Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

1

Nr 52

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om biskopsval, m. m.

Genom en den 25 oktober 1963 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 195, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
samt Kungl. Maj:ts om kyrkomötets däri omförmälda skrivelser föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om biskopsval; samt

2) lag angående upphävande av 2 § 5 mom. lagen den 13 november 1936 (nr
567) om domkapitel.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Enligt § 29 regeringsformen skall Kungl. Maj:t till ärkebiskop och biskopar
utnämna en av de tre, som blivit föreslagna i den ordning som stadgas i kyrkolag.

I propositionen föreslås att biskopsval skall förrättas av en valkorporation
inom stiftet, som är sammansatt av i stort sett lika antal präster och lekmän.
Prästerna — i huvudsak tillhörande den församlingsprästerliga organisationen —
får behålla direkt rösträtt medan som en nyhet lekmännen deltar i valet
genom pastoratsvis utsedda elektorer. Jämfört med nuvarande ordning innebär
det framlagda förslaget ett väsentligt vidgat lekmannainflytande vid biskopsvalen.

I propositionen föreslås vidare ett starkare inflytande för ärkestiftet vid val
av ärkebiskop. Detta val skall förrättas dels av en valkorporation inom ärkestiftet,
som är i princip lika sammansatt som den vid andra biskopsval, dels av
de övriga stiftens domkapitel. Ärkestiftets val skall därvid tillmätas ett sex
gånger så högt röstvärde som varje domkapitels i de andra stiften.

En tredje nyhet i förslaget är att vid sammanräkning av de väljandes röster
minoritetsintressen kan vinna beaktande i högre grad än vad som för närvarande
är möjligt. Sålunda skall vid sammanräkningen det första namnet på valsedeln
räknas som hel röst medan det andra och tredje namnet tilldelas endast
rösttalet en halv, respektive en tredjedel. På förslaget uppföres de tre som vid
sammanräkningen fått högsta rösttal.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 19G3. 9 samt. 1 avd. Nr 52

2

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

Lagförslagen

De i propositionen framlagda lagförslagen är av följande lydelse:

1) Lag

om biskopsval

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Näi ämbete sasom ärkebiskop eller biskop blir ledigt, skall efter Konungens
förordnande val anställas för upprättande av förslag till ämbetets besättande
(biskopsval).

2 §•

Biskopsval, som ej avser ärkebiskopsämbete, förrättas av en valkorporation,
vilken består av

domkapitlets ledamöter,

präster, vilka vid tidpunkten för valet innehava i stiftet inrättade tjänster
såsom församlingspräst, stiftsadjunkt eller kontraktsadjunkt eller ock enligt
förordnande uppehålla obesatta sådana tjänster, samt

särskilt utsedda elektorer för stiftets lekmän.

I Stockholms stift ingå i valkorporationen jämväl präster, vilka vid tidpunkten
för valet innehava tjänster såsom kyrkoherde för döva eller ock enligt förordnande
uppehålla obesatta sådana tjänster.

I stift, inom vilket diakonianstalt är belägen, ingår i valkorporationen därjämte
präst, som vid tidpunkten för valet är anställd såsom föreståndare för
anstalten.

3 §.

Val av ärkebiskop förrättas dels i Uppsala stift av en valkorporation, som är
sammansatt pa sätt stadgas i 2 §, dels i övriga stift av domkapitlen, vart och ett
såsom en valkorporation.

I Uppsala stift ingå i valkorporationen därjämte dels präster, vilka vid tidpunkten
för valet innehava tjänster såsom kyrkoherde i svensk församling i utlandet
eller ock enligt förordnande uppehålla obesatta sådana tjänster, dels
präst, som vid nämnda tidpunkt är anställd såsom direktor för svenska kyrkans
missionsstyrelse eller svenska kyrkans diakonistyrelse eller såsom generalsekreterare
vid svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse.

3

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963
Val av elektorer

4 §.

Vid val av elektorer bildar varje pastorat en valkrets.

5 §•

I varje pastorat utses elektorer till det antal, som motsvarar antalet i pastoratet
inrättade tjänster såsom församlingspräst med undantag av sådana tjänster
som äro obesatta och ej uppehållas enligt förordnande.

För elektorer skola utses suppleanter till samma antal.

6 §•

Består pastorat av en församling, förrättas elektorsvalet av kyrkofullmäktige
eller, där sådana ej finnas, av kyrkorådet eller, därest ej heller sådant finnes, på
sätt Konungen förordnar.

Består pastorat av två eller flera församlingar, förrättas elektorsvalet av
kyrkofullmäktige eller församlingsdelegerade i pastoratet eller, om kyrkofullmäktige
eller församlingsdelegerade ej finnas i pastoratet, på sätt Konungen
förordnar.

Förrättas elektorsvalet av kyrkorådet, må i valet ej deltaga präst, som äger

rösträtt vid biskopsvalet.

7§.

Valbar till elektor och suppleant för elektor är den som är behörig att utses
till kyrkofullmäktig i församling inom pastoratet, dock ej präst, som äger rösträtt
vid biskopsvalet.

8 §•

Skola två eller flera elektorer eller suppleanter utses, skall valet vara proportionellt,
därest det begäres av minst så många väljande, som motsvarar det
tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer
valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sadant val är särskilt stadgat.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall bestämmas den ordning, i vilken
suppleanterna skola kallas till biskopsval.

Biskopsvalets förrättande

9 §•

Biskopsval förrättas på dag, som domkapitlet bestämmer; dock ankommer det
på Konungen att bestämma dag för val av ärkebiskop.

10 §.

Valet förrättas av domkapitelslcdamöter i domkapitlet och av övriga röstberättigade
inom varje kontrakt inför kontraktsprosten.

4 Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

I valet inom varje kontrakt deltaga de röstberättigade prästerna inom kontraktet
och elektorerna för lekmännen i kontraktets pastorat.

Stiftsadjunkter, kyrkoherdar för döva, föreståndare för diakonianstalt, kyrkoherdar
i svenska församlingar i utlandet samt i 3 § avsedda befattningshavare
vid kyrkliga styrelser deltaga i valet i det kontrakt, i vilket stiftets domkyrka
är belägen.

Präst, som på grund av laga förfall är hindrad att infinna sig vid valet, samt
kyrkoherde för döva och kyrkoherde i svensk församling i utlandet må före
valet insända valsedel till kontraktsprosten i det kontrakt, i vilket han äger
utöva rösträtt.

Ledamot av domkapitel äger ej deltaga i valet annorledes än i domkapitlet.

11 §•

Vid biskopsval äger envar väljande en röst.

Vid valet skola användas valsedlar av vitt papper utan kännetecken samt
särskilda valkuvert.

Varje väljande skall på sin valsedel nämna de tre till biskopsämbete behöriga
personer, som han anser vara till det lediga ämbetet de skickligaste. Namnen
skola uppföras i följd, det ena under det andra.

Röstsammanräkning och upprättande av biskopsförslag

12 §.

Domkapitlet sammanräknar rösterna vid biskopsval. Vid val av ärkebiskop
sammanräknar dock domkapitlet i Uppsala samtliga röster, varvid rösterna
räknas särskilt för varje valkorporation.

Varje godkänd valsedel räknas som hel röst för det första, som halv röst för
det andra och som tredjedels röst för det tredje på valsedeln upptagna namnet.

13 §.

Vid annat biskopsval än val av ärkebiskop uppför domkapitlet på förslag till
biskopsämbetet de tre, som vid valet fått högsta rösttal. Vid lika rösttal skiljes
genom lottning, i den mån så fordras för bestämmande av vilka som skola uppföras
på förslaget.

14 §.

