Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1963

1

Nr 37

Utlåtande i anledning av väckta motioner dels om utredning rörande
allemansrätten, dels ock angående vissa rätts- och
ersättningsfrågor för markägare.

Tredje lagutskottet har behandlat fyra i riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen dels de likalydande motionerna nr 288
i första kammaren av herr Petersson, Per, m. fl. och nr 333 i andra kammaren
av herr Hamilton m. fl., dels ock de likalydande motionerna nr 550 i
första kammaren av herr Andersson, Torsten, och nr 675 i andra kammaren
av herrar Persson i Heden och Walirendorff.

I motionerna I: 288 och II: 333 hemställes, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om en utredning rörande allemansrättens omfattning
och innebörd».

Motionerna är väckta i anledning av det av 1960 års naturvårdsutredning
avgivna betänkandet Naturen och samhället, SOU 1962:36. I motionerna
konstateras, att utredningen lagt tonvikten icke på den kulturella utan i
stället på den sociala naturvården och hur friluftslivets behov skall tillgodoses.

I naturvårdsutredningens förslag synes också en strävan vara att slå fast
allmänhetens rätt att vistas på annans mark. Här avses inte i första hand
resonemangen om allemansrätten utan vad som i motiveringen anföres rörande
främst naturreservaten. Dessa skall uppenbarligen kunna bli av betydande
omfattning, vilket bl. a. framgår av vad som ovan refererats om
marköverföring till allmän disposition. Utredningen anför emellertid ingenting
som styrker behovet av överföringar i större omfattning. Det torde
tvärtom vara ostridigt att möjligheten i vårt land för allmänheten att röra
sig inom vidsträckta områden är sedvanerättsligt tryggad.

Naturvårdsutredningens förslag i den del det tar upp den sociala naturvården
innebär i allt väsentligt egentligen en strävan att ge allemansrätten
ett underlag i positiv rätt. I denna riktning pekar t. ex. förslagets regel i
18 §, att markägare skall vara skyldig att anordna grind i eller ta bort stängsel
som hindrar allmänheten på områden där den fått fritt färdas. Samtidigt
förordas emellertid i betänkandet att allemansrätten närmare utredes.
Naturvårdsutredningens förslag är här således oklart på det sättet, att det
på väsentliga punkter föregriper den utredning som den själv förordar.

Motionärerna anser vidare de av utredningen framlagda förslagen till ersättningsregler
vara alltför restriktiva. Dessa förslag kommer också att föregripa
1962 års fritidsutredning (direktiven för denna utredning återfinnes
Bilxang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 avd. Nr 37

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1963

i årets riksdagsberättelse sid. 173 ff.). Motionärerna hävdar att 1960 års naturvårdsutrednings
förslag i den del det avser den sociala naturvården icke
bygger på något av utredningen styrkt behov av engagemang från det allmännas
sida. Det behov som kan tänkas föreligga i detta hänseende fylles
enligt motionärerna i det väsentliga av allemansrätten i vad det gäller allmänhetens
strövmöjligheter o. d. Motionärerna instämmer emellertid i 1960
års naturvårdsutrednings förslag om en utredning rörande allemansrätten.

I motionerna I: 550 och II: 675 hemställes, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om att vid prövning av naturvårdsutredningens
betänkande förslag måtte utarbetas till en tillfredsställande lösning av rättsoch
ersättningsfrågorna för markägarna i enlighet med motionens syfte».

Motionärerna tar till en början upp allemansrätten, som bl. a. innebär
att envar utan tillstånd från markägaren får beträda dennes mark, som
icke är tomt och ej kan antas ta skada av att den beträdes. Denna rätt, som
vilar på sedvana, skulle enligt motionärerna ej ha uppkommit, om inte markägaren
tolererat detta intrång. Motionärerna fortsätter:

Allmänheten har således i vårt land oerhörda arealer till sitt förfogande
för friluftsliv och för fritidssysslor. Det synes oss därför överflödigt att
man, som 1960 års naturvårdsutredning gjort, föreslår att det allmänna
skall genom inlösenförpliktande åtgärder i mycket stor omfattning säkerställa
denna allmänhetens möjlighet. Detta förslag kan icke innebära annat
än att det allmänna nödgas investera för ändamål som redan till stor del
är uppfyllt. Under alla förhållanden synes det oss logiskt riktigare att man
först utreder allemansrättens omfattning och innebörd, ty först därefter vet
man i vad mån denna behöver kompletteras genom det allmännas ingripanden.
I dagens läge är behovet härav oemotsägligt endast i fråga om de tyngst
belastade platserna, såsom badställen på enskild mark, campingplatser på
sådan mark o. s. v. Här måste emellertid förmodligen det allmännas och
markägarens intressen i mycket hög grad sammanfalla. Om det allmänna
önskar säkerställa allmänhetens utnyttjandemöjligheter, torde nämligen
markägaren ha ett starkt intresse av att få rättsfrågorna och ersättningsfrågorna
med anledning av markslitaget reglerade.

