Tredje lagutskottets utlåtande nr 3b år 1963
1
Nr 34
Utlåtande i anledning av motioner om bevakande av samernas intressen
vid vattenutbyggnad i Norge.
Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 379 i första kammaren av herr Osvald och nr 450 i
andra kammaren av herrar Jönsson i Ingemarsgården och Larsson i Umeå.
I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen måtte anhålla
att Kungl. Maj :t ville utfärda sådana föreskrifter, att länsstyrelse har att,
då det kommer till dess kännedom att vattenutbyggnad, som kan beröra de
svenska samernas intressen, planeras i Norge, skyndsamt rikta de berörda
samebyarnas uppmärksamhet på angelägenheten av att de ställer ombud för
sig i Norge för bevakande av sina och sina medlemmars intressen, samt att,
om svensk sameby, enligt vad som är känt för länsstyrelsen, ställt svenskt
ombud för sig, skyndsamt underrätta även ombudet».
Till stöd för motionsyrkandet anföres följande.
Vid sin behandling av målet om reglering av vattnets avrinning ur sjön
Altevatn i Troms fyllte i Norge, vid vars stränder de svenska samerna i
Saarivuoma och Talma samebyar i Norrbotten sedan urminnes tid betat sina
renar om sommaren, har länsstyrelsen i Norrbottens län bl. a. utfärdat en
fullmakt för en norsk advokat. Denna fullmakt, av den 1 augusti 1958, innehåller
uppdrag åt advokaten, att vid rättsförhandlingarna rörande frågor i
samband med regleringen av sjön tillvarataga de i området flyttande svenska
lapparnas rätt och bästa.
Nämnda länsstyrelse har även utfärdat ett allmänt förordnande för advokaten,
vari åberopas bl. a. nådiga brevet den 5 augusti 1873.
Av det åberopade kungl. brevet synes emellertid framgå att samerna själva
äger besluta, huruvida de önskar lämna fullmakt till visst rättegångsombud.
Detta torde också följa av allmänna regler.
Trots att nämnda mål pågått under flera år vid norsk domstol, har advokaten
icke hållit något sammanträde med huvudmännen. Samerna har numera
själva vänt sig till annat norskt ombud.
I fråga om målet om reglering av vattnets avrinning ur sjön Gräsvattnet
i Västerbottens län i Sverige och Nordlands fylke i Norge, vilken reglering
är en del av Bjerka-Plura-projektet som berör Svaipa, Grans, Rans och
Umbyns samebyar i Sverige, synes länsstyrelsen i Västerbottens län, som
ägt kännedom om saken, icke ha vidtagit någon åtgärd för att rikta samernas
uppmärksamhet på nödvändigheten av att ställa ombud för sig vid sakens
behandling i Norge. Denna länsstyrelse har icke heller själv i någon form
förordnat norskt ombud i saken.
Länsstyrelserna har sålunda handlat på helt olika sätt i frågor, som synes
vara av likartad beskaffenhet. Det synes möjligt att rättsförlust kan upp1
-—Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 3 avd. Nr 3b
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963
komma för de svenska samerna genom myndigheternas nämnda handlingssätt.
Samerna torde ha förlitat sig på att myndigheterna skulle vidtaga alla
nödiga mått och steg.
Motionärerna åberopar ytterligare att samerna har svårt att få säker kännedom
om vad som planeras i Norge i fråga om vattenutbyggnad.
Beträffande motionernas fullständiga lydelse får utskottet hänvisa till
motionen I: 379.
Över motionerna har utskottet på sätt § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat utlåtanden från kammarkollegiet samt länsstyrelserna i Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län. På begäran av utskottet har därjämte
yttrande avgivits av Svenska samernas riksförbund. Till länsstyrelsernas
utlåtanden har fogats yttranden från vederbörande konsulenter vid
lappväsendet. Länsstyrelsen i Norrbottens län har därjämte överlämnat
yttrande från hpyesterettsadvokaten Hans Holmboe i Tromsö.
Inledning
Följande framställning bygger på uppgifter som lämnats i Kungl. Maj :ts
proposition nr 68 år 1962 angående rennäringens främjande.
I de delar av Sverige, som nu utgör Norrbottens och Västerbottens län,
är renskötseln av mycket gammalt ursprung. Ordnade renflyttningar förekom
sålunda i Torne lappmark redan på 800-talet. Till de sydligare delarna av
det nuvarande renskötselområdet kom näringen långt senare; t. ex. till mellersta
Jämtland på 1500-talet och till Idre i nordligaste Dalarna för 200 år
sedan.
Renskötseln är i Sverige förbehållen lapparna. Den grundläggande bestämmelsen
härom finns i 1 § lagen den 18 juli 1928 om de svenska lapparnas
rätt till renbete i Sverige, den s. k. renbeteslagen. I nämnda lagrum stadgas
sålunda bl. a. att rätt till renskötsel tillkommer den som är av lapsk härkomst,
såframt hans fader eller moder eller någon av dessas föräldrar såsom
stadigvarande yrke drivit renskötsel eller biträtt däri eller ock länsstyrelsen
medger honom rätt därtill. Berättigad att utöva renskötsel är dessutom
kvinna, som är eller varit gift med man, som har eller haft sådan rätt.
Enligt huvudregeln förlorar emellertid renskötselberättigad kvinna sin renskötselrätt
om hon ingår äktenskap med man, som inte har sådan rätt.
För renskötselns drivande skall lapparna jämlikt renbeteslagens föreskrifter
vara indelade i lappbyar. Till lappby hör — förutom de renskötande
lapparna -— även lappar, som biträder i renskötseln inom byn samt
hustru och hemmavarande barn till den som tillhör lappbyn. Med renskötande
lapp jämställs också lapp, som inom lappbyn drivit renskötsel eller
på stadigvarande sätt biträtt i renskötsel men upphört därmed och inte
varaktigt ägnat sig åt annat yrke, ävensom änka och omyndigt barn till
avliden renskötare. Även lapp, som efter särskilt ansökningsförfarande av
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963
länsstyrelsen medgetts rätt att inflytta till lappby, blir att betrakta som
renskötande lapp.
Övriga lappar betecknas som icke renskötande. De hör sålunda inte till
lappby och får till följd härav bl. a. ej utöva renskötsel i vidare mån än
att de i likhet med ägare eller brukare av jordbruksfastigheter inom Norrbottens
läns lappmarker äger hålla visst antal renar — s. k. skötesrenar —
i vård hos renskötande lapp.
För varje lappby skall finnas en byordning, som utfärdas av länsstyrelsen
efter lapparnas hörande. Byordningen skall innehålla föreskrifter
om sättet för renskötselns drivande inom byn och förhållandet i övrigt
mellan lapparna inbördes. I lappby skall vidare finnas en ordningsman,
som byns renskötande lappar utser inom sig. Ordningsmannen förordnas
av länsstyrelsen för en tid av sex år och har att vaka över efterlevnaden
av gällande lagar rörande renskötsel och av byordningen. Länsstyrelsen
utfärdar instruktion för ordningsmannen, som åtnjuter det skydd och är
underkastad det ansvar, som i lag stadgas beträffande statens tjänsteman.
I renbeteslagen lämnas vidare föreskrifter om de områden, inom vilka
renskötsel får bedrivas, samt om de tider på året, då betning av renar inom
de särskilda områdena får äga rum. Renbeteslagen reglerar också lapparnas
flyttningsvägar samt innehåller bestämmelser om lapparnas rätt att
taga bränsle samt för renskötselns behöriga utövande erforderligt virke
till bostäder, visthus och stängsel. Dessutom ges i lagen regler om lapparnas
rätt till jakt och fiske. Härutöver innehåller renbeteslagen föreskrifter om
de renskötande lapparnas förhållanden till den bofasta befolkningen; främst
då om lapparnas skyldighet att ersätta skador, som till följd av renskötseln
uppkommer på den bofasta befolkningen tillhörig egendom.
En del av de svenska renskötande lapparna har av ålder under sommartid
flyttat med sina renar till Norge, liksom de norska lapparna vissa tider
flyttat till Sverige. Bestämmelser härom återfinnes i 1919 års renbeteskonvention
samt i anslutning därtill utfärdad lagstiftning. En redogörelse för
dessa bestämmelser lämnas nedan.
Jämväl mellan Sverige och Finland föreligger en konvention angående
renar i gränsområdena. Genom konventionen, som är av den 9 maj 1925,
har de svenska lapparna medgetts rätt att vid de årliga flyttningarna till beteslanden
i Norge begagna sig av flyttningsvägar över finskt område.
För att utöva tillsyn över renskötseln och handha andra administrativa
göromål, som har samband med rennäringen, har staten inrättat en särskild
organisation, benämnd lappväsendet. Denna organisation började växa fram
i sin nuvarande form under 1800-talets två sista årtionden. Sålunda har lappfogde,
som fr. o. m. den 1 juli 1962 benämnes konsulent vid lappväsendet,
funnits anställd i Jämtlands län sedan år 1885, i Norrbottens län sedan år
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 3 and. Nr 34
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963
1890 och i Västerbottens län sedan mitten av 1890-talet. År 1916 uppdelades
Norrbottens län i två lappfogdedistrikt, och på 1930-talet inrättades i
samma län ytterligare ett distrikt. Lappväsendet har utökats i olika omgångar
också genom att lappfogdeassistenter och särskilda tillsynsmän anställts.
F. n. är anställda två assistenter och sju tillsynsmän i Norrbottens
län, en assistent och fyra tillsynsmän i Västerbottens län samt en assistent
och två tillsynsmän i Jämtlands län.
Konsulent lyder under vederbörande länsstyrelse och har att taga den
befattning med lappväsendet, som anges i Kungl. Maj :ts instruktion för
lappfogdarna den 31 augusti 1938 (nr 592; ändr. 1949:692, 1953:559 och
1960: 147) samt i övrigt fullgöra vad enligt instruktionen eller eljest enligt
lag eller författning åligger honom ävensom vad honom av länsstyrelsen i
och för tjänsten anbefalls.
Konsulenten skall enligt instruktionen göra sig förtrogen med lapparnas
ekonomiska och sociala förhållanden samt bistå dem med erforderliga upplysningar
och råd. Han skall verka för ett gott förhållande mellan de bofasta
och lapparna samt för sådant ändamål göra sig förtrogen jämväl med de
bofastas förhållanden och söka bibringa båda befolkningsgrupperna kännedom
om deras ömsesidiga rättigheter och skyldigheter samt förekomma
övergrepp härutinnan.
Med avseende å renskötseln åligger det konsulenten bl. a.
att vaka över att gällande bestämmelser rörande renskötseln och vad
som står i samband med denna efterkommes såväl av bofasta som av lappar
samt att, där så ej sker, söka åstadkomma rättelse;
att ha tillsyn över att givna föreskrifter rörande lapparnas flyttningar,
renskiljningar, samkningar och andra åtgärder för åstadkommande av en
god renskötsel blir iakttagna;
att själv eller genom annan i lämplig tid före flyttningarna verkställa undersökning
om betesförhållandena, särskilt vintertid;
att hålla sig noga underrättad om förekomsten av sjukdomar bland renarna,
om uppträdande av rovdjur samt om andra liknande, för renskötseln
skadliga företeelser;
att skaffa sig noggrann kännedom om renbeståndet och växlingarna däri
samt för sådant ändamål bl. a. göra sig underrättad om kalvningsresultat
och hålla kontroll över renslakten ävensom att, för att åstadkomma bästa
möjliga utbyte av rennäringen för lapparna, med uppmärksamhet följa
företeelserna på renmarknaden;
att i fråga om förhållandet till Norge och Finland tillse, att de i renbeteskonventionerna
med dessa länder eller eljest givna föreskrifter noggrant
följs.
