Andra lagutskottets utlåtande nr 70 år 1963

1

Nr 70

Utlåtande i anledning av väckt motion angående utbetalningen av
sjukpenning och pension till vissa alkoholmissbrukare.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 68,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Wiklund yrkat »att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förslag till sådan ändring
av 3 kap. 18 § och 16 kap. 12 § lagen om allmän försäkring, att dessa
lagrum kan tillämpas på samtliga kategorier alkoholmissbrukare, som åsyftas
i 15 § nykterhetsvårdslagen».

Beträffande de skäl motionären anfört till stöd för sitt yrkande får utskottet,
i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen.

över motionen har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från socialstyrelsen, riksförsäkringsverket och
länsnykterhetsnämnden i Göteborgs och Bohus län. Yttrande har därjämte
på utskottets begäran avgivits av Försäkringskasseförbundet. Redogörelse
för remissyttrandena lämnas i det följande.

Gällande regler

För att en person skall kunna bli föremål för tvångsåtgärd enligt lagen
den 27 juli 1954 om nykterhetsvård — övervakning eller tvångsintagning
på allmän vårdanstalt — fordras dels att han är hemfallen åt alkoholmissbruk,
dels att i samband med missbruket kan konstateras någon av de i
15 § samma lag angivna skadeverkningarna, s. k. specialindikationer. Såsom
specialindikationer upptar 15 § första stycket att vederbörande befinnes
a) vara farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga
hälsa eller för eget liv, eller b) utsätta någon, som han är skyldig att
försörja, för nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter
mot sådan person, eller c) ligga det allmänna, sin familj eller annan till
last, eller d) vara ur stånd att taga vård om sig själv, eller e) föra ett för
närboende eller andra grovt störande levnadssätt. Såsom ytterligare specialindikationer
anges i 15 § andra stycket att vederbörande under de två senast
förflutna åren blivit dömd för minst tre fylleribrott — däri inräknat
rattfylleri och rattonykterhet — eller att han utan att söka ärligen försörja
sig för ett kringflackande liv.

På framställning av nykterhetsnämnd äger jämlikt 3 kap. 18 § lagen om
Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 2 avd. Nr 70

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 70 år 1963

allmän försäkring allmän försäkringskassa besluta, att sjukpenning jämte
barntillägg samt moderskapspenning i vissa fall helt eller delvis skall utbetalas
till kommunal myndighet eller den försäkrades make eller annan
person att användas till den försäkrades samt, vad angår sjukpenning jämte
barntillägg, hans familjs och, i fråga om moderskapspenning, barnets nytta.
Som förutsättning härför gäller, att den försäkrade är hemfallen åt alkoholmissbruk
och att i övrigt föreligger någon sådan omständighet som omtalas
i 15 § första stycket lagen om nykterhetsvård.

Motsvarande bestämmelser återfinnes, såvitt gäller pension, i 16 kap. 12 §
lagen om allmän försäkring samt såvitt gäller sjukpenning jämte barntillägg
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring och militärersättningsförordningen
i 37 § resp. 10 § nämnda författningar. Sistnämnda båda lagrum
stadgar tillika, att den som är hemfallen åt dryckenskap eller allvarligt
läkemedelsmissbruk i stället för sjukpenning eller livränta må beredas ersättning
i naturaförmåner.

Historik

I 38 § 1946 års lag om folkpensionering infördes år 1947 en bestämmelse
av innebörd, att pensionsstyrelsen på framställning av nykterhetsnämnd
ägde förordna, att folkpension skulle utbetalas till annan än den pensionsberättigade,
då denne var eller nyligen varit hemfallen åt alkoholmissbruk.

Sedan riksförsäkringsanstalten erhållit uppdrag att efter utredning framlägga
förslag till sådan ändring i sjukförsäkringslagen, att sjukpenning
och barntillägg kunde utbetalas till annan än den försäkrade, då denne var
hemfallen åt alkoholmissbruk, avgav riksförsäkringsanstalten betänkande
i frågan.

Innan närmare erfarenhet vunnits, borde enligt riksförsäkringsanstalten
föreskriften i sjukförsäkringslagen utformas restriktivt, så att möjligheten
att för or dna om utgivande av sjukpenning till annan än den sjuke blev av
viss begränsad omfattning. Möjlighet som nyss sagts borde i alla händelser
ej föreligga i andra fall än då fråga var om alkoholmissbruk, som avses i 1 §
lagen om nykterhetsvård. Enligt sagda paragraf föreligger alkoholmissbruk
då någon, ej blott tillfälligt, använder alkoholhaltiga drycker till uppenbar
skada för sig eller annan. Är alkoholmissbruket så uttalat eller eljest av
sådan beskaffenhet, att vederbörande är att anse såsom hemfallen åt alkoholmissbruk,
kan han jämlikt 15 § nykterhetsvårdslagen ställas under övervakning,
därest han till följd av sitt missbruk befinnes uppfylla någon i
paragrafen särskilt angiven kvalifikation. Den tidigare lagstiftningen på området
— 1931 års alkoholistlag — omfattade endast sådana fall av alkoholmissbruk,
som angives i den nu gällande lagens 15 §.

