RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 36 FÖRSTA KAMMAREN 1963

9—11 december

Debatter m. m.

Tisdagen den 10 december Sid.

Svar på interpellation av herr Sveningsson om åtgärder för att
hindra rymningar från fångvårdsanstalter och andra anstalter 4
Handläggningen av Wennerströmaffärens konstitutionella sida .. 13

Om utvidgad statlig kreditstödsverksamhet m. m............... 17

Om underlättande av mindre och medelstora företags avsättning

på den internationella marknaden ........................ 25

De utlandssvenska barnens skolgång, m. m................... 29

Landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård
m. m..................................................... 31

Onsdagen den 11 december

Svar på interpellationer:

av fru Hamrin-Thorell ang. resurserna för vård och behandling

av neurosedynskadade barn ............................ 55

av herr Larsson, Thorsten, ang. meritvärdet av tjänstgöring
som underläkare vid odelat lasarett .................... 60

Den statliga trafikpolitiken .................................. 63

Fastighetstaxeringen ...................................... 107

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 10 december

Utrikesutskottets utlåtande nr 11, dels ang. ändring i lagen om
särskilda förmåner för vissa internationella organisationer
m. m., dels ock ang. privilegier och immunitet för organisatio -

nen för europeisk rymdforskning ........................ 13

Konstitutionsutskottets memorial nr 16, ang. handläggningen av
Wennerströmaffärens konstitutionella sida ................ 13

1 Första kammarens protokoll 1963. Nr 36

Nr 36

Innehåll

Sid.

Sammansatta konstitutions- och bankoutskottets utlåtande nr 1,
ang. reglering i riksdagsstadgan av riksdagstjänstemännens
avlöningsförhållanden .................................. 17

Statsutskottets utlåtande nr 204, om utvidgad statlig kreditstödsverksamhet
m. m....................................... 17

— nr 205, om underlättande av mindre och medelstora företags

avsättning på den internationella marknaden .............. 25

— nr 206, ang. rehabiliteringsverksamheten .................. 29

—• nr 207, om undervisning i ämnet familjekunskap in. m..... 29

— nr 208, ang. de utlandssvenska barnens skolgång, m. m..... 29

— nr 209, om samverkan mellan utredningar som behandlar

gymnasiets och fackskolornas problem .................... 31

— nr 210, ang. landstingskommunernas övertagande av statens

mentalsjukvård m. in..................................... 31

Bevillningsutskottets betänkande nr 60, ang. ändrad lydelse av
18 § förordningen om automobilskatt, m. m................. 53

Tredje lagutskottets utlåtande nr 42, ang. ändrad lydelse av 18 §
förordningen om automobilskatt, m. m..................... 53

Onsdagen den 11 december

Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1, ang.

riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m............. 63

Bevillningsutskottets betänkande nr 62, ang. ändring i kommunalskattelagen,
m. m..................................... 107

Bankoutskottets utlåtande nr 30, ang. omorganisation av riksgäldskontoret,
m. m....................................... 109

— memorial nr 31, ang. instruktion för nästkommande riksdags

bankoutskott ............................................ 110

— utlåtande nr 32, ang. reservation av tomt för en ny riks banksbyggnad,

in. m..................................... 110

— nr 33, ang. inrättande av vissa ordinarie tjänster vid riksdagens
ekonomibyrå ...................................... 110

Första lagutskottets utlåtande nr 49, om en översyn av lagstiftningen
rörande förmynderskapsförvaltningen .............. 110

— nr 50, om inrättande av ett ekonomiskt förvaltarskap som alternativ
till omyndigförklaring............................ 110

— nr 51, ang. ändrad lydelse av 2 § 9:o), 14:o), 15:o) och 17:o)

lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt ...................... 110

— nr 52, ang. biskopsval, m. m............................. 110

Andra lagutskottets utlåtande nr 78, ang. ändrad lydelse av 26 §

sjömanslagen .......................................... 110

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40, om ändring i lagen angående
stenkolsfyndigheter m. in............................. 110

— nr 41, ang. bestridande av kostnaderna för grupplivförsäkring

för präster och kyrkomusiker, m. m....................... 110

— nr 43, ang. ändring i vägtrafikförordningen ................ 110

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24, ang. utgifter å tilläggsstat I:

jordbruksärenden ...................................... 110

Måndagen den 9 december 1963

Nr 36

Måndagen den 9 december

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 3 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 377, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till rektorslöner
vid kommunala gymnasier; och

nr 379, i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder till främjande av
trafiksäkerheten, i vad motionerna avser
utredning av frågan om ett samordnat
organ för trafiksäkerhetsuppgifter
m. m. samt en fastare organisation av
statens trafiksäkerhetsråd.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 388, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om skattefrihet för
viss ersättning till Karlskronavarvet aktiebolag
och Svenska reproduktionsaktiebolaget
jämte i ämnet väckta motioner.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 11, konstitutionsutskottets
memorial nr 16, sammansatta
konstitutions- och bankoutskottets
utlåtande nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 204—210, bevillningsutskottets
betänkanden nr 60 och 62, bankoutskottets
utlåtanden och memorial
nr 30—33, första lagutskottets utlåtan -

den nr 49—52, andra lagutskottets utlåtande
nr 78 samt tredje lagutskottets
utlåtanden nr 40—42.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde tredje lagutskottets
utlåtande nr 42 skulle uppföras
näst efter bevillningsutskottets betänkande
nr 60.

Anmäldes och bordlädes

sammansatta stats- och tredje lagutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående
riktlinjer för den statliga trafikpolitiken
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; tredje

lagutskottets utlåtande nr 43, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648), dels ock i
ämnet väckta motioner; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 24, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1963/64, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.05.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Tisdagen den 10 december

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollen för den 4 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 393, till Konungen i
anledning av väckta motioner om en
för cykeltrafik bättre anpassad planering
av gator och vägar.

Om åtgärder för att hindra rymningar

från fångvårdsanstalter och andra
anstalter

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Sveningssons
interpellation om åtgärder
för att hindra rymningar från fångvårdsanstalter
och andra anstalter, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! Herr Sveningsson har
frågat mig

1) om jag vill lämna en redogörelse
för i vilken omfattning rymningar förekommit
från fångvårdsanstalter och
andra vårdanstalter under senare år,
och

2) vilka åtgärder jag ämnar vidtaga
för att i möjligaste mån förhindra rymningar
från fångvårdsanstalter och andra
vårdanstalter.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Först vill jag då förklara, att jag delar
interpellantens oro över de många
rymningarna och anser att det är angeläget
att begränsa dessa rymningar.

I år, 1963, har det under tiden januari—oktober
förekommit följande an -

tal rymningar. Från fångvårdsanstalter
av sluten typ har rymt 251 intagna och
från anstalter av öppen typ 179. Under
permission har avvikit 501. För de första
tio månaderna av 1963 blir detta totalt
931 rymlingar. Under samma tid
förra året var motsvarande siffror 248
från sluten anstalt, 112 från öppen anstalt
och 386 under permission.

Under tiden januari—oktober i år
har lämnats 4 947 permissioner. Som
jag nämnde har 501 permittenter antecknats
som rymmare. Antalet rymmare
i procent av antalet permitterade
uppgår alltså till 10,1. I stort sett
har permissionsrymningsprocenten hållit
sig relativt oförändrad under senare
år. Läget är emellertid i själva verket
bättre än det ser ut. Som rymning räknas
nämligen även starkt försenad återkomst
efter permissionen.

Påföljderna för detta slags rymningar
blir vanligen att permittenten förlorar
sin utsikt till förnyad permission, eller
att han överförs till sluten anstalt om
han befinner sig på öppen. Dessutom
brukar han ådömas enrumsvistelse under
viss tid som disciplinstraff.

Rymningarna från öppen anstalt är
ju förtroendesvek i lika hög grad som
permissionsrymningarna. Det synes vara
så att dessa avvikanden i viss grad
sammanhänger med dagens differentieringssvårigheter
för fångvården. Något
annat botemedel torde här inte finnas
än bättre sållning och noggrannare observans.
Det är att hoppas, att vi med
de nya öppna anstalterna, som ur många
synpunkter är bättre planerade än de
gamla, skall kunna nå en förbättring.

Huvudproblemet beträffande rymningarna
knyter sig till de slutna anstalterna.
På de slutna anstalterna förvaras
klientel som i princip bör bevakas
så noga att rymningar är uteslut -

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

Om åtgärder för att hindra rymningar från fångvårdsanstalter och andra anstalter

na. Verkställighetslagen förutsätter, helt
naturligt, att de ur disciplinsynpunkt
och ur allmän synpunkt besvärligaste
och farligaste fångarna skall förvaras
på slutna anstalter. Dessa anstalter har
olika slutenhetsgrad, och självfallet bör
fångvården söka fördela klientelet så,
att man till de bäst bevakade tar över
de fångar som är mest farliga.

De gamla, på cellfängelseidén byggda
anstalterna är mer eller mindre otillfredsställande
ur byggnadsmässiga och
tekniska synpunkter. De är illa lämpade
för modern fångvård, och rymningar
lyckas alltför enkelt från dem. Vi har
anslagit relativt stora pengar för att
byggnadsmässigt förbättra dessa anstalter,
och jag tvekar inte för egen del att
föreslå en ökad medelsanvisning för
sådana ändamål. Fångvården bygger
också om så fort man hinner, men för
att kunna bygga om måste man helt eller
delvis kunna utrymma en anstalt,
och det låter sig göra endast med stor
svårighet i nuvarande överbeläggningstider.
Aktuella ombyggnadsföretag är
just nu den fasta paviljongen på Långholmen
och den östra flygeln vid Norrköpingsanstalten.

Fångvårdens rymningsproblem har
inte varit obekanta för mig och bör heller
inte ha varit obekanta för riksdagen.
I sina petita hösten 1960 lämnade
fångvårdsstyrelsen en redogörelse för
förhållandena och föreslog två omedelbara
åtgärder. Den första gick ut på
att man genom en utökning av möjligheten
att erhålla villkorlig frigivning
skulle stimulera till bättre uppförande
i anstalterna. Statsmakterna accepterade
förslaget, och anstaltscheferna har i
de årsberättelser som jag har tagit del
av genomgående vittnat om den goda
effekt på anstaltsdisciplinen som detta
medförde. Den andra åtgärden som man
föreslog gick ut på att man för det ordinära
klientelets del skulle avdela fyra
mindre anstalter som specialanstalter
för svårbehandlade. Dit skulle då skickas
rymmare och disciplinstörare, för
vilka man skulle tillämpa enrumsbe -

handling i förstone och sedan efter
hand arbete i mycket begränsad gemensamhet.
Även detta förslag godtogs
av statsmakterna, och anstalterna i Luleå,
Örebro, Jönköping och Halmstad
avdelades som specialanstalter. Nu fungerar
dessa anstalter och har varit till
stor hjälp i fångvårdens strävanden att
hålla anstaltsdisciplin. Alldeles nyligen
har Kalmaranstalten gjorts i ordning
för att fungera som disciplinanstalt för
förvaringsklientel.

Emellertid var fångvårdsstyrelsen inte
nöjd med läget efter de åtgärder jag
här har nämnt — som man ju lätt förstår
med en blick på rymningssiffrorna.
Man konstaterade att en stor del av
personalen brast i kunskaper i övervakningsteknik
och behandlingsmetodik,
vilket tillskrevs dess bristande utbildning.
Vidare konstaterade man att
de semestervikarier, som man numera
kunde erhålla, ofta inte fyllde måttet,
en uppfattning som för resten delades
av vårdpersonalförbundets ledning med
vilken jag har haft tillfälle att diskutera
dessa spörsmål.

Civilministern har uppdragit åt personalutbildningsberedningen
att penetrera
frågan om gemensam utbildning
av personal inom vissa vårdområden,
däribland också fångvården. Beredningen
har också anordnat ett par försökskurser.
I avbidan på denna utrednings
resultat har fångvårdsstyrelsen fått medel
att intensifiera sin utbildning för
tillsynspersonalen, och denna utbildning
är speciellt inriktad på säkerhetsfrågorna.
Fångvårdsstyrelsen fick också
i våras särskilt anslag för att anordna
en konferens med uppsyningsmännen
från alla anstalter i landet, uteslutande
avsedd för säkerhetsfrågor. En
bok i bevakningsteknik har även tryckts
och utdelats till samtliga tjänstemän i
tillsynsbefattningar.

Rymningarna brukar kulminera under
sommaren och sammanfaller därmed
med semesterperioden, då fångvården
måste anlita ett stort antal vikarier
som är mindre skickade än den

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Om åtgärder för att hindra rymningar från fångvårdsanstalter och andra anstalter

fast anställda personalen att upptäcka
och bemästra rymningsförsök. Fångvårdsstyrelsen
har föreslagit att man
skall låta alla nyanställda tjänstemän,
även vikarier, få ett par veckors upplärningstid
innan de på eget ansvar anförtros
att fullgöra bevakningstjänst. Vi
får ta ställning till detta i samband med
att vi behandlar fångvårdens anslagskrav.
Detsamma gäller de personalförstärkningar
som fångvårdsstyrelsen har
begärt. Jag kan dock nämna, att i den
senaste konseljen fick fångvårdsstyrelsen
bemyndigande att i avvaktan på
statsmakternas ställningstagande till anslagskraven
föranstalta om en omedelbar
förstärkning av personalen på vissa
anstalter.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på min interpellation. Jag tackar
även för svarets innehåll och för den
trevliga ton, i vilken svaret är hållet.
Jag tänker då särskilt på uttalandet, att
statsrådet delar den oro jag känner —
och här kan tilläggas den oro som allmänheten
i stor omfattning känner ■—•
för det stora antal rymningar som förekommer
bland dem, som vistas på här
åsyftade fångvårdsanstalter av olika
slag.

Antalet rymningar, som redovisas i
svaret, har ökat med inte mindre än
185 under tiden januari—oktober 1963
i förhållande till samma tid 1962. Det
måste betecknas som en allvarlig ökning,
och något tecken till en förbättring
kan inte skönjas.

Visst kan det inträffa olycksfall i arbetet
på alla områden, och det gör det
säkert vid den sållning av intagna som
omtalas i interpellationssvaret, men när
så allvarliga händelser inträffar som
många gånger förekommit i samband
med dessa rymningar, då rymlingarna
får tillfälle att begå nya brott, måste det
här vara fråga om fel och brister som

det är samhällets ofrånkomliga skyldighet
att avhjälpa. Det behöver bara
erinras om — något som enligt tidningsreferaten
framhölls i andra kammaren
i går — de hemska illdåd som
förövades i Värmland i somras, då två
oskyldiga människor samma natt fick
offra sina liv därför att en farlig förbrytare
rymt från ett fängelse.

Något som också är synnerligen allvarligt
är det förhållandet, att militärförråden
på grund av den dåliga bevakningen
skall tjänstgöra som vapenleverantörer
till dessa farliga förbrytare
— så var det ju i det här omnämnda
fallet. Nog kan det verka
ibland, som om myndigheterna inte
upptäckt att den eller den som rymt
från en anstalt är en farlig individ,
innan nya brott har begåtts.

När rymningarna har blivit så många
som de nu är, är det inte att undra på
att det har blivit en stark reaktion från
olika håll. Denna reaktion har på intet
sätt någon politisk färg. Det är en
mycket enig uppfattning, oberoende av
politisk färg, att den uppgift, som samhället
har att hålla ordning även på de
individer som kommit på livets skuggsida
och begått brott av olika slag, måste
skötas på ett bättre sätt än som skett
under senare år. Det finns nog förhoppningar
om att vår nuvarande justitieminister
med de egenskaper han har
skall kunna klara denna uppgift. Ett
berättigat krav måste vara att medborgarna
kan känna en högre grad av säkerhet
till liv och egendom än vad som
nu är fallet.

Statsrådet framhåller, att han för sin
del inte kommer att tveka utan kommer
att föreslå ökade anslag till fångvården.
Detta är nödvändigt och hälsas
med tillfredsställelse. Jag kan inte
tänka mig att riksdagen skall behandla
framkomna förslag från fångvårdsstyrelsen
och justitiedepartementet i
knapphetens tecken.

Jag vill gärna ha sagt att när man haft
tillfälle att utöver vad som framgår av
detta svar direkt ta del av fångvårds -

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

Om åtgärder för att hindra rymningar från fångvårdsanstalter och andra anstalter

styrelsens synpunkter, förefaller det
även för en lekman på området vara
så att fångvården när det gäller investeringar
alltjämt är — även om betydande
anslag har lämnats — ett allvarligt
eftersatt avsnitt. På många områden
i vårt samhälle råder en bristsituation.
Det är onödigt att plocka fram
den katalog, som vanligen brukar användas,
när frågan om brister i samhället
och investeringar behandlas, men
i den mån rymningarnas antal kan
minska genom att det investeras i nya
anstalter eller ombyggnad av äldre anstalter,
så bör detta ske även om det
måste ske på bekostnad av minskade
investeringar på något annat samhällsavsnitt.
Detta är ovillkorligen en stor
och allvarlig fråga, inte bara därför att
många av de anstalter som nu finns är
gamla och nedslitna och inte fyller den
moderna tidens krav utan även därför
att alla prognoser pekar mot att brottsligheten
kommer att öka år efter år.

I en skrift från fångvårdsstyrelsen
heter det: »Den i det föregående redovisade
prognosen för fångantalets utveckling
ger vid handen, att ett i förhållande
till nuläget våldsamt ökat behov
av anstaltsplatser kommer att uppstå
under de två närmaste decennierna.
Detta kommer, vilket också överslagsmässigt
visats, att ställa statsmakterna
inför investeringsanspråk av en
i fångvården hittills okänd storleksordning.
»

I samma skrift talas om att här behövs
för fångvården under de närmaste
10—15 åren investeringar med omkring
500 miljoner kronor, om vi skall
få en tidsenlig vård och en bevakning
ägnad att tillgodose kraven på elementärt
samhällsskydd.

Brottsligheten ökar, som sagt, och
fångvårdsstyrelsens prognos i detta
sammanhang visar att det 1965 kommer
att behövas på dessa anstalter 6 000
platser. År 1970 behövs det 9 000 platser
och något till, och år 1980 räknar
man med att det behövs mer än 10 000
platser, således en ökning med över

5 000 platser i förhållande till nuläget.
Nog finns det anledning att hälsa med
tillfredsställelse om justitieministern
och regeringen vill tillmötesgå förslagen
från fångvårdsstyrelsen så långt
som möjligt.

Något som jag har uppmärksammat
under många år, ja, nästan så långt jag
kan minnas tillbaka, är att Långholmsanstalten
har varit utsatt för en hårdhänt
kritik. Rymningarna från denna
anstalt har varit många under årens
lopp, och vid många tillfällen har det
givits löften om att anstalten skulle försvinna
och ersättas med något nytt och
bättre. Nu senast i förra veckan, närmare
bestämt den 5 december, hade tidningen
Aftonbladet en stor artikel om
Långholmen med rubriken: »Den verkliga
skandalen på Långholmen: Att
fängelset fortfarande finns kvar!»

Det finns anledning att ta betydande
delar av denna artikel i Aftonbladet
till kammarens protokoll, men jag skall
nöja mig med några få rader. Kanske
är det så att Aftonbladet läses mer än
riksdagsprotokollet. Jag citerar: »Visst
är det förfärligt om interner på Långholmen
dricker sprit och äter tabletter,
smugglar kärleksbrev och tillverkar
nycklar av diverse hemlighetsnatur.
Detta är kanske rent av skandalöst. Men
det är naturligtvis något helt annat som
gör ordet skandal berättigande då det
gäller Långholmen: Att Långholmen
verkligen finns kvar än i dag är den
stora skandalen. Både statliga och kommunala
myndigheter har i många herrans
år förklarat att ’nu är Långholmens
saga all’, nu ska det byggas nytt. Långholmen
skulle ju bli en folkpark redan
på 40-talet.»

Artikeln fortsätter med att redovisa
de många löften som givits att Långholmen
skall försvinna. Det påtalas att det
i statsverkspropositionen 1962 gavs löfte
att den nya Österåkersanstalten, som
skall ersätta Långholmen, skulle vara
färdig 1966 och att detta årtal i år flyttades
fram till 1968. Säkert är del
många som väntar att alla löften som

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Om åtgärder för att hindra rymningar från fångvårdsanstalter och andra anstalter

givits om Långholmen någon gång skall
infrias, men säkert finns risken att denna
anstalt kommer att finnas kvar även
efter 1968 då brottsligheten ökar i den
omfattning som nu förekommer.

Det kan erkännas att problemet med
fångvården är ett stort och svårlöst problem
både beträffande personal och anstaltsutrymmen
och beträffande vilka
behandlingsmetoder som skall användas.
Jag för min del missunnar inte på
något sätt dessa individer som har fått
sin dom och under längre eller kortare
tid vistas på fångvårdsanstalt att där få
en så human och bra behandling som
möjligt, men det kan bestämt ifrågasättas
om det är en human behandling att
dessa människor genom bristfällig bevakning
och bristfälliga lokaler skall
beredas tillfälle under anstaltstiden att
begå nya brott. Den som rymmer är tyvärr
hänvisad till en i stor omfattning
brottslig verksamhet.

Något som är mycket viktigt när det
gäller de till straff dömda och på anstalt
intagna är att det inte gentemot
dessa visas en så hög grad av humanitet,
att samhället glömmer bort sina
skyldigheter mot de laglydiga, fridfulla
och med samhället solidariska medborgarna.
Alla i detta land måste ha en
känsla av att leva i ett rättssamhälle,
där medborgarna kan känna så stor
trygghet som möjligt, och jag tvivlar
inte, herr talman, ett ögonblick på att
vår nuvarande justitieminister också
delar denna uppfattning.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
därför att jag nyligen — det var för
några veckor sedan i september — tillsammans
med statsutskottets tredje avdelning
besökte England och då bl. a.
besöka en av de största fångvårdsanstalterna
där. Den ligger i London och
har, om jag inte missminner mig, plats
för omkring 1 800 fångar. Jag frågade
vederbörande fångvårdspersonal, om
det förekom några rymningar där.

»Nej», sade man, »det förekommer inga
rymningar.» — »Hur många har rymt
under det sista året?» undrade jag. »Icke
en enda under det senaste året från
fängelset, men däremot har två stycken
rymt medan de varit ute på sjukvårdsbehandling
o. d.», var svaret. Fängelset
hade ändå ett mycket svårartat klientel,
bestående av dels sådana som dömts till
minst fyra års straffarbete och dels
ungdomar. Några rymningar förekom
alltså inte där. Det stora antalet rymningar
från våra svenska fångvårdsanstalter
är något speciellt för oss; sådana
förekommer ej i den utsträckningen i
andra länder. Därför måste vi försöka
ta reda på hur så kan komma sig.

Jag frågade också hur det kunde
komma sig att de vid det engelska fängelset
inte hade några rymningar och
fick svaret, att det berodde på att behandlingen
av fångarna var synnerligen
human. »Fångarna ges en mycket human
behandling, och deras straff avkortas
i stor utsträckning, om de sköter
sig bra.» »Hyser vi förtroende för dem,
väntar vi emellertid att detta förtroende
skall återgäldas.» »Om de därför rymmer,
behandlas de mycket strängt och
skickas oftast till särskilda anstalter.»

Nu hörde vi av justitieministern, att
man även här har börjat slå in på linjen
med särskilda anstalter. Jag tror det
är riktigt att göra så. Om fångarna missbrukar
förtroendet och rymmer, skall
man inte längre behandla dem humant,
utan på ett annat sätt som visar, att
man inte längre kan hysa förtroende för
dem, samt sända dem till anstalter där
de kan övervakas på ett säkrare sätt.

Det är alldeles riktigt att vi bör hålla
styvt på humaniteten mot sådana människor
som begått en brottslig gärning,
men å andra sidan är det väl också
myndigheternas plikt att skydda allmänheten
till liv och egendom mot
våldsdåd. De förrymda fångarnas våldsbrott
är alltför talrika och svåra för att
det nuvarande tillståndet skall kunna
tolereras.

Varför skulle inte vi svenskar kunna

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

Om åtgärder för att hindra rymningar från fångvårdsanstalter och andra anstalter

lära oss av förhållandena i andra länder,
där man har en fångvård som beträffande
rymningar fungerar så pass
mycket bättre? Det måste finnas en
lösning på problemet!

Herr statsrådet KLING:

Herr talman: I anledning av det senaste
anförandet kanske jag får erinra
om att vi här i Sverige för snart 20 år
sedan genomförde en fångvårdsreform
som är präglad av humanitet. Det kanske
därför inte skadar att göra en jämförelse
med tillståndet dessförinnan.

År 1932 t. ex. rymde sammanlagt 12
personer. Det innebar att rymningsprocenten
var så låg som 0,06. I fjol rymde
1 214 personer. Rymningsprocenten var
då 6,83. Dessa siffror visar tydligt att
behandlingssystemet på den gamla tiden
gav ett mångfaldigt bättre rymningsskydd
än det system vi nu tillämpar,
och detta kanske också kan vara
förklaringen till att vi vid internationella
jämförelser inte verkar att ha någon
så särskilt lysande situation nu. Rymningssäkerheten
köptes före 1945 års reform
till priset av en fångvård som vi
då utdömde och alltjämt totalt utdömer.
Jag vill nämna några detaljer som
kan vara av betydelse i sammanhanget.

Tidigare försiggick fångbehandlingen
genomgående i slutna anstalter. Nu sitter
en tredjedel av klientelet i öppna
anläggningar. I de slutna anstalterna
hölls stora delar av klientelet i enrum
och gavs alltså inte tillfälle att planera
och utföra rymningar tillsammans med
andra intagna. Arbetsdriften var då
mycket svagt utvecklad. De intagna hade
stora svårigheter att komma över
verktyg som de kunde använda vid
rymning. Nu däremot har fångvården
blivit ett ganska betydande industriföretag
som producerar för ett värde av
över 40 miljoner kronor om året, och
i hög grad utför den sin produktion i
moderna verkstäder, där de intagna har
betydligt lättare att komma åt verktyg
än de hade förr i tiden.

På det gamla systemets tid gavs det
vidare inte heller några permissioner.
Nu däremot sker ungefär hälften av
rymningarna i samband med permissioner.
Fångförare och yttervakter vid
slutna anstalter kunde tidigare använda
eldvapen mot varje rymmare, medan
numera rätten att avge eld mot flyende
personer är ytterst begränsad.

Jag skulle också vilja säga ett par ord
i anledning av vad herr Sveningsson sade
beträfffande fångvårdens investeringar.

Det sades att fångvården alltid hade
varit ett eftersatt område. Jag tror inte
att det är så. Fångvårdschefen har förklarat
för mig att de aktuella svårigheterna
när det gäller byggnationen inom
fångvården bottnar mindre i brist på
medel än i brist på möjligheter att i den
takt som är önskvärd utnyttja vad man
redan har erhållit.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag jämförde icke fångvården
i vårt land nu med fångvården
i vårt land förr i tiden, utan jag jämförde
nuvarande fångvården i vårt land
med nuvarande fångvården i England.
Fångvården i England synes mig vara
uppbyggd efter precis samma principer
som fångvården i vårt land, så som herr
statsrådet skildrar den. Även där arbetar
fångarna i stor utsträckning å verkstäder
och industrier precis som man
gör på våra fängelser. De är t. o. m. enligt
min uppfattning friare och behandlas
ännu mer humant, det är färre vakter
och mindre murar och alltså ytligt
sett mindre hinder för rymningar, men
ändå rymmer man inte.

Jag uppmanar statsrådet att studera
varför man i England, trots att fångvården
är lika human och lika modern som
här, ändå har så mycket färre rymningar.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag skulle vilja instämma
i vad herr Sveningsson sade om

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Om åtgärder för att hindra rymningar från fångvårdsanstalter och andra anstalter

människornas rädsla. Jag vill betyga att
människorna i Värmland var i högsta
grad skakade av vad denne rymmare
som herr Sveningsson nämnde åstadkom,
när två oskyldiga och intet ont anande
människor fick sätta livet till. Frågan är
väl vad man kan göra för att råda bot.
Skulle inte människorna över lag ha både
större möjligheter och skyldighet att
hjälpa till vid sådana tillfällen? Jag har
begärt ordet för att anföra en synpunkt
som mycket diskuterades man och man
emellan, nämligen huruvida det skulle
vara möjligt att exempelvis genom televisionen
efterlysa rymmare för att på
ett tidigare stadium kunna återföra dem
till förvaringsplatsen. I det här fallet
gick rymmaren lös en rätt lång tid. Han
var väl känd av många, men alla kanske
inte visste att han var intagen, eller också
trodde man kanske att han på nytt
släppts lös. Det skulle väl vara möjligt
att exempelvis genom att visa ett fotografi
i televisionen fästa allmänhetens
uppmärksamhet på rymmarna. På det
sättet skulle någonting positivt kanske
kunna åstadkommas. Jag vill inte påstå
att det förslaget är absolut riktigt, men
eftersom frågan har diskuterats mycket
skulle det vara intressant att få höra justitieministerns
syn på denna del av
problemet.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Det var mycket intressant
att höra herr Edström. Det låter
som om jag skulle kunna få hjälp här i
kammaren, om jag vill ytterligare humanisera
den svenska fångvården. Jag
trodde vi hade kommit ganska långt på
den vägen redan, men det är tydligt att
vi får lära om och se, om vi inte kan
bättra oss på den punkten.

I frågan, om man skall koppla in televisionen
för efterlysning av rymmare,
är jag litet tveksam. Det är ju inte alltid
som det råder en bristsituation i TV,
t. ex. på grund av strejk, så att man vill
ge utrymme även åt andra medverkande
av det slag som här har ifrågasatts.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Justitieministern har
här framhållit, att rymningssäkerheten
offrades 1945 när lagstiftningen om
straffverkställigheten infördes, men
kanske man den gången offrade lite för
mycket, så att det har blivit för många
rymningar.

Jag fattade inte riktigt vad justitieministern
menade, då han uttalade att
det har byggts tillräckligt med fångvårdsanstalter
under de senaste åren
och att det stora bekymret är svårigheten
att använda dessa anstalter. Det
tycker jag passar dåligt ihop med vad
fångvårdsstyrelsen nu säger om att det
behövs 500 miljoner till investeringar
under de närmaste tio—femton åren,
och det passar mycket dåligt ihop med
den artikel om Långholmen i Aftonbladet
som jag tidigare har åberopat.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Den resa som tredje avdelningen
i statsutskottet gjorde till
England i somras och som herr Edström
har erinrat om gav tydligen deltagarna
något olika bilder av fängelseväsendet
där. Det fängelse i London
som avdelningen besökte hade rekommenderats
oss av de engelska myndigheterna,
och jag har hört att det är ett
av de bättre fängelserna, man kanske
kan säga ett representationsfängelse,
som visas för utlänningar.

Jag fick emellertid inte intryck av
att det på något sätt var ett föredöme,
som vi borde söka efterlikna. Det var
ett gammalt fängelse, ungefär som Långholmen,
försett med murar som våra
moderna fängelser. Det hade en kår av
vad vi kallar fångvårdare — här vore
verkligen den gamla beteckningen vaktare
mer riktig. Det var i regel förutvarande
militärer som hade hand om
uppsynen över de internerade, och såvitt
vi kunde förstå var disciplinen oerhört
sträng.

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Om åtgärder för att hindra rymningar från fångvårdsanstalter och andra anstalter

Dessutom hade man där ett system
som vi inte har: fångarna var försedda
med tygremsor av olika kulörer, som visade
att vederbörande skött sig, varit
rymmare o. s. v. De som var försedda
med den värdefullaste tygbeteckningen
var ansvariga för en viss liten grupp
av sina medfångar. Hela systemet var
fjärran från det vi använder i vårt land.

Jag fick personligen ett ganska blandat
intryck när jag besåg denna anstalt
i England. Det var en anstalt, där man
dels hade fångar över 21 år och dels
unga brottslingar under 21 år. Ungdomarna
under 21 år hölls mycket strängt
och var underkastade en rent militär
disciplin av ungefär samma slag som
vi hade i våra fängelser före den reform
som gjordes under 1940-talet.

Jag vill sedan bara tillägga, att de
rymningar, som förekommer här i landet
— rymningar sker onekligen alltför
ofta —• i regel äger rum från de
äldre anstalter som vi nu försöker modernisera.
Från de nya moderna anstalterna,
som är uppbyggda kring en
industri eller något liknande, förekommer
dess bättre mycket få rymningar.
Från ett av våra fängelser, som är uppbyggt
kring en modern metallindustri
med verkstäder, där fångarna har tillgång
till alla de verktyg som kan vara
tjänliga för utbrytningsförsök, har det,
vill jag minnas, under en femårsperiod
endast inträffat två rymningar. De var
för övrigt inte alls lyckade, ty vederbörande
greps redan efter någon timme.
De nya fångvårdsanstalter, som nu
skapas, är också åtskilligt mer rymningssäkra
än de gamla fängelserna,
som i regel har tjänat ut.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Till omväxling skall jag
be att få säga några ord om mitt intryck
vid ett besök i ett modernt svenskt
fängelse, det senaste, praktiskt taget,
som har byggts. Jag hade sällskap av
en verklig auktoritet, en man som syss -

lat med dessa problem och som för
närvarande är direktör för fängelset.

Jag frågade honom: »Här kan väl
fångarna inte rymma, då ni har en fem
meter hög mur kring fängelset?» Han
svarade: »Ja, muren skall byggas på ytterligare
två meter, så att det blir en
sju meter hög mur kring fängelset. De
kommer dock att rymma i alla fall. Det
arbete de har i verkstäderna medför
att de kan tillverka anordningar som
gör att en sju meter hög mur inte hindrar
dem att ta sig ut. Dessutom finns
det tekniker bland fångarna.»

Min följeslagare berättade att en av
internerna hade konstruerat en apparat,
med vars hjälp han på några sekunder
kunde ta sig upp på muren. Sedan
tog han sig snabbt ner från muren och
försvann på andra sidan.

Mannens rymningsförsök fick för övrigt
ett humoristiskt slut. Rymmaren
gick nämligen åt fel håll sedan han tagit
sig ut från fängelset. Han styrde stegen
till en båthamn. Han simmade där
ut till en båt — det var på sommaren
—- och lade sig att sova, eftersom han
tyckte att han var i trygghet. Efter en
stund vaknade han, och då stod båtägaren
lutad över honom. Båtägaren
var en konstapel från fängelset. Friheten
blev därför inte lång för rymlingen
trots att han lagt ned så mycket arbete
på den apparat, med vars hjälp
han tog sig över muren.

Förr i tiden satt ju fångarna på de
gamla fängelserna och sydde säckar,
repade drev o. s. v. Den moderna utvecklingen
på fångvårdens område innebär,
att fängelserna utrustas med
verkstäder, där man kan se en god aktivitet
i arbetet från många interners
sida. Denna utveckling betyder naturligtvis
också, som statsrådet redan sagt,
att fångarna har stora möjligheter att
tillverka apparater som kan hjälpa dem
att komma ut i friheten.

Med dessa ord, herr talman, har jag
endast velat berätta om mitt intryck
från ett besök på ett svenskt fängelse
och de uppgifter som jag där fick.

Tisdagen den 10 december 1963

12 Nr 36

Om åtgärder för att hindra rymningar från fångvårdsanstalter och andra anstalter

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Eftersom herr Birger
Andersson har en divergerande uppfattning
om förhållandena på det engelska
fängelse som vi besökte, vill jag ytterligare
detaljerat beskriva vad jag såg där.

Det var två avdelningar på detta fängelse.
Den ena avdelningen var för unga
brottslingar, en genomgångsavdelning.
Ungdomarna vårdades där en kortare
tid omedelbart efter domen, tre, fyra
eller fem veckor, tills de definitivt överfördes
till ett ungdomsfängelse. Under
sin tid på avdelningen underkastades
de en fast disciplin — det är alldeles
riktigt. Anledningen sades vara att de
kom direkt från ett oftast oordnat liv
till detta fängelse och att det därför var
nödvändigt att lära dem disciplin under
de första veckorna innan de överfördes
till ungdomsvårdsfängelse.

Beträffande det andra klientelet, de
äldre, som stannade kvar på det fängelse
vi besåg, hade man en ytterligt lätt
disciplin. Att vakterna i större utsträckning
än hos oss var f. d. militärer berodde
helt enkelt på att England har
varit i krig, vilket Sverige ju icke varit.
Därför har i England relativt fler av
den äldre generationen tidigare varit i
militärtjänst.

Sedan var det mycket typiskt engelskt
att behandlingen på det engelska fängelset
med dess olika verkstäder och industrier
var synnerligen human. Det
är absolut oriktigt att de, som hade
rymt, skulle vara utrustade med något
slags märke. Tvärtom fick de, som hade
några märken, vakta sig själva eller hade
fått ansvaret för en viss grupp; det
rörde sig alltså om ett förtroende i de
fallen. Men flertalet hade inga märken
alls. Det fanns som sagt inget märke på
dem som hade rymt. Jag frågade två
gånger direkt och fick detta svar.

Jag frågade hur rymlingarna behandlades,
och svaret blev: »Vi har inte rätt
att tala om det, men de vårdas på särskilda
anstalter. Dessa är så stränga,
och de som inte rymmer har det så bra,

att det knappast är någon som vill rymma.
»

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Denna debatt har ganska
mycket kommit att röra sig om
fångvården och fängelserna i England.
Jag kan inte delta i det meningsutbytet,
eftersom jag inte har haft tillfälle att
studera fångvården där.

Det tal som herr Lindahl förde, att
man inte kan bygga rymningssäkra
fängelser, har vi hört många gånger
förr. Och det är kanske riktigt att man
inte kan bygga hundraprocentigt rymningssäkra
fängelser, men nog kan man
åstadkomma ett bättre tillstånd i fråga
om rymningarna än det som nu råder.
Tänk om en katalog kunde upprättas på
alla de brott som begås bara av dem
som rymmer under ett enda år — det
skulle bli en rätt kuslig läsning.

Jag vill för min del säga: Visa hur
stor humanitet som helst i fångvården
och ordna den hur som helst, men det
måste bli en något annan och bättre
ordning än den som vi nu får uppleva.
De som är dömda till att vistas på anstalt
de ska inte ha sin tillvaro i fullständig
frihet hur som helst. Allmänheten
måste, såsom jag redan framhållit,
kunna känna större säkerhet till liv
och egendom än man kan göra för närvarande.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det är givetvis ganska
ofruktbart att hålla på och gräla med
herr Edström — vi har tydligen erhållit
olika uppgifter, och var och en får väl
stå för det han hört och erfarit. Men
det är i varje fall flera av deltagarna i
resan som fick sin uppmärksamhet riktad
på märket, vilket sades betyda att
vederbörande hade rymt. Nu var det
inte så många som hade dessa märken,
och fördenskull förbigick det kanske
herr Edström; jag tolkar saken så.

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

Ang. handläggningen av
Vad sedan beträffar talet om den humana
behandlingen så vill jag i all korthet
berätta en enda liten episod. Jag
kom vid ett tillfälle in i en cell, där det
bl. a. låg en matta på golvet; där stod
också en liten möbel, det fanns ett fotografi
och några blommor. Sådant fanns
inte i de andra cellerna, de verkade
ogästvänliga med kala väggar och
nakna golv. Jag undrade varför just
denne intern hade det litet bättre än de
andra och fick svaret: »Jo, han har suttit
här åtta år och uppfört sig oklanderligt,
och därför har han på egen bekostnad
fått göra denna uppsnyggning.»

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Det var mycket intressant
att få höra de olika uppfattningar
om engelsk fångvård som här kommit
till uttryck. Jag måste nog säga att mina
egna intryck av denna vård stämmer
bättre med det intryck herr Birger Andersson
fick under sitt englandsbesök
än med herr Edströms.

Herr Sveningsson måste ha missförstått
mig, när han trodde att jag sagt att
det byggts tillräckligt inom fångvården.
Nej, det har jag aldrig påstått och kommer
aldrig att påstå — inom fångvården
lär man knappast någonsin kunna bygga
tillräckligt mycket. Vad fångvårdsstyrelsen
har sagt är att man inte har
kunnat bygga tillräckligt mycket därför
att det råder brist på arbetskraft, arkitekter
o. s. v., inte därför att det skulle
vara brist på medel. Först under detta
budgetår har man så att säga vuxit i
ramarna. Tidigare har anslagsmedel hopats;
reservationerna har vuxit år efter
år. Först nu tycks man ha kommit upp i
en byggnadstakt som ungefärligen motsvarar
riksdagens medelsanvisning.

Men herr Sveningsson kom också tillbaka
till frågan om Långholmen. Jag
håller med om att det är ett gammalt
bedrövligt problem, som borde ha varit
ur världen för länge sedan. Men jag vet
inte vilket som är den största skandalen
— Långholmen eller de s. k. reportage

Wennerströmaffärens konstitutionella sida
därifrån som förekommit i den här åberopade
tidningen. Redan första dagen
dessa reportage publicerades tog jag
kontakt med fångvårdschefen och justitiekanslern
för att få en utredning om
hur det förhöll sig. Utredningen har
nyss börjat, men fångvårdsdirektören
har redan yttrat sig om dessa artiklar.
Jag skall tillåta mig att citera ett par tre
rader ur hans skrivelse. Han säger där:
»Artiklarna har varit signerade av tidningens
polisreporter, som kritiklöst
anammat uppgifter från f. d. intagna,
som velat tjäna en slant och samtidigt
helt allmänt vädra sitt må vara förklarliga
missnöje med Långholmen. Man får
också det intrycket att de intagna velat
driva med en okritisk reporter.»

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo sammansatta
stats- och tredje lagutskottets
utlåtande nr 1, tredje lagutskottets utlåtande
nr 43 och jordbruksutskottets utlåtande
nr 24.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition dels med förslag till
ändring i lagen den 28 juni 1962 (nr
371) om särskilda förmåner för vissa
internationella organisationer m. m.,
dels ock angående godkännande av protokoll
rörande privilegier och immunitet
för organisationen för europeisk
rymdforskning.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Ang. handläggningen av Wennerströmaffärens
konstitutionella sida

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 16, angående handläggningen
av Wennerströmaffärens
konstitutionella sida.

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Ang. handläggningen av Wennerströmaffärens konstitutionella sida

I detta memorial hade utskottet yttrat
följande:

»Den s. k. Wennerströmaffären har
kommit till konstitutionsutskottets kännedom
under tiden mellan innevarande
riksdags vårsession och höstsession.
Först vid sammanträde den 16 sistlidne
oktober månad har utskottet därför
kunnat infordra material för bedömning
av ärendets konstitutionella sida.
Utskottets granskning kan emellertid ej
avslutas innevarande höstsession. Ytterligare
material av betydelse för fullgörande
av utskottets granskningsuppgift
i förevarande fall kan nämligen
först väntas föreligga nästa år. Det ankommer
därför på konstitutionsutskottet
vid 1964 års riksdag att fortsätta och
slutföra granskningen av Wennerströmaffärens
konstitutionella sida. Detta förhållande
har utskottet funnit sig böra
för riksdagen anmäla.»

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Vid denna höstriksdag
har vi bl. a. haft två mycket viktiga
ärenden att behandla. Det ena gällde
Sveriges medverkan i kärnvapenstoppet
och det andra Wennerströmaffären.
I båda fallen har vi fått utskottsutlåtanden
som varit rekordkorta, till skillnad
från många andra utlåtanden.

Nu kan man i detta fall säga att det
i Wennerströmaffären bara är fråga om
en anmälan från utskottets sida och att
det naturligtvis är alldeles riktigt som
utskottet säger, att konstitutionsutskottet
vid 1964 års riksdag kommer att fortsätta
och slutföra granskningen av
Wennerströmaffären. Det står, herr talman,
däremot icke om detta kommer
att ske under vårriksdagen eller under
höstriksdagen.

Wennerströmaffären kan väl sägas
sönderfalla i åtminstone tre delar. En
av dem, den minst viktiga, är sömnmedelförgiftningen.
Den ägde rum under
senare delen av oktober, men utredningen
i denna relativt lilla affär är
ännu inte slutförd, och enligt meddelande
i dag skall den fortsätta ännu

några veckor. Det är en försening som
förefaller ganska märklig.

Den andra och viktigaste delen är
självfallet den polisiära utredningen,
som gäller arten och omfattningen av
Wennerströms landsförrädiska verksamhet.
Att den kommer att dra ut på
tiden är alldeles uppenbart. Där står
så viktiga saker på spel, att utredningen
självfallet måste bli minutiös och
tidsödande.

Den tredje delen av Wennerströmaffären
gäller regeringens konstitutionella
ansvar, och varför den skall behöva
vara så tidskrävande är i varje fall för
mig mycket svårfattligt. Den innefattar
t. ex. en sådan fråga som varför en man,
som sedan augusti 1959 enligt uppgift
stått under telefonavlyssning såsom skäligen
misstänkt för landsförrädisk verksamhet,
har kunnat anförtros uppgifter
av den art som framgår av utrikesdepartementets
i vissa delar offentliggjorda
instruktion från sommaren 1962.
Vad som står i den hemliga delen kan
jag inte yttra mig om, men jag vill bara
konstatera att det faktum att det existerar
en hemlig del — hemligstämplad
med hänsyn till rikets förhållande till
främmande makt — i och för sig innebär
att dessa hans uppgifter måste ha
varit väsentliga och viktiga.

Det är för mig obegripligt, herr talman,
att denna del av Wennerströmaffären
skall försenas och förhalas, och
jag förstår mot den bakgrunden inte att
konstitutionsutskottets anmälan har fått
den torftiga karaktär som den har.

Jag vill också fråga: Hur har konstitutionsutskottet
och hur har regeringen
tänkt sig sambandet mellan den parlamentariska
beredning, som enligt uppgift
skall tillsättas, och konstitutionsutskottet?
Konstitutionsutskottet bär börjat
sin analys av Wennerströmaffären,
och det är i och för sig tacknämligt.
Den parlamentariska beredningen är
ännu icke tillsatt. Skall konstitutionsutskottet
slutföra sin granskning innan
den parlamentariska beredningen är
färdig, eller skall den parlamentariska

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Ang. handläggningen av Wennerströmaffärens

beredningens resultat först avvaktas,
innan konstitutionsutskottet tar ställning
till regeringens ansvar? Jag ställer
dessa frågor till den efter vanligheten
tomma regeringsbänken eller till konstitutionsutskottets
här närvarande ledamöter.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag kan i vissa avseenden
instämma med föregående talare.
Konstitutionsutskottets framställning
finner jag naturlig. Konstitutionsutskottet
har ju ännu inte hunnit få fram det
material som är erforderligt, och det är
klart att arbetet måste fortsätta nästa
år. Å andra sidan är det av utomordentlig
betydelse att inte hela denna
sak förhalas, så att vi kommer till avgöranden
här i riksdagen kanske först
nästa höst eller sent på våren. En
mängd tecken tyder nämligen på att de
utredningar som pågår, t. ex. inom juristkommissionen,
blir långdragna. Så
skall också den parlamentariska kommissionen
tillsättas. Vilka uppgifter och
befogenheter den skall få, vet man ännu
ingenting om, men alldeles uppenbart
är väl att konstitutionsutskottet måste
få del av båda dessa kommissioners material,
innan utskottet kan ta ställning
till ansvarsfrågan.

Av det skälet är det ytterligt betydelsefullt
att inte utredningarna drar ut
på tiden. Jag skulle också till den tomma
regeringsbänken vilja uttala, att i
den mån i första hand juristkommissionens
arbete icke kan forceras mer
än som sker, t. ex. på grund av bristande
arbetskraftsresurser, hoppas jag
att regeringen utan dröjsmål beviljar
medel till ett förstärkt sekretariat eller
ställer till förfogande andra resurser
som kan vara erforderliga. Frågan är
så pass viktig att man icke på grund av
bristande resurser hos utredningskommissionerna
skall behöva fördröja ansvarsfrågan
längre än som är ur olika
synpunkter nödvändigt, d. v. s. att man
snarast möjligt under vårriksdagen kan
få upp den till behandling i riksdagen.

konstitutionella sida

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Med anledning av de
frågor som här har ställts till konstitutionsutskottet
vill jag — eftersom herrarna
i presidiet är förhindrade att närvara
i kammaren — säga att konstitutionsutskottet
icke hittills har haft tillgång
till ett tillräckligt fullständigt material
för att kunna ta ställning till en
decharge. Vi vill bl. a. avvakta juristkommissionens
utlåtande. Det är de ärade
kammarledamöterna väl bekant att
vi icke kan i någon form höra statsråden,
och det gör att juristkommissionens
utlåtande som vi hoppas ej skall
dröja alltför länge är av än större värde.

