.

Numera gäller det inte bara att bota
de sjuka utan även att försöka rehabilitera
och återanpassa dem som varit

3 — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 36

ce

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Landstingskommunernas övertagande av

långvarigt sjuka till ett liv ute i samhället.
Mycket av det som i dag sker på
våra sjukhus i detta avseende har sin
upprinnelse i förslag från och medverkan
av personalen.

I propositionen framhåller inrikesministern,
att det för reformens framgångsrika
och snabba genomförande är
avgörande att de anställda frivilligt
medverkar till en ändring av huvudmannaskapet.
Ja, så skriver inrikesministern,
men hur skall man kunna begära
något sådant, när personalen själv
anser det vara fråga om en tvångskommendering.
Personalen inom den statliga
mentalsjukvården har alltid varit
intresserad av aktiv mentalsjukvård
och haft patienternas tillfrisknande och
omvårdnaden om dessa som huvudintresse.
Men för att kunna medverka till
den ändring som här föreslås fordras
trivsel och arbetsglädje. Ty, herr talman,
för att få nöjda och belåtna patienter
behövs en nöjd och belåten personal,
beredd att göra sitt bästa för de
sjuka.

Vi har under årens lopp, trots vissa
svårigheter ibland att skaffa personal,
ej haft möjlighet att stänga avdelningar,
utan vården har måst fortgå med den
personal man haft att tillgå. Tack vare
en god förläggning av arbetstiden samt
en verklig demokrati på arbetsplatsen,
där den ene ej är förmer än den andre
utan där allä har till uppgift att vårda
människor, har detta gått att ordna. Vi
har också haft möjlighet att hålla de befordrade
tjänsterna av olika grader besatta.
Ja, till och med kuratorstjänsterna
har i stor utsträckning skötts av vårt
folk till full belåtenhet, dock utan möjlighet
att kunna besätta dem, ty vår
personal har ej haft den teoretiska utbildning
som fordras. Men den har varit
bra att tillgå i brist på examinerat
folk.

Det är framför allt utbildningsfrågan
och personalpolitiken som gör oss betänksamma,
i synnerhet sedan man erfarit
hur dessa frågor sköts av de två

statens mentalsjukvård m. m.

mentalsjukhus, som redan nu har landsting
som huvudman. I nära 50 år har
vårt förbund arbetat på att få fram en
bättre utbildning för personalen, som
gör den mera skickad att ta hand om
de människor den satts att vårda. I samarbete
med inrikesdepartementet och
medicinalstyrelsen pågår sedan 1956 en
enligt vårt förmenande förnämlig
grundutbildning, som ger behörighet
till fast anställning vid våra mentalsjukhus.
Utbildningen varar 2OV2 månader
med full lön under hela utbildningstiden.
Som påbyggnad på denna
utbildning finns en högre utbildning,
som omfattar 22 månader och är förlagd
till sjuksköterskeskolor ute i landet
och som ger behörighet såsom legitimerad
sjuksköterska. Under denna utbildning
har vederbörande lön med
B-avdrag.

Duglighet, praktiskt kunnande och
ambition har gett den anställde möjlighet
att med den tidigare utbildning staten
gav erhålla befordran. Men hur blir
det nu för den personal, som har den
äldre utbildningen men som ännu ej
hunnit få någon befordran?

Vid Mellringe sjukhus laborerar man
nu med en betydligt kortare utbildning
för mentalsjukvårdspersonal. Hur kommer
detta att sammanfalla med resonemanget,
att man skall ge de mentalsjuka
en bättre vård? Däri innefattas väl
också, att personalen skall ha en god
utbildning? Enligt min uppfattning
måste en sämre utbildning ge en sämre
vård.

Herr talman! Jag sade tidigare att
även personalpolitiken vid de båda
nämnda sjukhusen gör oss betänksamma.
Man har vid dessa svårighet att
öppna avdelningar på grund av brist på
personal. Ja, det sägs, att man där inte
vill ha personal med vana från de statliga
mentalsjukhusen, enär man inte
vill ha in den gamla andan från dessa
— om det nu finns någon sådan inom
den moderna mentalsjukvården.

När jag framhåller att man inte vill

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

67

Landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård m. in

lia van personal, vill jag belysa detta
med ett färskt exempel. Jag har en
första skötare anställd på avdelningen
för svårt mentalt sjuka, och hon har varit
anställd i sjukhusets tjänst under
femton år, därav som första skötare i
cirka fyra år. Hon har tidvis också uppehållit
tjänst som överskötare, är mycket
duktig och lyhörd för moderna
vårdprinciper och har dessutom genomgått
en fyramånaders kompletteringskurs
för förmanspersonal vid Falköpings
lasarett. Denna skötare tänkte
bosätta sig i Örebro och vände sig därför
på sensommaren till Mellringe sjukhus
för att efterhöra vilka möjligheter
hon hade att få anställning. Men hör
ocli häpna! Man erbjuder henne en
tjänst i lönegrad 5 och säger, att arbetet
i huvudsak blir vad ett sjukvårdsbiträde
utför. Hade hon haft grundutbildning,
kunde hon ha fått tjänst i 10 :e
lönegraden som vårdassistent, möjligtvis
skulle hon också genom dispens
kunna få uppehålla en tjänst såsom
första skötare i 11 :e lönegraden, men
därest det komme någon sökande med
legitimation som sjuksköterska, finge
vederbörande finna sig i att gå ur vägen
för denna legitimerade sköterska.
Man tog alltså inte hänsyn till den gamla
utbildningen och inte heller till den
erfarenhet hon hade från sina många
år och sin nuvarande anställning inom
sjukvården. Det är också att märka, att
hon enligt de bestämmelser som gäller
vid de statliga mentalsjukhusen är behörig
till överskötartjänst.

Det är denna inställning som ger oss
rätt att vara betänksamma. Denna person
tillträder nu genom det transportförfarande
som finns inom den statliga
mentalsjukvården men som saknas inom
landstingen en tjänst som första skötare
vid ett statligt mentalsjukhus i samma
stad. Vid ett förändrat huvudmannaskap
förlorar personalen alltså denna
transportförmån.

Det är min övertygelse att skall man
kunna klara en modern och för män -

niskorna effektiv mentalsjukvård, är
man i behov av både mångårigt utbildad
och kunnig personal, som framför
allt måste ha förutsättning att kunna
umgås och handskas med människor.
Detta lär man sig först med årens erfarenhet.

Herr talman! Jag har inget yrkande,
men jag har velat fästa uppmärksamheten
på den oro som finns hos de
12 000 anställda vid de statliga mentalsjukhusen
och den misstänksamhet mot
den nye huvudmannen, som kommit till
synes i olika sammanhang. Oron och
misstänksamheten bottnar i det faktum,
att landstingen visserligen skött sin
kroppssjukvård på ett föredömligt sätt,
vilket man däremot tyvärr ej kan säga
när det gäller kronikervården och vården
av lättskötta sinnessjuka, som ju
också faller under landstingens huvudmannaskap.
Oron är mindre då det gäller
lönerna än beträffande anställningsförhållandena
i övrigt, såsom avstående
från ordinarieskapet och försämrade
befordrings- och transportmöjligheter.
Men särskilt stor är oron för den framtida
utbildningen. I det avseendet tycks
det ej finnas någon som vet något.

Herr GOMÉR (ep):

Herr talman! Det har varit mycket
intressant att höra fröken Andersson i
Strängnäs belysa detta ärende. Jag kan
i stort sett instämma i vad hon sade.
Dock är det väl diskutabelt, om man
kan beskylla landstingen för att ha
underlåtit att göra vad som åligger
dem. Landstingen har ju tvärtemot genom
sina psykiatriska lasarettsavdelningar
påtagit sig en hel del av den
vård som knappast skulle ha ålegat dem.
Men det var, som sagt, mycket intressant
att få en redovisning just från
detta håll.

Jag har begärt ordet för att säga
några ord i denna fråga. Jag vet inte
vilken gång i ordningen det är som
vi på kort tid behandlat en stor fråga.

68

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Landstingskommunernas övertagande

Man menar att statens kvarnar mal
långsamt, men när det gäller de stora
frågorna i år tycker jag nog att det har
gått mycket hastigt. Vi har haft uppe
men ännu inte klarat av tjänsteläkarorganisationen,
som landstingen också
skall bli huvudman för, och så har vi
nu denna stora fråga.

Det är främst två frågor som jag vill
ställa inför landstingens övertagande
av mentalsjukvården, som nu står under
statligt huvudmannaskap. Vilka blir
verkningarna ur vårdsynpunkt eller ur
medicinsk synpunkt? Blir det en försämring
eller en förbättring? Hurudana
blir de ekonomiska konsekvenserna?
Blir det oförändrad kostnadsfördelning
mellan stat och kommun eller kommer
det att inträffa en förskjutning?

Om jag skulle försöka att besvara
dessa frågor, måste jag säga att jag är
fullt övertygad om att reformen är motiverad
och angelägen ur vårdsynpunkt
och med tanke på de mentalt sjuka.
Men jag ställer mig tvivlande till och
finner det t. o .in. högst osannolikt att
landstingen på basis av det avtal som
propositionen bygger på kommer att
fä täckning för sina ökade kostnader.

Mentalsjukvården kan definitivt sägas
befinna sig i ett övergångsskede
mellan gångna tiders förvaringsvård
samt intensiv och aktiv vård och behandling.
Den bättre vården har blivit
möjlig, säger man, främst tack vare medicinska
framsteg, särskilt i fråga om
psykofarmaka. Möjligheterna att tillgodogöra
sig dessa framsteg hämmas
dock av att mentalsjukvården inte är
utbyggd och utformad för tidsenlig
vård. En viss eftersläpning — det påpekade
också fröken Andersson — föreligger
över lag, men utan tvivel är
eftersläpningen större inom den statliga
delen — det tror jag att fröken
Andersson ger mig rätt i — trots att
det under det senaste decenniet förekommit
ganska markanta upprustningssträvanden.
På det hela taget har landstingen
kommit längre. Man tycks på det

av statens mentalsjukvård m. m.

hållet ha haft större förmåga att åstadkomma
resurser för en upprustning.

Dessa omständigheter tyder i och för
sig på att det kommer att bli en snabbare
upprustning av mentalsjukvården,
om den helt föres under landstingens
huvudmannaskap. Ett annat starkt skäl
är att ett delat huvudmannaskap tycks
medföra större gränsdragnings- och
andra organisationsproblem. Någon bestämd
och entydig gräns mellan olika
kategorier mentalsjuka finns inte. Hur
man än bär sig åt uppstår det gränsfall
och därmed risker för ett ojämnt
och orationellt utnyttjande av resurserna.
Härtill kommer att även gränsen
mellan mentalsjukvård och kroppssjukvård
blir alltmer oklar. De s. k. psykosomatiska
sjukdomarna visar en klar
tendens att öka, och därigenom blir
gränsskiktet mellan kroppssjukvård och
mentalsjukvård allt större och alltmer
komplicerat. Allt detta talar ju för att
man bör söka bringa mentalsjukvården
i dess helhet under ett huvudmannaskap
och under samma huvudmannaskap
som kroppssjukvården.

Från de utgångspunkter jag här berört
kan man livligt tillstyrka reformen.
Men det ställningstagandet innebär inte
att man är beredd tillstyrka att några
betydande kostnader övervältras på
landstingen. Men som frågan nu ligger
till, finns det väl ändå en viss risk för
att så blir fallet.

Det har i vissa sammanhang framskymtat
att de nya vårdmetoderna skulle
ställa sig billigare än de tidigare.
Detta kan jag inte instämma i — det
har jag sagt tidigare till inrikesministern.
Jag tror inte heller att antalet
vårdplatser kan reduceras nämnvärt,
ty förutsättningen härför är tillgång
till ändamålsenliga och dyrare lokaler
samt bättre och dyrare utrustning.
Framför allt skulle det krävas en långt
större insats av kvalificerad personal,
jämfört med den tidigare vårdformen.

Detta problem är svårlöst. Jag besökte
ett mentalsjukhus häromdagen, där man

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

69

Landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård m. m.

av 11 eller 12 läkartjänster hade 8 vakanta.
Att det uppstår en besvärlig situation
med tusentalet patienter och
endast tre läkare i arbete är självklart.
Men detta är något som vi hoppas skall
kunna övervinnas.

Härtill kommer att det s. k. tunga
klientelet, som landstingen nu får överta,
är sjuka på sådant sätt att de inte
— i varje fall inte alla — kan botas ens
med de bästa nu kända metoder. Detta
får dock inte innebära att man beträffande
dessa patienter nöjer sig med
sämre vård. Av humanitära och andra
skäl måste givetvis allt göras som rimligen
kan göras för att ge dem en så
dräglig tillvaro som möjligt.

På det hela taget tror jag därför att
vi får räkna med att tillämpningen av
intensivvård inom hela mentalsjukvården
kommer att medföra relativa kostnadsökningar.
Jag vill särskilt peka på
att det ännu är ovisst om de nya metoderna
är så mycket effektivare på längre
sikt. Det finns inget säkert underlag
för det antagandet. Vetenskapen har
ännu inte vunnit klarhet härom.

Ser man till mentala sjukdomar och
mental ohälsa över huvud taget tycks
man få räkna med en ökning av antalet
patienter. Vi har lyckats nå ett materiellt
välstånd och en standard som
är imponerande. Den utveckling som
möjliggjort dessa framsteg har emellertid
samtidigt medfört ökade psykiska
påfrestningar för människorna. Man
kan se ett samband mellan den s. k.
urbaniseringsgraden och mental ohälsa.
Så länge vi inte lyckas beakta människornas
psykiska förmåga och behov,
måste vi tyvärr räkna med att den psykiskt
betingade ohälsan kommer att
öka. Man kan räkna med att yttringarna
av sådan ohälsa kommer att bli annorlunda
till följd av miljöförändringar.
Det kommer i stor utsträckning att
röra sig om sådana sjukdomstillstånd
som bäst behandlas vid psykiatriska
lasarettsavdelningar och som likaledes
i stor utsträckning kommer att kräva

en åtföljande rehabiliteringsinsats, t. ex.
i form av skyddade verkstäder etc.

I den ekonomiska frågan har jag
kommit till samma uppfattning som
Landstingsförbundet och landstingen
gjort. Den överenskommelse som ligger
till grund för propositionen kommer
med all sannolikhet inte att ge landstingen
full täckning för de ökade kostnader
som de åsamkas genom reformen.
Samtidigt vill jag dock uttala min tillfredsställelse
över att man lyckats finna
en metod som gör att landstingen
får en betydande handlingsfrihet och
inte kommer att snärjas av detaljerade
statsbidragsbestämmelser. I vår motion
har vi förordat att den ekonomiska avvägningen
uppmärksammas dels i samband
med skatteutjämningen mellan
landstingen, dels i samband med stats*
bidragsgivningen till kroppssjukvården.
På denna punkt har utskottet egentligen
inte tagit ställning i sak. Man vill
tydligen avvakta vederbörliga utredningsförslag.
Det måste innebära att
man anser vårt krav åtminstone till någon
del berättigat och alt det således
finns möjlighet att återkomma med detta
förslag.

I vår motion har vi också pekat på
några punkter som bör uppmärksammas
särskilt vid de kommande förhandlingarna
med landstingen. Vi ställer oss
kritiska til! förslaget att man skall beräkna
ersättningarna till landstingen
inte på det antal patienter som borde
ha erhållit vård vid statligt sjukhus,
utan på det antal som faktiskt erhållit
vård där året före reformen. En följd
av denna ordning blir att de landsting,
som i större utsträckning än andra trätt
i statens ställe före reformen, får sämre
ersättning. Det är tydligen ingen
som har tänkt på det. Det borde finnas
möjligheter att göra en rimligare avvägning
vid de kommande förhandlingarna.
Jag beklagar att utskottet inte velat
ge en anvisning härom.

Detsamma gäller det särskilda tillägget
om högst 20 000 kronor för gemen -

70

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård m. m.

samhetsanläggningar, som skall utgå vid
utbyggnad av befintlig sjukhusanläggning.
Visst kan ett sådant tillägg vara
lämpligt i vissa fall, men jag tror att
man skulle få en rationellare och smidigare
ordning om man toge bort kravet
att tillägget skall gälla just gemen -samhetsanläggning. Jag förstår inte utskottets
argumentation, att en generösare
tillämpning skulle medföra en
mera ingående detaljreglering. Bidragskonstruktionen
som sådan kan hållas
orubbad, bara med den ändringen att
man slipper den snäva avgränsningen
till gemensamhetsanläggningar.

På en punkt vill jag uttala min tillfredsställelse
över utskottets ställningstagande.
Med den avtalade bidragskonstruktionen
skulle landstingen stå helt
ogarderade och få bära samtliga kostnader
för ökade arbetsgivarutgifter, om
beslut om sådana fattas och träder i
kraft under avtalstiden. Vi har i vår motion
påtalat det orimliga i en sådan
ordning, och utskottet har förutsatt att
det i ett sådant läge skall upptas förhandlingar
mellan staten och landstingen.
Uppenbarligen måste dessa förhandlingar
syfta till att ge landstingen kompensation.

Herr talman! Jag är inte till freds
med de ekonomiska villkoren för denna
reform. Jag tror inte att de som avgivit
blanka reservationer är det heller.
I detta läge, och då det är en förhandlingsuppgörelse
som ligger bakom förslaget,
har jag dock inget yrkande.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det är riktigt som nyss
sades att propositionen är resultatet av
underhandlingar om ett avtal. Förslaget
innebär att man för sjukvårdens del slagit
in på rätt väg, men för de ekonomiska
konsekvenserna är man naturligtvis
orolig inom landstingen, övertagandet
av provinsialläkarväsendet
blev ju en ganska dyr sak för dem.

Det har blivit allt svårare att skilja
den somatiska sjukvården från mental -

sjukvården. Det är också svårt att skilja
mellan långvarigt sjuka och de s. k.
normalt åldrande. Det är viktigt att
sjukvården läggs under en enda ledning,
men inom landstingen är man som
sagt mest orolig för hur vi skall kunna
klara de ekonomiska konsekvenserna.
I år har både landstingen och kommunerna
höjt sin utdebitering, och den
ekonomiska utvecklingen är oroande.

Herr talman! Jag skulle vilja tolka
uttalandena i propositionen och utskottsutlåtandet,
att de allmänna villkoren
i principavtalet bl. a. innebär,
att landstingskommunerna utan vederlag
skall överta statens sjukhus samt
att staten skall lämna bidrag som »i
princip» innebär fullgod täckning för
investerings- och driftkostnaderna, så
att staten skall lämna bidrag som innebär
fullgod täckning för alla dessa
kostnader.

Vid de förhandlingar som skall upptagas
tror jag det är betydelsefullt att
man från statens sida förstår att landstingen
hyser intresse för en samordning
av sjukvården men att deras ekonomiska
svårigheter är så stora att de
försöker bemästra problemen genom
att tyda skrivningen så som är fördelaktigast
för landstingen.

Det är också angeläget att påpeka
att staten inte bör visa njugghet när
byggnader och markområden nu skall
överlämnas till landstingen. Jag har
den uppfattningen att mentalsjukvården
skall bli mera öppen i framtiden.
De olika mentalsjukhusen kommer sålunda
att behöva större markområden
än de för närvarande har. Man bör därför
vid underhandlingarna se till att
erforderliga markområden i största möjliga
utsträckning ställs till landstingens
förfogande härför. Även fritidsfrågorna
kommer att spela allt större roll för
mentalsjukdomarnas bekämpande. Samtidigt
med att denna reform genomföres
bör därför även möjlighet till ökad
bebyggelse för fritidsändamål skapas.

Ett förhållande som också är ägnat

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

71

Landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård m. m.

att inge oro är att landstingens arbetsuppgifter
utbygges så snabbt att de kan
få svårt att hinna med allt. Den svårigheten
kanske dock kan bemästras.

Fröken Andersson berörde den viktiga
personalfrågan. Jag har den uppfattningen
att just beträffande mentalsjukvården
är de personer som utbildas
till sjuksköterskor m. m. de mest
lämpliga för att fullgöra den arbetsuppgiften.
Pappersmeriter bör inte vara
avgörande vid en anställning, utan praktisk
erfarenhet och lämplighet bör i
större utsträckning än för närvarande
beaktas inom sjukvården liksom i hela
samhället. Det är nödvändigt att vi anpassar
utbildningen efter arbetsuppgifterna.

Det har sagts att personalen hyser
en viss misstro mot landstingen som
arbetsgivare och har större förtroende
för staten. Det kan naturligtvis ligga
någonting i det. Jag tror dock att sjukvårdens
huvudmän inom landstingen
är beredda att ta de hänsyn som mentalsjukvården
kräver. Givetvis kan dock
svårigheter uppstå vid en anpassning
mellan den somatiska och den mentala
sjukvården.

Herr talman! Jag har icke något yrkande
men jag vill än en gång understryka
att staten vid förhandlingarna
bör ta hänsyn till landstingens ekonomiska
läge. Vi bör gemensamt söka lösa
denna fråga på ett sådant sätt att landstingen
har möjlighet att fullgöra sina
uppgifter. Att landstingen är väl lämpade
att handhava även mentalsjukvården
är naturligt eftersom de har så
nära kontakt med den övriga sjukvården.
Vi är givetvis tacksamma för att
upprustningen av sjukvården varit så
betydande under senare år. Om vi skall
komma till den s. k. landstingsnivån
även på mentalsjukvårdens område kräves
verkligt stora ekonomiska bidrag
från statens sida.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet i

anledning av en motion som jag tillsammans
med andra ledamöter i första
och andra kammaren har väckt beträffande
investerings- och byggnadskostnaderna
för mentalsjukhusen. Syftet
med motionen är att försöka åstadkomma
likartade statsbidrag i hela landet,
så att förhållandena blir desamma
var i landet man än investerar.

I den proposition vi nu behandlar
säges att de byggnadskostnader som
lagts till grund för investeringsbidragen
baseras på olika mentalsjukhusprojekt
i skilda delar av landet även om inte
övre Norrland och de södra delarna
av landet varit representerade.

Departementschefen säger emellertid
i fortsättningen att beräkningarna måste
anses väl överensstämma med de
verkliga genomsnittskostnaderna, men
han antyder att så inte kan anses vara
fallet i fråga om övre Norrland, vilket
ju också framgår av det ställningstagande,
som sedan gjordes i propositionen
vad beträffar investeringsbidraget
till ett planerat mentalsjukhus i Gällivare,
där man förutsatte ett särskilt bidrag
på grund av de högre byggnadskostnaderna.

Vi som motionerat i denna fråga anser
att man bör göra likadant i fråga
om alla de fyra nordligaste länen,
d. v. s. att man skall bestämma att merkostnaden
på grund av det geografiska
läget — som man bär tagit hänsyn till
beträffande Gällivare-sjukhuset — skall
läggas till grund vid bidragstilldelningen
i fråga om likadana byggen inom
samtliga de fyra nordligaste länen. Motionärerna
vill alltså få till stånd en
jämställdhet i detta avseende.

Till det förhandlingsprotokoll som
upprättades över överläggningarna i
anslutning till mentalsjukvårdsöverenskommelsen
har Svenska landstingsförbundet
fått en särskild anteckning, där
det sägs ungefär vad jag redan har
framhållit, nämligen att man måste ta
hänsyn till byggnadskostnadernas storlek
i dessa norrlandslän varjämte tilläg -

72

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård m. m.

ges: »Som härav framgår har redan
under förhandlingarna från Landstingsförbundets
sida uppmärksammats det
otillfredsställande förhållandet, att vid
schematiseringen av anläggningsbidragen
hänsyn icke tagits till de speciella
förhållandena i de nordligaste länen
och att därmed dessa läns landsting, i
den mån ny- och ombyggnader av mentalsjukhus
företas, kommer att åsamkas
betydande investeringsutgifter för
ändamål, där i princip full kostnadstäckning
från staten har förutsatts.»

Jag vet att andra talare tidigare har
utvecklat detta tema, och jag skall inte
ge mig in på att tala om skillnaderna
i kostnaderna. De är väl kända och inte
bestridda av någon. Alla vet att det är
avsevärt dyrare att bygga i Norrland
än i södra och mellersta Sverige.

Jag övergår därför, herr talman, efter
denna korta redovisning till att säga
några ord om utskottets ställningstagande.
I utskottets utlåtande skrivs
bl. a.: »Av vad departementschefen i
detta sammanhang anfört framgår vidare,
att av de orter där mentalsjukhus
planerats endast Gällivare uppvisar
större avvikelse från den genomsnittliga
byggnadskostnadsnivån. Beträffande det
planerade sjukhuset därstädes har också
särskilt bidrag förutsatts.» Det är
alltså, såvitt jag kan läsa innantill, en
klar redovisning för att utskottet inte
har något att erinra mot vad såväl departementschefen
som motionärerna säger,
nämligen att byggnadskostnaderna
i norrlandslänen är högre och att det
därför är rimligt med en utjämning, så
att belastningen på landstingen blir lika
över hela landet och att alltså dessa län
som har högre byggnadskostnader får
täckning för sina merkostnader utöver
de genomsnittliga kostnaderna för landet
i övrigt.

Av denna utskottets skrivning som
det inte finns någon anledning att anmärka
på, drar emellertid utskottet en
enligt min uppfattning synnerligen
märklig slutsats. Sedan utskottet kon -

staterat ovanstående säger utskottet helt
enkelt: »Mot bakgrunden härav är utskottet
inte berett att biträda det i
motionerna I: 790 och II: 955 framställda
yrkandet om särskilt bidrag för de
fyra nordligaste länen.» Men vilka motiv
som ligger bakom utskottets ställningstagande
att det inte är berett att
biträda yrkandet i motionerna har man
uraktlåtit att tala om för motionärerna
och för riksdagen. Ty det finns inget
logiskt samband mellan den förra satsen,
där man konstaterar att så här är
förhållandet, och den senare satsen, där
man säger att utskottet i anledning härav
inte är berett att biträda motionsyrkandet.

Jag tycker förstås att man borde ha
kunnat vänta sig av statsutskottets tredje
avdelning att den hade talat om varför
den inte vill biträda motionsyrkandet
att åstadkomma denna jämställdhet.

Herr talman! Jag ber med det anförda
att få yrka bifall till ifrågavarande
motioner, vilket i sin tur i sak betyder
att jag kommer att stödja den vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr
Lundmark (s).

Ilerr HOLMBERG (k):

Herr talman! Det förestående beslutet
om att landstingen skall överta ansvaret
också för mentalsjukvården innebär ytterligare
ett steg mot en bättre samordning
och planering på sjukvårdens
område. Frågan om samordningen av
sjukvårdens olika grenar har varit ett
centralt ämne i de mångåriga debatterna
rörande bristerna inom den svenska
sjukvården. Förra veckans riksdagsdebatt
om åldringsvården avslöjade även
andra sidor av saken. Det framgick tydligt
att det brister i samordningen även
mellan olika departement och att de
sjuka och gamla kommer i kläm på
grund av kompetenstvister, inte bara
mellan stat och kommuner utan också
mellan primärkommuner och landsting.
Även för friska gamla, som vistas på ål -

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

73

Landstingskommunernas övertagande

derdomshem, har det uppstått odrägliga
förhållanden genom att mentalsjukvården
varit så oerhört försummad, och
det finns fortfarande mycket stora brister
i detta avseende.

Det är anledning hoppas att den samordning
som nu kommer att företas i
landstingens regi skall leda till bättre
förhållanden. Jag vill tillägga att om
denna linje fullföljes även i fråga om
den öppna kroppssjukvården och om
industrihälsovården lägges helt under
landstingens fögderi, bör det äntligen
kunna bli enhetlighet och en nyttig samordning
inom den svenska sjukvården.

Det som vållar bekymmer i alla sådana
här sammanhang är — därom har
redan flera talare vittnat — statsmakternas
ständiga benägenhet att vältra över
nya kostnader på kommuner och landsting.
Det har sagts att förändringen av
huvudmannaskapet för mentalsjukvården
skulle genomföras på ett sådant sätt
att landstingen skulle erhålla full kompensation
för sina merkostnader. Jag
tillhör dem som tvivlar på att så verkligen
kommer att bli fallet, men det är
praktiskt taget omöjligt att nu bevisa någonting
därvidlag. Utredarna och regeringen
rör sig med genomsnittliga bedömningar
som kan slå mycket olika ute
i de skilda länen. Men framför allt kommer
det hela tydligen att bli betungande
för de landsting som verkligen har ambition
att åstadkomma en genomgripande
förbättring av mentalsjukvården, oavsett
vad som står i de allmänna bestämmelserna.
Erfarenheten inom alla sjukvårdsområden
visar nämligen att de
allmänna normerna beträffande sjukhusplatser
och annan service för sjuka
är helt otillräckliga. Om ett landsting i
framtiden kommer att se mera till det
verkliga behovet inom mentalsjukvården
än till de teoretiska normerna, kommer
det att medföra mycket betydande
kostnader som går långt utöver den
kompensation som ges av statsmakterna.
Detta är det mest beklagliga resultatet av
den ekonomiska delen av denna överenskommelse.

av statens mentalsjukvård m. m.

Möjligheten att nu åstadkomma någon
ändring i fråga om de ekonomiska villkoren
minskas också därav att det faktiskt
föreligger en överenskommelse
mellan regeringen och vederbörande
landsting om de allmänna grunderna för
landstingens övertagande av mentalsjukvården.
Beslutet i dag förutsätter visserligen
att det skall kunna ske en omprövning
av de ekonomiska villkoren
efter fem år, men det är, som sagt, min
bestämda uppfattning att den erfarenhet
man kommer att få innan dess skall visa
att landstingen får ikläda sig mycket
stora nya kostnader, som borde ha åvilat
staten.

När de särskilda avtalen skall upprättas
kan vissa justeringar ske till landstingens
förmån. Statsmakterna borde
alltså vara mycket generösa i bedömningen.
Landstingens förhandlare har
sannerligen goda skäl att hålla på landstingens
rätt därvidlag.

På en punkt tycker jag emellertid att
man redan i samband med dagens beslut
kunde åstadkomma en rättvisare
ordning. Den kommunistiska riksdagsgruppen
kommer för sin del att rösta
för en sådan förändring av utskottets
och regeringens förslag. Det gäller anläggningsbidragen.
Mitt hemlän har i
detta sammanhang fått en viss favör jämfört
med andra landsting, men jag tror
att de ekonomiska villkoren för sjukvårdens
utbyggnad är så betungande
även i andra norrlandslän att de bör
få samma villkor som Norrbotten har
tillerkänts.

Jag hemställer därför, herr talman,
om bifall till reservation nr 1 under
punkten III och biträder i övrigt utskottets
förslag.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Såsom framhållits av
flera talare före mig är det en mycket
stor och betydelsefull fråga som vi nu
har att ta ställning till.

Under senare år har mentalsjukvården
varit föremål för en upprustning av
mycket stora mått. Riksdagen har så -

3* —Andra kammarens protokoll 1963. Nr 36

7-4

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård m. m.

lunda sedan 1958/59 beviljat i runt tal
310 miljoner kronor för byggnadsarbeten
och utrustningsändamål. Men innan
denna upprustning påbörjades befann
sig mentalsjukvården otvivelaktigt i ett
utomordentligt svårt läge, och de nya
medicinska rönen och behandlingsmetoderna
kunde inte tillämpas på många
sjukhus eftersom dessa saknade materiella
och personella resurser för detta.
.lag tror att vi alla här i riksdagen var
mycket bekymrade för dessa förhållanden
och angelägna om att få till stånd
en upprustning.

Man har emellertid också hela tiden
ansett det nödvändigt att sikta till ett
sammanförande av mental- och kroppssjukvården
för att därigenom åstadkomma
en adekvat vård och bryta mentalsjukvårdens
isolering. Målet är ju framför
allt att skapa en så god sjukvård som
möjligt, och då är det mycket svårt att
skilja på somatiska och psykiska sjukdomar.

Det är sålunda mycket glädjande att
vi i dag har att fatta beslut om ett sammanförande
av mental- och kroppssjukvården
under en gemensam huvudman,
nämligen landstingskommunerna.

En stor överenskommelse som denna
liksom över huvud taget hela propositionen
i ärendet är resultatet av förhandlingar,
i detta fall mellan Landstingsförbundet
och inrikesdepartementet. Herr
Gustafsson i Skellefteå ifrågasatte, om
den riktiga vägen verkligen var att börja
med det stora princip- och ramavtal
som nu föreligger och om man inte i
första hand borde ha förhandlat med de
enskilda landstingen och i andra hand
med Landstingsförbundet. Utskottet bär
betraktat saken som så, att Landstingsförbundet
har tillkommit framför allt
för att utgöra ett förtroendeorgan, som
skall föra förhandlingar i stora frågor,
där de enskilda landstingen många
gånger har svårt att hävda sig, t. ex.
förhandlingar med staten. För min del
finner jag det därför naturligt att
beträffande de stora riktlinjerna och

principerna förhandlingar skett med
Landstingsförbundet. Om de enskilda
landstingen är missnöjda med uppgörelsen,
får detta bli en sak mellan dem och
Landstingsförbundet. Det kommer ju
också undan för undan att föras förhandlingar
med de olika landstingen
om detaljer i uppgörelsen.

Nu är det som sagt fråga om ett ramoch
principavtal, vilket på försök skall
tillämpas under fem år. Innan femårsperioden
gått ut skall man ta upp nya,
förutsättningslösa förhandlingar för att
rätta till det som man eventuellt anser
inte har varit riktigt i uppgörelsen.

Avtalet går ut på att landstingen utan
vederlag skall överta mentalsjukhusen
och att staten skall ge fullgod täckning
för investerings- och driftkostnader. Här
måste det naturligtvis bli fråga om
schablonbelopp, och utskottet är på det
klara med att sådana inte i alla avseenden
och inom alla landsting kan bli rättvisande.
Ett genomsnitt har räknats
fram som bör kunna ge en god sjukvård,
och det har blivit grundläggande
för de schablonbelopp som förut har
nämnts. Som sagt räknar man med att
statsbidragen i princip skall täcka såväl
anläggnings- som driftkostnaderna.

I motioner har framhållits att man
inte kan tänka sig att ha ett genomsnittligt
anläggningsbidrag för byggnadskostnaderna,
eftersom dessa varierar i olika
delar av landet. Man har hänvisat till
norrlandslänen, som i allmänhet anses
ha högre byggnadskostnader. Denna fråga
beröres i propositionen, och den har
också varit uppe vid de föredragningar
som förevarit inom utskottet. Det förutsättes
att även norrlandslänens byggnadskostnader
har beaktats vid de förhandlingar
som har förts.

Om man bortser från de nordligaste
och sydligaste länen visar det sig emellertid
att variationerna inte är så stora
inom landet i övrigt. Kostnaderna blir
inte enbart högre i Norrland. Jämtland
har — som herr Henning Gustafsson
framhöll — att räkna med högre bygg -

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

Landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård m. m.

nadskostnader, men annars är de inte
väsentligt större än i Mellansverige. Därför
borde det, om man skall gå rättvist
fram, ges tillägg även till andra landsting
än Norrbottens.

Gällivare beräknas ha de högsta kostnaderna
och skall också få extra bidrag
för sitt sjukhus. För Jämtland är byggande
av sjukhus för närvarande inte aktuellt.
Det hlir alltså inte så stora avvikelser
beträffande de övriga landstingen.
Därför har utskottet gått på samma
linje som propositionen och föreslagit
ett genomsnittligt beräknat bidrag
för hela landet utom de allra nordligaste
länen.

Om man skall gå efter de verkliga
kostnaderna och — som här nämnts —
gemensamhetskostnaden skall utsträckas
till andra områden än man för närvarande
tänkt sig, kan man nog inte
lämna frihet åt landstingen att använda
dessa medel, utan allt blir då detaljreglerat,
vilket jag för min del anser skulle
vara synnerligen olyckligt för den framtida
utbyggnaden inom de olika landstingen.

Men jag tycker som sagt det är glädjande
att vi här i dag skall fatta beslut
om att samordna kroppssjukvård och
mentalsjukvård. Jag har också, herr talman,
en stark känsla av att vi med det
allra största förtroende överlämnar denna
vård till landstingen, som på ett så
utomordentligt sätt skött kroppssjukvården.

Personalfrågorna, som fröken Andersson
tog upp här, tycker jag i stor utsträckning
hör till förhandlingsplanet.
Jag kan inte se annat än att landstingen
på ett utmärkt sätt skött sina personalfrågor
och arbetat för att få väl utbildad
och skolad personal. Jag håller
med fröken Andersson om att personalen
är av mycket stor betydelse för en
bra sjukvård, och det är naturligtvis
mycket angeläget att man inte gör något
avkall när det gäller utbildning av
personalen.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! När vi nu går att besluta
om denna stora och viktiga reform,
kan det vara på sin plats att här säga
något om själva syftet.

För min del anser jag de medicinska
skälen vara de viktigaste för att genom
en reform av föreslagen art skapa förutsättningar
för att mentalsjukvården
lyftes upp på samma plan som kroppssjukvården.
Och detta kan ske genom de
förbättrade möjligheter ett gemensamt
huvudmannaskap kan medföra.

Vidare kan man naturligtvis också
göra en hel del rationaliseringar, om
vi får en gemensam huvudman. De totala
sjukvårdsinsatserna kan då samordnas
och planeras på ett bättre sätt. Reformen
kommer sålunda inte till stånd
därför att staten skall avlastas några
kostnader.

Det har ibland riktats kritik mot
landstingen för viss del av den verksamhet
som de bedriver. Så har skett
även här i dag, bl. a. av fröken Andersson
i Strängnäs. Men med de ambitioner
man har i landstingen att sköta
anförtrodda uppgifter på ett fullgott
sätt är jag övertygad om att den decentralisering
av huvudmannaskapet
som vi nu skall fatta beslut om är den
bästa garantien för en jämn standard
inom mentalsjukvården. Detta kan låta
som en paradox, ty man skulle ju kunna
tro att man får den jämnaste standarden
med en gemensam huvudman,
men erfarenheten visar att så inte är
fallet. Jag betvivlar inte inrikesministerns
hittillsvarande goda vilja och avsikter
att försöka höja mentalsjukvårdens
standard här i landet, men faktum
är att standarden är ytterligt ojämn
och mentalsjukvården på många ställen
helt otillfredsställande. Det är därför
ett ganska dåligt arv landstingen nu
övertar av staten.

När reformen skall genomföras i praktiken,
är det mycket angeläget att det
sker i en positiv anda och att staten
och landstingen hyser ömsesidigt förtroende
för varandra. Om så inte sker,

7G

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård m. m.

föreligger risk för misstroende, ängsligt
bevakande och en allmän känsla
av olust, som inte är ägnad att skapa
den positiva atmosfär som är en förutsättning
för ett gott resultat.

Den mest intressanta motionen av
dem som väckts i denna fråga är enligt
min mening den som undertecknats
av herrar Ståhl och Eskel. Där tar motionärerna
upp vissa principiella frågor
i anknytning till de förhandlingar
som förts och den förhandlingsmetodik
»om använts vid förarbetena i detta
ärende. Motionärerna anför att de enskilda
landstingen kommer i en bunden
situation vid de fortsatta förhandlingarna
rörande villkoren för övertagandet
i varje särskilt fall, och de har
därför yrkat avslag på propositionen.
Jag har funnit den motionen principiellt
mycket tilltalande. Dessutom aktualiserar
den en mycket intressant
fråga, nämligen Landstingsförbundets
ställning som förhandlingspart för de
enskilda landstingen och i vilken mån
detta kan binda landstingens ställningstagande.

Det är väl ingen tvekan om att de
enskilda landstingen skulle ha ett bättre
utgångsläge vid förhandlingarna, om
inte själva principfrågan redan var avgjord
i riksdagen. Tyvärr har vi dock
i utskottet inte funnit det tillrådligt att
tillstyrka motionen med hänsyn till den
risk för försening av reformens genomförande
som detta skulle medföra.

I övriga motioner yrkas ändringar i
avtalets olika punkter. Men hur berättigade
ändringsförslagen än kan synas
vara, och hur mån man än är om landstingens
möjligheter att klara detta övertagande
utan att bli offer för något
kostnadsövervältrande från statens sida,
kan man ändå inte ändra enskilda punkter
i ett avtal och godkänna det i övrigt.
Ett avtal som är resultatet av en
frivillig förhandling måste antingen
godtas i sin helhet och i oförändrat
skick eller också avslås och skickas tillbaka
för nya förhandlingar. Det har

vi mångårig erfarenhet av här i riksdagen.

När jag säger att avtalet är resultatet
av frivilliga förhandlingar, så utgår
jag från att avtalet har ingåtts frivilligt
i detta fall, även om detta kan synas
självfallet. Ingen kan ju tvinga Landstingsförbundets
representanter att skriva
under avtalet. Men jag har med en
viss förvåning iakttagit hur landstingsparten
under detta ärendes riksdagsbehandling
har sökt stöd för ändringsförslag
i avtalets olika punkter, under förmenande
att avtalet var oförmånligt
för landstingen. Ett sådant sätt att behandla
ett vid förhandlingar uppnått
resultat är vi inte vana vid här i riksdagen.
Jag vill här slå fast att ingångna
avtal liksom andra förhandlingsresultat
som underställes riksdagen för
prövning antingen måste antagas i sin
helhet eller avslås. Detta bär varit grunden
för vårt ställningstagande till motionerna.

Man har inom landstingen varit orolig
för de ekonomiska följderna av reformen,
och den oron förstår jag. Erfarenheterna
från andra liknande fall är
ju inte enbart positiva, varken för primär-
eller sekundärkommuner. Men jag
vill erinra om att utskottet mycket starkt
har uttalat att landstingen i enlighet
med propositionen skall ha fullgod
täckning för såväl investerings- som
driftkostnaderna. Och då gäller det för
de enskilda landstingen att vid förhandlingarna
med Kungl. Maj :t se till
att de får fullgod täckning inom avtalets
ram.

En förutsättning för ett gott resultat
av denna stora och viktiga reform är
att de förhandlingar, som i fortsättningen
föres mellan statsmakterna och
de enskilda landstingen, präglas av god
vilja och ömsesidigt förtroende. Om så
blir fallet, är jag övertygad om att det
beslut riksdagen nu skall fatta kommer
att bli till största nytta för mentalsjukvården
här i landet.

