Statsutskottets utlåtande nr 183 år 1963

11

Nr 183

Utlåtande i anledning av väckta motioner om en höjning av
pensionsåldern för fast anställd, aktiv militärpersonal,
m. m.

(5:e avd.)

1 två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Torsten Andersson (I: 85) och den andra inom andra kammaren av
herr Börjesson i Falköping m. fl. (II: : 100), har hemställts, att riksdagen
måtte hemställa hos Kungl. Maj:t om snar omprövning av pensioneringsbestämmelserna
för fast anställd, aktiv militärpersonal samt om övervägande
av möjligheterna att inom den militära stabs- och förvaltningsorganisationen
ersätta civila tjänstemän med yrkesutbildad militärpersonal, som
ej vunnit högre befordran, ev. efter viss omskolning av militärper sonalen.
i enlighet med vad i motionerna anförts.

Beträffande motiveringen för ifrågavarande förslag tår utskottet hänvisa
till motionen II: 100.

Över förevarande motioner har, efter därom i vederbörlig ordning gjord
framställning, utlåtanden avgivits av statens pensionsanstalt, försvarets
civilförvaltning och överbefälhavaren, varjämte Statstjänstemännens riksförbund
och Tjänstemännens centralorganisations statstjänstemannasektion
begagnat sig av erhållet tillfälle att yttra sig över motionerna.

Statens pensionsanstalt har anfört följande.

Den av motionärerna önskade höjningen av pensionsåldern för fast anställd,
aktiv militär personal synes främst syfta till en minskning av de
personella försvarskostnaderna genom en omflyttning av aktivpersonalen
vid viss ålder från truppförbandsfunktioner till civila tjänster inom försvaret.

Statens pensionsanstalt vill understryka vikten av att man vid de fortsatta
omdaningarna inom försvaret skänker all möjlig uppmärksamhet åt
pensionsåldersfrågorna. Huruvida eu omdisponering av i motionerna antytt
slag är möjlig och lämplig att genomföra, undandrager sig pensionsanstaltens
bedömande. Ämbetsverket föreställer sig emellertid, att det ur
försvarssynpunkt måste vara angeläget att inom aktivstaten utbildad personal
icke i för stor utsträckning bindes av arbetsuppgifter av sådan art,
att de bör fullgöras av samma personal även under mobilisering eller eljest
skärpta förhållanden. I nuvarande läge, sedan beslut nyligen fattats om
vår försvarsorganisations storlek och utformning, torde, såvitt pensions -

12

Statsutskottets utlåtande nr 183 år 1963

anstalten kan tinna, närmast inställa sig frågan om det skulle vara möjligt
att i fredstid inom andra områden av statsförvaltningen än försvaret
tillgodogöra sig den militärpersonals arbetskapacitet, som "ansetts böra tillföras
mobiliseringsreserven. Detta torde redan för närvarande ske i icke
obetydlig utsträckning, därvid övergången till civil statsanställning bygger
på frivillighet. En dylik övergång torde kunna väntas ske i ökad utsträckning,
om den underlättades genom speciella därför lämpade åtgärder av
olika slag. Vad motionärerna synas avse är emellertid en mera organiserad
överföring från trupptjänst till annan statlig tjänstgöring. Huruvida
lör utsättningar föreligger för en dylik anordning måste anses vara tveksamt.
Pensionsanstalten får erinra om att förslag i sådan riktning framställts
av 1948 års pensionsålderskommitté i dess år 1952 avlämnade betänkande
men vid remissbehandlingen mött gensagor av olika slag och ej
ansetts böra föranleda någon åtgärd.

I övrigt får ämbetsverket hänvisa till sitt utlåtande till statsutskottet
denna dag över motionen 11:296 till årets riksdag angående översyn av
bestämmelserna om pensionsålder för statlig befattningshavare. De synpunkter
ämbetsverket därvid anfört äga i allt väsentligt giltighet även å de
pensionsfrågor, som omhandlas i de föreliggande motionerna.

Med hänsyn till det anförda och då anledning finnes förutsätta, att Kungl.
Maj :t har sin uppmärksamhet riktad på de i motionerna berörda frågorna,
får pensionsanstalten som sin mening uttala, att förevarande motioner icke
bär föranleda någon riksdagens åtgärd.

Försvarets civilförvaltning har anfört i huvudsak följande.