Herr Hernelius anmärkte på att detta
är en torftig rapport. Jag tror att vi
skulle handla helt felaktigt, om vi delbeliandlade
ett ärende som vi inte haft
fullständigt material i.

Beträffande den parlamentariska
kommittén tror jag inte man kan säga
att det är konstitutionsutskottets sak att
ta ställning till dess arbete, utan vi kommer
att arbeta i vanlig ordning och i
förhoppning att kunna avsluta ärendet
till våren.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! När nu en ledamot av
konstitutionsutskottet framträtt, vill jag
gärna säga att jag förstår att konstitutionsutskottet
i sak just nu inte kan vara
utförligare, men det hindrar inte att
själva anmälan kunde ha varit utförligare.

Jag har emellertid inte fått svar på
min fråga. Nu har en ledamot av regeringen
kommit, och jag skall upprepa
frågan: Hur bär regeringen respektive
konstitutionsutskottet tänkt sig samarbetet
mellan den bebådade parlamentariska
beredningen och konstitutionsutskottet
i fråga om regeringens konstitutionella
ansvar?

Herr statsrådet KLING:

Samarbetet, herr talman, mellan en
parlamentarisk kommission och konsti -

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Ang. handläggningen av Wennerströmaffärens konstitutionella sida

tutionsutskottet får väl, föreställer jag
mig, ske i den formen att den parlamentariska
kommissionen får avge sitt utlåtande
och ställa det till konstitutionsutskottets
förfogande. Om det sedan dessutom
skall vara någon form av personalunion
härvidlag, är väl en sak som
de olika partierna får ta ställning till.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Det var en mycket intressant
uppgift herr statsrådet lämnade
nu, nämligen att den parlamentariska
beredningen skall slutföra sitt arbete
först, och sedan skall konstitutionsutskottet
ta ställning till frågan om regeringens
anvar. Jag vet inte om det överensstämmer
med regeringsformen, eftersom
konstitutionsutskottet i vår har
att avge sitt dechargebetänkande, som
gäller föregående års förvaltning. Om
den parlamentariska utredningens arbete
inte blir slutfört 1964 — den är ju,
herr talman, inte ens tillsatt — hur går
detta då ihop med grundlagen?

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Låt mig endast helt kort
säga att jag inte är lika pessimistisk i
fråga om tidtabellen som herr Hernelius.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Det var ju glädjande att
höra att statsrådet Kling inte är pessimist.
Då vill jag säga att statsrådet kan
ju medverka till att dämpa pessimismen
hos andra genom att som ledamot av
regeringen verka för att den parlamentariska
utredningen snarast tillsättes
och börjar sammanträda, så att den åtminstone
inte släpar efter konstitutionsutskottet.
Dess granskning skall ju komma
efter beredningens arbete!

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag vill bara till herr
Hernelius säga att det är ju ganska
självklart att konstitutionsutskottet

självt bestämmer när det skall och hur
det skall avge sitt betänkande, men vi
utgår ifrån att vi snarast möjligt skall
få tillgång till allt material som erfordras
för vårt ställningstagande.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Jag skulle vilja tillägga
till det som sagts, att det finns ingen
bland utskottets ledamöter, som inte
vill, att denna sorglustiga Wennerströmaffär
skall bli utredd så snabbt
som möjligt. Det finns heller ingen
bland utskottets ledamöter, som inte
vill, att frågan skall granskas på ett ur
konstitutionell synpunkt riktigt sätt,
men förutsättningen för att konstitutionsutskottet
över huvud taget skall
kunna komma med ett utlåtande i frågan
är ju, att utskottets ledamöter får
del av det material, som skall utgöra
grunden för utlåtandet. När nu samtliga
partiers representanter i konstitutionsutskottet
har gjort denna anmälan
i enighet, innebär ju det, att vi efter alla
de föredragningar, som har förekommit
hela hösten, inte har ansett oss ha
fått tillräcklig grund för ett objektivt
bedömande. Allesammans vet, att så
många aspekter, som den här frågan
har, kan man inte fordra, att en sådan
bedömning skall kunna ske i en handvändning.
Vi ser hur förhören med
Wennerström och historiens utveckling
på det polisiära planet har gått både hit
och dit, och då kan man ju inte vänta
sig, att konstitutionsutskottets bedömning
skall göras som ett hastverk. Vi går
till bedömandet med en fast vilja att göra
en bedömning, som konstitutionsutskottet
kan stå till svars för.

Det är självklart, att man, som herr
Hernelius önskar, skulle ha kunnat göra
en liten roman av utskottets anmälan,
men vi har filat på utlåtandet och tagit
med det, som vi har ansett vara väsentligt.
Därför har det blivit kort och kanske
litet torftigt, som herr Hernelius säger,
men andemeningen är uppenbar.
Vi har inte klart för oss ännu, hur vårt

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

Om utvidgad statlig kreditstödsverksamhet m. m.

ställningstagande skall bli. Vi väntar således
till dess ytterligare erforderliga
informationer inkommit. När så har
skett, skall vi för riksdagen ge vår uppfattning
till känna.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Jag har verkligen inte
begärt någon roman, och utlåtandet är
också långt ifrån någon sådan. Jag har
inte heller riktat någon kritik mot konstitutionsutskottets
yttrande i sak. Jag
har talat om framtiden. Hur länge skall
den konstitutionella sidan av affären
försenas? Om den utredning, som ännu
ej är tillsatt, måste komma med sitt utlåtande
innan konstitutionsutskottet kan
verkställa sin i grundlagen ålagda konstitutionella
granskning; hur långt fram
i tiden kommer vi då, herr talman?

Herr DAHL (s):

Herr talman! Det är självklart, att det
är riktigt, som herr Hernelius säger,
men 1963 års regeringshandlingar skall
bedömas av konstitutionsutskottet under
kommande vårsession, och följaktligen
väntar man till den tidpunkten för
att kunna avge ett riktigt omdöme.

Jag förstår inte, hur herr Hernelius
resonerar. Det skulle väl inte ha varit
riktigt, om utskottet hade exploderat i
utlåtanden hit och dit beträffande regeringens
ansvar i denna affär. Vi vill ha
en objektiv bedömning av saken, och vi
anser inom utskottet, att läget för närvarande
är sådant, att vi får vänta, till
dess de utredningar, som pågår, blir klara
och ger oss en grundval för ett riktigt
motiverat utlåtande.

utskottet kunna fullgöra sin granskning
av regeringens verksamhet i vanlig ordning
under vårriksdagen, om yttrande
från den parlamentariska utredningen,
som justitieministern sade, först skall
avvaktas?

Herr DAHL (s):

Herr talman! Vårriksdagen får väl utvisa,
hur långt utskottet kan komma och
det beror på, hur långt saken har avancerat.
Det är ju detta, som utlåtandet är
avhängigt av. Ingen människa kan i dag
säga, när vi kan komma fram till något
resultat. Det är så många olika saker,
som skall utredas och som man måste
ha tid att överväga för att kunna bedöma
affären. Jag kan dock försäkra herr
Hernelius, att konstitutionsutskottet inte
kommer att töva, då det gäller denna
sak utan skall arbeta med all den snabbhet,
som omständigheterna tillåter.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! I denna affär finns två
parter, inte bara konstitutionsutskottet
utan också den parlamentariska utredningen.
Kan herr Dahl lova någonting
om den? Det kan inte herr Dahl.

Efter härmed slutad överläggning lädes
förevarande memorial till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av sammansatta
konstitutions-och bankoutskottets
utlåtande nr 1, med anledning av
väckta motioner angående reglering i
riksdagsstadgan av riksdagstjänstemännens
avlöningsförhållanden, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Herr HERNELIUS (h): Om utvidgad statlig kreditstödsverksam Herr

talman! Herr Dahl måtte inte het m- m ha

hört mycket av vad jag sade. Jag har

inte riktat någon kritik mot denna Föredrogs ånyo statsutskottets uthandlings
innehåll i sak, men jag utta- låtande nr 204, i anledning av väckta
lade farhågor för framtiden. Jag uppre- motioner om utvidgad statlig kreditpar
min fråga: Hur skall konstitutions- stödsverksamhet m. m.

2 Första kammarens protokoll 1963. Nr 36

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Om utvidgad statlig kreditstödsverksamhet m. m.

Till behandling hade utskottet före- vas i enlighet med vad i motionerna
haft anförts,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Ebbe Ohlsson (1:4) samt den andra
inom andra kammaren av herrar
Nordgren och Bärlin (II: 3), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att

dels med giltighet från och med den
1 juli 1963 utvidga möjligheterna för erhållande
av statlig kreditgaranti till nyetablering
av mindre företag inom alla
branscher efter de riktlinjer, som angåves
i motionerna, samt ändra garantilånebestämmelserna
i enlighet härmed,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att upp
till ett maximalt belopp om 60 miljoner
kronor avgöra garantiramens storlek
under budgetåret 1963/64,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengtson m. fl. (I: 308) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund m. fl. (II: 366), i vilka anhållits
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om skyndsam utredning
i fråga om att genom bättre kreditmöjligheter
befrämja den enskilda
handelns utveckling och rationaliseringssträvanden,
varvid i motionerna
anförda riktlinjer rörande lån genom
företagarföreningarna, statlig kreditgaranti
och lån från ATP-fonderna särskilt
borde beaktas,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengtson m. fl. (I: 309) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund in. fl. (II: 365), i vilka föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om skyndsam
utredning i syfte att skapa bättre
kreditmöjligheter och kapitalförsörjning
för de enskilda företagen inom
lastbiltrafikbranschen, varvid lån genom
företagarföreningarna ur hantverks-
och industrilånefonden eller med
statlig kreditgaranti särskilt borde prö -

dels ock en inom andra kammaren
av herr Carlsson i Stockholm väckt motion
(11:569), vari hemställts,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
anhålla, att den nyligen tillsatta utredningen
om företagarföreningarnas verksamhet
måtte erhålla i uppdrag att jämväl
utreda möjligheterna för företag inom
handels-, service- och distributionsverksamhet
att likaledes erhålla långfristiga
krediter genom företagarföreningarna
samt att föreskrifterna om
säkerheterna avseende lån från företagarföreningarna
måtte omprövas för
att i större utsträckning än hittills möjliggöra
förtroendekrediter, samt

att riksdagen vidare måtte besluta, att
med giltighet från den 1 juli 1963 utvidga
möjligheterna för erhållande av
statlig kreditgivning till nyetablering av
mindre företag inom alla branscher.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

a) att motionerna I: 308 och II: 366,
I: 309 och II: 365 samt II: 569, sistnämnda
motion i vad den avsåge utredning
om utökade kreditmöjligheter, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; b)

att motionerna I: 4 och II: 3 samt
II: 569, i vad de avsåge omedelbart beslut
att utvidga nuvarande möjligheter
för erhållande av statlig kreditgivning,
icke måtte av riksdagen bifallas;

c) att motionerna I: 4 och II: 3, i vad
de avsåge ramen för statlig kreditgaranti,
icke måtte av riksdagen bifallas;

d) att motionen II: 569, i vad den avsåge
utredning rörande förtroendekrediter,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade anförts av herrar
Ivar Johansson, Per Jacobsson, Widén,
Per-Olof Hanson, Åkerlund, Per Petersson,
Sundin och Staxäng, fröken Elmén

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

Om utvidgad statlig kreditstödsverksamhet m. m.

samt herrar Eliasson i Sundborn, Andersson
i Knäred, Nelander, Källstad
och Turesson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under a hemställa
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 308 och II: 366, I: 309
och II: 365 samt II: 569, sistnämnda
motion i vad den avsåge utredning om
utökade kreditmöjligheter, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att åt utredningen
angående företagarföreningarnas
organisation och verksamhet genom
tilläggsdirektiv måtte uppdragas att i
enlighet med vad reservanterna anfört
utreda frågan om rådande förhållanden
rörande de mindre och medelstora företagens
kapitalförsörjningsproblem
m. m.

Herr PETERSSON, PER, (h):

Herr talman! Vi har i dag under
riksdagsårets sista arbetsvecka att besluta
i anledning av statsutskottets utlåtande
nr 204. Detta utlåtande grundar
sig på ett antal motioner, väckta vid
riksdagens början av företrädare för
samtliga borgerliga partier. Motionernas
gemensamma tema är den enskilda
mindre företagsamhetens och då speciellt
den distribuerande företagsamhetens
brist på kapital vid nyetablering
och vid driftomläggningar samt vid utökning
av i gång varande verksamhet.

Som framgår av utskottsutlåtandet
har motionerna varit föremål för en
omfattande remissbehandling. I remisssvaren
har företrädare för det fria näringslivet
vitsordat de ökade svårigheterna
då det gäller att mobilisera erforderligt
riskvilligt kapital inom den
enskilda företagsamheten. Skälen härtill
anses vara flera. Det påpekas bl. a.
att skattelagarnas utformning har försvårat
uppbyggandet av eget kapital inom
företagen, samtidigt som marknadsutveckling
och teknisk utveckling ökar
behovet av kapital inom företagen.
Ävenså påtalas den ojämnhet och ryckighet
som under senare är präglat riks -

bankens politik och dess direktiv till
affärsbankerna, vilka försvårat möjligheterna
att tillgodose företagens behov
av långfristig planering inom såväl industri
och hantverk som handel.

Förändringarna i dagens samhälle
sker snabbare och mera genomgripande
än tidigare. Efterfrågan på varor
skiftar och förändras på ett helt annat
sätt än förr. Vi ser också hur den s. k.
strukturförändringen pågår inom näringslivet.
Nya former för tillverkning,
distribution och service kommer fram
och måste komma fram, om vi i vårt
land även i fortsättningen skall ha glädjen
att tillhöra de bättre lottade av världens
nationer. Vi har en hög materiell
standard som bas för ett växande och
alltmer differentierat kulturliv. Jag tycker
det förtjänar att kommas ihåg att
detta välstånd gradvis har uppbyggts
och till betydande del skapats genom
arbetsinsatser från företag inom den
mindre företagsamhetens ram. Utan det
produktiva arbete som våra företagare
och deras medarbetare presterar skulle
det vara klent med välfärden här i landet.
Därför är det viktigt att på allt sätt
underlätta för våra företag att även i
fortsättningen bedriva ett effektivt arbete
under så gynnsamma betingelser
som möjligt.

Bland de många faktorer som har
stor betydelse härför är även frågan
om kapitaltillgång för förnyelse av produktion
och maskiner och för nyare
och effektivare distributionsvägar.

Riksdagen har också år 1961 uttalat
att regeringen tid efter annan bör ompröva
riktlinjerna för den statliga garanti-
och lånegivningen, så att den ges
en ändamålsenlig inriktning. Jag ifrågasätter
om i dagens samhälle den nuvarande
näringsgrensavgränsningen är
den riktiga. Enligt min mening bör nya
möjligheter övervägas för att underlätta
kapitalförsörjningen för småföretagare,
men detta bör ske i sådana former
att nu gällande kreditgivningssystem
inte ytterligare splittras.

I utskottsreservationen har också

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Om utvidgad statlig kreditstödsverksamhet m. m.

sagts, att det utan en analys av olika
samverkande faktorer på området icke
torde vara möjligt att bedöma om och
i så fall i vilken omfattning statligt kreditstöd
åt de i motionerna angivna branscherna
kan befinnas påkallat ur såväl
samhällets som den enskildes synpunkter,
ävensom lämpligaste sättet att administrera
ett sådant stöd.

Det är en rad utredningar som sysslar
eller har sysslat med frågor som har
betydelse för de mindre företagens kreditförsörjning.
Så sysslar t. ex. 1959 års
förlagsinteckningskommitté med frågan
om en utbyggnad av förlagsinteckningsinstitutet,
innebärande ökade möjligheter
för näringsidkare att genom utnyttjande
av inventarier och lager som säkerheter
skaffa lån hos affärsbanker
m. fl. Härigenom öppnas möjligheter
för näringsidkare till krediter som
torde beröra även företagarföreningarnas
verksamhet. Också de förslag som
kan bli följden av betänkandet från den
i höst slutförda utredningen om näringslivets
lokalisering torde få inverkan
på företagarföreningarnas framtida
verksamhetsuppgifter.

Även resultatet av den i reservationen
föreslagna utredningen skulle beröra
företagarföreningarnas framtida
verksamhet.

Detta är huvudskälen till att jag anser
att den pågående utredningen angående
företagarföreningarnas organisation
och verksamhet genom tilläggsdirektiv
bör ges i uppdrag att utreda de
i reservationen påtalade problemen.
Jag anser också att utredningens sammansättning
till följd härav bör kompletteras.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Ivar Johansson
m. fl.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp):

Herr talman! Först ber jag få instämma
i den föregående talarens anförande
här och i hans synpunkter. Jag skulle
bara vilja tillägga några personliga tankar.

Alla synes vara överens om att de
små och medelstora företagen spelar en
stor och viktig roll inom vårt näringsliv.
Många förslag har lagts fram och
beslut fattats, som syftat till att stödja
dessa företag i en tid då de kommit i
kläm mellan de stora företagens möjligheter
att konkurrera och tidens krav på
rationaliseringar. De restriktioner på lånemarknaden
som tidvis omöjliggjort
nödvändiga rationaliseringar för
mången företagare som varit i behov
därav för att rörelsen skulle bli lönande
har utgjort ett stort handikapp för
mången företagare som inte haft egna
tillgångar utan behövt anlita lånevägen.

Företagarföreningarnas begränsade
möjligheter att träda emellan då bankmässiga
säkerheter ej står till buds har
väl kommit många till hjälp, vilka annars
inte kunnat överleva. Deras resurser
är dock begränsade och motsvarar
inte behoven.

De lånegarantier som staten lämnar i
de fall företagen ej kan ställa fullt bankmässiga
säkerheter har väl också kommit
mången väl till pass, men det är förenat
med stora svårigheter att centralt
kunna bedöma den lånesökandes kreditvärdighet.
Visserligen brukar länets företagarförening
göra utredningar och
avge yttranden, med tillstyrkan av visst
belopp, men om kommerskollegium då
anser att detta belopp skall väsentligt
nedskäras förstår alla att företaget kan
komma i svårigheter.

Ett säkrare sätt att komma dessa företagare
till verklig hjälp har Svenska
bankföreningen påvisat i sitt remissvar
där det heter: »Att sådana företag likväl
ej sällan har känning av vissa finansieringsbesvärligheter
torde främst ha sin
förklaring däri, att de har svårt att bygga
upp ett tillräckligt egetkapital. Detta
är utan tvivel ett allvarligt problem,
men det kan icke lösas genom statligt
kreditstöd utan endast genom andra åtgärder,
bland vilka en sänkning av skattetrycket
framstår som den viktigaste.»

Då man läser remissvaren till föreliggande
utlåtande, ävensom utskottsmajo -

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

Om utvidgad statlig kreditstödsverksamhet m. m.

ritetens skrivning, framgår det tydligt
att vi inte kommit till rätta med småföretagarnas
kreditproblem utan att något
mera måste göras. Flera utredningar
arbetar och har hållit på så pass länge
att det synes väl befogat med ett tillläggsdirektiv
i enlighet med reservanternas
skrivning.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till reservationen.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag vill inledningsvis
bara i korthet erinra om den diskussion,
föranledd av en motion från centerpartiet,
som i denna kammare år 1960 fördes
angående företagarföreningarnas
verksamhet, deras möjligheter till långivning,
kreditgarantier o. s. v. Jag vill
utveckla den tanken närmare och säga
att den agressivitet i diskussionen, som
den gången visades från visst håll, glädjande
nog har förbytts i en i stort sett
enhällig uppslutning till de stödåtgärder
som det är nödvändigt att samhället ger
företagarföreningarna för att de i allra
första hand skall hjälpa den mindre företagarverksamheten.

När man läser utskottsmajoritetens
förslag och reservationen finner man
att det inte är så mycket som skiljer i
princip, det vill jag, herr talman, gärna
deklarera. Jag skulle kunna säga att utskottsmajoriteten
gärna kunde ha slutit
upp på reservanternas sida, så liten
tycks mig skillnaden vara. Vad som
skiljer är väl att reservanterna förmodar,
att det är nödvändigt att snabbare
ge ett stöd, eller att snabbare utreda
möjligheterna till ett utökat stöd.

Till detta vill jag framföra även några
synpunkter som är hämtade ur motioner
från vårt håll, i vilka vi speciellt påyrkar
att företagarföreningarnas verksamhet
skall utökas till att omfatta även
service och distribution. Såväl handeln
som andra servicenäringar har i dag inte
samma möjligheter, och det är inte
minst med hänsyn till de aspekterna

som jag har anslutit mig till reservationen,
som innebär att den utredning, som
sysslar med företagarföreningarnas organisation,
skall få tilläggsdirektiv om
att även ta upp dessa synpunkter.

Jag vill, herr talman, med dessa få
ord yrka bifall till reservationen.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag måste säga, att de
föregående tre talarna har anfört mycket
magra skäl för att man skulle sätta
i gång ytterligare en utredning om
de här frågorna.

Såsom redan har anförts pågår inte
mindre än sex å sju utredningar som
berör dessa problem. Jag har därför
svårt ,''att förstå, vad man skulle kunna
vinna med att tillsätta ytterligare en
utredning eller utvidga direktiven för
en av de pågående utredningarna.

De två första talarna, herrar Petersson
och Carlsson, var närmast inne på
produktionsfrämjande åtgärder för småföretagarna
och främst deras möjligheter
att få krediter. Riksdagen har ju
i detta avseende vid flera tillfällen utvidgat
det stöd som lämnats till småföretag
och hantverk. Men vi måste ändå
komma ihåg motiven för detta stöd.
Det har närmast varit lokaliseringseller
sysselsättningsfrågor, som där varit
det iavgörande.

Jag vill inte förneka att det under
de senare åren också funnits möjligheter
för företagarföreningarna att få
stöd för att främja produktionen, även
om inte lokaliserings- och sysselsättningsfrågor
varit speciellt avgörande.
Herr Carlsson säger att företagarföreningarnas
resurser är begränsade, men
det är väl ändå på det sättet att de resurser
som ställts till deras förfogande,
framför allt när det gäller garantilånen,
inte har kunnat utnyttjas. Inom
den gällande garantilåneramen finns
det fortfarande möjligheter att få stöd.
En annan sak är att det är en besvärlig
väg eftersom det tar så lång tid att

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Om utvidgad statlig kreditstödsverksamhet m. m.

få lån. Men det är en av de frågor som
den pågående utredningen om företagarföreningarnas
organisation och verksamhet
har möjlighet att pröva utan att
den får ändrade direktiv.

Sedan är det väl ändå på det sättet,
att det väsentliga i reservationen är att
man vill ha stödverksamheten utvidgad
utöver vad som hittills varit möjligt.
Såsom herr Sundin sagt, vill man
utvidga verksamheten till att omfatta
även serviceverksamhet och och distribution.

Då måste den frågan ställas: Finns
det över huvud taget något skäl för
detta? Om vi ser oss omkring i vårt
samhälle, framför allt i tätorterna —
jag avser då samhällen med 8 000 å
10 000 invånare och däröver — finner
vi att affärslivet i dag är mycket starkt
överhetlat. Där öppnas den ena stora
butiken efter den andra, och det finns
inte något som helst skäl för att man
här skulle träda in med statligt stöd.
Det kan väl ändå inte vara motionärernas
och reservanternas mening att man
skall försöka hålla företag under armarna,
om företagen inte har någon
möjlighet att själva klara sin existens i
den hårdnande konkurrens som råder.

Eftersom motionen kommer från cphåll,
kan man fråga sig: Är det närmast
tanken på lanthandeln, som varit
avgörande? När vi behandlat denna sak
i statsutskottets första avdelning har
det varit föredragningar från olika
håll, bl. a. från Sveriges köpmannaförbund.
Förbundets representant har förklarat,
att den krympande lanthandeln
i kreditavseende icke medför några
som helst bekymmer. Man anser att det
när det gäller lanthandeln inte finns
några skäl att göra något statligt ingrepp.
Såsom redan antytts här är det
ju också på det sättet, att förlagsinteckningsinstitutet
kommer att väsentligt
utökas, om det förslag som den utredningen
kommer att lägga fram till nästa
vår går igenom i riksdagen. Det kommer
att innebära, att samtliga företag,
som är bokföringsskyldiga, får möjlig -

heter att utnyttja förlagsinteckningsinstitutet.
Finner man att det på något
område har uppstått svårigheter att få
fram krediter, borde det väl vara en
uppgift för kreditmarknadsutredningen,
som nu är sysselsatt med dessa frågor,
att göra en undersökning av huruvida
det behöver vidtagas åtgärder i
förbättrande syfte.

När det gäller företagarföreningarnas
verksamhet vill jag särskilt framhålla,
att det väsentliga i deras uppgift
inte är att försöka få till stånd ett statligt
ekonomiskt stöd utan att genom utredningar
av olika slag göra det möjligt
för småföretagarna att på kreditmarknaden
i vanlig ordning få de lån som
dessa företagare anser sig behöva. Det
är i sista hand, när dessa kreditmöjligheter
har varit stängda men det funnits
skäl för att ge ett stöd, som de statliga
kreditåtgärderna fått träda till. I stort
sett har väl denna ordning fungerat
väl med undantag av att handläggningen
av garantilåneärendena tagit alltför
lång tid. Emellertid har utredningen
om företagarföreningarnas organisation
just i uppdrag att överväga åtgärder,
som kan leda fram till bättre förhållanden.

Om jag nu går in på det förslag, som
reservanterna lagt fram om att ge utredningen
om företagarföreningarnas
organisation och verksamhet det uppdrag
det här gäller, vill jag för min del
göra gällande, att detta endast skulle
få till följd att denna utredning, som är
så viktig för att föreningarnas verksamhet
skall komma att fungera på ett bättre
sätt, skulle bli ytterligare försenad i
sitt arbete. Herr Carlsson anförde, att
det för närvarande pågår flera utredningar
och att dessa tagit alltför lång
tid på sig. Jag har ytterst svårt att finna,
att detta skulle vara ett skäl för att
ytterligare försena en utredning, som
kan väntas föreslå möjligheter att på ett
bättre sätt tillgodose småföretagsamheten.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

Om utvidgad statlig kreditstödsverksamhet m. m.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag yttrade i mitt förra
inlägg, att det i stort sett rådde enighet
kring dessa spörsmål. Detsamma har
väl även herr Söderberg här deklarerat.
Det gäller lokaliseringen, det gäller ett
differentierat näringsliv och det gäller
även den konjunkturpolitiska utvecklingen.
I anslutning härtill får jag kanske
låna några ord ur utskottsmajoritetens
skrivning, där man med rätta framhåller
nödvändigheten av att stödja de
mindre företagen. Detta har även en
stor betydelse av det skälet, att av de
små företagen kan det bli stora företag.

Låt mig sedan gå över till de kritiska
synpunkter, som herr Söderberg anlade
på centerpartiets motioner, i vilka vi
föreslog att såväl handeln som serviceverksamheten,
t. ex. lastbilstrafiken,
skulle ges bättre kreditmöjligheter. Jag
vill bara kort och gott ställa den frågan
till herr Söderberg, om man kan nå det
väsentliga, som vi varit eniga om att
vinna när det gäller företagarföreningarnas
verksamhet, om man inte samtidigt
ger service- och distributionsföretagen
samma chanser som andra företag
i vårt samhälle. Vi tror nämligen, att
dessa spörsmål hör intimt ihop.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp):

Herr talman! Jag vill bara påpeka för
herr Söderberg, att såvitt jag kan utläsa
av reservationen, så krävs där ingen ny
utredning, utan vad vi önskar är att
man skulle ge nya direktiv till en redan
pågående utredning för att även få de
nu aktuella frågorna belysta. Enligt mitt
förmenande måste det gå snabbare att
nå ett resultat, om man uppdrar åt en
utredning, som redan är i arbete, att ta
de senast uppdykande problemen under
övervägande och redovisa förslag till
deras lösning.

När det gäller det förhållandet att garantilånen
inte helt har blivit utnyttjade
vill jag säga, att har man fått någon
erfarenhet av hur det går till när lånen
skall sökas och sedan lyftas, så förvå -

nar man sig inte över att lånen inte har
blivit helt utnyttjade. Enligt mitt förmenande
har vi inte löst kreditproblemet
enbart med hjälp av garantilånen, ty de
är alltför svåråtkomliga för dem, som
är i behov av dem.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Det måste vara en väsentlig
skillnad, herr Sundin, mellan
det stöd som för närvarande utgår till
den verksamhet, det här gäller, och det
stöd som herr Sundin talar om. Det är
väl ändå på det sättet, att det statliga
stöd till hantverk och småindustri som
riksdagen beslutat tillkommit för att öka
produkionen och för att skapa sysselsättning
framför allt inom de områden,
som är föremål för avflyttning. Jag kan
inte finna att samma skäl kan anföras
för att man på liknande sätt också skulle
ge statligt stöd till distributionen, allra
helst som det nu från sakkunnigt håll
förklaras, att det för lanthandeln inte
existerar några som helst kreditproblem
utan anses, att den kan klara sig utan något
statligt stöd. Jag har därför ytterst
svårt att förstå, varför en utredning då
skulle behöva tillsättas på den punkten.

Herr Carlsson menar, att man genom
nya direktiv till den nu pågående utredningen
skulle kunna få dessa problem
utredda på ett smidigare sätt. Det är väl
att vara alltför optimistisk. Om utredningen
skall börja undersöka, i vad mån
man skall ge ett statligt stöd till distributionen,
till serviceyrkena, till lastbiltrafikbranschen
och allt sådant, måste
det ändå innebära, att det som är utredningens
väsentliga uppgifter försenas.
Därtill kommer att utredningen inte har
tillsatts för att fylla en sådan uppgift,
vilket ju också reservanterna varit medvetna
om, eftersom de menar att utredningen
får lov att kompletteras. Jag ber
bara att få hänvisa till vad fullmäktige
i riksgäldskontoret säger när det gäller
just frågan om att ge utredningen nya
direktiv. Jag gör det därför att riksgäldskontorets
chef, riksgäldsdirektör

24 Nr 36 Tisdagen den 10 december 1963

Om utvidgad statlig kreditstödsverksamhet m. m.

Ringström, sitter som ordförande i utredningen
angående företagarföreningarnas
organisation och verksamhet och
naturligtvis varit med om att utforma
riksgäldskontorets yttrande. I detta säges
klart och tydligt, att man inte anser
det möjligt att ge detta uppdrag åt utredningen.

Herr PETERSSON, PER, (h):

Herr talman! Herr Söderberg säger,
att det här gäller en fråga som det inte
nu finns någon anledning att syssla
med, eftersom det inte föreligger så stora
behov av den föreslagna stödverksamheten.
I reservationen säges också,
att det är olika samverkande faktorer
på området, som det är svårt att bedöma,
och att det bör prövas i vilken
omfattning statligt kreditstöd kan befinnas
påkallat ur såväl samhällets som
den enskildes synpunkter ävensom
lämpligaste sättet att administrera ett
sådant stöd.

Jag har här direktiven till utredningen
angående företagarföreningarnas organisation
och verksamhet — de utdelades
i utskottsavdelningen. Såvitt
jag kan förstå framgår det därav att
denna utredning måste invänta resultatet
av 1959 års förlagsinteckningskommitté,
vidare vad som kan bli följden
av betänkandet från kommittén för
näringslivets lokalisering för att kunna
ta ställning till vilken personal företagarföreningarna
behöver och vilken
verksamhet de skall bedriva.

Jag anser det därför för min del mycket
rimligt att få de spörsmål, som berörts
i motionerna, utredda av den i
reservationen angivna utredningen.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp):

Herr talman! Jag vill bara för herr
Söderberg helt kort deklarera, att om
en företagare i dagens samhälle med
alla dess problem över huvud taget skall
kunna bestå och lyckas, så måste han
vara optimist.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt beträffande
punkten a samt därefter särskilt
angående utskottets hemställan i
övrigt.

I fråga om punkten a, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Sandin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 204 punkten
a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 66.

Tisdagen den 10 december 1963 Nr 36

Om underlättande av mindre och medelstora företags avsättning på den internationella
marknaden

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På sedermera gjord proposition bifölls
vad utskottet i övrigt hemställt.

Herr TALMANNEN anförde:

Efter framställning från olika håll
kommer jag att, om de på föredragningslistan
för i dag upptagna ärendena
ej slutbehandlats omkring kl. 15.30,
hemställa, att sammanträdet då avbrytes
och att behandlingen av återstående
ärenden uppskjutes till morgondagens
sammanträde. Jag vill erinra om
att det enda nya debattärende, som tillkommer
i morgon, är sammansatta statsoch
tredje lagutskottets utlåtande nr 1
om den statliga trafikpolitiken.

Om underlättande av mindre och medelstora
företags avsättning på den internationella
marknaden

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 205, i anledning av väckta motioner
om underlättande av mindre och
medelstora företags avsättning på den
internationella marknaden.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Mattsson (1:313) och den andra inom
andra kammaren av herr Antonsson
(II: 362), hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att utredningen angående företagarföreningarnas
organisation och
verksamhet genom tilläggsdirektiv måtte
få uppdrag att utreda jämväl frågan
om underlättande av de mindre och medelstora
företagens avsättning på den
internationella marknaden, särskilt den
västeuropeiska.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:313 och 11:362
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Per Jacobsson, Widén,
Per-Olof Hanson, Åkerlund, Per Petersson,
Sundin och Staxäng, fröken Elmén
samt herrar Andersson i Knäred, Antonsson,
Helander, Källstad och Tnresson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: 313
och II: 362, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att åt utredningen angående företagarföreningarnas
organisation och
verksamhet genom tilläggsdirektiv måtte
uppdragas att utreda jämväl frågan
om underlättande av de mindre och medelstora
företagens avsättning på den
internationella marknaden, särskilt den
västeuropeiska.

Herr PETERSSON, PER, (h):

Herr talman! Endast några få ord!

Liksom vid utskottsbehandlingen av
de frågor som berördes i utskottsutlåtande
nr 204 har även statsutskottets
utlåtande nr 205 som grund en motion,
väckt vid riksdagens början. Motionen
har varit föremål för remissbehandling.

Ingen bestrider väl de mindre och
medelstora företagens väsentliga betydelse
för vårt lands ekonomiska liv och
produktion. Alla torde också kunna
vara överens om att det är av stor vikt
att dessa företags möjligheter att hävda
sig både på hemmamarknad och på
exportmarknaden främjas.

Jag har därför svårt att förstå varför
socialdemokraterna motsätter sig att
riksdagen i skrivelse till regeringen anhåller
om att utredningen angående företagarföreningarnas
organisation och
verksamhet genom tilläggsdirektiv får
uppdraget att se på frågan, hur företagarföreningarna
skall få ökade möjligheter
att underlätta de mindre och medelstora
företagens avsättning utomlands.
I utskottsreservationen anges att
utredningen bör bedrivas i samråd med
de organ och organisationer, som är

Tisdagen den 10 december 1963

26 Nr 36

Om underlättande av mindre och medelstora företags avsättning på den internationella
marknaden

verksamma på detta område, samt att
företagarföreningarnas uppgifter bör
begränsas till att allmänt stimulera medlemmarnas
intresse för export samt
hänvisa intresserade företag till att ta
direkt kontakt med de centrala exportfrämjande
organen.

Det förefaller mig verklighetsfrämmande
att tro att det alltmer ökande internationella
handelsutbytet ej skulle
komma att beröra även den verksamhet
som företagarföreningarna medverkar
i. Av remissvaren från företagarföreningarna
framgår att även flertalet
företagarföreningar själva anser
att exportfrågorna för de mindre och
medelstora företagen ur företagarföreningarnas
synpunkt har den storleksordningen,
att den sittande företagarutredningen
bör utreda frågan.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Ivar Johansson
m. fl.

Häri instämde herr Carlsson, Harry,
(fp).

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag kan fatta mig kort
och instämma i vad den föregående ärade
talaren här har sagt. Jag vill endast,
då jag är motionär, peka på en enda
punkt som har tagits upp både av utskottet
och av vissa av remissinstanserna.

Man har framhållit värdet av att ha
Småindustriens exportbyrå och av den
upplysningsverksamhet som bedrives av
hantverkets och småindustriens olika
organisationer. Jag har också i min motion
framhållit detta värde och sagt att
en utredning bör bedrivas med hänsynstagande
till och i samråd med dessa
organisationer. Jag tror att framför
allt dessa organisationer har betytt en
hel del för företagarna.

Vid behandlingen av statsutskottets
utlåtande nr 204 framhölls vad de
mindre och medelstora företagen betyder,
och det behöver jag ju icke upp -

repa. När man emellertid har pekat på
Småindustriens exportbyrå, kan jag inte
underlåta att för kammaren påpeka,
att denna byrå ju endast består av fem
personer, därav två sekreterare. I förhållande
till de otaliga företag som
skulle behöva få råd och stöd är ju
denna personal alldeles otillräcklig. Vad
som kanske är litet egendomligt är att
det inte har varit möjligt att från Småindustriens
exportbyrå få någon uppgift
om hur många företag, som har fått
direkt hjälp med sina exportfrågor, så
att det statistiskt kunde bevisas vad
byrån direkt betyder.

Jag skulle tro, herr talman, att exportfrågorna
är en så väsentlig och viktig
fråga att man bör ge utredningen,
som skall utreda företagarföreningarnas
framtida organisationsform, i uppdrag
att även se på möjligheterna för
den mindre industrien att exportera sina
produkter på främmande länder.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen.

I herr Mattssons yttrande instämde
herr Nilsson, Ferdinand, (ep).

Herr NORDENSON (h):

Herr talman! Det var herr Mattssons
yttrande om Småindustriens exportbyrå,
som föranledde mig att begära ordet.
Herr Mattsson ville genom att ange antalet
av de personer som sysslar med
exportbefrämjande verksamhet inom
exportbyrån därmed försöka ge en bild
av de resurser, som står till den mindre
och medelstora industriens förfogande
när den söker avsättning på utländska
marknader.

Det är en felaktig bild.

När denna byrå skapades inrymdes
den enligt Kungl. Maj:ts förslag i Sveriges
allmänna exportförening, varvid
syftet var att denna för den mindre industrien
speciellt arbetande organisation
skulle ha tillgång till den personal,
det kunnande och de informationer,
som finns samlade i den större organi -

Tisdagen den 10 december 1963 Nr 36

Om underlättande av mindre och medelstora företags avsättning på den inter -

sationen, vilken i dag består av cirka
110 personer. Denna organisation har
dessutom möjligheter att samarbeta med
de handelskammare som Sverige har i
ett flertal europeiska länder och som
på ett mycket verksamt sätt bidrar inte
minst till den mindre industriens möjligheter
att komma ut på den internationella
marknaden.

Herr talman! Låt mig rent allmänt
säga, att ingen tvekan råder om att
svensk exportutveckling för de närmaste
åren kommer att präglas av ett ökat
inslag från mindre och medelstora företag.
Det finns väl ingen här i kammaren
som inte delar den uppfattningen,
att vad vi kan göra för att underlätta
dessa företags exportansträngningar det
bör göras för dem. De är i många fall
nykomlingar som möter oväntade problem.

Det ter sig emellertid för mig såsom
en något orealistisk tanke att en verksamhet,
som väsentligen består i rådgivning
rörande internationella marknadsförhållanden,
skall åläggas regionalt
utformade organ. Själva uppgiften
att insamla informationer, skaffa marknadskunskap,
affärsförbindelser och annat
på de internationella marknaderna
är i och för sig en mycket stor uppgift
för ett litet land som Sverige. Det är på
detta område alldeles nödvändigt att
centralisera verksamheten för att över
huvud taget kunna täcka det stora fält
det här är fråga om.

Låt mig också påpeka, herr talman,
att när det gäller export är det inte så
att problemen är helt olikartade vad
gäller de stora samt de små och medelstora
företagen, utan det beror mera på
produkternas natur respektive den
marknad, till vilken man söker sig, vilka
problem man möter. Stora företag
säljer också i begränsad utsträckning
produkter under ungefär samma betingelser
som mindre företag, och ett
litet företag kan i fråga om en viss vara
framstå som en stor exportör. Själva
tankegången att storleksmässigt indela

nationella marknaden

företagen och utforma våra allmänna
exportbefrämjande åtgärder med hänsyn
till olika sådana grupper finner
jag felaktig. Det hindrar emellertid inte
att det finns vissa särskilda marknadsproblem,
som t. ex. särskilt gäller
den mindre företagsamheten och därför
har man Småindustriens exportbyrå,
som samverkar med andra organisationer.

Herr talman! Man kan naturligtvis
säga att man alltid kan begära tilläggsdirektiv
för att företagsföreningsutredningen
skall få tillfälle att ta ställning
till vad som här krävs. Men ett utredningsyrkande
är inte bara en rent akademisk
fråga utan innebär dock att
riksdagen är böjd för att vilja ålägga företagarföreningarna
uppgifter av exportbefrämjande
och avsättningsbefrämjande
karaktär.

Jag tror inte att det är en realistisk
tankegång och ber därför att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte avsett att
på något sätt stöta herr Nordenson och
Exportföreningen. Jag vet vilka insatser
Exportföreningen gör, när jag nämnde
vilken personal som står till förfogande
för Småindustriens exportbyrå. Chefernas
arbete består förmodligen till stor
del i att vara ute och hålla föredrag
och informera på olika sätt. Jag måste
dock säga att på alla de möten och sammankomster
för mindre och medelstora
företag jag har varit med om ute i landet,
så har det visat sig vara mycket få
företagare, som haft möjlighet att få
kontakt med Småindustriens exportbyrå
och även med Sveriges allmänna exportförening.
Jag vet nu inte vad det
kan bero på —• om det är så att de
mindre och medelstora företagen är för
dåligt representerade i organisationernas
ledning eller om de är så blygsamma
att de fördenskull icke har fått någon
kontakt.

Tisdagen den 10 december 1963

28 Nr 36

Om underlättande av mindre och medelstora företags avsättning på den internationella
marknaden

Själv har jag två mindre företag som
arbetar till 80 procent på export. Exporten
från dessa företag har varit möjlig
utan att anlita Småindustriens exportbyrå.

Herr talman! Jag kan inte finna annat
än att alla skäl talar för att man bör
få möjlighet att på länsplanet få bättre
kontakt med Exportorganisationerna
genom att man förstärker företagarföreningarna.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag skulle i stort sett
kunna nöja mig med att instämma i
vad herr Nordenson har sagt, men jag
vill tillägga, att man tydligen från motionärernas
och reservanternas sida inte
riktigt känner till företagarföreningarnas
sätt att arbeta och deras möjligheter
att medverka när det gäller exportverksamheten.

Våra företagarföreningar hjälper småföretagarna
med exportfrågor och, efter
erforderliga utredningar, hänvisar
dem till de redan existerande exportorganisationerna.
Utskottsmajoriteten
har därför iansett det vara fullkomligt
onödigt att vid sidan av de två redan
existerande exportorganisationer, som
finns till just för detta ändamål, skapa
ytterligare en sådan, framför allt med
hänvisning till det skäl, som också herr
Nordenson nu framfört, nämligen att
denna organisation i så fall skulle bli
ett regionalt organ, som inte skulle ha
samma möjligheter som de båda exportorganisationer
vi redan har. Det är ju
på det sättet, att den Ringströmska utredningen
om företagarföreningarnas
organisation och verksamhet även skall
utreda frågan, i vilken mån organisationen
behöver utbyggas för att kunna
fylla de uppgifter företagarföreningarna
i detta sammanhang har. Att här
skapa ytterligare direktiv och därmed
utvidga denna utredning är i högsta
grad meningslöst.

Jag vill därmed yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag kan i stort instämma
i vad herr Nordenson har sagt beträffande
de mindre företagens exportproblem.
Jag tycker emellertid att fördelningen
mellan företagarföreningarnas
uppgift och Småindustriens exportbyrås
uppgifter och andra organ som
arbetar inom småföretagens område
kanske borde ha en fullständigare belysning.

Jag menar liksom herr Söderberg, att
företagarföreningarna har en betydande
uppgift när det gäller att ge de
mindre företagen råd och anvisningar i
exportfrågor. De mindre företagen har
ju icke samma tillgång till expertis på
internationell handel som de stora företagen
har. Här krävs informationsverksamhet
från företagarföreningarnas
sida för att lära företagarna själva
tillvägagångssättet vid handel med utlandet.

Jag menar att de mindre företagens
exportproblem bör lösas i gott samarbete
mellan företagarföreningarna, näringslivets
organisationer ■— som även
bedriver konsultativ och rådgivande
verksamhet — och Småindustriens exportbyrå.
Detta samarbete kan måhända
ytterligare intensifieras och fördjupas,
men jag är av den uppfattningen,
att det kan ske utan särskilda utredningar.

Jag vill inte direkt motsätta mig någon
utredning på detta område, men
jag har, herr talman, inget yrkande.
Jag menar att det finns stora möjligheter
med de organ som nu finns och
med de föreskrifter som finns om företagarföreningarnas
verksamhet att utvidga
och intensifiera det arbete som
redan pågår på detta område.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr andre vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad ut -

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

Ang. de

skottet i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mattsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 205, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mattsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 57.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 206, i anledning av väckta motioner
angående rehabiliteringsverksamheten;
och

nr 207, i anledning av väckta motioner
om undervisning i ämnet familjekunskap
m. m.

utlandssvenska barnens skolgång, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. de utlandssvenska barnens
skolgång, m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 208, i anledning av väckta
motioner om utredning rörande de utlandssvenska
barnens skolgång, m. m.

Till behandling hade utskottet förehaft dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Myrdal (I: 331) och den andra inom
andra kammaren av herr Arvidson (II:
375), i vilka hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om en skyndsam utredning rörande
tillämpningen av grundskolans principer
på utlandssvenska barns och inflyttade
minoriteters barns skolgång;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Palm m. fl. väckt motion (II: 391),
vari anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa, att
utredningen om de utlandssvenska barnens
skolgång snarast måtte komma till
stånd.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt, att riksdagen måtte,
i anledning av motionerna I: 331 och
11:375 samt 11:391, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört.

I sitt yttrande hade utskottet bland
annat hänvisat till en av chefen för ecklesiastikdepartementet
i samband med
behandling i årets statsverksproposition
av anslag till svenska skolor i utlandet
förebådad utredning ävensom till en av
riksdagen begärd utredning rörande internatskolorna
m. m. Utskottet förutsatte,
att nämnda utredningar komme
till stånd snarast möjligt i form av en
allsidig utredning rörande de utlandssvenska
barnens skolgång både hemma
och utomlands. Till denna utredning

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Ang. de utlandssvenska barnens skolgång, m. m.

torde också enligt utskottet böra liänskjutas
de problem, som uppkomme för
de inflyttade minoriteternas barns skolgång.

Fru MYRDAL (s):

Herr talman! Det föreliggande utlåtandet
från statsutskottet är enhälligt.
Det behandlar i mycket positiv anda
frågan om de utlandssvenska barnens
skolgång »m. in.», som det står i rubriken.
Något därutöver skulle väl egentligen
inte vara att tillägga, ty att uttrycka
sin personliga tillfredsställelse
över alt ens första motion rönt välvilligt
mottagande är väl knappast passande.

Att jag i dag i alla fall inte kan underlåta
att säga ett par ord beror på att
jag genom många års utlandserfarenhet
fått ett levande intryck av hur stora
svårigheter det bjuder att ordna skolgången
för svenskars barn i utlandet.
Jag vet rentav på grund av personlig
erfarenhet, eftersom jag har varit inspektor
under några år vid två svenska
skolor i Indien, hur oerhört torftiga
dessa skolors villkor är i jämförelse
med vad som gäller för skolorna här
hemma och inte minst hur underpriviligierade
de är med hänsyn till undervisningsmateriel.
Jag har också blivit
starkt berörd, och oroad, av de många
klagomål som har burits fram till mig
om hur otillräckliga internatplatserna
är här hemma, särskilt för flickor. Vi
skall minnas att det nu inte rör sig om
några privata läroverksdrömmar för
denna svenska ungdom, utan att barnen
redan från grundskolans högstadium
kan behöva få sin skolgång förlagd till
hemlandet.

Därtill kommer det faktum att utlåtandet
inte bara rör de utlandssvenska
barnens skolgång, utan också ett
»m. m.», vars mänskliga innehåll jag
också skulle vilja påminna om. Därunder
ligger hela frågan om vilken undervisning
på det offentligas bekostnad
som bör beredas våra inflyttade minoriteters
barn, i detta fall de religiösa

och språkliga minoriteterna. Ännu har
ingen studerat huru skolförhållandena
har ordnats för all den arbetskraft vi
fått in i landet, från Italien, Ungern och
andra länder, och inte heller hur de
vanliga skolorna har kunnat anpassas
efter dessa barns särskilda behov. Konsten
är ju att både bevara ett visst inslag
av deras traditioner och kultur,
som bara kan berika vår egen, och att
samtidigt ge dem en skolgång som
verkligen motsvarar de krav som det
svenska samhället kommer att ställa på
dem i framtiden.