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

77

Landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård m. m.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr MAGNUSSON i Tumhult (h):

Herr talman! I ett par högermotioner
har jag och mina medmotionärer framhållit
att vi i princip inte har något att
erinra mot att huvudmannaskapet för
mentalsjukvården överföres till landstingen.
Men vi har också framhållit, att
det måste förutsättas att landstingen erhåller
full täckning för de kostnader
som uppkommer i samband med övertagandet.

Landstingens övertagande av denna
vård kommer givetvis att medföra väsentliga
krav på landstingen, inte minst
i ekonomiskt hänseende. Redan övertagandet
av provinsialläkarväsendet
medför som bekant ökade kostnader för
landstingen, som i anledning därav i
flera fall fått vidkännas ökade skattebördor.
Då det för övrigt finns tendens
till att nya utgifter lägges på landstingen,
kan man hysa farhågor för att
det på landstingen ställs alltför stora
krav. Det är därför nödvändigt att
landstingen erhåller full kompensation
för sina åtaganden.

Utskottet åberopar i sin motivering
att förslaget bygger på ett principavtal,
som skall läggas till grund för de olika
avtal, vilka sedermera skall upprättas
mellan de båda parterna. Utskottet
framhåller vidare, att grunderna för de
ekonomiska villkoren enligt förslaget
skall gälla i fem år från övertagandet,
d. v. s. till den 1 januari 1972. Dessförinnan
skall förutsättningslösa förhandlingar
upptagas mellan staten och
landstingskommunerna rörande statens
fortsatta bidrag till den övertagna vården.
Det är synnerligen viktigt att vid
dessa förhandlingar de i motionen
framförda synpunkterna kommer att
beaktas. Annars kommer reformen att
bli alldeles för dyrbar för landstingskommunerna.

Herr talman! Jag har endast velat
göra denna erinran och hoppas att sta -

ten ställer sig välvillig, när det gäller
att kompensera landstingen för deras
investerings- och driftkostnader, så att
de erhåller full täckning för sina kostnader
i här berörda avseenden.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! När herr Eskel och jag
väckte den motion, som herr Turesson
nyss apostroferade och som är betecknad
med nr 959, var det naturligtvis
ingen av oss som hade den tanken att
vare sig utskottet eller riksdagens kamrar
skulle följa motionens yrkande. Vad
vi ville göra var att bidra till att väcka
en diskussion kring den dubbelsidiga
problematik, som finns i propositionen:
å ena sidan det materiella innehållet,
frågan om landstingens övertagande av
mentalsjukvården, och å andra sidan
den principiellt konstitutionella sidan
av saken, frågan om som grund för propositionen
verkligen här föreligger ett
avtal mellan två förhandlande parter.

Den sistnämnda delen av problematiken
intresserar mig än mer sedan
jag lyssnat till debatten i kammaren,
ty här utgår ju talare efter talare •— och
inte minst utskottsmajoritetens representanter
— från att något slags avtal skulle
föreligga, från att Landstingsförbundet
skulle vara ett för Sveriges landsting
representativt förhandlande auktoritativt
organ. Jag måste bestämt hävda,
att en sådan ställning intar Landstingsförbundet
icke. Landstingen har
inte uppdragit åt Landstingsförbundet
att å deras vägnar träffa något avtal. Situationen
är rent rättsligt formellt den
att Landstingsförbundet bär, låt vara —
som en talare i första kammaren sade
— motvilligt och med stor tvekan funnit
sig böra tillstyrka ett förslag i den
riktning Kungl. Maj :t förordat. Men att
här skulle föreligga något avtal mellan
två rättsligt självständiga avtalsslutande
parter måste vara en missuppfattning.
— Jag återkommer senare till detta
och vill först säga några ord om den
materiella sidan av saken; därvidlag

78

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård m. m.

anknyter jag också till vad som sagts
här i dag.

Låt mig först och främst framhålla
— det gäller även herr Eskel och mig,
som väckt motion II: 959 — att det råder
allmän och obestridlig enighet om
önskvärdheten av bästa möjliga vård
även för de mentalsjuka. Detta är ställt
utanför all diskussion. Under alla de
år som det framförts hård och allvarlig
kritik mot statsmakternas sätt att sköta
mentalsjukvården har denna sida av
problematiken stått klar för var och en.

Vi har heller inte i motionen — jag
är angelägen att understryka det för
dem som inte läst den — ställt ett ovillkorligt
avslagsyrkande, utan vi har yrkat
att förhandlingar med landstingen
skulle upptas omedelbart, så att de kunde
vara färdiga i god tid och en lagstiftning
om överflyttning av huvudmannaskapet
1967 kunde byggas på
samtliga 25 avtal.

Men under den offentliga debatten
om denna reform och även under dagens
diskussion i kamrarna har det
framkommit så många uttryck för vad
jag tyvärr måste beteckna som övertro
på landstingens förmåga att snabbt lyfta
mentalsjukvården upp ur den eftersläpning,
som den sedan så många år
befinner sig i, att man blir orolig för
att människor kommer att känna sig
besvikna. Jag fäste mig vid herr Gomérs
uttalande, att man måste kunna
räkna med en betydligt snabbare upprustning
av mentalsjukvården när
landstingen övertagit den, eftersom deras
resurser härvidlag är större än statens.
Jag gjorde genast den reflexionen,
att medan praktiskt taget samtliga
landsting under höstens sessioner tvingats
att väsentligt höja sina skattesatser
för att över huvud taget få debet och
kredit att gå ihop, så arbetar finansministern
år efter år med betydande budgetöverskott.
Var de ekonomiska resurserna
finns —• ifall det gäller dem —
råder alltså inget tvivel om.

Men det är faktiskt inte de ekonomis -

ka resurserna det hänger på i detta
fall, utan problemet är: Hur skall landstingen
få den kader av nya läkare och
nya sköterskor som behövs för att mentalsjukvården
skall kunna komma något
så när i paritet med kroppssjukvården?

En talare i första kammaren, som är
starkt engagerad i landstingsverksamheten
i sitt hemlän, konstaterade för en
stund sedan, att kan vi inte få garantier
för en snabbt ökad utbildning av
både läkare och sköterskor, så står vi
där vi står oavsett vem som är huvudman
för mentalsjukvården. Allt härvidlag
hänger på läkartillgången och skötersketillgången,
även om situationen
när det gäller sköterskorna inte är fullt
så bekymmersam inom mentalsjukvården
som inom andra områden, beroende
på att kvalifikationerna för sköterskor
inom mentalvården är mera differentierade
än för sköterskor inom
kroppssjukvården. Men läkartillgången
är avgörande för vårdens effektivisering
och intensifiering, och här är
vi på landstingssidan helt beroende
av vad statsmakterna kommer att göra
för att öka läkarutbildningen i landet
eller på annat sätt tillföra oss en
betydande ny kader av läkare. Det är
därför absolut nödvändigt att vi som
under många år arbetat inom landstingen,
från denna talarstol uttalar några
betänksamhetens ord mot vad jag
skulle vilja kalla tron på under inom
mentalsjukvården i och med en överflyttning
av huvudmannaskapet. Det går
''nte att trolla på detta område.

Jag skall inte närmare gå in på kostnadssidan,
även om jag — i likhet med
flera föregående talare — hyser en viss
förvåning över att Landstingsförbundet
kunnat tillstyrka de statsbidrag som föreslås
utgå. Jag tror nämligen inte alls,
herr talman, att framtidens mentalsjukvård
kommer att vara upplagd som dagens.
Jag tvivlar på att ens de nybyggda
sjukhusen i Falbygden, Mellringe
o. s. v., är den sjukhustyp som mentalsjukvården
i framtiden kommer att be -

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

79

Landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård m. m.

höva. Jag tror att man med stigande erfarenhet
på landstingssidan kommer att
säga sig, att vi behöver ett flertal mindre
sjukhus av en helt annan typ och i
anslutning till kroppssjukvården. Jag
tror att det på detta område över huvud
taget kommer att genomföras en
annan differentiering av klientelet än
vi hittills haft. Jag skall dock inte närmare
gå in på dessa spådomar.

Jag vill beträffande kostnadssidan
framhålla, att om det, såsom hävdats i
alla förarbeten till den nya ordningen,
är avsikten att söka åstadkomma en
snabb standardlyftning på detta område
— man vill ha en stimulans till intensivvård
och en förbättring av hela
vårdområdet — tror jag att statsbidraget
är felkonstruerat. Man kan nämligen
genom att utmäta ett genomsnittsbidrag
— på det sätt man nu gör för
denna sjukhusdrift — aldrig åstadkomma
den stimulans som är åsyftad. Jag
tror att det riktiga hade varit — och
det kanske blir genomfört när det
första avtalet utlöpt — att omkonstruera
hela detta bidrag till ett slags enhetligt
sjukvårdsbidrag. Såsom sjukvårdskostnaderna
tenderar att öka tvingar nämligen
även den somatiska sidan fram ett
statsbidrag: då får vi en helt annan

konstruktion av bidragsverksamheten,
med ett enhetligt anslag, som varje
landsting på sitt håll får rätt att bestämma
över. Jag lämnar emellertid även
detta därhän, herr talman, eftersom jag
inte anser att detta är huvudpunkten i
det ärende vi i dag skall besluta om.

Jag skall nu beröra utskottsutlåtandet
och det principiella resonemanget.
Jag har under många år i statsutskottet
hyst den allra största och djupaste
reverens för statsutskottets tredje avdelning
och dess sätt att skriva utlåtanden.
Jag vill säga till herr Turesson,
eftersom han instämde i utskottets
skrivning, att man hade hoppats att
statsutskottets tredje avdelning åtminstone
skulle göra en ansats till att gå in
på den dubbelsidiga problematik som

det här gäller. Det kan inte hjälpas att
man blir besviken över att läsa ett utlåtande
som i varje avsnitt består av en
referatstump — det är bokstavligen
sant — ur propositionen och en avslutande
mening, där utskottet, som icke
kunnat göra någon invändning mot eller
reflexion över det föregående, går direkt
på ett tillstyrkande av propositionen.

Sättet att skriva utlåtanden i denna
kammare skulle ibland behöva skärskådas.
Med all respekt för statsutskottets
tredje avdelning måste jag säga, att
detta är ett av de mest slätstrukna och
ointressanta utskottsutlåtanden jag vet
mig ha läst. Det bidrar icke med en ny
synpunkt i något enda avseende i denna
stora och viktiga fråga.

Vad innebär detta sätt att göra ett avtal?
På denna punkt har herr Eskel och
jag velat fästa uppmärksamheten, såsom
herr Turesson mycket riktigt påpekade.

— Jag skall vänta med att fortsätta till
dess att inrikesministern hunnit ta plats

— han och jag har nämligen tidigare
diskuterat denna fråga i Landstingsförbundet.
Innebörden av detta tillvägagångssätt
att utnämna Landstingsförbundet
till en förhandlingspart å landstingens
vägnar är ett överflyttande av den
grundlagsfästade kommunala självbestämmanderätt,
som ligger hos primäroch
sekundärkommuner. Denna självbestämmanderätt
överflyttas till en sammanslutning,
vilken landstingskommunerna
bildat som ett service- och arbetsorgan
men vilken de aldrig har givit
någon fullmakt a priori att å deras
vägnar verka som förhandlingsorgan.

Jag fäster uppmärksamheten på att vi
för närvarande inom Landstingsförbundet
använder en förhandlingsdelegation
för alla våra löneavtal, men att det för
att varje sådant avtal skall bli gällande

— det må vara stort eller litet — krävs
ett godkännande av varje särskilt landsting.
Vi har i synnerhet efter avtalsomgångar,
inom varje förvaltningsutskott
tjocka buntar av papper innehållande

so

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Landstingskommunernas övertagande av

detaljerade förhandlingsavtal, som vi
har att ta ställning till. Men Landstingsförbundet,
Stadsförbundet och Landskommunernas
förbund har icke och -—
som jag hoppas — kommer icke att få
ställningen som ett a priori befullmäktigat
organ å landstingens eller kommunernas
vägnar.

Vad skulle detta i så fall innebära,
herr inrikesminister? Jo, om vi håller
oss till Landskommunernas förbund, att
landskommunerna i en del av landet,
låt oss säga södra Sverige, via Landstingskommunernas
förbund på grund
av att de har majoritet i detta skulle
kunna bestämma över kommunerna i
exempelvis Norrland.

Det kan ju inte komma i fråga! Likartad
är situationen beträffande Landstingsförbundet.
Såvitt jag förstår har
inrikesministern detta alldeles klart för
sig.

Nu har inrikesministern varit finurlig
nog — jag har all respekt för hans
skicklighet, herr talman, det är inte på
den punkten jag är rädd utan på en helt
annan — att föra resonemanget med
Landstingsförbundet så att han gett bilden
av att det föreligger ett förhandlingsresultat
som landstingen preliminärt
har godkänt. Så är inte förhållandet.
Flera landsting har i varje fall inte
gjort något preliminärt godkännande. Vi
som inte har haft representanter med
vid förhandlingarna kan inte känna oss
bundna.

Därför måste man understryka att i
och för sig är landstingen de enda som
här är förhandlingskapabla. Nu begär
inrikesministern riksdagens bifall till en
lag om huvudmannaskap innan dessa
förhandlingar är klara. Då blir ju läget
givet — det har vi tidigare konstaterat
vid förhandlingar inom Landstingsförbundet
— nämligen att landstingen som
självständig förhandlingspartner redan
är underminerade, eftersom statsmakterna
har bestämt att reformen skall genomföras.
Då hjälper det inte om landstingen
säger nej av det ena eller andra
skälet.

statens mentalsjukvård nt. m.

Vi hade en diskussion med inrikesministern,
och det är inte illojalt att
referera den här, eftersom inrikesministern
befinner sig i kammaren och
måste kunna verifiera vad jag säger.
Han sade vid det tillfället ungefär som
det står i propositionen, att detta är en
lämplig arbetsform och att det inte är
eu fråga om att på förhand binda landstingen.
Då frågade jag — avbröt, tror
jag till och med under överläggningen:
»Skall då inte denna lagstiftning bli bindande?»
Härtill svarade inrikesministern
att det är självklart att denna lag
liksom andra blir bindande. Därmed är
situationen given. Sedan riksdagen har
fattat beslut har landstingen bara att
acceptera. De kan naturligtvis försöka
att så gott det går, i det skruvstäd där
de då sitter, utveckla sin talan och söka
vinna gehör för sina synpunkter, men
bundna är de allesammans.

Jag är angelägen att precisera att det
är nödvändigt att vi klargör för oss å
ena sidan kommunernas självständighet
och gränserna för den och å andra sidan
kommunförbundens rättsliga ställning i
detta sammanhang. Detta är inte bagateller.
Det är lika viktigt kanske som
själva reformen. Man borde överväga
dessa principiella frågor. Jag har blivit
litet fundersam över att denna fråga
remitterats enbart till statsutskottet. För
mig stod det från början klart att den
så intimt berör kommunernas förhållande
till staten att den även borde ha behandlats
av ett annat utskott.

Herr talman! Jag är ledsen över att
jag tagit så mycket tid i anspråk. Men
för mig har det varit en viktig principfråga.
Jag är rädd att både landstingen
och primärkommunerna slår in på farliga
vägar, som kanske leder åt samma
håll. Jag har velat precisera min uppfattning
för att i någon mån — eftersom
utskottet inte har gjort det — bidra till
att åtminstone väcka intresse för själva
denna frågeställning här i kammaren.

Jag kan givetvis inte rösta för bifall
till denna proposition. Jag kan inte heller
rösta för reservationen som i och

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

81

Landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård m. m.

för sig har ett visst detaljintresse. Jag
ber att få lämna därhän hur jag kommer
att rösta och slutar med att yrka bifall
till motionen nr 959 i denna kammare.

Herr GOMÉR (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara tillrättalägga
en missuppfattning som tycks ha
uppkommit när jag sade att resurserna
var större. Jag menar givetvis inte att de
ekonomiska resurserna var större. Däremot
kan man väl inte resonera bort att
landstingen har större resurser och besitter
större erfarenhet av sjukvård belägna
inom egna sjukvårdsområden. Det
är ju detta som är själva anledningen
till att saken har kommit upp. Den huvudman
som hittills haft hand om all
kroppssjukvård och en stor del av mentalsjukvården,
nämligen de lättsskötta
sinnessjuka och de psykiatriska lasarettsavdelningarna,
måste ju besitta större
erfarenhet och får på så sätt bättre
resurser.

För att vi skall kunna nå ett gott resultat
tror jag att alla parter, framför
allt personalen, måste få den inställningen
att både mentalsjukvård och
kroppssjukvård är sjukvård och att man
betraktar dem verkligen på samma sätt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det skulle självfallet vara
intressant att få diskutera hela det
problemkomplex som huvudmannaskapets
ändring innebär. Det är en långtgående
reform. Den ansluter sig till den
tidigare genomförda reformen beträffande
huvudmannaskapet för provinsialläkarväsendet.
Gemensamt med den
reformen har den syftet att åstadkomma
en enhetlig, samordnad ledning för
all sjukvård. Vi försöker nu slå sönder
den uppfattning som länge varit dominerande,
nämligen att man bör skilja
mellan mentalsjukvård och somatisk
sjukvård och betrakta dem som olika
vårdgrenar. Den samordning som nu
håller på att genomföras är nödvändig

för att vi skall kunna tillvarata de möjligheter
som den medicinska forskningen
och våra erfarenheter på sjukvårdens
område medger.

De farmaceutiska medel, som det här
talas om, och de terapeutiska metoderna
— väl samordnade — har medfört att
vi fått en helt förändrad syn på mentalsjukvården
och på möjligheterna att
komma till rätta med mentalsjukdomarna.
Att man då också finner det nödvändigt
att samordna organisationen
och utbyggnadsplaneringen, så att man
kan få ett slags totalsjukhus, innefattande
både mentalsjukvård och somatisk
■sjukvård, är alldeles följdriktigt. Det ingår
också i planerna att bygga sådana
kombinationssjukhus, och vi hoppas att
de snart skall bli färdiga och ge ytterligare
erfarenheter.

Varför gör man då detta? Man gör det
för att kunna bereda de mentalt sjuka
människorna en så god vård som det
över huvud taget är möjligt att åstadkomma.

Det mest glädjande i denna diskussion
är att vi är överens om denna grundsyn.
Att vi sedan kan ha olika uppfattningar
i fråga om detaljer i det förslag som
riksdagen nu har att ta ställning till
är väl ganska rimligt.

Jag skall använda tiden för mitt fortsatta
anförande till att ta upp några
spörsmål som förts fram under debatten.

Herr Ståhl kom in på en i och för sig
intressant fråga. Den berör praktiskt
taget hela vår avtalsverksamhet. Herr
Ståhl tog upp kommunförbundens ställning
i förhandlingsverksamheten, vare
sig det gäller löneförhandlingar eller,
som i detta fall, förhandlingar om ändring
av huvudmannaskapet. Låt mig till
detta knyta följande reflexioner.

I den angelägenhet vi nu diskuterar
har förhandlingarna bedrivits med en
av Landstingsförbundet utsedd delegation,
med vars sammansättning vi självfallet
inte haft någonting att göra. Denna
delegation bar under förhandlingar -

82

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård m. m.

nas gång och innan man träffat det preliminära
avtalet kallat in representanter
för samtliga landsting till överläggningar,
för redovisning av hur förhandlingsarbetet
har fortskridit och hur förslagen
och motförslagen har utkristalliserats.
Man har därvid begärt en opinionsyttring
från landstingen för att
utröna, huruvida förhandlingsdelegationen
kan fortsätta förhandlingarna,
och för att få veta vilka resultat landstingen
förväntar att delegationen skall
uppnå.

Det hölls två sådana konferenser innan
Landstingsförbundets förhandlingsdelegation
slöt det preliminära avtalet.
Inom den statliga förhandlingsdelegationen
räknade vi med att vi hade en
motpart, som även om den inte hade en
skriftlig fullmakt ändå hade landstingen
bakom sig och visste hur den skulle
handla för att de träffade avtalen skulle
godtas. Det var nödvändigt att spela
med så öppet visir för att vi skulle kunna
pressa varandra vid förhandlingarna.

I förhandlingarna togs också andra
ting upp än de som berörde avtalet om
huvudmannaskapet. Jag vill framhålla
— nu kan jag göra det — att Landstingsförbundets
förhandlingsdelegation på
ett mycket tidigt stadium begärde, att
dessa förhandlingar också skulle inkludera
en underhandsuppgörelse om att
staten var beredd att låta utreda frågan
om skatteutjämning även åt landstingen.
Det är en mycket stor och principiellt
utomordentligt viktig fråga som vi
var tvungna att först avvisa. Vi sade
från början att vi inte ansåg att den
frågan hade med dessa förhandlingar att
göra. Men allteftersom förhandlingarna
fortskred och vi kom i ett läge, där det
var besvärligt att komma vidare, skaffade
vi oss under hand en fullmakt från
finansdepartementet att vi skulle få lägga
fram denna fråga, som ett medgivande,
som kunde underlätta de fortsatta
förhandlingarna.

Innan det preliminära avtalet var färdigt,
kunde vi från regeringens sida

säga att finansministern kommer att
överlämna åt den sittande skatteutjämningskommittén
att skyndsamt och före
detta års utgång framlägga förslag, innefattande
även skatteutjämningsbidrag
till landstingen.

Jag skall inte överdriva betydelsen
av vad som förekommit i det sammanhanget.
Men om jag inte är fel'' underrättad,
har skatteutjämningskommittén
kunnat finna en principlösning av frågan.
Enligt en uppgift, som jag tror är
riktig, har man att röra sig med ett belopp
om mellan 85 och 100 miljoner
kronor, som när detta skatteutjämningssystem
träder i tillämpning kan överlämnas
åt de landsting som har den
högsta utdebiteringen och det lägsta
skatteunderlaget.

Personligen tycker jag att det är
utomordentligt och en åtgärd som borde
ha vidtagits tidigare. Många landsting
har nämligen kommit i ett läge, där
skatten även på landstingsplanet blivit
mycket hög. Här har den princip jag
förut talade om slagit igenom, och jag
förbinder det, herr Ståhl, med de förda
förhandlingarna. Jag kan inte uttala
mig om huruvida en skatteutjämning
kommit till stånd helt oberoende av
dessa förhandlingar, men jag kan säga
att den delvis kom som ett resultat av
de förhandlingar som innefattade frågan
om ett ändrat huvudmannaskap för
mentalsjukvården.

När regeringens förhandlare spelat ut
detta förhandlingskort, gjorde man det
i medvetande om att man hade att göra
med en part på vilken man kunde lita.
Man utgick från att motparten intog en
lika öppen attityd och var införstådd
med hur långt det var möjligt att gå i
fråga om det preliminära avtalet, och
man hade en känsla av att motparten
kom att anstränga sig för att få avtalets
bestämmelser accepterade och tillämpade
ute i landstingen.

Jag erkänner, herr Ståhl, att detta
är en besvärlig fråga, ty den berör något
väsentligt i hela vår förhandlings -

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

83

Landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård m. m.

metodik. Skulle vi ha valt en annan väg
än den vi nu använt, hade vi fått sätta
oss ner vid förhandlingsbordet och med
landsting efter landsting diskutera detaljfrågor.
Jag vågar säga att det skulle
ha blivit ett förhandlingsarbete, som
måst sträcka sig över en mycket lång
tid. Eller också hade man från statens
sida, vilket varit enklare, genom riksdagen
kunnat besluta att lägga över huvudmannaskapet
och ansvaret för mentalsjukvården
på landstingen och säga
att det är ändamålsenligt med hänsyn
till de sjukvårdsbehövande människorna.
Men staten skall inte här träda in
som någon maktfullkomlig institution.
Man har inte heller gått till väga på det
sättet, men jag säger att den möjligheten
formellt hade kunnat utnyttjas.

I stället har man från statens sida
försökt att förhandla sig fram till ett så
långt möjligt rättvist resultat, där staten
inte flyttar över kostnader på landstingen.
De som noggrant har studerat
avtalet har väl ändå upptäckt att det
är första gången som vi får indexbundna
driftbidrag och byggnadskostnadsbidrag.
Sedan kan det naturligtvis diskuteras
om basnivån för driftbidrag
och byggnadskostnadsbidrag är den exakta
och mest rättvisa. Men själva principen
som här har slagit igenom är att
få bidragen klart indexbundna till godtagbara
normer. Jag vågar därför säga
att det är goda framsteg som landstingen
genom förhandlingarna har gjort
och — vill jag gärna tillägga — rättvisa
sådana. Men framför allt liar man uppnått
en utomordentligt viktig principlösning.

Avtalet föreskriver att det skall upptas
förhandlingar med de enskilda
landstingen. Herr Stålil har rätt i uttalandet,
att Landstingsförbundet inte
kan ålägga något landsting att skriva
under ett avtal. Det heter också i vår
hemställan att det skall upptas förhandlingar
med varje enskilt landsting enligt
de förutsättningar och i den omfattning
som vi har redovisat. Om den -

na hemställan godtas, bemyndigar riksdagen,
sedan dessa förhandlingar är
genomförda, Kungl. Maj :t att godkänna
avtalen mellan landstingen. Men förhandlingarna
förs på grundval av ett
preliminärt träffat ramavtal som nu
underställs riksdagen.

Yi räknar med och hoppas på att
landstingen skall finna avtalet sådant,
att det ur deras synpunkt vid den ekonomiska
bedömningen kan anses tillfredsställande.
Vi hoppas också att
landstingen skal dela uppfattningen,
att en samordnad sjukvård är mest ändamålsenlig.

Fröken Andersson i Strängnäs har i
tidigare inlägg i debatten mer eller
mindre talat å personalorganisationens
vägnar; det gäller här personal som nu
är anställd vid de statliga mentalsjukhusen.
Fröken Andersson är litet tveksam
och säger att personalen inte är
helt tillfredsställd med den ordning som
kommer att tillämpas i fortsättningen.
Våra kontakter med personalorganisationen
och dess företrädare har emellertid
visat att vi, då det gäller själva
syftet med reformen, har varit överens.
Vad man från personalorganisationens
sida är ängslig för är att det skall ske
sådana förändringar i en framtida
landstingsorganisation, att personalen
inte kommer att känna sig — om jag
får använda det uttrycket — riktigt
hemma.

Gentemot detta skulle jag vilja säga
att det i punkt 26 i avtalet heter att
»statens förpliktelser mot sjukhusens
personal skall övertagas av landstingskommunerna
med garanti av dessa, att
de anställda, så länge de innehar samma
eller motsvarande tjänst, skall vidblivas
för dem vid avtalens ikraftträdande
gällande statliga anställningsvillkor
därest dessa inte dessförinnan ersatts
av andra bestämmelser, tillkomna
efter förhandlingar mellan landstingskommunerna
och berörda personalorganisationer».

Det framgår också av redovisningen

84

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård m. m.

att Landstingsförbundet inte är glad åt
denna skrivning. Man har gjort en egen
tilläggsskrivning, som emellertid inte
fråntar dem denna förpliktelse. Personalorganisationen
har också haft tillfälle
att göra en skrivning där den säger
att avtalet inte är helt tillfredsställande
ur deras synpunkt. Organisationen
skulle ha velat förhandla färdigt först.
Varken Landstingsförbundet eller personalorganisationen
är tillfredsställd, men
vi anser dock att staten gjort det som är
möjligt härvidlag, nämligen skaffat garanti
från Landstingsförbundets sida för
att någon försämring för personalen inte
skall inträda.

Då kommer man fram till de farhågor
som fröken Andersson i Strängnäs framförde,
nämligen att övertagandet ändå
kan innebära försämringar genom att
man inte får en tänkt befordran eller
inte får tillgodoräkna sig den utbildning
man tidigare fått och som kan komma
att skilja sig från de villkor och utbildningsformer
som efter hand kommer att
tillämpas i den nya landstingsorganisationen.

Om detta har jag tillåtit mig att säga
både till personalorganisationen och till
Landstingsförbundet att vi under de närmaste
åren inte kommer att ha ett sådant
personalläge för vårdområdena i
stort, att den personal som finns vid
de statliga mentalsjukhusen kan undvaras
när landstingen blir huvudmän. För
att reformen skall bli vad vi hoppas måste
denna personal följa med. Landstingen
kan säkerligen inte sätta in andra
utbildade befattningshavare på högre
tjänster, utan här får man vid förhandlingar
som skall föras mellan Landstingsförbundet
och personalorganisationen
med deltagande också från statens
sida komma fram till en uppgörelse om
en dispensgivning.

Även om man ställer upp vissa villkor
för tjänsterna i fråga om utbildning
o. s. v., är det troligt att man kommer
att göra medgivanden och säga att den
utbildning, som en befattningshavare

har som gått igenom en kurs för några
år sedan och med några års praktisk
erfarenhet, under en övergångstid får
betraktas som jämförbar med den eventuella
nya utbildningsformen som man
kommer att bestämma sig för. Jag skulle
tro att varje befattningshavare i den
statliga mentalsjukvården av i dag, som
kommer över till landstingsorganisationen
när huvudmannaskapsförändringen
sker, kommer att få ungefär den befattning
som vederbörande själv hade räknat
med.

Därmed har jag velat säga, att farhågorna
på detta område förefaller mig
överdrivna, och jag hoppas att den oro
som på sina håll kommit till uttryck från
personalens sida skall lägga sig när
man blir införstådd med hur angeläget
det kommer att vara från landstingens
sida att verkligen få personalen med sig.
I övrigt har jag ingen annan mening
än den fröken Andersson framförde om
att personalen verkligen behöver vara
med också intressemässigt i det nya huvudmannaskapet.

Slutligen skall jag bara ta upp frågan
om byggkostnaderna. Herr Gustafsson
i Skellefteå och även andra talare har
under debattens gång sagt att man hellre
sett att man fått ett indexreglerat byggkostnadsbidrag.
Under förhandlingarnas
gång var vi öppna för att diskutera
ett sådant ortsdifferentierat byggnadskostnadsbidrag.
Vi fann emellertid att
det var svårt att utforma detta så att
det blev rättvist. Man måste nämligen ta
hänsyn till i vilket område vi kommer
att ha nybyggnadsbehov och i vilka områden
vi kommer att ha det största trycket
på oss i fråga om vårdplatser, om
det blir i expansionsområdena eller i
vissa glesbygdsområden. Det kan här
gälla både områden med en tillväxande
befolkning och områden med en glesnande
befolkning, där vi får en mera besvärande
ålderssammansättning.

Men här spelar en rad faktorer in,
och det är svårt att göra beräkningar.
Med den generella beräkning av bidra -

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

85

Landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård m. m.

gen och inte minst driftbidragen, som
vi förordat, sade vi oss att det är rimligt
att man går fram med ett generellt
byggnadskostnadsbidrag. Enda undantaget
är, som framgår av avtalet, Gällivare.
Skulle det visa sig att detta system
inte ger den rättvisa som vi försöker
att skapa, har vi möjlighet att sedan fem
år förflutit med utgångspunkt från rent
praktiska erfarenheter diskutera om vi
skall göra en ändring eller inte.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr inrikesministern
har här, på det intellektuellt charmerande
sätt som är honom eget, fortsatt
att utveckla den tankegång jag var inne
på. Det är alldeles uppenbart att det
behövs en mer markerad principdiskussion
över huvud taget om de inbördes
förhållandena mellan staten och primäroch
sekundärkommunerna, så att vi inte
fattar beslut på alltför lösa boliner och
efter alltför grumliga riktlinjer.

Nu vädjar inrikesministern till mig
att följa honom i hans bedömning. Herr
inrikesministern har alldeles rätt i att
han kunde ha lagt fram ett förslag att
landstingen utan vidare skall överta
mentalsjukvården. Men han är alldeles
för klok för att i praktiken föra fram
något sådant, ty han vet att det på sin
tid fanns en ganska inflytelserik grupp,
soim kallades landstingspartiet. Om inrikesministern
hade lagt fram en sådan
proposition, hade det partiet kanske
helt plötsligt återuppstått ur sin
grav, och då hade det kunnat bli värre
för inrikesministern än det är nu, då
det egentligen bara är fråga om att rubba
gränslinjerna. Det är en ödets ironi
att det är en gammal landstingspamp i
nästan ojämförbar ställning som nu är
den förste att gripa in på detta för landstingen
mycket ömtåliga område.

Det är riktigt att vi haft möten för att
diskutera denna fråga — det har jag redan
antytt. Men jag påminner inrikesministern
om att man var nästan enig i
sitt motstånd mot vissa punkter, som ta -

gits med i propositionen, t. ex. i fråga
om förslaget att landstingen skall överta
säkerhetsanstalter som är förenade med
mentalsjukhus och för vilkas skötsel
landstingen måste räkna med att ha något
slags polisiära befattningshavare.
Detta förslag rönte från början starkt
motstånd men är trots det medtaget i
propositionen. Statsutskottets tredje avdelning
slukar det utan att ens märka
eller notera att det rör sig om något
som är väsentligt.

Vi är naturligtvis tacksamma för den
lilla affären med skatte utjämningen,
men jag vill påpeka att det som försämrar
läget är att underhandskontakter
förekommer så ofta, vilken stol man
än sitter på att till slut kan det bli nästan
omöjligt att hålla gränserna klara.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet berörde här
endast i förbigående reservationen beträffande
ortsdifferentieringen. Jag hörde
honom emellertid också i första kammaren,
och jag hoppas att han överser
med att jag polemiserar mot båda hans
anföranden.

I första kammaren sade statsrådet att
man inte ville gå in för ortsdifferentiering,
ty det skulle medföra krångel.
Det argumentet har jag svårt att ta på
allvar. Ortsdifferentieringen tillämpas ju
vid skolbyggen — det byggs många skolor
här i landet — och vid uppförandet
av hyreshus och småhus, fantastiskt
många sådana. Skulle det verkligen
medföra krångel att tillämpa ortsdifferentieringen
även vid det fåtal mentalsjukhusbyggen
som kan komma i fråga?
Jag kan som sagt inte ta det argumentet
riktigt på allvar.

Vidare anförde statsrådet att om man
bygger mentalsjukhus vid lasaretten —
vilket väl blir fallet bl. a. i Västerbotten
— blir det svårt att avgöra vilka platser
som skall bekostas av staten och vilka
som skall anses ingå i landstingens tidigare
uppgifter. Det är möjligt att det

86

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Landstingskommunernas övertagande av

kan bli svårt, men man måste i alla fall
bestämma sig för vilka platser staten
skall betala. Då tycker jag det är rimligt
att staten betalar hela byggnadskostnaden
för dessa platser. Och går man in
för den principen, bör man väl tillämpa
den över hela landet och inte bara i vissa
delar.

Man har, som statsrådet påpekat, gått
med på ett tillägg i Gällivare för det
mentalsjukhus som kommer att byggas
där. Byggnadskostnaderna i Gällivare är
enligt bostadsstyrelsens index 25—30
procent högre där än i Mellansverige.
Det förefaller som om man vid förhandlingarna
skulle ha utgått från att en
orättvisa måste gälla minst 25 procent
för att den skall beaktas. Jag tycker det
finns anledning att ta hänsyn även till
exempelvis »10-procentiga orättvisor»
när man utformar ett avtal som detta.

Jag vill ställa en fråga till statsrådet.
Anser inte statsrådet att det vore rimligt
att principen om att staten skall betala
hela kostnaderna tillämpas över
hela landet?

Fröken ANDERSSON i Strängnäs (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag är inrikesministern
tacksam för att han uttryckt en förmodan
att landstingen, när de blir huvudmän
för mentalsjukvården, kommer att
behöva den gamla personalen i denna
vård och att den kanske i viss mån
får behålla de förmåner den nu har.
Jag är inte helt övertygad om detta.
Jag har tidigare pekat på de erfarenheter
man har från de nya mentalsjukhusen.
Skall man sköta mentalsjukvården
effektivt är man emellertid också
i behov av folk. Det blir självfallet inte
lätt att avvara den gamla personalen.

Jag tackar i alla fall och hoppas att
landstingen vid de kommande förhandlingarna
skall visa samma förståelse som
inrikesministern.

Herr ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! Debatten flöt länge

statens mentalsjukvård m. m.

ganska trögt. Alla var i stort sett överens,
åtminstone i huvudfrågorna. Det
var bara en och annan som på ett sätt
som inte är så ovanligt här i riksdagen
anmälde att de hyste vissa farhågor.
Herr Stålil har emellertid satt färg på
debatten genom att på åtskilliga punkter
gå till direkt angrepp, bl. a. mot
statsutskottets tredje avdelning för dess
sätt att behandla denna mycket stora
fråga.

Hade det inte varit lämpligare om herr
Ståhl hade deltagit i det samlade statsutskottets
behandling av frågan och då
framfört denna kritik? Det kunde rent
av tänkas att det hade medfört att utskottet
gjort vissa ändringar av vad tredje
avdelningen åstadkommit. Å andra
sidan tror jag emellertid inte att man
skall tolka avdelningens ståndpunktstagande
på det sätt som herr Ståhl gör
när det gäller frågan huruvida detta förslag
är ett avtal, som träffats efter förhandlingar
och som därför inte kan
ändras, eller om det inte är det. Vi kunde
naturligtvis ha tagit avstånd från hela
förslaget, men vi kunde inte gärna börja
ändra paragraferna i protokollet över
de överläggningar som förts mellan departementet
och Landstingsförbundet.

Det väsentliga i sammanhanget är det
gemensamma huvudmannaskapet. I den
frågan rådde det inga delade meningar
vare sig inom avdelningen eller i statsutskottet,
med den sammansättning detta
hade när frågan behandlades. Man var
alltså ense om att det är förnuftigt att
all sjukvård har samma huvudman, och
vi skall så snart som möjligt försöka
nå ett sådant tillstånd.

Det är emellertid givet att man frågar
sig om detta avtal ger någorlunda hyggliga
garantier för att inte alltför stora
kostnader kommer att övervältras från
staten på landstingen. På den punkten
kan man fortfarande ställa sig undrande.
Jag skall gärna ge herr Ståhl rätt
i att förhandlingspositionen givetvis är
väsentligt mycket bättre så länge huvudmannaskapet
inte är lagt på landsting -

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

87

Landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård m. m.

en än vad den blir i framtiden. Efter
fem år skall vi visserligen förhandla om
nya grunder, men landstingen är ändå
skyldiga att sköta även mentalsjukvården.

Beträffande de grunder efter vilka
landstingen skall få ersättning vill jag
ställa en direkt fråga till finansministern.
Vid en interpellationsdebatt den
6 november sade finansministern till
herr Larsson i Luttra: »Den mentalsjukvård
som ges på Falbygdens och Melllinge
nyinvigda sjukhus har varit utgångspunkt
för beräkningarna i avtalet.»

Såvitt vi kunnat utröna av propositionen
gäller detta endast anläggningsbidrag
och upprustningsbidrag men inte
driftbidrag. Beträffande de sistnämnda
går ju avtalet ut på att landstingen skall
ersättas med en summa som motsvarar
statens genomsnittliga driftkostnader
vid samtliga mentalsjukhus. Det är endast
Norrbottens läns landsting som får
ersättning för driftkostnaderna vid sitt
mentalsjukhus Furunäset, medan övriga
landsting får en ersättning som beräknas
på statens genomsnittliga kostnader
vid alla sjukhus. Ersättningen blir
därför väsentligt mindre än om den
hade beräknats på det sätt som finansministern
nämnde i debatten den 6 november.
Kan det möjligen vara på det
sättet att finansministern velat gå ett
stycke längre men inte lyckats få inrikesministern
med sig?

Jag tror inte att riksdagen skulle ha
spjärnat emot om inrikesministern föreslagit
att ersättningen skulle beräknas
med utgångspunkt i kostnaderna vid
Falbygdens och Mellringe sjukhus. Där
kan man nämligen bereda en mer kvalificerad
vård än vid de äldre sjukhusen,
där trots vissa upprustningar som
skett resurserna inte motsvarar de krav
man kan ställa, och även om det väl
kommer att ske en viss upprustning innan
landstingen övertar hela mentalsjukvården,
men det är väl föga troligt
att man till dess når en önskvärd standard.

På en punkt kan jag helt instämma
i vad herr Ståhl sade. Det gäller hans
resonemang om att statsbidragen i framtiden
bör ges till hela den samlade sjukvården.

Vi kommer naturligtvis att i framtiden
få det allt svårare att upprätthålla
någon klar gräns mellan mentalsjukvård
och annan sjukvård. Det är för övrigt
inte önskvärt och inte heller meningen
att vi skall upprätthålla någon
skillnad mellan dessa vårdformer, utan
de kommer att smälta samman. De nya
sjukhus som nu planeras på mentalsjukvårdens
område avses också skola
bli avdelningar inom vanliga sjukhus.
Det är ett initiativ som inrikesministern
väl har en stor andel i. Jag tror att vi
skall vara tacksamma för vad som kan
göras för att sudda ut gränserna mellan
mentalsjukvård och annan sjukvård.

Men då kommer det att bli mycket
svårt att vid framtida förhandlingar
om statens bidrag till sjukvårdskostnaderna
röra sig med en uppspaltning.
Såvitt jag har mig bekant har Landstingsförbundet
gjort framstötar om en
översyn av hela bidragssystemet vad
beträffar statens deltagande i sjukvårdskostnaderna
i framtiden. Det
skulle säkerligen ur många synpunkter
vara tacknämligt, om man härvidlag
kunde ta radikala grepp.

Man kan naturligtvis å andra sidan
säga att det spelar relativt liten roll,
om staten eller landstingen skall betala,
eftersom medlen skall tas av de
samlade skatterna. Ju längre man går
på vägen mot proportionellt uttag i
fråga om statsskatten och ju mer vi tar
ut i form av allmän varuskatt, desto
mer lika blir kanske skatteformerna på
den statliga och på den kommunala sidan.
Då skulle, om man ordnar en
hygglig skatteutjämning landstingen
emellan, det inte spela någon roll om
staten bidrar. Emellertid har staten andra
skattekällor som landstingen saknar.
Därför kommer det utan tvekan att bli

88

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård m. m.

i hög grad motiverat även i framtiden
att staten i väsentlig omfattning bidrar
till sjukvården. Men jag tror i likhet
med herr Ståhl att det får ske under
andra förutsättningar än dem som ligger
till grund för beslutet i dag. Det är
att hoppas att man under den femårsperiod
som detta avtal skall gälla kan
komma fram till andra grunder för bidragssystemet.

