NY 20b—205 Statsutskottets utlåtande nr 20b år 1963
1
Nr 204
Utlåtande i anledning av väckta motioner om utvidgad statlig
kreditstödsverksamhet in. m.
(1 :a avd.)
Utskottet har till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Ebbe Ohlsson (I: 4) och den andra inom andra kammaren av herrar
Nordgren och Darlin (II: 3), i vilka hemställts att riksdagen måtte besluta
att
dels med giltighet fr. o. m. den 1 juli 1963 utvidga möjligheterna för erhållande
av statlig kreditgaranti till nyetablering av mindre företag inom
alla branscher efter de riktlinjer som angives i motionerna samt att ändra
garantilånebestämmelserna i enlighet härmed,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att upp till ett maximalt belopp om 60 miljoner
kronor avgöra garantiramens storlek under budgetåret 1963/64,
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Bengtson m. fl. (I: 308) och den andra inom andra kammaren av herr
Hedlund m. fl. (II: 366), i vilka hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning av frågan att genom
bättre kreditmöjligheter befrämja den enskilda handelns utveckling och rationaliseringssträvanden,
varvid i motionerna anförda riktlinjer rörande lån
genom företagarföreningarna, statlig kreditgaranti och lån från ATP-fonderna
särskilt bör beaktas,
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Bengtson m. fl. (I: 309) och den andra inom andra kammaren av herr
Hedlund m. fl. (11:365), i vilka hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning i syfte att skapa bättre
kreditmöjligheter och kapitalförsörjning för de enskilda företagen inom
lastbiltrafikbranschen, varvid lån genom företagarföreningarna ur hantverks-
och industrilånefonden eller med statlig kreditgaranti särskilt bör
prövas i enlighet med vad i motionerna anförts,
dels ock en inom andra kammaren av herr Carlsson i Stockholm väckt
motion (II: 569), vari hemställts
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t hemställa, att den nyligen tillsatta
utredningen om företagarföreningarnas verksamhet erhåller i uppdrag att
jämväl utreda
1 Bihang till riksdagens protokoll 19611. 0 samt. Nr 204—-205
2
Statsutskottets utlåtande nr 204 år 1963
dels möjligheterna för företag inom handels-, service- och distributionsverksamhet
att likaledes erhålla långfristiga krediter genom företagarföreningarna,
dels att föreskrifterna om säkerheterna avseende lån från företagarföreningarna
omprövas för att i större utsträckning än hittills möjliggöra förtroendekrediter,
samt att riksdagen vidare måtte besluta att med giltighet från den 1 juli
1963 utvidga möjligheterna för erhållande av statlig kreditgivning till nyetablering
av mindre företag inom alla branscher.
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, hänvisas
till motionerna II: 3, II: 366, II: 365 och II: 569.
Över motionerna ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning.
yttranden avgivits av statskontoret, kommerskollegium, arbetsmarknadsstyrelsen,
riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige, Sveriges hantverks-
och industriorganisation, Företagareföreningarnas förbund, Svenska
bankföreningen och Sveriges köpmannaförbund (Bilaga A—S). Över motionerna
I: 309 och II: 365 har yttrande även avgivits av Svenska lasttrafikbilägareförbundet
(Bilaga T).
Utskottet. Samtliga motioner avse förbättrade kreditförhållanden för
mindre och medelstora företag och utvidgning av deras möjligheter till att
omfatta nya områden. Förslag till nyupptagande av kreditstödsverksamhet
framföres sålunda i motionerna 1:309 och 11:365 beträffande lastbiltrafikbranschen,
i motionerna I: 308 och II: 366 beträffande detaljhandeln,
i motionen II: 569 beträffande såväl handeln som annan distributions- och
serviceverksamhet samt i motionerna 1:4 och 11:3 beträffande nyetablering
av mindre företag inom alla branscher. Flertalet motioner syfta till
en skyndsam utredning av dessa frågor, medan övriga avse omedelbara
åtgärder för ökat stöd åt nyetableringar. Bakgrunden till motionsyrkandena
är framför allt de problem beträffande kapitalförsörjningen, som uppkomma
för enskilda företagare utan tillräckliga egna kapitalresurser och
med begränsade möjligheter att ställa bankmässiga säkerheter för erforderliga
krediter. Enligt flertalet motioner skulle dessa frågor kunna lösas
inom ramen för företagareföreningarnas kreditförmedlande verksamhet.
Utskottet vill erinra om att de mindre företagens kapitalförsörjningsproblem
ha varit föremål för särskild uppmärksamhet från statsmakternas
sida under de senaste åren. I samband därmed har påvisats hurusom dessa
mindre företag ha en betydande andel icke endast i företagsbeståndet
utan även i den totala omsättningen och antalet sysselsatta. Det torde vara
att förvänta, att dessa företagsformer fortsättningsvis komma att utgöra
en viktig del av näringslivet. Deras betydelse för produktionslivet i dess
helhet framgår även därav, att de omvittnats utgöra en betydelsefull källa
Statsutskottets utlåtande nr 204 år 1963
3
till förnyelse för den större industrien. Uppenbart är att hantverk och småindustri
äro av betydelse även för alt åstadkomma en ur allmänna och konjunkturmässiga
synpunkter önskvärd lokalisering respektive differentiering
av näringslivet inom områden, där stora företag saknas eller där företagsamheten
har en ensidig sammansättning.
Mot bakgrunden härav har det framstått som angeläget, att gynnsamma
förutsättningar skapas och vidmakthållas för denna mindre företagsamhet.
Utskottet vill erinra om att den statliga stödverksamheten för hantverk
och småindustri var av 1960 års riksdag föremål för ingående överväganden.
Därvid uppdrogos riktlinjer för verksamheten och angåvos dess syften
och omfattning. Vid riksdagsbehandlingen beaktades särskilt gränsdragningen
mellan stödberättigade näringsgrenar och andra samt underströks
att stödet i regel förutsatte, att det skulle vara påkallat ur sysselsättningsoch
lokaliseringssynpunkter. Stödverksamheten skulle utgöra ett komplement
till den verksamhet, som bedrevs av de vanliga kreditinstituten. Statligt
stöd borde alltså i princip utgå endast, då lån icke stode att erhålla
från dessa. Med hänsyn till den sålunda beträffande kreditstödet gjorda
avvägningen lämnade riksdagen utan bifall ett då motionsvis påyrkat stöd
åt detaljhandeln.
Såsom i det föregående redan framhållits syfta de föreliggande motionerna
till en utvidgning av det statliga stödet till företag, som icke eller
endast delvis omfattas av gällande regler för nämnda stöd. Utskottet har
med hänsyn till vad som inledningsvis anförts förståelse för tanken att
nya möjligheter övervägas i syfte att underlätta kapitalförsörjningen för
småföretagarna men ifrågasätter dock, om den lämpliga tidpunkten nu är
inne att ompröva gällande regler. Utskottet vill nämligen erinra om att
flera utredningar för närvarande äro sysselsatta på hithörande område.
Sålunda må framhållas följande.
Vad först beträffar frågan om kreditsäkerheten torde denna i hög grad
sammanhänga med förlagsinteckningsinstitutets nuvarande utformning.
Utskottet vill erinra om att, enligt vad utskottet inhämtat, 1959 års förlagsinteckningskommitté
kommer att framlägga förslag om utbyggnad av
förlagsinteckningsinstitutet, innebärande ökade möjligheter för näringsidkare
att genom utnyttjande av inventarier och lager såsom säkerheter anskaffa
lån hos affärsbanker m. fl. Härigenom öppnas möjligheter för i motionerna
berörda branscher att i vidgad utsträckning få sitt kreditbehov tillgodosett
hos de ordinarie kreditinstituten.
Det statliga stödet åt olika former av näringslivet förutsätter i regel, att
det är påkallat ur sysselsättnings- och lokaliseringssynpunkter. Utskottet
vill härvid erinra om alt kommittén för näringslivets lokalisering i sitt
nyligen framlagda betänkande framfört synpunkter, som äro av betydelse
icke minst för bedömningen av den krcditstödsvcrksamhet, som nu bedri
-
4
Statsutskottets utlåtande nr 20b år 1963
ves av företagareföreningarna och särskilt tar sikte på sysselsättnings- och
lokaliseringsfrågor.
Ytterligare må erinras om den förra året tillsatta utredningen angående
företagareföreningarnas organisation och verksamhet. Denna utredning kan
väntas komma att lämna material för belysning av bl. a. de rent organisatoriska
förutsättningarna för en utvidgning av de insatser, som för närvarande
göras av nämnda föreningar. Det kan, såsom riksgäldsfullmäktige
framhållit, härvid erinras om att i den mån tyngdpunkten i föreningarnas
verksamhet förskjutes från konsultationsservice i tekniska, kommersiella
och finansiella frågor till direkt kreditgivningsverksamhet aktualiseras
en rad frågor av praktisk och principiell karaktär, som nämnda utredning
har att behandla.
Det är möjligt, att småföretagens finansieringsproblem som en följd av
dessa utredningar kunna komma att lösas på andra vägar än de i motionerna
föreslagna. Utskottet finner det därför naturligt, att ett ställningstagande
till frågan om en översyn av det nuvarande statliga kreditsystemet
samt till de spörsmål, som i övrigt upptagits till behandling i motionerna,
bör anstå till dess statsmakterna kunnat överblicka de förslag, som framlagts
eller komma att framläggas av de förenämnda utredningarna.
Det må i sammanhanget erinras om att i den långivning, som har avseende
på de mindre och medelstora företagen, har staten även medverkat
genom hl. a. AB Industrikredit, som under en lång följd av år verkat för
kreditgivning på detta område. En omorganisation av detta bolag genomfördes
efter beslut av 1960 års riksdag, varigenom bolagets kreditmöjligheter
väsentligt vidgades. Vidare har i syfte att förbättra de institutionella
betingelserna för de mindre och medelstora företagens upplåning, i första
hand i vad avser långfristiga krediter, genom beslut av 1962 års riksdag
inrättats ett särskilt institut, AB Företagskredit, för sådan långivning. Det
finns enligt utskottets mening anledning inhämta erfarenhet rörande den
förbättring av de mindre företagens kreditförsörjning, som avsågs med
ifrågavarande beslut.
Med hänsyn till det anförda är utskottet icke berett att nu föreslå utredning
i enlighet med yrkandena i motionerna I: 308 och II: 366, I: 309 och
11:365 samt 11:569, sistnämnda motion i vad den avser möjligheterna för
handels-, service- och distributionsföretag att erhålla lån likartade dem,
som hantverk och småindustri för närvarande ha via företagareföreningarna.
Vad sistnämnda motion i övrigt beträffar vill utskottet framhålla, att
möjligheter till förtroendekrediter redan nu föreligga i vidaste bemärkelse,
därest förutsättningarna för erhållande av lån eljest äro uppfyllda. Motionen
i denna del avstyrkes alltså. Likaledes avstyrkas av ovan anförda
skäl samma motion samt motionerna I: 4 och II: 3 i vad de avse omedelbart
beslut att utvidga möjligheterna för erhållande av statlig kreditgivning
Statsutskottets utlåtande nr 20b år 1963
5
till nyetablering av mindre företag inom alla branscher.
Vad beträffar det i motionerna I: 4 och II: 3 gjorda yrkandet om en till
60 milj. kr. utvidgad garantiram anser utskottet i likhet med kommerskollegium,
som i sina anslagsäskanden för budgetåret 1964/65 föreslagit att
ramen höjes från 45 till 55 milj. kr., att prövningen av denna fråga bör
anstå till den sedvanliga budgetbehandlingen under våren 1964.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
a) att motionerna 1:308 och 11:366, 1:309 och 11:365
samt II: 569, sistnämnda motion i vad den avser utredning
om utökade kreditmöjligheter, icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda;
b) att motionerna 1:4 och 11:3 samt 11:569, i vad de
avse omedelbart beslut att utvidga nuvarande möjligheter
för erhållande av statlig kreditgivning, icke må av riksdagen
bifallas;
c) att motionerna I: 4 och II: 3, i vad de avse ramen för
statlig kreditgaranti, icke må av riksdagen bifallas;
d) att motionen 11:569, i vad den avser utredning rörande
förtroendekrediter, icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 3 december 1963
På statsutskottets vägnar:
ERNST V. STAXÄNG
Närvarande: se under utlåtandet nr 205; dock att herr Eliasson i Sundhorn
deltagit i stället för herr Antonsson.
Reservation
av herrar Ivar Johansson, Per Jacobsson, Widén, Per-Olof Hanson, Åkerlund,
Per Petersson, Sundin, Staxäng, fröken Elmén, herrar Eliasson i Sundborn,
Andersson i Knäred, Nelander, Källstad och Turesson, vilka ansett att
dels den del av utskottets yttrande, som på s. 3 börjar med »Såsom i» och
på s. 4 slutar med »via företagareföreningarna», bort ersättas med text av
följande lydelse:
»Såsom av flertalet remissyttranden framgår föreligger brist på riskvilligt
kapital, vilket särskilt gör sig gällande hos vissa mindre och medelstora
företag, där nyföretagsamhet ställer sig särskilt kostsam. Denna brist
accentueras av den strukturomvandling, som småföretagen, ej minst han
-
6 Statsutskottets utlåtande nr 20i år 1963
deln, för närvarande genomgår. Vidare kan det inom åtskilliga företag,
särskilt inom handeln och andra servicebetonade näringar, vara förenat
med svårigheter att erhålla långfristiga krediter, vilket torde sammanhänga
med att dessa företag ofta icke kunna erbjuda bankmässiga säkerheter.
Dessa förhållanden utgöra uppenbarligen hinder för nyetableringar
och effektivitetssträvanden inom olika branscher. Möjligt är också att
det nuvarande kreditstödet icke helt motsvarar behovet och den aktuella
utvecklingen.
Utskottet har förståelse för tanken att nya möjligheter övervägas i syfte
att underlätta kapitalförsörjningen för småföretagarna såväl vid nyetableringar
som eljest.
Utskottet vill erinra om att 1961 års riksdag förutsatte, att Kungl. Maj :t
beaktade det behov, som kunde föreligga att tid efter annan ompröva de
av 1960 års riksdag beslutade riktlinjerna för den statliga garanti- och lånegivningen
ur synpunkten att ge det samlade lånestödet en ändamålsenlig
inriktning. Den strukturomvandling, som vårt näringsliv, särskilt handeln,
genomgår kan måhända motivera, att en sådan omprövning nu bör
ske. Det kan ifrågasättas, om i dagens samhälle någon angelägenhetsgradering
av olika näringsgrenar inom småföretagsamheten kan vara påkallad
och om icke den nuvarande näringsgrensavgränsningen av företagareföreningarnas
verksamhet med hänsyn till nu utgående krediter och kreditgarantier
bör omprövas.
Av remissyttrandena framgår att oklarhet råder beträffande de förhållanden,
som ligga till grund för motionsyrkandena. Detta gäller bl. a. de
närmare förutsättningarna för ett utökat statligt stöd samt kreditsituationen
inom de i motionerna angivna branscherna. Den pågående strukturrationaliseringen
inom detaljhandeln och dennas nuvarande och väntade
återverkningar är givetvis av intresse härvidlag. Enligt utskottets mening
böra dessa liksom övriga i motionerna påtalade förhållanden, som ha betydelse
i sammanhanget, klarläggas. Utan en analys av olika samverkande
faktorer på området torde det icke vara möjligt att bedöma, huruvida och
i så fall i vilken omfattning statligt kreditstöd åt i motionerna angivna olika
slags branscher kan befinnas påkallat ur såväl samhällets som den enskildes
synpunkter ävensom lämpligaste sättet att administrera ett sådant
stöd.
