Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963
1
Nr 33
Utlåtande i anledning av motioner om rätt för trossamfund att
uppföra kyrko- och församlingsbyggnader på mark för
allmänt ändamål.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 35 i första kammaren av herr Carlsson,
Harry, m. fl. och nr 41 i andra kammaren av herr Gustafsson i Borås m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära förslag till bestämmelser, som likställer andra
trossamfund med svenska statskyrkan i vad gäller rätten att uppföra kyrkooch
församlingsbyggnader på stadsplanerad mark, som reserverats för allmänna
ändamål».
Till stöd för sin hemställan anför motionärerna följande.
Enligt stadsplanelagstiftningen kan inom byggnadskvarter reserveras
mark för allmänna ändamål. Med stöd av dylika bestämmelser äger stat,
kommun och andra menigheter, däribland även svenska statskyrkan, tillgång
till på detta sätt reserverad bvggnadsmark.
I praxis anses emellertid ändamålet med bebyggelsen inte enbart avgöra
frågan om rätten att tillgå de för allmänt ändamål reserverade platserna.
Byggnader, som i och för sig fyller allmänna ändamål, såsom t. ex. samlingslokaler
eller barnhem, anses sålunda ej kunna inrymmas på för
allmänt ändamål undantagna platser, såvida de ej dessutom tillhör stat
och kommun eller annan menighet, och detta tydligen oavsett om bebyggelsen
tillgodoser funktioner som stat och kommun eller andra menigheter
har till uppgift att sörja för.
I enlighet med denna uttolkning har det också förekommit fall, då frikyrkobyggnad
förvägrats byggnadsrätt på stadsplanelagd mark, som
undantagits för allmänt ändamål, trots att vederbörande stadsplanesamhälle
upplåtit tomten och sålunda för sin del ansett ändamålet motsvara
den i stadsplanen företagna ändamålsbestämningen. Det får däremot
anses fullt klart, att en statskyrkobyggnad under i övrigt oförändrade
förutsättningar obehindrat kunnat uppföras på samma mark.
Det kan knappast anses förenligt med intentionerna i religionsfrihetslagen,
att på detta sätt göra skillnad mellan olika trossamfund. Även om
man, då denna lagstiftning antogs 1951, valde att ej formellt auktorisera
andra trossamfund än statskyrkan, var det dock en klar strävan bakom
lagstiftningen att söka tillgodose likställighet mellan trossamfunden. Det
förtjänar sålunda t. ex. erinras om att trossamfund kan berättigas att liksom
statskyrkan fullgöra vissa offentliga funktioner, såsom exempelvis instiftande
av äktenskap.
Det är sålunda från principiella utgångspunkter omotiverat att upprätt1—Bihang
till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 3 avd. Nr 33
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963
hålla någon skillnad mellan svenska statskyrkan och andra trossamfund
beträffande rätten att uppföra kyrkobyggnader och lokaler för församlingstjänsten
inom kvartersmark, som reserverats för allmänt ändamål.
Över motionerna har utskottet på sätt § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat utlåtanden från byggnadsstyrelsen, överståthållarämbetet och
länsstyrelsen i Jönköpings län. Överståthållarämbetet har vid sitt utlåtande
fogat yttranden av byggnadsnämnden och stadsbyggnadskontoret i Stockholms
stad. Länsstyrelsen har överlämnat yttrande från länsarkitekten i
Jönköpings län. På begäran av utskottet har därjämte yttrande avgivits av
Sveriges frikyrkoråd.
Gällande rätt
Byggnadslagstiftningen m.m.
Bestämmelser som reglerar marks användning för bebyggande finnes i
första hand i byggnadslagen den 30 juni 19V7 (nr 385) och byggnadsstadgan
den 30 december 1959 (nr 612).
Enligt 2 § byggnadslagen sker den närmare regleringen av bebyggelsen
bl. a. genom stadsplan. Stadsplan kan komma till användning inom såväl
städer som köpingar, municipalsamhällen och andra tätare befolkade orter
inom landet i övrigt (24, 88 och 105 §§). Jämlikt 25 § skall stadsplan dels
utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål avsedda områdena
som ingår i planen, såsom byggnadskvarter, gator och andra allmänna platser
samt specialområden, dels ock innehålla de ytterligare bestämmelser
angående områdenas bebyggande eller användning i övrigt som finnes erforderliga.
Såsom byggnadskvarter räknas även platser för allmänna byggnader.
I 28—33 §§ byggnadslagen finnes bestämmelser om att byggnadskvarter
skall indelas till tomter samt åtskilliga stadganden om sättet för tomtindelnings
verkställande m. m.
Byggnadslagens bestämmelser om planläggning kompletteras i vissa hänseenden
av föreskrifter i byggnadsstadgan. Sålunda meddelas i 9 § byggnadsstadgan
allmänna bestämmelser om planläggning. Däri föreskrives
bl. a. att planläggning skall ske så, att den främjar en ur allmän synpunkt
lämplig utveckling inom det område, som planen skall avse. Planen får ej
göras mera detaljerad än som är nödvändigt för att nå det därmed avsedda
syftet. Närmare bestämmelser om stadsplan meddelas i 12 § byggnadsstadgan.
Stadsplan antages jämlikt 26 § byggnadslagen av stadsfullmäktige. Fullmäktige
äger dock i den omfattning som prövas lämplig uppdraga åt byggnadsnämnden
att i fullmäktiges ställe antaga sådan plan. Planen skall för
att bli gällande fastställas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen äger, om särskild
anledning därtill föreligger, underställa planen Konungens prövning. Är
planen av större omfattning eller eljest av större allmän betydelse eller har
i ärendet uppkommit fråga vars avgörande enligt byggnadslagen ankom
-
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963
mer på Konungen, skall underställning alltid ske. Vad nu sagts gäller ock
ändring av stadsplan. Beträffande landet i övrigt skall enligt 106 § byggnadslagen
vad som stadgats om stad och stadsfullmäktige i stället gälla
kommunen och kommunalfullmäktige.
Till stadsplaneinstitutet har knutits vissa rättsverkningar. Enligt 34 §
byggnadslagen gäller sålunda förbud att företaga nybyggnad i strid mot
stadsplan. Konungen må dock medgiva undantag, när särskilda skäl föreligger
och en ändamålsenlig användning av marken icke därigenom försvåras.
Jämlikt bestämmelser i 67 § 1 mom. byggnadsstadgan äger länsstyrelsen
för särskilt fall medgiva avvikelse från fastställd stadsplan, såvida
byggnadsnämnden tillstyrkt åtgärden och det tillämnade byggnadsföretaget
ej avsevärt försvårar markens användning för det i planen fastställda ändamålet.
