Kungl. Maj.ts proposition nr 200 år 1963
1
Nr 200
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september
1951 (nr 6b8) ; given Stockholms slott den 18
oktober 1963.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, anhålla om riksdagens
yttrande över härvid fogade förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648).
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Regentens beslut:
WILHELM
Gösta Skoglund
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen överväges olika möjligheter till kontroll över handeln
med begagnade bilar i syfte att förhindra försäljning av trafikfarliga fordon.
Förslag framlägges till en ny bestämmelse i vägtrafikförordningen om
rätt för besiktningsman att företaga inspektion av begagnat motordrivet
fordon eller släpfordon som förvaras i lager eller hålles till salu hos bilhandlare.
Vid inspektionerna skall, liksom vid flygande inspektion, körförbud
kunna meddelas. Bestämmelsen jämte därav föranledda ändringar i
övrigt i vägtrafikförordningen avses skola träda i kraft den 1 januari 1964. 1
1 Dihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 200
2
Kungl. Maj. ts proposition nr 200 år 1963
Förslag
till
förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648)
Härigenom förordnas, att i vägtrafikförordningen den 28 september 1951
skall, på sätt nedan angives, införas en ny paragraf, betecknad 23 a § jämte
därtill hörande rubrik, att 24 § 1 och 2 mom. samt 65 § 2 mom. nämnda
förordning1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, samt att till
sistnämnda paragraf skall fogas ett nytt moment, betecknat 7 mom., av
nedan angiven lydelse.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Inspektion hos försäljare
23 a §.
Besiktningsman äger företaga inspektion
hos den, som driver handel
med fordon, för kontroll av beskaffenhet
och utrustning hos begagnade
motordrivna fordon och släpfordon,
som förvaras i lager eller hållas
till salu i rörelsen (inspektion
hos försäljare).
För sådan inspektion skall besiktningsman
jämte av honom anlitat
biträde äga tillträde till lokaler och
områden, där fordon, som sägs i
första stycket, finnas uppställda.
Besiktningsmannen må i den utsträckning
han finner påkallat provköra
fordon, som inspektionen avser.
Det åligger rörelsens innehavare
att tillhandagå i den utsträckning
som erfordras för förrättningens behöriga
genomförande.
Vid förrättningen skola bestämmelserna
i 23 § andra stycket äga
motsvarande tillämpning.
Vad besiktningsman eller biträde
till denne erfarit i samband med
inspektion hos försäljare må ej yppas
i vidare mån än som erfordras
för vinnande av det med inspektionen
avsedda ändamålet.
1 Senaste lydelse av 65
2 mom. se 1961: 297.
Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1963
3
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
1 mom. Registrerat motorfordon
Om skyldighet att för kontrollbesiktning
inställa motordrivet fordon
eller släpfordon i anledning av körförbud
eller föreläggande stadgas i
22 och 23 §§.
Angående skyldighet
2 mom. Vid anmälan
a) i fråga
b) i fråga om fordon, för vilket
meddelats körförbud eller föreläggande
om kontrollbesiktning enligt
vad i 22 och 23 §§ stadgas, handling
som utfärdats över förbudet eller
föreläggandet.
sådant gasverk.
Om skyldighet att för kontrollbesiktning
inställa motordrivet fordon
eller släpfordon i anledning av körförbud
eller föreläggande stadgas i
22, 23 och 23 a §§.
särskilt stadgas,
skall företes:
intyget; och
b) i fråga om fordon, för vilket
meddelats körförbud eller föreläggande
om kontrollbesiktning enligt
vad i 22, 23 och 23 a §§ stadgas,
handling som utfärdats över förbudet
eller föreläggandet.
24 §.
65 §.
2 mom. Brukas motordrivet fordon
eller släpfordon i strid mot 11 §,
12 § 1 mom., 13 § 1 mom. eller
24 a § första stycket eller mot bestämmelse,
som meddelats med
stöd av 27 § 1 mom., eller mot 27 §
2 eller 3 mom., eller brukas fordonet
i strid mot förbud, som meddelats
enligt 22 eller 23 §, vare ägaren förfallen
till dagsböter.
2 mom. Brukas motordrivet fordon
eller släpfordon i strid mot 11 §,
12 § 1 mom., 13 § 1 mom. eller
24 a § första stycket eller mot bestämmelse,
som meddelats med
stöd av 27 § 1 mom., eller mot 27 §
2 eller 3 mom., eller brukas fordonet
i strid mot förbud, som meddelats
enligt 22, 23 eller 23 a §, vare ägaren
förfallen till dagsböter.
7 mom. Vägrar rörelseinnehavare
att tillhandagå besiktningsman på
sätt stadgas i 23 a § dömes till dagsböter.
Bryter någon mot bestämmelsen i
23 a § fjärde stycket, dömes till
dagsböter eller fängelse i högst ett
år. Sådan förseelse må av allmän
åklagare åtalas endast efter angivelse
av målsäganden.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1964.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 200 år 1963
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet å Stockholms slott den 18 oktober 1963.
N ärvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Skoglund, Edenman,
Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.
Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund anmäler
— efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter — fråga
om kontroll över handeln med begagnade bilar m. m. och anför därvid följande.
Inledning
I den proposition (1963:91) angående säkerhetsinspektion av motorfordon
m. m. som antagits av årets riksdag anförde jag att en allmän periodisk
fordonsinspektion med den utformning som angavs i propositionen
säkerligen skulle leda till att bristfälliga, trafikfarliga bilar i betydande
omfattning utrangerades ur fordonsbeståndet. Dock ansåg jag ytterligare
rätt ingripande åtgärder erforderliga för att undanröja de speciella trafiksäkerhetsproblem
som kan ledas tillbaka till den mindre ansvarsmedvetna
företagsamhet som förekommer på vissa håll inom handeln med begagnade
bilar. Jag anmälde i detta sammanhang att jag tillsatt en särskild arbetsgrupp
inom kommunikationsdepartementet med uppgift att undersöka och
överväga här avsedda spörsmål och förutskickade att jag så snart undersökningen
slutförts skulle ånyo för Kungl. Maj :t anmäla här berörda fråga. Åt
ifrågavarande arbetsgrupp har jag jämväl uppdragit att utreda frågan i vad
mån särskilda åtgärder erfordras för att hindra försäljning av bilar till
personer under körkortsåldern.
Arbetsgruppen har efter utfört uppdrag upprättat en den 30 juli 1963
dagtecknad stencilerad promemoria. I denna föreslås införande av bestämmelser
om rätt för besiktningsman att på försäljningsställe inspektera
begagnade motorfordon och släpfordon. Särskilda åtgärder emot under -årigas förvärv av motorfordon finner arbetsgruppen däremot ej erforderliga
f. n. Författningsförslag har bilagts promemorian.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1963
över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av riksåklagarämbetet,
hovrätten för nedre Norrland, försvarets fabriksstyrelse, socialstyrelsen,
statspolisintendenten, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
statens biltrafiknämnd, statens trafiksäkerhetsråd, statskontoret,
kommerskollegium, näringsfrihetsrådet, näringsfrihetsombudsmannen, statens
pris- och kartelinämnd, polisberedningen, statens konsumentråd, statens
institut för konsumentfrågor, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs,
Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,
Stockholms rådhusrätt, Stockholms stads barnavårdsnämnd, barnavårdsnämnden
i Malmö, varudeklarationsnämnden, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund,
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Statstjänstemännens riksförbund,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen, Automobilbesiktningsmännens
förening, Cykel- och mopedfrämjandet, Föreningen
Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen
Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges polismästare, Föreningen Sveriges
stadsfiskaler, Handelsanställdas förbund, Kungl. automobil klubben
(KAK), Motormännens riksförbund (M), Motorförarnas helnykterhetsförbund
(MHF), Sveriges trafikbilägares riksorganisation, Trafikförsäkringsföreningen,
Motorbranschens riksförbund (MRF), Åkeriföretagarnas centralförening,
Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska bilförsäkringsföreningen,
Svenska företagares riksförbund, Svenska metallindustriarbetareförbundet,
Svenska polisförbundet, Svenska transportarbetareförbundet,
Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening
samt Sveriges husmodersföreningars riksförbund. Riksåklagarämbetet
har bifogat yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och
Malmö, kommerskollegium yttranden från samtliga handelskammare, samt
flera länsstyrelser yttranden från olika myndigheter och organisationer
inom länet. Lantbruksförbundet, arbetsgivareföreningen, grossistförbundet
och köpmannaförbundet har som eget yttrande åberopat ett av Näringslivets
trafikdelegation upprättat förslag till yttrande.
Jag anhåller att nu få taga upp frågan om kontroll över handeln med
begagnade bilar och vissa därmed sammanhängande spörsmål till behandling.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1963
Gällande bestämmelser
Kontrollen över bilbeståndet
Kontrollen från det allmännas sida över att fordonsbeståndet från teknisk
synpunkt är i trafiksäkert skick sker beträffande nya fordon genom
registrerings- och typbesiktning. Genom olika former av löpande kontroll
säkrar sig det allmänna en viss tillsyn över att fordonen under den tid
de brukas i trafik bibehålies i ett med hänsyn till trafiksäkerheten tillfredsställande
skick. Ett ändamålsenligt system för registrering av fordonen
och uppgifter om dessa är en förutsättning för att en effektiv
kontroll skall kunna upprätthållas. De grundläggande bestämmelserna
om besiktningar och om registreringssystemet återfinnes i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648) — VTF — och i vägtrafikkungörelsen
den 7 december 1951 (nr 743) —- VT K.
Den löpande kontrollen äger rum dels vid undersökning av polisman
jämlikt 9 § VTF eller i samband med flygande inspektion jämlikt 23 §
VTF, dels i form av en mera fullständig kontroll av beskaffenhet och utrustning
genom kontrollbesiktning som sägs i 24 § VTF och dels, beträffande
kopplingsanordningar, genom i 24 a § VTF föreskriven särskild
kopplingsbesiktning. För den aktuella frågan om möjligheterna att kontrollera
beskaffenheten av begagnade saluförda bilar är närmast av intresse
institutet flygande inspektion ävensom den befogenhet att förordna
om kontrollbesiktning, som tillkommer länsstyrelse jämlikt 22 §
VTF.
Sistnämnda stadgande ger länsstyrelse rätt att, när så finnes påkallat,
förelägga ägare av motordrivet fordon eller släpfordon att inom viss tid
inställa fordonet för kontrollbesiktning. Föranleder besiktningen därtill
eller efterkommes ej föreläggandet kan länsstyrelsen meddela körförbud
för fordonet, vilket innebär att det ej får brukas förrän det blivit godkänt
vid kontrollbesiktning.