Utskottet vill erinra om att 1959 års förlagsinteckningskommitté för närvarande
behandlar frågan om möjlighet för handelsföretag att belåna sitt
handelslager mot förlagsinteckning. En sådan kreditmöjlighet skulle givetvis
vara av betydelse bl. a. vid nyetablering inom detaljhandeln. Vidare
kunna de förslag som innevarande höst framlagts av kommittén för näringslivets
lokalisering bli av betydelse bl. a. vid bedömningen av den kreditstödsverksamhet,
som nu bedrives av företagareföreningarna och särskilt
tager sikte på sysselsättnings- och lokaliseringsfrågor. Det må emellertid
7
Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1963
konstateras, att de i det föregående antydda problem, som enligt utskottets
mening i första hand böra lösas, spänna över vidare områden än dem,
som innefattas av dessa båda kommittéers utredningsuppdrag.
Med hänsyn till arten och omfattningen av de frågekomplex, som den
av utskottet föreslagna utredningen komme att beröra, anser utskottet skäl
föreligga att den pågående utredningen rörande företagareföreningarnas
organisation och verksamhet genom tilläggsdirektiv ges i uppdrag att utreda
även dessa problem. Utredningens sammansättning bör till följd härav
kompletteras.
Av det anförda följer att utskottet beaktat behovet av en utredning av
de önskemål, som framförts i motionerna I: 4 och II: 3, I: 308 och II: 366
samt I: 309 och II: 365 ävensom motionen II: 569, sistnämnda motion i vad
den avser möjligheterna för distributionstöretag att erhålla lån likartade
dem, som hantverk och småindustri för närvarande ha via företagareföreningarna.
»
dels ock utskottets hemställan under a) bort ha följande lydelse:
»a) att riksdagen må, i anledning av motionerna 1:308
och II: 366, I: 309 och II: 365 samt II: 569, sistnämnda motion
i vad den avser utredning om utökade kreditmöjligheter,
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhalla att åt utredningen
angående företagareföreningarnas organisation och verksamhet
genom tilläggsdirektiv uppdrages att i enlighet med
vad utskottet anfört utreda frågan om rådande förhållanden
rörande de mindre och medelstora företagens kapitalförsörjningsproblem
m. m.;»
8
Statsutskottets utlåtande nr 20i år 1963
Bilaga A
Statskontoret
Riksdagens statsutskott
Remiss 5.6.1963 ang. motioner (I: 4 och 11: 3) om ökad statlig kreditgaranti
till nyetablering av mindre företag m. m.
1 anledning av förevarande remiss, vari motionsvägen hemställts om förbättrade
möjligheter i rubricerat avseende samt fastställande av en maximal
garantigivning om 60 miljoner kronor, får statskontoret anföra följande.
Till utgångspunkt för sin hemställan har motionärerna tagit det förslag
till utvidgning av den statliga stödverksamheten via företagareföreningarna
till att omfatta även nyetablering av turisthotell, som departementschefen
framlagt i 1963 års statsverksproposition (s. 38). Motionärerna har framhållit,
att den effekt, som förväntas av ett sådant stöd — goda sysselsättningsmöjligheter
och betydelsefulla inkomsttillskott — inte begränsat sig
enbart till turistnäringen. Med åberopande härav och vissa allmänna synpunkter
om den långsiktiga ekonomiska politiken och reglerna för krav på
kreditsäkerhet har motionärerna funnit motiverat med en utvidgning av garantigivningen
även till annan företagsamhet än som nu gäller, t. ex. på
distributionsområdet.
Vid ställningstagandet till det förslag till utvidgad garantigivning, som
motionärei na åberopat, har departementschefen varit tveksam men icke velat
motsätta sig, att garantilån i begränsad omfattning skulle kunna komma
i råga. Härvid har departementschefen särskilt understrukit sysselsättningsaspekten
(jfr SU 10 s. 16). Det väsentliga syftet med utvidgningen synes sålunda
vara att skapa ett alternativ till andra arbetsmarknadsreglerande åtgärder,
vilket undantagsvis bör stå till förfogande.
I och för sig skulle måhända berörda skäl kunna motivera särskilt stöd
aven ifråga om annan företagsverksamhet. Erinras må emellertid, att då frågan
om riktlinjerna för stödverksamheten uppdrogs vid 1960 års riksdag, i
anledning av då väckt motion (II: 233), framhölls (SU 10 s. 52) att, såvitt
gällde industriell verksamhet, en betydande handlingsfrihet lämnats låneorganen
i deras tillämpning av kreditstödet. Vad anginge jordbrukets binäringar
hade en viss flexibilitet möjliggjorts i verksamheten. Endast i ett avseende
ställde sig riksdagen helt avvisande. Oavsett angelägenheten i kreditbehoven
fann riksdagen nämligen principiella och sakliga skäl tala för den
i propositionen gjorda avgränsningen betr. kommersiell verksamhet. Med
hansyn härtill lämnades motionerna I: 298 och II: 376 om kreditstöd åt detaljhandeln
utan bifall.
Då nu av motionärerna föreslås en allmän utvidgning av det genom företagareföreningarna
lämnade kreditstödet, synes även böra beaktas de synpunkter,
som anföres av företagskreditutredningen (SOU 1961: 64) på denna
fråga. Utredningen framhöll, att förutsättningen för en mera väsentligt
utvidgad utlånings- eller garantiverksamhet bör vara, att föreningarna med
eget kapital engageras i ett visst risktagande. I överensstämmelse med vad
utredningen anfört, synes det statskontoret lämpligt, att det närmare undersökes,
vilka utvecklingsmöjligheter som här kan erbjuda sig, innan man
Statsutskottets utlåtande nr 20i år 1963 9
ytterligare utvidgar de nuvarande formerna för kreditstöd genom företagareföreningarna.
Med hänsyn till vad sålunda förekommit torde det motionsvis framförda
yrkandet icke böra föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
Vid handläggningen av detta ärende har närvarit överdirektör Tammelin,
byråchef Kull, föredragande, samt direktör Ivarsson. Stockholm den 19
september 1963.
IVAR LÖFQVIST
Börje Kull
Bilaga B
Statskontoret
Riksdagens statsutskott
Remiss 5.6.1963 ang. motioner (I: 308 och 11: 366) om främjande av den
enskilda handelns utveckling och rationaliseringssträvanden
1 anledning av förevarande remiss, vari motionsvägen anhållits om skyndsam
utredning av frågan om bättre kreditmöjligheter för rubricerade ändamål,
får statskontoret anföra följande.
Av motionerna framgår, att för långivning och garantier för affärsbankslån
på den enskilda handelns område särskilda kreditaktiebolag skapats.
Dessa institut har handelns riksbranschorganisationer som bas och huvudparten
av detaljhandelns kreditbehov tillgodoses f. n. av leverantörföretag,
främst partihandeln. Berörda förhållande har icke ansetts tilltalande
för vare sig detaljhandelns utövare eller konsumenterna. En annan nackdel
har varit brist på kapital.
För att lösa detaljhandelns kreditproblem har motionärerna ansett böra
övervägas lån genom företagareföreningarna, statlig kreditgaranti av i princip
samma konstruktion som på andra områden inom näringslivet och lån
frän ATP-fonderna. Härom borde utredning verkställas av pågående utredning
rörande företagareföreningarnas verksamhet eller av en särskild utredning.
Statskontoret vill till en början erinra, att den statliga stödverksamheten
via företagareföreningarna såväl i fråga om direktlån som kreditgarantier
enligt uttryckliga bestämmelser skall utgöra ett komplement till den
verksamhet, som bedrives av de vanliga kreditinstituten. Enligt 5 § kungörelsen
om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri (SFS
372/1960) må sådant stöd endast om synnerliga skäl föreligger beviljas,
därest sökanden kan erbjuda sådan säkerhet, att lån bör kunna utlämnas
av enskild kreditinrättning enligt vedertagna bankmässiga grunder. Då på
detaljhandelns område särskilda kreditinstitut finnes, torde principiella
förutsättningar saknas för en generell stödverksamhet via företagareföreningarna.
Del må också uppmärksammas, att 1960 års riksdag i fråga om
kommersiell verksamhet funnit principiella och sakliga skäl tala för den i
propositionen om kreditstödet gjorda avgränsningen och med hänsyn härtill
lämnat utan bifall motionsvis påyrkat stöd åt detaljhandeln.
10
Statsutskottets utlåtande nr 20i år 1963
Det må emellertid i detta sammanhang också erinras om den förbättring
av de mindre företagens kreditförsörjning som uppnåddes genom tillkomsten
av AB Företagskredit enligt riksdagens beslut 1962. Detta institut skall
tillgodose även handelns behov av långfristiga krediter och betydelsen härav
underströks av ett flertal remissinstanser. Ytterligare en åtgärd som synes
kunna bli av värde för handelns kreditförsörjning är föremål för utredning
inom 1959 års förlagsinteckningskommitté, nämligen frågan om införande
av möjlighet för handelsföretag att belåna sitt handelslager mot
förlagsinteckning. En sådan kreditmöjlighet skulle givetvis vara av stor
betydelse bl. a. vid nyetablering inom detaljhandeln.
Med hänsyn till vad sålunda anförts, synes motiven för att nu igångsätta
en utredning om kreditmöjligheterna för den enskilda handeln icke särskilt
vägande. Det bör uppmärksammas, att en statlig kreditgarantigivning självfallet
icke ökar det för upplåning i marknaden disponibla totala kapitalbeloppet.
De nackdelar, som må vara förenade med partihandelns engagemang
för kreditgivningen till detaljhandeln, torde få förutsättas kunna
tillrättaläggas utan insatser från statsmakternas sida. Den av motionärerna
nämnda möjligheten till lån ur ATP-fonderna torde kunna undersökas av
de berörda kreditinstituten själva utan utredning härom genom statsmakternas
försorg. Erinras må, att placeringen av fondernas tillgångar sker
enligt bestämda, av statsmakterna uppdragna riktlinjer. Skulle, vilket f. n.
torde vara fallet, förutsättningar för långivning till i motionerna nämnda
kreditinstitut icke föreligga, torde i första hand instituten själva böra överväga
och genomföra de ändringar, som må vara erforderliga. Då det här
närmast synes vara fråga om kortfristig upplåning, torde, vilket också motionärerna
förutsatt, strävandena böra inriktas på att skapa förutsättningar
för återlån.
Med det anförda får statskontoret uttala, att ämbetsverket icke kan biträda
motionärernas hemställan.
Vid handläggningen av detta ärende har närvarit överdirektören Tammelin,
byråchef Kull, föredragande, samt direktör Ivarsson. Stockholm den
19 september 1963.
IVAR LÖFQVIST
Börje Kull
Bilaga C
Statskontoret
Riksdagens statsutskott
Remiss 5.6. 1963 ang. motioner (I: 309 och II: 365) rörande kapitalförsörjningen
för företag inom lastbiltrafikbranschen
I anledning av förevarande remiss, vari motionsvägen anhållits om skyndsam
utredning i syfte att skapa bättre kreditmöjligheter och kapitalförsörjning
för de enskilda företagen inom lastbiltrafikbranschen, får statskontoret
anföra följande.
Statsutskottets utlåtande nr 20i år 1963
11
Av motionerna lramgår väsentligen, att lastbilföretagen — ca 13 000,
varav omkring 0 000 med endast en lastbil — i allmänhet icke är kapitalstarka.
Det sammanlagda årliga kapitalbehovet, vilket angivits utgöra ca
200 miljoner kronor, täckes vanligen genom växelkrediter med ca 10 procent
ränta. Det måste således enligt motionärerna anses vara ett allmänt
intresse, att företagen beredes bättre kapital- och kreditmöjligheter, och
från principiell utgångspunkt funnes ingen anledning göra åtskillnad på
lastbilbranschens företag och företag som nu har rätt till statligt kreditstöd
via företagareföreningarna.
Den statliga stödverksamhet för hantverk och småindustri, som motionärerna
åsyftar, var relativt nyligen föremål för ingående överväganden
(SOU 1959: 7; statsverksprop. 1960 s. 122 ff; SU 10/1960 s. 38 ff). Därvid
uppdrogs riktlinjerna för verksamheten och angavs dess syfte och omfattning.
Vid riksdagsbehandlingen beaktades särskilt gränsdragningen mellan
stödberättigade näringsgrenar och andra samt underströks, att stödverksamheten
skulle utgöra ett komplement till den verksamhet, som bedrives
av de vanliga kreditinstituten. Statligt kreditstöd borde alltså i princip
utgå endast, då lån icke stode att erhålla från dessa.
Vad i motionerna anförts ger enligt statskontorets mening icke belägg
för en utvidgning av det statliga kreditstödet via företagareföreningarna
till lastbiltrafikföretagen. Ämbetsverket kan således icke dela motionärernas
uppfattning, att det från principiell utgångspunkt icke skulle finnas
anledning göra åtskillnad mellan sagda företag och de nu stödberättigade
(jfr SU nr 10 s. 41 och 52). Av motionerna framgår icke heller, att möjligheter
till kapitalanskaffning skulle saknas eller att bristande kreditvärdighet
skulle föreligga. Enligt vad statskontoret under hand erfarit, har
också för kapitalförsörjningen inom branschen av lasttrafikbilägareförbundet
bildats ett särskilt bolag för finansieringsverksamhet. Härigenom har
räntekostnaderna kunnat något nedbringas. Emellertid anföres i motionen,
att dessa rörelser trots detta har ett sämre utgångsläge än andra i konkurrensen
på transportområdet. Därest anledningen härtill skulle vara att de
med kreditgivningen till lastbilsbranschen förenade riskerna är så stora att
kapitalkostnaderna blir orimligt höga vill statskontoret icke motsätta sig
att en utredning av dessa frågor kommer till stånd. Utredningen synes
dock i så fall böra begränsas till enbart frågan om att skapa bättre kreditmöjligheter
och kapitalförsörjning för en lastbiltrafikbransch av nuvarande
typ. Även de orsakssamband som kan ligga bakom de uppgivna höga
kapitalkostnaderna torde böra utredas, om statsmakterna skall kunna vidtaga
rationella åtgärder för att främja en lämplig utveckling på längre sikt
på transportområdet.
Vid handläggningen av detta ärende har närvarit överdirektör Tammelin,
byråchef Kull, föredragande, samt direktör Ivarsson. Stockholm den 19 september
1963.
IVAR LÖFQVIST
Börje Kull
12
Statsutskottets utlåtande nr 20A år 1963
Bilaga D
Statskontoret
Riksdagens statsutskott
Remiss 5.6.1963 ang. motion (11: 569) om förbättring av de medelstora och
mindre företagens kreditmöjligheter
I anledning av förevarande remiss, vari motionsvägen anhållits om utredning
i rubricerade hänseende, får statskontoret anföra följande.
Motionen innefattar hemställan, att riksdagen måtte dels anhålla hos
Kungl. Maj:t om uppdrag för den nyligen tillsatta utredningen om företagareföreningarnas
verksamhet att utreda möjligheterna till långfristiga krediter
genom föreningarna för företag inom handels-, service- och distributionsverksamhet
ävensom att ompröva föreskrifterna om säkerhet för lån, dels
ock besluta om kreditgivning till nyetablering av mindre företag inom alla
branscher.
Av de tre spörsmål, som berörs i motionärens hemställan, har det första
och det sista upptagits jämväl i motionerna I: 308 och II: 366 resp. I: 4 och
II: 3, över vilka motioner statskontoret på grund av remiss avgivit särskilda
utlåtanden denna dag. Betr. dessa frågor får statskontoret således hänvisa
till vad ämbetsverket anfört i sagda utlåtanden (R 65 och R 64).
