Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1963

1

Nr 45

Utlåtande i anledning av väckta motioner om obligatoriskt civiläktenskap.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 161 i första kammaren av herr
Gei jer, Lennart, m. fl. samt nr 191 i andra kammaren av fröken Bergegren
m. fl. I motionerna, som är likalydande, föreslås »att riksdagen måtte besluta
att hemställa till Kungl. Maj :t att frågan om hur ett obligatoriskt civiläktenskap
skall utformas skyndsamt utredes samt att förslag till erforderliga
lagändringar därefter förelägges riksdagen».

Motionerna har varit föremål för remissbehandling.

Motionerna

Sedan i motionerna inledningsvis erinrats om att ett antal präster inom
svenska kyrkan nyligen till vederbörande statsråd riktat en fråga, om prästerskapets
vigselplikt kan anses förenlig med samvetsfrihetens bud, anföres
i motionerna följande.

Oavsett vilken personlig inställning man har till de av en del präster sålunda
demonstrerade samvetsbetänkligheterna, har dock under senare år
en så pass livlig offentlig debatt förekommit kring dessa frågor att åtminstone
de yngre prästerna, innan de avlagt prästlöftet och tillträtt avlönade
befattningar inom svenska kyrkan, borde ha gjort klart för sig i vilken
grad lagens föreskrifter komme att bilda ett för dem oöverkomligt hinder.
Därmed är icke sagt att icke samvetsbetänkligheterna kan vara av allvarlig
natur.

Förhållandet mellan stat och kyrka håller nu på att utredas, men det anses
allmänt att det kommer att ta lång tid innan utredningens arbete blivit
slutfört. Man vet heller icke om utredningen alls kommer att syssla med
dessa problem. Det förefaller därför som om man redan nu, utan att avvakta
utredningens resultat, borde kunna vidtaga en åtgärd, som åtminstone i
många fall skulle kunna befria de ifrågavarande prästerna från deras samvetsbetänkligheter,
nämligen att besluta att alla äktenskap skall ingås genom
borgerlig vigsel, såsom förekommer i andra länder. För dem som har
behov därav skulle det givetvis finnas full frihet att genom en särskild ceremoni
inom den kyrka eller det religiösa samfund man tillhör bekräfta det
ingångna äktenskapet. I sådant fall borde det kunna stå prästerna fritt att
efter sitt samvete avgöra om de anser sig kunna konfirmera äktenskapet.
Om borgerlig vigsel göres obligatorisk bör i konsekvens härmed lysningsförfarandet
ändras till ett av civil myndighet ombesörjt kungörelseförfarande.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 1 avd. Nr 45

2

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1963

Gällande bestämmelser m. m.

Bestämmelserna om vigsel återfinnes i 4 kap. giftermålsbalken. Äktenskap
kan ingås antingen med kyrklig eller borgerlig vigsel. Valfrihet mellan de
båda formerna föreligger så till vida, att kontrahenterna alltid äger erhålla
borgerlig vigsel, så snart de över huvud taget är berättigade att ingå äktenskap.
En sådan konstruktion plägar benämnas fakultativt civiläktenskap.

Kyrklig vigsel äger rum inom svenska kyrkan eller inom annat trossamfund.
Rätt till vigsel inom svenska kyrkan föreligger, om de trolovade eller
en av dem tillhör svenska kyrkan. Kyrklig vigsel inom annat trossamfund
än svenska kyrkan kan ske, om Kungl. Maj :t medgivit att vigsel må förrättas
inom samfundet samt de trolovade eller en av dem tillhör samfundet. Sådan
vigselrätt har tillerkänts flertalet av de i Sverige förekommande trossamfunden.

Beträffande förrättare av kyrklig vigsel gäller att till vigsel inom svenska
kyrkan äger de trolovade välja vilken präst inom kyrkan de önskar men att
endast präst i församling, av vilken endera är medlem, är skyldig att viga.
Inom annat trossamfund förrättas vigsel av den som är behörig därtill enligt
Kungl. Maj :ts förordnande.

Med borgerlig vigsel kan, såsom ovan angivits, äktenskap ingås oavsett
om de trolovade ägt erhålla kyrklig vigsel eller ej.