Riksförsäkringsanstalten anförde vidare, att i fråga om begreppet »hem -

Andra lagutskottets utlåtande nr 70 år 1963 3

fallen åt alkoholmissbruk» i 38 § 3 mom. tredje stycket folkpensioneringslagen
departementschefen under förarbetena till nämnda lag uttalade, att
vägledande för tolkningen av detta begrepp borde vara tillämpningen av
alkoholistlagen. Ifrågavarande föreskrift undergick ej någon ändring i
samband med nykterhetsvårdslagens ikraftträdande. Från socialstyrelsen
hade riksförsäkringsanstalten under hand inhämtat, att framställning till
pensionsstyrelsen från nykterhetsnämnds sida i praktiken förekommit huvudsakligen
i fall, som avses i 15 § nykterhetsvårdslagen. Av nykterhetsnämndernas
totalklientel för år 1958, omkring 46 000 personer, hade ca
19 000 utgjorts av personer, som avses i 15 §.

Riksförsäkringsanstalten föreslog, att möjligheten att förordna om utgivande
av sjukpenning till annan än den sjuke, liksom i folkpensioneringslagen,
skulle begränsas till fall, då den sjuke var eller nyligen varit hemfallen
åt alkoholmissbruk. Enligt anstaltens mening krävde en sålunda utformad
föreskrift för sin tillämpning icke ovillkorligen förhandenvaron av
sådan i 15 § nykterhetsvårdslagen särskilt angiven kvalifikation, som är
förutsättning för tvångsingripande från nykterhetsnämndens sida.

I Kungl. Maj :ts proposition nr 137 år 1960 med förslag till ändringar i
sjukförsäkringslagen, yrkesskadeförsäkringslagen och militärersätiningsförordningen
anförde föredragande departementschefen bl. a.

Redan i samband med genomförandet av sjukförsäkringslagen var frågan
om möjlighet att i fall av alkoholmissbruk utbetala sjukpenning
till annan än den försäkrade aktuell och den har
även därefter varit föremål för uppmärksamhet.

Remissorganen har tillstyrkt att bestämmelser av detta slag införes. För
egen del finner jag det önskvärt att sjukkassorna får en möjlighet att utbetala
sjukpenning, som tillkommer en alkoholmissbrukare, till annan än den
försäkrade. Jag förordar därför att en dylik bestämmelse införes i sjukförsäkringslagen.
Regeln torde i huvudsak kunna ansluta till motsvarande
bestämmelse i 38 § 3 mom. tredje stycket folkpensioneringslagen. En bestämmelse,
som avser sjukpenning, kommer på grund av stadgandet i 25 §
sista stycket sjukförsäkringslagen att gälla även hempenning.

I likhet med riksförsäkringsanstalten anser jag, att den ifrågasatta bestämmelsen
i sjukförsäkringslagen inte bör tillämpas på de fall av alkoholmissbruk,
som avses i 1 § nykterhetsvårdslagen. Ett villkor bör alltså vara
att alkoholmissbruket är så uttalat, att personen i fråga enligt nykterhetsvårdslagens
terminologi kan betecknas såsom hemfallen åt alkoholmissbruk.
Därutöver vill jag emellertid föreslå, att för tillämpning av det nu föreslagna
stadgandet samma förutsättningar uppställes som gäller för tvångsingripande
enligt nykterhetsvårdslagen. Alkoholmissbruket skall alltså ha
tagit sig sådana uttryck, som anges i 15 § sistnämnda lag. Genom att denna
fordran uppställes skapas större klarhet angående området för det föreslagna
stadgandets tillämpning. Av samma anledning anser jag i likhet med
flera av remissorganen, alt man bör begränsa bestämmelsen till att avse
personer som är hemfallna åt alkoholmissbruk. Vad som skall avses med

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 70 år 1963

att någon »nyligen varit» hemfallen åt dylikt missbruk torde nämligen
kunna bli föremål för viss tveksamhet.

