Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 1
Nr 1
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående riktlinjer
för den statliga trafikpolitiken m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.
Genom en den 18 oktober 1963 dagtecknad proposition, nr 191, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för nämnda dag
dels beslutat inhämta riksdagens yttrande över ett till propositionen fogat
förslag till förordning om ändring i förordningen den 25 oktober 1940 (nr
910) angående yrkesmässig automobiltrafik in. in.,
dels berett riksdagen tillfälle att avgiva yttrande över de av föredragande
departementschefen förordade allmänna riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken
och de frågor i övrigt, beträffande vilka departementschefen hemställt
om riksdagens yttrande,
dels ock föreslagit riksdagen att bifalla de övriga förslag, om vilkas avlåtande
till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
Propositionen har såvitt angår det vid densamma fogade författningsförslaget
hänvisats till behandling av lagutskott och i övrigt till statsutskottet.
Efter överenskommelse mellan statsutskottet och tredje lagutskottet har
propositionen hänskjutits till sammansatt stats- och tredje lagutskott.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen
de likalydande motionerna I: 802 av herr Petersson, Erik Filip, m. fl. samt
II: 969 av herr Magnusson i Tumhult m. fl.,
de likalydande motionerna I: 804 av herr Wikner m. fl. samt II: 971 av
herr Nilsson i Östersund m. fl.,
de likalydande motionerna I: 807 av herr Berg m. fl. samt II: 984 av herr
Johanson i Västervik m. fl.,
de likalydande motionerna I: 808 av herr Berg m. fl. samt II: 978 av herr
Börjesson i Glömminge m. fl.,
de likalydande motionerna I: 810 av herr Jonasson m. fl. samt II: 979 av
herr Elmwall m. fl.,
de likalydande motionerna I: 811 av herr Jonasson m. fl. samt II: 977 av
herr Börjesson i Glömminge m. fl.,
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 6 sand. 2 avd. Nr 1
2 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
de likalydande motionerna 1:812 av herrar Lager och Adolfsson samt
II: 983 av herrar Hermansson och Nilsson i Gävle,
de likalydande motionerna I: 813 av herr Lundström m. fl. och II: 975 av
herr Bohman m. fl.,
de likalydande motionerna I: 814 av herrar Nilsson, Ferdinand, och Carlsson,
Georg, samt II: 987 av herr Nilsson i Tvärålund m. fl.,
de likalydande motionerna I: 815 av herr Petersson, Erik Filip, m. fl. samt
II: 980 av herr Gustavsson i Alvesta m. fl.,
de likalydande motionerna 1:816 av herr Pettersson, Georg, m. fl. och
II: 988 av herr Svensson i Stenkyrka m. fl.,
de likalydande motionerna I: 817 av herrar Pettersson, Harald, och Gustafsson,
Nils-Eric, samt II: 976 av herr Börjesson i Glömminge m. fl.,
de likalydande motionerna I: 818 av herr Schött m. fl. samt II: 981 av herr
H segg blom m. fl.,
de likalydande motionerna 1:819 av herrar Sundin och Virgin samt
II: 974 av herr Bohman m. fl.,
de likalydande motionerna I: 820 av herr Sundin m. fl. samt II: 982 av
herr Hedlund m. fl.,
de likalydande motionerna 1:821 av herr Svensson, Rikard, m. fl. samt
II: 985 av herr Karlsson i Olofström m. fl. och
motionen I: 809 av herr Jonasson, samt
motionen II: 986 av herrar Källenius och Fröding.
För yrkandena i motionerna redogöres i det följande vid de avsnitt, till
vilka motionerna efter sitt innehåll närmast hör.
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden torde
få hänvisas till motionerna I: 802, II: 971, II: 984, II: 978, II: 979, II: 977,
II: 983, I: 813, II: 987, II: 980, II: 988, II: 976, II: 981, II: 974, II: 982, II: 985
och I: 809 samt II: 986.
Det vid propositionen fogade författningsförslaget är av följande lydelse.
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 3
Förslag
till
Förordning
om ändring i förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m.
Härigenom förordnas, att 1, 2, 5, 11 och 12 §§, 23 § 1 mom., 29 § 1 mom.,
32 § 1, 2, 3 och 6 mom. samt 41 § förordningen den 25 oktober 1940 angående
yrkesmässig automobiltrafik in. in.1 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §•
Med yrkesmässig — —---— nedan stadgas.
Vad om automobil är i denna för- Vad om automobil är i denna för -
ordning stadgat skall i tillämpliga
delar gälla jämväl i avseende å motorcykel
och traktortåg.
2
Från tillämpning--------
1) transporter med-------
2) transporter uteslutande av
mjölk, mjölkprodukter, ägg, sockerbetor
eller betmassa ävensom transporter
uteslutande av slaktdjur till
slakteri;
ordning stadgat skall i tillämpliga
delar gälla jämväl i avseende å traktortåg.
§•
- förordning undantagas:
- eller sjukvårdsanstalt;
2) befordran vid färd med personautomobil
till eller från egen arbetsplats
av högst fyra passagerare på
väg till eller från arbetsplats, därvid
med arbetsplats likställes skola eller
annan lokal för undervisning;
3) transporter av mjölk, mjölkprodukter
och ägg;
4) transporter till förädlingsindustri
av sockerbetor, potatis, grönsaker,
frukt och bär samt från sådan
industri av betmassa, betfor, melass,
slamkalk, pulpa, drank och kokt foderpotatis,
ävensom transporter till
slakteri av slaktdjur;
1 Senaste lydelse av 2 § se 1958:226; av 5 §, 29 § 1 mom. och 41 § se 1951:653; av 11 § se
1957:474; av 12 § se 1948:406; av 32 § 3 mom. se 1948:755; samt av 32 § 6 mom. se 1954:206.
4 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
(Nuvarande lydelse)
3) transporter med sådan cykel
med hjälpmotor, för vilken registreringsplikt
icke föreligger;
i) transporter avseende uteslutande
bärgning och bogsering av skadade
fordon med automobil, som är
särskilt inrättad för dylikt ändamål
(bärgningsbil).
Därest beträffande------
(Föreslagen lydelse)
5) transporter av snö och is i samband
med snöröjning ävensom transporter,
vilka uteslutande avse renhållningen;
6)
transporter med traktortåg i
skogsbruket av runt, bilat, kluvet, flisat
och kolat virke, under förutsättning,
i fråga om transport som framgår
på väg, att traktorn är försedd
med gummihjul och att traktortåget
ej framföres längre vägsträcka än 15
kilometer;
7) transporter avseende uteslutande
bärgning och bogsering av fordon
med automobil, som är särskilt
inrättad för dylikt ändamål (bärgningsbil).
därtill förordnat.
Yrkesmässig trafik---
Trafiktillstånd skall —- —
Släpfordon, som — ----
5 §•
--tillstånd (trafiktillstånd).
--släpfordon befordras.
■yrkesmässig trafik.
Tillstånd att bedriva linjetrafik å
vägsträcka, som är belägen i mer än
ftt län, eller mellan orter inom skilda
län eller att i beställningstrafik
för godsbefordran använda lastautomobil
med maximilast överstigande
i 500 kilogram eller att i sådan beställningstrafik
använda lastautomobil
jämte släpvagn, vilkas sammanlagda
maximilast överstiger 5 500
kilogram, meddelas av biltrafiknämnden.
Tillstånd att------ — i staden.
I övriga------skall förläggas
Tillstånd att bedriva linjetrafik å
vägsträcka, som är belägen i mer än
ett län, eller mellan orter inom skilda
län eller att i beställningstrafik
för godsbefordran använda lastautomobil
med maximilast överstigande
6'' 500 kilogram eller att i sådan beställningstrafik
använda lastautomobil
jämte släpvagn, vilkas sammanlagda
maximilast överstiger 8 000
kilogram, meddelas av biltrafiknämnden.
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 o
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
11 §•
Utan hinder------avser tillstånd
att uteslutande------från skola,
att vid färd med personautomobil att medtaga passagerare vid färd
till och från egen arbetsplats med- med personautomobil för egen räktaga
uteslutande andra personer på ning,
väg till och från arbetsplats,
att med------viss vägsträcka,
att för------eller godsbefordran,
att i------eller personautomobil,
att utbyta lastautomobil eller släpfordon,
såvitt därigenom den största
sammanlagda last, som enligt gällande
trafiktillstånd må medföras å
fordonen, icke höjes till mer än två
och ett halvt ton eller eljest med mer
än femton procent, eller
att jämlikt 20 § i linjetrafik för
personbefordran medföra högst femhundra
kilogram gods eller i dylik
trafik använda släpfordon för godsbefordran,
vars maximilast icke överstiger
femhundra kilogram.
Tillstånd att vid färd med personautomobil
till och från egen arbetsplats
medtaga uteslutande andra personer
på väg till och från arbetsplats
må, om och i den mån den tillståndsbeviljande
myndigheten prövar anledning
därtill föreligga, förklaras
gälla utan skyldighet att iakttaga
stadgandena i 25 § 1 mom. och 27 §.
Under enahanda förutsättning må
ock tillstånd att för en tid av högst
sex månader bedriva beställningstrafik
för godsbefordran eller att för
samma tid öka antalet automobiler i
dylik trafik förklaras gälla utan
skyldighet att iakttaga stadgandena
i 27 §.
att utbyta lastautomobil eller släpfordon,
såvitt därigenom den största
sammanlagda last, som enligt gällande
trafiktillstånd må medföras å
fordonen, icke höjes till mer än två
och ett halvt ton eller eljest med
mer än femton procent,
att jämlikt 20 § i linjetrafik för
personbefordran medföra högst femhundra
kilogram gods eller i dylik
trafik använda släpfordon för godsbefordran,
vars maximilast icke överstiger
femhundra kilogram, eller
att utföra transporter i fall som
sägs i 12 § andra stycket.
6 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
12 §.
--övrigt lämplig.
Trafiktillstånd må — —
Trafiktillstånd må
Tillståndet skall ställas å viss fysisk
eller juridisk person samt upptaga
de villkor och bestämmelser,
som prövas nödiga. Tillstånd till beställningstrafik
må dock meddelas
juridisk person allenast om särskilda
skäl därtill äro. Därest förhållandena
därtill föranleda, bör tillståndet begränsas
att omfatta vissa slag av
transporter eller viss kortare tid.
Beträffande linjetrafik skall, såvida
ej särskilda omständigheter till annat
föranleda, föreskrivas, att trafiken
skall framgå å viss vägsträcka.
Tillstånd till linjetrafik bör i erforderlig
utsträckning upptaga föreskrift
om skyldighet att driva sam
-
Prövning av trafikens behövlighet
skall ej ske, då ansökan om trafiktillstånd
avser
1) rätt för aktiebolag, handelsbolag
eller ekonomisk förening, vars
samtliga delägare eller medlemmar
visats ha behov av godstransporter
för egen rörelse och vars huvudsakliga
ändamål är att tillgodose dessa
behov, att uteslutande för delägarnas
eller medlemmarnas räkning i beställningstrafik
utföra dylika transporter
med lastautomobil, vars maximilast
ej överstiger 6 500 kilogram,
eller med lastautomobil jämte släpfordon,
vilkas sammanlagda maximilast
ej överstiger 8 000 kilogram;
2) rätt att, i omedelbart samband
med befordran av mjölk på uppsamlingslinje,
transportera fyllnads- och
returgods.
befinnes lämplig.
Tillståndet skall ställas å viss fysisk
eller juridisk person samt upptaga
de villkor och bestämmelser,
som prövas nödiga. Tillstånd till beställningstrafik
i andra fall än som
avses i andra stycket 1) må dock
meddelas juridisk person allenast om
särskilda skäl därtill äro. Därest förhållandena
därtill föranleda, bör tillståndet
begränsas att omfatta vissa
slag av transporter eller viss kortare
tid. Beträffande linjetrafik skall, såvida
ej särskilda omständigheter till
annat föranleda, föreskrivas, att trafiken
skall framgå å viss vägsträcka.
Tillstånd till linjetrafik bör i erforderlig
utsträckning upptaga före
-
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 7
(Nuvarande lydelse)
trafik med anslutande järnvägs-,
spårvägs- eller sjötrafikföretag samt
om sättet för samtrafikens bedrivande.
(Föreslagen lydelse)
skrift om skyldighet att driva samtrafik
med anslutande järnvägs-,
spårvägs- eller sjötrafikföretag samt
om sättet för samtrafikens bedrivande.
Tillstånd att medtaga passagerare
vid färd med personautomobil för
egen räkning må, därest ej särskilda
omständigheter annat föranleda, förklaras
gälla utan skyldighet att iakttaga
stadgandena i 23, 25, 27 och
29 §§.
Tillstånd att för en tid av högst
sex månader bedriva beställningstrafik
för godsbefordran eller att för
samma tid öka antalet automobiler i
dylik trafik må, därest anledning föreligger
därtill, förklaras gälla utan
skyldighet att iakttaga stadgandena i
27 §.
23 §.
1 mom. Innehavare av tillstånd 1 mom. Innehavare av tillstånd
till yrkesmässig trafik är skyldig att till yrkesmässig trafik är, utom då
mot ersättning enligt fastställd taxa tillståndet avser rätt som sägs i 12 §
samt under de villkor och enligt de andra stycket 1), skyldig att mot erbestämmelser
i övrigt, som innehål- sättning enligt fastställd taxa samt
las i denna förordning eller med stöd under de villkor och enligt de beav
densamma meddelats, ombesörja stämmelser i övrigt, som innehållas i
befordran av personer eller gods un- denna förordning eller med stöd av
der förutsättning, densamma meddelats, ombesörja be
fordran
av personer eller gods under
förutsättning,
a) att befordringen------författningar förbjuden,
b) att befordringen------yrkesmässig trafik,
c) att befordringen------förmått avvärja,
d) att i------annat föreskrivit,
e) att eljest------förhanden.
Myndighet, som------— stadgad körskyldighet.
Har i-------å automobilen.
8 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
29 §.
1 mom. Utövare av —-----meddelat trafiktillståndet.
Vad nu sagts skall icke gälla, då
tillståndet avser rätt som sägs i 12 §
andra stycket 1).
32 §.
1 mom. Yrkesmässig uthyrning —
Ansökan om sådant tillstånd skall
innehålla uppgift om ort, å vilken
rörelsen skall drivas, ävensom om
antalet av de automobiler, som äro
avsedda att användas i rörelsen; och
skola i övrigt föreskrifterna i 7 § 1
mom. i tillämpliga delar gälla.
2 mom. över ansökan skall länsstyrelsen
infordra yttranden på sätt
i 9 § 1 mom. närmare angives.
-----skall drivas.
Ansökan om sådant tillstånd skall
innehålla uppgift om ort, å vilken
rörelsen skall drivas, ävensom om
antalet av de automobiler, som äro
avsedda att användas i rörelsen; och
skola i övrigt föreskrifterna i 7 § 1
mom. i tillämpliga delar gälla. Skyldighet
att uppgiva antalet automobiler
skall dock ej föreligga i fall som
sägs i 3 mom. andra stycket.
2 mom. över ansökan skall länsstyrelsen
infordra yttranden på sätt
i 9 § 1 mom. närmare angives, dock
att infordrande av yttranden må inskränkas
eller underlåtas i fall som
sägs i 3 mom. andra stycket.
3 mom. Tillstånd må meddelas
allenast om rörelsen finnes behövlig
och i övrigt lämplig samt sökanden
skickad att handhava densamma.
Vad i 12 § tredje stycket samt 16 §,
17 § och 18 § 1 mom. är stadgat skall
i tillämpliga delar gälla i fråga om
uthyrningsrörelse.
3 mom. Tillstånd må meddelas
allenast om rörelsen finnes behövlig
och i övrigt lämplig samt sökanden
skickad att handhava densamma.
Prövning av rörelsens behövlighet
skall ej ske, då ansökan avser tillstånd
till uthyrning av personautomobil
eller av lastautomobil, vars totalvikt
ej överstiger 3 500 kilogram.
Vad i 12 § fjärde stycket samt 16 §,
17 § och 18 § 1 mom. är stadgat skall
i tillämpliga delar gälla i fråga om
uthyrningsrörelse.
Tillstånd kan------ej överklagas.
Innefattar beslut------vederbörande polismyndighet.
Beslut om------med beslutet.
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 9
(Nuvarande lydelse)
6 mom. Automobil må icke i uthyrningsrörelse
tillhandahållas annan
person såsom förare än den, som
styrker sig innehava gällande körkort
för automobil och hava uppnått
21 års ålder; dock må sådan cykel
med hjälpmotor, för vilken registreringsplikt
icke föreligger, tillhandahållas
förare utan hinder av att denne
icke innehar körkort.
Förhyrd automobil må icke föras
av någon, som icke fyllt 21 år.
Annorstädes än
(Föreslagen lydelse)
6 mom. Automobil må icke i uthyrningsrörelse
tillhandahållas annan
person såsom förare än den, som
styrker sig innehava gällande körkort
för automobil och, då fråga är
om lastautomobil, vars totalvikt
överstiger 3 500 kilogram, eller omnibus,
visar sig hava uppnått 21 års
ålder.
Förhyrd lastautomobil, vars totalvikt
överstiger 3 500 kilogram, och
förhyrd omnibus må icke föras av
någon, som icke fyllt 21 år.
anlitad person.
41 §.
Uttrycken automobil, personautomobil,
omnibus, lastautomobil, motorcykel,
traktor, släpfordon, maximilast
och hemort användas i denna
förordning i samma bemärkelse som
motsvarande beteckningar i vägtrafikförordningen.
Med traktortåg-----—-tillkopplat släpfordon.
Med polismyndighet------i orten.
Den befattning-----— tillkomma poliskammaren
Uttrycken väg, automobil, personautomobil,
omnibus, lastautomobil,
traktor, släpfordon, maximilast, totalvikt
och hemort användas i denna
förordning i samma bemärkelse som
motsvarande beteckningar i vägtrafikförordningen.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1964 men skall äga giltighet redan
dessförinnan med avseende på åtgärder som erfordras för tillämpningen
därefter.
De äldre bestämmelserna skola alltjämt äga tillämpning beträffande förhållanden,
som hänföra sig till tiden före ikraftträdandet av denna förordning.
10 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en nyorientering av den statliga trafikpolitiken
i syfte att skapa ett mer konkurrensfrämjande system på transportmarknaden.
De konkurrenshämmande regleringar, som f. n. gäller på transportmarknaden,
skall i möjligaste mån avvecklas. Varje trafikgren bör i princip
svara för sina kostnader och förutsättningar även i övrigt skapas för
en konkurrens på lika villkor, vilket är av betydelse för att nå en samhällsekonomiskt
riktig uppdelning av trafiken mellan de olika trafikgrenarna.
Målet för trafikpolitiken bör vara att för landets olika delar trygga en tillfredsställande
transportförsörjning till lägsta möjliga kostnader. I den mån
det inte med kravet på kostnadstäckning går att lämna en viss bygd den
trafikservice som från samhällets synpunkt är rimlig, bör ersättning till
trafikföretaget utgå av allmänna medel.
För att få en mjuk övergång till det nya systemet har reformåtgärderna
samordnats i ett handlingsprogram uppdelat i tre etapper. Den första etappen
avses skola genomföras den 1 juli 1964 och den andra den 1 juli 1966.
Riktpunkten för genomförandet av den tredje reformetappen skall vara den
1 juli 1968. En särskild delegation med representanter för bl. a. transportkonsumenter
och trafikutövare skall tillsättas för att följa upp genomförandet
av handlingsprogrammet.
I den första reformetappen föreslås i fråga om godstrafiken på landsväg
att gällande regleringssystem skall uppmjukas huvudsakligen genom en
mindre restriktiv tillståndsgivning. Normerande vid tillståndsgivningen
skall vara en årlig ökning med 15 procent av den samlade lastförmågan
hos fordon i beställningstrafik för godsbefordran. Dessutom föreslås vissa
transporter skola helt undantagas från tillämpning av yrkestrafikförordningens
bestämmelser eller från däri föreskriven behovsprövning. I den
andra reformetappen avses restriktiviteten i tillståndsgivningen bli ytterligare
mildrad. Vidare skall hl. a. tillstånd till transporter med lättare lastbilar,
vissa specialbilar m. m. kunna meddelas utan behovsprövning. I den
tredje reformetappen torde all behovsprövning för godstransporter på
landsväg kunna slopas.
I fråga om persontrafiken på landsväg föreslås bl. a. att samåkning i vanliga
personbilar till och från arbetsplatser och skolor helt undantages från
tillståndstvång. Det ersättningssystem som sedan några år tillämpas för
icke lönsam enskild eller kommunal busslinjetrafik på landsbygden utvidgas
— för att skapa en likvärdig trafikservice inom olika bygder — till att
gälla även sådan trafik, som bedrives av staten och statsägda bolag.
Av avgörande betydelse för att nå en samhällsekonomiskt riktig trafikuppdelning
är att järnvägarna befrias från olika ekonomiskt belastande förpliktelser.
I den mån dylika förpliktelser alltjämt kommer att kvarstå bör
ersättning utgå som helt täcker därigenom uppkommande kostnader. I
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 11
propositionen föreslås därför bl. a. grunder för ersättningen till SJ för drift
av icke lönsamma järnvägslinjer. Denna ersättning som populärt uttryckt
utgör ett slags »kollektivbiljett» för resor och transporter som staten köper
av SJ på de trafiksvaga linjerna, föreslås skola utgå fr. o. m. första reformetappen.
I propositionen föreslås vissa riktlinjer för trafikinvesteringarna och olika
förslag framlägges för att främja en rationell samordning av dessa investeringar
i syfte att därmed skapa ett transportsystem, där de olika trafikanläggningarna
och transportmedlen på ett optimalt sätt kompletterar varandra.
En speciell sakkunnigutredning skall tillsättas för att göra en översyn
av 1957 års vägplan, därvid behovet av en samordning mellan trafikledsbyggandet
i städerna och vägutbyggnaden på landsbygden skall särskilt
beaktas. För SJ:s del förutsättes en fortsatt koncentration av verksamheten
genom nedläggningen av trafiksvaga järnvägslinjer och samtidigt
härmed en upprustning av för framtiden bestående järnvägslinjer. För
medverkan till en lösning av de speciella problem, som sammanhänger
med den kollektiva närtrafiken i Stor-Stockholm, skall en statlig förhandlings-
och utredningsman tillsättas. Vidare behandlas investeringsverksamheten
inom sjöfarten och luftfarten.
Slutligen aviseras i propositionen en utredning rörande den transportekonomiska
och trafiktekniska forskningen.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 5 juni 1953 uppdrog dåvarande
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson,
den 18 juni samma år åt särskilda utredningsmän att inom departementet
verkställa en översyn av riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken. Utredningen
borde företaga en prövning av hela det trafikpolitiska problemet och
därvid söka komma fram till en avvägning, som möjliggjorde en ändamålsenlig
användning och samordning av de skilda transportmedlen. Målet borde
vara att för landets olika delar trygga en tillfredsställande transportförsörjning
till lägsta möjliga kostnader och under former, som medgav företagsmässig
effektivitet och sund utveckling av transportapparaten.
Utredningen, som antagit benämningen 1953 års trafikutredning, har den
9 maj 1961 avgivit betänkandet Svensk Trafikpolitik I med förslag till riktlinjer
för den statliga trafikpolitiken (SOU 1961: 23) jämte därtill hörande
bilagor Svensk Trafikpolitik II (SOU 1961: 24).
Vid avgivandet av detta betänkande bestod utredningen av generaldirektören
E. O. H. Grafström, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens
andra kammare, åkeriägaren P. E. Asp, dåvarande kanslirådet, direktören
B. O. Dillen, tillika huvudsekreterare, statssekreteraren N. J. Hörjel, ledamoten
av riksdagens andra kaininare, direktören G. N. Kollberg, filosofie
12 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr t år 1963
doktorn R. A. Meidner, ledamoten av riksdagens första kammare, bankofullmäktige
R. V. Persson, dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare,
häradsdomaren P. O. Pålsson, ekonomidirektören E. A. Sjöberg samt
bruksdisponenten K. Hj. Åselius.
Efter remissbehandling av nämnda betänkande har utredningen den 27
juni 1962 avgivit betänkandet Svensk Trafikpolitik III med förslag till plan
för liberalisering av den yrkesmässiga lastbils- och traktortågstrafiken
m. m. (SOU 1962: 35). Före avgivandet av detta betänkande hade Meidner
erhållit entledigande från sitt ledamotskap och agronomi licentiaten C.-E.
T. Odhner förordnats att i hans ställe vara ledamot av utredningen.
Över trafikutredningens betänkanden I—III har yttranden inhämtats
från ett mycket stort antal myndigheter och organisationer m. fl.
I sammanhanget har departementschefen även anmält att han den «0
september 1960 med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallat generaldirektören
G. E. Vahlberg, tillika ordförande, ledamöterna av riksdagens
andra kammare, lantbrukaren J. M. Antonsson och plåtslagaren H. V.
Bengtsson, ledamoten av riksdagens första kammare, socialvårdsassistenten
P. Jacobsson, ledamoten av riksdagens andra kammare, ombudsmannen
N. R. Johansson, hovrättsrådet, numera regeringsrådet A. H. V. Körlof samt
ledamoten av riksdagens andra kammare — numera andre vice talmannen
-— godsägaren, greve T. G. A. von Seth, att såsom sakkunniga verkställa
översyn av väglagstiftningen. De sakkunniga, vilka antagit benämningen
1960 års vägsakkunniga, har den 25 april 1962 avlämnat delbetänkandet
Avgiftsbelagda trafikanläggningar (SOU 1962: 26).
Över detta betänkande har yttranden avgivits av ett antal myndigheter och
organisationer.
I. Allmänna riktlinjer för trafikpolitiken
Under förevarande avsnitt (s. 13—66) har Kungl. Maj:t hemställt, att
riksdagen måtte avgiva yttrande över de av departementschefen i statsrådsprotokollet
förordade allmänna riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken
samt grunderna för handlingsprogrammet för genomförande av reformåtgärder.
Beträffande den närmare innebörden av trafikutredningens förslag i dessa
delar med därtill hörande särskilda yttranden och reservationer samt de
i remissyttrandena framförda synpunkterna torde få hänvisas till propositionen
(s. 13—54).
Departementschefen har anfört följande.
De av statsmakterna hittills vidtagna åtgärderna på trafikpolitikens område
har inneburit relativt ingående regleringar i fråga om järnvägstrafik
samt yrkesmässig biltrafik och luftfart. Däremot är sjöfart samt icke yrkes
-
Sammansatta stats- och tredje tagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 13
mässig biltrafik och luftfart ej föremål för trafikpolitiskt motiverade regleringar.
Järnvägsföretagen är enligt villkoren i olika koncessioner m. m. ålagda
trafikeringsplikt, vilket innebär skyldighet att — om Ivungl. Maj :t inte
lämnat medgivande till nedläggning av trafiken på viss bana eller handel —
fortlöpande bedriva trafik på hela linjenätet, oberoende av om den är lönsam
eller ej. I 1925 års järnvägstrafikstadga finns bestämmelser om transportplikt,
som under vissa angivna förutsättningar innebär skyldighet att
på hela linjenätet ombesörja all trafik, som söker sig till järnväg. Till transportplikten
hör skyldighet att, i vad avser gods, utföra transport inom viss
tid. Transportplikten innefattar också skyldighet att behandla befraktare
av vagnslastgods lika vid fördelningen av på viss station befintliga vagnar.
Järnvägarna är vidare skyldiga att hålla i tid och rum enhetliga taxor inom
ramen för av Kungl. Maj:t fastställda maximitaxor. Vid taxenedsättningar
gäller krav på likabehandling av trafikanter, som fullgör de för nedsättningen
fastställda villkoren och ingångna transportavtal skall, liksom taxorna
i övrigt, offentliggöras. För statsbaneföretagets del skall taxesättningen
grundas på en fixerad ekonomisk målsättning, bl. a. innefattande krav på
viss förräntning av det i järnvägarna nedlagda statskapitalet.
Den statliga regleringen av järnvägarnas verksamhetsvillkor har tillkommit
för att förhindra eventuella missbruk av järnvägarnas tidigare
monopolställning men också för att skapa i görligaste mån lika villkor
för olika bygder i fråga om transportavgifter och trafikservice. Järnvägarnas
monopolställning gjorde det möjligt att bygga upp taxorna på sådant sätt,
att transportavgifterna på vissa linjer och för vissa transportändamål betydligt
översteg driftkostnaderna, varigenom olika ekonomiskt belastande
förpliktelser kunde fullgöras genom resultatutjämning inom järnvägsföretagen
och utan finansiellt stöd utifrån. Monopolställningen bröts genom
bilismens och flygets expansion, men regleringen kvarstår alltjämt i huvudsak
oförändrad.
För den yrkesmässiga biltrafiken gäller enligt 1940 års förordning angående
yrkesmässig automobiltrafik m. m. bestämmelser om transportplikt,
maximitaxor m. m. samt därutöver ett komplicerat och detaljerat system
för kontroll av nyetablering och utvidgning av biltrafikrörelse. Detta regleringssystem
har sitt främsta instrument i en på behovs- och lämplighetsprövning
grundad tillståndsgivning. Tillstånd erfordras för att starta yrkesmässig
trafik samt -— när det gäller linjetrafik för godsbefordran och beställningstrafik
— även för att sätta in ytterligare bilar i rörelsen och att byta
ut mindre fordon mot större. Likaså krävs tillstånd för överlåtelse av biltrafikrörelse,
varvid bl. a. de ekonomiska villkoren för överlåtelsen prövas.
Särskilda föreskrifter för den yrkesmässiga biltrafiken infördes redan
i början på 1900-talet. De första bestämmelserna om behovsgrundad etablcringskontroll
infördes på 1920-talet i syfte såväl att förhindra eu otillbör
-
14 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
ligt hård konkurrens inom biltrafiken som att bereda järnvägarna visst
konkurrensskydd.
Enligt luftfartslagen erfordras tillstånd för att utöva luftfart i förvärvssyfte.
I tillstånd för linjefart meddelas därvid föreskrifter rörande trafikeringsplikt,
godkännande av taxor och turlistor etc.
Sedan biltrafiken utvecklats till en mera betydande konkurrensfaktor
kan den statliga trafikpolitiken i fråga om landtransporterna sägas ha inneburit
ett försök att, med järnvägstrafiken som grund, på ett från samhällssynpunkt
lämpligt sätt anpassa det totala utbudet av transportmedel till
efterfrågan genom en restriktiv tillståndsgivning för yrkesmässig biltrafik.
Detta syfte har emellertid ingalunda uppnåtts. Om man gör en kritisk överblick
av det nuvarande trafikpolitiska systemet kan man — utan att i detta
sammanhang mera djupgående analysera orsakerna härtill — konstatera
bl. a. att järnvägarna inte kommit att få hand om alla de godstransporter,
som deras tekniska och ekonomiska förutsättningar motiverar, samt att
vissa monopolbildningar i skydd av tillståndsregleringen uppstått på lastbilssidan.