Vid val av ärkebiskop upprättar domkapitlet i Uppsala för varje valkorporation
en förteckning, i ordningsföljd efter rösttalen, på de tre, som vid korporationens
val fatt högsta rösttal. Vid lika rösttal skiljes genom lottning.

De på varje förteckning uppförda åsättas vad gäller valet i Uppsala stift
röstvärdena 6, 3 och 2 samt i övrigt röstvärdena 1, Vs och Vs efter den ordningsföljd,
i vilken de uppförts.

5

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

På förslag till ärkebiskopsämbetet uppför domkapitlet de tre, som fått högsta
sammanlagda röstvärde. Vid lika röstvärde skiljes genom lottning, i den mån
så fordras för bestämmande av vilka som skola uppföras pa förslaget.

15 §.

Upprättat förslag till ärkebiskops- eller biskopsämbete skall genast kungöras
genom anslag.

Besvär

16 §.

Över elektorsval må besvär anföras allenast i samband med besvär över
biskopsvalet och det i anledning därav upprättade förslaget.

17 §.

Besvär över biskopsval och det i anledning därav upprättade förslaget må
anföras av röstberättigad vid valet. Besvär, som grunda sig på fel vid elektorsval,
må anföras jämväl av röstberättigad vid detta val.

18 §.

Besvär anföras hos Konungen. Besvären skola ingivas till domkapitlet och
hava inkommit dit inom tre veckor från den dag förslaget blivit kungjort genom
anslag.

Särskilda bestämmelser

19 §.

Har, sedan förslag till ärkebiskops- eller biskopsämbete upprättats, någon av
de på förslaget uppförda avlidit, blivit obehörig till ämbetet eller anmält, att
han ej önskar bli utnämnd till ämbetet, äger Konungen förordna om nytt
biskopsval.

20 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

Genom lagen upphävas 20 kap. kyrkolagen och förordningen den 30 maj 1759
om biskops- och superintendentsval.

1

_ Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr 52

6

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

2) Lag

angående upphävande av 2 § 5 mom. lagen den 13 november 1936
(nr 567) om domkapitel

Härigenom förordnas, att 2 § 5 mom. lagen den 13 november 1936 om domkapitel
skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 juli 1953 tillkallade dåvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, tre sakkunniga1
för att inom ecklesiastikdepartementet verkställa utredning och avge förslag till
ändrade grunder för val av biskop och i samband därmed överse gällande bestämmelser
på området. I direktiven för de sakkunniga framhölls, att frågan om
en reform av bestämmelserna om biskopsval bl. a. borde syfta till att bereda
lekmän ökat inflytande vid valen och att åstadkomma en mera rättvisande röstningsprocedur.

Sedan de sakkunniga — biskopsvalskommittén — anmält, att en revision av
biskopsvalsbestämmelserna med de riktlinjer som uppdragits i de för kommittén
utfärdade direktiven inte kunde begränsas så, att de för ärkebiskopsval gällande
bestämmelserna lämnades orubbade, anbefallde Kungl. Maj:t genom beslut den
27 juli 1955 kommittén att vid fullgörandet av sitt uppdrag verkställa översyn
också av bestämmelserna rörande ärkebiskopsval.

Kommittén har avgivit två betänkanden, dels ett den 2 maj 1957, »Biskopsval»
(SOU 1957:19), som innehåller förslag till lag om biskopsval, dels ett den
3 juli 1957, »Ärkebiskopsval» (SOU 1957: 27), som innehåller förslag till lag om
ärkebiskopsval.

Kommitténs förslag är enhälliga. Nämnas bör dock att en ledamot2 i särskilt
yttrande, som fogats vid betänkandet om biskopsval, utvecklat vissa ytterligare
synpunkter rörande valmetoden.

Över betänkandena har yttranden avgivits av kammarkollegiet, de teologiska
fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund, länsstyrelserna i Kronobergs,

Dåvarande kanslern för rikets universitet A. N. Thomson, ordförande, prosten S. A. P. Forkman
°2 i*a^arande v*ce talmannen i riksdagens första kammare, hemmansägaren V. S. Lodenius.

Lodemus.

7

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

Värmlands, Örebro och Norrbottens län, hovkonsistoriet, samtliga domkapitel,
Svenska kyrkans missions-, diakoni- och sjömansvårdsstyrelser, styrelsen för
Svenska prästförbundet och styrelsen för Svenska pastoratens riksförbund. Domkapitlen
har vid sina remissvar fogat ett antal yttranden från kontraktsprostar
och församlingar.

Kommitténs förslag innebär, att präster och lekmän skall äga ett i stort sett
lika inflytande vid valen samt att en sammanräkningsmetod införes, som i tillbörlig
grad tillgodoser minoritetsintressen. Vid val av ärkebiskop har ärkestiftets
inflytande i väsentlig grad förstärkts och föreslås bli lika stort som övriga kyrkans
valkorporationer tillsammans.

Flertalet remissinstanser tillstyrker, att förslagen läggs till grund för lagstiftning
på området, eller lämnar förslagen utan erinran. Positiva allmänna omdömen
om förslagen uttalas sålunda av bl. a. domkapitlen i Strängnäs, Lund och
Göteborg samt den teologiska fakulteten i Lund. Avstyrkande är vad gäller förslaget
till biskopsval endast statskontoret och missionsstyrelsen. Förslaget till
ärkebiskopsval avstyrks, förutom av missionsstyrelsen, också av domkapitlen i
Skara, Göteborg och Härnösand, vilka önskar förnyad utredning av frågan.

På grundval av det sålunda förebringade materialet har inom ecklesiastikdepartementet
utarbetats förslag till lag om biskopsval och lag angående upphävande
av 2 § 5 mom. lagen den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel.

På hemställan av föredraganden, statsrådet af Geijerstam, har Kungl. Alaj.t
den 22 maj 1963 förordnat om inhämtande av lagrådets yttrande över de sålunda
upprättade förslagen. Lagrådet har i utlåtande den 20 juni 1963 lämnat
förslagen utan erinran.

I skrivelse till kyrkomötet den 28 juni 1963 (nr 8) har Kungl. Maj:t, under
åberopande av skrivelsen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll, jämlikt
§ 87 mom. 2:o regeringsformen begärt kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet
godkände vid skrivelsen fogade förslag till lag om biskopsval och lag
angående upphävande av 2 § 5 mom. lagen den 13 november 1936 (nr 567) om
domkapitel. Förslagen återfinnes i propositionen å s. 9—12.

I skrivelse den 3 oktober 1963, nr 35, har kyrkomötet, med bifogande av särskilda
utskottets i ärendet avgivna betänkande (nr 8) dels i anledning av förslaget
till lag om biskopsval förklarat, att kyrkomötet antager principen om vidgat
lekmannainflytande vid biskopsval och salunda ansluter sig till förslagets standpunkt
i denna del, dels ock förklarat, att kyrkomötet godkänner genom Kungl.
Maj:ts förenämnda skrivelse framlagda förslag till lag om upphävande av 2 §
5 mom. lagen deU 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel samt förslag till
lag om biskopsval med den ändringen att 2, 3, 5, 6, 10 och 14 §§ i detta förslag
erhåller av utskottet i betänkandet föreslagen lydelse. I sistnämnda hänseende
får utskottet hänvisa till propositionen s. 96—99.

Efter förordnande den It oktober 1963 har lagrådet avgivit utlåtande över
det av kyrkomötet för dess del godkända förslaget till lag om biskopsval, i vad
det skiljer sig från det vid Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet fogade förslaget
i samma ämne.

8 Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

Nuvarande ordning

Enligt § 29 regeringsformen äger Kungl. Maj:t till ärkebiskop och biskopar utnämna
en av de tre som blivit föreslagna i den ordning kyrkolagen stadgar.