Där så prövas lämpligt kan länsstyrelsen under vissa förutsättningar
enligt 67 § 2 mom. byggnadsstadgan förordna att den nu angivna befogenheten
skall tillkomma även viss byggnadsnämnd. Som komplement till 34 §
byggnadslagen finns i 35 § samma lag vissa bestämmelser om förbud mot
nybyggnad sedan beslut fattats eller fråga väckts om antagande eller ändring
av stadsplan men innan planarbetet fortskridit så långt som till fastställelse
av planen. En annan verkan av stadsplan är att staden och i vissa
fall även enskild markägare kan få rätt att lösa mark, i den mån så erfordras
för att genomföra planen. Enligt 41 § byggnadslagen äger sålunda staden,
när den begär det, lösa i stadsplan ingående mark, som är avsedd till gata
eller annan allmän plats. Annan i stadsplan ingående mark, som ej är avsedd
för enskilt bebyggande, således bl. a. mark för allmän byggnad, äger
staden enligt samma lagrum lösa, såvitt markens användning för avsett
ändamål ej ändock kan anses säkerställd. Bestämmelserna i 44, 44 a och
45 §§ byggnadslagen är i motsats till de förut nämnda inlösensreglerna
främst avsedda för inlösen av kvartersmark och annan för enskilt bebyggande
avsedd mark. Enligt 48 § kan stadsplanesamhället i vissa fall bli skyldigt
att lösa mark, som skall användas för annat ändamål än enskilt bebyggande.
Lägges stadsplan över område i en ägares hand, må Konungen
jämlikt 70 § byggnadslagen på ansökan av staden vid planens fastställande
förordna, att mark som för områdets ändamålsenliga användning erfordras
bl. a. till allmän byggnad utan ersättning skall tillfalla staden, i den mån
det med hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av planens genomförande
och övriga omständigheter prövas skäligt.
Till belysande av begreppet »allmän byggnad» må här återges följande
uttalande i en kommentar till byggnadslagstiftningen (Bcxelius—Nordenstam—Körlof
»Byggnadslagstiftningen» 1961 s. 126 f.).
Med allmän byggnad förstås enligt praxis byggnad, avsedd att tjäna ett
sådant ändamål, som det tillkommer stat eller kommun eller menighet att
tillgodose. Såsom exempel på allmän byggnad tillhörande staten kan nämnas
post- och telegrafbyggnad, byggnad för militärt ändamål och ämbcts1*
— llibang till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 3 avd. Nr 33
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963
byggnader i allmänhet. Som exempel på allmän byggnad tillhörande kommun
eller menighet kan nämnas förvaltningsbyggnader, rådhus, brandstation
in. m. samt tingshus, sjukhus och skola. Härvid är att märka att det
ej alltid behöver vara stadsplanesamhället, som är ansvarigt för det med
den allmänna byggnaden avsedda ändamålets tillgodoseende. Sålunda är ett
municipalsamhälle icke ansvarigt för uppförande av polishus eller skola.
En stad är icke ansvarig för uppförande av tingshus eller av landsting drivet
sjukhus och naturligtvis icke heller för byggande av posthus etc. Det sagda
innebär, att i stadsplan kan intagas område för allmän byggnad även för
sådant ändamål, som det icke ankommer på stadsplanesamhället att tillgodose.
Detta hindrar icke att det ändock är stadsplanesamhället, som gentemot
den enskilde markägaren är i första hand förpliktat att lösa området.
Byggnads karaktär av allmän är icke uteslutande beroende av ändamålet
med densamma. Om en stadskommun uppför ett barnhem eller en lekstuga,
är det otvivelaktigt fråga om bebyggelse för allmänt ändamål, eftersom
kommunen driver dessa företag i överensstämmelse med de i kommunallagarna
givna bestämmelserna. Om däremot en enskild person eller förening
bygger ett barnhem, blir hemmet icke att anse som allmän byggnad. Om en
läkare eller sjuksköterska öppnar ett sjukhem eller hem för gamla, är hemmet
ej heller att anse som allmän byggnad. Härvid torde det sakna betydelse,
huruvida hemmet drives som ett rent affärsföretag eller icke.
Område för allmän byggnad brukar i regel angivas genom stadsplanebestämmelser
av t. ex. följande lydelse: »Med A betecknat område får användas
endast för allmänt ändamål». Med hänsyn till de expropriationsrättsliga
verkningarna av dylik stadsplanebestämmelse torde — därest
markägare motsätter sig bestämmelsen — för fastställelse krävas utredning
om behovet av den allmänna byggnaden. Ifall området redan är bebyggt
lör enskilt ändamål torde i allmänhet krävas ungefär samma utredning
härutinnan som erfordras för att erhålla tillstånd till expropriation enligt
expropriationslagen.
Begreppet menighet är till sin innebörd hittills icke närmare preciserat i
svensk lagstiftning. I förevarande sammanhang synes till menighet böra
hänföras kommuner av alla slag, närstående administrativa bildningar av
offentligrättslig art, vilka sammanhålles av viss lokal bestämdhet, gemensamt
intresse samt viss bestämd organisation. I praxis föreligger en tydlig
tendens att begränsa detta menighetsbegrepp till offentligrättsliga korporationer,
företrädesvis med juridisk personkaraktär (se artikel av Fahlbeck i
Förvaltningsrättslig Tidskrift 1938 s. 167 ff. samt Sundberg »Allmän förvaltningsrätt»
1955 s. 330 f.).
Enligt 2 § 1 mom. lagen den 2 juni 1961 om församlingsstyrelse, vilken
lag reglerar de kyrkliga kommunernas kompetensområde, äger församling i
princip själv vårda sina angelägenheter, bl. a. såvitt avser anskaffande av
och vård om kyrka, begravningsplats, församlinghus, tjänstebostäder och
annan för kyrkligt ändamål avsedd egendom.
I kungörelsen den 26 november 1920 (nr 744J med föreskrifter rörande
det offentliga byggnadsväsendet meddelas hl. a. särskilda bestämmelser
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963
rörande kyrkobyggnader. Ifrågavarande bestämmelser har erhållit sin nuvarande
utformning genom författningsändringar år 1960 (SFS 1960: 689).