Enligt gällande bestämmelser rörande pensioneringstidpunkt för militär
och civilmilitär personal, är denna tidpunkt vad gäller personal på aktiv
stat tixerad till visst levnadsår och icke — som beträffande den civila personalen
— till viss period. Frågan om ändrade bestämmelser rörande avgångsålder
för militär och civilmilitär personal har vid flera tillfällen varit
töremål för prövning. Sålunda föreslog 1944 års militära pensionsutredning
ett system med pensioneringsperioder för dessa personalkategorier, därvid
tör beställningshavare på vilka ställas de största kraven i avseende på fysisk
spänst och rörlighet föreslogs en avgångsperiod omfattande levnadsåldern
50—55 år (kompaniofficer och underofficer i flygtjänst 45— 50 år).

1948 års pensionsålderskommitté framlade 26 januari 1952 ett betänkande
med utredning och förslag rörande avgångsåldern för militära och civilmilitära
beställningshavare. I betänkandet förordade även kommittén att system
med pensioneringsperioder skulle tillämpas på beställningshavare vid
försvaret. Även pensionsålderskommittén föreslog en avgångsperiod omfattande
levnadsåldern 50—55 år för beställningshavare på vilka ställas de
största kraven på fysisk spänst och rörlighet, dock att beträffande kompaniofficer
och underofficer i flygtjänst föreslogs en avgångsperiod omfattande
levnadsåldern 45—50 år.

I utlåtande 10 juni 1952 över betänkandet anförde civilförvaltningen bl. a.
att de skäl som legat till grund för införandet av rörliga pensionsåldrar för
civila befattningshavare talade för att motsvarande system tillämpades även
tör militär och civilmilitär personal, icke minst i betraktande av de låga
pensionsåldrar, varom här i regel vore fråga. Civilförvaltningen framhöll
även alt den militära och civilmilitära personalen i icke ringa utsträckning
var sysselsatt med rent administrativa arbetsuppgifter i nära anslutning

Statsutskottets utlåtande nr 183 år 1963

13

till sädana som fullgjordes av civil personal. Spörsmålet om pensioneringsperiodernas
utformning och de särskilda beställningarnas inplacering i dessa
vore en avvägningsfråga, avhängig av skilda faktorer, vilka civilförvaltningen
icke ansåge sig kunna bedöma.

Kommittéförslaget har icke föranlett någon Kungl. Maj:ts proposition
till riksdagen.

Riksdagens revisorer ha under § 34 i sin 15 december 1954 dagtecknade
berättelse jiehandlat tillämpningen av gällande pensionsålderssystem och
därvid (s. 297 f) framhållit de låga pensionsåldrarna för militär och civilmilitär
personal. Enligt revisorerna vore det av både demografiska och statsfinansiella
skäl önskvärt att ökade förutsättningar skapades för utnyttjande
i statstjänst av den arbetskraft, som representerades av från aktiv
stat avgående militära beställningshavare. Revisorerna uttalade, att de funno
det i hög grad motiverat, att den militära personalens pensionsåldersfråga
snarast prövades. Till övervägande borde även upptagas sådana organisatoriska
och författningsmässiga åtgärder, som kunde göra det möjligt
att i statstjänst, intill den ålder som eljest utgjorde den normala pensionsåldern,
tillvarataga den arbetskraft, som utgjordes av från aktiv stat

avgående personal.

Enligt civilförvaltningens uppfattning påverka skilda faktorer bedömningen
av frågan om lämpligaste pensioneringsålder för militär och civilmilitär
personal. För att kunna åstadkomma en riktig bedömning i nämnda hänseenden
erfordras ingående kännedom om de olika förhallanden som härvidlag
äro av betydelse. Då civilförvaltningen icke anser sig besitta erforderliga insikter
i detalj beträffande nämnda faktorer — till exempel beträffande de
med varje befattning förenade arbetsuppgifterna i såväl freds- som krigsorganisationen
— undandrager sig förevarande fråga ämbetsverkets bedömning.