Motionärerna påpekar, att utredningens arbete bedrivits utan att markägarna
varit företrädda och att deras intressen förbigåtts. Utredningens förslag
har enligt motionerna kommit att bli mer ett förslag till friluftslagstiftning
än till naturskyddslag eller naturvårdslag och har förfelat sitt huvudsyfte,
som måste vara att skapa ett skydd för naturen utan att därigenom
onödigt begränsa allmänhetens fritidsmöjligheter. Även i dessa motioner
framföres att den uppgift som 1960 års naturvårdsutredning främst satt
sig före att lösa rätteligen torde höra hemma hos 1962 års fritidsutredning.
Motionärerna anför avslutningsvis:

Vi ser oss emellertid tvungna hävda, att utredningen blivit mindre lyckligt
bedriven inte bara sakligt utan även psykologiskt. Den har nämligen
i utformningen av de ersättningsregler som kan komma i fråga vid naturreservatsförordnanden
o. d. och än mer vid avslag av täktdispenser inte

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1963

bara anknutit till strandlagens och byggnadslagens mot ägarintresset kärva
principer. Utredningen har också ytterligare knappat in på det i dessa lagar
medgivna ersättningsutrymmet. Detta måste betecknas som högst olyckligt
även om man bortser från de renodlat ekonomiska synpunkterna. Naturvården
bör vara och måste vara en angelägenhet som har helhjärtat stöd från
markägarna. Den kan inte bedrivas med utsikt till framgång om markägarna
känner naturvårdarnas förslag och rekommendationer som intrång
i markägarens berättigade intressen. Naturvårdsutredningens förslag förverkar
emellertid genom de nästan utmanande snäva ersättningsreglerna
markägarnas goda vilja.

Det fullständiga innehållet i här redovisade motioner återfinnes i motionerna
I: 288 och II: 675.

Frågans tidigare behandling

Allemansrätten har senast behandlats av tredje lagutskottet i utlåtande
nr 30 år 1961 med anledning av motioner om utredning på området. I detta
utlåtande finnes eu utförlig redogörelse för gällande rätt och frågans tidigare
behandling ävensom för rättsläget i övriga nordiska länder, vartill utskottet
får hänvisa. I utlåtandet, som godkändes av riksdagen, hemställde
utskottet, att motionerna jämte utlåtandet måtte för kännedom överlämnas
till 1960 års naturvårdsutredning.

Från utskottets utlåtande må här följande återgivas.

Det finns, som framgår av utskottets redogörelse för gällande rätt, redan
nu bestämmelser till motverkande av de »avigsidor» och det »missbruk»
av allemansrätten som motionärerna önskar skall stävjas genom den åsyftade
lagstiftningen. I själva verket är de företeelser i form av »intrång på
växande gröda, åverkan på stängsel, gren- och lövbrytning utan urskiljning»
som påtalats i de två likalydande motionerna alls inte yttringar av allemansrätten
utan fastmera genom stadganden i strafflagen klart uteslutna
från vad allmänheten äger rätt att företaga sig. Det torde kunna sägas, att
med bestämmelsen i 24 kap. 2 § strafflagen kriminaliserats så gott som
samtliga ur naturskyddssynpunkt icke önskvärda ingrepp av allmänheten
i naturens växtvärld. Åtgärder till motverkande av att den s. k. kommersiella
blomplockningen — för vilken straffbestämmelsen ej utgör hinder
— leder till utarmning av växtbeståndet i markerna övervägs för närvarande
av naturvårdsutredningen, som för övrigt har att ingå på frågan
om naturskyddet i hela dess vidd. Enligt 24 kap. 4 § strafflagen är
det vidare vid straffansvar förbjudet alt ens beträda tomt, plantering och
alla andra ägor »som kan skadas därav». Av uttrycket »kan skadas» framgår,
att påvisbar skada ej förutsättes för straffbarhet (jfr rättsfallet NJA
1916 s. 65). Detta lagrum måste anses innebära ett åtminstone ur ekonomisk
synpunkt långt gående skydd för den enskilde markägaren mot intrång av
utomstående i hans fastighet. Utskottet kan svårligen tänka sig, att civilrättsliga
bestämmelser i nu angivna hänseenden skulle vara mer ägnade än
de givna straffstadgandena att upprätthålla allmänhetens respekt för efterlevnad
av reglerna. Motionärerna synes anse, att eu civilrättsligt given laglig
reglering av allemansrätten skulle skapa större klarhet rörande grän -