Innan församling låter upprätta förslag till uppförande av kyrkobyggnad
(.kyrka, kapell för allmän gudstjänst) bör sålunda tillfälle beredas byggnadsstyrelsen
att meddela råd och anvisningar (§ 28 mom. 1). Förslag till
kyrkobyggnad skall i god tid innan förslaget är avsett att bringas till utförande
ingivas till byggnadsstyrelsen och skall därvid vara åtföljt av
situationsplan samt av yttrande från byggnadsnämnden. Till förslaget skall
fogas ritningar, skisser etc. av sådan beskaffenhet att de ger en klar bild
av byggnaden i färdigt skick ävensom kostnadsuppgift. Efter granskning av
förslaget har byggnadsstyrelsen att med eget utlåtande överlämna handlingarna
till Kungl. Maj :ts prövning enligt kyrkolagen (§ 28 mom. 2). Kyrkobyggnad,
vartill förslag ej blivit godkänt enligt vad i § 28 sägs, må icke
tagas i stadigvarande bruk för sitt ändamål, med mindre Kungl. Maj :t giver
lov därtill (§ 31).
Religionsfrihetslagstiftningen m.m.
I religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 lämnas bl. a. följande bestämmelser
om religionsfrihet. Envar äger rätt att fritt utöva sin religion, såvitt
han icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse
(1 §). Det står envar fritt att för religiös gemenskap deltaga i sammankomst
och sammansluta sig med andra (2 §). För offentlig gudstjänst
skall ej gälla andra hinder än sådana som i allmänhet är stadgade för sammankomst,
till vilken allmänheten har tillträde (3 §). Ingen är skyldig att
tillhöra trossamfund. Åtagande i strid med denna bestämmelse är utan
verkan. Med trossamfund förstås, förutom svenska kyrkan, sammanslutning
för religiös verksamhet, vari ingår att anordna gudstjänst (4 §).
Uti proposition nr 100 till 1951 års riksdag med förslag till religionsfrihetslag
m. m. gjorde föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg,
följande uttalande rörande de allmänna principerna för lagstiftningen
(prop. s. 47 ff).
Religionsfrihet hör i ett fritt och demokratiskt rättssamhälle till medborgarnas
fundamentala rättigheter. Lika väl som medborgaren äger tankeoch
yttrandefrihet i politiska frågor, måste det också stå honom fritt att
själv råda över sin livsåskådning och att själv bedöma, huruvida han vill
vara ansluten till ett religiöst samfund. Ett principiellt uttryck härför är
stadgandet i 16 § regeringsformen, vilket ålägger Konungen att ingens samvete
tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av
sin religion, såvitt han icke stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän
förargelse.
Den religionsfrihetsprincip, som sålunda kommit till uttryck i grundlagen,
innebär enligt nutida uppfattning att det skall stå den enskilde fritt
ej blott att bekänna sig till annan religion än den som omfattas av folkets
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963
flertal utan även att ställa sig utanför varje religiös gemenskap. Hans ståndpunktstagande
i sådant hänseende kan icke för honom få medföra förlust
av medborgerliga rättigheter. I religionsfriheten måste vidare inbegripas en
rätt att för religionsövning bilda sammanslutningar och anordna offentliga
sammankomster. Hinder mot offentlig religionsövning, vilka grunda sig på
den religiösa lära som därvid kommer till uttryck eller de religiösa former
som iakttagas, kunna icke förenas med religionsfrihet. Endast kravet på
upprätthållande av allmän ordning, i lika mån tillämpligt på varje sammankomst
oavsett dess syfte, kan få begränsa rätten till offentlig religionsutövning.
Det torde knappast numera råda några delade meningar om att religionsfriheten,
med den nu antagna innebörden av begreppet, bör iakttagas och
skyddas av lagstiftning och rättstillämpning i vårt land. Kommittéförslaget
innebär att lagbestämmelser som ur denna synpunkt framstå som föråldrade
skola revideras och anpassas efter nutida uppfattning.
I den allmänna diskussionen har stundom hävdats att en sådan lagrevision
icke vore tillräcklig för att genomföra religionsfrihetens princip. Härför
skulle också krävas ett upphävande av den särställning som tillkommer
svenska kyrkan i förhållande till andra religiösa samfund. Enligt denna
uppfattning skulle religiös verksamhet icke få betraktas som en samhällets
angelägenhet utan få bedrivas endast av enskilda, i förhållande till de statliga
organen helt självständiga sammanslutningar. En sådan mening framträder
i flera av yttrandena. Sålunda anför t. ex. statskontoret att ett realiserande
av bestämmelserna i regeringsformens g 16 ytterst kräver att kyrkan
såsom en av staten privilegierad institution upphör. I de yttranden som
ansluta till denna mening framhålles dock samtidigt att ett upptagande av
hithörande spörsmål från sådana utgångspunkter förutsätter utredningar
av en helt annan art och omfattning än dem som innefattas i kommitténs
betänkande. Redan av denna anledning kan jag uppenbarligen icke i detta
sammanhang ingå på frågan om en ändring av kyrkans ställning i administrativt
eller ekonomiskt hänseende. Men jag kan ej heller finna att en sådan
ändring skulle vara nödvändig för att tillgodose det här avsedda syftemålet.
Enligt min mening kan det icke med fog hävdas att kyrkans administrativa
och ekonomiska särställning måste hindra religionsfrihetens förverkligande.
Även med bibehållande av kyrkans nuvarande ställning torde
det vara möjligt att tillgodose den enskilde medborgarens religiösa frihet
och de fria religiösa samfundens anspråk på att fritt få utöva sin verksamhet.
Riksdagen anslöt sig till departementschefens sålunda redovisade bestämning
av religionsfrihetens innebörd och delade jämväl departementschefens
mening om lagstiftningens omfattning (särskilda utskottets utlåtande
nr 1 år 1951; rskr 280).
Här må anmärkas att den av departementschefen berörda frågan om förhållandet
mellan kyrka och stat efter beslut av 1956 års riksdag utredes
inom 1958 års utredning kyrka-stat. Såsom framgår av direktiven för utredningen
(se riksdagsberättelsen år 1959 s. 184 f) är utredningens huvudsyfte
att framlägga material för en fortsatt diskussion av och ett framtida
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963
ställningstagande till nämnda fråga. I direktiven förutsättes att utredningen
kommer att kräva avsevärd tid.
I ett den 12 september 1963 avgivet betänkande »Kyrkor och samfund i
Sverige; organisation och verksamhet» (SOU 1963: 39) lämnar ovannämnda
utredning å s. 139 ff utförliga upplysningar rörande de fria evangeliska
samfunden. Beträffande dessas utbredning och räckvidd anföres sålunda i
betänkandet bl. a. följande (s. 209 f).
De fria samfunden räknar i princip hela landet som sitt verksamhetsområde.