Flygande inspektion innebär att besiktningsman eller därtill särskilt
förordnad polisman företar undersökning och provkörning av motorfordon
eller släpfordon för kontroll av dess beskaffenhet och utrustning.
Sådan inspektion får ske allenast av fordon som »anträffas på väg». Med
väg avses, enligt definition given i 1 § 1 mom. VTF, »allmän väg, gata
eller annan allmän plats, som är upplåten för allmän samfärdsel, samt enskild
väg, som nyttjas till farväg, däri inbegripet för samfärdsel allenast
vintertid avsedd körled».
Där vid flygande inspektion fel upptäckes på fordonet leder detta, beroende
på felens svårighetsgrad, till att körförbud meddelas, föreläggande
ges om felens avhjälpande eller påpekande befinnes vara tillfyllest. I
föreläggande anges tillika att fordonet inom viss tid skall inställas för
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 200 år 1963
kontrollbesiktning eller att inom viss tid genom intyg av polisman eller
reparatör eller på annat tillförlitligt sätt skall styrkas att bristfälligheterna
avhjälpts. Meddelat körförbud kan hävas av vederbörande länsstyrelse.
Överträdelse av körförbud och underlåtenhet att efterkomma föreläggande
enligt 22 eller 23 § VTF straffbelägges i 65 § 2 mom. och 6 mom.
första stycket VTF.
Kontrollen genom registrering innebär i princip följande. Hos länsstyrelserna
föres bilregister och bilreservregister. En förutsättning för tordons
upptagande i bilregister är att fordonet inom viss tid före registreringsansökan
godkänts vid registreringsbesiktning eller vederbörligen upptagits i
typintyg. Delta villkor gäller ej vid omregistrering till annat län (10 § VTF)
och ej heller i fråga om vissa fordon som varit upptagna i bilreservregister
en kortare tid (KF den 25 mars 1955, nr 98).
Motorfordon, vissa traktorer och släpfordon i vissa fall må ej tagas i
bruk med mindre de registrerats och försetts med registreringsskylt (11 §
VTF). Fordon tilldelas registreringsnummer av vederbörande länsstyrelse.
Det ankommer på ägaren själv att i den allmänna handeln förskaffa sig
registreringsskyltar. Enligt 16 § VTF skall fordon registreras i det län
där det har sin hemort. Byter fordonet hemort skall ny registreringsansökan
ske. Sker detta till följd av överlåtelse åligger ansökningsskyldigheten
den nye ägaren (17 § VTF). Övergår eljest äganderätten till registrerat
fordon är nye ägaren skyldig att anmäla detta till registreringsmyndigheten
(18 § VTF). Fordon som ej skall brukas under viss tid kan på anmälan
överföras från bilregistret till bilreservregistret (19 § VTF). För
reservregistrerat fordon gäller ej någon skatte- eller försäkringsskyldighet.
Fordon kan definitivt avföras ur registren bl. a. av den anledningen att
det varit reservregistrerat under tre år i följd (20 § VTF). I registren skall
föras anteckningar angående körförbud och förelägganden om kontrollbesiktning
på sätt framgår av 33 § VTIv jämförd med 53 och 55 §§ VTK.
Några föreskrifter om att sådana förbud eller förelägganden skall utmärkas
på vederbörande fordon eller antecknas i besiktningsinstrument
innehålles ej i lagstiftningen.
Om underårigas rätt att träffa avtal m. m.
Den som är under 21 år må i princip inte själv råda över sin egendom
eller åtaga sig förbindelser. Såsom närmare framgår av bestämmelserna
i 9 kap. föräldrabalken, däri underårigs omyndighet regleras, ges dock
flera undantag från denna princip. Således äger underårig i allmänhet
råda över medel som han förvärvat genom eget arbete efter det han fyllt
sexton år eller som han erhållit genom gåva eller testamente med villkor
att han må råda däröver. Han äger vidare med vissa undantag ingå rättshandlingar
som faller inom området för rörelse som han bedriver. Om det
anses erforderligt med hänsyn till myndlingens uppfostran eller välfärd
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1963
kan förmyndaren under vissa förutsättningar omhändertaga egendom,
var över den omyndige eljest äger råda. Det må även erinras om stadgandet
i 27 § barnavårdslagen, enligt vilket barnavårdsnämnd äger meddela
föreskrifter om inskränkning i underårigs förfogande över arbetsförtjänst
eller andra tillgångar. Ingår omyndig avtal utan erforderligt samtycke
innebär detta inte i och för sig att avtalet blir ogiltigt utan medför allenast
en rätt för den med vilken avtalet slöts att under vissa förutsättningar
frånträda detsamma.
Frågans tidigare behandling
Handeln med begagnade bilar
Vid återkommande tillfällen har i olika sammanhang framförts förslag
som direkt eller indirekt åsyftat en sanering av handeln med begagnade
bilar. Förslagen har i huvudsak tagit sikte på en allmän periodisk efterbesiktning
av motorfordon, obligatorisk besiktning i samband med överlåtelse
av motorfordon, auktorisation för rätt att driva handel med begagnade
bilar samt åtgärder via bilregistret för en bättre kontroll rörande ägarbyten,
skrotning m. m. I det följande nämnes några under senare tid framlagda
sådana förslag.
1953 års trafiksäkerhetsutredning fann i sitt betänkande »Trafiksäkerhet
It» (SOU 1957: 18) periodisk kontrollbesiktning av samtliga motorfordon i
och för sig befogad men ansåg sig ej kunna framlägga förslag härom med
hänsyn till bristande resurser hos besiktningsorganisationen. I stället föreslog
utredningen regler innebärande att, därest motorfordon, som är äldre än fem
år, byter ägare till följd av köp, byte eller gåva, till den anmälan eller ansökan
som ingives till bilregistret skall fogas ett tre månader före förvärvet utfärdat
intyg att fordonet vid kontrollbesiktning befunnits vara i föreskrivet
skick. Statsmakterna fann förslaget välbetänkt men ej möjligt att genomföra
med hänsyn till för det dåvarande otillräckliga resurser (1958 års Ariksdag:
prop. 69; L2U 20; rskr 233).
Införande av skyldighet att vid bilförsäljning förete protokoll över fordonstest
övervägdes av 1959 års riksdag i anledning av motioner. Riksdagen
lämnade med bifall till andra lagutskottets utlåtande (L2U 5) motionerna
utan åtgärd med hänvisning till bl. a. att förslag angående obligatorisk återkommande
kontrollbesiktning av begagnade bilar kunde förväntas. Förslag
i sistnämnda hänseende — varom också varit fråga vid 1958 års B-riksdag
(L2U B 18) och vid ytterligare ett tillfälle under 1959 års riksdag (L2U 44;
rskr 339) — har förelagts och antagits av riksdagen innevarande år (prop.
91; L3U 22; SU 83; rskr 184, 198). Statsmakterna har härigenom i princip
beslutat om införande av periodisk fordonskontroll i fråga om samtliga
registrerade motorfordon och släpvagnar äldre än tre år. Verksamheten
9
Kangl. Maj:ts proposition nr 200 år 1963
skall emellertid enligt beslutet byggas ut successivt och till en början, från
och med den 1 januari 1965, omfatta allenast minst fem år gamla fordon.
Registrering och auktorisering av personer och firmor, som idkar yrkesmässig
bilförsäljning, ifrågasattes i motioner till 1962 års riksdag. Andra
lagutskottet återgav i sitt utlåtande i ärendet (L2U 35) bl. a. ett uttalande i
remissyttrande från kommerskollegium, innebärande att ett auktorisationsförfarande
i praktiken skulle leda till konkurrensbegränsningar, vartill statsmakterna
ej borde medverka med mindre starka skäl av allmän räckvidd
kunde åberopas härför. Utskottet fann att man för att komma till rätta
med missförhållandena inom bilhandeln får söka sig andra vägar. På utskottets
hemställan lämnades motionerna utan åtgärd av riksdagen. Frågan
beröres även i den för årets riksdag framlagda ännu ej behandlade
propositionen nr 166 med förslag till ändring i 1949 års förordning angående
handel med skrot, lump och begagnat gods. Spörsmålet huruvida
begagnade motorfordon bör hänföras under förordningen har, såsom närmare
framgår av propositionen, övervägts i en departementspromemoria
i ärendet och föranlett skilda uttalanden vid promemorians remissbehandling.
I propositionen avvisas emellertid helt denna tanke.
I underdånig skrivelse den 15 januari 1962 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framlagt förslag, som bl. a. syftar till en bättre kontroll över handeln
med begagnade bilar. Styrelsen föreslår vissa ändringar och kompletteringar
i det nu gällande registreringssystemet. Enligt förslaget bör rätten
att reservregistrera fordon maximeras eller fordonsskatt utgå även för reservregistrerat
fordon. Vidare bör i författning uppställas bestämda krav
rörande de åtgärder som skall vidtagas för att ett fordon skall anses »skrotat»
och avföras ur bilregistret eller bilreservregistret. Skyldighet att anmäla
övergång av äganderätt till bil bör enligt styrelsen åvila såväl köparen
som säljaren. Dessa reformer skulle, menar styrelsen, öppna större möjligheter
till kontroll över »skrotbilarna» och deras omhändertagande och
därmed över handeln med uttjänta bilar. Det föreslås också ett nytt system
i fråga om registreringsskyltar, så att dessa skall kunna utfås endast från
myndighet och återkrävas av denna så snart ett fordons brukande är otilllåtet
på grund av körförbud eller eljest. En förbättrad ägareregistrering såsom
i viss mån ägnad att verka hämmande på de ej önskvärda tendenserna
inom handeln med begagnade bilar framhäves också i det utskottsutlåtande
över en motion om översyn av bestämmelserna om äganderättsanmälan
beträffande bil, vars innehåll 1962 års riksdag givit Kungl. Maj:t till känna
(L3U 12; rskr 128).
