Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
1
Nr 39
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni
1938 (nr 27i) om rätt till jakt, dels ock i ämnet
väckta motioner.
Genom en den 17 maj 1963 dagtecknad proposition, nr 136, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll jämlikt 87 § regeringsformen föreslagit riksdagen att antaga följande
förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om
rätt till jakt.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt
Härigenom förordnas dels att 7 §, 10 § 1, 3, 4 och 5 mom., 11 §, 12 §
1 mom., 14 § 2 mom., 15 § 1 mom., 16, 18 och 23 §§, 24 § 2 mom., 26 §
2 mom., 29 § 1 mom., 30 §, 31 § 1 mom. samt 33, 34 och 37 §§ lagen den
3 juni 1938 om rätt till jakt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives dels ock att till 10 § samma lag skall fogas ett sjätte moment och
till 24 § ett tredje moment av nedan angiven lydelse.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
7
Boställshavare, kronohemmans--
Är eljest----------
Innehavare eller brukare av fastighet
varom är fråga i denna paragraf
må icke utan särskilt bemyndigande
av ägaren tala för fastigheten i frågor
rörande bildande av jaktvårdsområde
eller förlängning av den för
jaktvårdsområdes bestånd bestämda
tiden.
1 Dihang till riksdagens protokoll 1963. 9
§•
-----— efter älg.
—---till marken.
Innehavare eller brukare av fastighet
varom är fråga i denna paragraf
må icke utan särskilt bemyndigande
av ägaren tala för fastigheten i frågor
som avses i 10 § och 11 § 2 mom.
samt. 3 avd. Nr 39
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
10
1 mom. Ägare av särskilda fastigheter,
vilkas ägor bilda ett sammanhängande
område, må i ändamål att
befrämja jaktvården å området besluta,
att ägorna skola utgöra jaktvårdsområde.
För beslutets giltighet
fordras fastställelse av länsstyrelsen.
Jaktvårdsområde skall----
3 mom. Beslut om bildande av jaktvårdsområde
vare ej giltigt med
mindre de vilka biträda beslutet utgöra
minst fyra femtedelar av antalet
fastighetsägare och tillika äga
minst fyra femtedelar av den mark
varom fråga är. Härvid må ägare av
mark, som i avseende å läge, form
och övrig beskaffenhet finnes lämpligen
böra bestå såsom eget jaktvårdsområde,
icke mot sitt bestridande
kunna tvingas ansluta sig till
jaktvårdsområde varom nu är fråga.
4 mom. I skärgård må jaktvårdsområde
bildas utan hinder av att det
icke kommer att bestå av särskilda
fastigheter eller utgöra ett sammanhängande
område.
Beslut om bildande av jaktvårdsområde,
som består av allenast en
fastighet, vare ej giltigt med mindre
de vilka biträda beslutet utgöra minst
fyra femtedelar av antalet delägare
i fastigheten och tillika äga minst
fyra femtedelar av densamma.
5 mom. Fastighetsägarna äga före
utgången av den tid, för vilken jaktvårdsområde
bildats, vid sammanträde
besluta, att området skall fortbestå
under ytterligare visst antal
år, lägst tio år och högst tjugufem.
Sådant beslut vare dock ej giltigt om
nej röster avgivits av mera än en femtedel
av antalet fastighetsägare eller
av fastighetsägare som äga mer än
en femtedel av den i området ingående
marken eller, i fall som avses i
4 mom. andra stycket, en femtedel av
vederbörande fastighet. För beslutets
giltighet fordras dessutom fastställelse
av länsstyrelsen.
§•
1 mom. Ägare av särskilda fastigheter
må, i ändamål att befrämja
jaktvården på fastigheterna, besluta
att dessa helt eller delvis skola tillsammans
utgöra jaktvårdsområde.
— jaktvårdens tillgodoseende.
3 mom. Beslut om bildande av
jaktvårdsområde vare ej giltigt med
mindre de vilka biträda beslutet utgöra
minst tre fjärdedelar av antalet
fastighetsägare och tillika äga
minst tre fjärdedelar av den mark
varom fråga är. Mark, som i avseende
å läge, form och övrig beskaffenhet
finnes lämpligen böra bestå såsom
eget jaktvårdsområde, må icke
mot ägarens bestridande anslutas till
jaktvårdsområde.
4 mom. I skärgård må jaktvårdsområde
bildas även av allenast en
fastighet. Beslut om bildande av sådant
jaktvårdsområde vare ej giltigt
med mindre de vilka biträda beslutet
utgöra minst tre fjärdedelar av antalet
delägare i fastigheten och tillika
äga minst tre fjärdedelar av densamma.
5 mom. Fastighetsägarna äga inom
ett år före utgången av den tid, för
vilken jaktvårdsområde bildats, vid
sammanträde besluta, att området
skall fortbestå under ytterligare visst
antal år, lägst tio år och högst tjugufem.
För beslutets giltighet fordras
att det biträtts av flertalet bland de
röstande samt vidare, att icke nejröster
avgivits av mer än en fjärdedel
av hela antalet fastighetsägare eller
av fastighetsägare som äga mer
än en fjärdedel av den i området ingående
marken eller, i fall som avses
i 4 inom., en fjärdedel av fastigheten.
Föreskrifter om kallelse till
sammanträde som här avses utfärdas
av Konungen.
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
(Gällande lydelse)
(Jfr 11 § 3 mom.)
11
1 mom. Beslut om bildande av jaktvårdsområde
eller om förlängning av
tiden för sådant områdes bestånd
skall underställas länsstyrelsen, som
har att tillse huruvida beslutet tillkommit
i laga ordning. Avser beslutet
bildande av jaktvårdsområde, skall
länsstyrelsen därjämte tillse, att beslutet
överensstämmer med lag och
författning, så ock att det är tjänligt
för jaktvårdens främjande och icke
kränker enskild rätt.
Beslutet skall--------
2 mom. Beslut som länsstyrelsen
meddelar jämlikt denna paragraf
skall införas i länskungörelserna och
tidning inom orten samt uppläsas i
kyrkan i den eller de socknar, där
jaktvårdsområdet är beläget.
Mot länsstyrelsens beslut må talan
föras hos Konungen genom besvär,
som skola ingivas till jordbruksdepartementet
före klockan tolv å sextionde
dagen från den dag då beslu
-
(Föreslagen lydelse)
6 mom. För beslut om ändring av
jaktvårdsområdes omfattning eller i
fråga, beträffande vilken jämlikt
1 mom. andra stycket bestämmelser
skola meddelas i beslutet om områdets
bildande, skall vad ovan stadgats
om bildande av jaktvårdsområde
äga motsvarande tillämpning. Fattas
sådant beslut i samband med beslut
som avses i 5 mom., skall dock
i stället tillämpas vad där är stadgat.
Innebär i dylikt fall beslutet att
mark skall uteslutas ur eller anslutas
till jaktvårdsområdet, erfordras
samtycke av ägaren till den marken.
§■
1 mom. För giltigheten av beslut
enligt 10 § fordras fastställelse av
länsstyrelsen, vilken skall tillse, att
beslutet tillkommit i laga ordning
samt överensstämmer med lag och
författning, så ock att det är tjänligt
för jaktvårdens främjande och
icke kränker enskild rätt.
--— därför uppgivas.
2 mom. Ingår i jaktvårdsområde
fastighet som huvudsakligen utgör
gård eller trädgård eller eljest väsentligen
saknar betydelse för jaktvården
på området, äger länsstyrelsen förordna
att fastigheten ej längre skall
tillhöra jaktvårdsområdet. Ansökan
om sådant förordnande må göras av
envar som äger del i området. De
övriga delägarna skola erhålla tillfälle
att yttra sig över ansökningen.
3 mom. Meddelande om beslut, som
länsstyrelse fattar enligt denna paragraf,
skall införas i tidning inom orten.
Mot beslutet må talan föras hos
Konungen genom besvär, vilka skola
hava inkommit till jordbruksdepartementet
inom två månader från den
dag då meddelandet infördes i tidningen.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
tet upplästes i kyrkan eller, där beslutet
upplästs å olika dagar i särskilda
socknars kyrkor, från den dag
då det sist blev upplåst.
3 mom. För beslut om ändring av (Jfr 10 § 6 mom.)
jaktvårdsområdes omfattning eller i
annan fråga, beträffande vilken jämlikt
10 § 1 mom. andra stycket bestämmelser
skola meddelas i beslutet
om områdets bildande, skall vad ovan
stadgats om bildande av jaktvårdsområde
samt om länsstyrelsens prövning
av dylikt beslut äga motsvarande
tillämpning.
12 g.
1 inom. Sedan beslut om bildande 1 mom. Beslut enligt 10 § skall
av jaktvårdsområde eller om förläng- gälla även mot ny fastighetsägare.
ning av tiden för sådant områdes bestånd
blivit fastställt, gälle det mot
ny fastighetsägare.
14
2 mom. Påträffar någon tillfälligtvis
säl, evar det vara må, då må han
döda och behålla djuret. Enahanda
rätt have ock den som påträffar djur,
tillhörande någon av följande arter,
nämligen mullvadar, näbbmöss, fladdermöss,
hasselmöss, sorkdjur (sorkar
och lämlar), råttor och möss.
15
1 mom. Inkommer räv, grävling,
iller, mink, mård, hermelin, vessla,
ekorre, vildkanin, igelkott, berguv,
duvhök, sparvhök, korp, kråka, råka,
kaja, skata, nötskrika, pilfink eller
gråsparv i gård eller trädgård,
have den som där bor eller innehar
trädgården så ock dennes folk rätt
att döda och behålla djuret, ändock
att jakträtten där tillkommer annan.
Likaledes må — --------
§•
2 mom. Påträffar någon tillfälligtvis
säl, evar det vara må, då må han
döda och behålla djuret. Enahanda
rätt have ock den som påträffar djur,
tillhörande någon av följande arter,
nämligen mullvadar, näbbmöss, fladdermöss,
sorkdjur (sorkar och lämlar),
råttor, skogsmöss och husmöss.
§•
1 mom. Inkommer räv, grävling,
iller, mink, hermelin, vessla, ekorre,
vildkanin, igelkott, duvhök, sparvhök,
kråka, råka, kaja, skata, björktrast
(snöskata), nötskrika, pilfink
eller gråsparv i gård eller trädgård,
have den som där bor eller innehar
trädgården så ock dennes folk rätt
att döda och behålla djuret, ändock
att jakträtten där tillkommer annan.
-- personer dödas.
16 §.
1 mom. Den som under idkande
av lovlig jakt sårar villebråd så, att
det faller å annans jaktområde inom
ett hundra meter från gränsen av
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
(Gällande lydelse)
den jagandes jaktområde, må tillvarataga
och behålla villebrådet. Är det
älg, hjort eller rådjur, må den jagande
dock ej från stället bortföra djuret
utan i närvaro av två o jäviga vittnen
och vare han dessutom pliktig
att sist å andra dagen, sedan djuret
fälldes, om förhållandet underrätta
jakträttsinnehavaren eller den som
innehar marken eller någon av deras
folk. Försummar den jagande något
härav, varde ansedd såsom den där
olovligt jagat å annans jaktområde.
2 mom. Har i annat fall än i 1 mom.
avses älg, hjort eller rådjur, som sårats
vid lovlig jakt, tagit sin tillflykt
till annans jaktområde, vare den jagande
pliktig att därom skyndsamt
underrätta jakträttsinnehavaren eller
den som innehar marken eller någon
av deras folk.
(Föreslagen lydelse)
Har någon vid lovlig jakt sårat älg,
hjort eller rådjur och har djuret tagit
sin tillflykt till annans jaktområde,
vare den jagande pliktig att därom
skyndsamt underrätta jakträttsinnehavaren
eller den som innehar
marken eller någon av deras folk.
18
1 mom. Dödar eller fångar man
björn, lo eller örn, eller anträffar man
sådant djur såsom fallvilt, tillfälle
djuret kronan, oberoende av vem
jakträtten tillkommer, där ej Konungen
annorledes förordnar.
2 mom. Beträffande rätten till fallvilt
av annat djur än björn, lo och
örn gälle följande:
Älg, hjort---------
I övrigt--—------
23
Katt som anträffas utanför gård
eller trädgård må av jakträttsinnehavaren
eller hans folk saklöst dödas.
24
2 mom. Orsakas å gröda avsevärd
skada av vildkaniner, må markinnehavaren,
ändå att jakträtten å mar1
j Bihang till riksdagens protokoll 1963. !
§•
1 mom. Dödar eller fångar man
björn, lo, stork, örn, glada, brun glada,
pilgrimsfalk, jaktfalk eller berguv
eller anträffar man sådant djur
såsom fallvilt, tillfälle djuret kronan,
oberoende av vem jakträtten tillkommer,
där ej Konungen annorledes
förordnar.
2 mom. Beträffande rätten till fallvilt
av annat djur än i 1 mom. sägs
gälle följande:
--tillfälle kronan.
— fallvilt jakträttsinnehavaren.
§•
Katt, som anträffas utanför gård
eller trädgård där den hör hemma,
må av jakträttsinnehavaren eller hans
folk saklöst dödas. Inom område med
stadsplan eller byggnadsplan erfordras
dock tillstånd av polismyndigheten.
fi.
2 mom. Markinnehavare äger, ändå
att jakträtten å marken tillkommer
annan, låta där anställa fångst av
i samt. 3 avd. Nr 39
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
(Gällande lydelse)
ken tillkommer annan, så ock hans
folk där anställa fångst av vildkanin.
Vid sådan fångst må icke medföras
skjutvapen eller hund. Fångad vildkanin
tillfälle markinnehavaren.
(Föreslagen lydelse)
vildkanin. Vid sådan fångst må icke
medföras skjutvapen eller hund.
Fångad vildkanin tillfälle markinnehavaren.
Orsakas avsevärd skada av vildkaniner,
må Konungen beträffande visst
område förordna att det står envar
fritt att där fånga vildkanin och behålla
fångat djur. Vad i 17 och 25 §§
är stadgat om jakträttsinnehavare
skall i tillämpliga delar gälla den som
idkar sådan fångst.
3 mom. Beträffande område, där
stam av vildkaniner finnes, må länsstyrelsen
förordna att jakt efter vildkanin
skall genom därtill av länsstyrelsen
särskilt utsedda jägare bedrivas
för att söka utrota stammen. Förordnas
om dylik jakt, äger länsstyrelsen
tillika föreskriva de undantag
från bestämmelserna i denna lag som
kunna finnas nödiga för jaktens ändamålsenliga
bedrivande. Länsstyrelsen
bestämmer ock huru skall förfaras
med djur som dödas eller fångas
vid jakten.
26
2 mom. Från skyldighet —---
Bestämmelserna om jaktvårdsavgift
äga icke tillämplighet i fråga om
rätten att under omständigheter, som
angivas i 14 § 2 mom. och 15 §, döda
i nämnda lagrum omförmälda djur.