Betraktade som enhet finns de företrädda i praktiskt taget samtliga
kommuner. I vissa delar av landet förekommer en koncentration av de
fria samfundens församlingar. I t. ex. Jönköpings län tillhör 11 % av befolkningen
något fritt sambund och i Örebro län cirka 8 % medan i exempelvis
Hallands och Malmöhus län procentsiffran understiger 2. För riket
i dess helhet kan beräknas att 4,7 % av befolkningen tillhör något av de
fria samfunden. (Siffrorna avser förhållandena den 1 januari 1952).
Av landets 4 936 frikyrkoförsamlingar finns 777, eller 15,7 %, i städer
medan 4 159, eller 84,3 %, finns på landsbygden. Av medlemmarna återfinns
emellertid 47,4 % i städer och 52,6 % på landsbygden.
Antalet medlemmar i församlingar tillhörande de fria samfunden har -—
med beaktande av att en del församlingar har dubbel samfundsanslutning
— ansetts kunna beräknas till omkring 350 000 vid utgången av år 1959.
I betänkandet konstateras vidare (s. 160 f) att när de fria samfundens
verksamhet började i vårt land, behovet av egna lokaler för gudstjänster
och samlingar av skilda slag snart gjorde sig gällande. Vidare anföres.
Varje församling inom de fria samfunden har — med mycket få undantag
— minst en kyrka, och det är inte ovanligt att en församling har flera
kyrkor eller kapell, varvid dock de s. k. utpostkapellen i allmänhet är mindre
och enklare byggnader än församlingens huvudkyrka. -----
Det sammanlagda antalet kyrkor och andra gudstjänstrum inom de fria
samfundens församlingar kan beräknas till mellan 6 500 och 7 000.
Kyrkor och andra gudstjänstrum har så gott som undantagslöst byggts
för frivilligt insamlade medel. Allmänna medel har tagits i anspråk uteslutande
för speciella ungdomslokaler i anslutning till kyrkobyggnad och
detta endast under de senare åren och i jämförelsevis ringa omfattning.
Det sammanlagda redovisade taxerings- eller byggnadsvärdet av kyrkor
och andra gudstjänstrum uppgår till 217 miljoner kronor, vartill bör läggas
värdet av de lokaler, beträffande vilka inga uppgifter föreligger. ----
I betänkandet anföres ytterligare att de fria samfundens gudstjänstrum
till att börja med i första hand och ofta uteslutande tjänade som lokaler
för gudstjänster och andra större gemensamma sammankomster. Allt
eftersom församlingarnas verksamhet differentierades inrymdes emellertid
i kyrkobyggnaderna lokaler för t. ex. ungdomsarbete och olika former av
gruppverksamhet bland vuxna. Icke minst under dol senaste årtiondet har
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963
i samband med den omfattande renoverings- och nybyggnadsverksamheten
särskilda ungdomslokaler inrättats i många kyrkor.
Utöver kyrkobyggnader har enligt uppgift i betänkandet de lokala församlingarna
redovisat ungdomsgårdar, ålderdomshem och sommarhem
samt tjänstebostäder till ett sammanlagt värde av cirka 25,6 miljoner
kronor.
Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 28 juni 1962 tillkallades särskilda
sakkunniga för att verkställa en utredning angående statligt stöd till de
fria kristna samfundens kyrkor och samlingslokaler. I direktiven för de
sakkunniga, vilka antagit benämningen frikyrkolokalsutredningen, yttrade
föredragande departementschefen bl. a. följande (se riksdagsberättelsen år
1962 s. 141 f).
Sedan 1942 har staten genom lån och bidrag främjat tillkomsten av allmänna
församlingslokaler. Som allmän förutsättning för det statliga stödet
gäller, att lokalerna opartiskt, i skälig omfattning och på skäliga villkor
upplåtes åt envar inom orten verksam organisation.
I två vid 1962 års riksdag väckta motioner (I: 88 och II: 116) föreslogs att
riksdagen hos Kungl. Maj :t skulle anhålla om en utredning beträffande
möjligheterna för de fria kristna samfunden att erhålla statligt stöd till
byggande och underhåll av kyrkor och samlingslokaler. Motionerna behandlades
av allmänna beredningsutskottet i dess utlåtande nr 15.
Efter att ha erinrat om att de fria kristna samfundens insatser på skilda
samhällsområden åtnjuter stöd av det allmänna anförde utskottet, att det
syntes befogat att staten skall äga möjlighet att lämna ekonomiskt stöd till
samfund, vilka icke har förmåga att själva helt bekosta kyrkor eller samlingslokaler,
som motsvarar rimliga krav på tidsenlig standard, eller att
sörja för nödigt underhåll av dem. Samfundens särskilda karaktär medförde
emellertid svårigheter för dem att tillgodogöra sig statligt stöd för detta
ändamål. Genom det till långivningen fogade villkoret att lokalerna opartiskt,
i skälig omfattning och på skäliga villkor skall upplåtas till envar på
orten verksam organisation hade lånemöjligheterna för samlingslokaler
under de fria kristna samfundens huvudmannaskap i realiteten begränsats.
Frågan om möjligheterna att lämna statligt stöd till samfundens byggande
och underhåll av kyrkor och samlingslokaler borde utredas. Utskottet ansåg
att utredningen borde vara förutsättningslös, men anförde följande
allmänna synpunkter i frågan.
Det har sålunda icke varit utskottets avsikt att samfunden skulle i förevarande
hänseende givas någon privilegierad ställning i förhållande till
andra organisationer utan endast att hänsyn skall tagas till deras särart.
I den män stöd anses böra lämnas inom ramen för det nuvarande systemet
med statligt stöd till allmänna samlingslokaler blir ett av de mest framträdande
och svårlösta problemen att åstadkomma en jämkning i de lånevillkor
som avser skyldighet att upplåta lokalerna till utomstående organisationer.
En avvägning måste härvid ske mellan de olika intressen som i detta
sammanhang anmäler sig. Å ena sidan bör samfundens naturliga anspråk
på självbestämmanderätt inom vida gränser beaktas. Så bör ske även när
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963 9
det gäller andra organisationer än de kristna samfunden. Det synes sålunda
icke skäligt att organisation skall behöva upplåta lokal för ändamål som är
oförenligt eller står i strid med dess allmänna syften. För de kristna samfundens
del skulle detta i första hand innebära att hänsyn finge tagas till
samfundslokalernas karaktär av gudstjänstrum. Man kan å andra sidan
icke bortse från att det från olika synpunkter kan vara ett samhälleligt intresse
att lokalerna i rimlig omfattning ställes till förfogande för vissa
andra ändamål.’
Riksdagen biföll utskottets förslag (rskr 164).