Vid den inventering av förslag till åtgärder för ökad trafiksäkerhet, som
under år 1962 företogs inom kommunikationsdepartementet i samarbete
med ett 70-tal myndigheter och organisationer, framhölls allmänt behovet
av en årlig kontroll av äldre fordon. Som alternativ eller komplettering till
detta framfördes även olika förslag om obligatorisk besiktning av alla moll
Bihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 200
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1963
torfordon eller vissa äldre sådana i samband med ägarbyte. Vissa förslagsställare
underströk behovet av en effektiv kontroll över handeln med begagnade
bilar genom lagstiftning på området. Bl. a. ifrågasattes om den
flygande inspektion som enligt 23 § VTF kan företas av besiktningsmän
och vissa polismän beträffande fordon som anträffas på väg, skulle kunna
tänkas utvidgad att omfatta även begagnade fordon, som försäljare av bilar
tillhandahåller i försäljningslokal. Även tanken på en auktorisation av bilhandelsföretag
och bilverkstäder samt på obligatorisk besiktning av till
försäkringsbolag skadeanmälda motorfordon aktualiserades vid inventeringen.
Flera förslagsställare underströk behovet av effektiva regler om
bilregistrering — särskilt beträffande bilreservregistret — samt av ett nytt
system för registreringsskyltar. Därvid förordades även att körförbud skulle
tydligt utmärkas på fordonet.
Bilförsäljning till ungdom under 18 år
Frågan om försäljning av bilar till personer under körkortsåldern har
vid ett par tillfällen under senare år varit aktuell i riksdagen. 1959 års
riksdag behandlade ämnet i anledning av en motion med begäran om utredning
»rörande behovet av lagstiftning innebärande förbud för ungdomar
att förvärva motorfordon förrän de uppnått den ålder då de är behöriga
att föra fordonet i fråga». På hemställan av allmänna beredningsutskottet
(ABU 10) lämnade riksdagen motionen utan åtgärd. I utskottsutlåtandet
anföres bl. a. att krav på legitimation vid registrering av bil skulle medföra
avsevärda praktiska svårigheter och att förbud för underåriga att förvärva
bil skulle kunna upprätthållas endast genom en mycket omfattande
kontrollapparat. Vidare påpekas att under alla omständigheter möjligheterna
att kringgå förbudet exempelvis genom bulvanköp eller inregistrering
på anhörig eller kamrat som fyller åldersvillkoret skulle vara stora.
I svar den 11 april 1961 på en interpellation angående förbud för person
under 18 år att inköpa bil uttalade statsrådet och chefen för justitiedepartementet
Kling att praktiska skäl talade mot en förbudsregel och att han
delade allmänna beredningsutskottets i nyssnämnda utlåtande angivna uppfattning
att dessa skäl är så vägande att en sådan regel ej bör införas.
Departementspromemorian
Handeln med begagnade bilar
Handelns omfattning och struktur
Arbetsgruppen har sökt kartlägga omfattningen och strukturen av den
handel med begagnade bilar som f. n. förekommer. Vissa av MRF publicerade
siffror framlägges. Siffermaterialet vilar delvis på antaganden och
det framhålles i promemorian att detsamma bör tagas med en viss reserva
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1963
tion. Materialet utvisar bl. a. att av den totala personbilsförsälj ningen under
senare år omkring 65 procent utgjorts av begagnade personbilar. För
1962 angives antalet sålda begagnade personbilar till 350 000, antalet nyregistrerade
personbilar till nära 200 000 och antalet utrangerade sådana bilar
till 75 000. Det beräknas att av det totala antalet försålda personbilar 70 procent
försäljes genom företag, anslutna till MRF, 20 procent går genom andra
företag och 10 procent överlåtes direkt konsumenterna emellan. En ökning
av försäljningen kan enligt MRF:s beräkningar påräknas så att år 1970
siffran för försålda begagnade personbilar uppgår till ca 475 000. Vid de
anförda beräkningarna har ej medtagits försäljningar till återförsäljare och
skrothandlare. Arbetsgruppen beräknar att det f. n. finnes sammanlagt över
1 200 företag med fast försäljningsorganisation, som försäljer begagnade
bilar, vartill kommer ett stort antal personer som utan fast organisation
mer eller mindre tillfälligt bedriver sådan handel. Av företagen är omkring
800 anslutna till MRF. Slutligen påpekas att 2 000—3 000 fordon per år försäljes
genom olika statliga myndigheter och att viss försäljning av krockskadade
fordon sker i försäkringsbolagens regi.
En av Industriens utredningsinstitut år 1958 gjord kalkyl utvisar enligt
promemorian en för svenska förhållanden beräknad medianlivslängd för
personbil av 11,5 år, medan senare beräkningar tyder på en viss nedgång
i denna siffra. För att söka vinna siffermässigt stöd för den allmänna
uppfattningen att frekvensen ägarbyten ökar ju äldre en bil blir har arbetsgruppen
genom statens trafiksäkerhetsråds arbetsgrupp TRAG låtit
i detta avseende undersöka ett antal personbilar registrerade i Stockholm.
Undersökningen har omfattat 916 fordon och avsett tiden 1/1 1961—15/10
1962. Bilhandlares förvärv av s. k. inbytesbilar har uteslutits vid bearbetningen.
Resultatet av undersökningen åskådliggöres i följande tabell.
Första inreg. år |
Antal |
Antal ägar- |
Medelantal |
fordon |
byten |
ägarbyten |
|
1960 ............. |
..... 164 |
64 |
0,39 |
1959 ............. |
..... 90 |
53 |
0,59 |
1958 ............. |
..... 119 |
76 |
0,64 |
1957 ............. |
..... 78 |
61 |
0,78 |
1956 ............. |
..... 89 |
61 |
0,69 |
1955 ............. |
..... 64 |
56 |
0,88 |
1954 ............. |
..... 48 |
48 |
1,00 |
1953 ............. |
..... 41 |
47 |
1,15 |
före 1953 ......... |
..... 44 |
30 |
0,68 |
Resultatet av denna undersökning har således i stort sett bekräftat antagandet
att frekvensen ägarbyten ökar med tilltagande fordonsålder. Nedgången
för bilar inregistrerade före 1953 anses bero på att de är helt omo
-
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 200 år 1963
derna och nära skrotningsstadiet, medan nedgången för bilar registrerade
första gången år 1956 antas vara slumpmässigt betingad.
Reformbehovet
En väsentlig orsak till den med fordonets ålder ökande bytesfrekvensen
är enligt arbetsgruppen att fordonets kvalitet och därmed dess trafiksäkerhet
normalt undergår en fortlöpande försämring till följd av förslitning,
korrosion in. m. I promemorian refereras följande uttalande härom
av 1953 års trafiksäkerhetsutredning (SOU 1957: 18 s. 378).
Av erfarenhet vet man, att en vanlig orsak till att en person vill sälja
sitt fordon, är att det blivit så förslitet eller utsatt för sådana skador eller
behäftat med så allvarliga brister och fel, att det varken ur säkerhetssynpunkt
eller ur ekonomisk synpunkt längre är lämpligt för honom att ha
fordonet kvar. Man vet också, att en person, som har för avsikt att inom
en snar framtid sälja sitt fordon, ofta antingen helt underlåter att reparera
de brister, som föreligga eller också endast hjälpligt sätter fordonet i
sådant skick, att det kan säljas. Understundom ske dessa s. k. reparationer
på ett sätt som måste betecknas såsom rent bedrägligt emot en blivande
köpare. — Vid själva försäljningen av det begagnade fordonet är
säljaren av naturliga skäl benägen att lämna köparen en så fördelaktig
beskrivning som möjligt av fordonet och dess egenskaper och att förtiga
eller t. o. m. förneka förekomsten av fel och brister. Köparen får därför
ofta en mer eller mindre oriktig uppfattning om fordonets tillstånd. Saknar
köparen möjlighet att själv bilda sig en uppfattning om det skick, i
vilket fordonet verkligen befinner sig, kan han alltså bli ägare till ett synnerligen
trafikfarligt fordon. Den risk, som detta innebär ur säkerhetssynpunkt,
blir särskilt framträdande, därför att föraren icke känner till
vilka brister och fel, som vidlåda fordonet.
Eftersom ca 90 procent av all försäljning av begagnade bilar numera sker
via bilhandlare borde enligt arbetsgruppens mening åtskilliga av de av utredningen
påtalade riskerna elimineras. De som ägnar sig åt bilhandel bör
rimligen ha bättre förutsättningar än den enskilde konsumenten att bedöma
trafikdugligheten hos ett fordon och bär ofta tillgång till egna verkstäder
för erforderliga reparationer. Passagen över bilhandeln borde därför
medföra en utrensning av dåliga bilar och en översyn och reparation av
dem, som på nytt skall ut i trafik. Emellertid föreligger även här stora
risker för att bristfälliga fordon på nytt kommer ut i trafiken. Anledningen
till att konsumenten vill köpa en ny bil eller en bättre, begagnad bil
är såsom utredningen framhållit vanligen att den tidigare bilen börjar förete
allvarliga brister. Den ersättning som lämnas för inbytesbilen betraktas
ofta av båda parter mer som en prutning på den bil, som skall förvärvas
än som en ersättning för värdet på den gamla bilen. Man kan därför räkna
med att väsentligt större belopp tillgodoräknas för inbytesbilen än som
motsvarar egentliga saluvärdet och detta kommer i sin tur att influera på
bedömningen, huruvida bilen skall utrangeras eller om man skall göra ett
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1963
försök att på nytt sälja den i marknaden. Om en bilhandlare tillgodoräknat
en kund ett relativt högt belopp för en inbytesbil ligger det nära till hands
att han söker få tillbaka så mycket som möjligt vid en ny försäljning i
stället för att låta skrota bilen, även om han finner den vara behäftad med
åtskilliga brister.
Redan detta visar att det helt allmänt föreligger stora risker för att trafikfarliga
fordon på nytt försälj es i marknaden, även från företag som i
övrigt söker tillämpa en god affärsmoral och tar hänsyn till trafiksäkerhetens
krav. Åtskilliga företag är emellertid mer eller mindre likgiltiga för
såväl anständiga affärsprinciper som för trafiksäkerheten. Därtill kommer
att vissa företag är verksamma med direkt inriktning på att köpa mer
eller mindre skrotningsfärdiga fordon och på nytt sälja dem i marknaden.
Av rapporter som polismyndigheterna ställt till arbetsgruppens förfogande
framgår också att det vid flygande inspektioner i flera fall förekommit
att nyligen från bilhandeln inköpta, begagnade bilar visat sig vara behäftade
med så allvarliga brister på bromsar, styrinrättning in. m. att körförbud
påkallats. Inköpspriserna kan ha legat på femtio å hundra kronor
men också på flera tusen kronor.
Att åtskilliga helt undermåliga bilar är föremål för handel framgick
även vid de razzior, som trafikpolisen i Stockholm företog under mars—-april i år i fråga om den bilhandel, som pågår på gatorna i vissa stadsdelar.