Kyrkolagens föreskrifter om biskopsval är meddelade i 20 kap. Där stadgas,
att när biskopsämbete blivit ledigt, skall domkapitlet underrätta Kungl. Maj:t
därom. Efter det Kungl. Maj:t lämnat »tillåtelse och befallning» därtill, skall
domkapitlet med »klerkeriet på deras samvete nämna sådana män, som de till det
ämbetet tycka vara för Guds kyrka och stiftet det nyttigaste, i lära och leverne
skickligaste, de där frukta Gud, hava ett gott rykte, äro redliga och sannfärdiga,
hata girigheten och vid akademier, gymnasier eller uti andra förnäma ämbeten
hava gjort sig kunniga och väl förtjänta». När valet skett, »hämtar kapitlet alla
sedlarna tillhopa och uti ett register antecknar deras namn, som röster bekommit
hava». Registret översändes därefter till Kungl. Maj:t, som utnämner en av de
föreslagna. I fråga om ärkebiskopsval stadgas i kyrkolagen att »alla domkapitel
i riket hava sina röster; och när dödsfallet timar, måste domkapitlet i Uppsala
Oss det i underdånighet tillkännagiva, då Vi om valet Vår nådiga befallning till
vederbörande vilja avgå låta, att de med sina röster inkomma».

Av ordalydelsen i sistnämnda bestämmelse kan det synas, som om rösträtt
vid ärkebiskopsval endast tillkommer domkapitlen. Så torde också ha varit fallet
tiden närmast efter kyrkolagens tillkomst. Sedan mitten av 1700-talet har
emellertid ärkestiftets präster deltagit i valet. Uttrycklig bestämmelse om att
dessa präster har sådan rätt gavs i kungaförsäkran den 4 mars 1772. De i valet
av ärkebiskop deltagande personernas röster sammanräknas enligt praxis inte,
utan varje i valet deltagande valkorporation — för närvarande fjorton, varav
Uppsala stifts prästerskap utgör en — sätter upp sitt särskilda förslag, omfattande
tre namn.

Närmare bestämmelser om förrättande av biskopsval och om upprättande av
förslag är meddelade i kungl. förordningen den 30 maj 1759 om biskops- och
superintendentsval. Det torde ha förutsatts, att de i denna förordning meddelade
bestämmelserna skulle gälla också vid ärkebiskopsval. Av förordningen samt i
anslutning till denna meddelade särskilda föreskrifter framgår följande.

När biskopsämbete blivit ledigt, skall domkapitlet underrätta Kungl. Maj:t
därom (l:o). Därvid skall, enligt ett cirkulärbrev den 18 december 1789, tillika
avgivas förslag om tiden för valets anställande. Sedan Kungl. Majrt bestämt
dag för valet, utfärdar domkapitlet kungörelse om valet. Valet sker dels i domkapitlet,
dels i varje kontrakt i stiftet. Det åligger kontraktsprosten att kalla
var och en som är röstberättigad i kontraktet att infinna sig till valet på ort i
kontraktet, som kontraktsprosten bestämmer (2:o).

Behöriga att deltaga i biskopsval är enligt 20 kap. 1 § kyrkolagen dels domkapitlets
ledamöter, dels »klerkeriet». Jämlikt 2 § 5 mom. lagen den 13 november
1936 om domkapitel äger vid ärkebiskopsval eller biskopsval i stift, där teologisk
fakultet finns, fakultetens samtliga professorer stämma i domkapitlet. Med

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963 9

klerkeriet avses alla till prästämbetets utövning behöriga präster, som mom
kontrakt i stiftet antingen innehar ordinarie prästerlig tjänst eller särskild prästerlig
tjänst vid bl. a. krigsmakten eller fångvården eller också anställning vid
allmän undervisningsanstalt. Dit räknas även annan till prästämbetets utövning
behörig, inom stiftet tjänstgörande präst, som är kyrkoskriven mom kontrakt i
stiftet (3:o). Vid val inom kontrakt är personlig inställelse inte ovillkorlig. Den
som har laga förfall kan före valet insända sin röstsedel till kontraktsprosten i
slutet kuvert med påskrift om innehållet (6:o).

Valhandlingen i kontrakt inleds med gudstjänst (4:o). Valet förrättas med
slutna sedlar. Varje röstsedel skall upptaga tre otvetydiga namn, eljest är den
ogiltig. De tre på röstsedeln upptagna namnen äger lika röstvärde. Det är således
utan betydelse för valutgången, i vilken ordning namnen upptagits på röstsedeln.
Sedan röstavgivningen avslutats samt inkomna röstsedelsförsändelser öppnats
och däri inneliggande röstsedlar uttagits olästa, sker sammanräkning. Över valet
föres protokoll, vari antecknas de röstande, antalet röstsedlar och namnen på
dem, som fått röster. Sedan protokollet justerats och underskrivits av de vid
valet närvarande, insändes det till domkapitlet (6:o—8:o).

Samma dag, som valet i kontrakten äger rum, sker röstningen i domkapitlet.
De därvid avgivna röstsedlarna öppnas dock inte förrän valprotokollen från
kontrakten inkommit (9:o).

Sedan samtliga valprotokoll inkommit sammanräknas rösterna. Därvid antecknas
i protokollet namnen på dem som fatt röster enligt valprotokollen från
kontrakten samt deras rösttal. Sedan röstsedlarna från valet i domkapitlet öppnats,
räknas samtliga röster tillsammans. Denna sammanräkning utmynnar i ett
förslag, som upptar de tre namn, som fått högsta rösttalen. Har två fått samma
rösttal och kan de inte båda beredas rum på förslaget, skiljes mellan dem genom
lottning. Från de på förslaget uppförda inhämtar domkapitlet, enligt ett cirkulärbrev
den 1 april 1807, uppgifter om ålder och tjänsteförrättningar, varefter
protokollet rörande sammanräkningen och det upprättade förslaget jämte meritförteckningar
insändes till ecklesiastikdepartementet (10:o).

Vid ärkebiskopsval tillämpas samma regler som gäller för de vanliga biskopsvalen
vid röstningen inom valkorporationerna. Valkorporationernas förslag insändes
till ecklesiastikdepartementet, där det slutliga förslaget sammanställes.
Föreslaget namn tillgodoräknas en röst för varje plats på valkorporationernas
förslag.

De till kyrkomötet hänskjutna förslagen

Valkorporationens sammansättning vid biskopsval

I propositionen lämnas å s. 16—17 eu kort historik rörande valkorporationens
sammansättning vid biskopsval. Vidare lämnas å s. 18—27 redogörelse för
biskopsvalskommitténs förslag i förevarande hänseende samt för remissyttrandena
i denna del.

10 Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

Föredraganden har vid lagrådsremissen den 22 maj 1963 anfört:

Biskopsämbetet har en viktig funktion i den svenska kyrkan. Biskopen framstår
salunda inte endast som stiftsstyrelsens administrative chef och prästerskapets
föi man och själasörjare utan också och framför allt som den högste ledaren
av kyrkans liv och verksamhet inom stiftet. Denna verksamhet bedrives visserligen
främst inom de olika församlingarna, för vilka finns en fast organisation. Men
till denna kommer den till själva stiftet anknutna kyrkliga verksamheten, som
under senare tid utvecklats kraftigt. Det behöver här endast erinras om den
mängd av organisationer, som mestadels pa frivillighetens grund vuxit fram inom
stiftens ram. I många av dessa intar biskopen regelmässigt den ledande ställningen.