Förrättare av borgerlig vigsel är, i stad lagfaren ledamot av magistraten
eller, i stad där magistrat ej finnes, kommunalborgmästaren samt på landet
landsfiskal eller, i vissa fall, särskilt förordnad vigselförrättare. Borgerlig
vigselförrättares behörighet och skyldighet att viga är begränsad till hans
tjänstgöringsomrade, men skyldigheten är ej beroende därav att någon av
de trolovade har sitt hemvist inom tjänstgöringsområdet. Beträffande landsfiskal,
som är bosatt i stad, gäller dock att han är behörig att förrätta vigsel
jämväl inom staden men att han ej är skyldig därtill, med mindre någon av
de trolovade har sitt hemvist inom hans distrikt.

Beträffande själva vigselceremonien föreskrives, att de trolovade, som
skall vara samtidigt tillstädes inför vigselförrättaren, skall inför denne avgiva
sitt ja och samtycke till äktenskapet samt att kontrahenterna därpå
skall av vigselförrättaren förklaras för äkta makar. I övrigt skall lända till
efterrättelse, vid vigsel inom svenska kyrkan föreskrifterna i kyrkohandboken,
vid vigsel inom annat trossamfund dess kyrkobruk och vid borgerlig
vigsel de bestämmelser som Kungl. Maj :t meddelar.

Vigsel skall i regel föregås av lysning, varom gives bestämmelser i 3 kap.
giftermålsbalken. Lysningen förrättas av kyrkliga befattningshavare och
sker som regel i den församling, där kvinnan är kyrkobokförd. Om mannen
ej är kyrkobokförd i samma församling skall han, då lysning sökes, förete
intyg (äktenskapsbetyg) om vad kyrkoböckerna i hans församling innehåller
angående hans behörighet att ingå äktenskap. Äktenskapsbetyget

3

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1963

kungöres i kyrkan i mannens församling och gäller i två månader. Vid begäran
om lysning skall prästen i lysningsförsamlingen undersöka om några
hinder mot äktenskapet föreligger. Denna hindersgranskning sker genom
att prästen granskar kyrkoböckerna och i vissa fall kräver särskilda intyg.
Befinnes hinder ej föreligga utfärdar prästen lysningssedel, som genom utfärdarens
försorg kungöres i kyrkan tre söndagar i rad. Har lysning fullbordats
och har hinder icke i vederbörlig ordning anmälts eller eljest blivit kunnigt,
har prästen att då så begäres utfärda lysningsbevis. Efter lysningen
skall vigsel ske inom fyra månader, överskrides denna tid måste ny lysning
ske.

I förevarande sammanhang må nämnas att obligatoriskt civiläktenskap
tillämpas i Frankrike, Belgien, Holland, Schweiz och Tyskland. Fakultativt
civiläktenskap förekommer i England, de flesta delstaterna i USA samt i de
nordiska länderna.

I Danmark gäller i fråga om prästs vigselskyldighet att präst i danska
folkkyrkan kan neka att viga frånskild. Han kan också, om han av religiösa
grunder anser sig icke kunna eller böra förrätta vigsel, hänskjuta till biskopens
avgörande huruvida han bör befrias från att förrätta vigseln. Enligt
norsk lag är präst i statskyrkan eller föreståndare för dissenterförsamling,
när det strider mot hans samvete, icke pliktig att våga om någon av kontrahenterna
är frånskild och den tidigare maken lever. I finsk lag finnes ej motsvarande
bestämmelser.

Historik

Enligt 1734 års lag fordrades för ingående av äktenskap med fullständiga
rättsverkningar att kyrklig vigsel ägt rum. I denna lag avsågs endast vigsel
förrättad av svensk präst enligt svenska kyrkans ritual. Den främmande
kristna trosbekännare genom kungörelsen den 24 januari 1781 tillerkända
religionsfriheten innebar emellertid även rätt för dem att låta sig vigas av
sina präster och med sina ceremonier. I följd av ett utav kommerskollegium
den 27 maj 1782 för mosaiska trosbekännare utfärdat reglemente ansågs
även dessa kunna ingå äktenskap enligt sina religiösa bruk.