Tillsynsman vid lappväsendet skall fullgöra vad som enligt Kungl. Maj :ts
instruktion för tillsynsmännen vid lappväsendet den 21 december 1949 (nr
693) eller eljest enligt lag eller författning åligger honom ävensom vad som
anbefalls honoin av länsstyrelsen eller lappfogden i och för tjänsten.
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3b år 1963
Under den statliga administrationen lyder de tidigare nämnda ordningsmannen
i lappbyarna.
Där svenska lappar sommartid äger rätt att föra sina renar på bete inom
renbetesdistrikt i Norge, skall för varje sådant distrikt utses en förman och
en andre förman. Om förmans åligganden stadgas särskilt i gällande renbeteskonvention.
Till lappväsendets viktigare arbetsuppgifter på renskötselns område hör
att utarbeta tillämpningsbestämmelser för de olika renskötselområdena i
anslutning till gällande lagstiftning. Åtskilligt arbete är vidare förknippat
med den administrativa rutinen, såsom registrering av renantal, sammanträden
med lappbyar samt smärre undersökningar och utredningar om
spörsmål av skiftande art. Lappväsendet ombesörjer uppförandet av byggnader,
stängsel, m. m. i den omfattning dessa bekostas av budget- och lappfondsmedel.
Även andra arbetsuppgifter, som har samband med renskötselns
driftförhållanden, har införlivats i den löpande verksamheten, såsom uppsikten
över de särskilda renskötarföreningarna, försöksverksamheten på
renslaktens område och renforskningen.
Utöver skyldigheten att fullgöra de i författningsväg ålagda arbetsuppgifterna
har på ordningsmännen i ökande omfattning ankommit att företräda
sina lappbyar vid allmänna sammanträden inför statliga myndigheter och
kommunala organ och därvid tillhandagå med allehanda upplysningar om
förhållandena i lappbyarna samt att biträda myndigheterna vid exempelvis
utredningar angående renskötseln och lapparnas förhållanden i övrigt.
Kungl. brevet den 5 augusti 1873 m. m.
Det i motionerna omnämnda kungl. brevet den 5 augusti
1873 har följande lydelse (avskrift av i riksarkivet förvarat
konceptexemplar).
OSCAR etc.
Vår ynnest etc. Sedan Riksdagen uti und. skrivelse den 3 maj
1871 — jemte anmälan att, vid pröfning af Vårt medelst nådig
proposition till Riksdagens antagande framställda förslag till
förordning rörande lapparne i de förenade konungarikena
Sverige och Norge, Riksdagens båda kamrar stadnat i olika
beslut, hvilka ej kunnat sammanjemkas, i följd hvaraf frågan,
jemlikt 63 § Riksdags Ordningen då förfallit — tillika anfört,
hurusom Riksdagen af de med den nådiga propositionen öfverlemnade
handlingar inheintat, att de Svenska ledamöterna uti
en år 1866 för denna frågas utredande och lagförslags uppgörande
förordnad komité af såväl Svenske som Norske män i
und. betänkande föreslagit, att genom myndigheternes försorg
lapparne måtte erhålla erforderligt biträde vid de rättegångar,
hvari de kunde komma att i Norge invecklas; I anledning hvaraf
och då, enligt Riksdagens åsigt, lapparnes i sjelfva naturen
Till Kongl.
Maj :ts Befallningshafvande
i Westerbotlens
(Norrbottens)
län,
ang. biträde
åt de svenska
lapparne vid
rättegångar
i Norge.
6
Westerbot fens -
den ii augusti
1872
denna befallning
fullgjort.
Westerbot tens -
antaga ett
ombud med
station i
Tromsö stad
och Vår
B ef:de i
Westerbottens
län efter
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963
af deras lefnadssätt och förhållanden i öfrigt grundade, efter
hvad upprepade framställningar ådagalade, redan förhandenvarande
behof af biträden vid deras rättegångars och
andra angelägenheters bevakande i Norge borde, fastän den
af Oss föreslagna förordning icke blifvit antagen, genom
Statens mellankomst afhjelpas. Riksdagen und:st hemställde,
det Oss täcktes i nåder tillse, huruvida icke åtgärder i den syftning
förenämnda komiterade föreslagit, eller annorledes kunde
vidtagas, för att förskaffa de Svenska lapparne nödigt biträde
vid de tvister och rättegångar, som under deras vistande
i Norge kunde emellan dem och den derstädes jordbrukande
befolkningen uppstå; Så och efter det Vi genom nådiga skrivelser
den 12 maj 1871 anbefallt såväl Eder som Vår Befallningshafvande
i Norrbottens län att, efter utredning rörande
de åtgärder, som för ofvanberörda, af Riksdagen antydda ändamål
kunde lämpligen vidtagas, med und. utlåtande och förslag
i ämnet till Oss inkomma, hafven I uti und. skrivelse den
23 december sistnämnde år, med tillkännagifvande att lapparne
i de tvänne kapellförsamlingar inom länet, derifrån de
flesta lapparne vanligen öfverreste till Norge, blifvit i ämnet
hörde samt kronobetjeningen i de socknar, hvarifrån lappar
brukade med sina renar öfverresa till Norge, med yttrande inkommit,
Eder för egen del utlåtit.
Detta ärende hafve Vi nu låtit Oss i nåder föredragas och
dervid funnit godt besluta som följer:
För hvartdera af åren 1874 och 1875 ställes ett belopp af
ettusen femhundra riksdaler riksmynt till Eder och enahanda
belopp till Vår Befhdes i Norrbottens län disposition för att,
i mån af behof, användas till arfvode åt personer, hvilka komma
att antagas att i Norge meddela de Svenska lapparne råd
och biträde vid de tvister och rättegångar, som kunna uppstå
emellan dem och den jordbrukande befolkningen i nämnda
rike; Och egen I att antaga, efter ty omständigheterna föranleda,
ett eller två sådane ombud samt Vår Befhde i Norrbottens
län ett ombud med station i Tromsö stad; skolande för
dessa ombud, hvartill böra utses i Norska lagstiftningen förfarna
och i öfrigt lämpliga personer, följande bestämmelser
lända till efterrättelse:
att ombuden, hvilka ej ega att annorlunda än på grund af
behörig, för hvarje särskild! fall utfärdad fullmakt föra lapparnes
talan, äro skyldige att efter anmodan och erhållen fullmakt
vid påkommande tvister uppträda såsom lapparnes biträde
och sakförare samt bevaka deras rätt, fullfölja saken i
högre instanser, ombesörja domars verkställighet samt i öfrigt
tillse, att lapparne icke förnärmas i sina på grund af traktater
och aftal egande rättigheter; dock att ombuden icke äro förbundna
att ovilkorligen öfvertaga och utföra alla de rättegångar,
derom lapparne kunna väcka fråga, utan i hvarje fall
ega pröfningsrätt i afseende å hvad som bör göras och låtas;
att hvarje ombud åligger att föra ordentligt diarium öfver
alla ärenden, deri hans biträde blifvit påkalladt, och angående
de åtgärder, som i anledning deraf vidtagits; och skall
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963
detta diarium, hvari jemväl upptagas orsakerna hvarför ifrågasatt
rättegång ej är vorden anställd, inom den 1 februari
efter hvarje års slut för granskning inskickas till den myndighet,
som ombudet antagit; samt
att ombudet eger att ej mindre af Svenska Statsverket åtnjuta,
utom arfvode till det belopp som vid antagandet varder
bestämdt, jemväl ersättning för resekostnader efter enahanda
beräkningsgrund, som i Norge är gällande för sakförare i offentliga
ärenden, än ock af lapparne undfå godtgörelse särskildt
för hvarje förrättning, i af seende å beloppet af hvilken
sistnämnda godtgörelse, Vår vederbörande Befallningshafvande,
i händelse af tvist, eger att, med fästadt afseende dels å
lappens förmögenhetsvilkor, dels ock å omfattningen af det
biträde, ombudet lemnat, skilja de tvistande emellan.
Widare vilje Vi anbefalla Eder, att, sedan ombud blifvit
antagna, på lämpligt sätt meddela lapparne nödiga underrättelser
i förevarande ämne samt till Oss inkomma med uppgift
angående de med ombuden öfverenskomna arfvodesbelopp,
hvarefter Vi vilje anvisa de i sådant afseende erforderliga
medel.
Meddelande Eder detta till kännedom och und. efterrättelse, i
hvad på Eder ankommer, befalle Vi etc. Stockholms slott den
5 augusti 1873.
antaget
det med ombudet -
U.H.M:sV.A.K:s o. H:s frånvaro
Dess tilf. regering
Adlercreutz Berg Leijonhufvud Wsern
/Hernmarck
Här må anmärkas att länsstyrelsen i Norrbottens län enligt föreskrift i
kungl. brev den 1 augusti 1963 ägt att under tiden 1/7 1963 30/6 1964 i
mån av behov använda ett anvisat belopp av 4 500 kronor till arvode åt ett i
Tromsö stad stationerat juridiskt ombud, som har att meddela de svenska
lapparna råd och biträde vid tvister och rättegångar i Norge.
Svensk-norska renbeteskonventionen in. in.
Såsom anmärkts i det föregående har en del av de svenska renskötande
lapparna av ålder under sommartid flyttat med sina renar till Norge, liksom
de norska lapparna vissa tider flyttat till Sverige. Rörande de svenska och
norska lapparnas rätt härtill träffades redan genom den s. k. första kodicill&n
till gränstraktaten av den 7/18 oktober 1751 en överenskommelse mellan
Sverige och Norge. I § 10 heter det sålunda att alldenstund lapparna
behöver bägge rikenas land, skall det efter gammal sedvana vara dem tilllåtet
att höst och vår flytta med sina renhjordar över gränsen in uti det andra
riket och betjäna sig av land och vatten till underhåll av deras djur och dem
själva. Genom artikel I i konventionen den 26 oktober 1905 mellan Sverige
2*-—llihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 avd. Nr 34
8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963
och Norge angående flyttlapparnes rätt till renbete m. m. (SFS 1905:81)
överenskoms vidare följande.
De bägge rikena förplikta sig af humanitära skäl att allt framgent tillåta,
att hvartdera rikets flyttlappar må i den utsträckning, som af ålder ägt rum,
åtnjuta de rättigheter i det andra landet, som omhandlas i första kodicillen
till gränstraktaten af den 7/18 oktober 1751, hvilken kodicill icke någotdera
riket skall göra anspråk på att ensidigt uppsäga.