Den restriktiva tillståndsgivningen inom den yrkesmässiga lastLilstrafiken
har sannolikt också medverkat till att den icke yrkesmässiga
lastbilstrafiken undergått en i varje fall från transportekonomisk synpunkt
alltför stark expansion. För närvarande utgöres sålunda drygt 80 procent av
lastbilsparken av bilar i dylik trafik. Såsom befarades i direktiven för trafikutredningen
har utvecklingen också medfört stora förluster för järnvägarna,
vilket i betydande omfattning orsakats av att det trafikpolitiska systemet
hindrat järnvägarna att effektivt konkurrera med bilismen. Oberoende av
regleringen på transportmarknaden har utvecklingen lett till betydande problem
i fråga om den kollektiva trafiken på landsbygden. Därtill kommer bl. a.
speciella problem beträffande den kollektiva trafiken i storstadsregionerna.
Den reglering och de åtgärder i övrigt som hittills vidtagits av statsmakterna
har sålunda inte lett till en ändamålsenlig trafikuppdelning och en omprövning
av riktlinjerna för trafikpolitiken är därför påkallad.
Såsom uttalats redan i direktiven för trafikutredningen bör målet för
trafikpolitiken vara att för landets olika delar trygga en tillfredsställande
transportförsörjning till lägsta möjliga kostnader och under former, som
medger företagsmässig effektivitet och transportmedlens sunda utveckling.
Vidare måste trafikpolitiken utformas så, att de krav som ställs från trafiksäkerhetssynpunkt
blir tillgodosedda och att utvecklingen på det tekniska
området stimuleras.
I likhet med trafikutredningen och det helt övervägande antalet remissinstanser
anser jag, att den hittills förda statliga trafikpolitiken inte utan
väsentliga förändringar kan leda till en ändamålsenlig uppdelning av transporterna
enligt de olika transportmedlens reella kostnads- och kvalitetsförutsättningar
och därmed inte heller till det angivna trafikpolitiska målet,
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 15
cl. v, s. en tillfredsställande transportförsörjning till lägsta möjliga kostnader.
Ett trafikpolitiskt system, som bättre än det nuvarande fyller de uppställda
kraven, kan enligt utredningen teoretiskt åstadkommas antingen
genom att man bygger ut och skärper de hittills begagnade tillståndsregleringarna
eller genom att man i stället går den motsatta vägen och lämnar de
olika transportmedlen större frihet att utnyttja sina kostnads- och kvalitetsinässiga
förutsättningar och låter konkurrensen dem emellan bli avgörande
för trafikuppdelningen. Trafikutredningen finner det stå i överensstämmelse
med vår allmänna näringspolitik att välja den lösning, som innebär
ett större mått av fri konkurrens och anser att en sådan ordning bör eftersträvas,
som direkt medger en effektiv konkurrens på transportmarknaden,
såväl mellan de olika trafikgrenarna som mellan trafikföretagen inom samma
trafikgren. För att kunna betecknas som effektiv måste konkurrensen
bedrivas på i möjligaste mån lika villkor och inom ramen för dessa villkor
gestaltas så fritt som möjligt. En sådan konkurrens utgör enligt utredningens
mening ett kraftigt incitament för trafiken att söka sig till de kvalitativt
och kostnadsmässigt mest ändamålsenliga transportmedlen, och den är därjämte
ägnad att stimulera till effektivitet i trafikrörelsernas skötsel. Utredningen
framhåller dock att vissa modifikationer är nödvändiga i fråga om
persontrafiken bl. a. i glesbygderna och i vissa storstadsregioner. Vidare
måste friheten att använda olika konkurrensmedel harmoniera med gällande
allmänna näringslagstiftning. Det helt övervägande antalet remissinstanser
är eniga med trafikutredningen om värdet av friare konkurrensförhållanden
på transportmarknaden.
Vid bedömningen av dessa spörsmål bör enligt min mening beaktas att fri
etableringsrätt och en betydande frihet i övrigt kännetecknar den helt övervägande
delen av vårt näringsliv. En skärpning av tillståndsregleringen på
transportområdet skulle ytterligare fjärma transportnäringens villkor från
vad som gäller inom övriga näringsgrenar. Det torde också vara ostridigt att
regleringar kan innebära en hämsko på rationaliseringssträvandena inom
transportnäringen. Dessutom måste man hysa starka tvivel på de praktiska
möjligheterna att genom skärpt tillståndsreglering så styra utvecklingen att
den leder till en samhällsekonomiskt riktig trafikuppdelning. I stället bör
man söka utnyttja den drivfjäder till effektiva transporter, som konkurrens i
sunda former kan utgöra. Därest förutsättningar skapas för en konkurrens
på lika villkor bör det vara möjligt att genom en ökad frihet på transportmarknaden
nå en samhällsekonomiskt riktigare trafikuppdelning. På så
sätt kan transportarbetet erhållas till lägsta möjliga kostnader, vilket är
ett väsentligt intresse för vårt näringsliv, enär transportkostnaderna utgör
eu betydande del av de totala produktionskostnaderna i flertalet av våra
mest betydelsefulla näringsgrenar. — Man räknar t. ex. med att transportkostnaderna
uppgår till i runt tal 15 procent av skogsindustrins totala pro
-
16 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
duktionskostnader och för malmhanteringen har motsvarande siffra angivits
till 20—25 procent, medan för jordbruket och livsmedelsindustrin tillsammantagna
transportkostnaderna beräknats utgöra 11 å 12 procent av varornas
försäljningspris. — Upprätthållandet av sådan olönsam trafik, som
anses nödvändig från allmän synpunkt kräver i vissa avseenden skyddsoch
samordningsåtgärder vilka till sin natur kan vara ltonkurrensbegränsande.
Jag finner dock tiden mogen för en nyorientering av den statliga
trafikpolitiken med sikte på ett mer konkurrensfrämjande system. Olika
konkurrenshämmande förpliktelser och regleringar bör därvid i möjligaste
mån elimineras. Begränsningarna i möjligheten att tillämpa ett mer konkurrensfrämjande
trafikpolitiskt system än det nuvarande ger sig främst
till känna inom persontrafiken.
En inriktning av trafikpolitiken på ett mer konkurrensfrämjande system
innebär bl. a. att järnvägarna åvilande förpliktelser i fråga om trafikering
etc. liksom för den yrkesmässiga biltrafiken gällande behovsprövning m. m.
i görligaste mån avvecklas. Den icke yrkesmässiga person- och lastbilstrafiken
bör i fortsättningen liksom hittills inte bindas av någon trafikpolitiskt
grundad reglering och även sjöfarten bör förbli fri från dylik reglering. Med
hänsyn till det skandinaviska luftfartssamarbetet och de nuvarande ekonomiska
förutsättningarna för inrikesflyget, torde gällande regler för trafikflyget
i vårt land böra tillämpas tillsvidare.
Enligt min mening bör varje trafikgren i princip själv svara för de kostnader
den förorsakar det allmänna. För närvarande föreligger skillnader i
detta hänseende de olika trafikgrenarna emellan, vilket torde beaktas i
samband med en revision av vägtrafikbeskattningen samt vid de pågående
utredningarna om luftfartsverkets ekonomi och lotsorganisationen. Vissa
olikheter föreligger även i fråga om finansieringsformer, avskrivningsregler
och allmänna beskattningsförhållanden, men dessa olikheter är inte så
stora att särskilda trafikpolitiska likställighetsåtgärder nu erfordras.
Där alternativa transportmedel finns blir, såsom utredningen framhållit,
på längre sikt trafikanternas val av transportmedel utslagsgivande i fråga
om vilket av dessa, som drager den lägsta samhällsekonomiska kostnaden.
Förutsättningen för att trafikanternas val av transportmedel skall bli ekonomiskt
rättvisande är emellertid att transportavgifterna är anpassade till
kostnaderna. För den trafik som bedrives med lönsamhet föreligger dock
inte något problem i detta hänseende. Det företagsekonomiska lönsamhetskravet
å den ena sidan och konkurrens mellan olika transportmedel å den
andra torde här garantera att avgiftssättningen på längre sikt anpassas till
kostnaderna.
Aktiviteten på det trafikpolitiska området bör enligt min mening samordnas
med lokaliseringspolitiken bl. a. när det gäller att upprätthålla från lokaliseringssynpunkt
önskvärd olönsam järnvägs- och landsvägstrafik. De
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 17
kostnader, som är förenade med upprätthållandet av dylik trafik liksom även
andra kostnader, som av sociala skäl eller med hänsyn till totalförsvarets
intressen kan komma att belasta vårt transportväsende och som inte direkt
täckes av transportavgifter, hör emellertid öppet redovisas så att deras berättigande
kan bedömas. I den mån det inte med kravet på kostnadstäckning
går att lämna en viss bygd den trafikservice i fråga om landtransporter
som från samhällets synpunkt är rimlig, bör ersättning utgå av allmänna
medel. En dylik ersättning är inte att betrakta såsom en subvention åt trafikföretaget
utan såsom ett köp från det allmännas sida av vissa transporttjänster
som företaget självt från företagsekonomiska synpunkter ej har anledning
utföra. Ersättningens nyss angivna karaktär bör komma till klart
uttryck vid rubriceringen av statsanslag, som uppföres på riksstaten för här
avsett ändamål.
Spörsmålet om en tillfredsställande transporter sörj ning är enligt utredningen
ett trafikpolitiskt problem huvudsakligen endast i den del det har
avseende på persontrafiken på landsbygden. I ett trafikpolitiskt system
med ökat utrymme för konkurrens bör även enligt min mening den helt
dominerande delen av efterfrågan på såväl gods- som persontransporter
kunna tillfredsställande tillgodoses inom ramen för ett krav på företagsekonomisk
lönsamhet i trafiken. Också för transportbehov, som inte tillgodoses
med individuella transportmedel och som är alltför ringa såsom
underlag för en självbärig allmän transporttjänst, maste emellertid transportmedel
i rimlig omfattning stå till förfogande. Glesbygdernas transportförsörjning
framstår härvid såsom ett väsentligt problem, vars lösning förutsätter
insatser från det allmännas sida. Att kollektiv trafik numera i sådana
bygder ofta inte kan bedrivas med lönsamhet får inte leda till en utarmning
på kommunikationernas område. Ehuru de områden, som berörs
av dylika problem, har stor geografisk utsträckning vill jag framhålla, att
det transportarbete det här gäller är ringa i förhållande till det totala transportarbetet
i landet. I likhet med utredningen anser jag att glesbygdernas
och vissa öars tillgodoseende med persontrafikförbindelser utgör det väsentliga
i detta problemkomplex. Emellertid torde även i fråga om viss godstrafik,
främst styckegodstransporter, vägande skäl kunna anföras för att det
allmänna lämnar ersättning för sådan trafik i den mån den inte kan drivas
med lönsamhet. Med hänsyn till de skiftande befolknings- och näringsförhållandena
i olika delar av landet torde det vara ogörligt att på förhand
fastställa vilken underskottstrafik, som är nödvändig från allmän synpunkt.
Eu prövning från fall till fall bör i stället äga rum i samband med att frågan
om stöd från det allmänna blir aktuell. Det tidigare berörda principiella
kravet på fullt kostnadsanpassade transportavgifter saknar mening när det
gäller av allmänna skäl upprätthållen, olönsam trafik. Här maste avgifterna
i stället anpassas efter vad som ter sig skäligt i förhållande till övriga inom
landet tillämpade läxor för liknande transportprestationer,
o — B i han g till riksdagens protokoll 1963. 6 sand. 2 and. Nr 1
18 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
Allmänt sett bör krav inte upprätthållas på sådan resultatutjämning inom
den kollektiva trafiken som ej är företagsekonomiskt motiverad. I stället
bör ersättning lämnas för täckning av underskott i trafik, som erfordras
för att säkra en tillfredsställande transportförsörjning. För dylik ersättning
torde vissa villkor böra uppställas. Sålunda bör standarden i fråga om trafikmedel,
trafikfrekvens m. m. i princip vara anpassad efter de faktiska behoven
i den utsträckning detta är skäligt med hänsyn till kravet på en tilliredsställande
transportlörsörjning. Vidare bör möjlig rationalisering ha
ägt rum och taxorna i rimlig grad anpassats till kostnaderna. Trafikföretagens
driftekonomiska och trafikstatistiska redovisning bör möjliggöra insyn
i rörelsen och periodisk omprövning av ersättningens storlek äga rum.
I övrigt torde villkor för bidragsgivningen få fastställas från fall till fall när
ersättningsfrågor aktualiseras.
Jag kan i princip ansluta mig till de allmänna synpunkter på trafikinvesteringarna
som anlagts av trafikutredningen. Sålunda bör det grundläggande
kriteriet vid bedömningen av ifrågasatta trafikinvesteringar vara
de olika investeringsobjektens samhällsekonomiska lönsamhet. En godtagbar
investeringsplan förutsätter härvid så långt möjligt korrekta uppskattningar
av den framtida trafikefterfrågans omfattning och struktur. Detta
kräver efterfrågeprognoser för de olika trafikgrenarna grundade på en råd
data och delprognoser rörande med trafikutvecklingen sammanhängande
iörhållanden. Därjämte är kostnadsjämförelser mellan olika ifrågakommande
alternativa transportsätt nödvändiga.
Ansvaret för investeringar i fasta trafikanläggningar torde i framtiden
liksom hittills huvudsakligen komma att åvila det allmänna, d. v. s. staten
och kommunerna. Härvid är det från trafikpolitisk synpunkt påkallat att
en rationell samordning av investeringsverksamheten kommer till stånd,
varvid målsättningen bör vara att skapa ett transportsystem, där de olika
trafikanläggningarna och transportmedlen på ett optimalt sätt kompletterar
varandra. För närvarande föreligger otvivelaktigt fara för att de olika
offentliga och privata trafikinvesteringarna kan grundas på i viss mån isolerade
bedömningar. Med hänsyn härtill bör åtgärder vidtagas som förbättrar
förutsättningarna att koordinera -— i varje fall -— de olika, mera kostnadskrävande
statliga och kommunala ävensom — i den mån detta låter sill
gora — privata trafikinvesteringarna. Eftersom inom den statliga sektorn
järnvägs-, landsvägs-, luftfarts- och sjöfartsinvesteringarna handlägges av
skilda centrala och lokala verk och myndigheter bör särskilda anordningar
vidtagas som främjar en ändamålsenlig samordning av dessa investeringar.
I den mån nuvarande anordningar för bl. a. koordination av dels de statliga
och kommunala trafikinvesteringarna, dels skilda kommuners investeringar
på trafikområdet inte är tillräckliga, bör särskilda samarbetsformer
tillskapas. Främst gäller detta i fråga om storstadsregionerna. Jag kommer
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 19
i det följande att vid den närmare behandlingen av investeringarna lägga
fram olika förslag som syftar till att uppnå en ökad samordning.
Såväl trafikutövare som befraktare måste lämnas tillfälle att i lugn takt
ställa om sin verksamhet efter de villkor, som kommer att gälla i ett mer
konkurrensfrämjande trafikpolitiskt system än det nuvarande. Det av
utredningen framlagda handlingsprogrammet, som innebär en uppdelning
av reformåtgärderna i tre etapper, är därvid enligt min mening i allt väsentligt
ägnat att underlätta en smidig anpassning. De åtgärder som föreslås
ingå i den första reformetappen bör träda i tillämpning den 1 juli 1964 och
åtgärderna i andra etappen den 1 juli 1966. Det bör ankomma på Kungl.
Maj :t att, därest så med hänsyn till de vunna erfarenheterna finnes erforderligt,
förskjuta tidpunkten för den andra etappens genomförande liksom
vidtaga de justeringar i dess innehåll som kan påkallas.
Genomförandet av den tredje etappen förutsätter enligt utredningen
bl. a. en omarbetning av såväl vägtrafikbeskattningen som SJ:s taxepolitik
samt mer effektiv kontroll av maximilast-, hastighets- och arbetstidsbestämmelser.
Vidare förutsättes en genomgripande omarbetning av förordningen
angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. ha skett. Innan man tar ställning
till den närmare utformningen av reformåtgärderna i den tredje etappen
och tidpunkten för genomförandet av denna etapp erfordras enligt min
mening bl. a. närmare klarhet om verkningarna av reformåtgärderna i de
båda första etapperna samt om resultaten av vissa trafikpolitiska överväganden
på det internationella planet. Riktpunkten för genomförandet av den
tredje etappen bör vara den 1 juli 1968. Frågan torde böra ånyo underställas
riksdagen i samband med förslag till ny förordning om yrkesmässig biltrafik.
Reformprogrammets genomförande bör redan från första reformetappen
noga följas med hänsyn till återverkningarna såväl inom transportnäringen
som inom näringslivet i allmänhet. Bl. a. bör de i andra reformetappen ifragakommande
anvisningarna för den föreslagna mindre restriktiva tillståndsgivningen
grundas på en allsidig bedömning av då föreliggande erfarenheter.
För dessa ändamål avser jag att begära Kungl. Maj :ts tillstånd att tillsätta en
särskild delegation med representanter för såväl transportkonsumenter och
trafikutövare som de trafiktillståndsgivande myndigheterna med uppgift
att såsom rådgivande organ inom kommunikationsdepartementet biträda vid
den fortsatta handläggningen av dessa spörsmål.
Till reformåtgärdernas närmare innehåll återkommer jag i det följande.
Beträffande den huvudsakliga innebörden av dessa åtgärder och deras inplacering
i handlingsprogrammet torde eu översikt dock få lämnas redan i
detta sammanhang.
Järnvågarnas anpassning till det förordade trafikpolitiska systemet bör i
20 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
princip ske genom att vissa ekonomiskt belastande förpliktelser tagas bort
och att förpliktelser, som av allmänna skäl anses böra bibehållas, helt kompenseras
genom särskild ersättning till statsbaneföretaget. Bland de på statsbaneföretaget
lagda förpliktelserna är trafikeringsplikten otvivelaktigt den
mest betungande och den leder, såsom trafikutredningen visat, till en snedvridning
av transportmarknaden. Den pågående koncentrationen av järnvägsdriften
genom nedläggning av trafiksvaga bandelar m. m. bör så snabbt
som möjligt fullföljas. Till den del trafikeringsplikten alltjämt kvarstår på
dylika linjer bör redan från den första reformetappen kompensation lämnas
i form av särskild ersättning, som helt täcker härigenom uppkommande underskott.
I fråga om den ekonomiska målsättningen för SJ bör i enlighet med
utredningens förslag affärsbanenätet respektive de trafiksvaga järnvägslinjerna
betraktas såsom två separata rörelsegrenar och en redovisningsmässig
uppdelning av verksamheten ske i enlighet härmed. Vad beträffar affärsbanenätet
bör som målsättning gälla krav på viss förräntning av statskapitalet.
För de trafiksvaga järnvägslinjerna är jag i princip beredd att godtaga
tanken på nedskrivning av statskapitalet. Den ekonomiska målsättningen
bör inriktas på en minimering av förutnämnda särskilda ersättning. Frågan
om minskning av förräntningskravet med ett mot vissa pensionsförpliktelser
svarande belopp torde, som jag anför i det följande, böra avgöras i annat
sammanhang.
I den andra reformetappen bör järnvägarna, i likhet med vad som föreslås
för den yrkesmässiga lastbilstrafiken, befrias från transportplikt. Järnvägarna
föreslås samtidigt bli befriade från skyldigheten till likabehandling
av trafikanterna vid vagntilldelning och i taxehänseende samt från skyldigheten
att hålla tillämpade taxor offentliga. Det förutsättes härvid att bestämmelserna
i 1953 års konkurrensbegränsningslag i viss mån skall ersätta
nämnda förpliktande bestämmelser.
I den tredje reformetappen bör SJ enligt utredningen få rätt att tillämpa
efter konj unkturläget variabla avskrivningar. Det torde emellertid ankomma
på affärsverksutredningen att närmare pröva detta spörsmål.
Beträffande godstrafiken på landsväg bör anpassningen till de nya trafikpolitiska
riktlinjerna ske genom successiv uppmjukning av de konkurrensbegränsande
regleringarna.
I den första reformetappen bör uppmjukningen av nuvarande regleringssystem
till huvudsaklig del ske genom att trafiktillståndsgivningen göres
mindre restriktiv än vad nuvarande praxis innebär. Därvid bör en årlig
ökning med 15 procent av den samlade lastförmågan hos fordon i beställningstrafik
för godsbefordran vara normerande vid tillståndsgivningen. Vidare
bör från tillämpning av bestämmelserna i yrkestrafikförordningen —
utöver vad nu är stadgat —- ytterligare helt undantagas vissa transporter
av speciell natur, exempelvis transporter av vissa lantbruks- och trädgårdsprodukter
till förädlingsindustri, eller av mera begränsad betydelse för den
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr t år 1963 21
allmänna transporthushållningen, såsom transporter av snö och is i samband
med snöröjning, renhållningstransporter, vissa traktortågstransporter
i skogsbruket m. m. Dessutom bör undantag från eljest föreskriven behovsprövning
göras i fråga om tillstånd för s. k. kooperativ körning med små
eller medelstora lastbilar. Behovsprövningen föreslås även slopad i fråga om
tillstånd att med mjölkbil befordra fyllnads- och returgods.
Den successiva uppmjukningen av regleringssystemets konkurrensbegränsande
bestämmelser bör i den andra reformetappen följas upp i första
hand genom att restriktiviteten ytterligare mildras vid tillståndsgivningen.
Transporter med lastbilar om högst fyra tons maximilast och med specialbilar
undantages från tillämpning av eljest föreskriven behovsprövning och
vissa transporter av lantbruksprodukter med traktortåg undantages helt
från yrkestrafikförordningens bestämmelser. Vidare slopas transportplikten
i vad gäller lastbils- och traktortågstrafik för att ge formell likställighet
med vad som förutsättes i denna etapp bli genomfört inom järnvägstrafiken.
I den tredje reformetappen torde lastbils- och traktortågstrafiken kunna
helt befrias från behovsprövning, medan den individuella lämplighetsprövningen
av trafikutövarna i enlighet med utredningens förslag bibehålies.
Med hänsyn till allmänhetens beroende av att transportväsendet arbetar i
tillförlitliga och säkra former kan emellertid enligt min mening, utöver
en prövning av trafikutövarnas lämplighet, även kontroll i andra avseenden
visa sig önskvärd. Förutom en från bl. a. trafiksäkerhetssynpunkt
nödvändig kontroll av fordon och förare, som jag närmare behandlar i det
följande, kan även på längre sikt t. ex. vissa taxebestämmelser och annan
reglering av transportavtalens villkor bli aktuell. Den omarbetning av förordningen
angående yrkesmässig automobiltrafik m. m., som förutsättes ha
skett före genomförandet av den tredje reformetappen, bör även sikta till att
slopa onödiga detalj bestämmelser och att förenkla det administrativa förfarandet.
Det av utredningen framlagda handlingsprogrammet omfattar åtgärder i
fråga om järnvägstrafiken samt i fråga om den yrkesmässiga godstrafiken
på landsväg. Såvitt avser persontrafiken på landsväg har utredningen inte
framlagt något program för reformåtgärder. Utredningen föreslår dock att
s. k. sambruk av privat personbil vid färd till och från arbetsplats undantages
från tillämpning av yrkestrafikförordningens bestämmelser. Förslaget
synes med vissa ändringar böra genomföras fr. o. m. den 1 juli 1964.
I fråga om behovet av och möjligheterna till reformåtgärder vad beträffar
den yrkesmässiga persontrafiken vill jag för egen del anföra följande.
Även den kollektiva persontrafiken måste bedrivas på sådana villkor, som
är ägnade att leda till eu samhällsekonomiskt riktig trafikuppdelning. Det
trafikpolitiska målet är självfallet detsamma för person- och godstrafik.
Liksom för godstrafiken gäller för den kollektiva persontrafiken bl. a. kravet
på effektivitet i trafikrörelsens skötsel samt kravet att trafiken bär sitt
22 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
fulla kostnadsansvar. Vidare bör även för persontrafikens del konkurrensen
i lämplig omfattning fungera såsom trafikpolitiskt medel. Såsom tidigare
framhållits ger sig dock begränsningarna i möjligheten att tillämpa ett mer
konkurrensfrämjande trafikpolitiskt system främst till känna inom persontrafiken.
Beträffande den reguljära persontrafiken på järnvägs- och busslinjer måste
beaktas att efterfrågestrukturen i denna trafik företer vissa särdrag, som
gör att en fri etablerings- och trafikeringsrätt i många fall skulle kunna leda
till allvarliga störningar. Passagerarfrekvensen i linjetrafiken har sålunda
skarpt markerade dygns-, veckodags- och säsongvariationer. Taxorna måste
emellertid av praktiska skäl i huvudsak ha konstans i tiden och baseras på
genomsnittskostnaderna. Detta innebär att vissa lågfrekventerade turer inte
uppnår full kostnadstäckning, ofta ej heller mindrekostnadstäckning, medan
andra turer uppnår intäktsöverskott. En resultatutjämning mellan högoch
lågfrekventerade turer på en och samma linje är grundläggande för möjligheten
att med bibehållen lönsamhet upprätthålla trafikens regularitet.
Den förutsätter emellertid att trafiken har visst skydd mot sådan konkurrens,
som endast tar sikte på att tillgodose efterfrågan vid de tider då trafiken
är vinstgivande. En dylik konkurrens skulle leda till att den nuvarande
resultatutjämningen mellan lönsamma och olönsamma turer omöjliggjordes,
vilket i sin tur skulle antingen nödvändiggöra ersättning från
det allmänna även till sådan trafik som under nuvarande förhållanden kan
bedrivas med lönsamhet eller medföra försämrad trafikstandard. Även allmänna
ordningshänsyn med avseende på turlistor, samtrafikarrangemang
etc. talar för att vederbörande trafikföretag, som skall ansvara för linjetrafiken,
tillförsäkras ett visst skydd i fråga om passagerarunderlaget. Enligt
min mening bör därför tills vidare det nuvarande systemet bibehållas och
tillståndsgivningen beträffande personbefordran i linjetrafik grundas på
bl. a. behovsprövning. Detta kan i sin tur leda till begränsningar i rätten
att utöva beställningstrafik med buss eller personbil även om ett visst utrymme
bör finnas för ett mer konkurrensfrämjande system på detta område.
I vad gäller droskbilstrafiken talar också allmänna servicehänsyn för att
i viss utsträckning bibehålla en behovsgrundad tillståndsgivning. Även inom
drosktrafiken är nämligen en tidsmässig resultatutjämning i viss mån nödvändig
för att säkra rimliga krav på tillfredsställande service. Beträffande
systemets utformning finner jag emellertid en översyn angelägen i fråga
om såväl drosktrafiken som busstrafiken. Denna översyn, som skall verkställas
i samband med den tidigare berörda allmänna revisionen av yrkestrafikförordningen,
bör taga sikte på att slopa regleringar, som inte framstår
såsom nödvändiga från här anförda synpunkter, och att förenkla det administrativa
förfarandet.
Frågan om upprätthållandet av en tillfredsställande transportförsörjning
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 23
på landsbygden torde tills vidare få anses i huvudsak löst genom ersättning
för viss järnvägstrafik samt reguljär biltrafik i enlighet med vad jag föreslår
i det följande.
Som tidigare nämnts föreslås i det följande att s. k. sambruk av personbil
i viss utsträckning skall undantagas från bestämmelserna i yrkestrafikförordningen.
Ett helt frisläppande skulle kunna allvarligt äventyra förutsättningarna
för den kollektiva trafiken. Rätten till sambruk har därför begränsats
till att avse resor mellan bostad och arbetsplats — varmed likställes
skola eller annan lokal för undervisning ävensom militärförläggning
— samt till högst fyra passagerare. Med hänsyn till att den pågående
uttunningen av den kollektiva persontrafiken redan ställt flera landsbygdsområden
utan kollektiv persontrafik och att denna utveckling oavsett
olika stödåtgärder kan väntas fortgå, kan det emellertid visa sig lämpligt
att öppna en möjlighet för länsstyrelserna att i dylika områden
lämna ägare av personbil rätt att mot ersättning ehuru utan transportplikt
etc. skjutsa andra personer inom dylika områden eller till och från viss
eller vissa tätorter. Denna fråga kräver emellertid ytterligare undersökningar
inom kommunikationsdepartementet innan förslag kan framläggas. I avvaktan
härpå föreslås i det följande viss utvidgning av det förenklade tillståndsförfarandet
för sambruk enligt § 11 i yrkestrafikförordningen.
Vid bedömningen av möjligheterna att slutligt genomföra det trafikpolitiska
reformprogrammet måste bl. a. beaktas att en skärpt konkurrens på
transportmarknaden inte får leda till ökad olycksfrekvens i trafiken
genom hårdare utnyttjande av förarpersonal. Utöver det pågående arbetet
för att — genom upprustning av vägarna, skärpt kontroll över fordonen,
bättre utbildning av förarna, intensifierad trafikövervakning m. m. —- skapa
förutsättningar för en större säkerhet i trafiken, erfordras en översyn
av arbetstidsregleringen, arbetarskyddet m. m. för dem som är verksamma
som förare inom såväl yrkesmässig som icke yrkesmässig biltrafik samt
skärpt kontroll över bestämmelsernas efterlevnad. Jag har därför med stöd
av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 28 juni 1963 tillkallat särskilda sakkunniga
för att skyndsamt verkställa en utredning angående regleringen av
arbetsförhållandena inom landsvägstrafiken.
Den analys trafikutredningen givit av den trafikpolitiska problematiken
utgör en synnerligen värdefull grund för transportfrågornas fortsatta bedömning.
Detsamma gäller det omfattande utredningsmaterial, som utredningen
sammanställt i sina betänkanden och framställningar. Många delområden
är dock alltjämt otillräckligt penetrerade och behovet av transportteknisk
och transportekonomisk forskning stort. Transportväsendets ökande
relativa betydelse i samband med den pågående strukturomvandlingen
inom näringslivet och den dynamiska utvecklingen på det transporttekniska
24 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
området, som medför att transportekonomiska omvärderingar ständigt måste
göras och på grundval härav successiva omläggningar inom transportapparaten
vidtagas, utgör mycket starka motiv för att en kontinuerlig grundoch
målforskning på transportområdet bedrives så att här avsedda bedömningar
och åtgärder kan baseras på säkrast möjliga underlag. Den transporttekniska
och transportekonomiska forskningen har också under senare
år fått ökade resurser. Härvid har behovet av samordning mellan skilda
forskningsinsatser blivit alltmer framträdande. Den forskning, det här gäller,
bedrives nämligen på en mängd olika håll bl. a. hos statliga och kommunala
myndigheter, vid universitet och högskolor samt inom statliga,
statsunderstödda och enskilda forskningsorgan. Sådan forskning bedrives
även hos olika transport- och distributionsföretag, hos fordonstillverkare
och industriföretag med omfattande transporter samt inom fack- och intresseorganisationer.
Vad jag nu anfört visar klart på behovet av en samordning av forskningsinsatserna
på transportväsendets område. Härigenom kan otvivelaktigt åtskilligt
vinnas i fråga om utnyttjandet av de i förhållande till behoven knappa
personella resurserna för forskning. Jag har därför för avsikt att inhämta
Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillsätta en utredning i särskild ordning
om transportforskningens organisation. I vad mån ökade insatser är möjliga
för att tillgodose de växande forskningsbehoven inom transportväsendets
område är en del av den större fråga om användningen av våra forskningsresurser,
som ankommer på forskningsberedningen. Utredningen bör därför
bedriva sitt arbete i nära samråd med beredningen. I
I de likalydande motionerna I: 811 och II: 977 har hemställts att riksdagen
vid sin behandling av förevarande proposition i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla att frågan om enhetliga och likvärdiga rabattförmåner
för värnpliktiga, studerande och pensionärer vid resa med olika slag av
kommunikationsmedel skyndsamt måtte prövas i samråd med berörda trafikföretag,
så att förslag i ärendet kan föreläggas 1964 års riksdag.