Jag skall, herr talman, inte förlänga
debatten ytterligare utan ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Eftersom den senaste
talaren ställde en direkt fråga till mig
under åberopande av ett inlägg i en interpellationsdebatt
för någon månad
sedan, kan jag kort och gott säga att
anläggningskostnaderna för Falbygdens
mentalsjukhus låg på ungefär 35 000
kronor och för Mellringe sjukhus på
ungefär 50 000 å 55 000 kronor per plats.
I förslaget till avtal mellan inrikesdepartementet
och landstingen har man
utgått ifrån att staten kompenserar en
anläggningskostnad av 55 000 kronor
per plats i de nya sjukhusen. Det är således
en överkompensation i förhållande
till en medelberäkning av kostnaderna
för Falbygdens och Mellringe
sjukhus.

På driftsidan förstärker vi dessutom
utrustning och personal för varje år
som går. Jag kan väl utan att avslöja
för mycket säga att i den budget som
kommer att presenteras riksdagen någon
gång i januari kommer det att föreslås
en fortsättning av förstärkningen
på personalsidan vid de befintliga sjukhusen.
Det ligger ytterligare två budgetår
framför oss, innan vi är framme vid
den dag då mentalsjukvården överförs
på landstingen.

Vi har väl anledning hoppas att även
under detta budgetår en fortsatt upprustning
av de befintliga platserna och
de befintliga sjukhusen kommer att äga

rum. Jag föreställer mig därför att man
inte behöver tala om någon nämnvärd
skillnad i fråga om personalutrustningen
mellan de gamla och de nya sjukhusen
när överföringsoperationen 1967
skall företagas. Skulle någon underkompensation
ske får man kanske i stället
överkompensation på investeringssidan
— detta sagt med utgångspunkt i det
exempel jag valde i mitt interpellationssvar.

Med detta tror jag att jag närmare
har klarlagt vad som låg bakom mitt
inlägg. Alla försök att vara smårolig
och antyda olika uppfattningar i förhandlingsläget
mellan inrikesministern
och finansministern faller helt på sin
egen orimlighet — framför allt när man
drar de slutsatser som den föregående
ärade talaren gjorde.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! lag begärde ordet för
att svara på herr Anderssons i Knäred
reflexion att jag borde ha fört mina anmärkningar
på tal i utskottet och inte
här. Det är alldeles riktigt, och det
skulle jag självfallet också ha gjort om
jag hade haft tillfälle att vara närvarande
i utskottet. Men förra tisdagen, då
denna fråga behandlades, var den enda
utskottsdagen på hela hösten då jag på
grund av heldagsöverläggningar i mitt
hemlän var absolut förhindrad att vara
närvarande.

I övrigt vill jag endast säga att jag
var tvungen att kritisera utskottet, om
mitt angrepp på inrikesministerns tankegång
skulle bli konsekvent. Vi kritiserar
till höger och vänster bär i
kammaren. Någon gång kanske vi då
också kan vara oförfärade nog att kritisera
varandra och vad vi själva åstadkommer
inom riksdagens institutioner.
Jag tror inte det finns anledning att ta
illa upp.

När finansministern talade om de nya
tjänster som skall inrättas i nästa års
budget undrade herr Hansson i Önnarp
och jag sinsemellan om det bara är

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

89

Förenklingar i förfarandet vid allmän fastighetstaxering, m. m.

fråga om nya tjänster eller om de också
är besatta. Vi skulle givetvis vara mycket
tacksamma om det senare är fallet.
Det är ju just svårigheten att besätta
tjänsterna som vi har diskuterat.

Den som representerar ett län med
gamla mentalsjukhus måste livligt avundas
dem som får de fina nya sjukhus
som finansministern skildrar. Förhållandena
blir onekligen litet olika för
olika län.

Men no får väl avtalet vara färdigdiskuterat
för i dag. Vi får säkerligen
anledning att diskutera det minst lika
många gånger till som vi gjort hittills.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag vill bara lugna herr
Ståhl med den enkla upplysningen att
enligt avtalet kommer landstingen att
kompenseras för alla platserna, även
om de tyvärr råkar vara obesatta.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
II: 959; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. III

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafsson i Skellefteå begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. III) i
utskottets utlåtande nr 210, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Per Jacobsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 129
ja och 63 nej, varjämte 15 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 60, i anledning av Kungi.
Maj ds proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av
18 § förordningen den 2 juni 1922 (nr
260) om automobilskatt, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Förenklingar i förfarandet vid allmän
fastighetstaxering, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 62, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 18 oktober 1963 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 197, hade Kungl. Majd, under

90

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Förenklingar i förfarandet vid allmän fastighetstaxering, m. m.

åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
samt

2) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr
623).

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås — på grundval
av en av 1961 års fastighetstaxeringsutredning
avgiven promemoria —
vissa förenklingar i förfarandet vid
allmän fastighetstaxering. I främsta
rummet innebär dessa, att det nuvarande
systemet med två nämnder i första
instans på landet (beredningsnämnder
och fastighetstaxeringsnämnder) ersättes
med en ennämndsorganisation (fastighetstaxeringsnämnder)
efter i huvudsak
samma regler som för närvarande
gäller för städerna. De nya bestämmelserna
är avsedda att tillämpas första
gången vid 1965 års allmänna fastighetstaxering.
Taxeringsperiodens längd föreslås
liksom hittills vara i princip fem
år.

I propositionen har även upptagits
viss av annan lagstiftning föranledd ändring
i kommunalskattelagen (skattefrihet
för utryckningsbidrag till värnpliktiga)
.

Till utskottet har hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

I) de likalydande motionerna I: 822
av herr Ebbe Ohlsson in. fl. samt II: 991
av herrar Turesson och Nilsson i Bästekille,
vari hemställts bl. a., att riksdagen
måtte antaga det till proposition
nr 197 fogade förslaget till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den
23 november 1956 (nr 623) med den
ändringen att 133 § 1 mom. erhölle följande
lydelse.

133 §.

1 mom. Fastighetstaxeringsnämnd består
av ordförande samt ytterligare sex
ledamöter.

Ordförande och---i fastighets taxeringsdistrikt.

I övrigt inträda i nämnden:

å landet:

a) en av landstingskommunens förvaltningsutskott
vald ledamot,

b) fyra av kommunalfullmäktige valda
ledamöter; samt

i stad:

fem av stadsfullmäktige valda ledamöter.

Består fastighetstaxeringsdistrikt —
--olika kommunerna.

Val av---omförmälda samman trädena.

Om utgången---de valda.

II) de likalydande motionerna I: 823
av herrar Sandin och Jonasson samt
II: 989 av herrar Hansson i önnarp och
Boo, vari hemställts,

A. att riksdagen vid sin behandling av
proposition nr 197 måtte

1. besluta att fastighetstaxeringsnämnd
å landet normalt skulle bestå
av ordförande och fem ledamöter, av
vilka ordföranden och en ledamot skulle
utses av länsstyrelsen, en ledamot av
landstingets förvaltningsutskott och tre
ledamöter av kommunalfullmäktige,

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att åtgärder måtte vidtagas beträffande
fastighetsbeskattningen, förmögenhetsbeskattningen
och arvsbeskattningen i
enlighet med vad i motionerna anförts,
så att uppräkning av fastighetsvärde på
grund av penningvärdeförsämring vid
nästkommande allmänna fastighetstaxering
ej föranledde skärpt beskattning,
samt

3. beakta vad i motionerna i övrigt
anförts; samt

B. att vederbörande utskott måtte utarbeta
författningsförslag, erforderligt
för under Al ställda yrkande;

III) de likalydande motionerna I: 824

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

91

Förenklingar i förfarandet vid allmän fastighetstaxering, m. m.

av herr Åkesson m. fl. och II: 990 av
herr Löfroth in. fl., vari hemställts bl. a.,
att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj :ts proposition nr 197 måtte
besluta att fastighetstaxeringsnämnderna
på landet skulle vara sammansatta av
ordförande och en ledamot utsedda av
länsstyrelsen, en ledamot utsedd av
landstinget och tre ledamöter utsedda av
kommunalfullmäktige samt att vid behov
ytterligare en ledamot utsedd av
kommunalfullmäktige skulle tillkallas.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — dels med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 197 icke kunnat av riksdagen
oförändrad antagas, dels ock i an -

(Kungl. Maj:ts förslag)

133 §.

1 mom.i Fastighetstaxeringsnämnd
består av ordförande samt ytterligare
fyra eller, i vissa nedan i denna paragraf
angivna fall, sex ledamöter.

Ordföranden och--- —---—

I övrigt inträda i nämnden:

å landet:

a) en av landstingskommunens förvaltningsutskott
vald ledamot,

b) två av kommunalfullmäktige valda
ledamöter; samt

i stad:

tre av stadsfullmäktige valda ledamöter.

Därest med hänsyn till fastighetstaxeringsdistriktets
utsträckning eller
eljest så finnes påkallat, må länsstyrelsen
förordna, att på landet antalet av
landstingskommuns förvaltningsutskott
och av kommunalfullmäktige valda ledamöter
skall vara två respektive tre samt
att i stad antalet av stadsfullmäktige valda
ledamöter skall vara fem.

Består fastighetstaxeringsdistrikt av
mer än en kommun, skall länsstyrelsen
bestämma hur många ledamöter som
skola väljas inom de olika kommunerna.

ledning av de sinsemellan likalydande
motionerna I: 822 av herr Ebbe Ohlsson
in. fl. samt II: 991 av herrar Turesson
och Nilsson i Bästekille, I: 823 av herrar
Sundin och Jonasson samt II: 989
av herrar Hansson i önnarp och Boo,
ävensom I: 824 av herr Åkesson m. fl.
och 11:990 av herr Löfroth m. fl. —
måtte antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
samt

2) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956
(nr 623) med de ändringar, att 133 § 1
mom. erhölle följande såsom utskottets
förslag betecknade lydelse:

(Utskottets förslag)

133 §.

1 m o m.i Fastighetstaxeringsnämnd
består av ordförande samt ytterligare
fem eller, i vissa nedan i denna paragraf
angivna fall, sju ledamöter,
fastighetstaxeringsdistrikt.

I övrigt inträda i nämnden:

å landet:

a) en av landstingskommunens förvaltningsutskott
vald ledamot,

b) tre av kommunalfullmäktige valda
ledamöter; samt

i stad:

tre av stadsfullmäktige valda ledamöter.

Därest med hänsyn till fastighetstaxeringsdistriktets
utsträckning eller eljest
så finnes påkallat, må länsstyrelsen förordna,
att på landet antalet av landstingskommuns
förvaltningsutskott och
av kommunalfullmäktige valda ledamöter
skall vara två respektive fyra samt
att i stad antalet av stadsfullmäktige valda
ledamöter skall vara fem.

Består fastighetstaxeringsdistrikt av
mer än en kommun, skall länsstyrelsen
bestämma hur många ledamöter som
skola väljas inom de olika kommunerna.

1 Den föreslagna lydelsen av 133 § 1 mom. ersätter även bestämmelserna i nuvarande 132 §
1 mom. tredje stycket.

92

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Förenklingar i förfarandet vid allmän fastighetstaxering, m. m.

(Kungl. Maj:ts förslag)

Val av ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd
jämte suppleanter, en för varje
ledamot, skall förrättas senast den 30
juni året näst före taxeringsåret. I samband
med valet må av kommunalfullmäktige
en av ledamöterna utses att på
kommunens bekostnad deltaga uti de i
144 § 1 mom. och 145 § omförmälda
sammanträdena.

Om utgången —--------—

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:822
av herr Ebbe Ohlsson in. fl. samt II: 991
av herrar Turesson och Nilsson i Bästekille,

2) de likalydande motionerna 1:823
av herrar Sundin och Jonasson samt
II: 989 av herrar Hansson i önnarp och
Boo, ävensom

3) de likalydande motionerna I: 824
av herr Åkesson in. fl. och II: 990 av
herr Löfroth in. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Gustaf Elofsson, Lundström, Gösta Jacobsson,
Billman, Vigelsbo, Christenson
i Malmö, Magnusson i Borås, Darlin och
Larsson i Umeå, vilka ansett, att utskottet
under punkten B 2) bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
I: 823 och IT: 989, såvitt avsåge här
behandlade fråga, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla att åtgärder vidtoges
beträffande fastighetsbeskattningen,
förmögenhetsbeskattningen och
arvsbeskattningen så att uppräkning av
fastighetsvärdena på grund av penningvärdeförsämringen
vid nästkommande
allmänna fastighetstaxering ej föranledde
skärpt beskattning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Det föreliggande ut -

(Utskottets förslag)

Val av ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd
jämte suppleanter, en för varje
ledamot, skall förrättas senast den 30
juni året näst före taxeringsåret. I samband
med valet må av kommunalfullmäktige
en av ledamöterna utses att på
kommunens bekostnad deltaga uti de i
144 § 1 mom. och 145 § omförmälda
sammanträdena.
de valda.

skottsbetänkandet, soim i stort sett utmynnar
i ett tillstyrkande av finansministerns
förslag, innebär otvivelaktigt
en förenkling av förfarandet vid
fastighetstaxeringen. Beredningsnämnderna
kommer att slopas, och man skall
direkt ta itu med taxeringen, vilket också
kan anses vara ett riktigt förfaringssätt.

Det har rått delade meningar om sammansättningen
av de nya fastighetstaxeringsnämnderna.
Finansministern har
i propositionen föreslagit, att nämnden
skall innehålla två kommunalvalda ledamöter.
Både från vårt håll och från
annat håll har motionerats om en förstärkning
av den kommunala representationen,
och utskottet har även tillstyrkt
en sådan förstärkning. Det finns
alltså inte inom utskottet några delade
meningar på den punkten.

Man utgår tydligen såsom ganska säkert
ifrån, att fastighetsvärdena kommer
att stiga vid den nya fastighetstaxeringen.
För min del tror jag också att
så blir fallet. Nu brukar ju stegrade
fastighetsvärden tas som tecken på stigande
lönsamhet inom näringen i fråga.
Den omständigheten att taxeringsvärdena
på jordbruksfastigheter undan för
undan höjts innebär dock inte att lönsamheten
inom jordbruket har blivit
bättre. Men varför har då dessa värden
stigit så kraftigt som skett? Jo, det är
i hög grad ett resultat av inflationen
men samtidigt även av det förhållandet,
att spekulanter uppträder på marknaden.
Det vore en överdrift att påstå att

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

93

förenklingar i förfarandet vid allmän fastighetstaxering, m. m.

det är enbart jordbrukare som vill förvärva
jordbruk och egendomar i syfte
att skaffa sig sin utkomst därav. I mina
trakter uppträder också domänverket,
Uppsala akademi och kommunerna
som spekulanter och pressar upp priserna
på jordbruk och fastigheter. Dessa
köpare behöver inte så mycket se till
avkastningen, eftersom de som regel har
att placera fonderade medel eller kan
falla tillbaka på skattebetalarna. Det är
en helt annan sak, om en jordbrukare
skall köpa en fastighet och försöka få
sin utkomst av denna.

Vi från vårt håll har därför motionsvis
väckt förslag om att de av inflationen
orsakade högre taxeringsvärdena inte
skall läggas till grund för beskattningen.
I våras föreslog vi bl. a. att repartitionstalet
skulle sänkas eller fastighetsskatten
helt avskaffas. Enligt vår mening
hade det varit mest rättvist att ta bort
skatten. I konsekvens härmed har vi
nu till utskottsbetänkandet fogat en reservation,
där vi hemställer att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att »åtgärder vidtages beträffande
fastighetsbeskattningen, förmögenhetsbeskattningen
och arvsbeskattningen
så att uppräkning av fastighetsvärdena
på grund av penningvärdeförsämringen
vid nästkommande allmänna
fastighetstaxering ej föranleder skärpt
beskattning».

Jag ber, herr talman, att kort och gott
få yrka bifall till denna reservation, vilken
såsom första namn har herr Gustaf
Elofsson, och i övrigt till bevillningsutskottets
betänkande.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Den proposition, som
bevillningsutskottet behandlar i förevarande
betänkande, avser närmast en
teknisk förändring av taxeringsförordningen
med hänsyn till den kommande
fastighetstaxeringen. Det är naturligt
att i samband därmed från olika håll

har framförts förslag om att öka den
kommunala representationen i fastighetstaxeringsnämnderna.
Utskottet har
enat sig om att tillmötesgå dessa motionsyrkanden.

Om den nya fastighetstaxeringen kommer
att leda till högre fastighetsvärden,
medför detta givetvis en skärpning av
fastighets-, förmögenhets- och arvsbeskattningen.
Med hänsyn härtill har vi
reservanter funnit det angeläget att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller
att det måtte vidtas en förändring
av skatteberäkningsgrunderna i god
tid innan verkningarna av den nya fastighetstaxeringen
blir märkbara. Främst
gäller detta förmögenhetsbeskattningen,
beträffande vilken vi förutsätter att den
sittande skatteberedningen redan nästa
år skall framlägga ett förslag. Beträffande
arvsskatten begärde riksdagen redan
år 1958 att en utredning skulle tillsättas.

Om förmögenhetsskatten, arvsskatten
och fastighetsskatten inte kan förändras
innan dessa högre fastighetsvärden kommer
att tillämpas, är det ytterligt angeläget
att i varje fall företa vissa provisoriska
förändringar i beskattningen.

Jag vill, herr talman, uttala den förhoppningen,
att finansministern också
skall komma med sådana förslag. Jag
ber därför få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Den proposition som
vi behandlar har, som tidigare sagts,
blivit tillstyrkt av bevillningsutskottet.
Den väsentligaste ändringen mot vad
som tidigare gällt är att de s. k. beredningsnämnderna
upphör och det nu i
stället blir enbart fastighetstaxeringsnämnder.

Den ändring av förslaget i propositionen
som utskottet föreslagit är, som
herr Vigelsbo påpekade, att antalet kommunalvalda
ledamöter i en fastighetstaxeringsnämnd
skall utökas med en.
Vi har inom utskottet inte kunnat för -

94

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Förenklingar i förfarandet vid allmän fastighetstaxering, m. m.

stå den högre grad av rättvisa som skulle
ligga i att landsting och länsstyrelser
utser majoriteten av ledamöterna.

Utskottet har godtagit propositionens
förslag om tillsättandet av fastighetstaxeringsombud,
på vilket förslag vissa
motionärer yrkat avslag. Skälet till utskottets
ställningstagande på den punkten
är att man i dessa fastighetstaxeringsombud
ser en garanti för en mer
likformig taxering än vad fallet skulle
bli, om varje enskild taxeringsnämnd
skulle fått operera helt fristående. På
den punkten är även reservanterna ense
med utskottet.

I reservationen föreslås en skrivning
som väl i huvudsak innehåller funderingar
över vad framtiden kan bära i
sitt sköte. Reservanterna har i skrivelse
till Kungl. Maj :t velat göra klart, att
vissa åtgärder bär vidtas beträffande
fastighetsbeskattningen, förmögenhetsbeskattningen
och arvsbeskattningen.

Beträffande fastighetstaxeringen är
det väl uppenbart, att syftet bl. a. är
att söka bringa de nuvarande fastighetsvärdena
mer i relation till saluvärdena.
Jag vill minnas, att vid den senaste fastighetstaxeringen
skulle normen vara
att taxeringsvärdet skulle uppgå till mellan
60 och 80 procent av saluvärdet.

Jag delar kanske i huvudsak reservanternas
mening om fastighetsbeskattningen
i och för sig. Att ta ut skatt på
fastigheter som inte lämnar någon vinst
är en mycket tvivelaktig åtgärd och
kan inte bli fullständigt rättvis. Reservanterna
har emellertid förbisett det
problem som här blir aktuellt, nämligen
i vilken situation skogskommuner och
vissa kustkommuner skulle komma om
fastighetsskatten plötsligt togs bort. Den
spelar ju för dem en ganska stor roll.
Riksdagen har så sent som i våras tagit
ställning just till det problemet.

Förmögenhetsbeskattningen påverkas
av den kommande fastighetsbeskattningen
på så sätt, att om fastighetsvärdena
höjs är risken för att bli förmögenhetsbeskattad
också större. Nu har reser -

vanterna i sin reservation själva konstaterat,
att den allmänna skatteberedningen
kanske redan år 1964 kommer att
framlägga förslag om förmögenhetsbeskattningen.
Man har då svårt att förstå
vitsen med att nu ta upp den frågan
i reservationen.

Frågan om arvsbeskattning och vad
därtill hör tycker jag, i likhet med utskottet,
bör få lösas i ett annat sammanhang.
Den kan ju inte gärna tas upp i
samband med den fråga vi nu behandlar.

Jag ber, herr talman, med det anförda
få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Vigelsbo
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 62, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen av
herr Gustaf Elofsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Vigelsbo begärde
emellertid rösträkning, varför votering

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

95

Översyn av lagstiftningen rörande förmynderskapsförvaltningen

medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 104 ja och 98 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15

Föredrogs vart efter annat bankoutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 30, i anledning av framställning av
fullmäktige i riksgäldskontoref angående
omorganisation av riksgäldskontoref,
in. in.,

nr 31, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott,

nr 32, i anledning av framställning av
fullmäktige i riksbanken angående reservation
av tomt för en ny riksbanksbyggnad,
m. m., och

nr 33, i anledning av framställning av
fullmäktige i riksgäldskontoref angående
inrättande av vissa ordinarie tjänster
vid riksdagens ekonomibyrå.

Kammaren biföll vad utskottet i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

g 16

Översyn av lagstiftningen rörande förmynderskapsförvaltningen Föredrogs

första lagutskottets utlåtande
nr 49, i anledning av väckta motioner
om en översyn av lagstiftningen rörande
förmynderskapsförvaltningen.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Jag vill bara med ett
par ord motivera att jag anmält en
blank reservation till detta utskottsutlåtande.
I stället för utskottets skrivning,
att utskottet ej vill »bestrida att
den gällande ordningen för förmyndaroch
överförmyndararvodenas bestämmande
i vissa fall kan få otillfredsställande
resultat», hade jag önskat ett mera
allmänt hållet uttalande om att vissa
skäl förebragts för en översyn av ar -

vodesreglerna. Jag syftar främst på att
enligt min mening starka principiella
skäl kan anses tala för att hela kostnaden
för överförmyndarinstitutionen i
framtiden bör läggas på det allmänna
och då helst på statsverket.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Fru HOLMBERG (s):

Herr talman! I den motion som första
lagutskottet här har behandlat yrkas
på en översyn av föräldrabalkens bestämmelser
om förmynderskapsförvaltningen.
Motionärerna har ansett de nu
rådande förhållandena otillfredsställande
— de innebär att folkpension, barnpension,
underhållsbidrag och livräntebelopp
samt andra dylika förmåner
minskas genom utgående förmyndararvoden.

I synnerhet när det gäller barnpension
finns det tydligen ingen möjlighet
att komma ifrån den belastning som
överförmyndararvodet utgör. Finns det
dessutom inte en legal förmyndare,
t. ex. far, mor eller annan nära anförvant,
tillkommer ju också förmyndararvode.
Jag kan exemplifiera detta med
ett fall som jag känner till. Det är en
familj med fyra barn, där den ene sonen,
som är vuxen, är efterbliven. Fadern
har sjukpension, och familjens
ekonomi är därför helt naturligt mycket
dålig. Varje år har överförmyndaren
mycket svårt att få in redovisningen
beroende på att familjen inte kan
skrapa ihop pengarna till överförmyndararvodet,
även om det gäller ett litet
belopp.

Motionärerna anser att här relaterade
försörjningsbidrag, som knappast i något
fall överstiger men i många fall understiger
existensminimum, inte bör
minskas med årligen utgående förmyndararvoden.

Remissinstanserna har med några
undantag varit positiva och tillstyrkt
motionärernas hemställan. Socialstyrelsen
anför bl. a. att de socialrättsliga förmåner,
som de här nämnda bidragen

96

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Översyn av lagstiftningen rörande förmynderskapsförvaltningen

utgör, inte bör förminskas genom förmyndararvoden.
Vidare anser socialstyrelsen
att när dessa bidrag belöper
sig till högst existensminimum, borde
arvodet till förmyndare utgå av allmänna
medel. Flera remissinstanser har
framfört samma synpunkter i detta avseende.
Även motionärerna har påpekat
denna möjlighet att lösa frågan.

Lagstiftningen på detta område har
gällt oförändrad sedan 1925, och flera
instanser har framhållit — det medger
också utskottet i sitt utlåtande — att
de stora sociala och ekonomiska omdaningar,
som har ägt rum sedan denna
lagstiftning tillkom, gör att den i många
avseenden kan anses föråldrad och i
vissa fall ofullständig.

Även överförmyndarnämnden hävdar
bl. a., att en översyn av lagstiftningen
är inte blott önskvärd utan även nödvändig.

Stadsdomareföreningen anför att reglerna
är oklara i lagtexten. Man har
gjort undersökningar i en del städer
och funnit att praxis inte är enhetlig
vid beräkningen av förmyndararvode.
Redan det förhållandet att hittillsvarande
bestämmelser tolkas olika är skäl till
att man närmare utreder frågan, säger
man.

I stort sett tycks det vara ett allmänt
önskemål att en översyn kommer till
stånd. Första lagutskottet har i stort
sett anslutit sig till motionärernas synpunkter
och skrivit välvilligt, men utskottet
har inte velat ta steget fullt ut
och bifalla motionen. Man åberopar utskottets
tidigare ställningstagande, då
denna fråga vid flera tillfällen varit föremål
för behandling i riksdagen. Utskottet
meddelar dock, att en översyn
överväges i justitiedepartementet, och
det förvånar att inte utskottet på de
grunderna velat helt bifalla motionen.

Vi motionärer anser det vara angeläget
att en översyn av dessa bestämmelser
kommer till stånd, eftersom del
här till stor del gäller människor med
ett minimum av inkomster och en grupp

som inte kan tala för sig själv. Jag förutsätter
emellertid att man i justitiedepartementet
följer de intentioner motionärerna
och även utskottet har givit
uttryck för, och jag har därför inget
yrkande utöver utskottets.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! När man i utskottet har
varit välvillig nog att föreslå, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
ge till känna vad utskottet anfört,
så borde jag kanske inte anmäla några
avvikande synpunkter. Men jag vill ändå
här göra några anmärkningar.

På s. 16 i utlåtandet skriver utskottet:
»Vad utskottet anfört till stöd för sina
tidigare ståndpunktstaganden i hithörande
frågor äger enligt utskottet i huvudsak
alltjämt sin giltighet.» Men om
man då undrar vilka ståndpunkter utskottet
tidigare intagit och vad det är
som utskottet nu anser gälla fortfarande,
så får man gå tillbaka ända till 1955
och några tidigare tillfällen, då denna
fråga varit uppe till behandling. Och
tidigare har då utskottet sagt — det
står angivet på s. 9 i föreliggande utlåtande
— att en omyndighetsförklaring
sker till skydd för den enskilde
och att denne därför allmänt sett var
närmare till att svara för kostnaderna
för förmyndarförvaltningen än statsverket.

Om den formuleringen fortfarande
gäller, så tycker jag den är ganska cynisk,
när det gäller de grupper som vi
har talat om i vår motion. Kontrollen
har ju inte tillkommit bara i den omyndiges
intresse utan även för att skapa
en viss grad av rättssäkerhet. Det är
ett allmänt offentligrättsligt intresse att
en omyndig person erhåller skydd för
sina inkomster och tillgångar. Därför
anser jag inte att utskottets bedömning
alltjämt är bärande.

Tidigare har det även framhållits,
att några avsevärda olägenheter inte synes
vara förknippade med gällande arvodesystem,
och därför ansåg man 1950

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

97

att anledning icke förelåg att överväga
en reform på området. Jag anser att
vad som har framkommit genom remissinstanserna
och vad fru Holmberg
anfört visar att det finns avsevärda olägenheter,
som bör föranleda en ändring
av rättsreglerna på detta område.

Om första lagutskottet har ett ganska
svalt intresse för denna angelägenhet,
hoppas jag emellertid att justitieministern
är mera intresserad. Om man läser
den socialdemokratiska informationstidskriften
Aktuellt, som tagit upp denna
fråga, finner man att justitieministern
lämnat ett svar, vilket är mera
positivt än det som första lagutskottet
givit i dag. Man får väl mot denna bakgrund
hoppas, att utredningen tar sikte
på en sådan ändring av dessa rättsregler
som vi begär i vår motion.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Av utlåtandet framgår
att utskottet i stort sett delar motionärernas
uppfattning, att det finns anledning
göra en verklig översyn av bestämmelserna
rörande förmynderskapsförvaltningen.
Däremot har utskottet inte
velat ta ställning till hur frågan skall
lösas och vilka grupper som eventuellt
skulle befrias från att betala ifrågavarande
arvoden.

Fru Holmberg klagar över att vi inte
helt tillstyrkt bifall till motionerna. Men
det är ju en rent teknisk fråga, om man
tillstyrker helt bifall till en motion eller
hemställer att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte giva till känna vad
utskottet anfört. I detta fall har vi funnit
det riktigast att skriva på sistnämnda
sätt, eftersom vi underrättats om att
en översyn av förmynderskapslagstiftningen
övervägs inom justitiedepartementet
och att anledningen till att utredningen
inte redan tillsatts är att utredningsapparaten
är så hårt ansträngd,
att det inte varit möjligt att påbörja
undersökningen. Men vi har inte anledning
betvivla att utredningen kommer

Lag om biskopsval, m. m.

att tillsättas så snart möjlighet finns.
Under dessa förhållanden har vi ansett
att utredningen själv skulle ge svar på
frågan, vilka åtgärder som skall vidtagas,
och utskottet har inte i sak velat
ta ställning till de lösningar som kan
komma i fråga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 17

Föredrogs vart efter annat första lagutskottets
utlåtanden:

nr 50, i anledning av väckta motioner
om inrättande av ett ekonomiskt förvaltarskap
som alternativ till omyndigförklaring,
samt

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 9:o), 14:o),
15:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 18

Lag om biskopsval, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om biskopsval,
m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Bara en kort deklaration.
Det finns vid detta utlåtande varken
någon motion eller reservation, som
anmäler avvikande mening i förhållande
till vad som föreslås i propositionen.
Jag skall inte heller ställa något yrkande.

I likhet med några reservanter inom
kyrkomötets särskilda utskott har jag
emellertid den uppfattningen, att de lek -

4 — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 36

98

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Lag om biskopsval, m. m.

mannaelektorer som skall välja biskop
borde utses av kyrkoråden och inte av
kyrkofullmäktige. Kyrkoråden har enligt
församlingsstyrelselagen direkt församlingsvårdande
uppgifter. Genom sin
närmare kontakt med kyrkliga frågor
blir de mera engagerade och mera förfarna
i sådana angelägenheter än kyrkofullmäktige.
Risken för ovidkommande
synpunkters påverkan vid biskopsval
blir då mindre.

Jag har ingen principiell invändning
mot lekmännens deltagande i biskopsvalen,
men den i och för sig välmotiverade
önskan att genom lekmannaval bredda
kyrkans basis får inte skymma den
ännu väsentligare synen på biskopsämbetets
andliga uppgifter.

Jag har som jag nämnde, herr talman,
inget yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19

Föredrogs vart för sig
andra lagutskottets utlåtande nr 78, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 26 § sjömanslagen den 30 juni 1952
(nr 530); samt

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående
stenkolsfyndigheter m. m., in. m.,
nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
kostnaderna för grupplivförsäkring för
präster och kyrkomusiker, m. in., och
nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 18 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 20

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
utlåtanden:

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående markförvärv för
nya förläggnings- och övningsområden
för Svea livgarde och Svea ingenjörregemente
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för fortsatt
utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 213, i anledning av väckta motioner
angående ökat stöd till handikappade,

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde,
nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde,

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde,
nr 217, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde,

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
samt

nr 219, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde.

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

99

§ 21

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från jordbruksutskottet:
nr 382, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av viss
kronan tillhörig mark, m. m.; och
från allmänna beredningsutskottet:
nr 393, i anledning av väckta motio -

ner om en för cykeltrafik bättre anpassad
planering av gator och vägar.

§ 22

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.39.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 11 december

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 5 innevarande
december.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

För fullgörande av kommittéarbete
inom Europarådet anhålles om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden den
11—14 december.

Stockholm den 10 december 1963

Ingemar Andersson
i Linköping

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 3

Svar på fråga och interpellation ang. informationen
vid flyttning av anläggningar
m. m. inom statens järnvägar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Skellefteå
har frågat mig dels om jag upp -

märksammat den kritik som riktats mot
statens järnvägar för bristande information
i samband med flyttning av en maskinavdelning,
dels om jag vill redogöra
för den praxis som gäller för information
till personalen och berörda kommuner
i anledning av flyttning av verkstäder,
nedläggning av ban delar och
andra omläggningar inom statens järnvägar.

Vidare har herr Lundmark frågat mig
dels om jag uppmärksammat de olägenheter
som uppkommit genom planerade
personalomflyttningar inom statens
järnvägar, dels om vilka riktlinjer som
gäller för information till personalen
om förflyttningar m. m. i samband med
den pågående rationaliseringen inom
företaget.

Jag anhåller att få besvara frågorna i
ett sammanhang.

Inom statens järnvägar finns sedan
länge riktlinjer utarbetade för hur information
i olika fall skall lämnas. Den
extraordinära omställningssituation,
som för närvarande föreligger, har därjämte
föranlett att man i samförstånd
med personalorganisationerna vidtagit
vissa ytterligare åtgärder för att effektivisera
informationen till personalen.
Sålunda har från centralförvaltningen

100 Nr 36 Onsdagen den 11 december 1963

Svar på fråga och interpellation ang. informationen vid flyttning av anläggningar
m. m. inom statens järnvägar

till de regionala cheferna utsänts ett omfattande
underlag för information samtidigt
som betydelsen av informationsverksamheten
påpekats och olika former
härför rekommenderats. Den centrala
företagsnämnden ägnar särskild uppmärksamhet
åt informationsfrågan.

Beträffande informationen till personalen
gäller, att den skriftliga i huvudsak
går tjänstevägen, genom företagsnämnderna
och genom tidningar, främst
statens järnvägars egen tidning SJ-nytt
och personalförbundens tidningar. För
den muntliga informationen används
normalt två vägar. Den ena — som enligt
min mening är den mest effektiva
och dessutom det vanligaste tillvägagångssättet
— är att vederbörande chef
lämnar besked vid enskilda samtal, vid
särskilda konferenser eller vid s. k.
samtalsaftnar. Den andra vägen går genom
de omkring 100 företagsnämnderna,
vilkas ledamöter informeras för att föra
upplysningarna vidare. Dessa nämnder
spelar en betydande roll härvidlag. Utöver
dessa ordinära informationsvägar
utnyttjas även andra kanaler, som varierar
från fall till fall.

Innan en rationaliseringsundersökning
eller arbetsstudie företas underrättas
berört personalförbund, och personalen
utser en kontaktman som följer
undersökningen. Dessutom anordnas
informationsmöten med personalen
före och efter undersökningen. Vid mera
omfattande åtgärder lämnas även information
till kommunala myndigheter, arbetsmarknadsorgan
och eventuella andra
intressenter. Vid ifrågasatt nedläggning
eller omläggning av driften vid trafiksvaga
bandelar ges även information
till länsmyndigheterna. Informationen
till trafikanterna lämnas vid särskilt anordnade
trafikantmöten.

Vad som närmast synes ha föranlett
frågeställarna att begära besked av mig
på den här punkten är vissa uppgifter
om att informationen från statens järnvägars
sida skulle ha brustit i vad av -

ser verkets rationaliseringsplaner i Jörn.
Enligt interpellanten skulle sålunda
kommunen •—• i samband med att SJpersonal
hos denna sökt egnahemslån —•
vid förfrågan hos verksledningen någon
gång under år 1959 fått bestämt besked
om att verket inte skulle göra
några personalindragningar i Jörn. Jag
har försökt att utröna hur det förhåller
sig med detta och därvid funnit att uppgift
står mot uppgift. Däremot har jag
funnit det styrkt, att statens järnvägar år
1956 varslade kommunalnämnden om
indragning av 25 man i Jörn i samband
med införande av dieseldrift.

Beträffande frågan om nedläggning av
lokstationen i Jörn, som berör 20 man,
har järnvägsstyrelsen meddelat mig att
man har för avsikt att avveckla den
etappvis. Tills vidare kommer viss verksamhet
att bibehållas vid lokstationen,
varigenom 10 man kommer att beredas
fortsatt sysselsättning under de närmaste
åren. Eftersom 2 man avgår med pension
under de närmaste månaderna återstår
8 man, som måste omplaceras inom
företaget under år 1964. Styrelsen skall
emellertid ingående undersöka om inte
ytterligare någon man kan beredas sysselsättning
i Jörn. Dessutom kommer
styrelsen att i samråd med personalorganisationerna,
kommunen och länsmyndigheterna
överväga olika åtgärder,
bl. a. möjligheterna till omskolning, för
att minska olägenheterna av lokstationens
indragning.

Jag bör även nämna att det i dagens
läge inte är aktuellt att flytta den lokala
ledningen för viss banunderhållstjänst
från Jörn. Däremot kan det bli aktuellt
att i samband med omorganisationen av
trafiktjänsten minska bemanningen på
stationen.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Gustafssons enkla fråga
och herr Lundmarks interpellation.

Vidare anförde:

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

101

Svar på fråga och interpellation ang. informationen vid flyttning av anläggningar
m. m. inom statens järnvägar

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min fråga.

I sitt svar ger statsrådet en redogörelse
för den praxis SJ använder när
SJ informerar personal och kommuner.
Statsrådets redogörelse ger onekligen intryck
av att informationen sköts på
tillfredsställande sätt. Att döma av den
debatt som förts i samband med de rationaliseringar
som nyligen är genomförda
är emellertid personalen inte av
den uppfattningen att systemet fungerar
tillräckligt bra.

Jag kan som exempel anföra ett par
uttalanden från personalhåll som återgivits
i ett reportage i Stockholms-Tidningen
den 29 november. Där framhålls
bl. a. att det råder oro bland de anställda
i SJ och att en bidragande orsak
till oron är att det inte har förekommit
någon som helst information till företagsnämnderna
om planerna. Man kritiserar
också att SJ :s utredning inte
alls har ägnat sig åt den sociala sidan
av rationaliseringsoperationen. Ombudsman
Bertil Lind i Svenska järnvägsmannaförbundet
skulle enligt tidningen
ha yttrat bl. a. följande: »Man har inte
undersökt bostadsfrågorna på de nya
orterna, inte skolmöjligheterna, och
man har inte tänkt på hur många av
de anställda som har egnahem som de
måste sälja.» Det finns alltför många
skönhetsfläckar på utredningen, ansåg
herr Lind. Jag nämner detta som exempel
på att man tydligen på personalsidan
inte anser att informationen varit
tillräcklig. Huruvida missnöjet varit berättigat
eller inte, kan jag inte ha någon
uppfattning om.

Sedan övergår statsrådet Skoglund
till att beröra vad som egentligen låg
bakom min fråga, nämligen förhållandena
i Jörn. Där har det påståtts att
många av de anställda som nu måste
flytta har skaffat sig egnahem under de
senaste åren på grund av att de från

SJ hade fått besked om att det inte
skulle bli några indragningar som berörde
dem. Om detta säger statsrådet:
»Jag har försökt utröna hur det förhåller
sig med detta och därvid funnit
att uppgift står mot uppgift.» Det förhåller
sig väl så. Jag har här en i kronologisk
ordning gjord uppställning
över hur informationsverksamheten enligt
personalens — och även kommunens
— uppfattning har gått till i
samband med rationaliseringarna i Jörn.

Enligt denna sammanställning skulle
det den 25 oktober 1956 ha anordnats
en gemensam samtalsafton för maskinoch
trafikavdelningarnas personal i
Jörn. Man hade före denna sammankomst
utsänt en förfrågan till personalen
om den hade några problem som
den ansåg skulle behandlas. För personalen
visade sig bostadsfrågan då vara
det största problemet. De bodde i många
fall utanför tätorten och hade planer
på att skaffa sig egnahem, men de ville,
innan de gjorde det, ha klart för sig
hur det i fortsättningen skulle bli med
SJ:s verksamhet i Jörn. Vid nämnda
samtalsafton lämnades vissa garantier
för att förflyttning av personal inte
var aktuell inom överskådlig tid.

Sedan kom ett annat sammanträde
våren 1959. Då lämnades, fortfarande
enligt personalens uppfattning, från
SJ:s sida den upplysningen att det inte
var aktuellt med någon ytterligare förflyttning
av personal från Jörn, utan
pensionsavgången skulle få utjämna
personalöverskottet. Det fördes inga
protokoll vid sammanträdena, och om
uppgift står mot uppgift så medger jag
att man omöjligen kan avgöra vad som
är riktigt. Men en sak är tydlig, och
det är att både personalen och Jörns
kommun ansåg sig ha fått garantier för
att några indragningar inte skulle äga
rum. Annars skulle ju inte personalen
ha skaffat sig bostäder dels genom att
bygga nytt, dels genom att köpa egnahem.
Man kan väl också utgå från att

102 Nr 36 Onsdagen den 11 december 1963

Svar på fråga och interpellation ang. informationen vid flyttning av anläggningar
m. m. inom statens järnvägar

kommunen inte skulle lia medverkat till
att förmedla lån till nya bostäder.

Oavsett om det berodde på ett missförstånd
eller inte, hade man alltså tydligen
i Jörn den uppfattningen att garantier
hade lämnats för att inga indragningar
skulle äga rum. Om det var
ett missförstånd, så är det beklagligt att
man fått så oklara uppgifter att ett sådant
missförstånd kunnat uppstå.

Statsrådet säger vidare att han funnit
det styrkt att SJ år 1956 varslade
kommunalnämnden om en indragning
av 25 man i Jörn i samband med införandet
av dieseldrift. Detta verkar en
smula överraskande. Jag har här en
kopia av en skrivelse från centralförvaltningen
i Luleå till Jörns kommun.
Det är svaret på en skrivelse som kommunen
hade tillställt centralförvaltningen
i anledning av dessa permitteringar.
Där heter det: »Sommaren 1962 ersättes
ångloken inom distriktet i huvudsaklig
del av diesellok. Härmed har
Jörns lokstation definitivt förlorat i betydelse,
och rörelsen har fram till nu
drivits i mer eller mindre konstruerade
former.»