Av de ca 150 fordon som kunde granskas fick 44 beläggas med körförbud
och i fråga om 88 fordon gavs föreläggande om kontrollbesiktning. Arbetsgruppen
framhåller att denna, relativt begränsade, gatuhandel ej är symptomatisk
för handeln med begagnade bilar som helhet. En mer omfattande
handel av här angivet slag förekommer dock även inom många affärslokaler
och andra försäljningsställen.
Om man skall få ut den gynnsamma effekt som i och för sig borde kunna
följa av att begagnade bilar vid ägarbyten i stor utsträckning passerar
bilhandeln, erfordras en genomgripande sanering. Arbetsgruppen erinrar
om att MRF för några år sedan rekommenderade medlemmarna att endast
sälja trafiksäkra fordon. Denna rekommendation synes icke ha fått önskad
effekt, även om en viss förbättring anses ha skett under senare år. Vid
förbundets årskongress hösten 1962 beslöts vissa riktlinjer för medlemmarnas
handel med begagnade bilar. Även om det kan läggas kritiska synpunkter
på innehållet i beslutet betraktar arbetsgruppen detsamma som ett
steg i riktning mot en sanering av handeln med begagnade bilar. Arbetsgruppen
understryker bl. a. behovet av eu mer realistisk värdering av inbytesbilarna
och framhåller vidare att trafiksäkerhetsmässiga principer
måste tillämpas för avregistrering och skrotning av bristfälliga fordon samt
att en grundlig översyn och renovering bör ske av de fordon som på nytt
skall försäljas i marknaden. I promemorian redovisas även vissa andra
riktlinjer för saneringen inom branschen.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1963
Enligt arbetsgruppens mening bör det i första hand ankomma på bilbranschen
att själv genomföra en sanering av handeln med begagnade bilar.
Arbetet bör följas och stimuleras från det allmännas sida men egentliga
ingrepp bör enligt arbetsgruppens mening inte ske annat än om detta
befinnes nödvändigt från trafiksäkerhetssynpunkt.
Den uppmärksamhet som från flera håll ägnats dessa frågor i förening
med att den allmänna upplysningsverksamheten inpräntar riskerna med
brister hos fordonen borde vara ägnade att stimulera till fortsatta, energiska
insatser från branschens sida för en självsanering. Man torde emellertid
få räkna med att denna självsanering kommer att ta en icke obetydlig
tid i anspråk. Dessutom torde ett stort antal av de företag och enskilda
handlare som är verksamma inom handeln med begagnade bilar
knappast vara intresserade av att själva genomföra en sanering. Även om
det borde vara ett starkt intresse för branschen i dess helhet att själv genomföra
en sanering är därmed ingalunda sagt att den enskilde företagaren
alla gånger finner dylika åtgärder förenliga med sina intressen. Med
hänsyn till bl. a. vad här anförts är det från trafiksäkerhetssynpunkt nödvändigt
att öppna en möjlighet för myndigheterna att företa vissa kontrollåtgärder.
En lagstiftning på detta område är f. ö. — oavsett de missförhållanden
som f. n. råder inom handeln med begagnade bilar — motiverad
med hänsyn till de risker från trafiksäkerhetssynpunkt som är förenade
med försäljning av bristfälliga motorfordon. Arbetsgruppen anser att man
i många stycken kan dra paralleller med kontrollen över livsmedelshandeln
samt arbetarskyddslagstiftningen.
Enligt arbetsgruppens mening är behovet av dylika åtgärder särskilt
framträdande intill dess den årliga säkerhetsinspektionen av vissa äldre motorfordon
och släpfordon får full effekt på fordonsbeståndet men även därefter
kommer behov att föreligga av en möjlighet för myndigheterna att företa
vissa kontrollåtgärder beträffande handeln med begagnade bilar.
Även efter det att säkerhetsinspektionen fått sin fulla omfattning, torde
det komma att finnas ett antal motorfordon i trafik, vilka är behäftade
med allvarliga brister. Det kan röra sig om motorfordon som krockskadats
eller på annat sätt snabbt försämrats. Sådana bristfälliga fordon kan troligen
ändå säljas; i första hand givetvis då till dem, som ej är i stånd att
före köpet konstatera vilka defekter fordonet har. Det är dock möjligt
att även sådana köpare uppträder, vilka är medvetna om att de utbjudna
fordonen inte kommer att godkännas vid nästa inspektionstillfälle men som
kanske ändå finner priset förmånligt. Dessutom får man inte bortse från
riskerna för ett starkt ökat utbud av bristfälliga fordon till låga priser mot
slutet av inställelseterminer för säkerhetsinspektion.
Även om den beslutade årliga säkerhetsinspektionen sålunda inte eliminerar
behovet av särskilda åtgärder i fråga om handeln med begagnade
bilar — vilket också framhölls i propositionen om säkerhetsinspektion —
Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1963 15
har beslutet härom medfört ett annat utgångsläge för bedömningen av vilka
åtgärder som bör komma i fråga.
Alternativa former för kontroll
Sedan beslut nu fattats om årlig säkerhetsinspektion av vissa äldre bilar
är det enligt arbetsgruppens mening inte motiverat att — såsom 1953 års
trafiksäkerhetsutredning föreslog och som ånyo aktualiserats vid remissbehandlingen
av betänkandet om säkerhetsinspektion och vid trafiksäkerhetsinventeringen
— utöver detta även införa obligatorisk kontrollbesiktning
i samband med varje ägarbyte beträffande fordon över fem år eller
att införa lagstadgad skyldighet att vid försäljning förete testprotokoll, utfärdat
av objektiv anstalt. Även frågan om auktorisation av bilhandeln
har i viss mån kommit i annat läge genom säkerhetsinspektionen men det
avgörande skälet mot detta förslag är alltjämt de olägenheter i form av
konkurrensbegränsningar m. m. som skulle bli följden av att auktorisation
infördes. Därtill kommer att såväl förslaget om auktorisation som törslaget
om lagstadgad skyldighet att förete testprotokoll står i strid mot arbetsgruppens
uppfattning om att den erforderliga saneringen huvudsakligen
bör ske genom åtgärder inom branschen.
Väg- och vattenbyggnadstyrelsens förslag om reformering av systemet
för reservregistrering och om ny form av registreringsskyltar har gruppen
ansett sig ej böra överväga med hänsyn till att tillsättande av en utredning
angående fordonsregistreringen synes förestå. Däremot har övervägts
om inte en obligatorisk anmälningsskyldighet för den som överlåter
fordon redan nu borde genomföras. Arbetsgruppen har emellertid
stannat för att även spörsmål om en förbättrad registrering av äganderätten
till fordon bör överlämnas till den aviserade utredningen och där
lösas i ett större sammanhang. Härvid har beaktats bl. a. att en obligatorisk
dubblering av anmälningsskyldigheten måste medföra ett ej obetydligt
merarbete för registreringsmyndigheterna. I promemorian anmäles också
en viss tveksamhet från principiell synpunkt huruvida den som överlåter
ett fordon skäligen kan åläggas att vid straffansvar lämna alla de uppgifter
om förvärvarens person som måste erfordras för att anmälningsskyldigheten
skall tjäna sitt syfte. Det anmärkes emellertid att en motsvarande
skyldighet redan är i viss omfattning genomförd genom stadgandet
i 18 § 1 mom. andra stycket VTF.
Efter att dessa tidigare framförda förslag således avvisats diskuteras
i promemorian huruvida behovet av kontroll kan tillgodoses genom något
redan befintligt institut.
De för den allmänna fordonskontrollen införda instituten övervakning
genom länsstyrelse enligt 22 § VTF samt flygande inspektion enligt 23 §
VTF i dess nuvarande utformning finner arbetsgruppen nästan helt utan
värde för kontrollen över handeln med begagnade bilar.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1963
Länsstyrelsens rätt enligt 22 § VTF att förelägga inställelse till kontrollbesiktning
kommer enligt vad arbetsgruppen erfarit över huvud taget sällan
till användning och förfarandet konstateras vara alltför omständligt och
opraktiskt för att användas för kontroll av fordon inom försäljningsområden.
Då flygande inspektion i viss mån redan kommit till användning för
undersökning av saluförda begagnade fordon vid den relativt begränsade
försäljning på gata som äger rum i vissa stadsdelar i Stockholm och några
andra städer samt i fråga om fordon, som förts ut i trafik från enskilda
försäljningsområden, ligger det enligt arbetsgruppen nära till hands att
ifrågasätta en utvidgning av tillämpningsområdet för flygande inspektion
så att även fordon på enskilt område skulle kunna undersökas. Bestämmelserna
om flygande inspektion har emellertid utformats med tanke på fordon
som är i trafik medan de fordon, varom här skulle bli fråga, inte befinner
sig i trafik vid inspektionstillfället. Vidare är bl. a. stadgandet i 23 §
tredje stycket VTF om föreläggande att inom viss tid avhjälpa konstaterade
brister m. m. ej lämpat för de här avsedda fallen. Mot bakgrunden härav
föreslås i promemorian i stället en helt ny bestämmelse om löpande kontroll
av fordon på försäljningsställe.
Arbetsgruppens förslag
Förslaget ger besiktningsman rätt att företa inspektion hos den som bedriver
handel med begagnade fordon för kontroll av beskaffenhet och utrustning
av motorfordon och släpfordon, som förvaras i lager eller hålles
till salu i rörelsen. Bestämmelserna föreslås införda i VTF under beteckningen
23 a § och eventuellt med rubriken »Inspektion på försäljningsställe».
Kontrollen bör enligt förslaget ske vid inspektion på platsen och företagas
i huvudsak såsom vid flygande inspektion. Enligt arbetsgruppens mening
måste det vara tillräckligt om från trafiksäkerhetssynpunkt mera allvarliga
brister kan upptäckas, varför förrättningen ej bör kunna leda till annan
åtgärd än att i förekommande fall körförbud meddelas för inspekterat
fordon. Liksom vid flygande inspektion skall undersökning av ett fordon
kunna avbrytas, sedan en så allvarlig brist upptäckts att körförbud för fordonet
kan meddelas. Härigenom besparas arbete och kostnader utan att
det avsedda syftet förfelas. Sedan sådant förbud givits får nämligen, framhåller
gruppen, fordonet ej tagas i bruk förrän det godkänts vid kontrollbesiktning,
då fullständig genomgång av fordonet sker.