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1963

serna för allmänhetens befogenheter. Det är obestridligt, att gränserna för
vad som enligt 24 kap. 4 § strafflagen skall förstås med uttrycken »tomt»,
»plantering» och »skada» är flytande och att det måste möta svårigheter
att avgöra vad som är tillåtet i varje konkret fall. Utskottet är emellertid ej
övertygat om, att det är möjligt att i en ny lagstiftning skapa så mycket
större klarhet i förhållandet mellan jordägaren och allmänheten, att en lagstiftning
av denna anledning bör anses påkallad. Som i olika sammanhang
framhållits (bl. a. av strandlagsntredningen och av hovrätten över Skåne
och Blekinge i dess yttrande över motionerna) torde det möta stora svårigheter
att få till stånd entydiga bestämmelser med giltighet för alla de skiftande
förhållanden som kan möta på olika håll i landet.----

Beträffande vissa särskilda former av friluftslivet får emellertid frågan
om behovet av laglig reglering ses mot bakgrunden av, att i visst hänseende
helt saknas bestämmelser till ledning vid avgörande av vad som skall anses
e^er ej- Ifråga om tillåtligheten av tältning, parkering av fordon och
iortöjning av båtar å annans mark är nämligen av betydelse ej blott om besittningstagandet
inkräktar på tomt eller plantering eller medför risk för
skada å annan äga utan också om det innebär ett mera varaktigt utnyttjande
av fastigheten. Ett sadant nyttjande anses allemansrätten inte medge,
men hur långt varaktigheten skall sträcka sig för att förfarandet skall bli att
betrakta som en besittningskränkning är en omdiskuterad fråga även bland
rättslärda. Även i ett annat hänseende, nämligen då tältning, parkering o. d.
— utan att man kan tala om risk för skada å marken i vart fall ej såvitt
avser envar tältande eller bilist för sig — förehaves av ett stort antal människor
samtidigt, kan det understundom förefalla befogat anse att ett intrång
i markägarens besittningsrätt äger rum. I nu berörda fall synes eif
behov av regler för fastställande av hur långt allmänhetens rättigheter sträcker
sig mera påtagligt. Naturvårdsutredningen har, som framgår av dess
yttrande över motionerna, för avsikt att i viss mån ta befattning med allemansrättsliga
problem och har som exempel på frågor, som torde bli aktuella,
anfört just tillåtligheten att tälta eller parkera bil på annans mark.
Vid detta förhållande finner utskottet någon åtgärd i saken ej för närvarande
påkallad. Utskottet vill i detta sammanhang ånyo betona sin inställning,
att man inte genom lagstiftningsåtgärder bör inskränka allmänhetens
nuvarande rättigheter.

Naturvårdsutredningen har i betänkandets nionde kapitel, sid. 168 ff„
behandlat allmänhetens rättigheter och skyldigheter på annan mark. Utredningen
lämnar förslag till riktlinjer för lösning av vissa allemansrältsliga
flågor såsom färdselrätten, tältning, båtförtöjning, parkering av motorfordon,
tillgodogörande av naturalster in. in. Sammanfattningsvis uttalar utredningen.

