Statsutskottets utlåtande nr 182 år 1963

7

Nr 182

. i

Utlåtande i anledning av väckt motion om översyn av bestämmelserna
om pensionsålder för statlig befattningshavare.

(5:e avd.)

I en inom andra kammaren av herr Ståhl väckt motion (II: 296) har yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om en allsidig
översyn, modernisering och normalisering av gällande pensionsåldrar
för befattningshavare inom den statliga verksamhetens olika grenar.

Beträffande motiveringen för ifrågavarande yrkande får utskottet hänvisa
till motionen.

Över förevarande motion har, efter därom i vederbörlig ordning gjord
framställning, utlåtanden avgivits av statens pensionsanstalt, försvarets civilförvaltning
och järnvägsstyrelsen, varjämte Statstjänstemännens riksförbund,
Tjänstemännens centralorganisations statst jänstemannasektion,
Sveriges akademikers centralorganisation och Statstjänarkartellen begagnat
sig av erhållet tillfälle att yttra sig över motionen.

Statens pensionsanstalt anför i huvudsak följande.

Den väckta frågan utgör ett betydelsefullt och omfattande problem. Även
om tillgång och efterfrågan på arbetskraft från tid till annan varierar inom
olika yrken och verksamhetsgrenar, ökar vikten av att nå fram till en ur
skilda synpunkter lämplig lösning av pensionsåldersfrågan efter hand som
förskjutningen i befolkningens åldersfördelning mot högre åldrar blir allt
mera kännbar. Vad beträffar avgångsåldrarna inom den statliga sektorn torde
kunna konstateras, att dessa i många fall är lägre — i vissa fall avsevärt
lägre — än för anställningar inom icke-statlig verksamhet utan att detta
genomgående kan anses vara betingat av olikheter i de krav, som ställes på
anställningshavarna.

Vid bedömandet av frågan om den lämpligaste vägen att anpassa pensionsåldern
efter de ändrade förhållandena bör emellertid beaktas, att det
efter hand som frågor rörande anställningsförmånerna för de statsanställda
kommit att lösas förhandlingsmässigt framstår som naturligt, att spörsmålet
om avgångsåldern sammankopplas med statens och personalorganisationernas
löne- och pensionsförhandlingar. Enligt pensionsanstaltens mening
bör pensionsåldersfrågorna givas ett ökat utrymme vid dessa förhandlingar.
Ämbetsverket håller för troligt, alt motionens syfte på angivet sätt efter
hand skulle komma att tillgodoses och finner sig med denna utgångspunkt
icke böra förorda, att den i motionen åsyftade utredningen nu igångsättes.

8

Statsutskottets utlåtande nr 182 år 1963

Försvarets civilförvaltning anför i huvudsak följande.

Enligt gällande bestämmelser rörande pensioneringstidpunkt för militär
och civilmilitär personal på aktiv stat är denna tidpunkt fixerad till visst
levnadsår och icke — som beträffande den civila personalen — till viss period.
Frågan om ändrade bestämmelser rörande avgångsålder för militär
och civilmilitär personal har vid flera tillfällen varit föremål för prövning.
Sålunda föreslog 1944 års militära pensionsutredning ett system med pensioneringsperioder
för dessa personalkategorier, därvid för beställningshavare
på vilka ställas de största kraven i avseende på fysisk spänst och rörlighet
föreslogs en avgångsperiod omfattande levnadsåldern 50—55 år (kompaniofficer
och underofficer i flygtjänst 45—50 år).