Det är de här tingen som jag har velat
stryka under litet extra då riksdagen,
sedan vi beslutat om en storstilad
grundskolereform som också har börjat
genomföras, helt naturligt nu kan vända
sin uppmärksamhet till frågan om
hur denna grundskolas principer skall
kunna tillämpas även på barn som inte
riktigt passar in i planritningens rutor.

Det blir ju för framtiden allt betydelsefullare
att se till att alla de barn
som skall bli svenskar och bli medlevande
i vårt samhälle har samma möjligheter
att få utbildning för dessa sina
värv i arbetslivet och i samhällslivet.
Det svenska samhället blir alltmer ett
högrörligt och dynamiskt samhälle med
allt intensivare förbindelser med utlandet.
[Det blir därför fler och fler barn
som kommer att åtfölja sina föräldrar
på en tids stationering på främmande
ort. Det blir också fler barn som följer
med sina utländska föräldrar hit eller
som föds inom dessa kulturöar i vårt
land.

Skall man tillgodose dessa båda
barngruppers behov av skolgång på ett
både mer rättvist och mer effektivt sätt,
ja, då bjuder det väl en del administrativa
och kanske också ekonomiska problem.
Men de problemen är små i jämförelse
med den grundskolereform vi
genomfört, och den tillstyrkta utredningen
kommer säkert att finna lösningar
på dessa delproblem. Det är
också pödvändigt, ty utbildningskraven
för de barn det gäller är konkret känn -

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

Ang. landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård

bara redan i nuet och blir det än mycket
mer i framtiden.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Under vår resa i Förenta staterna hade
vi nöjet sammanträffa med en rad av
Sveriges ambassadörer och konsuler,
och deras främsta önskemål var just
att den svenska riksdagen skulle medverka
till att ordna undervisningen för
deras barn. Detta blir än mer angeläget
när det bor fler svenskar i olika länder,
inte minst på grund av u-landshjälpen.

För mig har det varit glädjande att
det inte rådde några delade meningar
i statsutskottet. Alla medlemmar och alla
grupper var fullständigt överens om
att vi nu måste angripa det här problemet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 209, i anledning av
väckta motioner om samverkan mellan
utredningar som behandlar gymnasiets
och fackskolornas problem, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. landstingskommunernas övertagande
av statens mentalsjukvård

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 210, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående landstingskommunernas
övertagande av statens
mentalsjukvård m. in. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 171 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 31 maj 1963, före -

slagit riksdagen att dels besluta, att huvudmannaskapet
för den av staten drivna
mentalsjukvården m. m. skulle enligt
de förutsättningar samt i den omfattning
och på de villkor som departementschefen
i nyssnämnda statsrådsprotokoll
förordat överföras till landstingskommunerna
den 1 januari 1967,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna
avtal med landstingen om deras
övertagande av mentalsjukvården m. m.
i huvudsak enligt av departemenschefen
i statsrådsprotokollet förordat principavtal
och eljest angivna grunder.

Kungl. Maj:ts förslag innebar, att
landstingskommunernas huvudmannaansvar
i princip skulle komma att omfatta
alla former av sluten och öppen
mentalsjukvård inklusive undervisningen
och vården av psykiskt efterblivna
samt epileptikervården. Detta medförde
att kropps- och mentalsjukvården
kunde samordnas under enhetligt landstingskommunalt
huvudmannaskap.

På grundval av resultaten av överläggningar
mellan företrädare för staten
och landstingskommunerna hade i
propositionen framlagts förslag till de
allmänna bestämmelser, som skulle ligga
till grund för de olika landstingskommunernas
övertagande av den statliga
mentalsjukvården. Reformens genomförande
förutsatte därutöver, att
särskilda avtal härom skulle upprättas
mellan staten och respektive landstingskommun.

I de allmänna bestämmelserna voro
intagna vissa grundläggande villkor, såsom
att landstingskommunerna vederlagsfritt
skulle övertaga statens mentalsjukhus
m. m. samt att staten skulle
lämna bidrag till investerings- och driftkostnader.
Vårdorganisationen skulle
angivas i särskilda vård- och regionplaner.
De föreslagna bestämmelserna
inskränkte i princip icke landstingskommunernas
frihet att själva disponera
de övertagna institutionerna och organisationen
av mentalsjukvården. Statens
förpliktelser mot sjukhusens per -

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Ang. landstingskommunernas övertagande

sonal skulle övertagas av landstingskommunerna
med garanti av dessa, att
för de anställda, så länge de innehade
samma eller motsvarande tjänst, skulle
gälla de för dem vid avtalens ikraftträdande
tillämpliga statliga anställningsvillkoren,
därest dessa icke dessförinnan
ersattes av andra bestämmelser, tillkomna
efter förhandlingar mellan landstingskommunerna
och berörda personalorganisationer.

De ekonomiska villkoren i de allmänna
bestämmelserna skulle tillämpas
under fem år, d. v. s. intill utgången av
år 1971. Dessförinnan skulle förutsättningslösa
förhandlingar upptagas mellan
parterna beträffande statens bidrag,
så att nya överenskommelser om de
ekonomiska villkoren kunde tillämpas
från och med år 1972.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Sörlin m. fl. (I: 790) och den andra
inom andra kammaren av herr Kärrlander
m. fl. (II: 955), i vilka hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av förevarande
proposition måtte besluta, att
rätt till särskild ersättning för merkostnader,
i analogi med vad som föreslagits
i anteckning a) till punkt 11 av de
allmänna bestämmelserna i fråga om
Norrbottens län, skulle på enahanda
grunder föreligga för samtliga de fyra
nordligaste länen,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Ringaby och Yngve Nilsson (I:
791) samt den andra inom andra kammaren
av herrar Magnusson i Tumhult
och Nilsson i Bästekille (11:958), i vilka
anhållits, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande proposition måtte
a) besluta, att en ortsindexering av
anläggningsbidragen skulle ske efter
samma principer som tillämpades vid
skolbyggen; b) besluta, att driftbidra -

av statens mentalsjukvård
get till platser vid andra sjukhus än
psykopatsjukhus skulle beräknas på ett
medeltal av kostnaderna vid den fjärdedel
av samtliga vårdanstalter, som hade
den mest adekvata vården; c) beakta
vad som i motionerna i övrigt anförts,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Harald Pettersson m. fl. (1:793)
och den andra inom andra kammaren
av herr Gomér m. fl. (II: 957), i vilka,
utom annat, föreslagits, att riksdagen
vid sin behandling av förevarande proposition
skulle i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att frågorna rörande
landstingens utgifter i anledning av
övertagandet av huvudmannaskapet för
den nu statliga mentalsjukvården särskilt
måtte beaktas vid överväganden
rörande dels skatteutjämningsbidrag till
landstingen, dels statsbidragsgivning
till kroppssjukvården, så att landstingen
till fullo kompenserades för de ökade
utgifter de åsamkades genom huvudmannaskapsref
ormen,

dels en inom andra kammaren av
herr von Friesen m. fl. väckt motion
(11:956),

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Ståhl och Eskel väckt motion
(11:959).

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att motionen 11:959 icke måtte av
riksdagen bifallas;

II. att motionerna 1:793 och 11:957,
såvitt desamma avsåge skrivelse till
Kungl. Maj:t rörande skatteutjämningsbidrag
till landstingen m. m., icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

III. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:790 och 11:955, 1:791
och II: 958 samt I: 793 och II: 957, sistnämnda
båda motioner såvitt nu vore i
fråga, ävensom motionen II: 956

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

Ang. landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård

a) besluta, att huvudmannaskapet för
den av staten drivna mentalsjukvården
m. m. skulle enligt de förutsättningar
samt i den omfattning och på de villkor
departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 31 maj
1963 förordat överföras till landstingskommunerna
den 1 januari 1967;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna
avtal med landstingen om deras
övertagande av mentalsjukvården m. m.
i huvudsak enligt av departementschefen
i nyssnämnda statsrådsprotokoll
förordat principavtal och eljest angivna
grunder.

Reservation hade anförts av herrar
Per Jacobsson, Widén, Per Petersson,
Nils-Eric Gustafsson, Larsson i Hedenäset,
Gustafsson i Skellefteå och Källstad,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under III hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
jämte motionerna I: 791 och II: 958
samt med bifall till motionerna I: 790
och II: 955 ävensom med avslag å motionerna
II: 956 samt I: 793 och II: 957,
sistnämnda båda motioner såvitt nu
vore i fråga,

a) besluta, att huvudmannaskapet för
den av staten drivna mentalsjukvården
m. m. skulle enligt de förutsättningar
samt i den omfattning och på de villkor
reservanterna förordat överföras till
landstingskommunerna den 1 januari
1967;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna
avtal med landstingen om deras
övertagande av mentalsjukvården m. m.
i huvudsak enligt av reservanterna förordat
principavtal och eljest angivna
grunder.

Dessutom hade reservationer utan angivna
yrkanden anmälts av, utom andra,
dels herr Kaijser, dels ock herr Pettersson,
Harald.

3 Första kammarens protokoll 1963. Nr 36

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Vi har här otvivelaktigt
kommit fram till en av höstriksdagens
stora frågor, nämligen mentalsjukvårdens
överflyttning till landstingskommunerna.

När man läser utskottets utlåtande
finner man att det råder fullständig
enighet inom utskottet i själva huvudfrågan.
Man kanske kan säga att det är
en anmärkningsvärd enighet med hänsyn
till frågans art, omfattning och betydelse,
och att den berör olika parter.

Om man ser frågan ur sjukvårdssynpunkt
— och det bör man väl i första
hand göra — står det väl klart att reformen
är ett steg i rätt riktning och att
en samordning av sjukvårdens resurser
på landstingsplanet är praktisk och ändamålsenlig.
Detta hindrar inte att man
från landstingshåll kan ha anledning att
se på de nya uppgifterna med en viss
oro. Den administrativa apparaten på
sjukvård ssidan kommer att svälla ytterligare,
och utgifterna kommer att stiga.
Det får man utgå ifrån, oavsett hur de
blivande avtalen kommer att utformas.

Vad den ekonomiska sidan beträffar
ingår som en av huvudprinciperna i
förslaget, att staten skall lämna fullgod
täckning, som det heter, för landstingens
kostnader såväl beträffande anläggnings-
som driftutgifter. Jag finner det
angeläget understryka att staten vid de
lokala förhandlingar, som kommer att
följa, bemödar sig att ge ett reellt innehåll
åt denna förhandsförsäkran.

Jag har redan sagt att det råder enighet
inom utskottet i huvudfrågan. På en
punkt föreligger emellertid en reservation,
som gäller just de ekonomiska villkoren,
närmare bestämt frågan om anläggningsbidragets
konstruktion. Härvidlag
finns det ju ett principavtal, som
har träffats mellan företrädare för inrikesdepartementet
och Svenska landstingsförbundet.
I detta avtal sägs att anläggningsbidraget
skall utgå med ett enhetligt
belopp för hela landet, nämligen
55 000 kronor per plats vid helt nya

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Ang. landstingskommunernas övertagande

sjukhus och 30 000 kronor per tillkommande
plats vid befintliga sjukhus. Såsom
vi har påpekat i reservationen är
det här inte fråga om differentiering av
bidragen med hänsyn till de varierande
byggnadskostnaderna i olika delar av
landet i vidare mån än att en ersättning
med skäligt belopp skall utgå för uppförande
av ett nytt mentalsjukhus i Gällivare.

Denna punkt i avtalet har föranlett en
motion i båda kamrarna, undertecknad
av ett stort antal riksdagsmän ur samtliga
partier, vari yrkas att samma regler,
som enligt avtalet skall gälla beträffande
Gällivare, även skall tillämpas
inom de fyra nordligaste länen. Vi som
biträder denna motion och som även
anslutit oss till reservationen finner det
logiskt och rättvist och helt i överensstämmelse
med avtalets grundprincip,
att staten svarar för merkostnader som
kan uppstå på grund av lokala geografiska
förhållanden eller andra orsaker.

Nu är det ju ett känt förhållande att
byggnadskostnaderna är högre i norrlandslänen
än i övriga delar av landet,
beroende på klimatet, långa transporter
och andra besvärliga förhållanden
som kan råda vid vinterbygge m. m.
Detta gör att ortskoefficienten när det
gäller byggnadskostnaderna i Norrland
är väsentligt högre än för landet i övrigt.
Jag har mig bekant att byggnadsstyrelsen
numera har framräknat kostnader,
som kanske ligger något lägre än
de kostnader, som man tidigare har rört
sig med, men skillnaderna är fortfarande
väsentliga och i varje fall av sådan
storleksordning att det borde vara motiverat
med ett förbehåll, som ger möjlighet
till kompensation för de merkostnader
man under alla förhållanden måste
räkna med i denna del av landet.

Jag vill i detta sammanhang påpeka
att man även när det gäller driftkostnaderna
räknar med enhetliga belopp för
hela landet. Det måste nödvändigtvis
innebära att norrlandslänen kommer i
en ogynnsammare ställning när det gäl -

av statens mentalsjukvård

ler driftkostnaderna med hänsyn till de

större värmekostnaderna o. s. v.

Dessa omständigheter har gjort, herr
talman, att vi har ansett oss motionsvägen
böra framföra våra synpunkter och
att vi också i utskottet på denna punkt
har anmält en från utskottsmajoriteten
avvikande mening.

Jag ber således, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag har antecknat en
blank reservation till detta utskottsutlåtande
och ber att få motivera den med
några ord.

Först skulle jag vilja säga, att även
jag tror att hela denna reform har ett
betydande värde. Redan nu ansvarar
landstingen i själva verket för en del av
den psykiatriska vården, nämligen vården
vid de psykiatriska klinikerna och
vid anstalterna för de lättskötta sinnessjuka.
Staten har endast svarat för den
tunga psykiatrien. En sådan uppdelning
kan ju inte vara lämplig. Men inte bara
den omständigheten att all psykiatri
kommer under ett huvudmannaskap är
viktig — ännu större betydelse har väl
det förhållandet att mentalsjukvård och
kroppssjukvård i och med den nu aktuella
reformen kommer under ett enhetligt
huvudmannaskap, under landstingen.

Det har sagts att mentalsjukvårdens
överförande till landstingen kan leda
till en ökad belastning på landstingens
organisation, som jämte övriga uppgifter
vilka under de senaste åren lagts på
landstingen -— t. ex. den öppna vården
— kan komma att medföra att landstingen
såsom organisation förlorar något
av vad som varit det mest positiva
hos den: att dess uppgifter inte omfattar
mer än att de, som arbetar i landstingens
verkställande organ, relativt väl
kan överblicka samtliga uppgifter. Detta
förhållande har ju inneburit att det
på ett särskilt sätt varit tillfredsställan -

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

Ang. landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård

de att syssla med landstingsarbete. Man
vill hoppas att mentalsjukvårdens inordnande
under landstingen inte skall
rubba någonting i detta önskvärda förhållande;
och i den riktningen kommer
väl de förändringar i landstingens organisation
att verka, vilka ställts i utsikt
av den nyligen fullbordade utredningen.

År sålunda alla överens om att mentalsjukvårdens
överförande till landstingen
kan anses riktigt och ändamålsenligt,
kan man däremot diskutera —
såsom herr Jacobsson nyss gjorde -—-villkoren för detta övertagande. Principen
är ju att de statliga bidragen skall
täcka hela kostnaden för mentalsjukvården
även efter dess överförande till
landstingskommunerna. Detta är en riktig
princip; men det är inte säkert att
bidragen i verkligheten kommer att täcka
hela kostnaden, och det kan bli fråga
om ganska stora variationer mellan de
olika landstingsområdena. Vissa bestämmelser
för övertagandet är fixerade
i ett till propositionen fogat protokoll.
Det gäller t. ex. de byggnadskostnader
herr Jacobsson nyss talade om,
och det gäller även metoden för driftkostnadernas
beräknande. De närmare
bestämmelserna för varje enskilt landsting
skall man nå fram till genom förhandling
med varje landsting för sig;
och de förhandlingarna kan komma att
gälla väsentliga ekonomiska ting. Ur
landstingens synpunkt hade det varit
naturligt att dessa förhandlingar kunnat
genomföras i ett obundet läge. Men så
blir inte förhållandet när vi i dag fattar
beslut med tvingande innebörd.

I en motion har herrar Ståhl och Eskel
yrkat avslag på propositionen och
hävdat att förhandlingar med de enskilda
landstingen borde äga rum innan
riksdagen fattade det beslut som nu
skall fattas. Jag har inte anslutit mig
till det motionsyrkandet, men jag har
velat rikta uppmärksamheten på sakförhållandet.
Möjligen hade det varit praktiskt
ogenomförbart att först förhandla
med de olika landstingen och därefter

stifta lagen — i varje fall hade det varit
besvärligare och tagit längre tid; och
i våra dagar har man som bekant bråttom.
Jag vill emellertid uttala samma
förhoppning som herr Jacobsson för en
stund sedan: att de statliga förhandlare,
som skall fullfölja de nämnda avtalsförhandlingarna,
måtte ta hänsyn till detta
och verkligen försöka nå uppgörelser
som ger rättvisa åt båda parterna.

Jag har inte anslutit mig till den reservation
som fogats till utlåtandet med
herr Jacobsson såsom första namn. Jag
har klart för mig att byggnadskostnaderna
är större i Norrland än i andra
delar av landet. Emellertid framgår det
av propositionen att skillnaden är avsevärt
större för Norrbottens län än för
de övriga norrlandslänen. Byggnadskostnadsindex
är för Lund — det billigaste
stället — 88 och för Östersund
112, medan siffran för Gällivare är 135.
De siffror som föreligger i propositionen
visar sålunda att det är en högst betydande
skillnad mellan Norrbotten och
de övriga norrlandslänen.

Emellertid är inte byggnadskostnaderna
det enda område där en orättvisa
kan komma att ske. I själva verket får
de landsting, som har en mycket väl utbyggd
mentalsjukvård, mindre möjligheter
att erhålla täckning för sina driftkostnader
med hänsyn till att dessa
kostnader skall beräknas på grundvalen
av de genomsnittliga kostnaderna vid
samtliga mentalsjukhus. Även här kan
det ske en orättvisa, och det är inte säkert
att den skillnad i byggnadskostnader
som reservationen påpekar kommer
att slå hårdare än de övriga orättvisor
som kan komma att uppstå. Det gäller
emellertid här en avtalsperiod på fem
år. Under den tiden får man se hur
kostnaderna kommer att te sig för de
olika landstingen i förhållande till de
statsbidrag som kommer att utgå.

Jag är förvissad om att man kommer
att se till att, om orättvisor av mera betydande
slag kommer att uppstå, en
korrigering av dem kommer att verkställas;
med anledning därav har jag,

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Ang. landstingskommunernas övertagande

herr talman, intet annat yrkande än om
bifall till utskottets förslag.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Det är onekligen, som
det tidigare har sagts, en reform som
vi här går att besluta om. Vi vet att
det bakom den mentalsjukvård som staten
har haft och kommer att ha ansvaret
för fram till den 1 januari 1967
ligger en stor sjukvårdsorganisation. Vi
vet att staten i dag har inte mindre än
25 000 vårdplatser, vilka år 1967 skall
övertas av landstingen. Särskilda avtal
skall göras upp med 25 landsting,
och vi vet att det här är fråga om inte
mindre än 40 olika institutioner. Om
vi också betänker att inte mindre än
12 000 statliga befattningshavare skall
övergå till landstingskommunal tjänst
förstår var och en omfattningen av reformen.

Det är svårt att bestrida —• ty det ligger
mycket i detta — att ett enhetligt
huvudmannaskap när det gäller sjukvårdens
olika grenar har sitt stora värde.
Det rör sig här om samordningsfrågor,
men också andra synpunkter talar
för att ett enhetligt huvudmannaskap
inom sjukvårdens skilda grenar är
att föredraga. Vi har från den synpunkten
godkänt principen om detta och
har anslutit oss till vad som är angivet
i propositionen.

Vad vi har ställt oss frågande och litet
bekymrade inför är naturligtvis
problemet hur landstingen skall kunna
få en full kostnadstäckning för detta
övertagande. Men när vi betänker att
det vi nu går att besluta om är ett principavtal
och ingenting annat, har vi
även där haft svårigheter att kunna
komma med något annat förslag som på
ett bättre sätt skulle kunna tillgodose
det man vill nå. Här har gjorts antydningar
tidigare om att vi naturligtvis
utgår ifrån att statsmakterna skall underhandla
med landstingen utifrån den
utgångspunkten att landstingen skall få
en så fullvärdig täckning av sina kost -

av statens mentalsjukvård
nader som möjligt. Konstruktionen av
den ersättning som skall ges de blivande
huvudmännen både när det gäller
anläggningsbidrag och när det gäller
driftbidrag har onekligen den fördelen
att den är enkel och inte behöver
medföra alltför komplicerade tolkningsfrågor.
Det är ju dock så som statsrådet
säger i sin sammanfattning av propositionens
innehåll, att det är mycket
som återstår sedan riksdagen fattat
sitt beslut, och det är vi alla på det
klara med.

■lag hoppas att inte finansministern
och finansdepartementet, när de går
att underhandla med landstingen, kommer
att ge det beslut som vi nu skall
fatta om principavtal den innebörden
att man här på varenda punkt där det
är möjligt skall ställa landstingen i en
svårt ekonomisk situation. Vi vet att
när landstingen övertog provinsialläkarväsendet
sades det även där att de skulle
få en full täckning för de kostnader
detta skulle kunna innebära för dem.
Vartenda landsting vet nu, när det har
gjort upp sitt första statförslag och
skall försöka täcka kostnaderna för provinsialläkarväsendet,
att det kommer
att få sätta till pengar, naturligtvis med
varierande belopp. Det finns nog inte
något landsting som har fått full täckning
för övertagandet av denna vårdform.
Vi får hoppas att man inte nu
kommer att tvinga landstingen in i samma
situation när de skall göra upp statförslagen
för år 1967.

Landstingen har i dag stora kostnader,
och det finns ingen annan utvecklingstrend,
såvitt vi nu kan se, än att
landstingens kostnader på skilda områden
kommer att öka högst avsevärt.
Detta är inte minst föranlett av den utveckling
som sker i världen. Forskningen,
vetenskapen och tekniken ger
större möjligheter att vårda människor
och hjälpa sjuka människor i olika avseenden.
Även på mentalsjukvårdens
område sker det en utveckling som ger
större möjligheter att hjälpa de mentalt
sjuka. Därför är det också ange -

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

Ang. landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård

läget när landstingen får huvudmannaskapet
för mentalsjukvården, att de också
får de resurser som i principavtalet
har utlovats dem, nämligen en full täckning
för såväl anläggnings- som driftutgifterna.
Inget annat yrkande, herr
talman, än bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Hade för åtta å tio
år sedan ett förslag liknande detta förelagts
riksdagen, hade säkerligen inte
samma enighet rått som råder i dag.
Landstingen var tidigare mycket kritiska
emot att ta över olika slag av verksamhet
och institutioner, men undan
för undan har landstingen själva blivit
mer och mer intresserade av att få ta
hand om vissa, som det anses, för dem
passande anläggningar, som skall kunna
skötas gemensamt med den verksamhet
som redan tidigare drivits av landstingen.
Man har fördenskull ansett att
sjukvården som helhet bör vara landstingens
angelägenhet. När nu Landstingsförbundet
förhandlat med inrikesdepartementet
har parterna kommit
fram till det avtal som ligger till grund
för den proposition vi nu har att besluta
om.

Det rådde, när denna fråga behandlades
inom statsutskottets tredje avdelning,
mycket stor enighet, beträffande
just själva principen och det är ju ett
principavtal vi nu har att ta ställning
till. Allt som ansetts vara av betydelse
har diskuterats mycket noga,
och man liar kunnat enas på punkt efter
punkt utom beträffande det avsnitt varom
det föreligger en reservation.

Utskottet har ansett — och skrivit in
det på ett par ställen i utlåtandet — att
det bör ges en fullgod täckning för de
kostnader som landstingen får vidkännas.
Det har framställts vissa önskemål
här och där om att förhållandena för
landstingen skall bli så tillfredsställande
som möjligt under den period det nu
närmast gäller, när överflyttningen

skall ske från staten till de stora kommunala
enheter som landstingen utgör.

Beträffande de skiljaktigheter som
föreligger inom utskottet vill jag nämna
att man även vid förhandlingarna
mellan Landstingsförbundet och departementet
varit ense om de kostnader
som skulle vara normgivande. Utskottet
har penetrerat denna fråga mycket noga,
och majoriteten har slutligen kommit
fram till att det även på denna
punkt varit möjligt att tillstyrka propositionen.
Vi har inte velat ens i detta
avseende rubba det förhandlingsresultat
som har framkommit. Vi har ansett
att det har funnits så många andra
ting som man med samma rätt skulle
ha kunnat ändra eller framföra värderingar
på, men då hade ju hela avtalet
kommit att få omarbetas. Vi har varit
angelägna om att få ett resultat nu, och
vi har ansett oss ha möjlighet att tillstyrka
propositionen.

Jag ber, herr talman, med detta att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SöRLIN (s):

Herr talman! Låt mig säga att jag på
väsentliga punkter är mycket tillfredsställd
över det förslag som propositionen
innehåller och det ställningstagande
som statsutskottet har gjort i anledning
av densamma. Det föreligger dock
i detta ärende ett par motioner •— nr
790 i denna kammare och nr 955 i andra
kammaren — i vilka yrkande framställts
om att i de fyra nordliga länen
skall förhandlingar kunna upptas mellan
de blivande huvudmännen och staten
om ett förhöjt anläggningsbidrag.
Bakgrunden till framställningen är, som
herr Jacobsson mycket riktigt påpekat,
att de högre anläggningskostnaderna i
landets nordliga delar bör föranleda
ett högre bidrag från statens sida.

Statsutskottets majoritet har avvisat
motionsyrkandet under motivering att
endast Gällivare, som nu närmast var
aktuellt, kunde uppvisa en större avvikelse
från den genomsnittliga byggnads -

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Ang. landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård

kostnadsnivån inom riket i stort. I andra
sammanhang har utskottet och även
riksdagen godtagit de faktiska byggnadskostnaderna,
vilket i sak inneburit
förhöjda bidrag till de områden varom
här är fråga. Därför bör det, herr
talman, vara logiskt riktigt att om staten
deltager i projektering och godkänner
upprättade ritningar och byggnadskostnaderna
överstiger de i propositionen
föreslagna och av utskottet tillstyrkta,
bör vederbörande landsting beredas
tillfälle att uppta överläggningar
med staten om ett förhöjt bidrag.

När man talar om en princip som
innebär en full kostnadstäckning, bör
de ärade kammarledamöterna ha förståelse
för att de som representerar de
nordliga länen ställer yrkanden om förhöjda
bidrag, i all synnerhet som Landstingsförbundet
— där jag har haft
glädjen att på mycket nära håll följa
förhandlingarna — har ställt mycket
starka krav på att kompensation skulle
medges inte enbart för Gällivare utan
för de fyra nordliga länen. I Norrbotten
har man planer på att bygga på
flera ställen än i Gällivare. Inte bara i
Norrbottens län utan också i de andra
norrlandslänen har man höga byggnadskostnader.
Herr Kaijser påstod så
vältaligt att skillnaden inte är så stor
i och för sig. Men ortsindex är 88 i
Malmö och 112 i Östersund. Det betyder
en spännvidd på 24 procent. I andra
fall anser man att en sådan spännvidd
är rätt stor, men i detta fall tycks
man inte tillmäta saken så stor vikt.
När Landstingsförbundet fått denna
protokollsanteckning vid förhandlingarna
mellan inrikesdepartementet och
förbundet, ansåg förbundet att det skulle
vara möjligt att i riksdagen korrigera
på denna punkt, och det är detta
som är avsikten med motionen.

När herr Pettersson också talar om
en enkel konstruktion har jag full förståelse
för honom. Men om konstruktionen
innebär att de som redan förut
i många avseenden har det besvärligt
skall hjälpa upp det hela genom att på

detta sätt avstå från ett skäligt bidrag
för att skapa den enkla konstruktionen,
då har vi i de nordliga delarna av landet
svårt att följa med.

Herr talman! Jag ber alltså att få yrka
bifall till motionerna 790 i denna
kammare och 955 i andra kammaren,
vilket i sak innebär bifall till den vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag har naturligtvis inte
begärt ordet för att opponera mot att
mentalsjukvården i alla väsentliga delar
överförs till landstingskommunerna.
Tvärtom anser vi i den riksdagsgrupp
jag här talar för att det är en mycket
angelägen reform som föreslås, men
den kommer självfallet att ställa rätt
stora krav på landstingen. Det kan väl
också sägas att vi är tillfredsställda med
intentionerna att låta en viss sammansmältning
mellan mentalsjukvård och
kroppssjukvård ske vårdorganisatoriskt.

Men när det gäller de allmänna bestämmelserna
— ramavtalet, principavtalet
eller vad man vill kalla dem —
för anläggnings- och driftbidragen anser
vi att Svenska landstingsförbundet
gått med på en uppgörelse som inte är
tillfredsställande. Den frågan har också
behandlats av tre talare tidigare. Visserligen
är det fråga om ett ramavtal,
på vilket kommande enskilda uppgörelser
skall grundas, men de allmänna
bestämmelserna avses väl bli i huvudsak
följda vid dessa senare uppgörelser,
och därför finns det särskild anledning
att ägna saken några ord.

Det heter ju att i princip skall full
täckning ges landstingen för investerings-
och driftkostnader. Det är vanligt
att man säger att något skall ske i
princip, men många gånger visar det
sig att det i realiteten blir annorlunda,
en sak som för övrigt alldeles nyss omvittnats
från talarstolen.

Så många har uttalat sig om kostnadsfördelningen
att jag inte vågar gå

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

Ang. landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård

djupare in på denna sak. Jag skall inte
upprepa vad som sagts, men jag vill
tillägga att man bör observera att det
är kostnaderna vid vissa statliga mentalsjukhus
som lagts till grund för beräkningarna
av driftbidraget. Särskilt
för storstäderna måste det vara en
nackdel att ha en sådan beräkningsgrund,
eftersom medeldagskostnaden
vid bl. a. storstädernas mentalsjukhus är
betydligt högre än vid de statliga mentalsjukhusen.
Jag upprepar således att
själva beräkningsgrunden är felaktig.

För egen del har jag i min hemstad
Göteborg haft anledning att kommunalt
arbeta med dessa frågor, och jag skulle
kunna styrka mitt nu gjorda påstående
med siffermaterial, men jag avstår från
att göra detta. Jag konstaterar tills vidare
bara att det här verkligen inte
finns stora utsikter att få full täckning
för driftkostnaderna. Dessutom har en
del kostnader inte tagits med i beräkningarna,
däribland såvitt jag förstått
utgifterna för den öppna och halvöppna
mentalsjukvården. Avtalet är alltså
bundet till vårdplatserna, och detta
tycker jag är oriktigt. Till äventyrs
skulle detta förfaringssätt också kunna
leda till restriktioner i landstingskommunerna
beträffande den så viktiga
öppna och halvöppna mentalvården.

Slutligen undrar jag om det verkligen
kan vara så att full täckning ges vid
nyanläggningar, när man beräknar en
kostnad av 55 000 kronor per vårdplats.
Jag vet att det beräknade beloppet tidigare
var ännu lägre, men jag ifrågasätter
om det finns möjlighet att skapa
eu fullgod mentalsjukhusbyggnad till en
kostnad av 55 000 kronor per vårdplats.

Jag begränsar nu mina kritiska anmärkningar
till detta. Därav får man
absolut inte dra den slutsatsen att vi
skulle vara anhängare till motionsförslaget
att avslå propositionen för att på
det sättet komma i ett bättre förhandlingsläge
gentemot statsmakterna vad
de ekonomiska villkoren beträffar. Det
vore liksom att kasta ut barnet med

badvattnet. Det är angeläget att man får
ett beslut i frågan nu så att man kan
börja förverkliga det inom den tidrymd
som angivits.

Fem år efter det att avtalet trätt i
kraft skall de ekonomiska villkoren
omprövas. Det gäller därför att lära av
erfarenheten till dess, men jag tror för
egen del att de allmänna bestämmelserna
redan dessförinnan måste granskas
mycket noga vid de enskilda uppgörelser
som skall äga rum och att man då
måste tillse att alla kostnadsposter
kommer att inräknas vid bedömningarna.
Detta är inte bara en fråga om ekonomisk
rättvisa för landstingen och de
landstingsfria städerna, utan det är
framför allt en fråga om att tillförsäkra
sådana ekonomiska resurser att mentalsjukvården
kan utbyggas på sätt som
man önskar och att den kan ges en så
hög kvalitet som man numera allmänt
säger sig eftersträva.

Herr talman! Sammanfattningsvis vill
jag säga att vi ansluter oss till utskottets
förslag i huvudsak men att vi ändå
velat framföra dessa anmärkningar
samt att vi vidare finner det motiverat
att ansluta oss till reservationen om
anläggningsbidragen för de fyra nordligaste
länen, den reservation till vilken
nyss yrkats bifall från denna talarstol.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Eftersom jag har deltagit
i den delegation som för Landstingsförbundets
räkning har fört förhandlingarna
med statsmakterna beträffande
de ekonomiska villkoren kanske jag
får säga några ord. Jag vill då framför
allt säga att man nog skall akta sig för
att tro att detta avtal kommer att medföra
fullständig täckning för landstingens
kostnader. Jag vill också i detta
sammanhang säga till herr Harald
Pettersson, som påstod att vid övertagande
av provinsialläkarväsendet hade
full täckning utlovats landstingen, att
det inte är hela sanningen. Det förhåller
sig så att vi fick löfte om — och det

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Ang. landstingskommunernas övertagande
har också förverkligats — att staten
skulle svara för de kostnader som staten
tidigare svarat för, alltså för läkarlönerna
och dylikt, medan den standardförbättring
som vi väl avsåg med
reformen helt kom att falla på landstinget,
vilket naturligtvis också har avspeglat
sig i landstingens statförslag för
1964.

Som sagt, det har naturligtvis inte
varit möjligt att uppnå en överenskommelse
som till alla delar kommer att
medföra full täckning. Vad som framför
allt varit svårt, när det gällt att
komma fram till dessa normer, var att
hitta någon formel för att få ersättning
för de standardförbättringar som måste
komma till stånd om landstingen på ett
tillfredsställande sätt skall kunna svara
för mentalsjukvården. Det har helt enkelt
inte gått att hitta sådana normer,
och det har varit en av anledningarna
till att man menat att detta måste prövas
om under den närmaste femårsperioden.

Jag vill i detta sammanhang säga att
jag trots att jag har deltagit i dessa förhandlingar
finner hela denna anordning
vara helt enkelt oformlig. Det är
oformligt att man skall ha en anordning
som innebär i stort sett att en part
skall besluta om huru denna vård skall
handhas, medan en annan part — låt
vara enligt vissa bestämda normer —
skall betala kostnaderna. Jag tror inte
att det är den riktiga utformningen,
utan vad som skulle vara det bästa och
riktigaste i detta sammanhang är, herrar
statsråd ,— inrikesministern och
socialministern — att vi snarast möjligt
får fram ett enhetligt sjukvårdsbidrag,
omfattande både mentalsjukvården
och kroppssjukvården. Men naturligtvis
är det inte fråga om något
hundraprocentigt bidrag, ty det skulle,
som sagt, såvitt jag förstår inte vara
riktigt.

Vad som skulle vara allra viktigast
-— och härvid skulle jag velat vända
mig till finansministern, men han har
nu försvunnit ur kammaren — skulle

av statens mentalsjukvård
ändå vara att vi finge ett förnuftigt
skattesystem som innebar att man inte
längre behövde snegla på vem som
skall svara för kostnaderna i olika
sammanhang utan att man skulle få en
sådan anordning att den part -— det
må vara stat, landsting eller kommun
—■ som har de bästa möjligheterna att
klara de olika uppgifterna också skall
göra det. Det är önskvärt att ett sådant
skattesystem kommer till stånd så snart
som möjligt.

Herr Adolfsson talar nu om storstädernas
mentalsjukhus. De har inte varit
uppe i dessa förhandlingar. Men
det är väl statsmakternas mening att
samma avtal skall gälla för dem och att
det kommer att bli underhandlingar
med respektive städer utanför landstingen.
Men herr Adolfsson bör också
göra klart för sig att när det gäller den
öppna mentalsjukvården har landstingen
genom de lasarettsanslutna psykiatriska
klinikerna redan i allra största
utsträckning svarat för kostnaderna.
Det är ytterst små statsbidrag som utgått
i detta sammanhang.

Jag tror också att vi bör vara medvetna
om att den mentalsjukvård som
vi kommer att få i vårt land — låt säga
att vi bara siktar så långt framåt som
till de närmaste tio åren — kommer att
se ut på ett helt annat sätt än den mentalsjukvård
som vi nu har och som på
allra senaste tiden också byggts upp.
Jag tror att mentalsjukhus av typen
Falbygden, iMellringe, Bollnäs och Gullberna
m. fl. kommer att höra till en
förgången tid och att vi i stället kommer
att få mindre enheter som i allra
högsta grad kommer att vara anslutna
till kroppssjukhus men att det också
kommer att finnas mindre enheter
utanför kroppssjukhusen. Jag tror framför
allt att vi från landstingens sida
kommer att satsa betydligt mera på den
öppna mentalsjukvården och att man
där också kommer att satsa på dagsjukhus.
Jag menar att som detta avtal blivit
utformat har landstingen de allra
största möjligheter att ur landstingens

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

Ang. landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård

och framför allt ur patienternas synpunkt
på bästa sätt organisera mentalsjukvården.

Jag anser att detta är en reform som
vi bör vara< glada över, en reform som
kommer att bli till välsignelse för de
sjuka människorna — och det är det
väsentliga. Om vi sedan inte lyckats —
som vi naturligtvis inte gjort — att
skapa millimeterrättvisa i detta sammanhang,
är det en annan sak, och
jag tror att när det gäller framför allt
norrlänningarnas bekymmer i fråga om
höga skattesatser måste det klaras på
ett annat sätt än genom införandet av
differentierade bidrag.

Jag vill emellertid också till sist säga
att när landstingen nu övertar en verksamhet,
där det föreligger en kraftig
bristsituation — en situation som är ungefär
liknande den som förelåg då de
övertog provinsialläkarväsendet —- måste
statsmakterna förstå att de på allt
sätt bör medverka till att avhjälpa denna
bristsituation, som gör det så svårt
för oss att klara våra uppgifter på ett
tillfredsställande sätt — jag avser då
frågan om tillgången på personal, framför
allt på läkare och sjuksköterskor.
Det bör ankomma på statsmakterna att
så snart som möjligt svara för att ett
tillräckligt antal läkare utbildas och
för att det blir tillräcklig tillgång till
lärarpersonal så att landstingen får
möjligheter att öka elevintagningen till
sjuksköterskeskolorna. Vi kan ju för
närvarande inte öka intagningen av
elever till sjuksköterskeskolorna på det
sätt som vi skulle önska, av det skälet
att det inte finns tillräckligt med lärare.
Det är därför nödvändigt att det
sker ett intimt samarbete mellan statsmakterna
och landstingen så att landstingen
på ett tillfredsställande sätt
skall kunna fullgöra alla dessa uppgifter
till fromma för alla sjuka människor.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Jag är medveten om att
det inte lönar sig stort att här ställa

upp som en förfördelad motionär, men
det gäller ju en stor reform, och det
kan kanske vara på sin plats att säga
ett par ord.

Reformen innebär ju att vi får 25 huvudmän
för mentalsjukvården i fortsättningen
i stället för staten. Det är klart
att detta kan diskuteras, men jag bedömer
ändå saken så att det är värt att
göra ett försök. Vad däremot denna stora
reform kommer att innebära i framtiden
vet vi väl inte riktigt nu. Vi kan
inte riktigt med säkerhet säga vad den
kan få för konsekvenser för landstingen
i framtiden.

Vad som enligt mitt sätt att se är mest
väsentligt i denna fråga är kanske inte
anläggningskostnaderna — även om
dessa givetvis är av stor betydelse —
utan det är driftkostnaderna, som återkommer
varje år. Jag tror att den beräkning
som man här kommit överens om,
jag vill säga under motstånd från Svenska
landstingsförbundet — ty det skymtar
att överenskommelsen skett under
motstånd — inte är riktigt bra. Jag anser
att man — som vi sagt i vår motion
— borde ha beräknat driftbidraget på
ett medeltal av kostnaderna vid den
fjärdedel av samtliga vårdanstalter som
har den mest adekvata vården — det
hade varit mera rättvist. I mitt landsting
har vi ju ett avtal med staten. Vi
har nämligen ett nybyggt mentalsjukhus
i Mellringe, och vi har för sjukhuset ersättning
efter samma driftkostnader
som förekommer för Falbygdens mentalsjukhus.
Falbygdens mentalsjukhus
är ju ett nybyggt och modernt sjukhus.
När denna reform träder i kraft 1967,
kommer vi att få ett driftbidrag beräknat
på medelkostnaderna för de statliga
mentalsjukhusen — de allra nordligaste
undantagna — men denna medelkostnad
kommer att bli betydligt lägre än
vad den är för Falbygdens sjukhus i
dag. Detta kommer att kosta landstinget
i Örebro län en hel del pengar.

Det kan också sägas att den beräkning
av driftbidragen som nu redovisas
innebär att de landsting som övertar ett

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Ang. landstingskommunernas övertagande
mycket dåligt sjukhus och fortsätter att
behålla en dålig sjukhusstandard, kan
tjäna på detta driftbidrag. Men i samma
ögonblick som man försöker rusta
upp sjukhuset får landstinget självt betala
en hel del.

Vad kommer att hända efter 1967? Ja,
det vet vi inte riktigt än, men det får
inte bli på det sättet att landstingen
åsamkas så stora kostnader för mentalsjukvården
att den somatiska sjukvården
blir lidande på det genom att det
blir mindre medel över till den somatiska
sjukvården. Det vore olyckligt om
det blev på det sättet.

Den reservation som finnes fogad till
utskottsutlåtandet tycker inte heller jag
att vi skall betrakta som en ren norrlandsreservation.
Jag tycker att det ligger
en del rättvisa i den. Om det är
konstaterat att vi har olika anläggningskostnader
i vårt land, som är vidsträckt
och långt och som präglas av olika klimatförhållanden
in. m., bör man ta hänsyn
därtill.

Jag vill, herr talman, till slut bara yrka
bifall till reservationen.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag har kommit överens
med min kollega socialministern att jag
skulle få tillfälle att diskutera frågan
om huvudmannaskapet för mentalsjukvården
vid höstriksdagen, trots att vi
har bytt vissa arbetsuppgifter med varandra.
Det har sin förklaring i att jag
under några år har fått ägna mig åt de
frågor det nu gäller dels i utredningssammanhang
— jag kom med i öppnavårdsutredningen,
som senare fick göra
en mer ingående utredning av mentalsjukvårdsfrågan
— och dels under några
år i kanslihuset.

Det är klart att det skulle vara frestande
att vid ett tillfälle som detta göra
en tillbakablick. Jag vet emellertid att
kammaren skall bryta upp om en stund
för att en del ledamöter skall kunna ägna
sig åt andra ting. Kanske skulle en
sådan tillbakablick inte heller vara så

av statens mentalsjukvård
intressant för andra av kammarens ledamöter
som inte aktivt deltar i ett
kommunalt sjukvårdsarbete. Jag skulle
ändå vilja tillåta mig att säga, att när
vi nu diskuterat en huvudmannaskapsreform,
som innebär att man flyttar
över en så betydande verksamhetsgren
som mentalsjukvården ändå är från staten
till landstingen, så beror detta inte
på att staten inte anser sig kunna ombesörja
denna uppgift. Vi har valt att se
spörsmålet så att vad som måste vara
avgörande för var huvudmannaskapet
skall ligga får bedömas utifrån vad som
kan betraktas som det mest ändamålsenliga
och för de sjuka människorna det
lämpligaste.

Det har från statens sida under ett
tiotal år uträttats ganska betydande
ting inom mentalsjukvården. Åtskilliga
hundratal miljoner kronor har använts
för att rusta upp de äldre sjukhusen och
bygga nya sjukhus — man vågar nog säga
i en takt som svarar mot vad som
kan anses ha varit rimligt vid en avvägning
mellan alla de ting som staten sysslar
med. Detta betyder inte att vi har
kommit fram till ett sådant läge att vi
kan hävda att landstingen, om den föreslagna
reformen genomföres, får överta
en organisation som är färdigbyggd och
inom vilken vi inte har kvar några dåliga
sjukhus eller dåliga paviljonger vid
en del av de befintliga sjukhusen. Tyvärr
förhåller det sig inte på detta sätt.
Det återstår fortfarande mycket att göra,
men det oaktat kan man väl ändå
våga påstå att en avsevärd förbättring
har skett. Om jag väljer år 1955 som utgångspunkt
för en jämförelse, vill jag
erinra om att vi då hade ett sjukhusbestånd
som var dåligt. Paviljonger med
omkring 15 000 vårdplatser var i det
skicket att man antingen hade att riva
ned paviljongerna och ersätta dem med
nya eller också att rusta upp dem. Det
fanns vidare en överbeläggning vid
sjukhusen, som motsvarade mellan 15
och 20 procent av det befintliga vårdplatsantalet.
Det fanns en expektantlista
—• d. v. s. en lista över en ko av

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

Ang. landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård

väntande människor, som inte kunde få
den vård som kunde bibringas dem vid
våra sjukhus — omfattande 2 500 personer.
Den upprustning som ägt rum under
åren fram till nu har inneburit att
vi nu i stort sett är i den belägenheten
att vi inte längre har någon överbeläggning,
bortsett från sådana sjukhus där
man till följd av ombyggnadsarbeten får
flytta över patienter från paviljonger,
som rustas upp, till andra paviljonger.
Expektantlistan har i det närmaste kommit
ner till nolläget, d. v. s. det finns inte
längre någon motsvarighet till den tidigare
kön.

Detta betyder att vi ändå kan säga oss
att vi har nått ett relativt hyggligt resultat.
Jag vill inte säga att vi har kommit
fram till ett tillfredsställande läge,
men jämfört med den situation som vi
befann oss i för åtta—tio år sedan har
förhållandena blivit väsentligt bättre.

Vad som framför allt inträffat under
dessa år, med början vid mitten av
1950-talet, är den förändring inom mentalsjukvården
som tidigare har berörts
här av flera talare och som jag därför
inte mer ingående behöver uppehålla
mig vid. Den förändring jag åsyftar är
att de medicinska framstegen, de nya
farmacevtiska medel som nu står till
förfogande och de terapeutiska metoderna,
har erbjudit helt nya möjligheter
och har varit en betingelse för hela den
utveckling, som mentalsjukvården genomgått.
Det var naturligt att man särskilt
från landstingsförbundets sida tidigt
ägnade uppmärksamhet åt denna
utveckling. Redan vid mitten av 1950-talet skickade förbundets styrelse ut en
rekommendation om att varje landsting
borde bygga åtminstone en lasarettspsykiatrisk
klinik. Anordnandet av en sådan
klinik innebär att man i allmänhet
lägger kliniken inom ett kroppssjukhus,
d. v. s. inom en somatisk vårdinstitution,
såsom ett uttryck för det påtagliga
behovet av samverkan mellan de somatiska
läkarna och de läkare som arbetar
inom mentalsjukvården. Det är också
ett uttryck för att man hade kommit

fram till att just genom en samverkan
mellan dessa två vårdgrenar kunde man
nå resultat både på det somatiska området
men kanske framför allt på det mentala
området.

Det var den ena sidan av den utvecklingsmässigt
betingade situationen, som
man alltså drog konsekvenserna av. Men
man sade sig vidare att tack vare användningen
av de moderna medicinska
medlen skulle man kunna få till stånd
en snabbare omsättning av patienterna.
En tidig behandling och en tidig diagnos
innebar ju även möjlighet att tidigt
kunna skriva ut patienterna till
hemvård eller till vård i öppen verksamhet.
Det har också visat sig att det
var en riktig bedömning man gjorde i
mitten på 1950-talet. Vi hade en väldig
stegring av omsättningen vid inte bara
lasarettsklinikerna utan också de statliga
mentalsjukhusen, där man efter hand
har kunnat flytta in de moderna metoderna,
en del av lasarettspsykiatrien.

Under dessa år har också landstingen
på ett utomordentligt sätt byggt upp den
lasarettspsykiatriska vården. Det finns
för närvarande ungefärligen 1 700 vårdplatser,
om jag inte tar fel, inom området
— då räknar jag också in universitetsklinikerna.
Det har varit ett tillskott
som i mycket hög grad har kommit att
medverka till den förändring i mentalsjukvården
som har skett.