Den av riksdagen begärda utredningen bör nu komma till stånd.
Enligt uppgift i riksdagsberättelsen beräknas utredningen slutföra sitt
arbete under år 1963.
Enligt 1 § första stycket punkt 8 lagen den 12 maj 1917 om expropriation
kan expropriationsrätt beviljas för att bereda befolkningen eller väsentlig
del därav å en ort mark till byggnad för bl. a. gudstjänst eller annan andaktsutövning.
Till belysande av frågan om de fria religiösa samfundens rättsliga ställning
må här återges ett uttalande i ämnet av föredragande departementschefen
i propositionen nr 100 år 1951 med förslag till religionsfrihetslag
m. in. (prop. s. 56 ff).
För att den enskilda människans frihet att öva sin religion skall kunna
anses skyddad måste också religiösa organisationer äga rätt att fullgöra
sin religiösa verksamhet. Vad som i detta hänseende skall anses vara gällande
rätt är emellertid oklart. Stadgandet i 1873 års förordning att främmande
trosbekännares församlingar äga rätt till offentlig religionsutövning, om
de blivit av Kungl. Maj :t erkända, synes vila på den förutsättningen att det
är förbjudet för främmande trosbekännare att annorledes än inom sådan
erkänd församling offentligen öva religion. Erkännandet skulle således i
främsta rummet innebära ett tillstånd till offentlig religionsutövning, och
reglerna om ansvarig föreståndare äro avsedda att skapa garantier för att
den religionsövning som kommer till stånd överensstämmer med vad som
förutsattes, då tillstånd gavs.
Den rättsutveckling som ägt rum efter förordningens tillkomst har emellertid
lett till att förbudet mot att utan särskilt tillstånd offentligen öva religion
icke upprätthålles. Det skulle också uppenbarligen strida mot nutida
uppfattning att låta rätten till offentlig religionsövning vara beroende på
myndighets prövning av samfundets bekännelse och formerna för dess
gudstjänst. Vad som stadgas härom i 1873 års förordning bör således icke
bibehållas. Vad nu sagts innebär även att förutsättningarna för de bestämmelser
som äro meddelade i 1868 års förordning angående särskilda sammankomster
för andaktsövning icke längre föreligga. Religionsövning bör
principiellt vara tillåten och det bör stå varje enskild person eller religiös
organisation fritt att anordna offentlig gudstjänst. Att likväl allmän ordning
icke därigenom får åsidosättas följer av allmänna lagbestämmelser.
Prövning och erkännande enligt 1873 års förordning innefattar emellertid
ett ställningstagande icke endast till den främmande församlingens reli
-
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963
gionsövning utan även till dess organisation, sådan denna framgår av församlingsordningen;
det förutsättes tydligen att endast församling med mera
fast organisation skall kunna erkännas.
De religiösa samfund som för närvarande finnas i vårt land äro ur den
nu angivna synpunkten av mycket skiftande beskaffenhet. Å ena sidan
linnas församlingar som ingå i världsomspännande organisationer, såsom
den romersk-katolska kyrkan med dess från medeltiden härstammande,
rikt utbildade rättsordning, den kanoniska rätten. Å andra sidan finnas
sammanslutningar för religiös verksamhet, vilka äro av mera lokal och
tillfällig karaktär och som ägna mindre uppmärksamhet åt den yttre ordningen
och därför kunna sägas icke vara fast organiserade.
Det stora flertalet av de religiösa samfund som finnas i vårt land torde i
privaträttslig mening få betraktas som ideella föreningar. Några allmänna
lagbestämmelser om sådana föreningar finnas icke, men i rättspraxis anses
en ideell förening vara ett rättssubjekt, så snart den erhållit en någorlunda
fast organisation. I detta hänseende torde krävas att för föreningen antagits
stadgar, utvisande hur beslut skall fattas, samt att styrelse blivit utsedd.
De större frikyrkorörelserna i vårt land bygga på lokala församlingar,
vilka i allmänhet torde uppfylla de nu angivna kraven och således i privaträttslig
mening äro att anse som särskilda rättssubjekt. I viss utsträckning
äro dessa församlingar förenade till större sammanslutningar. Enligt en frikyrklig,
redan på 1500-talet i England utbildad uppfattning skola försainlingarna
betraktas som självständiga och oberoende av varje överordnad
kyrkostyrelse. I den mån de frikyrkliga i vårt land ansluta sig till denna
uppfattning, torde de betrakta de större sammanslutningarna endast såsom
organ för vissa begränsade, gemensamma uppgifter. Det förekommer att
frikyrkoförsamlingar, t. ex. inom pingströrelsen, avvisa tanken på en större
sammanslutning såsom oförenlig med rörelsens grundsatser.
Ett erkännande, grundat på granskning av samfundsordning eller andra
handlingar, vilka utvisa samfundets organisation, innebär ett konstaterande
att denna fyller vissa krav. Vare sig dessa krav fastställts i en allmän
författning eller endast i praxis iakttagas av prövningsmyndigheten, är sålunda
själva erkännandet ett medel från samhällets sida att upprätthålla
bestämda normer för samfundens organisation. Huruvida föreskrifter böra
meddelas om erkännande eller registrering av de religiösa samfunden, beror
alltså på om det är påkallat att genom lagbestämmelser närmare reglera
deras organisation.
Uppenbart är att en närmare reglering av de olika typer av religiösa samfund
som finnas i vårt land möter svårigheter. Frihet från statligt ingripande
ingår i frikyrkorörelsernas grundläggande idéer. Bestämmelser rörande
samfundens organisation eller ett krav på att dessa skola registreras skulle
kunna begränsa deras möjligheter att fylla anspråk som de själva anse vara
religiöst motiverade; sådana bestämmelser skulle därför kunna uppfattas
som ett ingrepp i religionsfriheten.