De svenska lapparnas rätt till renbete i Norge och de norska lapparnas
rätt till renbetning i Sverige regleras f. n. genom konvention den 5 februari
1919 (nr 895) mellan Sverige och Norge angående flgttlapparnas rätt till renbetning
samt genom konvention den 14 december 1949 (SFS nr 428/1950)
mellan Sverige och Norge om ändring i konventionen mellan de båda länderna
den 5 februari 1919 angående flgttlapparnas rätt till renbetning. Konventionernas
bestämmelser har gjorts tillämpliga, i Sverige genom lag den
20 juni 1919 (nr 445) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen
den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående flgttlapparnas
rätt till renbetning och en i anslutning därtill den 15 december 1922 (nr
602) utfärdad kungörelse, samt i Norge genom lov den 18 juli 1919 Nr. 7
om flgttlappenes adgang till reinbeiting i henhold till konvensjon mellem
Norge og Sverige av 5 februar 1919 med endringer av 14 december 1949.
Renbeteskonventionens första avdelning innehåller föreskrifter rörande
svenska lappars rätt till renbetning i Norge. Beträffande Troms fylke lämnas
i 1, 2 och 5 §§ bestämmelser om de områden, inom vilka nämnda rätt må utövas,
samt i 4 och 5 §§ om renantal och betestid. Rätt att inflytta i dessa
områden tillkommer endast lappar från Ivönkämä, Lainiovuoma, Sarivuoma
och Talma lappbyar (3 §). Som framgår av de till Kungl. Maj :ts proposition
nr 201/1919 fogade kartbilagorna ligger Altevatns stränder inom renbetesdistrikten
Sarivoma, Altevatn och Salvasskaret. Beträffande betesrätten i
Troms fylke lämnas vidare i konventionen föreskrifter rörande renräkningar
(7 och 8 §§), flyttningsvägar (9 §), åtgärder på flyttningsvägar (10
och 11 §§) samt om gärden till förebyggande av skada av renar (12—21 §§).
Bestämmelser om renbetesdistrikten i Nordlands fylke lämnas i 22 §. Av
nyssnämnda kartbilagor framgår att Gräsvattnets södra strand delvis ligger
inom Speltfjelldalens renbetesdistrikt, till vilket enligt 24 § endast lappar
från Tärna socken får inflytta. Det i motionerna omnämnda BjerkaPluraprojektet
synes jämväl beröra Andfjellets, Kerringfjellets och Kalvandets
renbetesdistrikt, till vilka enligt 24 § endast lappar från Sorsele socken
får inflytta. Vidare innehåller konventionen i denna del stadganden om
bl. a. betestid (25 §) s. k. bygsel i vissa renbetesdistrikt (26—28 §§), flyttningsvägar
(30 §), gärden till förebyggande av skada av renar (31 §) och
om rätt att låta renar överskrida riksgränsen (36 och 37 §§).
Konventionen upptager även vissa gemensamma bestämmelser för Troms
och Nordlands fylke. Sålunda ges föreskrifter om lapparnas anmälnings
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963 9
skyldighet samt om förmän och andre förmän (38—42 §§), om hänvisning
till annat renbetesdistrikt (43 §), om förmannens och andre förmannens
befogenheter och skyldigheter (44—46 §§), om lapparnas skyldighet att åtfölja
sina renar (47 §), om flyttning (48—53 §§), bevakning av renar (54—
56 §§), lapparnas rätt till skogsfångst (57—77 §§), lapparnas rätt till jakt
och fiske (78 §) samt om lapparnas skyldighet att ersätta skada, vållad av
renar (81—91 §§). Uti 92—132 §§ återfinnes stadganden om förfarandet, då
ersättning fordras för sådan skada. Slutligen lämnas i 133 § bestämmelser
om ändring av distriktsgränser.
Konventionens andra avdelning, omfattande 134—152 §§, reglerar de
norska lapparnas rätt till renbetning i Sverige. Tredje avdelningen innehåller
gemensamma bestämmelser för svensk renbetning i Norge och norsk
renbetning i Sverige. Frågan om vilka lappar som har rätt till renbetning i
det främmande riket besvaras i 153 § och spörsmålet om vilka renar lapp kan
medföra till det främmande riket i 154 §. Vidare lämnas föreskrifter om
bofastas hundar (155—157 §§), smittosam sjukdom hland renar (158—
167 §§), samt om renar som olovligen uppehåller sig i det främmande riket
(168—191 §§). Bestämmelser om straff, åtal, delgivning och verkställighet
återfinnes i 192—198 §§.
Renbeteslconventionen förutsätter att vissa däri behandlade frågor avgöres
i samråd mellan vederbörande landshövding i Sverige och fylkesman i
Norge. Även eljest förutsätter konventionen ett samarbete mellan nämnda
befattningshavare. Några exempel må nämnas. Såvitt angår svenska lappars
rätt till renbetning i Norge gäller bl. a. att landshövdingen skall tillställa
fylkesmannen förteckning över de lappar, som enligt vad därom stadgas anmält
sig till flyttning till Norge (41 §). Efter överenskommelse med landshövdingen
må fylkesmannen hänvisa lapp, som anmält sig till visst renbetesdistrikt,
att med de anmälda renarna flytta till annat distrikt inom fylket
(43 §). Efter överenskommelse med landshövdingen kan fylkesmannen
fastställa närmare regler för bevakningen i renbetesdistrikten (56 §). Skulle
i något särskilt fall fylkesmannen finna, att utnyttjandet av fast viloplats
eller boplats uppenbarligen medför fara för skogens bevarande eller föryngring,
kan han förbjuda platsens vidare begagnande. Så får dock ej ske,
om flyttning på tillåten flyttningsväg eller utnyttjande av tillåtet betesområde
därigenom skulle i väsentlig grad försvåras. Landshövdingen skall beredas
tillfälle att uttala sig härom, innan beslut meddelas (73 §). Efter överenskommelse
med landshövdingen må fylkesmannen föreskriva sådana
mindre ändringar i gränserna mellan särskilda renbetesdistrikt, som kan
visa sig önskvärda (133 §).
Bland de för de båda rikena gemensamma bestämmelserna återfinnes i
199 § vissa stadganden rörande tjänstemäns skyldighet att övervaka konventionens
iakttagande. Det åligger sålunda vederbörande ämbets- och tjänstemän
att tillse: a) att icke andra lappar än sådana som äger rätt därtill, flyt
-
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3i år 1963
tar med renar in i det andra riket eller eljest låter renar beta därstädes; b)
att vederbörande lappar icke låter flera eller andra renar komma in i det
andra riket än dem, som de äger rätt att låta där beta. Å andra sidan skall
enligt 199 § vederbörande ämbets- och tjänstemän, särskilt landshövdingar
och fylkesmän, tillse att lapparna ej förnärmas i utövande av dem tillagda
rättigheter.
Beträffande den allmänna lagstiftningens tillämpning gäller enligt 200 §
att de i vartdera riket i allmänhet gällande lagar och förordningar skall, med
de av konventionens bestämmelser föranledda ändringar och tillägg, äga tilllämpning
i fråga om de främmande lapparna under deras uppehåll i riket.
Vad angår konventionens ikraftträdande och tiden för dess giltighet föreskrives
i 202 § första och andra stycket följande.
Denna konvention träder i kraft den 1 januari 1923 och gäller till och
med den 31 december 1952. Därest densamma icke minst tre år före sistnämnda
dag blivit av ettdera riket uppsagd, skall den gälla ytterligare tio år,
och skall den allt framgent anses förlängd för en tidrymd av tio år, om den
icke minst tre år före utgången av nästföregående tioårsperiod uppsagts.
Då konventionen upphört att gälla, skola första kodicillen eller tillägget
till gränstraktaten den 7/18 oktober 1751 och artikel I i konventionen den 26
oktober 1905 angående flyttlapparnas rätt till renbete m. m. åter träda i
tillämpning.
De i anslutning till renbeteskonventionen utfärdade författningarna gäller
så länge konventionen bibehåller giltighet.
Renbeteskonventionen har från norsk sida uppsagts med verkan från och
med den 1 januari 1963. Sedermera har överenskommelser träffats om temporär
förlängning av konventionens giltighetstid, först till den 1 april, sedan
till den 1 juni och slutligen till den 1 juli, allt 1963.
Den 28 juni 1963 träffades vissa avtal mellan Sverige och Norge i renbetesfrågan,
nämligen om dels mandat för en av de svenska och norska regeringarna
utsedd kommission för utredning av vissa med den samiska renskötseln
sammanhängande frågor, dels förlängning till den 1 juni 1966 av
renbeteskonventionens giltighetstid. Beträffande kommissionens mandat
och sammansättning framgår av avtalet bl. a. följande.
Utredningen skall vara av teknisk och praktisk natur och syfta till en
allmän kartläggning av betestillgångarna inom berörda områden, av hur
dessa nu utnyttjas och av hur de på rationellaste sätt kan utnyttjas, varvid
hänsyn också skall tagas till de andra samhälls- och näringsintressen som
gör sig gällande inom andra områden. Kommissionen skall icke sysselsätta
sig med rättsfrågor. Utredningen skall vara av vägledande karaktär för de
nya konventionsförhandlingar angående flyttlapparnas rätt till renbetning,
vilka regeringarna avser att upptaga så snart kommissionens utredningsresultat
föreligger. Kommissionen skall bestå av fyra ledamöter från
vartdera av de två länderna jämte personliga suppleanter för varje ledamot.
Kommissionen skall stå under ledning av en ordförande från ett tredje nordiskt
land, vilken utses gemensamt av de två ländernas regeringar.
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963
Enligt tilläggsprotokoll den 28 juni 1963 har avtalen om kommissionens
mandat och om förlängning av renbeteskonventionens giltighetstid som förutsättning:
a)
att 2 000 norska renar får överföras från Finnmark till sådana betesområden
i Norge som enligt renbeteskonventionen är reserverade för svenska
renars betning,
b) att de båda parterna blir eniga om denna överförings tekniska sidor,
i första hand frågan om till vilket område överföringen skall ske, samt
c) att de båda parterna blir eniga om vem som skall vara kommissionens
ordförande.
För den händelse det visar sig omöjligt att uppnå enighet på nämnda
punkter skall enligt tilläggsprotokollet avtalen upphöra att gälla.
Bestämmelser rörande tillvaratagande av sakägares rätt vid
vattenutbyggnadsföretag
Svensk lag
Mera betydande eller i bygdens förhållanden i väsentlig grad ingripande
kraftverksbyggen och sjöregleringar är redan på planeringsstadiet underkastade
viss offentlig undersökning. Bestämmelser härom finnes i kungörelsen
den 24 april 1953 angående förberedelse av vissa företag enligt vattenlagen.
Dessa bestämmelser innebär i huvudsak följande. Innan närmare
undersökningar för utrönande av företagets verkningar äger rum i vattenområdet
eller på angränsande mark och såvitt möjligt i god tid dessförinnan
skall företagaren om företaget underrätta länsstyrelsen i det län, inom vilket
företaget huvudsakligen skall verkställas, samt kammarkollegiet. Så snart
de tekniska förutsättningarna för företaget blivit i stort klarlagda, skall länsstyrelsen
i samråd med företagaren bereda kommunala organ samt myndigheter
och sammanslutningar i övrigt, som har till uppgift att bevaka av företaget
berörda allmänna intressen, tillfälle att framföra önskemål och eljest
överlägga med företagaren om företagets huvudsakliga planläggning och
om utförandet av skadeförebyggandc åtgärder. Företagaren har också att
medverka till att ortsbefolkningen får erforderliga upplysningar om företaget.