Om alltså uppgiften i interpellationssvaret
är riktig, skulle SJ 1956 ha informerat
Jörns kommun om någonting som
skulle äga rum 1962 och som efter vad
jag förstår delvis ligger bakom de permitteringar
som har skett nu. Detta låter
inte troligt. Det ligger förmodligen
till så att det meddelande Jörns kommun
fick 1956 rörde andra inskränkningar;
det har ju under hela tiden
gjorts vissa inskränkningar av personalen
i Jörn. Beskedet 1956 hade troligen
inte någonting med det nu aktuella fallet
att göra.

Jag vill understryka att svårigheterna
för de anställda i Jörn framför allt beror
på förhållandena inom kommunen,
som statsrådet Skoglund känner till precis
lika bra som jag. Jörn är ju en typisk
utflyttningskommun. Under 15-årsperioden 1946—1961 hade Jörns

kommun en utflyttningsförlust på sammanlagt
1 586 personer och en folkminskning
på i runt tal 1 000 personer.

Invånarantalet 1962 var 4 687. De dominerande
näringarna i Jörn är jordbruk
och skogsbruk, och detta förhållande,
jämte en ogynnsam åldersammansättning
i Jörn, gör att det finns
stora risker för att folkminskningen där
skall fortsätta. Under sådana förhållanden
är det svårt, för att inte säga
omöjligt, att avyttra ett antal egnahem.
Eftersom personalen nu — med rätt
eller orätt — anser att den fått garantier
av det slag som förut nämnts och
finner att den gör förluster på sina egnahem,
uppstår ett missnöje som är
mycket lätt att förstå och vars orsaker
måste beklagas. SJ har anledning att ta
under övervägande om man inte på
något sätt kan lindra verkningarna av
det som inträffat.

Jag vill understryka att SJ självfallet
måste rationalisera, men det är tydligen
inte alldeles överflödigt att vid detta
tillfälle säga att man vid den rationaliseringen
måste ta hänsyn till både personalen
och kommunerna. Vi fordrar
dylikt hänsynstagande av enskilda företagare
och vi kritiserar dessa hårt
när så inte sker — och det med all
rätt! Vi har rätt att ställa samma krav
också på de statliga företagen.

Till sist noterar jag med tillfredsställelse
de förändringar i planerna som
gjorts under den senaste tiden och som
statsrådet Skoglund omnämner i sitt
interpellationssvar. De gör att svårigheterna
åtminstone blir av mindre omfattning.
Det bör därför också bli lättare
att genomföra den nödvändiga anpassningen.

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret.

Jag har i allt väsentligt förekommits
av herr Gustafsson i Skellefteå i vad

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

103

Svar på fråga och interpellation ang.

m. m. inom statens järnvägar

det gäller kommentarerna till statsrådets
svar. Min interpellation var främst
förorsakad av fallet Jörn. Av svaret
framgår att det tydligen blir möjligt
att genomföra ratonaliseringsåtgärderna
där med en mjuk övergång och därmed
mildra de vådor och problem som
uppstår för de anställda, men också för
kommunen.

Statsrådets beskrivning av vägar och
former för information mellan å ena
sidan SJ:s ledning och å andra sidan
anställda, kommuner och berörda myndigheter
ger en bild av ett tillförlitligt
förfaringssätt. Vi får tro att Jörnfallet
var ett missfall som berodde på tillfälligt
trassel i kommunikationerna inom
SJ.

Självfallet är ingrepp och omflyttningar
av det slag som SJ här är i färd
med att vidta många gånger påfrestande
och irriterande för de anställda.
Men personalen är nog i stort sett på
det klara om nödvändigheten av denna
rationaliseringsprocess. Det är dock inte
rimligt att begära en sådan solidaritet
från personalens sida, att den stillatigande
skall lida ekonomiska förluster
och vidkännas personliga olägenheter
för rationaliseringens skull. SJ måste få
möjligheter att reglera dylika situationer
på ett hyfsat sätt.

Det kan bli fråga om förtidspensionering
eller inlösen av egnahem, omskolning
o. S. V.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Gustafsson i Skellefteå yttrade vill
jag ännu en gång påminna om att
granskningen av det föreliggande materialet
gett vid handen att uppgift står
mot uppgift. Jag har lagt ner mycket
arbete på att få utrönt vad som verkligen
förekommit vid ena och andra
tillfället. Jag har också en lång förteck -

informationen vid flyttning av anläggningar

ning över vad som förekommit vid de
olika sammanträffandena på angivna
dagar.

Den skrivelse som herr Gustafsson
citerade har jag emellertid av någon
anledning inte fått ögonen på. Däremot
kan jag nämna att kommunalnämndens
ordförande i Jörn, herr Manfred Westermark,
den 11 juni 1956 fick ett brev
från dåvarande distriktschefen i Luleå
Arne Carlstedt. Det var den skrivelsen
jag syftade på i mitt interpellationssvar.
Det heter där: »Med anledning
av Eder skrivelse till kungl. järnvägsstyrelsen
den 26 mars 1956 får distriktschefen
meddela, att frågan angående
samordning av viss järnvägstjänst i
Bastuträsk och Jörn vilar t. v. i avvaktan
på att de problem, som uppstå beträffande
tågplaner och lokdepåer vid
en fullständig dieselfiering bli lösta.
Skulle i samband med dieseldriftens
införande dragkraften stationeras i
Bastuträsk, vilket vissa skäl synes tala
för, skulle detta innebära att ca 25 man
av SJ personal indragas i Jörn. Av dessa
komma de flesta att flyttas till Bastuträsk
och en mindre del att helt indragas
genom den nya driftformen. Tyvärr
kan distriktschefen icke nu ange
någon tidpunkt för planernas eventuella
genomförande.»

Denna skrivelse har i varje fall förekommit,
och det är däri klart utsagt,
att man har att emotse en förändring i
fråga om personalbeståndet i Jörn, om
dieseldriften skulle genomföras. Den
har nu genomförts. Vad som förevarit
eller inte har förevarit är inte så mycket
att diskutera om.

Låt mig få instämma i vad herr Gustafsson
i Skellefteå yttrade, nämligen
att staten gentemot sina anställda skall
uppträda minst lika anständigt — om
jag får använda det uttrycket — som
vi begär att de enskilda företagen skall
göra gentemot sina anställda. Men här
föreligger i fråga om informationerna
så pass många dunkla punkter, att det

104

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

är svårt att fälla något bestämt omdöme
om huruvida SJ förfarit på detta sätt
eller inte. Vad jag tycker är av värde
här är att man ändå försöker få en
övergång som är så mjuk och föga
kännbar som möjligt. Det är också det
tillvägagångssätt som vi rekommenderar
de enskilda företagen, när dessa
skall omflytta personal eller lägga ned
driften vid en industri på den ena
eller den andra orten.

Den redogörelse jag här lämnade
kommenterade herr Gustafsson på det
sättet, att han var tillfredsställd med att
ärendet nu hade reducerats till att gälla
åtta man av de 25 som aviserades år
1956 och de 20 som aviserades i början
av 1963. Det är möjligt att man kan
åstadkomma ytterligare någon hyfsning
när det gäller den siffran. Att man
bör pröva en sådan utväg ligger liksom
dolt i uttrycket omskolning av
personal som finns på orten till annan
eventuell uppgift.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Om uppgift står emot
uppgift är det naturligtvis omöjligt för
statsrådet och mig att avgöra vad som
är riktigt. Jag har endast velat lämna
en redogörelse för hur personalen och
kommunalmännen i Jörn ser på det
hela, men jag kan inte uttala mig om
huruvida det är ett missförstånd eller
något annat som ligger bakom.

Jag medger att den skrivelse som
statsrådet citerade innebar en varning
till Jörns kommun om vad som skulle
hända om dieseldrift infördes. Därför
är det litet underligt att man bland personalen
och kommunalmännen trots
detta tycks ha blivit överraskad. Vad
som ligger bakom vet jag inte; det kan
bero på att vederbörande senare fått
andra uppgifter eller möjligen på att
denna skrivelse inte kommit till deras
kännedom. Tydligt är emellertid att de
levat i tron att fortsatt anställning var
garanterad med eller utan rätt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 211—219.

§ 5

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken
in. m.

Föredrogs sammansatta stats- och
tredje lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
riktlinjer för den statliga trafikpolitiken
in. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 18 oktober 1963 dagtecknad
proposition, nr 191, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för nämnda dag

dels beslutat inhämta riksdagens yttrande
över ett till propositionen fogat
förslag till förordning om ändring i förordningen
den 25 oktober 1940 (nr 910)
angående yrkesmässig automobiltrafik
m. in.,

dels berett riksdagen tillfälle att avgiva
yttrande över de av föredragande
departementschefen förordade allmänna
riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken
och de frågor i övrigt, beträffande
vilka departementschefen hemställt
om riksdagens yttrande,

dels ock föreslagit riksdagen att bifalla
de övriga förslag, om vilkas avlåtande
till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Propositionen hade såvitt anginge det
vid densamma fogade författningsförslaget
hänvisats till behandling av lagutskott
och i övrigt till statsutskottet. Efter
överenskommelse mellan statsutskottet
och tredje lagutskottet hade propositionen
häniskjutits till sammansatt statsoch
tredje lagutskott.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås en nyorientering
av den statliga trafikpolitiken i

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

105

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

syfte att skapa ett mer konkurrensfrämjande
system på transportmarknaden.
De konkurrenshämmande regleringar,
som f. n. gäller på t r a n s p o rt mark na den,
skall i möjligaste mån avvecklas. Varje
trafikgren bör i princip svara för sina
kostnader och förutsättningar även i övrigt
skapas för en konkurrens på lika
villkor, vilket är av betydelse för att nå
en samhällsekonomiskt riktig uppdelning
av trafiken mellan de olika trafikgrenarna.
Målet för trafikpolitiken bör
vara att för landets olika delar trygga en
tillfredsställande transportförsörjning
till lägsta möjliga kostnader. I den mån
det inte med kravet på kostnadstäckning
går att lämna en viss bygd den trafikservice
som från samhällets synpunkt är
rimlig, bör ersättning till trafikföretaget
utgå av allmänna medel.

För att få en mjuk övergång till det
nya systemet har reformåtgärderna samordnats
i ett handlingsprogram uppdelat
i tre etapper. Den första etappen avses
skola genomföras den 1 juli 1964 och
den andra den 1 juli 1966. Riktpunkten
för genomförandet av den tredje reformetappen
skall vara den 1 juli 1968. En
.särskild delegation med representanter
för bl. a. transportkonsumenter och trafikutövare
skall tillsättas för att följa upp
genomförandet av handlingsprogrammet.

I den första reformetappen föreslås
i fråga om godstrafiken på landsväg att
gällande regleringssystem skall uppmjukas
huvudsakligen genom en mindre
restriktiv tillståndsgivning. Normerande
vid tillståndsgivningen skall vara en
årlig ökning med 15 procent av den
samlade lastförmågan hos fordon i beställningstrafik
för godsbefordran. Dessutom
föreslås vissa transporter skola
helt undantagas från tillämpning av yrkestrafikförordningens
bestämmelser eller
från däri föreskriven behovsprövning.
I den andra reformetappen avses
restriktiviteten i tillståndsgivningen bli
ytterligare mildrad. Vidare skall bl. a.
tillstånd till transporter med lättare last -

bilar, vissa speoialbilar m. m. kunna meddelas
utan behovsprövning. I den tredje
reformetappen torde all behovsprövning
för godstransporter på landsväg kunna
slopas.

I fråga om persontrafiken på landsväg
föreslås bl. a. att samåkning i vanliga
personbilar till och från arbetsplatser
och skolor helt undantages från tillståndstvång.
Det ersättningssystem som
sedan några år tillämpas för icke lönsam
enskild eller kommunal busslinjetrafik
på landsbygden utvidgas — för
att skapa en likvärdig trafikservice
inom olika bygder — till att gälla även
sådan trafik, som bedrives av staten
och statsägda bolag.

Av avgörande betydelse för att nå en
samhällsekonomiskt riktig trafikuppdelning
är att järnvägarna befrias från olika
ekonomiskt belastande förpliktelser.
I den mån dylika förpliktelser alltjämt
kommer att kvarstå bör ersättning utgå
som helt täcker därigenom uppkommande
kostnader. I propositionen föreslås
därför bl. a. grunder för ersättningen
till SJ för drift av icke lönsamma järnvägslinjer.
Denna ersättning som populärt
uttryckt utgör ett slags »kollektivbiljett»
för resor och transporter som
staten köper av SJ på de trafiksvaga
linjerna, föreslås skola utgå fr. o. m.
första reformetappen.

I propositionen föreslås vissa riktlinjer
för trafikinvesteringarna och olika
förslag framlägges för att främja en rationell
samordning av dessa investeringar
i syfte att därmed skapa ett transportsystem,
där de olika trafikanläggningarna
och transportmedlen på ett
optimalt sätt kompletterar varandra. En
speciell sakkunnigutredning skall tillsättas
för att göra en översyn av 1957 års
vägplan, därvid behovet av en samordning
mellan trafikledsbyggandet i städerna
och vägutbyggnaden på landsbygden
skall särskilt beaktas. För SJ:s del
förutsättes en fortsatt koncentration
av verksamheten genom nedläggningen
av trafiksvaga järnvägslinjer och samti -

4■■■—Andra kammarens protokoll 1963. Nr 36

106

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

digt härmed en upprustning av för framtiden
bestående järnvägslinjer. För medverkan
till en lösning av de speciella
problem, som sammanhänger med den
kollektiva närtrafiken i Stor-Stockholm,
skall en statlig förhandlings- och utredningsman
tillsättas. Vidare behandlas
investeringsverksamheten inom sjöfarten
och luftfarten.

Slutligen aviseras i propositionen en
utredning rörande den transportekonomiska
och trafiktekniska forskningen.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 802 av
herr Erik Filip Petersson m. fl. samt
II: 969 av herr Magnusson i Tumhult
in. fl.,

de likalydande motionerna I: 804 av
herr Wikner in. fl. samt II: 971 av herr
Nilsson i Östersund in. fl.,

de likalydande motionerna I: 807 av
herr Berg m. fl. samt II: 984 av herr Johanson
i Västervik m. fl.,

de likalydande motionerna I: 808 av
herr Berg in. fl. samt II: 978 av herr
Börjesson i Glömminge in. fl.,

de likalydande motionerna I: 810 av
herr Jonasson m. fl. samt II: 979 av
herr Elmwall in. fl.,

de likalydande motionerna I: 811 av
herr Jonasson m. fl. samt II: 977 av herr
Börjesson i Glömminge in. fl.,

de likalydande motionerna I: 812 av
herrar Lager och Adolfsson samt II: 983
av herrar Hermansson och Nilsson i
Gävle,

de likalydande motionerna I: 813 av
herr Imndström m. fl. och II: 975 av
herr Bohman m. fl.,

de likalydande motionerna I: 814 av
herrar Ferdinand Nilsson och Georg
Carlsson samt 11:987 av herr Nilsson
i Tvärålund m. fl.,

de likalydande motionerna I: 815 av
herr Erik Filip Petersson m. fl. samt
II: 980 av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl.,

de likalydande motionerna I: 816 av
herr Georg Pettersson in. fl. och II: 988
av herr Svensson i Stenkyrka m. fl.,
de likalydande motionerna I: 817 av
herrar Harald Pettersson och Nils-Eric
Gustafsson samt II: 976 av herr Börjesson
i Glömminge m. fl.,

de likalydande motionerna I: 818 av
herr Schött m. fl. samt II: 981 av herr
Hseggblom m. fl.,

de likalydande motionerna I: 819 av
herrar Sandin och Virgin samt II: 974
av herr Bohman m. fl.,

de likalydande motionerna I: 820 av
herr Sandin in. fl. samt II: 982 av herr
Hedlund m. fl.,

de likalydande motionerna I: 821 av
herr Rikard Svensson m. fl. samt II: 985
av herr Karlsson i Olofström in. fl. och
motionen I: 809 av herr Jonasson,
samt

motionen II: 986 av herrar Källenius
och Fröding.

I motionerna I: 807 och II: 984 hade
yrkats att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att järnvägslinjerna Karlskrona—Torsås
—Bergkvara och Torsås—Kalmar överfördes
från linjegrupp B till linjegrupp
A.

I motionerna I: 815 och II: 980 hade
bl. a. hemställts att riksdagen måtte besluta
avskaffa behovsprövningen för i
skogsbruket med lastbil utförda transporter
från och med den 1 juli 1964.

I motionerna 1:816 och 11:988 hade
hemställts att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj :ts proposition nr 191
måtte uttala, att målet för den statliga
trafikpolitiken i fråga om Gotlands trafikförbindelser
med fastlandet skulle
vara, att staten skulle i den utsträckning
som bleve behövlig lämna ekonomiskt
stöd åt gotlandstrafiken, så att kostnaderna
för gods- och personbefordran
mellan Gotland och fastlandet bleve i
huvudsak lika med kostnaderna för
transport per järnväg med motsvarande
trafikstandard på sträckor av samma
längd samt att riksdagen ville beakta

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

107

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

de synpunkter som i övrigt framförts i
motionerna.

I motionerna I: 818 och II: 981 hade
yrkats att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att
j ärnvägslinj erna Karlskrona—Torsås—
Bergkvara och Torsås—Kalmar överfördes
från linjegrupp B till linjegrupp A.

I motionerna I: 819 och II: 974 hade
yrkats att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa att särskild
lagstiftning rörande avgiftsbelagda
trafikanläggningar måtte föreläggas
riksdagen.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte,

I. i anledning av förevarande proposition,
nr 191, samt med avslag, såvitt
nu var i fråga, å följande motioner, nämligen 1.

I: 810 och II: 979,

2. I: 814 och II: 987,

3. I: 815 och II: 980,

4. 1:817 och 11:976, samt

5. II: 986,

till Kungl. Maj :t anmäla, att riksdagen
icke funnit anledning till erinran mot
det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändring i förordningen
den 25 oktober 1940 (nr 910) angående
yrkesmässig automobiltrafik m. m.;

II. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag, såvitt nu var i
fråga, å följande motioner, nämligen

1. I: 810 och II: 979,

2. I: 814 och II: 987,

3. I: 815 och II: 980,

4. 1:817 och 11:976, samt

5. II: 986,

godtaga de i propositionen förordade
grunderna för omarbetning i en andra
reformetapp av vissa bestämmelser i
sagda förordning;

III. godtaga den i propositionen föreslagna
utvidgningen av tillämpningsområdet
för ersättning till viss linjetrafik
på landsbygden;

IV. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 802
och II: 969,1: 821 och II: 985 samt I: 812

och II: 983, sistnämnda båda motioner
såvitt nu var i fråga, upphäva det av
1946 års riksdag fattade principbeslutet
om breddning till normalspår av linjerna
Karlshamn—Vislanda och Bredåkra
—Växjö;

V. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 813 och
II: 975, nämnda motioner såvitt nu var
i fråga, godkänna de i propositionen förordade
grunderna för ersättning till
statens järnvägar för driften av icke
lönsamma järnvägslinjer, att gälla från
och med budgetåret 1964/65;

B. att motionerna 1:807 och 11:984
samt I: 818 och II: 981 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

C. att motionerna I: 812 och II: 983,
såvitt de avsåge Stor-Stockholms närtrafikproblem,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

D. att motionerna 1:819 och 11:974
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

E. att motionen I: 809 ej måtte av riksdagen
bifallas;

F. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 816 och II: 988 i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört rörande trafiken mellan
Gotland och fastlandet;

G. att motionerna

1. I: 804 och II: 971,

2. I: 808 och II: 978,

3. I: 811 och II: 977,

4. I: 812 och II: 983,

5. I: 813 och II: 975,

6. I: 815 och II: 980, samt

7. I: 820 och II: 982,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört och
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

H. att riksdagen måtte, i anledning av
de av departementschefen gjorda uttalandena
rörande de allmänna riktlinjerna
för den statliga trafikpolitiken, investeringarna
och reformåtgärderna i
övrigt giva till känna vad utskottet härom
anfört.

108

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande:

Utskottet vill framhålla att ett beslut
av statsmakterna om full ersättning till
SJ för driften av trafiksvaga bandelar
självfallet inte skall medföra en ändrad
inställning från statsmakternas sida i
fråga om nedläggning av trafiksvaga
bandelar.

Reservationer hade avgivits

a) beträffande punkterna A I och A II
av herr Bengtson i Solna, som ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte,

I. i anledning av förevarande proposition,
nr 191, samt motionerna 1:815
och II: 980, nämnda motioner såvitt nu
var i fråga, samt med avslag såvitt nu
var i fråga å följande motioner, nämligen 1.

I: 810 och II: 979,

2. I: 814 och II: 987,

3. I: 817 och II: 976, samt

4. II: 986,

till Kungl. Maj :t anmäla, att riksdagen
icke funnit anledning till annan erinran
mot det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändring i förordningen
den 25 oktober 1940 (nr 910)
angående yrkesmässig automobiltrafik
in. m. än att i 12 § undantag från prövning
av trafikens behövlighet jämväl
borde göras, då ansökan om trafiktillstånd
avsåge rätt att med lastautomobil
jämte släpfordon utföra transporter inom
skogsbruket;

II. i anledning av Kungl. Maj ds förslag
och motionerna I: 815 och II: 980,
nämnda motioner såvitt nu var i fråga,
samt med avslag såvitt nu var i fråga
å följande motioner, nämligen

1. I: 810 och II: 979,

2. I: 814 och II: 987,

3. 1:817 och 11:976, samt

4. II: 986,

godtaga de i propositionen förordade
grunderna för omarbetning i en andra
reformetapp av vissa bestämmelser i
sagda förordning med den ändring som
föranleddes av hemställan under I ovan;

b) beträffande punkten A IV av herr
Wachtmeister, utan angivet yrkande;

c) beträffande motiveringen till punkten
A V av herrar Nils Theodor Larsson
och Svensson i Ljungskile, som ansett
att ovan intagna mening i utskottets utlåtande
bort ha följande lydelse:

»Utskottet vill framhålla att ett beslut
av statsmakterna om full ersättning till
SJ för driften av trafiksvaga bandelar
självfallet inte skall medföra en hårdare
inställning från statsmakternas sida
i fråga om nedläggning av trafiksvaga
bandelar.»;

d) beträffande punkten B av herrar
Nils Theodor Larsson, Wachtmeister
och Grebåck, som ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:807 och 11:984 samt 1:818 och
II: 981 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att järnvägslinjerna Karlskrona—Torsås—Bcrgkvara
och Torsås—
Kalmar måtte överföras från linjegrupp
B till linjegrupp A;

e) beträffande punkten D av herr
Cassel, som ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 819 och II: 974 i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa att förslag
till lagstiftning rörande avgiftsbelagda
trafikanläggningar måtte föreläggas riksdagen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Med risk att göra herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
bedrövad känner
jag mig förpliktad att säga, att den proposition,
som han har lagt fram rörande
nyorientering av den statliga trafikpolitiken,
i sina huvuddrag väl rimmar
med min egen djupt konservativa
uppfattning. Statsrådet använder sådana
uttryckssätt som att man bör utnyttja
den drivfjäder till effektivare transporter
som konkurrens i fria former

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

109

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

kan utgöra, han talar om konkurrens
på lika villkor, han talar om att varje
trafikgren i princip själv bör svara
för de kostnader som grenen förorsakar
det allmänna, om att man skall redovisa
kostnaderna öppet och om att
en koncentration av järnvägsdriften
bör ske genom nedläggning av trafiksvaga
järnvägar så snabbt som möjligt.

Allt detta är lika sant som väl uttryckt,
och jag har ingenting att erinra
annat än möjligen att samma principer
skulle kunna tillämpas rörande den ekonomiska
politiken i dess helhet. Men
detta, herr talman, hör icke till dagens
överläggningsämne.

Statens järnvägar skall nu bli en affärsdrivande
institution, som skall bedriva
sin verksamhet efter rent ekonomiska
principer och som skall befrias
från ansvaret för trafiken på alla
de banor, som lämnar underskott och
som måste komma att lämna underskott.
Samtidigt skall man kräva att
den affärsdrivande del av statens järnvägar
som fortfarande finns kvar skall
göra rimliga avskrivningar på sitt kapital,
ränta sitt kapital och lämna hygglig
vinst. Även den uppläggningen förefaller
mycket välmotiverad, och särskilt
verkar den tilltalande ur psykologisk
synpunkt.

Det kan omöjligen stimulera till driftighet
och företagaranda, om ett företag
på grund av hela sin konstruktion
är så beskaffat att det måste lämna betydande
underskott hur väl det än sköts.

Statens järnvägar skall inte längre
behöva sätta onormalt höga taxor på
vissa sträckor för att kunna försörja
trafiksvaga bandelar. Därmed vinner
SJ konkurrenskraft mot lastbilstrafik,
sjötrafik och annan trafik. I princip
skall nu järnvägar och annan trafik
konkurrera på lika villkor. Det är viktigt
att SJ som ett affärsföretag bland
andra affärsföretag och utan sin tidigare
monopolställning lämnas i fred i
sitt arbete. Företaget bör inte i högre
grad än privata företag behöva ta and -

ra än företagsekonomiska hänsyn, och
det bör så snart som möjligt själv få
bestämma över sina taxor.

Departementschefen nämner i detta
sammanhang frågan om pensionskostnaderna
för SJ:s personal, men han
hänvisar det komplicerade problemet
till en särskild utredning. Statens järnvägar
har begärt att dess förräntningsplikt
på ungefär 113 miljoner skall
minskas med inte mindre än 70 miljoner
kronor om året under de närmaste
åren med hänsyn till att SJ har speciellt
höga pensioneringskostnader. Dessa
har uppkommit på grund av att företaget
på sin tid måste övertaga äldre
personal i samband med de enskilda
järnvägarnas förstatligande. Eftersom
departementschefen inte tagit någon
ställning till denna fråga utan vill avvakta
en utredning, skall inte heller
jag gå in på den. Men jag vill redan
nu ha sagt, att det förefaller mig som
om anspråken på reduktion av förräntningsplikten
vore ganska höga och
knappast förenliga med den likhet som
man velat uppnå mellan statens järnvägar
och andra affärsföretag. När utredningen
föreligger får vi närmare
kännedom om dessa ting.

I och med att SJ nu befrias från ansvaret
och kostnaden för trafiken på
det trafiksvaga bannätet är emellertid
i och för sig inga problem lösta. Bannätet
ligger där det ligger och är lika
trafiksvagt som förut. Det reella ansvaret
för att glesbygderna får en rimlig
trafikförsörjning står kvar oförändrat,
ehuru det nu blir Kungl. Maj :t och i
sista hand riksdagen som får lov att
bestämma, vilken trafik som kan anses
rimlig och nödvändig, och till SJ eller
annat trafikföretag betala vad trafiken
kostar. Det har kallats för kollektivbiljett,
och det är ingen billig historia.
Kostnaden har det första året beräknats
uppgå till icke mindre än 200
miljoner kronor; sedan skulle kostnaden
så småningom minska. Såvitt jag
förstår råder det fullständig enighet om

no

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. in.

att man inte kan lämna glesbygderna
i sticket och att det fördenskull kan
vara nödvändigt att understödja trafikföretag''
som med hänsyn till trafikunderlaget
inte kan bli lönsamma.

Den omständigheten att en glesbygd
behöver stöd för att få en rimlig trafik
till stånd behöver emellertid inte betyda
att det är nödvändigt att hålla en
icke lönsam järnväg uppe. I många fall
är det även ur bygdens synpunkt bättre
att ersätta järnvägen med modern
landsväg och att ersätta trafiken på
järnvägen med buss- och lastbilstrafik.

Om nu staten skall hjälpa till med
allt detta måste det ligga i statens hand
att själv välja det sätt för trafikens
upprätthållande, som med hänsyn till
olika förhållanden kan vara effektivast
och minst kostsamt. Enligt min mening
finns det ingen som helst anledning att
gå ifrån det beslut som riksdagen fattade
1958 och som innebar ett krav
på en snabb nedläggning av det trafiksvaga
nätet, dock utan att glesbygderna
därmed lämnades utan rimliga
trafikmöjligheter. På den punkten är
jag fullständigt enig med departementschefen
och utskottet.

Belastningen på statsbudgeten beräknas,
som jag redan sagt, första året bli
cirka 200 miljoner kronor. Någon ställning
i sak till detta belopp har det
sammansatta utskottet naturligtvis inte
kunnat ta, utan man får avvakta och se
hur budgeten för 1964 kommer att te
sig. Men det är ldart att denna väldiga
belastning på statsbudgeten så snart
som möjligt måste bringas ned. Hittills
har den drivande kraften när det gällt
nedläggning av olönsamma banor varit
statens järnvägar, som för att få balans
i sin ekonomi varit tvungna att
driva på. Sedan det nya systemet genomförts
kan man uppenbarligen inte
påräkna samma intresse härvidlag från
statens järnvägars sida, eftersom SJ endast
kommer att mot ersättning utföra
beställningstrafik på dessa trafiksvaga
järnvägar, en trafik som för SJ:s del
knappast kan vålla bekymmer.

Så mycket viktigare blir det då att
Kungl. Maj:t och riksdagen i sin tur
verkligen håller sin hand över detta
och ser till att oräntabla företag här
inte konserveras längre än nödvändigt.
Det kommer att fordras målmedvetna
ansträngningar och man måste räkna
med att ständigt ha en kraftig lokal
opinion emot sig i det rationaliseringsarbete
som förestår. Med detta, herr talman,
vill jag inte ha sagt att statsmakterna
skulle gå vare sig hädare eller
mildare fram än hittills. Målsättningen
och metoderna bör vara helt oförändrade.

Departementschefen har visat ett betydande
intresse för fortsatt planläggning
på trafikens och trafikinvesteringarnas
område. Därom är väl inte annat
än gott att säga. Dock måste väl alltid
den reservationen göras, att man vid
all planläggning, särskilt på trafikområdet,
måste hålla klart för sig hur
osäkra alla prognoser är och hur nödvändigt
det därför är att alltid göra
planläggningen flexibel, så att man inte
binder utvecklingen.

Den våldsamma ökningen av motorfordonstrafiken
var det inte många som
förutsåg eller kunde förutse för ett tiotal
år sedan. Det är väl på intet sätt
otroligt att den inrikes luftfarten kommer
att få ett uppsving som vi just i dag
inte har någon möjlighet att göra oss
en föreställning om. Premisserna om
att den långväga inrikes persontrafiken
kommer att fortsätta i betydande utsträckning
med järnväg kan vara riktiga,
men de lcan också komma att kullkastas
av en kraftig utveckling av inrikesflyget
— och om den utvecklingen
kommer, skall den inte bromsas till
förmån för järnvägarna.

Herr talman! Frågorna om SJ:s medverkan
när det gäller storstädernas närtrafik
och om liberaliseringen av trafiken
med gods- och personbilar kommer
från vårt håll att beröras av herr Bengtson
i Solna, medan herr Wachtmeister
kommer att anlägga synpunkter på problem
rörande nedläggningen av vissa

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

111

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

järnvägar i Kalmar och Blekinge län.
Själv skall jag inskränka mig till att anföra
några ord om ett speciellt problem,
som hör till den allmänna trafikpolitiken,
nämligen frågan om de s. k.
tullvägarna, där jag har anmält en avvikande
mening.

I Frankrike, Italien, Österrike, USA
och på många andra håll ute i världen
har man ett nät av speciellt högklassiga
vägar, som står till bilisternas förfogande
mot erläggande av en ganska
måttlig avgift. Eftersom det finns icke
avgiftspliktiga vägar som går parallellt,
ligger det i vederbörande bilists fria
skön om han vill nyttja den avgiftsbelagda
vägen eller icke, men vanligen är
den så mycket mer lättframkomlig och
snabb att det är i hög grad lönsamt att
betala vad det kostar. Även tunnlar och
broar byggs i enskild eller allmän regi
men så, att man får betala avgift för
att begagna dem.

Det är klart att det för den trafikerande
allmänheten är behagligare att
slippa betala avgift, men i valet mellan
att ha tillgång till motorvägen eller
bron eller tunneln eller att vänta kanske
1 decennier på att väganslagen skall
räcka till att bygga dessa anordningar,
är det alldeles uppenbart att allmänheten
många gånger skulle föredra att
betala tull.

Nu sägs det att dessa investeringar
är av sådan storleksordning att de måste
styras av det allmänna. Från min utgångspunkt
har jag svårt att förstå det.
Så länge jag har rätt att uppföra en
fabrik utan att be om lov — frånsett att
jag måste ha byggnadstillstånd, men
det prövas inte ur investeringssynpunkt
— och jag t. o. in. har rätt att sätta in
en båt eller en färja på en trafikled,
borde jag väl också ha rätt att bygga
en bro eller en tunnel eller en väg.
Denna rättighet skall ju inte vara helt
oreglerad. Man tänker sig inte att insatserna
skall få göras var som helst
eller hur som helst, utan man förutsätter
koncession av Kungl. Majrt.

Redan nu är det aktuellt att bygga
två högst betydande storbroar, den
ena över Öresund. Jag hoppas att den
frågan inte måtte långhalas utan att
man så snart som möjligt får klarhet
om var bron skall gå. Den andra bron
skall gå från fastlandet till Öland. Att
Öresunds-bron måste bygga på avgiftsfinansiering
har jag inte hört ifrågasättas.
Beträffande Ölandsbron har man i
utskottet enats om att material för bedömande
skall finnas färdigt när man
skall ta ställning till vägplanen 1966.
Men det behöver ingalunda betyda att
det då omedelbart går att ge klarsignal
för bygget. Det är möjligt att det gör
det, och jag hoppas det, men man vet
det inte. Kostnaderna ligger i närheten
av 80 miljoner kronor. Om det speciella
väganslag som nu finns för storbroar
kommer att medge en sådan belastning
kan man i dag inte uttala sig
om. Men skulle det visa sig att det kan
dröja tiotals år innan den bron kan
komma till stånd med anlitande av bilskattemedel
vore det väl klokt att ha
möjligheten öppen att i stället välja alternativet
med tullbron.

Jag upprepar: det är bättre med en
tullbro än ingen bro alls. Enligt min
mening är det därför klokt att man gör
en lagstiftning angående tullbelagda trafikleder
som ligger färdig att användas
i män av behov. Jag är inte beredd att
göra gällande att det utkast som trafikutredningen
har framlagt till alla delar
är det bästa möjliga, men det torde i
alla fall utgöra en lämplig bas att arbeta
vidare på.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
yrka bifall till den av mig framförda
reservationen beträffande punkt D i utskottets
utlåtande.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! I föreliggande utlåtande
behandlas en mängd olika avsnitt
av trafikfrågorna. Jag skall endast beröra
några få av dessa.

112

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

I proposition 191 har kommunikationsministern
diskuterat extra ordinära
åtgärder för storstadsregionerna.
Utskottet finner detta synnerligen motiverat
för Storstockholm men ej påkallat
för Göteborgs- och Malmöregionerna.
Sannolikt äger detta sin riktighet
för Göteborg, men vad beträffar
Malmöregionen med det blivande Örestad
bör man noga följa situationen, så
att man inte ingriper för sent som i fallet
Stockholm. Just nu kommer remisssvaren
angående Öresundsbron på löpande
band och jag tror, herr talman,
att det är ytterst angeläget att utan
dröjsmål ta upp frågan om den första
förbindelsens läge som ett separat spörsmål.
Ett beslut på denna punkt kan få
de mest vidsträckta konsekvenser för
industriens lokalisering, för trafikinvesteringarna
och för alla människor i
de berörda områdena, vilket också herr
Cassel var inne på. Näringslivet och de
enskilda medborgarna planerar på lång
sikt. Jag tror att ett fastställande av läget
skulle medföra omedelbara och positiva
följder för hela Skåne och även
för Blekinge. Södra och sydöstra Småland
skulle också kunna dra stor nytta
av ett snabbt beslut, vilket är av den
största betydelse för dessa trakter, när
nu utskottet ställt sig så kallsinnigt till
deras önskemål beträffande järnvägarna.

Vi kommer så till Storstockholm. Det
är ju meningen att utse en statlig förhandlare
och utredare som skall samordna
och planera för de olika intressenterna
i Stockholmstrakten: Stockholms
stad, länskommunerna och staten.

Som jag redan antytt kommer statsrådet
Skoglunds initiativ först när vi
står ganska nära en katastrofsituation.
Detta skall jag emellertid inte orda
mera om nu. Men jag kan försäkra kammaren
att utredaren inte kommer att
sakna arbetsuppgifter. Det ligger ju så
till att så fort man kommer utanför
Stockholms stads gränser tar kronan

hand om befälet. SJ driver järnvägar
och busslinjer och vägförvaltmingen
bygger våra riksvägar och länsvägar
och möjliggör genom statsbidrag våra
övriga genomfartsleder. Det är således
på tiden att statsmakterna besinnar sitt
ansvar i detta hänseende. Samtidigt är
det mycket glädjande att kunna konstatera
att målsättningen skall vara en fullgod
trafikservice för hela Storstockholm.
Det är väsentligt i detta sammanhang
att betona detta, ty det är den
springande punkten ur Storstockholms
synpunkt i hela betänkandet. En sådan
fullgod trafikservice har vi inte haft i
Storstockholm på många år. Vi måste
vara medvetna om att kommunerna runt
Stockholm bildar den mest expansiva
region vi har i landet. Skall vi således
bygga i kapp på trafikens område allt
som legat efter under det senaste decenniet
och samtidigt hålla jämn takt med
bostadsbyggandet, som kraftigt ökar,
blir vi tvungna att investera två å tre
gånger så mycket på trafikleder. Departementschefen
talar i propositionen om
miljardbelopp i investeringar.

Vi vet att planering och projektering
tar lång tid. Men vi vet också att när
det är ett riksintresse som när det gällde
att flytta SAS till Arlanda kan det gå
att bygga tre mils motorväg på ett par
år. I dag hoppas vi få svart på vitt på
att det är, om inte ett riksintresse så
dock ett riksdagsintresse att stockholmarna
skall kunna komma till och från
sina arbetsplatser på rimlig tid. Vi hälsar
den ståtlige förhandlaren välkommen
ut till våra kommuner och räknar
med att han inte skall väja för några
svårigheter.

Förvisso är det en principdiskussion
som vi i dag för här i kammaren, men
jag skall ändå tillåta mig att nämna
några få av de problem som tynger storstockholmaren.
Just nu håller kommunerna
längs Norrtäljevägen på att ta
ställning till en utredning om den framtida
trafiken ut mot det fagra Roslagen.
Skall människorna färdas med bussar,

Onsdagen den 11 december 19C3

Nr 36

113

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

med järnväg eller med tunnelbana, det
är frågeställningen. Liknande problem
står vi inför vid den andra av de nordliga
utfarterna, den över Solna och
Sundbyberg. Här är det Järvafältsbebyggelsen,
som måhända ligger långt
fram i tiden, men för vilken trafiken
måste planeras nu. Det är i detta sammanhang
underligt att konstatera att
man bygger motorvägar från Arlanda
och Roslagen, men när man kommer
någon mil från stadskärnan grips man
av stora skälvan och fortsätter inte.
Många frågar sig varför och jag anser
att den frågan är fullt befogad.

Lidingö och Stockholms stad har gått
händelserna en aning i förväg och gjort
ett avtal om sina gemensamma trafikproblem,
vilket bygger på statsmakternas
välvilliga inställning.

Ja, herr talman, jag skulle kunna fortsätta
att tala om SJ :s förortstrafik och
om olika behov av samordning av taxor,
men det finns många andra talare som
också vill ha ett ord med i laget. Jag
skall därför nu lämna Storstockholmsämnet
och återknyta till debatten om
högertrafiken i våras, då det nämndes
att en översyn av vägplanen vore alldeles
särskilt motiverad med tanke på
trafikomläggningen. Nu är frågan aktuell
och jag hoppas att det inte är förmätet
att ge ett ord på vägen åt de sakkunniga
som skall företa översynen.

Vi har i vårt land ganska få mil motorvägar.
Med den oerhörda fart varmed
bilismen har ökat blir det angeläget
att snabbt bygga ut motorvägar i
första hand mellan de tre största städerna
men senare också norrut. Genom
räntabilitetsberäkningar på vägar kan
man utan tvivel visa att detta kommer
att löna sig. Över huvud taget tror jag
att sådana undersökningar om lönsamhet
som klart kan visa vilka vägar som
behövs bäst skulle vara till mycket stor
hjälp. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har redan gjort sådana lönsamhetsberäkningar
och Svenska vägföreningen
har helt nyligen låtit göra en stor ut -

redning för att skaffa fram material till
ännu säkrare bedömningar. Det vore
önskvärt att man i översynen av vägplanen
beredde utrymme för sådana
beräkningar att man kunde bedöma lönsamheten
och att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
resurser i detta avseende
utökades.

I propositionen talas också om liberalisering
av yrkestrafiken. För att kunna
avveckla de regleringar som finns
på lastbilstrafikens sektor har kommunikationsministern
lagt fram ett handlingsprogram
med successiva åtgärder.
Det är uttryckligen sagt att skälet till
detta är att näringslivet skall kunna
vänja sig vid de nya åtgärderna och
planera på lång sikt. Detta är ett gott
grepp som herr Skoglund borde lära ut
till sina kolleger i statsrådskretsen. Om
kommunikationsministern toge ett allvarligt
samtal med justitieministern
skulle det kanske kunna resultera i ett
liknande handlingsprogram för hyresregleringens
avveckling till stor ära för
herr Skoglund. Människorna planerar
dock ständigt, och det är därför väsentligt
att också statsmakterna planerar så
att medborgarna har något att hålla sig
till.

För att återgå till lastbilarna räknar
departementschefen med att kunna liberalisera
behovsprövningen med cirka
15 procent om året, varav 10 procent
skulle utgöra den naturliga ökningen
och 5 procent vara den egentliga frisläppningen.
Med tanke på att landets
åkarbilar endast utgör 20 procent av
totala antalet lastbilar innebär detta endast
att åkarbilarnas andel kommer att
öka med 1 procent av det totala antalet
om året. Det torde vara i knappaste laget
om målsättningen skall vara att öka
åkarbilarna på de firmaägda bilarnas
bekostnad och därigenom få ett bättre
utnyttjande av hela den svenska lastbilsparken.

Nu har utskottet mildrat skrivningen
och sagt att i expansiva områden får
man inte stirra sig blind på de 15 pro -

114

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

centen utan bör kunna gå längre om det
behövs. Samtidigt vill utskottet så fort
som möjligt ha en redogörelse för resultaten
av liberaliseringen för att se
om den åsyftade effekten uppnåtts.

