Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1963

1

Nr 62

Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa spörsmål
sammanhängande med överskottsmedel å folkpensioner
för patienter å mentalsjukhus.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft en inom andra kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 197, av herr Ekström i Iggesund.

I motionen påtalas att gällande bestämmelser om folkpension i vissa
fall gör det möjligt för på mentalsjukhus intagna pensionsberättigade att
av utgående pensionsbelopp samla överskottsmedel, varav vederbörande
inte själv har behov. Motionären redogör för vad som tidigare förekommit
i frågan och anser att skäl föreligger att spörsmålen, sammanhängande
med dessa överskottsmedel, nu får sin slutgiltiga lösning. I motionen
hemställes att »riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
förslag till sådana ändringar av lagen om allmän försäkring den 25 maj
1962 (nr 381) samt kungörelsen samma dag (nr 393) om rätt i vissa fall
för kommun eller annan att uppbära folkpension, att det i motionen anförda
syftet tillgodoses».

Över motionen har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från riksförsäkringsverket och medicinalstyrelsen.
Yttranden har därjämte på utskottets begäran avgivits av Svenska
stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och Svenska landstingsförbundet.

Gällande bestämmelser

Vården av sinnessjuka, som är i behov av mer kvalificerad vård, handhas
i huvudsak vid statliga mentalsjukhus. Enligt 15 § sinnessjuklagen den
19 september 1929 gäller som regel att den som intagits på statens mentalsjukhus
i första hand själv är skyldig att erlägga vårdavgiften. Vårdavgifternas
storlek bestämmes av Kungl. Maj :t jämlikt 77 § första punkten
sinnessjukvårdsstadgan den 19 september 1929 (nr 328). Enligt gällande
taxa utgår vårdavgift för salspatient med i regel fem kronor för dag.

I samband med intagning å mentalsjukhus eller snarast möjligt därefter
infordrar sjukhuset ansvarsförbindelse för vårdavgiften. Sådan förbindelse
kan tecknas av försörjningspliktig eller annan anhörig eller av
förmyndare. Ofta lämnas ansvarsförbindelsen av socialnämnd.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 2 avd. Nr 62

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1963

Jämlikt kungl. kungörelse den 25 maj 1962 (nr 393) — utfärdad med
stöd av 10 kap. 3 § lagen om allmän försäkring — äger kommun, därest
pensionsberättigad under hel månad är intagen på ålderdomshem eller
mot avgift, som erlägges av kommunen, åtnjuter vård eller försörjning
på annan anstalt, uppbära den pensionsberättigades folkpension för månaden
och därav tillgodogöra sig sina kostnader för vården eller försörjningen.
Vidare skall kommunen i dessa fall tillhandahålla den pensionsberättigade
fickpengar om minst 720 kronor för år räknat eller, om den
pensionsberättigade på grund av sitt tillstånd ej kan begagna sig av kontanta
medel, använda motsvarande belopp för ökande av hans trivsel eller
eljest till hans personliga nytta.

Folkpension i form av ålderspension utgår för närvarande med 3 400
kronor om året för ensam pensionär. Hel förtidspension utgår med samma
belopp. Sedan i ifrågavarande fall vårdavgiften betalats och de pensionsberättigade
erhållit föreskrivna fickpengar, uppkommer således överskott
av pensionsmedlen. Viss tveksamhet har yppats om hur det bör förfaras
med överskottsmedel av nu angivet slag. I vissa fall torde de ha överlämnats
till den pensionsberättigade. Det torde även ha förekommit att de
använts för att bereda kommunen ersättning för tidigare för pensionstagaren
utgiven socialhjälp. Vanligt torde emellertid ha varit att socialnämnderna
inte redovisat överskottsmedlen till pensionstagaren utan låtit dessa
innestå såsom besparingar för dennes räkning. Därvid har man ofta
föranstaltat om omyndigförklaring av den sinnessjuke, varigenom förvaltningen
av tillgångarna överförts på en särskilt förordnad förmyndare.

Historik

Socialvårdskommitténs förslag till lag om folkpensionering innehöll ett
stadgande om att, därest någon vore intagen å allmän sjukvårdsanstalt
och vårdtiden å anstalten uppgått till mer än två månader, folkpension ej
skulle utgå för tiden därefter.