I och med att jag nämner detta om lasarettsklinikerna
och landstingens insatser
har jag kommit in på en mycket
besvärlig fråga, nämligen: Vad är landstingens
uppgift i sammanhanget, och
vad är den traditionellt statliga? Själva
vården ändrar karaktär. Man kan säga
att landstingen, som tidigare har påtagit
sig uppgiften att svara för vården av
det lättskötta mentala klientelet, får på
sig en ökad uppgift därför att den moderna
vården ger ett växande antal sjuka
människor som är lättskötta. Man
kan inte draga en bestämd gräns. Jag
tror inte att någon vågar stiga upp och
säga att det finns en bestämd gräns mellan
vad som i dag är lättskött och vad

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Ang. landstingskommunernas övertagande

som är svårskött och som lämpligen
borde vårdas på de sjukhus som staten
för närvarande är huvudman för. Det
flyter samman, och hela planeringen
måste inriktas på det.

I den statliga mentalsjukvårdsberedningen
har man kommit fram till att vi
måste bygga in öppna vårdkliniker i de
stora mentalsjukhusen, likaså måste vi
bygga in medicinska centra med somatiska
läkare tjänstgörande där. Landstingen
måste vidare bygga ut organisationen,
som jag nämnde, i fråga
om lasarettspsykiatri vid landstingens
kroppssjukhus, och också bygga ut resurserna
i fråga om barnspykiatri, som
landstingen redan nu är huvudmän för,
liksom också det lättskötta klientelet.
Allting liksom pekar på en utveckling
där den somatiska och den mentala
sjukvården flyter samman, de bör flyta
samman, integrera, så att man bygger
anläggningar som är gemensamma. Ett
sjukhus bör, som herr Söderberg nyss
sade, vara en vårdinstitution till vilken
folk som har somatiska eller mentala
åkommor vänder sig. Då kommer man
också fram till, som herr Söderberg också
nämnde, att bygga mindre enheter
på mentalsjukvårdssidan. Jag är lika
övertygad som han om detta. Med hänsyn
till de sjuka människorna måste
syftet med vår diskussion vara att söka
ena oss om en organisation som är
så ändamålsenlig som möjligt och som
erbjuder de bästa möjligheterna och
förutsättningarna till vård för de människor
som blir sjuka.

Därmed kom man mycket snabbt fram
till ett resonemang om att man borde
ändra huvudmannaskapet. Jag tycker
också att det var rätt rimligt att man
stannade inför att man inte borde flytta
över den somatiska sjukvården till
staten utan i stället vända på det och
flytta över mentalsjukvården till landstingen
och de utanför landstingen stående
städer som redan har den och som
således skall fortsätta denna verksamhet.

Jag tror inte heller att det råder så

av statens mentalsjukvård
värst delade meningar om själva huvudfrågan.
I debatten i denna kammare
som jag följt har diskuterats vissa
delar av avtalsförslaget. Det kan naturligtvis
alltid bli diskussion om det
är riktigt i alla detaljer och om det tillgodoser
allas intressen. Det som tagits
upp är framför allt frågan om bvggnadskostnaderna.
Vid förhandlingarna
mellan staten och landstingsförbundets
delegation stannade vi inför ett generellt
bidrag. Låt mig säga att frågan var
föremål för mycket ingående överläggningar,
där vi från statens sida stod
öppna för ett alternativ med ett differentierat
bidrag med hänsyn till bvggnadskostnaderna
men där man så småningom
kom fram till att det skulle innebära
en hel del krångel med en sådan
uppbyggnad av bidraget. Ifrån
landstingsförbundets delegations sida
såg man det därför såsom enklare och
lika rimligt att ha ett generellt bidrag
bortsett från den överkostnad som man
kunde mäta uppe i Gällivare, där man
preliminärt har bestämt sig för att bygga
ett sjukhus.

Frågan är ju om man kan komma
fram till ett system som tillgodoser alla
intressen i sammanhanget. Vad man kan
säga är att det är möjligt att man i södra
Sverige i någon mån kommer att
ha en liten fördel av detta system. I
någon mån kan det komma att innebära
en viss nackdel för de norr om
Dalälven liggande landstingen, om jag
får dra gränsen där.

Andra faktorer kommer in i bilden.
Var finns de befintliga sjukhusen? Var
kan man räkna med att man skall bygga
nya? Sjukhus som är byggda relativt
sent, av vilka dock en del kräver
upprustning, ersättningspaviljonger
o. s. v., finns i alla norrlandslän tidigare.
Sedan Gästrikland fått sitt sjukhus
i Bollnäs föreligger inga trängande nybyggnadsbehov.
Det blir väl nu en
diskussion om i vilken mån en upprustning
av de befintliga sjukhusen behöver
ske. Inom en del av landstingsområdena
får kanske diskuteras en ut -

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

Ang. landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård

byggnad också på andra platser efter
hand. Jag vet att man på några platser
har diskuterat en nybyggnad för mentalsjukvården
i anslutning till lasaretten.
Kanske innebär denna plan att
man kommer att förvandla en tilltänkt
lasarettsklinik till en långt större mentalsjukvårdsenhet.
Det är mycket svårt
att dra en bestämd gräns och säga att
en viss del av kostnaden för ett sådant
projekt hade landstinget fått ta på sig,
eu annan kostnadsdel skulle staten ha
fått bära.

Även en annan faktor kommer in i
bilden. I förhandlingarna har det bestämts
att avtalet skulle utformas så,
att man fastställde ett visst antal vårdplatser,
för vilka bidrag skulle utgå, antingen
dessa vårdplatser fanns eller
inte. Metodiken i hela detta avtalssystem
innebär ju att man fixerar ett bestämt
tal till vilket driftbidrag skall
utgå; om sedan landstinget kan ordna
vården på något annat sätt som kan
anses tillfredsställande, såsom i öppen
vård, en mera omfattande hemsjukvård
i den mån detta är möjligt e. dyl., så att
antalet vårdplatser exempelvis bara blir
hälften så stort som det tal man hade
bestämt sig för, så kommer ändå driftbidrag
att utgå för det fastställda vårdplatsantalet.
Detta är en stimulans till
att försöka ordna vården i andra former
än de traditionella, som varit så
bestämt inriktade på anstaltsvård.

I denna diskussion måste vi också
beakta den faktiska befolkningsomflyttningen
i landet. Vi får försöka motverka
den och ta krafttag för att åtminstone
i någon mån åstadkomma en bättre
balans, men vi kan inte bortse från den
pågående omflyttningen av människor.
Det kan tänkas att en del av de sjukhus
som vi nu har kommer att vara för
stora om några år för den bygd de betjänar
och det är mycket möjligt att
man då kan slå ut vissa paviljonger.
Jag säger att den möjligheten finns teoretiskt.
Kanske blir det ingen realitet de
närmaste åren, eftersom patientunderlagets
minskning genom människornas om -

flyttning kommer att uppvägas av åldersförskjutningen
uppåt i den lcvarstannande
befolkningen. Vi sade oss att vi
inte kan skapa en regel, enligt vilken
en minskning av befolkningen i
ett län skulle medföra en minskning av
statsbidraget, d. v. s. att man skulle
minska det antal vårdplatser till vilka
statsbidrag utgår.

Att denna faktor är gynnsam för de
landsting som ligger norrut i de områden
där en kraftig befolkningsuttunning
ägt rum, vill jag inte påstå. Men
vi har sagt oss att det är svårt att beräkna
denna uttunning och dess konsekvens,
lika svårt som att göra en bedömning
av konsekvenserna i tillväxtområdena.
Vi har inte velat ge oss in
på att flytta över en del av statsbidragen
från avflyttningsområdena till tillväxtområdena.
Tillväxtområdena kan
under vissa omständigheter råka i den
situationen att de får ta på sig något
ökade kostnader med hänsyn till expansionen.
Det är möjligt att man bättre
kan bedöma denna fråga sedan de
fem år gått efter vilka man kan göra en
omprövning.

Jag har med detta bara velat ange
vilka svårigheter som förelegat när det
gällt att skriva en generellt verkande
regel, som skulle täcka de skilda omständigheter
vilka man skulle behöva
ta hänsyn till. Det var väl närmast dessa
svårigheter som gjorde att vi stannade
inför den regel som är inskriven
i avtalet om att man borde ha ett generellt
system för bidragsgivningen också
till byggnadskostnaderna, för att efter
dessa fem år få se hur det slagit och
eventuellt ta upp saken till nytt övervägande
sedan man fått erfarenhet att
bygga på.

Det som i övrigt har varit föremål för
en mera offentlig diskussion kring avtalet
är ju främst frågan om personalen.
Där vill jag bara hänvisa till det avtal
som finns, med en förpliktelse som
landstingsförbundets förhandlingsorganisation
på landstingens vägnar tagit
på sig gentemot personalen, att den

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Ang. landstingskommunernas övertagande
skall få minst de rättigheter som den
har i dag i den statliga tjänsten, såvida
man inte genom förhandlingar kommer
överens om någonting annat. Jag vet
att landstingsförbundet, såsom det också
har angivit, inte är helt till freds med
denna skrivning, och det är heller inte
personalorganisationen. Vi har emellertid
ansett att den ger en fullgod garanti
åt personalen för att landstinget inte
kommer att gå ifrån sin förpliktelse.
Att man sedan får diskutera hur personalorganisationen
skall byggas upp
när den statliga organisationsutredningen
är färdig — jag hoppas att det inte
skall dröja så länge till —- innebär ju
att man får ett helt nytt utgångsmaterial
för att diskutera även personalens
situation.

En del av personalen som har skaffat
sig utbildning enligt en äldre utbildningsform
känner oro för att den inte
skall få tillgodoräkna sig den när den
kommer till landstingen. Jag vill för
mitt vidkommande säga att personaltillgången
i vår totala sjukvård ju är
sådan att landstingen inte kommer att
kunna bedriva någon omfattande mentalsjukvård
om inte den personal som
finns vid de statliga sjukhusen följer
med, i allmänhet i den ställning den
för närvarande har. Jag tror det kommer
att vara en tvingande nödvändighet
för landstingen att ge dispens från
en tilltänkt utbildning, och ge dem som
har tidigare utbildning och långvarig
erfarenhet möjlighet att stå kvar i ungefär
den tjänsteställning som de har.
Möjligen också att nå befordran i den
nya landstingsorganisationen.

Herr Ringaby säger att statens bidrag
inte ger full täckning. Jag vill svara att
ingen kan ge något exakt besked om de
statliga åtagandenas omfattning. Landstingens
lasarettspsykiatri, ungdomspsykiatri
och vård av lättskötta mentalt
sjuka liksom ursprunglig statlig mentalsjukvård
glider in i vartannat. När
Mellringe sjukhus i Örebro län bedriver
en aktivare verksamhet, kan man säga
att den är eu del av den lasarettspsy -

av statens mentalsjukvård
kiatriska vården, som har lagts in i
mentalsjukvården. Det förändrar hela
verksamhetsformen.

Det är riktigt att det krävs ökad aktivitet
och intensitet i mentalsjukvården
med hänsyn till att de nya möjligheter
som står till buds kommer att leda till
snabbare behandling och tidigare utskrivning
i den mån vi har möjlighet
att ute i samhället ta emot de mentalt
sjuka som förbättras. Detta kommer att
bringa ned behovet av fasta vårdplatser.
De landsting som ännu inte har
några sjukhus är där i viss mån gynnade,
eftersom de kan från början dimensionera
efter ett lägre vårdplatstal
än man annars skulle ha ansett erforderligt.
Jag tror inte hem Ringaby kan
säga, att landstingen i och för sig tar på
sig några extra kostnader, men landstingen
tar på sig kostnader för att erbjuda
de mentalt sjuka en så långt det
är möjligt god sjukvård, och detta måste
väl ändå till syvende og sidst vara
huvuduppgiften.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tror att det i denna
kammare finns en del kommunalmän
som har varit med i olika faser av utvecklingen
på detta sjukvårdsområde.
De som var verksamma i mitten av
1930-talet och början av 1940-talet
minns nog att det då gällde för många
kommuner att i huvudsak svara för vården
av dessa sjuka. Vi kanske bör tilllägga
att vården i många fall inte var
lämplig. Kommunerna fick då praktiskt
taget ensamma försöka ordna för dessa
olyckliga sjuka. Sedan började staten på
allvar med den upprustning som har
skett och för vilken vi är mycket tacksamma.
Nu kommer det tredje avsnittet,
när landstingen skall överta denna vård.

I princip tror jag för min del att detta
övertagande är riktigt, men inrikesministern
får försöka förstå oss när vi
är litet oroliga för hur det skall gå med
kostnaderna i olika avseenden. Dessa
mentalsjuka kommer att bli ett av lands -

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

Ang. landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård

tingens många problem, men inte på
långt när det största — vi har många
andra problem av en helt annan storleksordning.
Jag är för min del mer
rädd för driftkostnaderna än för byggnadskostnaderna,
även om dessa också
kan bli stora på sina håll.

Vad vi nu resonerar om är emellertid
ett principavtal, och det måste bli underhandlingar
med de olika landstingen.
Dessutom är kanske den bästa trösten
att vi efter fem år får tillfälle att erinra
inrikesministern om den diskussion
som förs i dag — jag hoppas han
sitter kvar då och att det finns någon
här som blir i tillfälle att erinra honom
om diskussionen.

Jag är som sagt särskilt orolig för
driftkostnaderna, mot bakgrunden av de
driftkostnader som landstingen redan
har på andra områden. Det finns ju
många landstingsmän i detta hus, och
allesammans är vi medvetna om att våra
driftkostnader för de olika sjukvårdsanstalterna
drivs i höjden snabbare än
som sker på andra områden. Vi är fullt
medvetna om att det kanske bör vara
så, eftersom vi vill vara med om att
hjälpa upp de tidigare lågavlönade ■—
inom våra landsting har vi ju många
sådana anställda. Allt detta gör att driftkostnaderna
utgör det stora problemet
— de är höga redan nu innan vi har
övertagit mentalsjukvården.

Utskottet har på sid. 5 vidrört tre olika
avsnitt: för det första principavtalet,
för det andra de avtal som kommer att
träffas med varje landsting och för det
tredje skatteutjämningen för landstingen.

Det kan inte vara rimligt att människorna
i ett landstingsområde skall behöva
betala omkring 30 procent högre
landstingsskatt för att komma i åtnjutande
av samma förmåner som de som
tillhör ett annat landsting. Det är ett
orimligt förhållande, och det är egendomligt
att det har kunnat pågå så
länge. Nu vet jag mycket väl — även
utskottet påpekar den saken — att det
sitter en utredning som skall komma

med förslag om skatteutjämning för
landstingen. Det var också närmast i
anledning av denna utredning som jag,
herr talman, begärde ordet. De flesta
som sitter här i kammaren vet hur det
går till vid utredningar av olika slag.
Jag för min del hoppas att de direktiv
som lämnats för denna utredning inte
skall göra det omöjligt för utredningen
att komma med några väsentliga förslag
på detta område. Här behövs det nämligen
krafttag. Jag hoppas att vi när den
dagen kommer då vi skall ta ställning
till detta problem också skall kunna ena
oss om ett förslag som grundar sig på
rättvisa och inte på i förhand bestämda
anslagsbelopp. Riksdagen har enligt
min mening rätt att kräva det.

Vad sedan gäller mentalsjukvården
hoppas jag att den nu förestående omläggningen,
som inrikesministern också
sade, skall bli till fördel för de sjuka.
Det är ju för dem vi gemensamt gör dessa
ansträngningar.

Sedan befarade inrikesministern att
utflyttningen — det är här kanske fråga
om en omskrivning — från vissa områden
kommer att medföra att dessa så
småningom dör ut. Jag är inte alldeles
säker på att utflyttningen kommer att
verka på det sätt som inrikesministern
här ansåg. Det kan tänkas att de bekymmer
som utflyttningsområdena får även
kommer att avspeglas på mentalsjukvårdens
fält, vilket vore olyckligt.

Jag har, herr talman, med mitt anförande
främst velat fästa uppmärksamheten
vid behovet av en skatteutjämning.
Jag hoppas att riksdagens båda kamrar
är överens om att här måste ske något
och det snart. Det råder nu alltför stora
skillnader i olika län och landsting mellan
förmåner av samma art.

Med hänsyn till vad utskottet skriver
just på denna punkt har jag ansett mig
icke böra gå på reservationen, eftersom
jag menar att detta är huvudfrågan.
Därför, herr talman, kommer jag att
rösta med utskottet i förhoppning om
att vi äntligen skall få rättvisa på dessa
områden.

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Ang. landstingskommunernas övertagande

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Bara en kort replik till
herr inrikesministern.

Man måste ju ställa sig frågan om det
är en uppgift för landstingskommunerna
eller för staten att betala kostnaderna
för mentalsjukvården. Hittills har det
varit en statlig uppgift att klara dessa
kostnader. När landstingen nu övertar
mentalsjukvården sker det vid en tidpunkt
då hela mentalsjukvården är i
behov av en radikal upprustning, som
kommer att kosta mycket pengar. När
man i det läget överför huvudmannaskapet
till landstingen är dessa naturligtvis
angelägna att i största möjliga utsträckning
få täckning för kostnaderna
för den erforderliga upprustningen.
Hundraprocentig rättvisa kan vi naturligtvis
aldrig uppnå, men vi måste försöka
komma så nära det målet som det
över huvud taget är möjligt.

Yad jag reagerade emot var att det
avtal som vi nu har kommer att ersättas
av ett sämre avtal efter 1967. Vi får nu
driftbidrag efter kostnaderna för Falbygdens
sjukhus. Efter år 1967 kommer
vi att få ett driftbidrag som utgår efter
medelkostnaden vid statens sjukhus. Det
blir givetvis ett lägre driftbidrag än vad
vi nu har därför att medelkostnaden ligger
lägre än vid Falbygdens sjukhus.
Det kommer att kosta vårt landsting
mycket pengar. Ingen vill ju komma i
ett sämre läge än vad man haft tidigare,
och därför har jag velat påpeka denna
sak. Vi är naturligtvis alla överens att
de sjuka skall ha en fullgod vård.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Det var ett yttrande av
inrikesministern som uppkallade mig
att begära ordet för att ställa en fråga.

Jag har tidigare sagt att jag inte kan
förstå att landstingen kan få täckning
för den standardhöjning som de kommer
att genomföra under den femårsperiod
som förestår. Av inrikesministerns
yttrande kunde man få den uppfattningen
att om man på Mellringe

av statens mentalsjukvård
sjukhus höjde standarden och skapade
en riktigt aktiv sjukvård, skulle det
inte längre betraktas som sådan sjukvård
som skall meddelas på mentalsjukhus,
utan då skulle det räknas som lasarettspsykiatrisk
vård. Följaktligen
skulle landstingen inte få täckning för
den stegring av kostnaderna som denna
standardhöjning medför. Det förefaller
mig vara ett egendomligt resonemang.
Jag frågade min granne till höger
om han hade uppfattat inrikesministern
på samma sätt som jag, och det
hade han gjort. Därför skulle jag vilja
ställa en direkt fråga till inrikesministern,
om det faktiskt är på det sättet.

Sedan vill jag också säga — även
inrikesministern påpekade den saken
— -att den utveckling mot ett minskat
behov av fasta vårdplatser på mentalsjukhusen,
som vi fått till följd av nya
terapiformer och nya pharmaca för
behandlingen, (möjligen kan komma att
motverkas av den samtidigt uppträdande
ändrade åldersfördelningen bland
befolkningen. De åldrande behöver ett
större antal fasta vårdplatser. De kan
inte rehabiliteras på samma sätt som
de yngre och fordrar en mera fix vård.

Tredje avdelningen var i somras på
en resa till England, vilken tidigare här
varit föremål för diskussion. I England
räknar man med, om jag inte minns fel,
en minskning med 30 procent i fråga
om antalet vårdplatser år 1970 mot det
antal platser som nu finns. På frågan
hur det kan gå ihop med den ändrade
åldersfördelningen, uppgavs det att
man i det sammanhanget bara räknar
med dem som är i arbetsför ålder; tillskottet
av åldringar har man alltså inte
tagit hänsyn till.

Det är alltså möjligt att minskningen
i fråga om vårdplatsbehovet inte blir
fullt så stor som man från början hade
tänkt sig.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det sista som herr
Kaijser berörde, alltså erfarenheterna

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

Ang. landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård

från England, är mycket intressant, och
jag har själv sett denna uppgift. Den
engelska hälsovårdsministern har i
parlamentet redovisat just dessa siffror.

I England har man en konservativ regering,
och man kan tydligen inte enligt
herr Kaijser helt lita på uppgifterna,
utan här har förekommit en skönmålning
av situationen. Nu tror jag
emellertid att erfarenheterna från England
är riktiga, även om de bara berör
de grupper av människor som är i arbetsför
ålder. Redovisningen innebar
ju närmast att det blir en minskning
från 3 promille till 1,9 promille under
60-talet, och det betyder ju att man
just i de mycket ömtåliga åldrarna —
där själva sjukdomsfenomenet påverkar
vårt samhälle i allmänhet, dess produktion
o. s. v. -—- genom användande av
de moderna kemiska medlen och den
moderna terapien får den effekten att
vårdbehovet minskar. .Tåg kan väl här
säga att vi på den punkten hade en ingående
diskussion med finansdepartementet,
som ansåg att man kanske
skulle kunna dra ut de fördelar, som
kunde ligga i en sådan förväntad gynnsam
utveckling, och på det sättet kunna
minska statsbidraget. Nu tror vi
emellertid inte på en lika snabb utveckling
i vårt land som den man haft
i England. Vi kan få det inom vissa ålderskategorier,
men vi kommer naturligtvis
att bland de åldrande få ett
växande antal människor som är i behov
av mentalvård. Å andra sidan blir
det ett mera lättskött klientel. Det var
i det sammanhanget jag talade om lasarettspsykiatrien
— alltså den öppna
vård och den korttidsvård som landstingen
har — och jag ville framhålla att
i den mån som den moderna — om jag
får använda uttrycket — medicinska
tekniken erbjuder möjligheter till en
vidgad vård av lasarettspsykiatrisk karaktär,
som svarar mot människornas
önskemål och behov, ser väl landstingen
som sin uppgift att tillgodose
dessa önskemål. När det gäller den
vården är statsbidragen mycket låga —-

4 Första kammarens protokoll 1963. Nr 38

det vet herr Kaijser. Bidraget när det
gäller vårdplatserna utgör 6 000 kronor
och vårdbidraget 2 kronor om dagen,
om jag inte misstar mig. Jag menade
alltså att därvidlag har landstingen redan
tagit på sig en uppgift, och den kan
förväntas växa. Därför är det svårt att
göra en exakt beräkning av vad som är
eu rättvis avgränsning av statens kostnader
och landstingens kostnader i dag,
om man skall tillgodose den moderna
vårdens utveckling.

Herr Ringaby framhöll att man för
Örebro läns vidkommande har ett avtal,
innebärande ett bidrag som svarar mot
Falbygdens driftkostnader, och ansåg
att när bidragsgivningen 1967 kommer
att baseras på ett riksmedeltal för samtliga
statliga mentalsjukhus så blir det en
försämring. Jag ställer frågan: Är det
nödvändigt? Under åren fram till 1967
skall ju de statliga sjukhusen upprustas,
så att de i fråga om tjänster så långt
möjligt blir jämställda med de moderna
sjukhusen. Det står i avtalet —• jag hoppas
att ni har observerat det — att det
inte är de .personer som nu finns på
tjänsterna som räknas utan det befintliga
antalet inrättade tjänster, vare sig
de är besatta eller inte. Det är det man
tar hänsyn till när man räknar fram
driftkostnaderna. I det avseendet har
man här en upprustningsplan på gång,
som innefattar en personalökning då
det gäller både läkare och andra befattningshavare.
Även om Vi inte kan få
fram den personalen med hänsyn till
personalbristen, kommer ändå denna
upprustning att äga rum år för år till en
standard som vi hoppas skall vara
rimlig och tillfredsställande. Därför
kommer alltså driftkostnaderna att oavbrutet
stiga. Jag är av den anledningen
inte lika ängslig som herr Ringaby för
att utvecklingen skall gå i den riktning
han befarar.

Då det gäller standardtillväxten skulle
jag till båda herrarna vilja säga, att
vi inte har kunnat få fram någon mätare
som skulle kunna läggas till grund
för en bedömning och skrivas in i avta -

Nr 36

Tisdagen den 10 december 19G3

Ang. landstingskommunernas övertagande
let. Vi har emellertid varit överens om
att det indexbidrag, som skall utgå på
driftkostnaderna, skall bli det sammanvägda
tal som är den generella lönelyftningens
procenttillägg plus det belopp
som kan räknas fram vid B- och C-listeförhandlingarna.
Låt oss säga att det
blir 5 procent. Då är ju landstingen garanterade
att på hela driftbidraget få
en höjning med 5 procent inte bara på
lönekostnadsandelen utan på den totala
kostnaden — oavsett om den innefattar
bränsle och lyse o. s. v. Däri ligger
alltså posten som inte behöver förete
någon utgiftsökning men som ändock
bildar underlag för indextilläggets beräkning.
Enligt vår mening kan häri
ligga en form av standardtillägg.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar att inrikesministern
har funnit att utvecklingen
på det terapeutiska området
kan medföra att en del av mentalsjukvården
kan föras över från vad som nu
är den statliga mentalsjukvården till
det som nu är lasarettspsykatrisk mentalsjukvård,
och att man alltså under
den kommande tiden — såvitt jag förstår
— bör kunna räkna med att på
det sättet en avlyftning av kostnader
från staten till landstinget skall äga
rum. Jag kan inte komma till någon
annan uppfattning på grund av det
som inrikesministern har sagt.

Det är inte bara jag som varit litet
skeptisk till om kostnadsberäkningarna
stämt — många som tillhör olika
partier har diskuterat den frågan. Men
vi är ju i den lyckliga belägenheten —
till skillnad från England, där man
har en konservativ inrikesminister
som inte riktigt skulle vara att lita på
•— att vi har en inrikesminister som
man helt kan lita på.

Herr RINGABY (h) kort genmäle:
Herr talman! När ett svenskt statsråd,
som är socialist, enligt vad han

av statens mentalsjukvård
själv sagt i televisionen förklarar sig
inte kunna lita på vad en annan regering
säger bara för att den är konservativ,
då frågar jag: Skall jag såsom
konservativ kunna lita på ett
svenskt socialdemokratiskt statsråd?

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag skall inte ta upp
diskussionen om vem man kan lita på.
Låt mig bara säga, att det ju var herr
Kaijser som anförde vissa siffror, vilka
han betecknade såsom mer eller
mindre vilseledande eller som en skönmålning.
Då sade jag att även jag noterat
dessa siffror och gjorde bara den
reflexionen, att de lämnats av en konservativ
regering och att man kanske
inte kunde lita på dem; man kunde
möjligen inte lita på den konservative
hälsovårdsministern.

Sedan kunde herr Kaijser inte förstå
mitt resonemang ■— eller ville inte
förstå det, i fråga om kostnadsfördelningen.
Jag har inte sagt att man skall
flytta över någonting från staten till
landstingen genom att landstingen bygger
ut sin lasarettspsykiatri, utan jag
har sagt att om man skall tillgodogöra
sig den moderna medicinens landvinningar
så erbjuder lasarettspsykiatrien
utomordentliga fördelar för de sjuka
människorna, alltså den vård som just
kan betecknas såsom en öppen vårdform.
Det är detta landstingen insett.
De hade ingen skyldighet att under 50-talet bygga ut 1 500 vårdplatser inom
lasarettspsykiatrien på det sätt som
skedde —• de fick endast små bidrag
för den uppgiften men tog på sig den
med hänsyn till de sjuka människorna.
Då säger jag att utvecklingen torde
gå i den riktningen, att om man
fullföljer vad som är sjukvårdsmässigt
rimligt så kommer omfattningen av lasarettspsykiatrien
— den lättskötta
mentalsjukvården -— och barnpsykiatrien
att växa, därför att en sådan utveckling
är till sjukvårdens och de
hjälpbehövande människornas bästa.

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

Ang. landstingskommunernas övertagande av statens mentalsjukvård

Landstingen tar därmed på sig en ökad
uppgift. Vi skapar nu genom landstingens
övertagande av huvudmannaskapet
ett institut som möjliggör att
staten täcker en stor del av de kostnader
som är förenade med denna utveckling.
Förändringen innebär att vi
kan anpassa oss efter utvecklingen
utan att landstingen behöver bromsa
under sneglande på att de i och med
den övertar kostnader.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Diskussionen har ju
förts under mycket modesta former,
och företrädare för olika meningar har
fått tillfälle att framlägga sina synpunkter.
Jag skall inte nu i debattens slutskede
animera till hårdare replikskiften
i fortsättningen. Låt mig endast göra
några påpekanden i anslutning till
den reservation vi avgivit.

Herr Birger Andersson, som här i
första hand företräder utskottet, hänvisade
till det föreliggande avtalet och
önskvärdheten att man inte gör avvikelser
från en träffad överenskommelse.
Jag medger gärna att den synpunkten
förtjänar beaktande, men vi
får också komma ihåg att det är två
parter som här diskuterat och försökt
komma varandra så nära som möjligt
ehuru de, när de skildes, inte kunnat
komma längre än att de på åtskilliga
punkter fortfarande hade olika meningar.
I ett sådant läge är det, såvitt
jag förstår, ingen annan än riksdagen
som kan fortsätta och lägga till rätta de
missförhållanden som man vid överläggningarna
inte helt har kunnat bemästra.
Om man här skulle bifalla en
reservation, som egentligen endast avser
att tillmötesgå ett rättvisekrav när
det gäller den ekonomiska fördelningen,
har man enligt min uppfattning inte
gjort någon väsentlig avvikelse från den
grundprincip varpå hela avtalet bygger,
nämligen att staten skall lämna fullgod
täckning för landstingens kostnader.

Här har sagts att vi inte kan nå fram
till en fullständig millimeterrättvisa,
och inrikesministern yttrade att det är
svårt att komma fram till ett system
som ger alla parter full rättvisa. Det är
jag fullt medveten om, men vad jag har
velat framhålla är bara att man i fråga
om Gällivare anser sig ha funnit en
sådan formel genom det specialavtal
som där har träffats, och då kan jag
inte se att det skulle föreligga något
som helst hinder att utvidga tillämpningen
även till de övriga norrländska
länen.

Ganska litet har här sagts om byggnadskostnaderna,
och det är möjligt att
intrycket av debatten då blir att skillnaderna
i det avseendet skulle vara
oväsentliga. I en sammanställning av
ortskoefficienter, som har framräknats
av bostadsstyrelsen så sent som den 14
november 1963, har man kommit fram
till att procentsiffran är beträffande
Norrbotten 120—125, beträffande Jämtland
112 samt beträffande Västerbotten
och Västernorrlands kustland 105. Skåne
har procentsiffran 96. Man kan ju
säga att dessa skillnader inte är så väsentliga,
men jag finner det angeläget
att i sammanhanget betona att i dessa
kostnader inte är inräknade vinterkostnader,
värmeisoleringskostnader och
andra av lokala omständigheter betingade
kostnader. I dessa utgiftsposter ligger
ju en väsentlig del av de skillnader
i kostnadsläge som man här kan åberopa.

Jag är angelägen att säga att jag är
tacksam för den synpunkt som framfördes
av herr Ringaby, nämligen att
denna fråga inte lämpligen bör betraktas
enbart som en norrlandsfråga. Det
vore kanske svårare för oss reservanter
och motionärer att säga detta och
bli trodda, men när herr Ringaby säger
det förmodar jag att kammaren har lättare
att förstå den synpunkten. Jag vill
även framhålla att vi motionärer och
reservanter ingalunda är ensamma från
Norrland när det gäller att framhålla
dessa synpunkter. Även den s. k. sam -

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

Ang. landstingskommunernas övertagande

arbetsdelegationen för de fyra nordligaste
länen, som är ett organ bestående
av de fyra länens landshövdingar samt
två representanter för vart och ett av
länens landsting, har i skrivelse till
statsutskottets tredje avdelning också
tryckt på just dessa förhållanden och
yrkat på att man här skulle försöka få
ett beslut som gör det möjligt för norrlandslänen
att få en viss täckning för
sina merkostnader.

Sedan skulle jag bara vilja säga ett
ord till herr Näsström. Det finns såvitt
jag vet ingenting vare sig i riksdagsordningen
eller i grundlagen i övrigt som
hindrar en motionär från att frånträda
ett motionsyrkande, som motionären i
fråga varit med om att biträda, men om
en motionär gör så förväntar man sig
kanske att han också skall ha en någorlunda
hållbar motivering för sin ändrade
ståndpunkt. Herr Näsström motiverar
sin ändrade ståndpunkt närmast
med att han kommit till den slutsatsen
att det är driftkostnaderna som är det
väsentliga i detta sammanhang. Jag är
fullt överens med honom på den punkten
om att driftkostnaderna är väsentliga
och i detta sammanhang en mycket
oviss faktor, men jag skulle vilja
ställa den frågan om det är något nytt
som egentligen har tillkommit i detta
sammanhang. Driftkostnaderna och vad
de kan föra med sig kände man väl till
på ett relativt tidigt stadium, i varje
fall när motionen skrevs, och jag kan
inte finna det motiverat att herr Näsström
på den punkten i strid mot övriga
norrlandsrepresentanter och landshövdingarna
i de fyra nordligaste länen
anser att han inte skulle ha möjlighet
att biträda reservationsyrkandet när
det gäller anläggningsbidragen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill erinra om att
herr Jacobsson har suttit med vid avdelningsbehandlingen
och att det är ett
gemensamt utskott som har skrivit utlåtandet.
När jag läser reservationen

av statens mentalsjukvård
kan jag inte hitta några motiveringar
för vad man kan kalla en annan inställning
än den utskottet har. Det är
detta, herr Jacobsson, som har gjort att
jag ansett mig kunna ansluta mig till
utskottsmajoriteten.

Jag vill än en gång uttrycka att jag
anser det väsentliga vara den skatteutjämning
som det är fråga om. Den har
många gånger större betydelse än de
bidrag herr Jacobsson har talat för.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag måste medge att jag
alldeles saknar förmåga att förstå herr
Näsströms resonemang i det här fallet.
Utskottet har, så långt jag kan läsa utlåtandet
och så långt jag kan erinra
mig från förhandlingarna i utskottsavdelningen,
icke ansett sig kunna biträda
motionsyrkandet beträffande anläggningsbidrag,
och reservationen ansluter
helt till motionsyrkandet, som herr Näsström
tidigare biträtt. Jag kan därför
fortfarande omöjligen förstå på vilken
grund herr Näsström nu anser sig kunna
frånträda yrkandet i motionerna.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Jacobsson redogjorde
nyss själv för skillnaden i procent
i fråga om byggnadskostnaderna

o. s. v.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner komme att
framställas först särskilt beträffande
punkterna I och II av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan
samt därefter särskilt angående punkten
III.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkterna I och II hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten III förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt

Tisdagen den 10 december 1963

Nr 36

Ang. landstingskommunernas

vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 210 punkten
III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej — 42.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 60, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av
18 § förordningen den 2 juni 1922 (nr
260) om automobilskatt, m. in., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet.

övertagande av statens mentalsjukvård

Vad utskottet i detta betänkande hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 42, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 18 § förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt, m. m.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Herr talmannen hemställde nu, att
handläggningen av återstående ärenden
på föredragningslistan måtte få uppskjutas
till morgondagens sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde sammansatta
stats- och tredje lagutskottets utlåtande
nr 1 skulle sättas främst bland
två gånger bordlagda ärenden.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 382, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
försäljning av viss kronan tillhörig
mark, m. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående markförvärv för
nya förläggnings- och övningsområden
för Svea livgarde och Svea ingenjörregemente
jämte i ämnet väckta motioner; nr

212, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för fortsatt
utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet
in. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 213, i anledning av väckta motioner
angående ökat stöd till handikappade; -

Nr 36

Tisdagen den 10 december 1963

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1963/
64, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1963/
64, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1963/
64, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1963/
64, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1963/
64, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1963/
64, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.17.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

Onsdagen den 11 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 402, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande de utlandssvenska
barnens skolgång m. m.; och
nr 403, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående landstingskommunernas
övertagande av statens mentalsjukvård
m. m.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 423, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition dels med förslag
till ändring i lagen den 28 juni
1962 (nr 371) om särskilda förmåner
för vissa internationella organisationer
m. m., dels ock angående godkännande
av protokoll rörande privilegier och immunitet
för organisationen för europeisk
rymdforskning.

Ang. resurserna för vård och behandling
av neurosedynskadade barn

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara fru HamrinThorells
interpellation angående resurserna
för vård och behandling av neurosedynskadade
barn, erhöll ordet och
anförde:

Herr talman! Fru Ruth Hamrin-Thorell
har bett mig redogöra för nuvarande
resurser för vård och behandling av
neurosedynskadade barn samt eventuellt
föreliggande planer att utvidga dessa
resurser.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Av det 100-tal barn som de senaste
åren fötts med skador orsakade av neurosedyn
är något mindre än hälften så
svårt skadade att de i varje fall periodvis
behöver institutionsvård. De övriga
kan behandlas polikliniskt vid ortopediska
och andra lasarettskliniker —
framför allt vid regionsjukhusen —
samt vid hem för barn med cerebral
pares.

Sedan hösten 1962 har de svårast
skadade barnen erhållit vård vid Eugeniahemmet.
Hittills har 29 barn varit
intagna för behandling och dessutom
har 20 barn där fått poliklinisk behandling.
Därjämte har Bräcke-Östergård i
Göteborg och Bernadottehemmet i Uppsala
förklarat sig beredda att mottaga
neurosedynskadade barn.

För flertalet av de svårast handikappade
barnen innebär anskaffning av
proteser det största problemet, inte
minst därför att skadorna är av så varierande
art och många frågor ännu är
olösta. Ett intensivt arbete pågår emellertid
för att få fram proteser, som i
möjligaste mån kan rehabilitera barnen.

Genom samverkan mellan Svenska
Vanförevårdens Centralkommitté
(SVCK), Norrbackainstitutet, tekniska
högskolan och annan kvalificerad vetenskaplig
expertis har sålunda en forskargrupp
bildats för ändamålet. Flera
studieresor till bl. a. Tyskland, England
och USA har gjorts och värdefulla erfarenheter
har inhämtats, som dock
måste kompletteras genom ytterligare
forskning och experiment. Det bör vidare
understrykas att den svenska forskargruppen
givetvis står i ständig kontakt
med expertisen i nämnda länder
och får del av de ytterligare rön som
göres. SVCK och Norrbackainstitutet har
beviljats särskilda medel för utökning
av personalen för forskningsarbetet och

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Ang. resurserna för vård och behandling
för anskaffning av apparatur för protestillverkning.

De sju barn vid Eugeniahemmet som
ordinerats benproteser har fått sådana
— den första var klar redan i februari
i år — och barnen håller nu på att lära
sig gå med dem. En mera avancerad
benprotes är under utprovning och
skall användas så snart barnens utveckling
tillåter. För de barn som saknar
armar tillverkas kolsyredrivna
armproteser. Barn med förkrympta armar
får till en början en s. k. ätarm
för att så småningom erhålla mera fullständiga
armproteser. Dessa barn är
ännu för små för att kunna använda
mera invecklade proteser. Försök att
också med elektroteknikens hjälp skapa
mera fulländade armproteser pågår
vid tekniska högskolan.

Ett av villkoren för att kunna ge barnen
användbara proteser är att barnen
får systematisk träning av kvalificerade
sjukgymnaster. Vid Eugeniahemmet
får varje barn sådan träning cirka en
timme om dagen. Tre gymnaster har
därvid hand om ett visst antal barn
vardera för att man skall kunna passa
in träningen i den övriga dagsrutinen,
mat, sovtider, lek och utevistelse samt
annan träning och behandling.

En del barn har jämte mer eller
mindre svåra skelettskador även hörselskador.
F. n. finns fyra hörselskadade
barn intagna på Eugeniahemmet. Barnen
står under kontroll av karolinska
sjukhusets barnaudiolog, som ger vårdpersonalen
instruktioner om hörselträning.
En förskollärare med specialutbildning
ger tre gånger per vecka hörselträning
till två barn per gång. Härutöver
finns en heltidsanställd hörselförskollärare
och en lekterapeut, som
genomgått särskild kurs i hörselträning.
All vårdpersonal deltar i hörselträningen
och denna meddelas i den utsträckning
som är möjlig med hänsyn till att
barnen förutom hörsel- och talbehandling
även måste få protesträning och
annan behandling.

De barn i övrigt som behöver talpe -

av neurosedynskadade barn
dagogisk behandling får sådan efter ordination
av foniatrisk konsult.

Under hela vårdtiden är barnen vidare
föremål för bedömning och behandling
av hemmets barnpsykiaterkonsult.
Kompletteringar härav sker genom
regelbundna utvecklingsobservationer,
personalens observationer och
samtal med föräldrar. Annan medicinsk
behandling ges bl. a. vid karolinska
sjukhuset efter remiss av hemmets barnläkare.
För samordning och planläggning
av varje enskilt barns vård och
behandling hålles regelbundna konferenser
mellan olika personalgrupper.

En ledande princip i fråga om de
neurosedynskadade barnen — som till
större delen kommit till Eugeniahemmet
direkt från barnhem eller barnklinik
— har liksom i fråga om andra
handikappade barn varit att så långt
möjligt mellan behandlingsperioderna
försöka placera dem i enskilda hem. I
flera fall har efter kontakt med föräldrarna
dessa själva kunnat ta hand om
sitt barn, och i några fall har fosterhem
anskaffats till barnen. För ett tiotal
barn är placeringsfrågan ännu inte definitivt
klar, men avsikten är att inte
något barn annat än i undantagsfall
skall behöva stanna kvar i institutionsvård.

Som interpellanten framhållit är det
viktigt att föräldrarna får lära sig hur
barnen skall tränas. Detta har vid Eugeniahemmet
gått till så, att föräldrar och
fosterföräldrar fått undervisning av
barnläkare, sjukgymnast och sjuksköterska,
barnaudiolog, hörselförskollärare
och lekterapeut. Vidare har barnpsykiatern
haft personliga samtal med föräldrarna
rörande barnens utveckling
och planering av hemtagningen. En
särskild kurator har anställts med uppgift
att bistå barnens föräldrar i hela
landet med råd och hjälp. De föräldrar
som bor långt från Stockholm har fått
sina reskostnader täckta av Eugeniahemmet
och även vistelsen —- som varat
från en halv till nio dagar — har
skett på hemmets bekostnad. Ett sär -

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

Ang. resurserna för vård och
skilt rum håller på att ställas i ordning,
där föräldrar kan bo under vistelsen
vid hemmet.

Jag har velat lämna denna utförliga
redogörelse för vården och träningen
av de neurosedynskadade barnen för
att visa, att mycken omsorg lägges ned
härpå. Något omedelbart behov av en
utbyggnad av de kliniska resurserna
synes inte föreligga. Vi hyser förhoppningar
om att forskningen på området
skall ge oss möjligheter till nya framsteg.
Eftersom jag delar interpellantens
uppfattning att man bör bereda dessa
barn —• liksom andra grupper av handikappade
barn -— förutsättningar för
ett så långt möjligt normalt liv, kommer
jag att följa dessa barn med stor
uppmärksamhet.

Föräldrar till handikappade barn
måste göra både personliga och ekonomiska
uppoffringar för sina barn i en
helt annan omfattning än föräldrar till
friska barn. För att lätta den ekonomiska
bördan för föräldrar med svårt handikappade
barn har socialpolitiska
kommittén föreslagit ett särskilt vårdbidrag
till dem. Kommitténs förslag är
under behandling i socialdepartementet.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret på min interpellation.
Jag inregistrerar också med
tacksamhet den positiva inställning till
och förståelse för de neurosedynskadade
barnen och deras föräldrar som
statsrådet har visat i sitt svar.

Jag tar fasta på det uttalande, som
gjorts, att föräldrarna måste göra både
personliga och ekonomiska uppoffringar
för sina barn i en helt annan omfattning
än när det gäller skötseln av
friska barn. Jag kunde kanske ha nöjt
mig med detta, men det är på ett par
punkter som jag skulle vilja ha ett mera
klarläggande besked från statsrådets
sida.

behandling av neurosedynskadade barn

Tragedien upprör ju hela svenska
folket dels därför att verkningarna av
intagandet av en statskontrollerad medicin
blivit så fruktansvärt påtagliga,
dels därför att i varje fall föräldrarna
till dessa barn inte anser att ansvarighetsfrågan
är tillräckligt utredd. Men
det är ju en särskild fråga, som ligger
hos JO för behandling och som jag inte
alls skall gå in på här.

Vad främst föräldrarna till dessa barn
men också allmänheten säkert skulle
vilja få klart för sig är om statsmakterna
har för avsikt att ta ställning till
eller har tagit ställning till om dessa
barn skall behandlas som en särskild
grupp med särskilda vårdmöjligheter
och en särskild ekonomisk ersättning
eller om de skall inlemmas i den övriga
vården av handikappade barn. Det
är alldeles självfallet att problemet kan
diskuteras, men jag tror att det i detta
fall fordras ett ställningstagande från
statsmakternas sida, och det framgår
inte av statsrådets svar, om ett sådant
gjorts. Det vore välgörapde för främst
föräldrarna att få detta klart för sig, ty
då vet de mera om vad de för framtiden
har att rätta sig efter och behöver
inte hållas på sträckbänken på det sätt
som faktiskt är fallet nu. Också allmänheten,
som i både press, radio och TV
har följt denna tragedi och dess utveckling
med stort intresse, väntar på
ett besked på den punkten.

Statsrådet har, såvitt jag förstår av
svaret, tänkt sig en decentralisering av
vården av dessa barn i framtiden. Att
denna skall ske på regionalsjukhus på
olika platser ute i landet är säkert en
välbetänkt åtgärd, ty då blir det kortare
resor för föräldrarna, som får lättare
att se till sina barn och hälsa på
dem, och vården blir på inga vis eftersatt.
Man har också redan nu fått löfte
om vårdplatser på två olika hem ute i
landet.

Men om en sådan decentralisering
skall ske, så är en utökning av personalen
på dessa vårdanstalter ofrånkomlig.
Såvitt jag har mig bekant är per -

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Ang. resurserna för vård och behandling av neurosedynskadade barn

sonalsvårigheterna redan nu mycket
stora på dessa anstalter, och de lär väl
knappast bli mindre i framtiden. Övriga
resurser finns: specialutbildade läkare,
utmärkt apparatur och vårdplatser,
men det fattas som sagt personal.
Här har man rätt att ställa speciella
krav på statsmakternas ekonomiska bistånd,
och jag förutsätter att det också
är statsrådets avsikt och mening att
staten skall träda till •— annars lär dessa
vårdanstalter och sjukhus få kämpa
med stora svårigheter. De har tillräckligt
svårt redan nu.

Med tillfredsställelse noterar man att
barnen får en viss träning på den anstalt,
d. v. s. Eugeniahemmet, där de
flesta av dem nu vårdas. Men räcker det
verkligen med en timmes träning om
dagen? Det låter mycket litet när det
gäller så svårt handikappade som det
här är fråga om. Träningsmöjligheterna
måste förbättras avsevärt om verkliga
resultat skall kunna nås. Att föräldrarna
får utbildning så att de senare
kan överta träningen är också en ytterst
viktig sak, och det är ju alldeles
förträffligt alt de hitintills fått kostnaderna
täckta för sina resor till och vistelse
vid Eugeniahemmet. Men hur kommer
det att gå i framtiden? Får de även
då möjligheter att resa och följa barnens
utveckling utan alltför stora ekonomiska
uppoffringar -—■ utvecklingen
går ju synnerligen snabbt när det gäller
dessa barn.

Här nalkas vi enligt min uppfattning
en ytterst väsentlig punkt. Det gäller
barnens resor, inte bara dessa barns
utan alla de handikappade barnens resor.
Med våra nuvarande bestämmelser
utgår ersättning för resa till läkare eller
sjukhus, men inte till sjukgymnast,
inte till utbyte av protes, inte till terapeut
eller för hörselträning. Resan för
en sådan behandling måste på något
sätt kamoufleras som ett läkarbesök för
att ersättning skall utgå och så gör man
också på sina håll enligt vad jag har
mig bekant. Men detta kan inte vara
tillfredsställande. En ändring härvid -

lag måste ske så snart som möjligt. Det
kan inte vara riktigt att dessa resor
ocli vistelsen skall betalas av privat hopsamlade
medel eller av barnens föräldrar.
Det måste för många bli ytterst
kostsamt.