Vad slutligen beträffar behovsprövningen
av skogskörslor var 1953 års
trafikutredning inne på att denna skulle
liberaliseras redan i första etappen, och
detta stöddes även i det stora flertalet
remissvar. Departementschefen har
emellertid ställt frågan på framtiden,
och utskottet har varit i sådan tidsnöd
att en egentlig sakdebatt ej hunnits
med, varför majoriteten gått på propositionens
linje. Ett slopande av behovsprövningen
kan medföra att en hel
del av de företagsägda bilarna säljs till
yrkesåkare, om dessa samtidigt får garanti
för att de skall få utföra körslorna.
Att företagen själva äger bilarna anses
numera som ett nödvändigt ont, då
det ytterligare ökar mångsyssleriet. En
såvitt möjligt fri konkurrens kan kraftigt
bidra till den rationalisering av
skogsbruket som är på gång men som
enligt många sker onödigt långsamt.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den av mig framförda
reservationen under A I och A II.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag vill till att börja
med betyga min tillfredsställelse över
den nyorientering av den statliga trafikpolitiken
som den förevarande propositionen
ger uttryck för.

Ett mer konkurrensfrämjande system
på transportmarknaden bör på litet
längre sikt leda till en både billigare
och effektivare trafikförsörjning för de
olika landsdelarna och bygderna i vårt
avlånga land. Mot målsättningen för
den nya given på trafikpolitikens område,
att trygga en tillfredsställande
transportförsörjning till lägsta möjliga
kostnad, kan det knappast finnas någonting
att invända.

Det är vidare viktigt konstatera, att
departementschefen i propositionen ut -

tryckligen slår fast och utskottet kraftigt
understryker att i den mån kravet
på kostnadstäckning inte går att uppfylla,
för att en viss bygd skall lämnas
en ur samhällets synpunkt rimlig trafikservice,
så bör ersättning till trafikföretaget
utgå av allmänna medel.

Om vad som menas med en rimlig
eller tillfredsställande trafikförsörjning
för en bygd kommer helt säkert i en
framtid meningarna att gå starkt isär
och diskussionerna att vara heta. Men
låt mig redan nu säga, att jag inte alls
kan dela departementschefens uppfattning,
så som den helt generellt kommer
till uttryck i propositionen, att erfarenheterna
av hittills genomförda nedläggningar
av järnvägslinjer »har visat, att
det trots de farhågor som i skilda sammanhang
yppats om de negativa verkningarna
av järnvägsnedläggelser varit
möjligt att genom trafikomläggning skapa
en tillfredsställande trafikservice till
lägre samhällsekonomisk kostnad».

Jag tror tvärtom att man i regel inte
hunnit med att företa vägupprustningar
och skaffa ersättning i form av andra
trafikmedel i den utsträckning som varit
nödvändigt för att våga påståendet
att det inte för många bygder uppkommit
en försämring i fråga om trafikförsörjningen.
Det torde inte vara svårt att
skaffa exempel på bygder, där trafikförsörjningen
genom nedläggandet av
järnvägar, indragning av busslinjer och
trafikinskränkningar blivit sämre. Det
är nog inte heller alltid säkert att vad
som ur SJ :s synpunkt kan vara ekonomiskt
riktigt också är samhällsekonomiskt
riktigt.

Skall målsättningen om en tillfredsställande
trafikförsörjning även för
glesbygdens vidkommande kunna uppnås,
måste helt säkert en helt annan
kraft än hittills i tid läggas ned på att
skaffa dessa bygder ersättning i form
av ett förbättrat vägnät och goda trafikförbindelser
med de knutpunkter på
stambanenätet och riksvägnätet och
med de centralorter som behövs för att

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

115

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

bilda basen i glesbygdens trafikförsörjning.

Det är med särskild glädje, som vi i
centerpartiet konstaterar att departementschefen
framhåller att aktiviteten
på det trafikpolitiska området bör samordnas
med lokaliseringspolitiken. Denna
synpunkt har också understrukits av
utskottet, och vi är helt införstådda
med att det i vissa glesbygder blir nödvändigt
med insatser från det allmännas
sida för att upprätthålla en rimlig
kollektiv trafik.

Vi förutsätter också att de kostnader,
som är förenade med att upprätthålla
en dylik trafik, liksom andra kostnader
av social eller försvarspolitisk natur,
som kan komma att belasta transportväsendet,
öppet redovisas för att möjliggöra
en samlad bedömning av de trafikpolitiska
frågorna.

I centerns partimotion hade föreslagits
att frågan om införandet av s. k.
genomgående taxa eller annan metod,
som eliminerar nuvarande olägenheter
vid omlastning och byte av trafikmedel,
måtte upptagas till förnyad prövning.
Det är därför med tillfredsställelse man
konstaterar att utskottet för sin del förordar,
att hithörande spörsmål skall
uppmärksammas av den delegation,
som skall tillkallas för att följa upp trafikreformens
genomförande.

■lag vill livligt instämma med utskottet
när det påpekar att det är väsentligt
att järnvägsstyrelsen tillser att man inte
genom plötsligt genomförda kännbara
höjningar av fraktavgifterna försvårar
verksamheten för företag på orter som
berörs av hittills beslutade eller framdeles
genomförda omläggningar av trafiken
från järnväg till landsväg.

Det av centern i partimotion framförda
önskemålet om att vid en översyn
av vägplanen konkreta förslag och planer
måste upprättas för både riksvägnätet
och länsvägnätet har blivit tillgodosett,
då utskottet förutsätter att vad i
motionen anförts kommer att övervägas
vid den översyn av 1957 års vägplan som

skall ske genom särskilt för ändamålet
tillkallade sakkunniga.

Vad beträffar Gotlands trafikförbindelser
med fastlandet innebär utskottets
skrivning enligt min uppfattning — och
jag förmodar också enligt de övriga utskottsledamöternas
— ett bestämt krav
på att en undersökning snarast — detta
taget i ordets bokstavliga mening — skall
verkställas och förslag framläggas, så att
bästa möjliga trafikservice på rättvisa
och med landet i övrigt jämförbara
grunder kan åstadkommas.

Det är glädjande för mig som stockholmslänsbo
att regeringen efter många
års avvaktan och väntan — en väntan
som kännetecknats av tvekan och bristande
handlingskraft — äntligen på allvar
tycks vilja försöka bringa ordning i
närtrafikproblemen i Stor-Stockholmsområdet.
En lösning av denna fråga är,
som utskottet också framhåller, en förutsättning
för att klara bostadsförsörjningen
i denna region. Förhållandena
på trafikförsörjningens område är minst
sagt kaotiska, och bostadsförsörjningen
släpar efter på ett skandalöst sätt. Det är
inte en dag för tidigt att man på regeringshåll
till sist beslutat sig för att
övergå från ord till handling för att försöka
bringa reda i den trassliga härva
som läns- och kommungränser, trafikproblem
och bostadsförsörjning utgör
inom Stor-Stockholmsregionen.

Ett medel att minska trycket i fråga
om trafik- och bostadsförsörjningen
inom området är att öka aktiviteten i
lokaliseringspolitiken för att på så sätt
minska inflyttningen till Stor-Stockholmsområdet.
Inte minst härvidlag föreligger
ett klart samband mellan trafikpolitiken
och lokaliseringspolitiken
som inte nog kraftigt kan understrykas.

I princip delar jag utskottets uppfattning
att det i propositionen framlagda
förslaget om reformer i en första etapp
i fråga om godstrafiken på landsväg kan
utgöra en lämplig avvägning mellan
vad som kan vara önskvärt för att stimulera
friare konkurrensförhållanden och

116

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

kravet att alla berörda intressenter skall
få tid till anpassning till det nya systemet.

Det finns en hel mängd motioner i vilka
förslag framförts om ytterligare lättnader
i tillståndsgivningen vid den första
etappens igångsättning. Gränsdragningen
när det gäller vilka transporter
som skall helt undantas från behovsprövning
är givetvis svår att genomföra,
och skäl och motiv till att både det ena
och det andra borde vara med kan alltid
anföras. Jag hoppas dock att motionärerna
skall kunna känna sig nöjda
med utskottets skrivning att man bör
låta erfarenheterna under den första
etappen vara vägledande i avseende på
möjligheterna att i den andra etappen
gå vidare i fråga om lättnader för godstrafiken
på landsväg.

Till slut vill jag, herr talman, hoppas
att denna trafikreform när den genomföres
i praktiken verkligen skall
leda till att varje bygd får en rimlig
trafikförsörjning och att inte hänsynen
till statens järnvägars ekonomi skall få
alltför förödande sociala och samhällsekonomiska
konsekvenser för redan hårt
prövade avfolkningskommuner. Samhällets
trafikpolitik får inte bli ett nytt led
att utarma glesbygderna utan bör i stället
ge dessa en chans att utvecklas och
leva vidare. Så har jag velat tolka syftet
med denna proposition och det utskottsutlåtande
som vi här behandlar. Hur
det sedan kommer att gå får väl framtiden
utvisa.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till föreliggande utlåtande i alla
dess delar med undantag av punkten B,
under vilken jag yrkar bifall till den
reservation som har fogats till utlåtandet
av herr Nils Theodor Larsson m. fl.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Jag har avlämnat en
blank reservation beträffande det avsnitt
av utskottets utlåtande som rör
järnvägslinjerna Karlshamn—Vislanda
och Bredåkra—Växjö. Det finns ett gam -

malt riksdagsbeslut om breddning till
normalspår av dessa järnvägslinjer, men
förverkligandet av detta beslut har enligt
ett senare riksdagsbeslut gjorts beroende
av läget på arbetsmarknaden.

Nu har departementschefen anhållit
att breddningsbeslutet skall upphävas i
vad det gäller de båda nämnda järnvägslinjerna.
Om man senare möjligen
skall bredda endera av dem, får bli en
annan fråga. Det finns knappast någon
anledning att opponera mot detta departemenscliefens
förslag, men min blanka
reservation har tillkommit därför att det
enligt min mening hade varit önskvärt
att utskottet ännu hårdare tryckt på det
förhållandet att järnvägslinjen Karlshamn—Vislanda
går fram genom en
trakt som befinner sig i livlig ekonomisk
och industriell utveckling.

Jag vill inte bestrida riktigheten av
de siffror som framkommit vid den av
järnvägsstyrelsen företagna breddningsundersökningen.
Det är som bekant lätt
att konstatera att Jeppe super, men vi
måste också ta reda på varför han gör
det. I fråga om linjen Karlshamn—Vislanda
har vagnstillgången, bristen på
överföringsvagnar, fraktvägar och annat
medfört en sådan anhopning av gods och
fördröjning av alla transporter att trafikanterna
tvingats tillgripa besvärliga
landsvägstransporter. Alla undersökningar
av detta slag, som järnvägsstyrelsen
framlägger, kommer att vara missvisande
så länge inte erforderlig rullande
materiel kan ställas till förfogande.

Mitt hjärta är helt hos motionärerna,
men jag har i denna fråga nöjt mig
med en blank reservation av den anledningen
att jag tycker att departementschefens
förslag liksom utskottets, som
båda gäller breddning av bägge linjerna,
kan tolkas till förmån för en breddning
av den enda järnväg beträffande vilken
en sådan åtgärd kan anses vara realistisk,
d. v. s. linjen Karlshamn—Vislanda.
.lag skulle endast önska att utskottet
hårdare hade tryckt på att det är fråga
om ett utvecklingsområde och att den

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

117

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

service som nu lämnas trafikanterna
inte har varit fullgod. Jag har i detta
avsnitt inte något yrkande.

Min andra reservation gäller järnvägslinjen
Gullberna—Torsås—Bergkvara
och Torsås—Kalmar. Här är kanske
läget ett annat. Det vore knappast riktigt
att tala om en bygd i sjudande utveckling.
Tvärtom är det en utpräglad
avfolkningsbygd, även om man framför
allt inom Blekinge-delen på senare
tid har lyckats vända utvecklingen. Jag
skall redan från början säga att en
breddning i detta fall absolut inte vore
realistisk. Den skulle i så fall ha skett
för minst 25 år sedan. Det finns emellertid
en rakt motsatt väg att gå, nämligen
att spika in spårvidden på den blekingska
delen av sträckan från Torsås
söderut från nuvarande 1 067 mm till
891 mm. Därigenom skulle man slippa
omlastningen vid Torsås, och då kunde
vi också förstärka linjen Torsås—Gullberna,
så att överföringsvagnar kunde
framföras.

Det är möjligt att man har utrett den
frågan på järnvägsstyrelsen, men i varje
fall har det inte för utskottet redovisats
något skäl, som gör att det är omöjligt
att tänka sig en inspikning. Man har
bara mycket kortfattat avfärdat hela saken
som om den vore ogenomförbar.
Motionärerna har där yrkat att de trafiksvaga
bandelar det här gäller skall
överföras från linjegrupp B till linjegrupp
A. Frågan om nedläggning skall
med andra ord ånyo prövas ordentligt,
innan den verkställes.

Vad jag här sagt om bristande trafikservice
på linjen Karlshamn—Vislanda
gäller i ännu högre grad för linjerna i
östra Blekinge. Från järnvägshåll påpekas
det mycket riktigt att de industrier
som finns där har utnyttjat järnvägarna
i alldeles för liten utsträckning
för att man skulle kunna lägga ned
några nämnvärda belopp på linjerna.
Men där kan jag ställa samma fråga:
Varför utnyttjar inte industrien järnvägarna
mera? Jag har talat med in -

dustrimän på orten, och de säger att
om man inte haft järnvägen, så hade
man knappast förlagt företagen dit. Det
ger en känsla av trygghet att ha järnvägen,
framför allt för de tyngre transporterna.
Men man kan samtidigt peka
på rent groteska förhållanden, när det
gäller den tid det tar att få fram godset
på järnväg.

Även i dessa delar är sålunda de utredningar
som gjorts — och som förvisso
visar på utpräglad trafiksvaghet
och en icke tillfredsställande godsförsörjning
— ganska missvisande, men
inte på grund av trafikanternas principiella
ovilja att använda sig av järnvägen
utan därför att den service de där
får inte är till fyllest.

I det sammanhanget vill jag göra en
jämförelse, även om den ligger ganska
långt från ämnet. För en tid sedan talade
jag med en av mina släktingar, som hade
kommit hem från en lång tid i rysk
fångenskap, och jag frågade honom hur
han kunnat klara sig. Han svarade:
»Det var inte så svårt för mig. Jag var
ju van vid hårt arbete. Men för de kamrater
som blev sjuka medförde fångenskapen
i slavlägret ren katastrof. I och
med att deras arbetskapacitet sjönk på
grund av sjukdomen, skars också matransonerna
ned, och det medförde i
sin tur att arbetskapaciteten sjönk ytterligare.
På det viset kom de in i en
ond spiral.»

Jag undrar om man inte skulle kunna
tillämpa samma liknelse i detta fall.
Här finns det en otillfredsställande trafikförsörjning
att peka på, det vill jag
inte bestrida, men jag kan inte anse
att tillräckliga försök gjorts att stimulera
godstransporterna. Tvärtom har
man inskränkt trafikmöjligheterna ytterligare
— med påföljd att kunderna
har dragit sig undan och förbindelserna
skurits ned än mera. Även där har
man på det sättet kommit in i en nedåtgående
spiral.

Jag är ju bosatt i de trakter jag här
talar om, och jag har sett hur man i

118

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

länsarbetsnämnden och länsstyrelsen i
många fall har lyckats vända utvecklingen.
Jag har också hört industrimännen
säga vilken betydelse järnvägen har
— så litet de än använder den. Och därför
kan jag inte acceptera utskottets
skrivning, även om jag tacksamt noterat
att utskottet framhållit betydelsen
av den aktiva lokaliseringspolitiken.
Som jag skrivit i reservationen är det
ett alltför stort osäkerhetsmoment att
en ny industri som man försöker få
lokaliserad dit skall vara beroende av
en framtida prövning av dessa frågor.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till den med d) betecknade
reservationen under punkt B.

I detta anförande instämde herr
Hseggblom (h).

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Inledningsvis skulle jag
i förbigående vilja erinra om att bakom
denna proposition ligger ett flerårigt
utredningsarbete och tydligen även ett
mycket omfattande — jag vill också
säga förtjänstfullt — arbete i departementet,
och det har tagit sin tid. Under
sådana förhållanden är det inte riktigt
tillfredsställande att riksdagen har
så kort tid på sig som man i detta fall
haft att behandla en så stor proposition,
om nu saken skulle klaras av här
under höstriksdagen.

I övrigt vill jag gärna tillsammans
med en del föregående talare vittna om
att själva det grepp som kommunikationsministern
här valt är tillfredsställande.
I stället för att försöka klara upp
det inbördes förhållandet mellan olika
trafikmedel genom fortsatta och kanske
i vissa fall hårdare regleringar, är här
det allmänna greppet att etappvis gå
fram mot en friare ordning, där de olika
trafikmedlen får konkurrera mera
fritt med varandra och där man sedan
också försöker styra investeringarna
så att den tekniska utvecklingen
skall främjas och trafikförsörjningen
skall kunna ske till så låga kostnader

som möjligt ur samhällelig synpunkt.
Jag tror att detta är ett lyckligt grepp,
och det har man också i stort sett inom
utskottet varit ense om — jag vill
gärna säga detta tydligt och klart.

Denna strävan efter en friare konkurrens
innebär bl. a. att en del ålägganden
och bindningar, som statens
järnvägar bär haft, så småningom måste
lossas. Dels skiljer man ut ett affärsbanenät,
som man räknar med skall
vara lönsamt — det är alltså i första
hand med den delen av järnvägsnätet
som järnvägsstyrelsen skall kunna bedriva
en fri konkurrens — och dels
lossar man som sagt en del gamla bindningar.

Nu säger herr Cassel att detta överensstämmer
med hans egen djupt konservativa
uppfattning. När man kastar
hundraåriga bindningar över bord, när
man tar hänsyn till nya trafikmedel
och tar ett progressivt grepp, så överensstämmer
detta alltså med herr Cassels
djupt konservativa uppfattning.

När jag var pojke, cyklade jag en
gång från Landskrona till Hälsingborg
för att höra Carl Ekman hålla ett föredrag.
I ett avsnitt av detta föredrag,
där han skildrade en del företeelser där
orden fladdrade litet fritt i förhållande
till verkligheten, sade han stillsamt:
»Men ord är ju tåliga.» I övrigt överlämnar
jag till herr Cassel att på egen
hand fundera över sin djupt konservativa
uppfattning.

Jag accepterar statsrådets och alla
andras terminologi, att det här är fråga
om en liberalisering. Det kan jag
från mina utgångspunkter som sagt vara
mycket nöjd med.

Jag tror inte det är nödvändigt att
ge någon allmän redovisning här. I
första hand vill jag ta upp reservationerna.
Det gäller ju inte några särskilt
stora saker, och reservanterna har också
i betydande utsträckning talat för
utskottet.

Beträffande reservationen av herr
Bengtson i Solna, som bl. a. gäller vissa

Oasdagen den 11 december 1963

Nr 36

119

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

ytterligare undantag, nämligen skogstransporterna,
vill jag bara påpeka att
bär finns en mycket lång råd av motioner,
där man hemställer om ytterligare
undantag för vissa slags transporter.
Det råder ju inte några delade
meningar om slutmålet, utan alla dessa
motioner rör frågan hur pass fort man
skall gå fram, vad man skall göra i
den ena eller den andra etappen. Jag
tror att man bör hålla den saken i minnet.

Sedan gäller ju frågan en praktisk
bedömning och en avvägning mellan å
ena sidan önskemålet att stimulera en
friare konkurrens och å andra sidan
önskemålet att ge trafikutövare och trafikkonsumenter
tid att i någorlunda
lugnt tempo anpassa sig efter denna
nya ordning. Vi har givetvis inte i utskottet
kunnat underkasta alla dessa
önskemål en sådan prövning att vi
skulle kunna säga att Kungl. Maj:ts avvägning
i varje enskilt fall är den absolut
riktiga och att man inte i ett eller
annat fall skulle kunna tänka sig en
annan avvägning, som vore lika bra eller
eventuellt bättre.

Men det har å andra sidan för flertalet
inom utskottet framstått som om
det skulle vara mycket svårt att ge sig
in på en sådan detaljprövning. Man kan
inte göra alltför stora omflyttningar —
man är hänvisad till att i huvudsak
röra sig kring den avvägning som föreslås
i propositionen. Utskottet bär
därför ansett att det är viktigare att
denna liberalisering målmedvetet fullföljs
och att man inte i första etappen
går så hårt fram, att man åstadkommer
reaktioner som kan vara ogynnsamma
för den fortsatta utvecklingen
på området.

Vi anser det vara rimligt att gå till
väga på detta sätt, och utifrån dessa
allmänna överväganden har utskottet
nöjt sig med att göra vissa påpekanden.
Dessa påpekanden innebär att erfarenheterna
av utvecklingen under första
etappen får bli vägledande för de yt -

terligare lättnader som kan genomföras
under andra etappen. Utskottet förutsätter
att den trafikdelegation som
tillsättes kommer att följa utvecklingen
och att riksdagen får del av de erfarenheter
som görs.

Frågan huruvida tillståndsgivningen
skulle ökas med mer än de av Kungl.
Maj:t föreslagna 15 procenten har berörts
i de likalydande motionerna
I: 815 och II: 980, vilka behandlas i reservationen
a) av herr Bengtson i
Solna. Motionärerna framhåller att den
naturliga trafikökningen, om näringslivets
expansion fortsätter, beräknas till
cirka 10 procent, och motionärerna
tycker att de 5 procenten inte är så
mycket. Det bör dock observeras att
det rör sig om 5 procent årligen, inte
5 procent per etapp, och 5 procent på
marginalen betyder ändå en del. Men
framför allt har utskottet, såsom förut
sagts, strukit under att dessa 15 procent
inte bör betraktas alltför formellt.
Ökningen skall vara uttryck för en liberalare
tillståndsgivning; man bör
främst ta hänsyn till hurudan trafikutvecklingen
är inom olika områden i
landet och inte i varje område känna
sig bunden av de 15 procenten, om näringslivets
och transporternas expansion
inom ifrågavarande område skulle
bli stor.

Jag ber därför, herr talman, att beträffande
det avsnitt, som beröres av
reservationen a) av herr Bengtson i
Solna, få yrka bifall till utskottets hemställan.

Reservationen d) av herr Larsson,
Nils Theodor, m. fl. gäller järnvägslinjerna
Karlskrona—Torsås—Bergkvara
och Torsås—Kalmar. I reservationen
hemställes, liksom i de motioner som
väckts i frågan, att dessa järnvägslinjer
skall överföras från linjegrupp B till
linjegrupp A. Till linjegrupp A hänförs
järnvägslinjer rörande vilka det står
klart att de av samhälleliga skäl måste
bibehållas under längre eller kortare
tid. För de i reservationen berörda

120

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken

järnvägslinjerna gäller att järnvägsstyrelsen
hemställt om nedläggning efter
en utredning som gjorts i samarbete
med arbetsmarknadsstyrelsen och näringslivets
transportdelegation.

Denna propositions innehåll är egentligen
inte sådant att det föranleder riksdagen
att ta ställning till enskilda järnvägslinjer,
frånsett upphävandet av ett
gammalt beslut att bredda två järnvägar.
Å andra sidan är det inte något
märkligt, ej heller något klandervärt,
att man från olika lokala håll för fram
sina bekymmer och bevakar sina intressen.
Det är fördenskull vi har ett
bostadsband i denna kammare. Vi har
valda ombud för Sveriges folk för att
synpunkter från olika delar av landet
skall komma till tals, och därför är
denna framställning i sin ordning.

Det torde emellertid vara omöjligt för
riksdagen att å ena sidan konstatera,
att järnvägsstyrelsen efter gjord utredning
önskar lägga ned en järnvägslinje,
och å andra sidan kategoriskt
förklara att dennas existens tills vidare
inte kan ställas under diskussion och
prövas —- detta är nämligen innebörden
av ett överförande från linjegrupp B
till linjegrupp A. Vi nödgas konstatera,
att man inte i samma andedrag kan
godkänna eller prolongera tidigare fastlagda
principer för riksdagens hållning
till den allmänna gången vid prövningen
av enskilda järnvägars fortsatta tillvaro
och samtidigt säga, att denna princip
inte gäller för vissa järnvägar som
vi väljer ut. Det vet naturligtvis herr
Wachtmeister och andra lokala representanter
i själ och hjärta lika bra som

jag Utskottet

och även Kungl. Maj :t har
i flera olika sammanhang strukit under
att en prövning av de enskilda järnvägarnas
fortsatta tillvaro skall ske med
hänsyn till önskemålet att de olika bygdernas
trafikbehov skall tillgodoses. Sådana
uttalanden återfinns bl. a. på s. 65
i utskottets utlåtande. Man måste ta
hänsyn till befolkningens och närings -

m. m.

livets trafikförsörjning i berörda bygder.
Kungl. Maj :t har vidare framhållit
— vilket utskottet ytterligare har strukit
under — att det skall göras regionala
trafikutredningar, i vilka man försöker
att klarlägga vilka behov respektive
områden kommer att ha i detta avseende
och hur den framtida trafikförsörjningen
bäst skall kunna ordnas med
hänsyn till både trafikbehovet och de
samhällsekonomiska kostnaderna. Trafikförsörjningen
skall ordnas på ett sådant
sätt, att transportmedlen på ett optimalt
sätt samverkar med varandra.

Det är naturligtvis lättare att skriva
detta på ett papper än att genomföra
det i verkligheten. Det är ofrånkomligt
att många olika synpunkter kommer
att göra sig gällande och att svårigheter
kommer att möta i olika avseenden,
men riksdagen måste ändå hålla fast
vid den grundläggande principiella inställningen
för att denna propositions
förslag skall kunna bli en realitet och
för att frågan i fortsättningen skall kunna
föras vidare.

Jag skall vidare beröra herr Cassels
reservation beträffande frågan om avgiftsbelagda
trafikanläggningar.

Jag tyckte nog att herr Cassels motivering
var litet vittsvävande, men jag
lämnar det därhän.

Det som närmast är aktuellt är ju en
bro till Öland. Att en öresundsbro, som
ju blir ett svensk-danskt företag med
en omfattande internationell trafik, blir
en fråga för sig är väl alla på det klara
med. Det som nu är i blickfältet är alltså
en Kalmarsundsbro. Propositionen
förutsätter — och önskvärdheten härav
understyrkes av utskottet — att förarbetena
skall vara klara i så god tid, att
detta projekt kan komma med i bedömningen
i nästa etapp när det gäller
byggandet av broar. Om så blir fallet
lär väl inte en lagstiftning, som ger
möjlighet att avgiftsbelägga en sådan
bro och att skaffa kapital i annan ordning
än den vanliga, kunna påskynda
Kalmarsundsbron. Jag hoppas — och

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

121

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

jag tror att många delar den förhoppningen
— att man verkligen kommer
fram till ett positivt beslut när förarbetena
är färdiga. Skulle frågan om
denna bro skjutas undan till en avlägsen
framtid, kommer frågan om en
ny lagstiftning i ett annat läge, och i
så fall vill jag gärna vara med om att
diskutera den på nytt.

Herr talman! Som jag nämnde har
jag själv tillsammans med herr Nils
Theodor Larsson fogat en reservation
till detta utlåtande. Den gäller motiveringen
på s. 71. Den ändring jag skulle
önska gäller ett enda ord. Det heter i
en mening mitt på sidan: »Utskottet
vill framhålla att ett beslut av statsmakterna
om full ersättning till SJ för driften
av trafiksvaga bandelar självfallet
inte skall medföra en ändrad inställning
från statsmakternas sida i fråga
om nedläggning av trafiksvaga bandelar.
» Jag skulle önska att riksdagen utbytte
»ändrad» mot »hårdare». Jag menar
att den här historien med kollektivbiljetten
inte får innebära någon
hårdare inställning än förut när det
gäller nedläggning av trafiksvaga bandelar.
Vilken vikt man tillmäter en sådan
justering i motiveringen beror i
betydande grad på hur man bedömer
den fortsatta utvecklingen på grundval
av propositionens och utskottets skrivning.
Kungl. Maj:t kommer i fortsättningen
att ha en fullmakt av riksdagen
att lägga ner halva det svenska
järnvägsnätet. Det innebär i och för sig
inte någon nyhet, ty i princip har
Kungl. Maj :t den fullmakten redan nu.
Men den berörs i propositionen i ett
mycket stort sammanhang och framträder
kanske i litet skarpare relief än
tidigare. Ordningen skall som vi vet
bli den, att riksdagen för dessa icke
lönsamma järnvägar skall bevilja anslag
till en s. k. kollektivbiljett, vilken
Kungl. Maj:t beräknar skall komma att
kosta 200 miljoner kronor i utgångsläget;
man räknar med att den rationalisering
som vi alla anser skall fort -

sätta kommer att leda till att den kostnadsposten
i fortsättningen minskar.

Nu sade herr Cassel, att det i fortsättningen
kommer att göra järnvägsstyrelsen
detsamma om man lägger ner
dessa järnvägslinjer eller inte, eftersom
det är staten som betalar. På den punkten
har vi olika mening. Jag tror inte
ett ögonblick att en sådan mentalitet
kommer att bli rådande i järnvägsstyrelsen.
Jag tror att man i fortsättningen
liksom hittills i snabbaste möjliga
takt försöker komma fram till ett läge
där vi i huvudsak har ett affärsbanenät
att arbeta med; det skulle sammanfalla
med de naturliga aspirationer man har
i en verkstyrelse.

Jag tror alltså inte att något minskat
tryck från det hållet är att befara på
grund av denna ändring. Däremot kan
man riskera att det kommer ett ökat
tryck från andra håll. Här kommer ju
ett relativt stort belopp i budgeten för
denna kollektivbiljett, 200 miljoner i
utgångsläget. Vid en hård budgetberedning
bär nog finansdepartementet rätt
starka önskemål om att pressa den summan
lika väl som åtskilliga andra summor.
Jag är också tillräckligt hädisk för
att tro att även de partier som gör en
skuggbudget i ett kritiskt statsfinansiellt
läge också kan känna lust att
pressa ned denna budgetpost. Det kan
vara rätt bekvämt att ta 10 miljoner
därifrån och säga att SJ får raska på
med sin rationalisering. En sådan situation
anser jag vara möjlig och i vissa
lägen mycket trolig.

Om man ser till hela den svenska
landsbygdens kommunikationsbehov är
det inte önskvärt att öka rationaliseringstakten
i statens järnvägar av den
anledningen att man söker minska detta
belopp i statsbudgeten ned till noll så
fort som möjligt och fördenskull avvecklar
järnvägar innan man bär hunnit
komma till rätta med trafikförhållandena
i bygden, byggt ut landsvägar
och i övrigt så väl som möjligt förberett
omläggningen. Om jag lägger sam -

122

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken

man allt vad olika bygder skulle önska
när de kommer i samma situation som
sydöstra Sverige befinner sig i i dag så
förstår jag inte att riksdagen i dag
skulle kunna göra stort mera än att i
klartext säga ifrån, att den nya ordningen
med en kollektivbiljett inte får
föranleda en hårdare inställning när
SJ skall lägga ned trafiksvaga bandelar.
Jag är alltså inte alls ute efter att söka
ta tillbaka något av vad riksdagen bär
uttalat. Det som ligger bakom min lilla
reservation är farhågan att vi hamnar
i en automatik som i vissa lägen kan
komma att utlösa ett hårdare tryck i
fall riksdagen inte bär har principiellt
förklarat sin inställning. Jag tror att
det även för departementet skulle vara
en fördel att ha ett sådant klart uttalande
av riksdagen.

På denna punkt ber jag att få yrka
bifall till herr Larssons och min reservation
beträffande motiveringen. I övrigt
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig börja med det
sista som utskottsordföranden säger och
som gäller den lilla lustigheten att det
finns en reservation som bara berör ett
enda ord i en motivering. Utskottet skriver
på s. 71 att »ett beslut av statsmakterna
om full ersättning till SJ för driften
av trafiksvaga bandelar självfallet
inte skall medföra en ändrad inställning
från statsmakternas sida i fråga
om nedläggning av trafiksvaga bandelar».
Utskottsordföranden vill ha ordet
»ändrad» utbytt mot ordet »hårdare»
och betraktar den formuleringen som
klartext. Jag kan omöjligen hålla med
om att det blir klartext om man skriver
»hårdare». Om inställningen inte
skall vara »ändrad», skall den vara
exakt likadan som förut. Men sätter
man in »hårdare» vet läsaren ju ingenting.
Han kan inte veta om herr Svensson
i Ljungskile i själva verket menar
att inställningen bör vara mildare. Jag

m. m.

tror att man lugnt kan hålla fast vid
utskottsmajoritetens skrivning som är
klar och tydlig och inte lämnar något
utrymme för tvivel.

Sedan vill jag bara i all stillsamhet
uttala min förvåning över utskottsordförandens
förvåning över att jag med
mina konservativa utgångspunkter är
belåten med den övergång till friare
marknadshushållning som här planeras
på trafikens område.

Kravet på en fri marknadshushållning
har jag alltid trott vara ett av de
väsentliga ting som konservatism och
liberalism skulle kunna ena sig kring.
Jag hade hoppats — och hoppas fortfarande
— att herr Svensson i Ljungskile
och jag skulle kunna få sällskap
på denna väg, ehuru vi rör oss litet
olika snabbt.

Herr WACHTMEISTER (h) kort genmäle: Herr

talman! Utskottets ärade ordförande
avfärdade oss reservanter litet
väl lättvindigt. Han nämnde inte ordet
sockenpolitik, men, herr talman, av tonfallet
verkade det som om han menade
att de lokala representanterna från sydöstra
Sverige, som bäst känner till detta
problem, hade uttalat sig av ren politisk
självbevarelsedrift.

En sådan tolkning vore felaktig och
skulle innebära ett underskattande av
dessa representanters ansvarskänsla.
Om man kommit fram till en bestämd
övertygelse, är det naturligt att ge uttryck
åt den utan hänsyn till lokala
särintressen.

Jag vet inte riktigt vad man avser
med begreppet aktiv lokaliseringspolitik.
Men det kan inte bara vara fråga
om att flytta och sprida företag litet
hur som helst. Man måste också tänka
på att det finns tillgång till kommunikationer.

Att nu, när man genom den aktiva
lokaliseringspolitiken lyckats att få nya
företag till områden med järnvägsförbindelser,
direkt försämra kommunika -

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

123

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

tionerna, har jag svårt att förena med
begreppet aktiv och klok lokaliseringspolitik.
Det heter visserligen att vi skall
få andra förbindelser i stället, men vi
har ännu inte varit med om att få fullvärdiga
sådana när någon järnväg lagts
ner. I stället blir det en avsevärt försämrad
trafikservice.

Jag kan, herr talman, inte förstå annat
än att den definition av grupp A,
som utskottet självt erinrar om, i högsta
grad är tillämplig för sydöstra Sverige.
Det heter i denna definition att
trafikutredningen till grupp A »hänfört
sådana linjer, beträffande vilka det stod
klart att de av samhälleliga skäl måste
bibehållas tills vidare eller på längre
sikt».

Jag kanske får tillägga att det inte
bara gäller Blekingenätet utan ett stort
område i sydöstra Sverige.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag är inte på något sätt
förvånad över att herr Cassel godkänner
propositionen och att vi är överens
i det fallet. Det enda som jag finner
litet anmärkningsvärt — det framgick
också av mitt första yttrande — var
att herr Cassel fann anledning att karakterisera
ett sådant »grepp» som
djupt konservativt. Men det är något
som jag fortfarande överlåter till herr
Cassel att fundera på.

Med anledning av herr Wachtmeisters
anförande vill jag säga att jag tyckte
jag uttalade mig mycket högaktningsfullt
om och gav uttryck för förståelse
för de lokala representanternas synpunkter.
Jag sade att det var naturligt
att valda ombud för Sveriges folk bevakade
olika landsdelars intressen. Om
sedan herr Wachtmeister vill påstå att
hans hållning till dessa järnvägar inte
har något med lokala intressen att göra
utan är den bedömning som borde
appliceras på alla de trafiksvaga järnvägarna,
skulle herr Wachtmeister ha

vänt upp och ned på hela propositionen.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
med anledning av reservationen
av herrar Nils Theodor Larsson och
Svensson i Ljungskile som gäller riksdagens
uttalande i samband med järnvägsnedläggningarna.
Nu har det emellertid
redan förekommit en liten diskussion
på den punkten mellan utskottets
ordförande och herr Cassel. Jag
har därför inte mycket att tillägga då
det gäller tolkningen av uttrycken inte
»ändrad» inställning och inte »hårdare»
inställning, av vilka utskottsmajoriteten
stannat för det första medan
utskottets ordförande förordar det senare.
Låt mig bara, liksom herr Cassel
tidigare har gjort, säga att vi i utskottsmajoriteten
med uttrycket en inte ändrad
inställning också menar att det
inte skall bli en hårdare inställning.

Jag vill gärna till herr Svensson i
Ljungskile säga att jag förstår risken
för att det skulle kunna uppstå ett visst
tryck i vissa situationer. Men med vår
skrivning avser vi inte någon annan
inställning än den som tidigare intagits.
När vi ändå föredragit uttrycket
en »inte ändrad inställning» är det för
att markera, att ett beslut om full ersättning
till SJ inte bör föranleda riksdagen
att inta en annan ståndpunkt än
den riksdagen intagit vid flera tidigare
tillfällen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag är tacksam för att
herr Blidfors har strukit under att varken
han eller utskottsmajoriteten vill
ha en hårdare inställning. Som jag
nämnde vilar denna lilla meningsskiljaktighet
på en olika bedömning av den
automatik som vi i fortsättningen kan
råka ut för när det gäller kollektivbil -

124

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

jetten, som den kallas i både budgetberedningen
och på andra ställen. Hur
det går med den bedömningen får framtiden
utvisa, men jag har svårt att förstå
varför man inte skulle kunna använda
uttrycket »en hårdare inställning».

Herr BLIDFORS (s) kort genmäle:

Herr talman! Efter att ha lyssnat till
vad herr Svensson i Ljungskile senast
sade förstår jag hans undran. Låt mig
då för herr Svensson få citera vad herr
Cassel sade i sitt första anförande, nämligen
att vi med detta uttryckssätt varken
vill ha en hårdare eller en mildare
bedömning.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Liksom andra talare
före mig vill jag understryka värdet av
den liberalisering inom trafikområdet
som här föreslås och som vi nu skall
besluta om. Jag vill uttala ett önskemål
om att dessa reformåtgärder på
ett övertygande sätt blir till nytta också
för den enskilda företagsamheten
inom vårt transportväsende.

Jag har begärt ordet främst av den
anledningen att proposition och utskottsutlåtande
i så hög grad berör
den del av landet, till vilken jag också
— för att använda herr Waldemar
Svenssons i Ljungskile uttryckssätt —
har bostadsband. Dessutom har jag
»från väggen», som det heter, haft möjlighet
att följa detta ärendes behandling
i utskottet.

Innan jag kommer in på dessa lokala
frågor vill jag i förbigående beröra
en liten detalj. Det talas på ett ställe
i utskottsutlåtandet om trafiksäkerhetssynpunkterna.
Det får inte bli så att
ett hårdare utnyttjande av förarpersonalen
leder till att trafiksäkerheten försämras.
Jag tror inte att man skall överdriva
denna detalj, men att jag här erinrar
om den beror på att jag tycker
att den i någon mån har ett visst samband
med den diskussion vi förde när

vi beslutade om införande av högertrafik,
då olika talare också underströk
betydelsen av att allt göres för att
åstadkomma säkerhet i trafiken. Utan
att på något sätt överdimensionera
sambandet mellan dessa saker vill jag
uttala att det kanske vore på sin plats
att vissa kontakter toges mellan kommissionen
för högertrafik och den delegation,
som skall tillsättas för liberalisering
av transportpolitiken.

Som jag tidigare nämnde berör denna
proposition i sitt andra avsnitt bl. a.
frågan om de smalspåriga järnvägarna
i sydöstra Sverige. Jag syftar här närmast
till järnvägslinjen Karlskrona—
Torsås—Bergkvara och Torsås—Kalmar.
Herr Wachtmeister har tidigare
varit inne på dessa frågor, och jag kan
därför uttala mig ganska kortfattat.

Såvitt jag kan förstå kommer — trots
vad utskottets ordförande här har sagt
— dagens beslut att leda till att dessa
järnvägslinjer nedlägges. Det skulle vara
frestande att gå in på dessa banors
lidandes historia under det senaste decenniet,
men jag skall inte göra det. Jag
vill bara i korthet erinra om att det beslut
som riksdagen fattade efter statsutskottets
besök i Blekinge 1955 ingav
vissa förhoppningar, vilka nu emellertid
kommer att stäckas. Det är väl ingen
överdrift om jag nämner att denna
»dödsdom», om jag får uttrycka mig
så, väckt en mycket stark opposition
i de berörda bygderna. I ortspressen
har man talat om en folkstorm. Folkopinionen
har också kommit till uttryck
genom uppvaktningar för det
sammansatta utskottet av representanter
för praktiskt taget alla kommuner
som Torsåsbanan genomlöper; jag tror
att det endast var en enda kommun som
inte deltog.

Bitterheten beror också på att man
har en känsla av att järnvägsledningen
inte har gjort vad som borde ha kunnat
göras för att uppehålla trafiken på
de nämnda linjerna. Jag vill erinra om
att vid en uppvaktning som gjordes för

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

125

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

utskottet från företaganhåll påvisades
att statens järnvägar »under de senaste
åren fortlöpande försämrat villkoren
för oss företagare» — detta är citerat
direkt ur den protestskrivelse, som
överlämnades av företagarrepresentanter
för praktiskt taget alla näringsidkare
inom de berörda kommunerna. Jag
kan också omvittna att vissa uttalanden
i samband med de undersökningar som
järnvägsledningen har gjort varit direkt
missvisande. För någon tid sedan
förekom vissa uppgifter om den näringspolitiska
utvecklingen i Karlskrona
och Kalmar, som ledde till att dessa
städers kommunala myndigheter måste
gå i svaromål och framhålla att uppgifterna
var felaktiga. Här i riksdagen
har också, som nämnts, oppositionen
givit sig till känna i ett flertal motioner.
Vidare föreligger till utlåtandet en reservation
som berör just dessa järnvägslinjer.