I de likalydande motionerna I: 812 och II: 983 har, såvitt nu är i fråga,
hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t som allmänna riktlinjer
för den statliga trafikpolitiken måtte ange vad i motionerna anförts.
I motionerna I: 816 och II: 988 har hemställts att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 191 måtte uttala, att målet för den
statliga trafikpolitiken i fråga om Gotlands trafikförbindelser med fastlandet
skall vara, att staten skall i den utsträckning som blir behövlig lämna
ekonomiskt stöd åt gotlandstrafiken, så att kostnaderna för gods- och
personbefordran mellan Gotland och fastlandet blir i huvudsak lika med
kostnaderna för transport per järnväg med motsvarande trafikstandard på
sträckor av samma längd samt att riksdagen ville beakta de synpunkter som
i övrigt framförts i motionerna.
I motionerna I: 820 och II: 982 har, såvitt nu är i fråga, hemställts, att
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1963 25
riksdagen vid sin behandling av förevarande proposition dels måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att frågor med inverkan på konkurrensförutsättningarna
inom järnvägstrafiken och inom med denna konkurrerande
biltrafik, t. ex. frågor rörande SJ:s kapital- och pensionskostnader samt
bilbeskattningsfrågor, måtte beredas och avgöras i sådan ordning att största
möjliga hänsyn kan tagas till den sammantagna effekten på trafikapparatens
utveckling, att frågan rörande uppbyggnad områdesvis av en för person-
och styckegodstransporter avsedd trafikorganisation i samverkan mellan
SJ och den enskilda företagsamheten inom trafik- och transportbranschen
skyndsamt måtte utredas, och att frågan rörande införande av den
s. k. genomgående taxa eller annan metod, som eliminerar nuvarande olägenheter
vid omlastning och byte av trafikmedel måtte upptagas till förnyad
prövning, dels ock beakta vad i motionerna i övrigt anförts.
II. Trafikinvesteringar
Under förevarande avsnitt (s. 67—123) har Kungl. Maj:t dels föreslagit
riksdagen att upphäva det av 1946 års riksdag fattade principbeslutet om
breddning till normalspår av linjerna Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—
Växjö, dels ock berett riksdagen tillfälle att avgiva yttrande i anledning av
vad departementschefen i övrigt anfört rörande de statliga trafikinvesteringarna
in. m.
För en närmare redogörelse för trafikutredningens förslag i denna del,
innebörden av vissa framställningar i ämnet och 1960 års vägsakkunnigas
utredning angående frågan om avgiftsbelagda trafikanläggningar samt de
i remissyttrandena framförda synpunkterna hänvisas till propositionen (s.
57—108).
Departementschefen har anfört följande.
Till ledning för en översiktlig bedömning från trafikpolitisk synpunkt
av ifrågasatta trafikinvesteringar anger trafikutredningen vissa allmänna
tendenser i trafikens utveckling på längre sikt. Utredningen har grundat
sina uttalanden på de prognoser för biltrafik, järnvägstrafik och luftfart,
som jag översiktligt redovisat i samband med behandlingen av de allmänna
riktlinjerna för trafikpolitiken. Utredningen framhåller alt persontrafiken
även i framtiden kommer att präglas av bilismens expansion. Man räknar
med att var tredje invånare har bil år 1975. Den kollektiva persontrafikens
utveckling kommer givetvis att påverkas härav. Korthållstrafiken
på järnväg kommer att minska kraftigt samt ersättas med individuell
trafik och i viss utsträckning busslinjetrafik. Kring landets största städer
torde dock den rälsbundna trafiken komma att ingå såsom ett nödvändigt
led i den lokala transportförsörjningen. Personbefordran på långa avstånd
antages vidare — även med beaktande av inrikesflygets utvecklingsmöjlig
-
26 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
heter — förbli en väsentlig uppgift för järnvägen. I vad gäller godstrafik
synes det trafikutredningen sannolikt att järnvägen för överskådlig framtid
kommer att dominera malmtransporter och mera långväga godstransporter,
medan lastbilarna successivt övertar en större del av godstransporterna
i övrigt. Eftersom transportvolymen totalt sett kan förväntas öka
åtminstone i takt med varuproduktionen men sannolikt mera på grund av
den fortgående strukturomvandlingen inom näringslivet får man — även
om en inbördes förskjutning sker mellan järnväg och bil -— räkna med
ökade uppgifter för båda transportmedlen.
Denna bedömning av de allmänna utvecklingstendenserna inom trafiken
kan jag i huvudsak godtaga. I en aktiv trafikpolitik bör enligt min uppfattning
— som jag närmare utvecklat i ett tidigare avsnitt — ingå såsom
ett viktigt led att mot bakgrunden av de allmänna utvecklingstendenserna
inom trafiken söka bättre än hittills samordna investeringarna inom de
olika trafikgrenarna. Inom trafiksektorn finns f. n. långsiktiga investeringsplaner
för väg- och järnvägsområdet, nämligen 1957 års vägplan och
den av järnvägsstyrelsen år 1960 upprättade beräkningen av järnvägsinvesteringarna
åren 1960—1979. Innan jag övergår till att behandla frågan
hur en ökad samordning skall kunna uppnås vill jag behandla spörsmålet
om den långsiktiga investeringsplaneringen inom var och en av trafikgrenarna.
I vägplanen, som presenterades i 1959 års statsverksproposition, redovisades
en översiktlig och principiell plan för upprustning under en 20-årsperiod
fram till år 1975 av det allmänna vägnätet. Planen byggde på kända
faktiska förhållanden men också på prognoser och utredningar rörande
bl. a. fordons- och trafikökningen, befolkningstillväxten samt näringslivets
expansion och lokalisering. Sedan vägplanen framlades har utvecklingen
på skilda områden blivit annorlunda än som kunde förutses då planen upprättades.
De uppgjorda fordons- och trafikprognoserna har sålunda som
helhet överträffats. Den sedan länge pågående befolkningskoncentrationen
beräknas fortsätta. Med en ökande totalbefolkning innebär detta en allt större
koncentration till tätorterna. Sist angivna förhållanden medför, att trafikproblemen
i städer och tätorter växer. Bl. a. framträder starkt behovet av
utbyggda och nya trafikleder i samband med exploateringen av nya bostadsområden
i tätortsregionerna. Vidare aktualiseras behovet av en effektiv samordning
av trafikledsbyggandet i städerna och vägutbyggnaden på landsbygden.
Sedan vägplanen framlades har tillkommit omständigheter som
inte kunnat förutses vid uppgörandet av vägplanen. I sammanhanget vill
jag särskilt nämna de krav på vägutbyggnader, som kan bli en följd av kommunblocksbildningen.
Av väsentlig betydelse är också den fortsatta utvecklingen
och de nya rön som vunnits på det vägtekniska samt fordonstekniska
området.
Enligt min mening motiverar bl. a. här anförda förhållanden att frågan
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 27
om den översiktliga vägplaneringen tages upp till förnyat övervägande.
I skrivelse den 28 juni 1963 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen också
aktualiserat ifrågavarande spörsmål samt hemställt om bemyndigande att
verkställa en översyn av vägplanen. En dylik översyn kommer att omfatta
— förutom rent vägtekniska spörsmål — en rad frågor, som är av mera
allmän karaktär och som jag till en del redan berört i det föregående. Vidare
måste bl. a. med hänsyn till den nivå, som de årliga investeringarna i
vägar och gator numera uppnått, de samhällsekonomiska synpunkterna
särskilt beaktas vid översynen. Mot bakgrunden av det anförda synes lämpligt
att utredningen verkställes av särskilda för ändamålet tillkallade sakkunniga.
Jag kommer därför att hemställa om Kungl. Maj :ts bemyndigande
att tillkalla sådana sakkunniga. Jag anser mig inte i detta sammanhang ha
anledning att utöver vad som skett i det föregående gå in på de spörsmål som
det bör ankomma på de sakkunniga att utreda.
I anslutning till vad 1960 års vägsakkunniga framhållit rörande avgiftsbelagda
trafikanläggningar vill jag för egen del anföra följande.
Sedan lång tid tillbaka finansieras de allmänna vägarna och därtill hörande
anordningar genom att medel ställes till förfogande över statsbudgeten.
Några särskilda avgifter för nyttjandet av viss väg upptages inte. Denna
allmänna princip för vägväsendets finansiering har allmänt accepterats och
ansetts medföra stora fördelar från bl. a. kostnadsutjämningssynpunkt.
För att man skall göra avsteg härifrån och tillskapa en lagstiftning, som
har till ändamål att möjliggöra och främja tillkomsten av avgiftsbelagda
trafikanläggningar, måste enligt min mening mycket tungt vägande skäl
kunna anföras. Spörsmålet om införandet av en dylik lagstiftning har i den
allmänna debatten under senare år aktualiserats främst i samband med
behovet av broar över Öresund och Kalmarsund samt vissa bro- och tunnelföretag
i Göteborg, d. v. s. ett fåtal särskilt kapitalkrävande företag. De
sakkunniga har framhållit att bro- och tunnelprojekten i Göteborg redan
påbörjats efter medelsanvisning i vanlig ordning och att den fasta förbindelsen
över Öresund synes vara av så speciell karaktär att den inte bör behandlas
i förevarande sammanhang. Enligt de sakkunnigas mening är det
därför numera endast en fast förbindelse över Kalmarsund som skulle kunna
komma ifråga som avgiftsfinansierat företag. Jag delar de sakkunnigas
uppfattning, alt det ej är befogat att enbart för detta fall göra avsteg från
den allmänna huvudprincipen för vägväsendets finansiering och införa en
lag om tullvägar.
I detta sammanhang vill jag anmäla, att en översyn f. n. pågår inom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen av tidigare framlagt utredningsmaterial rörande
eu broförbindelse över Kalmarsund. Denna översyn bör enligt min
mening bedrivas i sådan takt att ett aktuellt material för ett ställningstagande
i frågan om eu fast förbindelse till Öland bör finnas att tillgå i god tid
28 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
före den förnyelse av flerårsplanerna för väg- och brobyggnader, som författningsenligt
skall äga rum under år 1966. — Med hänsyn till att en fast
förbindelse över Öresund är av speciell karaktär får frågan om avgiftsbeläggning
av trafiken tas upp till behandling i samband med ett ställningstagande
till detta projekt.
I vad gäller de statliga järnvägsinvesteringarna vill jag erinra om att dessa,
till skillnad från väginvesteringarna, omfattar såväl fasta anläggningar som
rullande materiel. Arbetet för att skapa balans i SJ :s ekonomi är sedan
några år inriktat på att koncentrera företagets verksamhet genom nedläggning
av trafiksvaga bandelar, indragning av olönsamma stationer etc. och
att jämsides härmed rusta upp bana och materiel på nätet i övrigt för att
ge SJ möjligheter att effektivt konkurrera med övriga transportmedel. Ett
fullföljande av den sålunda påbörjade upprustningen av de järnvägslinjer
som skall bibehållas är från trafikpolitisk synpunkt angeläget så att SJ på
mest rationella sätt kan utföra den andel av transportarbetet som bäst och
billigast ombesörjes med järnväg.
Liksom när fråga är om investeringar i gator och vägar bör givetvis även
järnvägsinvesteringarna alltjämt vara föremål för årlig prövning. Denna
prövning måste ske mot bakgrunden av en så långt möjligt realistisk bedömning
av investeringsbehovet och räntabiliteten på längre sikt. Självfallet
måste prognoser och investeringsberäkningar även för järnvägens del successivt
revideras med beaktande av faktisk utveckling och vunna erfarenheter.
De nu förutsedda järnvägsinvesteringarna tar främst sikte på att fullfölja
den tekniska rationaliseringen och upprustningen av affärsbanenätet
och beräknas ha en inte obetydlig kostnadssänkande effekt bl. a. genom
de av investeringarna möjliggjorda personalbesparingarna. I överensstämmelse
med bedömningen av järnvägens framtida förutsättningar på transportmarknaden
avser den planering på lång sikt av järnvägsinvesteringar,
som senast utarbetats och framlagts av järnvägsstyrelsen, till väsentlig del
investeringsprojekt som berör godstrafiken. Det är enligt min mening nödvändigt
att investeringarna på detta sätt koncentreras till de områden av
järnvägsdriften, där utrymme finns för kostnadssänkande rationalisering
och där järnvägen genom ökad effektivitet och höjd standard kan erbjuda
ett konkurrenskraftigt alternativ till andra transportmedel. Detta torde
främst gälla i fråga om vagnslastgodstrafiken. Emellertid är jämväl en
fortsatt upprustning av SJ:s persontrafikservice nödvändig, om järnvägstrafikens
naturliga förutsättningar när det gäller långväga personbefordran
skall kunna tillvaratagas.
Till den koncentration av järnvägsdriften genom nedläggning av trafiksvaga
bandelar m. m., som bör ske parallellt med affärsbanenätets upprustning,
återkommer jag i det följande.
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 29
Jag övergår härefter till att behandla de i detta sammanhang relevanta
sjöfartspolitiska frågorna och kommer därvid att uppehålla mig vid dessa
något utförligt, eftersom de i ytterst ringa utsträckning tagits upp av trafikutredningen.
Vad sjöfartens anläggningar beträffar är de statliga investeringarna i
första hand knutna till de genomgående farlederna och anordningarna för
fartygens säkra seglation i dessa. De allmänna hamnarna är på ett par undantag
när kommunägda och kommunerna svarar för investeringarna i
dessa inberäknat anslutna inseglingsleder. I enlighet med beslut av riksdagen
år 1957 skall den statliga hamnpolitiken inriktas så, att den företagsekonomiska
lönsamheten lägges till grund för hamninvesteringarna. Statsbidrag
skall endast utgå i de fall, då denna princip av speciella skäl inte
anses böra uppehållas, närmast då för projekt, motiverade av lokaliseringsoch
beredskapsskäl. En ytterligare bidragsgrund är att stimulera en från
arbetsmarknadssynpunkt önskvärd tidsförläggning av hamninvesteringarna.
Investeringarna i de allmänna hamnarna har de senaste åren utgjort ca
100 milj. kr. årligen. Utbyggnaderna har till betydande del avsett fördjupningsarbeten,
bl. a. för att möta utvecklingen mot stora fartygsenlieter inom
särskilt oljetransportsektorn. Omställningen från fasta till flytande bränslen
och bränsleförbrukningens samtidigt starka ökning har över huvud taget
ställt stora anspråk på hamnarna. — Stora investeringar har också gjorts
för att skapa ökad kapacitet för torrlasttrafiken, inte minst utförseln av
olika skogsprodukter. Detta gäller ej endast de allmänna hamnarna utan
också de industriägda lastageplatserna. Den i lastageplatserna tidigare dominerande
pråmutlastningen har praktiskt taget helt ersatts med ^transport
över kaj. Betydande investeringar har även gjorts -—• såväl inom som
utanför de allmänna hamnarna — i olika anordningar för den starkt expanderande
färj trafiken.
De statliga insatserna på farledssidan har de senaste åren fått en ökad omfattning.
Sjömätningen har intensifierats för att möta de nya krav på framkomlighet,
som de större, mera djupgående fartygen ställer. Fyrskepp har
ersatts med fasta fyrar. Norrlandssjöfarten bär fått tillgång till ett radiotekniskt
navigationssystem, det s. k. deccasystemet, vilket möjliggör exakta
positionsbestämningar oberoende av fartygsläge och väderleksförhållanden.
Den statliga isbrytarkapaciteten har byggts ut, vilket — tillsammans med
utökad tillgång till hamnägda lokalisbrytare och förbättrade säkerhetsanordningar
— givit upphov till eu aktningsvärd förlängning av seglationssäsongen,
framför allt för hamnarna i Bottenhavet.
Den inrikes sjöfarten, vilken alltmer inriktats på transport av ett fåtal
stora massvaror, ställer icke särskilt stora krav på särinvesteringar från det
allmännas sida. Den synes i stort sett ha svarat för de kostnader den förorsakat.
Det för ett konkurrensfrämjande trafikpolitiskt system gällande
kravet att varje trafikgren själv skall täcka sina kostnader kan alltså sägas
vara tillgodosett.
30 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
Hamnarnas roll i transportväsendet är genom den utveckling, som skett
sedan länge, mindre knuten till den egentliga inrikes sjöfarten än till uppgiften
att — med eller utan mellanliggande lagring av det befordrade godset
— sammanbinda utrikes- och inrikes transporter. Såsom följd av Sveriges
stora utrikeshandelsvolym får hamnarna därigenom en central roll i det
samlade transportsystemet. Enligt min mening talar starka skäl för att det
under de kommande åren krävs en långtgående anpassning av sjöfarten och
därigenom också av hamnarna till ändrade trafikförutsättningar. Möjligheterna
att pressa omlastningskostnaderna och förkorta fartygens liggetider
blir av avgörande betydelse för hur sjöfarten skall kunna konkurrera
med järnvägar och lastbilar om utrikestransporter av i varje fall mera högvärdigt
gods. In i bilden kommer de praktiska möjligheterna att i ökad omfattning
gå över till enhetslaster med utnyttjande av pallar, behållare m. m.
I förhållande till konkurrerande transportmedel har sjöfarten i dag en belastning
i det stora antalet i transportkedjan ingående, fristående parter.
Samordningsbehovet måste framöver ägnas stor uppmärksamhet.
Av betydelse är till vilken del nuvarande i hög grad decentraliserade hamnsystem
är förenligt med rationella sjötransporter. Ett successivt allt effektivare
landtransportsystem reducerar fördelarna av ett starkt förgrenat
hamnsystem. De stora investeringar, som en ändrad godshantering kräver,
lär därtill få inriktas på ett begränsat antal hamnar. De ökade kraven på
farledsdjup, som vissa delar av sjötrafiken ställer, talar också för en koncentration.
Jag vill vidare erinra om att företrädare för den på Sverige baserade
transoceana linjesjöfarten påtalat den kostnadsfördyring, som de
många hamnanlöpen medför. Olägenheterna blir alltmera framträdande ju
mer kapitalkrävande linjesjöfarten blir. Otvivelaktigt skulle en ökad koncentration
medföra betydande fördelar även i fråga om isbrytning och lotsning.
Den framtida lotsorganisationen är sedan i våras föremål för prövning
av en särskild utredning. Denna skall också framlägga förslag om hur
kostnaderna för lots- och fyrväsendet skall uttagas från sjöfarten.
De avvägningar, som utformningen av det framtida hamnsystemet nödvändiggör,
är delvis mycket svåra. Ett ökat samråd är önskvärt mellan olika
intressenter inom såväl den allmänna som den enskilda sektorn. Krav ställs
på en utökad forskning inom både det tekniska och det ekonomiska fältet.
Rådande utvecklingstendenser dels i Sverige och dels hos våra utländska
handelspartners bör bättre än vad som hittills skett klarläggas för att inriktningen
av de framtida investeringarna skall kunna bedömas. Staten
torde få taga på sig en väsentlig del av ansvaret för att erforderliga undersökningar
kommer till stånd. Härigenom ges också hamnarnas huvudmän
förbättrat underlag för beslut i olika investeringsfrågor.
Särskilt stora krav på statliga investeringar har ställts av de trafikantgrupper,
som är knutna till sjöarna Vänern, Vättern och Mälaren och dessas
sjöförbindelser med havet. Godstransporterna mellan vänern- och vätternområdena
samt västkusten är föremål för undersökning av den år 1961 till
-
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 31
satta kanaltrafikutredningen. Kanalfrågorna bör enligt direktiven ses i ett
större transportekonomiskt sammanhang. Utredningen har att söka klargöra
hur de tyngre transporterna inom berörda områden i framtiden kan
komma att utvecklas och hur de bör fördelas mellan sjöfart, järnväg och
landsväg för att det från samhällsekonomisk synpunkt fördelaktigaste resultatet
skall nås. En bedömning bör göras bl. a. av förutsättningarna att i
stället för en utbyggnad av vattenvägarna tillgodose områdenas ökade transportbehov
helt eller delvis med andra transportmedel.
De slutsatser, som utredningen i sinom tid kommer till, och de överväganden
den redovisar bör, såsom jag ser det, kunna få tillämpning inte
endast på de frågor, som utredningen är direkt inkopplad på. De principiella
slutsatserna bör kunna tjäna diskussionen om hamnfrågorna i stort, åtminstone
beträffande den grad av koncentration eller decentralisering, som
är ändamålsenlig, sedd från helhetens synpunkt.
För den inrikes luftfartens del torde kunna konstateras, att flygplatsorganisationen
är väl utbyggd i förhållande till den aktuella trafikefterfrågan
och att dess kapacitet lätt kan anpassas även till en ganska betydande
trafikökning. Byggandet av flygfält kan dock i ytterligare några fall visa sig
motiverat och på längre sikt kan de tekniska framstegen på korthållsflygets
område — t. ex. vidareutvecklingen av de s. k. STOL-planen — motivera en
komplettering av flygplatssystemet.
Flygplatsernas kapitaltjänstkostnader har hittills inte kunnat täckas av
flygtrafiken. I direktiven för den 1962 tillsatta utredningen rörande luftfartsverkets
ekonomi framhålles emellertid, att den principiella utgångspunkten
för utredningens arbete skall vara, att luftfartsverket liksom statens affärsverk
i övrigt skall sträva efter full kostnadstäckning inklusive förräntning
av i verksamheten nedlagt kapital. Detta innebär självfallet inte krav att
en flygplats omedelbart efter sin tillkomst skall vara ekonomiskt självbärande.
Bedömningen måste ske över en lämpligt avvägd längre tidsperiod. Enligt
direktiven skall utredningen vidare utarbeta förslag till riktlinjer för
investeringspolitiken. Utredningen skall undersöka huruvida anordnande
och förbättring samt drift av flygplatser i ökad utsträckning bör bli en angelägenhet
för kommuner och andra lokala intressenter.
Såsom jag framhållit i samband med behandlingen av de allmänna riktlinjerna
för trafikpolitiken är det från alla synpunkter angeläget, alt en
rationell samordning av investeringsverksamheten på trafikområdet kommer
till stånd, varvid målsättningen bör vara att skapa ett transportsystem
där de olika trafikanläggningarna och transportmedlen på ett optimalt sätt
kompletterar varandra. I det föregående har jag lagt fram vissa förslag som
syftar till en ökad samordning av de statliga investeringarna och som jäm
-
32 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
väl är avsedda att verka i samma riktning i fråga om vissa kommunala trafikinvesteringar.
Till en aktiv trafikpolitik hör emellertid, att man i väsentligt
större utsträckning än för närvarande centralt kan — i samarbete
med statliga och kommunala myndigheter samt enskilda organisationer —
fortlöpande planera och verka för lämplig avvägning av trafikinvesteringarna
och en rationell uppläggning av trafiken. Av stor betydelse är också
att regionala undersökningar sker i syfte att skapa bästa möjliga trafikservice.
Initiativ till dylika undersökningar har tagits bl. a. genom tillsättande
av särskilda utredningar, t. ex. kanaltrafikutredningen. Behovet av ökade
insatser är emellertid starkt framträdande. För att möjliggöra en mer aktiv
verksamhet i alla dessa och liknande avseenden erfordras att kommunikationsdepartementets
planeringskapacitet förstärks. Förslag härom torde
böra framläggas i nästa års statsverksproposition.
I det följande kommer jag att behandla vissa speciella samordningsproblem
i storstadsregionerna.
Frågan om den kollektiva närtrafikens framtida anordnande inom storstadsregionerna
innefattar åtskilliga komplicerade problem. Helt naturligt
har problemen blivit först aktuella kring huvudstaden. Ett långvarigt och
omfattande utredningsarbete rörande Stockholmsområdets kollektiva närtrafik
har utförts i syfte att bringa klarhet i problemställningarna. Av grundläggande
betydelse härvidlag är Stor-Stockholms trafikutrednings tre betänkanden,
som framlades i slutet av 1950-talet efter ett tioårigt utredningsarbete.
Frågekomplexet har därefter varit föremål för vidare studier och bearbetning
inom berörda trafikföretag, kommuner och kommunala samarbetsorgan.
Under sommaren och hösten har flera för frågans bedömning betydelsefulla
utredningar slutförts. Sålunda föreligger nu en utredning om Stockholms
spårvägars taxesystem och framtida ekonomi. Inom SJ har vidare
avslutats vissa undersökningar om lönsamheten i närtrafiken samt utarbetats
förslag till ett framtida rationaliserat närtrafiksystem för SJ:s och dess
dotterföretags tåg- och busstrafik inom Stockholmsområdet. En rapport
om ett kollektivt trafiksystem för den framtida trafiken till Stockholms
norra förorter har för kort tid sedan utsänts av Norra förorternas trafikutredning
till berörda kommuner och trafikföretag för yttrande. Även andra
utredningar föreligger och ytterligare material väntas framkomma under
höstens lopp.
Av fundamental betydelse för bedömningen av den framtida närtrafiken
inom huvudstadsområdet är även den år 1960 fastställda regionplanen för
Stockholmstrakten. Genom denna har skapats en enhetlig plan i vad gäller
huvudlinjerna för områdets utveckling och utbyggnad. I fråga om den kollektiva
trafikförsörjningen bygger regionplanen i allt väsentligt på StorStockholms
trafikutrednings undersökningar. Till följd av bl. a. väsentligt
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 33
ökade krav ifråga om bebyggelseutvecklingen inom regionen förbereds f. n.
en revidering av regionplanen.
Trafiken — som utgöres av järnvägs-, tunnelbane-, spårvägs- och busstrafik
— ombesörjes av ett flertal trafikföretag, bland vilka SJ och Stockholms
spårvägar är de dominerande. SJ-koncernens trafik inom området
beräknas gå med en förlust på drygt 15 milj. kr. per år. Underskotten på
Stockholms spårvägars trafik uppgår till avsevärt större belopp och torde år
1962, inberäknat kapitaltjänstkostnader på de fasta anläggningarna, ha utgjort
ca 85 milj. kr. övriga trafikföretag inom området torde i stort sett lämna
tillfredsställande resultat. Taxenivå, taxesystem och resestandard varierar
rätt påtagligt mellan de olika trafikföretagen. En genomgående beräkning
av biljettpriser och samordnade tidtabeller är krav som förts fram från trafikanthåll.
En betydande befolkningsökning förutses inom Stockholmsområdet för
de återstående decennierna av detta sekel, ökningen kommer i allt väsentligt
att äga rum utanför Stockholms stads nuvarande gränser. Även vid en
kraftig expansion av privatbilismen måste den kollektiva trafiken svara för
huvuddelen av resorna mellan bostad och arbetsplats. För att möta denna
utveckling kommer det att krävas miljardbelopp i investeringar för enbart
den spårbundna kollektiva trafiken. Belopp som mångdubbelt överstiger
investeringarna för den spårbundna trafikens fasta anläggningar
kommer att erfordras för en med hänsyn till såväl privatbilismen som busstrafiken
och lastbilstrafiken nödvändig utbyggnad av trafikledssystemet.
Mot bakgrunden av dessa förutsedda investeringskrav framstår en samordning
av planering och utbyggnad av den kollektiva trafikapparaten som
i hög grad angelägen från samhälleliga synpunkter. En förbättrad samordning
torde även medföra ett effektivare utnyttjande av transportmedel och
anläggningar och ökade rationaliseringsmöjligheter genom stordrift. Inte
minst för möjligheterna att tillgodose önskemålen om ett enhetligt taxesystem
in. m. kräves nya organisatoriska lösningar i samordnande riktning.
Utredningsarbetet har nu nått så långt att strävandena bör inriktas på att
konkreta åtgärder för samordningen skall kunna vidtagas så snart som möjligt.
Samordningen berör ett betydande antal myndigheter, kommuner och
trafikföretag m. m. Utvecklingen hittills tyder på att synpunkterna går
starkt isär, vilket kan komma att avsevärt fördröja en lösning av problemen.
Med hänsyn härtill torde ett initiativ från statens sida vara motiverat
för att söka närma de olika intressenternas ståndpunkter till varandra och
därmed underlätta en lämplig lösning av problemkomplexet. Gjorda sonderingar
tyder också på att önskemål finns bland berörda intressenter för en
sådan medverkan från statens sida.
Enligt min mening bör en sådan medverkan för frågans lösning få den
formen, att en särskild statlig förhandlingsman eller förhandlings- och ulrcd3
— Bihang till riksdagens protokoll 1963. 6 sand. 2 and. Nr 1
34 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
ningsman utses. Uppgiften bör därvid vara att genom förhandlingar mellan
berörda intressenter söka sammanjämka dessas ståndpunkter samt utarbeta
förslag till gemensamma lösningar av den kollektiva närtrafikens problem i
området. Malet för arbetet bör vara att mot bakgrund av bl. a. regionplanen
uppnå en lösning som innebär en fullgod trafikservice inom området till
lägsta samhällsekonomiska kostnad. Arbetet bör i första hand inriktas på att
genom organisatoriska åtgärder möjliggöra sådan samordning inom närtrafiken,
att investerings-, drift- och taxepolitik smidigt kan inriktas mot nyssnämnda
mål.
Ett definitivt ställningstagande till formerna för förhandlingsarbetet bör
emellertid ske först efter närmare samråd med berörda intressenter. Jag har
för avsikt att under den närmaste tiden ta upp överläggningar härom med
vederbörande myndigheter, kommuner och trafikföretag m. fl. Därefter
torde jag på nytt få anmäla ärendet för Kungl. Maj :t.
Likartade närtrafikproblem kan väntas successivt uppkomma även i
andra storstadsregioner och sannolikt först i Göteborgsregionen. Problemen
där har dock inte tillnärmelsevis nått samma dimensioner som i Stockholmsområdet.
Det grundläggande utredningsunderlaget, exempelvis regionplan,
föreligger ej heller ännu för Göteborgsområdet. Om föreliggande inkorporeringsplaner
förverkligas, torde samordnade lösningar av närtrafikproblemen
i Göteborgsområdet kunna nås lättare än i Stockholmsområdet.
Något motsvarande initiativ för andra förortsregioner än huvudstadens
synes mig med hänsyn till det sagda inte f. n. påkallat. Utvecklingen bör
dock fortlöpande följas. Man torde kunna utgå ifrån att det fortsatta arbetet
med lösandet av samordningsproblemen för Stockholmsområdets närtrafik
kommer att ge värdefulla erfarenheter till gagn även för övriga storstadsregioner.
Härefter övergår jag till att behandla vissa frågor rörande breddning tilf
normalspår av smalspåriga järnvägslinjer och nedläggning av trafiksvaga
järnvägar m. in.
Såsom trafikutredningen föreslår bör ifrågakommande undersökningar
rörande breddning av smalspåriga järnvägslinjer drivas parallellt med
nedläggningsundersökningar. Kvarvarande smalspårslinjer har nämligen i
flertalet fall ett så ringa trafikunderlag att breddning oftast inte är ekonomiskt
försvarlig. Den berörda bygdens trafikförsörjning bör undersökas
i ett vidare sammanhang än såsom allenast en järn vägsekonomisk fråga.