29
1 mom. Såsom olovlig —---
Har någon å annans jaktområde
eller eljest olovligt tillvaratagit fallvilt
eller, där björn, lo eller örn dödats
eller fångats, olovligt tillägnat
sig djuret, straffes såsom för olovlig
jakt enligt vad i 28 § första stycket
sägs.
§•
-----— av riket.
Bestämmelserna om jaktvårdsavgift
äga icke tillämplighet i fråga om
rätten att under omständigheter, som
angivas i 14 § 2 mom. och 15 §, döda
i nämnda lagrum omförmälda djur
och ej heller i fråga om fångst av
vildkanin enligt 2) § 2 mom.
§•
-----i 7 §.
Har någon å annans jaktområde
eller eljest olovligt tillvaratagit fallvilt
eller, där djur som avses i 18 § 1
mom. dödats eller fångats, olovligt
tillägnat sig djuret, straffes såsom
för olovlig jakt enligt vad i 28 § första
stycket sägs.
30 §.
Fälles någon----—---—--värde förverkat.
Var det annat villebråd än björn, Var det annat villebråd än som
lo eller örn och skedde jakten å an- avses i 18 § 1 mom. och skedde jak
-
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3!) år 1963
(Gällande lijdelse)
nät område än i 5 § 2 mom. sägs
samt med användande av tillåtet jakteller
fångstredskap och under tid,
då jakt efter sådant villebråd är tilllåten,
eller var fallviltet sådant som
enligt bestämmelserna i 18 § tillkomkommer
jakträttsinnehavaren, tillfälle
det förverkade denne eller, i fall
varom förmäles i 29 § 2 mom. första
stycket, övriga delägare i allmänningen
eller samfälligheten och, i fall
varom sägs i samma moments andra
stycke, övriga å jaktvårdsområdet
jaktberättigade personer.
Med björn, lo eller örn, som är förverkad,
så ock med annat förverkat
villebråd, som dödats eller fångats
medelst annat jakt- eller fångstredskap
eller under annan tid än i andra
stycket sägs, ävensom med annat
än där omförmält förverkat fallvilt
förfares på sätt stadgas i 36 §. Lag
samma vare beträffande förverkat
villebråd, som dödats eller fångats å
område som sägs i 5 § 2 mom.
31
1 mom. Anträffas å-----
Å område----------
Har den----------
Vad i detta moment är stadgat om
den som olovligt jagar å annans jaktområde
gälle ock i fråga om den som
å bar gärning beträdes med sådant
jagande, tillvaratagande, bortförande
eller tillägnande, som enligt 16 § 1
mom. eller 29 § 1 mom. första stycket
är att anse såsom olovlig jakt
eller för vilket åtgörande han enligt
29 § 1 mom. andra stycket skall straffas
såsom för olovlig jakt; och skola,
där fråga är om olovligt tillvaratagande
av sådant fallvilt som jämlikt
bestämmelserna i 18 § tillkommer
kronan eller olovligt tillägnande av
björn, lo eller örn, de i andra stycket
här ovan omförmälda personerna äga
att utöva där avsedd rätt jämväl å
område, där jakträtten tillkommer
annan än kronan.
(Föreslagen lydelse)
ten å annat område än i 5 § 2 mom.
sägs samt med användande av tilllåtet
jakt- eller fångstredskap och
under tid, då jakt efter sådant villebråd
är tillåten, eller var fallviltet
sådant som enligt bestämmelserna i
18 § 2 mom. tillkommer jakträttsinnehavaren,
tillfälle det förverkade
denne eller, i fall varom förmäles i
29 § 2 mom. första stycket, övriga
delägare i allmänningen eller samfälligheten
och, i fall varom sägs i
samma moments andra stycke, övriga
å jaktvårdsområdet jaktberättigade
personer.
Med förverkat villebråd, som avses
1 18 § 1 mom. eller som dödats eller
fångats medelst annat jakt- eller
fångstredskap eller under annan tid
än i andra stycket sägs, ävensom
med annat än där omförmält förverkat
fallvilt förfares på sätt stadgas i
36 §. Lag samma vare beträffande
förverkat villebråd, som dödats eller
fångats å område som sägs i 5 §
2 mom.
§•
------för sig.
--- vid lappväsendet.
------i 36 §.
Vad i detta moment är stadgat om
den som olovligt jagar å annans jaktområde
gälle ock i fråga om den
som å bar gärning beträdes med jakt,
som enligt 29 § 1 mom. första stycket
är att anse såsom olovlig, eller
med sådant tillvaratagande eller tillägnande,
för vilket han enligt 29 §
1 mom. andra stycket skall straffas
såsom för olovlig jakt; och skola, där
fråga är om djur som jämlikt bestämmelserna
i 18 § tillkommer kronan,
de i andra stycket här ovan
omförmälda personerna äga att utöva
där avsedd rätt jämväl å område,
där jakträtten tillkommer annan
än kronan.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
33
Uraktlåter någon i fall som avses
i 16 § 2 mom. att fullgöra där stadgad
underrättelseplikt, straffes med
dagsböter, där ej å förseelsen följer
straff enligt allmänna strafflagen.
Bryter någon —-------
överträder någon -------
34
Allmän åklagare äge föra talan i
fråga om olovlig jakt å område som
avses i 5 § 2 mom. så ock å förbrytelser
om vilka förmäles i 31 § 2
mom. samt 33 § första stycket denna
lag.
Sker intrång--------
I övrigt-----------
Såsom målsägande---—---
Innefatta föreskrifter--— —
§•
Uraktlåter någon i fall som avses
i 16 § att fullgöra där stadgad underrättelseplikt,
dömes till dagsböter.
---tre hundra kronor.
----femtio kronor.
Bryter någon mot föreskrift som
meddelats med stöd av 24 § 3 mom.,
dömes till böter från och med tio till
och med trehundra kronor.
§•
Allmän åklagare äge föra talan i
fråga om olovlig jakt å område som
avses i 5 § 2 mom. så ock å förbrytelser
om vilka förmäles i 31 § 2 mom.
samt 33 § fjärde stycket denna lag.
---detta verk.
------sådant åtal.
— jaktberättigad person.
--bestämmelse gällande.
37 §.
Vad enligt bestämmelserna i 18, 29,
30, 31 och 36 §§ gäller om örn skall
i tillämpliga delar avse jämväl olovlig
tillägnelse eller förstörelse av örns
ägg eller bo.
Vad enligt bestämmelserna i 18,
29, 30, 31 och 36 §§ gäller om fågel
som sägs i 18 § 1 mom. skall i tilllämpliga
delar avse jämväl olovlig
tillägnelse eller förstörelse av sådan
fågels ägg eller bo.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964. Bestämmelserna i 7 § tredje
stycket, 10 § 5 och 6 mom., 11 § samt 12 § 1 mom. skola gälla jämväl i fråga
om jaktvårdsområde som bildats dessförinnan.
Motioner
I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen
de likalydande motionerna nr 782 i första kammaren av herr Jonasson
och nr 947 i andra kammaren av herr Larsson i Norderön m. fl.;
de likalydande motionerna nr 787 i första kammaren av herr Arvidson
och nr 949 i andra kammaren av herrar Hedin och Hamilton;
de likalydande motionerna nr 788 i första kammaren av herr Wikner m. fl.
och nr 951 i andra kammaren av herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.;
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963 9
motionen nr 946 i andra kammaren av herr Wachtmeister;
motionen nr 950 i andra kammaren av herrar Holmberg och Nilsson i
Gävle;
motionen nr 952 i andra kammaren av herr Levin samt
motionen nr 953 i andra kammaren likaledes av herr Levin.
I motionerna I: 782 och II: 947 hemställes, »att riksdagen måtte^
1) avslå propositionen nr 136 i de delar som avser jaktvårdsområden och
jakträttens utövande å fastigheter, som saknar jaktlig betydelse, i enlighet
med vad ovan anförts, samt
2) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att Kungl. Maj:t måtte söka påskynda
pågående utredningsarbete så att förslag till ändrad jaktlagstiftning
kan framläggas snarast möjligt».
I motionerna I: 787 och II: 949 hemställes, »att riksdagen i anledning av
proposition nr 136 ang. förslag till lag om ändring i lagen den 3 juni 1938
(nr 274) om rätt till jakt måtte besluta avslå förslagen till ändringar i 3
mom. samt andra stycket i 4 mom. 10 § i nämnda lag».
I motionerna I: 788 och II: 951 hemställes, »att riksdagen i samband med
behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 136 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla att förslag om en obligatorisk ansvarighetsförsäkring
för jägare, i huvudsak utformad på sätt försäkringsinspektionen föreslagit,
förelägges nästa års riksdag».
I motionen 11: 946 hemställes, »att riksdagen ville besluta
1 :o) att i förslaget om ändring i lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt
24 § 2 mom. 2 st. och 24 § 3 mom. måtte utformas i överensstämmelse med
ovan föreslagna tillägg,
2:o) att klorpikringas icke får användas för bekämpning av vildkanin».
Motionären anvisar följande förslagsvisa utformning av lagrummen:
24 § 2 mom. 2 st.:
Orsakas avsevärd skada av vildkaniner, må Konungen beträffande visst
område — efter hörande av berörda myndigheter och organisationer angående
behovet av åtgärden, lämplig tid för jakten, områdets gränser m. m.
— förordna att det står envar fritt att där fånga vildkanin och behålla
fångat djur. Vad i 17 och 25 §§ är stadgat om jakträttsinnehavare skall i
tillämpliga delar gälla den som idkar sådan fångst. Förordnande som ovan
sagts skall av Konungen, när det ej längre är av behovet påkallat, återkallas.
24 § 3 inom.:
Beträffande område — — — dödas eller fångas vid jakten. För sådant
förordnande gäller i övrigt vad i 2 mom. 2 st. stadgats.
I motionen II: 950 föreslås, »att riksdagen avslår Kungl. Maj :ts förslag
till ändring av lagen om rätt till jakt, under uttalande samtidigt att lagen
bör omprövas med avsikt att tillgodose de önskemål som anförts i denna
motion och av ett stort antal remissinstanser».
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
I motionen II: 952 hemställes,
»1. att paragraf 23 i det föreliggande förslaget om rätt till jakt skall utgå;
och
2. om detta ej vinner bifall hemställes att paragraf 23 skall få följande
lydelse:
Katt som anträffas utanför gård eller trädgård må av jakträttsinnehavaren
eller hans folk saklöst dödas. Inom bebyggt område erfordras dock tillstånd
av polismyndigheten.»
I motionen 11:953 slutligen hemställes, »att riksdagen vid behandling av
propositionen nummer 136 måtte avslå förslaget om ändring i paragraf 16 i
lagen om rätt till jakt».
För motionerna lämnas nedan kortfattad redogörelse under de skilda avsnitt
till vilka motionerna hör. Beträffande motionernas fullständiga innehåll
får utskottet hänvisa till motionerna, vilka samtliga är tryckta i andra kammaren.
Propositionens tillkomst och huvudsakliga innehåll
Efter förslag av 1949 års jaktutredning vidtogs 1951 vissa ändringar i jaktlagstiftningen.
Utredningen har därefter fortsatt sitt arbete samt under årens
lopp avgivit flera utlåtanden och förslag, som resulterat i olika författningsändringar.
Till behandling i propositionen föreligger nu följande av
utredningen avgivna betänkanden, nämligen ett av den 30 september 1960
med förslag till bestämmelser rörande planmässigt bekämpande av vildkaninen
på Gotland (stencilerat), ett av den 30 september 1961 med förslag till
ändringar i jaktlagstiftningen (SOU 1961: 67), ett av den 10 juli 1962 med
förslag till bestämmelser om jaktskadeskgdd m. m. (stenc. 1962:7), samt
ett av den 25 oktober 1962 med förslag till ändring av 23 § lagen om rätt
till jakt m. in. (stenc. 1962: 9). Vid betänkandet om jaktskadeskydd är fogat
särskilt yttrande av två sakkunniga. I övriga betänkanden framlagda
förslag har biträtts av samtliga sakkunniga i utredningen.
Betänkandena har remissbehandlats.
Propositionen innehåller följande förslag.
I fråga om bildande av jaktvårdsområde föreslås lättnader beträffande
kraven på områdets omfattning och på kvalificerad majoritet bland fastighetsägarna.
Ett enklare förfarande tillskapas för ändringar av jaktvårdsområdes
omfattning och av grunderna för jaktvården. Länsstyrelserna får befogenhet
att ur jaktvårdsområde utesluta fastigheter som väsentligen saknar
betydelse för jaktvården på området.
Den s. k. förföljningsrätten, d. v. s. en rätt att i vissa fall tillägna sig
villebråd på annans jaktområde, avskaffas. Däremot kvarstår skyldigheten
för den, som sårat villebråd, att av djurskyddsskäl vidta erforderliga åtgärder
för djurets uppspårande och dödande oavsett jakträtten till marken.
Jakträttsinnehavares rätt att i vissa fall döda annans katt görs beroende
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
av polisens tillstånd, såvitt rör områden med stadsplan eller byggnadsplan.
För att söka utrota vildkaninen skall länsstyrelse kunna förordna om
jakt genom särskilt utsedda jägare. Kungl. Maj:t föreslås få befogenhet att
beträffande visst område tillåta envar att fånga vildkanin.
De nya bestämmelserna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1964.
Härjämte berörs frågor rörande ansvarighetsförsäkring för jägare eller
annat jaktskadeskydd samt rörande utplantering av vilt.
Jakträtt och jaktvårdsområden
Beträffande gällande bestämmelser samt utredningens förslag angående
fastighetsbildningens verkan och jaktvårdsområdena ävensom remissinstansernas
yttranden över dessa förslag får utskottet hänvisa till s. 11—29 i propositionen.
Departementschefen
Sedan mer än ett halvt sekel har i vårt land lagen erbjudit särskild möjlighet
för ägare av olika fastigheter att genom samverkan åstadkomma bindande
regler för jaktutövning och viltvård på fastigheterna. Föreskrifter rörande
sådan samverkan upptogs i 1912 års jaktlag och utvecklades vidare
genom bestämmelserna om jaktvårdsområde i 1938 års lag. Det är framförallt
genom de senare bestämmelserna som jaktvårdsområdena fått den betydelse
de idag har för jakt- och viltvården i landet. Den arealsammanslutning,
som ett jaktvårdsområde utgör, medför stärkta möjligheter att överblicka
viltbeståndets storlek och sammansättning, ökad kontroll över avjagningen
samt vidgade förutsättningar för aktiv viltvård. Denna form för
utövning av jakt och jaktvård har också alltmer vunnit jordägarnas och jägarnas
förtroende. Drygt en femtedel av landets hela areal av skog, aker och
äng ingår f. n. i jaktvårdsområden. Den hushållning med landets vilttillgångar,
som sker inom dessa områden, är av stor betydelse från såväl allmän
som enskild synpunkt.