Civilförvaltningen vidhåller sin i tidigare sammanhang framförda principiella
uppfattning, att skäl alltjämt tala för att rörliga pensionsåldrar införas
även beträffande militär och civilmilitär personal. Den personal, som
genom en dylik åtgärd kan bibehållas i tjänstgöring ytterligare ett antal
ar, skulle kunna utnyttjas antingen i sin innehavande beställning eller i beställning,
som inrättats i utbyte mot viss för pensionerad personal avsedd
arvodesbefattning, eller i beställning, som ersätter för civil personal avsedd
befattning. En dylik omläggning av systemet från pensionsålder till pensioueringsperiod
och därmed följande höjning av gällande pensioneringsaldi ai

som synes vara såväl en organisatorisk fråga som en förhandlingsfråga
torde böra föregås av noggranna detaljöverväganden. \ id den bedömning a\
frågor rörande inplacering i pensioneringsperiod, som därvid erfordras, synes
1)1. a. beträffande personal, som avses skola utnyttjas för arbetsuppgiften, \ilka
nu ankomma på beställningshavare på aktiv stat, höra beaktas möjligheterna
till omplacering vid viss levnadsålder från i tysiskt hänseende mera
krävande tjänstgöring till i dylikt avseende mindre ansträngande arbetsuppgifter
(till exempel från trupptjänstgöring till tjänstgöring vid stab). 1
vilken omfattning sådana möjligheter föreligga torde närmast vara eu militär
bedömningsfråga.

En höjning av pensionsåldern för kapten skulle innebära, att ett ytterligare
antal befattningar, som avsetts för pensionsavgångna kaptener men
som f. n. bestridas av annan personal, skulle kunna besättas med 50 år gamla
kaptener, under förutsättning atl hela antalet friställda arvodesbefattningar
ulbytcs mot motsvarande antal beställningar lör personal på aktiv stal.

I t Statsutskottets utlåtande nr 183 är 1963

På samma sätt som beträffande pensionsavgångna officerare utnyttjas
enligt gällande organisation pensionsavgångna underofficerare i för pensionerad
personal avsedda arvodesbefattningar.

Huruvida eller i vilken omfattning i motionen avsedd p*ersonal kan placeras
i civila befattningar inom krigsmakten, torde huvudsakligen bero pa
de kompetenskrav, som måste uppfyllas. Även om några krav på formell
kompetens icke finnas uppställda beträffande huvuddelen av de befattningar
som f. n. äro avsedda för civil personal, torde i vart faJl vissa befattningar
kräva särskild, kvalificerad utbildning, till exempel civilingenjörs-
eller juristutbildning, som normalt icke innehas av militär personal.
I andra fall åter torde militär personal kunna sättas i stället för civil personal.
Särskilt torde detta gälla underofficerare samt civilmilitär personal
med motsvarande tjänsteklass.

Som ovan ant örts förutsätter en höjning av pensioneringsåldern för här
avsedd personal noggranna överväganden och bedömningar. Innan så skett,
saknas underlag för en beräkning av storleken av de besparingar för statsverket,
som en dylik höjning av pensioneringsåldern skulle kunna medföra.
Det må i detta sammanhang erinras, att en översyn av personalbehovet
inom krigsmaktens stabs- och förvaltningsorganisation med inriktning bl. a.
på fördelningen på militär, civilmilitär och civil personal sker genom försorg
av statskontoret och förvaltningssakkunniga. Det synes civilförvaltningen
likväl icke uteslutet, att en särskild undersökning härutinnan
med utgångspunkt i frågeställningen om höjd pensioneringsålder skulle
kunna medföra vissa ytterligare omfördelningar. Att märka är därvid, atl
kostnaderna för pensioner till ifrågavarande personal bestridas från anslag
under tolfte huvudtiteln och att eventuellt inbesparade kostnader för pensioner
därför icke skulle innebära någon besparing under fjärde huvudtiteln.

I motionerna anges, att besparingarna för statsverket skulle kunna ap
proximativt beräknas till 50—100 miljoner kr. på längre sikt. Vid dessa
beräkningar synes man bl. a. ha utgått från det antagandet att cirka 300
kaptener årligen skulle avgå med pension vid fyllda 50 år. Enligt civilförvaltningens
beräkningar torde det angivna antalet vara alltför högt. Snarare
synes antalet pensionsavgångna kaptener — med hänsyn till rådande

åldersfördelning inom berörda personalkategori — uppgå till 80_90. År

1962 torde sammanlagt cirka 80 kaptener på aktiv stat ha avgått med pension
vid 50 års ålder.

Överbefälhavaren har anfört i huvudsak följande.