Länsstyrelsen kan för detta ändamål anordna särskilda sammanträden.
Beträffande därefter förfarandet vid vattendomstol i ansökningsmål, vartill
bl. a. mål om tillstånd att anlägga kraftverk eller utöva vattenreglering
är att hänföra, gäller enligt vattenlagen den 28 juni 1918 hl. a. följande. Målet
anhängiggöres genom skriftlig ansökan till vattenrättsdomaren vid vederbörande
vattendomstol. Ansökningen skall åtföljas av de ritningar och
tekniska beskrivningar som erfordras för alt bedöma företagets beskaffenhet,
omfattning och verkningar. Vidare skall uppges hl. a. den eller de fastigheter,
varå byggandet skall ske eller vilka företaget eljest angår, samt vederbörande
ägares och nyttjanderättshavares namn och hemvist. Ett företag
12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963
enligt vattenlagen anses angå viss fastighet i följande fall (14 kap. 4 §),
nämligen
när påstående göres om förpliktande för fastighetens ägare att deltaga i
företaget,
när fastigheten eller dess vatten tages i anspråk för företaget eller för anläggning
i samband med detta samt
när företaget kan menligt inverka på mark eller vattenområde, som tillhör
fastigheten, eller tillgången på grundvatten inom fastigheten eller någon å
fastigheten belägen byggnad eller annan fast anläggning eller på fastighetens
användningssätt.
Under målets handläggning skall avskrifter av handlingarna förvaras på
för parterna välbelägna platser hos tjänstemän, kommunala befattningshavare
e. d. (aktförvarare). I regel skall ansökningen kungöras i allmänna
tidningarna och en eller flera ortstidningar. Kungörelsen skall bl. a. innehålla
uppgift om aktförvarare, tidningar vari kungörelser om målet intages,
tid och sätt för avgivande av erinringar samt de fastigheter, som enligt vad
ovan anförts skall uppges i ansökningen. Vidare skall regelmässigt särskild
underrättelse med posten sändas till varje i ansökningen uppgiven eller för
vattenrättsdomaren eljest känd ägare av fastighet, som omförmäles i kungörelsen,
ävensom till de kända nyttjanderättshavare, vilkas rätt beröres i
saken. Fastighetsägaren är skyldig att till vattenrättsdomaren lämna besked
om de nyttjanderättshavare, vars rätt beröres. Vanligen skall ett exemplar
av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen tillställas kammarkollegiet
som har, om det prövas nödigt, föra talan för att tillgodose de allmänna intressen
som kan vara i fråga (11 kap. 35 §).
På grund av den rätt till renbete, som enligt renbeteslagen tillkommer
lapparna, torde de lappar vars betesmark beröres av ett planerat vattenbyggnadsföretag
regelmässigt anses som sakägare i vattenmålet och på ovan
angivet sätt beredas möjlighet att tillvarataga sin rätt. Såsom framgår av
rättsfallet NJA 1961 s. 444 har jämväl lappby ansetts äga i vattenmål föra
talan om ersättning för intrång i renskötsel. Rennäringens intressen bevakas
i vattenmålen därjämte av kammarkollegiet eller lappväsendets befattningshavare
(jämför utskottets utlåtande nr 36 år 1963 s. 11). Ersättning
för skador på renbetesland utdömes i regel till statens lappfond.
Norsk lag
Kungl. utrikesdepartementet har lämnat vissa upplysningar rörande innehållet,
såvitt nu är i fråga, av norsk vattenlagstiftning. Härvid har åberopats
en promemoria av svenska beskickningens i Oslo advokat, hpyesterettsadvokat
Ivaare Borch. Av den sålunda föreliggande utredningen inhämtas bl. a.
följande.
Bestämmelser av intresse återfinnes till en början i lov nr. 17 av 14 de -
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963
sember 1917 av vassdragsreguleringer. Med vassdragsregulering förstås i
lagen »anlegg eller foranstaltninger til regulering av et vassdrags vannfpring»
samt »anlegg eller arbeider til for0kelse av vannf0ringen ved overf0ring
av vann fra et annet vassdrag».
Beträffande bl. a. utbyggnad av vattendrag och anläggande av kraftverk
gäller lov nr. 3 av 15. mars 1940 om vassdragene. Denna lag är jämväl tilllämplig
på dygnsregleringar medan företag för årsreglering omfattas av
1917 års lag nr 17.
Genom lov nr. 16 av 14. desember 1917 om erhvervelse av vannfall, bergverk
og annen fast eiendom föreskrives koncessionsplikt vid förvärv av
ägande- eller nyttjanderätt till sådant vattenfall, som vid reglering kan antagas
lämna en uttagbar vattenkraft av mer ärn 1 000 naturhästkrafter. Stat
och kommun är undantagna från koncessionsplikten.
I 1917 års lag nr 17 regleras sakbehandlingen på i huvudsak följande sätt.
Ansökan om koncession att utföra ett regleringsföretag skall ingivas till vederbörande
departement (industridepartementet). Till ansökan skall fogas
bl. a. utredning huruvida och i vad mån företaget kan antagas medföra skada
eller olägenhet för vissa allmänna intressen såsom samfärdsel, flottning eller
fiske, förändring av naturförhållandena e. d. Vidare skall — i förekommam
de fall jämte arealberäkning — anges vilken skada eller olägenhet som kan
komma att vållas på bl. a. jord, skog, bete eller annan egendom. När ansökan
inkommit till departementet, skall detta kungöras två gånger i Norsk
Lysningsblad. Kungörelsen skall innehålla uppgift på sökandens namn och
hemvist jämte en kortfattad beskrivning av anläggningen och dess läge.
En kort anmälan om kungörelsen skall samtidigt införas i en eller flera av
de tidningar som har spridning inom det område, som beröres av regleringen.
I lagen föreskrives vidare att om ansökningen ej på förhand förelagts
vederbörande kommunstyrelse och övriga intresserade, skall sådant
föreläggande ske genom departementets försorg. Vidare skall utlåtande inhämtas
från sakkunniga inom fiskets, flottningens, skogs- och jordbrukets
områden ävensom från sakkunniga inom sådan näringsgren, som kan antagas
lida betydande skada till följd av regleringen. Varken genom kungl.
resolutioner eller på annat sätt har meddelats kompletterande föreskrifter
till lagen. Vilka instanser som får del av ansökan blir således — bortsett från
de i lagen uttryckligen nämnda — beroende på departementets praxis. Härom
säges i promemorian följande.
De som vanlig får saken förelagt er fiskeri-inspektpren, fylkeslandsbruksstyret,
fylkesmannen, vedkommende herredsstyre, landbruksdepartementet---.
Under landbruksdepartementet sorterer lappefogdcn og efter den
praksis landbruksdepartementet har, blir saker, livor renbeiteinteresser kan
bli berprt, förelagt for denne.
Beträffande de svenska samernas talerätt i norska vattenmål uppgives i
promemorian att några särregler icke gäller härutinnan. Det säges i anslutning
härtill.
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963
De svenske samer har sine rettigheter till beite, og disse rettigheter må
ansees beskyttet som enhver annen rettighet.
Rörande förfarandet enligt 1940 års lag nr 3 upplyses i promemorian att
en ansökan om tillstånd enligt denna lag skall innehålla nöjaktiga upplysningar
om »det tiltak eller den forfpining spknaden gjelder» samt om vilka
fördelar som skall vinnas och den skada som väntas. Likaså skall så nöjaktigt
som möjligt anges vem som är sökandens motpart. När ansökan inkommit,
skall handlingarna hållas tillgängliga »på et hpvelig sted» för den som
saken angår. Underrättelse härom skall kungöras i Norsk Lysningsblad och
i en eller flera andra tidningar eller tillställas envar som saken gäller. Samtidigt
skall tillkännagivas att erinringar mot företaget skall avgivas inom
viss tid, minst 20 dagar. Särskild underrättelse bör tillställas kommunstyrelsen,
fiskeristyrelsen etc., om saken angår intresse, som tages till vara av
sådan myndighet. Lagen innehåller ingen bestämmelse om underrättelseskyldighet
gentemot lappfogde eller annan som bevakar renbetesintressen.
Däremot skall alltid fylkesmannen underrättas. Beträffande de svenska samernas
rättigheter äger vad som ovan sagts beträffande vassdragsreguleringsloven
motsvarande tillämpning.
Vad slutligen angår förfarandet vid ansökan om koncession enligt 1917
års lag nr 16 framhålles i promemorian att det är uttryckligen fastslaget
att innan sådan ansökan avgöres, yttrande i regel skall inhämtas från vederbörande
kommunstyrelse, som har att undersöka vilka rättigheter som
beröres. Även här bör de svenska samernas rättigheter anses äga samma
skydd som annan rättighet.
Uppkommande ersättningsfrågor avgöres i allmänhet domstolsvägen genom
s. k. rättsligt skjönn enligt bestämmelserna i lov av 1. juni 1917 om
skjönn, ekspropriasjonssaker och odelslösning med de särregler som gäller
enligt vassdragsreguleringsloven och vassdragsloven. Skjönnsförrättning hålles
av vederbörande herreds- eller byrett. I domstolen ingår i första instans
en ordförande med domarekompetens samt fyra lekmän. Förfarandet inledes
med ett s. k. inkaminasjonsmöte, en förhandling vid vilken tvistefrågorna
presenteras för rätten. Härefter följer i regel syn. Avslutningsvis hålles ytterligare
en förhandling, vid vilken handlingarna genomgås, vittnen och sakkunniga
höres och parterna slutför sin talan. Skjönnsrettens beslut kan
överklagas genom begäran om »overskjönn». Overskjönn hålles också av
vederbörande herreds- eller byrett men med annan domarkompetent ordförande
och sex lekmän. Mot overskjönnsrettens beslut kan talan fullföljas
hos Hpyesterett, i regel dock endast under åberopande av fel i sakbehandlingen
eller rättstillämpningen.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3b år 1963 15
Svensk-norska vattenrättskonventionen m.m.
Den 11 maj 1929 avslutades mellan Sverige och Norge en konvention angående
vissa frågor rörande vattenrätten, kallad svensk-norska vattenrättskonventionen,
vars bestämmelser genom lag den 20 december 1929 om giltighet
här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen den 11 maj
1929 skall lända till efterrättelse här i riket. Konventionen avser anläggning,
arbete eller annan åtgärd i vattendrag inom det ena riket av beskaffenhet
att därigenom vållas märkbar förändring i vattendrag inom det andra
riket i olika avseenden (art. 1). Med iakttagande av konventionens bestämmelser
bedömes frågan huruvida ett sådant företag må äga rum och villkoren
därför enligt lagen i det rike, där företaget skall verkställas (art. 3
punkt 1).