Utredningen är väl medveten om de svårigheter av skilda slag som är förknippade
med lagstiftning rörande allemansrättsliga frågor. Én undersökning
av den omfattning som erfordras för utarbetande av konkreta förslag till
lagregler på området har utredningen ansett icke ingå i dess uppdrag. De
allmänt formulerade förslag som framlagts av utredningen i samband med
genomgången av vissa huvudfrågor beträffande allmänhetens rättigheter
och skyldigheter på annan mark eller vattenområde avspeglar den syn på
hithörande problem som utredningen bibringats under arbetet med natur -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1963 5

vårdsfrågorna. De är endast att betrakta som en skiss till en tänkbar lösning
av vissa av dessa problem och är avsedda som diskussionsunderlag vid frågans
vidare behandling. Icke desto mindre vill utredningen, som blivit starkt
övertygad om angelägenheten av att åtgärder för lagstiftning i ämnet snarast
vidtages, såsom sin uppfattning framhålla, att positiva regler med i huvudsak
det innehåll som föreslagits skulle fylla en viktig funktion i dagens
samhälle därigenom, att man finge auktoritativa grundsatser för den ömsesidiga
hänsyn allmänhet och markägare är skyldiga varandra.

Lagregler på förevarande område synes kunna antingen, såsom skett i
Norge, ges plats i en särskild friluftslag eller inarbetas i den föreslagna naturvårdslagen.
Även vid val av det förra alternativet finge dock vissa av utredningen
upptagna frågor behandlas i naturvårdslagen. Enligt utredningens
mening talar många praktiska skäl till förmån för det senare alternativet.
Allemansrätten har nära beröring med de strävanden att göra naturen tillgänglig
för allmänheten som kännetecknar den sociala naturvården. Utredningens
förslag till naturvårdslag innehåller vissa regler till skydd för friluftslivet
(17—18 §§) som syftar till att bevara en befintlig allemansrätt, huvudsakligen
vid stränderna. Det innehåller vidare allmängiltiga regler om
uppträdandet i naturen (28—29 §§), avsedda att respekteras av alla oavsett
om särskild rätt till marken föreligger eller icke. Instituten nationalpark,
naturreservat och naturminne kommer i tillämpningen att på olika sätt
påverka allemansrätten, ibland i inskränkande riktning men, särskilt i fråga
om naturreservat, oftast till förmån för friluftslivet. Ur allmänhetens synpunkt
vore det säkerligen en fördel om alla bestämmelser som reglerar vistelsen
i naturen funnes samlade i en lag.

Slutligen hemställer utredningen, att frågan om allmänhetens rättigheter
och skyldigheter på annans mark efter remissbehandling av utredningens
förslag skyndsamt vidare beredes i syfte att åvägabringa en lagstiftning i
ämnet.

Frågan om allemansrätten har vid remissbehandlingen av betänkandet
berörts i mer än åttio yttranden. Av dessa ansluter sig flertalet till hemställan
om en vidare utredning i och för lagstiftning i ämnet. Ett tiotal hävdar
att frågan om en ny naturvårdslag bör vila i avbidan härå. Huvudsakligen
gäller detta markägarorganisationerna. Skogsstyrelsen finner det angeläget
att frågan löses samtidigt med införandet av naturvårdslagen genom
en snabbutredning.

Enligt vad utskottet under hand inhämtat är spörsmålet om en utredning
av allemansrätten föremål för Kungl. Maj :ts prövning i samband med behandlingen
av naturvårdsutredningens betänkande.

Vad därefter gäller ersättningsfrågorna har utredningen ingående behandlat
dem på sid. 318—341 i betänkandet och förslag till ersättningsbestämmelser
in. in. har intagits i 30—41 §§ i utredningens författningsförslag. Utskottet
får i dessa delar hänvisa till betänkandet. Här må dock återgivas utredningens
allmänna synpunkter på ersättningsfrågorna (sid. 318 ff.).

Utredningens förslag till allmänna riktlinjer för naturvården innefattar
eu rad åtgärder som syftar till att säkerställa naturområden i tillräcklig
omfattning för samhällets behov på längre sikt. Utgångsläget är att nu sä -

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1963

kerställda naturområden är föga representativa ur kulturell synpunkt samt
helt otillräckliga ur social synpunkt. Inte minst markanvändningen för fritidsändamål
kan beräknas öka kraftigt. I den mån en sådan markanvändning
kan utvecklas inom den ram som bestäms av allemansrättens innehåll
medför den inga särskilda kostnader för ianspråktagandet av mark. Eu stor
del av allmänhetens behov av friluftsliv kan säkerligen i framtiden liksom
hittills täckas på detta sätt och alltså utan att förorsaka anspråk på ersättningar
till markägare. Med tanke på dels den allmänna bristsituationen beträffande
naturreservat och dels den fortlöpande exploateringsverksamheten
i naturen — som efter hand utplånar allemansrätten eller gör den illusorisk
— krävs emellertid därjämte ett säkerställande i ökad omfattning av
naturområden av skilda slag. Detta förutsätter i allmänhet åtgärder som
kan föranleda ersättningar till markägare.