Enligt arbetsgruppens mening bör förrättningarna tillgripas dels när enligt
uppgift viss namngiven bilförsäljare säljer trafikfarliga fordon dels
för att stickprovsvis kontrollera handeln med begagnade bilar. Enbart förekomsten
av sådana stickprov torde, framhålles det, verka tillbakahållande
på de försäljningar som här är avsikten att i möjligaste mån förhindra.
Frågan huruvida inspektionerna bör kunna verkställas förutom av be -
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1963
siktningsmän även av polismän som sägs i 23 § första stycket VTF har
behandlats vid sammanträde mellan arbetsgruppen och företrädare för polisberedningen.
Därvid framkom att användning av polispersonal för kontrolluppgifter
av detta slag inte skulle stå i överensstämmelse med den
princip, varifrån polisberedningen utgår i sitt arbete, nämligen att från
polisen bör avlastas uppgifter som ej är av polisiär natur. Därtill kommer,
anför arbetsgruppen, att besiktningsmännen genom sin utbildning och verksamhet
bör besitta större teknisk sakkunskap samt att det är lämpligare
med civil personal för uppgifter av detta slag. Det föreslås därför att inspektionerna
skall handhas av allenast besiktningsmän. Dock framhålles
vikten av att besiktningsmännen har fortlöpande kontakt i dessa frågor
med såväl statspolis som lokal polis eftersom dessa ofta har god kännedom
om företag som bedriver handel med begagnade fordon av mindre
god beskaffenhet från trafiksäkerhetssynpunkt.
I fråga om den personalförstärkning som må bliva erforderlig i samband
med ett genomförande av förslaget har arbetsgruppen haft överläggningar
med representanter för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt automobilbesiktningsmännens
förening. Det har därvid befunnits att bilinspektionen
under år 1964 torde ha tillgång till viss personal som utbildas för uppgifter
inom den nya säkerhetsinspektionen och att man genom att sätta in dessa
på vissa andra uppgifter i samband med fordonskontrollen skulle kunna i
viss utsträckning frigöra besiktningsmän för inspektion på försäljningsställen.
Frågan om personal för verkställande av dessa inspektioner efter den 1
januari 1965, då säkerhetsinspektionen införes, bör enligt promemorian
lösas av den arbetsgrupp som tillkallats för att undersöka och överväga de
detalj spörsmål som återstår att lösa för genomförande av denna reform.
Statens bilinspektion kommer därvid att förutom uppgifter i samband med
förarutbildning m. in. även ha kvar vissa uppgifter i fråga om fordonskontrollen,
nämligen typbesiktningarna samt tillsynen över säkerhetsinspektionsanstalterna.
Arbetsgruppen finner det naturligt att även uppgiften att
företa inspektioner på försäljningsställen skall ligga kvar hos statens bilinspektion
och endera ingå bland besiktningsmännens normala uppgifter
eller också omhänderhas av för ändamålet avdelade särskilda besiktningsmän.
Vid de tidigare berörda överläggningarna om personalbehovet har beräknats
att om det senare alternativet väljes för kontrolluppgifterna skulle
erfordras tio å femton besiktningsmän.
Till närmare motivering av de promemorian bilagda, föreslagna nya
stadgandena i VTF anför arbetsgruppen följande.
Då de försäljningar som skall kunna kontrolleras genom bestämmelserna
enligt förslaget ofta torde bedrivas i sådana former, att yrkesmässig
handel i den mening detta uttryck eljest har i VTF ej kan anses föreligga,
har i förslaget använts en vidare lokution.
18
Kungl. Maj. ts proposition nr 200 år 1963
Ehuru förslaget närmast tar sikte på kontroll av handeln med begagnade
bilar, har den möjligheten ansetts inte böra uteslutas att undersökning
skall kunna ske även av andra begagnade motorfordon och släpfordon.
För att möjliggöra förrättningarna erfordras bestämmelser om rätt
för den eller de besiktningsmän, som skall utföra inspektion, att erhålla
tillträde till lokaler och områden, vilka rörelsens innehavare eljest skulle
äga avstänga. Någon särskild straffbestämmelse för den som vägrar sådant
tillträde torde ej vara erforderlig, eftersom i 10 kaj). 12 § strafflagen
stadgas straff för den, som vägrar inträde som förrättningsman äger
fordra.
Det bör överlämnas åt vederbörande besiktningsman att vid själva förrättningen
avgöra vilka fordon i rörelsen som skall undersökas och hur
fullständig undersökningen i varje särskilt fall skall göras. Inspektion
av samtliga de fordon som förvaras i lager eller hålles till salu torde i de
flesta fall inte erfordras. Med sin erfarenhet har besiktningsmannen säkerligen
nödiga förutsättningar för att bedöma, vilka fordon som kan misstänkas
vara så bristfälliga att en undersökning är påkallad. Såsom berörts
i den allmänna motiveringen torde det vidare i fråga om varje inspekterat
fordon ej erfordras, att undersökningen drives vidare, sedan en
så allvarlig brist konstaterats, att körförbud för fordonet bör meddelas.
Den omständigheten att ett fordon vid en inspektion av förevarande slag
inte belägges med körförbud, innebär självfallet inte att det skulle av besiktningsmannen
ha godkänts för trafik och det kan inte bli aktuellt att
■— såsom förekommer vid vissa andra förrättningar — lämna någon form
av skriftligt besked att fordonet lämnats utan anmärkning. Kontrollen bör
liksom flygande inspektion vara avgiftsfri.
I den tidigare motiveringen har anförts, att inspektion enligt förevarande
stadgande ej bör kunna föranleda annan åtgärd än utfärdande av körförbud.
Detta förhållande medför, att inspektion av ett fordon ej bör underlåtas
med anledning av ett påstående att fordonet ej skall försäljas annat
än för skrotning. Hinder mot att belägga även sådant fordon med körförbud
kan ej anses föreligga.
För att inspektionen ej skall försvåras eller omöjliggöras genom att exempelvis
utlämnande av nycklar till fordonen vägras eller åtgärder vidtages
för att hindra provkörning av fordon, har i stadgandet ansetts böra
inskrivas en skyldighet för rörelsens innehavare att tillhandagå i den omfattning
som erfordras för genomförande av förrättningen.
Efter mönster från andra områden, där offentlig kontroll inom enskilda
lokaler eller områden genom förrättningsman förekommer, har tillagts
en bestämmelse innebärande förbud mot att röja yrkeshemlighet. Att förrättningen,
som brukar föreskrivas för jämförliga fall, skall företagas på
sådant sätt att minsta möjliga olägenhet vållas, framgår av 56 § VTK.
Givetvis avses ej att med de nya bestämmelserna göra någon inskränkning
i hittillsvarande tillämpningsområde för 23 § VTF. De tidigare anförda
exemplen visar att det från trafiksäkerhetssynpunkt är angeläget
att gatuhandeln med bilar i ökad utsträckning blir föremål för flygande
insj)ektion.
Arbetsgruppen, som anser att uppföljningen av meddelade körförbud
f. n. är otillfredsställande, föreslår slutligen införande av ett system, där
körförbud kan konstateras direkt på fordonet. Härvid förordas att den
Kungl. Maj. ts proposition nr 200 år 1963
19
som meddelar sådant förbud samtidigt förser fordonet med ett av vederbörande
myndighet fastställt plomberat märke om förbudet.
Bilförsäljning till ungdom under 18 år
Arbetsgruppen upplyser att Svenska socialvårdsförbundet hösten 1962
vänt sig till ett tjugotal barnavårdsnämnder med förfrågan om dessa i sin
verksamhet mött problemet med underårigas förvärv av motorfordon. Vidare
önskade förbundet få veta vilken uppfattning nämnderna hade om
behovet av särskilda åtgärder i denna fråga samt vilka åtgärder som härvidlag
i så fall kunde vara lämpliga och ändamålsenliga. Om resultatet av
förfrågningen anför arbetsgruppen att av de femton barnavårdsnämnder
som inkom med svar fyra förordade en lagändring i den riktningen att
försäljning av motorfordon till personer under 18 år skulle förbjudas, ytterligare
ett par ansåg att dylika lagstiftningsåtgärder kunde övervägas,
medan det i övrigt var en ganska allmän uppfattning att ett införande av
den föreslagna årliga säkerhetsinspektionen även kunde väntas medföra
en förbättring i fråga om den här diskuterade företeelsen. Flera nämnder
ansåg att bilhandelns medverkan vore önskvärd för att få slut på de underårigas
bilköp.
Om olycksfallsstatistiken i den mån den berör förevarande fråga anföres
i promemorian följande. Enligt den preliminära statistiken över vägtrafikolyckor
under år 1962 dödades fyra underåriga bilförare medan 13 skadades
svårt. Dessutom har ett antal underåriga bilförare varit delaktiga
i motortrafikolyckor utan att själva komma till skada. Med olycksfallsstatistikens
nuvarande uppläggning kan man dock ej ange antalet sådana
förare. Anledningen till att dessa olyckor inträffat torde i åtskilliga fall
vara att söka i bristande rutin hos den underårige föraren men även defekter
hos fordonet kan ha medverkat. Det är ej heller bekant i vilken utsträckning
de förare som varit delaktiga i här angivna olyckor framfört
egna bilar eller om de fått låna bilarna av exempelvis föräldrar eller kamrater.
I promemorian framhålles vissa under senare tid vidtagna åtgärder ägnade
att inskränka de bilköp varom nu är fråga. Det påpekas att ungdomliga
förare ofta torde sakna medel till inköp av bilar i de högre prisklasserna
och i stället är hänvisade till de billigare kanske skrotmässiga
fordonen. Om, såsom förväntas, bilbeståndet rensas på sin sämsta och
billigaste del genom det nya säkerhetsinspektionsförfarandet och genom de
inspektioner inom bilhandeln som kommer till stånd, därest arbetsgruppens
förslag genomföres, kommer av den anledningen möjligheterna till
inköp av bilar att minska för de yngre köparna. I sammanhanget erinras
även om att MRF vid förbundets årsmöte i oktober 1962 beslutat att dess
medlemmar icke skall sälja bilar till personer under 18 år. Slutligen framhålles
att en successiv förstärkning av ordningsstatspolisens numerär har
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1963
skett under senare år, varför polisen kan antagas ha möjlighet att utöka
körkortskontrollen. Arbetsgruppen ifrågasätter om ej all uniformerad polispersonal
i yttre bevakningstjänst skulle i mån av tid kunna i ökad utsträckning
medverka vid trafikövervakningen bl. a. genom alt företa körkortskontroller.