Detta sker regelmässigt i samband med nedläggningsundersökningarna..
Från trafikpolitisk synpunkt bör endast sådana breddningsprojekt, vilkas
kapital tjänstkostnader kan förväntas bli till fullo täckta, upptagas till närmare
prövning. Vid sin behandling av vid 1953 års riksdag väckta motioner
rörande vissa breddningsprojekt framhöll statsutskottet (SU 1953:9)
bl. a. att en konkret plan för det fortsatta breddningsarbctet enligt utskottets
mening borde upprättas. Sedan vissa då aktuella breddningsfrågor blivit
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 35
lösta och sedan utvecklingen inom järnvägstrafiken under det gångna decenniet,
som jag förut antytt, lett till att antalet breddningsprojekt som
bör komma till utförande numera måste anses vara ytterst ringa, bör det
fåtal fall som kan bli aktuella behandlas inom ramen för den ordinarie
prövningen av SJ :s investeringar i allmänhet. Någon särskild breddningsplan
är enligt min mening inte erforderlig. Breddningsprojekten bör inordnas
bland SJ :s övriga investeringar och i princip realiseras i den ordning, som
tillämpas för dessa investeringar, d. v. s. i första hand med hänsyn till investeringarnas
räntabilitet. Till vissa konkreta breddningsprojekt återkommer
jag i det följande.
1 vad gäller nybyggnad av järnvägslinjer framhåller trafikutredningen
att den allmänna järnvägsbyggnadsepoken i vårt land i stort sett avslutades
i och med inlandsbanans färdigställande år 1937. Vissa mindre nybyggnadsföretag
har dock genomförts även under senare år och förslag har i skilda
sammanhang framförts om ytterligare nybyggnadsprojekt. Jag delar trafikutredningens
uppfattning att från trafikpolitisk synpunkt krav på lönsamhet
bör uppställas på investeringar i varje ifrågakommande järnvägsbyggnadsprojekt.
I fråga om såväl nybyggnads- som breddningsprojekt kan
lokaliserings- och försvarspolitiska överväganden givetvis tänkas komma
att påverka bedömningarna av huruvida visst projekt bör trots bristande
räntabilitetsförväntningar komma till utförande. Denna bedömning måste
uppenbarligen ske från fall till fall. Generellt giltiga riktlinjer kan därför
inte komma ifråga.
Nedläggning av trafiksvaga bandelar utgör en naturlig anpassning till
de förändrade förhållanden på transportmarknaden som inträtt bl. a. till
följd av bilismens expansion. Man räknar f. n. med att ungefär hälften
av SJ-nätet inte längre är ekonomiskt bärkraftigt och driften av dessa
linjer har beräknats vid ingången av budgetåret 1961/62 medföra en årlig
belastning för SJ på närmare 200 milj. kr.
Järnvägsstyrelsen har sedan 1959 — då den trafikerade banlängden uppgick
till ca 14 800 km — fått tillstånd att helt eller delvis lägga ned trafiken
på 53 järnvägslinjer med en sammanlagd banlängd av 2 042 km, och
dessa nedläggningar har med något undantag redan genomförts. Man torde
kunna konstatera att det varit möjligt att genomföra nedläggningarna utan
större olägenheter för de berörda bygderna och att den anordnade ersättningstrafiken
på landsväg i vissa avseenden medfört en förbättrad transportservice.
Såsom arbetet med nedläggningsfrågorna i praktiken bedrivits
har det ej heller varit fråga om enbart ett snävt beaktande av statsbaneföretagets
företagsekonomiska intressen. I stället har prövningen av nedläggningsärendena
fått formen av eu allsidig trafikplanering, där man — med
utnyttjande av transportmedel mer avpassade för det förefintliga trafikunderlaget
och med beaktande av de transportekonomiska synpunkterna —
sökt alt i rimlig grad tillgodose glesbygdens transportbehov.
Då erfarenheterna av hittills genomförda nedläggningar sålunda bar vi -
36 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
sat att det trots de farhågor som i skilda sammanhang yppats om de negativa
verkningarna av järnvägsnedläggelser varit möjligt att genom trafikomläggning
skapa en tillfredsställande trafikservice till lägre samhällsekonomisk
kostnad bör undersökningarna rörande möjligheterna att lägga
ned driften helt eller delvis på trafiksvaga järnvägslinjer med kraft fullföljas.
Ehuru stora belopp årligen krävs för att upprätthålla driften på
sådana linjer, måste man nämligen konstatera att många av de berörda
bygderna likväl inte lämnas den trafikservice som vore önskvärd. I anslutning
härtill vill jag framhålla att enligt min mening bör — såsom led i den
tidigare berörda samordningen av trafikinvesteringarna — även i ökad utsträckning
göras mer omfattande, regionvis upplagda undersökningar av
möjligheterna att med lämplig koordination av de olika transportmedlen ge
en bättre trafikservice i olika delar av landet. Det torde få ankomma på kommunikationsdepartementet
att sörja för att dylika undersökningar blir utförda.
De i trafikutredningens undersökningsprogram upptagna trafiksvaga linjerna
bär en total banlängd på nära 7 200 km, vilket motsvarar ca 47 procent
av SJ :s hela år 1960 kvarvarande linjenät. De trafiksvaga linjer, som
enligt utredningen i regel endast bör ifrågakomma för lönsamhetsundersökning,
enär de av olika sociala skäl bedömts tills vidare inte kunna läggas
ned, har av utredningen benämnts linjegrupp A. Linjer för vilka nedläggningsundersökning
bör genomföras har hänförts till en linjegrupp B. Förslag
om överförande av viss linje från en grupp till en annan bör enligt
utredningen i första hand framläggas av järnvägsstyrelsen. Nedläggningsundersökningarna
beträffande de till linjegrupp B hänförda bandelarna
och vissa av bandelarna i linjegrupp A — sammanlagt 88 linjer om 4 400
km — skall enligt utredningen ske före den 1 januari 1965 och lönsamhetsundersökningarna
beträffande övriga linjer skall ha skett före den 1 september
1963.
Sedan undersökningar slutförts har järnvägsstyrelsen i fråga om åtta
linjer om 222 km funnit att nedläggning inte för närvarande är motiverad.
I fråga om övriga linjer, för vilka enligt programmet möjligheterna till nedläggning
skall undersökas, har järnvägsstyrelsen efter verkställda undersökningar
erhållit begärda nedläggningsbemyndiganden för 34 linjer med en
sammanlagd banlängd pa 1 335 km. Framställning om nedläggning har inkommit
beträffande ytterligare sju linjer. I fråga om tre av dessa linjer
maste före eventuellt beslut om nedläggning frågan om breddning underställas
riksdagen och jag återkommer i det följande till detta spörsmål.
Återstående 39 i programmet upptagna linjer är för närvarande alla — med
något undantag — föremål för undersökningar inom SJ:s centralförvaltning
eller distriktsförvaltningarna. I vad gäller lönsamhetsundersökningarna har
järnvägsstyrelsen i samband med anslagsberäkningarna för budgetåret
1964/65 anmält att undersökningarna givit till resultat att det totala under
-
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 37
skottet på de trafiksvaga bandelarna uppgår till 238 milj. kr. per år vid
1962 års kostnadsläge och nätets omfattning den 1 juli 1963. Styrelsen har
samtidigt meddelat att styrelsen avser att påbörja nedläggningsundersökningar
beträffande vissa bandelar i linjegrupp A.
Såsom jag framhållit i det föregående bör möjligheterna att ersätta trafiksvaga
och numera mindre ändamålsenliga järnvägslinjer med andra och
lämpligare transportmedel skyndsamt prövas. Enligt min mening bör undersökningarna
successivt anpassas till förändringar i de faktiska förutsättningarna
för järnvägsdriften på de olika linjerna i SJ:s hela linjenät. Det
angelägna i att utan tidsutdräkt pröva förutsättningarna för att överföra
trafiken till landsväg är särskilt påtagligt med hänsyn till att tidskrävande
vägupprustning ofta visar sig erforderlig innan en nedläggning kan genomföras.
I vad gäller formerna för nedläggningsärendenas handläggning vill jag
erinra om den redogörelse härför, som jag lämnade i 1960 års statsverksproposition
och mot vilken riksdagen inte uttalade någon erinran (bil. 8 s.
101, SU 1960: 6, rskr. 1960: 6). Trafikutredningen anser för sin del att nuvarande
handläggningsgång bör såsom i allt väsentligt tillfredsställande
tills vidare bibehållas. Flertalet remissinstanser har ej heller haft något att
erinra häremot. För egen del vill jag i detta sammanhang särskilt understryka
betydelsen av det samråd som äger rum i dessa ärenden med representanter
för kommuner, näringsorganisationer m. fl. i de bygder som berörs
av trafikomläggningarna. I
I anslutning till de järnvägsfrågor, som jag nu behandlat, vill jag även
anmäla vissa breddningsprojekt i fråga om vilka riksdagen begärt undersökning
eller redan fattat principbeslut. Sålunda hemställde 1955 års riksdag
(rskr. 1955:330) att Kungl. Maj :t skulle låta undersöka olika alternativa
lösningar av frågan om trafiken på den smalspåriga (1 067 mm) järnvägslinjen
Gullberna—Torsås—Bergkvara och i samband därmed på den
likaledes smalspåriga (891 mm) linjen Torsås—Kalmar såsom led i en tänkt
sydostkustbana. Nämnda riksdagsskrivelse överlämnades av Kungl. Maj :t
till trafikutredningen att tagas under övervägande vid fullgörande av utredningsuppdraget.
Trafikutredningen har för sin del funnit, att trafikunderlaget
för bandelen Gullberna—Torsås—Bergkvara, bedömd separat, inte är eller
kan väntas bli av sådan storlek och karaktär, att det motiverar någon mera
betydande uppoffring av investeringsmedel. Trafikutredningens uppfattning
är vidare att frågan om breddning av dessa linjer inte har något nödvändigt
samband med en tänkt sydostkustbana utan kan bedömas separat. Enligt trafikutredningens
uppfattning föreligger därför inga skäl tillbreddningavdessa
linjer eller till inspikning av järnvägsspåret på linjen Gullberna—Torsås—
Bergkvara till samma spårvidd som nu finns på linjen Torsås—Kalmar. I stället
talar starka skäl för linjens nedläggning. Beträffande tanken på en sydost
-
38 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
kustbana framhåller utredningen i övrigt att avgörande skäl för anordnande
av en dylik bana hittills inte förebragts.
I skrivelse den 24 maj 1961 har järnvägsstyrelsen hemställt om bemyndigande
att lägga ned trafiken på järnvägslinjerna Gullberna—Torsås
—Bergkvara och Torsås—Kalmar. Nedläggningen beräknades medföra en
nettoförbättring av SJ :s rörelseresultat på ca 1,1 milj. kr. Under hänvisning
till bl. a. statsutskottets förutnämnda utlåtande uppdrogs sedermera åt
järnvägsstyrelsen att verkställa undersökning även av frågan om breddning
av dessa linjer såsom del i en eventuell normalspårig bana Linköping—-Berga—Kalmar—Karlskrona. Järnvägsstyrelsen har dessutom erhållit
Kungl. Maj :ts uppdrag att jämväl redovisa vissa alternativa tågplaner, som
visar hur persontrafiken kan organiseras efter ett eventuellt genomförande
av sydostkustbaneprojektet med sträckning över Emmaboda eller Torsås.
Efter verkställda undersökningar har järnvägsstyrelsen funnit att det
lokala trafikunderlaget för en breddning av ifrågavarande smalspårslinjer
är obetydligt. En ombyggnad till normalspår skulle endast öka den belastning,
som den nuvarande smalspårsdriften utgör på SJ:s ekonomi. Enligt
järnvägsstyrelsens mening är vidare järnvägsförbindelsen mellan Kalmar
och Karlskrona icke behövlig för att ordna Karlskronas fjärrförbindelser i
riktning mot Stockholm eller för Kalmars fjärrförbindelser i riktning mot
Malmö. Styrelsen anser därför att dess tidigare förslag rörande omläggning
av trafiken Kalmar—Torsås—Karlskrona till landsväg är den enda
tänkbara lösningen från såväl företagsekonomisk som samhällsekonomisk
synpunkt.
För egen del anser jag att de av trafikutredningen och järnvägsstyrelsen
anförda skälen mot en breddning av järnvägslinjerna Gullberna—Torsås—
Bergkvara och Torsås—Kalmar är övertygande. Jag kan därför inte tillstyrka
breddning av dessa linjer och anser mig inte heller kunna förorda
det framförda alternativa förslaget om inspikning av järnvägsspåret på linjen
Gullberna—Torsås—Bergkvara till samma spårvidd, som nu finns på
linjen Torsås—Kalmar. Frågan om nedläggning av trafiken torde få prövas
i vanlig ordning. Vid en omläggning till landsvägstrafik aktualiseras frågan
om en upprustning av vägnätet och vid prövningen av denna fråga torde böra
övervägas de av länsstyrelserna i Kalmar och Karlskrona anförda synpunkterna.
Ombyggnad till normalspår av linjerna Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö
enligt det av 1946 års riksdag fattade principbeslutet (rskr.
1946:210) togs ursprungligen upp på beredskapsstat men uppfördes enligt
beslut av 1952 års riksdag på SJ:s ordinarie investeringsprogram. Efter
förnyad prövning beslöt 1954 års riksdag (rskr. 1954: 127) att ombyggnadsarbetena
på dessa linjer inte skulle igångsättas med mindre läget på arbetsmarknaden
påkallade deras utförande som sysselsättningsarbeten. Bortsett
från vissa smärre terrasseringsarbeten har nämnda riksdagsbeslut såvitt
avser dessa linjer inte realiserats.
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 39
Trafikutredningen framhåller att det i belysning av den trafikutveckling,
som ägt rum sedan riksdagens principbeslut fattades, står klart för
utredningen, att det berättigade i att bredda endera av linjerna Bredåkra—
Växjö och Karlshamn—Vislanda numera kan från samhällsekonomisk synpunkt
starkt ifrågasättas. Under alla omständigheter måste breddning av
båda dessa, varandra närliggande parallella järnvägslinjer anses helt utesluten.
Trafikutredningen förordar därför att beslutet måtte omprövas sedan
ny breddningsundersökning kommit till stånd.
Den av järnvägsstyrelsen företagna nya breddningsundersökningen jämte
den parallellt härmed företagna nedläggningsundersökningen visar bl. a. att
persontrafiken på ifrågavarande linjenät under åren 1951—1961 minskat
med 56 procent, paket- och ilstyckegodstrafiken med omkring en tredjedel,
fraktstyckegodset med 58 procent och vagnslastgodset med 60 procent.
Breddning till persontrafikstandard bedöms av styrelsen såsom orealistisk
och breddning till godstrafikstandard beräknas vid 1961 års pris- och lönenivå
och 1960 års godsvolym ge ytterst ringa marginal för ränta och avskrivning
på nedlagt kapital. Järnvägsstyrelsen finner att investeringar i
breddning på detta linjenät inte är ekonomiskt motiverade och framhåller
i övrigt att järnvägarnas betydelse för trafikförsörjningen i området
numera minskat väsentligt genom bilismens utveckling. Styrelsen hemställer
därför — efter samråd med bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen och Näringslivets
trafikdelegation — om tillstånd att få nedlägga persontrafiken på linjerna
Växjö—Tingsryd och Norraryd—Kvarnamåla samt att få helt nedlägga
driften på linjen Tingsryd—Bredåkra.
Järnvägsstyrelsens framställning har lämnats utan erinran av de centrala
myndigheter, som yttrat sig över densamma. De i ärendet hörda länsstyrelserna
har uttryckt farhågor för att järnvägsdriftens upphörande skulle
ogynnsamt påverka utvecklingen inom området. Länsstyrelsen i Blekinge
län understryker härvid betydelsen av att järnvägsförbindelserna från
Karlshamn norrut göres tidsenliga och anslutes till normalspårsnätet vid
Växjö. Jag vill erinra om att en lösning i enlighet med vad länsstyrelsen
förordat också berör bandelen Norraryd—Kvarnamåla, som inte ingår i
1946 års principbeslut om breddning. Länsstyrelsen i Kronobergs län avstyrker
den föreslagna nedläggningen i avvaktan på ytterligare utredning och
anser starka skäl tala för fullföljandet av hreddningsbeslutet.
I likhet med trafikutredningen och järnvägsstyrelsen anser jag mig inte
kunna tillstyrka breddning av båda de här ifrågavarande järnvägslinjerna.
Med hänsyn härtill och då det trafikkomplex, som det här gäller, bör få
förutsättningslöst lösas på grundval av de utredningar, som hittills verkställts
och ytterligare erfordras, synes lämpligt att riksdagens principbeslut
om breddning av ifrågavarande linjer nu upphävcs. Frågan om den lämpliga
anordningen av trafiken i detta område torde, sedan erforderliga kompletterande
undersökningar verkställts, få prövas och avgöras av Kungl.
Maj :t i vanlig ordning.
40 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
I motionerna 1: 802 och II: 969 har hemställts, att riksdagen måtte avslå
förslaget avseende upphävande av beslutet vid 1946 års riksdag om breddning
till normalspår av linjerna Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—
Växjö.
I motionerna I: 807 och II: 984 har yrkats att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att järnvägslinjerna Karlskrona—
Torsås—Bergkvara och Torsås—Kalmar överföres från linjegrupp B till
linjegrupp A.
I motionerna 1:812 och 11:983 har, såvitt nu är i fråga, hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte i fråga om Stor-Stockholms
närtrafikproblem uttala önskvärdheten av att, i avvaktan på att en mera
definitiv helhetslösning kan uppnås, även partiella lösningar genomföres
avseende taxemässig samordning enligt vad i motionen förordats, dels ock
att riksdagen måtte avslå i propositionen ställda förslag om ett upphävande
av 1946 års principbeslut om breddning till normalspår av linjerna Karlshamn—Vislanda
och Bredåkra—Växjö.
I motionerna I: 813 och II: 975 har, såvitt nu är i fråga, hemställts att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som riksdagens mening giva
till känna vad i motionerna anföres om betydelsen av ständigt förnyade
prognoser för kommunikationsmedlens utveckling och av en sammanvägning
av olika transportmedels behov, dels ock i övrigt beakta vad i motionerna
anförts.
I motionerna I: 815 och II: 980 har, såvitt nu är i fråga, hemställts att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna vad i motionerna
anförts om åtgärder för tillgodoseende av person- och godstrafikbehoven i
samband med nedläggning av trafiksvaga bandelar.
I motionerna I: 818 och II: 981 har yrkats att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att järnvägslinjerna Karlskrona—-Torsås Bergkvara och Torsås—Kalmar överföres från linjegrupp B till
linjegrupp A.
I motionerna I: 819 och II: 974 har yrkats att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa att särskild lagstiftning rörande avgiftsbelagda
trafikanläggningar måtte föreläggas riksdagen.
I motionerna 1: 820 och II: 982 har, såvitt nu är i fråga, hemställts att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t dels anhålla att vad i motionerna
anförts beträffande ersättningstrafik, vägupprustning och järnvägsförbindelser
för A- och B-regioner särskilt måtte uppmärksammas då nedläggning
av järnvägstrafik är i fråga, så att en god trafikförsörjning erhålles
i berörda områden, dels att vid översyn av vägplanen konkreta förslag
och planer måtte upprättas för både riksvägnätet och länsvägnätet.
I motionerna I: 821 och II: 985 har hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 191 måtte lämna utan bifall Kungl. Maj :ts framställning
om upphävande av det av 1946 års riksdag fattade principbeslutet
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 41
om breddning till normalspår av järnvägslinjerna Karlshamn—Vislanda
och Bredåkra—Växjö. Under hänvisning till att — sedan principbeslutet
om breddning av här ifrågavarande linjer fattades — fråga uppkommit om
breddning av linjen Karlshamn—Kvarnamåla—Växjö hemställes härjämte
att riksdagen måtte uppdraga åt Kungl. Maj :t att — sedan erforderlig utredning
företagits — fatta slutligt beslut rörande frågan om järnvägsdriftens
ordnande inom det berörda trafikområdet.
Hl. Reformer på järnvägstrafikens område
Under förevarande avsnitt har Kungl. Maj:t (s. 124—161) dels föreslagit
riksdagen godkänna de av departementschefen förordade grunderna för ersättning
till SJ för driften av icke lönsamma järnvägslinjer, att gälla från
och med budgetåret 1964/65, dels ock berett riksdagen tillfälle att avgiva
yttrande över de av departementschefen förordade reformåtgärderna i övrigt.
I propositionen lämnas (s. 124—151) en redogörelse för trafikutredningens
förslag i dessa delar, vissa förslag från järnvägsstyrelsens sida och i remissyttrandena
framförda synpunkter.
Departementschefen har anfört följande.
Som jag framhållit vid behandlingen av de allmänna riktlinjerna för trafikpolitiken
är det nödvändigt att det trafikpolitiska reformprogrammet
genomföres i etapper och att därvid en tidsmässig samordning av reformerna
för järnvägs- och landsvägstrafiken eftersträvas för att tillgodose
berättigade krav på likhet i konkurrensvillkoren.
Till de åtgärder, som bör ingå i den första reformetappen på järnvägsområdet,
hör en revision av grunderna för driftbidraget till SJ. Enligt de
riktlinjer som angivits i prop. 1958: A 771 har SJ sedan budgetåret 1958/59
erhållit ett årligt driftbidrag såsom partiell kompensation för sådana icke
företagsekonomiskt motiverade prestationer, som statsbaneföretaget har att
utföra. Driftbidragets syfte var att bereda SJ möjligheter att bättre än dittills
anpassa taxorna efter kostnads- och konkurrensförhållandena på affärsbanenätet,
och bidraget ansågs böra anknytas främst till trafikförpliktelserna
på de trafiksvaga järnvägslinjerna. Det stod dock klart att det beslutade
driftbidraget, som motsvarade hälften av då beräknat underskott på
de trafiksvaga bandelarna, ej skulle skapa någon betryggande marginal
mellan intäkter och kostnader. Även små variationer i intäkts- och kostnadsnivån
förutsattes medföra risk för underskott på SJ:s totala rörelse.
Skulle till följd härav underskott något år uppkomma borde detta täckas genom
anvisande av särskilt täckningsanslag. Driftbidraget finge vidare betraktas
som ett utpräglat provisorium, och en omprövning av frågan borde
ske i samband med att ställning toges till trafikutredningens förslag.
1 Prop. 1958: B 1 bil. 8, SU B 6, p. 3, rskr. B 74.
42 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
Driftbidraget har utgått med 100 milj. kr. för ettvart av budgetåren
1958/59 och 1959/60 samt 80 milj. kr. för ettvart av budgetåren 1960/61—
1962/63. Årets riksdag har anvisat oförändrat 80 milj. kr. såsom driftbidrag
till SJ för budgetåret 1963/64. Därutöver har från och med budgetåret
1960/61 särskilda anslag anvisats för underskottstäckning. För budgetåret
1960/61 anvisades 70 milj. kr., varav dock endast något mer än 20 milj.
kr. behövde tagas i anspråk. Anslaget för budgetåret 1961/62 upptogs till
50 milj. kr., vilket belopp emellertid inte helt täckte underskottet, som dessutom
krävde en minskning av lagerreserven med 6,9 milj. kr. Anslaget till
underskottstäckning har för budgetåren 1962/63 och 1963/64 upptagits till
oförändrat 50 milj. kr. Av anslaget för budgetåret 1962/63 har 8 milj. kr.
tagits i anspråk för täckning av underskottet på verksamheten under
nämnda budgetår.
Kravet på förräntning av det i SJ nedlagda statskapitalet har, om man
bortser från driftbidraget, från och med budgetåret 1956/57 inte till någon
del kunnat upprätthållas. För budgetåret 1961/62 har SJ:s verksamhet —
efter avskrivningar samt ränteberäkning på statskapitalet — lämnat ett
underskott på drygt 162 milj. kr. eller om man bortser från driftbidraget
drygt 242 milj. kr. Motsvarande siffror för budgetåret 1962/63 utgör 124
resp. 204 milj. kr.
Trafikutredningen räknar med att driften av de trafiksvaga bandelarna
innebär en belastning på SJ:s ekonomi av storleksordningen 200 milj. kr.
per år vid 1960—61 års prisläge och 1958 års trafik. Enär de driftbidrag,
som anslagits sedan 1958, sålunda endast delvis täckt underskotten på de
trafiksvaga järnvägslinjerna, har det enligt utredningens uppfattning inte
varit möjligt för företaget att i önskvärd omfattning genomföra den avsedda
anpassningen av taxorna till kostnads- och konkurrensförhållandena på
affärsbanenätet. Den ogynnsamma utvecklingen sedan budgetåret 1960/61
av statsbaneföretagets ekonomi har medfört att utrymmet för den avsedda
taxepolitiken under de senaste åren varit särskilt snävt. Utredningen betraktar
det som en av de väsentligaste förutsättningarna för friare förhållanden
på transportmarknaden, att SJ helt kompenseras för trafikeringsplikten
på de trafiksvaga järnvägslinjerna.
För egen del vill jag erinra om att det underskott i SJ:s rörelse, som hänför
sig till de trafiksvaga linjerna, enligt den gällande ekonomiska målsättningen
för statsbaneföretaget skall primärt finansieras genom resultatutjämning
inom företaget. Med hänsyn härtill och till den successiva skärpning
av konkurrensförhållandena, som utvecklats på transportmarknaden
under det sista årtiondet, har statsbaneföretagets taxepolitik i fråga om de
trafikstarka linjerna (affärsbanenätet) måst inriktas på en kortsiktig nettointäktsmaximering.
Taxenivån på affärsbanenätet har sålunda fått avvägas
från den utgångspunkten, att intäkterna på denna del av linjenätet under
den just aktuella verksamhetsperioden skulle så långt detta överhuvudtaget
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 43
vore möjligt täcka dels kostnaderna för trafiken på affärsbanenätet och
dels underskottet på de trafiksvaga linjerna. En följd härav har blivit, att
trafikanterna på affärsbanenätet — främst det svenska näringslivet på
grund av att trafikefterfrågan varit relativt okänslig för prishöjningar
inom många delar av godstrafiken — fått betala högre transportavgifter
än som varit motiverade med hänsyn enbart till de företagsekonomiska förhållandena
på affärsbanenätet. Den i förhållande till kostnaderna höga taxenivån
har också medfört en mindre transportvolym för SJ än som eljest
skulle ha varit möjligt. Nämnda taxenivå har givetvis även influerat på taxesättningen
för vissa transporter med konkurrerande transportmedel i en
för transportkonsumenterna oförmånlig riktning. En företagsekonomiskt
icke motiverad resultatutjämning av det slag, som f. n. gäller för statsbaneföretaget
och som jag här redogjort för, är självfallet helt oförenlig med
det av mig förordade trafikpolitiska systemet.
Enligt min mening bör trafikeringsplikten på det trafiksvaga järnvägsnätet
så snabbt som möjligt nedbringas genom energiskt fullföljande av
nedläggningsprogrammet. Till den del trafikeringsplikten kvarstår bör emellertid
ersättning lämnas, som helt täcker härigenom uppkommande underskott.
En dylik ersättning är, såsom jag framhållit vid behandlingen av de
allmänna riktlinjerna för trafikpolitiken, inte att betrakta såsom en subvention
åt trafikföretaget utan som en ersättning från det allmännas sida för
transporttjänster som företaget självt från företagsekonomiska synpunkter
ej har anledning utföra men som erfordras av olika samhälleliga skäl. Ifrågavarande
ersättning kan sägas utgöra — populärt uttryckt — ett slags
»kollektivbiljett», som staten av nämnda skäl köper av SJ för varje budgetår.
För SJ :s del utgör ersättningen för driften på de trafiksvaga järnvägslinjerna
en förutsättning för att företaget skall kunna föra en mer aktiv
taxepolitik. Därvid öppnas bl. a. en möjlighet att pröva om en taxesänkning
i fråga om vissa transporter skulle på längre sikt kunna medföra en ökad
nettointäkt genom trafikvärvning. Eftersom transportkonsumenterna ofta
behöver en långvarig omställning för byte av transportmedel måste SJ därvid
ha möjligheter att föra en långsiktig taxepolitik främst i fråga om vagnslastgodstrafiken,
vilket i sin tur förutsätter att SJ kan beräkna ersättningens
ungefärliga storlek under ett antal år framöver. I detta sammanhang får
man inte heller bortse från att underskotten på driften av de trafiksvaga
järnvägslinjerna f. n. har den storleksordningen, att det torde vara praktiskt
taget utsiktslöst att — utan särskild kompensation för dessa underskott
— skapa balans i företagets ekonomi, även om det från ledningens
och personalens sida göres aldrig så målmedvetna och välplanerade insatser
för att förbättra företagets ekonomiska situation. Psykologiskt sett kan
ett dylikt utgångsläge och framtidsperspektiv självfallet verka i hög grad
hämmande på ledningens och personalens ambitioner alt sträva efter balans
i företagets ekonomi.
44 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
Under åberopande av vad jag här anfört förordar jag att SJ fr. o. m. budgetåret
1964/65 beviljas full ersättning för underskott på trafiksvaga järnvägslinjer.
Ersättning bör dock ej utgå därest det — med hänsyn till järnvägslinjens
betydelse som förbindelse- eller dubbleringsbana eller med beaktande
av möjligheter till lönsam trafik m. m. — från företagsmässiga
synpunkter kan vara motiverat att fortsätta trafikeringen även om linjen
f. n. lämnar underskott. Detta följer för övrigt av de generella förutsättningar
för dylik ersättning som jag angivit vid behandlingen av de allmänna
riktlinjerna för trafikpolitiken. Även i övrigt bör därvid angivna
villkor gälla jämväl ersättningen till SJ för ifrågavarande järnvägstrafik.
Till grund för bestämning av ersättningens storlek bör ligga en förhandsberäkning
av de trafiksvaga järnvägslinjernas driftresultat för resp. budgetår.
Denna beräkning bör i enlighet med trafikutredningens förslag grundas
pa en vart tiedje ar förnyad bandelsundersökning. Beräkningen av de kostnader
och intäkter, som är hänförliga till de trafiksvaga järnvägslinjerna torde
få ske i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som angivits av
1942 års järnvägskostnadsutredning. Såsom några remissinstanser framhållit
är därvid uppkommande kostnads- och intäktsfördelningsproblem av
betydande svårighetsgrad. En granskning av tillämpade redovisnings- och
beräkningsprinciper är därför angelägen och jag avser därför att inom kort
hemställa om Kungi. Maj :ts bemyndigande att tillkalla särskild expertis
för att inom kommunikationsdepartementet verkställa en granskning av
riktlinjerna för dessa beräkningar.
För budgetåret 1964/65 har anslagsbehovet av järnvägsstyrelsen på
grundval av en förnyad bandelsundersökning beräknats till 238 milj. kr.
Järnvägsstyrelsens beräkning har preliminärt prövats inom kommunikationsdepartementet.
Anslagsbehovet torde böra anmälas för nästa års riksdag.