En borgerlig form för äktenskaps ingående blev införd under senare delen
av 1800-talet genom särskilda författningar, nämligen förordningen den
20 januari 1803 angående giftermål mellan kristen och mosaisk trosbekännare,
förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare
och deras religionsövning samt förordningen den 15 oktober 1880 angående
äktenskaps avslutande i visst fall inför borgerlig myndighet. Enligt dessa
författningar hade civiläktenskapet huvudsakligen karaktären av s. k. nödciviläktenskap.
Den borgerliga formen kunde användas, allenast då den
kyrkliga av en eller annan anledning ej var tillåten; blott för särskilda undantagsfall
fanns valfrihet dem emellan.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 1 and. Nr 45

4

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1963

Genom lagen den 6 november 1908 om äktenskaps ingående inträdde en
genomgripande förändring beträffande tillåtligheten av borgerlig vigsel. Enligt
nämnda lag blev den borgerliga formen tillgänglig för alla, och i det
vida övervägande flertalet fall kunde kontrahenterna välja mellan denna
och kyrklig vigsel. Rörande prästs åliggande med avseende å kyrklig vigsel
stadgades, att de som önskade ingå äktenskap skulle äga välja den präst
inom kyrkan de själva åstundade; dock att skyldighet att viga allenast ålåg
präst i den församling, där mannen eller kvinnan hade sitt hemvist. Den
borgerliga myndighet, inför vilken äktenskap kunde ingås, var, i stad magistraten
eller lagfaren ledamot av denna och på landet kronofogden i orten.

I proposition (nr 2) till 1908 års riksdag med förslag till lag om äktenskaps
ingående övervägde departementschefen införande av obligatoriskt
civiläktenskap men avvisade en sådan reform under hänvisning till främst
praktiska svårigheter för dess genomförande. Bl. a. framhölls, att en sådan
ordning skulle fordra att i varje kommun fanns en behörig vigselförrättare
men att det ej var tillrådligt att åt någon av då befintliga kommunala myndigheter
överlämna uppdraget att förrätta giftermål. Någon lagbestämmelse,
enligt vilken präst skulle kunna befrias från honom eljest åvilande vigselskyldighet,
fann departementschefen ej påkallad.

I en vid samma års riksdag i anledning av förenämnda proposition i andra
kammaren väckt motion (nr 234) framlades förslag om införande av obligatoriskt
civiläktenskap. Motionärernas huvudsakliga skäl därför synes ha
varit att genom en sådan ordning likartade regler skulle komma att gälla
för alla medborgargrupper. Vidare hemställdes i motionen om sådan ändring
i det framlagda förslaget, att vigsel på landet skulle förrättas av kommunalnämndens
ordförande eller vid förfall för denne nämndens vice ordförande.
Till stöd för sistnämnda yrkande anfördes i huvudsak, att den i
propositionen föreslagna ordningen i praktiken skulle leda till att befolkningen
i glesbygderna av ekonomiska och praktiska skäl skulle lämnas utan
möjlighet att anlita den borgerliga formen för äktenskaps ingående.

Motionen avstyrktes av lagutskottet (uti. nr 30) och vann ej någondera
kammarens bifall.

Jämväl lagen den 12 november 1915 om äktenskaps ingående och upplösning
byggde på principen om fakultativt civiläktenskap. Kretsen av borgerliga
vigselförrättare utvidgades med avseende å städerna på det sätt, att i
stad, där magistrat ej fanns, ordföranden i den stadens styrelse blev behörig
att förrätta vigsel. Beträffande landsbygden infördes den bestämmelsen att,
där Konungen så medgav för visst område, Konungens befallningshavande
ägde förordna särskild vigselförrättare. Ej heller i nu ifrågavarande lag
intogs någon bestämmelse, enligt vilken präst kunde befrias från skyldighet
att viga.

Under förarbetena till 1915 års lag upptog lagberedningen frågan om obligatoriskt
civiläktenskap till övervägande och anförde därutinnan:

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1963 5

Från rättslig synpunkt är äktenskapet att anse såsom ett rent borgeiligt
förhållande. Onekligen skulle det äga ett visst värde, att denna åskådning
konrme till klart uttryck även så, att den enda lagliga formen för äktenskaps
ingående vore en rent borgerlig akt. Ingen bleve då till följd av sin lehgiösa
övertygelse utestängd från en valrätt, som tillkomme andra, och den stundom
mötande föreställningen att samhället erkände två slags äktenskap, vilka
ej hade samma förbindande karaktär, kunde ej av lagen hämta ett föiment
stöd.