Samma principresonemang skulle jag
vilja använda vad beträffar kostnaderna
för de kuratorer som måste resa till
barnens hem. Allt kan ju ändå inte skötas
på telefon när det gäller råd till föräldrarna
och hjälp till barnen, utan
dessa kuratorer måste resa, men det
finns inte några pengar för detta ändamål.
De har varken reseersättning eller
dagtraktamente, utan medel till även
denna kostnad måste samlas ihop på
enskild väg. Det är statens skyldighet
att räkna in detta i kostnaden för barnens
vård och se till att det sker snabbt
nog. Annars kan man inte påstå, att allt
har gjorts som göras kan för dessa
barn.

Att det forskas intensivt vad protestillverkning
beträffar är också en sak
som man tacksamt noterar. Jag tar för
givet att SVCK, som har sin stora de!
i denna forskning och i protestillverkningen
får det anslag som de begärt för
nästkommande år. Det kommer säkert
att förvaltas väl.

Även beträffande protestillverkningen
finns det blindskär att ta sikte på. På
något sätt — jag kan verkligen inte alls
säga hur — måste man se till att man
så mycket som möjligt förenklar för
föräldrarna att sköta dessa proteser,
framför allt de som är kolsyredrivna.
Det är klart att säkerheten inte skall
eftersättas, men man blir rätt förvånad
när man ser hur rigorösa bestämmelserna
är för svenskt vidkommande medan
de är betydligt enklare i t. ex. Tyskland,
där man har gjort de största erfarenheterna
av denna tragedi. Där kan
föräldrarna själva fylla det kolsyredrivna
aggregatet. En läkare och fackman
har sagt, att »där står bomben
som behövs i farstun», medan det i vårt
land tycks bli betydligt omständligare.
Det må vara tillåtet att fästa uppmärk -

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

Ang. resurserna för vård och
samheten på hur viktigt det är, att det
hela ordnas så praktiskt som möjligt
utan att säkerheten eftersättes.

Till sist, herr talman, vill jag fästa
uppmärksamheten på vården av de barn
som föräldrarna tar hem eller som
sköts i fosterhem. Såväl läkarna som
statsrådet i sitt svar anser detta vara
det bästa för barnen, men det måste
förorsaka stora uppoffringar, som statsrådet
själv också påpekade. I en motion,
som nyligen behandlades av riksdagen,
begärde jag 3 000 kronor om
året för föräldrar som tar hem sina barn
och sköter dem hemma, men motionen
avslogs som bekant. Socialpolitiska
kommittén har föreslagit 2 000 kronor
till alla handikappade barn. Ingen som
vet något om vad det kostar att sköta
ett friskt barn tror en sekund att detta
är annat än en vacker ekonomisk gest,
för det är absolut otillräckligt. Vad fosterhemmen
beträffar tillkommer dessutom
en viss ersättning, men den är lika otillräcklig.
Alla vet vi att fosterlegan i
mycket få fall räcker till mer än mat
och husrum. Här måste vi tänka om
även för de friska barnens del, men i
alldeles oerhörd grad för de sjukas och
handikappades del. Det är ett heltidsarbete
för en fostermor att åta sig vården
av t. ex. ett neurosedynskadat barn,
som vi nu närmast sysslar med. Detta
måste betalas anständigt. De sparar under
alla förhållanden en stor summa
pengar årligen för samhällets del.

Herr talman! .lag har inte kunnat avhålla
mig från att peka på detta förhållande,
även om det ligger i periferien
av denna interpellationsdebatt. Jag upprepar
mitt tack till herr statsrådet för
den utförliga redogörelse herr statsrådet
lämnat.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Fru Ruth Hamrin-Thorells
inlägg föranleder mig endast att
på några punkter göra ett par kommentarer.
Fru Ruth Hamrin-Thorell riktade
en fråga till mig, om statsmakterna

behandling av neurosedynskadade barn
avser att behandla de neurosedynskadade
barnen mera som en speciell
grupp. På det vill jag svara, att det väl
inte är själva gruppen som sådan det
här kan gälla, utan det är gruppens behov
som i framtiden kan komma att ge
anledning till att man följer dessa barns
utveckling speciellt och överväger eventuella
åtgärder.

Vad vårdnadsbidraget beträffar vill
jag hänvisa till de remissvar som inkom
på socialpolitiska kommitténs förslag
beträffande ett särskilt vårdnadsbidrag.
Dessa svar finns som bekant refererade
i andra lagutskottets utlåtande
nr 65, som behandlades i denna kammare
för endast kort tid sedan. Där noteras
att samtliga remissinstanser hade
förklarat, att frågan om ersättning för
neurosedynskadade barn inte bör bli föremål
för särskild reglering utan lösas
i samband med den större frågan om ersättning
för vård i enskilda hem av handikappade
barn.

Det är klart att personalfrågorna är
utomordentligt viktiga i detta sammanhang.
Jag har haft tillfälle att besöka
Eugeniahemmet och följa det arbete
som där pågår, och jag har inte bara
ett allmänt utomordentligt gott intryck
av den vilja till insatser som föreligger
här från läkarnas och sjuksköterskornas
sida utan jag fick också en känsla
av att personalbehovet även var på ett
tillfredsställande sätt löst, i varje fall
på Eugeniahemmet.

När det gäller protestillverkning befinner
vi oss för närvarande internationellt
i ett uppenbart utvecklingsskede.
Det är mycket tillfredsställande att de
svenska forskarna nu håller en intim
kontakt med forskarna i bl. a. Amerika
och Tyskland för att både utbyta erfarenheter
och så snabbt som möjligt i
Sverige introducera nya metoder. Jag
tror att de svenska läkarna också följer
utvecklingen med alldeles särskilt intresse.
De observerar naturligtvis också
de säkerhetsfrågor som föreligger. Vi
är ju nu inne på någonting alldeles nytt,
när man försöker med kolsyredrivna

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

aggregat, elektroteknik etc. konstruera
mycket mera sinnrika proteser än vad
som över huvud taget tidigare funnits i
världen. Jag tror att vi har att motse
framsteg på detta område. Det kommer
kanske att ta tid, men en hoppets
strimma i tragedien med de neurosedynskadade
barnen är ju att den föranledde
en mycket stor aktivitet för att
skapa moderna, riktiga proteser, inte
bara för att hjälpa de neurosedynskadade
barnen utan handikappade människor
över huvud taget, som har behov
av proteser.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag avsåg kanske inte
närmast Eugeniahemmet, då jag talade
om personalbehovet. Jag betvivlar inte
att man där har byggt upp en personalorganisation
som är tillräcklig för vården
av barnen på hemmet. Jag avsåg
närmast förhållandena när en decentralisering
av vården skall ske och en
del av barnen skall skickas till andra
anstalter ute i landet. Här har nämnts
Bernadottehemmet i Uppsala och Bräcke-östergård
i Göteborg, och jag tror
mig veta att personalsvårigheterna på
dessa ställen är så stora, att om man
där skall kunna åtaga sig vården av
dessa barn, fordras absolut en utökning.
Statsmakterna borde samtidigt med decentraliseringen
också se till att personalbehovet
är täckt på de anstalter
där dessa barn skall vårdas.

Sedan vore jag tacksam om statsrådet
skulle kunna tillkännage sin uppfattning
om den ekonomiska kompensationen
för barnens och kuratorernas resor.
Om man i framtiden skall få en
verkligt väsentlig vård av barnen i hemmet,
måste man se till att det blir en
ekonomisk ersättning för dessa resor.
Inte när det gäller sjukhus- och läkarbesök
— där får de redan nu ersättning
— utan i alla de andra fallen.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. meritvärdet av tjänstgöring som
underläkare vid odelat lasarett

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Thorsten Larssons interpellation
angående meritvärdet av
tjänstgöring som underläkare vid odelat
lasarett, och nu yttrade:

Herr talman! Herr Thorsten Larsson
har bett mig redogöra för gällande bestämmelser
rörande meritvärdering av
underläkartjänstgöring vid odelat lasarett
samt frågat mig om det finns möjlighet
att genom ändringar i meritvärdesgrunderna
stimulera läkarna att i
större utsträckning söka tjänst vid odelat
lasarett.

Bakgrunden till det försämrade rekryteringsläge
som interpellanten berör
torde vara att antalet odelade lasarett
sjunkit snabbt särskilt under de senaste
åren. För tio år sedan fanns 42 odelade
lasarett, i dag är de endast 16. I regel
har de odelade lasaretten ombildats till
lasarett med särskilda kliniker för kirurgi,
medicin och andra specialiteter.
Denna utveckling kan väntas fortsätta,
så att kvarvarande odelade lasarett
kommer att differentieras på liknande
sätt eller — såsom i viss utsträckning
redan skett med sjukstugorna — ombildas
till läkarstationer med platser för
bl. a. långtidssjuka.

Vad de formella behörighetsreglerna
beträffar föreskriver dessa, att sökande
till tjänst såsom överläkare eller biträdande
överläkare vid lasarett måste ha
viss minimitjänstgöring för att anses
kompetent. Denna tjänstgöring omfattar
minst tre år men är till arten olika
beroende på var överläkartjänsten är
placerad. Tjänstgöring vid odelat lasarett
får härvid för vissa tjänster
— t. ex. överläkartjänst vid
odelat lasarett — anses jämställd med
tjänstgöring vid kirurgisk avdelning.
För överläkartjänst inom mentalsjukvården
är vidare tjänstgöring vid odelat
lasarett jämställd med tjänstgöring

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

Ang. meritvärdet av tjänstgöring som underläkare vid odelat lasarett

vid kirurgi- och medicinavdelning och
detsamma gäller för sökande till provinsialläkartjänst.

I fråga om villkoren för specialistbehörighet
gäller att underordnad tjänstgöring
vid odelat lasarett kan med ett
år räknas som fullgjord vid »klinik av
betydelse för specialiteten» i fjorton
olika specialiteter och med ytterligare
ett år såsom randutbildning i sex specialiteter.

Vid tillsättningen av överläkartjänster
och provinsialläkartjänster måste —
sedan de formella kompetensvillkoren
visat sig uppfyllda — en jämförande
värdering av sökandenas meriter ske.
Härvid får man givetvis räkna tjänsteår
i vanlig ordning för tjänstgöring vid
odelat lasarett. Meritvärderingen i övrigt
vid upprättande av förslag till överläkartjänster
göres av medicinalstyrelsen.
Enligt de regler som härvid tillämpas
anses tjänstgöring såsom underläkare
vid odelat lasarett vara av särskilt
stor betydelse för överläkartjänst vid
sådant lasarett. Vidare tillgodoräknas
tjänstgöring vid odelat lasarett såsom
väsentlig randmerit intill tre år vid sökande
av överläkartjänst vid ortopedisk
eller radioterapeutisk klinik, kvinnoklinik
och röntgenavdelning samt såsom
mindre väsentlig randmerit intill
ett år vid sökande av överläkartjänst
vid vissa andra kliniker. Jag vill emellertid
understryka att — även om stor
hänsyn självfallet tages till nämnda
värderingar — dessa dock endast är
vägledande vid prövningen av sökandenas
meriter för en viss tjänst.

Det torde vara den omständigheten,
att de odelade lasaretten inte längre anses
motsvara kraven på en mera specialiserad
vård, som är den väsentliga anledningen
till att läkarna söker sig till
större sjukhus med bättre möjligheter
till utbildning och lättare jourtjänstgöring.
Att genom högre meritvärdering
än den nuvarande — vilken torde ge
rättvisa åt det särskilda värde tjänstgöring
vid odelat lasarett har för allmänläkaren
— söka förbättra rekryteringen

till de odelade lasarettens underläkartjänster
synes mot den här angivna
bakgrunden inte vara någon framkomlig
väg.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag vill först tacka statsrådet
och chefen för socialdepartementet
för svaret på interpellationen.

Som vi hörde omtalade herr statsrådet
att antalet odelade lasarett sjunkit
betydligt under de senaste åren, men
inte förty tror jag det faktum ändå står
klart, att dessa inte för närvarande kan
undvaras i sjukvårdsorganisationen. Vi
har ju, såsom vi hörde, fortfarande 16
kvar. Jag har den uppfattningen, att
även de odelade lasaretten kan ge en
värdefull vårdservice åt den hjälpbehövande
allmänheten, givetvis speciellt
då i lindrigare sjukdomsfall — de mera
svårartade fallen bör kunna omhändertas
av de större specialistsjukhusen.

Problemet har skärpts betydligt för
dessa lasarett i och med att det blivit
svårt att få läkare att söka de där lediga
tjänsterna. Statsrådet berör dessa
förhållanden i sitt svar, och såvitt jag
tolkar detta rätt får vi där besked om
att för tjänstgöring vid klinik av betydelse
för specialiteten i inte mindre
än fjorton specialiteter endast ett år av
tjänstgöringstidens tre är meriterande,
medan det endast i sex specialiteter räknas,
liksom i de flesta övriga fall, med
ytterligare ett år som meritgrund. Just
häri ligger väl en del av förklaringen
till det nuvarande avvita förhållandet
och till den bristsituation som råder.

Till sist konstaterar statsrådet att det
torde vara den omständigheten, att dessa
lasarett inte motsvarar kraven på en
mera specialiserad vård och, som jag
förmodar, därmed utbildning, samt den
vid dessa lasarett besvärliga jourtjänsten,
som gör att läkarna söker sig annan
tjänst. Den i mitt tycke något negativa
slutsatsen blir mot den bakgrunden
att det inte är mycket att göra i
detta sammanhang.

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Ang. meritvärdet av tjänstgöring som

Min omedelbara reflexion blir då att
statsrådet borde kunna lämna någon rekommendation.
Jag kan inte underlåta
att här lägga några synpunkter på detta
problem. I den nuvarande situationen
är det inte egendomligt att jourtjänsten
blir besvärlig för dem som till
äventyrs innehar de halvbesatta tjänsterna
— det blir helt enkelt ingen avlösning
på jouren för dessa. Vi får de
så mycket omskrivna stängda avdelningarna,
och tyvärr är det som bekant
inte alltför sällsynt att hela sjukhus är
stängda över en weekend. Vore det inte,
herr statsråd, möjligt att litet mer
gynnsamt värdera läkarnas praktik vid
odelade lasarett? Inte ser jag det som
något mindre meriterande för många
av våra läkare, som sedan kommer ut
som provinsial- eller verksläkare eller
allmänpraktiserande läkare, att de innehaft
en sådan allroundtjänst som det
här är fråga om. Även om specialisering
är tidens lösen, bör vi inte falla i
sådan beundran härför, att servicen åt
en hjälpbehövande allmänhet äventyras.
Den tidsmässiga utbyggnaden av nya
lokaler bör givetvis fortsätta, men man
kan fråga sig om inte personalsidan för
närvarande är allra viktigast. Jag tror
att den frågan i dess olika aspekter i
framtiden måste bli föremål för statsmakternas
speciella intresse.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att än en gång få uttala ett tack till
statsrådet för det lämnade svaret.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att påpeka, att vi har samma svårigheter
med läkarrekryteringen vid
andra lasarett och sjukhus, som ligger
på mindre orter och på landsbygden,
som de odelade lasaretten har. Jag har
den uppfattningen — och jag tror den
allmänt delas i läkarkretsar ■— att dessa
meritvärderingsprinciper inte har
den avgörande betydelsen härvidlag,
utan sjukhusens belägenhet på mindre
orter och landsbygden, där det är svå -

underläkare vid odelat lasarett

rare att rekrytera praktiskt taget all
personal. Jag sitter själv som ordförande
i direktionen för ett sådant sjukhus
och vet vilka svårigheter vi har. Det är
överallt på samma sätt.

Jag måste deklarera att jag tycker de
nuvarande meritvärderingsprinciperna
i stort sett är bra. Visserligen kan man
diskutera vissa detaljer, men här gäller
det meritvärdering för underläkare,
och för närvarande är det så ont om
läkare att vi vanligen får ta de undei’-läkare vi får. Bestämmelserna spelar
alltså i nuvarande läge mycket liten
roll. Helt annorlunda är det vid tillsättande
av tjänsteläkare, men då gäller
inte här diskuterade bestämmelser.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):
Herr talman! Jag vill bara göra den
lilla kommentaren till herr Edströms
yttrande, att jag inte är helt övertygad
om att meritvärderingen spelar en så
liten roll. Om en läkare kan få en mera
meriterande tjänst, söker han sig naturligtvis
dit. Den fråga som här är aktuell
är därför huruvida tjänsterna vid
odelade lasarett verkligen skall behöva
ha ett mindre meritvärde. Även om man
i vår tid får allt fler specialister på alla
möjliga områden är det inte säkert att
vi hjälper sjuka människor bäst genom
att lotsa dem från den ena specialisten
till den andra. Jag tror att man med litet
förnuft bör kunna lösa det problem
som jag påtalat i min interpellation och
därmed också ge en hand åt de odelade
lasaretten, som i dagens läge arbetar
under mycket besvärliga förhållanden.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr Larsson missuppfattar
saken. Tjänstgöring vid ett odelat
lasarett är icke mindre meriterande
än annan tjänstgöring. Det är bara under
förutsättning att vederbörande stannar
längre än ett år, som tjänstgöringen
vid vissa underläkartjänsters tillsättande
blir mindre meriterande.

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Herr Edströms sista
yttrande tycker jag tvärtom understryker
att jag har rätt; förutsättningen för
tjänsternas upprätthållande måste vara
att vederbörande läkare stannar längre
än ett år.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 211—219.

Ang. den statliga trafikpolitiken

Föredrogs ånyo sammansatta statsoch
tredje lagutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående riktlinjer för den statliga
trafikpolitiken m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 18 oktober 1963 dagtecknad
proposition, nr 191, hade
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för nämnda dag,

dels beslutat inhämta riksdagens yttrande
över ett till propositionen fogat
förslag till förordning om ändring i förordningen
den 25 oktober 1940 (nr 910)
angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m.,

dels berett riksdagen tillfälle att avgiva
yttrande över de av föredragande
departementschefen förordade allmänna
riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken
och de frågor i övrigt, beträffande
vilka departementschefen hemställt
om riksdagens yttrande,

dels ock föreslagit riksdagen att bifalla
de övriga förslag, om vilkas avlåtande
till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

I propositionen hade föreslagits en
nyorientering av den statliga trafikpolitiken
i syfte att skapa ett mer konkurrensfrämjande
system på transport -

Ang. den statliga trafikpolitiken

marknaden. För att få en mjuk övergång
till det nya systemet hade reformåtgärderna
samordnats i ett handlingsprogram
uppdelat i tre etapper. Den
första etappen avsåges skola genomföras
den 1 juli 1964 och den andra etappen
den 1 juli 1966. Riktpunkten för
genomförandet av den tredje reformetappen
skulle vara den 1 juli 1968. En
särskild delegation med representanter
för bland annat transportkonsumenter
och trafikutövare skulle tillsättas för att
följa upp genomförandet av handlingsprogrammet.

I den första reformetappen hade i
fråga om godstrafiken på landsväg föreslagits,
att gällande regleringssystem
skulle uppmjukas huvudsakligen genom
en mindre restriktiv tillståndsgivning.
Normerande vid tillståndsgivningen
skulle vara en årlig ökning med 15 procent
av den samlade lastförmågan hos
fordon i beställningstrafik för godsbefordran.
Dessutom hade vissa transporter
föreslagits skola helt undantagas från
tillämpning av yrkestrafikförordningens
bestämmelser eller från däri föreskriven
behovsprövning. I den andra
reformetappen avsåges restriktiviteten
i tillståndsgivningen bliva ytterligare
mildrad. Vidare skulle bland annat tillstånd
till transporter med lättare lastbilar,
vissa specialbilar m. m. kunna
meddelas utan behovsprövning. I den
tredje reformetappen torde enligt förslaget
all behovsprövning för godstransporter
på landsväg kunna slopas.

I fråga om persontrafiken på landsväg
hade bland annat föreslagits, att
samåkning i vanliga personbilar till
och från arbetsplatser och skolor helt
skulle undantagas från tillståndstvång.
Det ersättningsssystem som sedan några
år tillämpades för icke lönsam enskild
eller kommunal busslinjetrafik på
landsbygden skulle utvidgas — för att
skapa en likvärdig trafikservice inom
olika bygder — till att gälla även sådan
trafik, som bedreves av staten och
statsägda bolag.

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Ang. den statliga trafikpolitiken

Beträffande järnvägarna hade bland
annat föreslagits grunder för ersättningen
till SJ för drift av icke lönsamma
järnvägslinjer. Denna ersättning,
som populärt uttryckt skulle utgöra ett
slags »kollektivbiljett» för resor och
transporter som staten köpte av SJ på
de trafiksvaga linjerna, hade föreslagits
skola utgå från och med första reformetappen.

I propositionen hade vidare föreslagits
vissa riktlinjer för trafikinvesteringarna
och olika förslag hade framlagts
för att främja en rationell samordning
av dessa investeringar i syfte
att därmed skapa ett transportsystem,
där de olika trafikanläggningarna och
transportmedlen på ett optimallt sätt
skulle komplettera varandra. En speciell
sakkunnigutredning skulle tillsättas
för att göra en översyn av 1957 års vägplan,
därvid behovet av en samordning
mellan trafikledsbyggandet i städerna
och vägutbyggnaden på landsbygden
särskilt skulle beaktas. För SJ:s del förutsattes
en fortsatt koncentration av
verksamheten genom nedläggningen av
trafiksvaga järnvägslinjer och samtidigt
härmed en upprustning av för framtiden
bestående järnvägslinjer. De trafiksvaga
linjer, som enligt 1953 års trafikutredning
i regel endast borde ifrågakomma
för lönsamhetsundersökning,
enär de av olika sociala skäl bedömts
tills vidare icke kunna läggas ned, hade
av utredningen benämnts linjegrupp

A. Linjer för vilka nedläggningsundersökning
borde genomföras hade hänförts
till en linjegrupp B.

För medverkan till en lösning av de
speciella problem, som sammanhängde
med den kollektiva närtrafiken i Storstockholm,
skulle en statlig förhandlings-
och utredningsman tillsättas. Vidare
hade behandlats investeringsverksamheten
inom sjöfarten och luftfarten.

Slutligen hade i propositionen aviserats
en utredning rörande den transportekonomiska
och trafiktekniska
forskningen.

Propositionen hade, såvitt anginge
det vid densamma fogade författningsförslaget,
hänvisats till behandling av
lagutskott och i övrigt till statsutskottet.
Efter överenskommelse mellan statsutskottet
och tredje lagutskottet hade propositionen
hänskjutits till sammansatt
stats- och tredje lagutskott.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna 1:802, av
herr Petersson, Erik Filip, m. fl., samt
II: 969, av herr Magnusson i Tumhult
m. fl.,

de likalydande motionerna I: 804, av
herr Wikner m. fl., samt II: 971, av herr
Nilsson i Östersund m. fl.,

de likalydande motionerna 1:807, av
herr Berg m. fl., samt 11:984, av herr
Johanson i Västervik in. fl.,

de likalydande motionerna I: 808, av
herr Berg m. fl., samt 11:978, av herr
Börjesson i Glömminge in. fl.,

de likalydande motionerna I: 810, av
herr Jonasson m. fl., samt II: 979, av
herr Elmwall m. fl.,

de likalydande motionerna I: 811, av
herr Jonasson m. fl., samt II: 977, av
herr Börjesson i Glömminge m. fl.,
de likalydande motionerna I: 812, av
herrar Lager och Adolfsson, samt II:
983, av herrar Hermansson och Nilsson
i Gävle,

de likalydande motionerna 1:813, av
herr Lundström m. fl., samt II: 975, av
herr Bohman m. fl.,

de likalydande motionerna 1:814, av
herr Nilsson, Ferdinand, och herr Carlsson,
Georg, samt 11:987, av herr Nilsson
i Tvärålund m. fl.,

de likalydande motionerna 1:815, av
herr Petersson, Erik Filip m. fl., samt
II: 980, av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl.,

de likalydande motionerna 1:816, av
herr Petersson, Georg, in. fl., samt II:
988, av herr Svensson i Stenkyrka m. fl.,

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

de likalydande motionerna 1:817, av
herr Pettersson, Harald, och herr Gustafsson,
Nils-Eric, samt II: 976, av herr
Börjesson i Glömminge m. fl,

de likalydande motionerna I: 818, av
herr Schött m. fl., samt II: 981, av herr
Ilseggblom m. fl.,

de likalydande motionerna 1:819, av
herrar Sundin och Virgin, samt II: 974,
av herr Bohman m. fl.,

de likalydande motionerna I: 820, av
herr Sundin m. fl., samt II: 982, av herr
Hedlund m. fl.,

de likalydande motionerna I: 821, av
herr Svensson, Rikard, m. fl., samt II:
985, av herr Karlsson i Olofström m. fl.,

motionen I: 809, av herr Jonasson,
ävensom

motionen II: 986, av herrar Källenius
och Fröding.

I motionerna 1:802 och 11:969 hade
hemställts, att riksdagen måtte avslå
förslaget avseende upphävande av beslutet
vid 1946 års riksdag om breddning
till normalspår av linjerna Karlshamn—Vislanda
och Bredåkra—Yäxjö.

I motionerna I: 804 och II: 971 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle hemställa att förslag
om generell tillämpning av järnvägstaxorna
vid samtrafik mellan järnväg
och av SJ eller postverket ägda bil- och
busslinjer måtte utarbetas och föreläggas
riksdagen.

I motionerna 1:807 och 11:984 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att järnvägslinjerna Karlskrona—Torsås
■— Bergkvara och Torsås—Kalmar måtte
överföras från linjegrupp B till linjegrupp
A.

I motionerna I: 808 och II: 978 hade
föreslagits, att riksdagen skulle besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att vid hittills och framdeles beslutade
nedläggningar av järnväg, taxemässig
samtrafik med tillämpning av
järnvägstaxa tills vidare måtte bibehål 5

Första kammarens protokoll 1963. Nr 36

Ang. den statliga trafikpolitiken

las i avseende å den landsvägstrafik,
som ersatte den nedlagda järnvägen.

I motionen I: 809 hade hemställts, att
riksdagen måtte bemyndiga Kungl.
Maj:t att efter särskild prövning i varje
enskilt fall ur anslaget för ersättning
till driften av icke lönsamma järnvägslinjer
bevilja bidrag till förlustbringande
trafik på enskild järnvägslinje.

I motionerna I: 810 och II: 979 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta, att
lastbil som dagligen användes för linjetransport
av leverantörmjölk till mejeri
skulle från och med den 1 juli 1964
härutöver, utan tillstånd enligt förordningen
angående yrkesmässig automobiltrafik,
användas för beställningstrafik.

I motionerna I: 811 och II: 977 hade
anhållits, att riksdagen vid sin behandling
av förevarande proposition i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa,
att frågan om enhetliga och likvärdiga
rabattförmåner för värnpliktiga, studerande
och pensionärer vid resa med
olika slag av kommunikationsmedel
skyndsamt måtte prövas i samråd med
berörda trafikföretag, så att förslag i
ärendet kunde föreläggas 1964 års riksdag.

I motionerna I: 812 och II: 983 hade
hemställts,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t som allmänna riktlinjer för den
statliga trafikpolitiken måtte angiva vad
i motionerna anförts;

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om Stor-Stockholms närtrafikproblem
måtte uttala önskvärdheten
av att, i avvaktan på att en mera
definitiv helhetslösning kunde uppnås,
även partiella lösningar måtte genomföras,
avseende taxemässig samordning
enligt vad i motionerna förordats; samt

att riksdagen måtte avslå i propositionen
ställda förslag om ett upphävande
av 1946 års principbeslut i riksdagen
om breddning till normalspår av linjerna
Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö.

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Ang. den statliga trafikpolitiken

I motionerna 1:813 och 11:975 hade
anhållits, att riksdagen måtte

1. i skrivelse till Kungl. Maj:t som
riksdagens mening giva till känna vad
som i motionerna anförts om betydelsen
av ständigt förnyade prognoser för
kommunikationsmedlens utveckling och
av en sammanvägning av olika transportmedels
framtida behov,

2. uttala, att de kostnader som staten
skulle ersätta statens järnvägar med vid
driften av icke lönsamma bandelar, borde
avse särkostnader, d. v. s. sådana
kostnader, som bortfölle då trafiken där
lades ned, samt

3. i övrigt beakta i motionerna framförda
synpunkter.

I motionerna I: 815 och II: 980 hade
föreslagits, att riksdagen skulle

besluta, att en årlig ökning med 20
procent — i stället för 15 procent som
föreslagits i propositionen — av den
samlade lastförmågan av fordon i beställningstrafik
för godsbefordran skulle
vara normerande när, under en första
etapp, tillstånd för sådan trafik meddelades,

besluta avskaffa behovsprövningen
för i skogsbruket med lastbil utförda
transporter från och med den 1 juli
1964,

besluta slopa lokalområdesbestämmelserna
för beställningstrafik från och
med den 1 juli 1964;

i skrivelse till Kungl. Maj:t som riksdagens
mening giva till känna vad i
motionerna anförts om åtgärder för tillgodoseende
av person- och godstrafikbehoven
i samband med nedläggning av
trafiksvaga bandelar, samt uttala, att
behovsprövningen; vid transportförmedling
borde successivt uppmjukas i minst
samma takt som den övriga liberaliseringen
och avskaffas från och med den
1 juli 1966.

I motionerna I :816 och II: 988 hade
yrkats, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 191

skulle uttala, att målet för den statliga
trafikpolitiken i fråga om Gotlands trafikförbindelser
med fastlandet borde
vara, att staten skulle i den utsträckning
som bleve behövlig lämna ekonomiskt
stöd åt gotlandstrafiken, så att
kostnaderna för gods- och personbefordran
mellan Gotland och fastlandet
bleve i huvudsak lika med kostnaderna
för transport per järnväg med motsvarande
trafikstandard på sträckor av
samma längd samt att riksdagen skulle
beakta de synpunkter som i övrigt framförts
i motionerna.

1 motionerna 1:818 och 11:981 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att järnvägslinjerna Karlskrona—Torsås—Bergkvara
och Torsås—Kalmar
måtte överföras från linjegrupp B till
linjegrupp A.

I motionerna I: 819 och II: 974 hade
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle hemställa, att särskild
lagstiftning rörande avgiftsbelagda
trafikanläggningar måtte föreläggas riksdagen.

I motionerna I: 820 och II: 982 hade
hemställts, att riksdagen måtte

A. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

1) att frågor med inverkan på konkurrensförutsättningarna
inom järnvägstrafiken
och inom med denna konkurrerande
biltrafik, t. ex. frågor rörande
SJ:s kapital- och pensionskostnader
samt bilbeskattningsfrågor, måtte beredas
och avgöras i sådan ordning, att
största möjliga hänsyn kunde tagas till
den sammantagna effekten på trafikapparatens
utveckling,

2) att frågan rörande uppbyggnad områdesvis
av en för person- och styckegodstransporter
avsedd trafikorganisation
i samverkan mellan statens järnvägar
och den enskilda företagsamheten
inom trafik- och transportbranschen
skyndsamt måtte utredas,

3) att vad i motionerna anförts beträffande
ersättningstrafik, vägupprust -

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

ning och järnvägsförbindelser för Aoch
B-regioner särskilt måtte uppmärksammas,
då nedläggning av järnvägstrafik
vore i fråga, så att en god trafikförsörjning
erhölles i berörda områden,

4) att frågan rörande införande av
s. k. genomgående taxa eller annan metod,
som eliminerade nuvarande olägenheter
vid omlastning och byte av trafikmedel,
måtte upptagas till förnyad prövning,
samt

5) att vid översyn av vägplanen konkreta
förslag och planer måtte upprättas
för både riksvägnätet och länsvägnätet; B.

beakta vad i motionerna i övrigt anförts.

I motionerna I: 821 och II: 985 hade
yrkats, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 191 skulle lämna
utan bifall Kungl. Maj:ts framställning
om upphävande av det av 1946 års riksdag
fattade principbeslutet om breddning
till normalspår av järnvägslinjerna
Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—
Växjö. Under hänvisning till att — sedan
principbeslutet fattats om breddning
av här ifrågavarande linjer — fråga
uppkommit om breddning av linjen
Karlshamn—Kvarnamåla—Växjö hade
hemställts, att riksdagen måtte uppdraga
åt Kungl. Maj:t att — sedan erforderlig
utredning företagits — fatta slutligt
beslut rörande frågan om järnvägsdriftens
ordnande inom det berörda trafikområdet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte,

I. i anledning av förevarande proposition,
nr 191, samt med avslag, såvitt
nu vore i fråga, å följande motioner,
nämligen

1. I: 810 och II: 979,

2. I: 814 och II: 987,

3. I: 815 och II: 980,

4. I: 817 och II: 976, samt

5. II: 986,

Ang. den statliga trafikpolitiken
till Kungl. Maj:t anmäla, att riksdagen
icke funnit anledning till erinran mot
det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändring i förordningen
den 25 oktober 1940 (nr 910) angående
yrkesmässig automobiltrafik m. m.;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag, såvitt nu vore i
fråga, å följande motioner, nämligen

1. I: 810 och II: 979,

2. I: 814 och II: 987,

3. I: 815 och II: 980,

4. 1:817 och 11:976, samt

5. II: 986,

godtaga de i propositionen förordade
grunderna för omarbetning i en andra
reformetapp av vissa bestämmelser i
sagda förordning;

III. godtaga den i propositionen föreslagna
utvidgningen av tillämpningsområdet
för ersättning till viss linjetrafik
på landsbygden;

IV. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
802 och II: 969, I: 821 och II: 985 samt
I: 812 och II: 983, sistnämnda båda motioner
såvitt nu vore i fråga, upphäva
det av 1946 års riksdag fattade principbeslutet
om breddning till normalspår
av linjerna Karlshamn—Vislanda och
Bredåkra—Växjö;

V. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 813
och II: 975, nämnda motioner såvitt nu
vore i fråga, godkänna de i propositionen
förordade grunderna för ersättning
till statens järnvägar för driften av icke
lönsamma järnvägslinjer, att gälla från
och med budgetåret 1964/65;

B. att motionerna 1:807 och 11:984
samt I: 818 och II: 981 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

C. att motionerna I: 812 och II: 983,
såvitt de avsåge Stor-Stockholms närtrafikproblem,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

D. att motionerna I: 819 och II: 974
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Ang. den statliga trafikpolitiken

E. att motionen I: 809 ej måtte av
riksdagen bifallas;

F. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 816 och II: 988 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört rörande
trafiken mellan Gotland och fastlandet; G.

att motionerna

1. I: 804 och II: 971,

2. I: 808 och II: 978,

3. I: 811 och II: 977,

4. I: 812 och II: 983,

5. I: 813 och II: 975,

6. I: 815 och II: 980, samt

7. I: 820 och II: 982

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i utlåtandet anfört
och hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

H. att riksdagen måtte, i anledning av
de av departementschefen gjorda uttalandena
rörande de allmänna riktlinjerna
för den statliga trafikpolitiken, investeringarna
och reformåtgärderna, i
övrigt giva till känna vad utskottet härom
i utlåtandet anfört.

Å s. 71 i det tryckta utlåtandet hade
utskottet anfört bland annat följande:

»Utskottet vill framhålla att ett beslut
av statsmakterna om full ersättning
till SJ för driften av trafiksvaga bandelar
självfallet inte skall medföra en
ändrad inställning från statsmakternas
sida i fråga om nedläggning av trafiksvaga
bandelar.»

Reservationer hade avgivits

a) beträffande punkt A I och II av
herr Bengtson i Solna, som ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under A I
och A II hemställa,

A. att riksdagen måtte,

I. i anledning av förevarande proposition,
nr 191, samt motionerna I: 815
och II: 980, nämnda motioner såvitt nu

vore i fråga, samt med avslag såvitt nu
vore i fråga å följande motioner, nämligen 1.

I: 810 och II: 979,

2. I: 814 och II: 987,

3. I: 817 och II: 976, samt

4. II: 986,

till Kungl. Maj:t anmäla, att riksdagen
icke funnit anledning till annan erinran
mot det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändring i förordningen
den 25 oktober 1940 (nr 910)
angående yrkesmässig automobiltrafik
in. m. än att i 12 § undantag från prövning
av trafikens behövlighet jämväl
borde göras, då ansökan om trafiktillstånd
avsåge rätt att med lastautomobil
jämte släpfordon utföra transporter inom
skogsbruket;

II. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna I: 815 och II: 980,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
samt med avslag såvitt nu vore i
fråga å följande motioner, nämligen

1. I: 810 och II: 979,

2. I: 814 och II: 987,

3. I: 817 och II: 976, samt

4. II: 986,

godtaga de i propositionen förordade
grunderna för omarbetning i en andra
reformetapp av vissa bestämmelser i
sagda förordning med den ändring, som
föranleddes av reservationens hemställan
under I ovan;

b) beträffande pankt A IV av herr
Wachtmeister, utan angiven mening;

c) beträffande motiveringen till punkt
A V, av herr Larsson, Nils Theodor,
och herr Svensson i Ljungskile, vilka
ansett, att den mening i utskottets utlåtande,
som började på s. 71 med orden
»Utskottet vill framhålla» bort hava
följande lydelse:

»Utskottet vill framhålla att ett beslut
av statsmakterna om full ersättning till
SJ för driften av trafiksvaga bandelar
självfallet inte skall medföra en hårdare
inställning från statsmakternas sida i

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

fråga om nedläggning av trafiksvaga
bandelar.»;

d) beträffande punkt B av herrar
Nils Theodor Larsson, Wachtmeister
och Grebåck, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under B hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:807 och 11:984 samt 1:818
och II: 981 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att järnvägslinjerna Karlskrona—Torsås—Bergkvara
och Torsås
—Kalmar måtte överföras från linjegrupp
B till linjegrupp A;

e) beträffande punkt D av herr Cassel,
som ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den avfattning,
denna reservation visade, samt
att utskottet bort under D hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 819 och II: 974 i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla att förslag till lagstiftning
rörande avgiftsbelagda trafikanläggningar
måtte föreläggas riksdagen.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Propositionen nr 191
angående riktlinjer för den statliga trafikpolitiken
är märklig. Den innebär en
nyorientering av den statliga trafikpolitiken,
varigenom de nuvarande konkurrenshämmande
regleringarna i huvudsak
kommer att avvecklas och ersättas
av ett mer konkurrensfrämjande system
på transportmarknaden. Propositionen
innehåller förslag till en hel rad liberaliseringar
på detta område. Ändock är
den framlagd av kommunikationsministern
i en socialdemokratisk regering.
Detta är märkligt och mycket glädjande.
Om vi hade haft förmånen att ha kommunikationsministern
inne i vår kammare
nu, skulle jag ha velat överräcka
till honom ett fång av blommor — gärna
röda rosor, givetvis med några taggar
— för att därmed lyckönska honom
till framläggandet av propositionen och

Ang. den statliga trafikpolitiken
den välvilliga utskottsbehandling som
den har fått. Visserligen följdes propositionen
av ett betydande antal motioner,
men sedan sammansatta stats- och
tredje lagutskottet gett en del av dessa
motioner en välvillig behandling, utan
att därmed göra alltför stora ändringar
i Kungl. Maj:ts förslag, har reservationerna
vid utskottsbehandlingen blivit
ganska få. Varken motionerna eller reservationerna
har gällt huvudlinjerna i
propositionen, om vilka det rått en uppmärksammad
samstämmighet i uppfattningen.
Såväl beträffande nyorienteringen
som liberaliseringarna har samstämmigheten
varit mycket påtaglig.

Målet för trafikpolitiken fastslås nu
vara att för landets olika delar t^gga
en tillfredsställande trafikförsörjning
till lägsta möjliga kostnader, varvid varje
trafikgren i princip själv skall svara
för de kostnader den förorsakar det allmänna.
Förutsättningar skall skapas för
en konkurrens på lika villkor, vilket är
en princip som verkligen bör uppmärksammas.

Programmet innebär att nedläggningen
av trafiksvaga järnvägar kommer att
fortsättas. Vad den saken beträffar går
meningarna givetvis isär och kommer
att göra det. Inom de områden av landet,
som särskilt hårt drabbas av järnvägsdöden,
är man självklart mycket
orolig och bekymrad över utvecklingen.
Själv representerar jag ett sådant område,
Kalmar län. Jag har därför tillsammans
med herr Svensson i Ljungskile
ställt mig bakom en reservation, betecknad
med c.

Reservationen gäller motiveringen till
punkt A V. Vi två reservanter föreslår
att ett enda ord skall utbytas i en mening
i utskottets utlåtande på s. 71. Vi
vill där utbyta ordet »ändrad» mot
»hårdare». Meningen skulle därmed få
följande lydelse: »Utskottet vill framhålla
att ett beslut av statsmakterna om
full ersättning till SJ för driften av trafiksvaga
bandelar självfallet inte skall
medföra en hårdare inställning» — i utskottets
skrivning står det »ändrad in -

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Ang. den statliga trafikpolitiken

ställning» — »från statsmakternas sida i
fråga om nedläggning av trafiksvaga
bandelar».

Vi har här velat markera, att det beslut,
som riksdagens kamrar nu går att
fatta, icke skall behöva uppfattas av dessa
landsdelar så att avsikten är att det
skall bli en ännu hårdare behandling
från statsmakternas sida av dessa områdens
trafikproblem.

Jag ber, herr talman, att på denna
punkt beträffande motiveringen få yrka
bifall till reservation c.

För de bygder, som berörs av järnvägsnedläggningarna
och får tidigare
järnvägstrafik ersatt av landsvägstrafik,
uppstår mycket betydande svårigheter i
form av fördyrade transporter inte
minst för näringslivet. Det problemet
har uppmärksammats i motionsparet I:
820 och II: 982, där man kräver införande
av s. k. genomgående taxa eller
annan metod som eliminerar nuvarande
olägenheter. Järnvägsledningen hävdar
nog att man sökt göra allt för att övergången
skall ske smidigt och fördyringarna
för näringslivet bli små, men undersökningar
liksom erfarenhet ger vid
handen att verkningarna på sina håll
blivit mycket kännbara beträffande såväl
person- som godstrafik i områden
där järnvägarna lagts ned och ersatts av
landsvägskommunikationer.

Utskottet ställer sig välvilligt till detta
motionspar och anser att de däri aktualiserade
spörsmålen bör uppmärksammas,
lämpligen av den delegation
Kungi. Maj:t har för avsikt att tillsätta
efter slutbehandlingen av den föreliggande
propositionen, en delegation som
skall bestå av representanter för trafikkonsumenter
och trafikutövare. Jag vill
starkt understryka utskottets rekommendation,
att delegationen skall uppmärksamma
just de problem som uppstått
i de områden där järnvägar lagts
ner.

Vidare säger både Kungl. Maj:t och
utskottet att åtgärder på det trafikpolitiska
området bör samordnas med lokaliseringspolitiken
i landsdelar med tra -

fiksvaga järnvägslinjer, där nedläggning
ifrågasättes eller genomförts. Det är
nödvändigt att här trycka på detta och
framhålla vikten av att det beaktas. Man
får inte betrakta de trafikpolitiska åtgärderna
som fristående, utan de bör,
såsom utskottet också har sagt, ses i
samband med lokaliseringspolitiken och
hur den utvecklas i de berörda områdena.
Glesbygderna måste räkna med
mycket stora svårigheter för såväl person-
som godstrafiken.

Utskottet har anslutit sig till Kungl.
Maj:ts uttalande, att ersättning av allmänna
medel bör utgå i den mån det
inte är möjligt att lämna en viss bygd
den trafikservice som är rimlig och då
kostnadstäckning annars inte är möjlig.
Jag vill för min del understryka vikten
av att samhället och kommunikationsförvaltningarna
på olika sätt visar hänsyn
gentemot de olika bygderna och deras
problem. I detta sammanhang vill
jag erinra om »kollektivbiljetten», alltså
de 200 miljoner kronor som man avser
att anvisa just för att täcka förlusterna
på de trafiksvaga järnvägarna.
Här är det också av vikt att framhålla,
att det vägbyggande inte heller får släpa
efter, som skall ersätta de nedlagda
järnvägsförbindelserna och ge bygden
dess nya kommunikationsnät. I Kalmar
län har vi näraliggande exempel på att
sådan eftersläpning förekommit och
alltjämt förekommer. Givetvis måste
särskilda medel anvisas för att ersättningslandsvägarna
snabbare skall kunna
framdragas — det är angeläget att
detta betydelsefulla önskemål framhäves,
då vi nu behandlar hela trafikpolitiken
i ett sammanhang.

Som jag tidigare nämnt, har vi mycket
stora problem just i sydöstra Sverige
med hänsyn till den omdaning av
trafikväsendet i landet som pågår och
som nu kommer att ytterligare forceras.
Till sydöstra Sverige vill jag då
också gärna räkna öarna Öland och
Gotland.

Gotlands problem beröres i motionsparet
I: 816 och II: 988, där man före -

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

slår det uttalandet från riksdagens sida,
att trafikpolitiken i fråga om Gotlands
förbindelser med fastlandet skall vara
den, att staten ger ekonomiskt stöd till
Gotlandstrafiken på sådant sätt att kostnaderna
för gods- och personbefordran
från och till Gotland blir i huvudsak
lika med kostnaderna för transport
på järnväg med motsvarande trafikstandard
på sträckor av samma längd.
Det är för Gotland ytterst angeläget att
detta problem uppmärksammas. Utskottet
ställer sig också välvilligt och förutsätter
att en regional undersökning snarast
göres i fråga om trafiken mellan
Gotland och fastlandet samt att de i
motionerna aktualiserade frågorna därvid
ägnas vederbörlig uppmärksamhet.
Det innebär — vilket återfinnes i klämmen
— att utskottet föreslår skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran om utredning
beträffande Gotlandstrafiken i
detta avseende. .lag är för min personliga
del mycket tacksam mot utskottet
— liksom jag tror att hela länsbänken
och den berörda befolkningen är — för
utskottets välvilliga skrivning.

Vi har också den andra stora ön i
Östersjön, som vi räknar i sydostkustområdet,
alltså Öland. I propositionen
har även berörts frågan om Ölandsbron,
och 1960 års vägsakkunniga har, såsom
framgår av propositionen, haft uppe
frågan om avgiftsbelagda trafikanläggningar.
Vägsakkunniga har visserligen
lagt fram ett förslag till lagstiftning i
detta avseende men inte föreslagit att
sådan lagstiftning nu skall komma till
stånd. Utredningen har sagt att det enda
projekt som här kan komma i fråga
numera är just Ölandsbron, och då tänker
man inte på öresundstrafiken. Det
tycks emellertid, efter vad jag har kunnat
förstå av underhandsresonemangen
kring dessa problem, vara en ganska
allmän mening, att när den dagen kommer
då Öresundsproblemen verkligen
på allvar skall dryftas, så kan naturligtvis
en avgiftsbeläggning på Öresundsbron
bli ifrågasatt. Man anser emellertid
att det ännu är för tidigt att förden -

Ang. den statliga trafikpolitiken
skull lagstifta i denna fråga, och såväl
vägsakkunniga som Kungl. Maj:t är av
den uppfattningen beträffande ölandsbron,
att det inte för närvarande är
nödvändigt med en lagstiftning för det
ändamålet.

I detta sammanhang har kommunikationsministern
anmält att en översyn
pågår inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
av tidigare framlagt utredningsmaterial
rörande broförbindelsen
över Kalmarsund — vi som bor där nere
känner ju mycket väl till att en sådan
översyn pågår — och kommunikationsministern
har också uttalat att denna
översyn bör bedrivas i sådan takt
att ett aktuellt material för ställningstagande
i frågan om en fast broförbindelse
till Öland bör finnas att tillgå i
god tid före den förnyelse av flerårsplanerna
för väg- och brobyggnader,
som författningsenligt skall äga rum under
år 1966. Jag tycker för min del att
ett sådant uttalande av kommunikationsministern
utgör en så stark garanti
för att detta problem i fortsättningen
vederbörligen uppmärksammas, att jag
för min del liksom övriga ledamöter
på länsbänken inte har funnit det lämpligt
att motionsledes gå fram med yrkande
om en lagstiftning rörande avgiftsbelagda
trafikmedel för Ölandsbrons
del. Vi har på detta sätt betygat
Konungen vår tro och litar nu på
Kungl. Maj:t i fortsättningen vad beträffar
behandlingen av Ölandsbroproblemet.
.Tåg tror inte att Kungl. Maj:t
vill lämna förtroendemännen från denna
landsända i sticket när det gäller en
så viktig fråga för detta områdes vidkommande.