I det av järnvägsstyrelsen beräknade anslagsbehovet ingår ersättning
för trafikering av vissa järnvägslinjer, vilka även från företagets synpunkt
kan vara motiverade att trafikera oaktat de f. n. lämnar visst underskott.
Med hänsyn till vad jag tidigare anfört bör ersättning ej utgå
för underskott på dylika banor. Efter avdrag med häremot svarande belopp
kan anslagsbehovet för budgetåret 1964/65 preliminärt uppskattas till ca 200
milj. kr. Såvitt nu kan bedömas torde anslagsbehovet för de närmast följande
budgetåren komma att nedgå med 15 å 20 milj. kr. per år.
Det hittillsvarande driftbidraget till SJ har utgått av allmänna budgetmedel.
Trafikutredningen förordar att så tillsvidare sker även i fortsättningen
och det helt övervägande antalet remissinstanser har inte haft något
att erinra häremot. Enligt min mening bör någon ändring av nuvarande
finansieringsprinciper inte vidtagas och jag förordar sålunda att ersättningen
även i fortsättningen utgår av allmänna budgetmedel.
Den nuvarande partiella kompensationen till SJ för driften av icke lönsamma
järnvägslinjer utgår från ett under rubriken: Driftbidrag till statens
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 45
järnvägar anvisat särskilt riksstatsanslag. Med hänsyn till den ändrade karaktär,
som medelsanvisningen till SJ nu föreslås få, synes anslaget — efter
förebild av ett sedan många år utgående principiellt sett likartat anslag för
ersättning till postverket för befordran av tjänsteförsändelser — i fortsättningen
lämpligen böra benämnas: Ersättning till statens järnvägar för
driften av icke lönsamma järnvägslinjer.
I detta sammanhang vill jag även ta upp en speciell taxefråga som aktualiserats
vid nedläggning av trafiksvaga bandelar. De orter som berörs av
en järnvägsnedläggning förlorar förmånen av den genomgående, degressiva
fraktberäkning, som tillämpas på järnvägsnätet. Vid hittills genomförda
nedläggningar har detta visat sig medföra kraftiga ökningar av styckegodsavgifterna,
som kunnat leda till kännbara verkningar främst för en del industriföretag.
För mera långväga styckegodstransporter har sålunda med
normala taxor uppkommit ökningar på upp till 30—40 procent. Trafikutredningen
har studerat frågan om taxemässig samordning av järnvägs- och biltrafik
och därvid avvisat tanken på genomgående fraktberäkning enligt järnvägstaxa
men uttalat sig för vissa övergångsåtgärder i samband med nedläggning
av järnväg. Bl. a. genom av järnvägsstyrelsen beslutade temporära
nedsättningar av billinjeavgifterna i styckegodssamtrafiken och genom
speciella fraktavtal har det i praktiken blivit möjligt att genomföra en successiv
anpassning till det förändrade taxeläget och järnvägsstyrelsen torde
även i fortsättningen tillse att man inte genom plötsligt genomförda, kännbara
höjningar av fraktavgifterna försvårar verksamheten för företag på de
orter, som berörs av hittills och framdeles beslutade omläggningar av trafiken
från järnväg till landsväg.
Frågan om den ekonomiska målsättningen för SJ har senast prövats i
samband med driftbidragsfrågans behandling år 1958. Gällande målsättning
innebär — sedan avskrivningarna fr. o. m. budgetåret 1951/52 grundats på
återanskaffningspriser — i princip krav på full realekonomisk kostnadstäckning
och därutöver förräntning av det bokförda statskapitalet. Förräntningskravet
har sedan budgetåret 1958/59 beräknats efter den räntefot
till vilken förräntningskravet bestämts för statens investeringar i allmänhet.
Sedan hänsyn tagits även till det för vart år beslutade driftbidraget,
har SJ :s taxor i princip beräknats med utgångspunkt från den sålunda angivna
målsättningen, varvid vinsterna på de trafikstarka bandelarna förutsatts
få utjämna kvarvarande förluster på de trafiksvaga.
Förslaget att ersätta den nuvarande resultatutjämningen inom statsbaneföretaget
med en anslagsgivning över statsbudgeten, som innebär full
täckning av underskotten på de trafiksvaga linjerna, har -— såsom förut
framhållits — till syfte att ge SJ möjlighet att helt anpassa taxesättningen
på affärsbanenätet efter de trafikekonomiska förutsättningarna på detta
nät. Utgångspunkten för taxekalkylerna bör då vara en för detta nät avpassad
och klart definierad ekonomisk målsättning. I enlighet med trafikutrcd
-
46 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
ningens förslag torde därför en differentiering av den ekonomiska målsättningen
för affärsbanenätet och för de trafiksvaga järnvägslinjerna få
genomföras i samband med den första reformetappen. I fråga om affärsbanenätet
bör målet vara ett visst nettoöverskott och i fråga om de trafiksvaga
järnvägslinjerna en minimering av driftunderskottet och därmed av
behovet av ersättning.
Trafikutredningen har föreslagit att det i affärsbanenätet nedlagda räntepliktiga
statskapitalet skall betraktas såsom till en del — 75 procent —
utgörande främmande kapital i verksamheten och att räntan härpå skall
anses vara en kostnad som skall bestridas före avskrivningar. Återstående
del av det bokförda statskapitalet skall betraktas såsom eget kapital, för
vilket ränlan —• utdelningen — blir beroende av rörelseresultatet. Frågan
om affärsverkens pris- och taxepolitik och den till grund härför liggande
ekonomiska målsättningen är emellertid föremål för prövning inom den år
1962 tillsatta affärsverksutredningen. Med en mera genomgripande ändring
av den ekonomiska målsättningen för SJ torde därför böra anstå i avvaktan
på resultaten av affärsverksutredningens arbete. Den nuvarande
ekonomiska målsättningen för SJ som helhet bör sålunda i vad gäller affärsbanenätet
tillsvidare bibehållas. Vad trafikutredningen förordat beträffande
nedskrivning av statskapitalet för de trafiksvaga linjerna kan jag i
princip ansluta mig till. Åt järnvägsstyrelsen torde därför böra uppdragas
att göra härför erforderliga undersökningar. Ställning bör härefter tagas till
frågan med vilket belopp nedskrivning skall ske och till därmed sammanhängande
förräntningsspörsmål. Frågan om tidpunkten för nedskrivningen
liksom om takten för densamma torde få avgöras med hänsyn till vad som
därvid befinnes lämpligt.
I första etappen enligt utredningens handlingsprogram ingår även förslag
att till utredning i särskild ordning hänvisa frågan huru uppkommande
differens mellan SJ :s aktuella pensionsutgifter och företagets försäkringstekniskt
beräknade pensioneringskostnader under de närmaste decennierna
skall finansieras. Järnvägsstyrelsen har låtit verkställa en sådan utredning
och styrelsen har i skrivelse i augusti 1962 i samband med anslagsberäkningarna
för budgetåret 1963/64 redovisat resultatet av denna utredning.
Styrelsen framhåller att antalet pensionstagare vid SJ stigit mycket starkt
under de senaste decennierna och att denna ökning till huvudsaklig del
beror på förstatligandet av enskilda järnvägar men till en del också på den
ojämna åldersfördelning, som uppkommit genom stor nyrekrytering av personal
under vissa tidigare perioder. Av pensionstagarna vid SJ beräknas 40
procent vara tidigare anställningshavare vid förstatligade enskilda järnvägar.
Förstatligandet medförde att pensionsnivån väsentligt höjdes för övertagna
anställningshavare samtidigt som pensionsåldern sänktes för en stor
del av den aktiva personalen. Då de av SJ från de enskilda järnvägarnas pensionsinrättningar
övertagna tillgångarna högst motsvarade det matematiska
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 47
värdet av pensionsförsäkringarna enligt de vid de enskilda järnvägarna
gällande normerna, har SJ fått vidkännas en betydande ekonomisk belastning.
Härtill kommer sedan 1960 betalning av arbetsgivarebidrag till allmänna
tilläggspensioneringen (ATP) för framtida pensionsförpliktelser.
Under åberopande av dessa förhållanden har styrelsen hemställt att det
åliggande att förränta statskapitalet, som åvilar SJ, måtte från och med
budgetåret 1963/64 nedsättas med ett belopp som motsvarar differensen
mellan SJ:s faktiska pensionsutgifter inklusive ATP, å ena sidan, och försäkringstekniskt
beräknade pensionskostnader, å andra sidan. Sistnämnda
kostnader har styrelsen beräknat uppgå till 20 procent av de totala löneutgifterna
och den nämnda differensen har för budgetåret 1963/64 beräknats
till 70 milj. kr.
De i denna fråga hörda remissmyndigheterna har icke ansett sig kunna
tillstyrka den föreslagna ändrade bedömningen av SJ :s pensionsförpliktelser.
Jag delar remissmyndigheternas uppfattning att frågans slutliga bedömning
bör anstå i avvaktan på affärsverksutredningens överväganden. I detta
sammanhang har jämväl aktualiserats frågan huruvida det i avvaktan
på resultatet av affärsverksutredningens arbete vore motiverat att taga i
anspråk vissa tidigare avsatta medel för framtida pensionsändamål. Ett
ställningstagande i denna fråga torde emellertid böra ske först i samband
med att riksdagen underställes beräkningen av ersättning för budgetåret
1964/65 till SJ för driften av icke lönsamma järnvägar. I
I den andra reformetappen bör, såsom jag tidigare nämnt, en uppmjukning
göras beträffande vissa speciella förpliktelser som nu åvilar såväl SJ
som de enskilda järnvägarna och som inte har sin fulla motsvarighet inom
konkurrerande transportgrenar.
De föreskrifter om järnvägars transportplikt, som är intagna i 1925 års
järnvägstrafikstadga, innebär alt järnväg är skyldig att mot vederbörligen
fastställda avgifter mellan för allmän trafik upplåtna stationer befordra personer,
gods m. m. under förutsättning bl. a. att befordringen kan ske med
tillgängliga transportmedel. Transportplikten kan i fråga om gods också
sägas innefatta i stadgan föreskriven skyldighet att utföra transport inom
viss tid. För att bereda tillfälliga vagnbeställare och befraktare av låglarifferat
gods samma möjligheter till godsbefordran som stortrafikanter och
befraktare av högtarifferat gods finns dessutom bestämmelser om likabehandling
av på eu och samma dag inkomna vagnbeställningar vid fördelning
av de vagnar som finns tillgängliga på ifrågavarande station.
I vad gäller det principiella kravet på i möjligaste mån lika villkor i konkurrensen
mellan olika transportmedel kan sägas att formell likställighet
i fråga om transportplikt råder mellan järnvägarna och den yrkesmässiga
biltrafiken, medan sjöfart och inrikes luftfart ej är underkastade dylika
bestämmelser. De bristande kontrollmöjligheterna liksom möjligheten att
48 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
i fråga om styckegods i beställningstrafik och transportförmedling fordra
betalning för hel billast har emellertid gjort transportplikten illusorisk inom
den yrkesmässiga lastbilstrafiken och någon motsvarighet till den för järnvägarna
stadgade skyldigheten att befordra gods med viss lägenhet finns
inte i fråga om övriga reguljära transportmedel. Endast beträffande järnvägarna
kan transportplikten därför sägas ha reell innebörd.
Såsom trafikutredningen framhållit har transportplikten medfört att
järnvägen i viss mån kommit att tjäna som en för övriga transportmedel gemensam
transportreserv. Detta har lett till att järnvägens fasta anläggningar
och rullande materiel m. m. måst ges större dimensioner än vad som
är motiverat från företagsekonomisk synpunkt, vilket är en icke obetydlig
ekonomisk belastning. I och med tillkomsten av alternativa transportmedel
har det samhälleliga intresset av transportpliktens bibehållande successivt
försvagats, och vid genomförandet av ett mer konkurrensfrämjande system
synes motiverat att befria SJ och övriga järnvägsföretag från deras nuvarande
allmänna transportplikt. Motsvarande ändring föreslås i det följande
såvitt avser nuvarande bestämmelser för den yrkesmässiga lastbilstrafiken.
1 de fall, där skyldighet att trafikera icke lönsamma järnvägslinjer även
i fortsättningen kommer att åvila SJ, d. v. s. där trafik upprätthålles med
ersättning från det allmänna, är det däremot naturligt att även transportplikten
bibehålies. Föreskrifter härom torde få lämnas i samband med den
reglering, som bestämmer trafikeringspliktens omfattning. Som en konsekvens
av den allmänna transportpliktens borttagande bör i enlighet med
utredningens förslag även de i järnvägstrafikstadgan intagna bestämmelserna
rörande likabehandling vid vagntilldelning utgå.
Enligt gällande bestämmelser för taxesättningen har SJ, såsom jag kommer
att närmare beröra i det följande, möjlighet att göra företagsekonomiskt
motiverade nedsättningar av maximitaxorna. Dessa nedsättningar kan vara
antingen generella eller ha formen av separata fraktavtal. I järnvägstrafikstadgan
är föreskrivet att alla ändringar i befordringsavgifterna skall offentliggöras
på bl. a. de av ändringen berörda stationerna. Av SJ ingångna separata
fraktavtal är även på grund av företagets karaktär av statligt verk
offentligen tillgängliga.
Det ligger i sakens natur att generellt gällande taxor måste offentliggöras.
När det gäller genom separata fraktavtal medgivna taxenedsättningar är
förhållandet däremot ett annat. Här föreligger ett näringspolitiskt intresse
att alla transportgrenar har antingen samma skyldighet att hålla dylika avtal
offentliga eller samma rätt att icke offentlighålla avtalen. Såsom trafikutredningen
framhållit kan det inte komma ifråga att för övriga transportgrenar
införa någon motsvarighet till den nuvarande skyldigheten för järnvägarna
att offentliggöra taxenedsättningar. Med hänsyn härtill bör i enlighet
med utredningens förslag järnvägarna befrias från skyldigheten att
offentlighålla genom separata fraktavtal medgivna taxenedsättningar. För
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 49
SJ :s del erfordras härvid — förutom ändring av järnvägstrafikstadgans bestämmelser
— även ändring av lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Denna fråga torde i annat
sammanhang komma att anmälas av chefen för justitiedepartementet.
Även den nu i järnvägstrafikstadgan föreskrivna likabehandlingen av
trafikanterna i taxehänseende bör slopas. Såsom utredningen framhållit
torde SJ liksom de enskilda järnvägarna ändock finna det nödvändigt att
tillämpa vissa likabehandlingsprinciper i taxehänseende liksom också i fråga
om vagntilldelningen.
Liksom frågan om den ekonomiska målsättningen för SJ har även principerna
för SJ :s taxesättning senast prövats i samband med driftsbidragsfrågans
behandling år 1958. I enlighet med 1948 års järnvägstaxekommittés
förslag och i huvudsaklig överensstämmelse med redan dessförinnan
tillämpade taxeprinciper innebär de 1958 angivna riktlinjerna för SJ:s
taxesättning, att avgifterna inte får överskrida av Kungl. Maj :t fastställda,
i tid och rum enhetliga taxor. För vissa delar av taxeområdet har Kungl.
Maj :t delegerat rätten att bestämma grunderna för taxesättningen till
järnvägsstyrelsen. Detta gäller bl. a. frakt- och ilstyckegodssändningar under
200 kg och vissa tilläggsavgifter inom persontrafiken såsom snälltågstillägg,
sovplatsavgifter etc.
Med hänsyn till SJ :s karaktär av allmänföretag skall taxorna — inom
ramen för det ekonomiska avkastningskravet — enligt nämnda riktlinjer
för taxesättningen i princip vara avvägda på sådant sätt, att största möjliga
trafikvolym erhålles. Supplementärt gäller att ingen trafik får vara direkt
förlustbringande.
Systemet med maximitaxor innebär att järnvägsstyrelsen äger medgiva
sådana avgiftsnedsättningar, som kan anses vara av behovet påkallade och
förenliga med SJ :s ekonomiska intresse.
Trafikutredningen har inte närmare behandlat SJ :s taxesättning men har
angivit vissa allmänna riktlinjer för anpassning av taxesystemet till en transporthushållning
med en effektiv konkurrens på transportmarknaden. Enligt
utredningen är det nuvarande systemet med i tid och rum enhetliga maximitaxor
inte förenligt med den strävan mot transportavgifternas avvägning efter
kostnadsstruktur och efterfrågeförhållanden, som utredningen funnit
böra vara vägledande. Utredningen har föreslagit att nuvarande maximitaxor
i den andra reformetappen ersättes av ett system med normaltaxor, vilka må
kunna såväl under- som överskridas vid avgiftssättningen i det enskilda fallet.
Avvikelserna från normaltaxorna kan därvid ha formen av antingen
specialtariffer eller separata transportavtal. Det bör vidare enligt utredningen
tillkomma järnvägsstyrelsen att själv bestämma SJ:s taxesättning.
Med hänsyn till det inom affärsverksutredningen pågående arbetet och
även till den diskussion rörande taxesättningsprinciperna som pågår i internationella
sammanhang är jag för egen del inte beredd att förorda övergång
4_Bihang till riksdagens protokoll 1963. 6 samt. 2 avd. Nr 1
50 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
till det av utredningen föreslagna systemet med normaltaxor. Av samma
skäl bör bestämmanderätten över taxorna tillsvidare ligga kvar hos Kungl.
Maj :t, dock att befogenheten att besluta i fråga om vissa i allmänna taxan
ingående rabatterade avgifter t. ex. månadsbiljetter torde böra delegeras till
järnvägsstyrelsen. I och med den nu föreslagna ersättningen för viss järnvägstrafik
och med beaktande av de befogenheter som järnvägsstyrelsen
numera har beträffande specialtariffer bör företaget likväl ha goda möjligheter
att föra en aktiv till kostnads- och konkurrensförhållandena anpassad
taxepolitik. De principiella synpunkter på SJ:s taxesättning som
framförts av trafikutredningen synes böra övervägas inom affärsverksutredningen.
I den tredje reformetappen bör SJ enligt utredningen få rätt att tillämpa
efter konjunkturläget variabla avskrivningar. Förslag till dylik resultatutjämning
mellan olika år har tidigare framlagts av 1948 års järnvägstaxekommitté
men föranledde ingen åtgärd från statsmakternas sida (prop.
1958 A 77). Innan fragan tas upp till ny prövning torde den böra närmare
studeras inom affärsverksutredningen bl. a. mot bakgrunden av här förordade
trafikpolitiska riktlinjer. Jag är därför inte beredd att nu lägga
fram förslag på denna punkt.
Sedan de av mig föreslagna reformerna genomförts bör järnvägarna på ett
helt annat sätt än för närvarande vara rustade att hävda sig i konkurrensen
på transportmarknaden, vilket — såsom jag tidigare berört — är av stor
trafikpolitisk betydelse för att nå en uppdelning mellan de olika transportmedlen
som överensstämmer med deras kostnads- och kvalitctsmässiga
förutsättningar.
Såsom jag framhållit i det föregående är arbetet för att skapa balans i
SJ:s ekonomi inriktat på att koncentrera företagets verksamhet genom nedläggning
av trafiksvaga bandelar, indragning av olönsamma stationer etc.
och att jämsides härmed rusta upp bana och materiel på nätet i övrigt för
att SJ skall kunna effektivt konkurrera med övriga transportmedel. Det
är emellertid därutöver angeläget att det pågående rationaliseringsarbetet
inom företaget energiskt fullföljes i huvudsaklig överensstämmelse
med det program, som järnvägsstyrelsen lagt fram och som jag översiktligt
redovisat i det föregående. Bl. a. krävs fortsatta målmedvetna insatser för att
genom ökad service och smidigare taxesättningar öka SJ:s andel av det totala
trafikarbetet, vilket i främsta rummet gäller godstrafiken i vagnslaster. I
I motionerna 1:804 och 11:971 har yrkats att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställer att förslag om generell tillämpning av järnvägstaxorna
vid samtrafik mellan järnväg och av SJ eller postverket ägda biloch
busslinjer måtte utarbetas och föreläggas riksdagen.
I motionerna 1:808 och 11:978 har yrkats att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att vid hittills och framdeles be
-
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr l år 1963 51
slutade nedläggningar av järnväg, taxemässig samtrafik med tillämpning av
järnvägstaxa tills vidare bibehålies i avseende å den landsvägstrafik som
ersätter den nedlagda järnvägen.
I motionerna I: 813 och II: 975 har, såvitt nu är i fråga, hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t uttalar att de kostnader som staten
skall ersätta SJ med vid driften av icke lönsamma bandelar skall avse särkostnader,
d. v. s. sådana kostnader som bortfaller då trafiken där läggs
ned.
I motionen I: 809 har hemställts, att riksdagen måtte bemyndiga Kungl.
Maj:t att efter särskild prövning i varje enskilt fall ur anslaget för ersättning
till driften av icke lönsamma järnvägslinjer bevilja bidrag till förlustbringande
trafik på enskild järnvägslinje.
IV. Reformer på landsvägstrafikens område
Under förevarande avsnitt (s. 162—209) har Kungl. Maj :t berett riksdagen
tillfälle avgiva yttrande över dels det vid statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 18 oktober 1963 fogade förslaget till förordning
om ändring i förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m., dels de av departementschefen förordade
grunderna för omarbetning i en andra reformetapp av vissa bestämmelser
i nämnda förordning, dels ock den av departementschefen föreslagna utvidgningen
av tillämpningsområdet för ersättning till viss linjetrafik på landsbygden.
För en närmare redogörelse för trafikutredningens förslag, innebörden av
särskild framställning från länsstyrelsen i Gotlands län angående ersättning
till statlig busstrafik m. m. samt i remissyttrandena framförda synpunkter
torde få hänvisas till propositionen (s. 162—199).
Departementschefen har anfört följande.
I överensstämmelse med vad jag förordat vid behandlingen av de allmänna
riktlinjerna för trafikpolitiken bör i den första reformetappen inom
landsvägstrafiken vissa godstransporter helt undantagas från tillämpning
av yrkestrafikförordningens bestämmelser eller från däri föreskriven behovsprövning
samt i övrigt tillämpas en mindre restriktiv tillstandsgivning.
Enligt 2 § yrkestrafikförordningen (YTF) har från tillämpningen av
förordningens bestämmelser undantagits transporter av bl. a. sockerbetor
och betmassa. Det motiv som föranledde undantag för transporter av sockerbetor
var svårigheterna för betodlarna att under den kortvariga och intensiva
betkampanjen få tillgång till extra transportmedel för leveranser till
förädlingsindustri. Liknande svårigheter föreligger även i fråga om potatis,
grönsaker, frukt och bär. Betmassa har i sin tur undantagits av det praktiska
skälet att det ofta tages såsom returlast vid leverans av sockerbetor.
52 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
Samma förhållande föreligger beträffande betfor, melass och slamkalk. Vid
leverans av potatis till förädlingsindustri tages på samma sätt i allmänhet
pulpa, drank eller kokt foderpotatis såsom returlast. Jag föreslår därför att
från tillämpningen av YTF:s bestämmelser ytterligare undantages transporter
till förädlingsindustri av potatis, grönsaker, frukt och bär samt från sådan
industri transporter av betfor, melass, slamkalk, pulpa, drank och kokt
foderpotatis. Vid angivande av undantagen har i förslaget ordet uteslutande
borttagits. Avsikten att angivna transporter, så snart de omfattar även något
annat varuslag än som sägs i författningstexten, skall vara underkastade
YTF :s regler torde vara otvetydig även med den nya formuleringen.
Transporter med moped är undantagna från förordningens bestämmelser
med hänsyn till att de är av ringa betydelse från transporthushållningssynpunkt.
I likhet med utredningen anser jag att av samma skäl förordningen
ej längre bör äga tillämpning i fråga om transporter med motorcykel
över huvud taget.
Trafikutredningen anser alt även renhållningstransporter samt transporter
av snö och is i samband med snöröjning bör inbegripas bland de transporter
som friges i den första reformetappen. Jag ansluter mig till utredningens
förslag i denna del. Den kontroll från hygienisk synpunkt som bör äga
rum i vad gäller renhållningstransporter torde få förutsättas ske genom
vederbörande kommunala organ. Undantages snötransporterna möjliggöres
att extra lastbilar och traktortåg snabbare kan insättas vid snöröjning. I
enlighet härmed föreslås att bland de i 2 § YTF angivna undantagen från
förordningens bestämmelser även upptages transporter, vilka avser uteslutande
renhållningen, d. v. s. forsling av sopor, avfall m. in., varom talas i
hälsovårdsstadgans 9 kapitel, samt transporter av snö och is i samband med
snöröjning.
I enlighet med vad trafikutredningen anfört bör även vissa transporter
med traktortåg i skogsbruket undantagas från YTF:s tillämpning. Traktortågen
används huvudsakligen i terräng och på basvägar och endast i begränsad
utsträckning för vägtransporter. Deras konkurrenskraft gentemot lastbilarna
är för övrigt begränsad till korta transportavstånd. Undantaget bör
i enlighet med utredningens förslag ej gälla transport, som framgår längre
sträcka på väg än sammanlagt 15 km. Uttrycket väg användes, såsom framgår
av förslaget till ändring i 41 § YTF, i den betydelse som anges i 1 § 1 mom.
VTF. Med den således föreslagna begränsningen torde undantaget kunna
genomföras utan att en definitiv lösning av frågan om traktorbeskattningen
avvaktas. Vissa remissinstanser har med tanke särskilt på livligt trafikerade
vägar anfört betänkligheter från trafiksäkerhetssynpunkt mot förslaget.
Med anledning härav må erinras om länsstyrelsernas möjlighet jämlikt
61 § VTF att beträffande vissa vägar förbjuda eller inskränka trafik med
fordon av förevarande slag. Undantaget bör vidare begränsas till traktorer
försedda med gummihjul, för vilkas framförande på väg i princip kräves
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 53
körkort. Jag föreslår således att från tillämpning av YTF:s bestämmelser undantages
transporter med traktortåg i skogsbruket av runt, bilat, kluvet, flisat
och kolat virke, under förutsättning, i fråga om transport som framgår på
väg, att traktorn är försedd med gummihjul och att traktortåget inte framfores
längre vägsträcka än 15 km. Uppräkningen av varuslag överensstämmer
med den definition av skogsprodukter som återfinnes i kungörelsen den 15
mars 1963 (nr 49) om straffrihet i vissa fall för överskridande av maximi
last
m. m. vid befordran av skogsprodukter.
Beträffande slutligen undantaget för transporter med bärgningsbil anser
jag detta böra omfatta även transporter, då bärgning eller bogsering sker av
fordon, som ehuru ej direkt skadat, inte kan eller får framföras. Ordet skadat
bör därför utgå ur författningstexten i denna punkt.
Vid remissbehandlingen av utredningens betänkande har åtskilliga förslag
framförts om ytterligare utökning av den grupp transporter, som bör
vara helt undantagen från tillämpning av YTF:s bestämmelser. Som jag
tidigare anfört bör den yrkesmässiga trafiken emellertid allt framgent vara
underkastad bl. a. prövning av trafikutövarens lämplighet. Om mera väsentliga
delar av transportområdet undantages från förordningens tillämpning
skulle detta medföra, att lämplighetsprövningens syfte förfelades och
vidare skulle det i praktiken bli svårt att hålla reda på vilka transporter
som är eller ej är underkastade YTF. En viss restriktivitet när det gäller
införandet av undantag av här berörd art är därför nödvändig och jag ar
inte beredd att i fråga om godstransporter förorda sådana undantag i vidare
mån än vad som framgår av det tidigare sagda och av vad jag i det följande
föreslår beträffande vissa lantbrukstransporter.
Jag övergår härefter till att behandla vissa frågor om undantag från
eljest föreskriven behovsprövning.
Trafikutredningen framhåller att det inom vissa näringsområden
främst inom jordbruket samt köpmanna- och konsumentkooperationen
är av behovet påkallat att bereda bolag och förening, som bildats för att
tillgodose delägares och medlemmars behov av transporter med lastbil, författningsenlig
möjlighet att utan behovsprövning från myndigheternas sida
själva yrkesmässigt ombesörja dessa transporter.
Jag anser i likhet med utredningen att den i 12 § YTF föreskrivna behovsprövningen
inte bör ske da ansökan om trafiktillstånd avser rätt för
aktiebolag, handelsbolag eller ekonomisk förening, vars samtliga delägare
eller medlemmar visats ha behov av godstransporter för egen rörelse och
vars huvudsakliga ändamål är att tillgodose dessa behov, att uteslutande
för delägarnas eller medlemmarnas räkning i beställningstrafik utföra
dylika transporter med lastautomobil, vars maximilast ej överstiger 6 oOO
kilogram, eller med lastautomobil jämte släpfordon, vilkas sammanlagda
maximilast ej överstiger 8 000 kilogram. Begränsningen till fordon med
denna lastförmåga är enligt utredningen nödvändig för att undvika en
54 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
okontrollerad fjärrtrafik och behovet av förutnämnda transporter anses dessutom
vara störst i den lokala trafiken, där företrädesvis fordon under angivna
maximilaster kommer till användning. Taxeplikten och transportplikten
torde ej fylla någon funktion för den kooperativa körningen, varför dylika
transporter bör undantagas från bestämmelserna i 23 och 29 §§ YTF. Länsstyrelse
bör kunna införa villkor i trafiktillståndet att ändring i delägareller
medlemssammansättningen skall anmälas till tillståndsmyndigheten,
som i ifrågakommande fall kan ompröva tillståndet. Erforderliga tillämpningsföreskrifter
i anslutning till den ändring i YTF som jag här föreslagit
torde Kungl. Maj :t äga utfärda.
I huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag vill jag även
förorda att behovsprövningen slopas, då ansökan om trafiktillstånd avser
rätt att i omedelbart samband med befordran av mjölk på uppsamlingslinje
transportera fyllnads- och returgods.
Vid tillståndsförfarandet beträffande kooperativ körning och transporter
av fyllnads- och returgods enligt vad tidigare sagts anser jag en förenklad
handläggning jämlikt 11 § YTF vara tillfyllest.
Enligt utredningens majoritet bör från och med den första reformetappen
vissa i skogsbruket med lastbil utförda transporter undantagas från
behovsprövning. Jag delar emellertid i denna fråga vissa reservanters och remissinstansers
uppfattning att om denna relativt stora transportsektor befrias
från behovsprövning kommer den kvarstående behovsprövningen att i hög
grad försvåras. Man skulle sålunda inte på förhand kunna bedöma det antal
nya lastbilar som komme att sättas in för virkestransporter och en icke obetydlig
överdimensionering av lastbilsparken i de berörda delarna av landet
skulle kunna bli följden. Såsom bl. a. länsstyrelsen i Östergötlands län framhållit
skulle dessutom större lastbilar i lokal trafik vid frigivningen av skogskörslorna
kunna komma att överföras till fjärrtrafik. Det ökade behovet av
moderna lastfordon som gör sig gällande vid den pågående rationaliseringen
inom skogsbruket anser jag kunna tillgodoses inom den kvot som den mindre
restriktiva tillståndsgivning, jag förordar i det följande, ger utrymme för.