Vad härefter angår ifrågasatt omprövning av föreskrifterna om säkerheterna
för lån från företagareföreningarna i syfte att i större utsträckning än
hittills möjliggöra förtroendekrediter, må erinras, att den, som erhåller kreditstöd
enligt 4 § kungörelsen om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk
och småindustri (SFS 372/1960) skall ställa den säkerhet, som med hänsyn
till hans behov av rimlig rörelsefrihet samt till omständigheterna i övrigt
kan påfordras.
Av det betänkande (SOU 1959: 7), som låg till grund för 1960 års riksdagsbeslut
i ämnet, framgår, att långivning borde kunna ske utan att alltför
stor vikt tillmättes kraven på säkerhet och möjlighet borde finnas att
helt uppge kraven. Vidare framhölls bl. a. följande (s. 85). »I de fall kreditstödet
grundas på den personliga kreditvärdigheten hos lånesökanden böra
icke endast sådana faktorer som dennes personliga skötsamhet, yrkesskicklighet
och egenskaper som företagsledare beaktas utan även andra omständigheter
sådana som hans ålder och därmed sammanhängande betingelser
för rörelsens framtida fortbestånd uppmärksammas. Några bestämda regler
böra dock icke fastställas härvidlag. Rent allmänt bör emellertid gälla, att
därest godtagbara säkerheter icke kunna ställas, sökandens personliga kvalifikationer
och förutsättningarna för rörelsens bestånd böra tillmätas större
betydelse än beskaffenheten av de säkerheter som kunna erbjudas».
Det anförda synes ge vid handen, att förutsättningar redan nu torde finnas
för s. k. förtroendekrediter i all den utsträckning, som företagareföreningarna
kan finna rimliga. Några formella hinder härför föreligger f. n.
icke och någon jämkning av bestämmelserna för att tillgodose det av motionären
angivna syftet torde icke vara påkallad. Nämnas må i detta sammanhang,
att frågan om säkerhet för lån torde komma att aktualiseras inom den
av motionären nämnda utredningen av den anledningen att utredningen har
Statsutskottets utlåtande nr 20å år 1963
13
att överväga »i vad mån det är möjligt och lämpligt att införa en ordning
innebärande att föreningarna i sin långivning står viss egen risk». Statskontoret
förutsätter, att därvid även belyses företagareföreningarnas hittillsvarande
kostnader för denna långivning utan säkerhet och förlustriskerna vid
en utvidgning därav. Måhända kunde det också vara av intresse, därest åtgärder
skulle vidtagas för att stimulera till lämnande av s. k. förtroendekrediter
i ökad omfattning, att inhämta erfarenheterna från andra håll där sådan
långivning förekommer, t. ex. från lantbruksnämndernas verksamhetsområde
och från affärs- och sparbankernas motsvarande personkreditgivning.
Med det anförda får statskontoret uttala, att ämbetsverket icke finuer motionen
böra föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
Vid handläggningen av detta ärende har närvarit överdirektör Tammelin,
byråchef Kull, föredragande, samt direktör Ivarsson. Stockholm den 19
september 1963.
IVAR LÖFQVIST
Bör je Kull
Bilaga E
Kommerskollegium
Till riksdagens statsutskott
Angående motionerna I: 4 och II: 3 om ökad statlig kreditgaranti till nyetablering
av mindre företag
Genom remiss den 5 juni 1963 har Kungl. Maj :t anbefallt kommerskollegium
att till utskottet avgiva utlåtande över likalydande motionerna 1: 4 och
II: 3 om utvidgande av möjligheterna att erhålla statlig kreditgaranti till nyetablering
av mindre företag inom alla branscher samt angående utökning
av den nuvarande garantiramen.
Med anledning härav har kollegium berett rikets handelskamrar och företagareföreningar
tillfälle att yttra sig i ärendet.
Överlämnande inkomna yttranden får kollegium för egen del anföra följande.
Till en början må framhållas att de regler, som gälla i samband med beviljande
av lånegaranti till sådana näringsgrenar, som avses i 1 § 1960 års
kungörelse om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri,
icke hindra att stöd lämnas även till nyetablering av företag inom berörda
näringsgrenar, därest förutsättningarna härför eljest äro uppfyllda. I sammanhanget
bör också nämnas att under årens lopp dylikt stöd lämnats i åtskilliga
fall. Det var sålunda icke någon principiell nyhet, när statsmakterna
ifråga om turisthotcllnäringen medgåvo att från och med den 1 juli 1963
garantigivningen skulle få utvidgas att avse nyetablering av turisthotell och
sålunda icke blott upprustning av befintliga hotell. Beslutet innebar sålun
-
14
Statsutskottets utlåtande nr 20''t år 1963
da, att denna näring i detta hänseende blev jämställd med de i 1960 års kungörelse
omnämnda näringsgrenarna.
Enligt motionärernas mening bör garantigivningen vid nyetablering utvidgas
att omfatta all företagsamhet, varvid de särskilt omnämna företagsamheten
på distributionsområdet. Kollegium kan icke dela denna uppfattning.
Enligt kollegii mening bör nämligen som en allmän riktpunkt för förhållandet
mellan näringslivet och staten gälla, att staten icke skall ingripa reglerande
eller stödjande med mindre särskilda samhälleliga skäl tala härför.
De överväganden, som föranlett staten att i olika former lämna kreditstöd
åt en del näringsgrenar, synas ligga i linje härmed. Det bör uppmärksammas
att stödet huvudsakligen är inriktat på produktionen och att det tillkommit
väsentligen för att underlätta för de mindre företagarna att anskaffa
för verksamhetens rationella bedrivande erforderligt kapital i de fall, då
möjlighet att erhålla lån från enskild kreditinrättning icke står till buds.
Vidare må betonas, att stödet vanligen förutsätter att det skall vara påkallat
från sysselsättnings- och lokaliseringssynpunkter, d. v. s. gagna också
ett allmänt intresse.
Mot bakgrunden av det anförda har kollegium i utlåtanden denna dag
över motionerna I: 308 och II: 366 samt I: 309 och II: 365 som sin mening
framhållit att för närvarande anledning saknas utvidga det nuvarande statliga
kreditstödet till att avse detalj distributionen samt laslbilstrafikbranschen.
Enligt kollegii åsikt har i förevarande motioner I: 4 och II: 3 icke förebringats
något skäl, som skulle kunna föranleda till ett annat bedömande
vare sig det gäller dessa båda eller övriga näringsgrenar, som i dag ej kunna
erhålla statligt kreditstöd. Vidare anser kollegium att frågan om ett utvidgat
kreditstöd lämpligen bör prövas i anslutning till behandlingen av det
betänkande, som framlagts av kommittén för näringslivets lokalisering. Kollegium
kan sålunda icke biträda motionärernas hemställan om en omedelbar
utvidgning av det statliga kreditstödet till att i samband med nyetablering
omfatta alla näringsgrenar.
Vad slutligen angår yrkandet om en till 60 milj. kronor utvidgad garantiram
får kollegium omtala, att kollegium i sina anslagsäskanden för budgetåret
1964/65 föreslagit Kungl. Maj:t att ramen måtte höjas från 45 till 55
milj. kronor. Enligt kollegii åsikt bör prövningen av denna fråga anstå till
den sedvanliga budgetbehandlingen under våren 1964.
I handläggningen av detta ärende ha — förutom kommerserådet Lindstedt
och byrådirektören Löfberg, föredragande — t. f. kommerserådet
Agartz och byrådirektören Waclienfeldt deltagit.
Föredraganden har närmare utvecklat sina synpunkter i bifogade promemoria1.
Stockholm den 7 oktober 1963.
ANDERS LINDSTEDT
Karl Axel Löfberg
R. Widström
Ej här medtagen
Statsutskottets utlåtande nr 20b år 1963
15
Bilaga F
Kommerskollegium
Till riksdagens statsutskott
Angående motioner 1:308 och 11: 366 om främjande av den enskilda handelns
utveckling och rationaliseringssträvanden
Genom remiss den 5 juni 1963 har Kungl. Maj:t anbefallt kommerskollegium
att till utskottet avgiva utlåtande över motionerna I: 308 och II: 366
om främjande av den enskilda handelns utveckling och rationaliseringssträvanden.
Kollegium har inhämtat yttranden i ärendet från samtliga handelskamrar
i riket. Överlämnande dessa yttranden får kollegium anföra följande.
Som en allmän riktpunkt för förhållandet mellan näringslivet och staten
bör enligt kollegii mening gälla, att näringslivet skall vara obundet och
kunna anpassa sig efter de fria krafternas spel, samt att staten icke skall
ingripa reglerande eller stödjande med mindre särskilda samhälleliga skäl
tala härför.
De överväganden som föranlett staten att i olika former lämna kreditstöd
åt en del näringsgrenar synas ligga i linje med vad nyss anförts. Till
eu början bör uppmärksammas att stödet huvudsakligen är inriktat på produktionen
och att det tillkommit väsentligen för att underlätta för de
mindre företagarna att anskaffa för verksamhetens rationella bedrivande
erforderligt kapital i de fall då möjlighet att erhålla lån från enskild kreditinrättning
icke står till buds. Vidare må betonas att stödet vanligen förutsätter
att det skall vara påkallat från sysselsättnings- och lokaliseringssynpunkter,
dvs. gagna också ett allmänt intresse.
När det gäller den av motionärerna avsedda näringsgrenen — detalj distributionen
— äro förhållandena enligt kollegii åsikt annorlunda. Sålunda ligger
det i sakens natur att sysselsättnings- eller lokaliseringssynpunkter ej
kunna anföras som skäl för ett statligt kreditstöd åt denna näringsgren.
Kollegium kan ej heller finna, att det av annan grund i dag skulle vara ett
allmänt intresse att öppna möjligheter för ett sådant stöd. Inom detaljhandeln
pågår för närvarande en utveckling, som karaktäriseras av nya företagsformer,
koncentration av butiksbeståndet och över huvud en betydande
strukturrationalisering. Utvecklingen styres av en hård konkurrens mellan
skilda slag av företag^och distributionsformer, något som otvivelaktigt gynnat
konsumenterna framförallt genom att priserna pressats och ett modernare
butiksbestånd framtvingats. Det bör då betonas att de betydande investeringar,
som under senare år gjorts inom detaljhandeln, kunnat ske
oaktat möjlighet till statligt kreditstöd i stort sett saknats. Utvecklingen
ger ej vid handen, att den rådande situationen ifråga om finansieringen av
detaljhandeln skulle vara från allmän synpunkt otillfredsställande. Kollegium
kan ej finna belägg för att en önskvärd effektivitetsökning inom detaljhandeln
skulle förhindrats eller försenats av dylik anledning. Väl kan
det vara riktigt att mindre detaljister ha svårt att hävda sig gentemot de
stora mångfilialföretagen, men konkurrensen mellan dessa är uppenbarli
-
16
Statsutskottets utlåtande nr 204 år 1963
gen tillräckligt hård för att en ur samhällets synvinkel ändamålsenlig utveckling
ändock befrämjas. Enligt kollegii mening kan tvärtom befaras att
en statlig stödverksamhet i nuvarande läge skulle vara ägnad att bevara
ineffektiva företagstyper och sålunda att påverka eller fördröja en naturlig
utveckling på detta område.
En annan sak är emellertid att det självfallet kan vara ett påtagligt allmänt
intresse att, om kreditförhållandena inom en bransch äro otillfredsställande,
statsmakterna böra underlätta möjligheterna till en sanering.
Motionärerna ha omtalat, att huvudparten av detaljhandelns kreditbehov
för närvarande tillgodoses av partihandelsföretagen, varvid de förklarat att
en sådan kreditgivning medförde risker för att detaljhandeln komme i ett
beroendeförhållande till partihandeln som ej vore önskvärt. Utan att närmare
ingå på denna svårbedömda fråga vill kollegium understryka motionärernas
påpekande om att partihandelns låneverksamhet torde ha sin
huvudsakliga grund i det förhållandet att detaljhandeln har svårt att erbjuda
banker och andra enskilda kreditinstitut säkerheter som kunna godtagas
av dem. Detta sammanhänger främst med förlagsinteckningsinstitutets
nuvarande utformning. Såsom motionärerna framhållit är detta institut
föremål för närmare utredning av förlagsinteckningskommittén och det
finns all anledning förutsätta, att kommittén kommer att framlägga ett
förslag som innebär ökade möjligheter för detaljhandeln att genom utnyttjande
av inventarier och lager såsom säkerheter anskaffa lån hos affärsbanker
m. fl. Enligt kollegii mening bör i vart fall kommitténs förslag avvaktas,
innan särskilda åtgärder vidtagas från statens sida i syfte att förbättra
detaljhandelns kreditmöjligheter.
Sammanfattningsvis får kollegium som sin mening framhålla, att det
enligt kollegii åsikt för närvarande ej föreligga tillräckligt starka skäl att
föranstalta om den av motionärerna begärda utredningen. Stockholm den
7 oktober 1963.
ANDERS LINDSTEDT
G. von Wachenfeldt
Laila Larson
Bilaga G
Kommerskollegium
Stockholm den 7 oktober 1963.
Till riksdagens statsutskott
Angående motioner 1:309 och 11:365 angående kapitalförsörjningen inom
lastbiltrafikbranschen
Genom remiss den 5 juni 1963 har Ivungl. Maj:t anbefallt kommerskollegium
att till Eder avgiva utlåtande över motionerna I: 309 och II: 365 angående
kapitalförsörjningen inom lastbiltrafikbranschen.
Kollegium har inhämtat yttranden i ärendet från samtliga handelskam -
Statsutskottets utlåtande nr 20''i är 1963
17
rar i riket, från Motorbranschens riksförbund ävensom från företagareföreningarna.
Överlämnande dessa yttranden får kollegium anföra följande.
Kollegium har i särskild skrivelse denna dag utlåtit sig beträffande motionerna
I: 308 och IT: 366 om främjande av den enskilda handelns utveckling
och rationaliseringssträvanden. Kollegium har därvid framhållit nedan
angivna principiella synpunkter beträffande det statliga kreditstödet, vilka
äga giltighet även i detta ärende.
" Som eii allmän riktpunkt för förhållandet mellan staten och näringslivet
bör, framhålles i nämnda utlåtande, gälla att näringslivet skall vara obundet
och kunna anpassas efter de fria krafternas spel samt att staten icke
skall ingripa reglerande eller stödjande med mindre särskilda samhälleliga
skäl tala härför. De överväganden som föranlett staten att i olika former
lämna kreditstöd åt en del näringsgrenar synes ligga i linje med vad nyss
anförts. Till eu början bör uppmärksammas att stöd huvudsakligen är inriktat
på produktionen och att det tillkommit väsentligen för att underlätta
för de mindre företagarna att anskaffa för verksamhetens rationella
bedrivande erforderligt kapital i de fall då möjlighet att erhålla lån från
enskild kreditinrättning icke står till buds. Vidare må betonas att stödet
vanligen förutsätter att det skall vara påkallat från sysselsättnings- och lokaliseringssynpunkter,
dvs. också gagna ett allmänt intresse.
Enligt kollegii mening bör även i fortsättningen riktlinjen vara att ett
statligt kreditstöd skall lämnas endast under förutsättning att det finnes
vara ett påtagligt samhälleligt intresse att stödja en viss näringsgren. Kollegium
kan icke dela den uppfattning, som framföres i vissa av yttrandena,
nämligen att en utvidgning av det statliga kreditstödet bör ske ur rättvisesynpunkt
i syfte att göra olika näringsgrenar i lika mån delaktiga av det
statliga kredilstödet.