Den på sina håll allt intensivare fastighetsbildningen har med
tiden visat sig innebära vissa olägenheter för jaktvardsomradena. Ägare av
fastigheter, som nybildas inom jaktvårdsområde, har nämligen samma ömsesidiga
plikter och rättigheter som de ursprungliga ägarna. I fall, då sådan
fastighet bildats huvudsakligen för bostadsbebyggelse eller för annat med
jaktvård oförenligt ändamål, har det väckt anstöt att ägaren kunnat göra
anspråk på likställdhet med övriga delägare i fråga om rätt till jakt på annans
fastighet inom området. Ibland har nybildningen av fastigheter medfört
att hundratals, för jaktvårdsområdets verksamhet ointresserade delägare
tillkommit. Enär för avgörande av vissa frågor krävs kvalificerad majoritet
bland delägarna, händer i dylika fall att till följd av de ointresserades utcvaro
sådan fråga faller, ehuru alla aktivt jaktvårdsintresserade är närva
-
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
rande och röstar för positivt beslut. Likartade olägenheter möter stundom
redan vid jaktvårdsområdes bildande. I syfte att avhjälpa nu antydda svårigheter
har jaktutredningen föreslagit att på fastigheter, som till följd av
användningssättet kan antas sakna värde i jaktavseende, skall — oavsett
om jaktvårdsområde har bildats — få bedrivas endast jakt efter skadevilt
av vissa angivna arter, s. k. skyddsjakt. För att vinna en enkel regel har
utredningen föreslagit att inskränkningen skall gälla alla fastigheter som
taxerats som annan fastighet än jordbruksfastighet. Dylika fastigheter skall
enligt förslaget ej heller anses ingå i jaktvårdsområde.
Såsom remissbehandlingen visat är utredningens förslag i denna del inte
invändningsfritt. Den föreslagna inskränkningen i jaktutövningsrätten kan
knappast anses tillräckligt underbyggd, och ej heller ges godtagbara hållpunkter
för bedömande av reformens verkningar i olika hänseenden. I likhet
med flera remissinstanser finner jag ifrågavarande olägenheter för jaktvårdsområdena
kunna i huvudsak bemästras med betydligt mindre långtgående
åtgärder. I överensstämmelse med de uppgifter i övrigt, som anförtrotts
länsstyrelserna med avseende å jaktvårdsområdena, bör enligt min mening
länsstyrelserna få befogenhet att ur befintligt jaktvårdsområde utesluta fastighet
som väsentligen saknar betydelse för jaktvården på området. Härvid
avses främst nybildade fastigheter vilka huvudsakligen utgör vad som på
olika håll i jaktlagen benämns gård eller trädgård. Men även äldre sådana
fastigheter åsyftas, liksom fastigheter som nyttjas till upplagsplats e. d.
Ansökan om uteslutning bör få göras såväl av ägaren till fastigheten i fråga
som av annan delägare i jaktvårdsområdet. Samtliga delägare bör få tillfälle
att yttra sig i ärendet. Det får ankomma på länsstyrelsen att med hänsyn
till omständigheterna bedöma om delägarna skall underrättas personligen
eller på annat sätt. Har delägarna, såsom är regel, sammanslutit sig
till en förening, kan yttrande lämpligen avges genom föreningens styrelse.
Vid prövningen av ärendet har länsstyrelsen givetvis att, liksom vid bildande
av jaktvårdsområde, handla efter vad som finns tjänligt för jaktvårdens
främjande.
De nya regler, som jag sålunda föreslår, torde få upptas i 11 § 2 mom.
jaktlagen, sedan — på sätt jag i det följande kommer att förorda — det
nuvarande innehållet i detta moment flyttats till annat lagrum. Samtidigt
bör 7 § tredje stycket undergå en följdändring.
Det i 10 § 1 mom. jaktlagen stadgade kravet att jaktvårdsområde skall
bestå av fastigheter, vilkas ägor bildar ett sammanhängande
område, har inte kunnat helt efterlevas i praktiken. I enskilda
fall har man för att kunna få jaktvårdsområde till stånd nödgats låta i
området ingå delar av fastighet. Behov har också uppstått att kunna skapa
ett jaktvårdsområde av två eller flera från varandra friliggande större revir.
Liksom utredningen och remissorganen anser jag att lagtexten bör anpassas
till de yppade behoven. Detta kan enligt min mening lämpligen ske därigenom,
att åt 10 § 1 mom. ges det innehållet, att ägare av särskilda fastigheter
må, i ändamål att befrämja jaktvården på fastigheterna, besluta att dessa
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3!) år 1903
helt eller delvis skall tillsammans utgöra jaktvårdsområde. Vid sin fastställelseprövning
av sådant beslut skall länsstyrelsen alltjämt tillse att beslutet
är tjänligt för jaktvårdens främjande. Detta torde innebära att man i
flertalet fall även i fortsättningen upprätthåller kravet på att jaktvårdsområde,
så långt det är möjligt och lämpligt, utgör ett sammanhängande område.
Tillåts någon gång ett jaktvårdsområde bestå av skilda delar, torde i
regel böra tillses att varje del utgör tillräckligt underlag för rationell
jaktvård.
Den majoritet om fyra femtedelar, som enligt 10 § 3 och 4 mom.
jaktlagen krävs för att bilda jaktvardsomrade, kan ha varit motiverad så
länge områdesinstitutet var jämförelsevis oprövat. Liksom flertalet remissinstanser
biträder jag utredningens uppfattning att tiden nu är mogen att
mildra maj oritetskravet. Såsom från några håll anförts skulle dock en ändring''
enligt utredningens förslag till två tredjedels majoritet innebära ett
alltför långt avsteg från grundtanken att en klart övervägande majoritet bör
vara positivt inställd. Enligt min mening bör majoritetstalet i stället sättas
till tre fjärdedelar, såsom också föreslogs av utskottet vid lagens tillkomst.
1 konsekvens härmed bör den i 10 § 5 mom. stadgade minoritet, mot vars
nejröster jaktvårdsområdes beståndstid ej må förlängas, höjas från en
femtedel till en fjärdedel. Samtidigt med nu föreslagna ändringar bör i 10 g
3 mom. andra punkten göras en mindre jämkning i förtydligande syfte.
Då jaktvårdsområde bildas, bestäms inte bara områdets omfattning
på marken och tiden för dess bestånd utan även de huvudsakliga
grunderna i fråga om jaktutövningen och viltvården inom området
samt fastighetsägares skyldighet att på sin mark tåla, anlägga eller underhålla
inrättning för jaktvårdens tillgodoseende. I vad sålunda bestämts får
enligt 11 § 3 mom. jaktlagen inte göras ändring i annan ordning än som gäller
för bildande av jaktvårdsområde. Enda lättnaden häri utgör den nyss
berörda möjligheten att enligt 10 § 5 mom. förlänga tiden för områdets bestånd.
Beslut härom må fastighetsägarna på sammanträde fatta med enkel
majoritet under förutsättning att inte nej röster avges av vare sig mera än
en femtedel av antalet fastighetsägare eller fastighetsägare som äger mer än
en femtedel av marken. Dessa kvoter har nyss av mig föreslagits höjda till
en fjärdedel.
För alt trygga fasthet och reda inom jaktvårdsarbetet är det, som även utredningen
betonat, angeläget att behålla den nuvarande ordningen beträffande
ändringar som fastighetsägarna önskar genomföra under den löpande beståndstiden.
Det kan emellertid antas att man mot slutet av beståndstiden,
vilken skall utgöra minst tio år, uppnått sådan stabilitet i verksamheten och
vunnit sådana erfarenheter, att ändringar i områdets status hör kunna ske
med mindre omgång. Jag biträder därför utredningens förslag att dylik ändring,
om den vidtas på sammanträde för förlängning av beståndstiden, skall
få beslutas i den förenklade ordning som är medgiven för förlängningsbeslutct.
Innebär i dylikt fall beslutet att mark skall uteslutas ur eller anslutas
till jaktvårdsområdet, bör dock krävas samtycke av ägaren till den mar
2f
lii han g till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 avd. Nr 39
14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
ken. Dessa nya bestämmelser torde jämte den nuvarande bestämmelsen i
It § 3 mom. lämpligen böra sammanföras till ett nytt 6 mom. i 10 § jaktlagen.
I anslutning härtill bör 7 § tredje stycket och 12 § 1 mom. undergå
redaktionella jämkningar.
Med hänsyn till den vidgade betydelse, som beslutsförfarandet enligt 10 §
5 mom. får genom vad jag nu förordat, synes bestämmelserna i detta moment
böra preciseras och kompletteras i vissa avseenden. För att förebygga missbruk
bör till en början stadgas att förfarandet står till buds endast under
det sista aret av jaktvårdsområdets beståndstid. Vidare bör i lagtexten inskrivas
att för giltigheten av beslut erfordras — förutom att inte nej röster
avgetts av mer än en fjärdedel av hela antalet fastighetsägare eller av fastighetsägare
som äger mer än en fjärdedel av marken — att beslutet biträtts
av flertalet bland de röstande. Slutligen bör, såsom en länsstyrelse framhållit,
utfärdas föreskrifter om kallelse till sammanträde av ifrågavarande slag.
Detta synes kunna få ankomma på Kungl. Maj :t.
Beslut om bildande av jaktvårdsområde skall enligt 10 § 1 mom. första
stycket jaktlagen för att bli giltigt fastställas av länsstyrelsen. Härvid skall
länsstyrelsen enligt 11 § 1 mom. första stycket tillse att beslutet tillkommit
i laga ordning samt överensstämmer med lag och författning ävensom att
det är tjänligt för jaktvårdens främjande och inte kränker enskild rätt. Vad
nu sagts gäller enligt 11 § 3 mom. också beträffande beslut om ändring av
jaktvårdsområdes status. Även för giltigheten av beslut om förlängning av
beståndstiden fordras, enligt 10 § 5 mom. jaktlagen, fastställelse av länsstyrelsen.
Vid prövning av sådant beslut skall dock enligt 11 § 1 mom.
första stycket endast tillses att beslutet tillkommit i laga ordning. Denna
åtskillnad synes böra upphävas i och med att förlängningsbesluten skall
kunna förknippas med beslut om statusändring. Genom att underkasta även
förlängningsbesluten den mera omfattande granskningen tillgodoser man
också i viss mån önskemålet att delägare, vars markinnehav tidigare varit
splittrat men sammanförts genom fastighetsreglering under jaktvårdsområdets
beståndstid, skall kunna få sin mark utbruten till sådant eget jaktvårdsområde
som avses i 10 § 3 mom., ifall detta finns tjänligare för jaktvården.
— Vad jag nu anfört föranleder ändring i 11 § 1 mom. första stycket
jaktlagen. Till detta lagrum bör samtidigt av redaktionella skäl flyttas
vad i 10 § 1 mom. första stycket och 5 mom. är stadgat om krav på länsstyrelsens
fastställelse.
Utöver den nu behandlade möjligheten till utvidgning av jaktvårdsområde
har utredningen föreslagit en regel för utvidgning via generell fullmakt
i stadgarna för jaktvårdsområdesförening. Med hänsyn till de principiella
erinringar, som i flera remissyttranden riktats mot att tillämpa
en sådan metod, kan jag inte biträda förslaget i denna del.
I 11 § 2 mom. jaktlagen ges bestämmelser om kungörande av beslut,
som länsstyrelse meddelar enligt 11 §, samt om besvär över sådant beslut.
Bl. a. föreskrivs att dylikt beslut skall införas i länskungörelserna och i tidning
inom orten samt kungöras i kyrka. Enligt min mening bör det i fortsättningen
räcka med att införa meddelande i ortstidning. Jämte det lag
-
15
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
rummet ändras i överensstämmelse härmed bör bestämmelserna av redaktionella
skäl flyttas till 3 mom., sedan — på sätt jag tidigare förordat —
det nuvarande innehållet däri överförts till 10 §.
Motionerna I: 782 och II: 947
Motionärerna anför att synpunkterna på erfarenheterna av jaktvårdsområdena
skiftar mycket starkt i remissyttrandena och att yttrandena i vart fall
ej ger belägg för att en sänkning av anslutningsprocenten för jaktområdes
bildande skulle underlätta områdesbildningen. Vidare påpekas att varken i
utredningens betänkande eller i propositionen uppmärksammats den förbättring
av jord- och skogsarronderingen som pågår i rask takt. Såsom motivering
för motionernas hemställan om avslag å propositionen i de delar som
avser jaktvårdsområden och jakträttens utövande å fastigheter som saknar
jaktlig betydelse samt om att Kungl. Maj :t måtte söka påskynda utredningsarbetet
så att förslag till ändrad jaktlagstiftning kan framläggas snarast
möjligt anför motionärerna avslutningsvis.
Eftersom jaktvårdsområdesbildningen i hög grad är beroende av älgjaktens
utövande, åtminstone i Norrland och övriga skogslän, synes det oss vara
konsekvent, att frågan om älgjaktens slutliga utformning och jaktvårdsområdesbildningen
får lösas i ett sammanhang i samband med ett jaktutredningens
slutbetänkande. Jaktförhållandena i riket är icke så besvärliga,
på grund av nuvarande lagbestämmelser, att inte en ändring kan anstå
till dess utredningen kan framlägga ett slutförslag, som ger förutsättningar
för en jaktlagstiftning som kan uppfylla kraven på rättvisa gentemot såväl
ägarekategorierna som jaktutövarna — med samtidigt beaktade av de jaktvårdande
synpunkterna.
Jaktutredningen hade långtgående förslag beträffande begränsning av
jakträttens utövande på egendom som saknade jaktlig betydelse. Den starka
kritik som dessa förslag fick röna i remissbehandlingen och den försiktiga
skrivningen därom i propositionen ger vid handen att detta spörsmål icke
är tillfredsställande utrett. Ett bifall till propositionen i detta stycke skulle
sannolikt komma att innebära möjligheter för många kontroversiella problem.
Bl. a. finns inte utsagt hur det skall förfaras med vilt, som faller på
sådant område som uteslutits från delaktighet i jaktvårdsområde.
I detta sammanhang må erinras om att chefen för jordbruksdepartementet,
statsrådet Holmquist, den 23 oktober 1963 som svar på en enkel fråga angående
1949 års jaktutredning av herr Nilsson, Ferdinand, i första kammaren
uttalat, att utredningsmannen förklarat sig avse att omkring årsskiftet
1963/64 framlägga betänkande med förslag rörande älgjakt och reglering av
älgskador samt att utredningsmannen beräknat avlämna förslag rörande härefter
återstående frågor under år 1964.
Motionerna I: 787 och II: 949
Motionärerna godtar den föreslagna ändringen av majoritetsbestämmelserna
vid beslut om huruvida jaktvårdsområde skall bestå men kan icke biträda
propositionens förslag härom, när det gäller bildande av sådant område.