Utskottet har också intagit en mycket
välvillig inställning i denna fråga
och finner det tillfredsställande att
Ölandsbroproblemet av Kungl. Maj:t
har uppmärksammats på sätt som här
skett. Jag har därför för min personliga
del vid utskottets behandling av
just denna del av problemkomplexet
inte ansett mig kunna eller böra biträda
reservationen e, framförd av herr

72 Nr 36 Onsdagen den 11

Ang. den statliga trafikpolitiken
Cassel, i vilken han yrkar bifall till motionerna
1:819 och 11:974 med hemställan
om att förslag till lagstiftning
rörande avgiftsbelagda trafikanläggningar
måtte föreläggas riksdagen. Jag
har avstått från att ställa mig bakom
denna reservation då jag anser att vi
bör avvakta och se vad som händer år
1966.

Om jag från öarna går över till problemen
på fastlandet i Sydostsverige
och särskilt Kalmar län, har i motionerna
1:807 och 11:984 samt 1:818 och
II: 981 yrkats att järnvägslinjerna
Karlskrona—Torsås—Bergkvara och
Torsås—Kalmar måtte överföras från
linjegrupp B till linjegrupp A. Det är
utredningen som har infört benämningen
linjegrupp B och linjegrupp A, och
bakom dessa begrepp ligger att till
grupp A hänföres sådana linjer där det
är klart att de av samhälleliga skäl tills
vidare måste bibehållas, medan till
grupp B hänföres linjer som tämligen
omedelbart kan nedläggas. I båda motionsparen
hemställes att de uppräknade
järnvägslinjerna skall överföras från
linjegrupp B till A, vilket således innebär
ett visst anstånd.

Trafikproblemen i sydöstra Sverige
har en historisk bakgrund, som är på
samma gång intressant och beklaglig.
Det är här fråga om en landsända som
har haft mycket goda kommunikationer
i många hundrade år. Så länge som
huvudströmmen av trafik gick sjövägen
låg Sydostsverige mycket väl till,
men det blev en förändring, som naturligtvis
inte den tidens människor
förstod, för hundra år sedan när det
statsägda stambanenätet byggdes ut och
drogs diagonalt över landet. Därmed
lämnades från Norrköping ner till Blekingekusten
en hel landsända utan
statligt stöd i fråga om kommunikationsväsendets
utbyggnad. Det byggdes
icke en kilometer statlig järnväg
under järnvägsbyggandets tid i det området,
utan man var hänvisad till lokala
initiativ, till befolkningens egna

december 1963

ansträngningar och uppoffringar. Det
var städer, köpingar, kommuner och
enskilda som satsade pengar och byggde,
och givetvis blev det mycken planlöshet
i den utbyggnaden. Man sökte
sig på olika vägar fram till statsbanenätet,
och som komplettering drog man
järnvägar i med det långsträckta länet
längsgående riktning för att sammanbinda
bygderna. I stor utsträckning
ansåg man sig också i brist på statlig
hjälp hänvisad till att bygga billigt,
d. v. s. att i största utsträckning bygga
smalspåriga järnvägar, och planlösheten
förvärrades genom att man till dels
även kom att ha olika spårvidder inom
det smalspåriga nätet.

Detta har under det gångna seklet
haft ett avgörande inflytande på näringslivets
utformning i denna del av
landet. Först under senare tid, då man
allmänt kommit att uppmärksamma urbaniseringsprocessen
i landet och utflyttningen
från glesbygd till tätorter,
har man blivit medveten om att en
mycket viktig orsak till den utveckling
som skett i Sydostsverige är just kommunikationernas
utformning.

Nu har redan mycket av det smalspåriga
nätet nedlagts i Kalmar län, och
det har inte helt utfallit till belåtenhet
för befolkningens del. Nu kommer i
samband med proposition nr 191 ytterligare
förslag till nedläggning av smalspåriga
banor från Gullberna och upp
till Kalmar, och vad värre är kommer
det också larm om att fortsättningen
norr om Kalmar tydligen är starkt hotad.
Kalmar—Berga-banan som är förbindelselänk
mellan länets olika delar
tycks även den vara hotad. Omläggningar
har gjorts av driften, så att
godstrafiken helt enkelt slopats på den
norra halvan av denna järnväg. Man
trafikerar den södra halvan av järnvägen,
och när det gäller förbindelserna
exempelvis från söder till norr får godset
först gå söderut från Kalmar via
Emmaboda och Alvesta upp till Nässjö
och sedan ner över Berga. Till orter

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

som ligger tre mil från avsändningsstationen
kan godset få göra en sådan väldig
omväg.

Den 29 november kom Östra Småland,
som är en kommunikationsministern
närstående tidning, med en larmartikel,
i vilken offentliggjordes vad
SJ :s organisationskommitté kommit
fram till, nämligen en omflyttning av
järnvägspersonal, som enligt tidningens
bedömande och enligt det bedömande
som gjorts av allmänheten i länet tydligt
visar att även Kalmar—Berga-banan
är hotad av nedläggning och det
kanske ganska snart, eftersom personalen
redan skall börja röra på sig.

Jag får här inför kammaren anmäla,
att det råder mycket stor oro i länet
över den utveckling som järnvägsfrågorna
tagit. Vi förtroendemän från länet
har ingen annan möjlighet än att
trycka på detta och här framföra befolkningens
stora oro inför åtgärder
som redan vidtagits och åtgärder som
synes vara på väg att vidtagas. Om
järnvägsnedläggandet skulle komma att
gå fram i Kalmar län på det sätt som
börjar antydas, skulle alla järnvägar
där försvinna med undantag för tre
stycken tvärsgående banor, den ena
över Åtvidaberg till Västervik, den andra
från Nässjö till Oskarshamn och den
tredje över Alvesta—Emmaboda—Nybro
och Nässjö—Nybro in till Kalmar;
alla tre dessa bandelar är jämförelsevis
korta. Om så bleve fallet, skulle det
komma att innebära att Kalmar län
varken i förhållande till areal, längdutsträckning
eller folkmängd får någon
stor andel av rikets järnvägsnät inom
sitt område. Det blir ett mycket järnvägsfattigt
län, och banorna skulle
komma att gå enbart tvärs över länet,
sedan de längsgående järnvägsförbindelserna
helt försvunnit. Det är eu bekymmersam
utveckling för det här området,
om så skulle komma att ske, och
jag vill för min del uttala den förhoppningen
att sista ordet ännu inte
skall vara sagt om de längsgående järnvägarna
i Kalmar län.

Ang. den statliga trafikpolitiken

Detta län liksom andra län i riket
håller nu på att på fullt allvar vakna
vad det gäller lokaliseringspolitiken.
En hel del har inträffat på detta område
under senare år, och ny företagsamhet
är av allt att döma att vänta i
länet, som har god tillgång på arbetskraft.

För Kalmar län kommer järnvägsnedläggningarna
i ett slags skalömsningsperiod,
en period som är mycket
känslig för länet, för dess näringsliv
och för dess befolkning. För Kalmar
län och för dess medborgare är det
därför önskvärt att de slutliga avgörandena
på järnvägsområdet inte forceras.
Jag anser att resultaten av de närmaste
årens lokaliseringspolitik borde avvaktas,
innan det slutliga avgörandet faller.

Med detta, herr talman, har jag velat
motivera mitt yrkande om bifall
till reservation d. Den går ut på bifall
till de båda motionspar, som jag tidigare
nämnde om. Det innebär alltså att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla att järnvägslinjen Karlskrona—Torsås—Bergkvara
och linjen
Torsås—Kalmar måtte överföras från
linjegrupp B till linjegrupp A.

Herr BERG (s):

Herr talman! Jag skall inte alls syssla
med huvudlinjerna i föreliggande proposition.
Om dem råder, som föregående
talare konstaterade, praktiskt taget
fullständig enighet. Min uppgift är i
stället att något granska propositionens
konsekvenser för den landsända, för
vilken jag är en av representanterna
här.

Utskottet har av allt att döma bemödat
sig om att behandla föreliggande
proposition med grundlighet. Dess yttrande
brister minst av allt i utförlighet.
Ändå saknar åtminstone jag för min del
i utlåtandet en diskussion eller ett försök
till diskussion kring den intressanta
frågeställningen, vilken som kan tänkas
vara den rätta metoden att ge stimulans
till en på industrier och företagsamhet

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Ang. den statliga trafikpolitiken
underförsörjd landsdel. Utskottet resonerar
uteslutande från synpunkten, att
eftersom järnvägen mellan Kalmar och
Karlskrona — för att ta ett exempel —
inte är lönsam, så bör den läggas ned
och ersättas av landsvägstrafik. Ingen
kan väl på allvar tro att detta innebär
något slag av stimulans. Det tycks inte
alls ha föresvävat utskottet att en förbättring
av järnvägstrafiken däremot
skulle kunna bli en av de injektioner
östra Blekinge och södra Kalmar län
behöver för att infoga sig i den allmänna
expansiva utvecklingen. Den sidan
av saken berörs i vart fall inte alls i
utskottets bedömning. Jag måste säga
att detta är en brist.

Visst ligger det en motsägelse i det
förhållandet, att både länsmyndigheter
och lokala myndigheter i sydöstra Sverige
arbetar energiskt på industrilokalisering
till denna landsända, samtidigt
som man i ett ämbetsverk — järnvägsstyrelsen
— kanslihuset och riksdagen
tar initiativ till att försämra kommunikationerna,
rent av ta bort en befintlig
järnvägslinje. Det stimulerar ju inte företagare
att etablera sig i en bygd, som
t. ex. Karlskronaorten, där det finns
gott om arbetskraft, om man dömer en
järnvägsförbindelse inom området att
försvinna. Detta måste ovillkorligen göra
det svårare för de lokala myndigheterna
att ordna sysselsättning och försörjning
för befolkningen. Karlskronaregionen
har fortfarande nettoutflyttning
i de aktiva åldrarna, trots en icke
föraktlig nyetablering av industriföretag
under tiden från andra världskrigets
slut.

Jag hoppas att järnvägsstyrelsen numera
har lyckats observera sistnämnda
förhållande, så att den i fortsättningen
i sina utredningar eller remissyttranden
inte avslöjar tidigare dokumenterad
okunnighet om vad som skett och sker
endast 50 mil söderut från Stockholm.

I fråga om tanken på en sydostkustbana
framhåller 1953 års trafikutredning
— och såväl kommunikationsministern
som utskottet sluter upp vid ut -

redningens sida — att »avgörande skäl
för anordnande av en sydostkustbana
hittills inte förebragts». Påståendet inbjuder
till kommentaren att det råder
delade meningar om den saken. Jag
tror inte att man behöver sträcka sig
ens så långt som 50 mil söderut från
Stockholm för att träffa på många personer,
intresserade av vårt lands kommunikationer
och med god kännedom
om kommunikationsväsendet, som har
den uppfattningen att en dylik bana
skulle kunna få mycket stor betydelse
inte minst för passagerartrafiken, både
den av nyttokaraktär och den mera turistbetonade.

Men detta är bara den ena sidan av
saken. Det mest betänkliga är att den
järnvägsförbindelse som vi har — hur
bristfällig den än är — är dömd att försvinna,
om riksdagen nu bifaller utskottets
förslag. Jag vill här hänvisa till
vad som sägs i reservation d, som den
föregående talaren har presenterat. Där
sägs det: »Det kan ifrågasättas, om man
tillbörligt beaktat de kommunala industrinämndernas
verksamhet, som på sina
håll lyckats vända en negativ befolkningsutveckling
till en positiv.»

Jag vitsordar riktigheten av denna
uppgift och vill tillägga följande. Ställer
man vad som här sägs — och vars riktighet
inte kan bestridas — mot utskottets
utlåtande, får man bilden av olika
samhällsorgan, som säger sig ha exalct
samma mål men som drar åt motsatta
håll. Det är ju inte precis någon effektiv
politik, om man vill åstadkomma något
med reellt innehåll. Jag inbillar mig
att denna föga uppbyggliga syn skulle
kunna besparas oss, om inte järnvägsmyndigheterna
sökt och fortfarande söker
sig fram så envist, och varför inte
säga enögt, på en väg som man en gång
för alla har stakat ut åt sig och som
man inte vill avvika ifrån.

Jag gör denna reflexion, därför att vi
i Karlskronaregionen och i sydöstra
Sverige fått uppleva en sådan sak som
att man, när man skulle sätta in rationaliseringsåtgärder
på banan mellan

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

Kalmar och Karlskrona, drog in en av
de mest frekventerade förbindelserna
för att sedan efter en tid triumferande
hänvisa till ytterligare sjunkande passagerarsiffror.
På det viset är det ingen
konst att leda i bevis, att ett företag har
dålig lönsamhet.

I departementschefens, järnvägsmyndigheternas
och utskottets ögon är som
sagt Karlskrona—Kalmar-banorna dödsdömda.
Det alternativ till kommunikationer
i framtiden, som står oss där nere
åter, blir då landsvägstrafiken. Hur
skall upprustningen där ske? På den
punkten inskränker sig departementschefen
till att säga, att »vid prövningen
av denna fråga torde böra övervägas de
av länsstyrelserna i Kalmar och Karlskrona
anförda synpunkterna». Det är
gott och väl — det är ju så man formulerar
en s. k. positiv skrivning. Men
»överväga» och »acceptera» är inte riktigt
samma sak. Utskottet har, såvitt jag
kunnat finna, inte heller gått närmare
in på denna sak. Det bådar inte gott. Ett
litet utförligare besked på denna punkt
skulle ha välkomnats.

I en viktig passus på sidan 65 förklarar
sig utskottet vilja understryka
»betydelsen av att aktiviteten på det
trafikpolitiska området samordnas med
lokaliseringspolitiken bl. a. när det gäller
att upprätthålla från lokaliseringssynpunkt
önskvärd olönsam järnvägseller
landsvägstrafik».

Jag har litet svårt att se, att detta
rimmar med utskottets eget ställningstagande
till de aktuella blekingejärnvägarna.
Jag syftar här närmast på
järnvägarna Karlskrona—Kalmar och
Karlshamn—Yislanda. Karakteristiskt
för både Karlskronaregionen och Karlshamnsregionen
är, och har varit det
rätt länge, att det verkligen händer
ganska betydelsefulla ting i lokaliseringshänseende.
Förutsättningarna att
utöka och aktivisera näringslivet där
bedöms numera av alla, inte minst i
Blekinge, som mycket goda.

Men hur fullföljes nu detta på kommunikationernas
område av departe -

Ang. den statliga trafikpolitiken
mentschefen och järnvägsmyndigheten,
understödda av utskottet? Ja, det föreliggande
utskottsutlåtandet innebär —
jag har sagt det förut och jag upprepar
det — att förhållandena kommer att
försämras. Det är ju inte att dra åt
samma håll, tycker jag, utan det är att
milt talat komma i otakt — den saken
behöver vi väl inte tvista om. Den slutsatsen
ligger nära till hands att deklarationen
om samordning på detta fält
är menad blott som en deklaration —
en till intet förpliktande deklaration.

Tillåt mig fästa uppmärksamheten på
att utskottsutlåtandet är dunkelt i fråga
om Karlshamn—Vislandabanan. Det
talas såväl i hänvisningen till departementschefens
ståndpunktstagande
som till utskottets egen mening hela tiden
om att det är uteslutet, att breddning
kan äga rum av båda banorna, och
då syftar man på Karlshamn—Vislanda
och Bredåkra—Tingsryd. Utskottet formulerar
sin egen mening sålunda: »Enligt
utskottets mening har de i propositionen
redovisade undersökningarna
visat alt det inte kan vara motiverat att
vidhålla det av 1946 års riksdag fattade
beslutet om breddning av båda de
ifrågavarande järnvägslinjerna.»

Såvitt jag kan förstå ger denna skrivning
rum för tolkningen, att breddning
av den ena av de två linjerna —
och då självfallet Karlshamn—Vislanda

— trots allt är tänkbar. Men hur skall
då utskottets avslutande skrivning i detta
avsnitt tydas? Det heter där: »Utskottet
tillstyrker därför att riksdagen
upphäver det tidigare fattade principbeslutet
om breddning till normalspår
av järnvägslinjerna Karlshamn—Vislanda
och Bredåkra—Växjö.»

Alltså båda! Om det nu är så att utskottet
vill hålla en möjlighet öppen för
Karlshamn—Vislandabanans breddning

— varför då inte säga detta klart ut?
Annars leds man ju osökt till misstanken
att skrivningen helt enkelt bara är
en manöver, ett illusionsnummer, för
att man skall slippa ifrån att ta ståndpunkt
och överlåter åt järnvägsstyrel -

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Ang. den statliga trafikpolitiken
sen och i sista hand regeringen att —
gå vidare med nedläggningen och ta
även Karlshamn—Vislandabanan i ett
kommande svep.

Det vore välgörande att få ett klargörande
på denna punkt om vad utskottet
egentligen menar med sin skrivning
och med sitt yrkande och hur de
skall bedömas inbördes.

Jag återgår, herr talman, till Karlskrona—Kalmarbanan,
som trots allt intresserar
oss mest hemma i den region
jag representerar. Här är utskottet trots
sin utförlighet på andra punkter mycket
kortfattat och förklarar, att »utskottet
kan i likhet med departementschefen
inte finna skäl förorda en breddning
av de ifrågavarande linjerna». Kort
och gott. Det är med förlov sagt mot
bakgrunden av utskottets utförlighet i
andra avsnitt en torftig argumentation
i en angelägenhet av så genomgripande
betydelse för den sydöstra landsdelen.

För utskottet har det uppenbarligen
varit fullt tillräckligt att kommunikationsministern,
som det heter i en texthänvisning,
funnit av trafikutredningen
och järnvägsstyrelsen anförda skäl
mot en breddning respektive inspikning
av linjerna övertygande. Punkt
och slut! Det är tillräckligt för att utskottet
skall bedöma ärendet på exakt
samma sätt. Utskottet kan inte heller
finna några skäl för ett tillmötesgående
av den lokala opinionens synpunkter.
Jag har en känsla av att här föreligger
en förväxling, medvetet eller
omedvetet, av verben »kan» och »vill».

Jag skulle kunna sätta punkt här, herr
talman, och formulera mina yrkanden,
men jag måste göra ett litet tillägg, därtill
animerad av herr Larsson, som var
före mig här i talarstolen och som uttryckte
oro, allmänt sett, för den framtida
utvecklingen på kommunikationernas
område i hans län, Kalmar län, med
tanke på det som annonserats beträffande
Kalmar—Bergabanan o. s. v.

Jag har behov av att uttrycka samma
oro för Blekinge län, inte bara när
det gäller järnvägslinjerna Karlskrona

—Kalmar, Karlshamn—Vislanda och
Bredåkra—Tingsryd, utan också beträffande
den järnvägslinje som breddades
för ett 10-tal år sedan, när riksdagens
beslut för ovanlighetens skull fullföljdes
så att det verkligen blev en breddning.
Beträffande den saken har en representant
för järnvägsmyndigheterna
i berörda område i ett intervjuuttalande
nyligen på frågor förklarat, att allt
är väl beställt och att ingenting kommer
att hända, att den rullande materiel
man har är bra, att den duger och
att det inte kommer att bli några förbättringar
av den. Att förhållandena
dock inte är idealiska, därom råder
inga delade meningar bland passagerarna.

Detta verkar som en annons om att
man är ganska likgiltig på SJ-håll för
att verkligen följa upp järnvägskommunikationerna
och ställa in dem i det
större sammanhang med industrilokaliseringen,
om vilken vi nyss här har
talat.

Det är nämligen på det sättet att sedan
Blekinge kustbanor räddades har
det — jag höll på att säga — märkliga
hänt att hela västra Blekinge blomstrat
upp till en aktivitet på näringslivets
område, som för dagen betyder att man
inte ens har tillräckligt med arbetskraft.
Bara för ett 10-tal år sedan
var det så, att vi hade betydande sysselsättningssvårigheter
även i den landsändan.
Och expansionen fortsätter i
mycket god takt österut. Den har nått
Ronneby och är på väg förbi Ronneby
— kvar står Karlskronaregionen.

Om det skall vara någon mening med
att följa upp industrilokaliseringen i
fråga om järnvägskommunikationerna,
bör man göra det just i en sådan situation.
Då blir man emellertid litet förvånad
— för att inte säga oroad, som
herr Larssons uttryck föll — om man
finner, att på SJ-håll anses allt vara
väl beställt. Där finns inga planer på
några nya initiativ, där kan man inte
tänka sig att sätta in moderna vagnar
på en så betydelsefull sträcka som mel -

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

lan Karlskrona och Malmö. Det är möjligt
— det händer ju ofta — att intervjuoffer
blir missförstådda, och jag
hoppas att den som gjort uttalandet har
blivit det i detta fall. Tecknet är ändå
illavarslande, och eftersom herr Larsson
i Högsby tog upp sina bekymmer
och sin oro för framtiden beträffande
Kalmar län, finner jag anledning att
också för mitt vidkommande för Blekinge
län foga vår oro till protokollet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de två reservationer som bär
beteckningen c och d, bägge med herr
Larsson som första namn.

Häri instämde herr Petersson, Bertil,
(s).

Herr SVENSSON, RIKARD (s):

Herr talman! Jag kan efter de utförliga
anföranden som har hållits av de
båda föregående talarna fatta mig mycket
kort och ansluta mig till vad de har
sagt.

Det är givet att denna stora proposition,
nr 191, inte bara omfattar järnvägsfrågor
utan även omläggning av hela
den trafikpolitiska målsättningen. I
detta avseende har enigheten varit mycket
stor, och jag har inte heller några
avvikande meningar i stort sett. Man
bör väl ändå, såvitt jag kan bedöma,
hälsa med tillfredsställelse att departementschefen
har gått så pass försiktigt
fram i den omläggnings- och liberaliseringsprocess
som han föreslagit i propositionen.
Vid en alltför hastig eller
alltför djupgående omläggning skulle en
del av de värdefulla ting spolieras, som
har skapats på trafikområdet.

Det är särskilt en punkt i propositionen
och utskottsutlåtandet, som jag vill
uttala min stora tillfredsställelse över,
och det är förslaget om en vidgad möjlighet
till samåkning till arbetsplatser
o. dyl. Det skapar även möjligheter för
glesbygdernas människor att i viss utsträckning
— kanske ibland i stor utsträckning
— efter att ha blivit friställda
från sina arbetsplatser ändå kunna

Ang. den statliga trafikpolitiken
bo kvar i sin hembygd och leva kvar i
sin gamla miljö och i sitt hem, åtminstone
under ett övergångsskede. Detta
har stor betydelse och kommer att skapa
bättre förhållanden för många. Däremot
är jag mycket tveksam, huruvida
den övre gränsen av högst fyra medpassagerare
hade varit nödvändig, men det
får väl framtiden utvisa.

Jag har också funderat över varför
man inte —- såvitt jag har kunnat finna
— ens med något enda ord har försökt
att i samåkningsfrågan lösa det problem
som uppstår när ungdomar och andra
skall samåka till idrottsplatser eller nöjesfält.
I sådana fall förekommer i mycket
stor utsträckning samåkning, och
man hade kanske kunnat slippa ifrån en
del bekymmer i detta sammanhang om
man även här på något sätt hade kunnat
legalisera denna samåkning i någon
form.

Vad gäller järnvägsfrågan, som har
blivit det stora diskussionsämnet i denna
debatt, kan jag i huvudsak ansluta
mig till vad herr Berg nyss sade och jag
skall därför fatta mig mycket kort. I
fråga om östra Blekinge, Karlskrona—
Torsås—Kalmar järnväg, kan jag helt
hänvisa till hans uttalande. Vad det gäller
de andra två järnvägarna har jag liksom
herr Berg ställt mig frågan, vad
som menas när utskottet kort och gott
säger, att det är möjligt att bibehålla en
av de två linjerna.

Om jag skulle våga mig på en tolkning,
skulle jag vilja göra det på det sättet,
att man kan vänta en positiv omprövning
av frågan om bibehållande av
den ena av de två järnvägarna, och det
skulle väl, som herr Berg sade, i så fall
röra sig om Karlshamn—Vislanda, alternativt
Karlshamn—Växjö. Om denna
tolkning vore riktig, kunde man räkna
med en viss förståelse för det övriga
som föreslagits när det gäller dessa båda
bandelar.

En annan sak som jag skulle vilja
peka på —- och som också herr Berg
var inne på —- är den utveckling som
skett och som just nu sker inte minst i

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Ang. den statliga trafikpolitiken

västra länsdelen, i Karlshamnsregionen.
Det siffermaterial, som trafikutredningen
bygger på och som järnvägsstyrelsen
bygger sina utlåtanden på, härstammar
från förhållandena sedan några år tillbaka,
när ingenting skedde, när det hela
låg stilla och när det över huvud taget
inte ägde rum någon expansion. Det
är därför ytterligt känsligt att just nu
skapa oro i dessa trafikfrågor genom
järnvägsnedläggelser och att på detta
sätt skapa irritation i en tid, när vi just
har fått i gång en expansion i detta område
och kunnat se att läget ljusnar.

Därtill kommer att man genom välvillig
behandling i form av stöd från
arbetsmarknadsmyndigheter och statsmakter
i mycket stor utsträckning har
kunnat lägga grunden till denna expansion.
Det är därför desto mera obegripligt,
att samma myndigheter försöker
att hindra eller skada en fortsatt utbyggnad
som en otillfredsställande lösning
av dessa trafikproblem ovillkorligen
skulle innebära. Såvitt jag kan förstå
är det därför nödvändigt att genom
en kompletterande undersökning och
genom en omprövning av särskilt frågan
om linjen Karlshamn—Vislanda få
fram det material, som numera kan vara
aktuellt, och med ledning av detta
material bilda sig en uppfattning om
vad som kommer att ske om några år.

Jag tror att detta skulle innebära, att
det gjordes en helt annan bedömning
av dessa ting. Jag hoppas därför att
Kungl. Maj:t när riksdagen — som väl
nu kommer att ske -— beslutar att upphäva
1946 års riksdagsbeslut, i sista
hand behandlar dessa frågor på ett sådant
sätt att bygdens önskemål på allt
sätt blir tillgodosedda och att inte någonting
rivs ned som tidigare har
byggts upp.

Jag skulle tro att det är ganska meningslöst
att här yrka bifall till de motioner,
som jag varit med om att skriva
under, och jag skall därför inte göra det
utan vill endast uttala den förhoppningen,
att en omprövning av denna fråga
kommer att ske beträffande linjen

Karlshamn—Vislanda eller eventuellt
Karlshamn—Växjö.

I övrigt ansluter jag mig, herr talman,
till herr Bergs yrkande om bifall till
den med d betecknade reservationen.

Herr W1KNER (s):

Herr talman! I anledning av propositionens
behandling av frågan om nedläggning
av trafiksvaga bandelar och
motion nr 804 i denna kammare, som
jag och några andra ledamöter underskrivit,
skall jag be att få säga några
ord. Jag vill också påpeka, att det inte
är någon norrlänning som suttit med
i utskottet, och det är väl också riktigt
att några synpunkter på denna fråga
anföres från Norrland.

Det är nödvändigt att vi har ett trafikväsende
som fungerar effektivt både
då det gäller person- och godstrafiken.
Trafikfrågorna har stor betydelse
för samhället och dess befolkning —
inte minst i glesbygderna. Man lägger
stor vikt vid dessa frågor, då lokaliserings-
och näringspolitiska frågor skall
lösas. Företagare inom olika områden
fäster stort avseende vid transportledernas
standard, trafikorganisationen
samt transportkostnaderna. Detta gäller
inte minst inom turistnäringen. När
nya industrier skall lokaliseras till en
plats, sätter företagaren stort värde på
om där finns någon järnväg. Om
transportmöjligheterna försämras, kan
det innebära risk för att redan befintliga
industrier måste läggas ner eller
flyttas. Det kan även medföra att andra
näringar hämmas i sin utveckling. I
landsdelar med dålig näringsutveckling
och där åtgärder för ökad industriell
sysselsättning är nödvändiga bör man
överväga frågan om järnvägarnas nedläggning
och pröva denna noga från
fall till fall.

Departementschefen har sagt, att undersökningarna
rörande möjligheterna
att lägga ned driften helt eller delvis
på trafiksvaga järnvägsdelar och
linjer med kraft bör fullföljas. Då frågar
man sig: Innebär detta att alla järn -

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

vägar med underskott kommer att behandlas
på detta sätt, eller hur stort
skall underskottet procentuellt vara?

Statsrådet och även utskottet har anfört,
att nedläggningsfrågorna självfallet
inte enbart får bedömas från järnvägsekonomiska
synpunkter utan även
med beaktande av olika sociala och näringspolitiska
aspekter. Detta sägs också
i propositionen, sidan 81, där det understrykes
att man bör ta hänsyn till
de geografiska förhållandena med beaktande
av rimlig transportförsörjning
för landets olika delar. När det gäller
nedläggningsomfattningens begränsade
effekt torde hänsynen till transportförsörjningen
främst göra sig gällande
i de trakter av landet, där de klimatiska
förhållandena vintertid — såsom
besvärande snöförhållanden och stark
kyla — försvårar anordnandet av en
tillfredsställande ersättningstrafik för
personbefordran på landsväg.

Detta gäller ju framför allt Norrland.
Turisttrafiken kommer här också in i
bilden. Man frågar sig då hur tungt
dessa saker väger i departementets
vågskålar när man beslutar nedläggning
av järnvägar. Då järnvägsstyrelsen
gör sina utredningar förmodar jag,
att de inte finns med, och det är kanske
en svaghet i järnvägsstyrelsens beräkningar.

Det torde vara helt naturligt att ersättningstrafik
ordnas i god tid innan
nedläggningen kommer till stånd, men
då bör man också ordna den tillfredsställande.

Jag ber även att få påpeka, vilka
problem de hos SJ anställda ställs inför
då de måste flytta på grund av en
nedläggning. .Vidare bör man också
komma ihåg bortfallet av skattekronor
för kommunerna, som många gånger
är kännbart. Jag tar fasta på utskottets
skrivning att kommunala myndigheter
in. fl. får tillfälle att yttra sig såväl remissvägen
som vid olika sammanträden
innan järnvägsnedläggning företages.
Det är kanske ändå en liten tröst.

Vidare vill jag, herr talman, säga ett

Ang. den statliga trafikpolitiken
par ord om motion nr 804, där vi har
föreslagit att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa att förslag
om generell tillämpning av järnvägstaxorna
vid samtrafik mellan järnväg
och av SJ eller postverket ägda biloch
busslinjer måtte utarbetas och föreläggas
riksdagen.

Som jag tidigare framhållit har fraktkostnaderna
mycket stor betydelse vid
industrilokalisering m. m. Jag vill inom
parentes nämna, att påståendet att
nuvarande transportuppgifter kan till
betydligt lägre kostnader ombesörjas
på landsväg inte torde ha generell giltighet.
För ett icke obetydligt antal varuslag
är transportkostnaderna lägst
vid järnvägstransport även vid relativt
korta transportavstånd och små godsmängder.

Man har diskuterat möjligheterna att
införa samtrafiktaxor i samband med
nedläggningen av trafiksvaga bandelar
för att undvika taxehöjningar inom berörda
områden samt frågan om en generell
tillämpning av järnvägstaxorna
såsom egentliga samtrafiktaxor på hela
det statliga järnvägs- och billinjenätet.
Detta har avvisats i propositionen.

Vi motionärer anser, att starka skäl
talar för ett införande av gemensam
taxeberäkning inte enbart vid järnvägsnedläggelser,
utan generellt för såväl
person- som styckegodstrafik mellan
järnväg och av SJ eller postverket ägda
bil- och busslinjer. I remissyttranden
har arbetsmarknadsstyrelsen samt länsstyrelserna
i Jämtlands och Västerbottens
län framfört liknande synpunkter.
Jag skall be att få citera vad arbetsmarknadsstyrelsen
säger i sitt remissyttrande:
t»Taxemässig samtrafik biloeh
järnväg med tillämpning av järnvägstaxa
eller annan lämplig form av
taxenedsättning kan vara behövlig för
att mildra övergångssvårigheter för orter,
som drabbats av järnvägsnedläggning.
Även i andra fall kan taxemässig
samtrafik vara motiverad med hänsyn
till kravet på en tillfredsställande trafikförsörjning.
»

Onsdagen den 11 december 1963

80 Nr 36

Ang. den statliga trafikpolitiken

Departementschefen uttalar, att det
bl. a. genom av järnvägsstyrelsen beslutade
temporära nedsättningar av billinjeavgifterna
i styckegodssamtrafiken
och genom speciella fraktkostnadsavtal
i praktiken blivit möjligt att genomföra
en successiv anpassning till det
förändrade taxeläget. Han förutsätter,
att järnvägsstyrelsen även i fortsättningen
tillser att man inte genom plötsligt
genomförda kännbara höjningar av
fraktavgifterna försvårar verksamheten
för företag på orter, som berörs av hittills
och framdeles beslutade omläggningar
av trafiken från järnväg till
landsväg, och detta har även utskottet
uttalat. Jag tror inte att detta alltid håller.
Här borde nog ett av riksdagen fattat
beslut enligt motionärerna komma
till stånd, då jag vet att befolkningen i
vissa landsdelar drabbas av höga taxor
och fraktkostnader. Jag anser att detta
bör rättas till.

Utskottet har även sagt, att det skulle
innebära vissa fördelar om det vore
möjligt att tillämpa en genomgående
fraktberäkning i vad avser styckegodstransportkostnaderna,
men inte heller
här har utskottet direkt tagit ställning.
Utskottet menar, att den delegation som
skall tillsättas skall få som sin väsentligaste
uppgift att följa utvecklingen på
taxeområdet, och den torde ha all anledning
att studera de frågor som berörs
i vår motion.

Jag har velat ta upp dessa frågor då
jag är bosatt i ett landskap, där jag anser
att statsmakterna i större utsträckning
borde stödja befolkningen. Tillika
är vi starkt hotade av järnvägsnedläggning,
nämligen i fråga om Sveg—Hedebanan.
Jag hoppas att vi får det stöd vi
behöver i den situation vi kommer att
ställas inför och att vi får behålla bandelen
ännu en tid framöver.

Jag har inget särskilt yrkande, utan
får vara nöjd med utskottets behandling
av vår motion.

I detta anförande instämde herr
Dahlberg (s).

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Även jag vill inledningsvis
konstatera den allmänna enighet
som råder beträffande målsättningen
för trafikpolitiken — att för landets alla
delar trygga en tillfredsställande
transportförsörjning till lägsta möjliga
kostnader och under former som medger
företagsekonomisk effektivitet och
transportmedlens sunda utveckling.

Glädjande är att man nu också allmänt
insett, att hittills rådande regleringar
på det trafikpolitiska området
hindrat en utveckling enligt denna målsättning,
och därför nu är enig om en
nyorientering av den statliga trafikpolitiken
i syfte att skapa ett mer konkurrensfrämjande
system.

I nyssnämnda målsättning framhålles,
att landets olika delar får en tillfredsställande
trafikförsörjning. Som hemmahörande
i sydöstra Sverige vill jag
erinra om att där allmänt råder den
uppfattningen, att denna landsända är
försummad i kommunikationshänseende,
vilket kommit att bidraga till landsändans
avfolkning. Ett faktum är tyvärr
att sydöstra Sverige ej kan uppvisa
motsvarigheten till den utveckling, som
ägt rum på många håll i vårt land efter
kriget. En av anledningarna härtill torde
vara, att i många år trafiken mellan
sydöstra Sverige och länderna söder
och öster om Östersjön i huvudsak legat
nere. Helt naturligt har detta påverkat
denna landsändas näringsliv och
bl. a. trafikunderlaget för dess järnvägar.

Alla måste vi väl dock inte bara hoppas
utan verkligen tro, att förhållandena
kring Östersjön inom en ej alltför
avlägsen framtid skall ändras och trafiken
över detta hav åter komma i gång i
sådan utsträckning, att sydöstra Sverige
åter skall uppleva en uppgångsperiod.
Att då ha berövat denna landsända en
stor del av dess järnvägar kan komma
att visa sig ha varit en kortsiktig och
oklok politik. Långsiktig planering fordras
i många stycken, inte minst när det
gäller trafikpolitiken.

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

Den oro som här i kammaren uttalats
av tidigare talare, främst herr Nils
Theodor Larsson och herr Berg, delas
allmänt av befolkningen i sydöstra Sverige.
Det kan tänkas att man genom indragning
av järnvägar där nere nu gör
besparingar, men att man senare för
att rädda denna landsända måste göra
mångdubbelt större investeringar. Det
kan då komma att visa sig, att de besparingar
man nu är ute efter i verkligheten
innebär ökade kostnader.

Speciellt vill jag instämma i vad som
här nämnts om Berga-banan. Ryktet att
även den nu skulle vara hotad har
väckt mycket stor oro och försvårat de
lokaliseringssträvanden, som pågår i
vårt län.

I nuläget är järnvägstrafiken en värdefull
tillgång för näringslivet i de områden,
som berörs av de nu av nedläggning
hotade järnvägslinjerna Karlskrona—Torsås—Bergkvara
och Torsås—
Kalmar. En enhällig opinion från berörda
bygder har på olika sätt, bl. a. genom
uppvaktningar för utskottet, vittnat
härom. Under sådana förhållanden
synes det rimligt med bifall till det i olika
motioner framförda önskemålet, att
ifrågavarande järnvägslinjer överförs
från linjegrupp B till linjegrupp A,
d. v. s. att trafiken på dem tills vidare
bibehålls, och att nedläggning ej får
ske, förrän frågan om eventuell nedläggning
ånyo utretts och prövats.

Om trots allt en nedläggning av dessa
järnvägar blir nödvändig, är det av
största vikt att nedläggningen ej verkställs,
förrän vägväsendet är väl utbyggt
i berörda områden, och en tillfredsställande
ersättningstrafik kan erbjudas
den bygd det här gäller.

Allt bör göras för att hjälpa de bygder,
som förlorar sin järnväg. Sålunda
bör man eftersträva, att taxorna i ersättningstrafiken
ej blir högre än vad
de var för järnvägstrafiken, och att servicen
vid landsvägstrafiken ej blir sämre.
De som skall föra ut dagens beslut i
praktiken, den i propositionen bebådade
delegationen, har bär ett stort an 6

Första kammarens protokoll 1963. Nr 36

Ang. den statliga trafikpolitiken
svar. Jag vill hoppas att de inte lämnar
någon möda ospard för att så långt det
är möjligt hjälpa de bygder, som drabbas
av järnvägsnedläggelsen. Även jag
vill starkt understryka vad utskottet på
denna punkt anfört och hoppas att det
inte bara skall röra sig om tomma deklarationer.

Jag kan inte underlåta att i detta sammanhang
nämna en detaljfråga. SJ borde
enligt min mening i större utsträckning
än vad som nu är fallet tillse att
väntkurer ordnas för resenärerna på
busslinjerna. Så länge folk hade tillgång
till järnvägen hade man också tillgång
till stationshusens som regel fullt tillfredsställande
väntsalar. Vid den landsvägstrafik,
som skall ersätta järnvägen,
har man på många håll även vid relativt
stora hållplatser inte ens en bänk
att sitta på, än mindre ett regnskydd.
Det vore önskvärt att SJ ägnade denna
icke betydelselösa detaljfråga större intresse.
Nuvarande ordning är otillfredsställande,
för att använda ett milt uttryck.

Herr talman! Jag ber att efter denna
lilla utvikning få yrka bifall till den av
herr Nils Theodor Larsson m. fl. avgivna
med d betecknade reservationen.
Samtidigt yrkar jag bifall till den av
herrar Nils Theodor Larsson och Svensson
i Ljungskile avgivna med c betecknade
reservationen.

Så några ord om Ölandsbron. Om tidigare
intresset för tillkomsten av en
bro över Kalmarsund i huvudsak förmärkts
på Öland är situationen nu den,
att man även på fastlandssidan inser
behovet av en bro och på allt sätt vill
medverka till att en sådan äntligen kommer
till stånd. Det kan således nämnas
att stadsfullmäktige i Kalmar i denna
fråga nyligen gjort ett mycket klart och
kraftigt uttalande, som bör definitivt ha
tagit död på myten att residensstaden
skulle vara negativt inställd till broprojektet.
I Kalmar län har man med stort
intresse tagit del av kommunikationsministerns
anmälan i propositionen att
översyn f. n. pågår inom väg- och vat -

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Ang. den statliga trafikpolitiken

tenbyggnadsstyrelsen av tidigare framlagt
utredningsmaterial rörande en broförbindelse
över Kalmarsund. Denna
översyn bör, enligt kommunikationsministerns
mening, bedrivas i sådan takt
att ett aktuellt material för ett ställningstagande
i frågan om en fast förbindelse
till Öland bör finnas att tillgå i
god tid före den förnyelse av flerårsplanerna
för väg- och brobyggnader,
som författningsenligt skall äga rum under
år 1966.

.lag kan inte nog starkt understryka
angelägenheten av att här berörda undersökningar
drives med all kraft så att
allt erforderligt utredningsmaterial finnes
tillgängligt i så god tid att definitivt
beslut om en ölandsbro verkligen
kan fattas om tre år. Länsbefolkningen
anser sig ha kunnat konstatera kommunikationsministerns
positiva intresse
för denna icke bara för Kalmar län betydelsefulla
fråga och hoppas att han
också skall ro den i hamn.

Med glädje och tillfredsställelse noteras
både statsrådets och utskottets uppfattning,
att en lösning av detta trafikproblem
synes ligga inom räckhåll, varför
ett avsteg från den allmänna principen
om vägväsendets finansiering icke
skulle behöva ske för detta företag. Härtill
vill jag endast säga, att alla finner
det rätt och rimligt att det allmänna betalar
ölandsbron på samma sätt som
varje annan vägförbindelse. Ingen
önskar en avgiftsbelagd bro, om man
kan få en avgiftsfri.

Försiktigheten synes mig dock tala
för ett bifall till det i motionerna I: 819
och 11:974 framförda önskemålet om
ett förslag till lagstiftning rörande avgiftsbelagda
trafikanläggningar. Det gäller
här en beredskapslag att tas i bruk
i nödfall. Den torde för övrigt enligt såväl
departementschefen som utskottet
bli aktuell vid byggande av öresundsbron,
och någon anledning att skjuta på
denna lagstiftning synes mig därför ej
föreligga. Den kan enligt motionärernas
och min uppfattning på intet sätt skada
planerna för byggandet av en

Ölandsbro utan tvärtom medverka till
att påskynda lösningen av detta trafikproblem.

Herr talman! Jag ber därför att få yrka
bifall till den av herr Cassel avgivna
med e betecknade reservationen.

Slutligen några ord om Gotlands trafikproblem.
I motionerna I: 816 och II:
988 har utförligt redogjorts för dessa
alldeles speciella problem, som saknar
motsvarighet i det övriga landet. Motionerna
utmynnar i ett förslag att riksdagen
måtte uttala, att den statliga trafikpolitiken
skall vara, att staten i den
utsträckning som blir behövligt skall
lämna stöd åt Gotlandstrafiken, så att
kostnaderna för gods- och personbefordran
mellan Gotland och fastlandet
blir i huvudsak lika med kostnaderna
för transport per järnväg med motsvarande
trafikstandard på sträckor av
samma längd.

Av utskottsutlåtandet framgår, att utskottet
finner de sålunda framförda
synpunkterna förtjäna beaktande. Utskottet
förutsätter att kommunikationsdepartementet
snarast i syfte att skapa
bästa möjliga trafikservice skall låta
verkställa en undersökning om trafiken
mellan Gotland och fastlandet samt att
de i motionerna aktualiserade frågorna
därvid ägnas vederbörlig uppmärksamhet.
Utskottet hemställer slutligen, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
må giva tillkänna vad utskottet anfört
rörande trafiken mellan Gotland och
fastlandet.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i denna utskottets hemställan och uttalar
en förhoppning, att den sålunda beställda
utredningen snarast kommer
till stånd och att den kommer att resultera
i avsevärda lättnader i gotlänningarnas
orättvist tunga trafikkostnader.

Herr talman! Slutligen ber jag än en
gång att få yrka bifall till reservationerna
c, d och e.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman. Att trygga en tillfredsställande
trafikförsörjning för landets

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

olika delar till lägsta möjliga kostnad,
under former som medger företagsekonomisk
effektivitet, transportmedlens
sunda utveckling, tillgodoser trafiksäkerhetssynpunkter
och stimulerar den
transporttekniska utvecklingen är målsättningen
för den nya trafikpolitiken.

Det är mål som vi alla kan samlas
omkring. Kommunikationsministerns
friska grepp för att förverkliga denna
målsättning har rönt uppskattning från
alla håll. Jag delar den uppskattningen,
så mycket mer som departementschefen
inte bara uttalar förståelse för Storstockholms
komplicerade trafikproblem,
utan också redovisar en vilja att
bidra till deras lösning. Vad som därvidlag
sägs i propositionen men också
i utskottsutlåtandet är starkt i sak och
i nuläget vad som väl även vi kan begära.
Samordningsanvisningen är förpliktande
för alla parter. När därtill behovet
av skyndsamhet bär understrukits
så känner jag inget behov av —
jag tror förresten det vore en oklok
överloppsgärning — att här närmare
utveckla den oro och de önskemål rörande
trafikförhållandena i Stor-Stockholmsområdet
som vi har. De är för övrigt
redan kända, och jag förmodar att
många riksdagsmän har upplevt den
problematiken, även om de inte råkar
bo en bit utanför tullarna.

Jag skulle emellertid, herr talman,
gärna vilja göra ett par reflexioner i
anslutning till dagens debatt. Den ena
är föranledd av ett yttrande som herr
Torsten Andersson fällde här i kammaren
i våras. Stor-Stockholmsområdets
trafik berör hela landet, inte bara,
som herr Torsten Andersson vill se det,
ur den synpunkten, att den svarar för
drygt fem procent av SJ:s totala förlust
enligt skriften Fakta om SJ — til!
vars totalförlust för övrigt även vi såvitt
jag vet utan knot, betalar. Huvudstaden
är förvaltningsmässigt, kommersiellt
och kulturellt ett centrum, ett resmål
för alla svenskar, en huvudstad som
Birger Jarl olyckligtvis — sett mot bakgrunden
av dagens trafiksituation ■—

Ang. den statliga trafikpolitiken
förläde till en ö, omgiven av ett flertal
öar. Allt fler fjärrtrafikanter tar
sig hit också per bil. Framkomligheten
på tillfartsvägarna måste sålunda även
för dem vara ett intresse. Den framkomligheten
skulle enligt min mening
bli bättre och vinnas fortare, om den
kollektiva närtrafiken alltfort och med
energi via rationalisering och bättre
service stimulerades över till den spårbundna
trafiken.

Transportkapaciteten på järnvägen
är överlägsen busslinjetrafiken, som för
övrigt parallellköres.

Stora investeringar finns redan nedlagda
i SJ:s fasta anläggningar inom
Stor-Stockholmsregionen. Detta ligger
naturligtvis i botten för den roll som
bl. a. 1953 års trafikutredning fortsättningsvis
förutsatte för SJ:s del. Jag ber
att få citera 1953 års trafikutredning,
som sade följande: »Redan nu kan erfarenhetsmässigt
konstateras, att storstädernas
persontransportproblem icke
kan lösas uteslutande genom att lita till
busslinjetrafik och befordran med individuella
motorfordon. Även om det
tekniskt och praktiskt sett vore möjligt
att höja kapaciteten på motorfordonens
trafikleder kring och i storstäderna,
skulle en lösning enbart på detta
sätt till följd av trafikvolymens storlek
kräva så väldiga kapitalinsatser, att
det ur samhällsekonomisk synpunkt är
långt fördelaktigare att samtidigt bibehålla
och eventuellt öka viss rälsbunden
trafik, också där denna •— bl. a.
därigenom att den till följd av topptrafikens
enkelriktning och krav på
riklig transportmateriel, paradoxalt
nog, totalt sett visar ett lågt kapacitetsutnyttjande
— går med förlust.»

Vad som sägs i detta citat om erfarenheterna
och kapitalinsatsavvägningarna
torde, med den större biltäthet
som vi har nu i fråga om både personoch
nyttotrafik, knappast ha minskat i
tyngd. Till samma principiella bedömning
och samma slutsats har för övrigt
ett flertal andra utredningar kommit.

önskemålet om en verklig trafikkon -

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Ang. den statliga trafikpolitiken
kurrens inom trafikapparaten går som
ett rött snöre genom den nya uppläggningen.
Man vill då gärna hoppas att
SJ i fråga om Stor-Stockholms närtrafik
inte fortsättningsvis låter handsken
ligga, utan att ambitionen där också
knyts till departementschefens yttrande,
att där alternativa transportmedel
finns trafikanterna har en rätt till ett
fritt val dem emellan.