Transportväsendet utgör ett led i produktionsapparaten och i den mån
det av lokaliseringspolitiska skäl är önskvärt att få industri förlagd till viss
plats kan det också vara ett allmänt intresse att tillse att tillfredsställande
transportmöjligheter stå till buds. Ur denna synpunkt kan det alltså te sig
godtagbart att även lastbiltrafikbranschen kommer i åtnjutande av det statliga
kreditstöd som står industrien till buds.
Även om sålunda en dylik utvidgning av det statliga kreditstödet kan
godtagas ur principiella synpunkter, måste dock det avgörande härvidlag
vara huruvida ett statligt stöd på detta område är erforderligt för att transportförsörjningen
skall kunna lösas på ett tillfredsställande sätt. Motionärerna
ha icke gjort gällande att transportförsörjningen skulle vara bristfällig
och icke heller i de inkomna yttrandena framkommer något som tyder
på att förhållandena inom detta område skulle vara otillfredsställande.
Kollegium har ej den uppfattningen att det i dag skulle erfordras ett
statligt stöd för att främja eu bättre transportförsörjning på biltrafikområdet.
Ått förhållandena på detta område för närvarande te sig tillfredsställande
kan emellertid i viss mån sammanhänga med den statliga regleringen
på biltrafikområdet. Om denna bortfaller, kan det måhända bli svårare att
tillgodose transportbehoven inom vissa områden och det är möjligt att
frågan om ett statligt stöd då kommer i ett annat läge. För närvarande saknar
emellertid staten enligt kollegii mening anledning att stödja denna näringsgren.
På grund av det anförda anser kollegium att tillräckliga skäl ej föreligga
atl nu utreda frågan om eu utvidgning av det statliga kreditstödet att omfatta
även lastbiltrafikbranschen.
2 Ilihang till riksdagens protokoll 1963. 6 samt. Nr 204- -205
18
Statsutskottets utlåtande nr 20å år 1963
Vid handläggningen av detta ärende har — förutom kommerserådet Lindstedt
och byrådirektören von Wachenfeldt, föredragande — kommerserådet
Agartz deltagit. Stockholm den 7 oktober 1963.
ANDERS LINDSTEDT
G. v. Wachenfeldt Laiia Larson
Bilaga H
Kommerskollegium
Till riksdagens statsutskott
Angående motionen 11: 569 om förbättring av de medelstora och mindre företagens
kreditmöjligheter
Genom remiss den 5 juni 1963 har Kungl. Maj :t anbefallt kommerskollegium
att till utskottet avgiva utlåtande över motionen II: 569 om förbättring
av de medelstora och mindre företagens kreditmöjligheter.
Med anledning härav har kollegium berett rikets handelskammare och företagareföreningar
tillfälle inkomma med yttranden i ärendet.
Överlämnande inkomna yttranden1 får kollegium för egen del anföra följande.
I utlåtande denna dag över likalydande motionerna I: 4 och II: 3, I: 308
och II: 366 samt I: 309 och II: 365 har kollegium som sin mening framhållit
att, för närvarande, anledning saknas att utvidga det statliga kreditstödet
till att avse detaljdistributionen samt lastbilstrafikbranschen ävensom nyetablering
av mindre företag över huvud taget.
Vad angår den i motionen upptagna frågan om ändrade föreskrifter rörande
säkerheter för lån från företagareföreningarna i syfte att i större utsträckning
än hittills möjliggöra förtroendekrediter, får kollegium framhålla
att nuvarande bestämmelser, därest förutsättningarna för erhållande avlån
i övrigt äro uppfyllda, möjliggöra förtroendekrediter i vidaste bemärkelse.
Frågan om en förbättring av de medelstora och mindre företagens kreditmöjligheter
anser kollegium lämpligen böra prövas i anslutningen till behandlingen
av det betänkande, som framlagts av kommittén för näringslivets
lokalisering.
Kollegium kan sålunda icke biträda motionärens hemställan om omedelbart
beslut, att åt utredningen om företagareföreningarnas verksamhet överlämna
uppdraget att jämväl utreda i motionen behandlade spörsmål.
^ I handläggningen av detta ärende har — förutom kommerserådet Lindstedt
och byrådirektör Löfberg, föredragande — deltagit t. f. kommerserådet
Agartz.
Föredraganden har närmare utvecklat sina synpunkter i bifogade promemoria2.
Stockholm den 7 oktober 1963.
ANDERS LINDSTEDT
Karl Axel Löfberg Johan Åström
1 Ej här medtagna.
1 Ej här medtagen.
Statsutskottets utlåtande nr 20b år 1963
19
Bilaga I
Arbetsmarknadsstyrelsen
Till riksdagens statsutskott
Utlåtande över motionerna 1: 4 och II: 3, I: 308 och II: 366, I: 309 och II:
365 samt II: 569
Genom remisser den 5 juni 1963 har arbetsmarknadsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande över motionerna I: 4 och II: 3 om statlig kreditgaranti till
nyetablering av mindre företag, I: 308 och II: 366 om främjande av den enskilda
handelns utveckling och rationaliseringssträvanden, I: 309 och II: 365
angående kapitalförsörjningen för företag inom lastbiltrafikbranschen samt
II: 569 om förbättring av de medelstora och mindre företagens kreditmöjligheter.
I anledning därav får styrelsen anföra följande.
I motionerna hemställes om utvidgade möjligheter för erhållande av statlig
kreditgaranti och lån genom företagareföreningarna eller utredningar
därom. Utvidgningen avser att statligt kreditstöd skall kunna utgå bl. a. till
handeln och lastbiltrafikbranschen.
Det är i huvudsak två skäl som utgör motiver för det statliga kreditstödet
till hantverk, industri- och turistnäringen. Det ena är att allmänt stödja dessa
näringar och det andra att tillgodose lokaliserings- och sysselsättningspolitiska
intressen. Någon klar skiljelinje mellan de båda skälen föreligger
dock inte. Det förstnämnda synes i lika hög grad gälla för småföretagen
inom t. ex. handel och distribution som småföretagen inom industrin. Det
lokaliserings- och sysselsättningspolitiska skälet kan däremot knappast åberopas
i samma grad i fråga om sekundärnäringarna som ifråga om de primära
näringarna. Lokaliseringen och utbyggnaden av t. ex. handeln är nämligen
främst betingad av utvecklingen inom de primära näringarna. Från
lokaliseringspolitisk synpunkt är det dock av betydelse att de sekundära näringarna
utvecklas i förhållande till det befolkningsunderlag som de primära
näringarna ger upphov till.
Som framhålles i motion I: 308 och II: 366 är ett av hindren, när det gäller
t. ex. detaljhandels kreditförsörjning, svårigheterna att erbjuda fullgoda
bankmässiga säkerheter. En bättre lösning i detta avseende kan måhända
komma fram genom utredningar av 1959 års förlagsinteckningskommitté,
som nu arbetar med spörsmålet om inventarieinteckning, förlagsinteckning
etc. Styrelsen vill i detta sammanhang understryka betydelsen av att vid
kreditprövningen särskild hänsyn tages till företagarnas duglighet och omdöme
samt till den verksamhet som skall bedrivas.
De i motionerna berörda problemen torde också komma att beröras av
den nyligen tillsatta utredningen med uppgift att granska företagareföreningarnas
organisation med särskilt beaktande av föreningarnas arbetsuppgifter
när det gäller utlåningsverksamhet. I fråga om den lokaliserings- och
sysselsättningspolitiska aspekten på frågan torde denna komma all aktualiseras
i samband med behandlingen av kommitténs för näringslivets lokalisering
i höst utkommande betänkande.
Styrelsen har inte ansett sig kunna taga ställning till huruvida särskilda
20
Statsutskottets utlåtande nr 204 år 1963
åtgärder erfordras för att underlätta kreditförsörjningen för i motionerna
berörda branscher. Hithörande spörsmål synes väsentligen få bedömas från
andra synpunkter än dem styrelsen har att företräda. Styrelsen får därför
här endast allmänt framhålla betydelsen av en väl fungerande kreditmarknad
jämväl från arbetsmarknads- och lokaliseringssynpunkter.
I den slutliga handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad
Olsson, generaldirektör och chef, ledamöterna Adamsson, Jönsson, Gunnar
Larsson, Almquist och Karlson samt ersättarna Olofgörs och Nilsson. Därjämte
har närvarit överingenjören Lidgren, byråcheferna Skogh, Rooth,
Neymark, Wennerberg, Erici samt byrådirektören Myhrman. Ärendet har
föredragits av byrådirektören Buregren. Stockholm den 20 september 1963.
Arbetsmarknadsstyrelsen
BERTIL OLSSON
Torsten Buregren
Bilaga J
Fullmäktige i riksbanken
Till riksdagens statsutskott
I skrivelser den 28 maj 1963 har statsutskottet anhållit, att fullmäktige i
riksbanken ville till utskottet inkomma med yttrande över sju inom riksdagen
väckta motioner, nämligen
I: 4 och II: 3, likalydande, om ökad statlig kreditgaranti till nyetablering
av mindre företag,
I: 308 och II: 366, likalydande, om befrämjande av den enskilda handelns
utveckling och rationaliseringssträvanden,
1: 309 och 11:365, likalydande, angående kapitalförsörjningen för företag
inom lastbiltrafikbranschen, samt
II: 569 om förbättring av de medelstora och mindre företagens kreditmöjligheter.
Med anledning härav vill fullmäktige, som funnit det lämpligt att i ett
sammanhang yttra sig över nyssnämnda sju motioner, anföra följande.
Samtliga motioner avser kreditförsörjningen till den mindre näringsverksamheten.
De frågor, som berörs gäller dels svårigheter för företag utanför
området hantverk och småindustri, dels de allmänna problemen om de
mindre företagens försörjning med riskvilligt respektive långfristigt kapital.
Fullmäktige vill inledningsvis peka på de möjligheter, som står till buds
för de medelstora och mindre företagens finansiering. De institut, som kan
ge lån till sådana företag omfattar, om man bortser från för jordbruket avsedda
kreditinstitutioner, främst affärsbanker, sparbanker, AB Industrikredit
och AB Företagskredit, företagarföreningar samt vissa detaljhandelns
lånebeviljande och garantigivande finansieringsinstitut. Bankerna och de
båda kreditaktiebolagen är oförhindrade att bevilja lån till varje område a\
Statsutskottets utlåtande nr 20b år 1063
21
näringslivet. Det kan observeras, att i banklagen återfinnes bestämmelser,
som bryter de allmänna principerna för bankernas utlåning i avsikt att göra
det möjligt att bevilja småföretagare dels lån utan säkerhet dels på längre
tid bundna låri. Det statliga kreditstöd som bedrives genom eller i samarbete
med företagarföreningarna är begränsat till hantverk och småindustri.
Fullmäktige anser det angeläget att kreditgivande institutioner icke onödigtvis
begränsas i sin handlingsfrihet av regler rörande ändamål och karaktären
av låntagarnas verksamhet. Från denna allmänna utgångspunkt
har fullmäktige icke något att erinra mot att näringsgrensavgränsningen
för företagarföreningarnas verksamhet prövas. En sådan prövning bör kunna
ske inom den nu arbetande utredningen angående dessa föreningars organisation
och verksamhet.
Det torde vara ofrånkomligt, att en lånesökande företagare bör kunna
uppvisa en egen kapitalinsats, som utgör en rimlig andel av rörelsens totala
kapitalbehov. I vissa fall kan det dock vara försvarligt att bevilja kredit för
genomförandet av ett lovande projekt, trots att lånesökanden endast kan bidraga
med en obetydlig kapitalinsats. Det statliga kreditstödet via företagarföreningarna
har bl. a. som syfte att möjliggöra insatser av sistnämnda slag,
men det är uppenbart att kreditstödet icke kan bli någon allmän lösning på
frågan om de mindre företagens försörjning med företagarkapital.
Allmän enighet torde däremot råda om att söka eliminera eller minska de
institutionella hindren för det långfristiga kapitalets kanalisering till den
mindre näringsverksamheten. Företag, som är för små för att själva emittera
långfristiga lån på obligationsmarknaden, bör således ha möjlighet att
via mellanhänder utnyttja marknadens resurser. Här kan pekas på de ovannämnda
kreditaktiebolagen, AB Industrikredit och AB Företagskredit, som
befinner sig i snabb utveckling. Företagarföreningarna kan i viss utsträckning
komplettera dessa genom att bidraga till att tillgodose de minsta företagens
långfristiga kapitalbehov. Allmänna pensionsfondens bidrag kan, i
enlighet med vad som ovan sagts, ges genom utlåning, direkt eller genom
köp av obligationer, till kreditaktiebolagen.
Det finns skäl att varna mot alltför höga förväntningar beträffande möjligheterna
att tillföra mindre företag riskvilligt, formellt långfristigt lånekapital.
Det bör emellertid hållas i minnet, att det föreligger en betydelsefull
skillnad mellan formellt långfristiga lån å ena sidan och reellt långfristig
kreditgivning å den andra. En ej obetydlig del av affärsbankernas, sparbankernas
samt jordbrukskassornas formellt kortfristiga utlåning är sålunda
reellt medel- och långfristig. Det ligger enligt fullmäktiges mening i sakens
natur att en bunden långfristig kredit på förtroendebasis, d. v. s. utan
tillräckliga formella säkerheter, i allmänhet ej kan beviljas. Kreditinstitutens
sätt att lösa detta problem har därför blivit att periodiskt ompröva sitt
engagemang, och kredittagaren torde, förutsatt att resulatet av hans rörelse
är tillfredsställande, kunna räkna med att krediten förlängs. Vid kreditprövningen
torde kreditinstituten överhuvudtaget taga hänsyn till företagarens
personliga kvalifikationer och ej endast till de formella säkerheter, som kan
erbjudas.
Beträffande de i motionerna framförda yrkandena har fullmäktige sålunda
icke något att erinra mot alt det prövas, huruvida den gällande näringsgrensavgränsningen
av företagarföreningarnas verksamhet bör modifieras.
Några bärande skäl alt införa principiellt nya former för utlåning från allmänna
pensionsfonden föreligger däremot icke enligt fullmäktiges mening.
Fondens bidrag till de mindre företagens finansiering synes bäst ske genom
22
Statsutskottets utlåtande nr 204 år 1963
en fortsatt utveckling av de för dessa företag avsedda kreditaktiebolagens
verksamhet över ett så vitt område av näringslivet som möjligt. Stockholm
den 3 oktober 1963.
Å Fullmäktiges vägnar:
PER EDVIN SKÖLD
Karin Winberg
Utdrag av protokoll
hos fullmäktige i riksbanken
den 3 oktober 1963.
Närvarande: Ordföranden herr Sköld
vice » » Persson
» Kollberg
» Ahlkvist
» Torsten Bengtson
» Sundén
» Vilhelmsson
§ 2.
Genom skrivelser den 28 maj 1963 hade statsutskottet anhållit att fullmäktige
ville till utskottet inkomma med yttrande över sju inom riksdagen
väckta motioner, nämligen
I. 4 och II: 3, likalydande, om ökad statlig kreditgaranti till nyetablering
av mindre företag,
I: 308 och II: 366, likalydande, om befrämjande av den enskilda handelns
utveckling och rationaliseringssträvanden,
I: 309 och II: 365, likalydande, angående kapitalförsörjningen för företag
inom lastbiltrafikbranschen samt
II: 569 om förbättring av de medelstora och mindre företagens kreditmöjligheter.
Före dagens sammanträde hade fullmäktiges ledamöter erhållit del av motionerna
jämte ett av direktionen tillstyrkt förslag till yttrande i ärendet.
Efter diskussion beslöto fullmäktige avgiva yttrande i överensstämmelse
med det utsända förslaget.
Yttrandets lydelse framgår av registraturet.