Sedan lagrådet uttalat att för tillämpning av det föreslagna stadgandet
torde böra förutsättas — utöver att vederbörande var hemfallen åt alkoholmissbruk
— att någon av de i 15 § nykterhetsvårdslagen under a)—e) i
första stycket angivna förutsättningarna var uppfylld, framlade Kungl.
Maj:t i propositionen förslag till sådan ändring av sjukförsäkringslagen
att sjukpenning jämte barntillägg skulle kunna utbetalas till annan än den
sjuke, då denne var hemfallen åt sådant alkoholmissbruk som avses i 15 §
första stycket nykterhetsvårdslagen. Motsvarande ändring föreslogs i yrkesskadeförsäkringslagen
och militärersättningsförordningen.

Vad Kungl. Maj :t föreslagit godtogs av riksdagen.

Vid framläggande av propositionen nr 90 år 1962 med förslag till lag om
allmän försäkring uttalade föredragande departementschefen bl. a., att med
hänsyn till de stora ekonomiska värden det kunde bli fråga om, särskilt sedan
den allmänna pensioneringen kommit i full funktion, borde framdeles
undersökas vilka möjligheter som kunde finnas att inom förmynderskapslagstiftningens
ram lösa frågan om utbetalning av socialförsäkringsersättning
till annan än den berättigade själv. I avbidan härpå fick sjukförsäkringslagen
tjäna som förebild för 3 kap. 18 § och 16 kap. 12 § lagen om
allmän försäkring.

I propositionen nr 13 år 1963 med förslag till ändring i ngkterhetsvårdslagen
upptog föredragande departementschefen till behandling fråga om
ändring i 15 § samma lag. Departementschefen anförde därvid bl. a.

Förslaget att slopa fylleribrott som specialindikation för tvångsingripanden
har vid remissbehandlingen rönt motstånd från myndigheter som handhar
tillämpningen av nykterhetsvårdslagstiftningen. Vad därvid anförts
förtjänar enligt min mening beaktande. Det förhåller sig otvivelaktigt så
att, då den ifrågavarande specialindikationen föreligger, förutsättningar
ofta är för handen för tillämpning av någon annan specialindikation, som
dock kan vara svårare att leda i bevis. För sådana fall har fylleriindikationen
sin betydelse genom att den är klar och oomtvistlig och är lätt att konstatera
utan tidsutdräkt. Härigenom har man möjlighet till ett snabbt ingripande
och till ingripande på ett relativt tidigt stadium av alkoholmissbruket,
något som är av stor betydelse för ett gynnsamt resultat av samhällets
vårdåtgärder.

Remissyttrandena

Socialstyrelsen samt länsnykterhetsnämnden i Göteborgs och Bohus län
tillstyrker motionen. Länsnykterhetsnämnden menar att det ofta finns ett
starkt behov att omhändertaga sjukpenning eller pension beträffande sådana
alkoholmissbrukare som avses i 15 § andra stycket nykterhetsvårdslagen.
Härvidlag framhålles att fylleriindikationen i många fall åberopas
som enda grund för ett omhändertagande även om någon eller några av de

Andra lagutskottets utlåtande nr 70 år 1963 5

i första stycket av nämnda lagrum angivna specialindikationerna skulle
föreligga.

Riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet å sin sida menar
att frågan om ändring i lagen om allmän försäkring i nu ifrågavarande avseende
bör upptagas till prövning först sedan man fått längre tids erfarenhet
av gällande regler.

Utskottet

För att en person skall kunna bli föremål för tvångsåtgärd enligt lagen
om nykterhetsvård — övervakning eller tvångsintagning på allmän vårdanstalt
— fordras dels att han är hemfallen åt alkoholmissbruk, dels att i
samband med missbruket kan konstateras någon av de i 15 § samma lag angivna
skadeverkningarna, s. k. specialindikationer. Såsom specialindikationer
upptar 15 § första stycket att vederbörande befinnes a) vara farlig
för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller för
eget liv, eller b) utsätta någon, som han är skyldig att försörja, för nöd
eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter mot sådan
person, eller c) ligga det allmänna, sin familj eller annan till last, eller d)
vara ur stånd att taga vård om sig själv, eller e) föra ett för närboende eller
andra grovt störande levnadssätt. Såsom ytterligare specialindikationer
anges i 15 § andra stycket att vederbörande under de två senast förflutna
åren blivit dömd för minst tre fylleribrott eller att han utan att söka ärligen
försörja sig för ett kringflackande liv.

På framställning av nykterhetsnämnd äger allmän försäkringskassa jämlikt
3 kap. 18 § lagen om allmän försäkring besluta, att sjukpenning jämte
barntillägg samt moderskapspenning i vissa fall helt eller delvis skall utbetalas
till kommunal myndighet eller, den försäkrades make eller annan
person att användas till den försäkrades eller hans familjs nytta. Som förutsättning
härför gäller, att den försäkrade är hemfallen åt alkoholmissbruk
och att i övrigt föreligger någon sådan omständighet som omtalas i
15 § första stycket lagen om nykterhetsvård.