Så långt det är möjligt bör man lita till helt frivilliga avtal med vederbörande
markägare alldeles oavsett om säkerställandet av naturområden sker
med tillämpning av naturvårdslagens institut eller i eu friare form. En sådan
arbetsform och över huvud taget en generös inställning till markägarna
är avgjort att föredra framför tvångsåtgärder. Ett viktigt skäl härtill är att
man hör undvika varje åtgärd som kan medverka till att skapa motsättningar
mellan naturvårdsintressen och markägarintressen. Sådana motsättningar
vore olyckliga med tanke på att naturvården utgör cn gren av samhällsplaneringen
som mer än de flesta är beroende av samlade insatser från
alla berörda intressen. I sammanhanget kan särskilt erinras om alla de fall
där markägare förvaltar områden som har stor betydelse ur kulturell eller
social naturvårdssynpunkt. Det bör också beaktas att tvångsåtgärder gentemot
markägare bör undvikas redan av det skälet att de kan medföra eu
kraftig ökning av naturvårdens administrationskostnader.

Utredningens förslag till naturvårdslag är avsett att ersätta gällande naturskyddslag,
strandlagen samt 86 och 122 §§ byggnadslagen. Naturvårdslagen
kommer därigenom att innehålla dels medel för ett mera genomgripande
områdesskydd, representerat av nationalpark, naturreservat och naturminne,
dels medel för ett partiellt områdesskydd, som endast tar sikte
på kontroll av lokalisering av bebyggelse. Ur ersättningssynpunkt kan i detta
sammanhang bortses från nationalparken liksom från de fall då expropriation
tillgripes för att bevara område som naturreservat eller naturminne.
De partiella områdesskydden kallas i fortsättningen strandskyddsområde
(17 g) och landskapsskyddsområde (19 g).---Möjligheterna att ur na turvårdssynpunkt

förhindra eller reglera arbetsföretag eller täktverksamhet
avhandlas i 22 och 23 §§ lagförslaget. I förslagets 34 och 35 §§ återfinns
regler om ersättning i vissa fall för anordnande av genomgång genom stängsel
eller övergång över dike samt för avlägsnande av reklamanordning.
--—

Enligt utredningens mening är det fullt klart att det kvantitativt ojämförligt
största markbehovet för friluftsändamål och annat naturvårdande
ändamål måste tillgodoses genom tillämpning av något av de nämnda områdesskydden,
åtgärder som alltså syftar till att trygga markens användbarhet
för reservatets ändamål samtidigt som markägaren behåller marken
och utnyttjar den på bästa möjliga sätt under för handen varande förhållanden.
Den begränsning som därigenom läggs på markägarens möjlighet att
fritt disponera över sin mark kan medföra att han icke kan bruka marken
på sätt som eljest skulle vara ekonomiskt motiverat. Den skada han lider

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1963

därigenom skall i förekommande fall kompenseras genom intrångsersättning,
varvid beloppets storlek i princip motsvarar mellanskillnaden mellan
markens tidigare värde å ena sidan och det lägre värde å andra sidan som
marken har för sin ägare på grund av den inskränkning i markanvändningen
som uppkommit genom åtgärderna. För det fall att regleringen av arbetsföretag
eller täktverksamhet leder till eu ersättningssituation är det också
fråga om en form av intrångsersättning.

Fortsättningsvis indelas förekommande ersättningsgrunder vid beräkning
av intrångsersättning enligt naturvårdslagen i två underavdelningar, nämligen
inskränkning i bebyggelserätt och annan inskränkning i rätten att förfoga
över mark. Den första ersättningsgrunden förekommer i såväl naturskyddslagen
och strandlagen som 86 och 122 §§ byggnadslagen. Om man
bortser från ovannämnda specialregel i strandlagen beträffande vissa stängselfrågor
in. m. förekommer den andra ersättningsgrunden endast i naturskyddslagen.
I utredningens lagförslag återkommer båda ersättningsgrunderna
delvis i modifierad form. Därvid eftersträvar utredningen att utnyttja
de möjligheter till ett enhetligare ersättningsförfarande som föreligger på
grund av den föreslagna lagtekniska samordningen av naturskyddslagen
och strandlagen samt 86 och 122 §§ byggnadslagen.