För en lagstiftning kunde väl anföras alt samfundens religiösa verksamhet
i allmänhet förutsätter även ekonomisk förvaltning. I vissa fall driva
de en omfattande ekonomisk verksamhet, som berör stora värden och innebär
ett betydande ekonomiskt ansvar. Lagregler rörande deras privaträttsliga
förhållanden skulle därför kunna anses motiverade. Genom en registrering
skulle de vinna den fördelen att deras rättskapacitet på ett obestridligt
och enkelt sätt kunde styrkas. Dessa synpunkter gälla emellertid icke endast
religiösa samfund utan kunna anföras i fråga om andra sammanslutningar,
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963
vilkas förhållanden för närvarande icke äro närmare reglerade. Samma
synpunkter ha tidigare åberopats som motiv för en lagstiftning om ideella
föreningar. Förslag därom, enligt vilka ideella föreningar skulle registreras,
behandlades vid 1910 och 1911 års riksdagar, men olägenheterna av en sådan
lagstiftning ansågos överväga fördelarna, och förslagen vunno icke riksdagens
bifall. Enligt ett år 1949 framlagt betänkande med förslag till lag om
registrerade föreningar (SOU 1949: 17) skulle ideella föreningar beredas
möjlighet att vinna registrering på i huvudsak samma villkor som ekonomiska
föreningar. Förslaget utgick från att önskemål att vinna registrering
funnes endast hos sådana ideella föreningar som förvalta stora ekonomiska
värden och i mera avsevärd utsträckning ingå affärsförbindelser samt att
en generell lagstiftning för ideella föreningar icke kunde anses aktuell. Av
skäl som jag närmare utvecklat vid anmälan den 15 september 1950 av förslag
till ny lagstiftning om ekonomiska föreningar har jag emellertid icke
ansett mig böra tillstyrka förslaget att jämväl ideella föreningar skulle
kunna vinna registrering.
Den omständigheten att särskilda offentligrättsliga befogenheter i vissa
fall kunna anförtros åt religiösa samfund, såsom rätten att genom sitt
prästerskap förrätta vigsel med civilrättslig verkan, kan väl föranleda att
samfundets organisation granskas, då ansökan göres om dylika befogenheter,
och att vissa krav i sådant hänseende upprätthållas för bifall till
ansökningen. Däremot synes denna omständighet icke utgöra ett tillräckligt
skäl för en lagstiftning som ålägger alla religiösa samfund att söka erkännande
eller registrering.
Varken ur religiösa eller andra synpunkter är det alltså tillräckligt motiverat
att genom lagbestämmelser fastställa de religiösa samfundens organisation.
Endast den svenska kyrkan bör ha en i lag reglerad ställning. I
övrigt bör religiös verksamhet få ske i fria former, och de religiösa samfundens
förhållanden böra bedömas enligt allmänna, även på andra organisationer
tillämpliga rättsregler.
Lagrådet anmärkte i anslutning härtill (prop. s. 175).
I det föreliggande förslaget till religionsfrihetslag ha icke upptagits några
bestämmelser om de särskilda religiösa samfundens organisation och rättsliga
ställning. Beträffande frågan vilka krav rättsordningen bör uppställa
för att ett religiöst samfund skall kunna anses som ett rättssubjekt framhålles
i remissprotokollet, att det stora flertalet av de religiösa samfund,
som finnas i vårt land, i privaträttslig mening torde få betraktas som ideella
föreningar. Ehuru lagbestämmelser om sådana föreningar icke finnas, ha i
praxis utbildats vissa regler om de förutsättningar, som böra vara uppfyllda
för att en ideell förening skall kunna anses som ett rättssubjekt. Skäl kunna
väl anföras för att i lag upplaga vissa bestämmelser i angivna hänseende.
Det kan sålunda vara av betydelse för ett samfund, t. ex. vid förvärv av fast
egendom, att redan på förhand äga visshet om att det kommer att erkännas
som ett rättssubjekt. Emellertid torde något större praktiskt behov av sådana
föreskrifter icke föreligga, särskilt med hänsyn till att de allra flesta
nu verksamma religiösa samfund torde äga eu sådan organisation, att de
fylla anspråken på rättssubjektivitet.
Departementschefens uttalande lämnades av riksdagen utan erinran (se
särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1951 s. 65 samt rskr nr 280).
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963
Remissyttrandena
Sveriges frikyrkoråd tillstyrker att den av motionärerna väckta frågan
göres till föremål för utredning. Även länsstyrelsen i Jönköpings län samt
byggnadsnämnden och stadsbyggnadskontoret i Stockholms stad är i princip
positiva till den ifrågasatta utredningen, överståthållarämbetet finner
att lagstiftningsåtgärder, varigenom trossamfunden tillförsäkrades den i
motionerna åsyftade rätten, icke bör äga rum inom byggnadslagstiftningens
ram. Byggnadsstyrelsen och länsarkitekten i Jönköpings län anser att motionernas
syfte kan tillgodoses genom nämnda lagstiftning.
Överståthållarämbetet konstaterar att kyrklig byggnad för annat trossamfund
än svenska kyrkan mot bakgrund av ändamålsbestämmelsen i
2 § 1 mom. lagen om församlingsstyrelse icke kan anses som allmän byggnad.
Ämbetet upptar därefter till bedömande frågan huruvida den av motionärerna
påtalade skillnaden mellan statskyrkan och trossamfunden strider
mot religionsfrihetslagstiftningens intentioner. Ämbetet anför härom.
De principer, som legaliserats i bl. a. religionsfrihetslagen, torde -----
icke -— såvitt överståthållarämbetet kan bedöma — vara av den natur, att
de kunna tagas till intäkt för att även i förevarande hänseende jämställa
svenska kyrkan med annat trossamfund. Det förhållandet, att annat trossamfund
än svenska kyrkan kan berättigas fullgöra vissa offentliga funktioner,
torde icke föranleda till annat antagande; att annat organ än statligt
eller kommunalt får sig ålagda dylika funktioner är icke helt ovanligt i
svensk förvaltning.
Frikyrkorådet förklarar sig dela motionärernas uppfattning att det knappast
kan anses förenligt med intentionerna i den gällande religionsfrihetslagen
att skillnad göres mellan olika trossamfund med avseende på deras
rätt att uppföra byggnader på mark som är reserverad för allmänt ändamål.
En ändring av nu gällande bestämmelser därhän att det icke blir omöjligt
att uppföra kyrko- och församlingsbyggnader tillhöriga andra trossamfund
än svenska kyrkan på sådan mark ter sig enligt frikyrkorådet från nämnda
synpunkt angelägen.
Vad därefter angår innebörden i förevarande hänseende av gällande byggnadslagstiftning
anför Stockholms stads sladsbyggnadskontor i sitt av stadens
byggnadsnämnd åberopade yttrande att det avgörande hindret i gällande
byggnadslagstiftning för tillgodoseende av andra trossamfunds önskemål
om att dess byggnader skall jämställas med allmänna byggnader synes
vara den rätt och skyldighet som uppstår för stadsplanesamhället att lösa
mark som avsatts till allmänt ändamål. Stadsbyggnadskontoret anför vidare.