Vad angår ersättning för skada och olägenhet till följd av ett företag
gäller lagen i det rike, där skadan eller olägenheten uppstår. I fråga om åtgärd
till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet gäller lagen
i det rike, där åtgärden skall vidtagas (art. 6). Tillstånd till ett företag må
icke meddelas av det ena riket utan att det andra riket lämnat sitt samtycke,
om företaget kan antagas medföra olägenhet av någon betydelse inom
detta rike (art. 12). Erfordras samtycke av det andra riket, skall frågan i
princip bedömas i överensstämmelse med de grunder, som beträffande anläggningar,
arbeten eller åtgärder av motsvarande beskaffenhet gäller enligt
lagen i detta rike (art. 13).
Beträffande förfarandet gäller bl. a. att ansökan om tillstånd till ett företag
ingives till vederbörande myndighet i det rike, där företaget skall verkställas.
Därest det strömfall eller den fasta egendom eller det samfärdselseller
det flottningsintresse, för vars räkning företaget äger rum, hör till det
andra riket, skall vid ansökningen fogas detta rikes förklaring, att från dess
sida intet är att invända mot ansökningens upptagande till behandling (art.
14 punkt 1). Vad lagen i det rike, där företaget skall verkställas, föreskriver
om ansökningens kungörande samt om meddelanden och inhämtande av
yttranden i anledning av ansökningen skall icke gälla inom det andra riket.
Inbyggarna i detta skall dock på sätt vederbörande myndighet i samma rike
anser lämpligt och genom dess försorg underrättas om ansökningen och dess
behandling (art. 15).
Nu berörda lagstiftning kompletteras av bestämmelserna i lag den 20 december
1929 med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av
svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929. Beträffande
företag, varom ansökan göres här i riket, gäller bl. a. att vad i vattenlagen
stadgas om ansökans innehåll skall äga tillämpning jämväl i fråga om företagets
verkningar i Norge; dock erfordras bl. a. ej uppgift å där belägna
fastigheter, som beröres av företaget, eller å ägare eller nyttjanderättshavare
till sådan fastighet. I kungörelse, som utfärdas om ansökningen, skall i vad
angår företagets verkningar i Norge allenast intagas uppgift å det vatten
-
16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963
område, som där kan komma att röna inverkan av företaget (2 §). Vad angår
företag, varom ansökan göres i Norge, föreskriver lagen att förklaring, som
avses i art. 14 av konventionen, meddelas av Konungen. Den, som vill erhålla
sådan förklaring, har att till vattenrättsdomaren ingiva ansökan därom.
I ansökningen skall så fullständigt som möjligt uppgivas företagets beskaffenhet,
omfattning och verkningar med angivande av det vattenområde,
som kan komma att beröras av företaget. Vattenrättsdomaren översänder
med eget yttrande ansökningen till utrikesdepartementet (8 §). Då ansökan
angående ett företag, vilken ingivits till myndighet i Norge, inkommit
till utrikesdepartementet, skall den jämte tillhörande bilagor tillställas vattenrättsdomaren.
Denne har att ofördröj ligen utfärda kungörelse om ansökningen.
Kungörelsen skall bl. a. innehålla uppgift om företagets beskaffenhet
och omfattning samt de verkningar, som därav kan väntas uppkomma
inom svenskt område, underrättelse ej mindre om vad sakägare, som vill hos
norsk myndighet framställa erinran i anledning av företaget, har att iakttaga,
än ock därom, att erinringar i anledning av ansökningen må inom
viss, i kungörelsen utsatt tid insändas till vattenrättsdomaren. Kungörelsen
offentliggöres i ortstidningar och allmänna tidningarna (9 §). Efter erinringstidens
utgång har vattenrättsdomaren att till Konungen avgiva yttrande
huruvida enligt art. 12 av konventionen samtycke till företaget å
svensk sida må anses erforderligt ävensom huruvida frågan angående företaget
bör behandlas i kommission (11 §). Vid avgivande av yttrande, som
avses i 8 eller 11 §, bör vattenrättsdomaren, där frågans beskaffenhet det påkallar,
samråda med vattenrättsingenjörerna. Erfordras särskild undersökning,
äger vattenrättsdomaren uppdraga åt vattenrättsingenjörerna eller
någon av dem att med eller utan biträde av vattenrättsnämndeman verkställa
sådan (12 §).
Angående tillämpning av nu berörda bestämmelser se exempelvis NJA I
1953 s. 488.
Remissyttrandena
Motionsyrkandet tillstyrkes av Svenska samernas riksförbund och avstyrkes
av kammarkollegiet. Länsstyrelsen i Jämtlands län förklarar sig beredd
att i förekommande fall utan särskild föreskrift iakttaga den av motionärerna
åsyftade underrättelseplikten. Länsstyrelsen i Västerbottens län finner
vissa angivna förutsättningar f. n. saknas för utfärdandet av de begärda
bestämmelserna. Länsstyrelsen i Norrbottens län har intet att erinra mot att
bestämmelser utfärdas i enlighet med motionärernas önskemål men ifrågasätter
om detta är behövligt.
Flera remissvar innehåller upplysningar rörande det sätt på vilket samernas
intressen tagits till vara i samband med de vattenbyggnadsföretag
som omnämnes i motionerna. Beträffande Altevatns reglering
uppger kammarkollegiet sålunda följande.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963
17
Altevatn ligger lielt i Norge och dess reglering, som sker för norska kraftverk,
medför icke sådana verkningar inom Sverige att svensk-norska vattenrättskonventionen
blir tillämplig. Sjöns stränder utgöra enligt svensknorska
renbeteskonventionen områden, varå under tiden den 1 maj—den
30 september endast svenska lappar äga rätt att låta renar beta, nämligen
vårdistriktet Sarivoma och sommardistrikten Altevatn och Salvasskaret.
Områdena utnyttjas av de svenska fjällappbyarna Saarivuoma och Talma.
Den svenska renskötseln vid Altevatn åsamkas betydliga skador genom
sjöns reglering. I delskjpnn den 21 april 1960 har Senja herredsrett i egenskap
av skjpnnsrett på yrkande av hpyesterettsadvokat Hans Holmboe såsom
ombud för det norska och det svenska lappväsendet utdömt 100 000 kronor
i ersättning för »skader og ulemper for fisket i Altevatn». Beloppet skulle
enligt överenskommelse mellan Holmboe och Hovedstyret för Norges Vassdrags-
og Elektrisitetsvesen utbetalas till en fond, som förutsattes skola bliva
upprättad genom avtal mellan Vassdragsvesenet och fylkesmannen i Troms
om Altevatnregleringens verkningar för renskötseln. Domen torde i denna
del ha vunnit laga kraft.
Vidare har — på grund av förhandlingsprotokoll från möte i Målselv den
4 april 1959 — överenskommelse ingåtts mellan Hovedstyret och fylkesmannen
under förbehåll om godkännande av länsstyrelsen i Norrbottens
län. Renskötselintressena företräddes vid förhandlingarna av vederbörande
norska och svenska lappfogdar samt Holmboe. I denna överenskommelse utfäster
sig Vassdragsvesenet under nio olika punkter att utge ersättning för
vissa skador och att vidtaga vissa skadeförebyggande åtgärder. Enligt avtalstexten
skulle överenskommelsen utgöra slutreglering av de norska och
svenska renskötselintressenas krav i anledning av sjöregleringen. Svenska
samernas riksförbund har den 25 maj 1960 avgivit underdånigt yttrande
över denna överenskommelse, vilket förhållande synes vara för motionärerna
obekant. ----
Såsom också anmärkes i motionerna ha de av Altevatns reglering berörda
svenska lapparna numera befullmäktigat annan norsk advokat att utföra
talan för dem vid fortsatt handläggning av sjöregleringsmålet. Av sistnämnda
ombud, lipyesterettsadvokat Björn Dalan, Oslo, till Senja herredsrett
såsom overskjpnn ingiven, den 30 januari 1963 dagtecknad processskrift
innehåller såväl yrkanden, vilkas bifall förutsätter ändring i delskjpnnet
den 21 april 1960 och i ovanberörda överenskommelse, som yrkanden
avseende förhållanden som ej omnämnas i domen eller överenskommelsen.
Konsulenten vid lappväsendet Erik Hedbäck anför i sitt av länsstyrelsen
i Norrbottens län åberopade yttrande bl. a. följande.
Jämlikt bestämmelse i 199 § i 1919 års renbeteskonvention mellan Sverige
och Norge »skola vederbörande ämbets- och tjänstemän, särskilt landshövdingar
och fylkesmän, tillse, att lapparna ej förnärmas i utövande av dem
tillagda rättigheter». På grund härav uppdrog länsstyrelsen den 1 augusti
1958 åt höyesterettsadvokaten Hans Holmboe i Tromsö att vid då föreslående
förhandlingar inför Senja herredsrett och dess särskilda »skjönnsrett
for Altevatns regulering» tillvarataga de i området flyttande lapparnas rätt
och bästa. — Holmboe liar sedan år 1940 varit av länsstyrelsen förordnat juridiskt
ombud för de svenska lapparna i Troms och Nordland fylken. Han
äger eu på långvarig praktik grundad förtrogenhet med renskötselns ange
-
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3b år 1963
lägenheter, framför allt i Troms fylke. Även beträffande Altevatn-området
har han genom resor förvärvat god kännedom. De svenska rensamer, som
uppehåller sig i fylket, har vetskap om att de kan anlita eget, av svenska
staten avlönat ombud i Tromsö. De hänvänder sig också undantagslöst till
Holmboe vid behov av rättshjälp. Det har sålunda närmast varit en självklarhet
att Holmboe skulle bevaka de svenska lapparnas näringsintressen i
det uppkomna vattenmålet.
Emedan de svenska renägarna endast under begränsad tid själva uppehåller
sig vid sjön Altevatn, och där icke ägt bostäder eller andra fasta anläggningar,
har de genom vattenregleringen uppkommande skadorna för dem
till helt övervägande del haft karaktär av intrång å rennäringen. Länsstyrelsens
uppdrag åt Holmboe har sålunda främst haft avseende på frågor om
skadeverkningar å rättigheter, vilka tillförsäkrats de svenska lapparna genom
renbeteskonventionen, och å deras näringsutövning. Enskild rätt anses
härvidlag icke kunna åberopas.
De svenska och norska lappfogdarna och tillsynsmännen har bistått ombudet
vid utredningar med avseende på omfattningen av skador och olägenheter
som uppkommer å renskötseln i Altevatn-området i Bardu herred. Så
har skett i överensstämmelse med vad som påbjudes i 199 § i renbeteskonventionen.
Svenska och norska lappväsendet har sålunda, med ombudet Holmboe, vid
domstolen gemensamt framställt krav rörande ersättning för beräknade förluster
genom Altevatns.reglering, samt om åtgärder till avvärjande av skada
å renskötseln. Vederlag har yrkats för »reindriften, enten den utöves av
svenske eller norske samer». Emedan i målet avses vattenreglering, som enbart
berör norskt område, har undersökningarna på det lokala planet till
väsentlig del utförts av lappfogden i Troms, Ivar Foshaug. Denne är född i
Bardu (1896), där han ock alltid varit bosatt. Sedan tidiga år känner han väl
hela Altevatn-området, samt där flyttande svenska rensamer och deras förhållanden.