Såsom jag framhållit vid behandlingen av de allmänna riktlinjerna för
trafikpolitiken bör anpassningen till ett mera konkurrensfrämjande system
i fråga om godstrafiken på landsväg till huvudsaklig del ske genom en mindre
restriktiv tillståndsgivning. I fråga om beställningstrafik för godsbefordran
— i den mån den ej avser transporter som föreslagits skola helt undantagas
från bestämmelserna i YTF eller från däri föreskriven behovsprövning —
bör en årlig ökning med 15 procent av den samlade lastförmågan hos fordon
i dylik trafik vara normerande vid tillståndsgivningen. Detta innebär
utrymme för en ökning av tillståndsgivningen i genomsnitt för hela riket
med inemot 5 procent i förhållande till den årliga kapacitetsökning, som ägt
rum under senare år. Vid länsstyrelsernas tillståndsgivning — som enligt
vad jag förordar i det följande skall omfatta fordon med maximilast upp till
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 55
6.5 resp. i fråga om lastbil med släpfordon 8 ton (mot f. n. 4,5 resp. 5,5 ton) —
bör beräkningsunderlaget vara den samlade lastförmågan hos fordon av denna
storlek inom varje lastbilscentralområde. Vid biltrafiknämndens tillståndsgivning,
som enligt mitt förslag skall avse fordon vars lastförmåga överstiger
6,5 resp. 8 ton, bör beräkningsunderlaget vara den samlade lastförmågan
hos dylika fordon inom hela riket.
Tillståndsmyndigheterna bör se procenttalet närmast såsom en anvisning
och såsom ett uttryck för en trafikpolitisk målsättning, som går ut på
att en mindre restriktiv tillståndsgivning bör tillämpas i fortsättningen. Varje
tillståndsmyndighet bör samtidigt noggrant följa utvecklingen på transportområdet
inom respektive regioner för att motverka eventuella störningar.
Det torde ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda närmare anvisningar
till de tillståndsgivande myndigheterna för tillämpande av en mindre restriktiv
tillståndsgivning enligt här förordade grunder.
Trafikutredningen har vidare framlagt förslag av innebörd att transportförmedling
skall kunna ske utan särskilt tillstånd såväl då befordringen
sker allenast med utnyttjande av buss eller lastfordon i linjetrafik som då
befordringen —- i direkt anslutning — sker i dylik trafik och trafik som anordnats
i annan transportförmedling. Detta bör enligt min mening vara
ägnat att främja godstransportförsörjningen för mindre orter och torde
kunna tillämpas utan någon ändring i YTF.
Enligt gällande bestämmelser meddelar biltrafiknämnden tillstånd till
beställningstrafik för godsbefordran med lastbil vars maximilast överstiger
4.5 ton och med lastbil jämte släpvagn vilkas sammanlagda maximilast överstiger
5,5 ton, medan tillstånd i övriga fall meddelas av länsstyrelserna. Såsom
utredningen framhållit har den fortgående höjningen av vägbärigheten
och vägstandarden i övrigt möjliggjort användning av lastbilar med allt högre
lastförmåga, vilket medfört en annan fördelning av tillståndsgivningen mellan
dessa instanser än som avsetts. Den nuvarande kompetensgränsen förlägger
sålunda inte längre tyngdpunkten i tillståndsgivningen för lokala
transporter till länsstyrelserna. Med hänsyn till den utveckling som ägt
rum bör därför — såsom utredningen föreslagit — respektive kompetensgränser
höjas till 6,5 och 8 ton. Jag är däremot inte beredd tillstyrka utredningens
förslag om viss ändring i biltrafiknämndens sammansättning. Jag
vill i anslutning härtill erinra om att bilförarutredningen jämlikt sina direktiv
har att pröva vilka fördelar som kan vinnas därest de uppgifter, som nu
åvilar resp. statens bilinspektion och statens biltrafiknämnd, sammanföres
till en speciell trafikmyndighet. I
I den andra reformetappen ingår vissa ytterligare undantag från tillämpningen
av YTF:s bestämmelser eller från däri föreskriven behovsprövning
56 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
m. m. samt en fortsatt uppmjukning av regleringssystemets konkurrensbegränsande
bestämmelser genom mindre restriktiv tillståndsgivning.
Såsom utredningen föreslagit bör transporter med traktortåg av lantbruksprodukter
och förnödenheter för lantbruket i den andra reformetappen
undantagas från YTF:s tillämpning. Detta skulle bl. a. ge lantbrukare
möjlighet att mot ersättning tillhandagå varandra med körningar. Liksom
utredningen finner jag ur trafiksäkerhetssynpunkt lämpligt att — på samma
sätt som i fråga om skogskörslorna med traktortåg — införa en begränsning
av längsta körning på väg till 15 km. I likhet med traktortågstransporter
i skogsbruket bör även här rätten att framgå på väg inskränkas till traktor
med gummihjul.
Trafikutredningen har vidare föreslagit att beliovsprövningen i fråga om
transporter med lastbil eller traktortåg om högst 4 tons maximilast slopas
från och med den andra reformetappen. Fordon med sådan begränsad lastkapacitet
används numera huvudsakligen för distributionskörningar i städer
eller för andra mera kortväga transporter och begagnas endast i mycket
begränsad omfattning inom den yrkesmässiga trafiken. De flesta remissinstanser
har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran och för egen
del finner jag, i likhet med utredningen, det vara ett väl avvägt steg mot ett
mera konkurrensfrämjande system. Jag förordar därför att behovsprövningen
från och med den andra reformetappen slopas i fråga om transporter med
dylika fordon.
Jag vill vidare förorda att transporter som utföres med lastbilar utrustade
med fasta anordningar för speciella varuslag såsom exempelvis betong, olja
och klor samtidigt undantages från behovsprövning. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj :t att utfärda anvisningar om att i trafiktillståndet skall anges
vilka slag av transporter tillståndet omfattar.
För den andra reformetappen erforderliga författningsändringar torde böra
genomföras under år 1965. Ändringarna i YTF torde då i detalj böra föreläggas
riksdagen för yttrande.
Övergången till ett mer konkurrensfrämjande system bör i den andra
reformetappen främst ske genom en fortsatt mindre restriktiv tillståndsgivning.
Det torde fa ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda anvisningar härom.
Dessa bör grundas bl. a. på en allsidig bedömning av då föreliggande erfarenheter
rörande verkningarna av åtgärderna i den första etappen och det allmänna
läget på transportmarknaden. Såsom jag framhållit vid genomgången
av de allmänna riktlinjerna för trafikpolitiken bör en särskild delegation tillsättas
för att såsom rådgivande organ inom kommunikationsdepartementet
biträda vid genomförandet av reformprogrammet.
I överensstämmelse med vad jag i det föregående föreslagit i fråga om
järnvägarna förordar jag att transportplikten slopas för lastbils- och traktortågstrafik
fr. o. m. den andra reformetappen. Jag är däremot för närvarande
inte beredd att förorda utredningens förslag om slopande av taxeplik
-
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 57
ten för landsvägstrafiken eftersom taxorna bör stå under offentlig kontroll
så länge någon form av behovsprövning kvarstår vid tillståndsgivningen.
Jag är ej heller beredd att förorda utredningens förslag om borttagande av
bestämmelserna rörande lokalområden, då även dessa enligt min mening är
nödvändiga så länge behovsprövning kvarstår.
Jag övergår härefter att behandla vissa frågor rörande persontrafiken.
De nuvarande bestämmelserna i YTF om sambruk av privat personbil vid
arbetsresor fick sin utformning 1954. Därvid beslöt riksdagen (prop.
1954:204, L2 U 1954:36, rskr 335) att ett förenklat förfarande skulle tilllämpas
vid behandling av ansökan om tillstånd att vid färd med personbil
till och från egen arbetsplats medtaga uteslutande andra personer på väg
till och från arbetsplats. Dylikt tillstånd skulle vidare förklaras gälla utan
skyldighet för föraren att inneha trafikkort och utan godkännande av bilen
för användning i yrkesmässig trafik. Beträffande behovsprövningen anförde
andra lagutskottet, att därvid främst borde vara avgörande, om den ifrågavarande
samåkningen framstod som en praktisk lösning av de berörda arbetstagarnas
reseproblem. I propositionen framhölls att förslaget finge betraktas
såsom en provisorisk lösning på förevarande område. Utskottet fann
att en slutlig lösning inte kunde ske utan mera ingående undersökning om
den inverkan, som samåkningen kunde få på trafikunderlaget för de reguljära
transportmedlen samt om möjligheterna att tillgodose ortsbefolkningens
behov av sådana transportmedel. Någon sådan undersökning föreligger
dessvärre inte, men en av trafikutredningen gjord inventering har visat
att tillstånd endast i begränsad utsträckning inhämtas för dylika resor.
Såsom trafikutredningen framhållit är det i dagens läge inte trafikpolitiskt
motiverat att inskränka möjligheterna till sambruk av privat personbil
vid resor till och från arbetsplats. Jag vill därför i huvudsaklig överensstämmelse
med utredningens förslag förorda att från YTF:s tillämpning
undantages befordran vid färd med personbil till eller från egen arbetsplats
av högst fyra passagerare som är på väg till eller från arbetsplats, varmed
torde böra likställas skola eller annan lokal för undervisning samt — utan
att detta behöver utsägas i författningstexten — även militärförläggning. En
begränsning av antalet passagerare — såsom länsstyrelsen i Örebro län föreslagit
— finner jag välbetänkt för att förhindra en direkt af färsdrivande
transportverksamhet med åtföljande inriktning på köp av större bilar. Fyra
passagerare torde vara ett lämpligt antal med hänsyn till de mest förekommande
bilstorlekarna i privatpersoners ägo.
Med hänsyn till att den pågående uttunningen av den kollektiva persontrafiken
redan ställt flera landsbygdsområden utan kollektiv persontrafik
och att denna utveckling oavsett olika stödåtgärder kan väntas fortgå, kan
det såsom jag framhållit vid behandlingen av de allmänna riktlinjerna för
trafikpolitiken visa sig lämpligt att öppna en möjlighet för länsstyrelserna
58 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
att lämna ägare av personbil rätt att mot ersättning ehuru utan transportplikt
etc. skjutsa andra personer inom dylika områden eller till och från
viss eller vissa tätorter. Denna fråga kräver emellertid vissa ytterligare
undersökningar inom kommunikationsdepartementet innan förslag kan
framläggas. I avvaktan härpå föreslår jag att det förenklade tillståndsförfarande,
som f. n. enligt It § YTF kan tillämpas bl. a. i fråga om tillstånd
till personbefordran i vissa fall, fortsättningsvis skall kunna användas i
samtliga fall, då ansökan avser tillstånd att med personautomobil — varmed
författningsenligt förstås fordon för upp till åtta passagerare — medtaga
passagerare vid färd för egen räkning. Det torde få ankomma på Kungl.
Maj :t att utfärda anvisningar om att myndigheterna vid denna tillståndsgivning
skall beakta förekomsten av kollektiva trafikmedel inom området.
Tillståndet skall — därest den tillståndsbeviljande myndigheten inte finner
särskilda omständigheter till annat föranleda — förklaras gälla utan skyldighet
att iakttaga bestämmelserna om taxeplikt, transportplikt m. m. Föreskrift
härom bör införas i 12 § YTF. Särskilda omständigheter, som skulle
kunna ge anledning att gå ifrån tillämpningen av denna huvudregel, kan
föreligga t. ex. då man kan förvänta sig att tillståndet kommer att användas
för ofta återkommande eller mera regelbunden befordran av ett större antal
passagerare i s. k. småbussar eller andra såsom personbilar registrerade
större fordon. I sådana fall kan t. ex. såväl taxebestämmelser som skyldighet
för bilföraren att inneha trafikkort visa sig behövliga.
Sedan budgetåret 1961/62 utgår ersättning för viss linjetrafik på landsbygden.
Bestämmelser härom har utfärdats för ett år i sänder, senast genom
kungörelsen den 10 maj 1963 (nr 126) om statsbidrag till viss linjetrafik
på landsbygden. En inom statens biltrafiknämnd utarbetad redogörelse bl. a.
för medelsförbrukningen under budgetåret 1961/62 har redovisats i årets
statsverksproposition bil. 8 s. 268 ff. Syftet att möjliggöra upprätthållande
av viss mindre lönsam landsbygdstrafik har i huvudsak nåtts. Såsom jag
framhållit vid redovisningen av de allmänna riktlinjerna för trafikpolitiken
är dylik ersättning till busstrafiken — liksom motsvarande ersättning för
viss järnvägstrafik — inte att betrakta såsom en subvention till trafikföretagen
utan såsom en ersättning från det allmännas sida för vissa transporttjänster
som företagen själva från företagsekonomiska synpunkter ej har
anledning utföra men som erfordras av olika samhälleliga skäl. Ersättning
till här ifrågavarande busstrafik synes mig lämpligen böra ske enligt det nu
tillämpade systemet med de jämkningar av bestämmelserna, som kan betingas
av erfarenheter, vilka successivt vinnes. Jag ämnar därför även för
nästkommande budgetår föreslå ersättning enligt i huvudsak samma grunder
som de nuvarande. Redan nu står det klart att kretsen av ersättningsberättigade
företag bör utvidgas. Från tillämpningen av kungörelsen har
nämligen undantagits linjetrafik, som bedrives av statlig myndighet eller
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 59
av företag, som helt eller till övervägande del äges av staten. För denna trafik
har hittills förutsatts att resultatutjämning skall äga rum mellan lönsamma
och icke lönsamma linjer. Ett sådant krav är emellertid inte förenligt
med de här förordade trafikpolitiska principerna och det kan också —
såsom framgår av den tidigare redovisade framställningen från länsstyrelsen
i Gotlands län — leda till att trafikförsörjningen i områden, som domineras
av linjetrafik i statlig regi, blir sämre än vad som med stöd av nu utgående
ersättning är möjligt att upprätthålla i områden med sådan trafik i enskild
eller kommunal regi. Den statliga linjetrafiken bör därför i detta hänseende
likställas med övrig linjetrafik. För den av statsägda aktiebolag bedrivna trafiken
bör detta ske genom att dessa företag blir berättigade till bidrag enligt
kungörelsens bestämmelser. För den av SJ och postverket bedrivna linjetrafiken
bör ersättning utgå enligt i huvudsak samma grunder som nu gäller
för enskilda och kommunala företag. Ersättningen har preliminärt beräknats
till 0,5 milj. kr. per år för de statsägda bolagen samt tillhopa 2,5 milj.
kr. per år för SJ och postverket. Förslag beträffande utformningen av bidragssystemet
för SJ :s och postverkets del ävensom beträffande det erforderliga
anslagsbeloppet torde få redovisas i nästa års statsverksproposition.
Trafikutredningen har föreslagit att den gällande behovsprövningen vid
tillståndsgivning för uthyrningsrörelse skall slopas. Jag delar utredningens
uppfattning i vad gäller uthyrning av personbilar och av lastbilar, vilkas totalvikt
ej överstiger 3,5 ton. Etablering och utökning av dylik verksamhet
bör sålunda enligt min mening i fortsättningen inte vara underkastad behovsprövning.
Däremot bör sådan prövning tills vidare bibehållas för uthyrning
av bussar och tyngre lastbilar med hänsyn till de olägenheter av
behovsprövningens slopande, som påtalats vid remissbehandlingen.
De ökade möjligheterna att erhålla tillstånd för uthyrningsrörelse kan
antagas i ej obetydlig omfattning begagnas av företag inom bilhandeln. Det
har därför framförts farhågor för att gällande bestämmelser om vissa betalningsvillkor
inom den yrkesmässiga bilhandeln skulle kunna komma att
kringgås. Såsom kommerskollegium framhållit föreligger emellertid möjligheter
att i allt väsentligt komma till rätta med eventuella missbruk i detta
avseende.
Jag förordar att ett förenklat förfarande tillämpas när ansökan avser
tillstånd till uthyrning av personbilar och lättare lastbilar. Tillräckliga skäl
föreligger ej heller alt bibehålla kravet att den som hyr sådan bil eller
framför bilen skall ha uppnått 21 års ålder. Frågan om ändring av 21-årsregeln
vid uthyrning av bussar och tyngre lastbilar bör däremot vila i avvaktan
på resultatet av de överväganden om införande av särskilda körkort
för dylika fordon som pågår inom bilförarutredningen. I YTF bör 11 och
32 §§ ändras i överensstämmelse med det nu anförda.
60 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
Vid bedömningen av möjligheterna att slutligt genomföra det trafikpolitiska
reformprogrammet måste såsom jag understrukit i redogörelsen för
de allmänna riktlinjerna för trafikpolitiken bl. a. beaktas att en ökad konkurrens
på transportmarknaden inte får leda till ökad olycksfrekvens i
trafiken genom hårdare utnyttjande av förarpersonalen. Trafikutredningen
har tagit upp vissa trafiksäkerhetsfrågor, som ansetts vara av särskild betydelse.
Jag vill här i korthet redovisa några av de åtgärder som vidtagits
eller planerats i de av utredningen berörda avseendena.
Den av utredningen diskuterade frågan om utvidgad trafikkortsplikt har
berörts i direktiven för bilförarutredningen. Därvid konstateras att ett system
med efter fordonstypen differentierade körkort torde vara bättre ägnat att
tillgodose trafiksäkerheten än den av trafikutredningen ifrågasatta utsträckningen
av trafikkortsplikten. Som framgått av vad jag tidigare anfört har
bilförarutredningen därför — i samband med den genomgripande översyn
av förarutbildningen som pågår inom utredningen — att även taga upp frågan
om införande av differentierade körkort. Därvid kommer även frågan
om kompetenskraven för förande av traktor på väg att prövas.
Frågan om kontrollen bl. a. över i yrkesmässig trafik begagnade fordon
torde — i vad gäller fordon som inte redan är underkastade periodisk kontrollbesiktning
enligt YTF — få anses bli löst i och med att årets riksdag i
huvudsaklig överensstämmelse med i propositionen 1963:91 angivna riktlinjer
beslutat om successivt införande från och med den 1 januari 1965 av
årlig säkerhetsinspektion av fordon, som uppnått viss ålder.
Den av trafikutredningen berörda frågan om en översyn av bestämmelserna
om förares arbets- och vilotid m. m. har jag funnit böra skyndsamt
utredas. Jag har sålunda enligt Ivungl. Maj :ts bemyndigande den 28 juni
1963 tillkallat särskilda sakkunniga med uppgift att verkställa utredning
om regleringen av arbetsförhållandena inom landsvägstrafiken. I direktiven
för de sakkunnigas arbete framhålles bl. a. att de ur trafiksäkerhetsintresset
härledda motiv, som ligger bakom nu gällande arbetstids- och körtidsreglering
inom den yrkesmässiga trafiken, talar för att eu reglering
sker av körtider m. m. även för förare som är verksamma inom handelsoch
industriföretag och annan kommersiell icke yrkesmässig trafik. De
sakkunniga skall närmare pröva vilka kategorier av fordonsförare, som
bör vara underkastade dylika bestämmelser och skall vidare bl. a. företa
en omprövning av de i 28 § YTF intagna körtidsbestämmelserna från trafiksäkerhetssynpunkt
samt från sociala och ekonomiska aspekter. Därvid
skall bl. a. beaktas vissa internationella överenskommelser rörande arbetsförhållandena
i den internationella landsvägstrafiken. De sakkunniga skall
också utarbeta förslag till åtgärder i syfte att åstadkomma en mer effektiv
kontroll och övervakning av bestämmelsernas efterlevnad, varvid skall
prövas huruvida andra metoder än de nuvarande kan komma i fråga för
kontrollens utförande. Även frågan om hur en effektiv arbetsinspektion för
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 61
landsvägstrafiken bör ordnas och vilka resurser som erfordras härför skall
utredas av de sakkunniga.
I anledning av vad trafikutredningen anfört rörande behovet av en förstärkning
av ordningsstatspolisens numerär vill jag slutligen erinra om att
polisverksamheten skall undergå en genomgripande omorganisation i samband
med förstatligandet av polisväsendet den 1 januari 1965. Riktlinjerna
för den nya organisationen har angivits i prop. 1962: 148. Planläggningsarbetet
inför förstatligandet har av chefen för inrikesdepartementet med
stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 25 maj 1962 uppdragits åt polisberedningen.
En väsentlig uppgift för beredningen är att ge polisorganisationen
en utformning som skapar förutsättningar för en aktiv och effektiv
trafikövervakning. Enligt polisberedningens förslag skall polisen tilldelas
motorfordon i större utsträckning än vad nu är fallet. Inom polisdistrikten
kommer vidare rörliga kommandon att upprättas med uppgift
bl. a. att övervaka trafiken. Därjämte skall finnas länsvis avdelad personal
för trafikarbetet. Rikspolisstyrelsen avses skola ge de lokala och regionala
polismyndigheterna direktiv och anvisningar om hur trafikövervakningen
skall bedrivas. Polisutredningen har numera avlämnat vissa delbetänkanden
i vilka beredningen framlagt närmare förslag i flertalet av de frågor som
här nämnts.
Förslag till de ändringar i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m. som föranleds av vad jag i det föregående anfört rörande åtgärder
i en första reformetapp har utarbetats inom kommunikationsdepartementet.
I
I motionerna I: 810 och II: 979 har hemställts dels att riksdagen måtte
besluta att lastbil som dagligen användes för linjetransport av leverantörmjölk
till mejeri må fr. o. m. den 1 juli 1964 härutöver, utan tillstånd enligt
förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik, användas för beställningstrafik,
dels ock att vederbörande utskott måtte utarbeta härför
erforderligt författningsförslag.
I motionerna I: 814 och II: 987 har hemställts att riksdagen måtte besluta
att från förordningens angående yrkesmässig automobiltrafik tillämpning
undantaga dels transporter till trädgårdscentral och jämförlig anläggning
av potatis, grönsaker, frukt och bär, dels transporter med traktortåg i
skogsbruket av runt, bilat, kluvet, flisat och kolat virke etc. även då traktortåget
framföres längre vägsträcka än 15 kilometer, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta härför erforderligt författningsförslag.
I motionerna 1:815 och 11:980 har, såvitt nu är i fråga, hemställts att
riksdagen måtte
1. besluta att eu årlig ökning med 20 procent — i stället för 15 procent
som föreslås i propositionen — av den samlade lastförmågan av fordon i be
-
62 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 19$?
ställningstrafik för godsbefordran skall vara normerande här, under en
första etapp, tillstånd för sådan trafik meddelas,
2. besluta avskaffa behovsprövningen för i skogsbruket med lastbil utförda
transporter från och med den 1 juli 1964,
3. besluta slopa lokalområdesbestämmelserna för beställningstrafik från
och med den 1 juli 1964,
4. uttala att behovsprövningen vid transportförmedling bör successivt
uppmjukas i minst samma takt som den övriga liberaliseringen och avskaffas
från och med den 1 juli 1966 samt
5. att vederbörande utskott måtte utarbeta av förslagen 1—3 föranledda
ändringar i den i propositionen föreslagna förordningen om ändring i förordningen
den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m.
I motionerna I: 817 och 11:976 har hemställts dels att riksdagen måtte
besluta fr. o. m. den 1 juli 1964 att från förordningens angående yrkesmässig
automobiltrafik tillämpning undantaga transport från fält till lagerhus,
kvarn, torkanläggning eller liknande av fälttröskad spannmål, dels ock att
vederbörande utskott måtte utarbeta härför erforderligt författningsförslag.
I motionen II: 986 har hemställts att riksdagen måtte besluta avskaffa behovsprövningen
för transporter av schaktmassor från och med den 1 juli
1964.
Utskottet
I förevarande proposition föreslås på grundval främst av de förslag som
framlagts av 1953 års trafikutredning en nyorientering av den statliga trafikpolitiken
i syfte att skapa ett mer konkurrensfrämjande system på transportmarknaden.
De konkurrenshämmande regleringar, som f. n. gäller på
transportmarknaden, skall i möjligaste mån avvecklas. Varje trafikgren
bör i princip svara för sina kostnader och förutsättningar även i övrigt skapas
för en konkurrens på lika villkor, vilket är av betydelse för att nå en
samhällsekonomiskt riktig uppdelning av trafiken mellan de olika trafikgrenarna.
Målet för trafikpolitiken bör vara att för landets olika delar trygga
en tillfredsställande transporlförsörjning till lägsta möjliga kostnader.
I den mån det inte med kravet på kostnadstäckning går att lämna en viss
bygd den trafikservice som från samhällets synpunkt är rimlig, bör ersättning
till trafikföretaget utgå av allmänna medel.
För att få en mjuk övergång till det nya systemet har reformåtgärderna
samordnats i ett handlingsprogram uppdelat i tre etapper. Den första
etappen avses skola genomföras den 1 juli 1964 och den andra den 1 juli
1966. Riktpunkten för genomförandet av den tredje reformetappen skall
vara den 1 juli 1968. En särskild delegation med representanter för bl. a.
transportkonsumenter och trafikutövare skall tillsättas för att följa upp
genomförandet av handlingsprogrammet.
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 63
Departementschefen uttalar rörande de allmänna riktlinjerna för trafikpolitiken
bl. a. att det av utredningen angivna handlingsalternativet, nämligen
alt skärpa tillståndsregleringarna, skulle ytterligare fjärma transportnäringens
villkor från vad som gäller inom övriga näringsgrenar samt att
det torde vara ostridigt att regleringar kan innebära en hämsko på rationaliseringssträvandena
inom transportnäringen. Vidare framhålles att man
måste hysa starka tvivel på de praktiska möjligheterna att genom skärpt
tillståndsreglering så styra utvecklingen att den leder till en samhällsekonomiskt
riktig trafikuppdelning. I stället hör man söka utnyttja den drivfjäder
till effektiva transporter, som konkurrens i sunda former kan utgöra.
Därest förutsättningar skapas för en konkurrens på lika villkor, bör
det enligt departementschefens mening vara möjligt att genom en ökad
frihet på transporlmarknaden nå en samhällsekonomiskt riktigare trafikuppdelning
och på så sätt erhålla transportarbetet till lägsta möjliga kostnader,
vilket är ett väsentligt intresse för vårt näringsliv, enär transportkostnaderna
utgör en betydande del av de totala produktionskostnaderna i
flertalet av våra mest betydelsefulla näringsgrenar. På persontrafikens område
är dock möjligheterna att tillämpa ett mer konkurrensfrämjande system
än det nuvarande enligt departementschefen begränsade.
Mera principiella invändningar mot den i propositionen förordade nyorienteringen
av trafikpolitiken med sikte på ett mer konkurrensfrämjande
system har framförts i de likalydande motionerna I: 812 och II: 983, i vilka
hävdas att det grundläggande måste vara alt utbygga och effektivisera båda
huvudgrenarna av transportväsendet, järnvägsdelen och landsvägstrafiken,
men att detta skall avse endast SJ, det samhällsägda trafikföretaget.
Utskottet hälsar med tillfredsställelse att material nu lagts fram för en
samlad bedömning av de trafikpolitiska problemen. Medan det tidigare
många gånger varit nödvändigt att ta ställning till olika trafikpolitiska frågor
på grundval av ett begränsat underlag finns nu bättre förutsättningar för
att bedöma varje spörsmål i sitt större sammanhang. Allmän enighet torde
råda om den redan i direktiven för trafikutredningen uttalade målsättningen
för trafikpolitiken, nämligen att för landets olika delar trygga en tillfredsställande
transportförsörjning till lägsta möjliga kostnader och under former
som medger företagsekonomisk effektivitet och transportmedlens sunda
utveckling. Såsom departementschefen framhållit måste trafikpolitiken
vidare utformas så, att de krav som ställs från trafiksäkerhetssynpunkt blir
tillgodosedda och att utvecklingen på del tekniska området stimuleras. Den
hittills förda trafikpolitiken, som i stor utsträckning varit baserad på regleringar
av olika slag, har snarare motverkat än främjat en utveckling i den
riktning som angivits i målsättningen. I likhet med departementschefen anser
utskottet tiden mogen för en nyorientering av den statliga trafikpolitiken
med sikte på ett mer konkurrensfrämjande system. Utskottet vill därför, med
avstyrkande såvitt nu är i fråga av motionerna 1:812 och II: 983, instämma i
64 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
propositionens förslag att de olika konkurrenshämmande förpliktelser och
regleringar som f. n. gäller på transportmarknaden i möjligaste mån avvecklas.
Departementschefen framhåller att varje trafikgren i princip själv bör
svara för de kostnader den förorsakar det allmänna. De skillnader i detta
hänseende som för närvarande förekommer de olika trafikgrenarna emehan
bör enligt departementschefen beaktas i samband med en revision av vägtrafikbeskattningen
samt vid de pågående utredningarna om luftfartsverkets
ekonomi och lotsorganisationen. Vissa olikheter sägs även föreligga i
fråga om finansieringsformer, avskrivningsregler och allmänna beskattningsförhållanden,
men dessa olikheter anses inte så stora att särskilda trafikpolitiska
likställighetsåtgärder nu erfordras.
I de likalydande motionerna I: 820 och II: 982 har bl. a. förordats att frågor
med inverkan på konkurrensförutsättningarna inom järnvägstrafiken
och inom med denna konkurrerande biltrafik, t. ex. frågor rörande SJ :s
kapital- och pensionskostnader samt bilbeskattningsfrågor, måtte beredas
och avgöras i sådan ordning att hänsyn i möjligaste män kan tagas till den
sammantagna effekten på trafikapparatens utveckling.
Utskottet vill understryka betydelsen av att det i största möjliga utsträckning
föreligger förutsättningar för en konkurrens på lika villkor och kan
för sin del ansluta sig till departementschefens uttalande att varje trafikgren
i princip bör svara för de kostnader den förorsakar det allmänna. Såsom
närmare utvecklats i propositionen vid behandlingen av investeringarna
i flygplatsorganisationen, bör dock bedömningen av kostnadsansvaret
ske över en längre tidsperiod, varigenom utrymme ges för vissa lättnader
under uppbyggnadsskedet. Utskottet har redan tidigare understrukit värdet
av att material nu framlagts som möjliggör en mera samlad bedömning av
de trafikpolitiska frågorna. Härigenom bör det i motionerna 1: 820 och
11:982 avsedda syftet i avsevärd grad kunna tillgodoses. På grund härav
finner utskottet dessa motioner såvitt nu är i fråga icke böra föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Rörande de olika åtgärder som erfordras för att vinna en tillfredsställande
transportförsörjning för landets olika delar anföres i propositionen ytterligare
bl. a. följande. Aktiviteten på det trafikpolitiska området bör samordnas
med lokaliseringspolitiken bl. a. när det gäller att upprätthå la från
lokaliseringssynpunkt önskvärd olönsam järnvägs- och landsvägstrafik. De
kostnader, som är förenade med upprätthållandet av dylik trafik liksom
även andra kostnader, som av sociala skäl eller med hänsyn till totalförsvarets
intressen kan komma att belasta vårt transportväsende och som inte
direkt täckes av transportavgifter, bör emellertid öppet redovisas så att deras
berättigande kan bedömas. Glesbygderna och vissa öars tillgodoseende
med persontrafikförbindelser är det väsentliga i detta problemkomplex.