Om olovlig körning på så sätt kan beivras bättre, finner
arbetsgruppen troligt att också detta kan medverka till en minskning av
de underårigas bilköp.
Ett förbud för den som ej uppnått körkortsåldern att överhuvudtaget
köpa bil anges i promemorian kunna framstå som i och för sig befogat.
En önskad utveckling i frågan kan emellertid enligt arbetsgruppens mening
bättre tillgodoses genom de nyss angivna åtgärderna än genom ett
förbud som det uppenbarligen föreligger stora möjligheter att kringgå.
Arbetsgruppen anser således några åtgärder utöver de förut nämnda ej erforderliga
f. n.
Remissyttrandena
Handeln med begagnade bilar
1 samtliga yttranden har behovet av en sanering av handeln med begagnade
bilar vitsordats. Arbetsgruppens uttalande att saneringen väsentligen
bör genomföras genom åtgärder inom branschen har i allmänhet rönt
instämmanden men samtidigt är remissinstanserna — med hänsyn till
bl. a. att sådan sanering kan befaras ta tämligen lång tid i anspråk — genomgående
införstådda med att möjligheterna till kontroll från samhällets
sida måste utökas. Statspolisintendenten betecknar det som ett starkt trafiksäkerhetskrav
att handeln underkastas kontroll från samhällets sida även
om huvudansvaret för saneringen bör ligga på branschen. Även i en rad
andra yttranden betonas kraftigt behovet av särskilda åtgärder från det
allmännas sida.
Vad beträffar formen för kontroll har remissinstanserna med
få undantag tillstyrkt eller lämnat utan erinran arbetsgruppens förslag.
Näringsfrihetsrådet säger sig helt dela den principiella uppfattning i fråga
om avvägningen mellan trafiksäkerhetskrav och handelns intressen som
kommer till uttryck i promemorian och näringsfrihetsombudsmannen intager
samma ståndpunkt. I bl. a. yttrandet från Sveriges advokatsamfund
understrykes att arbetsgruppen här funnit en lösning som kan förväntas
bidraga till ökad trafiksäkerhet utan att mer än nödvändigt rubba näringsfrihetens
princip eller kringgärda handeln med begagnade bilar med alltför
betungande restriktioner. Statens trafiksäkerhetsråd betecknar de föreslagna
bestämmelserna som ett effektivt vapen mot avarterna inom handeln
med begagnade bilar.
Den av arbetsgruppen avvisade tanken på obligatorisk besiktning vid över -
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1963
läteise av fordon har upptagits allenast i ett par yttranden. LO anser det
böra övervägas att införa en obligatorisk säkerhetsinspektion för alla begagnade
fordon som säljs yrkesmässigt. Därjämte skulle stickprovskontroller
kunna företas av polisen vid flygande besiktning. Liknande förslag
bar framlagts av Svenska metallindustriarbetareförbundet. Svenska transsportarbetareförbundet
tillstyrker arbetsgruppens förslag men framhåller
samtidigt att en obligatorisk besiktning vid ägarbyte skulle vara den bästa
lösningen av frågan. NTF har framhållit att en regel om obligatorisk besiktning
vid ägarbyte skulle innebära ett effektivt medel för kontroll av de
begagnade fordonens beskaffenhet men samtidigt vara förenad med stora
olägenheter. Föreningen har dock förordat att frågan om införande av en
sådan ordning överväges sedan den allmänna säkerhetsinspektionen börjat
tillämpas.
Alternativet att införa ett auktorisationssystem inom bilhandeln har också
förordats endast på något håll. Riksåklagarämbetet har framhållit att
de fördelar i form av en sanering av bilbranschen och ytterst en ökad trafiksäkerhet
som står att vinna med ett sådant system väl torde uppväga de
därmed förenade olägenheterna i form av konkurrensbegränsningar. Ämbetet
har erinrat om att konkurrenshänsyn i flera fall ej ansetts utgöra
avgörande hinder mot auktorisation av handel med varor av beskaffenhet
att kunna utgöra en allmänfara, exempelvis vapen och explosiva varor.
Om ej ett auktorisationssystem införes synes det enligt ämbetets mening
böra övervägas att kriminalisera yrkesmässigt saluförande av trafikfarliga
fordon. Liknande synpunkter har anförts av Föreningen Sveriges stadsfiskaler.
Enligt Föreningen Sveriges häradshövdingar föreligger goda skäl för
undersökning huruvida inte straffbestämmelse borde införas för den som
uppsätligen eller av grov oaktsamhet säljer trafikfarliga motorfordon. Enligt
föreningens mening torde stickprovsvis förekommande inspektioner
inte vara tillfyllest för att avskräcka mindre nogräknade försäljare från
att sälja trafikfarliga fordon.
Arbetsgruppens uppfattning att frågan om åtgärder för en bättre registrering
av ägarbyten bör lösas vid en utredning om fordonsregistreringen
överhuvud delas av remissinstanserna med undantag för LO, Svenska polisförbundet
och Svenska transportarbetareförbundet, vilka anser en anmälningsskyldighet
för den som överlåter motorfordon böra införas redan
nu.
MRF har, ehuru förbundet ej motsatt sig förslaget, anmält viss tvekan
beträffande lämpligheten av den föreslagna kontrollmöjligheten och ansett
det kunna diskuteras om det ej är möjligt att utveckla systemet med föreläggande
från länsstyrelse om inställelse av fordon för kontrollbesiktning.
I några yttranden, bl. a. från statspolisintendentcn, väg- och vattcnbyggnadsslgrelsen
och länsstyrelsen i Örebro län, bar man — antingen som al
-
22 Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1963
ternativ till eller som komplettering av arbetsgruppens förslag — förordat
en utvidgning av institutet flygande inspektion, därvid föreslagits att uttrycket
»som av honom anträffas på väg» uteslutes ur 23 § VTF.
Några remissinstanser, bland dem TCO, MHF och de organisationer som
åberopat yttrandet från Näringslivets trafikdelegation, ifrågasätter om inte
de nya bestämmelserna bör få provisorisk karaktär med tanke
på den förestående allmänna säkerhetsinspektionen. MRF uttalar sig mera
bestämt i sådan riktning, medan kommerskollegium anser frågan böra omprövas
sedan tillräcklig erfarenhet av säkerhetsinspektionen vunnits.
Vad därefter angår detaljerna i utredningsförslaget har
dessa genomgående godtagits i ett stort antal yttranden. I andra ställer man
sig kritisk eller tveksam på en eller annan punkt. I detaljfrågorna har bl. a.
följande synpunkter framkommit.
I frågan om vilka fordon inspektionerna bör avse har till en början
länsstyrelserna i Västmanlands och Norrbottens län föreslagit att inspektion
hos försäljare i likhet med inspektion på väg skall kunna avse alla
motordrivna fordon -— ej enbart motorfordon — och släpfordon. Flera
remissinstanser har anfört, att kontrollen ej bör begränsas till vad som
utåt framträder som reguljär handel med begagnade bilar. NTF har härvid
påpekat att bilhandlare i vissa fall ombesörjer försäljning av fordon
för annans räkning utan att fordonet befinner sig i bilhandlarens besittning
och ifrågasatt sådant förtydligande av lagtexten att även dylika
fordon kan bli besiktigade. Automobilbesiktningsmännens förening har å
sin sida ställt sig tveksam till frågan om besiktningsman bör kunna tilltvinga
sig tillträde till fordonet i en sådan situation. Överståthållarämbetet
har framhållit att det beträffande vissa kategorier av bilförsäljare som
driver sin rörelse under mindre ordnade förhållanden kan vara svart att
få någon överblick av vilka fordon som omfattas av rörelsen, eftersom
dessa fordon kan vara uppställda på olika platser. Enligt de erfarenheter
man bär i Stockholm av flygande inspektioner av gatuförsäljares bilar vill
försäljarna inte sällan vidkännas endast sådana fordon som enligt vad de
räknar med inte kommer att beläggas med körförbud. För att i någon
mån komma till rätta med detta problem har ämbetet föreslagit införande
av en straff sanktionerad skyldighet för bilförsäljaren att ange vilka fordon
som är avsedda för försäljning. Liknande synpunkter har anförts av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen samt Automobilbesiktningsmännens förening.
De flesta remissinstanserna har anslutit sig till tanken att den nya verksamheten
skall handhas uteslutande av besiktningsmän. Polisberedningen
konstaterar med tillfredsställelse att rätten att företaga inspektion på försäljningsställe
enligt förslaget skall förbehållas besiktningsmännen. Polisens
insatser i trafiksäkerhetsarbetet bör enligt beredningens mening i största
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 200 år 1963
möjliga utsträckning inriktas på övervakning av den löpande trafiken. Den
allmänna polisiära utbildningen ger inte heller det tekniska kunnande,
som krävs för fordonskontroll, utan kunskaper i detta hänseende måste
meddelas i särskild ordning. Det måste under sådana förhållanden vara
mer ändamålsenligt att inspektionerna ombesörjes av tekniskt utbildad
personal inom bilinspektionen, som har den allmänna fordonskontrollen
till sin huvuduppgift, än att polismän, som fått en omfattande och dyrbar
polisutbildning, specialutbildas för inspektionsverksamheten där polisutbildningen
knappast alls är till nytta. Det möter också enligt beredningen
allvarliga betänkligheter om polisens personella resurser för trafikövervakningen
skulle reduceras genom att polismän avdelas för denna inspektionsverksamhet,
som kan förutsättas bli mycket omfattande. — Arbetsgruppens
ställningstagande i denna del har emellertid också mött en hel del invändningar.
Statskontoret har uttalat att eftersom den föreslagna kontrollen synes
utgöra ett komplement till den av polisen bedrivna flygande inspektionen
jämväl denna kontroll bör utövas av polispersonal eventuellt i samarbete
med besiktningspersonal. Riksåklagarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands,
Östergötlands, Blekinge, Kristianstads, Örebro, Västmanlands
och Kopparbergs län, Stockholms rådhusrätt, Föreningen Sveriges häradshövdingar,
Föreningen Sveriges stadsfiskaler och Svenska transportarbetareförbundet
har förordat att även sådan polisman som avses i 23 § första
stycket vägtratiktörordningen ges befogenhet att verkställa inspektion på
försäljningsställe. Som skäl härför har bl. a. anförts att statens bilinspektion
inte torde ha eller kunna beräknas få tillräckliga resurser för att kunna
bedriva verksamheten effektivt samt att polisen i allmänhet har bättre
kännedom om de lokala förhållandena och större möjligheter att företa
snabba ingripanden. Mot den i promemorian uttalade åsikten att kontrollen
ej är en uppgift av polisiär natur har bl. a. invänts att kontrollen kan betraktas
som ett led i brottsförhindrande verksamhet och att den inte skiljer
sig från den verksamhet som polisen f. n. bedriver i form av flygande inspektion.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län har framhållit att det med hänsyn
till risken för att erforderlig besiktningspersonal ej kommer att stå till förfogande
kan visa sig nödvändigt att även låta polismän förrätta inspektionerna.