Han har ägnat utredningen, vilken ägt rum i samråd med ombudet,
distriktens förmän och andra aktiva rensamer, samt svenska lappväsendet,
all erforderlig omsorg. — Förslagen angående ersättningar till renägarefamiljer
för flyttning av kåtor in. m., vilka egentligen är de enda, som rör
samernas enskilda rätt, har framlagts av Foshaug efter överläggning med
sakägarna. De har intagits i nedannämnda avtalsförslag'' med norska vassdragsvesenet.
Norges Vassdrags- og Elektrisitctsvesen, som vid rättsförhandlingarna erhållit
del av ombudets och lappfogdarnas utredningar, föreslog 1959, att överenskommelse
om ersättning för skadorna å renskötselns intressen skulle
träffas på grundval av de resultat, som framkommit genom nämnda utredningar.
Efter samråd i ärendet mellan advokaten Holmboe, svenska och
norska lappfogdarna samt vassdragsvesenet i Rundhaug, Målselv, den 4 april
1959 och den 8 mars 1960 upprättades en överenskommelse i skade- och
ersättningsfrågor för lapparna och renskötseln. Sedan särskild sakkunnig i
december 1959 avgivit utlåtande rörande de överdämda arealernas betesvärde,
har avtal föreslagits även angående ersättningsbeloppets storlek härför.
På grund av opåräknade omständigheter har överenskommelsen med
vassdragsvesenet angående vederlag till renskötseln och dess utövare dock
ännu ej fullföljts.
Frågan om ersättning till samerna för förlust av fiske i Altevatn har avgjorts
av domstolen. Genom skjönnsrettens deldom den 21 april 1960 skall
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3i år 1963
19
för sådana förluster utgå ersättning med 100 000 kronor, jämte 25 % tillägg.
Denna dom har vunnit laga kraft, och beloppet har av vassdragsvesenet
utanordnats till fylkesmannen i Tronis.
Länsstyrelsen har lämnat fortlöpande underrättelser i ärendet till Statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet, samt anmält önskemål om
åtgärder för att däri påskynda avgörandet.----Av rensamerna senare
anfört missnöje över ersättningar på grund av Altevatn-regleringen beror
utav att de träffade överenskommelserna icke bragts till verkställighet.
--— Dröjsmålet har samband med att frågan om de svenska renbetes
rättigheterna
i Norge, varom förhandlingar mellan rikena pågått sedan 1958,
ännu icke erhållit sin lösning. I rådande ovissa läge har förslaget till avtal
angående vederlag in. m. åt svenska renskötselutövare i Altevatn-området
lagts vilande. Ombudet Holmboe har dock vid flera tillfällen energiskt sökt
vidareföra rensamernas sak och få utfört de angelägna tekniska anordningar
för renskötseln, om vilka utfästelser givits i berörda avtal. Vassdragsvesenet
önskar för sin del igångsätta ifrågavarande arbeten. — Målet torde upptagas
ånyo innevarande år, i högre instans, varvid av Holmboe kommer att påyrkas
dom rörande avtalade ersättningar och kompensationer för skada å
renskötseln. Ingen rättsförlust uppkommer för rensamerna i Altevatn-området
på grund av hittillsvarande åtgärder i målet. Lappväsendets myndigheter
på svenska och norska sidan har eftersträvat att på bästa möjliga sätt
tillgodose de svenska lapparnas berättigade krav och önskemål.
Länsstyrelsen i Norrbottens län yttrar i anslutning härtill.
Under åberopande av nådiga brevet den 5 augusti 1873 har länsstyrelsen,
sedan Ivungl. Maj :t årligen anslagit medel för ändamålet, förordnat ett ombud
i Tromsö med uppgift att meddela de svenska lapparna råd och biträde
vid tvister och rättegångar i Norge. Vid utövandet av dessa uppgifter har
ombudet att iakttaga de närmare föreskrifter med avseende å befattningens
utövande, som finnas innefattade i nämnda nådiga brev, innebärande bl. a.
att ombudet ej äger föra lapparnas talan utan behörig, för varje särskilt fall
utfärdad fullmakt. Detta förordnande har sedan år 1940 lämnats hpyesterettsadvokatcn
Hans Holmboe i Tromsö.---
Såsom konsulenten Hedbäck anfört har svenska renägare endast under
begränsad tid själva plägat uppehålla sig vid sjön Altevatn och därför icke
ägt bostäder eller andra fasta anläggningar där. De genom vattcnregleringen
uppkommande skadorna har alltså haft avseende på frågor om skadeverkningar
å rättigheter, vilka tillförsäkrats de svenska lapparna genom renbeteskonventionen
mellan Sverige och Norge, samt å deras näringsutövning.
Dessa rättigheter torde icke kunna hänföras till enskild rätt. Den enskilda
rätt, som kunnat beröras av regleringen, har rört ekonomiskt obetydliga
förhållanden såsom flyttning av kåtor och ställningar för förvaring av proviant
och utrustning till nya, närbelägna platser. Svenska och norska lappväsendet
har med ombudet Holmboe vid domstolen yrkat ersättning för
beräknade förluster genom Altevatns reglering samt framställt krav om åtgärder
till avvärjande av skada å renskötseln. Såsom Hedbäck anfört har vederlag
yrkats för »reindriften, enten den ulöves av svenske eller norske
samer». Av Holmboes yttrande i ärendet framgår, att han 1958 hade en konferens
med de av samerna valda och av länsstyrelsen förordnade förmännen
i Altevann och Salveskaret renbctesdistrikt, vid vilket samernas ersättningskrav
och krav på åtgärder dryftades.
I ett förslag till avtal med norska vassdragsvesenet om ersättning för ska -
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963
dorna å renskötselns intressen har även intagits ett av lappfogden i Troms
efter överläggning med sakägarna upprättat förslag om ersättning till renägarfamiljer
för flyttning av kåtor m. m. Det är för länsstyrelsen känt, att
Svenska Samernas Riksförbund i yttrande till Konungen gillat förslaget i sin
helhet.
Av vad sålunda anförts torde framgå, att någon befogad anmärkning icke
kan riktas mot det sätt varå samernas intressen i samband med regleringen
av Altevatn blivit tillvaratagna. Därav följer även att någon rättsförlust icke
kan väntas uppstå för de svenska samerna på grund av det sätt varpå länsstyrelsen
handlagt detta ärende.
I Holmboes yttrande anföres bl. a. följande.
I forbinnelse med inkaminasjon av ekspropriasjonsskjpnnet vedkommende
Altevann h0sten 1958, hvor jeg avga m0te til varetakelse av samenes
interesser, hade jeg en konferanse med formennene i Altevann og Salvasskaret
renbeitedistrikter, hvor deres erstatnings- og tiltakskrav ble dr0ftet.
Da der senere ble inledet forhandlinger med Norges Vassdrags- og Elektrisitetsvesen
om fastsettelse av samenes krav ved mindelig overenskomst, ble
kontakten mellom samene og meg av praktiske grunner formidlet gjennom
den svenske og norske lappefogd, og jeg har ingen grunn til å betvile åt de
krav som ble utformet overfor Vassdrags vesenet, spesielt når det gjalt
tiltakskravene og samenes idividuelle krav på erstatning for flytting av
leirplasser, torvgammer, båtst0er og opplagsboder, er foretatt i samråd med
samene selv.
Forhandlingene med Vassdragsvesenet f0rte til fplgende erstatningsfastsettelser
m. v.:
1) Felleserstatning for redusert fiske i Altevann kr. 100 000.--f-25 %,
tilsammen kr. 125 000. -—.
Fastsettelsen bygger på erstatningsansettelse av skj0nnsretten foretatt
ved rettslig skj0nn den 21. april 1960.
2) Felleserstatning for neddemmet beite kr. 200 000.—- + 25 %, tilsammen
kr. 250 000. —.
Fastsettelsen bygger på unders0kelser av det neddemmede område ved
Altevann foretatt av beitekonsulent Lyftingsmo som sakkyndig.
3) Erstatning for flytting av leirplasser, torvgammer, båtst0er och opplagsboder
i den utstrekning disse ikke var flyttet av Vassdragsvesenet kr.
2 100. —.
4) Fastsettelse av en rekke til tak til avhjelp av ferdsels- og andre idemper
for lappene som skyldes regideringen av Altevann.
Når samene nu har fremsatt krav utöver de som er avgjort ved overenskomsten
med Vassdragsvesenet har det i betydelig grad sammenheng med de
ulemper og tap som er uppstått for samene ved åt de fastsatte tiltak ikke ble
foretatt av Vassdragsvesenet f0r oppdemmingen av Altevann var gjennomf0rt
— et forhold som skyldes åt Det Norske Landbruksdepartement og Det
Norske Utenriksdepartement nektet å godkjenne overenskomsten sålenge
forhandlingene om förnyelse av Renbeitekonvensjonen ikke var bragt til
avslutning. Dette var en utvikling som ingen hadde tenkt seg muligheten av
da overenskomsten ble ingått.
Hadde de fastsatte tiltak blitt utf0rt som forutsatt f0r regideringen av
Altevann var gjennomf0rt kan det formodentlig reises sp0rsmål om ytterligere
krav fra samenes side overhode var blitt aktuelle.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3''f år 1963
21
Svenska samernas riksförbund har med sitt yttrande över motionerna överlämnat
dels en akt rörande Altevatns reglering, innehållande bl. a. den i motionerna
nämnda fullmakten, dels h0yesterettsadvokaten Dalans av kammarkollegiet
omnämnda inlaga den 30 januari 1963, dels en i samma inlaga
åberopad utredning rörande å renskötseln med binäringar uppkommande
skador, intrång och olägenheter m. in., avgiven den 12 januari 1963 av samekonsulenten
Nikolaus Kuhmunen, dels ock — till belysande av ersättningsfrågans
tidigare handläggning — en utskrift av ljudbandsupptagning den
9 januari 1963, vari renägaren Tomas Nutti, Talma sameby, gjort vissa uttalanden.
Förbundet har därjämte inkommit med särskilt yttrande över
remissvaren. Såvitt angår förhållandena i samband med Altevatns reglering
anför förbundet bl. a. att om förelupna fel i samband med målet om Altevatns
reglering icke numera kan rättas till, förblivande rättsförlust torde
uppkomma för samerna, som redan tillskyndats skada och lidande. Gentemot
påpekandet att förbundet för sin del godkänt förslaget till avtal med norska
vassdragsvesendet har förbundet invänt, att vid tidpunkten för godkännandet
resurser saknades att bedöma frågan.
De principiella grunderna för den av samerna i målet om Altevatns reglering
förda talan framgår av följande uttalande i Dalans inlaga.
Prinsipalt kreves åt alle erstatninger tilkjennes lappbyene Talma og
Saarivuoma hvis rettslige organisasjoner er fastsatt i Renbeteslagen d. 18
juli 1928. Av denne framgår bl. a. åt lappbyen kan eie »gemensamma medel
— bykassan». De enkelte rensamer som rammes, samtykker i åt lappbyene
får seg tilkjent erstatningene for all fremtidig skade til fordeling blant de
samer som beröres. Det er ikke for all framtid fastslått hvilke husbönder som
skal utnytte områdene, men her bygges på ineget gamle tradisjoner. For
hittil lidt skade som fölge av åt reguleringen nå i en del år har vsert gjennomfört,
bör de enkelte tilkjennes erstatning.