Herr Kollberg, som reserverade sig mot fullmäktiges uttalande, att några
bärande skäl att införa principiellt nya former för utlåning från allmänna
pensionsfonden icke skulle föreligga, ansåg att även nya former för utlåningen
från allmänna pensionsfonden borde utredas.
Ur protokollet:
Karin Winberg
Statsutskottets utlåtande nr 204 år 1963
23
Bilaga K
Fullmäktige i riksgäldskontoret
Till riksdagens statsutskott
Ang. motioner om ökad statlig kreditgaranti till nyetablering av mindre
företag, in. m.
1 fyra särskilda skrivelser den 28 sistlidna maj har statsutskottet hemställt
om riksgäldsfullmäktiges yttrande över ett antal i riksdagen väckta
motioner angående dels ökad statlig kreditgaranti till nyetablering av mindre
företag, dels kapitalförsörjningen för företag inom lastbilstrafikbranschen,
dels befrämjande av den enskilda handelns utveckling och rationaliseringssträvanden,
dels ock förbättring av de medelstora och mindre företagens
kreditmöjligheter.
Med anledning härav får fullmäktige i ärendet anföra följande.
Gemensamt för samtliga motioner är en önskan om förbättrade kreditmöjligheter
för s. k. småföretagare — inom hantverk, handel och industri
m. fl. näringsgrenar. Bakgrunden till motionsyrkandena, vilka i huvudsak
syftar till en skyndsam utredning av hithörande spörsmål men delvis också
avser omedelbara åtgärder för ökat statligt stöd åt nyetableringar, är synbarligen
de problem "i fråga om kapitalförsörjningen, som ofta måste uppstå
för enskilda företagare utan tillräckliga egna kapitalresurser och med
begränsade möjligheter att ställa bankmässiga säkerheter för de erforderliga
krediterna. Flertalet motioner synes åsyfta en lösning av dessa problem
inom ramen för företagareföreningarnas kreditförmedlande verksamhet,
medan motioner som avser främjande av den enskilda handelns utveckling
har en vidare syftning.
För egen del vill fullmäktige gärna vitsorda betydelsen av de problem
som berörs i motionerna. Fullmäktige finner det också förståeligt, om man
under intryck av olika svårigheter vill söka nya vägar lör att underlätta
kapitalförsörjningen för ifrågavarande kategorier av företagare, såväl vid
nyetableringar som eljest. Å andra sidan är det uppenbart, att sådana krav
som avser en mer allmän utvidgning av det statliga kreditstödet på förevarande
område kan föranleda invändningar av olika slag. Bl. a. bör man
i detta sammanhang icke bortse från att den pågående strukturrationaliseringen
inom näringslivet nödvändigt måste för den enskilde medföra
risker för störningar av skilda slag utan att detta i och lör sig behöver
påkalla något samhällsingripande. Det kan sålunda enligt fullmäktiges mening
i regel icke vara motiverat att lämna stöd åt en verksamhet, som på
kortare eller längre sikt bedöms oförenlig med en ekonomisk utveckling,
som i stort måste accepteras. Fullmäktige anser heller icke att man i första
hand bör lita till en utbyggnad av det statliga stödsystemet på förevarande
område, vilket vore att ge åtgärderna en för snäv inriktning. Om man i stället
söker lösningar av hithörande problemkomplex efter mer differentierade
linjer, kommer bl. a. gällande normer för affärsbankernas och andra kreditinstituts
utlåningsverksamhet i blickpunkten; även spörsmål av exempelvis
lokaliserings- och sysselsättningspolitisk karaktär berörs nära av de
i motionerna aktualiserade frågorna.
Med det anförda har fullmäktige velat antyda, alt hithörande kapitalför -
24 Statsutskottets utlåtande nr 20b år 1963
sörjningsproblem enligt fullmäktiges uppfattning har en betydande räckvidd
och rymmer mänga aspekter, som kan vara värda en närmare analys.
Huruvida tidpunkten nu är inne för en genomgripande utredning av dessa
frågor, ev. från nya utgångspunkter, finner fullmäktige dock tveksamt,
b ullmaktige vill härvid erinra om de förslag, som helt nyligen framförts av
lokaliseringsutredningen och som har en nära anknytning till de i motionerna
berörda spörsmålen, samt om det hela kreditmarknaden berörande
utredningsarbete som f. n. bedrives av den s. k. kreditinstitutsulredningen.
Vad beträttar den i motionerna åberopade nyligen tillsatta utredningen
rörande företagareföreningarnas verksamhet, synes denna enligt sina
direktiv knappast ha att uppta de spörsmål av delvis ganska vittsyftande
natur, som berörs i motionerna. Utredningen kan däremot väntas komma
att lamna material för belysning av bl. a. de rent organisatoriska förutsättningarna
för en utvidgning av de insatser, som för närvarande göres av
namnda föreningar. Det kan härvid erinras om att i den mån tyngdpunkten
i föreningarnas verksamhet förskjutes från konsultationsservice i tekniska
kommersiella och finansiella frågor till direkt kreditgivningsverksamhet
aktualiseras en rad frågor av praktisk och principiell karaktär, som nämnda
utredning har att behandla. Det synes fullmäktige lämpligt, att resultatet
av bl. a. denna utrednings arbete avvaktas, innan ställning tages till de i
motionerna upptagna spörsmålen.
b ullmäktige anser sålunda, att de i ämnet väckta motionerna icke bör
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Protokollsutdrag i ärendet bifogas. Stockholm den 3 oktober 1963.
På fullmäktiges vägnar:
GÖSTA RENLUND
Torsten Bjerlöw
Utdrag av protokoll
vid fullmäktiges i riksgäldskontoret sammankomst
den 3 oktober 1963.
„ Närvarande. Ordföranden herr Renlund, herrar Svensson, Andersson,
bredriksson, Birke och Eliasson samt riksgäldsdirektören och dennes ersättare.
§ 6.
Företogs till behandling vid sammankomsten den 13 juni 1963 under § 6
i protokollet bordlagda remisser från riksdagens statsutskott angående ett
antal i riksdagen väckta motioner om dels ökad statlig kreditgaranti till
nyetablering av mindre företag, dels kapitalförsörjningen för företag inom
lastbilstrafikbranschen, dels befrämjande av den enskilda handelns utveckling
och rationaliseringssträvanden, dels ock förbättring av de medelstora
och mindre företagens kreditmöjligheter.
Efter överläggning beslöt fullmäktige i ärendet avgiva nu justerat Yttrande
enligt registraturet. " J
Mot beslutet reserverade sig herrar Svensson och Eliasson, vilka ansett
Statsutskottets utlåtande nr 20b år 1963 25
att fullmäktige bort förorda en omedelbar utredning av de i motionerna
berörda spörsmålen.
Denna paragraf förklarades omedelbart justerad.
Enligt protokollet:
Arne Andrén
Bilaga L
Sveriges hantverks- och industriorganisation
Till riksdagens statsutskott
Genom remisser den 28 maj 1963 har Sveriges hantverks- och industriorganisation
beretts tillfälle avge yttrande över följande i riksdagen väckta
motioner:
1: 4 och II: 3, likalydande, om ökad statlig kreditgaranti till nyetablering
av mindre företag,
11:569 om förbättring av de medelstora och mindre företagens kreditmöjligheter,
1:308 och 11:366, likalydande, om främjande av den enskilda handelns
utveckling och rationaliseringssträvanden,
1:309 och 11:365, likalydande, angående kapitalförsörjningen för företag
inom lastbiltrafikbranschen samt
1: 313 och 11:362, likalydande, om underlättande av mindre och medelstora
företags avsättning på den internationella marknaden.
De fyra första av ovan angivna motioner syftar till en utvidgning av statliga
kreditåtgärder. 1 motion 1:4 (11:3) förordas en utvidgning av möjligheterna
för erhållande av statlig kreditgaranti för nyetablering av mindre
företag inom alla branscher, ändrade garantilånebestämmelser och vidgad
garantiram under budgetåret 1963/64. I motion II: 569 hemställes, att
utredningen om företagareföreningarnas verksamhet skall omfatta möjligheterna
till långfristiga krediter även till företag inom handels-, serviceoch
distributionsverksamhet, att föreskrifterna om säkerhet avseende lån
från företagareföreningarna omprövas för att i större utsträckning möjliggöra
förtroendekrediter samt att möjligheterna vidgas för erhållande av
statlig kredit till nyetablering av mindre företag inom alla branscher. I
motion 1:308 (11:366) anhålles om skyndsam utredning om bättre kreditmöjligheter
för utveckling och rationalisering inom enskild handel, varvid
alternativa möjligheter till lån genom företagareföreningarna, genom
statliga kreditgarantier samt lån från ATP-fonderna särskilt bör beaktas,
i motion 1:309 (11:365) hemställes om skyndsam utredning betr. bättre
kreditmöjligheter m. m. för företag inom lastbiltrafikbranschen, varvid
län genom företagareföreningarna eller med statlig kreditgaranti särskilt
bör prövas.
Vad beträffar den första av dessa motioner vill vi understryka vad där
framhålls om ökande svårigheter att mobilisera riskvilligt kapital i nyfö
-
26
Statsutskottets utlåtande nr 204 år 1963
retagande. Inom många branscher måsle numera nystartade företag redan
frän starten ha jämfört med tidigare större ekonomiska och tekniska resurser
etc., beroende på kapitalkrävande teknisk utrustning samt behov
av relativt sett större rörelsekapital än tidigare. En primär fråga i detta
sammanhang är ökade möjligheter till självfinansiering. Detta i sin tur
sammanhänger med utformningen av gällande skatteregler. Om en normal
nyföretagsamhet även i fortsättningen skall äga rum, erfordras en
sådan utformning av skattelagstiftningen att detta syfte tillgodoses. Det är
att förvänta, att pågående utredning av företagsbeskattningen uppmärksammar
dessa förhållanden. Vad beträffar motionärernas huvudyrkande om
utvidgande av gällande statliga kreditgarantier till nyetablering av företag
inom olika branscher, ett krav som även förekommer i andra motioner, må
framhållas följande.
Vid beviljande av statliga kreditgarantier till hantverk och industri tillmäts
enligt nuvarande praxis som regel lokaliseringspolitiska synpunkter
en ej obetydlig roll. Garantigivningen avser att stärka försörjningsunderlaget
i områden där ökade sysselsättningsmöjligheter bedöms som angelägna.
Det gäller härvid sålunda etablering av företag, som regel av industriell
karaktär, som för sin distribution och verksamhet icke är beroende av den
direkta lokala marknaden. Ett utvidgande av gällande bestämmelser att
omfatta exempelvis detaljhandel synes komma att medföra svårigheter vid
bedömningen, därest lokaliseringspolitiska syften fortfarande skall tillgodoses.
Företag inom detaljhandeln är beroende av befintlig lokal marknad
och dess köpkraft. I området verksamma detaljaffärer konkurrerar om
denna, varför extra stöd till viss eller vissa affärer kan innebära svårigheter
för övriga. Det kan i och för sig synas rimligt, att någon gränsdragning
mellan olika näringsgrenar icke görs i fråga om statligt kreditstöd,
men vi har velat erinra om de svårigheter som vid en utvidgning av verksamheten
uppstår och vilka bör uppmärksammas innan närmare åtgärder
vidtas. Vi finner det därför motiverat med en närmare prövning av denna
fråga.
1 motion 11: 569 erinras om bildandet av AB Företagskredit. Motionären
anser icke att tillkomsten av detta företag kan medföra någon slutlig lösning
av handelsföretagens finansieringsproblem, bl. a. med hänsyn till institutionens
krav på säkerhet för utlämnade lån. Det torde enligt vår mening
ännu vara för tidigt att fälla några säkra omdömen i denna riktning,
då AB Företagskredits verksamhet först helt nyligen kommit i gång. Vi
vill också erinra om att 1959 års förlagsinteckningskommitté inom kort
beräknas ha avslutat sitt arbete och att kommittén torde komma att föreslå
väsentligt vidgade möjligheter för utnyttjande av förlagsinteckningsinstitutet,
icke minst vad gäller företag inom handel och distribution. Detta
bör innebära ökade möjligheter för företag inom handeln till lån från AB
Företagskredit.
Motionären finner det vidare angeläget att utreda möjligheterna för distributionsföretag
att erhålla lånemöjligheter likartade dem som hantverk
och småindustri för närvarande har via företagareföreningarna och att säkerhetsföreskrifterna
för dessas utlåning omprövas. Vi finner det lämpligt
att utredningen ges möjlighet att bedöma även dessa frågor men vill beträffande
säkerhetsföreskrifterna framhålla, att föreningarna redan för närvarande
bedriver långivning som till betydande del har karaktär av förtroendekrediter.
Beträffande motionens hemställan om att redan från och med inneva -
Statsutskottets utlåtande nr 20\ år 1963
27
rande år vidga möjligheterna för erhållande av statliga lån till nyetablering
av mindre företag inom alla branscher vill vi hänvisa till vårt uttalande
ovan beträffande motion 1:4. Beträffande företagareföreningarnas långivning
i detta sammanhang bör beaktas dels vad vi ovan anfört om motion
1: 4, dels att företagareföreningarnas expertis för närvarande är specialiserad
på producerande förelag och att en utvidgning av deras verksamhetsområde
till andra branscher bör föregås av en noggrann prövning av därmed
förenade problem.
Beträffande motion 1:308 (11:366) gäller i tillämpliga delar vad ovan
anförts. I den strukturomvandling, som svensk handel för närvarande befinner
sig, råder ingen tvekan om att vissa företag har betydande kreditbehov.
Till en del beror dessa svårigheter enligt vår mening på den ojämnhet
och ryckighet, som under senare år präglat riksbankens politik och dess
direktiv till affärsbankerna, vilket försvårat företagens behov av långfristig
planering inom såväl industri, hantverk som handel. Vad gäller motionärernas
uttalande om att nuvarande kreditmöjligheter är otillräckliga, må
dock erinras om att affärsbankskrediterna till detaljhandeln under femårsperioden
1958—63 enligt tillgängliga uppgifter ökat med ej mindre än 50 %
och att krediterna till andra servicenäringar under samma tid ökat med
ca 90 %.
Motionärerna ifrågasätter som en alternativ lösning av detaljhandelns
kreditproblem en kreditgivning till denna från landets företagareföreningar.
Vi delar emellertid den tveksamhet som motionärerna själva hyser beträffande
detta alternativ och hänvisar till vad ovan sagts om likartade
förslag i andra motioner. Vad gäller alternativet att inrätta statliga garantilån
för nyetablering och förvärv av detaljhandelsföretag, ställer sig organisationen
av skäl som ovan angetts tveksam, närmast beroende på den principiella
skillnaden mellan producent- och distributionsföretag vid bedömning
av frågor av detta slag. Förslaget innebär att den direkta låneverksamheten
och kreditprövningen härvidlag skulle åvila handelns egna kreditinstitut.
Enligt vad vi erfarit är emellertid resurserna vid dessa institut
för närvarande ej helt utnyttjade, varför visst kreditutrymme torde föreligga
för ytterligare långivning. En prövning av problem och möjligheter
i detta sammanhang kan vara motiverad. Vi vill emellertid redan nu it rågasätta
lämpligheten av statliga lån för f ö r v ä r v av företag, vilket föreslås
i motionen. Lån för sådana ändamål har hittills oss veterligt icke förekommit
vare sig inom företagareföreningarnas långivning eller i fråga om hittillsvarande
statliga kreditgarantigivning.