I de fall då samfundet eller samhället är ägare till den för byggnadsföretaget
erforderliga marken torde i praktiken dessa förhållanden icke ha
större betydelse, eftersom byggnadsnämnden i fråga om stadsplanehinder
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963
kan tillämpa sin dispensbefogenhet enligt 67 § 2 mom. byggnadsstadgan
eller i vart fall länsstyrelsen kan medgiva för företaget erforderlig dispens
efter byggnadsnämndens tillstyrkan. T Stockholm liksom i åtskilliga andra
städer äger staden i stor utsträckning den mark, som kan komma i fråga för
i motionerna avsedda kyrkobyggnader o. d. Det ligger då i stadens hand att
tillgodose anspråk som kan resas i berörda avseende.
Kontoret vill också erinra om de möjligheter som 31 § byggnadslagen ger
att expropriationsvägen genomföra erforderlig ändring av hindersam tomtindelning,
då i övrigt hinder för den avsedda bebyggelsen ej föreligger.
Utur de synpunkter som ankommer på byggnadsnämnden att bevaka synes
intet vara att erinra mot att frikyrko- och församlingsbyggnader, såsom
motionärerna avser, även i formellt hänseende jämställes med motsvarande
staten eller kommunen tillhöriga byggnader för allmänt ändamål. Såvitt
kontoret kan bedöma faller härför erforderliga bestämmelser dock knappast
inom ramen för byggnadslagstiftningen.
Överståthållarämbetet finner att vittgående konsekvenser i betraktande
av bl. a. 41 och 48 §§ byggnadslagen skulle följa av att annat trossamfund
än svenska kyrkan jämställes med denna med avseende på möjligheten att
i stadsplan få mark reserverad för kyrko- och församlingsbyggnad. Även
om det från religionsfrihetssynpunkt skulle anses önskvärt att frikyrkosamfund
genom lagstiftningsåtgärder tillförsäkrades den i motionerna åsyftade
rätten, ett spörsmål på vilket ämbetet icke anser sig i sammanhanget
böra ingå, finner ämbetet att dylika åtgärder ej bör äga rum inom byggnadslagstiftningens
ram.
Länsarkitekten i Jönköpings län anför bl. a.
Samhällets rätt respektive skyldighet att lösa område för allmänt ändamål
samt i förekommande fall kravet om utredning angående behovet av allmän
byggnad komplicerar den i motionerna upptagna frågan om rätt att
uppföra kyrko- och församlingsbyggnad på mark, som reserverats för allmänna
ändamål.
Då man i detta sammanhang tar upp frågan om likställighet mellan statskyrkan
och andra trossamfund bör man även taga med i betraktandet, att
likställighet icke råder beträffande anspråken på kyrkobyggnadernas utformning.
Ritningarna till en församlingskyrka eller till annan liknande
byggnad, som hör till statskyrkan, skall prövas och godkännas av Kungl,
Maj :t. Ur stadsbildssynpunkt är en sådan granskning av värde. Det innebär
emellertid ett tvång, som de fria trossamfunden ej är underkastade.
Redan enligt nuvarande lagstiftning, med en kommuns genom sitt planmonopol
praktiskt taget oinskränkta beslutanderätt beträffande markens
användningssätt, har ett enskilt trossamfund möjlighet att bebygga varje
område, som samfundet disponerar, under förutsättning att det ur allmän
synpunkt anses lämpligt härför.
Länsstyrelsen i Jönköpings län understryker vad länsarkitekten anfört
särskilt rörande de expropriationsrältsliga synpunkterna och deras betydelse.
Å andra sidan synes enligt länsstyrelsens mening stadsplanemonopolet
och eu riktigt utövad byggnadslovsgranskning utgöra tillräckliga garantier
för att några vådor icke skulle uppkomma, om motionernas önskemål
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963
tillmötesgås. Hur detta skall ske är länsstyrelsen icke beredd att i sammanhanget
närmare gå in på.
Byggnadsstyrelsen yttrar bl. a.
Mark som skall användas av statskyrkan brukar i stadsplanen ofta redovisas
som byggnadskvarter (eller kvartersdel) för allmänt ändamål (eller
allmän byggnad). Mycket vanligt är emellertid att marken göres till specialområde
för kyrkligt ändamål, och en dylik planteknisk redovisning är möjlig
även då det gäller områden som skall användas av enskilda trossamfund.
Dylika områden brukar emellertid vanligen i stadsplanen angivas såsom
områden som får användas endast för samlings- och föreningslokaler och
därmed samhörigt ändamål. Det enskilda trossamfundet erhåller visserligen
icke någon lösningsrätt till området enligt byggnadslagen, och det
torde vanligen vara uteslutet att en stadsplanebestämmelse med detta innehåll
kan fastställas utan att överenskommelse träffats med markens ägare,
där denne är en annan än trossamfundet. Det må emellertid framhållas att
fastighet, som tillhör annan än kronan, enligt 1 § första stycket punkt 8)
lagen om expropriation kan exproprieras, om Kungl. Maj :t prövar det
nödigt, för att bereda befolkningen eller en väsentlig del därav å en ort mark
till byggnad för överläggningar eller föredrag i allmänna frågor eller åsyftande
folkbildning, nykterhetens främjande eller annat därmed jämförligt
ideellt ändamål av synnerlig vikt eller till byggnad för gudstjänst eller
annan andaktsövning.
En författningsändring i sådan riktning som motionärerna önskar synes
vara mycket svår att förena med byggnadslagstiftningens principer. Enligt
byggnadsstyrelsens mening torde för övrigt motionernas syfte kunna tillgodoses
tämligen väl inom ramen för gällande rätt. Styrelsen vill i detta
hänseende även peka på möjligheterna till stadsplanedispens.
Utskottet
Enligt gällande byggnadslagstiftning kan i stadsplan ingå tre slag av områden,
nämligen byggnadskvarter, gator och specialområden. Som byggnadskvarter
räknas platser för allmän byggnad. Område för sådan byggnad
— s. k. A-område — brukar i regel anges genom stadsplanebestämmelser.
Med allmän byggnad förstås i praxis byggnad, avsedd att tjäna ett sådant
ändamål som det på grund av offentligrättslig lagstiftning åligger stat, kommun
eller menighet att tillgodose. Med hänsyn till det allmänna intresset
av att mark finnes tillgänglig för dylikt ändamål har stadsplanesainhället
enligt byggnadslagstiftningen att tillse att mark, som enligt stadsplanen
är avsedd för bl. a. allmän byggnad, i mån av behov kan komma till avsedd
användning. I enlighet härmed har stadsplanesainhället rätt att lösa marken,
om dess användning för planändamålet ej kan anses säkerställd. Om
markens planerade användning för allmän byggnad medför att ägaren kan
utnyttja densamma allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande
till dess tidigare värde, föreligger enligt byggnadslagen skyldighet för stadsplanesamhället
att lösa marken.