Dersom norske domstoler ikke skulle anerkjenne lappbyene som juridiske
personer som kan fremme kravene og tilkjennes erstatning, gjör
rensamene krav på erstatning tilkjent hver enkelt. De enkelte husbönder
rcpresenterer i denne förbindelse også visse medfölgende husfolk som også
eier rener. Etter siste oppgave representerer de saksökte et reinantall på
2574 for Salvasskaret og 3705 for Altevann.
Kravenes rettslige grunnlag er samenes århundregamle rett til utnyttelse
av reinbeiteområdene. Om man ikke skulle se denne rett som en eiendomsrett
til landet, hevdes åt det er en cksklusiv bruksrett til utnyttelse av områdene
til reinbeiting, fiske, jakt og fångst, ved og virke, bygget på ålders
tids bruk og hevd. Lcnge för det kom fastboende i innlandsområdene og lenge
för noen grense ble fastsatt mellem Norge og Sverige ble områdene utnyttet
av lappbyene — de nomadiserende samene. Deres rett er da også fastslått
ved kodisill av 1751 og senere najrmere regulert ved reinbeiteskonvensjonen
av 5/2 1919 og reinbeiteloven av 1919 som nå er under revisjon. Kodisillen
til grensetraktaten fra 1751 fastslår denne samenes rett som en gammel
eksisterende hevdvunnen rett.---
Enkelte skadeposter er allerede behandlet av retlen og andre er Vassdragsvesenet
og de svenske reinbeitemyndigheter blitt enige om. Reinbeitemyndigbetene
har ingen fullmakt til å representere de svenske lappbyer eller de
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963
enkelte samer og de trufne ordninger er forsåvidt nforbindende for samene.
Det er imidlertid ikke meningen å rive opp i de ordninger som er truffet. Det
arbeidet advokat Holmboe har utfört til fremme av de almene krav er meget
verdifullt. Våre krav vil bli fremmet i förståelse med advokat Holmboe som er
Den Svenske Stats engasjerte ombudsmann for reinsamene og som har samarbeidet
med reinbeitemyndighetene. Advokat Holmboe vil derfor som hittil
i förste rekke ta seg av fellestiltak og de almene interesser for samene i den
förbindelse. Men i den utstrekning disse tiltak ikke dekker samenes lidte og
fremtidige tap vil mine parter selv fremme kravene. Kravene kan gripe inn
i hverandre og advokat Holmboe og jeg vil samarbeide om de beste lösninger
for alle parter.
Vad därefter angår handläggningen av målet rörande Gräsvattnets
reglering upplyser kammarkollegiet till en början att sjön till större
delen ligger i Norge och till en mindre del i Tärna socken. Kollegiet anför
vidare.
Frågan om tillstånd jämlikt svensk-norska vattenrättskonventionen förelädes
svenska utrikesdepartementet genom kungl. norska ambassadens verbalnote
den 15 februari 1962. Vattenrättsdomaren vid Nedre Norrbygdens
vattendomstol utfärdade den 9 maj 1962 kungörelse om delföretaget Gräsvattnets
reglering jämlikt 9 § lagen den 20 december 1929 med vissa föreskrifter
angående tillämpningen här i riket av sagda konvention. Gräns och
Rans lappbyar informerades vid bysammanträde den 16 juni 1962 av vederbörande
lappfogde om Bjerka-Pluraprojektets olika delar och Umbyns och
Vapstens lappbyar den 19 i samma månad. Sådan särskild undersökning,
som sägs i 12 § nyssnämnda lag, hölls den 4 september 1962 vid Gräsvattnet.
Vid undersökningen var ordningsmannen och ytterligare två husbönder i
Umbyns lappby närvarande. Översiktlig redogörelse lämnades även nu
för hela Bjerka-Pluraprojektet. Det må här antecknas att undertecknad
föredragande (kammarrådet Åke Bohman) var närvarande vid bysammanträdet
den 16 juni och vid undersökningen vid Gräsvattnet.
Kungl. Maj :ts tillstånd till reglering av Gräsvattnet lämnades den 8 februari
1963. I beslutet antecknades att förenämnde Dalan »i egenskap av ombud
för av regleringen berörda svenska samer» inkommit med en skrift i
ärendet.
Konsulenten vid lappväsendet Hilding Ritzén lämnar i sitt yttrande till
länsstyrelsen i Västerbottens län följande upplysningar.
I mitten av augusti 1956 iakttog jag vid en tjänsteförrättning vid Gräsvattnet
i Norge på stenhällar målade märken, som tydde på att geotekniska
mätningar ägt rum därstädes. Någon tid därefter sammanträffade jag med
dåvarande lappfogden Peder Hagen i Nordland och med honom överenskoms
att uppgifter beträffande vattenutbyggnader, som kunde komma att få inverka
på renskötseln i Sverige och Norge, skulle växlas. Trots årliga sammanträffanden
med Hagen och sedermera hans efterträdare Loyd Villmo
erhölls ej några uppgifter om att sådana företag planerades i Norge, förrän
Nedre Norrbygdens vattendomstol den 9 maj 1962 begärde mitt yttrande
beträffande det intrång renskötseln i Sverige kunde komma att vållas genom
en uppdämning av sjön Gräsvattnet. Hos vattendomstolen tog jag del av
ingivna handlingar om Rana kraftstation och därmed sammanhörande vat
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 3b år 1963 23
tenregleringar och avgav den 23 maj 1962 ett yttrande beträffande skadorna
på svenskt område. Vid sammanträden den 16 och 19 juni 1962 i Ammarnäs
respektive Tärnaby informerades samer från Grans, Rans och Umbyns lappbyar
om hela företaget, vilket berörde endast dessa lappbyar i Västerbottens
län. För Grans och Rans lappbyar kan företaget endast vålla skada under
den tid de jämlikt renbeteskonventionen hade rätt att uppehålla sig med sina
renar inom norska renbetesdistrikten Andfjell, Kjerringfjell och Kalvatnet.
Umbyns lappby kan däremot få svårigheter under hela året vid svenska delen
av Gräsvattnet och under tiden 1 juli—15 september, då samerna i lappbyn
har rätt att vistas med sina renar i Spjeltfjelldalens renbetesdistrikt i
Norge.
Den 4 september 1962 höll Nedre Norrbygdens vattendomstol ett sammanträde
vid Gräsvattnet för sådan särskild undersökning som avses i 12 § lagen
den 20 december 1929 med vissa föreskrifter angående tillämpningen i
Sverige av svensk-norska vattenrättskonventionen den 11 maj 1929. Härvid
var bl. a. representant för Kammarkollegium, assistenten vid länets lappväsende
och samer från Umbyns lappby närvarande. Såvitt framgår av vattendomstolens
och kammarkollegii yttrande i ärendet till Kungl. Maj :t har
dessa endast berört skadeverkningar för renskötseln på svenskt område.
Eftersom jag inte ens tänkt mig möjligheten, att svenska renskötselutövare
med stöd av renbeteskonventionen skulle kunna föra talan hos
norsk myndighet med anledning av vattenutbyggnader i Norge föreslog jag
ej vid ovannämnda sammanträden, att samerna skulle vidtaga åtgärder för
bevakning av sin rätt i Norge. Genom renbeteskonventionen har träffats
överenskommelse om gemensamma regler för renskötseln när näringsutövarna
uppehålla sig i grannlandet. Något undantag har ej gjorts beträffande
respektive lands förfoganderätt över markerna. Den betesrätt renskötselutövarna
tillerkänts är inte ovillkorlig eftersom i 43 § intagits den bestämmelsen,
att fylkesman efter överenskommelse med landshövding må
hänvisa same, som anmält sig till visst renbetesdistrikt, att med anmälda
renar flytta till annat distrikt inom fylket. Att under sådana förhållanden
med tanke på framgång framställa skadeståndsanspråk för åtgärder, som
markägaren önskar vidta inom ett renbetesdistrikt, förefaller ej vara realistiskt.
Norska myndigheter har tydligen hyst samma uppfattning, eftersom
det ej gjorts några erinringar mot vattenutbyggnader i Sverige inom områden,
som norsk renskötsel har rätt att begagna sig av.
Rörande motionsyrkandet anföres i remissvaren följande.
Kammarkollegiet förklarar att kollegiet för sin del icke kan tillstyrka
att den skadereglering, som hittills förekommit i anledning av Altevatns
reglering, eller svenska myndigheters hittillsvarande befattning med BjerkaPluraprojektet,
vilket allt i tiden sammanfallit med svensk-norska renbetesförhandlingar,
tages till utgångspunkt för några rekommendationer eller
andra uttalanden av riksdagen. Kollegiet fortsätter.
Utövandet av svensk renskötsel i Norge kan otvivelaktigt orsakas ohägn
genom vattenkraftexploatering. Så kan emellertid — liksom i Sverige —
ske också genom tillkomsten av andra industriella anläggningar och genom
kommunikationsanläggningar av skilda slag. Motionsyrkandet torde sålunda
böra ses mot eu vidare bakgrund.
24
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963
Kammarkollegiet föreställer sig att det för befattningshavarna vid lappväsendet
är självklart att vid bysammanträden och resor i renskötselområdena
underrätta de renskötande lapparna om förhållanden i Norge av beskaffenhet
att kunna påverka den svenska renskötseln därstädes.
Däremot synes det kollegiet tveksamt i vad mån länsstyrelserna eller befattningshavarna
vid lappväsendet skola uppmana lappby att ställa ombud
för sig i Norge för bevakande av byns och dess medlemmars intressen. I
vissa tall kan det vara naturligt men i andra synes det böra ankomma helt
på lappbyns eget bedömande om den anser sig böra genom ombud hävda
rättigheter eller framföra krav. Såvitt kollegiet vet är det ovisst i vilken
utsträckning svenska lappar komma att i Norge slutligen godkännas som
taleberättigade sakägare. Tilläggas må att flertalet svenska lappbyar under
de senaste åren blivit så förtrogna med den problematik, som förhållandet
mellan vattenkraftexploatering och renskötsel inrymmer, att nu berörda
motionsförslag kan sägas innebära viss underskattning av lappbyarnas förmåga
att själva uppmärksamma omständigheter av betydelse för deras renskötsel.
På anförda grunder avstyrker kollegiet att riksdagen ger några generella
anvisningar rörande svenska lappbyars bevakande av sina intressen i Norge.
Det senare ledet i motionsyrkandet synes innebära att länsstyrelse skall
åläggas att för viss typ av ärenden kommunicera ej blott med lappbys ordningsman
utan även med fast juridiskt ombud för byn. Förslaget synes
kollegiet vara av den art, att närmare sakprövning från riksdagens sida ej
är påkallad. Från allmänna förvaltningssynpunkter måste förslaget avstyrkas.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anför bl. a. följande.