Ett större antal remissinstanser har behandlat ersättningsbestämmelserna.
Av särskilt intresse torde expropriationsutredningens yttrande vara. Häri
anföres att spörsmålen om ersättning på grund av inskränkning i förfoganderätten
till fastighet samt om inlösningsrätt och inlösningsplikt har ett
nära samband med frågor som expropriationsutredningen fått i uppdrag att
behandla.

Särskilt markerat är detta samband i fråga om de bestämmelser, som avses
skola gälla för avräkning av nytta mot skada — de s. k. influensreglerna
— samt principerna för beräkning av ersättning för inskränkning i rätten
att bedriva täktverksamhet. I båda dessa hänseenden föreslås icke oväsentliga
nyheter i förhållande till gällande rätt.

Bland de spörsmål, som expropriationsutredningen har att taga ställning
till, ingår frågan om den lämpligaste utformningen av expropriationslagens
värderingsregler. Utredningen har bland annat att undersöka, om det genom
en reform av dessa regler — däri inbegripet lagens regler om avräkning av
nytta mot skada — är möjligt att i större omfattning än för närvarande åt
stat och kommun förbehålla sådan värdestegring, som uppkommit genom
åtgärder från det allmännas sida. Resultatet av dessa undersökningar synes
kunna bli av betydelse jämväl utanför det ämnesområde — expropriationslagen
— som utredningen främst avser.

Beträffande de enskilda punkterna i de föreslagna ersättningsbestämmelserna
märkes att praktiskt laget samtliga remissinstanser som behandlat
frågan om skadeersättning i samband med vägrat täkttillstånd avstyrker
utredningens förslag, att markens värde vid naturvårdslagens ikraftträdande
skall vara avgörande, och i stället förordar alt såsom utgångspunkt tages
markens värde då täkttillstånd vägras.

Årets riksdag har tidigare bifallit Ivungl. Maj ds proposition nr 71 är 1963
angående riktlinjer och organisation för naturvårdsverksamlieten in. in. Pro -

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1963

positionen, som bygger på naturvårdsutredningens betänkande, bar behandlats
av jordbruksutskottet i dess utlåtande nr 11.

I detta sammanhang må slutligen erinras om att vid det tjugotredje nordiska
juristmötet, som hölls i Köpenhamn i augusti 1963, vid plenarmöte
behandlades ämnet »Almenheden, friluftslivet og ejendomsretten».

Utskottet

Sasom närmare framgår av den tidigare redogörelsen beröres i motionerna
vissa spörsmål, som behandlats av 1960 års naturvårdsutredning i dess betänkande
angående naturen och samhället.

Utredningen har bl. a. hemställt, att frågan om allmänhetens rättigheter
och skyldigheter på annans mark efter remissbehandling av utredningens
förslag skyndsamt vidare beredes i syfte att åvägabringa en lagstiftning i
ämnet. Med instämmande häri föreslås i de likalydande motionerna 1: 288
och II: 333 en utredning rörande allemansrättens omfattning och innebörd.
Enligt vad utskottet erfarit är frågan om en sådan utredning föremål för
Kungi. Maj :ts prövning i samband med den pågående behandlingen av naturvårdsutredningens
betänkande. Vid sådant förhållande synes något riksdagens
uttalande i anledning av motionerna för närvarande icke påkallat.

I de likalydande motionerna 1:550 och 11:675 anföres att utredningens
förslag om ersättning för intrång är synnerligen ogynnsamt för markägare
och motionärerna hemställer att riksdagen hos Kungl. Maj :t anhåller om
att en tillfredsställande lösning av rätts- och ersättningsfrågorna måtte utarbetas.
Enär dessa spörsmål kommer att behandlas i det förslag till reformer
i naturvårdslagstiftningen, som avses skola framläggas för 1964 års
riksdag, anser utskottet att ej heller i anledning av dessa motioner någon
åtgärd från riksdagens sida för närvarande erfordras.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:288 och 11:333 samt 1:550
och II: 675, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 6 november 1963

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Kristiansson,
Knut Johansson, Georg Carlsson, Erik Jansson*, Wirmark och Gunnar
Pettersson*;

från andra kammaren: herrar Levin, Nyberg, Wachtmeister, Svenning,
Grebäck, fröken Anderson i Lerum, herrar Hammarberg och Tobé.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

IOUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM SS
313353