Bestämmelser om att Kungl. Maj:t vid tillsättning av biskop är bunden av ett
förslag, upptagande tre personer, finns i regeringsformen. Alltsedan reformationen
har med undantag för vissa tidsperioder — förslag om ämbetets besättande
upprättats efter föregånget val. Valkorporationen har under tiderna skiftat
till sin sammansättning men genomgående karakteriserats av att den huvudsakligen
bestått av präster. Anmärkningsvärt är dock att i vår första evangeliska
kyrkoordning förutsatts, att lekmän skulle deltaga i valet. Valets syfte är att för
Kungl. Maj .t presentera tre för biskopsämbetet lämpliga personer. Valkorporationen
bör vara så sammansatt, att detta syfte bäst tillgodoses.

En av de tendenser, som under det sista århundradet gjort sig särskilt märkbar
mom kyrkan, är det ökade lekmannainflytandet i verksamheten. Detta inflytande
har utvecklats och stadfästs genom ett flertal reformer på det kyrkliga området,
senast genom den nya församlingsstyrelselagstiftningen. Såsom kommittén framhållit
är för närvarande valförsamlingen vid biskopsval det enda kollektiva organ
inom kyrkostyrelsen, som i stort sett saknar lekmannainslag. Spörsmålet att
bereda lekmännen ett ökat inflytande vid biskopsvalen är dock, som framgått av
vad jag tidigare anfört, av gammalt datum. I direktiven för kommittén framhölls
också att det förhållandet, att en reform ännu inte kommit till stånd, synes
mera ha berott på svårigheter att finna en lämplig form för lekmäns deltagande
i biskopsval än på principiella betänkligheter att bereda lekmännen ett ökat inflytande
vid valen. Visserligen intog kyrkomötet under 1920-talet en avvisande
hållning mot en reform i denna riktning. Men å andra sidan anslöt sig
de kyrkliga myndigheterna vid remissbehandlingen av det utav kammarrådet
Wohhn 1937 framlagda förslaget i ämnet i princip till tanken på ett ökat lekmannainflytande
vid biskopsvalen. Såsom framgår av behandlingen av frågan
vid senare kyrkomöten synes även där den tidigare intagna negativa ståndpunkten
till reformtanken ha övergivits.

Kommitténs överväganden rörande ökat lekmannainflytande vid biskopsval
framstår mot bakgrunden av det nu anförda som helt följdriktiga. Kommittén
har också kunnat anföra viktiga skäl för sitt ställningstagande, bl. a. att lekmän
medverkar vid biskopsval i våra grannländers evangeliska kyrkor. Från remissinstanserna
har heller inte riktats invändningar mot att lekmännen beredes

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963 11

större inflytande vid valen. Tvärtom har från flera hall framhållits, att de framlagda
förslagen är väl ägnade att lösa problemen pa området. När en reform nu
avses bli genomförd rörande biskopsvalen finner jag det självklart, att ett ökat
och väsentligt inflytande ges åt lekmännen. Deras funktion härvidlag får sålunda
betraktas som ytterligare ett led i utvecklingen att stärka lekmännens
intresse för omvårdnaden av vår svenska kyrka.

Med hänsyn till biskopsämbetets karaktär och uppgifter framstår det emellertid
som naturligt, att prästerna fortfarande får särskild representation vid
biskopsval. Sådan representation för prästerna förekommer såväl i kyrkomötet
som i domkapitlen. Härigenom kan också utnyttjas den fond av erfarenhet, insikt
och omdöme i hithörande frågor, som finns företrädd bland prästerskapet.

Kommittén har utgått från att avvägningen mellan det prästerliga elementet
och lekmannaelementet i valkorporationen bör göras så, att de båda gruppernas
inflytande i stort sett blir lika starkt. Denna utgångspunkt är dock i och för sig
inte självklar. Det bör särskilt erinras om att lekmännen i kyrkomötet nu
har ett numerärt större inflytande än prästerna. Kommitténs förslag i denna del
har emellertid inte mött gensaga vid remissbehandlingen. Jag finner mig också
för egen del kunna godtaga kommitténs ståndpunkt om ett i huvudsak lika
inflytande för de båda grupperna. Jag vill emellertid i sammanhanget betona,
att synpunkter om en inbördes så »rättvis» avvägning som möjligt av gruppernas
inflytande torde vara av underordnad betydelse. Avsikten med valet är inte
främst att bereda någon grupp en rättighet att ge sin mening till känna; huvuduppgiften
är att på ett så representativt sätt som möjligt anvisa Kungl. Maj:t
tre personer, som har stiftets förtroende att bekläda biskopsämbetet.

Ett i stort sett lika inflytande för präster och lekmän kan uppnås på olika
sätt. Ledamoten Lodenius har i sitt särskilda yttrande nämnt ett system, enligt
vilket både präster och lekmän företrädes av elektorer. En lösning av frågan om
valkorporationens sammansättning efter dessa linjer har som nämnts tidigare
föreslagits i en promemoria av kammarradet Wohlin. Flera remissinstanser har
ställt sig positiva till denna tanke. Av frågans tidigare behandling framgår att
framför allt den prästerliga opinionen är emot ett system med indirekt rösträtt
för prästerna. Även om jag för egen del finner flera fördelar vara förknippade
med en ordning, som innebär en indirekt rösträtt även för prästerna, finner jag
dock det för närvarande lämpligt att såsom kommittén förordat bygga en
biskopsvalsreform på att behålla den direkta prästerliga rösträtten. Tänkbart
vore därvid att låta präster och lekmän rösta var för sig och därefter sammanställa
de båda gruppernas förslag till ett slutligt. De principiella skäl som kommittén
åberopat häremot finner jag dock så viktiga, att jag inte vill förorda ett
sådant system. Särskilt vill jag härvid framhålla, att präster och lekmän inte får
framstå som grupper med motstridiga intressen. Jag delar till följd av det sagda
kommitténs uppfattning, att pariteten mellan präster och lekmän bör komma till
uttryck i en i stort sett numerisk lika sammansättning av valförsamlingen.

12 Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

Det förslag kommittén framlagt innebär att de flesta präster i kyrkans tjänst
får rösträtt medan lekmannaelektorerna kommer att motsvara blott antalet församlingsprästtjänster.
Som flera remissinstanser påpekat medför detta, att antalet
prästerliga väljare kommer att överstiga antalet lekmannaväljare. Sålunda
kommer inte extra ordinarie pastoratsadjunkter samt stifts- och kontraktsadjunkter
ävensom röstberättigade präster utanför stiftsorganisationen att motsvaras
av lekmannaväljare. Den övervikt, som ligger däri, att de prästerliga
ledamöterna i domkapitlet i allmänhet kommer att motsvaras av två lekmannaväljare
och att vissa prästerliga tjänster kan tänkas vara utan innehavare och
inte heller uppehållas av vikarie, är inte i och för sig tillräcklig för att väga
upp den prästerliga dominansen. Enligt kommitténs förslag kommer det sålunda
normalt att bli prästerlig övervikt i valförsamlingen. Denna övervikt kan i ett
läge, då nuvarande prästbrist upphört, bli ganska stor. Bättre paritet mellan
präster och lekmän i valkorporationen kan nås antingen genom att utöka antalet
lekmannaväljare eller genom att minska antalet prästerliga väljare. Den förstnämnda
vägen möter vissa svårigheter, om antalet lekmannaelektorer skall
bestämmas med utgångspunkt i den församlingsprästerliga organisationen. Bl. a.
skulle domkapitlets missivering av präster bli avgörande för det antal lekmannaelektorer,
som skulle utses inom pastoratet. Att utöka antalet lekmannaelektorer
synes över huvud taget svårt, om det av kommittén förordade systemet
skall läggas till grund för en reform.