En fråga som anmäler sig här och
som ingen talare före mig har tagit upp
är denna: Vad innebär propositionen
och utskottsutlåtandet med avseende på
den s. k. Sydostkustbanan? Kommer
denna bana till stånd eller inte? Kommunikationsministern
har val varken
svarat ja eller nej på den frågan. Jag
vill emellertid fästa uppmärksamheten
på en passus i propositionen på s. 121,
där det meddelas att järnvägsstyrelsen
fått Kungl. Maj:ts uppdrag att »redovisa
vissa alternativa tågplaner, som visar
hur persontrafiken kan organiseras
efter ett eventuellt genomförande av
sydostkustbaneprojektet med sträckning
över Emmaboda eller Torsås». Det
förefaller mig som om någon verkligt
ingående utredning av denna fråga inte
gjorts, en sak som också understryks i
en av motionerna.

Om en eventuell Sydostkustbana skulle
komma att gå över Emmaboda—Kalmar
och Torsåsbanan läggs ned, skulle
dock en betydande del av sydöstra Sverige
bli utan järnväg. Den i motionerna
nr I: 807 och II: 984 framförda uppfatt -

ningen, att ett beslut att lägga ned Torsåsbanan
i varje fall bör uppskjutas till
dess att sydostkustbaneprojektet tillfredsställande
utretts, förtjänar enligt
min mening beaktande. Det är visserligen
betydelsefullt för bygden, särskilt
för de kommunala förtroendemännen,
att snarast möjligt få besked om hur det
går med järnvägen, men om en grundligare
utredning kan leda till en mera
positiv syn på järnvägens framtida öde,
är det naturligtvis bra att vänta.

Jag vill i sammanhanget också erinra
om att statsutskottet i sitt utlåtande år
1955 över de motioner som då förelåg
beträffande dessa järnvägslinjer framhöll,
att Torsåsbanans största betydelse
skulle ligga i att den utgör ett led i en
tänkt Sydostkustbana. Om detta riksdagens
uttalande 1955 har någon betydelse
i dag, borde det medverka till att man
i varje fall skyndar långsamt med avvecklingen
av denna järnvägslinje.

I reservationen av herrar Nils Theodor
Larsson, Wachtmeister och Grebäck
yrkas att järnvägslinjerna Karlskrona—Torsås—Bergkvara
och Torsås
—Kalmar må överföras från linjegrupp
B till linjegrupp A. Det är samma yrkande
som återfinnes i de tidigare
nämnda motionerna, och det är självklart
att jag ansluter mig till denna reservation.
Emellertid är utsikterna att
få reservationen bifallen ytterst små —
det är väl realistiskt att se saken på
det sättet. Det är då av vikt att det så
kraftigt som möjligt understrykes, att
vägnätet upprustas och att detta sker i
så god tid att tillfredsställande förhållanden
har nåtts när järnvägen upphör.

Kommunikationsministern har i propositionen
sagt att vid prövningen av
denna fråga torde böra övervägas de av
länsstyrelserna i Kalmar och Karlskrona
anförda synpunkterna. Jag vill
starkt understryka detta och tillägga,
att man vid dessa överväganden måste
ta hänsyn till hela det upprustningsprogram
som förordas i yttrandet från
länsstyrelsen i Karlskrona. Det gäller

126

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

sålunda inte bara att se till att rikshuvudvägen
är i bästa skick utan också
att tillfartsvägarna får en behövlig upprustning.
För bygdens näringsliv och
möjligheterna att få fram nya industrier,
som fortfarande väl behövs i
denna del av landet, är en sådan omfattande
förbättring av vägnätet som
länsstyrelsen i Karlskrona talat om av
mycket stor betydelse.

Till utskottsutlåtandet är också fogad
en reservation av herrar Nils Theodor
Larsson och Svensson iLjungskile. Herr
Svensson har talat för reservationen tidigare.
Jag kan instämma i vad han då
sade. Jag vill därutöver påpeka att man
nog kan hysa farhågor för att en hårdare
inställning kan komma att göra sig
gällande i framtiden -— kanske i en
nära framtid — än den som utskottsmajoriteten
tycks räkna med. Jag erinrar
om kommunikationsministerns anförande
den 3 december i Kristinehamn,
där han framhöll att nedläggningen
av de trafiksvaga bandelarna
skall ske »i ökad takt». Nog tolkar jag
detta uttalande så att i varje fall kommunikationsministern
tänker gå hårdare
fram i fortsättningen än han hittills
gjort; jag utgår från att hans uttalande
vid denna konferens i Värmland inte är
felrefererat i den tidning där jag sett
det.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid punkt A av
herrar Nils Theodor Larsson och
Svensson i Ljungskile samt reservationen
vid punkt B av herrar Nils Theodor
Larsson, Wachtmeister och Grebäck.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Utskottet har i full enighet
godtagit de riktlinjer som departementschefen
i propositionen dragit upp
för den framtida statliga trafikpolitiken.
Det förtjänar understrykas att kommunikationsministern
och alla hans
medhjälpare inom departementet gjort
ett gott arbete vid behandlingen av den -

na fråga. 1963 har varit ett arbetsamt år
för kommunikationsdepartementet —
högertrafikreformen, bilprovningsfrågan,
handeln med begagnade bilar samt
nu den stora trafikreformen. Enligt min
uppfattning har det också varit ett
framgångsrikt arbete.

Det är glädjande att 1953 års trafikutredning
nu kunnat avsluta sitt arbete.
Jag vet inte hur många gånger riksdagen
har hänvisat till 1953 års trafikutredning
och sagt att man skulle vänta
på dess resultat — men många gånger
är det.

Liberaliseringen av tillståndsgivningen
och ökningen av den med 15 procent
den 1 juli 1964 samt den därmed skärpta
konkurrensen får inte leda till att
olycksfallsfrekvensen i trafiken ökar
genom att förarpersonalen utnyttjas
hårdare. Detta har både departementschefen
och utskottet understrukit, och
jag'' anser det så betydelsefullt att det
bör tas med i dagens protokoll. Yrkeschaufförerna
är i regel mycket duktiga
bilförare, men genom den starka ökningen
av biltrafiken och på grund av
andra omständigheter möter de alltid
faror i sin yrkesutövning. Därför är det
samhällets skyldighet att genom arbetslagstiftning
tillse att arbetstid och arbetarskydd
blir så bra som möjligt. I likhet
med utskottet hoppas jag att den
kommitté som nu utreder dessa aktuella
frågor skyndsamt skall framlägga
förslag och att regeringen presenterar
riksdagen detta förslag — helst före
nästa etapp i liberaliseringen.

Departementschefen har i propositionen
också redovisat ett par andra
vägfrågor som jag vill beröra. Den första
är den utredning om 1957 års vägplan
och därmed förenade spörsmål
som statsrådet annonserat. Den kan
man väl hälsa med tillfredsställelse.
Men skall trafikpolitiken fungera riktigt
och effektivt i fråga om landsvägstrafiken
får man nog i fortsättningen hålla
en minst lika hög investeringstakt som
man gjort hittills — en takt som under

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

127

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

de senaste åren ökat i fråga om väginvesteringarna.

Den andra fråga som statsrådet tagit
upp är 1960 års vägsakkunnigas betänkande
angående avgiftsbelagda trafikanläggningar.
Statsrådet har, om man
bortser från öresundsbron, i princip
godtagit utredningens uppfattning. Herr
Cassel har tidigare i dag berört denna
fråga. Då skrivningen både i propositionen
och utskottsutlåtandet är kortfattad
tillåter jag mig, herr talman, att citera
ett stycke i betänkandet, som säger nästan
allt om grundprinciperna.

»Grundregeln om att de för den allmänna
samfärdseln nödiga vägarna och
förbindelserna i princip skall byggas
genom det allmänna samt att avgifter
icke får uttagas för deras begagnande,
finner de sakkunniga helt riktig samt i
sig själv innebära stora fördelar. Dess
tillämpning i praktiken torde nämligen
bl. a. innebära, att en angelägenhetsgradering
av de för utbyggnad aktuella företagen
sker samt att sådana företag,
vilkas tillkomst ej är tillräckligt motiverade
ur ekonomiska eller andra synpunkter,
ej kommer till stånd. Ett brytande
av dessa principer genom införande
av ett avgiftssystem framstår
bl. a. därför som mindre önskvärt.
Dessutom torde -— såsom redan 1951
års utredning om beskattningen av motorfordonstrafiken
(SOU 1953: 34) framhållit
—- med den anordning, som det
svenska vägväsendet efter förstatligandet
erhållit, och den för landets ekonomiska
liv så betydelsefulla kostnadsutjämningen
inom vägväsendet som äger
rum genom nuvarande bekattningsformer
för motorfordonstrafiken, det närmast
kunna betraktas såsom en tillbakagång
till ett föråldrat vägfinansieringssystem,
därest vägavgifter helt eller delvis
skulle tillgripas för beskattning av
motorfordonstrafiken och finansiering
av vissa vägbyggen.»

Bakom detta uttalande står samtliga
partirepresentanter i utredningen.

Därutöver vill jag tillägga att man

inte bara har att ta hänsyn till ekonomiska
synpunkter, utan också planläggningssynpunkter
inverkar på denna fråga
i allra högsta grad.

Jag tror att både statsrådet och utskottet
har valt rätt väg. Skulle det visa
sig nödvändigt beträffande Öresundsbron,
får väl regeringen återkomma till
riksdagen.

Jag hade inte tänkt yttra mig om
järnvägsfrågan, ty den har så många
andra behandlat, men jag skulle ändå
vilja ställa en fråga till herr Wachtmeister
och till herr Nyberg, som senast
var uppe i talarstolen. Vad sade herrarna
när riksdagen behandlade statsutskottets
utlåtande nr B: 6 1958? Om
herr Nyberg tar fram det, skall han
finna att ett av hans sista yttranden om
vägupprustningen står i det utlåtandet.
Jag skulle vilja råda herrarna att läsa
det.

Herr talman! Målet för trafikpolitiken
skall vara att trygga en tillfredsställande
transportförsörjning. Jag tror
att de beslut som nu kommer att fattas
blir till nytta för hela vårt näringsliv.
Jag hoppas också att alla de som är
verksamma inom transportpolitiken
skall kunna göra en nyttig samhällsinsats.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan i alla delar.

Herr NYBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Av herr Johanssons anförande
skulle man kunna få det intrycket
att jag inte har läst utskottsutlåtandet.
Jag har faktiskt läst det ord
för ord och jag har också som suppleant
varit med i utskottet när ärendet behandlats.
Jag anser emellertid inte att
den omständigheten, att det på något
ställe i utskottsutlåtandet talas om vägväsendets
upprustning, utgör något hinder
för att jag närmare understryker
detta. Jag erinrar om vad länsstyrelsen
i Blekinge anfört, nämligen att inte
bara rikshuvudvägen bör upprustas,

128

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

även de s. k. matarvägarna måste få en
välbehövlig upprustning.

Det finns alltså enligt min mening
inte särskilt starka skäl för den lilla
reprimand som herr Johansson riktade
mot mig.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Om herr Nyberg har läst
yttrandet har han väl också läst vad
statsutskottet föreslog och B-riksdagen
sedan godkände, att rationaliseringsverksamheten
inom SJ, omfattande
bl. a. nedläggning helt eller delvis av
trafiksvaga bandelar, bör bedrivas med
kraft. När den frågan behandlades sade
herr Nyberg inte ett enda ord härom.
Vad syftar herr Nyberg då till i dag?

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Det är inte var dag riksdagen
har att behandla förslag från regeringens
sida om att riksdagen skall
upphäva ett tidigare fattat beslut — och
väl är det. Kungl. Maj :t föreslår i den
proposition vi nu behandlar bl. a. upphävande
av riksdagsbeslutet om breddning
av järnvägslinjerna Karlshamn—
Vislanda och Bredåkra—Växjö. Några
medmotionärer i såväl denna kammare
som i första kammaren och jag har yrkat
avslag på denna del av propositionen.
I anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och nämnda motioner vill jag anföra
några synpunkter.

Jag står inte främmande för tanken
— och jag tror inte att mina medmotionärer
gör det heller — att kommunikationerna
måste anpassas efter utvecklingen.
Detta gäller såväl den tekniska
sidan som bilismen och andra
trafikmedel. Samtidigt vägrar jag emellertid
att tro att man löser trafikproblemen
genom att man räknar på fingrarna
och kommer fram till det resultatet,
att den och den järnvägslinjen eller
den och den delen av en järnvägslinje
går med förlust och därför lägger vi
ned den.

Industriutvecklingen och näringslivets
expansion, handeln och kommunikationerna
i Karlshamns-området har
varit föremål för uppmärksamhet även
från statliga institutioner. Jag vill i detta
sammanhang citera ett avsnitt ur en
skrivelse av den 10 augusti föregående
år från länsarbetsnämnden i Blekinge
län till arbetsmarknadsstyrelsen — om
jag inte minns fel åberopade herr Nyberg
eller herr Wachtmeister samma
källa. Skrivelsen behandlar bl. a. järnvägsförbindelserna
i Karlshamns-området.

Jag tillåter mig att citera vad länsarbetsnämnden
i detta avseende anfört:
»Styrkan i expansionen är speciellt påtaglig
i västra delen av länet, där Karlshamn
utgör centralpunkten. Det är givetvis
av största intresse, att kommunikationerna
från staden norrut bringas
i paritet med de befintliga kommunikationerna
öster- och västerut samt med
det trafikorgan Karlshamns hamn utgör.
Det är länsarbetsnämndens bestämda
uppfattning, att hamnstaden Karlshamn
och dess uppland —• som inte bara omfattar
delar av Blekinge län utan jämväl
vissa av de södra delarna av Kronobergs
län — skulle haft en ännu gynnsammare
utveckling, om de haft tidsenliga
järnvägskommunikationer norrut.»

Med anledning av detta uttalande
skulle jag vilja tillägga att sedan järnvägslinjen
Kristianstad—Karlskrona

blev normalspårig har det i detta område
skett en starkt expansiv utveckling.
Jag behöver bara påpeka att nettotonnaget
i Karlshamns hamn sedan 1950
ökat ifrån 672 000 ton till 1 615 000 ton
och godstrafiken från cirka 370 000 ton
till cirka 913 000 ton. Jag vill också
framhålla att Karlshamn under de senaste
åren har nedlagt cirka 37 miljoner
kronor på hamnen och att den är
under ständig utbyggnad. Via den hamnen
sker åtskilliga transporter speciellt
av eldningsoljor, bensin och dylikt, inte
minst för försvarets räkning, vilket bl. a.
fraktas till olika flygflottiljer såväl i

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

129

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

Blekinge som i Småland och även i
Halland. Jag kan tillägga att i hamnens
regi uppföres för närvarande ett bergrum
för statens räkning.

Vidare kan anföras att i denna region
har det under de senaste åren tillkommit
en rad större industrier, t. ex. Skogsägarnas
sulfatfabrik i Mörrum, en anläggning
för cirka 200 miljoner kronor,
vilken verksamhet igångsattes under
fjolåret. Det är helt naturligt att en dylik
industri behöver råvaran, skogen,
från ett geografiskt sett stort område.
Ända ifrån Östergötland fraktas trävirke
till denna industri. Jag är övertygad
om att dessa frakter skulle avsevärt
förbättras vid breddning till normalspår
av järnvägslinjerna Karlshamn
—Vislanda ochBredåkra—Växjö.Utöver
detta finns det en rad olika industrier
kända både inom landet och ute på
världsmarknaden som är beroende av
goda kommunikationer här.

Ungefär samtidigt som denna proposition
avlämnades här i riksdagen träffades
en överenskommelse mellan Sydsvenska
kraftaktiebolaget och Karlshamns
stad om byggande av ett ångkraftverk
inom stadens område, en anläggning
som beräknas kosta cirka 500
miljoner kronor. Här är det alltså inte
fråga om att begära att man skulle uppehålla
en region med någon sorts konstgjord
andning. Å andra sidan kan en
nedläggning av ifrågavarande järnvägslinjer,
som icke är normalspåriga, inte
betraktas som annat än ett statsmakternas
krokben för en landsända, dess
befolkning och näringsliv.

Hur ställer det sig nu i andra avseenden?
Det är inte så värst länge sedan
jag själv var på ett regionsammanträde,
där överläggningar ägde rum om kommunikationsproblem
och närbesläktade
frågor. Från ansvarigt postmannahåll
förklarade man att en järnvägsnedläggning
där skulle betyda en avsevärd försämring
av postbefordran. Det skulle innebära
sämre service både för näringslivet
och för det allmänna. Om man

övergår från järnvägs- till bussförbindelser,
blir konsekvensen längre restider
och högre avgifter.

Man säger från trafikutredningens och
järnvägsstyrelsens sida att det på dessa
båda järnvägslinjer, som jag här närmast
talar om, har skett en nedgång
såväl i fråga om persontrafik som vad
beträffar befordran av paket, ilgods och
fraktgods. Ja, tacka för att det har
blivit en nedgång! Med hänsyn till de
tider som man har tillämpat för persontrafiken
med dåliga förbindelser med
stambanan är det helt naturligt att det
blivit en nedgång av persontrafiken.
Det är också naturligt att så skett även i
fråga om paket, fraktgods o. d., eftersom
man i stället för att frakta sådant
den kortaste sträckan använt linjen över
Hässleholm—Kristianstad. På det sättet
kan man från järnvägsstyrelsens sida
få fram vilken statistik man vill. Att det
är tre gånger så långt över Kristianstad
-—Vislanda som raka sträckan över
Karlshamn—Vislanda har man inte bekymrat
sig om från järnvägsstyrelsens
sida. Man har tills vidare gått med på
att tillämpa samma taxor som om godset
gått den kortare sträckan, men hur det
blir i fortsättningen vid en eventuell
nedläggning har man inga som helst
garantier för.

Både propositionen och utskottets
skrivning är avfattade på ett sådant sätt
att man kan tolka dem nästan hur man
vill. Man säger att vad gäller linjerna
Bredåkra—Växjö och Karlshamn—Vislanda
är det inte motiverat att rädda
båda dessa järnvägslinjer.

Huruvida man menar att det inte är
ekonomiskt motiverat att bredda någondera
av dessa båda linjer eller anser
att den ena av dem kan breddas vet jag
inte. Kommunikationsministern är inte
närvarande här, men det skulle vara
tacknämligt att få ett besked från utskottets
ärade ordförande om vad utskottet
avser med sin skrivning på s.
74 i utlåtandet, där det talas om breddning
av båda de ifrågavarande linjerna.

5 — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 36

130

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

Det skulle vara önskvärt att få veta om
utskottet tänker på båda eller på en
av dem.

Vi vill ingalunda betrakta oss som
några bypolitiker i dessa frågor. Vi anser
att vi har rätt att ta upp problem
som gäller en större del av landet än enbart
Blekinge län. Jag ser dem därför
inte som någon isolerad företelse.

Jag vill tillägga att vi i denna länsdel
inte bara har ställt krav på statsmakterna.
När linjen Kristianstad—
Karlskrona breddades betalade städerna
och landstinget avsevärda belopp för
markinlösen. Enbart Karlshamns stad
hade en nettoutgift på över 1,8 miljoner
kronor. Sammanräknar man alla utgifter
för städerna och landstinget uppgår
de till flera miljoner kronor. Vi har
ingalunda ställt oss avvisande utan tvärtom
varit positiva och även i ekonomiskt
avseende bidragit till att lösa frågorna.

Det uppstod en liten polemik här mellan
herr Johansson i Norrköping och
herr Nyberg, som hade något olika meningar
om vad som uttalades av 1958
års B-riksdag. Det kan kanske vara nyttigt
även för herr Johansson i Norrköping
att erinras om vad denna B-riksdag
sade i dessa frågor. I statsutskottets
utlåtande nr 199 i år som behandlades
här i förra veckan, hänvisades just till
vad 1958 års B-riksdag framhöll beträffande
driftbidrag till statens järnvägar.
Jag skall här citera vad som då åberopades.

Utskottet framhöll sålunda år 1958
»att frågor om nedläggning av trafiksvaga
bandelar icke borde ses enbart
ur rent järnvägsekonomiska synpunkter
utan också måste bedömas ur sociala,
kulturella och näringspolitiska aspekter».

Detta har statsutskottet anfört, och det
har alltjämt samma uppfattning, vilket
slogs fast så sent som för ungefär
en vecka sedan. Inte minst järnvägsmyndigheterna
bör ta hänsyn därtill.

Herr talman! Eftersom jag avvaktar
ett svar på den fråga som jag har ställt

till utskottets ordförande, skall jag nu
inskränka mig till att yrka bifall till
reservation d under punkt B.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Här föreligger ett riksdagsbeslut
som är 17 år gammalt och
gäller breddning av de två järnvägarna
Vislanda—Karlshamn och Växjö—
Bredåkra. Utskottet har haft att svara
på en hemställan från Kungl. Maj :t
om att detta beslut borde upphävas,
och utskottet har tillstyrkt Kungl. Maj ds
förslag.

Även herr Karlsson i Olofström var
inne på tankegången att det kanske inte
vore rimligt att bredda bägge dessa
järnvägar, som löper parallellt med varandra.
Det har givetvis inte varit möjligt
för utskottet att föreslå riksdagen
att upphäva detta beslut till hälften,
d. v. s. bara beträffande den ena järnvägen,
ty det skulle innebära att vi
hade tagit ställning till en enskild järnväg,
vilket den allmänna princippropositionen
inte förutsätter liksom inte
heller de allmänna riktlinjer som riksdagen
har antagit. I dessa förutsätts en
viss procedur beträffande undersökningar
om en järnvägs bärighet och nödvändighet
och sedan ett beslut av Kungl.
Maj :t.

Utskottet bar alltså inte tagit ståndpunkt
till om dessa järnvägar skall
vara kvar eller inte eller om en av
dem skall breddas. Det är inte en fråga
som vi har kunnat ge något svar
på i detta sammanhang. Sedan beslutet
om breddning är upphävt är dessa järnvägar
i samma läge som alla andra mer
eller mindre trafiksvaga bandelar, och
deras fortsatta öde får utredas och övervägas
i vanlig ordning. Därmed är väl
adressen kanslihuset i första hand.

Herr KARLSSON i Olofström (s) kort
genmäle:

Herr talman! Efter det anförande som
herr Svensson i Ljungskile nu hållit är

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

131

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

inte saken klarare än tidigare. Han
lämnade bara adressen till kanslihuset
med anledning av min fråga hur
det i fortsättningen skulle bli med
breddningen av de båda nämnda järnvägarna.
Ja, den möjligheten har ju alltid
stått öppen. Men nog borde man
från utskottets sida ha kunnat prestera
en tydligare skrivning på denna punkt
och inte bara ha accepterat vad Kungl.
Maj :t skrivit.

I propositionen framhålles — och
från utskottets sida har inte gjorts någon
erinran däremot — att endast blygsamma
belopp hittills nedlagts på vissa
terrasseringsarbeten för breddning av
järnvägslinjen Karlshamn—Vislanda. I
verkligheten är det fråga om 1,5 miljon
kronor. Allting är ju relativt, och
även detta belopp kan givetvis betraktas
som blygsamt. Men om det inte
skulle bli någon breddning av denna
järnväg, kommer inte dessa pengar i
stort sett till någon som helst nytta.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! Först och främst skulle
jag vilja uttrycka en viss förundran
över att man är så känslig för att bli
kallad för bypolitiker. Det skulle väl
vara märkligt, om inte representanterna
för de landsdelar och områden, som
befinner sig i en särskilt besvärlig situation,
skulle med kraft bevaka dessa
områdens intresen. Dessutom är den
sak som i detta sammanhang speciellt
diskuterades, nämligen järnvägsfrågan
i Blekinge, så stor och sett ur allmänna
lokaliseringssynpunkter principiellt så
viktig, att det finns anledning att mycket
allvarligt överväga problemet.

Genom den föreliggande propositionen
och utskottsutlåtandet framlägges
ett omfattande och betydelsefullt trafikpolitiskt
program. Det skall i framtiden
ordnas en tillfredsställande transportförsörjning
till låga kostnader, och

vi skall få en transportapparat som
är effektiv och företagsmässigt konkurrenskraftig.
Jag tror att det senare
blir ett av de bestående resultaten
av propositionen och dagens
riksdagsbeslut, d. v. s. vi kommer att
få ett järnvägsföretag, statens järnvägar,
som är mycket starkt och effektivt.
I och för sig är inte detta något dåligt
resultat, men det är som sagt det enda
som med säkerhet kan förutses. Däremot
är det svårt att avgöra, huruvida
man kan uppnå de resultat som i övrigt
förebådas.

Om vi »kvistar» av alla s. k. trafiksvaga
bandelar från SJ och låter SJ
bli ett trafikföretag som bara arbetar
på de stora banorna och de driftekonomiskt
fördelaktiga sträckorna, så
måste SJ bli ett ekonomiskt mycket
starkt företag — det vore synd och skam
annars. Men sedan är nästa fråga, hur
man skall kunna åstadkomma en rimlig
eller, såsom det säges i propositionen
och utskottsutlåtandet, tillfredsställande
trafikförsörjning i övrigt, alltså
utöver att förbinda de stora orterna
med välskötta järnvägslinjer.

Nu säger man visserligen att den s. k.
kollektivbiljett som riksdagen och regeringen
skall lösa kommer att utgöra
en garanti för en rimlig trafikförsörjning
i alla delar av landet. Men jag vill
starkt understryka vad utskottets ordförande
framhållit, att priset för och
innebörden av denna kollektivbiljett är
helt beroende dels av riksdagens och regeringens
beslut i de olika fallen, dels
och framför allt av de resurser som
står till förfogande. Det är mycket lätt
att i dag vinka med kollektivbiljetten
och tala om att det skall ordnas en tillfredsställande
trafikförsörjning för alla
delar och grupper i landet, men jag
vill understryka att det i realiteten är
ett ganska svagt löfte som därigenom
lämnas. Det kan uppkomma situationer,
när man anser att kollektivbiljetten bör
bli mycket billigare än nu och då det
inte finns någon annan möjlighet än att

132

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

gå mycket hårdare fram med nedläggning
av järnvägar.

Det är också viktigt hur man lägger
upp den trafik som skall bli delaktig
av de pengar som man erhåller för
den s. k. kollektivbiljetten.

Här är det inte bara fråga om att dra
in järnvägslinjer och försämra möjligheterna
att frakta gods på järnväg. Det
ligger så att säga i tiden att göra så.
Här föreligger också risk för att transportverksamheten
i det av staten understödda
bussnätet kan komma att begränsas
mycket starkt och att vi inte får
det starkare stöd åt styckegodstrafiken
som vi vill ha. Risk finns att det blir
en försvagning av resurserna i hela
den del av vårt fina program, där det
säges att vi skall ha en rimlig och tillfredsställande
trafikförsörjning i alla
delar av landet.

Vi kan tala om liberalisering och vi
må vara anhängare av fri konkurrens
på detta område — det är mycket vackra
ord — men vi får inte praktisera en
låt-gå-ideologi som leder till en okontrollerad
utveckling med icke önskade
konsekvenser vare sig ur lokaliseringseller
sysselsättningssynpunkt och som
inte heller är förenlig med grundtanken
att alla medborgare skall ha ungefär
lika möjligheter i ett välordnat
samhälle.

Jag hör till dem som inte är särskilt
starkt gripna av den liberaliseringsideologi
som här förts fram. Här gäller det
enligt min mening en försörjningsfråga
av så stor betydelse för hela landet,
att vi måste ge utrymme för en
mycket stor portion samhällsansvar och
därmed också för en viss kontroll av
verksamheten.

Efter det jag här anfört — som kanske
inte är riktigt opportunt — vill
jag också göra några allmänna reflexioner
angående boskillnaden mellan lönsam
och icke lönsam järnvägstrafik. Då
vill jag börja med att uttrycka förhoppningen,
att arbetet på de trafiksvaga
bandelarna från statens järnvägars sida

kommer att skötas på ett tillfredsstälande
sätt — vi använder ju ofta det
uttrycket här i riksdagen, trots att det
är svårt att klara ut vad vi menar med
det. Alla som har upplevt hur principerna
för en järnvägslinjes nedläggande
tillämpas och som har sett hur man
skapar motiv för att lägga ned en handel
som är trafiksvag, vet att det finns
många vägar att gå fram på. En av
dem är att man inte bemödar sig tillräckligt
om trafikarbetet på ifrågavarande
bandelar. Detta gäller både turlistor,
allmän standard och service. Eller
också anlägger man busslinjer, som
går nästan parallellt med järnvägen.
Sådant kan göra att själva underlaget
för bandelen i fråga sviktar.

Man får i fortsättningen inte gå hårdare
fram än nödvändigt vid nedläggandet
av bandelar. Där vill jag understryka
vad som skrivits i reservationen
av herrar Larsson, Nils Theodor, och
Svensson i Ljungskile. Det förundrar
mig att man inte har kunnat enas om
den skrivningen i utskottet.

När man 1958 eller tidigare talade om
nedläggning av järnvägslinjer, tror jag
att man inte hade riktigt klart för sig
vilken omfattning nedläggningarna skulle
få och hur stor del av linjerna som
faktiskt löper risk att bli nedlagd. I det
fallet har vi på senare tid fått upplysningar,
som man inte tidigare haft tillgång
till.

Vad slutligen beträffar den s. k. liberaliseringen
på lastbilstrafikens område
är jag mycket tilltalad av propositionens
skrivning, som har fått stöd i
utskottet, att vi inte skall rusa åstad
alltför ivrigt. Det tarvas säkerligen att
både trafikföretagen och allmänheten
anpassar sig till den nya situationen.
Den uppläggning man kommit fram till
på det speciella området hälsar jag
med stor tillfredsställelse.

Hem talman! Det vore kanske mera
att tillägga, men jag nöjer mig med
vad jag nu anfört och vill sluta med
att yrka bifall till de reservationer som

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

133

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

bär Larsson, Nils Theodor, som första
namn.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Om våra förfäder hade
vetat att de olika spårvidder vi har här
i landet skulle vålla oss så mycket bekymmer,
är jag nästan säker på att de
skulle ha gått in för en mera enhetlig
spårvidd.

Innan jag går in på den fråga jag
tänkt beröra med anledning av de yttranden
som fällts, vill jag bara säga, att
i och för sig är det ju inte särskilt anmärkningsvärt
om riksdagen ändrar
ställning i en fråga. Riksdagen har tidigare
beslutat om breddning av vissa
järnvägar och senare upphävt detta beslut.

Det är väl inte första gången — och
jag förmodar inte heller den sista —
som frågan om våra kommunikationsförhållanden
diskuteras i riksdagen.
Den nu framlagda propositionen innehåller
ju mycket stoff, men för att begränsa
mitt inlägg skall jag endast tala
om en järnväg som står inför hotet av
nedläggning, nämligen järnvägslinjerna
Gullberna—Torsås, Torsås—Bergkvara
och Torsås—Kalmar. Som bekant har
man två spårvidder på sträckan Karlskrona—Gullberna—Kalmar,
en spårvidd
mellan Gullberna och Torsås på 1 067
mm och en spårvidd mellan Torsås och
Kalmar på 891 mm. Detta har medfört
svårigheter bl. a. när det gällt att använda
överföringsvagnar. Man kan väl
säga att denna järnväg på ostkusten
egentligen aldrig har fått en rejäl chans
att visa sin ekonomiska bärighet just
genom att dessa två spårvidder förekommit.
Om man hade haft en enhetlig
spårvidd på denna järnväg, skulle man
säkerligen ha haft lättare att bedöma
järnvägens ekonomiska bärighet i framtiden.
Man skall se hotet om nedläggning
av denna järnväg även mot bakgrunden
av om en aktivisering av lokaliseringspolitiken
i någon mån skulle
kunna påverka denna järnvägs bärighet.

Den oro, som inför hotet om en nedläggning
växt fram bland de människor,
som bygger och bor där denna
järnväg går fram, är fullt förklarlig.
Inte mindre än 102 företag och 15 fackföreningar
har tillkännagivit sin oro
för framtiden vid en nedläggning av
järnvägen. Denna oro får väl också ses
mot bakgrunden av den lätthet att omlokalisera
företag, som numera förefinnes
genom kommunernas beredvillighet
att ställa fabriksbyggnader till
förfogande och ge startbidrag. Om ett
företag är beroende av järnväg men
denna järnväg nedlägges, är det ingen
större svårighet att omlokalisera till en
ort med järnväg. Kommunalmännen i
den ort dit omlokalisering sker kommer
att vara mycket förstående. Oron
hos dem som nu bygger och bor vid
järnvägen förstärks av att man redan
nu har en negativ befolkningsutveckling.

Det har tidigare motionerats om en
breddning av denna järnväg. Även om
breddningsmotivet väl inte helt bortfallit,
nöjer man sig i dag med att få
en inspikning av järnvägen mellan Gullberna
och Torsås till den spårvidd som
finns mellan Torsås och Kalmar, så att
man får möjlighet att framföra överföringsvagnar
och kanske också på det
sättet kan få till stånd ett bättre ekonomiskt
underlag för järnvägen.

Frågan om inspikning har ju järnvägsstyrelsen
själv aktualiserat i samband
med framstötar i motioner för en
breddning av järnvägen. Om det är fullständigt
förklarligt att det blivit oro,
osäkerhet och bekymmer i den bygd
där järnvägen går fram, kan man väl
också säga att det är helt förklarligt att
statens järnvägar som ett ekonomiskt
företag inte vill driva bandelar som går
med förlust. Jag är fullständigt överens
med både propositionen och utskottet
om hur förlusterna vid dessa smalspåriga
järnvägar skall täckas, nämligen genom
s. k. kollektivbiljett.

Nu tycker man emellertid att det inte
så starkt borde ha understrukits att

134

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken

dessa smalspåriga järnvägar, som går
med förlust, snarast möjligt skall nedläggas.
Man borde kanske bida tiden an
och se vad en aktivare lokaliseringspolitik
kan ge även när det gäller att
skapa förutsättningar för dessa järnvägar
att redovisa ett bättre ekonomiskt
resultat.

Jag har lovat att vara kortfattad, herr
talman, och jag skall sluta med att be
att få yrka bifall till reservationen d)
under punkt B, som är avgiven av herr
Larsson, Nils Theodor, m. fl.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Jag skall begränsa mitt
anförande till att avse endast en punkt
i utskottsutlåtandet, nämligen frågan
om genomgående avgiftsberäkning vid
samtrafik mellan SJ och av statsverket
ägda buss- och billinjer, s. k. samtaxetrafik.

Denna fråga är av vitalt intresse för
stora delar av vårt land, eftersom ett
sådant system skulle leda till billigare
frakter och lägre resekostnader för människorna
i glest befolkade områden med
långa avstånd och i regel svagt utvecklat
kommunikationsnät. Krav på införande
av samtrafiktaxor för järnväg och
billinjer har upprepade gånger framförts
här i riksdagen. Förslag i frågan
avgavs redan 1946 av norrlandskommittén.
Frågan har vidare behandlats av
1944 års trafikutredning och 1948 års
järnvägstaxekommitté samt i motioner
vid 1945, 1946, 1949, 1952 och 1954 års
riksdagar och nu senast av 1953 års trafikutredning.
Vid samtliga tillfällen har
man ställt sig mycket förstående till
förslagen men ändock avslagit dem. Så
har blivit fallet även med den motion,
som jag och några andra riksdagsledamöter
väckt i anslutning till den proposition
vi nu behandlar.

Jag har i stort sett ingenting att erinra
mot huvudprinciperna i propositionen.
Målsättningen för den statliga
trafikpolitiken — »att för landets olika
delar trygga en transportförsörjning till

m. m.

lägsta möjliga kostnader» — verkar vettig
och väl avvägd. Vi får nog finna oss
i att bandelar med starkt sjunkande
trafikunderlag läggs ned av ekonomiska
skäl. Visserligen innebär nedläggandet
en ganska smärtsam operation för berörda
landsdelar, men utvecklingen går
dock i den riktningen, att trafiken i allt
större utsträckning flyttas över från
järnväg till landsväg. Det brukar väl
också vara så — åtminstone har jag den
erfarenheten — att vägnätet rustas upp
vid järnvägsnedläggelser.

Vad vi däremot inte kan acceptera
är att avgifterna för person- och styckegodsbefordran
vid övergången till snitttaxor
blir så mycket högre. Det skall
villigt erkännas, att järnvägsstyrelsen i
sådana fall brukar sträva efter att under
en övergångstid hålla i stort sett
samma taxor, men det förefaller mig
vara både enklare och rationellare att
söka få till stånd en övergång till generella
samtaxor.

Jag förstår av utskottets skrivning
och av propositionen, att det främst är
av kostnadsskäl som man anser sig inte
kunna gå med på en sådan åtgärd. Men
det borde, som vi skrivit i vår motion,
från rättvisesynpunkt ändå kunna betraktas
som en riktig åtgärd att låta
dessa kostnader ingå i den kollektivbiljett
som staten avser att lösa. Jag tror
att det är nyttigt att vi erinrar oss att
alla människor inte har bilar i vårt välfärdssamhälle.
Det finns fortfarande
ganska stora grupper, för vilka förverkligandet
av drömmen om ett bilköp är
ganska avlägset, och det är dessa människor
som är hänvisade till att begagna
sig av de kollektiva transportmedlen.
Jag anser att det vore ett uttryck
för solidaritet med denna grupp
att genom samtrafiktaxor minska transportkostnaderna
på detta sätt.

Denna fråga har också ett starkt och
naturligt samband med lokaliseringspolitiken,
för vilken riktlinjerna håller
på att utformas. Det sägs ofta, att en av
stötestenarna vid omlokalisering och

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

135

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

nyetablering av företag i avfolkningsregionerna
är de höga fraktkostnaderna
därstädes. Även om det ligger betydande
överdrifter i detta påstående,
finns det ändå någon sanning i det,
eftersom det i alla lokaliseringsutredningar
som jag läst framställs förslag
om åtgärder för att lindra fraktkostnaderna.
Hur detta skall ske är givetvis en
avvägningsfråga, som vi får tillfälle att
diskutera i samband med behandlingen
av riktlinjerna för en aktivare lokaliseringspolitik.
Man kommer nog knappast
ifrån att vid denna avvägning även
ta upp frågan om en gemensam taxeberäkning
mellan järnväg och av staten
ägda buss- och billinjer.

Enligt föreliggande utskottsförslag
skall en delegation tillsättas med uppgift
att följa verkningarna av de reformåtgärder
som föreslås i proposition nr
191. Delegationen skall även följa utvecklingen
på taxeområdet och studera
de i samband härmed aktuella motionerna
om införande av samtrafiktaxor.
Jag har därför ingen anledning, herr
talman, att ställa något säryrkande utan
hoppas, att delegationen skall finna en
rationell lösning av de transportkostnadsproblem
som förekommer i de berörda
bygderna.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Till föreliggande sammansatta
stats- och tredje lagutskottets
utlåtande nr 1, som i allt väsentligt är
byggt på 1953 års trafikutredning och
Ivungl. Maj:ts proposition nr 191, är fogade
några reservationer, vilka jag delvis
ämnar beröra. Innan jag gör detta vill
jag framhålla, att propositionens innehåll
utgör en avvägning, som gjorts med
god anpassning till de verkliga och praktiska
förhållanden, som råder i vårt
land på olika trafikområden inte endast
med hänsyn till befraktarnas intressen
utan även till bilägarnas-trafikutövarnas
behov, vilket jag för min del anser är
riktigt. Jag har icke vid genomgången
av motionerna funnit en enda, som tagit

upp de problem som kan uppkomma för
lasttrafikbilägarna, inte ens från det
håll där man eljest i denna kammare
vill framstå som dessas beskyddare.

I reservationen av herr Bengtson i
Solna föreslås att liberaliseringen redan
i den första etappen skulle få en
sådan omfattning, att behovsprövningen
av skogstransporterna skulle slopas
även för lastbilarna. Reservationen hänvisar
till trafikutredningen och åberopar
vad som anförts i motionen nr
II: 980.

Jag vill bemöta några i denna motion
framförda synpunkter på beställningstrafiken
med lastbilar och dennas
betydelse inom skogsbruket. Motionärerna
anför att det av flera skäl är önskvärt
att behovsprövningen, som avses
bli slopad för gummihjulstraktorer i
skogskörning så länge dessa håller sig
inom en högsta vägsträcka av 15 kilometer,
även skall slopas för lastbilar
när det gäller skogstransporter över
huvud taget. I motionen anföres vidare:
»Det är av flera skäl önskvärt att
liberaliseringen sker parallellt mellan
skogstransporter med traktortåg och
lastbil så att icke regleringen påverkar
valet av transportmedel.»

Herr Bengtson i Solna var också i
sitt anförande inne på frågan om att
införa en vidgad liberalisering redan nu
beträffande lastbilarna, i första hand
när de sysselsättes i skogsbruket. Herr
Bengtson uttrycker den meningen, att
därigenom skulle det säkerligen bli så,
att de privata firmabilarna skulle komma
att försvinna och trafiken därmed
överföras på åkarbilarna. Jag vill inte
förneka att den kommande liberaliseringen
kommer att verka i sådan riktning,
och jag hoppas även att utvecklingen
skall komma att gå åt detta håll.
Jag kommer längre fram ytterligare att
beröra dessa frågor.

Herr Bengtson framhåller i detta sammanhang,
att åkarbilarnas antal endast
uppgår till 20 procent av det totala
antalet lastbilar. Ja, herr talman, detta

136

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

är i och för sig riktigt. Om jag minns
rätt har åkarna i runt tal 24 000 av det
totala antalet av ungefär 125 000 bilar.
Men antalet bilar är ju inte avgörande
för hur mycket gods som kan fraktas,
utan avgörande därvidlag är fastmer
bilarnas kapacitet och utrustning. Tar
man hänsyn till dessa omständigheter
vid jämförelsen mellan åkarbilar och
privatbilar kommer man fram till att
åkarbilarna transporterar i runt tal hälften
av det fraktade godset i tonkilometer
räknat, och de utgör således en jämförelsevis
effektiv trafikapparat.