Det påpekas att även i fråga om viss godstrafik, främst styekegodstranspor
-
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 65
ler, vägande skäl kan anföras för att det allmänna lämnar ersättning för
sådan trafik i den mån den inte kan drivas med lönsamhet. Vissa villkor
hör uppställas för den ersättning som det allmänna skall lämna för täckning
av underskott i trafik, som erfordras för att säkra en tillfredsställande
transportförsörjning. Sålunda bör standarden i fråga om trafikmedel, trafikfrekvens
m. in. i princip vara anpassad efter de faktiska behoven i den utsträckning
detta är skäligt med hänsyn till kravet på en tillfredsställande
transportförsörjning. Vidare hör möjlig rationalisering ha ägt rum och
taxorna i rimlig grad anpassats till kostnaderna. Trafikföretagens driftekonomiska
och trafikstatistiska redovisning bör möjliggöra insyn i rörelsen
och periodisk omprövning av ersättningens storlek äga rum. I övrigt
torde villkor för bidragsgivningen få fastställas från fall till fall när ersättningsfrågor
aktualiseras.
Utskottet vill för sin del understryka betydelsen av att aktiviteten på det
trafikpolitiska området samordnas med lokaliseringspolitiken bl. a. när det
gäller att upprätthålla från lokaliseringssynpunkt önskvärd olönsam järnvägs-
eller landsvägstrafik. Även om den helt dominerande delen av efterfrågan
på gods- och persontransporter bör kunna tillfredsställande tillgodoses
inom ramen för kravet på företagsekonomisk lönsamhet i trafiken, får
man inte bortse från att det bl. a. i vissa glesbygder är nödvändigt med insatser
från det allmännas sida för att upprätthålla en rimlig kollektiv trafik.
Såsom framhållits i propositionen bör de kostnader som är förenade med
upprätthållandet av dylik trafik — liksom även andra kostnader, som av sociala
skäl eller med hänsyn till totalförsvarets intressen kan komma att belasta
vårt transportväsende och som inte direkt täckes av transportavgifter
— öppet redovisas så att deras berättigande kan bedömas.
Utskottet ansluter sig till departementschefens uttalande att ersättning
hör utgå av allmänna medel i den mån det inte med kravet på kostnadstäckning
går att lämna en viss bygd den trafikservice som från samhällets
synpunkt är rimlig. Problemet gäller i första hand pcrsontrafikförbindelserna
för glesbygderna och vissa öar. Man kan dock inte bortse från att även
en rimlig godstrafikförsörjning, särskilt i fråga om styckegods, inom dylika
bygder kan kräva att samhället lämnar viss ersättning. Såsom departementschefen
framhållit är det ogörligt att på förhand fastställa vilken trafik som
är nödvändig från samhällets synpunkt utan en prövning torde få äga rum
från fall till fall i samband med att frågan om ersättning aktualiseras. Utskottet
förutsätter att bedömningen av vilka slag av trafik som skall kunna
bli berättigad till ersättning från det allmänna sker under beaktande av
den betydelse som trafikförsörjningen har för befolkningen och näringslivet
i de berörda bygderna. De i propositionen angivna villkoren för att ersättning
av förevarande slag skall utgå till berört trafikföretag föranleder
inte någon erinran från utskottets sida.
Eftersom vårt land har ett vitt förgrenat nät av järnvägs- och busslinjer,
5 —Bihang till riksdagens protokoll 1963. 6 sand. 2 avd. Nr 1
66 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
torde behovet av åtgärder från samhällets sida för att upprätthålla en tillfredsställande
trafikservice i regel aktualiseras först i samband med att
fråga uppkommer om indragning av befintlig trafik. Med hänsyn härtill
och då departementschefen som närmare berörs i det följande anmält sin
avsikt att i ökad utsträckning låta företa regionala undersökningar i syfte
att skapa bästa möjliga trafikservice har utskottet inte funnit sig böra biträda
ett i motionerna 1: 820 och II: 982 framfört förslag om skyndsam utredning
rörande uppbyggnad områdesvis av en för person- och styckegodstransporter
avsedd trafikorganisation i samverkan mellan SJ och den enskilda
företagsamheten inom trafik- och transportbranschen. Utskottet har
därvid även beaktat att järnvägsstyrelsen enligt vad som upplysts vid uppbyggandet
av den av riksdagen beslutade knutpunktsorganisationen för
styckegodstrafiken även avser att anlita enskilda trafikflöretag för transporterna.
I sistnämnda motioner har även föreslagits att frågan rörande införande
av s. k. genomgående taxa eller annan metod, som eliminerar nuvarande
olägenheter vid omlastning och byte av trafikmedel, måtte upptagas
till förnyad prövning. Utskottet, som erinrar om att trafikutredningen funnit
sig böra avvisa tanken på en genomgående fraktberäkning, vill såsom
närmare behandlas i det följande för sin del förorda att hithörande spörsmål
uppmärksammas av den delegation som enligt vad som anmälts i propositionen
skall tillkallas för att följa upp genomförandet av det trafikpolitiska
reformprogrammet.
I de likalydande motionerna I: 811 och II: 977 har föreslagits att frågan
om enhetliga och likvärdiga rabattförmåner för värnpliktiga, studerande
och pensionärer vid resor med olika slag av kommunikationsmedel skyndsamt
måtte prövas i samråd med berörda trafikförelag, så att förslag i ärendet
kan föreläggas 1964 års riksdag. Utskottet vill erinra om att årets riksdag
(rskr. 291) behandlat ett liknande förslag såvitt avsåg resor på SJ :s
busslinjer. I anledning av riksdagens beslut har Kungl. Maj :t den 18 november
1963 uppdragit åt järnvägsstyrelsen att undersöka och därefter till
Kungl. Maj :t inkomma med redogörelse för förutsättningarna att på kommersiella
grunder i SJ :s busstrafik införa i huvudsak samma rabatter som
gäller för resor på järnväg samt att, i den mån sådana förutsättningar ej
föreligger, förebringa utredning om den ekonomiska belastning som ett införande
av icke företagsekonomiskt motiverade dylika rabatter skulle
medföra för SJ. I avvaktan på resultatet av denna undersökning anser sig
utskottet icke kunna förorda det i motionerna framförda mera vittgående
förslaget.
I motionerna I: 816 och II: 988 har föreslagits, att riksdagen måtte uttala
att den statliga trafikpolitiken i fråga om Gotlands trafikförbindelser med
fastlandet skall vara, att staten skall i den utsträckning som blir behövlig
lämna ekonomiskt stöd åt gotlandstrafiken, så att kostnaderna för gods- och
personbefordran mellan Gotland och fastlandet blir i huvudsak lika med
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 67
kostnaderna för transport per järnväg med motsvarande trafikstandard på
sträckor av samma längd. Utskottet tinner de sålunda framförda synpunkterna
förtjäna beaktande. Som tidigare nämnts har emellertid i propositionen
anmälts att man från kommunikationsdepartementets sida skall i
ökad utsträckning låta företa regionala undersökningar i syfte att skapa
bästa möjliga trafikservice. Utskottet förutsätter att en dylik undersökning
snarast verkställes i fråga om trafiken mellan Gotland och fastlandet samt
att de i motionerna aktualiserade frågorna därvid ägnas vederbörlig uppmärksamhet.
Såsom departementschefen framhållit måste såväl trafikutövare som betraktare
lämnas tillfälle att i lugn takt ställa om sin verksamhet efter de villkor,
som kommer att gälla i ett mer konkurrensfrämjande trafikpolitiskt
system än det nuvarande. Utskottet kan i princip tillstyrka grunderna för
det föreslagna handlingsprogrammet för genomförandet av reformåtgärderna.
De åtgärder som föreslås ingå i den första reformetappen synes böra träda
i tillämpning den 1 juli 1964 och åtgärderna i andra etappen den 1 juli
1966. Riktpunkten för genomförandet av den tredje etappen bör vara den
1 juli 1968. Utskottet vill särskilt understryka värdet av att verkningarna
inom transportnäringen och näringslivet i övrigt av de beslutade reformåtgärderna
skall följas av en särskild delegation med representanter för
bl. a. transportkonsumenter och trafikutövare. Närmare förslag till de författningsändringar
som erfordras i samband med genomförandet av den
andra etappen skall enligt propositionen föreläggas 1965 års riksdag. Utskottet
förutsätter att riksdagen i samband härmed även lämnas en redogörelse
rörande erfarenheterna av reformåtgärderna. Innan ställning tages
till den närmare utformningen av reformåtgärderna i den tredje etappen
och tidpunkten för genomförandet av denna etapp erlordras enligt departementschefen
bl. a. närmare klarhet om verkningarna av reformåtgärderderna
i de håda första etapperna samt om resultaten av vissa trafikpolitiska
överväganden på det internationella planet.
Utskottet, som i det följande kommer att närmare behandla de olika reformåtgärder
som ingår i handlingsprogrammets första och andra etapper,
vill understryka departementschefens uttalande att man vid bedömningen
av möjligheterna att slutligt genomföra det trafikpolitiska reformprogrammet
bl. a. måste beakta att en skärpt konkurrens på transportmarknaden
inte får leda till ökad olycksfi ekvens i trafiken genom hårdare utnyttjande
av förarpersonalen. Utskottet, som konstaterar att särskilda sakkunniga
tillkallats för att verkställa en utredning angående regleringen av arbetstörhållandena
inom landsvägstrafiken, finner det angeläget att utredningsarbetet
bedrives med största möjliga skyndsamhet och att resultatet snarast
förelägges riksdagen. I anslutning till vad i propositionen anförts rörande
transportforskningen må erinras om det samarbete som på detta område
bedrivs inom ramen för Nordiska rådets verksamhet.
68 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
Till grund för bedömningen av trajikinvesteringarna har i propositionen
redovisats prognoser för biltratiken, järnvägstrafiken och luftfarten samt
vissa av tratikutredningen på grundval av dessa prognoser redovisade allmänna
tendenser i trafikens utveckling på längre sikt. Utskottet, som i likhet
med departementschefen i huvudsak kan godta den av utredningen
gjorda bedömningen av de allmänna utvecklingstendenserna inom trafiken,
viH understryka departementschefens uttalande att det i en aktiv trafikpolitik
bör ingå såsom ett viktigt led att mot bakgrunden av de allmänna
utvecklingstendenserna inom trafiken söka bättre än hittills samordna investeringarna
inom de olika trafikgrenarna. Den snabba utveckling som
äger rum på alla områden — icke minst de ekonomiska och tekniska — gör
det nödvändigt att planläggningen av trafikpolitiken ständigt sker med ett
betydande mått av flexibilitet. Med hänsyn till vad departementschefen
förordat samt de olika förslag i herörda hänseenden som redovisas i propositionen
synes vad i motionerna I: 813 och II: 975 yrkats rörande ständigt
förnyade prognoser för kommunikationsmedlens utveckling och av en sammanvägning
av olika transportmedels framtida behov bli i huvudsak tillgodosett.
I fråga om väg- och gatuinvesteringarna anmäles i propositionen att särskilda
sakkunniga skall tillkallas för att verkställa en översyn av 1957 års
''ägplan. Departementschefen pekar bl. a. på de växande trafikproblemen i
städer och tätorter samt på behovet av en effektiv samordning av trafikledsbyggandet
i städerna och vägutbyggnaden på landsbygden. 1 detta sammanhang
framhålles även att det tillkommit omständigheter som inte kunde
lörutses när vägplanen utarbetades och särskilt nämnes därvid de krav på
vägutbyggnader, som kan bli en följd av kommunblocksbildningen. Utskottet,
som finner det vara av värde att eu översyn av 1957 års vägplan nu
kommer att ske genom särskilt för ändamålet tillkallade sakkunniga, förutsätter
att vad i motionerna 1: 820 och II: 982 anföres om riks- och länsvägnäten
kommer att övervägas av de sakkunniga.
I propositionen redovisas även ett av 1960 års vägsakkunniga framlagt
betänkande rörande frågan om avgiftsbelagda trafikanläggningar. Enligt
de sakkunnigas mening är det av tidigare aktualiserade projekt numera
endast en fast förbindelse över Kalmarsund som rimligen skulle kunna
komma i fråga som avgiftsfinansierat företag. De sakkunniga, som på de i
px opositionen angivna grunderna avstyrker införandet av avgiftsbelagda
trafikanläggningar, finner det än mindre befogat att enbart för detta fall
göra avsteg från den allmänna huvudprincipen för vägväsendets finansiering
och införa en lag om tullvägar.
I detta sammanhang anmäler departementschefen alt en översyn f. n.
pågår inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen av tidigare framlagt utredningsmaterial
rörande en broförbindelse över Kalmarsund. Denna översyn
bör enligt departementschefen bedrivas i sådan takt att ett aktuellt mate
-
Sammansatta stats- och tredje tagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 69
rial för ett ställningstagande i frågan om en fast förbindelse till Öland bör
finnas att tillgå i god tid före den förnyelse av flerårsplanerna för väg- och
brobyggnader, som författningsenligt skall äga rum under år 1966.
Utskottet noterar med tillfredsställelse att aktuellt material för ställningstagande
till frågan om en fast förbindelse till Öland kan väntas föreligga i
god tid före den revision av flerårsplanerna som skall äga rum år 1966. Då
sålunda en lösning av detta trafikproblem synes ligga inom räckhåll lärer
ett avsteg från den allmänna principen om vägväsendets finansiering icke
behöva ske för detta företag. Med hänsyn vidare till att en fast förbindelse
över Öresund är av speciell karaktär får såsom departementschefen framhållit
frågan om avgiftsbeläggning av trafiken tas upp till behandling i
samband med ett ställningstagande till detta projekt. Vid bl. a. angivna förhållanden
har utskottet icke funnit sig berett att tillstyrka det i motionerna
1:819 och 11:974 framförda yrkandet angående särskild lagstiftning om
avgiftsbelagda trafikanläggningar.
De av departementschefen redovisade bedömningarna av järnvägsinvesteringarna
samt av investeringarna i sjöfartens och luftfartens fasta anläggningar
har icke givit utskottet anledning till erinran.
Utskottet vill starkt understryka departementschefens uttalande om
angelägenheten av att en rationell samordning av investeringsverksamheten
på trafikområdet kommer till stånd, varvid målsättningen bör vara att skapa
ett transportsystem där de olika trafikanläggningarna och transportmedlen
på ett optimalt sätt kompletterar varandra. Till en aktiv trafikpolitik hör att
man i väsentligt större utsträckning än för närvarande centralt och regionalt
kan — i samarbete mellan statliga och kommunala myndigheter samt enskilda
organisationer — fortlöpande planera och verka för lämplig avvägning av
trafikinvesteringarna och en rationell uppläggning av trafiken, allt i syfte
att skapa bästa möjliga trafikservice.
I propositionen behandlas vidare vissa speciella samordningsproblem i
storstadsregionerna. I fråga om Stockholmsområdet konstaterar departementschefen
att en medverkan från statens sida till en lämplig lösning av
problemkomplexet synes motiverad. Denna medverkan avses få den formen
att en särskild förhandlingsman eller förhandlings- och utredningsman
utses med uppgift att genom förhandlingar mellan berörda intressenter
söka sammanjämka dessas ståndpunkter samt utarbeta förslag till gemensamma
lösningar av den kollektiva närtrafikens problem i området. Målet
för arbetet anges vidare vara att mot bakgrund av bl. a. regionplanen uppnå
en lösning som innebär en fullgod trafikservice inom området till lägsta
samhällsekonomiska kostnad. Arbetet bör i första hand inriktas på att genom
organisatoriska åtgärder möjliggöra sådan samordning inom närtrafiken,
att investerings-, drift- och taxepolitik smidigt kan inriktas mot nyssnämnda
mål. Ett definitivt ställningstagande till formerna för förhandlingsarbetet
anses dock böra ske först efter närmare samråd med berörda in
-
70 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
tressenter. Departementschefen förklarar sig slutligen avse att inom den
närmaste tiden taga upp överläggningar härom med vederbörande myndigheter,
kommuner och trafikföretag m. fl.
Något liknande initiativ för Götebogs- och Malmöregionerna är enligt
departementschefen inte f. n. påkallat. I fråga om Göteborg konstateras
därvid bl. a. att om föreliggande inkorporeringsplaner förverkligas, torde
samordnande lösningar av närtrafikproblemen i Göteborgsområdet kunna
nås lättare än i Stockholmsområdet.
Utskottet vill för sin del understryka angelägenheten av att närtrafikproblemen
i Stockholmsområdet snarast bringas till en lösning. Detta är
av betydelse icke minst för en lösning av bostadsförsörjningen i denna region.
Enligt utskottets mening skulle den av departementschefen aviserade
statliga medverkan — vilken är väl motiverad med hänsyn till att staten
ombesörjer en stor del av trafiken inom området — därvid vara av värde.
Utskottet kan helt ansluta sig till den av departementschefen angivna målsättningen
för åtgärderna härvidlag. Därvid bör sålunda olika slag av
trafik, t. ex. kollektiv och individuell trafik, vägas mot varandra ur samhällsekonomisk
synpunkt. Självfallet kan partiella lösningar visa sig erforderliga
i avvaktan på en lösning av hela problemkomplexet. Det i motionerna
1:812 och 11:983 framförda förslaget om partiella lösningar avseende
taxemässig samordning m. m. synes därför inte behöva föranleda något
särskilt uttalande från riksdagens sida.
Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot de i propositionen
angivna riktlinjerna för bedömning av frågan rörande ombyggnad till normalspår
av smalspåriga järnvägslinjer och nybyggnad av järnvägslinjer.
Såsom departementschefen framhållit torde det inte numera finnas anledning
att såsom tidigare ifrågasatts upprätta någon särskild breddningsplan.
I fortsättningen lämnar departementschefen en redogörelse för den pågående
koncentrationen av SJ:s verksamhet genom nedläggning av trafiksvaga
bandelar. Av redogörelsen framgår bl. a. att sedan år 1959 — då den
trafikerade banlängden uppgick till ca 14 800 km — har järnvägsstyrelsen
fått tillstånd att helt eller delvis lägga ned trafiken på 53 järnvägslinjer
med en sammanlagd banlängd av 2 042 km, och dessa nedläggningar har
med något undantag redan genomförts. Då erfarenheterna av hittills genomförda
nedläggningar har visat att det, trots de farhågor som i skilda sammanhang
yppats om de negativa verkningarna av järnvägsnedläggelser,
varit möjligt att genom trafikomläggning skapa en tillfredsställande
trafikservice till lägre samhällsekonomisk kostnad anser departementschefen
att undersökningarna rörande möjligheterna att lägga ned driften
helt eller delvis på trafiksvaga järnvägslinjer med kraft bör fullföljas.
Ehuru stora belopp årligen krävs för att upprätthålla driften på sådana
linjer, måste man nämligen konstatera att många av de berörda bygderna
likväl inte lämnas den trafikservice som vore önskvärd. I anslutning
härtill framhålles att det — såsom led i den tidigare berörda sam
-
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 71
ordningen av trafikinvesteringarna — även i ökad utsträckning bör göras
mer omfattande, regionvis upplagda undersökningar av möjligheterna att
med lämplig koordination av de olika transportmedlen ge en bättre trafikservice
i olika delar av landet.
I de likalydande motionerna 1:815 och 11:980 har anförts vissa synpunkter
på åtgärder som erfordras för tillgodoseende av person- och godstrafikbehoven
i samband med nedläggning av trafiksvaga bandelar. Vidare
har i motionerna I: 820 och II: 982 föreslagits att vad i motionerna anförts
beträffande ersättningstrafik, vägupprustning och järnvägsförbindelser för
A- och B-regioner särskilt måtte uppmärksammas då nedläggning av järnvägstrafik
är i fråga, så att en god trafikförsörjning erhålles i berörda
områden.
Enligt utskottets uppfattning utgör nedläggningen av trafiksvaga bandelar
en naturlig anpassning till de förändrade förhallanden på transportmarknaden
som inträtt bl. a. till följd av bilismens expansion. Riksdagen
har också tidigare (SU B 6/58) funnit att rationaliseringsverksamheten inom
SJ, omfattande bl. a. nedläggning helt eller delvis av trafiksvaga bandelar,
bör bedrivas med kraft. Riksdagen uttalade därvid bl. a. att vissa inskränkningar
i järnvägsdriften i framtiden liksom dittills utgjorde ett led i en av
den allmänna utvecklingen framtvingad omdaningsprocess, vars förhindrande
eller uppskjutande riksdagen icke var beredd att ta de ekonomiska
konsekvenserna av. Utskottet vill framhalla att ett beslut av statsmakteina
om full ersättning till SJ för driften av trafiksvaga bandelar självfallet
inte skall medföra en ändrad inställning från statsmakternas sida i fråga om
nedläggning av trafiksvaga bandelar. Även i fortsättningen bör därför arbetet
med att helt eller delvis ersätta trafiksvaga bandelar med landsvägstrafik
bedrivas med hänsyn till både bygdens behov och transportekonomiska
fakta. Det angelägna i att utan tidsutdräkt pröva förutsättningarna för att
överföra trafiken till landsväg är särskilt påtagligt med hänsyn till att tidskrävande
vägupprustning ofta visar sig erforderlig innan en nedläggning
kan genomföras. Självfallet får dock nedläggningsfrågan inte enbart bedömas
från järn vägsekonomiska synpunkter utan även med beaktande av
olika sociala och näringspolitiska aspekter. Det är angeläget att avvecklingen
sker på ett sådant sätt att behövliga ersättningsförbindelser kan ordnas
i god tid. Det nu tillämpade förfarandet vid handläggning av nedläggningsärenden
— som bl. a. innebär att arbetsmarknadsstyrelsen och Näringslivets
trafikdelegation deltar i beredningen av ärendena på verksplanet samt
att länsstyrelser, kommunala myndigheter in. fl. får tillfälle att yttra sig
såväl remissvägen som vid olika sammanträden— torde innebära garanti
för en allsidig prövning av dessa ärenden. Utskottet förutsätter att även de
i motionerna 1:815 och 11:980 samt 1:820 och 11:982 berörda frågorna
beaktas vid prövningen av ärenden rörande nedläggning av trafiksvaga
bandelar.
Av 1955 års riksdag hemställdes (rskr. 1955: 380) att Kungl. Maj:t skulle
72 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
låta undersöka olika alternativa lösningar av frågan om trafiken på den
smalspåriga (1067 mm) järnvägslinjen Gullberna—Torsås—Bergkvara och
i samband därmed på den likaledes smalspåriga (891 mm) linjen Torsås—
Kalmar såsom led i en tänkt sydostkustbana. Sedan undersökningar nu
verkställts inom trafikutredningen och järnvägsstyrelsen har resultatet
redovisats i propositionen. Departementschefen har funnit av trafikutredningen
och järnvägsstyrelsen anförda skäl mot en breddning av linjerna
övertygande och kan därför inte tillstyrka vare sig en breddning av dessa
linjer eller ett alternativt framfört förslag om inspikning av järnvägsspåret
på linjen Gullberna—Torsås—Bergkvara till samma spårvidd, som nu
finns på linjen Torsås—Kalmar. Frågan om nedläggning av trafiken torde
enligt departementschefen få prövas i vanlig ordning.
I motionerna 1:807 och 11:984 samt 1:818 och 11:981 har hemställts
att de ifrågavarande järnvägslinjerna måtte överföras från linjegrupp B
till linjegrupp A.
Utskottet kan i likhet med departementschefen inte finna skäl förorda
en breddning av de ifrågavarande linjerna. Vidkommande det i motionerna
framförda yrkandet om överförandet av dessa järnvägslinjer från linjegrupp
B enligt trafikutredningens undersökningsprogram till linjegrupp A
i samma program vill utskottet erinra om att utredningen till grupp A
hänfört sådana linjer, beträffande vilka det stod klart att de av samhälleliga
skäl måste bibehållas tillsvidare eller på längre sikt, medan till grupp B
hänförts sådana linjer, beträffande vilka frågan om eventuell nedläggning
snarast möjligt borde utredas och prövas — en prövning som kan resultera
antingen i linjens bibehållande eller ock i total eller partiell driftnedläggning.
Eftersom järnvägsstyrelsen i samråd med bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen
och Näringslivets trafikdelegation efter verkställd undersökning
hemställt om tillstånd att lägga ned båda dessa linjer kan förutsättningar
för en överföring till grupp A icke anses föreligga. Utskottet anser sig
därför inte kunna tillstyrka motionärernas förslag men förutsätter att den
fortsatta prövningen av frågan om trafikens nedläggning på berörda linjer
— liksom övriga nedläggningsärenden — sker under beaktande av linjernas
betydelse från bl. a. lokaliseringssynpunkt.
I propositionen föreslås vidare att ett av 1946 års riksdag fattat principbeslut
om breddning till normalspår av linjerna Karlshamn—Vislanda och
Bredåkra—Växjö måtte upphävas.
Ombyggnad till normalspår av de ifrågavarande linjerna enligt det av
1946 års riksdag fattade principbeslutet (rskr. 1946:210) togs ursprungligen
upp på beredskapsstat men uppfördes enligt beslut av 1952 års riksdag
på SJ:s ordinarie investeringsprogram. Efter förnyad prövning beslöt 1954
års riksdag (rskr. 1954: 127) att ombyggnadsarbetena på dessa linjer inte
skulle igångsättas med mindre läget på arbetsmarknaden påkallade deras
utförande som sysselsättningsarbeten. Bortsett från vissa smärre terrasse
-
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 13
ringsarbeten har nämnda riksdagsbeslut såvitt avser dessa linjei inte realiserats.
Trafikutredningen har framhållit att det i belysning av den trafikutveckling,
som ägt rum sedan riksdagens principbeslut fattades, står klart
för utredningen, att det berättigade i att bredda endera av linjerna
Bredåkra—Växjö och Karlshamn—Vislanda numera kan från samhällsekonomisk
synpunkt starkt ifrågasättas. Under alla omständigheter måste
breddning av båda dessa, varandra närliggande parallella järnvägslinjer
anses helt utesluten. Trafikutredningen förordar därför att beslutet måtte
omprövas sedan ny breddningsundersökning kommit till stand.
Eu av järnvägsstyrelsen företagen ny breddningsundersökning jämte en
parallellt härmed företagen nedläggningsundersökning visar bl. a. att persontrafiken
på ifrågavarande linjenät under åren 1951 1961 minskat med
56 procent, paket- och ilstvckegodstrafiken med omkring en tredjedel, fraktstyckegodset
med 58 procent och vagnslastgodset med 60 procent. Breddning
till persontrafikstandard bedöms av styrelsen såsom orealistisk och
breddning till godstrafikstandard beräknas vid 1961 års pris- och lönenhå
och 1960 års godsvolym ge ytterst ringa marginal för ränta och avskrivning
på nedlagt kapital. Järnvägsstyrelsen finner att investeringar i breddning
på detta linjenät inte är ekonomiskt motiverade och framhåller i övrigt att
järnvägarnas betydelse för trafikförsörjningen i området numera minskat
väsentligt genom bilismens utveckling. Styrelsen har därför efter
samråd med bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen och Näringslivets trafikdelegation
— hemställt om tillstånd att få lägga ned persontrafiken på linjerna
Växjö_Tingsryd och Norrand—Kvarnamåla samt att få helt lägga ned
driften på linjen Tingsryd—Bredåkra.
I likhet med trafikutredningen och järnvägsstyrelsen anser sig departementschefen
inte kunna tillstyrka breddning av båda de här ifrågavarande
järnvägslinjerna. Med hänsyn härtill och då det trafikkomplex, som det
här gäller, bör få förutsättningslöst lösas på grundval av de utredningar,
som hittills verkställts och ytterligare erfordras, anses lämpligt att riksdagens
principbeslut om breddning av ifrågavarande linjer nu upphäves.
Frågan om den lämpliga anordningen av trafiken i detta område förutsättes,
sedan erforderliga kompletterande undersökningar verkställts, få prövas
och avgöras av Kungl. Maj :t i vanlig ordning.
I motionerna 1: 802 och II: 969 samt I: 812 och II: 988 har yrkats avslag
på propositionens förslag om upphävande av ifrågavarande beslut. Även i de
likalvdande motionerna 1:821 och 11:985 yrkas avslag på detta förslag. I
sistnämnda motioner hemställes vidare under hänvisning till att efter principbeslutet
fråga uppkommit om breddning av linjen Karlshamn—Kvarnamåla-
Växjö att riksdagen måtte uppdraga åt Kungl. Maj :t att fatta slutligt
beslut rörande frågan om järnvägsdriftens ordnande inom det berörda trafikområdet.
g — llihang till riksdagens protokoll 1963. 6 sand. 2 avd. År 1
74 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
Enligt utskottets mening har de i propositionen redovisade undersökningarna
visat att det inte kan vara motiverat att vidhålla det av 1946 års riksdag
fattade beslutet om breddning av bada de ifrågavarande järnvägslinjerna.
Utskottet tillstyrker därför att riksdagen upphäver det tidigare fattade
principbeslutet om breddning till normalspår av järnvägslinjerna Karlshamn—Vislanda
och Bredåkra—Växjö.
Såsom framhållits vid behandlingen av de allmänna riktlinjerna för trafikpolitiken
delar utskottet departementschefens uppfattning att de trafikpolitiska
reformerna bör genomföras i tre etapper. För att tillgodose kravet
på likhet i konkurrensvillkoren bör därvid en tidsmässig samordning av reformerna
för järnvägs- och landsvägstrafiken eftersträvas.
I fråga om reformer på järnvägstrafikens område föreslås i propositionen
att SJ i den första reformetappen beviljas full ersättning för driften av trafiksvaga
järnvägslinjer. I samband härmed föreslås även att det genomföres
en differentiering av den ekonomiska målsättningen för affärsbanenätet
resp. de trafiksvaga järnvägslinjerna.
Riksdagen har fr. o. m. budgetåret 1958/59 beviljat ett årligt driftbidrag
till SJ såsom partiell kompensation för sådana icke företagsekonomiskt
motiverade prestationer som företaget har att utföra. Sedan budgetåret
1960/61 har driftbidrag utgått med 80 milj. kr., varjämte anvisats särskilda
anslag för underskottstäckning.
Trafikutredningen räknar med att driften av de trafiksvaga bandelarna
innebär en belastning på SJ:s ekonomi av storleksordningen 200 milj. kr.
per år vid 1960—61 års prisläge och 1958 års trafik. Enär de driftbidrag,
som anslagits sedan 1958, sålunda endast delvis täckt underskotten på de
trafiksvaga järnvägslinjerna, har det enligt utredningens uppfattning inte
vant möjligt för företaget att i önskvärd omfattning genomföra den avsedda
anpassningen av taxorna till kostnads- och konkurrensförhållandena på affärsbanenätet.
Utredningen betraktar det som en av de väsentligaste förutsättningarna
för friare förhållanden på transportmarknaden, att SJ helt
kompenseras för trafikeringsplikten på de trafiksvaga järnvägslinjerna.
Departementschefen anser såsom framgått av vad tidigare anförts att trafikeringsplikten
på det trafiksvaga järnvägsnätet så snabbt som möjligt bör
nedbringas genom energiskt fullföljande av nedläggningsprogrammet. Till
den del trafikeringsplikten kvarstår bör emellertid ersättning lämnas, som
helt täcker härigenom uppkommande underskott.