Enär uppförandet av kyrko- och församlingsbyggnader för svenska kyr -
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963 15
kan enligt lag är en församlingens angelägenhet, är sådana byggnader att
anse som allmänna i byggnadslagstiftningens mening. Såsom framgår av
den föregående redogörelsen saknas motsvarande bestämmelser beträffande
andra trossamfund, varmed enligt 1951 års religionsfrihetslag förstås sammanslutning
för religiös verksamhet, vari ingår att anordna gudstjänst. I
enlighet med den ståndpunkt, som i samband med 1951 års religionsfrihetslagstiftning
intogs av föredragande departementschefen och riksdagen, skall
således trossamfundens förhållanden med undantag för svenska kyrkan
bedömas enligt allmänna, även på andra organisationer tillämpliga rättsregler.
Enligt motionärerna har det förekommit fall, då annat trossamfund än
svenska kyrkan förvägrats rätt att på tomt inom A-område uppföra kyrkobyggnad,
trots att stadsplanesamhället upplåtit marken och således för sin
del ansett detta ändamål motsvara planbestämmelsen. Enligt motionärerna
får det anses fullt klart att en svenska kyrkan tillhörig kyrkobyggnad under
i övrigt oförändrade förhållanden fått uppföras på den ifrågavarande
marken. Motionärerna framhåller att det bakom 1951 års religionsfrihetslagstiftning
fanns en klar strävan att likställa trossamfunden, även om
endast svenska kyrkan formellt auktoriserades. I sammanhanget erinras om
att även andra trossamfund än svenska kyrkan kan berättigas att fullgöra
vissa offentliga funktioner. Motionärerna finner det från principiella synpunkter
omotiverat att i påtalat hänseende upprätthålla någon skillnad mellan
trossamfunden. I motionerna hemställes därför om förslag till bestämmelser
som i fråga om byggnadsrätten på A-områden likställer andra trossamfund
med svenska kyrkan.
Såsom överståthållarämbetet påvisat kan visserligen kyrklig byggnad för
annat trossamfund än svenska kyrkan med nuvarande lagstiftning icke anses
som allmän byggnad. Med tanke särskilt på de offentliga funktioner
som tillagts vissa trossamfund kan det från religionsfrihetssynpunkt göras
gällande att en skillnad mellan samfunden i detta avseende icke är motiverad.
Frågan huruvida författningsändringar är påkallade för att i berörda
hänseende likställa andra trossamfund med svenska kyrkan synes
emellertid i första hand böra bedömas från den av frikyrkorådet angivna
utgångspunkten att det icke bör vara omöjligt för andra samfund att på
A-områden uppföra kyrko- och församlingsbyggnader. Det är från allmän
synpunkt självfallet angeläget att de fria samfundens strävanden att anskaffa
erforderlig och lämpligt belägen mark för sådana byggnader på allt
sätt underlättas. I likhet med länsarkitekten i Jönköpings län vill utskottet
framhålla att stadsplanesamhället, som genom planmonopolet har praktiskt
taget oinskränkt beslutanderätt i fråga om markens användningssätt,
har möjlighet att för ändamålet upplåta mark inom varje av samhället disponerat
område. Det torde kunna förutsättas att trossamfundens behov av
mark i regel bringas till stadsplanesamhällets kännedom på ett så tidigt
16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963
stadium att markfrågan från planläggningssynpunkt kan lösas i samförstånd
mellan berörda parter. Om lämplig mark därvid befinnes utgöra
A-område, kan marken efter stadsplaneändring eller, om så befinnes lägligare,
efter stadsplanedispens ställas till samfundets förfogande. Mot bakgrund
av det sagda finner utskottet det osannolikt att planfrågan annat än
i rena undantagsfall kan komma i det av motionärerna påtalade läget. I
likhet med bl. a. byggnadsstyrelsen anser utskottet därför att motionernas
syfte materiellt sett i allt väsentligt kan tillgodoses inom ramen för gällande
bestämmelser.
Vad därefter angår frågan, huruvida trossamfunden av principiella skäl
bör likställas i fråga om byggnadsrätten på A-område, vill utskottet anföra
följande. Såsom framhållits vid 1951 års religionsfrihetslagstiftning är de
fria trossamfunden från organisatorisk synpunkt av mycket skiftande beskaffenhet.
Å ena sidan finnes sålunda församlingar som ingår i världsomspännande
organisationer och som tillagts offentliga funktioner. Ä andra
sidan finnes sammanslutningar för religiös verksamhet, vilka är av mera
lokal och tillfällig karaktär och som kan sägas icke vara fast organiserade.
Mot bakgrund av de inledningsvis redovisade expropriationsrättsliga verkningarna
av fastställd stadsplan, varigenom mark utlagts som A-område,
kan det enligt utskottets mening vid angivna förhållanden ej gärna tänkas
att den av motionärerna åsyftade byggnadsrätten tillägges andra trossamfund
än sådana som har en viss organisatorisk stabilitet. För att kyrkoeller
församlingsbyggnaden skall kunna anses som allmän i byggnadslagstiftningens
mening torde trossamfundets skyldighet att uppföra densamma
böra vara i lag föreskriven. Då lösningsskyldigheten enligt byggnadslagen
alltid åvilar stadsplanesamhället skulle vidare en närmare reglering av rättsförhållandet
mellan detta och vederbörande samfund bli nödvändig. En
eventuell konkurrens mellan flera samfund kunde även leda till komplikationer.
En författningsändring i önskad riktning skulle således fordra en
tämligen omfattande rättslig reglering, bl. a. innefattande en ömtålig gränsdragning
mellan olika fria trossamfund. Den reglering av samfundens organisation
och verksamhet som ett tillgodoseende av likställighetskravet
således måste nödvändiggöra skulle enligt utskottets mening innebära ett
avsteg från den av 1951 års riksdag godtagna ståndpunkten, att endast
svenska kyrkan bör ha en i lag reglerad ställning, och jämväl kunna uppfattas
som ett ingrepp i religionsfriheten. Med hänsyn härtill kan ej heller
formella skäl för den ifrågasatta författningsändringen anses föreligga.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, I: 35 och II: 41, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 31 oktober 1963
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1963
17
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Kristiansson, Georg Carlsson,
Åkesson,* Erik Jansson, Herbert Larsson, Paul Jansson och Schött;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp,* Wachtmeister,
Johansson i öckerö,* fröken Anderson i Lerum, herrar Carlsson i
Stockholm, Mattsson och Hammarberg.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.