Skall bättre paritet uppnås mellan präster och lekmän måste sålunda antalet
röstberättigade präster något minskas. En sådan minskning bör emellertid inte
ske, om syftet med det prästerliga deltagandet i valet därigenom inte skulle i
tillbörlig grad tillgodoses. Detta syfte är, som jag tidigare angivit, att dra fördel
av prästerskapets i stiftet erfarenhet, insikt och omdöme då det gäller att nominera
en person, som är skickad för den viktiga uppgift varom här är fråga. Skulle
enstaka präster, som fyller kvalifikationerna för rösträtt, uteslutas från sådan,
är detta för syftet med valet av mindre betydelse.

Kommittén har fasthållit den nuvarande principen om att rösträtten skall
vara bunden till prästtjänst och inte till innehavet av prästämbetet. Till denna
mening, som flertalet remissinstanser biträtt, vill jag ansluta mig. När det gäller
att närmare avgränsa de tjänster, som bör grunda rösträtt vid biskopsval, föreslår
kommittén, att tjänsten skall vara föremal för biskopens ämbetsförvaltning.
Kommittén framhåller själv att fragan om den episkopala tillsynen på grund av
härom gällande bestämmelsers ofullständighet kan bli föremål för tvekan.
Flera remissinstanser har också uttalat farhågor för tolkningssvårigheter med
denna bestämning. Jag delar dessa betänkligheter och finner det nödvändigt, att
rösträtten bestämmes på ett sätt, som i mindre grad ger upphov till tolkningssvårigheter.
Det är nämligen en viktig grundsats, att regler om val är så entydiga,
att riskerna för överklagande blir minsta möjliga.

Jag finner det uppenbart att då det gäller präster inom den egentliga stifts -

13

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

organisationen de ordinarie tjänsterna, huvudsakligen kyrkoherde- och komministertjänster,
bör grunda rösträtt. Kammarkollegiet har föreslagit, att rösträtten
begränsas till endast dessa. Denna uppfattning kan jag inte biträda utan finner
det vara av värde att även det yngre prästerskapets synpunkter kommer till
synes vid biskopsvalet. Jag anser det därför inte böra komma i fråga att utesluta
stifts-, kontrakts- och kyrkoadjunkter från rösträtt.

I fråga om pastoratsadjunkterna har kommittén föreslagit, att de som uppnått
extra ordinarie anställningsform skall få rösträtt. Några remissinstanser har
yrkat på att rösträtten bör utökas även till aspirantema. Såtillvida är jag ense
med dem, att skillnaden i anställningsformen för de präster varom här är fråga
inte bör vara utslagsgivande för rösträtten. Denna fråga bör behandlas utifrån
andra förutsättningar än formerna för dessa prästers anställning.

Som utgångspunkt för ett ställningstagande vill jag dock framhålla, att flertalet
remissinstanser inte invänt mot kommitténs förslag om att aspiranter inte
skall tillerkännas rösträtt. Det är också givet att de allra yngsta prästerna inte
besitter samma fond av erfarenhet och insikt som de äldre, även om också deras
syn kan vara av värde vid ett val. Deras kännedom om stiftets speciella kyrkliga
situation får dock i allmänhet antagas inte vara så god som de äldres. Det bör
i detta sammanhang framhållas, att sedan kommittén framlagt sitt förslag 1957
års prästvalslagstiftning medfört att det s. k. stiftsbandet i princip upphävts.
Det kan därför antagas, att unga präster i större utsträckning än förut kan
lämna stiftet. Med hänsyn till vad jag nu anfört finner jag inte pastoratsadjunkternas
deltagande i valen ha sådan betydelse för att syftet med valet skall tillgodoses,
att de i denna sin egenskap bör tillerkännas rösträtt. Jag kommer i det
följande att föreslå, att rösträtten knytes till inte endast innehavet utan också i
vissa fall till uppehållandet av prästtjänst, varför också de yngre präster varom
här är fråga i ett antal fall kommer att få rösträtt.

Kommitténs förslag i vad det rör rösträtt för präster utanför den egentliga
stiftsorganisationen har vid remissbehandlingen rönt kritik på grund av svårigheterna
att bedöma vilka som härvidlag står under biskopens tillsyn. Med hänsyn
till vad jag nyss anfört om nödvändigheten av enkla regler måste stor försiktighet
iakttagas, då gränser i berörda hänseenden skall dras upp. Vidare
bör framhållas, att den erfarenhet som finns redan bland prästerna inom stiftsorganisationen
får anses vara tillfyllest för att åstadkomma ett förslag, som
upptar tre lämpliga namn. Med hänsyn härtill och till mina tidigare uttalanden
om syftet med valet finner jag mig inte kunna förorda att nu ifrågavarande
präster, t. ex. präster vid de centrala kyrkliga styrelserna, diakonianstalterna och
vid Stockholms stadsmission, ges rösträtt. Ett undantag bör emellertid göras,
avseende kyrkoherdarna för döva, som numera lyder direkt under biskopen och
domkapitlet i Stockholm.

Det torde råda enighet därom, att domkyrkosysslomannainstitutionen i dess

14

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

nuvarande utformning i framtiden inte bör behållas. När nu en reform av
biskopsvalen företages saknas det därför anledning att låta tjänst som domkyrkosyssloman
grunda rösträtt.

Kommitténs förslag att tjänst vid allmän undervisningsanstalt inte skall
grunda rösträtt står i överensstämmelse med de tankar, som legat bakom den
1958 genomförda skolstyrelsereformen, enligt vilken bl. a. biskopens ställning
som eforus vid läroverken avskaffats. Anledning att ge präster anställda vid
undervisningsväsendet rösträtt finns således inte längre.

Den rätt, som för närvarande tillkommer de teologiska fakulteternas samtliga
professorer att deltaga i biskopsval, har kommittén föreslagit skola upphävas.
I likhet med kommittén anser jag det tillräckligt, att fakulteternas mening får
ges tillkänna genom rösterna från de i domkapitlet invalda professorerna. Jag
delar därför kommitténs uppfattning, att 2 § 5 mom. lagen om domkapitel bör
upphävas.

Kommittén har föreslagit, att innehavet av viss tjänst skall grunda rösträtt.
Med innehav jämställes vikariatslöneförordnande på tjänsten. Enligt kommitténs
förslag skall alltså tjänsteinnehavare äga rösträtt även under tjänstledighet,
medan den som uppehåller tjänsten i princip inte får rösträtt.

Jag biträder kommitténs uppfattning, att innehav av tjänsten bör vara förutsättning
för rösträtt. Denna grundsats bör emellertid, för att man skall ernå
numerär paritet med antalet lekmannaelektorer, kompletteras med en regel, att
också den som uppehåller en vakant tjänst är röstberättigad. Huruvida förordnandet
på den vakanta tjänsten är ett vikariatslöneförordnande eller av kortare
varaktighet synes däremot sakna betydelse. Med det av mig förordade systemet
kommer alltså — så långt detta är möjligt — antalet röstande präster att motsvara
antalet inrättade tjänster och således även antalet lekmannaelektorer.

Då lekmannadeltagandet i valen skall bestämmas med utgångspunkt i den
prästerliga organisationen, torde det stå utom diskussionen, att pastoratet såsom
enhet för denna organisation i enlighet med kommitténs förslag bör vara valkrets
för utseende av lekmannaelektorer.

Kommittén har föreslagit, att utseendet av lekmannaelektorerna bör tillkomma
församlingskyrkorådet eller — i flerförsamlingspastorat — på visst sätt
utsedda delegerade för församlingskyrkoråden i pastoratet. Några remissinstanser
har påpekat att detta förfarande blir omständligt. I denna fråga vill jag erinra
om att, sedan kommitténs betänkanden framlagts, genom den nya församlingsstyrelselagen
i flerförsamlingspastoraten tillskapats ett nytt organ, församlingsdelegerade,
som handhar pastoratsangelägenheterna och vars ledamöter är utsedda
av de olika församlingarnas beslutande organ — fullmäktige eller stämma.
En annan följd av församlingsstyrelselagen och pastoratsindelningsreformen är
att enförsamlin gspastorat utan kyrkofullmäktige endast torde finnas i vissa relativt
få fall, då församlingen ingår i total ekonomisk samfällighet.