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
Emot den ändrade majoritetsregeln kan såväl principiella som praktiska
skäl anföras. Förutsättningen för en god viltvård samt för god ordning och
trivsel i jaktutövningen är att det föreligger en positiv samverkan mellan
de olika delägarna inom jaktvårdsområdet. Det är därför viktigt att man
redan vid bildandet av ett jaktvårdsområde har en så stor uppslutning som
möjligt kring området och dess samverkansidé. Det har såvitt vi känner till
i praktiken inte kunnat påvisas några olägenheter med de nuvarande majoritetsbestämmelserna.
Som regel har majoriteten varit betydligt större än
4/5, och i många fall har områden bildats genom fullständig uppslutning
från delägarna. Vi anser att de nuvarande majoritetsbestämmelserna bör
kvarstå i 3—4 mom. 10 §.
När det gäller beslut om huruvida ett jaktvårdsområde skall fortbestå
enligt 5 mom. 10 §, finnes det dock skäl som talar för att kraven på majoritet
kan sättas lägre. Det kan nämligen anses vara ett allmänt intresse
att ett jaktvårdsområde får fortbestå inte minst mot bakgrund av de investeringar
som kan ha gjorts inom området. Vi godtar därför den föreslagna
ändringen i denna punkt. Det synes inte heller föreligga någon olägenhet
av att ha olika majoritetsbestämmelser vid bildande och förlängning av ett
område.
Motionen II: 950
I motionen hemställes att riksdagen måtte avslå propositionen och att ett
nytt förslag måtte utarbetas, som bättre tillgodoser de önskemål som framförts
under remissbehandlingen. Motionärerna konstaterar till en början att
rätten att bedriva jakt fortfarande för många är av stor praktisk betydelse
och ett värdefullt tillskott för försörjningen. Vidare framhålles jaktens
värde även ur trivselsynpunkt. Motionärerna betonar jämväl att en parallell
till kravet om en vidsträckt jakträtt är liknande krav på rätt till fiske och
bärplockning. I sin kritik över nu ifrågavarande del av propositionen anför
motionärerna.
Från dessa utgångspunkter är vi i hög grad kritiska mot regeringens
förslag om ytterligare begränsning av jakträtten. Även flertalet ,remissinstanser
vänder sig mot den grundsats, regeringen har utgått ifrån, nämligen
att »jakträtten är en beståndsdel i jordäganderätten». För vår del består
invändningarna däri, att grundsatsen leder till ett tilltagande fåtalsvälde
även i fråga om jakten. Alltmer koncentreras ju nämligen jordägandet
till ett långt mindre antal än tidigare — hland annat till stora skogsbolag.
I remissyttranden har också framhållits att utredningens principiella
grundval är »främmande för svensk fastighetsrätt». De små retuscher, regeringen
företagit i utredningens förslag, rubbar inte på något sätt denna
avgörande invändning. Konsekvenserna kan bl. a. bli — såsom också framhållits
i remissvaren — att »ställningstagandet kan återverka på bedömandet
av rätten till fiske såsom utflöde av jordäganderätten».
Om riksdagen godkänner sådana principer för jaktutövningen är det
mycket troligt att samma grundsatser kommer att åberopas även för återgång
till liknande odemokratiska villkor för rätten att fiska. I varje fall
är det svårt att förstå hur regering och riksdag skall kunna hävda en principiell
grundsats för fiskerätten och en annan för jakträtten.
I vissa delar av den föreslagna lagtexten har regeringen också tagit konsekvenserna
av den princip som innebär att stora jordägare skall få ökad
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963 17
bestämmanderätt över dem som har små jordinnehav eller ingen jord alls.
Dit hör rösträttsvillkoren för bildandet av jaktvårdsomrade. Redan i nuvarande
bestämmelser finns en högst tvivelaktig rätt för stora jordagare att
dominera beslut som mindre jordägare eventuellt kan ha invändningar mot.
Nu föreslår regeringen en skärpning — det skall i högre grad an hittills bil
så, att röstningen påverkas inte främst av det antal personer som deltar utan
av den areal de innehar. .. , . ,, .,
En liknande förskjutning från personernas till fastigheternas roll vid
röstning föreslår regeringen även när det gäller beslut om ett jaktvardsområdes
fortbestånd.
Förföljningsrätten
Redogörelse för gällande rätt samt utredningens förslag i denna del och
yttrandena härom återfinnes på s. 33—38 i propositionen.
Departementschefen
Den s. k. förföljningsrätten, vilken regleras i 16 § 1 mom. jaktlagen, innebär
att den som på eget jaktområde sårat villebråd så, att det faller på
annans jaktområde inom 100 meter från gränsen av det förra området, får
tillvarata och behålla villebrådet. Är det fråga om älg, hjort eller rådjur,
gäller dock att den jagande inte får bortföra djuret utan ojäviga vittnen
och att han inom viss tid måste underrätta jakträtts- eller markinnehavaren
eller någon av deras folk.
Förföljningsrätten har under årens lopp befunnits medföra olägenheter
i olika hänseenden. Den har visat sig uppamma s. k. rågångsskytte, en jaktform
som innebär stora risker för såväl vådaskott mot människor som
skadskjutning av villebråd. Svårigheter att uppfylla de föreskrivna formaliteterna
har vidare givit upphov till onödiga stridigheter rågrannar emellan.
I skydd av förföljningsrätten torde även ha idkats en hel del i realiteten
olovlig jakt. Förföljningsrätten är också ägnad att uppmuntra till jakt på
fastighet som till följd av ringa areal är olämplig som jaktområde. På grund
av de yppade olägenheterna har jaktutredningen föreslagit att förföljningsrätten
avskaffas. Med få undantag har remissorganen tillstyrkt förslaget.
Även jag anser mig böra biträda detta; jag förordar således att 16 § 1 mom.
jaktlagen upphävs. Detta påkallar en redaktionell jämkning i 31 § 1 mom.
samma lag.
Det har ifrågasatts huruvida rättsordningen efter slopande av förföljningsrätten
ger tillräckligt skydd mot att skadskjutet vilt åsamkas lidande.
Härvidlag må först erinras om att förföljningsrätten är en rätt att tillägna
sig villebråd i vissa fall. Oberoende av denna rätt torde av allmänna rättsgrundsatser
följa att envar, som råkat skada vilt djur, har rätt att uppspåra
och döda djuret, om så erfordras för att bespara detta oskäligt lidande. Den,
som sårat djur vid jakt, har enligt 1 § andra stycket jaktstadgan t. o. m.
18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
skyldighet att vidta erforderliga åtgärder för djurets uppspårande och dödande.
Jaktutredningen hävdar att denna i jaktstadgan föreskrivna skyldighet
inte skulle sträcka sig utöver vederbörandes eget jaktområde. Enligt
min mening finns dock inte anledning anta annat än att skyldigheten gäller
oberoende av jakträtten till marken. En annan sak är att det dödade villebrådet
givetvis tillfaller jakträttsinnehavaren. Till stöd för min mening må
även få åberopas ett uttalande i prop. 1950: 216 angående ändrad lydelse av
2 § jaktlagen. Som motiv för sitt ställningstagande i viss del av den lagstiftningsfrågan
yttrade föredragande statsrådet att av föreskrifterna i 1 § jaktstadgan
framgår att den, som skadskjutit ett djur, har både rätt och plikt
att följa och döda djuret även längre bort från jaktområdets gräns än 100
meter. Detta uttalande föranledde ingen erinran från riksdagens sida. Eftersom
bestämmelsen i jaktstadgan är straffsanktionerad, är det överflödigt att,
på sätt jaktutredningen förordat, i jaktlagen införa en bestämmelse om straff
för jagande som undandrar sig att begagna medgivande att spåra och döda av
honom sårat djur på annans jaktområde.
I 16 § jaktlagen behandlas också det fall att älg, hjort eller rådjur, som
sårats vid lovlig jakt, tagit sin tillflykt utanför den jagandes jaktområde
men inte fallit inom 100 meter från gränsen. Den jagande har då inte förföljningsrätt,
men enligt 2 mom. är han likväl pliktig att skyndsamt underrätta
jakträtts- eller markinnehavaren eller någon av deras folk om det
inträffade. Med hänsyn till räckvidden av 1 § jaktstadgan torde man inte behöva
av djurskyddsskäl bibehålla och än mindre, såsom utredningen föreslagit,
utbygga detta stadgande. Däremot finns andra skäl för att bibehålla bestämmelsen.
För jakträttsinnehavaren är det nämligen ett påtagligt intresse
att bli varskodd om att värdefullt högvilt fallit eller efter skadskjutning avlivats
på hans jaktområde eller där löper omkring skadskjutet. Han får på
så sätt tillfälle att nyttiggöra villebrådet, vilket kanske eljest skulle gå till
spillo. Hans folk samt markinnehavaren och dennes folk kan antas vara
beredda att i detta hänseende tillvarata jakträttsinnehavarens intresse. Jag
anser därför att underrättelseplikten enligt 16 § 2 mom. bör bibehållas och
att bestämmelsen bör undergå endast redaktionella jämkningar. För att
fylla sitt ändamål bör underrättelsen givetvis komma skyndsamt och även
innefatta så noggrann upplysning som möjligt om var villebrådet är att
finna.
Uraktlåtenhet att fullgöra underrättelseplikt enligt 16 § 2 mom. jaktlagen
bestraffas jämlikt 33 § med dagsböter där ej å förseelsen följer straff
enligt allmänna strafflagen. Med hänvisningen till strafflagen åsyftas enligt
lagmotiven straffbestämmelsen för djurplågeri. Det vill därför synas som
om hänvisningen inte är väl förenlig med de skäl som, enligt vad jag nyss
anfört, motiverar underrättelsepliktens bibehållande. Jag förordar därför att
hänvisningen får utgå ur lagtexten. Av enahanda orsak bör förseelsen inte
längre ligga under allmänt åtal på sätt stadgas i 34 § första stycket jaktlagen.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
19
Lagrådet
I anslutning till departementschefens uttalande om rätt att uppspåra och
döda djur har lagrådet i sitt uttalande anfört.
Det är uppenbart att den som påträffar sårat villebråd äger döda djuret,
om detta erfordras för att bespara djuret oskäligt lidande. Det måste också
anses föreligga en befogenhet att i sådant syfte förfölja eller uppspåra ett
sårat djur. Befogenheten i dessa hänseenden vilar på allmänna rättsgrundsatser.
Hur långt befogenheten i det särskilda fallet sträcker sig blir beroende
av en avvägning av de skilda intressen — djurskyddsintresset och
andra_ som kunna föreligga. Det hade givetvis varit önskvärt, om den nu
åsyftade, på allmänna rättsgrundsatser byggda befogenheten vilken kommer
att aktualiseras vid förföljningsrättens upphävande — kunnat närmare
regleras i jaktlagen. Med hänsyn till den avgörande betydelse som måste
tillmätas omständigheterna i det enskilda fallet får dock frågan överlämnas
till rättstillämpningen. I sakens natur ligger att därvid särskilt avseende
kommer att fästas vid en sådan omständighet som att vederbörande anmält
förhållandet till markägaren eller myndighet, även om någon skyldighet
att göra sådan anmälan i och för sig icke förelegat.
Motion II: 950
I motionen, som delvis redovisats under föregående avsnitt, framföres jämväl
erinringar mot propositionens förslag, såvitt avser upphävande av förfölj
ningsrätten.
Ytterligare ett märkligt exempel på jakträtten som ett »utflöde av jordäganderätten»
är regeringens förslag att slopa den s. k. förföljningsrätten.
Hittills har en jägare haft rätt till ett skjutet villebråd om det fallit inom
100 meter innanför annans jaktområde. Nu skall detta bli förbjudet. Grundsatsen
är alltså: inte den som jagar och skjuter på lovlig mark, utan den
som äger mark dit villebrådet eventuellt tar sin tillflykt efter ett dödande
eller sårande skott har rätten att tillgodogöra sig bytet. Ju mera mark en
sådan ägare har, ju större utsikter att jägare i sämre ekonomisk belägenhet
måste avstå sitt byte åt den förstnämnde.
Därtill har man helt förbisett djurskyddssgnpunkterna som flera remissinstanser
har anfört som skäl för att avslå förslaget i denna del. En följd
av det nya förslaget är också anmälningsplikt och nya straffbestämmelser
för att vidmakthålla förbudet.
Motionen II: 953
Motionären, som yrkar att förslaget om ändring i 16 § jaktlagen måtte avslås,
anför att det främsta motivet för att avskaffa förföljningsrätten tycks
vara att man menat att den favoriserar de mindre jordägarna på de störres
bekostnad. Enligt motionären kan emellertid denna favör med fog anses utgöra
en liten kompensation för den skada och det intrång, som ägare av
mindre gårdar får finna sig i genom att det vilda, som uppehåller sig på
20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
större egendomar, i betydande utsträckning betar på smågårdars åkerfält och
gärden. I motionen påpekas därefter att även ur djurskyddssynpunkt allvarliga
anmärkningar kan riktas mot den föreslagna lagändringen.
Justeringar i gällande lag om rätt till jakt bör utformas så, att de ger det
vilda ett bättre skydd och sparar onödigt lidande och inte enbart syftar till
att under alla förhållanden trygga jakträttsinnehavarens ensamrätt till det
vilda som permanent uppehåller sig på hans jaktmarker eller tillfälligt passerar
däröver. I likhet med vad en av remissinstanserna hävdar är det otvivelakt
så, att förslaget skjuter djur skyddssynpunkterna alltför mycket i bakgrunden.
I ett år 1954 av jaktutredningen avgivet yttrande i detta ärende
framhölls också: »Otvivelaktigt innebär ett borttagande av rätten att förtolja
och tillvarataga villebråd att risken ökas för att skadskjutet djur, som
passerar rågången, lämnas åt sitt öde. Härigenom kan villebrådet komma att
tillfogas större lidande än nödvändigt och även komma att förfaras i större
utsträckning än för närvarande.» Detta uttalande har samma giltighet i dag
som när detsamma avgavs.
Särskilda bestämmelser för vissa djurarter
Beträffande gällande rätt hänvisas till s. 40 i propositionen.
Utredningen
Jaktutredningens förslag bygger på en framställning till Kungi. Maj :t av
Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges ornitologiska förening rörande
tridlysningsbestämmelser och jakttider. Jaktutredningen biträder föreningarnas
önskemål om utmönstring ur 15 § 1 mom. jaktlagen av berguv, korp
och mård. Under hänvisning till den starkt ökade förekomsten av björktrast
(snöskata) i det syd- och mellansvenska odlingslandskapet under senare år
och till därav följande skadegörelse i bär- och fruktodlingar föreslår utredningen
å andra sidan att denna fågelart tas upp i förevarande lagrum. Beträffande
14 § 2 mom. föreslår utredningen vidare att den ytterligt sällsynta
och helt harmlösa hasselmusen inte längre inbegrips bland de djur som får
dödas av envar. Jaktutredningen ansluter sig också till föreningarnas förslag
att under stadgandet i 18 § 1 mom. jaktlagen angående kronans rätt till
vissa djur även skall hänföras glada, berguv, jaktfalk, pilgrimsfalk och stork.