Enligt Föreningen Sveriges polismästare innefattar inte påståendena
om att inspektionsverksamheten ej är av polisiär natur och alt besiktningsmännen
besitter större teknisk sakkunskap än polismän bärande skäl för
att ej använda polispersonal för verksamheten. Emellertid vill föreningen
inte motsätta sig arbetsgruppens förslag, eftersom det får anses mindre
önskvärt alt polisen anlitas för uppgifter som innebär ingripande i en på enskilt
område bedriven affärsverksamhet, där ej alltid i det aktuella fallet
anledning till ingripande föreligger och där inte heller eu akut trafiksäkerhetsrisk
är för handen. En förutsättning för alt gruppen förrättningsmän
skall kunna begränsas på sätt arbetsgruppen föreslagit är emellertid enligt
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1963
föreningens mening att bilinspektionens personal kommer att räcka till
för att göra verksamheten verkligt effektiv. Inte heller Svenska polisförbundet
har velat motsätta sig arbetsgruppens förslag men har som sin
uppfattning uttalat att kontroll av motorfordon ur säkerhetssynpunkt är
en fråga av polisiär natur. Överståthållarämbetet, som delar arbetsgruppens
åsikt att kontrollen i princip bör utövas av besiktningsmän, har
framhållit att polisman alltjämt bör kunna verkställa kontroll av saluhållna
fordon som uppställts på väg och att denna kontroll av polismannen
bör kunna utsträckas att gälla även sådana fordon, avsedda att saluföras,
vilka av samma försäljare uppställts på annan plats.
Den föreslagna bestämmelsen om tystnadsplikt bör enligt riksåklagarämbetets
mening gälla även den som biträtt vid förrättningen. Regler om
straff för brytande av tystnadsplikt erfordras enligt ämbetet ej för den
som är underkastad ämbetsansvar, enär för sådant fall bestämmelsen i
25 kap. 3 § strafflagen synes vara tillfyllest. Liknande synpunkter har
anförts av Föreningen Sveriges landsfogdar. Enligt länsstyrelsen i Jönköpings
län bör förrättningsmannen trots tystnadsplikten vara skyldig att till
polismyndighet eller åklagare anmäla misstanke om brott som uppkommit
i samband med besiktning. LO har förklarat sig inte vilja godta den föreslagna
regeln om tystnadsplikt om därmed avses att testprotokollet ej skall
vara offentligt. Liknande ståndpunkt har intagits av Svenska metallindustriarbetareförbundet.
Svenska transportarbetareförbundet har förklarat sig
bestämt avstyrka den föreslagna bestämmelsen.
Bland i yttrandena berörda detalj spörsmål i övrigt kan nämnas följande.
Mot promemorians förslag att förrättningen ej skall kunna medföra
annan åtgärd än meddelande av kör förbud har invändningar gjorts av
länsstyrelsen i Gotlands län som förordat att förrättningsmannen, då
brister av mindre allvarlig art iakttagits, skall kunna förelägga ägaren
att inställa fordonet för kontrollbesiktning på sätt stadgas i 23 § tredje
stycket vägtrafikförordningen. Den omständigheten att ett fordon inte vid
besiktning belagts med kör förbud kunde eljest framstå som ett godkännande
av fordonet för trafik. Liknande synpunkter har anförts av länsstyrelsen
i Östergötlands län och Föreningen Sveriges polismästare. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har uppmärksammat detta problem men framhåller
att man genom effektiv upplysning bör kunna motverka missförstånd
av antydd art. Hovrätten för nedre Norrland har påpekat att vägran att
tillhandagå förrättningsman på annat sätt än genom att lämna tillträde
inte kan bestraffas enligt 10 kap. 12 § strafflagen och föreslagit införande
av en särskild straffbestämmelse för detta fall. Samma förslag har framförts
av riksåklagarämbetet, som tillagt att straffet bör bestämmas till dagsböter,
länsstyrelserna i Blekinge och Norrbottens län samt Föreningen Sveriges
landsfogdar.
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 200 år 1963
Vad beträffar personalbehovet för verksamheten har i några yttranden
understrukits betydelsen av att bilinspektionen ges erforderliga resurser
för att kunna bedriva inspektionsverksamheten med önskvärd effektivitet.
I vissa yttranden har å andra sidan påpekats att organisationen i
avvaktan på ytterligare erfarenheter ej bör få alltför stor omfattning. Vad
beträffar frågan om inspektionerna bör ingå bland besiktningsmännens normala
arbetsuppgifter eller utföras av särskilda besiktningsmän har vägoch
vattenbgggnadsstyrelsen förklarat sig i likhet med flertalet förste bilinspektörer
vilja förorda det förstnämnda alternativet. Samma ståndpunkt
har intagits av Automobilbesiktningsmännens förening. Härvid har påpekats
betydelsen av lokalkännedom och risken för att en resande inspektionsgrupp
föregås av ryktet om sin ankomst. Svenska polisförbundet har
däremot ansett att större effektivitet skulle uppnås om särskilda besiktningsmän
avdelades för uppgiften. Statens trafiksäkerhetsråd har ifrågasatt
om inte 10 å 15 särskilda besiktningsmän för verksamheten i hela landet
är tilltaget i underkant.
Beträffande slutligen förslaget att i avvaktan på närmare utredning rörande
registreringssystemet föreskrifter utfärdas angående utmärkande
av kör förbud genom ett särskilt märke har detta tillstyrkts i ett
stort antal yttranden och flerstädes har framhållits att en sådan föreskrift
bör införas snarast möjligt bl. a. som ett viktigt komplement till de föreslagna
reglerna om kontroll över handeln med begagnade fordon. Motormännens
riksförbund har emellertid ifrågasatt lämpligheten av en tillfällig
lösning i avvaktan på utredningen om registreringssystemet. Statens prisoch
kartellnämnd har ansett det kunna från konsumentupplysningssynpunkt
ifrågasättas om inte anteckning om meddelat körförbud samt därav
föranledd kontrollinspektion borde införas i besiktningsinstrument.
Bilförsäljning till ungdom under 18 år
Flertalet remissinstanser har anslutit sig till arbetsgruppens uttalande
att några speciella åtgärder mot försäljning av bilar till personer under
18 år ej erfordras f. n. I flera yttranden har påpekats att förhållandena
ej är tillfredsställande och att föreskrifter riktade mot underårigas förvärv
av motorfordon i och för sig skulle vara önskvärda men att sådana
föreskrifter med hänsyn till vad arbetsgruppen anfört framstår som
mindre lämpliga. I flera yttranden har också i anslutning till arbetsgruppens
uttalanden därom understrukits vikten av att körkortskontrollen intensifieras
och alt all uniformerad polispersonal medverkar därtill. Socialstyrelsen
har förklarat sig inte vilja motsätta sig att man tills vidare ställer
sig avvaktande till frågan om lagstiftning på området. Bl. a. från väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har påpekats att saken bör upptas till förnyad
prövning om förhållandena inte blivit väsentligt förbättrade sedan de i pro
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1963
memorian angivna reformerna hunnit verka. Fem remissinstanser har förklarat
sig vara tveksamma till frågan om förbud bör införas.
Införande av en bestämmelse om förbud att överlåta bil till den som ej
fyllt 18 år har däremot föreslagits av riksåklagarämbetet. Enligt ämbetets
mening är de av arbetsgruppen angivna åtgärderna ej tillräckliga för att
förhindra att minderåriga förvärvar trafikfarliga fordon och ämbetet finner
det över huvud taget föga tillfredsställande att bilar skall få överlåtas till
personer som gör sig skyldiga till olovlig körning genom att bruka dem.
Ämbetet föreslår att straff för överlåtaren skall inträda såväl då denne
handlat med uppsåt i fråga om förvärvarens ålder som då han haft skälig
anledning anta att förvärvaren inte fyllt 18 år. I syfte att förhindra de av
arbetsgruppen antydda möjligheterna att kringgå ett sådant förbud föreslås
att detta kompletteras med en bestämmelse om straff för person vilken
såsom ombud eller på därmed jämförligt sätt tillhandagår den som ej
fyllt 18 år med anskaffande av bil. Även NTF, Trafikförsäkringsföreningen
och Sveriges husmodersföreningars riksförbund har förordat införande av
ett förbud av åsyftad art. Malmö stads barnavårdsnämnd framför samma
förslag men vill göra ansvarsfrågan beroende av huruvida säljaren förvissat
sig om att medgivande till förvärvet lämnats av förmyndaren.
Departementschefen
Det totala antalet försäljningar per år av begagnade fordon är högst betydande.
Att döma av siffror som angivits i promemorian och som grundar
sig på uppgifter från MRF har försäljningen av begagnade personbilar
under senare år hållit sig i stort sett konstant kring 65 procent av den totala
personbilsförsäljningen. År 1962 försåldes enligt MRF:s beräkningar
— frånsett försäljningar till återförsäljare och skrothandlare — 350 000
begagnade personbilar. Med hänsyn till den fortlöpande ökningen av
fordonsparken förväntas siffran för år 1965 ha stigit till ca 400 000.
Det ligger nära till hands att anta att en avsevärd del av försäljningarna
kommer till stånd därför att vederbörande säljare befarar eller redan konstaterat
allvarlig förslitning av fordonet. Man måste också räkna med att
säljarna i större eller mindre utsträckning håller inne upplysningar om
förefintliga brister med hänsyn till den menliga inverkan härav på fordonens
saluvärde.
i promemorian anges att beräkningsvis 90 procent av all försäljning av
begagnade bilar från privatägare till konsument går via bilhandlare. Denna
siffra måste i och för sig anses glädjande eftersom härigenom i många fall
möjliggöres en sakkunnig granskning och bedömning av fordonet just vid
en tidpunkt då detta är särskilt önskvärt. Att ett allt större antal ansvarsmedvetna
företag också utför eller låter utföra en objektiv granskning och
överlämnar protokoll häröver till vederbörande kund eller i förekomman
-
27
Kungl. Maj. ts proposition nr 200 år t963
de fall låter utrangera fordonen måste anses vara av mycket stor betydelse
för trafiksäkerheten. Som jag utförligt redogjort för i propositionen 1963:
91 ang. säkerhetsinspektion av motorfordon är nämligen de bristfälliga
fordonens roll som olycksfaktor betydligt större än man tidigare föreställt
sig.