15

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

Bättre organisatoriska möjligheter har alltså de senaste åren tillskapats för
att anförtro valet av lekmannaelektorer åt de representativa organ, som finns
inom pastoraten. Fråga uppstår då om detta lämpligen bör ske — särskilt i vad
mån valets syfte bättre nås härigenom än genom att grunda det på församlingskyrkoråden.

Till en början bör understrykas, att det här gäller val av elektor. Det är
alltså ej fråga om själva biskopsvalet, ett förhållande som några remissinstanser
inte synes ha gjort tillräckligt klart för sig. Den väljande församlingen skall
således ha sin uppmärksamhet inriktad främst på vilka personer, som besitter
lämpliga kvalifikationer för att bilda sig en på sakliga skäl grundad uppfattning
i biskopsvalsfrågor; någon mera ingående kännedom hos valförsamlingen om
lämpliga biskopskandidater är däremot inte erforderlig. I detta avseende får
elektorsvalen anses jämförbara med valen till kyrkoråd eller valen av elektorer
för utseende av ombud i kyrkomötet.

Kommittén har som skäl för sitt förslag om att församlingskyrkoråden skall
välja lekmannaelektorer för biskopsval åberopat att valet bör anförtros personer,
som vunnit viss förtroendeställning inom församlingen. Vid val av elektorer till
biskopsval bör emellertid enligt min mening främst eftersträvas, att bredast
möjliga kyrkligt intresserade lekmannaopinion får komma till tals. Detta kan
endast ske genom att överlämna valen åt kyrkofullmäktige — respektive församlingsdelegeradeinstitutionen.
Likaväl som kyrkofullmäktige erfarenhetsmässigt
visat sig utse lämpliga personer till kyrkoråd och till elektorer vid val av
lekmannaombud till kyrkomötet, måste de antagas kunna väl fylla sin uppgift
även vid utseende av elektorer som skall välja biskop. Det får därvid anses
naturligt, att endast sådana personer utses till elektorer, vilka »kan antagas vilja
främja församlingslivet». I flertalet fall torde ledamot av kyrkorådet komma att
utses. En viktig omständighet att beakta är vidare, att om valet överlämnas till
fullmäktige eller delegerade vinnes en betydande administrativ förenkling, därigenom
att särskilda delegeradeval i flerförsamlingspastoraten undvikes.

En nackdel med att överlämna valet till pastoratets beslutande organ består
onekligen däri att valet i några av de större städernas pastorat kommer att ske
på kyrkostämma. Tänkbart är givetvis, att i detta fall låta samfällighetens fullmäktige
välja elektorer för samtliga pastorat inom samfälligheten. Då emellertid
varje församling för sig förrättar val av elektor för val av kyrkomötesombud
på stämma och detta synes ha fungerat väl, finner jag att motsvarande förfarande
kan komma till användning vid nu ifrågavarande elektorsval. Också vid
bedömandet av behovet av en särskild ordning för här avsedda fall får man ha i
minnet att valet gäller elektor, inte biskop. Som jag nyss antytt blir det heller
inte fråga om något mera allmänt förekommande förfarande.

16

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

Röstningsförfarandet vid biskopsval

Beträffande biskopsvalskommitténs förslag rörande röstningsförfarandet ävensom
däröver avgivna remissyttranden får utskottet hänvisa till propositionen
s. 33—34.

Vid lagrådsremissen den 22 maj 1963 har föredraganden anfört:

Den nuvarande ordningen, enligt vilken samtliga tre på röstsedeln uppförda
namn tillerkännes samma röstvärde, har vid flera tillfällen utsatts för stark
kritik. Senast denna fråga behandlades av riksdagen framhöll första lagutskottet
(uti. 1949:17) att de skäl, som anförts för införande av en proportionell valmetod
vid andra val, också talade för att tillämpa en dylik metod vid val av
biskop och ärkebiskop. Framför allt framstod det för utskottet såsom ett bestämt
önskemål, att regler skapades, som bättre tillgodosåg minoriteternas intressen.
Skulle tidigare förslag om lekmäns deltagande i biskopsval komma att förverkligas,
blev helt nya röstningsregler erforderliga.

I direktiven för utredningen framhölls också att en blivande reform i detta
hänseende bör ha till syfte att låta biskopsförslaget vara ett personval, som ger
ett verkligt uttryck för de röstandes intentioner och som i tillbörlig grad tillgodoser
minoritetsgrupper bland väljarna. Sammanräkningsmetoden bör även
garantera, att Kungl. Maj:ts grundlagsenliga befogenhet att välja mellan tre
biskopskandidater i realiteten inte blir illusorisk.

Kommitténs förslag till ny sammanräkningsmetod eliminerar i huvudsak de
olägenheter som varit förenade med det nuvarande systemet, enligt vilket t. o. m.
en betydande minoritet inte haft möjlighet att få någon kandidat uppförd på
förslaget. Systemet har alltså givit möjligheter för en majoritet att helt sätta
sin prägel på valet. Kommitténs förslag har också fått ett genomgående gott
mottagande vid remissbehandlingen. Från ett par håll har ifrågasatts, om det
inte vore bättre att använda talserien 3—2—1 i stället för 1—1/2—1/s. Någon
egentlig nackdel är det dock inte enligt min mening, att man får räkna med
bråktal av röster. Tvärtom torde det av flera skäl vara lämpligt att steget mellan
det första och det andra namnet är större än mellan det andra och tredje.
Därigenom får den väljande möjlighet att ge klart uttryck för sin uppfattning
vem han anser vara inte bara lämplig utan också den lämpligaste. Förslaget
innebär vidare att en rimlig avvägning sker mellan majoritets- och minoritetsintressen,
så att olika uppfattningar kan komma till uttryck på biskopsförslaget.
Jag vill alltså förorda den av kommittén föreslagna ordningen för biskopsvalets
förrättande.

Ärkebiskopsval

För tidigare reformförslag rörande ärkebiskopsval ävensom för biskopsvalskommitténs
förslag i nu ifrågavarande hänseende och för remissyttrandena, såvitt
de avser berörda fråga, lämnas redogörelse i propositionen å s. 35—43.

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 196S 17

Föredraganden har vid lagrådsremissen den 22 maj 1963 i förevarande hänseende
anfört:

I det föregående har behandlats frågan om biskopsval och hur lekmännen
skall beredas ett tillbörligt inflytande vid valet. Härvid har jag bortsett från
vilken ordning, som bör gälla för utseende av ärkebiskop, även om självfallet
också här spörsmålet om ökning av lekmannainflytandet bör beaktas. Ordningen
för ärkebiskopsval har nämligen alltid behandlats skild från vad som bör gälla
för utseende av övriga biskopar i kyrkan. Detta sammanhänger med ärkebiskopens
ställning som både stiftschef i Uppsala stift och den främste företrädaren
för den svenska kyrkan såväl utåt som inom kyrkan själv, bl. a. i biskopsmötet
och i de kyrkliga centralstyrelserna. Vid prövningen av spörsmålet om ordningen
för ärkebiskopsval måste därför den svåra frågan lösas, hur stort inflytandet på
valet Uppsala stifts väljare — präster och lekmän — skall ha i förhållande till
svenska kyrkan i övrigt.