Slutligen förordar utredningen att 37 § ändras så att sistnämnda fåglars ägg
och bon blir skyddade i likhet med örnens. Samtliga remissinstanser har
tillstyrkt förslaget i dessa delar eller lämnat det utan erinran.
Departementschefen
I likhet med remissinstanserna biträder jag jaktutredningens förslag om
andringar i 14 § 2 mom., 15 § 1 mom., 18 § 1 mom. och 37 § jaktlagen.
Såsom anmärkts av bl. a. vetenskapsakademiens naturskyddskommitté bör
härjämte i 14 § 2 mom. ordet »möss» utbytas mot »husmöss och skogsmöss».
Den sällsynta djurarten buskmus får härigenom ökat skydd. Till de i 18 §
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
21
1 mom. uppräknade djurslagen torde även böra fogas brun glada. De ytterligare
justeringar, som ifrågasatts först under remissbehandlingen, är jag
inte beredd att tillstyrka.
Ändringen i 18 § 1 mom. påkallar följdändringar i 18 § 2 mom., 29 § 1
mom., 30 § och 31 § 1 mom.
Rätten att döda annans katt
Beträffande utredningens förslag och remissyttrandena häröver hänvisas
till s. 43 och 44 i propositionen. Här må anmärkas att tredje lagutskottet i
sitt utlåtande nr 9 år 1961 behandlat förslag om ändring i 23 § jaktlagen angående
rätt att döda katt. Beträffande tolkningen av uttrycket »utanför gård
eller trädgård» anförde utskottet.
Vissa motivuttalanden till stadgandet synes jämte dess ordalydelse närmast
tyda på att från område där dödande av katt får ske undantagits varje
gård och trädgård. Att stadga undantag allenast för kattägarens egen tomt
kan vidare förefalla opåkallat, då den som där förfogar över jakträtten är
ägaren själv. I ett rättsfall (se Svensk Juristtidning 1958 s. 85) har emellertid
uttrycket givits den tolkningen att katt, som anträffas i jakträttsinnehavarens
gård eller trädgård, får dödas av denne och hans folk.
Avslutningsvis uttalade utskottet att frågan huruvida det är möjligt att genom
en lagändring undanröja föreliggande oklarhet med nu gällande bestämmelse
om rätt att döda katt samt huruvida — utan att nödig hänsyn till viltvården
eftersättes — den enskilde kattägarens intressen kan tillgodoses i
högre grad än nu synes vara fallet torde förtjäna att beaktas.
Riksdagen godkände utskottets hemställan att motionen jämte utlåtandet
måtte överlämnas till utredningen.
Departementschefen
Enligt äldre jaktlagstiftning hade var och en, som i skog eller hage anträffade
katt, rätt att döda djuret. För att hindra förföljelse av okynne inskränkte
1912 års jaktlag rätten att döda katt så att den tillkom endast
jakträttsinnehavaren och hans folk. Samtidigt blev av viltvårdsskäl rättigheten
territoriellt utvidgad till att gälla så snart katt anträffas utanför gård
eller trädgård. Bestämmelsen har utan ändring upptagits i nu gällande
jaktlag i 23 §, den s. k. kattparagrafen.
Såsom kattparagrafen tolkas av rättspraxis har jakträttsinnehavaren rätt
att på sin egen gård eller trädgård fånga och sedermera låta avliva annans
katt, som anträffas utanför gård eller trädgård där den hör hemma. I skydd
av denna rätt har man på sina håll i förvärvssyfte systematiskt lockat till
sig andras katter för avyttring. Detta är ett uppenbart missbruk som givetvis
bör stävjas.
Jaktutredningen har ansett sig kunna komma till rätta med problemet
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
genom att betrakta dödande av katt enligt 23 § såsom jakt i jaktlagens bemärkelse.
Härigenom skulle enligt utredningen bl. a. vinnas att det i 19 §
stadgade förbudet mot att locka villebråd från annans jaktområde bleve
tillämpligt beträffande katt. Emellertid står remissorganen i stor utsträckning
främmande för ett sådant betraktelsesätt. Ej heller jag finner det naturligt
att i katten se ett villebråd. Problemet måste därför lösas på annan
väg.
Olägenheterna av kattparagrafen tycks i huvudsak vara begränsade till
tätbebyggda områden. Det kunde därför övervägas att upphäva paragrafen
såvitt rör tomter inom dylika områden. Ett så radikalt steg skulle emellertid
kunna alltför mycket inkräkta på tomtägarnas möjligheter att värna
fågellivet. Jag förordar i stället att till paragrafen fogas ett tillägg varigenom
rätten att döda annan tillhörig katt inom områden med stadsplan eller
byggnadsplan görs beroende av tillstånd av polismyndigheten. En sådan
lösning medger hänsynstagande till skiftande förhållanden och behov. I en
del fall torde polisen finna att tillstånd kan utan olägenhet medges generellt.
I andra fall åter kan det finnas påkallat att fordra individuella tillstånd.
Tillstånden kan också begränsas till viss årstid eller på annat sätt.
Om kattparagrafen förses med det nu förordade tillägget, torde samtidigt
dess nuvarande innehåll böra anpassas till praxis så, att bestämmelsen uttryckligen
kommer att avse katt som anträffas utanför gård eller trädgård
där den hör hemma.
Motionen II: 952
I motionen framhålles att det i stor utsträckning förekommer att samvetslösa
människor i skydd av ifrågavarande stadgande fångar grannarnas katter
i med lockbete försedda burar och att katterna därefter försäljes som
försöksdjur. Motionären finner det i högsta grad otillfredsställande att jaktlagen
är så utformad att den legaliserar dylik stöld av andras sällskapsdjur
och anser därför att 23 § helt skall utgå.
Till stöd för motionens andrahandsyrkande (se ovan s. 10) anföres därefter.
Skulle detta yrkande ej vinna bifall, bör viss ändring företagas i den nu
föreslagna utformningen av paragrafen. Enligt förslaget skulle katt få dödas
så snart den påträffas utanför gård där den hör hemma. Det är en
skärpning av nu gällande regel att katt får dödas om den befinner sig utanför
gård eller trädgård.---
Paragrafen har utökats med en bestämmelse att inom område med stadsplan
eller byggnadsplan erfordras dock tillstånd av polismyndighet. Därigenom
skapar man viss kontroll över dem som har rätt att fånga eller avliva
katt i en del samhällen. Men överallt i småsamhällena och byarna på landsbygden,
där inga planbestämmelser eller endast utomplansbestämmelser
gäller, skulle ej denna del av lagen tillämpas. Det är önskvärt och nödvändigt
att likartade bestämmelser tillämpas inom all bebyggelse.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
23
V ildkaninfr ågan
I propositionen finnes på s. 45—50 redogörelse för vildkaninens inplantering
och spridning i landet, lagbestämmelser och andra vidtagna åtgärder
samt utredningens förslag och yttrande däröver, till vilken framställning utskottet
får hänvisa.
Frågans behandling vid 1962 års riksdag
Detta spörsmål har i anledning av motioner behandlats av tredje lagutskottet
i dess utlåtande nr 41 år 1962. Utskottet har uttalat att med avseende på
Gotland full enighet torde råda om att vildkaninen utgör ett så svårartat problem,
att radikala åtgärder är erforderliga. Utskottet har vidare omnämnt,
att i ett flertal remissyttranden även undersrukits att den av vildkaninen vållade
skadegörelsen är omfattande också i de södra delarna av landet. Beträffande
användandet av klorpikringas vid bekämpandet av vildkaninen uttalade
utskottet.
Jaktutredningen har för sin del fäst stora förhoppningar vid användningen
av klorpikrin. Den nu framlagda rapporten om de vetenskapliga försök,
som företagits med gasen, synes emellertid utskottet ägnad att inge avsevärda
betänkligheter från djurskyddssynpunkt mot en allmän användning
därav. Mot bakgrunden av vad som i rapporten framhållits om klorpikrinets
verkningar i lägre koncentrationer, förutsätter utskottet att, innan vidare användning
av gasen beslutas, frågan göres till föremål för fortsatta överväganden
från djurskyddssynpunkt.
Angående jaktutredningens förslag om särskilda åtgärder med avseende å
Gotland borde enligt utskottets mening de bestämmelser, vartill förslaget kan
föranleda, ges sådan utformning att de i tillämpliga delar kan utsträckas att
gälla även i andra delar av riket. Utskottet ifrågasatte emellertid om icke
syftet kunde nås med mindre administrativ omgång och jämväl i övrigt enklare
medel än utredningen avsett.
I den ena motionen, 11:59, föreslogs att å område, där Kungl. Maj :t så
beslutar, fångst av vildkanin med iller och nät under viss bestämd tid skulle
vara tillåten för envar samt att för utövande av sådan fångst lösande av
jaktkort ej skulle vara erforderligt. Härom anförde utskottet.
Motionen II: 59 anvisar en mera radikal utväg än den som ett återinförande
av vildkaninlagen erbjuder. Den sålunda föreslagna lösningen har avvisats
av jaktutredningen. Såsom tidigare närmare redovisats har invändningar
mot förslaget också gjorts i flera av remissyttrandena i det förevarandc
ärendet. Härvid har bl. a. åberopats att respekten för jakträtten skulle
äventyras. Vidare har anförts att annan jakt skulle försvåras och att viltet
i markerna skulle störas. Det har även framhållits att risk förefunnes för att
kaninjägarna skulle tillägna sig också annat villebråd.
Utskottet vill i denna del till en början erinra om att det enligt motionen
skall ankomma på Kungl. Maj :t att meddela beslut om att jakt, varom här
24
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
är fråga, skall få förekomma inom visst område. Det torde kunna förutsättas
att Kungl. Maj :t vid den föregående prövningen inhämtar yttrande i
saken från berörda myndigheter och organisationer — exempelvis hushållningssällskap
och jaktvårdsföreningar — vilka således i varje särskilt fall
kan uttala sig om behovet av åtgärden liksom om exempelvis lämplig tid för
jakten och det område ett förordnande bör avse. Ett beslut av förevarande
art skall självfallet förutsätta att ett verkligt behov av jakten i fråga förefinnes.
Kaninstammen skall alltså ha blivit otillbörligt stor, något som i sin
tur torde förutsätta att jaktvården någonstädes eftersatts. Det skulle alltså
i avsevärd mån bli beroende av jakträttshavarna själva, om bestämmelserna
skulle komma att sättas i kraft eller ej. Ett stadgande i enlighet med vad
som föreslagits i motionen II: 59 torde över huvud taget få sin största effekt
just genom den preventiva verkan. Risken av att förordnande om fri jakt på
vildkanin med iller och nät annars kunde komma att meddelas, torde nämligen
ofta få den, som eljest skulle vara benägen att bevara kaninstammen
på sitt område, att i erforderlig mån hålla nere beståndet. Ett förordnande
om fri jakt av nu ifrågavarande slag är visserligen förenat med den nackdelen
att också de jakträttsinnehavare inom området drabbas, vilka fullgjort
vad på dem ankommit för att hålla vildkaninstammen nere. I praktiken torde
emellertid jakten av naturliga skäl koncentreras till de områden där vildkaninhärdar
förekommer. Det torde vidare icke komma i fråga att Kungl.
Maj :t låter förordnandet gälla under längre tidrymd än vad som är av behovet
påkallat. Vad härefter angår risken för att annan jakt kunde störas
och övrigt vilt oroas i alltför stor utsträckning, därest vildkaninjakt med
iller och nät släpptes fri för envar, synes dessa olägenheter i väsentlig mån
bli undanröjda om jakten i fråga inskränktes till förslagsvis månaderna januari
och februari. Den tiden torde för övrigt i allmänhet också vara den
lämpligaste för dylik jakt. Det bör självfallet också åligga utövarna av kaninfångsten
att bedriva denna under hänsyn till annan jakt och med aktgivande
på att viltet i markerna icke störes i vidare mån än vad som är
oundgängligen nödvändigt. Därest — i likhet med vad som gällde enligt 1935
års vildkaninlag — vid jakt, varom nu är fråga, varken skjutvapen eller
hund finge medföras, skulle kontrollen av att icke olovlig jakt samtidigt
förekomer underlättas i avsevärd mån. Vidare må anmärkas att för utövarna
av jakt utav här förevarande art bör gälla de inskränkningar i fråga om
rätten att beträda annans mark liksom den skadeståndsskyldighet som jakträttsinnehavare
är underkastade enligt jaktlagen.
Utskottets hemställan att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte såsom
sin mening giva till känna vad utskottet anfört i anledning av motionerna
bifölls av riksdagen.
Departementschefen
De i 24 § jaktlagen givna bestämmelserna till skydd mot viltskador på
gröda, skog och plantering har visat sig otillräckliga såvitt rör vildkaninens
härjningar. Jaktutredningen har föreslagit aktiva åtgärder reglerade genom
en särskild lag om bekämpande av vildkaninen inom Gotlands län. Förslaget
har i stort sett vunnit remissinstansernas gillande. Tredje lagutskottet, som
med anledning av motioner sedermera behandlat vildkaninfrågan, har i sitt
av riksdagen godkända utlåtande ifrågasatt om inte syftet skulle kunna nås
med mindre administrativ omgång och jämväl i övrigt enklare medel än ut
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3!) år 1963 25
redningen avsett. Ä andra sidan har utskottet förordat i visst hänseende
mera radikala åtgärder samt hemställt att de nya bestämmelserna görs tilllämpbara
även annorstädes än på Gotland. Vad i ärendet förekommit föranleder
mig till följande ställningstagande.
Bestämmelserna i 24 § 1 mom. jaktlagen, vilka avser skador av allt slags
vilt, är, som också lagutskottet framhållit, tämligen omständliga och mindre
väl lämpade för kaninbekämpandet. Enligt min mening bör dock inte nu
övervägas att reformera dessa bestämmelser. Bekämpandet av vildkaninen
bör i stället huvudsakligen baseras på regler som är direkt inriktade på detta
skadedjur. Sådana regler finns redan nu i 24 § 2 mom., som ger markinnehavare
och hans folk rätt att fånga vildkanin även om jakträtten tillkommer
annan. Denna rätt gäller dock endast om kaninerna skadar gröda och skadan
är avsevärd. Enligt min mening bör även annan växtlighet, t. ex. skogsplanteringar,
få samma skydd, och markinnehavaren bör få rätt att i förebyggande
syfte ingripa redan innan skada ens kan påvisas. Jag förordar således
att nämnda begränsningar får utgå ur lagtexten. Denna bör samtidigt
på förekommen anledning jämkas så, att därav tydligare framgår att markinnehavaren
får för fångsten anlita även medhjälpare som eljest inte tillhör
hans folk.