Min andra reflexion gäller det på
flera ställen återkommande resonemanget
om att vi önskar oss en trafikförsörjning
till lägsta möjliga samhällsekonomiska
kostnad. I utskottet mötte den
reflexionen inte någon resonans alls,
utöver ett uttalande från departementsföredraganden
som fann den relevant i
sammanhanget, vilket jag tacksamt noterade.
»Enligt min mening bör varje
trafikgren i princip själv svara för de
kostnader den förorsakar det allmänna»,
säger departementschefen. En kraftigt
ökad motortrafik, speciellt i områden
med stor och hopträngd befolkning,
leder till oundvikliga följdkostnader
för det allmänna, för stat och
kommun; kostnader som enligt min mening
rimligen hör till bilden om man
nu skall bedöma frågan ur samhällsekonomisk
synpunkt. Utöver kostnaderna
för gaturegleringar, parkeringsutrymmen
och dylikt avser jag dels
sjukvårdskostnader, dels kostnader som
vi i dag inte vet så mycket om men
som man med säkerhet vet måste komma,
om storstadsbor över huvud taget
skall kunna andas utan risker för hälsan.
Biltrafiken är i båda fallen s. a. s.
boven. Det faktum att varje bensindriven
bil avger hundra liter avgaser per
minut, att mycket alarmerande uppgifter
finns utomlands om de skadeverkningar
motorismen som luftförorenare
åsamkar, att FN :s världshälsoorganisation
i sin i förrgår avlämnade rapport
bestämt rekommenderar förebyggande
åtgärder och en sträng kontroll av bl. a.
bilmotorernas avgaser är omständigheter
som synes mig innebära en allvarlig
varning mot övergång från spårbun -

den trafik till landsvägstrafik annat än
i de fall en sådan övergång är alldeles
nödvändig. Det trafikgrensekonomiska
resonemanget överskuggas enligt
min mening av andra stora frågeställningar,
och det kan måhända vara en
kortsiktig politik att här låta sig helt
vägledas av det.

År 1961 utgjorde av totalt omkring
15 000 olycksfall, intagna för sluten
vård, 12 000 trafikolycksfall. Med en
månads vårdtid som genomsnitt för
dessa trafikolycksfall blir kostnaden
ungefär 45 miljoner kronor om året.
Lägger man därtill produktionsbortfallet
— även för patienterna i öppen
vård — blir det fråga om väldiga belopp.
Jag föreställer mig inte alls att
någon deltäckning av dessa kostnader
kommer att läggas på motortrafiken
vid den aviserade revisionen av vägtrafikbeskattningen,
fastän detta onekligen
synes mig vara riktigare än att
lägga kostnaderna på de för bilismens
farligheter utsatta icke bilägande skattebetalarna.

Den aspekt jag här tillåtit mig att
lägga på frågan talar enligt min mening
starkt för att det ur samhällsekonomisk
synpunkt totalt sett är motiverat
att vid statens investeringsavvägning
gynna den spårbundna trafiken
inom stora tätortsområden.

Med en liberalisering på i möjligaste
mån lika konkurrensvillkor vill man
öka möjligheterna till företagsekonomisk
lönsamhet för utförda transportprestationer
i de olika transportgrenarna;
detta är vad man vill, egentligen
ingenting annat. I denna belysning
framstår den nya trafikpolitik, som
skall föras, enligt min mening liksom
klarare och riktigare.

Jag har ingen invändning beträffande
de många delfrågorna i propositionen
utan står bakom utskottet på alla
punkter. Emellertid har jag, herr talman,
känt ett behov att framlägga dessa
mina funderingar — innerst inne hyser
jag nämligen tyvärr, i all min obetydlighet,
en plågsam ängslan för de många

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

konsekvenser som den fria konkurrensen
på trafikområdet kan leda till, när
vi nu står färdiga att släppa iväg bollen.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Även jag känner tillfredsställelse
över många goda nyheter
i den föreliggande propositionen, vilket
inte utesluter att man kan bära på åtskilliga
ytterligare önskemål i sammanhanget.
Jag vill också ha sagt, att mycket
av vad som föreslås i propositionen
kanske kunde ha genomförts betydligt
tidigare och därigenom blivit till hjälp
för många bygder i olika hänseenden.

Men det var egentligen inte för att säga
detta som jag begärde ordet. Jag har
i anslutning till denna proposition, nr
191, väckt en motion nr 809, där jag
hemställer att riksdagen vid sin behandling
av propositionen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att efter särskild prövning
i varje enskilt fall ur anslaget för ersättning
till driften av icke lönsamma järnvägslinjer
bevilja bidrag till förlustbringande
trafik på enskild järnvägslinje.

I propositionen föreslås ju att SJ
skall få ersättning av allmänna medel
för de förluster som uppkommit på driften
av icke lönsamma järnvägslinjer. Vidare
föreslås att bidrag skall utgå till
förlustbringande busstrafik på landsbygden
oavsett om det är ett enskilt, ett
kommunalt eller ett statligt företag som
driver busstrafiken. Att så sker finner
även jag för min del vara fullständigt
riktigt. Jag vill i detta sammanhang understryka,
att vi inte ger bidrag till SJ
eller andra såsom företag betraktade,
utan till en service för allmänheten vilken
jag för min del vill beteckna såsom
lika värdefull som mycken annan service,
eller kanske ännu värdefullare. Staten
har enligt min mening skyldighet
och ansvar att klara dessa uppgifter.

Beträffande enskild järnväg föreslås
däremot inga bidrag för förlustbringande
trafik. Nu finns det inte många såda -

Ang. den statliga trafikpolitiken
na enskilda järnvägar, utan endast någon
enstaka. Vi har emellertid ett fall i
min hembygd, och det är kanske det
enda i landet, men jag vill ha sagt att
det fördenskull inte saknar betydelse.
Det väsentliga är ju inte vem som driver
trafiken, utan hur den drivs, och
att alla kan driva trafiken på lika villkor.

Alla känner väl till att det finns en
järnvägslinje från Karlstad och upp genom
Klarälvsdalen till Hagfors, som
drivs av ett enskilt företag, NKLJ. Detta
företag driver såväl persontrafik som
godstrafik. Då företaget anser att persontrafiken
ger förluster har det begärt
hos Kungl. Maj:t att få lägga ned persontrafiken
på järnvägen och i stället
använda landsvägsbuss. Det är många
människor som skulle beröras av en sådan
omläggning, kanske 50 000 å 60 000.
Kommunerna och allmänheten är ense
om att det ur trafiksynpunkt är bättre
att man får behålla persontrafiken på
järnväg, men företaget anser det nog ur
ekonomisk synpunkt fördelaktigare att
övergå till busstrafik, eftersom man då
skulle ha möjlighet att få statsbidrag.

Jag har väckt min motion för att möjliggöra
för detta företag att kunna fortsätta
med persontrafiken på järnväg genom
eventuella bidrag, i likhet med vad
andra får under liknande betingelser.
Om man skall få en riktig avvägning,
bör buss- och järnvägstrafik vara likställda
i fråga om förlusttäckningen.

Jag kan inte med säkerhet utläsa hur
utskottet bedömer denna fråga. Därför
vill jag gärna på den punkten begära en
upplysning av utskottet, och jag förmodar
att det väl främst är herr Alexanderson
som kan ge den upplysningen.
Jag skulle vilja fråga: Blir de enskilda
järnvägsföretagen, i likhet med andra,
bidragsberättigade för förlustbringande
persontrafik, och kan detta ske utan
riksdagens hörande? Har regeringen
möjlighet att göra detta på samma sätt
som när det gäller annan trafik? Jag
har föreslagit att det skulle ske efter
särskild prövning i varje enskilt fall.

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Ang. den statliga trafikpolitiken
För statens vidkommande skulle utgifterna
väl bli desamma, men för allmänheten
skulle det innebära en klar fördel
om en dylik förbättring kunde komma
till stånd. I avvaktan på svar på den
punkten skall jag i detta sammanhang
inte ställa något yrkande.

Till fru Wallentheim vill jag säga, att
de synpunkter som hon har lagt på
Storstockholms trafik och som innebar
att alla, även vi ute i landet, är beroende
av trafiken i Stockholm, naturligtvis
är riktiga. Man kan emellertid också
vända på frågan och säga, att de som
bor i de mer centrala orterna väl också
är beroende av trafiken i andra delar
av landet. I det avseendet befinner
vi oss således i samma båt, och när det
gäller att tillvarataga våra nationaltillgångar
är det väl också en gemensam
angelägenhet. Jag tror inte heller att
herr Torsten Andersson — som inte är
här närvarande — med sitt uttalande
har menat någonting annat.

Herr ÅKESSON (fp):

Herr talman! Sammansatta stats- och
tredje lagutskottets utlåtande berör utformningen
av trafikförhållandena och
tillståndsgivningen för trafiken inom
landet. I utlåtandet föreslås vissa åtgärder
för en liberalisering av tillståndsgivningen,
och jag noterar detta med
tillfredsställelse.

Vad jag närmast tänker beröra i mitt
anförande är utformningen av den kollektiva
trafiken, vilken inom stora områden
av landet har att brottas med ekonomiska
svårigheter. Jag noterar också
med tillfredsställelse att Kungl. Maj:ts
proposition nr 191 upptar dessa problem
till behandling och att det i propositionen
föreslås, att viss ersättning
skall kunna utgå till mindre lönsamma
bandelar och busslinjer, så att dessa
även i fortsättningen skall kunna trafikeras
och betjäna befolkningen inom
berörda områden. Att vissa omläggning -

ar av den kollektiva trafiken från järnväg
till landsväg är ofrånkomliga måste
konstateras, men den fråga som närmast
uppkommer är väl hur utformningen
av dessa kollektiva trafikmedel
skall göras, så att berörda områden ej
kommer i ett sämre trafikförhållande
till andra än tidigare. Att härvid järnvägstrafiken
på vissa ogynnsamma bandelar
måste bibehållas, anser jag självklart.

I propositionen nr 191 anför departementschefen,
att enligt hans mening trafikeringsplikten
på det trafiksvaga järnvägsnätet
så snabbt som möjligt bör
nedbringas genom fullföljandet av nedläggningsprogrammet.

Jag vill särskilt betona att nedläggning
av olönsamma järnvägar ej bör
ske sporadiskt utan måste ses och behandlas
i större sammanhang, detta
därför att den bygd och de områden
som omläggningen berör skall erhålla
en trafikservice som ej är sämre än tidigare.
Restiderna då det gäller något
större avstånd får enligt min mening
ej bli avsevärt längre. Likaledes måste
den paket- och godsbefordran som finnes
ej försämras. Jag vill också poängtera
vikten av att den kollektiva trafik
som uppbyggs erhåller den struktur som
behövs för att densamma skall kunna
funktionera. I ett trafiksystem som
bär både järnväg och landsvägsbusslinje
till sitt förfogande måste samtrafiken
mellan trafikmedlen ordnas tillfredsställande.
Vid utformningen och
omläggningen av den kollektiva trafiken,
ävensom vid bedömningen av vilka
olönsamma järnvägar som bör bibehållas,
borde enligt min mening de lokala
myndigheternas åsikter i frågan i
mycket hög grad beaktas.

I utskottets utlåtande framliålles som
utskottets mening att ett beslut av statsmakterna
om full ersättning till SJ för
driften av trafiksvaga bandelar »självfallet
inte skall medföra en ändrad inställning
från statsmakternas sida i
fråga om nedläggning av trafiksvaga

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

bandelar». Här skall nedläggningen således
fortfarande påskyndas. Jag kan
inte underlåta att understryka vad jag
tidigare anfört att inom vissa områden
där järnvägarna är olönsamma kan trafiknätet
ej funktionera på ett tillfredsställande
sätt, om inte en viss del av
järnvägsnätet bibehålies och kompletteras
med landsvägsbussar. En indragning
skulle säkerligen påverka trafikförhållandena,
och jag anser att hänsyn
måste tagas till bygdens trafikbehov,
detta även när det gäller glesbygder.

Persontrafiken är i regel den trafik
som är minst lönande. Att den behöver
viss subvention är nog klart. Jag vill
i detta sammanhang erinra om att
Stockholms stads spårvägar subventioneras
med stora belopp och att SJ :s lokala
stockholmstrafik går med stort
underskott. Att statsmakterna också i
fortsättningen subventionerar viss trafik
inom landet är enligt min mening
absolut nödvändigt, och jag tolkar herr
statsrådets förslag om att SJ skulle erhålla
200 miljoner kronor för trafiken
på olönsamma bansträckor så att detta
belopp — eller viss omräkning av
detsamma — skulle utgå till SJ för den
olönsamma trafiken även i fortsättningen.

Mot de riktlinjer som anförs i propositionen
liksom i sammansatta utskottets
utlåtande har jag inga större erinringar
att göra. Jag har, herr talman,
med det sagda velat betona vikten av
att vid järnvägsnedläggningar och omläggningar
av den kollektiva trafiken
hänsyn tas till de trafikproblem som
glesbygderna har att brottas med, ävensom
att trafiken måtte utbyggas så att
även dessa bygder har möjlighet att leva
vidare i framtiden och inte kommer i
ett sämre trafikförhållande än tidigare.

Utskottets skrivning på sid. 71 har
jag svårt att acceptera, utan jag biträder
reservation c och vad där anförs
av herrar Nils Theodor Larsson och
Svensson i Ljungskile beträffande motiveringen
till punkt A V.

Ang. den statliga trafikpolitiken

Herr HJORTH (s):

Herr talman! I proposition nr 191
angående riktlinjer för den statliga trafikpolitiken
anges målet för denna vara
att för landets olika delar trygga en
tillfredsställande transportförsörjning
till lägsta möjliga kostnader och under
former som medger företagsmässig effektivitet
och transportmedlens sunda
utveckling. Det nya trafikpolitiska systemet
innebär också möjligheter till
ökad konkurrens på lika villkor.

Jag vill peka på ett område, där jag
både hoppas och tror att denna nya inriktning
av trafikpolitiken kan verka
stimulerande. Det är malmfrakterna jag
tänker på, och som tidigare i år aktualiserats
i olika sammanhang i samband
med den mellansvenska gruvkrisen. Jag
behöver inte här gå närmare in på problemen
med de vikande malmkonjunkturerna
och de svårigheter som hopat
sig för speciellt smågruvorna. Förutom
hård konkurrens från de stora transoceana
gruvorna har prissänkningar
under flera års tid drabbat företagen.
Förra året sänktes t. ex. malmpriserna
7 å 8 procent, och för nästa år blir det
ytterligare drygt 2 procents reducering.

Järnvägsfrakterna tar nu mellan 25
och 30 procent av det pris som malmleverantören
får ut för sin produkt. Det
är klart att denna hårda taxepolitik ytterligare
försämrat ställningen för gruvnäringen
i dess helhet. Frakterna för
malm höjdes kraftigt på 1950-talet, och
även under senare år har mindre höjningar
skett. De tidigare höjningarna
kunde motiveras av de goda malmkonjunkturerna.
I konsekvensens namn
borde motsvarande fraktsänkning med
de rådande pressade priserna kunna
vara motiverad i dag.

Enligt den nya trafikpolitik som vi i
dag antar riktlinjerna för skall inte
som förr de trafiksvaga bandelarna bäras
upp av andra mer inkomstbringande.
Om jag uppfattar propositionen rätt
har i vissa fall högre fraktsatser tagits
ut än som varit företagsekonomiskt
motiverat. Till denna kategori vill jag

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Ang. den statliga trafikpolitiken
hänföra järnvägsfrakterna för malm.
Järnvägarnas monopolställning gjorde
det möjligt att bygga upp taxorna på
ett sådant sätt att transportavgifterna
på vissa linjer och för vissa transportändamål
betydligt översteg driftkostnaderna,
varigenom olika ekonomiskt
belastande förpliktelser kunde fullgöras
genom resultatutjämning inom järnvägsföretagen
och utan finansiellt stöd
utifrån. Monopolställningen bröts genom
bilismens och flygets expansion,
men regleringen kvarstår alltjämt i huvudsak
oförändrad.

Därest förutsättningar nu skapas för
en konkurrens på lika villkor — trafikerings-
och transportplikten försvinner
— bör det enligt departementschefens
mening vara möjligt att genom en
ökad frihet på transportmarknaden nå
en samhällsekonomiskt riktigare trafikuppdelning
och på så sätt erhålla transportarbetet
till lägsta möjliga kostnader
vilket är ett väsentligt intresse för vårt
näringsliv, enär transportkostnaderna
utgör en betydande del av de totala
produktionskostnaderna i flertalet av
våra mest betydelsefulla näringsgrenar.

En fraktavgift på bortåt 30 procent
av en varas pris är, det vill jag understryka,
en betydande och betungande
del av produktionskostnaden. De
svenska malmfraktsatserna överstiger
transportföretagens självkostnader och
ger utrymme för både avskrivning och
en rejäl vinst. De är dessutom väsentligt
högre än motsvarande transportkostnader
i andra länder. Det finns alltså
enligt min mening gott utrymme för
en omprövning av järnvägsfraktsatserna
för malmen.

Nu skall inte riksdagen ta ställning
till de olika fraktsatserna och priserna,
utan i dag gäller det ju de stora linjerna.
Jag har i alla fall vid detta tillfälle
velat peka på de rådande förhållandena.
Det råder ingen tvekan om att
propositionen nr 191 ingett tillfredsställelse
och väckt förhoppningar hos
de inom gruvnäringen verksamma. I det
bekymmersamma läge vari denna nu

befinner sig, måste varje lättnad på
kostnadssidan hälsas med glädje. Vi avvaktar
med spänning att den nya trafikpolitikens
riktlinjer praktiskt skall
genomföras. Både ur konkurrenssynpunkt
för järnvägens egen del och ur
rättvisesynpunkt för gruvorna är det i
högsta grad önskvärt med lägre fraktsatser
för malm.

Jag ber att få yrka bifall till propositionen
och utskottets hemställan på
alla punkter.

I herr Hjorts yttrande instämde herr
Nilsson, Ferdinand, (ep).

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Tillfredsställelse med
de allmänna riktlinjer som ligger till
grund för denna proposition har här
vitsordats från så många håll att jag
inte har anledning att så mycket uppehålla
mig vid den frågan. Jag vill bara
i det sammanhanget ytterligare påpeka
det glädjande i att man har funnit att
den fria konkurrensen — inom vissa
gränser givetvis — är bäst ägnad att
leda till de önskade resultaten, en bättre
och mera ekonomisk trafikapparat.

Propositionen innehåller i första
hand allmänna riktlinjer för trafikpolitiken,
vilka är avsedda att realiseras
etappvis. Mer i detalj redovisas framför
allt första etappen men även i vissa
delar de följande etapperna, som är
avsedda att realiseras med tämligen
små intervaller. Det är klart att vissa
särmeningar i fråga om detaljer har
framförts, särskilt i de avgivna motionerna.
Det ligger emellertid i sakens
natur att när man räknar med en utveckling
som skall genomföras etappvis,
med hänsynstagande till de erfarenheter
man vinner efter hand, det
inte kan vara fruktbärande att alltför
mycket gå in på granskning av enstaka
detaljer. Så har ju inte heller skett här
i debatten i någon större utsträckning
liksom inte heller i reservationsyrkandena.

Frågan om järnvägsnedläggelserna

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

har tilldragit sig den största uppmärksamheten
här i dag. Man har många
gånger tidigare gjort den erfarenheten
att frågor av detta slag tilldrar sig stort
intresse i de bygder som berörs av desamma.
Jag vill emellertid särskilt poängtera
att beträffande de allmänna
riktlinjerna för handläggningen av dessa
frågor föreligger nu liksom tidigare
allmän enighet.

Det finns emellertid ett litet reservationsyrkande
beträffande de allmänna
riktlinjerna, men det är, som framhölls
av herr Nils Theodor Larsson, bara fråga
om utbyte av ett ord i motiveringen.
I utskottets motivering står att dessa
principer om full ersättning till SJ för
driften av trafiksvaga bandelar självfallet
inte skall medföra en ändrad inställning
från statsmakternas sida när
det gäller avgörandet av frågor om
nedläggning av trafiksvaga bandelar.
Reservationen vill att »ändrad inställning»
skall utbytas mot »hårdare inställning».
Det måste emellertid framhållas
att reservanternas önskemål i
och för sig ryms inom utskottets formulering.
Säger man att det inte skall bli
någon ändrad inställning, innebär det
också att det inte skall bli någon hårdare
inställning. I det avseendet föreligger
ju faktiskt enighet. Herr Larsson
poängterade här i debatten bara att
han ville att man skulle litet starkare
trycka på att det inte får bli en hårdare
inställning. Jag har en känsla av att
önskemålet från reservanternas sida är
mera, att man skulle läsa mellan raderna
att man inte direkt har någonting
emot en mjukare inställning. Det
är den synpunkten som gör att utskottet
har ansett sig böra hålla på sin
formulering.

Det nya systemet med den s. k. kollektiva
biljetten, som innebär att man i
budgeten uppför en viss ersättning till
SJ för förlusten på de trafiksvaga bandelarna,
kan i och för sig innebära ett
incitament till att intresset för nedläggning
av sådana banor inte blir så starkt,
när SJ ur företagsekonomisk synpunkt

Ang. den statliga trafikpolitiken

inte har vare sig nackdel eller nytta
av driften på en sådan bana. Mot bakgrunden
härav kan det vara anledning
att fastslå, att man bör se detta ur hela
samhällets synpunkt och sålunda inte
låta arrangemanget med kollektivbiljetten
påverka bedömandet i den antydda
riktningen.

Här i debatten har man vidare berört
frågor rörande vissa särskilda
järnvägar i Kalmar och Blekinge län.
Det föreligger också ett reservationsyrkande
såvitt avser järnvägarna Karlskrona—Torsås—Bergkvara
och Torsås
—Kalmar. Yrkandet innebär att dessa
järnvägar skall överföras från linjegrupp
B till linjegrupp A. Jag måste av
den anledningen något närmare uppehålla
mig vid innebörden av denna
gruppindelning.

Det gäller här en metod som använts
av trafikutredningen för att klassificera
dessa banor. Till grupp B har man
hänfört sådana banor, beträffande vilka
nedläggningsundersökningar bör göras.
Till grupp A har hänförts sådana banor
som enligt utredningen bara bör
underkastas mindre omfattande undersökningar,
s. k. lönsamhetsundersökningar,
därför att de av olika sociala
skäl bedöms tills vidare inte kunna
nedläggas. Nu förhåller det sig beträffande
de ifrågavarande linjerna så att
nedläggningsundersökning redan har
verkställts av SJ och har föranlett en
framställning till Kungl. Maj:t om nedläggning
av banorna. Framställningen
gjordes redan 1961. Det är väl därför
meningslöst att nu hemställa om en
överflyttning från grupp B till grupp A,
eftersom nedläggningsundersökningen
redan har ägt rum. Inom parentes må
nämnas att så skett även beträffande en
del av de till grupp A ursprungligen
hänförda linjerna. Gruppindelningen är
sålunda flytande — allteftersom tiden
går flyttas en bana från den ena gruppen
till den andra. Men frågan om nedläggning''
av dessa banor ligger för närvarande
under Kungl. Maj ds prövning.
Om framställningen inte skulle leda till

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Ang. den statliga trafikpolitiken

någoi resultat, medför detta i praktiken
att banan blir överförd till grupp A.

Vad motionärerna och reservanterna
här egentligen avser är väl att försöka
inverka på det beslut som skall fattas
med anledning av SJ:s framställning.
Det beslutet ankommer enligt gällande
regler på Kungl. Maj :t, och det må här
framhållas att det material som skall
ligga som underlag för beslutet inte
alls har redovisats för riksdagen. Vi har
sålunda inte underlag för att över huvud
taget uttala oss i denna fråga. Jag
vill emellertid framföra ett par synpunkter
på frågan om nedläggning av
järnvägar.

Det har från olika håll sagts att SJ i
vissa fall försämrat trafiken i syfte att
resultatet skall bli så dåligt att det skall
utgöra ett argument för nedläggning av
banan. Det är svårt att bedöma om det
ligger någonting bakom ett sådant påstående,
men i varje fall är det klart att
SJ i viss utsträckning har tillgodosett
uttalade önskemål om trafikens anordnande
men inte fått det gensvar i form
av ökad trafik som man har haft anledning
att förvänta.

Vidare bör i detta sammanhang framhållas
att sådana synpunkter, som här
i dag lagts på frågan om nedläggning av
de nu ifrågavarande järnvägarna, praktiskt
taget alltid framkommer när det
blir aktuellt att lägga ned en järnväg.
Det måste emellertid framhållas, att
man i detta sammanhang lägger stor
vikt vid den ersättningstrafik som behöver
anordnas, den vägupprustning
som kan vara motiverad o. s. v. Sedan
banorna blivit nedlagda och någon tid
har gått har i regel eller, såvitt jag vet,
så gott som alltid, missnöjet upphört,
och man har förklarat sig nöjd med de
nya förhållandena.

Ytterligare ett par frågor har aktualiserats
under debatten. Herr Berg efterlyste
sålunda innebörden av utskottets
uttalande beträffande frågan om breddning
av linjerna Bredåkra—Växjö och
Karlshamn—Vislanda. Det förhåller sig
så att departementschefen har sagt att

han inte anser det motiverat att bredda
båda de ifrågavarande banorna, och utskottet
har i det avseendet följt departementschefen.
Det riksdagsbeslut som föreligger
och som enligt propositionens
förslag skulle upphävas, avser ju breddning
av båda banorna. Innebörden av
förslaget är enligt utskottets uppfattning
den, att man vill ha fria händer
att förutsättningslöst pröva frågan om
vad som skall göras med de båda banorna
i fortsättningen, och därför vill man
upphäva det tidigare riksdagsbeslutet.
Det är därför klart att skrivningen innebär,
att man som en möjlig lösning
antyder att breddning av endera av dessa
banor kan visa sig vara befogad. Det
beslut som här föreslås betyder således
icke något ståndpunktstagande emot
breddning av endera av banorna. Det
finns också ett tänkbart alternativ, som
innebär breddning av någon de! av vardera
banan.

Herr Jonasson har ställt en fråga rörande
yrkandet i motionen I: 809. Han
frågar om det — enligt departementschefens
förslag och med hänsyn till utskottets
utlåtande — blir möjligt att bevilja
bidrag till en enskild järnvägs
drift och om detta i så fall kan ske utan
riksdagens hörande. På detta vill jag
svara att det är förenligt med de allmänna
principer, som är upptagna i
propositionen och tillstyrkta av utskottet,
att även enskild järnväg beredes ersättning
för förlustbringande trafik.
Däremot lär det väl knappast finnas anslag
som kan användas härför utan ett
nytt riksdagsbeslut i frågan. Om frågan
kommer upp — den har såvitt utskottet
har erfarit inte aktualiserats genom någon
framställning till Kungl. Maj:t —
bör väl detta föranleda en framställning
från Kungl. Maj:t om anslag. I så fall
fordras sålunda ett nytt beslut av riksdagen.
Vad utskottet velat uttrycka är
att ett sådant beslut inte strider mot
principerna för trafikpolitiken sådana
de här uppdragits. Det blir givetvis i
herr Jonassons fall en prövning huruvida
persontrafiken med järnvägen el -

Onsdagen den 11 december 1983

Nr 36

ler persontrafiken med bussar kommer
att framstå som det mest ändamålsenliga
ur de synpunkter som man här skall
anlägga på dessa frågor.

Herr Schött var inne på frågan om
avgiftsbelagda trafikanläggningar och
yrkade, om jag uppfattade honom rätt,
bifall till herr Cassels reservation på
denna punkt. Jag tror att jag kan fatta
mig tämligen kort här. .lag är enig med
herr Schött om att det lyckligaste är att
problemet med Ölandsbron löses i ordinarie
ordning så att man får en avgiftsfri
bro. Tredje lagutskottet har tidigare
visat ett visst intresse för frågan om avgiftsbelagda
trafikanläggningar och begärt
en utredning därom, men det har
nu visat sig att de projekt, där man
verkligen har anledning att tro att avgiftsbelagda
anläggningar skulle vara
en lämplig utväg, har blivit färre och
färre. Om man bortser från öresundsbron
är nu knappast något projekt aktuellt,
där man kan tänka sig att en avgiftsbelagd
bro skall vara den lämpligaste
lösningen. Någon anledning att nu
ta ett initiativ i frågan har utskottet
därför inte funnit föreligga, men det är
givet att om det visar sig att frågan om
Ölandsbron inte går att lösa i den ordning
som man närmast har tänkt sig,
kan problemet aktualiseras på nytt.

Fru Wallentheim berörde här Storstockholmsproblemen
men hade inte
något yrkande utöver utskottets. Jag
kan i stort ansluta mig till hennes synpunkter
i frågan. Jag skulle bara vilja
tillägga ett par ord.

Ur rent allmänna synpunkter borde
det väl föreligga goda möjligheter att
här realisera den grundläggande tankegången,
att alla slag av trafik bör betala
sina egna kostnader, men i ett sådant
område som Storstockholm måste man
beakta att det föreligger ett så intimt
samband mellan olika grenar av trafikapparaten
att det nog blir nödvändigt
att se det hela i ett sammanhang. I det
avseendet bör man kanske speciellt beakta,
att den starka biltrafik som här förekommer
i realiteten erlägger mycket

Ang. den statliga trafikpolitiken
stora belopp — i form av vägtrafikskatt
och dylikt — som borde tas med i beräkningen
vid en realistisk uppskattning
av huruvida trafiken i detta område
är självbärande eller inte. Beträffande
de olika möjligheterna att lösa trafikfrågorna
bör vidare påpekas att situationen
i området är sådan, att det är
nödvändigt att något göres för att trafiken
skall fungera på ett tillfredsställande
sätt. Själva kostnadsfrågan kanske i
sådant avseende får komma i andra
hand.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets värderade
talesman har vänligt nog gett en förklaring
till den skrivning som utskottet
har beträffande Karlshamn—Vislandabanan
respektive Bredåkra—Tingsrydbanan.
Han säger klart och tydligt
att skrivningen skall tolkas så, att det i
den skall läggas in en antydan om att
trots att riksdagen nu beslutar om att
upphäva det tidigare beslutet om breddning
av de båda banorna, så kan man
ändå överväga att bredda den ena av
dem.

Jag förmodar att han lika väl som jag
därvid syftar på Karlshamn—Vislandabanan.
Jag noterar detta herr Alexandersons
uttalande med mycket stor tillfredsställelse
och knyter till det bara
den förhoppningen att hans uttalande
måtte observeras av SJ-ledningen och
statsrådet.

Jag nödgas, herr talman, ge mig in
på en liten polemik mot herr Alexanderson
i fråga om hans språkutredning.
Herr Alexanderson försöker sätta
likhetstecken mellan ordet »ändrad»
och ordet »hårdare». Jag är övertygad
om att det föreligger en mycket bestämd
distinktion här och att försöken
att få utskottets skrivning att stämma
med reservanternas ordval nog är dömda
att misslyckas. Med all respekt för
utskottets värderade talesman på den -

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Ang. den statliga trafikpolitiken
na punkt vilt jag säga att om vi menar
samma sak, hade det inte behövts så
stor självövervinnelse från utskottsmajoritetens
sida att acceptera det ordval
som reservanterna föreslagit. Att det
inte gick att förena dessa ståndpunkter
är i och för sig ett bevis på att man
menar olika saker.

Till sist, herr Alexanderson, vill jag
fråga: År detta yrkande om att Kalmarbanorna
skall överföras från linjegrupp
B till linjegrupp A så meningslöst? Här
står vi i begrepp att upphäva ett beslut
som riksdagen har fattat; det skulle
alltså innebära att riksdagen ändrade
mening mycket radikalt. Om jag inte
minns fel bär man ändrat mening på
åtskilliga punkter både i kommunikationsdepartementet
och i kungi. järnvägsstyrelsen
beträffande såväl järnvägsnedläggelser
som andra kommunikationsfrågor.
Om man nu bifaller reservanternas
yrkande, innebär det alltså
en inbjudan, en invit, en uppmaning
till kommunikationsdepartementet och
järnvägsstyrelsen att försöka vara mäktiga
den självövervinnelsen att ändra
mening även på denna punkt, och det
kan väl inte sägas meningslöst. Jag tycker
tvärtom; i varje fall från den synpunkt
som jag ser det hela är det ytterligt
meningsfullt. Där rör det sig —
jag vill gärna understryka det — om
sysselsättnings- och försörjningsmöjligheter,
inte för en enstaka kommun utan
för en hel landsända. Det är ju det som
bar varit grunden för våra resonemang
när vi har tagit ställning till frågan och
reserverat oss o. s. v. Vi kan inte, som
man har en viss benägenhet att göra i
järnvägsstyrelsen och kommunikationsdepartementet,
behandla det hela uteslutande
som en teknisk angelägenhet.
Det gäller ju levande människor.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag är tacksam gentemot
herr Alexanderson för det klarläggande
besked han lämnat i den fråga
som jag ställde. Han anger tydligt och

klart att principiella möjligheter nu
föreligger för bidrag även till enskild
järnväg. Jag är tacksam härför, och jag
tycker att därmed är det väsentliga
vunnet i detta fall.

Kvar står emellertid att ett nytt riksdagsbeslut
är nödvändigt i ett sådant
fall. För min del tycker jag, om man
ville ha fullständig likvärdighet mellan
olika kommunikationsgrenar med hänsyn
till olika kategorier som står som
trafikföretagare, att mitt förslag är betydligt
bättre. Jag föreslog att Kungl.
Maj:t skulle efter prövning i varje särskilt
fall, få lämna ersättning ur detta
anslag. Herr Alexanderson säger att
ingen framställning om bidrag bär
gjorts honom veterligt. Det kan kanske
vara riktigt, men förhandlingar har väl
ändå förts med regeringen om den
järnväg som jag nyss berörde.

Det väsentliga är väl ändå vunnet i
och med att bidrag kan utgå till enskild
järnväg. Vi får väl finna oss i
den extra procedur som detta kan medföra,
alltså att man på nytt får ta upp
frågan i riksdagen. Även om jag tycker
att mitt förslag på den punkten varit
åtskilligt bättre, skall jag ändå i detta
sammanhang inte ställa något yrkande.

Herr ALEXANDERSON (fp) kort genmäle: Herr

talman! Det var några ord som
jag ville säga till herr Berg.

Vad beträffar frågan om »ändrad»
respektive »hårdare» inställning så är
jag, som jag nämnde i mitt tidigare anförande,
av den uppfattningen att i den
mån det föreligger någon skillnad mellan
reservanterna och utskottsmajoriteten,
ligger denna skillnad i att reservanterna
inte bär vågat säga ut vad de
i själva verket menar.

Vad sedan beträffar gruppindelningen,
är det naturligtvis här en strid om
ord. Vad reservanterna åsyftar är att
riksdagen skall uttala som sin mening
att dessa banor inte nu skall nedläggas,
och det är väl också i samma anda som

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

utskottet har behandlat frågan; dess
uttalande får ses som ett svar på denna
frågeställning. Gruppindelningen är en
arbetsmetod som har tillämpats inom
trafikutredningen och inom statens
järnvägar. Däremot är den väl inte någonting
som riksdagen rimligen kan
besluta om och har heller inte någon
relevans för den fortsatta behandlingen
av dessa ärenden.

Vad själva nedläggningsbeslutet angår
poängterade jag, att frågan ligger
under Kungl. Maj:ts prövning och att
riksdagen inte har tillgång till det material
som erfordras för frågans bedömning.
Sådana frågor har för övrigt alltid
prövats av Kungl. Maj:t. Det gäller
huruvida koncessionsvillkoren fortfarande
skall gälla med den trafikeringsplikt
som de innebär, eller om vederbörande
innehavare av järnväg skall
befrias från den skyldigheten.

Herr BERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Bara ett par ord till
herr Alexanderson! Det kan ju vara så
att det är utskottet som inte vill säga
ut vad man innerst inne menar, när det
gäller den här lilla språkstriden.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! De flesta har ju uttalat
sin oreserverade anslutning till de principiella
riktlinjerna för den här trafikpolitiska
reformen. Till bilden hör dessutom
att man från olika delar av landet
uttryckt sin stora oro över de konsekvenser
som detta förslag kan få, och
det är kanske inte så underligt, eftersom
förslaget berör de olika bygderna
på ett tämligen närgånget sätt.

I motion nr 802 i första kammaren
och nr 969 i andra kammaren har yrkats
avslag på Kungl. Maj :ts förslag om
upphävande av beslutet vid 1946 års
riksdag om breddning till normalspår
av linjerna Karlshamn—Vislanda och
Bredåkra—Växjö. Jag har för min del
undertecknat den motionen, men jag

Ang. den statliga trafikpolitiken
har inte vid utskottsbehandlingen anfört
någon reservation på denna punkt.
Anledningen därtill är de uppgifter jag
erhållit angående dessa linjers lönsamhet
utöver vad som upplysts i propositionen.

Av propositionen framgår att persontrafiken
på dessa linjenät under åren
1951—1961 minskat med 56 procent,
paket- och ilstyckegodstrafiken med
omkring en tredjedel, fraktstyckegodset
med 58 procent och vagnslastgodset med
60 procent. Det har vidare angivits i
propositionen att järnvägsstyrelsen
hemställt om tillstånd att få nedlägga
persontrafiken på linjerna Växjö—
Tingsryd och Norraryd—Kvarnamåla
samt att få helt nedlägga driften på linjen
Tingsryd—Bredåkra. Den framställningen
gjordes efter samråd med bl. a.
arbetsmarknadsstyrelsen och näringslivets
trafikdelegation. Allt detta framgår
av propositionen, men härutöver kan
följande nämnas.

I SJ:s beräkning angående kostnaderna
för ersättning av driften på trafiksvaga
bandelar upptas det totala underskottet
till 238 miljoner kronor per år
och underskottet för de här berörda linjerna
till över 6 miljoner kronor. Godstrafiken
på de här bandelarna är mycket
låg och kan ju inte på något sätt göra
driften lönsam — möjligen med ett
undantag, nämligen linjen Fridafors—
Karlshamn, där godset uppgår till 85
ton per vardag.

Nu har departementschefen inte ansett
sig kunna tillstyrka en breddning
av de båda här ifrågavarande linjerna,
och vad han menar därmed har varit
föremål för mycken diskussion. Jag tycker
att det — om man läser vad departementschefen
sagt — klart framgår vad
han menar därmed och att man behöver
inte sväva så mycket i tvivelsmål om
detta. Jag tycker att det är anledning
att citera departementschefens uttalande,
som återfinnes på s. 122 i propositionen.
Departementschefen säger: »I
likhet med trafikutredningen och järnvägsstyrelsen
anser jag mig inte kunna

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Ang. den statliga trafikpolitiken
tillstyrka breddning av båda de här
ifrågavarande järnvägslinjerna. Med
hänsyn härtill och då det trafikkomplex,
som det här gäller, bör få förutsättningslöst
lösas på grundval av de utredningar,
som hittills verkställts och
ytterligare erfordras, synes lämpligt att
riksdagens principbeslut om breddning
av ifrågavarande linjer nu uppbäves.
Frågan om den lämpliga anordningen
av trafiken i detta område torde, sedan
erforderliga kompletterande undersökningar
verkställts, få prövas och avgöras
av Kungl. Maj:t i vanlig ordning.»
Här vill man alltså ha frihet att helt
och hållet pröva hur trafiken skall anordnas
i denna landsdel. Eftersom trafikunderlagct
ser ut som det gör, är det
tänkbart att man finner motiverat att
bredda bara en handel. Det synes inte
alldeles omotiverat att tänka sig en sådan
utgång när det gäller bandelen
Karlshamn—Fridafors, där man har ett
betydligt bättre underlag än på de andra
bandelarna.

Här har diskuterats frågan om nedläggning
av andra järnvägar, och vi har,
som jag sade, hört röster från olika håll
här i landet, också när det gäller Stockholmsområdet,
där man anfört en del
synpunkter, och man har på respektive
håll velat visa för kammaren konsekvenserna
för de landsändar man representerar.
Naturligtvis blir det konsekvenser
på olika håll när man lägger
ned en järnväg, var det än kan vara.
Men jag vill understryka att jag är helt
ense med herr Alexanderson när han
säger, att vi inte har någon anledning
här i riksdagen att ändra vår allmänna
inställning, då vi går över till att med
en kollektivbiljett betala de bandelar
som inte bär sig, men där vi ändå ur
lokaliserings- eller servicesynpunkt vill
upprätthålla driften. Jag vill peka på
vad riksdagen tidigare har sagt. Det
framgår i utskottets utlåtande på s. 71:
»Enligt utskottets uppfattning utgör
nedläggningen av trafiksvaga bandelar
en naturlig anpassning till de förändra -

de förhållanden på transportmarknaden
som inträtt bl. a. till följd av bilismens
expansion. Riksdagen har också tidigare
(SU B 6/58) funnit att rationaliseringsverksamheten
inom SJ, omfattande
bl. a. nedläggning helt eller delvis
av trafiksvaga bandelar, bör bedrivas
med kraft. Riksdagen uttalade därvid
bl. a. att vissa inskränkningar i järnvägsdriften
i framtiden liksom dittills
utgjorde ett led i en av den allmänna
utvecklingen framtvingad omdaningsprocess,
vars förhindrande eller uppskjutande
riksdagen icke var beredd att
ta de ekonomiska konsekvenserna av.
Utskottet vill framhålla att ett beslut av
statsmakterna om full ersättning till SJ
för driften av trafiksvaga bandelar
självfallet inte skall medföra en ändrad
inställning från statsmakternas sida i
fråga om nedläggning av trafiksvaga
bandelar.»

Det var den uppfattning riksdagen år
1958 då gav till känna, och den har vi
understrukit vid många tillfällen senare.

Herr Berg talade om att man kan
ändra uppfattning, och det är alldeles
riktigt. Men så sent som i förra veckan
diskuterade vi frågan om vissa trafiksvaga
bandelar, och vid det tillfället underströk
vi kraftigt att vi intog precis
samma hållning som i det yttrande från
år 1958, som jag nyss citerade. Jag tycker
det är för tidigt att redan efter någon
vecka ändra på den uppfattningen.

Jag vill dock samtidigt påpeka att
vid det tillfället i förra veckan underströk
utskottet — och det anslöt sig
riksdagen till — att man inte fick se
denna fråga enbart ur rent järnvägsekonomiska
synpunkter. Den måste också
bedömas ur sociala, kulturella och
näringspolitiska aspekter. Om en nedläggning
bedömdes som ofrånkomlig
måste tillses att trafikförsörjningen likväl
ordnades på ett tillfredsställande
sätt. Vidare underströk man vilken
djupt ingripande åtgärd en nedläggning
innebar för berörda bygder och mena -

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

de att den därför inte borde ske utan
tungt vägande skäl. Detta vill jag kraftigt
understryka. Jag förstår också vilken
betydelse det kan ha för bygder,
när man lägger ned järnvägar. Å andra
sidan anser jag, att riksdagen icke nu
bör inta någon ändrad inställning.

Om man i stället vill skriva, som herr
Larsson vill — herr Larsson är ju reservant
— att vi inte skall inta en hårdare
inställning, måste man ju om man
menar någonting med det mena, att vi
bör inta en mjukare inställning till dessa
frågor. Och detta kan jag som jag
nyss nämnde, inte anse motiverat i anledning
av denna trafikproposition.

.lag skall inte gå närmare in på de
antydningar, som här har gjorts, om att
järnvägsstyrelsen medvetet driver en
trafikeringspolitik som avser att underminera
underlaget för de järnvägar man
vill lägga ned. Jag för min del har svårt
att tro att det ligger så mycket i detta.
Jag föreställer mig att ett affärsdrivande
verk har ungefär samma ambitioner
som ett privat företag och vill försöka
behålla en så stor omfattning som möjligt
i sin verksamhet. Samtidigt vill
man också utnyttja alla möjligheter att
driva sin verksamhet rationellt. Jag kan
inte föreställa mig att järnvägsstyrelsen
skulle inta någon annan hållning.

Jag vill i det sammanhanget också
understryka att riksdagen vid flera tillfällen
har sagt ifrån, att statens järnvägar
måste se till att rationalisera sin
verksamhet, så att driften blir lönsam.
Det har också överrevisorerna för statens
järnvägar understrukit vid flera
tillfällen.

Eftersom jag nästan helt har förekommits
här av herr Alexanderson, har
jag endast velat komma med några kompletteringar
till hans anförande. Jag
har velat motivera varför jag inte fullföljt
min inställning, när jag undertecknade
den motion jag nämnde, genom
att reserva mig i det sammansatta utskott
som har behandlat denna fråga.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Ang. den statliga trafikpolitiken

Herr LAGER (k):

Herr talman! Deltagarna i denna diskussion
har ju ganska allmänt uttryckt
sin tillfredsställelse över att det nu har
kommit en trafikplan på bordet med vilken
man kan arbeta under en längre
tid framöver. Det andra karakteristiska
draget i debatten är att de allra flesta
har behandlat vissa lokala problem,
och det är väl i och för sig ganska naturligt
när det gäller denna sak. Jag
skall inte bryta emot det allmänna
mönstret. Jag tycker att den proposition
som kommit på riksdagens bord
och som vi nu skall ta ställning till likaväl
som de förberedande utredningarna
är ett mycket omfattande och aktningsvärt
arbete. Den är ett försök att
utforma allmänna riktlinjer för den
statliga trafikpolitiken och en del konkreta
förslag till ändringar i trafikförordningen.
Bland denna senare grupp
av förslag gläder jag mig alldeles särskilt
åt att regering och riksdag nu
tycks vara djärva nog att avskaffa det
gamla förbudet för en bilägare att skjutsa
sina arbetskolleger till och från arbetsplatsen
för så vitt han inte ensam
stod för kostnaden. Denna anpassning
till den moderna tiden tycker jag är
mycket tillfredsställande.

Jag vill emellertid göra en anmärkning
till förslagen. Det är gott att propositionen
och utskottet i vissa fall ser
på trafikfrågorna som sociala frågor,
men jag tycker att man är alltför tveksam
när det gäller att gå över från det
gamla betraktelsesättet till ett nytt socialt
betraktelsesätt. Enligt det gamla
sättet att se på saken, och det lever ju
till stor del kvar ännu, skall järnvägstrafiken
drivas efter sådana rent affärsmässiga
principer att s. k. ekonomiskt
bärkraftiga trafikleder skall hållas
i gång, och de andra skall läggas
ned. Nyorienteringen ligger väl däri att
man nu skall hålla i gång vissa trafikmedel
och att staten förpliktar sig att
köpa en, som det heter, kollektivbiljett
för ungefär 200 miljoner kronor. Bakom
detta förslag ligger väl inte bara

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Ang. den statliga trafikpolitiken
militärernas krav och önskemål utan
också ett tillmötesgående av vissa allmänhetens
önskemål.

Jag nämnde militären. Kan den ha
något inflytande på trafikmedlens funktioner?
Jag har en känsla av att så är
fallet. Jag vill gärna ställa en fråga, eftersom
jag ser att herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
är närvarande. I en ämbetsskrivelse
i våras från kungl. järnvägsstyrelsen
till riksdagens statsutskott, som återges
i statsutskottets utlåtande nr 200, heter
det på tal om investeringsstoppet i
Stockholmsområdet att det får gälla till
dess att de kommuner som berörs beslutar
sig för att bestrida förlusterna
och att detsamma gäller frågan om försvarsarbeten.
Vidare sägs det: »Vissa
sådana försvarsarbeten har hittills bekostats
av statens järnvägar.» Nu undrar
jag hur stora summor det rör sig
om här, ty försvarskostnaderna skrivs
i allmänhet på fjärde huvudtiteln och
inte på kommunikationsdepartementets
huvudtitel. Om statens järnvägar driver
sin förortstrafik med underskott och
använde detta som motivering för att
stoppa investeringarna, är det ju egendomligt
att man tar av de sparsamma
medel som SJ har att disponera för detta
område till försvarsarbeten som rätteligen
borde bekostas någon annanstans.

Nu skall vi använda statsmedel för att
hjälpa människor i vissa glesbygder till
en någorlunda hyfsad trafikservice, men
varför kan man inte då också använda
statsmedel för att hjälpa medborgare i
andra områden till en likaså hyfsad trafikservice?
Faktum är ju, något som redan
mycket elegant påpekats av fru Wallentheim,
att det inte endast är glesbygdernas
befolkning som har det svårt ur
trafiksynpunkt, också storstadsregioner
har det. Problemen är annorlunda än i
glesbygderna, men de är därför inte
mindre kännbara.