Får jag, herr talman, i anslutning till
den motion jag åberopat framföra synpunkten,
att om det föreligger behov av
sådana åtgärder, att traktorerna kommer
till användning i större utsträckning för
skogsbrukets kortare transportsträckor,
så torde inte — om man ett ögonblick
bortser från trafiksäkerhetssynpunkterna,
vilka inte heller berörts av motionärerna
— vare sig skogsägarna eller samhället
betrakta detta som felaktigt. Det
är väl ändå så, herr talman, att överallt
där det varit fördelaktigt och tekniskt
möjligt att använda traktor för
skogstransporter, har sådan också använts.
Motionärerna skulle egentligen
som skäl för sin uppfattning om en snedbelastning
och för påverkan av valet av
transportmedel ha kunnat anföra, att det
är helt naturligt att skogsägarna använt
sig av traktorstransporter, eftersom
traktorn med erforderligt släpfordon i
anskaffning kostar knappast mer än en
tredjedel av vad en skogsbil med släpvagn
kostar, ja, i många fall kostar
traktorn med släp endast en fjärdedel
av vad bil och släpvagn kostar. Brukningskostnaderna
är också lägre.

Vi har alltid haft och har fortfarande
bestämmelser som ger traktorägaren rätt
att använda traktorn utan att erlägga
någon skatt som motsvarar bilskatten.
Traktorägarna behöver inte heller betala
bränsleskatt eller dryga försäkringskostnader
som bilägarna måste betala.
Traktorägaren har visserligen inte kun -

nat utföra timmertransporter med traktorn
utan att därtill ha erhållit tillstånd
av länsstyrelserna, men såvitt jag
vet har det inte förelegat några större
svårigheter att få tillstånd.

Åkarorganisationerna har, i den mån
de beretts tillfälle avge yttrande, tillstyrkt
att tillstånd av detta slag skulle
lämnas. I vissa fall har emellertid -—
det vill jag gärna framhålla —• åkarorganisationerna
avstyrkt tillstånd. Det har
gällt fall då traktortransporterna till
huvudsaklig del utförts efter allmänna
vägar och förhållandena bedömts som
trafikfarliga. Det har inträffat att traktorägare
sökt tillstånd för att uteslutande
köra efter allmänna hårt trafikerade
vägar och över avstånd som vida överstiger
de 15 km som i propositionen
föreslås som maximilängd. I sådana
fall har det ansetts naturligt att ett
yttrande från lastbilsorganisationen
skulle gå i avstyrkande riktning.

Herr talman! Jag återkommer till trafiksäkerhetsfrågan
och vill understryka
vad herr Johansson i Norrköping yttrade.
Trafiksäkerhetsfrågan är enligt
min mening en av de allvarligaste i samband
med liberaliseringen.

Redan nu är traktortransporter ute i
den allmänna trafiken mycket farliga.
Många av traktorerna är konstruktionsmässigt
helt enkelt undermåliga och tål
inte påfrestningarna, och de har som
regel dålig bromsutrustning. Många
traktorägare har heller inte den kunnighet
i den allmänna trafiken som borde
vara ett oeftergivligt villkor. Det är
inte ovanligt att en människa som knappast
handskats med motorfordon — i
vart fall är ovan att köra tunga lass —
skaffar sig en helt traditionell traktor,
många gånger en vanlig jordbrukstraktör,
och ger sig ut i trafiken med den.
Det är inte heller ovanligt att samma
personer skaffar sig en enaxlad släpvagn,
som redan kan vara utsliten och
kanske är avställd av någon lastbilägare
därför att denne inte anser sig kunna
använda den i sin trafik. Det skall na -

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

137

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

turligtvis medges att det är en stor skillnad
mellan bilens och traktorns hastigheter
och att man fördenskull kunde
ställa mindre anspråk på traktorns utrustning,
om förhållandena i övrigt vore
något så när lika, men så är det emellertid
inte.

Om nu dessa skogstransporter med
traktor utföres i huvudsak efter skogsbilvägar
skulle naturligtvis inte trafiksäkerhetsfaran
vara så stor, men då
transporterna går fram efter de allmänna,
hårt trafikerade vägarna är trafikfaran
mycket stor. Yi får komma ihåg
att traktorns tyngd i förhållande till
de tunga lassen är ringa. Det innebär
att det många gånger •—• framför allt i
kraftiga lutningar och halkigt väglag —
blir omöjligt att bromsa fordonet, ja,
ens att styra det.

I detta sammanhang får jag erinra
om att det inte är ovanligt att gamla
utslitna lastbilar byggs om till traktorer
genom att man minskar avstånden mellan
bakre och främre axlarna. På det
sättet får man kortare hjulbas och därmed
ett smidigare fordon. Den begränsning
av fordonets maximihastighet, som
är erforderlig för att den skall motsvara
den för traktorer föreskrivna högsta
hastigheten, ordnas på det enkla sättet
att en del av växellådan sättes ur funktion.
Det synes också vara möjligt att
utföra förändringen på sådant sätt, att
växellådan genom ett enkelt grepp återställes
i sitt ursprungliga skick. Om sådana
till traktorer ombyggda lastbilar
hålles i gott skick och hastigheten begränsas
till högst den för traktorerna i
allmänhet godkända hastigheten, är dessa
enligt min mening i många fall bättre
ur trafiksäkerhetssynpunkt, men som regel
får en sådan traktor dålig service
och blir så småningom ett ur trafiksynpunkt
farligt fordon. Om traktorförarna
därtill har möjligheter att med ett enkelt
handgrepp öka hastigheten och färdas
ute på allmänna trafikleder, så kan var
och en förstå vilken oerhörd risk det innebär
att befinna sig på den vägen. Om

sådana av mig beskrivna traktorer användes
uteslutande i jordbruket och
för hemforsling av ved o. d., är det enligt
min mening inget större problem,
men faran uppstår så fort de kommer ut
på allmänna landsvägen.

Allt detta gör att jag ser fram emot
den genom liberaliseringen säkerligen
uppkommande ökningen av traktorer
och traktorliknande fordon med stor
oro. Därest inte särskilda åtgärder vidtages
i trafiksäkerhetsfrämjande syfte
kommer också den ökade liberaliseringen
av lastbilstrafiken i nästa etapp,
främst då inom skogsbruket, att medföra
att många flera mindre trafiksäkra
fordon kommer ut i den allmänna trafiken
med ty åtföljande fler trafikolyckor.

Jag anser, herr talman, att i samma
grad som liberaliseringen ökas bör också
kontroller och besiktningar i här berörda
avseenden effektiviseras.

Efter vad jag nu anfört vill jag beröra
frågan om i vilken utsträckning
den sammanlagda lastförmågan för bilar
i beställningstrafik för godsbefordran
bör ökas. I propositionen föreslås
en ökning med i genomsnitt 15 procent.
I reservationen begärs att ökningen
skulle bli 20 procent. Jag delar statsrådets
uppfattning på denna punkt. Om
man tar hänsyn till den från behovsprövning
helt frisläppta godsmängden
och därtill en årlig ökning av den samlade
lastförmågan med 15 procent så
blir tillskottet ganska väl tilltaget. Jag
vågar påstå att det på vissa håll kan bli
fråga om en betydande överdimensionering,
i varje fall inom de områden där
det redan finns en relativt god marginal.
En sådan överdimensionering är
icke ett samhällsintresse och kan till
och med leda till försämrad service för
den stora mängden befraktare. En försiktig
och väl avpassad utökning bör
eftersträvas. Jag hoppas att de tillämpningsföreskrifter,
som kommer att utfärdas,
ger de tillståndsgivande myndigheterna
möjligheter att ta vederbör -

5*—Andra kammarens protokoll 1963. Nr 36

138

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

lig hänsyn till den sammanlagda lastkapacitet
som bilarna har inom de olika
befintliga trafikområdena redan vid
förordningens ikraftträdande och deras
förutsättningar att ge allmänheten den
service som den har rätt att kräva.

I många sammanhang har den meningen
framförts, att lastbilsåkarna genom
sina organisationer monopoliserat
transportuppdragen och velat motverka
en naturlig utökning av trafikkapaciteten.
Det första påståendet vill jag bestämt
tillbakavisa. Om det någonstans
har funnits fri och ohämmad konkurrens
så är det inom detta område, mellan
de enskilda åkarna och lastbilscentralerna,
lastbilscentralerna emellan och
mellan åkare och privata bilar. Däremot
skall jag erkänna, att man inom
vissa områden intagit en alltför negativ
inställning till frågan om ökningen av
antalet lastbilar. Betänkligheterna mot
ökning av antalet bilar bär i många
fall berott på att man varit rädd för
att få alltför stort antal lediga bilar
under lågsysselsättningstid.

Under de senaste åren har bilägarna
i mycket stor utsträckning utökat transportkapaciteten
genom skiftarbete, vilket
för många helt enkelt är ett villkor
för att få kostnaderna täckta. Lönsamheten
för en stor del av bilägarna är i
dag sämre än någonsin tidigare. En
större lastbil med erforderligt släpfordon
och övrig utrustning kostar i inköp
omkring 100 000 kronor. De alltjämt
stigande kostnaderna för försäkring
och reparationer, den för lastbilarna
höga fordonsskatten m. in. gör
att de fasta kostnaderna är så höga, att
det många gånger inte är möjligt med
nuvarande taxor att — utan skifteskörning
och i övrigt intensivt utnyttjande
av resurserna — få rörelsen att gå ihop.
Om sådana åkare — de är för övrigt
rätt många — finns samlade i ett och
samma geografiska område, där kapaciteten
får öka med 30 procent på två
år, så kan vi alla förstå att många av
dem känner sig mycket oroade för vad
som komma skall.

Det är utifrån dessa synpunkter jag
vill allvarligt varna för att ge liberaliseringen
en vidgad effekt eller öka den
samlade lastförmågan mer än vad utskottet
har föreslagit. Om det nu skall
genomföras en ny trafikpolitik, vilket
jag anser är riktigt, så bör det vara ett
samlat intresse att detta sker så smidigt
som möjligt och framför allt inte
på sådant sätt, att de nuvarande trafikutövarna
kommer i så dålig ekonomisk
situation att de måste upphöra
med sitt yrke. Det är till fördel för
trafiken i allmänhet, att så många som
möjligt av de nuvarande trafikutövarna
kan bli kvar i sitt yrke och ge samhället
den vana och kunnighet som de
besitter.

Låt oss nu pröva den första etappen
på det sätt utskottet föreslagit och samla
de erfarenheter som denna första
etapp kan ge. Det väsentligaste är att de
nuvarande trafikutövarna får denna behövliga
tid av två år för att ställa om
sig till vad som skall hända i den andra
etappen.

I fråga om skatten på traktorerna
framhåller statsrådet, att med den nu
föreslagna begränsningen torde undantaget
kunna genomföras utan att en definitiv
lösning av skattefrågan för traktorerna
avvaktas. Ja, med hänsyn till
vad jag tidigare anfört beträffande kostnaderna
för en traktor i förhållande till
kostnaden för en bil delar jag statsrådets
mening, men jag vill framhålla att
det är angeläget att skattefrågorna för
traktorer och lastbilar prövas med den
förutsättningen, att transporterna bör i
möjligaste mån utföras på lika villkor.

Jag vill också, herr talman, framhålla
en annan mycket viktig fråga som
intimt sammanhänger med en allmän
utökning av den samlade lastkapaciteten,
och det är vägarnas utbyggnad.
Jag vill gärna betyga den förbättring
av vägarna — man kan t. o. m. säga
stora förbättring — som har genomförts
de senaste åren, men eftersom behovet
alltjämt är så enormt, som det
verkligen är, måste ändå mycket mera

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

139

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

göras för att fortare sätta vägarna i
starkare och bättre skick. Frågan kan
ställas om det inte vore möjligt att på
ett eller annat sätt tillföra statskassan
— gärna genom allmänt särskilt skatteuttag
— så mycket pengar, att det i bilskattefonden
befintliga överskottet kunde
få förbrukas som en direkt ytterligare
ökning av väganslagen. Därefter
kunde frågan om ytterligare skatteuttag
från den samlade bilismen prövas. Jag
tror att under sådana förhållanden som
jag här anfört skulle det inte vara svårt
att få bilägarna över huvud taget att
vara med om en ytterligare skatteutgift
som direkt anslås till vägarnas förbättring.

Herr talman! Även om det vore frestande
att beröra en del övriga avsnitt i
utskottsutlåtandet och i främsta rummet
vissa motioners beskrivningar av
den nu aktuella frågan, så skall jag avstå
därifrån och nu inskränka mig till
att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Denna trafikproposition
behandlar många vitt skilda frågor
inom trafikpolitiken. De flesta problemen
har berörts redan tidigare i
dag, och jag skall därför inskränka mig
till att med några få ord beröra de frågor
som står mig närmast.

Jag är ganska nöjd med vad utskottet
skrivit om en ölandsbro och även
med vad departementschefen skrivit i
den proposition som föranlett utlåtandet.
Om det verkligen ligger ett löfte
i skrivningen om att ett ställningstagande
till frågan om en fast trafikled till
Öland, inrymd i det allmänna vägväsendet,
kommer att ske 1966, har vi därnere
inget intresse av att man för begagnandet
av en sådan trafikled tar ut
avgifter. Det finns därför ingen anledning
för mig att stödja den av herr Cassel
avgivna reservationen, trots att jag
tidigare motionerat om sådan avgiftsbeläggning.
Den motionen föranleddes

uteslutande av att vi var beredda att
välja alternativet med avgifter, om detta
skulle kunna leda till att frågan snabbare
löstes i stället för att skjutas till en
oviss framtid. Även om 1966 ligger
långt fram i tiden, är det väl ändå troligt,
att om det skall iordningställas
tillräckliga programhandlingar för detta
projekt, så kan man inte ta ställning
till frågan tidigare än 1966.

Den andra lokala fråga som berör
oss i Kalmar län gäller järnvägen Kalmar—Torsås—Gullberna
med ett stickspår
till Bergkvara. Jag får liksom tidigare
talare från Blekinge och Kalmar
län uttrycka mitt beklagande av om
denna järnväg skulle behöva läggas ned.
Det gäller här, som sagts, en bygd som
är i stort behov av mera företagslokalisering.
Företagen själva säger att frågan
om järnvägsförbindelser kommer in
i bilden, om de skall överväga en lokalisering
dit. Förekomsten av eu järnväg
blir många gånger direkt avgörande för
om ett företag skall förläggas till en
bygd.

Det har talats om att det finns ytterligare
en järnväg Kalmar—Emmaboda—•
Karlskrona. Det är riktigt, men på
grund av förhållandena är emellertid
banan Kalmar—Gullberna, som är en
kustbana, av oerhört stor betydelse.
Den andra järnvägen berör socknar
och kommuner av en helt annan typ
och med uteslutande skogsbygdskaraktär,
medan järnvägen Kalmar—Gullberna
berör en rad kommuner med slättbygdskaraktär
och med speciella trafikbehov.
Ortsbefolkningen har i första
hand begärt en breddning av banan.
Vid en uppvaktning, som företogs för
utskottet, begärde man i andra hand en
inspikning av delen Gullberna—Torsås
•—Bergkvara.

Nedläggandet av en järnväg berör inte
enbart den ort där järnvägen finns,
eftersom befraktare och avsändare av
gods från andra delar av landet måste
ta med i beräkningen om det finns järnväg
på den ort dit man skall sända

140

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

sina varor. Frågan berör alltså inte bara
den ort där järnvägen finns och är
sålunda inte, som det uttryckts här, enbart
en bypolitisk fråga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation d), avseende punkt
B, av herr Nils Theodor Larsson m. fl.
och ansluter mig även till yrkandet i
reservation c), som avser motiveringen
till punkt A V.

Jag har i samband med denna proposition
avlämnat några andra motioner.
Den ena gäller liksom flera andra
motioner den genomgående taxeberäkningen.
Den betyder oerhört mycket
för de bygder där järnvägen läggs ned
och då i första hand såsom har angivits
i utskottsutlåtandet för styckegodset.
För vår del är det ofta så, att fraktkostnaderna
för styckegods Malmö—
Kalmar eller Göteborg—Kalmar inte är
högre än vad det kostar att sända styckegodset
vidare tre mil till vederbörande
mottagare. Den genomgående
taxeberäkningen från järnväg och över
till lastbil eller andra transportmedel
bör i framtiden på något sätt lösas. Av
utskottets skrivning kan man skönja
att undersökningar pågår i denna riktning.

I en annan motion nr 977 i denna
kammare har jag återkommit till en
fråga som vi tidigare har motionerat
om och även diskuterat, nämligen de
rabatter för pensionärer, militärer, turister,
skolbarn och andra resenärer
som förekommer på SJ:s banor men
inte på SJ:s bussar. När en bygd blir
av med sin järnväg, blir den också av
med detta rabattsystem, som kan anses
vara allom givet och erkänt och som
bör stå alla landsdelar till buds. Man
måste beklaga att inte heller denna
fråga har kunnat lösas, men vi hoppas
att den utredning som Kungl. Maj:t har
tillsatt den 18 november 1963 skall
kunna komma fram till en sådan lösning.

Jag vill sedan ta upp ytterligare en
liten detaljfråga, som jag berör i mo -

tion nr 976 i denna kammare. Den gäller
att bland de varuslag, som omfattas
av lastbilstrafikens tillståndsgivning,
skulle kunna inrymmas även
spannmål ifrån fältet. Det hade varit
önskvärt om så varit fallet, så att exempelvis
mjölkbilarna efter slutade mjölktransporter
på eftermiddagarna kunde
ha kört tröskad spannmål från fälten.

Ja, herr talman, detta var några synpunkter
på delar av det föreliggande
utskottsutlåtandet. Jag hoppas att de
förslag som vi anfört i motionen, som
utskottet nu inte har kunnat tillstyrka,
i framtiden på ett eller annat sätt blir
förverkligade.

Herr MAGNUSSON i Tumhult (li):

Herr talman! I motionerna 11:969
och I: 802 har jag och mina medmotionärer
yrkat avslag på förslaget i propositionen
om upphävande av 1946 års
beslut om breddning till normalspår av
järnvägslinjerna Karlshamn—Vislanda
och Bredåkra—Växjö. Vi bär närmast
grundat vårt förslag på att vi befarar,
att Kungl. Maj:ts förslag om upphävande
av beslutet om breddning av dessa
järnvägslinjer siktar till nedläggning
av desamma.

Vi har förståelse för att vissa järnvägar
till följd av bilismens expansion
inte längre har samma betydelse som
tidigare. Men en indragning av ett traditionellt
trafikmedel kan vålla avsevärt
avbräck för en bygds utveckling,
om inte ersättningstrafiken först tryggats.
Flera exempel skulle kunna anföras,
hur hela samhällen och bygder
fått en försämrad service genom järnvägsnedläggelser,
därför att samtidigt
busstrafik eller dylikt inte har ordnats.
Jag känner till ett fall, där godstrafiken
helt stoppade upp, vilket vållade
stora besvärligheter.

I de bygder som beröres av bandelarna
Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö
är ersättningstrafiken ännu
inte tryggad, och de allmänna vägarna
behöver ytterligare byggas ut och för -

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

141

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. in.

bättras. I likhet med vad länsstyrelserna
i Kronobergs och Blekinge län anför,
anser jag, att starka skäl talar för
fullföljandet av breddningsbeslutet, särskilt
som en del förberedande arbeten
redan utförts. Sålunda har stora terrasseringsarbeten
gjorts i arbetsmarknadsstyrelsens
regi samtidigt som SJ vidtagit
vissa åtgärder för markinlösen m. m.
i avseende på bandelen Karlshamn—
Vislanda. Vidare bör framhållas, att
Karlshamn, där vi har vår största djuphamn,
är i stort behov av tidsenliga
järnvägsförbindelser norrut och att Vislanda
är den järnvägsstation som ligger
närmast till södra stambanan. Vi
har i motionerna också framhållit, att
dessa smalspåriga järnvägar i nuvarande
skick saknar resurser att hävda sig.

Jag vill vidare i likhet med herr
Wachtmeister m. fl. peka på lokaliseringsutredningens
betänkande, vari bestyrks
att det inom de bär berörda områdena
pågår en betydande nyetablering
av industriföretag och att denna
synes fortsätta. Men det är väl tämligen
klart, att om järnvägsförbindelserna
försämras, kommer det att påverka
utvecklingen i negativ riktning.

Jag skall, herr talman, inte vidare
förlänga debatten. Jag har med dessa
erinringar endast velat framhålla det
olyckliga i att upphäva ett tidigare beslut
om förbättring av här ifrågavarande
kommunikationer utan att ersättningstrafiken
ordnats på ett betryggande
sätt.

Tillåt mig att till sist också säga några
ord om utskottets utlåtande. Utskottet
framhåller att det inte kan vara motiverat
att vidhålla det av 1946 års
riksdag fattade beslutet om breddning
av båda de ifrågavarande järnvägslinjerna.
Ehuru utskottet tillstyrker Kungl.
Maj :ts förslag, syns utskottet likväl vara
av den meningen, att man bör stanna
vid breddning av eu av banorna i fråga.

Det hade därför varit värdefullt med
en något utförligare skrivning, som utvisade
vad utskottet åsyftade. Att ut -

skottet intagit en delvis positiv inställning
till breddningen, torde dock vara
klart, fastän det framhållits alltför dunkelt.
Utskottets ärade ordförande har
under debatten inte velat göra något
förtydligande i detta avseende utan endast
hänvisat till kanslihuset. Frågan
står alltså, herr talman, fortfarande öppen.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Det kan kanske tyckas
litet enformigt att så här dags i debatten
följa andras exempel och överräcka
blommor till statsrådet, som inte är
närvarande i kammaren, för hans insatser
att liberalisera trafikpolitiken.
Jag skall ändå be att få lämna över sådana
blommor, ty jag tycker att de principiella
uttalanden herr Skoglund gör
i propositionen, där han klart deklarerar
den fria konkurrensens överlägsenhet
framför statliga regleringar, är så
anmärkningsvärda för att komma från
det hållet, att han verkligen förtjänar
beröm även från min sida.

Herr talman! För dem som i sin dagliga
gärning sysslar med näringslivets
problem och som i många år haft tillfälle
konstatera de missförhållanden
och de olägenheter och merkostnader
som följt i den nuvarande trafikregleringens
spår finns det verkligen särskilt
anledning att ge uttryck för en
stor tillfredsställelse över det som nu
skall ske inom svensk trafikpolitik. Vi
behöver sannerligen i vårt land tillvarata
alla möjligheter för att förstärka
vår konkurrenskraft, och på transportområdet
finns det mycket att göra i det
avseendet. Inom flertalet av våra näringsgrenar
utgör transportkostnaderna
en högst betydande del av de totala
kostnaderna. Men just därför, herr talman,
finns det anledning att understryka
att de möjligheter, som nu skapas
för att göra trafikarbetet verkligt
effektivt, helt tas till vara och att inte
Iiberaliseringsarbetet i onödan fördröjs
eller försvåras.

142

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

Jag skall gärna medge att utskottets
ordförande, herr Svensson i Ljungskile,
har rätt då han framhåller att målet är
det viktigaste och att man därför bör
iaktta en viss försiktighet och inte gå
fram så hårt att man kan riskera ett
bakslag. Men var dessa risker inträder
är svårt att på förhand säga; det är fråga
om en personlig bedömning. Jag
själv menar att man kunde ha varit
litet mera konsekvent då det gäller att
i praktiken omsätta de liberala idéerna.
Jag tycker alltså att departementschefen
redan i propositionen visat alltför stor
återhållsamhet och att hans inställning
på många punkter inte helt överensstämmer
med de allmänt liberala uttalanden
han gör. I några hänseenden har
departementschefen ju också gått ifrån
de förslag som trafikutredningen lade
fram, och vissa förslag har han förskjutit
något i tiden.

Det är bl. a. dessa omständigheter som
lett till att ett antal motioner väckts.
Motionärerna har menat att det föreligger
en bristande överensstämmelse mellan
grundtankarna i propositionen och
det sätt på vilket de förverkligats i
praktiken. Jag skall dock inte ta upp en
debatt om det sakliga innehållet i motionerna;
det har andra gjort, och det
är dessutom meningslöst att göra det vid
denna tid på dagen. I vissa hänseenden
har också — och det är väsentligt —
det sammansatta utskottet, även där det
inte velat gå med på motionärernas yrkanden,
hållit dörren öppen för de närmaste
åren och anmodat den delegation,
som skall sättas till för att genomföra
trafikpolitiken att beakta de olika önskemål
som motionärerna har fört fram.

På en väsentlig punkt har delegationen
inte — i varje fall inte uttryckligen
— fått förtroende att handla. Det gäller
de nuvarande lokalområdesbestämmelserna
för beställningstrafiken, som några
motionärer vill ha slopade från den
1 juli 1964 men som utskottet anser böra
bibehållas så länge »någon form av behovsprövning
kvarstår». Jag skall inte

heller i den frågan ta upp en sakdebatt,
men jag skulle ändå vilja påminna
om att trafikutredningen själv uttalat,
att lokalområdesbestämmelser samt
transportplikt och taxeplikt för den yrkesmässiga
lastbilstrafiken är oförenliga
med effektiv konkurrens och därför bör
borttas. Trafikutredningen föreslog ju
också att lokalområdesbestämmelserna
skulle tas bort under den andra reformetappen,
trots att man alltså fortfarande
har en viss behovsprövning kvar.

Såvitt jag försiår är trafikutredningens
uppfattning alldeles riktig. För inte
så länge sedan framhöll samtliga näringslivets
berörda organisationer, att
en instängning av lastbilstrafiken i dessa
begränsade och på grund av olika
länsgränser mycket olika utformade områden
innebär en lösning som inte tar
någon som helst hänsyn till näringslivets
differentierade transportbehov
och att områdena på grund av sin snäva
utformning blir ett hinder för effektiv
varudistribution. Utskottet har ändå inte
velat vara med om att slopa dessa bestämmelser.
Det föreslår att de skall
bibehållas så länge vi har behovsprövning,
och detta blir väl förmodligen
också riksdagens beslut.

Därför tycker jag att man bör påminna
om att den nuvarande områdesindelningen
är föråldrad och i starkt behov
av en omläggning. De ändringar
som har skett i näringsliv och befolkning,
sedan indelningen gjordes, har
inte kunnat beaktas. Jag tror alltså att
man skulle kunna finna en näringsgeografiskt
betydligt bättre indelning än
den som vi har i dag. Jag tillåter mig
därför förutsätta att delegationen, trots
att det inte står något om det i utskottets
utlåtande, får tillfälle att under
övergångstiden göra de nu otidsenliga
områdena riktigare och förnuftigare ur
näringsgeografisk synpunkt, så att i
varje fall områdesindelningens mest
påtagliga olägenheter kan elimineras.

Herr talman! Denna delegation kommer
över huvud taget att få en utom -

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

143

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

ordentligt stor betydelse för det framtida
trafikpolitiska arbetet. Det kommer
verkligen att ställas stora krav på
delegationens förmåga att, obunden av
olika intressen, fritt verka för en effektiv
trafikförsörjning till lägsta möjliga
kostnader. I själva verket är det ju på
delegationen som det ankommer att dra
upp riktlinjerna för reformarbetet efter
den första perioden, d. v. s. för den väsentligaste
delen av liberaliseringsarbetet.
Det är med andra ord delegationen
som kommer att utstaka vägarna mot det
uppställda målet — en liberal trafikpolitik.
Det är därför angeläget att åt
delegationen ges en sammansättning som
svarar mot dessa betydelsefulla uppgifter.
Det får alltså inte komma i fråga
att, som fallet blivit när det gäller t. ex.
biltrafiknämnden, åt statens järnvägar
eller trafikutövarintressena ges en ensidig
dominans i delegationen.

Jag vill alltså vädja till departementschefen
att han beaktar att trafikkonsumenterna
bör få en representation som
svarar mot deras betydelse i samhället.
Huvudmålet för den svenska trafikpolitiken
måste ju ändå vara att skapa
en ändamålsenlig trafikförsörjning
för jordbruket, skogsbruket, industrien
och handeln. Det är ju på dessa näringsgrenars
konkurrenskraft och utveckling
som hela vårt välstånd vilar. Det bör
därför vara självklart att de blir tillfredsställande
representerade i delegationen.

Herr talman! Låt mig till sist få anlägga
några synpunkter på frågan om
avgiftsfinansieringen. Utskottets ordförande,
herr Svensson i Ljungskile, menade
att det inte finns någon anledning
att hålla denna fråga aktuell, eftersom
den egentligen bara gäller Öresundsbron
och Ölandsbron. Samma linje var även
herr Börjesson i Glömminge inne på.
Jag bedömer problemet mera som en
principfråga. Det gäller om vi i vår
lagstiftning skall ge möjlighet att skapa
avgiftsbelagda anläggningar i den mån
och där behov därav kan uppkomma.

Även om vi för närvarande tycker oss
kunna iaktta bara två aktuella fall, är
det klart att flera objekt säkerligen skulle
aktualiseras om vi finge sådan här
koncessionslagstiftning. Det kan bli fråga
om broar i skärgårdarna, där man
på öar med stor sommargästbefolkning
är beredd att göra insatser för att
få en förbindelse, och det kan bli fråga
om turistvägar i fjälltrakterna. Det gäller
alltså anläggningar som ur helhetens
synpunkt inte är så befogade, att man
för deras skull vill ändra den allmänna
angelägenhetsgraderingen för väginvesteringarna,
men som lokalt har så stor
betydelse med hänsyn till restider, bekvämlighet
och kostnader, att konsumenterna-trafikanterna
med glädje skulle
vara villiga att betala för att dessa
anläggningar kommer till stånd. Sådana
möjligheter har vi som bekant inte nu.
Det är alldeles klart att anläggningarna
inte kan komma till stånd på andra platser
än där det finns en klart uttalad
vilja hos konsumenterna att betala för
dem — ekonomiska förutsättningar
finns ju inte annars. Vad man åsyftar
med ett förslag till sådan lagstiftning är
att införa en form av fri marknadshushållning
även på detta område, att tillmötesgå
en latent efterfrågan på bättre
kommunikationer.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen av herr Cassel
i detta hänseende.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
tiden med reflexioner om trafikpolitiken
i allmänhet utan vill gå direkt på den
speciella del av hela detta komplex av
problem, som storstockholmstrafiken utgör.
Därvid vill jag i huvudsak uppehålla
mig vid SJ-trafikens roll. I dessa dagar
får vi se tydliga bevis på att den samordning
av olika avsnitt av samhällsapparaten,
som under senare år pågått inom
detta område, nu accelererar i rask takt.
Ett avgörande led i denna utveckling utgör
trafikapparaten.

144

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

Från kommunikationsministerns sida
har initiativ tagits genom att en förhandlings-
och utredningsman utlovats
i nu föreliggande proposition. Utskottet
ger sin anslutning till detta med en
skrivning som jag inte har något att
invända emot.

Jag har emellertid inte begärt ordet
för att säga detta utan för att rikta uppmärksamheten
direkt på det ansvar som
staten har i sin roll av trafikproducent.
Den är inte oviktig då det gäller att
komma fram till vettiga lösningar. Det
har varit ganska lätt att genomskåda
den politik som SJ har fört under senare
år beträffande förortstrafiken och som
till avsevärd del har medfört ett gradvis
försämrande i olika avseenden. Det
finns nog grund att misstänka att denna
politik varit avsedd att väcka ett sådant
missnöje att det kraftigt skall påverka
kommunernas åtgärder.

Även om jag inte nu tar upp den intrikata
frågan om det över huvud taget
är lämpligt att kommuner går in med
ekonomiska åtaganden i statens företag,
utan lämnar detta till bedömande vid de
förhandlingar som nu stundar, så vill
jag ändå vända mig mot SJ:s allmänna
politik och mot det totala investeringsstoppet,
som medfört försämrad service
i olika avseenden. En sådan avsevärd
försämring av ett trafikmedel leder
över till bruk av andra som inte så säkert
är lämpliga ur trafikteknisk och
samhällsekonomisk synpunkt. Vi har
här i kammaren tidigare haft anledning
att diskutera de omfattande tågindragningarna
på förortslinjerna. Det kan
verkligen ifrågasättas om dessa har varit
lämpliga, just därför att de medfört
att man har övergått från trafikmedlet
tåg till andra trafikmedel, vilka har sina
alldeles bestämda begränsningar och
olägenheter. Det kan också ifrågasättas
om det varit vettigt att SJ själv parallellt
med vissa järnvägslinjer har öppnat
busstrafik.

Nu står vi emellertid inför ett nytt
skede. De 19 offentliga utredningar, som

under detta sekel lär ha redovisats om
slorstockholmsområdets trafik, måste nu
leda till konkreta ställningstaganden. Då
man bedömer olika trafiklösningar,
måste man även se SJ-trafiken ur den
allmänna samhällsnyttans och samhällsekonomiens
synvinkel. För min del anser
jag att det finns anledning tro att
kommunikationsministerns initiativ är
avsett att vara konstruktivt och positivt
även i fråga om statens eget företag. Trafiken
inom vissa delar av stockholmsområdet
kan tillgodoses genom SJ och
anslutande busslinjer. Man har också
planerat och byggt upp den vidare utvecklingen
med detta som utgångspunkt.
Det måste snarast bringas klarhet i, om
dessa förutsättningar alltfort gäller och
om planerna skall fullföljas. Detta hör
till den del av frågekomplexet, som med
förtur måste angripas av den föreslagne
utredningsmannen. Spårbunden trafik
skall svälja en stor del av förorternas
behov; det säger man alltid. Användningen
av bilar och bussar begränsas av
de trånga infarterna och av svårigheten
att anlägga terminaler samt av de otillräckliga
parkeringsutrymmena i innerstaden.
Tunnelbanor är bekväma och
bra men knappast billiga att anlägga.
Icke desto mindre kommer de att få
stort utrymme i utvecklingsprogrammet;
det inser vi alla. Men då man gör avvägningar
mellan detta trafikmedel och
järnvägen, får det inte bli så att man
över hela linjen väljer det alternativ,
som faller på kommunernas lott att sköta
och anordna, och skjuter ifrån sig det
alternativ, som staten tidigare har svarat
för och alltfort skall svara för. Samhällsekonomien,
sedd i ett sammanhang,
måste bli avgörande.

Låt mig, herr talman, till slut summera:
Mitt ärende har varit att ge min
fulla anslutning till den samordning av
trafikapparaten i storstockholmsområdet
som förestår och likaså till att staten
på föreslaget sätt tar ledningen av
dessa ansträngningar. Jag vill emellertid
samtidigt betona att man inte bör

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

145

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

sträva efter att lösa alla frågor på en
gång utan att man också kan gå fram i
etapper och att man med förtur klarlägger
det statliga företagets insatser för
att därefter omgående planera de åtgärder
som kan komma i fråga, så att dessa
insatser blir effektiva, betraktade både
ur samhällsnyttans och den enskilda
människans synpunkt.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Det var visst herr Cassel
som trodde att järnvägsstyrelsen
inte skulle intressera sig för nedläggning
av trafiksvaga järnvägar i besparingssyfte,
när staten betalar förlusterna.
Jag tror inte att järnvägsstyrelsen
ser på denna fråga på det sätt som herr
Cassel gjorde gällande. Tvärtom får
man den uppfattningen att järnvägsstyrelsen
vidtar alltför långt gående besparingsåtgärder
till verklig skada för de
resande och i vissa fall gör det rent
olidligt för dessa att över huvud taget
begagna järnvägarna. Det tycks bakom
järnvägsstyrelsens nedläggning av järnvägar
ligga något slags politik som gör
att man liksom driver bort människorna
från järnvägarna.

De anslag det här är fråga om och
som kommer människorna till direkt
nytta är ju mycket blygsamma i förhållande
till anslagen för det militära försvaret.
Visserligen finns det bär ett
anslag för att täcka beräknad förlust
på omkring 200 miljoner kronor, men
det är dock fråga om en sträcka på
över 700 mil trafiksvaga järnvägslinjer.

Nu säger man att i blivande anslagsäskanden
för nästkommande år räknar
man med att kunna göra en besparing
på 15 å 20 miljoner kronor genom indragning
och andra besparingsåtgärder
i fråga om de järnvägar av trafiksvag
art som fortfarande är i drift.

Jag tror att sådana åtgärder kommer
att medföra mycket stora besvärligheter
och förluster inom de områden det
här gäller såväl för de enskilda människorna
som i övrigt. Järnvägarna,

även de trafiksvaga, har haft och har
fortfarande en mycket stor uppgift att
fylla, även om de ur affärsmässig synpunkt
för SJ :s vidkommande går med
en viss förlust, ty de kan ge utbyte på
andra områden. I de anföranden som
här har hållits har många vittnat att
det förhåller sig så.

Departementschefen har gjort ett uttalande
som ger anledning till viss oro.
Det återfinnes på s. 43 i föreliggande
utskottsutlåtande där det sägs: »Enligt
min mening bör trafikeringsplikten på
det trafiksvaga järnvägsnätet så snabbt
som möjligt nedbringas genom energiskt
fullföljande av nedläggningsprogrammet.
» Jag tror att den pisksnärten åt
järnvägsstyrelsen är mer än överflödig.
Det är angeläget att i detta sammanhang
understryka de uttalanden i motsatt
riktning som utskottet gör, vilka jag
emellertid inte skall citera utan endast
vill hänvisa till. Jag är rädd för att
järnvägsstyrelsen annars kommer att ta
fasta på sådana uttalanden som gjorts
av departementschefen i fråga om järnvägsstyrelsens
nedläggningspolitik.

Det finns anledning att bromsa upp
takten i denna politik och att på de
linjer som anses trafiksvaga ge en bättre
service än järnvägarna ger för närvarande.
Jag skall nämna ett exempel
på en sådan försämring av den service
som ges från järnvägens sida, vilket
exempel nog kan anses som ett typexempel
i fråga om driften på dessa
järnvägar.

Nyligen gjordes från befolkningen vid
en järnvägslinje i Värmland en framställning
angående belysning och uppvärmning
av hållplatser vid järnvägen.
Dessa ligger nu ofta nedkylda och
mörka, liksom överallt i motsvarande
fall, såsom framgår av en skrivelse från
järnvägsstyrelsen som jag återkommer
till. År det rimligt att hållplatser, där
det finns resande, skall ligga i mörker
och kyla? Man behöver bara tänka sig
hur det är ute i bygderna, där människorna
åtminstone i viss utsträckning

146

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

är beroende av järnvägarna. Även gamla
och sjuka människor kommer till en
sådan station, där det är mörkt och
kallt, eftersom där inte finns vare sig
ljus eller värme, trots att anordningar
härför är installerade. Är det verkligen
rimligt att människor i vårt land i stort
antal inte skall få begagna sig av de
möjligheter som ges, fastän det är så
lätt att få ljus och värme i väntsalarna
när sådant är installerat? Är det någon
i denna kammare som anser att det är
riktigt att allmänheten skall stå i mörkret
och frysa? Man får inte använda
ljus och värme. Gamla människor måste
stå i mörker och frysa medan de
väntar på tåg! Det är inte så ovanligt
med tågförseningar, det vet vi alla.
Hur det känns att stå i mörker, kyla
och yrsnö i oviss väntan när ett tåg
skall komma kanske vi inte alla har
erfarenhet av, men vi kan tänka oss in
i denna situation. Det är inte ovanligt
att tåget någon gång är försenat i timmar.

Man begärde sålunda hos järnvägsstyrelsen
tillstånd att använda de ljusoch
värmemöjligheter som fanns. Järnvägsstyrelsen
gjorde en undersökning
av hållplatserna utmed linjen och ljuset
kopplades på vid två hållplatser —
det skall erkännas. Men fortfarande blev
nio hållplatser utan belysning och värme.
Järnvägsstyrelsen har i en skrivelse
motiverat sitt beslut. Det kan i detta
sammanhang vara värdefullt att ta del
av den skrivelsen, ty av den framgår
järnvägsstyrelsens hela politik när det
gäller att skapa försämrade förhållanden.
Det heter: »Frågan om nedläggning
av trafiken på järnvägslinjen
Bengtsfors—Arvika är f. n. under Kungl.
Maj :ts prövning. I detta liksom i andra
motsvarande fall är det angeläget att
på allt sätt söka minska kostnaderna
för driften. — En del av hållplatserna
har så ringa trafik att de utan större
olägenheter kunnat läggas ned redan
nu. Distriktschefen har ansett nödvändigt
att i möjligaste mån minska kost -

naderna för driften genom uppsägning
av vissa abonnemang för leverans av
elenergi för belysning och uppvärmning.
Härigenom anpassas standarden
på denna linje efter de riktlinjer, som
gäller för andra närbelägna linjer med
samma trafikfrekvens. — Följande riktlinjer
har varit vägledande i denna
fråga.» Nu kommer det intressanta. Under
rubriken »Belysning» står följande:
»Hållplats förses inte med belysning,
därest inte sådan är anordnad på
väg eller gata till hållplatsen eller antalet
påstigande i medeltal per dag vid
något tåg under den mörka delen av
dygnet uppgår till ca 10 st. Uppvärmning.
Uppvärmning av tillslutet väntutrymme
anordnas som regel endast i
undantagsfall. Resandefrekvensen bör
uppgå till minst 30 påstigande per dag.»

Innan jag övergår till att granska
dessa siffror litet närmare vill jag beröra
tågtiderna. Jag skall anföra ett
exempel. Klockan 8.24 avgår från Arvika
mot Stockholm ett tåg som stannar
vid olika stationer utmed linjen. Tåget
på den järnvägslinje som är ansluten
till den här aktuella banan kommer
in 8.35 — sålunda 11 minuter efter
det att det tåg har avgått som man
skulle följa med. Kan någon säga att
det är riktigt att bestämma tidtabellen
på det sättet om man vill försöka skapa
möjligheter att begagna järnvägsförbindelsen?
Jag skulle vilja be kommunikationsministern
att verkligen
granska dessa förhållanden. Jag kan
inte föreställa mig att de har redovisats
för utskottet så att utskottet verkligen
känner till vilken politik järnvägsstyrelsen
begagnar för att få ned
resultatet — ty något annat kan det ju
inte vara fråga om. Jag har velat begagna
detta tillfälle att belysa frågan
genom att citera den skrivelse som har
kommit mig till handa.

Vad betyder det nu att antalet påstigande
per dag skall uppgå till minst 10
stycken för att en hållplats skall få
vara upplyst? Ja, 10 påstigande per dag

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

147

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

blir ju 300 per månad. Man kan också
säga att antalet påstigande i regel motsvaras
av ett lika stort antal avstigande.
Då kommer vi fram till ett antal
på- och avstigande som uppgår till 600
i månaden eller 7 200 om året för att
man skall få ha belysning på anhalten.

Om vi ser på bestämmelserna om
uppvärmning kan vi konstatera att det
skall vara fråga om minst 30 påstigande
passagerare per dag, alltså 60 påoch
avstigande eller sammanlagt 21 600
resande per år, för att väntrummet vid
hållplatsen skall få värmas upp.