De nuvarande bestämmelserna i 24 § jaktlagen reglerar endast förhållandet
mellan innehavare av mark och innehavare av rätten till jakt på samma
område. För det fall att inom större område avsevärd skada orsakas av vildkaniner
bör, i anslutning till vad som föreslagits i en av förenämnda riksdagsmotioner,
i lagen öppnas möjlighet för Kungl. Maj:t att ge fritt för envar
att där fånga vildkaniner och behålla fångade djur. Såsom utskottet
antytt torde redan förefintligheten av en dylik möjlighet vara ägnad att uppfordra
jakträttsinnehavare att beflita sig om att avjaga kaninbeståndet. Det
torde få ankomma på Kungl. Maj :t att i förekommande fall meddela närmare
föreskrifter rörande villkoren för fångsten. I allmänhet lärer därvid
inte böra tillåtas att andra hjälpmedel medförs än iller och nät. Vad i 17 och
25 §§ jaktlagen är stadgat om förbud i vissa fall för jakträttsinnehavare att
jaga på gård, trädgård eller åker samt om skadeståndsskyldighet för jakträttsinnehavare
bör i lagen förklaras skola i tillämpliga delar gälla för den
som idkar fångst av förevarande slag. De nu föreslagna lagbestämmelserna
kan lämpligen upptas som ett nytt stycke i 24 § 2 mom. jaktlagen.
Såsom lagutskottet anmärkt bör inte krävas jaktvårdsavgift för fångst
som bedrivs enligt de nu avhandlade särskilda reglerna rörande vildkaniner.
Bestämmelse härom bör inflyta i 26 § jaktlagen.
Utöver de lagändringar, som jag hittills förordat, erfordras emellertid
regler som möjliggör ett mera aktivt och systematiskt bekämpande av vildkaniner.
På sält jaktutredningen föreslagit bör därför länsstyrelsen kunna
beträffande visst område förordna om planmässig jakt på vildkanin genom
därtill särskilt utsedda jägare. Ändamålet med sådan jakt bör vara att så
långt möjligt utrota kaninstammen inom området. För att trygga jaktens
ostörda gång kan det finnas behövligt att förbjuda annan än de särskilda
26
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
jägarna att jaga, döda eller fånga vildkaniner inom området, oaktat jaktlagen
ger honom rätt därtill. Även en del mera speciella bestämmelser i
jaktlagen kan visa sig hinderliga för ett effektivt kaninbekämpande. Länsstyrelsen
bör därför äga föreskriva de undantag från bestämmelserna i jaktlagen,
som kan finnas nödiga för den särskilda jaktens ändamålsenliga bedrivande.
Det bör också få ankomma på länsstyrelsen att bestämma hur det
skall förfaras med djur som dödas eller fångas vid jakten, varvid även livsmedelshygieniska
synpunkter skall beaktas. Förseelser mot länsstyrelsens
föreskrifter bör i 33 § beläggas med bötesstraff och i 34 § läggas under allmänt
åtal.
För fall, då länsstyrelse förordnar om jakt på vildkanin genom särskilt utsedda
jägare, bör länsstyrelsen få befogenhet att medge erforderliga undantag
också från bestämmelserna i jaktstadgan. Vad beträffar det i 3 § jaktstadgan
upptagna förbudet mot jaktutövning med gift bör det därvid åligga
länsstyrelsen att handla i samråd med veterinärstyrelsen. Den för kaninbekämpandet
rekommenderade giftgasen k 1 o r p i k r i n har visserligen vid
företagna prov visat sig kunna i lägre koncentrationer vara mindre lämplig
från djurskyddssynpunkt. Såsom gasen används i praktiken riskeras emellertid
knappast olägenheter av detta slag. Givetvis bör dock gasen främst
nyttjas där kaningrytens beskaffenhet och förhållandena i övrigt är ägnade
att befordra en snabb effekt.
I fråga om behovet och sammansättningen av särskilda kaninskadenämnder
samt övriga organisatoriska spörsmål torde länsstyrelserna böra
få fria händer att laga efter lägligheten.
Beträffande finansieringen av kaninbekämpandet torde jag senare få återkomma
till Kungl. Maj :t.
Motionen II: 946
Motionären påpekar att jaklutredningens förslag rörande Gotland diskuterade
bl. a. förbud för annan än av länsstyrelsen utsedda särskilda jägare
att fånga vildkanin, oaktat jaktlagen ger honom rätt därtill. Motivet till
detta eliminerande, fortsätter motionären, av den som annars borde ha de
största förutsättningarna för en effektiv insats mot kaninerna, markinnehavaren,
må på grund av särskilda omständigheter på Gotland där vara bärande
men är det på fastlandet avgjort icke, och utskottet torde knappast med
sitt önskemål om lagbestämmelsernas allmängiltighet ha avsett just denna
inskränkning i jakträtten. I vart fall var en förutsättning för utskottets enhällighet
två meningar i utlåtandet, vilka har sådan väsentlig betydelse att de
bör inarbetas i lagtexten. Motionären avser därvid dels uttalandet att »det
torde kunna förutsättas att Kungl. Maj :t vid den föregående prövningen inhämtar
yttrande i saken från berörda myndigheter — exempelvis hushållningssällskap
och jaktvårdsföreningar — vilka således i varje särskilt fall
kan uttala sig om behovet av åtgärden liksom om exempelvis lämplig tid för
jakten och det område ett förordnande bör avse», dels uttalandet att »det
27
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
torde vidare icke komma i fråga att Kungl. Maj :t låter förordnandet gälla
under längre tidrymd än vad som är av behovet påkallat».
Beträffande hemställan om förbud mot användande av klorpikrin uttalas
slutligen i motionen:
I sitt yttrande synes departementschefen förorda användning av klorpikringas
för kaninutrotning. Någon vidare utredning utöver den, som tredje
lagutskottet 1962 ansåg sig icke kunna godtaga, har emellertid icke presterats.
Det torde därför även nu vara skäl i att ytterligare överväga frågan ur
dj urskyddssynpunkt.
Frågan om jaktskadeskydd
Den 28 februari 1953 avgav 1949 års jaktutredning betänkande med förslag
angående ansvarighetsförsäkring för jägare (stencilerat). Betänkandet
reinissbehandlades men föranledde därefter inte någon åtgärd. Den 30 juni
1961 uppdrog Kungl. Maj :t åt jaktucredningen att verkställa översyn av betänkandet.
Med anledning härav utarbetades inom utredningen en den 19
april 1962 dagtecknad promemoria med förslag beträffande det allmännas
medverkan för tillkomsten av ett allmänt skadeskydd vid jakt (stenc. 1962:
7), vilken promemoria med skrivelse den 10 juli 1962 av utredningen överlämnades
till Kungl. Maj :t. Även det senare förslaget har remissbehandlats.
Departementschefen
De förenämnda förslagen avser båda ett obligatorium, ehuru utformat på
olika sätt. Redan i 1953 års betänkande uttalades att frekvensen av skador
i samband med jakt är jämförelsevis ringa och att det därför kunde ifråg isättas
om någon obligatorisk ansvarighetsförsäkring behövde införas. Den
sedermera verkställda utredningen ger närmast vid handen att skadefrekvensen
på de senare åren snarast sjunkit något.
I promemorian framhålls att ersättning för jaktskada kan utgå även på
grund av den allmänna sjukförsäkringen, yrkesskadeförsäkringen och den
allmänna tilläggspensionsförsäkringen. Den kraftiga utbyggnad av socialförsäkringarna,
som nyligen ägt rum, har uppenbarligen i motsvarande mån
minskat behovet av ett speciellt skydd för jaktskadornas offer. Dessutom
blir enskilda och kollektiva liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkringar allt vanligare.
Här må även erinras om det efterlevandeskydd som praktiskt taget
alla anställda erhållit genom de avtalsenliga grupplivförsäkringarna.
Utredningen framhåller vidare att jägarna utan svårighet och på goda villkor
kan få kollektiva ansvarighetsförsäkringar samt att de gängse hemförsäkringarna
inbegriper ansvarighetsförsäkring för bl. a. skador i samband
med jakt. Sistnämnda förhållande — som har sin motsvarighet i fråga om
lantbruksförsäkringarna — utgör en väsentlig nyhet i jämförelse med läget
år 1953. Med hänsyn till hem- och lantbruksförsäkringarnas snabba utbredning
skulle en obligatorisk jägarförsäkring komma att leda till omfat
-
28
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
tande dubbelförsäkring med därav följande onödiga premieutgifter för den
enskilde jägaren.
De nu ur promemorian och vissa remissyttranden återgivna synpunkterna
har kommit det övervägande antalet remissorgan att ställa sig mer eller
mindre avvisande till obligatorisk ansvarighetsförsäkring för jägare. Även
jag finner att tanken på att i en eller annan form åstadkomma ett speciellt
jaktskadeskydd nu kan avföras från dagordningen.
Motionerna I: 788 och II: 951
I motionerna, som är undertecknade av tillhopa tjugoen av riksdagens
ledamöter, föreslås att Kungl. Maj :t till nästa års riksdag skall framlägga
förslag om en obligatorisk ansvarighetsförsäkring för jägare i huvudsak utformad
på sätt framgår av försäkringsinspektionens nedan intagna yttrande.
Motionärerna framhåller att två sakkuniga i jaktutredningen anmält avvikande
mening och ansett att utredningen bort föreslå obligatorisk ansvarighetsförsäkring
för jägare i stället för ett slags allmänt skadeskydd vid jakt.
Enligt motionerna har av nio remissinstanser fem ställt sig avvisande till
tanken på obligatorisk ansvarighetsförsäkring men av dessa har endast ett
remissorgan avböjt varje form av obligatorium. I återstående fyra remissyttranden
förordas obligatorisk ansvarighetsförsäkring. Av särskilt intresse
anser motionärerna försäkringsinspektionens yttrande vara, ur vilket följande
citeras.
Såvitt framgår av föreliggande uppgifter uppkommer skador i samband
med jakt i ganska ringa utsträckning. Med hänsyn härtill är det icke något
tungt vägande samhällsintresse att en obligatorisk ansvarighetsförsäkring
för jägare införes. Det bör emellertid observeras att krav på en obligatorisk
dylik försäkring — som medför en mycket obetydlig ekonomisk belastning
för den enskilde jägaren — sedan många år tilbaka framförts av representanter
för en övervägande majoritet bland landets jägare och att det icke
från något håll ifrågasatts, att utgifterna för försäkringen skall bestridas
med andra medel än dem, vilka jägarna själva sammanbringar genom att
erlägga jaktvårdsavgift. På grund av dessa speciella förhållanden synes det
försäkringsinspektionen icke föreligga anledning för statsmakterna att undandraga
sig den lagändring och de administrativa beslut, som kräves för
genomförande av en ansvarighetsförsäkring för alla jägare, finansierad av
medel från jaktvårdsfonden. Försäkringsinspektionen tillstyrker därför, att
eu ansvarighetsförsäkring, omfattande alla jägare och helt finansierad på
nyssnämnda sätt, med det snaraste kommer till stånd.
Enligt försäkringsinspektionens uppfattning är den ändamålsenligaste
lösningen att jaktskadeskyddet gives formen av en kollektiv ansvarighetsförsäkring
för alla jägare, vilken tecknas hos något av de i Sverige koncessionerade
försäkringsbolagen och för vilken — efter lagändring — premien
bestrides av medel från jaktvårdsfonden. Anbud synes böra inhämtas från
ett antal försäkringsbolag, som har grundlig erfarenhet av ansvarighetsförsäkring,
varefter avtal kan slutas med det bolag, som avgivit det anbud som
finnes vara det fördelaktigaste. Inspektionen vill framhålla, att med hänsyn
till affärens begränsade ekonomiska räckvidd anledning icke finnes att för
ändamålet inrätta en pool, till vilken samtliga försäkringsbolag med koncession
för ansvarighetsförsäkring eller ett större antal dylika bolag ansluter sig.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
29
Utplantering av vilt in. m.
Härom anföres följande i propositionen.
Med skrivelse den 17 maj 1960 har 1949 års jaktutredning avgett förslag
till kungörelse angående förbud mot utplantering av vissa djurarter, m. m.
Förslaget har remissbehandlats och därefter i viss del omarbetats av utredningen.
Huvudbestämmelsen i förslaget avser att hindra okontrollerad utplantering
av vissa djur, som kan skada vildnad eller växtlighet eller är
främmande för vår fauna. Förslaget innehåller också en kompletterande bestämmelse
om skyldighet för den, som innehar djur av ifrågavarande slag,
att hålla djuret instängt på betryggande sätt eller annorledes tillse att djuret
inte kan vinna frihet.
En med den senare bestämmelsen likartad bestämmelse finns i 22 kap. 8 §
byggningabalken, där straff är stadgat för den som innehar vilda djur »och
ej häktar eller stänger dem så inne, att de annans fä ej kunna skada». Här
må också erinras om strafflagens bestämmelser i 19 kap. 7—11 §§ rörande
förgöring, vilka stadgar straff för bl. a. den som framkallar allmän fara för
djur eller växter genom att sprida skadedjur. Byggningabalkens ålderdomliga
bestämmelser avser emellertid blott att skydda hemdjur, och ej heller
strafflagens bestämmelser är tillräckligt omfattande för att tillgodose det
med förslaget avsedda ändamålet.
Det torde, om riksdagen inte uttalar annan mening i samband med behandlingen
av de i det föregående framlagda lagförslagen, ankomma på
Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga bestämmelser i nu berörda fråga.
Ikraftträdandet
Det föreslås att de nya bestämmelserna skall träda i kraft den 1 januari
1964 samt i vad de gäller jaktvårdsområde äga tillämpning jämväl å jaktvårdsområde,
som bildats dessförinnan.
Lagrådet
Lagförslaget bar icke föranlett någon erinran från lagrådets sida. Utskottet
får erinra om lagrådets uttalande, som ovan intagits under rubriken »Förfölj
ningsrätten».
30
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
Utskottet
Såsom närmare framgår av den tidigare redogörelsen behandlas i förevarande
proposition fyra av 1949 års jaktutredning avgivna betänkanden,
vilka efter remissbehandling övervägts inom Kungl. Maj :ts kansli och nu
föranlett vissa förslag till ändringar i jaktlagen. Propositionen innehåller i
huvudsak följande. Möjlighet öppnas för länsstyrelse att ur jaktvårdsområde
utesluta fastighet, som väsentligen saknar betydelse för jaktvården.
Lättnader föreslås beträffande bildande av jaktvårdsområde samt beträffande
ändring av jaktvårdsområdes omfattning och av grunderna för jaktvården.
Vidare förordas i propositionen att den s. 1c. förföljningsrätten avskaffas
och att justeringar göres i de särskilda bestämmelserna för vissa
djurarter. Förslag lämnas om ändring av 23 § jaktlagen, den s. k. kattparagrafen,
innebärande bl. a. att rätten att döda annans katt inom område med
stadsplan eller byggnadsplan göres beroende av polismyndighets tillstånd
varjämte bestämmelser framlägges i syfte att utrota vildkaninen. Slutligen
berörs i propositionen frågor rörande jaktskadeskydd och utplantering av
vilt. Utskottet har samtidigt med propositionen behandlat de i anledning av
denna väckta motionerna.