Som ett tredje alternativ nämner motionärerna möjligheten att enskild
detaljhandel erhåller medel ur ATP-fonderna, varvid dylika medel skulle
kunna ställas till handelns egna kreditinstituts förfogande. Vår organisation
finner det angeläget, att ATP-fondernas resurser i största möjliga omfattning
får utnyttjas för utbyggnad och modernisering av företag inom
näringslivet och tillstyrker förslaget i denna punkt. Det bör observeras, att
AB Industrikredit f. n. i betydande omfattning finansierar sin utlåning genom
lån från Allmänna pensionsfonden samt att såväl AB Industrikredit
som AB Företagskredit kan utlämna lån till näringsföretag oberoende av
bransch. Därest denna långivning kan kompletteras och förstärkas genom
motsvarande åtgärder hos andra kreditinstitut, finner vi det värdefullt.
Samtidigt bör understrykas, att möjligheter av samma slag bör stå till förfogande
för affärsbankerna samt att systemet med återlån från Allmänna
pensionsfonden enligt vår mening hör utvidgas bl. a. genom införande av
28
Statsutskottets utlåtande nr 20b år 1963
rätt till s. k. ackumulerad återlåning, d. v. s. att flera års avgifter hopsamlas
till återlån på större belopp än som nu är möjligt.
Vad beträffar motion I: 309 (II: 365) har vi ingen närmare erfarenhet av
kreditsituationen för den i motionen berörda lastbiltrafikbranschen. Vi
finner emellertid lämpligt, att denna fråga i likhet med vissa ovan berörda
problemställningar blir föremål för prövning.
Vad slutligen beträffar motion 1:313 (11:362) vill vi ifrågasätta, huruvida
motionären är närmare förtrogen med verksamheten vid befintliga rådgivnings-
och serviceinstitutioner för den mindre företagsamheten i exportfrågor.
Sedan 1949 arbetar inom ramen för Sveriges allmänna exportförening
en särskild byrå, Småindustriens exportbyrå, under ledning av Småindustriens
exportråd. Såväl Sveriges allmänna exportförening som Småindustriens
exportbyrå nedlägger ett betydelsefullt arbete på främjande av
export från den mindre industrin. För exportbyråns del har alltsedan starten
rått ett nära samarbete med företagareföreningarna, och den specialisering
som härigenom kommit till stånd har gett goda resultat. Vi finner
det angeläget, att denna exportfrämjande verksamhet vid befintliga institutioner
intensifieras och alt i samband härmed stödet till Småindustriens
exportbyrå successivt förstärks. En sådan utveckling ter sig enligt vår mening
mest effektiv och rationell för att tillgodose företagens behov av kvalificerad
rådgivning i exportfrågor.
Sveriges hantverks- och industriorganisation hemställer, att ovan framförda
synpunkter beaktas vid ärendets fortsatta behandling. Stockholm den
7 oktober 1963.
Sveriges hantverks- och industriorganisation
HANS GRUNDSTRÖM
Bilaga M
Företagareföreningarnas förbund
Riksdagens statsutskott
Riksdagens statsutskott har genom skrivelse den 28 maj 1963 hemställt,
att Företagareföreningarnas Förbund ville avgiva utlåtande över likalydande
motionerna 1: 4 och II: 3 om ökad statlig kreditgaranti till nyetablering
av mindre företag.
Med anledning härav får Företagareföreningarnas Förbund anföra följande:
Förbundet
delar motionärernas uppfattning, att en allt större brist på
riskvilligt kapital gör sig gällande; i varje fall har detta kunnat konstateras
inom den sektor av näringslivet till vilken företagareföreningarnas verksamhet
har anknytning. Bland de faktorer, som härvid är av betydelse, vill
förbundet särskilt nämna det ökade behovet av kapital för anskaffning av
anläggningstillgångar, de genom den allmänna tilläggspensionens införande
försämrade möjligheterna till självfinansiering samt kreditrestriktionernas
kännbara följder för de mindre företagen.
För att genom nyföretagande och expansion främja produktionshöjning
Statsutskottets utlåtande nr 20b år 1963
29
och utveckling mot stigande välstånd föreslår motionärerna, att möjligheterna
att erhålla statlig kreditgaranti utvidgas till i princip allt nyföretagande
med giltighet från den 1 juli 1963.
Motionärernas åsikt om behov av insatser från det allmännas sida för
stödjande av nyetablering av företag inom hela näringslivsområdet delas
av förbundet så till vida, att det kan tänkas vara regionalt motiverat med
statligt kreditstöd åt nyföretagande inom ett flertal branscher, som nu icke
kan komma i åtnjutande av dylikt stöd. Syftet skulle då vara, att motverka
de menliga konsekvenser för samhället, som stagnation eller tillbakagång
av näringslivet innebär.
Även om företagareföreningarna i sin hittills bedrivna verksamhet erhållit
erfarenhet från endast en begränsad del av landets näringsliv, finner
förbundet det dock knappast realistiskt, att en utvidgning av det statliga
kreditstödet skulle kunna ske, utan en noggrann utredning och prövning
av de närmare förutsättningarna för ett utökat dylikt kreditstöd.
Även frågan om hur ett eventuellt utökat statligt kreditstöd skulle administreras,
synes böra särskilt utredas. Enligt förbundets uppfattning torde
det ej vara möjligt för företagareföreningarna, att med nuvarande personalresurser
kunna på ett tillfredsställande sätt lösa uppgiften som lokalorgan
vid en så väsentlig utvidgning av den statliga kreditgarantigivningen,
som motionärerna syfta till.
Motionärerna har även berört kraven på kreditsäkerhet och härvid bl. a.
framhållit, att dessa sannolikt måste omprövas inom en snar framtid, då
det torde bli både nödvändigt och i längden ekonomiskt riktigare, att kapitalet
satsas mera med hänsyn till företagarens duglighet och omdöme än
med hänsyn till de realsäkerheter, som kan erbjudas. Enligt förbundets
uppfattning medgiver redan de nuvarande bestämmelserna angående säkerheter
vid statlig kreditgaranti möjlighet till förtroendekrediter av det
slag som motionärerna åsyftar.
Med hänvisning till vad som ovan anförts finner förbundet sig icke kunna
tillstyrka motionärernas förslag, som det nu föreligger, men vill tillstyrka
en utredning av de förhållanden, som beröras i motionerna.
Förbundet finner denna utredning böra samordnas med pågående utredning
angående förlagsinteckningsinstitutet, då ändrade rättsregler rörande
förlagsinteckningsbar egendom m. m. kan öppna möjligheter för berörda
branscher, att i vidgad utsträckning få sitt kreditbehov tillgodosett hos de
ordinarie kreditinstituten. Linköping den 27 september 1963.
Företagareföreningarnas förbund
PER ECKERBERG
Karl-Inan Ulvenäs
30
Statsutskottets utlåtande nr 204 år 1963
Bilaga N
Företagareföreningarnas förbund
Riksdagens statsutskott
Riksdagens statsutskott har genom skrivelse den 28 maj 1963 hemställt,
att Företagareföreningarnas Förbund ville avgiva utlåtande över likalydande
motionerna I: 308 och II: 366 om främjande av den enskilda handelns
utveckling och rationalisering.
Med anledning härav får Företagareföreningarnas Förbund anföra följande:
I
motionen framhålles inledningsvis, att utbyggnaden och upprustningen
av detaljhandelns butiksbestånd för varje år som går blir alltmera kostnadskrävande.
Genom befolkningsomflyttningen från landsbygden till tätorterna
måste i de senare uppföras stora kostnadskrävande butiker, medan äldre
och mindre butiker på andra håll läggas ned. Motionärerna berör också de
ständigt ökade standardkrav som i olika hänseenden måste ställas på de
nya butiksenheterna och vilka nödvändiggör ombyggnad av butikerna med
relativt täta intervaller och det konstateras, att berörda förhållanden ställer
ökade krav på detaljhandelns ekonomiska resurser.
Kapitalbehovet för enskilda detaljhandelsföretag får — i den mån det ej
täckes av egna tillgångar — i största utsträckning lånas upp i form av kortfristiga
lån och krediter. Lån i affärsbanker mot borgen eller annan säkerhet
uppges vara en relativt vanlig metod.
I motionen redogöres vidare för den finansiering, som förekommer genom
lån eller garantiförbindelser genom av de enskilda köpmännen inrättade
instituten, vilka står i beroendeställning till leverantörsföretagen, främst
partihandeln, inom resp. branscher. Huvudparten av detaljhandelns kreditbehov
tillgodoses enligt motionärerna av dessa leverantörsföretag.
Det främsta skälet till att affärsbankernas kreditgivning direkt till detaljhandeln
är av så begränsad omfattning, är svårigheterna för detaljhandeln
att kunna erbjuda fullgoda bankmässiga säkerheter, vilket sammanhänger
med att detaljhandelns tillgångar endast i mycket ringa utsträckning
kan belånas.
Även återlånerätten från ATP-fonderna liksom det av staten och affärsbankerna
gemensamt bildade AB Företagskredit är för detaljhandeln endast
av mycket begränsat värde.
Motionärerna konstaterar, att den rådande situationen ifråga om finansieringen
av detaljhandeln i många avseenden är otillfredsställande och innebär,
att en önskvärd effektivitetsökning inom detaljhandeln hindras eller
försenas. Den kan vidare enligt motionärernas uppfattning innebära, att
den för hela samhället värdefulla konkurrensen mellan enskilda detaljister
och stora mångfilialföretag av skilda slag begränsas, vilket även på sikt
skulle medföra risk för minskad effektivitet inom handeln. En ytterligare
konsekvens av den rådande bristen på kapital inom detaljhandeln uppges
vara, att duktiga och för yrket välutbildade personer ofta tvingas avstå från
att etablera sig som egna företagare, vilket anses vara en föga önskvärd utveckling.
Statsutskottets utlåtande nr 204 år 1963
31
Att kreditgivningen till detaljhandeln i alltför stor utsträckning sker via
partihandeln anses inte heller tilltalande för vare sig detaljhandelns utövare
eller konsumenterna med hänsyn till risken att detaljhandeln kommer i ett
beroendeförhållande till partihandeln, som inte är önskvärt.
Eftersom handelns egna resurser i nuvarande expansionsskede inte räcker
till för att täcka detaljhandelns kreditbehov och andra kreditmöjligheter
finnes i endast otillräcklig omfattning, syns det motionärerna nödvändigt att
nya lösningar av problemet åstadkommes och i motionen skisseras tre olika
alternativ.
Det första av dessa innebär en utökning av företagareföreningarnas resurser,
så att dessa kunde svara för kreditgivningen även till detaljhandeln.
Denna lösning anser motionärerna lämplig endast under förutsättning, att
kreditgivningen till detaljhandeln kan bedömas med noggrant beaktande av
de olika branschernas speciella behov. Utan att vilja taga slutlig ställning till
frågan finner förbundet företagareföreningarna organisatoriskt vara lämpade
att medverka vid den kreditgivning, som kan visa sig erforderlig. Företagareföreningarna
måste dock, därest uppgifter i sammanhanget uppdragas
åt dem, erhålla resurser för möjliggörande av en insats.
Fn annan lösning, som anses tänkbar, är att för nyetableringar och förvärv
av detaljhandelsföretag inrätta statliga garantilån av i princip samma
konstruktion, som redan finns inrättade på andra områden av näringslivet,
varvid handelns egna kreditinstitut skulle kunna svara för den direkta låneverksamheten
och kreditprövningen. Härvid skulle ett visst solidariskt åtagande
från låntagarnas sida kunna tänkas för att bära eventuella förluster.
Den tredje möjlighet som skisseras innebär att medel ur ATP-fonderna
ställas till förfogande, t. ex. genom någon form av kollektivt återlån. Detta
skulle för detaljhandeln kunna ske genom alt lånemedel ställes till de ovannämnda
egna kreditinstitutens förfogande, eventuellt genom ett särskilt
centralt institut med huvudsaklig uppgift att fördela medlen på de olika
instituten.
Motionen utmynnar i en hemställan att de berörda spörsmålen göras till
föremål för en skyndsam utredning antingen genom den tillsatta utredningen
rörande företagareföreningarnas verksamhet eller genom tillsättande av
eu särskild utredning.
Förbundet finner det sannolikt, att bristen på kapital och svårigheten att
kunna erbjuda fullgoda säkerheter för lån utgör ett visst hinder för nyetableringar
och effektivitetssträvandena inom detaljhandeln.
Om dessa och övriga av motionärerna påtalade förhållanden inom detaljhandeln
är av sådan betydelse, att de medför risk för att konsumentintressena
äventyras, exempelvis genom bristande service eller otillfredsställande
konkurrensförhållanden, låter sig enligt förbundets uppfattning icke bedömas
med mindre än all en omfattande kartläggning sker av samtliga sådana
förhållanden inom respektive branscher, som är av betydelse i sammanhanget.
Den pågående strukturrationaliseringen inom detaljhandeln
och dennas nuvarande och väntade återverkningar är härvid av speciellt intresse.
Först på grundval av det material, som framkommer vid eu dylik undersökning,
torde det vara möjligt att bilda sig en uppfattning huruvida och
i så fall i vilken omfattning statligt kreditstöd åt detaljhandeln är motiverat
ur det allmännas synpunkt och på vilket sätt ett eventuellt dylikt stöd lämpligen
skulle administreras.
Förbundet vill även framhålla, all kreditstöd av den art, som föreslagits
i motionen och de av motionärerna framlagda motiven härför, enligt förbun
-
32
Statsutskottets utlåtande nr 20b år 1963
dets mening på väsentliga punkter avviker från det som företagareföreningarna
nu ha att administrera. De sociala — sysselsättnings- och lokäliseringspolitiska
— motiven och syftena, vilka nu utgöra basen för kreditstöd i form
av industrigaranti- och hantverkslån, föreligga sålunda icke eller få en sekundär
betydelse. Med hänsyn härtill finner förbundet andra rättsregler
nödvändiga för i motionen ifrågasatt kreditstöd.
Förbundet vill tillstyrka en utredning, men föreslår att denna, om den
kommer till stånd, får den inriktning som ovan skisserats. Med hänsyn till
arten och omfattningen av de frågekomplex, som en sådan undersökning
komme att beröra, finner förbundet skäl föreligga, att en särskild utredning
tillsättes.
Förbundet finner denna utredning böra samordnas med pågående utredning
angående förlagsinteckningsinstitutet, då ändrade rättsregler rörande
förlagsinteckningsbar egendom m. m. kan öppna möjligheter för detaljhandeln
att i vidgad utsträckning få sitt kreditbehov tillgodosett hos de ordinarie
kreditinstituten. Linköping den 27 september 1963.
Företagareföreningarnas förbund
PER ECKERBERG
Karl-lvan Ulvenäs
Bilaga O
Företagareföreningarnas förbund
Riksdagens statsutskott
Riksdagens statsutskott har genom skrivelse den 28 maj 1963 hemställt,
att Företagareföreningarnas Förbund ville avgiva utlåtande över likalydande
motionerna 1:309 och II: 365 angående kapitalförsörjningen för företag
inom lastbilstrafikbranschen.
Motionärerna framhåller den betydelsefulla roll för ett rationellt näringsliv,
som spelas av även icke varuproducerande företag och åsyftar i detta
sammanhang främst företagen inom lastbilstrafikbranschen.
I motionen beröres de kreditmöjligheter vid anskaffning av lastbilar, som
f. n. föreligger. Härav framgår bl. a. att priset för lastbilar varierar mellan
50 000 kronor och 120 000 kronor, beroende på storlek och utrustning, samt
att amorteringstiden vanligen är högst tre år. Växelkrediter är den vanligaste
kreditformen och enligt en inom motorbranschen verkställd utredning tilllämpas
en ränta av 10 %.