Motsvarande bestämmelser återfinnes, såvitt gäller pension i 16 kap. 12 §
lagen om allmän försäkring samt såvitt gäller sjukpenning jämte barntilllägg
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring och militärersättningsförordningen
i 37 § resp. 10 § nämnda författningar.

I förevarande motion yrkas att möjlighet att pa sätt lagen anger omhändertaga
sjukpenning och pension skall finnas icke endast i de fall som
avses i 15 § första stycket lagen om nykterhetsvård utan även beträffande
sådana alkoholmissbrukare som omnämnes i andra stycket samma lagrum.
De i andra stycket angivna indikationerna åberopas enligt motionärens
erfarenhet ofta som grund för en tvångsåtgärd även i sådana fall då någon
av de i första stycket upptagna indikationerna föreligger. Det kan nämligen,

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 70 år 1963

fortsätter motionären, ofta på grund av psykologiska eller andra skäl vara
olämpligt att föra sådan bevisning som erfordras för att styrka någon i första
stycket angiven indikation. Skillnaden mellan de i första och andra
styckena intagna indikationerna är enligt motionärens mening icke sådan
att endast första stycket bör få åberopas för att sjukpenning och pension
skall få utbetalas till annan än den försäkrade.

Motionen tillstyrkes av socialstyrelsen och länsnykterhetsnämnden i Göteborgs
och Bohus län, som därvid anför i huvudsak samma skäl som dem
motionären åberopat. Enligt riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet
bör frågan om ändring i lagen om allmän försäkring i nu ifrågavarande
avseende upptagas till prövning först sedan man fått längre tids
erfarenhet av gällande regler.

Motionärens uppgift att 15 § andra stycket lagen om nykterhetsvård ofta
åberopas vid tvångsåtgärd även i fall då någon av de i första stycket angivna
indikationerna föreligger torde vara riktig. Att så är fallet har exempelvis
framhållits av chefen för socialdepartementet i ett uttalande i den vid årets
riksdag framlagda propositionen med förslag till ändringar i nylcterhetsvårdslagen.
Vidare talar för bifall till motionen vikten av att sjukpenning
och pension även mot alkoholmissbrukarens bestridande kan användas till
hans eller familjens nytta i stället för till spritinköp.

Ä andra sidan har i olika sammanhang framhållits att möjligheten att
till den försäkrades eller hans familjs nytta omhändertaga sjukpenning och
pension beträffande den som är hemfallen åt alkoholmissbruk måste användas
med försiktighet. Däri instämmer utskottet. Det rör sig nämligen i dessa
fall om ett icke oväsentligt ingrepp i den enskilde medborgarens integritet.
Vidare vill utskottet framhålla att de i 15 § andra stycket lagen om nykterhetsvård
angivna specialindikationerna i en del fall kan vara tillräckliga
skäl för tvångsåtgärd mot den som är hemfallen åt alkoholmissbruk men
att indikationerna inte kan motivera ett förordnande att den försäkrade ej
själv skall få lyfta sjukpenning och pension. För sådan åtgärd torde väl
oftast därutöver fordras att alkoholmissbrukaren eftersätter underhållet
av sin familj eller ligger socialvården till last. Det rör sig alltså här om förhållanden
som angives i 15 § första stycket.

Enligt utskottets mening är det på grundval av det nu föreliggande materialet
ej möjligt att bedöma huruvida de gällande reglerna är till fyllest.
Skulle så ej vara fallet är en översyn av bestämmelserna nödvändig. För
att kunna rätt bedöma behovet synes man behöva dröja ännu någon tid
så att större erfarenhet kan vinnas beträffande reglernas tillämpning. En
prövning av frågan skulle således kunna ske i samband med en översyn
av andra bestämmelser i lagen om allmän försäkring. De ändringar i nu
ifrågavarande avseende som kan komma att erfordras bör även avse motsvarande
bestämmelser i lagen om yrkesskadeförsäkring och i militärersättningsförordningen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 70 år 1963 7

Utskottets uttalanden i ämnet synes böra bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.

Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande motion, II: 68,
i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin mening måtte giva
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört, samt

B. att motionen, i den mån den icke kan anses besvarad
genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 november 1963

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel Svensson, fru
Hamrin-Thorell, fru Carlqvist, fru Gärda Svenson, fröken Nordström, herrar
Lars Larsson och Hiibinette;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg,
Odhe, Wiklund, Wahrendorff*, Svensson i Kungälv, Hamilton* och
Carlsson i Göteborg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.