Beträffande först jaktvårdsområdena har departementschefen uttalat att
denna form för utövning av jakt och jaktvård alltmer vunnit jordägarnas
och jägarnas förtroende. Den på sina håll allt intensivare fastighetsbildningen
har emellertid visat sig innebära vissa olägenheter för jaktvårdsområdena.
Det har sålunda enligt propositionen väckt anstöt att ägare av fastighet,
bildad för bostadsbebyggelse, kunnat göra anspråk på likställighet
med övriga delägare i fråga om rätt till jakt på annans fastighet inom området.
Ibland har nybildningen av fastigheter medfört att hundratals, för
jaktvårdsområdets verksamhet ointresserade delägare tillkommit, vilket medfört
att frågor, för vars avgörande fordras kvalificerad majoritet, fallit, oaktat
alla aktivt jaktvårdsintresserade varit närvarande och röstat för positivt
beslut. För att bemästra sådana och liknande olägenheter bör enligt departementschefen
länsstyrelserna få befogenhet att ur befintligt jaktvårdsområde
utesluta fastighet, som väsentligen saknar betydelse för jaktvården på
området. Härvid avses främst nybildade fastigheter, vilka huvudsakligen utgör
vad som på olika håll inom jaktlagen benämnes gård eller trädgård.
Samtliga delägare i jaktvårdsområdet bör få tillfälle att yttra sig i ärende
om uteslutning. Vidare föreslås att kravet på att jaktvårdsområde skall bestå
av fastigheter, vilkas ägor bildar ett sammanhängande område, uppmjukas
så att ägare av särskilda fastigheter må, i ändamål att befrämja
jaktvården på fastigheterna, besluta att dessa helt eller delvis skall tillsammans
utgöra jaktvårdsområde. Departementschefen anser att den fyra
femtedels majoritet, som krävs för att bilda ett jaktvårdsområde, kan ha
varit motiverad då områdesinstitutet var jämförelsevis oprövat men att tiden
nu är mogen för att mildra majoritetskravet. Departementschefen före
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963 31
slår att talet sättes till tre fjärdedelar och att i överensstämmelse härmed
den minoritet, mot vars nej röster jaktvårdsområdes beståndstid ej må förlängas,
höjes från en femtedel till en fjärdedel. Enligt propositionen bör
ändringar i områdets status kunna, om de sker på sammanträde för förlängning
av beståndstiden, i regel få beslutas i den förenklade ordning, som
är medgiven för förlängningsbeslutet. Bestämmelserna om sådana beslut
föreslås också i några avseenden kompletterade och preciserade. Slutligen
förordas en utökning av länsstyrelsens granskning av jaktvårdsområdes
beslut och en förenkling av kungörande av länsstyrelsebeslut.
I motionen II: 950, vari föreslås att riksdagen måtte avslå propositionen
under uttalande att jaktlagen bör omprövas med avsikt att tillgodose vissa
i motionen och i remissyttranden framförda önskemål, hävdas att de ändrade
majoritetstalen innebär att de stora jordägarna får en icke önskvärd
ökad bestämmanderätt. I de likalydande motionerna I: 782 och II: 947 hemställes
att riksdagen måtte avslå propositionen i de delar, som avser jaktvårdsområden
och jakträttens utövande å fastigheter som saknar jaktlig
betydelse, samt anhålla att Kungl. Maj :t måtte söka påskynda pågående utredningsarbete
så att förslag till ändrad jaktlagstiftning kan framläggas snarast
möjligt. Motionärerna understryker att det icke finnes belägg för att
en sänkning av anslutningsprocenten skulle nämnvärt komma att underlätta
områdesbildningen. Eftersom bildandet av jaktvårdsområde i hög grad
är beroende av älgjaktens utövande, bör enligt motionärerna frågan om älgjaktens
slutliga utformning och jaktvårdsområdesbildningen lösas i ett sammanhang.
I de likalydande motionerna 1:787 och 11:949 framhålles att
skäl ej föreligger att ändra majoritetsreglerna för bildande av jaktvårdsområde,
varför förslaget härom avstyrkes. Däremot godtar motionärerna
den föreslagna ändringen av dessa regler vid förlängning av jaktvårdsområdes
bestånd. Mot bakgrund av gjorda investeringar kan det nämligen vara
ett allmänt intresse att beslut om jaktvårdsområdes fortbestånd lättare kan
fattas.
Utskottet delar den av utredningen, flertalet remissinstanser och departementschefen
omfattade meningen att jaktvårdsområdena har en väsentlig
betydelse för landets jaktkultur. Från denna utgångspunkt är det således
angeläget att de ändringar i gällande bestämmelser göres som kan främja
tillkomsten och vidmakthållandet av lämpliga jaktvårdsområden. Vad först
gäller att komma till rätta med de påtalade nackdelarna av fastigheter, vilka
kan anses sakna värde i jaktavseendc, framlade utredningen ett mycket
långt gående förslag, som bl. a. innebar att endast s. k. skyddsjakt fick bedrivas
å sådan fastighet. Utskottet hälsar med tillfredsställelse att departementschefen
icke godtagit denna ståndpunkt. Den av departementschefen i
stället förordade lösningen, som ej medför inskränkning i jaktutövningsrätten
för fastigheter av nämnt slag, är enligt utskottets mening däremot väl
avvägd. Utskottet anser jämväl att propositionens förslag om ändrade majoritetstal
kommer, och då särskilt i trakter med begynnande tätbebyggelse,
att gagna det angivna syftet beträffande jaktvårdsområden. Utskottet biträ
-
32
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
der även övriga av departementschefen föreslagna ändringar i denna del.
Förslag har motionsvis väckts att låta dessa spörsmål anstå i avbidan på ny
lagstiftning angående älgjakten. Utskottet anser emellertid att, även om utredningen
enligt uppgift avser att slutföra sitt uppdrag under 1964, så lång
tid torde komma att förflyta innan proposition om älgjakten kan föreläggas
riksdagen, att ett avslag nu skulle medföra ett icke önskvärt uppskov av
möjligheterna att förbättra reglerna om jaktvårdsområden. Utskottet tillstyrker
sålunda bifall till propositionen i denna del.
Den s. k. förföljningsrätten, som regleras i 16 § jaktlagen, innebär att om
under lovlig jakt sårat villebråd faller å annans jaktområde inom 100 meter
från den jagandes område får jägaren tillvarata och behålla villebrådet.
Beträffande älg, hjort och rådjur gäller vissa inskränkningar. I propositionen
angives att förfölj ningsrätten medfört olägenheter. Den har sålunda bl. a.
uppammat s. k. rågångsskytte och givit upphov till onödiga stridigheter mellan
grannar. Förfölj ningsrätten är också ägnad att uppmuntra till jakt på
fastighet som till följd av ringa areal är olämplig som jaktområde. Departementschefen
har med hänsyn härtill ansett sig böra biträda jaktutredningens
av flertalet remissorgan tillstyrkta förslag att upphäva förfölj ningsrätten.
Enligt departementschefen ger rättsordningen efter ett slopande av förföljningsrätten
tillräckligt skydd mot att skadskjutet vilt åsamkas lidande. I
detta hänseende åberopar departementschefen bl. a. att den som sårat djur
vid jakt enligt jaktstadgan har skyldighet att vidta erforderliga åtgärder för
djurets uppspårande och dödande. Enligt departementschefens mening gäller
denna skyldighet oberoende av jakträtten till marken. I samma paragraf,
som behandlar förfölj ningsrätten, föreskrives vidare underrättelseplikt
när älg, hjort eller rådjur sårats vid lovlig jakt men inte fallit inom 100
meter från den jagandes gräns. Enligt departementschefen behöver bestämmelsen
inte bibehållas av djurskyddsskäl. Däremot är det av påtagligt intresse
för jakträttsinnehavare att bli varskodd om att sårat högvilt tagit sin
tillflykt till hans jaktområde, och i propositionen förordas därför att skyldigheten
med viss redaktionell jämkning kvarstår. Det föreslås emellertid
att den i straffbestämmelsen härtill, i 33 § gjorda hänvisningen till allmänna
strafflagen, varmed åsyftas stadgandet om djurplågeri, utgår, eftersom den
ej är förenlig med det åberopade skälet för underrättelsepliktens bibehållande.
Av enahanda orsak bör enligt departementschefen förseelsen ej längre
ligga under allmänt åtal.
I motionen II: 953 liemställes att riksdagen måtte avslå förslaget om ändiing
i 16 § jaktlagen. Motionären hävdar att den favör förfölj ningsrätten
ger vissa markägare med fog får anses utgöra en ringa kompensation för
den skada dessa åsamkas av det vilda. Motionären åberopar därjämte i likhet
med vad som anföres i motionen II: 950 att den föreslagna lagändringen
inger betänkligheter ur djurskyddssynpunkt.
Utskottet anser visserligen i likhet med departementschefen att förföljningsrätten
kan medföra olägenheter, men enligt utskottets mening föreligger,
såsom framhållits i nyssnämnda motioner, starka skäl också för ett bibehål
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
33
lande av denna rätt. Sålunda förorsakas många markägare och särskilt de som
har mindre jordbruk gränsande till stora skogsegendomar ofta skada av betande
djur, för vilken förlust de i viss mån kan få gottgörelse genom förföljningsrätten.
Förutom detta rättvisekrav talar för förföljningsrätten också djurskyddssynpunkten.
Såsom departementschefen uttalat medför visserligen ett
avskaffande av förföljningsrätten icke att skyldigheten bortfaller att vidtaga
åtgärder i syfte att bespara ett skadskjutet djur oskäligt lidande. Om förföljningsrätten
upphäves och man således aldrig får tillägna sig djur som
fallit på annans mark, kan det emellertid enligt utskottets mening befaras,
att jägare i avsevärt större utsträckning än nu kommer att underlåta att
eftersöka ett skadat djur, som överskridit jakträttsinnehavarens gräns. Utskottet
anser att de nu åberopade skälen är av sådan styrka att de uppväger
de av departementschefen påtalade nackdelarna. Enligt utskottets mening
bör därför förföljningsrätten bibehållas och ingen ändring vidtagas i 16 §
jaktlagen. Däremot har utskottet ingen erinran mot vad departementschefen
förordat om straffbestämmelsen och åtalsrätten vid förseelse mot underrättelseplikten.
Därest förföljningsrätten skall kvarstå erfordras jämkning
i propositionens förslag beträffande 31 § 1 mom. och 33 §.
I propositionen föreslås vidare ändringar beträffande dels de djurarter,
s. k. skadevilt, vilka får dödas även av den som ej är jakträttsinnehavare,
och dels de villebråd, som alltid skall tillfalla kronan. Propositionen bygger
i dessa hänseenden huvudsakligen på utredningens förslag, som tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Utskottet tillstyrker
propositionen i denna del.
Beträffande rätten att ingripa mot annans katt föreskrives i 23 § jaktlagen
att katt, som anträffas utanför gård eller trädgård, saklöst må dödas
av jakträttsinnehavaren eller hans folk. Departementschefen föreslår i syfte
att anpassa bestämmelsen till praxis, att paragrafen förses med det tillägget
att det uttryckligen framgår att katt är skyddad endast i gård eller trädgård
där den hör hemma. För att stävja det förekommande missbruket att
i förvärvssyfte locka till sig annans katt för avyttring förordar departementschefen
att till kattparagrafen fogas stadgande, varigenom rätten att
döda annan tillhörig katt inom områden med stadsplan eller byggnadsplan
göres beroende av polismyndighetens tillstånd.
I motionen II: 952 hemställes, att kattparagrafen helt måtte utgå ur jaktlagen.
Därest yrkandet ej vinner bifall bör enligt motionären följande två
ändringar företagas i den föreslagna utformningen av stadgandet: Tillägget
att katt får dödas utanför gård eller trädgård »där den hör hemma»
utgör enligt motionären en icke önskvärd skärpning av bestämmelsen och
bör utgå. Vidare bör område där katt får dödas först efter polismyndighets
tillstånd utsträckas så att regeln blir tillämplig inom alla områden med
samlad bebyggelse.
Utskottet har i ett av 1961 års riksdag godkänt utlåtande uttalat sig för
ett klarläggande av frågan huruvida med bestämmelsen att katt får dödas
utanför gård eller trädgård avses att annans katt över huvud ej får dödas
34
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
inom sådant område eller att katt är skyddad endast i ägarens gård eller
trädgård. Det av departementschefen nu förordade tillägget kan visserligen
sägas innebära en inskränkning av kattens skydd. Emellertid måste beaktas
att departementschefen samtidigt föreslagit alt inom vissa områden rätten
att döda annans katt göres beroende av polismyndighets tillstånd, vilket
står i öveernsstämmelse med vad utskottet i sitt nyssnämnda utlåtande
anfört om att den enskilde kattägarens intresse borde tillvaratas i högre
grad än vad nu är fallet. Med hänsyn till den avvägning som sålunda skett
anser sig utskottet i princip kunna tillstyrka vad departementschefen i denna
del förordat. Utskottet anser dock, såsom framhållits i motionen 11:952,
det vara en brist i förslaget att bestämmelsen om polismyndighetens medgivande
icke skulle bli tillämplig överallt i småsamhällen och byar på landsbygden.
Utskottet får därför föreslå att orden »område med stadsplan eller
byggnadsplan» utbytes mot det bl. a. i byggnadslagstiftningen använda uttrycket
»tätbebyggt område». Beträffande tillståndsgivningen skall enligt
utskottets mening polismyndigheten iaktta restriktivitet. Tillstånd bör sålunda
endast meddelas där det styrkts att behov därav föreligger. Utskottet
vill också framhålla att, enär onödigt avlivande måste förhindras, utskottet
i motsats till departementschefen icke anser det lämpligt att utfärda
generella tillstånd utan att tillstånden i stället alltid bör göras individuella
och förses med erforderliga begränsningar för att motverka missbruk.
Vad härefter angår vildkaninfrågan föreslår departementschefen till en
början att markägarnas rätt att fånga vildkanin, även om jakträtten tillkommer
annan, icke skall begränsas till då djuren orsakat avsevärd skada
å grödan. För det fall att inom större område avsevärd skada orsakas av
vildkaniner förordas vidare att i lagen öppnas möjlighet för Kungl. Maj :t
att ge fritt för envar att på sådant område fånga vildkaniner och behålla
fångade djur. I anslutning härtill föreslås vissa bestämmelser bl. a. om
skadeståndsskyldighet och jaktvårdsavgift för den som idkar sådan fångst.
I avsikt att möjliggöra ett mera aktivt och systematiskt bekämpande av
vildkaninen framlägges slutligen förslag om att länsstyrelse beträffande
visst område bör kunna förordna om planmässig jakt på vildkanin genom
därtill särskilt utsedda jägare. Härvid bör länsstyrelsen få befogenhet att
medge erforderliga undantag från gällande bestämmelser bl. a. såvitt avser
förbudet mot jaktutövning med gift. I detta sammanhang uttalar departementschefen
att vid ett användande av giftgasen klorpikrin olägenheter ur
djurskyddssynpunkt knappast riskeras.