Statsmakternas principbeslut rörande arméns befälssystem måste anses
innefatta den av motionärerna förordade översynen av pensionsåldern för
befälet. En översyn av befälssystemet inom övriga försvarsgrenar avses enligt
departementschefens uttalande i 1963 års statsverksproposition påbörjas
under 1963. Härvid måste också pensioneringsreglerna bedömas.

De civila befattningarna inom försvarets organisation kan hänföras till
vitt skilda kompetensområden. De befälskategorier motionärerna åsyftar,
har vid pensioneringen uppnått lönegrader, vilkas civila motsvarighet inom
staber och förvaltningar i övervägande antalet fall förutsätter akademisk
examen, teknisk, merkantil eller annan civil specialutbildning på gymnasieeller
högre nivå. De befälskategorier, som pensioneras vid 50 års ålder har
som regel erhållit annan typ av specialutbildning än de civila befattningshavarna
deras kunskapsinriktning skiljer sig därför från berörda civila
kategorier. Om antalet civila tjänstemän skall kunna reduceras i den omfattning
motionärerna antagit, måste följaktligen ifrågavarande militära ka -

Statsutskottets utlåtande nr 183 ar 11)63

15

tegorier i 50-årsålderu omskolas mot annan kompetensinriktning. Nyttjandetiden
efter omskolningen blir kort. Omskolningskostnaderna kommer därför
att ta i anspråk en oskäligt stor andel av de totala kostnaderna för personalen.
Från statsnyttans synpunkt är detta icke fördelaktigt. Vidare bör
beaktas att rekryteringsunderlaget bland yrkesbefäl i 50-årsåldern genom
tidigare urvalsbefordran har reducerats med den från allmän kvalitetssynpunkt
bästa andelen. Av anförda skäl kan den av motionärerna skisserade
generella formen att rekrytera civila tjänster inom staber och förvaltningar
icke anses lämplig. Nuvarande system där den enskilde måste styrka sin
kompetens för viss civil befattning, oberoende av om denna kompetens tidigare
förvärvats i militär eller civil tjänst, tillgodoser bättre både organisationens
krav och den enskildes rätt att själv välja anställning. Från såväl
statsnyttans som från personalens synpunkt är det angeläget att den enskilde
bereds nöjaktiga möjligheter till vidareutbildning för att höja sin kompetens.
Detta förhållande, som är tilläinpbart på alla personalkategorier och
åldersgrupper inom försvaret, faller emellertid vid sidan om de problemställningar
motionärerna skisserat.

Under den gångna 10-årsperioden har organisationen omprövats vid praktiskt
taget samtliga centrala och regionala stabs- och förvaltningsorgan. Organisationen
har kontinuerligt översetts av särskilt tillkallad civil expertis
t. ex. förvaltningssakkunniga, personalkårutredningen, försvarsledningsutredningen
m. fl. Vid övriga stabs- och förvaltningsorgan bedrivs motsvarande
översyn i statskontorets regi. Vid den ständigt pågående revideringen av
försvarets stabs- och förvaltningsorganisation granskas varje enskild befattning,
fixeras kompetenskraven och bedöms pensioneringsåldern. Med ledning
av granskningen klassas olika befattningar som militära, civilmilitära
eller civila. De befattningar, som lämpar sig företrädesvis för pensionsavgången
militär personal, hänföres regelmässigt till gruppen arvodesbefattningar.
Den kontinuerliga översynen av försvarets stabs- och förvaltningsorgan
har bl. a. medfört, att statsmakterna i praktiken kan anses förfoga över
erforderligt underlag för bedömning av möjligheterna att ersätta civil personal
med sådan pensionsavgången militär personal, som motionärerna åsyftar.
Ytterligare utredningsarbete utöver det inom stabs- och förvaltningsorganisationen
ständigt pågående, bör därför icke initieras.

Frågan om den militära personalens pensionsålder kan icke behandlas separat
utan måste sammankopplas med en översyn av befälssystemet i dess
helhet. För arméns del slutfördes översynen 1960 efter ca 12 års utredningsarbete.
Arméns befälsordning, som fastställdes i princip av 1960 års riksdag,
är f. n. under genomförande. Översynen av befälsordningen vid övriga försvarsgrenar
avses påbörjas under 1963. Granskning av pensioneringsreglerna
blir ett led i detta arbete.