När förslag till lag om folkpensionering år 1946 förelädes riksdagen uttalade
föredragande departementschefen, att frågan i vad mån folkpension
skulle utgå med reducerat belopp till folkpensionärer vid vistelse å allmän
sjukvårdsanstalt borde anstå i avbidan på ståndpunktstagande till föreliggande
förslag om statens övertagande av kostnaderna för vård å allmän
sal vid sjukhus.

Den i förevarande motion berörda frågan behandlades redan av 1948 års
riksdag. I motionerna I: 4 och II: 2 påtalades de rådande förhållandena och
hemställdes att riksdagen för sin del måtte besluta om förtydligande av
lagen om folkpensionering. Andra lagutskottet, som behandlade motionerna,
yttrade i sitt över desamma avgivna utlåtande, nr 28:

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1963

Gällande bestämmelser om folkpensionering möjliggöra i förening med
nuvarande låga vårdavgifter vid de statliga sinnessjukhusen att en på dylikt
sjukhus intagen pensionsberättigad person i vissa fall hos vederbörande
fattigvårdsstyrelse eller förmyndare kan samla ett sparkapital av
folkpensionsmedel, vilket vid ägarens död tillfaller dennes arvingar. Utskottet
delar motionärernas uppfattning, att detta måste anses principiellt
felaktigt. Folkpensioneringen har genomförts i sin nuvarande utformning
för att tillförsäkra pensionstagarna skälig försörjning. Då samhället beträffande
vissa pensionstagare svarar härför genom vård å anstalt, synes
det skäligt, att dessas folkpension till huvudsaklig del användes till täckande
av samhällets kostnader för vården.

Förevarande spörsmål berör icke blott de statliga sinnessjukhusens
pensionsberättigade vårdtagare utan även vårdtagare vid vissa andra offentliga
anstalter såsom de långvarigt kroppsligt sjuka. Det bör enligt utskottets
uppfattning lösas i ett sammanhang för alla därav berörda kategorier.
Med hänsyn härtill synes det icke lämpligt att nu upptaga denna
fråga till behandling endast såvitt avser de å statens sinnessjukhus intagna
pensionsberättigade.

Av utskottets tidigare lämnade redogörelse framgår, att pensionsstyrelsen
och medicinalstyrelsen i skrivelser till Kungl. Maj :t erinrat om de otillfredsställande
konsekvenserna av nu gällande bestämmelser i förevarande
hänseende. Det kan förväntas att spörsmålet i hela dess vidd kommer att
upptagas till prövning och lösas i ett sammanhang i samband med det förestående
genomförandet av kostnadsfri sjukhusvård i vårt land. Någon
framställning från riksdagens sida till Kungl. Maj :t om utredning av detsamma
kan därför icke anses påkallad.

Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

I anledning av motioner vid 1949 års riksdag beslöt riksdagen att hos
Kungl. Maj :t anhålla om utredning av de spörsmål som äger samband med
de å offentliga eller statsunderstödda anstalter intagnas rätt till folkpension.
Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 2 december 1949 tillkallade
chefen för socialdepartementet sakkunniga, som antog benämningen sakkunniga
för anstaltsvårdades rätt till folkpension m. m.

Även vid 1950 års riksdag förekom motioner som gällde problemet med
de anstaltsvårdade folkpensionärernas överskottsmedel. Motionerna behandlades
av andra lagutskottet, som i sitt av riksdagen godkända utlåtande,
nr 18, erinrade om den nyligen tillsatta utredningen och hemställde
att motionerna inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

De sakkunniga för anstaltsvårdades rätt till folkpension in. m. avgav i
november 1951 betänkande (SOU 1951:47). Efter att ha avvisat tanken
på eu allmän avsevärd höjning av vårdavgifterna, konstaterade de sakkunniga,
att man för alt förhindra uppkomsten av överskott var hänvisad
till att välja mellan två metoder, nämligen att föreskriva högre vårdavgifter
för folkpensionärer än för andra eller att innehålla eu del av folkpensionen.
De sakkunniga fann övervägande skäl tala för metoden alt omreglera
folkpensionen för tid, varunder pensionstagaren vårdades på an -