Länsstyrelsen vill inledningsvis anföra, att den i motionerna berörda frågan
för detta läns vidkommande i stort torde sakna aktualitet. Såsom framgår
av lappväsendets i länet yttrande finnes inom verksamhetsområdet endast
en lappby, som enligt renbeteskonventionen äger förfoga över renbete i
Norge, nämligen Frostvikens norra lappby. Renskötseln därstädes har icke
berörts av något norskt regleringsföretag och torde så vitt kan bedömas,
icke heller komma att beröras därav framdeles. Skulle emellertid länsstyrelsen
uppmärksamma något fall, där renägarnas intressen skulle komma
att beröras av norska vattenutbyggnader, är länsstyrelsen för sin del beredd
att utan föreskrifter i ämnet bringa detta till vederbörandes kännedom.
Den av motionärerna väckta frågan har sannolikt större räckvidd så vitt
gäller Norrbottens och Västerbottens län, där lapparna i icke obetydlig omfattning
äga att driva renbete i Norge och där deras rätt oftare kan påverkas
av dylika företag. Det måste då för dessa län vara angeläget, om vederbörande
länsstyrelse kunde få underrättelse om planerade regleringsföretag
så att länsstyrelsen i sin tur får möjlighet att underrätta berörda lappbyar
om vad dessa böra iakttaga för att tillvarataga sin rätt.
Då denna fråga synes vara av beskaffenhet att beröra såväl Sverige som
Norge, torde densamma lämpligen böra uppmärksammas vid nu pågående
förhandlingar angående revision av renbeteskonventionen.
Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar bl. a.
Om planeringen av sådana vattenbyggnader i Norge, som icke alls berör
svenska vatten, erhåller länsstyrelsen för närvarande icke någon officiell
kännedom. Förutsättning för sådan kännedom är att underrättelse om före
-
25
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963
tagen lämnas från norsk till svensk myndighet. En sådan ordning torde
emellertid icke kunna åstadkommas utan överenskommelse mellan Norge
och Sverige. Huruvida det kan vara lämpligt att nu upptaga förhandlingar
om en överenskommelse härutinnan undandrager sig länsstyrelsens bedömande.
Såsom konsulenten framhållit, har man genom renbeteskonventionen
träffat överenskommelse om gemensamma regler för renskötseln,
när näringsutövarna uppehålla sig i grannlandet. Någon inskränkning har ej
gjorts beträffande respektive lands förfoganderätt över markerna. Då renbeteskonventionen
tillkom, räknade man säkerligen icke med några större
vattenbyggnadsföretag i fjälltrakterna. Utsikterna att från svensk sida med
framgång föra talan om skadestånd eller om sättet för utbyggnaden i mål,
som avser helt norska vatten, bedömer länsstyrelsen under nuvarande förhållanden
som ovissa. Vid sådant förhållande bör denna senare fråga klarläggas
innan eventuella föreskrifter i av motionärerna antydd riktning utfärdas.
Länsstyrelsen erinrar i fortsättningen om att den svensk-norska vattenrättskonventionen
är tillämplig på företag som berör vattendrag, belägna i
båda länderna. I fråga om behandlingen av skadeverkningarna inom norskt
område och möjligheterna för de svenska samerna att med framgång föra
talan inför norsk myndighet gäller i sak detsamma som i mål angående
vattenutbyggnad i Norge. Enligt länsstyrelsens mening är vidare 1873 års
nådiga brev icke tillämpligt i mål om vattenutbyggnader av ifrågavarande
slag, enär det endast avser åtgärder för att lämna de svenska samerna råd
och biträde vid de tvister och rättegångar, som kan uppstå mellan dem och
den jordbrukande befolkningen i Norge. Länsstyrelsen fortsätter.
Förutsättning för utfärdande av de av motionärerna föreslagna föreskrifterna
är enligt länsstyrelsens mening
dels att överenskommelse träffas med Norge, att svensk myndighet skall
erhålla officiell underrättelse om planeringen av sådana vattenbyggnadsföretag,
som kan beröra svenska samernas intressen dels ock, att det närmare
klarlägges i vad mån svenska samer överhuvudtaget har möjlighet att
med framgång bevaka sina intressen inom norskt område i mål om vattenutbyggnader
där.
Slutligen vill länsstyrelsen erinra därom, att samernas intressen i Norge
kan beröras icke allenast vid vattenutbyggnader utan även vid andra större
anläggningar såsom kommunikationsleder och industriella anläggningar.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har intet att erinra mot utfärdandet av
föreskrifter i enlighet med motionärernas förslag men ifrågasätter om detta
är behövligt. Länsstyrelsen förklarar, att sedan högsta domstolen genom
1961 års beslut fastslagit att lappby är juridisk person, länsstyrelsen kommer
att lämna lappby sådan underrättelse som avses i motionerna. Hittills
har, anför länsstyrelsen avslutningsvis, information i frågor av detta slag
under hand lämnats lappbyns husbönder av lappväsendets tjänstemän.
Svenska samernas riksförbund anför:
Av förarbetena till 1873 års kungl. brev framgår, att samerna själva äger
besluta, till vem de önskar lämna fullmakt att föra sin talan. Bland bön
-
26 Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963
der kring en regleringssjö skulle det utan tvivel väcka mycket kraftig gensaga,
om en myndighet skulle utfärda fullmakt för en advokat att föra böndernas
talan om ersättning för ökat garnslitage, ökade båtbesvär m. m. Lag
och rätt bör gälla lika för samerna och för bönderna. Reaktionen på samernas
år 1963 i Gällivare församlade landsmöte har varit stark i denna
fråga. Landsmötet, riksförbundets högsta instans, har uttalat: De förhållanden,
som blottas i dessa motioner, synes landsmötet vara sådana, att en
närmare undersökning måste komma till stånd. Det är synnerligen angeläget
att de i motionerna påyrkade åtgärderna genomföres.
Utskottet
Svenska renskötande samer har av ålder sommartid flyttat med sina renar
till Norge, liksom norska samer vissa tider flyttat till Sverige. Rätten
härtill har tidigast dokumenterats genom gränstraktaten den 7/18 oktober
1751 och regleras f. n. genom en konvention av år 1919 mellan Sverige och
Norge, härefter kallad renbeleskonventionen, och i anslutning därtill utfärdade
författningar. I konventionen gives på sätt närmare framgår av den
föregående redogörelsen utförliga bestämmelser angående samernas rättigheter
med avseende på renbetningen i det andra landet. Enligt bestämmelse
i konventionen skall vederbörande ämbets- och tjänstemän, särskilt landshövdingar
och fylkesmän, tillse att samerna ej förnärmas i utövande av
dem tillagda rättigheter. Stadgandet är jämväl tillämpligt bl. a. på de under
vissa länsstyrelser lydande befattningshavarna vid lappväsendet, den statliga
organisationen för tillsyn över renskötseln. Renbeteskonventionens
fortsatta giltighet är efter uppsägning från norsk sida beroende på överläggningar
mellan Sverige och Norge.
Enligt motionerna har två olika företag för reglering av norska vattenområden
berört sådana betesområden i Norge, inom vilka svenska samer
med stöd av renbeteskonventionen äger uppehålla sig med sina renar. I
motionerna kritiseras det sätt på vilket de svenska myndigheterna i sammanhanget
tillvaratagit de berörda samernas intressen. Motionärerna hemställer
om föreskrifter som ålägger länsstyrelse att, efter vunnen kännedom
om norska vattenutbyggnadsföretag av beskaffenhet att angå svenska samers
intressen, skyndsamt erinra de berörda samebyarna om vikten av att
åt norskt ombud uppdrages att bevaka byarnas och deras medlemmars intressen.
I sådant fall skall det enligt de begärda föreskrifterna också åligga
länsstyrelsen att skyndsamt underrätta även känt svenskt ombud för samebyarna.
Såsom framgår av kammarkollegiets yttrande kan hinder icke anses föreför
svensk sameby eller same att efter eget bedömande uppdraga åt
ombud i Norge att i samband med vattenutbyggnad eller annat företag därstädes
tillvarataga den enskilda rätt som må föreligga. Motionärernas syfte
att möjliggöra och underlätta ett sådant ställningstagande är enligt utskot
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963 27
tets mening förtjänt av beaktande. Utskottet måste emellertid liksom flertalet
remissinstanser ifrågasätta nödvändigheten av de förordade bestämmelserna.
Utskottet vill sålunda i likhet med länsstyrelserna i Jämtlands och
Västerbottens län framhålla att vissa praktiska svårigheter är förenade med
fullgörandet av den ifrågasatta underrättelseplikten, enär svenska myndigheter
icke alltid får kännedom om planerade vattenutbyggnadsföretag i
Norge av beskaffenhet att angå rennäringens intressen. I den mån företagen
berör såväl svenska som norska vattenområden kommer företagen visserligen
med hänsyn till bestämmelserna i svensk-norska vattenrättskonventionen
och i anslutning därtill utfärdad lagstiftning regelmässigt till de
svenska myndigheternas kännedom. Beträffande däremot utbyggnad av helt
norska vattenområden är, såsom länsstyrelsen i Västerbottens län berört,
läget i viss mån ett annat, då någon underrättelseskyldighet gentemot
svenska renskötselintressen icke torde åvila norsk myndighet. På sätt framgår
av den föregående redogörelsen för norsk rätt synes emellertid vederbörande
fylkesman eller företrädare för det norska lappväsendet i regel informeras
om ifrågasatt vattenutbyggnad. I renbeteskonventionen föreskrives
ett nära samarbete i olika frågor mellan landshövding i Sverige och fylkesman
i Norge. Sådant samarbete kan på grund av konventionens bestämmelser
jämväl förutsättas mellan företrädarna för de båda rikenas lappväsenden.
Förevarande motioner har remitterats till länsstyrelserna i de län
inom vilka finnes renskötande samer med rätt att beta sina renar i Norge.
Då länsstyrelsernas uppmärksamhet härigenom fästs på samernas behov
av information i berört hänseende, anser utskottet det kunna hållas för visst
att länsstyrelserna, såsom förutskickats i vissa yttranden, i mån av kännedom
även utan särskild föreskrift lämnar de med motionerna avsedda underrättelserna.
Såsom kammarkollegiet funnit torde det vidare för lappväsendets
befattningshavare vara självklart att underrätta de svenska renskötande
samerna, när de får kännedom om vattenutbyggnader i Norge av
beskaffenhet att påverka den där bedrivna svenska renskötseln. Vid angivna
förhållanden finner utskottet, som förutsätter att det aktuella spörsmålet
ägnas vederbörlig uppmärksamhet vid förhandlingarna om renbeteskonventionens
fortsatta giltighet, att någon riksdagens åtgärd i anledning
av motionerna icke erfordras.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1:379 och 11:450, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 31 oktober 1963
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
28
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1963
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Göran Karlsson*, Ebbe
Ohlsson, Kristiansson, Georg Carlsson, Åkesson*, Erik Jansson och Wirmark;
från
andra kammaren: herrar Johansson i Torp*, Wachtmeister, fru
Torbrink*, herrar Johansson i öckerö*, Sundelin*, Mattsson, Hammarberg
och Tobé.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM SS
813337