Villkoren betecknas av motionärerna såsom oförmånliga för lastbilstrafikföretagen
och anses medföra ett sämre utgångsläge såväl jämfört med andra
företag på transportområdet som gentemot sådana företag, som kan ha behov
av deras tjänster. Det föreligger nämligen ett konkurrensförhållande
även gentemot de sistnämnda, eftersom dessa måste väga alternativen anlitande
av transportföretag eller transport i egen regi mot varandra.
I motionen framhålles, att det måste anses vara ett allmänt intresse, att
företagen inom lastbilstrafikbranschen beredes bättre kapital- och kreditmöjligheter
och att den lösning, som därvid närmast står till buds, torde
Statsutskottets utlåtande nr 20''i år 1963
33
vara statligt kreditstöd genom lån respektive garanti genom företagareföreningarna.
Motionen utmynnar i en hemställan, att frågan skyndsamt utredes, törslagsvis
av den tidigare tillsatta utredningen rörande företagareföreningarnas
verksamhet in. in.
Företagareföreningarnas förbund finner i likhet med motionärerna, att
någon principiell skillnad mellan å ena sidan varuproducerande företag och
å andra sidan företag, som utför sådana tjänster som transporter åt varuproducerande
företag, knappast kan anses föreligga, då det gäller motivet
för visst statligt kreditstöd.
En annan faktor, som bör uppmärksammas i detta sammanhang, är enligt
förbundets uppfattning de omfattande järnvägsnedläggelserna, som under
senare år ägt rum i landet. Dessa ha nämligen medfört att lastbilstransporterna
fått en alltmera ökad betydelse för varudistributionen och speciellt
påtagligt är detta förhållande för orter och områden med ett underutvecklat
näringsliv av vilka många drabbats särskilt hårt av järnvägsnedläggelserna.
Det synes angeläget, att vad man bl. a. genom statligt kreditstöd lyckats
åstadkomma ifråga om industrilokalisering och utveckling av redan verksamma
företag i kommunikationsmässigt mindre välbelägna områden, följes
upp med åtgärder, som syftar till att underlätta och förbilliga avsättningen
för i sådana områden belägna företag. Transportfrågorna och transportkostnaderna
är härvid en faktor av så stor betydelse, att det även ur denna
synpunkt är motiverat, att de förhållanden, under vilka lastbilstrafikbranschen
arbetar, ägnas uppmärksamhet från det allmännas sida.
Förbundet vill dock framhålla, att då det gäller ett eventuellt kreditstöd
åt lastbilstrafikbranschen, det sysselsättningspolitiska motivet icke synes
vara lika framträdande och de lokaliseringspolitiska skälen icke så direkt
påvisbara som vid det kreditstöd företagareföreningarna nu ha att administrera.
Den sålunda föreliggande skillnaden ifråga om social angelägenhetsgrad
kan enligt förbundets mening måhända motivera ett övervägande av
andra rättsregler för i motionen föreslaget kreditstöd.
Då det gäller administreringen av ett eventuellt statligt kredilstöd till den
berörda branschen har motionärerna ansett, att denna bör ske genom företagareföreningarna
i form av lån och statlig kreditgaranti.
Förbundet vill för sin del tillstyrka motionärernas förslag att utredning
av frågan om kapitalförsörjningen inom lastbilstrafikbranschen hänskjutes
till den tillsatta utredningen angående företagareföreningarnas verksamhet,
vilken jämväl förutsättes ägna uppmärksamhet åt behovet av den personalförstärkning
hos föreningarna, som skulle bli nödvändig vid en sådan utökning
av företagareföreningarnas arbetsuppgifter, som ett genomförande av
motionärernas förslag skulle innebära.
Förbundet finner denna utredning böra samordnas med pågående utredning
angående förlagsinteckningsinstitutet, då ändrade rättsregler rörande
förlagsinteckningsbar egendom in. in. kan öppna möjligheter för lastbilsbranschcn,
att i vidgad utsträckning få sitt kreditbehov tillgodosett hos de
ordinarie kreditinstituten. Linköping den 27 september 1963.
Företagareföreningarnas förbund
PER ECKERBERG
Karl-Inan Ulvenås
3 Ilihantj till riksdagens protokoll 11)63. 6 samt. Nr 204—20S
34
Statsutskottets utlåtande nr 20''r år 1963
Bilaga P
Företagareföreningarnas förbund
Riksdagens statsutskott
Riksdagens statsutskott har genom skrivelse den 28 maj 1963 hemställt,
att Företagareföreningarnas Förbund ville avgiva utlåtande över motion
nr II: 569 om förbättring av de medelstora och mindre företagens kreditmöjligheter.
Med anledning härav får Företagareföreningarnas Förbund anföra följande:
Motionären
framhåller, att det för närvarande icke föreligger någon slutlig
lösning av framförallt handelsföretagens finansieringsproblem och att
en utvidgning av den statliga garantigivningen torde kunna medges, såväl
när det gäller hantverk och småindustri som inom handels- och transportföretag
eller annan företagsamhet, som betjänar allmänhetens efterfrågan
av varor och service på den allmänna marknaden. Enligt motionärens
uppfattning är nuvarande kreditmöjligheter för angivna företag icke
tillfyllest för att täcka behovet av ökat kapital i samband med den pågående
kraftiga rationaliseringstakten.
Förbundet delar motionärens uppfattning såtillvida, att det sannolikt
kan vara regionalt motiverat med statligt kreditstöd åt företag inom
branscher, som nu icke kan komma i åtnjutande av dylikt stöd och då i
syfte att motverka stagnation av näringslivet med menliga konsekvenser
för samhället. Som exempel kan nämnas lastbilstrafikföretagen och förbundet
vill härvid hänvisa till sitt särskilda utlåtande med anledning av
likalydande motionerna 1:309 och 11:365 angående kapitalförsörjningen
för företag inom nämnda bransch.
Då det gäller statligt kreditstöd till handelsföretag inom branscher, som
f. n. genomgår en utpräglad strukturrationalisering, finge man enligt förbundets
uppfattning räkna med betydande svårigheter att bedöma konsekvenserna
av dylikt stöd. Risker torde sålunda föreligga, att ett omfattande
kreditstöd till mindre företag inom dessa branscher i många fall
skulle komma att motverka en önskvärd strukturrationalisering och förbundet
anser det mot denna bakgrund angeläget, att de samhälleliga motiv
för ett kreditstöd, som ovan berörts, får avgörande betydelse, därest
företag inom dylika branscher skall inlemmas i det statliga kreditstödet.
Motionären framhåller också angelägenheten av att de mindre företagen
i större utsträckning skulle kunna erhålla lån i form av förtroendekrediter.
De statliga lån och lånegarantier, som f. n. utgår till industri och
hantverk genom företagareföreningarna, får enligt förbundets uppfattning
i stor utsträckning betraktas som förtroendekrediter. Varje sådan
kredit föregås nämligen av en noggrann prövning av den enskilda låntagarens
förutsättningar att rätt utnyttja de lånemedel, som ställas till förfogande.
En ökning av förtroendekrediterna utöver vad som nu förekommer skulle
innebära ett ökat risktagande och detta synes motiverat endast i undantagsfall
t. ex. vid nyetablering av producerande företag, som baserar
Statsutskottets utlåtande nr 20b år 1963
35
sin verksamhet på nya eller väsentligt förbättrade produkter eller där det
befinns önskvärt med ett större hänsynstagande till den lokaliseringspolitiska
effekten. En sådan utökning av förtroendekrediterna måste då
samtidigt få som konsekvens att erforderliga medel kan disponeras för
att kompensera troliga ökade förluster i samband med långivningen
respektive kreditgarantierna.
Förbundet vill även framhålla, att kreditstöd av den art, som föreslagits
i motionen och de av motionärerna framlagda motiven härför, enligt
förbundets mening på väsentliga punkter avviker från det som företagareföreningarna
nu ha att administrera. De sociala — sysselsättnings- och
lokaliseringspolitiska — motiven och syftena, vilka nu utgöra basen för
kreditstöd i form av industrigaranti- och hantverkslån, föreligga sålunda
icke eller få en sekundär betydelse. Med hänsyn härtill finner förbundet
andra rättsregler nödvändiga för i motionen ifrågasatt kreditstöd.
Motionären hemställer att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte uppdraga
åt den tillsatta utredningen om företagareföreningarnas verksamhet, att
jämväl utreda möjligheterna för företag inom handels-, service- och distributionsverksamhet
att erhålla långfristiga krediter genom företagareföreningarna.
Förbundet vill för sin del icke avstyrka den nämnda utvidgningen av
utredningens uppdrag, men förutsätter, att därest densamma skulle utlösa
åtgärder i den av motionärerna föreslagna riktningen, uppmärksamhet
ägnas jämväl åt behovet av den personalförstärkning hos föreningarna,
som skulle bli nödvändig vid en sådan väsentlig utökning av föreningarnas
arbetsuppgifter, som ett genomförande av motionärens förslag skulle
innebära.
Förbundet finner vidare utredningen böra samordnas med pågående
utredning angående förlagsinteckningsinstitutet, då ändrade rättsregler
rörande förlagsinteckningsbar egendom m. m. kan öppna möjligheter för
berörda branscher att i vidgad utsträckning få sitt kreditbehov tillgodosett
hos de ordinarie kreditinstituten. Linköping den 27 september 1963.
Företagareföreningarnas förbund
PER ECKERBERG
Karl-lvan Ulvenäs
Bilaga Q
Svenska bankföreningen
Till riksdagens statsutskott
Genom remisser den 28 maj 1963 har Utskottet berett Svenska Bankföreningen
tillfälle att yttra sig över följande vid årets riksdag väckta motioner,
nämligen
1:4 och 11:3, likalydande, om ökad statlig kreditgaranti till nyetablering
av mindre företag;
1:308 och 11:366, likalydande, om främjande av den enskilda handelns
utveckling och rationaliseringssträvanden;
36
Statsutskottets utlåtande nr 204 år 1963
11:569 om förbättring av de medelstora och mindre företagens kreditmöjligheter;
samt
1:309 och 11:365, likalydande, angående kapitalförsörjningen för företag
inom lastbiltrafikbranschen.
Med anledning härav får bankföreningen anföra följande.
Samtliga de remitterade motionerna siktar till, att den statliga kreditstödsverksamheten
skall utvidgas till nya områden. Förslag till nvupptagande
av sådan stödverksamhet framföres sålunda i motionerna I: 309 och
11:365 beträffande lastbiltrafikbranschen, i motionerna 1:308 och 11:
366 beträffande detaljhandeln, i motionen 11:569 beträffande såväl handel
som annan distributions- och serviceverksamhet samt i motionerna
1: 4 och II: 3 beträffande nyetablering av mindre företag inom alla slags
branscher.
Bankföreningen vill till en början framhålla, att starka principiella skäl
talar för att den statliga kreditverksamheten bör hållas inom jämförelsevis
snäva gränser. Statligt kreditstöd bör ifrågakomma endast under förutsättning
att ändamålets betydelse från allmänt samhällelig synpunkt
verkligen gör sådant stöd motiverat. Eljest kan resultatet lätt "bli, att den
ekonomiska utvecklingen snedvrides och framstegstakten minskas genom
att marknadskrafterna sättes ur spel.
Vidare är det angeläget att statens kreditstöd begränsas till fall då vanliga
lånevägar icke står till buds. Det statliga kreditsystemet bör icke få
utvecklas till en med den reguljära kreditmarknaden konkurrerande apparat.
Motionerna har alla till syfte att slå vakt om de mindre och medelstora
företagen. Även bankföreningen är övertygad, att dessa företag har och
fortfarande kommer att få en viktig mission att fylla. Ej minst när fråga
är om varudistribution och service måste man emellertid ha ögonen öppna
för faran, att alltför liberala stödåtgärder kan motverka eller åtminstone
fördröja en sund och eftersträvansvärd strukturrationalisering.
Vad härefter beträffar frågan, i vad mån nuvarande finansieringsmöjligheter
kan anses otillräckliga när det gäller företagsamhet av det slag
som beröres i motionerna, lär det icke med fog kunna göras gällande att
några väsentliga brister skulle föreligga såvitt angår försörjningen med
sadana mera kortfristiga krediter som det är affärsbankernas huvuduppgift
att lämna. Av kreditanalyser som bankföreningen låtit verkställa
framgår, att under perioden från början av maj 1958 till motsvarande tidpunkt
år 1963 det totala beloppet av utestående affärsbankskrediter till
detaljhandeln stigit från 607 mkr. till 903 mkr., d. v. s. med i genomsnitt
drygt 59 mkr. om året. För krediter till andra servicenäringar redovisas
under samma tid en ökning från 220 till 418 mkr., motsvarande i genomsnitt
ca 40 mkr. om året.
Vad som anföres i de motioner, där det över huvud förekommer någon
mera konkret diskussion av det aktuella kreditförsörjningsläget, ger också
vid handen att svårigheter anses föreligga huvudsakligen när det gäller
anskaffning av långfristig kredit. Bankföreningen skall gärna medge
att mindre företag inom handels- och servicenäringarna torde vara sämre
ställda i det avseendet än t. ex. de stora industriföretagen. Ej minst på
senare tid har dock åtskilligt gjorts för att underlätta särskilt detaljhandelns
förseende med långfristigt lånekapital och därigenom minska
dess behov av direkta leverantörskrediter. Ett exempel härpå är uppbyg
-
Statsutskottets utlåtande nr 20i år 1963
37
gandet genom köpmannasammanslutningar av garantiinstitut av den typ
som omförmäles i motionerna I: 308 och II: 366. Vidare har, såsom också
omnämnes i samma båda motioner, staten och affärsbankerna gemensamt
bildat AB Företagskredit, vilket skall ägna sig åt sekundärlånegivning
bl. a. till handelsföretag. Motionärerna förklarar sig starkt betvivla att AB
Företagskredit kan komma att spela någon större roll för detaljhandelns
finansiering. Enligt bankföreningens mening är det emellertid ännu för
tidigt att ge sig in på en bedömning i det avseendet.
I några av motionerna anföres att handelsföretagens kreditanskaffning
möter svårighet främst därför att deras möjligheter att ställa säkerhet är
starkt begränsade. Enligt vad bankföreningen erfarit torde man emellertid
kunna hoppas på en tämligen snar förbättring på den punkten. Det
finns nämligen anledning förmoda, att förslag inom kort kommer att
framläggas om en utbyggnad av förlagsinteckningsinstitutet så att detta
blir tillämpligt även inom handelssektorn. Därutöver må framhållas att
affärsbankerna vid sin kreditprövning visst icke fäster avseende enbart vid
säkerheten. Vid kreditgivning till näringsidkare lägges tvärtom den avgörande
vikten vid sökandens personliga förutsättningar att sköta sin rörelse
och vid utsikterna i övrigt för att företaget skall kunna bestå i konkurrensen.
Om förhållandena i dessa avseenden bedömes vara tillfredsställande,
händer det ofta att banken kan åtnöjas med en säkerhet som i själva verket
är mer eller mindre formell.
Mot bakgrunden av det sålunda anförda torde det få anses obestridligt
att redan den reguljära kreditmarknaden erbjuder goda möjligheter till
upptagande av kredit även för mindre och medelstora företag inom handeln
och därmed jämförliga branscher.
Att sådana företag likväl ej sällan har känning av vissa finansieringsbesvärligheter
torde främst ha sin förklaring däri, att de har svårt att
bygga upp ett tillräckligt egetkapital. Detta är utan tvivel ett allvarligt
problem, men det kan icke lösas genom statligt kreditstöd utan endast
genom andra åtgärder, bland vilka en sänkning av skattetrycket framstår
som den viktigaste.