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1963

stalt. Enligt de sakkunnigas förslag skulle vid sjukhusvård samt i övrigt
vid avgiftsbelagd vård på statlig, kommunal eller statsunderstödd anstalt
folkpensionen, så långt den därtill förslog, utgå med belopp motsvarande
dels, i den mån Kungl. Maj :t därom förordnade, indexreglerade fickpengar,
dels i andra hand den av anstalten betingade vårdavgiften. De sakkunniga
konstaterade vidare att vid vissa anstalter, främst anstalter för vård
av sinnessjuka och sinnesslöa, behovet av fickpengar var varierande. I betänkandet
föreslogs därför att all utbetalning av folkpensionsmedel för
de pensionsberättigades personliga behov skulle bringas att upphöra för
pensionärer, som vårdades på dylika statliga, kommunala och statsunderstödda
enskilda anstalter, och att i stället anstalterna genom uppräkning
av statliga bidrag eller anslag skulle sättas i stånd att med egna medel
tillgodose sådana ändamål. Den del av folkpensionen, som motsvarade
vårdavgiften, skulle av pensionsstyrelsen utbetalas direkt till vederbörande
sjukhus. För att åstadkomma administrativa förenklingar förordades
att de på statens sinnessjukhus långvarigt vårdade pensionstagarna under
vissa förutsättningar skulle kunna befrias från vårdavgift, vilket skulle
medföra att folkpensionen i dessa fall kunde i sin helhet innehållas.

De sakkunnigas förslag i fråga om överskottsproblemet ledde inte till
lagstiftning.

Riksdagens revisorer framhöll i sin den 31 oktober 1957 avgivna särskilda
berättelse om anstaltsvårdades rätt till folkpension m. m., att de senaste
årens successiva förbättringar av folkpensionerna och de samtidigt, trots
de avsevärt stegrade vårdkostnaderna, i stort sett oförändrade vårdavgifterna
ytterligare accentuerat det sedan länge besvärliga överskottsproblemet.
Med en lösning av problemet kunde enligt revisorernas mening inte
längre anstå. Revisorerna ansåg det uppenbart, att en helt ny utredning
i ämnet var påkallad.

I proposition nr B 29 år 1958 (se proposition nr A 126 år 1958) med
förslag till lag om ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m., gjordes
vissa uttalanden i frågan om överskottsmedlen. Föredragande departementschefen
förutsatte att — i enlighet med vad som förordats i en departementspromemoria
— vårdavgifterna för salspatienter på bl. a. mentalsjukhusen
skulle höjas från tre till fem kronor per dag. Till följd av höjningen
skulle för de patienter, som åtnjöt folkpension, en större del av
pensionen åtgå för att betala kostnaderna på anstalten. Det årliga överskottet
å långtidspatienternas folkpension beräknades skola reduceras
från 1 105 kronor till 95 kronor. Såsom en temporär lösning av överskottsproblemet
syntes således avgiftshöjningen motsvara rimliga anspråk. I den
mån folkpensionerna ytterligare förbättrades skulle emellertid överskottsproblemet
ånyo aktualiseras. Departementschefen framhöll också afl höjningen
av vårdavgifterna inte på längre sikt undanröjde behovet av eu
mera definitiv lösning av överskottsproblemet och att frågan om en sådan

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1.963

lösning senare fick prövas. Även andra lagutskottet, som i utlåtande nr B 4
behandlade propositionen, fann den förordade avgiftshöjningen godtagbar
såsom en temporär lösning av överskottsproblemet. Utskottet underströk
att den höjning av folkpensionsförmånerna, varom enighet rådde, relativt
snart skulle komma att ånyo aktualisera frågan. Utskottet framhöll vidare,
att ålderspensionen för ensamstående fr. o. in. den 1 juli 1958 skulle
uppgå till 2 450 kronor för år, inberäknat index- och standardtillägg, och
att, om man räknade med en vårdavgift av fem kronor för dag eller 1 825
kronor för år och frånräknade fickpenningbeloppet, dåmera fastställt till
480 kronor för år, storleken av överskottet för anstaltsvårdade folkpensionärer
skulle begränsas till 145 kronor om året.

Det överskott som kan uppkomma för långtidsvårdade pensionstagare
uppgår för närvarande till (3 400 — /I 825 -j- 720/ =) 855 kronor.

Remissyttrandena

Av remissinstanserna tillstyrker riksförsäkringsverket, Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund och Svenska landstingsförbundet
att överskottsproblemet göres till föremål för ny utredning.