Försäljningar av bristfälliga fordon förekommer emellertid f. n. så ofta
inom bilhandeln att man kan tala om allvarliga missförhållanden. Nödvändigheten
av en sanering på området har allmänt omvittnats vid remissbehandlingen
av departementspromemorian. Såsom arbetsgruppen framhållit
bör en sådan sanering i allt väsentligt genomföras genom åtgärder inom
branschen. Även om vissa initiativ tagits härför får man räkna med att det
kommer att ta rätt lång tid innan man lyckas genomföra fullt tillfredsställande
förhållanden. Härtill kommer att saneringen säkerligen inte kommer
att nå den kategori av bilförsäljare som torde vara den egentliga orsaken
till att frågan om särskilda åtgärder aktualiserats, nämligen den där man
med markant likgiltighet för annat än ekonomisk vinning avyttrar bristfälliga
och ofta helt undermåliga fordon med fördöljande eller förtigande av
bristerna. Enligt min mening är det därför med hänsyn till den roll brister
hos fordonen har som olycksfaktor nödvändigt att öppna en möjlighet för
myndigheterna att företa inspektioner av begagnade motorfordon som
saluförs inom bilhandeln. Tillsynen bör begränsas till åtgärder som motiveras
av trafiksäkerhetsskäl. Den utökade fordonskon troll som förestår
i anledning av den beslutade reformen om säkerhetsinspektion kommer säkerligen
att betydligt minska men såvitt jag kan bedöma inte att eliminera
behovet av en sådan tillsyn från det allmännas sida. Jag anser därför inte
som vissa remissinstanser alt endast provisoriska bestämmelser bör införas.
Däremot beaktar jag givetvis den beslutade reformen vid övervägande
av vilka åtgärder som nu bör tillgripas.
Med hänsyn till vad jag anfört om verkan av säkerlietsinspektionsreformen
synes mig en så långt gående åtgärd som införande av besiktningstvång
vid överlåtelse av fordon inte böra tillgripas. Om frågan kan vinna en
acceptabel lösning på annat sätt anser jag mig vidare inte kunna förorda
ett så avsevärt ingrepp i näringsfriheten som ett system med offentlig
auktorisation inom bilhandeln skulle innebära. Jag anser mig inte heller
kunna tillstyrka att — såsom några remissinstanser föreslagit — yrkesmässig
försäljning av trafikfarliga fordon kriminaliseras.
Arbetsgruppens förslag, som innebär att inspektion skall kunna ske av
begagnade fordon inom varje företag där sådana fordon saluföres, har fått
ett gott mottagande av det stora antal remissinstanser som yttrat sig över
promemorian. Jag anser förslaget vara väl anpassat till den föreliggande
situationen och ansluter mig i princip därtill.
Jag delar arbetsgruppens uppfattning alt inspektionerna i princip bör
företagas stickprovsvis. Om den förutsättningen för inspektion uppställ
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1963
des att misstanke om osund handel måste föreligga skulle detta innebära
vissa krav på utredning som av allt att döma skulle onödigt komplicera
förfarandet och nedsätta dess effektivitet. Då jag således utgår från att
inspektion i många fall kommer att ske utan att någon som helst anledning
givits att befara försäljning av undermåliga fordon synes mig förrättningarna
ej böra utföras av polismän.
Till detaljerna i arbetsgruppens förslag och till den närmare motivering
som i promemorian anförts till bestämmelserna kan jag — liksom det övervägande
antalet remissinstanser — i allt väsentligt ansluta mig.
På ett par punkter vill jag föreslå modifikationer i arbetsgruppens förslag.
En besiktningsman bör inte vara betagen möjligheten att, om han
anser det påkallat, vid förrättning hos en bilhandlare inspektera också
eventuella begagnade traktorer, som saluhålles i rörelsen. Den krets av
fordon förrättningarna skall kunna omfatta bör därför — som ett par länsstyrelser
anfört — lämpligen bestämmas på samma sätt som skett i fråga
om flygande inspektion och således innefatta även andra motordrivna
fordon än motorfordon. Vad angår tystnadsplikten bör denna givetvis som
riksåklagarämbetet anfört omfatta såväl förrättningsmännen som av dem
anlitade biträden. Tystnadsplikten bör bl. a. i fråga om målsägarangivelse
gälla likformigt för båda dessa kategorier och således helt regleras i författningen.
Med anledning av vissa uttalanden i remissyttrandena vill jag
framhålla att, såsom torde framgå av stadgandets formulering, tystnadsplikten
inte gäller uppgifter som direkt har samband med förrättningens
syfte. Slutligen bör beaktas vad bland andra hovrätten för nedre Norrland
anfört om behovet av en straffbestämmelse rörande den som vägrar
tillhandagå förrättningsmännen på föreskrivet sätt.
Frågan om besiktningsmannens möjligheter att vinna kunskap om vilka
fordon en viss företagare disponerar för försäljning har väckt särskild uppmärksamhet
hos ett antal remissinstanser, därvid påpekats att fordon kan
innehas i kommission och förvaras hos ägaren samt även i andra fall förvaras
annorstädes än på det egentliga försäljningsstället. En straffsanktionerad
skyldighet för vederbörande rörelseinnehavare att uttömmande uppge
fordonsinnehavet som på något håll ifrågasatts anser jag inte lämplig.
Bl. a. skulle respekten för en sådan bestämmelse knappast kunna upprätthållas
med hänsyn till att bevissvårigheter säkerligen skulle avsevärt förringa
dess effekt. Genom kontakter med polisen och andra förhandsundersökningar
i det speciella fallet torde besiktningsmännen få söka lösa det
problem som här otvivelaktigt kan bli aktuellt i vissa fall. Förrättningsmännens
rätt att fordra tillträde till enskilda lokaler och områden är oberoende
av var desamma är belägna i förhållande till den egentliga rörelsen
och gäller varje plats där av omständigheterna framgår att fordon förvaras
som vederbörande handlare disponerar för försäljning i kommission
eller eljest.
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1963
Enligt 23 § VTF är en förutsättning för att polisman, som där sägs, eller
besiktningsman skall ha rätt att företaga flygande inspektion av ett fordon
att fordonet »av honom anträffas på väg». Denna förutsättning tillkom
med införandet av nu gällande vägtrafikförordning. Uttrycket torde anknyta
till det förhållandet att föreskrifterna om fordons utrustning gäller
blott för fordon som brukas på väg och bör inte, som några remissinstanser
ifrågasatt, utgå ur författningstexten. En sådan ändring skulle för övrigt
inte, som på några håll förutsatts, berättiga polisman, utöver den befogenhet
som följer av allmänna polisinstruktionen, och än mindre besiktningsman
att bereda sig tillträde till garage eller annan enskild uppställningsplats
för fordon.
I tredje lagutskottets utlåtande 1962: 12, som godkänts av riksdagen och
åberopats i dess skrivelse 1962: 128, har hemställts om åtgärder för en
bättre uppföljning via bilregistret av varje enskilt fordon beträffande ägarregistreringen.
Sådana åtgärder, vilka övervägts av arbetsgruppen, skulle
säkerligen liksom vissa andra förslag berörande registreringssystemet vara
av betydelse jämväl för att minska förekomsten av handel med undermåliga
fordon. Direktiv för en utredning med uppgift bl. a. att överarbeta systemet
för fordonsregistrering såsom helhet är nu under utarbetande inom
kommunikationsdepartementet. Någon tillfredsställande omedelbar lösning
av frågan om registrering av fordonsöverlåtelser synes med hänsyn till
vad arbetsgruppen anfört inte stå till buds men bör kunna påräknas genom
att en utredning som den jag nyss antytt kommer till stånd.
I promemorian har anmärkts att övervakningen över att meddelade körförbud
inte överträdes är bristfällig. Även bland remissinstanserna har en
sådan uppfattning framförts och man tillstyrker på många håll det av arbetsgruppen
förordade systemet att — i avbidan på att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag angående årligt utbyte av registreringsskyltar
prövas — körförbud utmärkes på fordonet medelst plombering eller på annat
sätt. Jag delar uppfattningen alt körförbudens antecknande i bilregistren
är en helt otillräcklig åtgärd för möjligheterna att effektivt kontrollera
förbudens efterlevnad. Jag avser att överväga denna fråga i ett
större sammanhang i samband med utformningen av förslagen till de författningsändringar
som nödvändiggöres av reformen om säkerhetsinspektion.
Något hinder att redan dessförinnan i fråga om körförbud som förrättningsman
meddelar föreskriva att förbudet på lämpligt sätt skall utmärkas
på vederbörande fordon anser jag emellertid inte föreligga. Jag
torde senare för Kungl. Maj :t få framlägga förslag till bestämmelse härom i
vägtrafikkungörelsen. Någon särskild bestämmelse om straff för den som
skadar eller borttager märke som här avses torde inte erfordras med hänsyn
till de regler allmänna strafflagen innehåller för motsvarande fall.
Vad slutligen beträffar frågan om åtgärder för att hindra försäljning av
motorfordon till ungdomar under 18 år anser jag mig på goda skäl kunna
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 200 år 1963
förvänta att genom den beslutade säkerhetsinspektionen och den kontroll
över handeln med begagnade bilar som jag här föreslagit bilar av helt undermålig
kvalitet inom en ej alltför avlägsen framtid kommer att praktiskt
taget helt försvinna ur marknaden. Som arbetsgruppen påpekat är det
oftast just sådana fordon ungdomarna har ekonomisk möjlighet att förvärva.
De problem som varit förknippade med ungdomars förvärv av motorfordon
kommer därför att i motsvarande mån minska. På grund härav
och med beaktande också av vad som i övrigt anförts i promemorian
om möjligheterna att komma till rätta med nämnda problem anser jag i
likhet med arbetsgruppen något förslag i detta ämne inte påkallat.
I enlighet med vad som anförts i det föregående har inom kommunikationsdepartementet
upprättats förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648).
Föredraganden hemställer
att Kungl. Maj :t måtte genom proposition anhålla om
riksdagens yttrande över förenämnda författningsförslag.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Bert Holmberg
Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 631244