Genom den kontinuerligt bedrivna revideringen av försvarets stabs- och
förvaltningsorgan beaktas möjligheterna att utnyttja pensionsavgången militär
personal i administrativa befattningar. Ytterligare utredningsarbete bör
icke initieras.

De genom motionerna nr 1: 85 och II: 100 väckta förslagen synes med anledning
av det anförda icke böra föranleda någon vidare åtgärd från riksdagens
sida.

Statstjunstemunnens riksförbund har anfört följande.

SR biträder motionärernas uppfattning att en mångårig militär yrkesverksamhet
måste vara eu mycket starkt vägande merit då det gäller alt tillträ -

16

Statsutskottets utlåtande nr 183 år 1963

da ledande civila befattningar inom de militära staberna och förvaltningarna.
Detta har, enligt vad som är SR bekant, av Svenska Officersförbnndet
framförts till försvarsdepartementet i flera aktuella tjänstetillsättningsfall
under de senaste åren. Försvarsdepartementet har emellertid efter allt att
döma en annan inställning till denna fråga. SR förutsätter att, om t. ex. kaptener
vid 50 års ålder skulle kunna överföras till civila befattningar vid militära
staber och förvaltningar, detta icke skall ske tvångsvis. En sådan lösning
skulle innebära att många mot sin vilja vid 50 års ålder tvingas flytta
till annan ort, med alla bekymmer av olika slag som detta kan komma att
medföra. Många skulle också tvingas in på verksamhetsområden som inte
passar dem och där de absolut inte trivs. För övrigt torde inte antalet kvalificerade
civila befattningar inom försvaret räcka till för de pensionerade
kaptener, som på sikt måste »tas om hand» i civila befattningar inom försvaret.

Vissa sakuppgifter i motionerna är inte helt korrekta. Det uppges bl. a.
att ca 300 kaptener per år för närvarande avgår med pension. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens
utredning »Rekryteringen till officerskarriärerna under
1960-talet» (Arbetsmarknadsinformation. Serie S nr 8/1959. Lan II A) är
totala antalet pensionsavgångar av officerare på aktiv stat (s. 7, tabell 2 i
1963 — 93 st., 1964— 111 st., 1965 — 137 st., 1966 — 143 st., 1967 — 170 st.,
1968 — 203 st., 1969 — 174 st., 1970 — 200 st. I dessa siffror ingår även
kaptener med 55 års pensionsålder samt högre officerare. Motionernas siffra
300 pensionerade 50-årskaptener är sålunda överdriven. Det riktiga värdet
torde ligga något över 100 per år i medeltal fram till 1970. Med" anledning
härav är också den teoretiska besparing, som motionärerna räknat
fram starkt överdriven. Möjligheterna till besparing torde i praktiken bli
ännu mindre eftersom, som ovan nämnts, den militära organisationen
inte har möjlighet att ta hand om alla pensionsavgångna kaptener i tillräckligt
kvalificerade befattningar (antalet lämpliga befattningar räcker
inte till).

Med anledning av det ovan anförda föreslår SR, att i motionerna föreslagen
omprövning av pensionsåldrarna för fast anställd, aktiv militärpersonal
inte kommer till stånd, att däremot pensionsavgången aktiv militär personal
ges ökade chanser att efter ansökan erhålla ledigblivna civila befattningar
vid militära staber och förvaltningar — varigenom motionernas syfte torde
kunna i viss utsträckning ernås samt att i delta sammanhang aktuella civila
befattningar ges en sådan löneställning, alt de locka pensionsavgångna officerare
som sökande.

Tjänstemännens centralorganisations statstjänstemannasektion erinrar
om de organisationsundersökningar, som skett under senare år i fråga om
flertalet av de centrala ämbetsverken inom försvaret, varvid en avvägning i
förekommande fall skett mellan olika personalkategorier vid resp. verk. Under
åberopande härav och av att rörande pensionsålder för olika tjänstemän
numera förs förhandlingar mellan civildepartementet och personalorganisationerna
avstyrks motionerna.