Riksförsäkringsverket framhåller att införandet av tilläggspensioneringen
kommer att medföra att ännu större pensionsöverskott än hittills kan
uppkomma för pensionärer som vårdas å mentalsjukhus. Emellertid ifrågasätter
riksförsäkringsverket om utredningen kan begränsas att avse allenast
pensionärer, som vårdas å mentalsjukhus, och anser att det bör undersökas,
huruvida utredningsarbetet kan anförtros någon av de på socialförsäkringsfältet
redan arbetande kommittéerna.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet förklarar att den hela tiden ansett
en mer definitiv lösning av överskottsproblemet nödvändig och fortsätter:

Problemet har såsom förutsågs 1958 ånyo aktualiserats till följd av därefter
inträffade höjningar av folkpensionen. Förvaltningen och redovisningen
av överskottsmedlen är av sådan omfattning att de innebär ett
mycket betydande administrativt bestyr både för de anstalter -— framför
allt mentalsjukhus men även bl. a. sjukhem för långvarigt kroppssjuka
och sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka —som uppbär intagna långtidspatienters
folkpension, och för kommunerna vilka uppbär folkpension
för pensionsberättigad, som mot av kommunen erlagd avgift åtnjuter vård
på anstalt. För städernas del är det speciellt storstäderna med egen mentalsjukvård
som betungas av denna förvaltning, vilken binder såväl administrativ
personal som sjukvårdspersonal i betydande omfattning. Det möter
även stora svårigheter att med rimlig personalinsats ordna en tillfredsställande
kontroll över de förvaltade överskottsmedlen. Någon ersättning
för sina kostnader för förvaltningen äger anstalterna och kommunerna
icke tillgodogöra sig av de förvaltade medlen.

I likhet med motionären anser sålunda styrelsen eu mer definitiv lösning
av överskottsproblemet vara i hög grad önskvärd. Problemet är dock

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1963

icke begränsat till mentalsjukhusen utan gäller som ovan nämnts även
andra vårdanstalter. Huruvida problemet kan och bör lösas på det sätt
motionären tänkt sig — genom anpassning av folkpensionen till utgående
vårdavgifter — torde icke utan närmare utredning kunna bedömas. Enligt
styrelsens mening måste en ny allsidig utredning av överskottsproblemet
därför komma till stånd. Detta torde vara desto angelägnare som frågan
om helt avgiftsfri sjukhusvård är under utredning av 1961 års sjukförsäkringsutredning.

Styrelsen vill avslutningsvis understryka angelägenheten av att denna
trängande fråga avseende överskottsproblemet bringas till en lösning.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund anför bl. a.:

o Liksom motionären anser styrelsen det vara synnerligen angeläget att
så snart som möjligt finna en slutgiltig lösning på detta ur ekonomisk
synpunkt viktiga problem. Därigenom skulle också den fördelen uppnås,
att kommunerna befriades från det administrativa besvär, som redovisningen
av överskottsmedlen för med sig.

Styrelsen vill emellertid ifrågasätta om de åtgärder, som motionären anvisar-
är tillfyllest. Ytterligare åtgärder än ändringar av lagen om allmän
försäkring samt kungörelsen om rätt i vissa fall för kommun eller annan
att uppbära folkpension synes nämligen ofrånkomliga för att åstadkomma
den automatik, som erfordras för att överskott inte skall uppkomma. Enligt
styrelsens bedömande torde därför en allsidig utredning i ämnet vara
nödvändig. I avvaktan på resultatet av en sådan utredning bör enligt styrelsens
mening en temporär anpassning komma till stånd genom en höjning
av dagavgifterna.

Styrelsen för Svenska landstingsförbundet anser en utredning av överskottsproblemet
erforderlig inte minst med hänsyn till att inom sjukförsäkringsutredningen
pågår överväganden om att slopa vårdavgifterna och
ersätta dessa med klumpersättningar från sjukförsäkringen. I avvaktan på
utredningen är det enligt styrelsens mening angeläget att en omedelbar höjning
av vårdavgifterna vid sjukhusen kommer till stånd. I detta avseende
anföres i yttrandet följande:

För en dylik höjning talar även den starka stegring som sjukhusens dagkostnader
under senare år undergått. Medan dagkostnaden år 1958 i medeltal
vid rikets lasarett var 60: 30 kr., var den år 1961, det sista år för
vilket uppgifter föreligga, 78: 78 kr. Under år 1962 torde med hänsyn till
företagna löneregleringar en ytterligare stegring av kostnaderna med minst
10 % ha inträtt. Vid hemmen för långvarigt sjuka voro motsvarande siffror
resp. 25: 90 år 1958 och 29: 00 kr. år 1960, det sista år för vilket uppgifter
föreligga. Även här kan man räkna med samma procentuella ökning
1962. Vid de statliga mentalsjukhusen var utvecklingen likartad med
en dagkostnad om 20: 50 kr. år 1958 och om 26: 86 kr. år 1961.