1948 års pensionsålderskommitté framlade 26 januari 1952 ett betänkande
med utredning och förslag rörande avgångsåldern för militära och civilmilitära
beställningshavare. I betänkandet förordade även kommittén att
system med pensioneringsperioder skulle tillämpas på beställningshavare
vid försvaret. Även pensionsålderskommittén föreslog en avgångsperiod omfattande
levnadsåldern 50—55 år för beställningshavare på vilka ställas de
största kraven på fysisk spänst och rörlighet, dock att beträffande kompaniofficer
och underofficer i flygtjänst föreslogs en avgångsperiod omfattande
levnadsåldern 45—50 år.

f utlåtande 10 juni 1952 över betänkandet anförde civilförvaltningen bl. a.
att de skäl som legat till grund för införandet av rörliga pensionsåldrar för
civila befattningshavare talade för att motsvarande system tillämpades även
för militär och civilmilitär personal, icke minst i betraktande av de låga
pensionsåldrar, varom här i regel vore fråga. Civilförvaltningen framhöll
även att den militära och civilmilitära personalen i icke ringa utsträckning
var sysselsatt med rent administrativa arbetsuppgifter i nära anslutning till
sådana som fullgjordes av civil personal. Spörsmålet om pensioneringsperiodernas
utformning och de särskilda beställningarnas inplacering i dessa vore
en avvägningsfråga, avhängig av skilda faktorer, vilka civilförvaltningen
icke ansåge sig kunna bedöma.

Kommittéförslaget har icke föranlett någon Kungl. Maj :ts proposition till
riksdagen.

Vad gäller bedömningen av de faktorer som påverka frågan om lämpligaste
pensioneringsålder för militär och civilmilitär personal anser sig civilförvaltningen
på samma skäl som ovan anförts beträffande motsvarande
fråga rörande placering i pensioneringsperiod sakna förutsättningar för ett
ståndpunktstagande.

Civilförvaltningen vidhåller sin i tidigare sammanhang framförda principiella
uppfattning, att skäl alltjämt tala för att rörliga pensionsåldrar införas
även beträffande militär och civilmilitär personal. En dylik omläggning
av systemet från pensionsålder till pensioneringsperiod och därmed följande
höjning av gällande pensioneringsåldrar — som synes vara såväl en organisatorisk
fråga som en förhandlingsfråga — torde dock böra föregås av
noggranna detalj överväganden. Vid den bedömning av frågor rörande inplacering
i pensioneringsperiod, som därvid erfordras, synes bl. a. böra noga
beaktas rådande möjligheter till omplacering vid viss levnadsålder av personal
från i fysiskt hänseende mera krävande tjänstgöring till i dylikt avseende
mindre ansträngande arbetsuppgifter (till exempel från trupptjänstgöring
till tjänstgöring vid stab).

Statsutskottets utlåtande nr 182 år 1963 9

Järnvägsstyrelsen anför i huvudsak följande.

Vid statens järnvägar är de olika tjänsterna inplacerade i tre pensioneringsperioder
omfattande följande gränser enligt SPR:

Pensioneringsperiod I 60—63 år
» '' II 63—65 »

» III 65—66 »

Tjänsterna har hänförts till resp. pensioneringsperioder med hänsyn taxen
till de tidsrymder i fråga om levnadsålder, inom vilka arbetsförmågan
allmänt sett kan antagas ha nedgått på elt för den aktuella tjänstgöringen
menligt sätt. Vid statens järnvägar måste kravet på fullgod arbetsförmåga
speciellt beaktas med hänsyn till det ansvar för trafiksäkerheten, som åvilar
befattningshavarna i allmänhet. Vid inplaceringen av tjänster i lägre pensionsperioder
än i III:e har följande faktorer varit normgivande för berörda
tjänster:

arbetets art

arbetsplatsens beskaffenhet och
tjänstgöringstidens förläggning.

Flertalet anställda vid statens järnvägar har sådan tjänst, som direkt berör
trafiksäkerheten. Dessa tjänstehavare har i regel skiftarbete eller oregelbunden
arbetstid, får arbeta utomhus under svåra väderleksförhållanden,
måste vara uppmärksamma, då arbetet innebär riskmoment för dem själva,
deras arbetskamrater, passagerare och gods samt har ett arbete, som är förenat
med mycket gående och stående. De har därför inplacerats i pensioneringsperiod
I (60—63 år). Dit hör också vissa andra tjänster med skiftarbete
och fysiskt påfrestande arbete, godsmagasins-, stall- eller underhållstjänst
(på fordon, bana etc).