Som ett motiv för särskilda kreditstödsarrangemang till förmån för företagare
i lastbiltrafikbranschen anföres i motionerna 1:309 och 11:365,
att dessa företagare för närvarande i stor utsträckning är hänvisade till
växelkrediter som drar höga räntor. Enligt bankföreningens mening skulle
det emellertid vara högst betänkligt, om statligt kreditstöd skulle tillhandahållas
enbart i syfte afl upplåning skall kunna ske till lägre ränta än
krediten eljest skulle ha betingat. Såsom inledningsvis framhållits bör det
vara eu ledande princip för all statlig kreditstödsverksamhet, att sådant
stöd skall lämnas endast om vanliga lånevägar över huvud icke står till
buds.
I de övriga motionerna framhålles såsom önskvärt att vid kreditgivning
till näringsidkare huvudvikten lägges vid företagarens personliga duglighet
och omdöme. Bankföreningen kan i och för sig instämma häri, och
affärsbankerna handlar som förut nämnts redan efter denna princip.
Däremot är bankföreningen tveksam huruvida — såsom vissa av motionärerna
i sammanhanget förordar — företagarföreningarna bör få större
befogenhet än nu att bevilja rena förtroendekrediter. Företagarföreningarnas
låneverksamhel är redan för närvarande förknippad med icke alldeles
obetydliga förlustrisker. I 1960 års företagskreditutrednings betänkan
-
38
Statsutskottets utlåtande nr 20''r år 1963
de »Långfristiga krediter till mindre företag» redovisas sålunda förlustsiffror
som totalt uppgår till 2,6 procent av sammanlagda beloppet av beviljade
lån och som för utlåningen under en viss tvåårsperiod motsvarar
4,1 procent av denna utlåning. Detta kan knappast betecknas som bagateller,
särskilt icke om man beaktar att vi under de senare årtiondena icke
haft någon egentlig lågkonjunktur.
Under hänvisning till vad i det föregående anförts nödgas bankföreningen
avstyrka de remitterade motionerna såvitt dessa syftar till en utvidgning
av företagarföreningarnas lånerörelse eller av den statliga kreditgarantiverksamheten.
I motionerna I: 308 och II: 366 hemställes dessutom om utredning rörande
möjligheterna att i större utsträckning utnyttja Allmänna Pensionsfondens
medel för krediter till detaljhandeln. Mot en sådan utredning har
bankföreningen ingenting att erinra. En tänkbar utväg kunde måhända
vara att utsträcka den tid, varunder erlagda pensionsavgifter får användas
som grundval för återlån. Därigenom skulle vinnas att flera års avgifter
kunde »ackumuleras» och att det följaktligen bleve möjligt att erhålla
återlån på större belopp än nu. Stockholm den 18 september 1963.
För Svenska Bankföreningen
Dess styrelse:
MARCWALLENBERG JR
Sven Strömberg
Bilaga R
Sveriges köpmannaförbund
Till riksdagens statsutskott
Sedan Sveriges Köpmannaförbund beretts tillfälle att yttra sig över i riksdagen
väckta motioner, som bl. a. berör detaljhandelns finansieringsproblem,
nämligen:
motion i Andra kammaren nr 3 (Första kammaren nr 4) om ökad statlig
kreditgaranti till nyetablering av mindre företag;
motion i Andra kammaren nr 366 (Första kammaren nr 308) om främjande
av den enskilda handelns utveckling och rationaliseringssträvanden
samt
motion i Andra kammaren nr 569 om förbättring av de medelstora och
mindre företagens kreditmöjligheter,
får vi anföra följande:
Den i motion nr 366 lämnade beskrivningen av den enskilda handelns utveckling,
rationaliseringssträvanden och finansieringsproblem ger en — enligt
vår mening — i stort sett riktig bild av den aktuella situationen. I anslutning
till de uppgifter, som lämnas om de för enskild detaljhandel särskilt
uppbyggda finansieringsinstituten av typen AB Handelskredit, vill vi
därutöver nämna, att för några år sedan träffades en ramöverenskommelse
mellan Svenska Bankföreningen och vårt förbund, vilken överenskommelse
innehåller riktlinjer för finansieringsinstitut, som organiserats så, att dessa
Statsutskottets utlåtande nr 20t år 1963
39
institut efter prövning från fall till fall ställer borgen för åt enskilda köpmän
inom respektive bransch direkt av bank beviljade lån.
Det förtjänar understrykas, att den kreditgivning till detaljhandeln, som
sker via partihandeln, ofta medför ett beroendeförhållande till denna, som
inte är önskvärt ur den enskilde köpmannens synpunkt. Detta beroendeförhållande
går i vissa fall vida utöver det beroende, i vilket en låntagare står
till en långivare, eftersom långivaren i förstnämnda fall är leverantör av
varor och kan frestas att utnyttja sin ställning som långivare vid försäljningen
av dessa varor. Särskilt betänkligt blir detta i förhållande till le\erantörsföretag,
hos vilka köpmännen själva saknar ekonomiskt inflytande.
Vad som sägs i motion nr 569 om saneringen av våra innerstadskärnor
och det i samband härmed aktualiserade behovet av ökade kapitalresurser
för att mindre och medelstora företag skall kunna inträda i dessa, för tjänar
också att understrykas. Genom den av vårt förbund upprättade stadsplanebyrån
och de planeringskommittéer, som numera finns inom våra distriktsorganisationer,
deltar enskild detaljhandel aktivt i planeringen av strukturutvecklingen
ifråga om detaljhandeln. Genom särskilda organ bevakas också
den enskilda detaljhandelns möjligheter att erhålla utrymme i dessa
stadskärnor liksom f. ö. inom de nya bostadsområdena. Därvid har emellertid
ofta visat sig, att det är svårt att fullfölja dessa åtgärder, just på grund
av svårigheterna att mobilisera det kapital, som erfordras. Särskilt blii detta
fallet, när det sker en allmän åtstramning på kreditmarknaden, vilken åtstramning
ofta drabbar just den enskilda, självägande detaljhandeln.
I samtliga tre motioner beröres säkerhetsfrågorna. Därvid betonas dels
svårigheterna för företag inom detaljhandeln att ställa till förfogande sedvanliga
bankmässiga säkerheter, dels ock behovet av riskvilligt kapital just
för en sådan näringsgren som detaljhandeln. Vi vill understryka riktigheten
av dessa synpunkter. Omfattningen av fasta, belaningsbara anläggningar
inom detaljhandeln är på grund av denna näringsgrens beskaffenhet mer
begränsad än vad fallet är för produktionsföretag detta äi en av orsakerna
till att detaljhandelsföretag inte i någon större utsträckning kunnat utnyttja
exempelvis AB Företagskredit. Men samtidigt är i den dynamiska utveckling,
som f. n. sker inom detaljhandeln, behovet av riskvilligt och risktagande
kapital betydande.
När det gäller att lösa de problem, vilkas bakgrund här endast i korthet
skisserats, må först betonas, att såväl den hårda konkurrensen inom detaljhandeln
som nuvarande beskattningsregler gör det mycket svårt för detaljhandeln
att uppnå rimlig självfinansiering. Vid nyetablering av företag men
även vid utbyggnad av framgångsrika bestående företag gör sig dessa svårigheter
i hög grad gällande. Det stöd, som lämnas av leverantörer inom
olika branscher, är därför i och för sig värdefullt men medför — som ovan
sagts___ofta eu bundenhet, som blir större än vid anlitandet av fristående
låneinstitut, som inte samtidigt har ett försäljningsintresse av varor.
Tillgänglig statistik över bankernas utlåning visar, att utlåningen till detaljhandeln
ökat. Det är dock svårt att utan ytterligare specificering bedöma
utlåningens fördelning på olika branscher och företagsformer. Det må
med tillfredsställelse konstateras, att särskilt under de senaste åren bankerna
i allt högre grad uppmärksammat och intagit en positiv inställning till
detaljhandelns finansieringsproblem. Ett uttryck för bankernas positiva inställning
är deras samarbete med de ovan omnämnda finansierings- och
borgensinstituten. Det finns anledning att räkna med, att denna bankernas
positiva inställning skall bli bestående.
40
Statsutskottets utlåtande nr 201 år 1963
Vi fäster särskilt avseende vid önskvärdheten av att utvidga den verksamhet,
som bedrives av de till detaljhandeln knutna finansieringsinstituten,
vilka upprättats i samarbete med leverantörerna inom respektive
bransch och bankerna. Ytterligare åtgärder för en lösning av detaljhandelns
finansieringsproblem bör — enligt vår mening — taga sikte på att understödja
denna utveckling.
Av största betydelse är också säkerhetsfrågorna. I samband härmed vill
vi fästa uppmärksamheten på den utredning, som f. n. pågår inom förlagsinteckningskommittén
och som vi hoppas skall framkomma med förslag,
vilka gör det möjligt för detaljhandelsföretagen att i väsentligt större utsträckning,
än vad som hittills kunnat ske, utnyttja förlagsinteckningsinstitutet.
Men säkerhetsfrågorna sammanhänger inte endast med detaljhandelns
möjligheter att ställa säkerheter utan även med bankernas möjligheter att
efter en friare bedömning, än vad som nu är möjligt, taga hänsyn till de
rent personliga faktorer, som spelar så stor roll inom detaljhandelsföretagen
och som helt naturligt är av väsentlig betydelse för ett företags konkurrensoch
utvecklingskraft och därmed också för dess kreditvärde. Vi anser, att
denna sida av finansieringsproblemen förtjänar särskild uppmärksamhet.
Vad därefter beträffar de konkreta förslag, som framförts i de tre motionerna,
vill vi först beröra förslaget, att möjligheterna för erhållande av statlig
kreditgaranti skulle utvidgas till att avse nyetablering av mindre företag
inom alla branscher. Det synes oss svårt att utan föregående utredning taga
ställning till detta förslag. Fråga är exempelvis, var gränsen skall dragas
mellan mindre företag, som skulle vara berättigade till kreditgaranti, och
övriga större företag. Vidare kan ifrågasättas, om kreditgaranti av detta
slag uteslutande skall avse nyetablering och inte även utbyggnad av redan
bestående företag. Det förefaller oss därför mindre tillrådligt att utan vidare
tillstyrka omedelbara åtgärder i den föreslagna riktningen.
Vad beträffar frågan om att utvidga företagareföreningarnas verksamhet
till att avse långfristig kreditgivning till detaljhandel och annan serviceverksamhet,
synes det finnas fullgod anledning att utreda lämpligheten därav.
Det är klart, att en utvidgning av denna verksamhet skulle förutsätta
viss utbyggnad av organisationen för densamma.
Likaledes kan frågan om lån från ATP-f onder na böra beaktas, även om
vi har klart för oss, att säkerhetsfrågorna i detta sammanhang blir särskilt
komplicerade.
Under alla omständigheter synes det problemkomplex, som behandlas i de
tre motionerna, vara av den betydelsen, att det förtjänar att utredas. Därvid
kan naturligen ifrågasättas, att den nyligen tillsatta utredningen om företagareföreningsverksamheten
skulle få göra denna utredning, "i så fall borde
detaljhandeln uppenbarligen beredas direkt representation i företagarföreningsutredningen.
Då emellertid den nya utredningen skulle få ett väsentligt
större arbetsområde och dessutom få taga ställning till frågor av
delvis annat slag, torde det vara mest lämpligt, att den nya utredningen anförtros
en särskild kommitté med allsidig representation för berörda näringsgrenar.
Stockholm den 7 oktober 1963.
Sveriges köpmannaförbund
K. E. GILLBERG
Statsutskottets utlåtande nr 20å år 1963
41
Bilaga S
Sveriges köpmannaförbund
Till riksdagens statsutskott
Sveriges Köpmannaförbund har beretts tillfälle att yttra sig över i riksdagen
väckta motioner 1:309 och 11:365 angående kapitalförsörjningen
inom lastbilstrafikbranschen.
Förbundet har i skrivelse av den 7 oktober 1963 yttrat sig över motionerna
I: 4, I: 308, II: 3, II: 366 och II: 569 och vill i tillämpliga delar hänvisa till de
i denna skrivelse angivna principiella synpunkterna avseende ett statligt
kreditstöd.
Riktlinjen för att ett statligt kreditstöd skall lämnas synes böra vara att
det föreligger ett samhälleligt intresse att stödja en viss näringsgren. Transportväsendet
utgör onekligen ett led i produktionsapparaten och det kan därför
förefinnas ett samhälleligt intresse att tillse att tillfredsställande transportmöjligheter
står till buds. Lastbilstrafikbranschen bör alltså ur samhällssynpunkt
kunna påräkna samma möjligheter till statligt kreditstöd,
som för närvarande lämnas främst produktionen för att underlätta för de
mindre företagarna att anskaffa för verksamhetens rationella bedrivande
erforderligt kapital, i de fall då möjlighet att erhålla lån från enskild kreditinrättning
icke står till buds.
Under sådana förhållanden synes det problemkomplex som behandlats i
de två motionerna vara av den betydelsen att de förtjänar att utredas. Beträffande
de principiella synpunkterna på utredningsarbetets bedrivande
hänvisas till vår skrivelse av den 7 oktober 1963. Stockholm den 15 oktober
1963.
Sveriges köpmannaförbund
TORD BROT7EUS
Bilaga T
Svenska lasttrafikbilägareförbundet
Till riksdagens statsutskott
Betr. motionerna I: 309 och II: 365 ang. kapitalförsörjningen för företag
inom lastbiltrafikbranschen
Sedan Svenska Lasttrafikbilägareförbundet beretts tillfälle avgiva utlåtande
över rubricerade motioner får förbundet anföra följande.
Förbundet kan vitsorda de i motionerna redovisade uppgifterna beträffande
struktur- och kapitalfrågorna inom åkerinäringen. Åkeriernas kapitalanskaffningsproblem
har under senare år accentuerats, vilket medfört att förbundet
och dess dotterföretag, Sveriges Äkeriägares Inköps- och Förvalt
4
Ililiang till riksdagens protokoll 1963. 6 samt. Nr 204—200
42 Statsutskottets utlåtande nr 20i år 1963
ningsaktiebolag (SÅIFA), funnit sig böra vidtaga åtgärder i syfte att söka
ernå förutsättningar för något gynnsammare kreditvillkor för branschen.
Sålunda har för något år sedan inom vår organisation igångsatts ett frivilligt
aktiesparande, genom vilket SÅIFA :s aktiekapital successivt kommer
att öka parallellt varmed bolaget genom avtal med bank erhållit s. k. lombarderingskredit
för finansiering av förbundsmedlemmarnas fordonsinköp.
Genom dessa åtgärder kan emellertid endast en ringa del av åkeriernas kapitalproblem
lösas och därutöver är detta frivilliga aktiesparande en åtgärd
på relativt lång sikt. Härtill kommer att branschens kreditbehov successivt
ökar, bland annat då genom de stigande kraven på maskinell utrustning
inom transportverksamheten, vilket medför ytterligare investeringar för åkerierna.
Enligt motionerna bereddes genom riksdagsbeslut år 1960 anläggningsbranschen
vissa kapital- och kreditmöjligheter. Förbundet håller före att
lastbilstrafiken utgör en integrerande och mycket betydande del i anläggmngsverksamheten,
varför det synes rimligt att åkeribranschen bereds samma
möjligheter i kapital- och kreditsammanhang, som de sålunda år 1960
för anläggningsbranschen medgivna.
Under åberopande av det anförda får förbundet tillstyrka att den i motionerna
föreslagna utredningen tillsättes. Samtidigt får förbundet förklara
sig berett att, därest så befinnes lämpligt, biträda vid utredningen ifråga.
Stockholm den 30 september 1963.
Svenska lasttrafikbilägareförbundet
ARNE THORELL