Om jag som exempel tar den mycket
starkt expanderande region som vi i
dagligt tal kallar Storstockholm, så skall

vi finna att trafikfrågorna i denna region
tillhör de större och mera svårbemästrade.
Så som denna region har
byggts ut har väldiga trafikproblem skapats
för invånarna. Jag vill inte påstå
att denna utbyggnad av regionen har
varit den allra bästa. Tvärtom har det
nog felbyggts i ganska väsentlig grad,
vilket ytterligare försvårar en lösning
av trafikproblemen, men den saken hör
inte hit. Restiderna för Stockholmsbefolkningen
mellan hem och arbetsplatser
avkortar för många fritiden med flera
timmar om dagen. Trängseln i överfyllda
bussar och spårvagnar sliter på
nerverna. Väntetiderna vid övergångspunkterna
är dödtid, och resekostnaderna
är mycket höga på sina håll. Privatbilismen
kan inte lika lätt i storstadsregionen
komplettera eller ersätta
kollektivtrafiken som i de glesbyggda
områdena. Gator, broar och andra trafikleder
är inte byggda för och förmår
inte svälja hela den anhopning av biltrafik
som förekommer i rusningstid.
Erfarenheten visar, som också fru Wallentheim
påpekade, att den spårbundna
trafiken och inte minst tågtrafiken är
ett gott trafikmedel. Den spårbundna
trafiken kan mycket bekvämt kompletteras
med matarbusslinjer, där sådana
behövs. Storstockholmsregionen är i alla
riktningar genomkorsad av järnvägar.
Visserligen behöver Roslagsbanan breddas
till normal spårvidd för att passa
in i trafiksystemet, men detta kan väl
ändå inte vara en alltför kostsam affär.
Det naturliga vore enligt min uppfattning
att de statliga trafikföretagen med
befintliga järnvägar som stomme byggde
ut sin trafikapparat i stället för afl
sätta investeringsstopp, som väl måste
betyda en viss regress med tiden. Nu
gör man som sagt alldeles tvärtom. Investeringarna
upphör i Storstockholm
till dess att man har fått Storstockholms
kommuner att ikläda sig vissa ekonomiska
garantier för att täcka förlusterna
i ett företag, som de bara på en mycket
indirekt väg har något att säga till
om.

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

Jag skulle vilja ställa ytterligare en
fråga till herr statsrådet. Är beslutet om
investeringsstopp början till slutet på
statens järnvägars trafik i Storstockholmsområdet?
Om beslutet är det första
steget i den riktningen är situationen
naturligtvis mycket allvarlig.

Stockholms stad har under årens lopp
visat en helt annan principiell syn på
trafikproblemen. De styrande i Stadshuset
ser trafiken som en allmän angelägenhet,
värd samma uppmärksamhet
och omsorg som befolkningens försörjning
med vatten, elektricitet och andra
nödvändiga varor och tjänster. Stockholms
stad driver ett omfattande trafikföretag,
SS, och tar medvetet och lugnt
en förlust på detta trafikföretag på i
runt tal 40 miljoner kronor om året. Genom
den politiken får alla skattebetalare
vara med att bära kostnaderna för att
staden skall kunna fungera något så när
hyggligt. Det statliga sättet att se på trafiken
i detta område är ett helt annat,
och jag tror inte att det är så bra. Jag
undrar om inte Stockholms stad har en
väsentligt sundare syn på saken än vad
de statliga organen och myndigheterna
har.

Jag skall, herr talman, här inte framställa
något förslag •— det får jag väl
vänta med till efter den 10 januari nästa
år. Jag tillåter mig dock att ge ett förhandstips
till de olika utredningar och
den utrednings- och förhandlingsman,
som jag inte vet om man ännu tillsatt
men som det ju är avsikten att tillsätta,
vilket i och för sig är ett gott initiativ.
Jag tror att den första förutsättningen
för att det skall bli någon ordning och
reda i Storstockholms trafik är att de
olika trafikföretagen sammanslås under
en enhetlig ledning med samordnade
tidtabeller och taxor. Det måste vara
irrationellt — jag vet att tanken har diskuterats
i olika sammanhang och fortfarande
är föremål för diskussion — att
tre storföretag och ett halvt dussin småföretag
skall härska över var sin del av
trafikapparaten. De tre storföretagen är
Stockholms spårvägar, statens järnvä 7

Första kammarens protokoll 1963. Nr 36

Ang. den statliga trafikpolitiken

gar och bankhuset Wallenberg. Är tiden
ändå inte inne för att statens järnvägar
helt enkelt löser in Wallenbergsföretagen
och etablerar samverkan med
Stockholms stad och med de berörda
kommunerna i Storstockholmsräjongen,
som är intresserade av att trafiken fungerar,
och på detta sätt försöker åstadkomma
en vettig lösning? Det kan ju
sägas att denna sak är föremål för utredningar,
och man tror kanske att jag
föreslår att det skall bli ytterligare en
utredning. Problemet har som sagt redan
varit föremål för utredning under
många Herrans år. Ett otal utredningar
av olika slag har sysslat med än den ena
och än den andra detaljen. Vad som här
saknas är inte utredningsmaterial utan
ett djärvare politiskt grepp på hela denna
fråga.

Med dessa ord, herr talman, har jag
velat ge uttryck för mitt instämmande i
de båda reservationerna c och d av herr
Larsson, eftersom de bättre än utskottets
skrivning tillgodoser ett par konkreta
förslag som vi framfört i de likalydande
motionerna I: 812 och II: 983.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Rent allmänt vill jag säga
att det förslag som nu skall antas av
riksdagen utgör ett grepp på ämnet som
inger förhoppningar. Det är verkligen
glädjande att ett sådant förslag kunnat
framläggas. Jag ber att få tacka kommunikationsministern
för hans djärva
grepp på detta ämne.

Trots detta måste jag dock vid en
punkt sätta ett frågetecken i kanten och
efterlysa konsekvensen i resonemanget.

1953 års trafikutredning föreslog att
i första etappen skulle även transporter
av skogsbrukets produkter släppas fria.
Det har kommunikationsministern inte
vågat föreslå, och inte heller utskottet.
Man föreslår i stället en successiv avveckling.
I första etappen sker faktiskt
inte särskilt mycket. Jag frågar mig om
man inte hade kunnat gå så långt att
man åtminstone hade släppt traktor -

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Ang. den statliga trafikpolitiken

transporterna helt fria. Varför skall det
finnas en gräns vid 15 km? I fråga om
dessa transporter finns det ju faktiskt
en trafikekonomisk gräns, som sätter
sig ganska bra själv. Det är inte ekonomiskt
rimligt att köra skogsprodukter
med traktorsläp långa sträckor. Men det
kan mycket väl hända att man ibland
måste köra både 16 och 17 km därför
att en omlastning skulle fördyra transporten.
Varför skall vi ha kvar en gräns
vid 15 km? Lastbilstrafiken har ju
släppts helt fri när det gäller de mindre
lastbilarna under 3 500 kilograms maximilast.
Det hade då, anser jag, varit fullt
konsekvent att inte ha kvar någon gräns
vid 15 km när det gäller traktortransporter.
Den erforderliga gränsen sätter
sig själv, som jag redan sagt, på grund
av de ekonomiska lagar som gör sig gällande.

Herr talman! Som tillägg till denna
lilla anmärkning, som jag dock anser
vara ganska väsentlig, ber jag att få passa
på tillfället att yrka bifall till reservationerna
c och d.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Liksom så många andra
kan även jag uttala tillfredsställelse
över att det har lagts fram ett förslag
om trafikpolitiken av sådan bredd som
den här propositionen har.

Att jag begärt ordet beror på att jag
tillsammans med några andra ledamöter
har väckt en motion, 1:813, framförd
i andra kammaren av herr Bohman,
11:975. Denna motion har i viss
mån beaktats i utskottets skrivning och
i viss del avstyrkts.

Den som till äventyrs har tagit del av
motionen har naturligtvis förstått att
den tillkommit på grund av farhågor
som vi har hyst för att de riktlinjer för
trafikpolitiken som nu fastställs skall
utformas på ett sådant sätt, att de verkar
diskriminerande på den reguljära
civila luftfarten i landet. Dessa farhågor
har efter förra onsdagens interpellationsdebatt
om inrikesflyget sanner -

ligen inte blivit mindre. Den attityd
som kommunikationsministern då intog
gentemot inrikesflyget genom att
tala om hur dyrt detta kommunikationsmedel
måste förbli och hänvisa till att
inrikesflyget nu subventioneras med 20
kronor per tur och returbiljett eller
sammanlagt drygt 6 miljoner kronor
står i kontrast till hans beredvillighet
åt öka SJ:s redan nu betydande subventioner
till 200 miljoner kronor.

Nu är inrikesflygets kostnadsbelastning
under utredning, och jag är medveten
om att statsrådet i propositionen
har förklarat att skillnaderna i olika
trafikmedels kostnadsbelastning på det
allmänna bör beaktas i den utredning
som pågår om inrikesflyget. Jag skall
därför inte här ta upp någon jämförande
debatt om de statliga subventionerna
till det ena eller andra samfärdsmedlet,
men låt mig dock, herr talman,
till protokollet ställa en fråga för begrundande
av dem som skall beakta
nyssnämnda olikhet i subventioner:
Om det ur kulturell och företagsekonomisk
synpunkt anses motiverat att
upprätthålla järnvägstrafik i olika delar
av landet, exempelvis Värmland och
Jämtland, vad är det då för skillnad ur
kulturell och företagsekonomisk synpunkt
att /upprätthålla reguljär flygtrafik
exempelvis till Jämtland och Gotland? Jag

tror, herr talman, att det finns
starka skäl för .att samhället hjälper
till med upprätthållande av järnvägstrafik
på vissa sträckor. Däremot är jag
orolig för att man skall spika regler
som ger en framtida snedvridning av
trafikutvecklingen. Och i denna utveckling
spelar flyget en utomordentligt
stor roll.

Vi behöver bara se litet på hur det
ser ut i Amerika för att få klart för oss
vilken enormt snabb utbredning flyget
kan få. I Förenta staterna har inrikesflyget
expanderat på såväl långa som
relativt korta sträckor i en omfattning
som måste betecknas som enorm. Billiga
priser, ett utvecklat trafiknät och

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

täta turer har gjort inrikesflyget till
ett trafikmedel för hela folket från att
för inte så länge sedan ha varit förbehållet
bara de välsituerade. Det är min
absoluta uppfattning att luftfartens expansion
med största sannolikhet kommer
att prägla kommunikationsväsendets
utveckling också i vårt land i än
större utsträckning än som hittills har
skett.

Nu har utskottet för sin del understrukit
vissa av de synpunkter som har
anförts i vår motion, bl. a. att den
snabba utvecklingen på trafikfältet nödvändiggör
att trafikpolitikens planläggning
sker med ett betydande mått av
flexibilitet. Utskottet tror att motionärernas
yrkande om ständigt förnyade
prognoser för kommunikationsmedlen
kommer att tillgodoses genom vissa uttalanden
av departementschefen om en
bättre samordning än hittills av investeringarna
inom de olika trafikgrenarna.
Likaså skulle därigenom vårt yrkande
om en sammanvägning av olika
transportmedels framtida behov bli tillgodosett.
Jag är inte lika säker på detta
som utskottet men får väl tills vidare
hoppas att utskottets accentuering av
saken har verkan.

Däremot föreligger det en klar motsättning
mellan utskottet och motionärerna
beträffande den ersättning som
skall utgå till SJ vid driften av icke
lönsamma bandelar. I våra motioner
föreslås att statens ersättning till SJ i
sådana fall skall avse särkostnader. Vi
menar därmed sådana kostnader som
bortfaller då trafiken läggs ned. Utskottet
däremot anser, att full ersättning
skall utgå till SJ för de kostnader
som ,orsakas företaget i samband med
driften av trafiksvaga järnvägslinjer.
Enligt den definition som sedan görs i
utskottets utlåtande, skulle ersättningen
avse såväl de särkostnadér motionärerna
talat om — alltså kostnader direkt
hänförliga till ifrågavarande handel ■—
som den på järnvägslinjen belöpande
delen av de med järnvägsnätet i övrigt
gemensamma kostnaderna.

Ang. den statliga trafikpolitiken

Ett väsentligt krav på trafikpolitiken
är ju att konkurrens på lika villkor får
råda mellan olika kommunikationsmedel.
Därför bör den skäliga ersättning
som skall lämnas inte avse mer än
täckningen av särkostnader för just de
trafiksvaga bandelar det är fråga om.
Jag tror att denna sak har ganska stor
betydelse. Därest den »kollektivbiljett»
som propositionen talar om blir större
än som på strikt sakliga grunder är
motiverat enligt den särkostnadsprincip
jag nyss åberopade, stärks ju järnvägens
konkurrenskraft på de trafikstarka
bandelarna ännu mera. SJ kommer
i sådant fall i ett oförtjänt överläge
gentemot konkurrerande trafikmedel
i både landsvägs- och lufttrafik,
medan dessa senare trafikmedel kommer
i ett motsvarande underläge. »Dimensioneringen
av bidraget kan därjämte»,
säger vi i vår motion, »vara
ägnad att minska SJ:s intresse av driftrationalisering.
»

När jag nu ser att kommunikationsministern
har kommit in i kammaren,
tillåter jag mig erinra om den debatt vi
hade förra onsdagen, som delvis rörde
de frågor jag här talat om. Kommunikationsministern
yttrade då att jag i år
hade väckt en motion som jag inte ens
yrkat bifall till. Den uppgiften var inte
riktig. Jag har lagt märke till att kommunikationsministern
på denna punkt
korrigerat sitt anförande i protokollet.
Visserligen kom en replik av mig att på
det sättet »hänga i luften», men jag har
ändå underlåtit att göra anmärkning
vid gårdagens protokollsjustering i
kammaren.

För att emellertid kommunikationsministern
inte skall få chansen att på
nytt beskylla mig för att inte yrka bifall
till en av mig väckt motion i detta
sammanhang ber jag, herr talman, att
nu få framställa följande yrkande: att
riksdagen med avslag på utskottets förslag
under punkt A V måtte godkänna
det i motionerna 1:813 och 11:975
under punkten 2 i dessa motioner framställda
yrkandet. Det innehåller, att

100 Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Ang. den statliga trafikpolitiken
riksdagen måtte »uttala att de kostnader
som staten skall ersätta statens
järnvägar med vid driften av icke lönsamma
bandelar skall avse särkostnader,
d. v. s. sådana kostnader som bortfaller
då trafiken där läggs ned».

Herr ALEXANDERSON (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Skillnaden mellan utskottets
och herr Lundströms tolkning
när det gäller särkostnader beror kanske
mest på att vi inte ger begreppet
alldeles samma innebörd. Inom järnvägsstyrelsen
skiljer man, såsom herr
Lundström riktigt angav, vid bedömningen
mellan särkostnader — sådana
kostnader som hänför sig till just den
speciella bandelen — och gemensamma
kostnader som är mer eller mindre
noggrant beräknade men som också
hänför sig till den trafik det är fråga
om att lägga ned. I utskottet upplystes
bl. a. att en stor del av dessa gemensamma
kostnader, bortåt hälften, hänför
sig till de gemensamma grenstationerna,
där man har gemensam personal
och delvis andra gemensamma kostnader,
vilka givetvis får fördelas på den
trafik som går över stationen.

Utskottets ståndpunktstagande innebär
väl sålunda i princip detsamma
som yrkandet i motionen, nämligen att
ersättningen skall avse de kostnader
som bortfaller om trafiken läggs ned.
Det är emellertid klart att beräkningen
av sådana kostnader kan bli ett besvärligt
kapitel. Det är lättare att beräkna
de särkostnader som hänför sig direkt
till den ifrågavarande bandelen än de
gemensamma kostnaderna — beträffande
dem tvingas man alltid att göra
en i någon mån godtycklig uppskattning.
Men principiellt tror jag att utskottet
och herr Lundström står på
samma ståndpunkt.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Utskottet har på s. 62 i
sitt utlåtande skrivit, beträffande målet
för trafikpolitiken: »I den mån det

inte med kravet på kostnadstäckning
går att lämna en viss bygd den trafikservice
som från samhällets synpunkt
är rimlig, bör ersättning till trafikföretaget
utgå av allmänna medel.»

Uttrycket »en viss bygd» har i debatten
återspeglats på det sättet, att företrädare
för olika bygder framfört synnerligen
speciella synpunkter på den
eller den bygdens problem. I det avseendet
kommer jag delvis att göra mig
skyldig till en upprepning, herr talman,
men jag har ändå inte velat underlåta
att ge också min syn på de problem
som här tidigare berörts bl. a. av herrar
Nils Theodor Larsson och Lars
Schött.

Innan jag går in på den frågan vill
jag emellertid något kommentera de
synpunkter på storstadstrafiken i Stockholm,
som anförts av bl. a. fru Wallentheim.
Jag lade märke till hennes
farhågor för att den övergång från
spårbunden trafik till annan trafik, som
nu äger rum och som sannolikt kommer
att äga rum i än större utsträckning,
medför betydande risker i fråga
om luftföroreningar. Det finns väl anledning
att ta rätt allvarligt på dessa
problem, även om de ligger utanför vårt
resonemang här i dag. Emellertid måste
det av en landsbygdsrepresentant sägas
ut, att visst skall vi gemensamt lösa
problemen, både här i Storstockholm
och ute i landets olika delar, men nog
förefaller det många hitresande landsortsbor
orimligt att man i så hög grad
utnyttjar trafikmedel, som är bundna
till gatorna, då det borde vara möjligt
att i stället ytterligare öka den spårbundna
trafiken. Jag skulle alltså på
den punkten gärna vilja instämma i fru
Wallentheims synpunkter. Jag har observerat
hur man under trafikrusningen
i köerna fördriver tiden med att lösa
korsord samtidigt som man kör fram
när trafiken rör på sig mellan stoppen.
Jag beundrar nerverna hos de bilförare
som har sådan sysselsättning,
men jag tycker samtidigt att det är föga
väl använd tid.

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

101

I en motion i denna kammare, nr
816, som gäller Gotlandstrafiken, framhålles
att denna trafik bör ges ett sådant
stöd, att kostnaderna för gods- och
personbefordran mellan Gotland och
fastlandet blir i huvudsak lika med
kostnaderna för transport per järnväg
med motsvarande trafikstandard på
sträckor av samma längd. Jag är som
företrädare för valkretsen Gotlands
och Kalmar län mycket till freds med
att utskottet har varit så positivt till
denna motion, och jag ber livligt att
få understryka de synpunkter som utskottet
har anfört beträffande nödvändigheten
av en utredning kring dessa
problem. Jag vill instämma i de tidigare
uttalade förhoppningarna, att en
sådan utredning måtte komma till stånd
utan dröjsmål och att resultaten av utredningen
kommer att återspegla tillbörlig
rättvisa för Gotlands vidkommande.

Vad som i detta avseende gäller Gotland
gäller också i mycket hög grad den
andra stora ön, Öland. När det gäller
Öland kan man lämpligast uppnå detta
resultat genom att så snabbt som möjligt
få till stånd ett brobygge. Jag vill
understryka vad som här redan har
sagts, att det självfallet är mera angeläget
att få en bro, som icke tarvar avgiftsbetalning,
än att tvingas tillskapa
en bro med avgiftsbeläggning. Jag vill
i detta sammanhang endast uttala den
förhoppningen — den omfattas inte
bara av befolkningen i Kalmar län utan
jag tror även av befolkningen i hela
landet — att det icke kommer att dröja
alltför länge innan det blir möjligt
att sätta i gång detta brobygge.

Det järnvägsresonemang som berör
Kalmar län och som här har förts vill
jag till alla delar instämma i, men jag
vill utöver vad som har sagts angående
behovet av en hela länet genomgående
järnvägsförbindelse understryka att det
också är nödvändigt att bibehålla och
förbättra järnvägstrafiken mellan Hultsfred
och Västervik, eftersom det an -

Ang. den statliga trafikpolitiken
nars inte går att skapa en sådan genomgående
järnvägsförbindelse.

Till sist finner jag det mycket angeläget
att framhålla nödvändigheten av
att det i de länsdelar, som blir berörda
av en kommande nedläggning av järnvägar,
åstadkommes motsvarande förbättringar
i fråga om landsvägstrafiken,
och det kan, såsom jag bedömer saken,
icke ske utan att väsentligt ökade väganslag
ställs till förfogande.

Medan kommunikationsministern är
närvarande i kammaren vill jag livligt
understryka vad som tidigare här har
sagts angående den roll som förbättrade
kommunikationer spelar för näringslivet
i en landsända som sydöstra Sverige,
vilken enligt tillgängliga uppgifter
— som är ovedersägliga — genomgår
en icke lycklig utveckling, till stora
delar förorsakad av de bristande och
bristfälliga kommunikationsförhållandena.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
får instämma i det bifallsyrkande
som tidigare har ställts beträffande
reservationerna c och d.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Med risk för att upprepa
vad några talare redan har sagt
vill jag ändå kort vidröra den mycket
omdebatterade frågan om upphävande
av ett tidigare riksdagsbeslut
angående breddning av linjerna Karlshamn—Vislanda
och Bredåkra—Växjö.
Jag kan mycket väl förstå att man i nuvarande
trafikläge är betänksam inför
att bredda båda dessa linjer. Tanken
på att utdöma båda trafiklederna har
emellertid — och det är ju förståeligt
—• framkallat en betydande oro inom
dessa områden.

Järnvägsförbindelsen från Karlshamn
till Vislanda över Växjö är nämligen ur
näringspolitisk synpunkt mycket betydelsefull
för dessa orter. Då man nu
på senare år har planerat och fått till
stånd en viss utbyggnad av industrien,

102

Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Ang. den statliga trafikpolitiken
så har beslutet om breddning utgjort
en stimulerande faktor. Bifalles utskottets
förslag, släcker man de förhoppningar
som varit knutna härtill, och
det uppstår risk för stagnation. Att dessa
linjer, såsom utskottet nämner, inte
för närvarande uppvisar tillfredsställande
resultat ekonomiskt sett, beror
till inte ringa del på det förhållandet,
att banorna inte har tillräckliga och
moderna resurser och inte motsvarar
de krav som ställes på moderna järnvägar.
En dåligt utrustad järnväg förlamar
näringslivet och bidrar till allt
mindre och mindre trafik. Å andra sidan
föder en effektiv järnväg företagsamhet
och ökar därmed trafikbehovet.
Det är också självklart, att när en järnväg
inte har normalspår, avstänges den
från trafik från anslutna banor med
normalspår. En smalspårig järnväg
måste därför i regel uppnå otillfredsställande
resultat.

Flera talare har framhållit hur man
ser på dessa problem i Blekinge. För
stora delar av Kronobergs län är Karlshamn
den mest naturliga hamnen för
godstransport. Den betydande ökningen
av hamnens kapacitet och inte minst
den planerade utbyggnaden till en av
Europas djupaste hamnar motiverar en
normalspårig direkt förbindelse med
det övriga stambanenätet norrut. Den
planerade utbyggnaden av hamnen har
blivit känd efter det att utredningens
betänkande kom till och efter det att
propositionen skrevs.

Både i propositionen och i utskottets
utlåtande nämnes, att det trafikkomplex
det här gäller bör få förutsättningslöst
lösas på grundval av de utredningar
som hittills verkställts och
ytterligare erfordras. Där skymtar således
behovet av nya klarlägganden, innan
man kan ta slutlig ställning. Detta
är nog alldeles riktigt.

Likaså har utskottets talesman här i
dag givit en sådan tolkning av propositionen
och utskottets skrivning, att
man kan tänka sig en breddning i framtiden
av cn av linjerna eller delar där -

av. I det läget måste man fråga sig, varför
man nu skall fatta beslut i negativ
riktning. Det medför såvitt jag kan förstå
ingen skada, om man väntar med
att ta ställning till dess klarhet vunnits
och man kan ta ett samlat grepp i berörda
fråga. Jag vill uttala den förhoppningen,
att de myndigheter som
kommer att följa denna frågas handläggning,
beaktar alla de synpunkter
som här har framförts från denna
landsända, där förbättrade kommunikationer
är nödvändiga för att näringslivet
skall fungera.

Jag vill också vidröra en synpunkt
som är omnämnd i motionerna I: 815
och II: 980. 1953 års trafikutredning
begärde i sitt första betänkande, att
från och med den första reformetappen
vissa i skogsbruket med lastbil utförda
transporter skulle undantas från
behovsprövning. Av remissinstanserna
uttalade sig 40 för och 13 mot det förslaget.
I sitt tredje betänkande bibehöll
trafikutredningen sitt tidigare krav på
behovsprövningens slopande i detta fall
och föreslog att den tidigare förordade
regionala och lokala begränsningen
inte skulle upprätthållas. Inom trafikutredningen
fanns vissa reservationer
mot utredningens slutgiltiga förslag. I
propositionen har utredningens förslag
på denna punkt emellertid frångåtts.
Departementschefen anför, att det ökade
behovet av moderna lastfordon som
gör sig gällande vid den pågående rationaliseringen
inom skogsbruket kan
tillgodoses genom den föreslagna mindre
restriktiva tillståndsgivningen.

Vi som undertecknat motionen kan
inte ansluta oss till detta och det av
flera skäl. Det är önskvärt att liberaliseringen
sker parallellt vid skogstransport
med traktortåg och lastbil, så att
regleringen inte påverkar valet av transportmedel.
Det är också angeläget att
skogsbruket, som är en av våra viktigaste
näringsgrenar, får möjlighet att
genomföra sina transporter på det sätt
som det finner mest rationellt. Den
ökade konkurrensen och angelägenhe -

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

103

ten av att utnyttja våra skogstillgångar
på det mest ändamålsenliga sättet kommer
att ställa ytterligare krav på transportapparatens
rationella användning.

De farhågor departementschefen anfört
som skäl för den kvarvarande behovsprövningen
i fråga om dessa körslor,
kan vi inte heller dela. Det förefaller
således inte sannolikt att bilar
för skogsbruket kommer att användas
för godsbefordran i fjärrtrafik. Endast
stora fordon kan komma i fråga, och
dessa är till skillnad från de mindre
lastbilarna oftast specialutrustade och
utan flak eller tipp.

För vår del har vi inte kunnat finna
att departementschefen anfört tillräckliga
skäl för att frångå trafikutredningens
förslag. Vi föreslår därför att behovsprövningen
för skogskörsel avskaffas
redan vid den första reformetappens
början, d. v. s. den 1 juli 1964. Med
anledning av detta ber jag att få yrka
bifall till reservation a av herr Bengtson
i Solna.

Herr BERG (s):

Herr talman! Jag har redan tidigare
frestat kammarens tålamod, och det är
kanske lite djärvt att gå upp på nytt.
Jag gör det emellertid dels därför att
jag inte fick tillfälle att replikera herr
Persson, som talade för utskottet, dels
därför att jag ser att kommunikationsministern
nu hedrar kammaren med sin
närvaro, och det bör ju celebreras även
från talarstolen.

Jag har begärt ordet för att anknyta
till den debatt som förts i dag om sambandet
mellan industrilokalisering och
järnvägskommunikationer. Jag skulle
med anledning av det som herr Persson
hade att säga beträffande Karlshamn—
Vislandabanan vilja citera ett remissyttrande
av länsarbetsnämnden i Blekinge
län i en skrivelse till arbetsmarknadsstyrelsen
i augusti 1962, ett remissyttrande
som gäller järnvägsförbindelser
i Karlshamnsregionen. Där heter det
bl. a. så här: »Styrkan i expansionen är

Ang. den statliga trafikpolitiken

speciellt påtaglig i västra delen av länet,
där Karlshamn utgör centralpunkten.
Det är givetvis av största intresse,
att kommunikationerna från staden
norrut bringas i paritet med de befintliga
kommunikationerna öster- och västerut
samt med det trafikorgan Karlshamns
hamn utgör. Det är länsarbetsnämndens
bestämda uppfattning, att
hamnstaden Karlshamn och dess uppland
-— som inte bara omfattar delar av
Blekinge län utan jämväl vissa av de
södra delarna av Kronobergs län -—
skulle haft en ännu gynnsammare utveckling,
om de haft tidsenliga järnvägskommunikationer
norrut.»

Jag tycker att detta uttalande är så
betecknande för situationen i Blekinge,
ännu mera i år än för ett år sedan, att
det finns allt skäl för kammarens ledamöter
att ta del av länsarbetsnämndens
påpekande.

Jag skulle också innan den här debatten
avslutas, herr talman, gärna vilja
fästa uppmärksamheten på att det här
inte är ett försök från riksdagsrepresentanter
från den sydöstra landsändan att
bara »för att det skall så vara» slå vakt
om järnvägskommunikationerna. Det
finns bakom den aktivitet som utvecklats
från talarstolen en så utbredd opinion
inom landsändan, att jag tycker att
man inte kan vifta bort den, även om
man tar hänsyn till att det naturligtvis
är lokala intressen det är fråga om.

I det material som har hopbragts och
som utskottet har fått ta del av finns
det en förteckning på inte mindre än
cirka 120 företag, större och mindre —
mest mindre naturligtvis, eftersom det
är ett industriellt underutvecklat område
—• men likafullt 120 företag och företagare,
som i protestens form förklarar
sig vara intresserade av ett bibehållande
av järnvägsförbindelserna och
helst naturligtvis en förbättring av dem.
Till opinionen hör också praktiskt taget
alla de fackliga organisationer som
finns i bygden och naturligtvis också
samtliga berörda storkommuner.

Jag tror att det var herr Persson som

104 Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Ang. den statliga trafikpolitiken
ställde sig en liten smula tvivlande till
de påståenden som gjorts om att SJ kanske
inte alltid var så noga med metoderna
i fråga om förarbetena för järnvägsnedläggningar.
Jag vill påpeka att det
yttrande som jag i detta avseende fällde
baseras på det material som har presenterats
för utskottet tidigare. Eftersom
järnvägsstyrelsen kommer att spela en
mycket betydande roll i de utredningar
som skall göras för att följa upp riksdagens
beslut i dag om nedläggande av
Kalmar—Karlskronabanan och om

upphävande av beslutet om breddning
av järnvägarna i Blekinge, tycker jag
inte att det kan vara ur vägen att för
kammaren presentera ett misstag — jag
skall väl inte vara alltför elak utan säga
misstag som järnvägsstyrelsen kan begå
när den gör sina undersökningar.
Jag har här ett klipp från en tidning,
vilket bär rubriken »SJ-fadäs». I artikeln
citeras ett avsnitt av en undersökning
som SJ presenterade för ungefär
ett år sedan och i vilken järnvägsstyrelsen
sade så här: »Vad slutligen gäller
frågan om sambandet mellan den
ifrågasatta breddningen och eventuell
nylokalisering av företag till området»
— det gäller Kalmar—Karlskronabanan
— »vill styrelsen endast peka på de
sedan någon tid aktuella tendenserna
för den industriella utvecklingen i Kalmar
och Karlskrona. I stället för inflyttning
av industrier har här tendenser till
nedläggning och avflyttning av företag
varit påtagliga oaktat att dessa städer
har en väl utvecklad transportapparat
och betjänas av elektrifierade normalspårlinjer
med jämförelsevis hög trafiktäthet.
»

Nu gjorde SJ där verkligen en fadäs,
därför att förhållandet var rakt motsatt
det som man tecknade. SJ-ledningen påstod
att det var en tendens till avflyttning
och till nedläggning av företag,
men i stället hade avflyttningstendensen
bytts till sin motsats, och under de senaste
åren hade nyetablerats flera ganska
betydande företag. Ledarskribenten
mätte också järnvägsstyrelsen skäppan

full, och jag har i varje fall inte upptäckt
att järnvägsstyrelsen ingått i svaromål,
utan man har väl fått svälja förtreten.
A la bonne heure, det kan ha varit
ett olycksfall i arbetet, men om man
sammanställer detta med en del andra
iakttagelser som man har kunnat göra i
varje fall i den landsända varifrån jag
kommer, blir man misstänksam och i
viss mån fylld av oro för den kommande
utvecklingen, om riksdagen fattar
alltför drastiga beslut och ger alltför
vittgående fullmakter beträffande de utredningar
som skall föregå fortsatta
järnvägsnedläggningar.

Herr talman! Det var denna komplettering
jag ville göra, och jag tycker att
det passar att göra den, när kommunikationsministern
är inne i kammaren.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag skall be att till statsrådet
Skoglund få ställa en fråga: Anser
kommunikationsministern att SJ:s
landsvägsbussar har sådan komfort att
de kan överta den persontrafik det här
är fråga om? Man får faktiskt många
gånger den känslan, när man åker i en
del av SJ:s landsvägsbussar, att så inte
är fallet.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Med anledning av det
citat som herr Berg anförde ur det utlåtande
som länsarbetsnämnden i Blekinge
län hade avgivit och som, såvitt
jag kunde uppfatta det, särskilt underströk
att det skulle vara viktigt med
järnvägsförbindelse norrut från Karlshamn,
vill jag framhålla — det nämnde
jag också i mitt förra anförande — att
linjen Karlshamn—Fridafors synes vara
mycket mer bärkraftig än de övriga linjerna.
Jag förmodar att när de erforderliga
kompletterande undersökningarna
har verkställts, kommer frågan att prövas
av Kungl. Majt: på det sätt som har
angivits här i propositionen. Det kan
alltså hända att det kommer att gå flera
tåg här.

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36 105

När det gäller järnvägsstyrelsens inställning
till nedläggning av järnvägar
vill jag bara understryka vad jag sade,
att jag för min del tror att järnvägsstyrelsen
försöker se till att driften blir
bärkraftig och att styrelsen strävar efter
att upprätthålla en så omfattande järnvägsdrift
som över huvud taget kan anses
lönsam. Jag kan inte tänka mig att
järnvägsstyrelsen har andra ambitioner,
men det är klart att den i sådana sammanhang
kan göra misstag. Om det nu
var ett misstag, som herr Berg refererade,
var det en felbedömning av utvecklingen
beträffande näringslivet och befolkningen
i området. Sådana felbedömningar
har gjorts av andra, och den saken
skall jag inte vidare uttala mig om,
men vad jag än en gång vill understryka
är att när riksdagen så nyligen som i
förra veckan tagit ställning till nedläggningen
av trafiksvaga bandelar, bör inte
det förhållandet att vi nu övergår till
ett nytt system beträffande ersättning
för sådana nedlagda bandelar medföra
att vi i detta fall går ifrån den ståndpunkt
som då intagits, även om det blir
besvärliga konsekvenser i den egna valkretsen.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Herr Wikner ställde en
enkel fråga till mig i uppbrottets ögonblick.
Jag skall försöka att svara på den
omedelbart. Sedan månader tillbaka pågår
ett nybyggande av såväl rälsbussar
som landsvägsbussar inom statens järnvägars
verksamhetsområde. Det är klart
att här har landsvägstrafiken med SJbussar
fått en alltmer ökad omfattning,
och det är tänkbart och troligt att man
inte haft möjlighet att ställa helt moderna
bussar till förfogande på alla platser,
men nybyggnadsverksamheten ökar,
och inför högertrafikreformen har vi
anledning räkna med att den kommer
att gå i ännu snabbare tempo.

Herr Lundström ville att vi skulle ta
upp den lilla trätan från förra onsdagen.
Jag vill då bara säga att jag förväx -

Ang. den statliga trafikpolitiken

lade årtalen 1963 och 1962, och det är
jag ledsen över, men det var på det sättet
att herr Lundström våren 1962 väckte
en motion angående flygpassageraravgiften.
Denna motion uppsköts till
hösten 1962, och när den då togs upp
till behandling framställde herr Lundström
inget yrkande. Det skiljer alltså
på några månader eller ett kvartal.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det var den förväxlingen
som var så betydelsefull, ty den motion
som jag väckte i januari 1962 och
som avgjordes i december 1962 gällde i
huvudsak tillsättandet av den utredning
som regeringen verkligen beslöt fjorton
dagar före motionens behandling, och i
samma veva beslöt regeringen också
den nya avgiftshöjningen. Den hade inte
trätt i kraft, varför jag inte kunde yrka
bifall till något som ännu tillhörde
framtiden, men jag uttalade farhågor
för att höjningen skulle få ogynnsamma
följder. Jag vill dock inte ta upp någon
debatt härom vid denna sena tidpunkt.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill bara säga att
när herr Lundström framställde interpellationen
i år, hänvisade han i sin
motivering till den i december 1962 avgjorda
motionen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående punkterna A I och A II,
därefter särskilt i fråga om punkterna
A III och A IV, vidare särskilt rörande
envar av punkterna A V, B, C och D,
ytterligare särskilt beträffande punkterna
E—H samt slutligen särskilt såvitt
avsåge motiveringen till utskottets hemställan
under punkten A V.

106 Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Ang. den statliga trafikpolitiken

I vad gällde punkterna A I och A II
gjordes propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Bengtson i Solna
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

På sedermera gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkterna A III och
A IV hemställt.

Härefter gjordes i enlighet med de
rörande punkten A V förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
bifall till motionerna I: 813 och II: 975,
såvitt nu vore i fråga; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

I fråga om punkten B, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till vad utskottet hemställt, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Nils Theodor
Larsson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad sammansatta
stats- och tredje lagutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 1 punkten B, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nils Theodor
Larsson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 97;

Nej — 38.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På härefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten C hemställt.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten D framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Cassel vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

På särskild proposition bifölls därpå
vad utskottet i punkterna E—II hemställt.

Vidkommande motiveringen till utskottets
hemställan under punkten A V
gjorde herr talmannen propositioner,
först på godkännande av utskottets motivering
oförändrad samt vidare därpå
att utskottets motivering skulle godkännas
med den ändring, som föreslagits i
den av herr Nils Theodor Larsson och
herr Svensson i Ljungskile vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på godkännande av
utskottets motivering oförändrad, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

107

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
"votering i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner motiveringen till
sammansatta stats- och tredje lagutskottets
utlåtande nr 1 punkten A V oförändrad,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets motivering
med den ändring, som föreslagits
i den av herr Nils Theodor Larsson
och herr Svensson i Ljungskile vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 89;

Nej — 41.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. fastighetstaxeringen

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 62, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), in. m., jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 18 oktober 1963 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 197, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

Ang. fastighetstaxeringen

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
samt

2) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november
1956 (nr 623).

I propositionen hade bland annat —
på grundval av en av 1961 års fastighetstaxeringsutredning
avgiven promemoria
— föreslagits vissa förenklingar
i förfarandet vid allmän fastighetstaxering.
I främsta rummet inneburo
dessa, att det nuvarande systemet med
två nämnder i första instans på landet
(beredningsnämnder och fastighetstaxeringsnämnder)
skulle ersättas med en
ennämndsorganisation (fastighetstaxeringsnämnder)
efter i huvudsak samma
regler som för närvarande gällde för städerna.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 822,
av herr Ebbe Ohlsson m. fl., samt II:
991, av herrar Turesson och Nilsson i
Bästekille,

II) de likalydande motionerna I: 823,
av herrar Sundin och Jonasson, samt
II: 989, av herrar Hansson i önnarp och
Boo,

III) de likalydande motionerna I: 824,
av herr Åkesson m. fl., och II: 990, av
herr Löfroth in. fl.

I motionerna I: 823 och II: 989 hade,
utom annat, hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att åtgärder måtte vidtagas beträffande
fastighetsbeskattningen, förmögenhetsbeskattningen
och arvsbeskattningen
i enlighet med vad i motionerna
anförts, så att uppräkning av
fastighetsvärde på grund av penningvärdeförsämring
vid nästkommande allmänna
fastighetstaxering ej föranledde
skärpt beskattning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker
hemställt,

108 Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

Ang. fastighetstaxeringen

A) att riksdagen — dels med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 197 icke kunnat av riksdagen
oförändrad antagas, dels ock i
anledning av de sinsemellan likalydande
motionerna 1:822, av herr Ebbe
Ohlsson m. fl., samt II: 991, av herrar
Turesson och Nilsson i Bästekille,
I: 823, av herrar Sundin och Jonasson,
samt II: 989, av herrar Hansson i Önnarp
och Boo, ävensom I: 824, av herr
Åkesson m. fl., och II: 990, av herr Löfroth
m. fl., — måtte antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370); samt

2) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956
(nr 623) med de ändringar, att 133 §
1 mom. erhölle i betänkandet angiven
lydelse;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 822,
av herr Ebbe Ohlsson m. fl., samt II:
991, av herrar Turesson och Nilsson i
Bästekille,

2) de likalydande motionerna I: 823,
av herrar Sundin och Jonasson, samt
II: 989, av herrar Hansson i önnarp och
Boo, ävensom

3) de likalydande motionerna I: 824,
av herr Åkesson m. fl., och II: 990, av
herr Löfroth m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Gustaf Elofsson, Lundström, Gösta Jacobsson,
Billman, Vigelsbo, Christenson
i Malmö, Magnusson i Borås, Darlin
och Larsson i Umeå, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
B 2 hemställa, att riksdagen med
bifall till motionerna I: 823 och 11:989,
såvitt avsåge här behandlade fråga,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att åtgärder måtte vidtagas beträffande
fastighetsbeskattningen, förmögenhetsbeskattningen
och arvsbeskattningen,
så att uppräkning av fastighetsvärdena
på grund av penningvärdeförsämringen
vid nästkommande
allmänna fastighetstaxering ej föranledde
skärpt beskattning.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! I propositionen föreslås
vissa förenklingar i förfarandet
vid allmän fastighetstaxering. Enligt det
nuvarande systemet skall det ju finnas
beredningsnämnder, och nu skall man
enligt förslaget övergå till att låta fastighetstaxeringsnämnderna
sköta det
hela. Det är kanske inte mycket att säga
om den saken. Trots att jag kommer
att tala mot utskottets förslag, vill jag
emellertid framföra ett tack till utskottet
för att man där gått med på att
utöka antalet ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd
med en kommunvald
ledamot.

Men vad vi reserverat oss emot är
någonting annat.

Som alla vet blir penningvärdet varje
år sämre och sämre, och detta innebär
att en uppräkning av taxeringsvärdena
för alla fastighetsägare medför en
skärpning av beskattningen som de inte
själva orsakat på något sätt. En höjning
av fastighetsvärdena leder ju alltså
till höjda skatter. Det var därför som
vi reservanter från den borgerliga sidan
ansåg att fastighetsägarna inte borde
bestraffas med denna skärpta beskattning.
Vi reservanter anser i stället
att riksdagen bör hos Kungl. Maj:t begära
en utredning beträffande bl. a. fastighetsbeskattningen.
Utskottsmajoriteten
har inte velat gå med på detta yrkande,
och då har vi genom reservationen
velat ge till känna vår uppfattning
om att det här blir en orättvisa.
Det står ju annars i grundlagen att var
och en skall beskattas efter sin förmåga,
men i detta fall förhåller det sig ju
inte på det sättet, utan den skattskyl -

Onsdagen den 11 december 1963

Nr 36

109

dige drabbas här -—• som jag förut sade
— utan att själv ha orsakat det av böjda
skatter på grund av penningvärdeförsämringen,
som i sin tur kommer
att leda till en uppräkning av taxeringsvärdena.
Enligt reservanternas uppfattning
bör alltså denna fråga utredas så
att inte höjningen av fastighetsvärdena
medför skärpt beskattning för fastighetsägarna.

Det bär under flera år talats om att
fastighetsskatten skulle slopas, men den
tycks alltjämt bibehållas. Den avskaffas
inte, och vore det då inte rimligt,
när man vet att den fastighetstaxering,
som nu skall äga rum, kommer att gälla
fem år framåt, att det då undersökes
huruvida en höjning av fastighetsvärdena
—• som automatiskt blir följden av
den kommande allmänna fastighetstaxeringen
— bör medföra högre skatter
för fastighetsägarna? Utskottet har
dock inte velat vara med om en sådan
utredning.

Jag skall, herr talman, inte gå in på
några detaljer utan i stället nöja mig
med vad jag här sagt och yrka bifall
till den vid utskottets betänkande avgivna
reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN (s) :

Herr talman! Jag registrerar med
tacksamhet att herr Elofsson gav utskottsmajoriteten
det erkännandet, att
vi tagit hänsyn till de väckta motionerna.
När det gäller propositionens egentliga
förslag har vi alltså varit ense. Vad
man reserverar sig till förmån för är ett
motionsyrkande, som skulle innebära
en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran
om undersökning av vad som kan
göras i anledning av de konsekvenser
som eventuellt höjda fastighetstaxeringsvärden
kan innebära. Detta skulle
emellertid betyda att vi på nytt till behandling
tar upp frågan om en förändring
av repartitionstalet, som vi har
behandlat under innevarande års vårriksdag.
Utskottet har inte funnit lämpligt
att tillstyrka motionsyrkandet. Herr

Ang. fastighetstaxeringen
Elofsson känner till det förslag som
nämns i propositionen om framtida förmögenhetsbeskattning
och liknande och
vet att det kommer på riksdagens bord
under de närmaste åren, då vi får ta
ställning till det.

Med hänsyn till dessa faktiska förhållanden
finner jag inte anledning att
ge mig in på någon närmare polemik
mot herr Elofsson och reservanterna
vid detta tillfälle. Jag tycker det är
bättre att säga att vi är ense i väsentliga
saker men att vi har delade meningar
när det gäller motionsyrkandena.

Jag hemställer om bifall till utskottets
hemställan, och jag hoppas att herr
Elofsson inte skall föranleda mig att på
nytt behöva gå upp i talarstolen, där jag
fått vistas så mycket under det gångna
året.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan.

På särskilda propositioner bifölls vad
utskottet i punkterna A och B 1 hemställt.

Därefter gjordes enligt de rörande
punkten B 2 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten B 3 hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 30, i anledning av framställning
av fullmäktige i riksgäldskontoret an -

110 Nr 36

Onsdagen den 11 december 1963

gående omorganisation av riksgäldskontoret,
m. m.;

nr 31, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott;

nr 32, i anledning av framställning av
fullmäktige i riksbanken angående reservation
av tomt för ny riksbanksbyggnad,
m. m.; och

nr 33, i anledning av framställning
av fullmäktige i riksgäldskontoret angående
inrättande av vissa ordinarie
tjänster vid riksdagens ekonomibyrå.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 49, i anledning av väckta motioner
om en översyn av lagstiftningen rörande
förmynderskapsförvaltningen;

nr 50, i anledning av väckta motioner
om inrättande av ett ekonomiskt
förvaltarskap som alternativ till omyndigförklaring; nr

51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 9:o), 14:o),
15 :o) och 17 :o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;
samt

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om biskopsval,
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 78, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av
26 § sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr
530), bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 40, i anledning av Kungl. Maj.ds
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 28 maj 1886 (nr 46)

angående stenkolsfyndigheter m. in.,
m. m.;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bestridande av
kostnaderna för grupplivförsäkring för
präster och kyrkomusiker, m. m.; samt
nr 43, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648),
dels ock i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av jordbruksutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till rikstaten för budgetåret
1963/64, såvitt propositionen avsåge
jordbruksärenden, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 392, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1963/64, såvitt propositionen avsåge
jordbruksärenden.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 24 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

394, till fullmäktige i riksgäldskontoret
i anledning av framställning av
fullmäktige i riksgäldskontoret angående
riksdagsledamöternas bostadsfråga;

nr 395, till delegerade för riksdagens
verk i anledning av framställning av
fullmäktige i riksgäldskontoret angående
omorganisation av riksgäldskontoret,
m. m.;

nr 396, till fullmäktige i riksgäldskontoret
i anledning av framställning
av fullmäktige i riksgäldskontoret an -

Onsdagen den 11 december 1963

gående omorganisation av riksgäldskontoret,
m. m.;

nr 397, till fullmäktige i riksbanken
i anledning av framställning av fullmäktige
i riksbanken angående reservation
av tomt för en ny riksbanksbyggnad,
m. m.;

nr 398, till delegerade för riksdagens
verk i anledning av framställning av
fullmäktige i riksgäldskontoret angående
inrättande av vissa ordinarie tjänster
vid riksdagens ekonomibyrå; och

nr 399, till fullmäktige i riksgäldskontoret
i anledning av framställning
av fullmäktige i riksgäldskontoret angående
inrättande av vissa ordinarie
tjänster vid riksdagens ekonomibyrå.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 414, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 18 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet;
och

nr 415, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in., jämte i
ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 416, i anledning av väckta motioner
om en översyn av lagstiftningen rörande
förmynderskapsförvaltningen;

Nr 36 Hl

nr 417, i anledning av väckta motioner
om inrättande av ett ekonomiskt
förvaltarskap som alternativ till omyndigförklaring; nr

418, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 9:o), 14 :o),
15 :o) och 17 :o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;
och

nr 419, i anledning av Kungl., Maj:ts
proposition med förslag till lag om biskopsval,
m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 421, till Konungen i anledning
av Kungl., Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 26 §
sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr
530).

Anmäldes och bordlädes statsutskottets
memorial nr 220, angående tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1963/
64.

På framställning av herr talmannen beslöts
att statsutskottets memorial nr 220
skulle på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras efter
de två gånger bordlagda ärendena.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.52.

In fidem
K.-G. Lindelöw