Mot bakgrund härav och med beaktande att folkpensionerna föregående
år avsevärt höjts finner styrelsen en ökning av vårdavgiften vid sjukhusen
med 3 kr. till 8 kr. per dag motiverad.

Medicinalstyrelsen — som vid sitt yttrande fogat från direktionerna för
Ryhovs, Restads och Vipeholms sjukhus infordrade yttranden — framhål -

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1963

ler, att de pensionsmedel som återstått efter vårdavgifternas erläggande för
ett växande antal patienter varit till stor glädje och nytta, inte minst ur
terapeutisk synpunkt. Medicinalstyrelsen anser vidare att patienternas behov
av ekonomiska resurser vid utskrivning, på grund av de stora framstegen
inom psykiatrien och de därav följande allt kortare vårdtiderna, bör
tillmätas ökad vikt. I yttrandet anföres avslutningsvis:

Motionen torde närmast syfta till att eliminera pensionsöverskott, som
kunna uppkomma för under längre tid vårdade sjuka, vilka på grund av
sitt psykiska tillstånd icke ha någon glädje eller nytta av sina pensionsmedel.
I sådana fall kunna givetvis oskäliga pensionsöverskott uppkomma,
vilket framgår av bifogade yttrande från Vipeholms sjukhus med sitt
utpräglade kroniska klientel med ofta livslånga vårdtider. Styrelsen biträder
uppfattningen, att fonderingar av pensionsmedel som icke kunna tillgodogöras
patienten böra förhindras men förutsätter, att eventuella åtgärder
i anledning av motionen icke komma att medföra en försämring i ekonomiskt
avseende för de folkpensionärer, som ha ett legitimt behov av
penningmedel under sin sjukhusvistelse eller i samband med sin utskrivning
från sjukhuset.

Utskottet

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen överstiger folkpensionsförmånerna
de gällande värdavgifterna vid de statliga mentalsjukhusen. Detta
förhållande medför att en på sådant sjukhus intagen pensionsberättigad
person kan samla ett sparkapital av folkpensionsmedel, vilket vid ägarens
död tillfaller dennes arvingar. I förevarande motion påtalas detta förhållande
och hemställes att riksdagen hos Kungl. Majt måtte anhålla om sådana
lagändringar att balans uppnås mellan folkpensionen och vårdavgifterna.

Det i motionen aktualiserade problemet har varit föremål för riksdagens
uppmärksamhet vid flera tillfällen, senast år 1958 i samband med antagandet
av ändringar i sjukförsäkringslagen. Den då skedda höjningen av
vårdavgifterna ansågs godtagbar som en temporär lösning av överskottsproblemet,
men det framhölls också att framtida höjningar av folkpensionsförmånerna
snart skulle komma att ånyo aktualisera frågan.

Folkpensioneringen har till syfte att tillförsäkra pensionstagarna skälig
försörjning. Då samhället beträffande vissa pensionstagare svarar härför
genom att bereda dessa vård å anstalt, synes det principiellt felaktigt att folkpensionen
i stället för alt användas för att täcka samhällets verkliga kostnader
för vården i vissa fall fonderas och tillfaller arvingar till pensionstagaren.
Frågan berör inte blott de statliga mentalsjukhusens pensionsberättigade
vårdtagare ulan även vårdtagare vid vissa andra offentliga anstalter. Fn
lösning av problemet bör avse alla därav berörda kategorier. Frågan är
emellertid komplicerad och bör därför enligt utskottets mening förutsätt -

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1963

ningslöst utredas. Särskild uppmärksamhet förtjänar härvid spörsmålet
om den betydelse tilläggspensioneringen kan komma att få med avseende
på överskottsmedlen.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande motion, II:
197, i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla att spörsmålet
om ifrågavarande överskottsmedel göres till föremål
för utredning;

B. att motionen, i den mån den ej kan anses besvarad
genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 31 oktober 1963

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
fru Hamrin-Thorell, fru Carlqvist, fru Gärda Svenson, herrar Nyman och
Hiibinette;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Rimmerfors,
fröken Wetterström, herr Odhe*, fru Ekendahl, fröken Sandell, herrar Johansson
i Södertälje och Wahrendorff.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 631132