Som framgått av den lämnade redogörelsen för tidigare reformförslag rörande
ärkebiskopsvalet har den gällande ordningen sedan lang tid tillbaka utsatts för
kritik. Allmänt har därvid ansetts, att ärkestiftet haft för litet inflytande vid
valet. För närvarande uppsätter fjorton valkorporationer var för sig förslag till
ärkebiskop, nämligen de tretton domkapitlen i rikets stift samt ärkestiftets
prästerskap. Ärkestiftets inflytande motsvarar således en sjundedel av de väljandes
hela röststyrka. Det bör i sammanhanget erinras om att detta inflytande
tidigare varit något större, då konsistorierna i Uppsala och Stockholm deltog i
valet. Den gällande ordningen har vidare kritiserats i det avseendet, att fjorton
korporationer avger var sin kollektiva röst.

I den från tid till annan förda diskussionen har huvudsakligen två utvägar
anvisats att söka nå en lösning av problemet. Den ena är att slopa den kollektiva
rösträkningen och endast låta personliga röster ligga till grund för förslaget.
Den andra utvägen är att ge ärkestiftets förslag ett förhöjt röstvärde. Kommittén
har stannat för ett förslag, som innebär att valkorporationernas antal minskas
till endast två, den ena representerande ärkestiftet och den andra svenska
kyrkan i övrigt, samt att ett system med personliga röster tillämpas inom vardera
korporationen, vilka båda får lika stort inflytande vid upprättandet av det
slutliga förslaget.

Kommitténs förslag får anses vara en utbyggnad av det förslag som 1933
framlades av ärkebiskopen Eidem. Tidigare förslag i ämnet har däremot
gått ut på att ärkestiftets förslag skulle ges ett förhöjt röstvärde. Det mest
genomarbetade av dessa förslag synes vara det som 1915 framlades inom justitiedepartementet
i form av en promemoria. Det förtjänar omnämnas att vid
remissbehandlingen av detta förslag rådde så gott som full enighet om att det
borde genomföras samt att också 1929 års kyrkomöte fann sig kunna biträda de
riktlinjer som dragits upp i promemorian.

Vid remissbehandlingen av det nu föreliggande förslaget har inte samma en -

18

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

hällighet kommit till synes som då det gäller förslaget till biskopsval i övrigt,
även om flertalet remissinstanser godtagit vad kommittén föreslagit också i förevarande
del. De mera kritiska remissmyndigheterna har i huvudsak beträtt två
vägar. Salunda anser bl. a. domkapitlen i Göteborg och Härnösand, att riksintresset
bör ges ett större inflytande än stiftsintresset och i denna fråga ställer sig
också kammarkollegiet och domkapitlet i Uppsala tveksamma, även om de anser
sig böra acceptera förslaget om lika stort inflytande mellan de båda intressena.
Ett par remissinstanser har förklarat sig anse, att det inte går att komma fram
till en ändamålsenlig lösning av frågan, förrän det större spörsmålet om ärkebiskopsämbetets
karaktär och ställning inom svenska kyrkan blivit utredd.

Till vad sålunda förekommit vill jag först framhålla, att det för närvarande

— i vart fall inte så länge arbetet inom kyrka-statutredningen pågår — inte
kan komma i fråga att sammankoppla den nu föreliggande frågan med det
mera svårlösta och för kyrkans organisation genomgripande spörsmålet om
en annorlunda utformning av ärkebiskopens uppgifter och ställning. Ärendet
bör därför behandlas med utgångspunkt i den nu bestående organisationen, i
vilken ärkebiskopen dels är chef för Uppsala stift, dels därjämte företräder
svenska kyrkan i dess helhet.

Emellertid ger, som jag redan antytt, remissbehandlingen av kommitténs förslag
inte något entydigt besked; fastmera har de kritiska röster som höjts mot
förslaget gjort mig tveksam om kommittén kommit fram till den bästa lösningen
av problemet. Utan tvekan har de remissinstanser rätt som påpekat, att ärkebiskopens
uppgifter beträffande svenska kyrkan i sin helhet från tid till tid ökar
och att hans ställning i rikskyrkliga sammanhang allt starkare betonas. Jag vill
också framhålla, att i den tidigare diskussionen har så gott som alltid ansetts, att
riksintresset bör ha övervikt, även om Uppsala stifts inflytande i och för sig bör
ökas. Vidare bör erinras om att den av professorn Kjöllerström företagna utredningen
närmast ger vid handen, att några mera genomgripande åtgärder inte är
nödvändiga för att få till stånd en godtagbar avvägning av de båda intressena
samt att Kjöllerströms uppfattning härvidlag godtagits av flertalet domkapitel.

Vid mitt övervägande av de hithörande problemen har jag funnit mig böra
stanna inför att förorda en mindre genomgripande förändring av den nuvarande
ordningen än den kommittén föreslagit. Jag vill därvid anknyta till tidigare av
bl. a. kyrkomötet godtagna förslag att behålla den kollektiva röstningen men

— med bibehållande av en viss övervikt för riksintresset — ge Uppsala stifts
förslag ett förhöjt röstvärde.

Olika åsikter kan naturligtvis göra sig gällande hur långt man bör sträcka sig
för att tillgodose ärkestiftets intressen. Enighet torde dock råda därom, att
detta bör vara så stort, att åtminstone ett av stiftet föreslaget namn kan komma
med på det slutliga förslaget. Härutöver torde den exakta avvägningen vara
rätt vansklig att göra, även om man — med beaktande av de förändringar som

I

19

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

inträtt — kan ha god hjälp i tidigare framlagda förslag. Innan denna avvägning
sker synes det mig dock nödvändigt att bestämma dels hur valkorporationen för
ärkestiftet skall vara beskaffad, dels hur många andra valkorporationer än detta
stift, som skall deltaga i valet.

Jag finner det naturligt, att den korporation, som skall representera Uppsala
stift, bygges upp på samma sätt som valkorporationen i andra stift. Det under
remissbehandlingen inom bl. a. domkapitlet i Uppsala framförda önskemålet att
detta domkapitel skall få deltaga i röstningen i riksdelen av valmanskåren
— dvs. i den nu avhandlade ordningen få rösta för sig som egen valkorporation
i likhet med de andra domkapitlen — finner jag med hänsyn härtill inte kunna
tillgodoses. Det torde inte med fog kunna göras gällande, att domkapitlet mera
företräder ett riksintresse än intressena inom sitt eget stift. En annan sak är att
förhållandet kan beaktas vid avvägningen av det förhöjda röstvärde, som ärkestiftets
förslag bör ges.

Flera remissinstanser har påyrkat, att de svenska utlandsförsamlingarna och
deras prästerskap skall få rösträtt vid ärkebiskopsval. Nämnda församlingar
lyder under domkapitlet i Uppsala. Jag finner också flera av de skäl som anförts
för en sådan ordning vägande. Med hänsyn till bl. a. de skiftande reglerna om
medlemskap i dessa församlingar torde det för närvarande inte vara möjligt att
låta lekmännen i församlingarna deltaga i valet. Detta förhållande behöver dock
inte utesluta, att församlingarnas kyrkoherdar — till antalet sju — får rösträtt.
Jag vill därför förorda, att dessa präster ingår i valkorporationen för Uppsala
stift.

Vad så angår den del av valmanskåren, som skall representera svenska kyrkan
i övrigt, har kommittén föreslagit, att domkapitlen samt ledamöterna i de tre
kyrkliga centralstyrelserna skall deltaga i valet. När det gäller domkapitlen
biträder jag förslaget och vill i sammanhanget endast erinra om att till följd
av vad jag tidigare förordat rösträtten för de teologiska fakulteternas samtliga
professorer inte vidare kommer att bestå.