Den övriga personalen, som huvudsakligen har arbetsledning och/eller
inomhusarbete samt i allmänhet icke skiftarbete och ej heller sådan tjänst,
som direkt berör trafiksäkerheten, är inplacerad i pensioneringsperioderna
II (63—65 år) och III (65—66 år). Inom period II finns bl. a. förmans- och
mästartjänster samt kontorspersonal. Till pensioneringsperiod III hör bl. a.
befäls- och ingenjörskarriärerna.

Införande av pensioneringsperioder i stället för tidigare fixa pensionsåldrar
har medfört att tjänstehavarna i viss man kunnat anpassa sin pensionsavgång
efter individuella förutsättningar. Enär den nedre pensionsgränsen
sammanfaller med tidigare gällande fix pensionsålder föreligger genomsnittligt
sett även en höjning av pensionsåldern. Möjligheterna »att gå
över» har hittills dock begagnats i mindre utsträckning. I förhållande till antalet
tjänster inom de olika perioderna utnyttjas de mest av personal hänförd
till period III.

De för statens järnvägar gällande pensioneringsperioderna och den tastställda
inplaceringen av tjänsterna i dessa anses vara väl avvägda och anpassade
med hänsyn till det ansvarsfulla arbete, som utföres. Bestämmelserna
är relativt nyligen översedda. En sådan allsidig översyn, som föreslås
i motionen, kan därför inte biträdas av järnvägsstyrelsen.

De hörda tjänstemannaorganisationerna avstyrker motionen under hänvisning
till att de väckta frågorna tillhör dem, om vilka förhandlingar förs
mellan civildepartementet och statstjänstemännens huvudorganisationer.

10

Statsutskottets utlåtande nr 182 år 1963

Statstjänstemännens riksförbund uttalar i sammanhanget, att starka skäl
talar-för att därtill villiga statliga pensionärer bereds större möjligheter än
f. n. till fortsatt anställning hos staten och att bättre anställningsvillkor erbjuds
dem; detta gäller speciellt i fråga om statsanställda med låga pensionsåldrar.

Utskottet. Den av motionären behandlade frågan om avvägningen av pensionsåldrarna
för statens anställda är ur såväl statens som den enskildes
synpunkt av betydande räckvidd. I jämförelse med de avgångsåldrar som
tillämpas inom icke-statliga verksamhetsområden framstår pensionsåldrarna
för de statliga befattningshavarna i vissa fall som låga. Detta förhållande
liksom även den successiva förskjutningen i riktning mot allt högre
levnadsåldrar utgör faktorer som inverkar på frågan om åstadkommande
av en ur olika synpunkter lämplig avvägning av pensionsåldrarna. Den
väckta frågan är därför i och för sig värd beaktande. När det gäller att avväga
pensionsåldrarna måste emellertid ihågkommas, att spörsmålet om
avgångsåldern utgör ett led i bestämmandet av de samlade förmånerna.

Sasom såväl statens pensionsanstalt som de hörda personalorganisationerna
anfört är den väckta frågan närmast en förhandlingsfråga. Utskottet
som inte finner tillräckliga skäl tillstyrka att den i motionen åsyftade
utredningen igångsätts — vill för egen del under hänvisning till det förut
anförda uttala, att det framstår som naturligt att pensionsåldersfrågorna
ges ett ökat utrymme vid kommande förhandlingar. Utskottet föreslår att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ger till känna vad utskottet sålunda
anfört.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må, i anledning av motionen II: 296, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 19 november 1963

På statsutskottets vägnar:

ERNST V. STAXÄNG

Närvarande: se under utlåtandet nr 183.