I motionen II: 946 hemställes — under åberopande av vad utskottet år
1962 uttalade i ett av riksdagen godkänt utlåtande angående vildkaninfrågan
— att två tillägg göres i de föreslagna nya bestämmelserna om vildkaninbekämpandet.
Motionären vill sålunda att i lagtexten inskrives dels
att förordnande skall meddelas först efter hörande av berörda myndigheter
och organisationer angående behovet av åtgärder, lämplig tid för jakten,
områdets gränser m. m. och dels att förordnandet skall återkallas, när det
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 106c
35
ej längre är av behovet påkallat. Därjämte hemställer motionären att klorpikringas
icke måtte användas vid bekämpning av vildkanin.
Propositionens förslag om ökade möjligheter till skydd mot vildkaninens
härjningar står i god överensstämmelse med vad riksdagen förra året uttalade
i denna fråga, och utskottet tillstyrker bifall till propositionen i denna
del. Utskottet vill emellertid såsom i sistnämnda motion anförts understryka
vikten av att, innan avsedda förordnanden meddelas, samråd sker med
exempelvis hushållningssällskap och jaktvårdsföreningar och att förordnanden,
om de ej göres tidsbegränsade, återkallas så snart de ej längre
erfordras. Utskottet anser dock att föreskrifter härom icke lämpligen bör
tynga lagtexten utan förutsätter att dessa åtgärder ändå kommer att vidtas.
Vad gäller bruket av klorpikringas är, såsom utskottet år 1962 uttalade,
hittills gjorda försök ägnade att inge avsevärda betänkligheter från djurskyddssynpunkt.
Det är därför enligt utskottet nödvändigt att myndigheterna
uppmärksamt följer denna fråga och att, innan beslut om användande
av gasen fattas, nödiga förhållningsorder utfärdas för att undanröja
faran för att kaninerna åsamkas onödigt lidande. Utskottet vill understryka
departementschefens uttalande att länsstyrelserna härvidlag skall samråda
med veterinärstyrelsen.
Jaktutredningen har lämnat två förslag angående jaktskadeskydd, båda
utformade såsom ett obligatorium. I propositionen anföres emellertid att
den kraftiga utbyggnad av socialförsäkringarna, som nyligen ägt rum, uppenbarligen
i motsvarande mån har minskat behovet av ett speciellt skydd
för jaktskadornas offer och att hem- och lantbruksförsäkringarna, vilka innefattar
jaktskadeskydd, snabbt utbredes, varför en obligatorisk jägarförsäkring
skulle leda till omfattande dubbelförsäkring med därav följande
onödiga premieutgifter för den enskilde jägaren. Dessa synpunkter har
enligt propositionen kommit det övervägande antalet remissorgan att ställa
sig mer eller mindre avvisande till obligatorisk ansvarighetsförsäkring för
jägare. Departementschefen har mot bakgrund av det sagda funnit att tanken
på att i en eller annan form åstadkomma ett speciellt jaktskadeskydd
nu kan avföras från dagordningen.
I de likalydande motionerna 1:788 och 11:951 hemställes att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla att förslag om en obligatorisk ansvarighetsförsäkring
för jägare, i huvudsak utformad på sätt försäkringsinspektionen
föreslagit, förelägges nästa års riksdag. Denna remissinstans
angav som den mest ändamålsenliga lösningen att jaktskadeskyddet ges
formen av eu kollektiv ansvarighetsförsäkring för alla jägare, vilken tecknas
hos något i Sverige koncessionerat försäkringsbolag och för vilken
efter lagändring premien bestrides av medel från jaktvårdsfonden.
Vid bedömandet av spörsmålet om jaktskadeskydd bör enligt utskottets
mening särskilt beaktas, såsom framhållits av försäkringsinspektionen, att
krav på eu obligatorisk försäkring sedan många år tillbaka framförts av
representanter för en övervägande majoritet bland landets jägare och att
det ej ifrågasatts att utgifterna för försäkringen skall bestridas med andra
36
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
medel än dem vilka jägarna själva sammanbringar genom att erlägga jaktvårdsavgift.
I enlighet med vad som vitsordats från flera håll har visserligen
många jägare tecknat försäkring för skador i samband med jakt.
Därest man emellertid helt litar till frivilliga försäkringar kommer åtskilliga
jägare att sakna försäkring, och det kan enligt utskottet befaras att
särskilt de, som icke har tillräckliga möjligheter att ersätta en skadelidande,
ofta kommer att underlåta att skaffa sig nu avsett försäkringsskydd.
Det bör också anmärkas, att nackdelen med dubbelförsäkring ej får överdrivas,
då kostnaden för en obligatorisk ansvarighetsförsäkring medför en
mycket obetydlig ekonomisk belastning för försäkringstagaren. Härtill kommer
att antalet skador vid jakt kan befaras komma att öka på grund av att
allmänheten i allt större omfattning söker sig ut till skog och mark. Med
hänsyn till vad sålunda anförts kan utskottet icke biträda departementschefens
förslag att låta frågan om jaktskadeskydd falla. Det är enligt utskottet
i stället angeläget att spörsmålet bringas till en tillfredsställande lösning.
Utskottet föreslår därför att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller
att frågan ånyo upptages till övervägande.
Utskottet delar departementschefens mening att det bör ankomma på
Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga bestämmelser angående förbud mot
utplantering av vissa djurarter m. m.
I propositionen föreslås att de nya bestämmelserna i jaktlagen skall träda
i kraft den 1 januari 1964 samt i vad de gäller jaktvårdsområde äga tilllämpning
jämväl å område som bildats dessförinnan. Utskottet har ingen
erinran häremot.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte avslå motionen II: 950, vari yrkats
avslag å propositionen.
B. att riksdagen med avslag å följande motioner, nämligen
1)
1:782 och 11:947,
2) I: 787 och II: 949 och
3) 11:946,
måtte — med förklaring att riksdagen i anledning av motionerna
II: 952 och 11:953 icke kunnat helt bifalla det genom
förevarande proposition nr 136 framlagda förslaget till
lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 om rätt för
jakt — för sin del antaga förslaget med den såsom utskottets
förslag betecknade ändringen att dels ingressen samt
23 §, 31 § 1 mom. och 33 § erhåller nedan angivna lydelse,
dels ock att 16 § kvarstår i sin nu gällande lydelse.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31) år 1963
37
(Kungl. Maj:ts förslag)
Härigenom förordnas dels att 7 §,
10 § 1, 3, 4 och 5 inom., 11 §, 12 §
1 inom., 14 § 2 inom., 15 § 1 mom.,
16, 18 och 23 §§, 24 § 2 mom., 26 §
2 inom., 29 § 1 inom., 30 §, 31 § 1
inom. samt 33, 34 och 37 §§ lagen den
3 juni 1938 om rätt till jakt skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives dels ock att till 10 § samma
lag skall fogas ett sjätte moment och
till 24 § ett tredje moment av nedan
angiven lydelse.
16
Har någon vid lovlig jakt sårat älg,
hjort eller rådjur och har djuret tagit
sin tillflykt till annans jaktområde,
vare den jagande pliktig att därom
skyndsamt underrätta jakträttsinnehavaren
eller den som innehar marken
eller någon av deras folk.
23
Katt, som anträffas utanför gård
eller trädgård där den hör hemma,
må av jakträttsinnehavaren eller
hans folk saklöst dödas. Inom område
med stadsplan eller bgggnadsplan
erfordras dock tillstånd av polismyndigheten.
(Utskottets förslag)
Härigenom förordnas dels att 7 §,
10 § 1, 3, 4 och 5 inom., 11 §, 12 §
1 inom., 14 § 2 inom., 15 § 1 mom., 18
och 23 §§, 24 § 2 mom., 26 § 2 mom.,
29 § 1 inom., 30 §, 31 § 1 mom. samt
33, 34 och 37 §§ lagen den 3 juni 1938
om rätt till jakt skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives dels
ock att till 10 § samma lag skall fogas
ett sjätte moment och till 24 §
ett tredje moment av nedan angiven
lydelse.
§•
1 mom. Den som under idkande av
lovlig jakt sårar villebråd så, att det
faller å annans jaktområde inom ett
hundra meter från gränsen av den
jagandes jaktområde, må tillvarataga
och behålla villebrådet. Är det älg,
hjort eller rådjur, må den jagande
dock ej från stället bortföra djuret
utan i närvaro av två ojäviga vittnen
och vare han dessutom pliktig att
sist å andra dagen, sedan djuret fälldes,
om förhållandet underrätta jakträttsinnehavaren
eller den som innehar
marken eller någon av deras folk.
Försummar den jagande något härav,
varde ansedd såsom den där olovligt
jagat å annans jaktområde.
2 mom. Har i annat fall än i 1
mom. avses älg, hjort eller rådjur,
som sårats vid lovlig jakt, tagit sin
tillflykt till annans jaktområde, vare
den jagande pliktig att därom skyndsamt
underrätta jakträttsinnehavaren
eller den som innehar marken eller
någon av deras folk.
§•
Katt, som anträffas utanför gård
eller trädgård där den hör hemma,
må av jakträttsinehavaren eller hans
folk saklöst dödas. Inom tätbebgggt
område erfordras dock tillstånd av
polismyndigheten.
38
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
(Kungl. Maj.ts förslag)
31
1 mom. Anträffas å-----
Å område--------
Har den---------
Vad i detta moment är stadgat om
den som olovligt jagar å annans jaktområde
gälle ock i fråga om den som
å bar gärning beträdes med jakt,
som enligt 29 § 1 mom. första stycket
är att anse såsom olovlig, eller
med sådant tillvaratagande eller tillägnande,
för vilket han enligt 29 §
1 mom. andra stycket skall straffas
såsom för olovlig jakt; och skola, där
fråga är om djur som jämlikt bestämmelserna
i 18 § tillkommer kronan,
de i andra stycket här ovan omförmälda
personerna äga att utöva
där avsedd rätt jämväl å område, där
jakträtten tillkommer annan än kronan.
(Utskottets förslag)
§•
---för sig.
--vid lappväsendet.
------i 36 §.
Vad i detta moment är stadgat om
den som olovligt jagar å annans jaktområde
gälle ock i fråga om den
som å bar gärning beträdes med sådant
jagande, tillvaratagande, bortförande
eller tillägnande, som enligt
16 § 1 mom. eller 29 § 1 mom. första
stycket är att anse såsom olovlig jakt
eller för vilket åtgörande han enligt
29 § 1 mom. andra stycket skall straffas
såsom för olovlig jakt; och skola,
där fråga är om djur som jämlikt bestämmelserna
i 18 § tillkommer kronan,
de i andra stycket här ovan omförmälda
personerna äga att utöva
där avsedd rätt jämväl å område, där
jakträtten tillkommer annan än kronan.
33 §.
Uraktlåter någon i fall som avses i Uraktlåter någon i fall som avses i
16 § att fullgöra där stadgad under- 16 § 2 mom. att fullgöra där stadgad
rättelseplikt, dömes till dagsböter. underrättelseplikt, dömes till dagsböter.
Bryter någon-----—----tre hundra kronor.
Överträder någon------------femtio kronor.
Bryter någon -----------trehundra kronor.
C. att riksdagen i anledning av motionerna I; 788 och
11:951 i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller att frågan om
jaktskadeskydd ånyo upptages till övervägande.
Stockholm den 19 november 1963
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Lindahl, Göran Karlsson*,
Ebbe Ohlsson, Kristiansson, Knut Johansson, Georg Carlsson och
Åkesson;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, Wachtmeister,
Johansson i öckerö, Persson i Tandö, Svanberg och Mattsson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
39
Reservation
beträffande punkt B, såvitt avser förföljningsrätten, av herrar Alexanderson,
Wachtmeister och Mattsson, som ansett
dels att det stycke av utskottets utlåtande, som börjar på s. 32 med »Utskottet
anser visserligen. ...» och slutar med ». .. .31 § 1 mom. och 33 §»
bort ersättas med text av följande lydelse.
»Utskottet finner utredningens och departementschefens motiv lör förföljningsrättens
avskaffande fullt bärande. Ett slopande av förföljningsrätten
har också tillstyrkts eller lämnats utan erinran av nära nog samtliga
remissinstanser, däribland domänstyrelsen och Sveriges djurskyddsföreningars
riksförbund.
Förföljningsrätten uppammar till s. k. rågångsskytte och innebär stora
risker för vådaskott mot människor och skadskjutning av villebråd. Det är
särskilt tillgodoseendet av den sista synpunkten, som är den väsentligaste
vinsten med propositionens förslag. Erfarenheterna visar, att främst de
slumpskott, som blir vanliga vid jakt längs gränserna, är upphov till svåra
skadskjutningar av särskilt högvilt. Bifalles propositionen, inskärpes hos jägarna
skyldigheten att — utan sidoblickar på rätten att tillägna sig villebrådet
— i första hand tillgodose djurskyddssynpunkten. Den stora vinst ur dessa
synpunkter, som ett bifall till propositionen innebär, måste väga mycket
mer än den favör för vissa innehavare av små fastigheter, som förföljningsrätten
innebär.
Utskottet tillstyrker således även i denna del bifall till propositionen.»
dels att utskottet under denna punkt bort hemställa,
»B. att riksdagen med avslag å följande motioner, nämligen
1) I: 782 och II: 947,
2) I: 787 och II: 949,
3) II: 946 och
4) II: 953,
måtte — med förklaring att riksdagen i anledning av motionen II: 952 icke
kunnat helt bifalla det genom förevarande proposition nr 136 framlagda
förslaget till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 om rätt till
jakt — för sin del antaga förslaget med den ändringen att 23 § erhåller
nedan angivna, såsom utskottets förslag betecknade lydelse.
(Kungl. Maj.ts förslag)
23 §.
Katt, som anträffas utanför gård
eller trädgård där den hör hemma,
må av jakträttsinnehavaren eller
hans folk saklöst dödas. Inom område
med stadsplan eller byggnadsplan
erfordras dock tillstånd av polismyndigheten.
(Utskottets förslag)
Katt, som anträffas utanför gård
eller trädgård där den hör hemma,
må av jakträttsinnehavaren eller
hans folk saklöst dödas. Inom tätbebyggt
område erfordras dock tillstånd
av polismyndigheten.»
40
Tredje lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
Innehåll
Lagförslag ............................................................ 1
Motioner .............................................................. 8
Propositionens tillkomst och huvudsakliga innehåll........................ 10
Jakträtt och jaktvårdsområden .......................................... 11
Förföljningsrätten ...................................................... 17
Särskilda bestämmelser för vissa djurarter................................ 20
Rätten att döda annans katt.............................................. 21
Vildkaninfrågan ........................................................ 23
Jaktskadeskydd ........................................................ 27
Utplantering av vilt .................................................... 29
Utskottet .............................................................. 30
Reservation ............................................................ 39
Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 631276