Utskottet. I de föreliggande motionerna framkastas tanken på att bereda
de officerare och underofficerare, som nu pensioneras vid 50 års ålder,
möjlighet att, eventuellt efter viss omskolning, omplaceras från funktio -

Statsutskottets utlåtande nr 183 år 1963

17

ner vid truppförbanden till civila tjänster vid staber och förvaltningar
inom försvaret och att kvarstå i sådana tjänster intill en levnadsålder motsvarande
den för civila tjänstemän gällande avgångsåldern. Behovet av
civil personal vid försvaret skulle enligt motionärerna därigenom minska
och avsevärda besparingar vinnas.

I vad mån utrymme finns för ett dylikt tillvaratagande av den arbetskraft
som representeras av den från aktiv tjänst avgångna militära personalen
synes utskottet ovisst; härutinnan må hänvisas till innehållet i myndigheternas
yttranden över motionerna. Av yttrandena kan vidare utläsas,
att ett ställningstagande till frågan om en höjning av pensionsåldrarna för
den militära personal som här avses förutsätter ingående överväganden och
bedömanden. Innan så skett, saknas hållpunkter för en beräkning av storleken
av de besparingar den åsyftade omläggningen skulle kunna medföra.
I vart fall torde de besparingsmöjligheter som anges i motionerna vara
betydligt överdrivna.

I sammanhanget må vidare erinras om överbefälhavarens i remissyttrandet
gjorda uttalande, enligt vilket statsmakternas principbeslut rörande
arméns befälssystem måste anses innefatta den av motionärerna förordade
översynen av pensionsåldern för befälet. Vid översyn av befälssystemet
inom övriga försvarsgrenar måste enligt överbefälhavaren även pensioneringsreglerna
bedömas.

Med hänsyn till de senaste årens undersökningar rörande personalbehovet
inom krigsmaktens stabs- och förvaltningsorganisation vill det synas
som om de i motionerna väckta frågorna redan i viss mån uppmärksammats.
Måhända kan dock en speciell undersökning med utgångspunkt i
frågeställningen om höjd pensioneringsålder skänka ytterligare belysning
åt frågan. Det förtjänar i detta sammanhang omnämnas, att försvarets
civilförvaltning för sin del uttalat sig för införandet av rörliga pensionsåldrar
även för militär och civilmilitär personal.

Utskottet vill erinra om att frågan om utredning rörande pensionsåldrarna
för militär och civilmilitär personal var föremål för uttalande av utskottet
i dess utlåtande 1961: 126 i anledning av då väckta motioner i ämnet.
Utskottet framhöll härvid, att det väckta problemet var av tämligen
invecklad beskaffenhet och delvis erbjöd aspekter av organisatorisk natur,
bl. a. sammanhängande med det mest ändamålsenliga utnyttjandet av äldre
personal, som ansågs inte längre böra tas i anspråk för truppljänst. I
sistnämnda hänseende pekade utskottet på eventuella möjligheter att överföra
personal även till andra områden av statsförvaltningen än försvaret.

Vad utskottet hittills anfört har närmast avseende å de väckta frågornas
organisatoriska sida. Sett som en renodlad pensionsfråga innefattar problemet
i sista hand ett förhandlingsämne, som kan tas upp i samband med
överläggningar rörande statstjänstemännens löne- och pensionsvillkor. Att
därvid pensionsåldersfrågorna borde få ökat utrymme har utskottet fram -

18

Statsutskottets utlåtande nr 183 år 1963

hållit i sitt denna dag avgivna utlåtande i anledning av motionen II: 296
om översyn av bestämmelserna om pensionsålder för statliga befattningshavare.

Under hänvisning till vad utskottet anfört i sitt sistberörda utlåtande
hemställer utskottet,

att motionerna I: 85 och II: 100 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 november 1963

På statsutskottets vägnar:

ERNST V. STAXÄNG

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit

från första kammaren: herrar Näsström, Gillström, fröken Andersson,
herrar Einar Persson, Birger Andersson, Ivar Johansson, Bergman,
Axel Johannes Andersson, Fritz Persson, Rikard Svensson, fru Wallentheim,
herrar Per Jacobsson, Edström, Åkerlund och Nils-Eric Gustafsson;
samt

från andra kammaren: herrar Staxäng, Petterson i Degerfors, Gustafsson
i Stockholm, Karlsson i Olofström, Svensson i Stenkyrka, Blidfors,
Almgren, fröken Elmén, herrar Andreasson, Mellqvist, fru LewénEliasson,
herrar Svensson i Ljungskile, Gustafsson i Kårby, Nelander och
Palm.