Mot rösträtt för ledamöterna i de tre kyrkliga centralstyrelserna har kammarkollegiet
invänt, att styrelserna inte är inordnade i svenska kyrkans organisation
på samma sätt som domkapitlen. Jag delar på anförda skäl kollegiets uppfattning
och finner det inte lämpligt att nu låta dessa styrelser deltaga i valet. Såsom
domkapitlet i Stockholm påpekat, torde flera av ledamöterna i styrelserna
kunna utöva inflytande vid valet genom att rösta i egenskap av ledamot i domkapitel.

Det anförda föranleder mig alltså att föreslå en ordning, enligt vilken ärkebiskopsvalet
skall förrättas dels inom Uppsala stift av en valkorporation, som
är i huvudsak sammansatt på samma sätt som föreslagits beträffande biskopsval
i allmänhet, dvs. av domkapitlets ledamöter, de flesta av stiftets präster — jämte
utlandskyrkoherdarna — samt elektorer för stiftets lekmän, dels av domkapitlen
i övriga stift, av vilka vart och ett för sig skall utgöra en valkorporation.

20

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

Med utgångspunkt i denna organisation finner jag, efter gjorda beräkningar,
att avvägningen mellan det inflytande Uppsala stift bör ha och det intresse som
företrädes av svenska kyrkan i övrigt bör göras så, att förslaget från valkorporationen
i stiftet ges ett sex gånger så högt röstvärde som ett vart av
domkapitlens. Härvid ges riksintresset en övervikt samtidigt som garantier
torde skapas, att stiftets uppfattning kommer till uttryck på det slutliga förslaget.

Det av kommittén föreslagna tillvägagångssättet vid röstavgivning, röstsammanräkning
och upprättande av förslag finner jag i allt väsentligt kunna
tillämpas även vid den nu förordade ordningen för val av ärkebiskop. Poängvärdena
blir således för ärkestiftets förslag 6 för det första namnet på förslaget,
3 för det andra och 2 för det tredje, under det att namnen på varje domkapitels
förslag graderas enligt den vanliga skalan 1—V2—V3 i den ordning de förekommer.

Specialmotivering till de till kyrkomötet hänskjutna lagförslagen återfinnes
å s. 47—52 i propositionen, vartill utskottet får hänvisa.

De av kyrkomötet antagna förslagen

Det av kyrkomötet antagna förslaget till lag om biskopsval skiljer sig från
det till kyrkomötet hänskjutna förslaget sakligt i följande hänseenden.

I valkorporationen vid biskopsval skall ingå, utöver de i Kungl. Maj :ts förslag
angivna prästerna, också präst, som vid tidpunkten för valet är anställd såsom
föreståndare för diakonianstalt, vilken är belägen inom stiftet.

Vid ärkebiskopsval skall i ärkestiftets valkorporation också ingå de tre präster,
som vid tidpunkten för valet är anställda som direktor för missionsstyrelsen,
direktor för diakonistyrelsen samt generalsekreterare vid sjömansvårdsstyrelsen.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skall i varje pastorat utses lekmannaelektorer
till det antal, som motsvarar i pastoratet inrättade tjänster såsom församlingspräst.
Kyrkomötet har begränsat denna valkorporation så till vida, att tjänster
som är obesatta och inte heller uppehälles av vikarie inte får medräknas.

I några kyrkliga samfälligheter, i vilka de särskilda församlingarna — vilka
utgör s. k. enförsamlingspastorat — inte har fullmäktige, skall enligt Kungl.
Maj:ts förslag val av elektorer ske på kyrkostämma. Kyrkomötet har föreslagit,
att valet i dessa fall skall förrättas av kyrkorådet eller, om inte heller sådant
finnes, på sätt Kungl. Maj:t förordnar. Vid kyrkorådets val av elektorer får
präst, som är röstberättigad vid biskopsvalet, inte deltaga.

Beträffande kyrkomötets särskilda utskotts behandling av de till kyrkomötet
hänskjutna lagförslagen får utskottet hänvisa till redogörelse i propositionen å
s. 56—108.

21

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

Lagrådet har i sitt yttrande över det av kyrkomötet för dess del godkända
förslag till lag om biskopsval, i vad detta skiljer sig från det till kyrkomötet
hänskjutna förslaget, närmare berört allenast 5 §. I övrigt har lagrådet lämnat
förslaget utan erinran.

Lagrådets nämnda yttrande redovisas i propositionen å s. 110, vartill utskottet
får hänvisa.

Föredraganden har beträffande de av kyrkomötet föreslagna ändringarna anfört: De

av kyrkomötet föreslagna ändringarna i Kungl. Maj:ts lagförslag innebär
inte sådana principiella avsteg från förslaget, att de rubbar grundsatserna däri.
Jag har inget att invända mot att i valkorporationen får ingå ytterligare det
fåtal präster, kyrkomötet föreslagit.

Vad angår den av kyrkomötet föreslagna begränsningen i vissa fall av antalet
lekmannaelektorer i valkorporationen kan jag hysa förståelse för de skäl
som anförts till stöd härför. Att jag likväl ställer mig tveksam till förslaget sammanhänger
med att den av Kungl. Maj:t föreslagna ordningen, som utmärker
sig för enkelhet och fasthet, uppmjukas på ett sätt, som kan medföra risker för
att fel begås vid elektorsvalet. Såsom särskilda utskottet uttalat och lagrådet
ytterligare framhållit torde dock av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter kunna
ge erforderlig vägledning och stadga i förevarande avseende. Jag vill härvid
särskilt framhålla lagrådets uttalande, att domkapitlen ålägger sig återhållsamhet
i fråga om förordnanden, som skulle rubba den av domkapitlet verkställda
beräkningen av antalet lekmannaelektorer. Jag vill vidare uttala det angelägna
i att vid förordnanden av vikarier på vakanta tjänster vid tidpunkt, då biskopsval
är förestående, i första hand tjänster i de s. k. enprästpastoraten kommer
i fråga, så att inte genom en vakans på sådan tjänst pastoratets lekmän helt
utestänges från att deltaga i biskopsvalet. En erinran härom torde böra inflyta
i anvisningar till domkapitlen rörande valets förberedande och förrättande. I
betraktande av det nu anförda vill jag inte motsätta mig den av kyrkomötet
föreslagna ändringen.

Kyrkomötets förslag, att i några av de kyrkliga samfälligheterna i vilka kyrkofullmäktige
saknas i de särskilda församlingarna — tillika utgörande pastorat —
kyrkorådet i stället för kyrkostämman skall förrätta elektorsvalet, torde innebära
en sådan fördel i praktiskt avseende, att detsamma uppväger avsteget från
den av Kungl. Maj:t föreslagna principen, att valet alltid skall förrättas av det
representativa kyrkokommunala organet. Jag anser mig därför kunna godtaga
kyrkomötets förslag.

Vad beträffar övriga av kyrkomötet föreslagna ändringar i Kungl. Maj:ts lagförslag
är dessa en följd av nu av mig berörda ändringsförslag eller också av
redaktionell natur. Mot dessa har jag ingen erinran.

22

Första lagutskottets utlåtande nr 52 år 1963

Utskottet

Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj.ts nu framlagda
förslag och får därför hemställa,

att förevarande proposition, nr 195, måtte av riksdagen
bifallas.

Stockholm den 28 november 1963

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Per-Olof Hanson, Arvidson,
Hilding, Wikner, Svanström, Lundin och Palm:

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herr Landgren, fru Johansson,
herrar Svensson i Vä, Ekström i Björkvik, Gustafsson i Borås, fru Löfqvist och
herr Fröding.

Ivar Haeggströms Tryckeri AB • Stockholm 19G3

632392