Ersättningen för driften på de trafiksvaga järnvägslinjerna för SJ:s del
utgör enligt propositionen en förutsättning för att företaget skall kunna föra
en mer aktiv taxepolitik. Därvid öppnas bl. a. en möjlighet att pröva om en
taxesänkning i fråga om vissa transporter skulle på längre sikt kunna medföra
en ökad nettointäkt genom trafikvärvning. Eftersom transportkonsumenterna
ofta behöver en långvarig omställning för byte av transportmedel
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 75
måste SJ därvid ha möjligheter att löra en långsiktig taxepolitik främst i fråga
om vagnslastgodstrafiken, vilket i sin tur förutsätter att SJ kan beräkna
ersättningens ungefärliga storlek under ett antal år framöver. Departementschefen
framhåller också att underskotten på driften av de trafiksvaga järnvägslinjerna
f. n. har den storleksordningen, att det torde vara praktiskt taget
utsiktslöst att — utan särskild kompensation för dessa underskott —
skapa balans i företagets ekonomi, vilket självfallet kan verka i hög grad
hämmande på ledningens och personalens ambitioner att sträva efter detta
mål.
I propositionen föreslås att SJ fr. o. in. budgetåret 1964/65 beviljas full
ersättning för underskott på trafiksvaga järnvägslinjer. Till grund för bestämning
av ersättningens storlek bör ligga en förhandsberäkning av de trafiksvaga
järnvägslinjernas driftresultat för resp. budgetår. Särskild expertis
har tillkallats för att inom kommunikationsdepartementet verkställa en
granskning av riktlinjerna för dessa beräkningar.
För budgetåret 1964/65 har anslagsbehovet av järnvägsstyrelsen på grundval
av en förnyad bandelsundersökning beräknats till 238 milj. kr. Järnvägsstyrelsens
beräkning har preliminärt prövats inom kommunikationsdepartementet.
Anslagsbehovet avses komma att anmälas för nästa års riksdag.
I det av järnvägsstyrelsen beräknade anslagsbehovet ingår ersättning
för trafikering av vissa järnvägslinjer, vilka även från företagets synpunkt
kan vara motiverade att trafikera oaktat de f. n. lämnar visst underskott. Ersättning
anses ej kunna utgå för underskott på dylika banor. Efter avdrag
med häremot svarande belopp har anslagsbehovet för budgetåret 1964/65
preliminärt uppskattats till ca 200 milj. kr. Ersättningen föreslås även i fortsättningen
utgå av allmänna budgetmedel. Anslaget avses skola benämnas:
Ersättning till statens järnvägar för driften av icke lönsamma järnvägslinjer.
I de likalydande motionerna 1:813 och 11:975 föreslås att de kostnader
som staten skall ersätta SJ med vid driften av icke lönsamma bandelar skall
avse särkostnader, varmed enligt motionerna avses sådana kostnader som
bortfaller då trafiken läggs ned. Vidare har i motionen 1: 809 föreslagits alt
riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj :t att efter prövning i varje enskilt
fall ur anslaget för ersättning till driften av icke lönsamma järnvägslinjer
bevilja bidrag till förlustbringande trafik på enskild järnvägslinje.
Utskottet har vid behandlingen av de allmänna riktlinjerna accepterat
principen att ersättning bör utgå för täckning av underskott i trafik, som
erfordras för att säkra en tillfredsställande transportförsörjning. I enlighet
härmed bör full ersättning även utgå till SJ för de kostnader som förelaget
orsakas i samband med driften av trafiksvaga järnvägslinjer såvida
det inte kan anses företagsekonomiskt motiverat att fortsätta driften även
om den f. n. lämnar visst underskott. Beräkningen av de kostnader och intäkter,
som är hänförliga till de trafiksvaga järnvägslinjerna, torde såsom
76 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr t år 1063
angivits i propositionen få ske i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer,
som angivits av 1942 års järnvägskostnadsutredning.
Ersättningen bör sålunda avse såväl särkostnader, d. v. s. kostnader som
är direkt hänförliga till den ifrågavarande järnvägslinjen som den på järnvägslinjen
belöpande delen av de med järnvägsnätet i övrigt gemensamma
kostnaderna — varmed avses kostnaderna för regional och central administration
samt för växling, bemanning m. m. vid stationer, som är gemensamma
med andra järnvägslinjer. Vid beräkningen av det belopp med vilket
ersättningen kan minskas för visst budgetår genom verkställda nedläggningar
kan särkostnaderna beräknas bortfalla redan fr. o. in. tiden närmast
efter nedläggningen medan de gemensamma kostnaderna enligt trafikutredningen
kan antas kunna avvecklas med en femtedel per år fr. o. m. det år
under vilket nedläggningen genomföres.
Utskottet vill därför med avstyrkande av det i motionerna 1:813 och
11:975 framförda yrkandet tillstyrka de av departementschefen förordade
grunderna för ersättning till SJ för driften av icke lönsamma järnvägslinjer
att gälla fr. o. m. budgetåret 1964/65.
\ idkommande det i motion 1: 809 framförda förslaget avseende ersättning
till enskilda järnvägsföretag vill utskottet framhålla att dylik ersättning
kan falla inom ramen för den av utskottet accepterade principen om ersättning
för täckning av underskott i trafik, som erfordras för att säkra en tillfredsställande
transportförsörjning, därest därvid angivna villkor visar sig
vara uppfyllda. Då frågan om ersättning för av enskilt järnvägsföretag bedriven
trafik av detta slag icke aktualiserats anser emellertid utskottet att
motionen icke bör föranleda någon åtgärd.
I detta sammanhang har departementschefen även tagit upp en speciell
taxefråga som aktualiserats vid nedläggning av trafiksvaga bandelar. De orter
som berörs av en järnvägsnedläggning förlorar förmånen av den genomgående,
degressiva fraktberäkning som tillämpas på järnvägsnätet. Vid hittills
genomförda nedläggningar har detta visat sig medföra kraftiga ökningar
av styckegodsavgifterna, som kunnat leda till kännbara verkningar
främst för en del industriföretag. För mera långväga styckegodstransporter
har sålunda med normala taxor uppkommit ökningar på upp till 30—40
procent. Trafikutredningen har studerat frågan om taxemässig samordning
av järnvägs- och biltrafik och därvid avvisat tanken på genomgående fraktberäkning
enligt järnvägstaxa men uttalat sig för vissa övergångsåtgärder
i samband med nedläggning av järnväg. Departementschefen uttalar att det
bl. a. genom av järnvägsstyrelsen beslutade temporära nedsättningar av billin
jeavgifterna i styckegodssamtrafiken och genom speciella fraktavtal i
praktiken blivit möjligt att genomföra en successiv anpassning till det förändrade
taxeläget och förutsätter att järnvägsstyrelsen även i fortsättningen
tillser att man inte genom plötsligt genomförda, kännbara höjningar av
fraktavgifterna försvårar verksamheten för företag på de orter, som berörs
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 77
av hittills och framdeles beslutade omläggningar av Irafiken från järnväg
till landsväg.
I de likalydande motionerna I: 804 och II: 971 förordas att förslag om generell
tillämpning av järnvägstaxorna vid samtrafik mellan järnväg och av
SJ eller postverket ägda bil- och busslinjer måtte utarbetas och föreläggas
riksdagen. Vidare har i de likalydande motionerna I: 808 och II: 978 föreslagits
att vid hittills och framdeles beslutade nedläggningar av järnväg
taxemässig samtrafik med tillämpning av järnvägstaxa tillsvidare bibehålies
i avseende å den landsvägstrafik, som ersätter den nedlagda järnvägen.
Såvitt utskottet har sig bekant har de av departementschefen berörda
taxeförhållandena i varje fall tidigare medfört vissa allvarliga olägenheter.
Självfallet skulle det innebära vissa fördelar om det vore möjligt att tilllämpa
en genomgående fraktberäkning i vad avser styckegodstransporter.
Med hänsyn till vad utredningen anfört torde det emellertid inte nu vara
lämpligt att genomföra en sådan ändring i taxesystemet. Härtill kommer
att järnvägsstyrelsen enligt vad utskottet erfarit avser att införa en ny
styckegodstaxa i samband med övergången till knutpunktsorganisationen
för styckegodstrafiken. Utskottet anser det emellertid väsentligt att järnvägsstyrelsen
tillser att man inte genom plötsligt genomförda, kännbara
höjningar av fraktavgifterna försvårar verksamheten för företag på de orter,
som berörs av hittills och framdeles beslutade omläggningar av trafiken
från järnväg till landsväg. Utskottet utgår vidare från att den delegation som
skall tillsättas för att följa verkningarna av reformåtgärderna som en av
sina väsentliga uppgifter skall ha att följa utvecklingen på taxeområdet.
Därvid torde delegationen ha anledning ätt även studera den här aktuella
frågan om genomgående taxeberäkning för styckegodstransporter samt de
i motionerna I: 804 och II: 971 samt I: 808 och II: 978 framförda mera vittgående
taxeförslagen.
Vad i propositionen anförts rörande differentiering av den ekonomiska
målsättningen för affärsbanenätet respektive de trafiksvaga järnvägslinjerna
föranleder ingen erinran från utskottets sida. Utskottet kan också i princip
godkänna den av trafikutredningen och departementschefen förordade nedskrivningen
av statskapitalet för de trafiksvaga linjerna. Utskottet förutsätter
att riksdagen i annat sammanhang får tillfälle alt ta ställning till tidpunkten
för nedskrivningen liksom takten för densamma samt att riksdagen
även kommer att underställas närmare förslag i fråga om det i propositionen
berörda spörsmålet om SJ :s pensionsförpliktelser.
Utskottets granskning av de för den andra reformetappen föreslagna reformåtgärderna
har icke givit anledning till erinran från utskottets sida.
Utskottet förutsätter därvid alt den av departementschefen förordade delegeringen
av befogenheten att besluta i fråga om vissa i allmänna taxan ingående
rabatterade avgifter, t. cx. månadsbiljetter, är avsedd att genomföras
redan under den första reformetappen.
78 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1963
Utskottet övergår härefter till att behandla de i propositionen framlagda
reformförslagen avseende landsvägstrafiken.
I fråga om godstrafiken på landsväg föreslås att i den första reformetappen
eller sålunda fr. o. in. den 1 juli 1964 en uppmjukning av nuvarande
regleringssystem till huvudsaklig del skall ske på det sättet att trafiktillståndsgivningen
göres mindre restriktiv än vad nuvarande praxis innebär.
Därvid bör en årlig ökning med 15 procent av den samlade lastförmågan hos
fordon i beställningstrafik för godsbefordran vara normerande vid tillståndsgivningen.
Den nuvarande genomsnittliga årliga ökningen av tillståndsgivningen
kan uppskattas till ca 10 procent.
Departementschefen framhåller att procenttalet närmast bör ses såsom
en anvisning och ett uttryck för en trafikpolitisk målsättning, som går ut
på att en mindre restriktiv tillståndsgivning bör tillämpas i fortsättningen.
Varje tillståndsmyndighet bör samtidigt noggrant följa utvecklingen på
transportområdet inom respektive regioner för att motverka eventuella
störningar. Det avses skola ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda närmare
anvisningar till de tillståndsgivande myndigheterna för tillämpande av en
mindre restriktiv tillståndsgivning enligt här förordade grunder.
Vidare föreslås i propositionen, att fr. o. m. första reformetappen vissa
transporter skall helt undantas från YTF:s bestämmelser. Detta gäller en
del transporter av speciell natur, exempelvis av vissa trädgårdsprodukter
in. m. till förädlingsindustri, och vidare transporter av mera begränsad
betydelse för den allmänna transporthushållningen, såsom av snö och is i
samband med snöröjningar samt renhållningstransporter. Även vissa traktortransporter
i skogsbruket, vilka på väg inte överstiger 15 km, undantas
från bestämmelserna.
I den första reformetappen skall undantag även göras från annars föreskriven
behovsprövning i fråga om tillstånd för s. k. kooperativ körning med
små eller medelstora lastbilar. Behovsprövningen föreslås även slopad i fråga
om tillstånd att med mjölkbil befordra fyllnads- och returgods.
I ett antal motioner har förslag framförts om ytterligare lättnader i tillståndsgivningen
i samband med genomförandet av den första reformetappen.
I de likalydande motionerna 1:817 och 11:976 föreslås sålunda att
fr. o. m. den 1 juli 1964 från YTF:s tillämpning jämväl skall undantas transport
från fält till lagerhus, kvarn, torkanläggning eller liknande av fälttröskad
spannmål. I de likalydande motionerna 1: 810 och II: 979 föreslås att lastbil
som dagligen användes för linjetransport av leverantörmjölk till mejeri
må fr. o. in. den 1 juli 1964 härutöver, utan tillstånd enligt förordningen angående
yrkesmässig automobiltrafik, användas för beställningstrafik. Förslag
om att en årlig ökning med 20 procent — i stället för 15 procent som
föreslås i propositionen — av den samlade lastförmågan av fordon i beställningstrafik
för godsbefordran skall vara normerande när under en första
etapp tillstånd för sådan trafik meddelas, har framförts i de likalydande
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 79
motionerna I: 815 och II: 980, vilka även upptar förslag om avskaffande av
behovsprövningen för i skogsbruket med lastbil utförda transporter fr. o. m.
den 1 juli 1964, samt slopande av lokalområdesbestämmelserna för beställningstrafik
fr. o. m. samma dag. I motionen II: 986 föreslås att behovsprövningen
för schaktmassor avskaffas fr. o. m. den 1 juli 1964. Slutligen föreslås
i de likalydande motionerna I: 814 och II: 987 att från YTF:s tillämpning
skall undantas dels transporter till trädgårdscentral och jämförlig anläggning
av potatis, grönsaker, frukt och bär, dels transporter med traktortåg
i skogsbruket av runt, bilat, kluvet, flisat och kolat virke etc., även då
traktortåget framföres längre vägsträcka än 15 km.
Enligt utskottets uppfattning innebär det i propositionen framlagda förslaget
om reformer i en första etapp såvitt avser godstrafiken på landsväg
en lämplig avvägning mellan vad som kan vara önskvärt för att stimulera
friare konkurrensförhållanden och vad som är möjligt med hänsyn till att
såväl trafikutövare som transportkonsumenter bör få tid till anpassning
till det nya systemet. Om mera väsentliga delar av transportområdet helt
undantas från förordningens tillämpning skulle detta medföra, att lämplighetsprövningens
syfte förfelas. Vidare skulle det i praktiken bli svårt att hålla
reda på vilka transporter som faller inom YTF:s tillämpningsområde.
En viss restriktivitet i fråga om undantag av här berörd art är därför nödvändig,
vilket också framhållits i propositionen. Utskottet vill tillägga att
erfarenheterna under den första etappen bör vara vägledande i fråga om
möjligheterna att i den andra etappen gå längre i fråga om lättnader för
godstrafiken på landsväg. Den delegation som skall följa verkningarna av
reformåtgärderna får därvid förutsättas beakta bl. a. de i här angivna motioner
framförda förslagen. Utskottet anser sig av nämnda skäl icke böra tillstyrka
de i motionerna framförda förslagen om att omedelbart införa ytterligare
undantag från YTF eller från däri föreskriven behovsprövning. Enligt
utskottets mening är det ej heller lämpligt att förorda en högre procentsats
för den mindre restriktiva behovsprövningen än som upptagits i propositionen.
Utskottet vill emellertid understryka departementschefens uttalande
att tillståndsmyndigheterna skall se procenttalet som ett uttryck för
en trafikpolitisk målsättning som går ut på att en mindre restriktiv behovsprövning
skall tillämpas i fortsättningen. Hänsyn bör även tagas till lokala
förhållanden, som t. ex. inom expansiva områden kan motivera en större
årlig ökning än angivna 15 procent. En begränsning till viss längsta sträcka
på väg i fråga om transporter med traktortåg i skogsbruket är enligt utskottets
mening befogad vid nuvarande förhållanden och utskottet anser sig
därför inte böra förorda att dylika transporter skulle undantas även då traktortåget
framföres längre vägsträcka än 15 km. I sammanhanget bör beaktas
alt de vägar som användes för dylika transporter i många fal! icke torde
vara att hänföra till väg i förordningens mening. Vidkommande förslaget om
slopande av lokalområdesbestämmelserna vill utskottet framhålla att dessa
SO Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
bestämmelser synes böra behållas så länge någon form av behovsprövning
kvarstår.
I den andra reformetappen bör enligt propositionen uppmjukningen av
regleringssystemet fortsättas genom att restriktiviteten ytterligare mildras
vid tillståndsgivningen. Huruvida det normerande talet bör ökas från 15 procent
till 20 procent får bestämmas på grundval av främst den faktiska expansionstakten
m. in. inom det svenska näringslivet och landets ekonomi
över huvud taget och dessutom givetvis av erfarenheterna av den 15-procentiga
höjning som tillämpas under etapp I. Vidare föreslås att transporter
med lastbilar om högst fyra tons maximilast och med specialbilar undantages
från tillämpning av annars föreskriven behovsprövning. Med specialbilar
avses här lastbilar utrustade med fasta anordningar för speciella varuslag
såsom exempelvis betong, olja och klor. Vissa transporter av lantbruksprodukter
med traktor undantages helt från YTF:s bestämmelser. Detta gäller
här traktortransporter där transporten på väg inte överstiger 15 km.
I motionerna I: 815 och II: 980 har föreslagits att behovsprövningen vid
transportförmedling bör successivt uppmjukas i minst samma takt som den
övriga liberaliseringen och avskaffas fr. o. in. den 1 juli 1966.
Utskottet har inte funnit anledning till erinran mot de reformåtgärder i
fråga om godstrafiken på landsväg som föreslås skola ingå i den andra reformetappen.
Som framgått av vad tidigare anförts kan det emellertid sedan
erfarenheter vunnits av åtgärderna i den första etappen visa sig lämpligt att
införa vissa ytterligare lättnader fr. o. m. den 1 juli 1966.
Med anledning av det i motionerna I: 815 och II: 980 framförda förslaget
avseende transportförmedling vill utskottet framhålla att vissa lättnader enligt
propositionen avses skola genomföras utan att detta behöver föranleda
ändring av YTF samt att även i övrigt en uppmjukning på detta område kan
förutsättas ske i samband med de nu beslutade reformerna. Utskottet är inte
f. n. berett förorda slopande av behovsprövningen för transportförmedling
fr. o. m. den 1 juli 1966.
Utskottet vill erinra om att i propositionen förutsättes att lastbils- och
traktortågstrafiken skall kunna helt befrias från behovsprövning fr. o. in.
den tredje etappen.
I fråga om persontrafiken på landsväg m. m. föreslås i propositionen att
nuvarande bestämmelser om tillståndsgivning tillsvidare skall bibehållas för
buss- och drosktrafiken. Här skall dock en förenkling av det administrativa
förfarandet genomföras sedan en del ytterligare utredningar slutförts inom
departementet. I den första reformetappen föreslås dock att samåkning i
vanliga personbilar med högst fyra passagerare till och från arbetsplats,
skola och militärförläggning skall bli helt fri. Vidare framlägges förslag
vilka möjliggör samåkning även vid andra resor i områden, där de kollektiva
transportmedlen blivit otillräckliga. Handläggningen av tillståndsfrågor
skall i sådana fall ske i förenklade former. Dessutom föreslås i propositio
-
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 19(i3 81
nen att tillstånd att etablera och utöka uthyrningsrörelse med personbilar
och lättare lastbilar i fortsättningen skall lämnas utan behovsprövning. Utskottet
har inte funnit anledning till erinran mot här redovisade förslag.
I propositionen föreslås slutligen att ersättning för icke lönsam linjetrafik
på landsbygden fr. o. in. den 1 juli 1964 även skall utgå för av staten
eller statsägda bolag bedriven linjetrafik. Departementschefen erinrar om
att det sedan budgetåret 1961/62 utgår ersättning för viss linjetrafik på
landsbygden. Bestämmelser härom har utfärdats för ett år i sänder, senast
genom kungörelsen den 10 maj 1963 (nr 126) om statsbidrag till viss linjetrafik
på landsbygden. Departementschefen avser att även för nästkommande
budgetår föreslå ersättning enligt i huvudsak samma grunder som
de nuvarande. Redan nu står det klart att kretsen av ersättningsberättigade
företag bör utvidgas. Från tillämpningen av kungörelsen har nämligen undantagits
linjetrafik, som bedrives av statlig myndighet eller av företag, som
helt eller till övervägande del äges av staten. För denna trafik har hittills
förutsatts att resultatutjämning skall äga rum mellan lönsamma och icke
lönsamma linjer. Ett sådant krav är emellertid inte förenligt med de i propositionen
förordade trafikpolitiska principerna och det kan också leda
till att trafikförsörjningen i områden, som domineras av linjetrafik i statlig
regi, blir sämre än vad som med stöd av nu utgående ersättning är möjligt
att upprätthålla i områden med sådan trafik i enskild eller kommunal
regi. Den statliga linjetrafiken bör därför enligt departementschefens uppfattning
i detta hänseende likställas med övrig linjetrafik. För den av statsägda
aktiebolag bedrivna trafiken föreslås detta ske genom att dessa företag
blir berättigade till bidrag enligt kungörelsens bestämmelser. För den av
SJ och postverket bedrivna linjetrafiken bör ersättning utgå enligt i huvudsak
samma grunder som nu gäller för enskilda och kommunala företag. Ersättningen
har preliminärt beräknats till 0,5 milj. kr. per år för de statsägda
bolagen samt tillhopa 2,5 milj. kr. per år för SJ och postverket.
Utskottet tillstyrker de av departementschefen förordade grunderna för
utvidgning fr. o. in. den 1 juli 1964 av tillämpningsområdet för ersättning
till viss linjetrafik på landsbygden. Utskottet förutsätter att förslag beträffande
den närmare utformningen av ersättningssystemet för SJ :s och postverkets
del ävensom beträffande det för budgetåret 1964/65 erforderliga
anslagsbeloppet kommer att redovisas i nästa års statsverksproposition.
Utskottets granskning av det till propositionen fogade författningsförslaget
har icke givit anledning till erinran.
Under åberopande av det sålunda anförda får utskottet hemställa,
A. att riksdagen må,
I. i anledning av förevarande proposition, nr 191, samt
med avslag, såvitt nu är i fråga, å följande motioner, nämligen
-
82 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
1. I: 810 och II: 979,
2. I: 814 och II: 987,
3. I: 815 och II: 980,
4. I: 817 och II: 976, samt
5. 11:986,
till Kungl. Maj :t anmäla, att riksdagen icke funnit anledning
till erinran mot det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändring i förordningen den 25 oktober
1940 (nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik
m. in.;
II. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag,
såvitt nu är i fråga, å följande motioner, nämligen
1. I: 810 och II: 979,
2. I: 814 och II: 987,
3. I: 815 och II: 980,
4. 1:817 och 11:976, samt
5. 11:986,
godtaga de i propositionen förordade grunderna för omarbetning
i en andra reformetapp av vissa bestämmelser i
sagda förordning;
III. godtaga den i propositionen föreslagna utvidgningen
av tillämpningsområdet för ersättning till viss linjetrafik
på landsbygden;
IV. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:802 och 11:969, 1:821 och 11:985 samt
1:812 och 11:983, sistnämnda båda motioner såvitt nu är
i fråga, upphäva det av 1946 års riksdag fattade principbeslutet
om breddning till normalspår av linjerna Karlshamn—
Vislanda och Bredåkra—Växjö;
V. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:813 och 11:975, nämnda motioner såvitt nu
är i fråga, godkänna de i propositionen förordade grunderna
för ersättning till statens järnvägar för driften av icke
lönsamma järnvägslinjer, att gälla från och med budgetåret
1964/65;
B. att motionerna 1:807 och 11:984 samt 1:818 och
11:981 icke må föranleda någon riksdagens åtgärd;
C. att motionerna I: 812 och II: 983, såvitt de avser Storstockholms
närtrafikproblem, icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd;
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 83
D. att motionerna I: 819 och II: 974 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd;
E. att motionen I: 809 ej må av riksdagen bifallas;
F. att riksdagen må i anledning av motionerna I: 816 och
II: 988 i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört rörande trafiken mellan Gotland och fastlandet;
G.
att motionerna
1. I: 804 och II: 971,
2. I: 808 och II: 978,
3. I: 811 och II: 977,
4. I: 812 och II: 983,
5. I: 813 och II: 975,
6. I: 815 och II: 980, samt
7. I: 820 och II: 982
i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
H. att riksdagen må, i anledning av de av departementschefen
gjorda uttalandena rörande de allmänna riktlinjerna
för den statliga trafikpolitiken, investeringarna och reformåtgärderna
i övrigt giva till känna vad utskottet härom anfört.
Stockholm den 3 december 1963
På sammansatta stats- och tredje lagutskottets vägnar:
WALDEMAR SVENSSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson och Persson, Fritz, fru
Wallentheim, herrar Larsson, Nils Theodor, Karlsson, Göran, och Kristiansson
;
från andra kammaren: herrar Svensson i Ljungskile, Blidfors, Andreasson,
Levin, Wachtmeister1 och Grebäck.
1 Herr Waclitmeisters plats har vid behandlingen av punkterna AI—III i utskottets hemställan
intagits av herr Bengtson i Solna och i fråga om punkterna AV samt C—H av herr
Cassel.
84 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
Reservationer
a) beträffande punkt A I och II av herr Bengtson i Solna, som ansett
dels att det avsnitt av utskottets utlåtande som börjar å s. 79 med »Om
mera väsentliga» och slutar med »däri föreskriven behovsprövning» bort
ha följande lydelse:
»Dock anser utskottet i likhet med 1953 års trafikutredning och isåsom
Iramhållits i motionerna I: 815 och II: 980 så starka skäl tala för en liberalisering
av skogsbrukets transporter att undantag för behovsprövning avseende
däri sysselsatta bilar bör göras redan i första reformetappen. Utskottet
anser sig icke böra tillstyrka övriga i motioner framförda förslag om
ytterligare undantag från YTF eller däri föreskriven behovsprövning.»
dels att utskottet bort hemställa:
»A. att riksdagen må,
I. i anledning av förevarande proposition, nr 191, samt motionerna I: 815
och II: 980, nämnda motioner såvitt nu är i fråga, samt med avslag såvitt nu
är i fråga å följande motioner, nämligen
1. I: 810 och II: 979,
2. I: 814 och II: 987,
3. 1:817 och 11:976, samt
4. 11:986,
till Ivungl. Maj :t anmäla, att riksdagen icke funnit anledning till annan
erinran mot det vid propositionen fogade förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m. än att i 12 § undantag från prövning av trafikens
behövlighet jämväl bör göras, då ansökan om trafiktillstånd avser rätt att
med lastautomobil jämte släpfordon utföra transporter inom skogsbruket.»
II. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna I: 815 och II: 980,
nämnda motioner såvitt nu är i fråga, samt med avslag såvitt nu är i fråga
å följande motioner, nämligen
1. I: 810 och II: 979,
2. I: 814 och II: 987,
3. 1:817 och 11:976, samt
4. 11:986,
godtaga de i propositionen förordade grunderna för omarbetning i en andra
reformetapp av vissa bestämmelser i sagda förordning med den ändring som
föranledes av utskottets hemställan under I ovan.»
b) beträffande punkt A IV av herr Wachtmeister;
c) beträffande motiveringen till punkt A V av herrar Larsson, Nils Theodor,
och Svensson i Ljungskile, som ansett att den mening i utskottets ut
-
Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963 85
låtande som börjar på s. 71 med »Utskottet vill framhålla» bort ha följande
lydelse:
»Utskottet vill framhålla att ett beslut av statsmakterna om full ersättning
till SJ för driften av trafiksvaga bandelar självfallet inte skall medföra
eu hårdare inställning från statsmakternas sida i fråga om nedläggning av
trafiksvaga bandelar.»
d) beträffande punkt B av herrar Larsson, Nils Theodor, Wachtmeister
och Grebuck, som ansett
dels att det avsnitt av utskottets utlåtande som börjar å s. 72 med »Utskottet
kan» och slutar med »från bl. a. lokaliseringssynpunkt» bort ha följande
lydelse:
»Utskottet vill erinra om att ett överförande av en trafiksvag handel från
linjegrupp B till linjegrupp A innebär att trafiken på bandelen i fråga tills
vidare skall bibehållas och att nedläggning ej får komma i fråga förrän
i rågan om eventuell nedläggning ånyo utretts och prövats. I förevarande fall
töreligger enligt utskottets mening starka skäl för ett fortsatt upprätthållande
av järnvägstrafiken, trots att den ur företagsekonomisk synpunkt nu
medtör viss förlust. Sålunda spelar järnvägstrafiken en icke oväsentlig roll
lör näringslivets utveckling i det berörda området, varjämte i motionerna
anlörts sådana synpunkter på möjligheten att förbättra driftsresultatet som
närmare bör prövas. Enligt vad utskottet erfarit, har de industrinämnder,
som under flera år inom området arbetat på att lokalisera företag till bygden,
endast rönt begränsad framgång, där man ej kunnat erbjuda kontakt
med en funktionsduglig järnväg. Även om man torde få förutsätta, att alla
nedläggningsärenden prövas under beaktande av linjernas betydelse ur
bl. a. lokaliseringssynpunkt, är en sådan prövning ett alltför stort osäkerhetsmoment
för att medgiva någon aktiv lokaliseringspolitik. Det kan ifrågasättas,
om man tillbörligt beaktat de kommunala industrinämndernas verksamhet,
som på sina håll lyckats vända en negativ befolkningsutveckling till
en positiv.
Utskottet anser med hänvisning till det sagda motionerna i här berört
avsende väl underbyggda och vill därför tillstyrka, att ifrågavarande järnvägslinjer
överföres till grupp A.»
dels att utskottet bort hemställa,
»B. att riksdagen med bifall till motionerna
1:807 och 11:984 samt 1:818 och 11:981 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att järnvägslinjerna
Karlskrona—Torsås—Bergkvara och Torsås—Kalmar
må överföras från linjegrupp B till
linjegrupp A.»
86 Sammansatta stats- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1963
e) beträffande punkt D av herr Cassel, som ansett
dels att det avsnitt av utskottets utlåtande som börjar å s. 69 med »Utskottet
noterar» och slutar med »avgiftsbelagda trafikanläggningar» bort ha
följande lydelse:
»Utskottet noterar med tillfredsställelse att aktuellt material för ställningstagande
till frågan om en fast förbindelse till Öland kan väntas föreligga
i god tid före den revision av flerårsplanerna som skall äga rum år
1966. Planer för anläggande av bl. a. storbroar över Kalmarsund och Öresund
kan snart nog komma att aktualiseras. Därvid kan det befinnas nödvändigt
att lita till avgiftsfinansiering för att brist på väganslag ej alltför
länge skall fördröja realiserandet av viktiga projekt. Utskottet finner såsom
framhållits i motionerna 1:819 och 11:974 övervägande skäl tala för att
riksdagen nu beredes tillfälle att taga ställning till om avgiftsbeläggande av
trafikanläggning skall kunna komma i fråga efter prövning från fall till
fall. Riksdagen torde fördenskull i skrivelse till Kungl. Maj :t böra hemställa
om förslag till särskild lagstiftning i ämnet. Härvid torde 1960 års
vägsakkunnigas förslag till lag om tullvägar kunna läggas till grund.»
dels att utskottet bort hemställa:
»D. att riksdagen må med bifall till motionerna I: 819 och II: 974 i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa att förslag till lagstiftning rörande avgiftsbelagda
trafikanläggningar måtte föreläggas riksdagen.»
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 63
312161