Detta är orimliga, ovärdiga och för
vanliga människor nästan obegripliga
bestämmelser. Det är väl ändå inte så
ont om elektrisk kraft att de som bor
ute i bygderna skall behöva utsättas för
sådana förhållanden under den tid de
i alla fall använder järnvägen.

Skulle någon ledamot av utskottet eller
kammaren vilja stiga upp här och
säga: »Vi känner till dessa förhållanden
och vi anser det rimligt och befogat
när departementschefen talar om
att trafikeringsplikten i fråga om det
trafiksvaga järnvägsnätet bör nedbringas
genom ett energiskt fullföljande
av nedläggningsprogrammet.» Jag tror
inte att kommunikationsministern är
medveten om vad som verkligen försiggår.
Det är därför nödvändigt att man
bestämt säger ifrån att det måste bli
en annan ordning.

Jag vill alltså än en gång vädja till
kommunikationsministern att han måtte
närmare studera förhållandena och
något dämpa takten i den politik som
bedrivs av järnvägsstyrelsen.

Till sist vill jag säga att jag kan helt
ansluta mig till reservationen under c)
som avser motiveringen under A V. När
reservanterna vill utbyta uttrycket »en
ändrad inställning» mot »en hårdare
inställning», ligger väl däri en liten anvisning
om att man måste gå mänskligt
fram och åstadkomma vissa lättnader
för trafikanterna. Reservanternas mening
är väl att orden skall tolkas så -

som en mjukare inställning — så har
åtminstone jag sett reservationen.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
reservationen under c) beträffande
punkt A V.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag skall i korthet ta
upp en detalj som har berörts i motionerna
nr 810 i första kammaren och
979 i denna kammare. Motionärerna föreslår
att lättnader skall införas redan
från den 1 juli 1964 så att lastbilar, som
trafikerar mjölklinjer utan att inneha
trafiktillstånd, skall kunna få utfyllnad
med andra transporter och på så sätt
få bättre lönsamhet och eventuellt även
kunna utföra mjölktransporterna billigare.

Utskottet anser att det i propositionen
upptagna förslaget innebär en
lämplig avvägning och att motionsförslaget
kan tillkomma i en senare etapp.
Utskottet anför: »Om mera väsentliga
delar av transportområdet helt undantas
från förordningens tillämpning
skulle detta medföra, att lämplighetsprövningens
syfte förfelas. Vidare skulle
det i praktiken bli svårt att hålla reda
på vilka transporter som faller inom
YTF :s tillämpningsområde.»

Många gånger kan det vara bra att
skynda långsamt, men i detta fall är en
uppmjukning i enlighet med motionärernas
önskemål väl motiverad. Transportören
skulle ha möjlighet att fylla ut
håltimmar med andra transporter, och
detta skulle medföra ett bättre ekonomiskt
underlag för hans företag och således
kanske även betyda billigare
transporter. Särskilt när det gäller
transporter från bygder som ligger
långt från mejerierna skulle åtgärden få
den största betydelse. Många transporter
som nu måste utföras med annat fordon
skulle kunna ske med mjölkbilen.

Herr talman! Jag har endast önskat

148

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

understryka dessa synpunkter. Utskottet
har inte tillmötesgått motionärernas
önskemål. Det finns ingen utarbetad
lagtext, och jag kan således inte yrka
bifall till motionerna. Jag kan dock inte
underlåta att framhålla att här ånyo
fått försvinna ett tillfälle att ge de på
den mera avlägsna landsbygden bosatta
betydelsefulla lättnader. Att låsa fast
situationen genom otidsenliga bestämmelser
— som dock förutsättes försvinna
i framtiden — är knappast i enlighet
med utskottets förslag i övrigt. Utskottet
hade bort mera beakta i motionerna
framförda synpunkter till fördel
just för de mera avlägsna bygderna.

I detta anförande instämde herr Hedin
(h).

Fru TORBRINK (s):

Herr talman! Tidens lösen på olika
områden är ju annonsdrive och det gäller
även SJ. Man brukar i tidningarna
se en annons där det heter: »Så lugnt
att han tog tåget.» Ja, det är lugnt att
kunna göra det, men svenska folket har
ju blivit utsatt för eu så omfattande
järnvägsamputation att många inte
längre har möjlighet att ta tåget. Det är
då också ganska förklarligt att den som
kommer från en landsända, vilken alltid
ansetts vara kommunikationsmässigt
missgynnad, vill slå vakt om vad
som finns kvar och om möjligt söka förbättra
situationen.

Nere i vårt län får man ofta höra:
»Ni som sitter i riksdagen och som har
hjälpt till med att lägga ned våra järnvägar
borde resa ut till oss i bygderna
och se hurudana vägar vi har.» Det är
inte så lätt för oss att behöva lyssna
till detta. Och om man gör detta så
måste man erkänna att folk har rätt.

Busstrafik har ju tillkommit såsom en
ersättning för järnvägarna och jag skall
också gärna erkänna att vägarna undan
för undan har blivit bättre; det har
nedlagts mycket och gott arbete på utbyggnad
av vägnätet. Bussarna kan också,
såsom framhållits från olika håll,

trafikera delar av bygder som järnvägarna
inte kunde nå.

I detta sammanhang får man emellertid
inte glömma att våra landsvägar
inte är så trafiksäkra som de borde
vara. När vi talar om trafikens liberalisering,
bör vi ta hänsyn till att trafiken
på våra vägar blivit mycket hetsigare
och att vägnätet inte överallt är
fullgott. Och ju hetsigare trafiken blir,
desto fler olyckor inträffar det. Detta
är också en synpunkt, som man bör ta
fasta på särskilt när det gäller en debatt
som denna.

Jag vill också hålla med dem som
om personbefordran med bussar sagt
att det — fast det i många stycken kan
vara bra — inte alltid är så väl ordnat
för de människor som är hänvisade till
att färdas med bussar. Alla har ju inte
bil, och för övrigt kommer vi så småningom
upp i en ålder då vi inte längre
vill köra bil i vilket väglag som helst.
Det är inte så trevligt för en gammal
människa att i mörker och snösörja stå
vid en vägkant och vänta på en buss.
Någon kanske invänder att de gamla
vanligen inte ger sig ut på kvällarna
eller i dåligt väder. Men man har kanske
besökt sina barn och får sedan lov
att ta bussen hem. Vid busshållplatsen
som vanligen ligger vid allmän väg
finns det möjligen ett vindskydd men
ofta inte ens detta. Där går också den
övriga trafiken med oförminskad fart.
Även om den i somliga delar av vårt
land inte är så stor, är den dock besvärlig
för dem som skall vänta på bussen
och inte har någonstans att gå in.
Kanske det dessutom snöar och regnar.
På Öland finns det ganska typiska exempel.

Det är en förutsättning för god personbefordran
med buss att man har
möjlighet att vänta på bussen under
hyggliga förhållanden. I dag har det
sagts att järnvägen inte har råd med
uppvärmning av de mindre hållplatserna.
Det finns busshållplatser som ligger
alldeles intill gamla järnvägshåll -

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

149

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

platser. Där finns ett hus, men man har
ingen möjlighet att komma in och vänta.
Den saken finns det bevis för.

Frågar man en amputerad människa
hur hon känner sig svarar hon: »Det
går förhållandevis bra.» Det har nu
skett så många små amputationer att vi
börjar vänja oss. Jag förstår att SJ har
trycket på sig att försöka vara ett så
rationellt och ekonomiskt bärkraftigt
företag att det kan försvara sig inför
Sveriges riksdag. Ute i våra kommuner
och samhällen måste vi emellertid se
till att medborgarna har kommunikationer
till sitt förfogande, och vi får
inte alltid snegla åt bärigheten. Förhållandet
borde vara likadant för järnvägarna.

I vår landsända har vi blivit begåvade
med smalspåriga järnvägar. De tillkom
på enskilt initiativ. Många drog
en lättnadens suck när staten övertog
linjerna och trodde att förhållandena
nu skulle bli bättre. Så har inte blivit
fallet. Ingen kan direkt lastas för det;
det är bara tidens gång. Man må ändå
ha den förhoppningen att de hänsyn
skall tas som går att ta till möjligheten
att göra denna bygd attraktiv från lokaliseringssynpunkt.
Vi vill inte vara
en glömd bygd som industrien aktar
sig för.

Vi hör ofta människor säga: »Där
nere är kommunikationerna så dåliga.»
Fortfarande tror dock både jag och
många som är mera kunniga att järnvägarna
inte har spelat ut sin roll ens
nere hos oss. Vi önskar givetvis att de
skall breddas. I dagens läge har vi emellertid
att ta ställning till frågan om
Torsås-järnvägen. Vi har motionerat om
att den skullle överföras från B-listan
till A-listan. I detta sammanhang har
det förekommit så många uppvaktningar
och mer eller mindre välmotiverade
protestskrivelser att jag inte behöver gå
närmare in på saken. Det är inte så att
vi vill ha järnväg för järnvägens egen
skull, utan vi vill kunna begagna den.
Man får akta sig för att — visserligen

under ekonomisk press — försämra
möjligheterna att begagna den järnväg
som finns, ty det är precis som att säga:
»Nu ser ni att det är värdelöst, det finns
ingen återvändo. Gå och riv upp spåren
bara!» Åtminstone opinionen i våra
bygder tycker att det verkar som om
man sagt så. Det hade kanske varit motiverat
ur SJ:s synpunkt, men allmänheten
anser inte att det är motiverat
ur trafiksynpunkt.

För närvarande är man i järnvägsmannakretsar
i Kalmar ganska bekymrad
därför att SJ:s organisationskommitté
framlagt förslag om förflyttning
av järnvägstjänstemän med administrativa
uppgifter från Kalmar till andra
håll. Man är misstänksam och befarar
att det kommer att gå likadant med ytterligare
järnvägar: »Vi skall bli järnvägslösa
här i vår landsända», heter det.

Själv vill jag inte hoppas på det, utan
jag hoppas att vår kommunikationsminister,
som ju är promoverad till doktor,
blir överläkare i detta fall och ser
till att inte underläkarteamet kör för
hårt med amputationerna utan tar fram
antibiotika och alla andra möjligheter
som står till buds för att rädda järnvägarna.
Det kan visa sig att järnvägarna
om några år kan vara nyttiga att ha,
och jag hoppas att det alltså åtminstone
blir ett dröjsmål.

Jag yrkar bifall till reservationen d)
vid punkt B.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! De principer som rullas
upp i den proposition, som föranlett
utskottsutlåtan det, är inte helt entydiga.
Vi har därför väckt en motion, där
vi särskilt satt fingret på några punkter.
Konkret innebär det att vi vill att
staten skall upprätthålla det tidigare
beslutet om breddning av två järnvägar
i östra Småland och att man till
dess man kan finna en helhetslösning

150

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

för storstockholmstrafiken försöker
åstadkomma en taxemässig samordning.

Det första förslaget avvisas som bekant,
och det föreligger reservationer
liksom andra motioner i detta sammanhang.
Jag vill om utskottsutlåtandet
i denna del bara säga, att det blir ett
dåligt budskap för en bygd som behövde
bättre kommunikationer i stället
för sämre.

Jag vet att utskottet åberopar en mycket
pessimistisk statistik för sin rekommendation.
Men det är väl uppenbart
att eu sådan negativ statistik är den
enklaste sak i världen att åstadkomma.
Hade man lagt ned järnvägarna,
hade man fått en hundraprocentig
minskning av trafiken på en gång. Nu
har man inte lagt ned dem men man har
reducerat trafiken och försämrat servicen
på alla möjliga områden. Så
gnuggar man sig i ögonen och säger:
»Titta hur statistiken bär sig åt — en
sådan statistik gör det rent ansvarslöst
att upprätthålla trafiken!» I många fall
går det till på det sättet.

För östra Småland, där det verkligen
behövs all möjlig stimulans och där
en lokaliseringspolitik borde genomföras
med uppgift att lyfta upp näringslivet
litet, är det kanske en tröst i bedrövelsen
att utskottet ändå skrivit så
pass positivt i fråga om en ölandsbro.
Vi har inte i detta sammanhang fört
fram det kravet, men i andra sammanhang
har vi försökt aktualisera det.

Till den andra delen av vårt förslag
kan jag inte säga att utskottet varit
negativt, eftersom det intagit en relativt
positiv hållning. Viktigare är kanske
ändå de nya principer som regeringen
här lanserar för statens järnvägars
verksamhet. Man vill dela upp
verksamheten i en affärsmässig och en
subventionerad, s. k. trafiksvag, del.
Och planerna skall genomföras i tre
etapper med två år mellan varje etapp.
Den enda synpunkt utskottet har fäst
sig vid utöver den s. k. räntabilitetssynpunkten
är totalförsvarets. Det är

bara i vår motion som de nya principerna
har ifrågasatts. Detta framhåller
också utskottet. I stället för att avveckla
vill vi effektivisera SJ:s verksamhet.
Det är den stora skillnaden i betraktelsesättet
i detta fall.

Sedan vill jag säga att talet om SJ
som ett fritt konkurrerande företag väl
ändå kommer litet väl sent. Sådana
synpunkter har ju inte tidigare fått vara
vägledande för SJ:s verksamhet. Enligt
salig Dumbom var det märkligt att floderna
alltid söker sig till de stora städerna,
men när jag ser på SJ:s tidigare
verksamhet slår det mig att man haft
en underbar förmåga att dra järnvägslinjerna
just genom ödebygder, där det
aldrig har bott några människor, och
att totalt bortse från alla ekonomiska
och rationella synpunkter vid planeringen
av järnvägstrafiken. Vi behöver
bara se på förhållandena i Norrland
för att få ett exempel på att denna idiotiska
järnvägspolitik har bromsat utvecklingsmöjligheterna
där och hur den
i dag kanske är en av de starkaste orsakerna
till den avveckling av näringar
och mänskliga levnadsbetingelser som
nu pågår däruppe.

Det är de militära synpunkterna som
har fått bestämma. Därför har vi nu i
Norrland två järnvägslinjer, av vilka
ingen går i närheten av några befolkningscentra.
Båda har dragits genom
ödemark, utan mänsklig bebyggelse och
med svaga möjligheter att bygga upp
livskraftiga näringar. Visserligen har
vi också ostkustbanan, men den har tillkommit
på privat initiativ. Och betecknande
är att den inte går längre norrut
än till Härnösand. Det måste vara mycket
ofördelaktigt för SJ att under sådana
betingelser konkurrera med andra
företag.

Nu kan det invändas att dessa järnvägar
byggdes i slutet av förra århundradet,
men jag undrar om det är
bättre i dag. Vi har försökt lansera
idén med en kustjärnväg i övre Norrland.
Efter byggandet av Norrbottens

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

151

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

järnverk syntes det sannolikt att man
i kustområdena norr och söder om
Luleå skulle kunna skapa en bas för en
manufakturindustri som bygger på
Norrbottens järnverk, om man droge en
kustjärnväg genom de egentliga befolkningsområdena.
Och när opinionen härför
slutligen blev så stark att motståndet
mot den tanken bröts ned, hur gjorde
man då? Jo, man byggde en järnväg
genom ödemarken ut till ett kustsamhälle.
Därmed förfuskades hela idén —
ja, man gjorde hela projektet till ett blodigt
hån, med hänsyn till alla de förväntningar
och förhoppningar som knutits
till den järnvägen. Det skall vara
militära synpunkter som skall få bestämma
att statens järnvägars verksamhet
drives under de ofördelaktigaste förhållandena
för både SJ och de människor
och bygder som beröres av trafiken! Vad

sedan angår SJ :s fria konkurrens
vill jag relatera en enda episod, som
illustrerar hur den fungerar. Det var
en järnvägsman som skulle förflyttas,
och enligt reglerna skulle SJ då betala
fraktkostnaden. Men där satte den fria
konkurrensen in, och en konkurrent
lämnade in ett något lägre anbud än
SJ:s eget. Följden blev naturligtvis att
konkurrenten fick utföra flyttningen.
Sådana exempel ur levande livet kan
man hitta många. De visar alla hur
stupid principen är i sin praktiska tilllämpning.
Det är alldeles givet att det
inte kan vara affärsmässigt för SJ att
driva verksamheten på det sättet. Det
måste vara raka motsatsen.

Jag förstår emellertid att högerns talesmän
i denna kammare är förtjusta i
principen om den fria konkurrensen.
Man frågar sig bara: Fri konkurrens
med vem? I realiteten blir det ju så,
att i de begränsade områden där det
verkligen är lönande för någon annan
att konkurrera med SJ, där lämnar
principen om den fria konkurrensen
fältet fritt för denne andre konkurrent.
Och konsekvensen blir givetvis då att

SJ förlorar. Det kan man finna hur
många bevis för som helst.

Vidare innebär principen att man
ökar antalet s. k. trafiksvaga områden,
där subventionering blir oundviklig, såvida
ej SJ lägger ned hela sin verksamhet.
Kan dylika principer — som statens
järnvägar skall utforma sin framtida
verksamhet efter — verkligen vara
genomtänkta?

Inte minst märkligt tycker jag det är
att landets utan jämförelse starkast trafikerade
och tätast befolkade del på
detta sätt kommer att överföras till de
subventionerade och trafiksvaga områdena.
Jag kan nämligen inte dra någon
annan slutsats av det betrakelsesätt
man lägger på trafiken i Storstockholm.
Den omfattar ett område, där mer än
en sjundedel av landets invånare bor,
där folkökningen i genomsnitt är 10 000
människor om året och där man kan
registrera 70 miljoner resor årligen,
spårvagnsresor oräknade. I det området
finns ett tiotal konkurrerande trafikföretag,
och om man vill ha ett skolexempel
på hur statens järnvägar inte
skall bruka sin s. k. monopolställning
och hur den fria konkurrensen icke
bör utvecklas, så skall man gå till det
området. Vi har tre dominerande företagsenheter
inom detta område: statens
järnvägar, Stockholms spårvägar
samt de Wallenbergska trafikföretagen.

Stockholms spårvägar anlägger en social
syn på trafiken, och det leder till
att man, om man löser månadsbiljett,
för 31 kronor i månaden kan åka 22
kilometer jämte retur per dag. På statens
järnvägar kan man för samma pris
åka 10 kilometer jämte retur och hos
Wallenbergsföretagen kan man för ifrågavarande
belopp åka 5—8 kilometer
jämte retur per dag. Låt mig ta några
konkreta exempel!

Gustavsberg måste ju numera räknas
till storstockholmsområdet. Människorna
bor inte i någon större utsträckning
i själva Stockholm men arbetar i staden
och är piskade att söka sig dit varje

152

Nr 38

Onsdagen den 11 december 1963

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

morgon och resa därifrån på kvällen.
Månadsbiljett tur och retur Gustavsberg—Stockholm
kostar 114 kronor.
Priset för månadsbiljett tur och retur
Tyresö—Stockholm är 104 kronor, från
Boo till Stockholm kostar månadsbiljett
90 kronor, från Saltsjöbaden 79 kronor,
från Vallentuna 58 kronor och från
Märsta 70 kronor. Därtill kommer resor
i själva Stockholm. Man förstår vilken
oerhörd belastning dessa resekostnader
är för människorna.

Statens järnvägar för den politiken —
i den mån det finns konkreta exempel
där konkurrensföretag verkligen skapats
— att man avvecklar sambandet
även mellan egna företag. Inom storstockholmsområdet
är det ju nödvändigt
att ha ett system med fri övergång.
Statens järnvägar gör emellertid tvärtom.
För någon tid sedan slopade man
exempelvis möjligheten till fri övergång
mellan järnväg och buss för sträckan
Sundbyberg—Stockholm. Följden blev
att taxan sprang upp från 95 öre till
kronor 1:70. Flera liknande exempel
kunde anföras.

Jag menar, herr talman, att det finns
verkligen andra synpunkter än räntabilitetssynpunkterna
och de rent militära
synpunkterna när det gäller utformningen
av trafiken. Det finns sociala
synpunkter och det finns näringspolitiska
synpunkter som måste tillmätas
minst lika stor vikt.

För storstockholmsområdets vidkommande
är såvitt jag förstår det enda
rimliga att statens järnvägar verkligen
får monopol och tillsammans med
Stockholms spårvägar har hand om trafiken.
Det första som borde göras är
att inlösa Wallenbergföretagen, så att
åtminstone ett steg mot samordning
av trafiken tas — en samordning av
tidtabeller, av priser, av övergångsbiljetter
etc.

Detta kan ske med god vilja, men
det kan inte ske enligt de principer
man här försökt ställa upp. Jag tror att
statens järnvägar i stället för att lansera
ett program, som innebär en in -

skränkning av statens järnvägars verksamhet,
skulle satsa på den rakt motsatta
linjen. Jag kan inte förstå annat
än att det är en oerhörd kortsynthet
när man inom stockholmsområdet inför
investeringsstopp för järnvägarna. Visserligen
har man ett slags motivering
—• man skall tvinga 10, 15, 20 eller kanske
25 kommuner att ge ekonomiska bidrag
för att subventionera trafiken. Jag
tror emellertid att den motiveringen
är ohållbar, och framför allt tror jag
att man genom att införa ett investeringsstopp,
innan förhandlingar inleds,
bara skadar statens järnvägars intressen
och motverkar strävandena mot en god
ordning.

Vi menar att man skall göra SJ till det
dominerande företaget och se till att
detta plotter med olika företag försvinner.
Man skall satsa på bättre trafik,
försöka minska bilbehovet i stället
för att öka det inom denna räjong,
verkligen övergå från ord till handling
när det gäller att åstadkomma pendeltrafik.

Nu skall tydligen en kontaktman tillsättas,
vilken skall åtminstone inleda
arbetet med att åstadkomma förbättringar.
Kommunikationsministern har
ju för ett år sedan uttalat sig mycket
positivt om nödvändigheten av att vidtaga
åtgärder. Naturligtvis bör varje litet
steg hälsas med glädje. Ännu har vi
emellertid inte sett så mycket resultat.
Vi önskar i alla fall vederbörande lycka
till och hoppas att kommunikationsministern
och regeringen skall komma
över den kluvenhet som består mellan
å ena sidan dessa nya principer för
SJ :s verksamhet och å andra sidan viljan
att verkligen ta krafttag för att lösa
storstockholmsproblemen.

Herr talman! Jag yrkar inte bifall
till vår motion på grund av att en del
av de synpunkter vi framfört tagits
upp i reservationerna c och d.

Herr FRIDOLFSSON (s):

Herr talman! Utskottet har tydligen
bemödat sig om att behandla föreliggan -

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

153

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

de proposition med grundlighet. Ändå
saknar jag för min del i utlåtandet den
intressanta frågeställningen, vilken metod
som kan tänkas vara den rätta för
att ge stimulans till en på industrier
underförsörjd landsdel. Utskottet anser
att järnvägen mellan Kalmar och Karlskrona
bör läggas ner, eftersom den inte
är lönsam. Ingen kan väl på allvar tro,
att delta kan innebära något slags stimulans.
En förbättring av järnvägstrafiken
skulle däremot kunna bli en
av de injektioner östra Blekinge och
södra Kalmar län behöver för att ansluta
sig till den allmänna industriella
utvecklingen. Denna sida av frågan berörs
emellertid inte alls i utskottets bedömning.
Det är inte för mycket sagt
att detta är en brist.

Nog ligger det en motsägelse i det
förhållandet, att både länsmyndigheter
och lokala myndigheter i sydöstra Sverige
energiskt arbetar på industrilokalisering
till denna landsända samtidigt
som man i riksdagen tar initiativ till
att försämra kommunikationerna och
föreslå nedläggande av en befintlig järnvägslinje.
Man stimulerar inte företagare
till att etablera sig i en bygd, såsom
t. ex. sydöstra Sverige, där det
finns ett betydande överskott av arbetskraft,
om man dömer en järnvägsförbindelse
inom området att försvinna.
En sådan åtgärd måste ovillkorligen
göra det svårare för de lokala myndigheterna
att ordna sysselsättning och
försörjning för befolkningen. I östra
Blekinge förekommer fortfarande eu
nettoutflyttning i de aktiva åldrarna,
trots en betydande nyetablering av industriföretag
under de senaste tio åren.

Från såväl industriföretag som fackliga
organisationer har framförts klagomål
över beslutet om nedläggande av
järnvägen Karlskrona—Kalmar. De som
företräder de fackliga organisationerna
är rädda för att detta nedläggande kommer
att skapa ytterligare svårigheter att
bereda befolkningen i dessa trakter försörjning.
Det är inte så lätt att få in -

dustrier att lokalisera sig till dessa
bygder, om kommunikationerna försämras.
Man befarar också att det kommer
att bli svårare för de nuvarande industrierna
att bygga ut. Det finns en
ganska stor arbetskraftsreserv i östra
Blekinge och södra Kalmar län, och vi
anser att myndigheterna bör se till att
denna också kan utnyttjas.

Vi anser att bättre kommunikationer
i denna landsdel skulle skapa större
möjligheter för en industriell utveckling
och därmed ett utnyttjande av den
arbetskraft, som nu vid många tillfällen
får gå sysslolös. Vi befarar också att
den föreslagna nedläggningen av järnvägarna
kan skapa en ökad arbetslöshet
i dessa trakter.

Herr talman! Vi har debatterat denna
fråga hela dagen, och vid denna
sena tidpunkt vill jag inte förlänga
debatten med ytterligare synpunkter,
även om jag skulle ha velat framföra
många utöver dem som jag lämnat,
och jag vill sluta med att yrka bifall
till reservation d) av herr Larsson,
Nils Theodor, m. fl.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Det är många förhållanden
som i dag tagits upp i denna
debatt. Spörsmålen omkring glesbygder
och avfolkningslän har behandlats, och
till »tragiken» hör också att utskottets
ordförande är en varm talesman för
lösandet av problemen i samband med
just dessa frågor.

Det är i och för sig inte så egendomligt
att vi tar upp dessa frågeställningar
i detta sammanhang'', något som
också har påpekats flera gånger under
debatten. Det är både vår rättighet och
skyldighet att säga ifrån vad som rör
sig ute i de olika landsdelarna, när så
viktiga ärenden som det nu är fråga
om kommer upp till behandling i Sveriges
riksdag.

På detta stadium av debatten är det
väl inte någon av kammarens ledamöter
obekant, att sydöstra Sverige har

154

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

stora bekymmer både då det gäller lokaliseringspolitiken
och trafikproblemen.
Det torde vara alldeles uppenbart
att det måste åstadkommas en samordning
av dessa båda frågor. Detta framhålles
också gång på gång av utskottsmajoritetens
skrivning i det utlåtande
som vi nu behandlar. Det är bara att
hoppas att så också kommer att bli
fallet, när besluten skall verkställas.

Det kan inte vara konsekvent, att man
med ena handen —• såsom förordas i
betänkandet om lokaliseringspolitiken
-— delar ut 800 miljoner kronor på fem
år och med den andra på sätt som nu
föreslås försvårar möjligheterna att genomföra
de intentioner som kommer
till uttryck i detta betänkande. Jag vill
påpeka att förslaget för Kalmar län
innebär att ungefär 40 procent av järnvägsnätet
kommer i farozonen. Det torde
knappast finnas någon annan landsdel
som kan uppvisa en liknande struktur
på detta område, möjligen med undantag
av Gotland, vars järnvägsnät är
helt nedlagt.

Jag bestrider ingalunda att kommunikationsfrågorna
liksom allting annat
måste följa med i utvecklingen. Det är
nödvändigt att se över trafikproblemen.
Att vi i allt större utsträckning övergår
från järnvägstrafik till landsvägstrafik
är i och för sig inte så egendomligt.
Jag vill emellertid också, herr talman,
påpeka — vilket också utskottet
gjort på olika punkter av sitt utlåtande
— att förutsättningen för att man skall
nedlägga en järnväg är att man klarar
av trafikproblemen på ett riktigt sätt
genom landsvägstrafik, så att dessa problem
inte förvärras för bygd och län.

Jag skall heller inte förneka att den
pulsåder i Kalmar läns vägnät vilken
utgörs av E 15, som går längs kusten,
har en god standard. Men det finns också
i Kalmar läns inland mycket att
göra för att upprusta vägnätet. Må denna
upprustning komma till stånd i samband
med den översyn som utlovas från
departementschef och utskott rörande

nedläggandet av de trafiksvaga bandelarna,
oavsett i vilken del av Sverige
dessa är belägna.

De regionala undersökningar, som
departementschefen talar om och som
är avsedda att skapa bästa möjliga trafikservice,
bör också ta upp frågan om
den genomgående fraktberäkningen. Jag
tycker att den delegationen också -—•
något som även utskottet förordar —
bör ta ställning till Gotlands trafikproblem.
Det finns här en klart positiv
inställning från utskottets sida som jag
är tacksam för och som jag inte har någon
som helst anledning att polemisera
emot.

På s. 70 talar utskottet om verkningarna
av järnvägsnedläggandet och åberopar
därvid departementschefen. Man
säger, att erfarenheterna av hittills genomförda
nedläggningar har visat att
det, trots de farhågor som i skilda sammanhang
yppats om de negativa verkningarna
av järnvägsnedläggelser, varit
möjligt att genom trafikomläggning skapa
en tillfredsställande trafikservice till
lägre samhällsekonomisk kostnad,
o. s. v. Huruvida en tillfredsställande
trafikservice skapats kan det ibland
råda olika meningar om. De som här
uppe har hand om avgörandet kan ha en
åsikt, medan man i berörda trakter har
en annan. Jag vill emellertid ingalunda
bestrida att de samhällsekonomiska konsekvenserna
kanske bäst bedöms av statens
järnvägar och departementschefen.
När dessa beslut skall fattas bör man
dock ta sig en allvarlig funderare på,
huruvida det verkligen blir en tillfredsställande
trafikservice när en järnväg
läggs ner.

När det gäller taxepolitiken har jag
deltagit i en motion. När man, som utskottet
föreslår, gör en utredning beträffande
verkningarna av den första
och andra etappen av den reform som
riksdagen nu står i begrepp att besluta,
bör man inte glömma frågan om taxepolitiken.
Utskottet skriver på s. 66 och
67, att det inte är särskilt lämpligt med

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

155

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

plötsligt genomförda kännbara höjningar
av fraktavgifterna, eftersom sådana
försvårar verksamheten för företagen
på de orter som berörs av en omläggning
från järnvägstrafik till landsvägstrafik.
Jag skulle här vilja göra den
invändningen, att det nog inte är enbart
de plötsligt genomförda höjningarna
som är av betydelse. Taxehöjningar
blir kännbara för företagen, även om
de smyger sig på företagen. Det är ju
ändå förhållandet mellan fraktsatserna
för företag belägna i olika delar av
vårt land som är avgörande för om ett
företag i längden skall kunna fortsätta
eller inte. Detta är en oerhört betydelsefull
fråga. Vad det gäller är om
företagsamheten skall kunna fortsätta
i de landsdelar som redan förut är
hårt trängda och i synnerhet om vi genom
en aktiv lokaliseringspolitik skall
kunna förbättra företagsamheten i vissa
landsdelar.

Jag är tacksam för vad utskottet skriver
på s. 68 och 69 om ölandsbron.
Jag vill emellertid göra en gensaga till
utskottets kallsinnighet när det gäller
frågan att genom en ändring av allmänna
väglagen möjliggöra en kommersiell
broförbindelse. Man åberopar den
utredning som säger att det enbart för
detta fall inte finns något skäl att göra
en sådan ändring. Utöver de principiella
synpunkter som framförts av herr
Cassel m. fl. vill jag framhålla att »enbart
detta fall» dock berör över 20 000
människor som är bosatta på Öland.
Hur många fall det gäller bör ha mindre
betydelse än om en ändring i och för
sig är riktig eller inte. Jag kan inte
finna annat än att vi i detta avseende
bör ha valfrihet att gå den ena eller
andra vägen. Jag hoppas att utskottet
skall få rätt i sin förhoppning att
Ölandsbron skall komma med i nästa
femårsplan. Men om så inte blir fallet,
bör de ölänningar och även de fastlandsbor
som har intresse för denna
bro kunna ta upp frågan utan att hindras
av en bestämmelse i allmänna väglagen.

Jag yrkar bifall till reservation c) av
herr Bengtson i Solna beträffande motiveringen
till p. A V, till reservation d)
av herr Nils Tlieodor Larsson m. fl.
beträffande p. B samt till reservation
e) av herr Cassel beträffande p. D.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Denna trafikproposition
som föregåtts av en långvarig utredning,
innehåller förslag vilkas praktiska
genomförande måste få konsekvenser
icke minst för berörd personal inom
trafikföretagen.

Statens järnvägar är redan i full
verksamhet med att genomföra en redan
beslutad omorganisation. De nya
riktlinjerna för den förestående trafikavvägningen
mellan olika transportmedel
ställer också statens järnvägar inför
svåra uppgifter men erbjuder också
helt andra möjligheter i konkurrensen
mellan de spårbundna trafikmedlen och
lan d s vägstrafiken.

Denna nyordning inom järnvägsområdet
medför helt naturligt stora förflyttningar
i synnerhet för de järnvägsanställda.
En stor del av personalen
måste bryta upp från stationeringsorter,
där de under många år känt sig
hemma och där många av dem byggt
egnahem och trott sig få vara kvar under
sin aktiva tjänsteutövning.

Jag vågar utgå från att kommunikationsministern
kommer att tillse att all
nödig hänsyn kommer att tas och att
ledningen så långt det är möjligt underlättar
för berörda befattningshavare
att genomföra förflyttningar på för båda
parter bästa sätt och utan alltför stora
slitningar och svårigheter.

Vi har också en varm förhoppning
att den »kollektivbiljett» som statsrådet
så målande beskriver skall få inbegripa
de Dala-järnvägar, som nu är
i farozonen för nedläggelse.

Här är det fråga om bandelar som
tillkommit under stora ekonomiska uppoffringar
från kommunernas sida. Vi
har järnvägssträckor inom Dalarna, som
för oss direkt ut i fjällvärlden. Icke

156

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

minst mot bakgrunden av den ökade
fritiden och människornas behov av avkoppling
är det av stort värde att fjällvärlden
med sina rika möjligheter står
till förfogande. Med all respekt för bilismens
expansion, kommer det alltid
att finnas många medborgare som föredrar
det tryggare färdmedel som järnvägen
utgör.

Utskottet framhåller att spörsmål, som
här påtalats, skall samordnas med lokaliseringspolitiken
när det gäller att
uppehålla från lokaliseringjssynpunkt
önskvärd, olönsam järnvägstrafik. Jag
ber att få ansluta mig till denna uppfattning.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

I detta anförande instämde herrar
Persson i Tandö (s) och Andersson i
Storfors (s).

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! I den långa debatten i
dag om denna viktiga fråga har huvudsakligen
politiker försvarat sin hembygds
intressen. Det förstår jag ganska
väl. Jag hade från början inte tänkt
lägga mig i debatten, men i sydöstra
delen av Kristianstads län har vi vissa
sådana problem att brottas med.

I vissa lägen har man naturligtvis
inget annat att göra än att lägga ned
de järnvägslinjer som är så trafiksvaga
att de inte kan ekonomiskt försvaras.
Men vi måste därvid gå fram mycket
försiktigt. På vissa håll kan man behöva
lägga ned persontrafiken men kan
behålla godstrafiken som är betydligt
billigare att bibehålla. Det finns också
järnvägslinjer som man inte kan bedöma
endast ur ekonomisk synpunkt.
Det kan vara ett samhällsintresse att
ha kvar dem. Under den senaste beredskapstiden
förklarades det att vissa
järnvägslinjer i östra Skåne inte under
några omständigheter kan umbäras utan
måste finnas kvar i framtiden. Vi har
fått någon järnväg nedlagd men flera
andra befinner sig i farozonen och är
föremål för »lönsamhetsundersökning -

ar». Vi måste väl avvakta resultatet av
dessa undersökningar innan vi kan ställa
något yrkande beträffande dessa,
men vi är fullt på det klara med att vissa
linjer måste bevaras, t. ex. Kristianstad—Ystad
och Malmö—Simrishamn.
Nedlägger man dessa linjer försvårar
man kommunikationerna för alla människor
i dessa områden.

I de fall man tvingas lägga ned järnvägar
är det min bestämda uppfattning
att man före nedläggningen måste se
till att fullgod ersättning finns. Jag har
tolkat utskottets utlåtande så att utskottet
har samma uppfattning i denna fråga
som jag. Att lägga ned en järnväg och
förklara att det någon gång i framtiden
skall komma något annat i stället, anser
jag vara helt felaktigt. Om man skall
ta bort en järnvägslinje måste man dessförinnan
ställa medel till förfogande för
att ordna fullgoda landsvägsförbindelser
i dess ställe, så att bygden och dess
näringsliv inte blir lidande.

I sydöstra Skåne finns det en firma,
som jag läste om i en tidning i går, som
har utökat sin produktion och som
hela tiden har fraktat praktiskt taget
hela sin produktion på järnväg. Jag
överdriver inte om jag säger att en sådan
firma med oro ser framtiden an
och tycker att SJ uppträder på ett sätt
som man inte väntat sig med hänsyn
till den solidaritet som hela tiden visats
gentemot SJ. Jag skulle vilja uttala förhoppningen
att SJ inte vidtar sådana
åtgärder att dylika firmor blir lidande
utan att SJ ser till att möjligheter till
godsbefordran under alla omständigheter
finnes kvar.

En sak som någon annan talare vidrört
gäller järnvägsstyrelsens s. k. amputationer.
De lär gå till så att när SJ
amputerar en viss del av järnvägen har
man inte haft någon skyldighet att rapportera
detta till departementet. På det
sättet har SJ kunnat amputera en liten
bit i taget och sedan helt enkelt ställt
folket i bygden inför fullbordat faktum.
Det finns anledning att se upp med ett

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

157

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m.

sådant förfaringssätt. Om en nedläggning
skall ske, skall denna gälla hela
linjen, eftersom frågan då måste prövas
av departementet. Det blir då en reell
prövning från början till slut.

Vi kan inte komma ifrån att vissa
järnvägslinjer måste försvinna, men
med god vilja kan trafiken på vissa linjer
som hotas av nedläggning fortsätta
även i framtiden.

Herr talman! Jag vill starkt understryka
att om SJ skall lägga ned järnvägslinjer,
måste man lämna fullgod
ersättning i form av landsvägsförbindelser.
I annat fall gör man de människor
som bor i dessa bygder en stor
orätt, och det vill jag inte vara med om.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkterna A I och A II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen a);
och fann hem talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Bengtson i Solna begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
sammansatta stats- och tredje lagutskottets
hemställan i punkterna A I) och
A II) i utskottets utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
a) av herr Bengtson i Solna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Hem talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Bengtson i Solna begärde

emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 170 ja och 38 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Punkterna A III och A IV

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten A V

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring av motiveringen,
som föreslagits i reservationen
c); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Svensson i
Ljungskile begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta stats- och tredje lagutskottets
hemställan i punkten A V) i utskottets
utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
av motiveringen, som föreslagits i reservationen
c) av herrar Nils Theodor
Larsson och Svensson i Ljungskile.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 136 ja och 67 nej,

158

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Riktlinjer för den statliga trafikpolitiken

varjämte 13 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med oförändrad motivering.

Punkten B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen d);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Wachtmeister begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta stats- och tredje lagutskottets
hemställan i punkten B) i utskottets
utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
d) av herr Nils Theodor
Larsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Wachtmeister begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 140 ja och 59 nej, varjämte
17 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten C

Utskottets hemställan bifölls.

m. m.

Punkten D

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen e);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Cassel begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta stats- och tredje lagutskottets
hemställan i punkten D) i utskottets
utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
e) av herr Cassel.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Cassel begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
163 ja och 43 nej, varjämte 9 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna E—H

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6

Föredrogs vart för sig

tredje lagutskottets utlåtande nr 43,
i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648), dels ock i
ämnet väckta motioner; samt

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

159

jordbruksutskottets utlåtande nr 24,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1963/64, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
memorial nr 220, angående tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1963/64.

§ 8

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från utrikesutskottet:
nr 423, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition dels med förslag till ändring
i lagen den 28 juni 1962 (nr 371)
om särskilda förmåner för vissa internationella
organisationer m. m., dels
ock angående godkännande av protokoll
rörande privilegier och immunitet för
organisationen för europeisk rymdforskning; från

statsutskottet:

nr 402, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande de utlandssvenska
barnens skolgång m. m.; och
nr 403, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående landstingskommunernas
övertagande av statens mentalsjukvård
m. m.;

från bevillningsutskottet:
nr 414, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 18 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet;
och

nr 415, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m., jämte
i ämnet väckta motioner;

från andra lagutskottet:

nr 421, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 26 § sjömanslagen den
30 juni 1952 (nr 530); samt

från jordbruksutskottet:

nr 392, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1963/64, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden.

Vidare anmäldes och godkändes första
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 416, i anledning av väckta motioner
om en översyn av lagstiftningen rörande
förmynderskapsförvaltningen;

nr 417, i anledning av väckta motioner
om inrättande av ett ekonomiskt förvaltarskap
som alternativ till omyndigförklaring; nr

418, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 9:o), 14 :o),
15:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt;
och

nr 419, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
biskopsval, m. in.

Slutligen anmäldes och godkändes
bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelser:

nr 394, till fullmäktige i riksgäldskontoret
i anledning av framställning av
fullmäktige i riksgäldskontoret angående
riksdagsledamöternas bostadsfråga;

nr 395, till delegerade för riksdagens
verk i anledning av framställning av
fullmäktige i riksgäldskontoret angående
omorganisation av riksgäldskontoret,
m. m.;

nr 396, till fullmäktige i riksgäldskontoret
i anledning av framställning av
fullmäktige i riksgäldskontoret angående
omorganisation av riksgäldskontoret,
m. m.;

nr 397, till fullmäktige i riksbanken i
anledning av framställning av fullmäktige
i riksbanken angående reservation

160

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

av tomt för en ny riksbanksbyggnad,
m. m.;

nr 398, till delegerade för riksdagens
verk i anledning av framställning av
fullmäktige i riksgäldskontoret angående
inrättande av vissa ordinarie tjänster
vid riksdagens ekonomibyrå; och

nr 399, till fullmäktige i riksgäldskontoret
i anledning av framställning av
fullmäktige i riksgäldskontoret angåen -

de inrättande av vissa ordinarie tjänster
vid riksdagens ekonomibyrå.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.48.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB, STHLM 64
313614