Å andra sidan får emellertid ej förbises betydelsen därav att staten bereder
sina medlemmar frihet att välja den av de båda historiskt givna foimerna
för äktenskaps ingående, som kontrahenterna i varje fall finna mest tilltalande.
Därigenom lärer det viktiga intresset bäst befordras att äktenskapet
av dem, som inträda däri, fattas såsom något verkligt värdefullt och att
ej någon av motvilja för de med giftermål förenade formaliteterna latei bestämma
sig att leva i fri förbindelse. Att i vårt land nödvändigheten att ingå
äktenskap inför borgerlig myndighet skulle för mången bliva ett kännbart
tvång, synes ej kunna betvivlas. Väl har antalet borgerliga giftermål avsevärt
ökats efter det 1908 års lag trädde i kraft. Men även om antagas ma att
stegringen skulle varit än större, därest landsbygdens befolkning haft lattare
tillgång till borgerliga giftermålsförrättare, visar statistiken oförtydbart, att
det övervägande flertalet av vårt folk alltjämt föredrager den kyrkliga vigseln.
Bleve"hos oss den borgerliga formen obligatorisk, skulle säkerligen ett
stort antal kontrahenter önska att erhålla en kyrklig välsignelse av sitt äktenskap.
Särskilt på vår mångenstädes glest befolkade landsbygd bleve det förenat
med omgång och kostnader att sålunda vid äktenskaps ingående anlita
både prästen och den borgerliga myndigheten. Erinras må ock att, såsom
i propositionen till 1908 års riksdag framhölls, allmänt obligatoriskt civiläktenskap
hos oss näppeligen kan införas, med mindre tillika så ordnas, att
i varje kommun finnes en behörig myndighet för giftermåls förrättande •
en organisationsfråga, som---för närvarande icke torde kunna lämp ligen

lösas.

Beredningen fortsatte:

Det förtjänar även uppmärksammas att hos oss icke finnes någon motsvarighet
till de stridigheter mellan olika kyrkosamfund eller mellan stat
och kyrka, som i främmande länder kunnat åberopas till stöd för systemet
med obligatoriskt civiläktenskap. I vårt land råder ej den religionssphttrmg
och ofördragsamhet med olika tänkande att påbjudandet av en utav alla
konfessionella skiljaktigheter oberoende, ensamt giltig form för äktenskaps
ingående kan vara av hänsyn därtill erforderligt. Ej heller har här försports
någon sådan kamp mellan den kyrkliga och den borgerliga uppfattningen
om villkoren och formen för äktenskaps ingående, som annorstädes, särskilt
i Tyskland, varit en huvudsaklig anledning till alt staten fråntagit
kyrkosamfunden all vigselbehörighet. Den svenska kyrkan, vilken de flesta
svenska medborgare tillhöra, är organiserad såsom statskyrka, och de i liket
förefintliga främmande trossamfunden ställa sig villigt statens lagar till
efterrättelse. Den frihet, de av gammalt åtnjutit, hava de icke missbrukat;
de hava fastmer uppträtt så all deras funktionärer kunnat av staten anlitas
för fullgörande av vissa allmänna uppgifter, däribland även den att förrätta
vigsel med laga verkan. Där civiläktenskap är allmänt obligatoriskt,
torde ock städse, vid införandet av denna form för äktenskaps ingående, det
motsatta systemet med obligatorisk kyrklig vigsel varit radande. Ulan exempel
lärer däremot vara all lagstiftningen i etl land, där kyrklig vigsel varit
blott fakultativ, övergått till att göra civiläktenskapet allmani obligatoriskt.

6

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1963

Lagberedningen framhöll i denna del avslutningsvis, att efter antagandet
av 1908 års lag ej från statskyrkligt håll någon önskan uttalats, att den
svenska kyrkans präster måtte befrias från den skyldighet att viga, som efter
kontrahenternas val enligt lagen ålåg dem.

I fragan iöiande vilken myndighet som borde ombesörja lysningen anförde
lagberedningen:

Då lysningen numera måste anses äga en uteslutande borgerlig karaktär,
kunde det ifrågasättas, huruvida icke den nya lagstiftningen borde anförtro
bestyret därmed åt borgerliga myndigheter och förlägga kungörandet
tdl annat ställe än kyrkan. Särskilt kunde det synas lämpligt att så förfores
i de fall, då det blivande äktenskapet är avsett att ingås i borgerlig form.
I de främmande länder, där obligatoriskt civiläktenskap är infört, är också
lysmngsförfarandet överlämnat åt civil myndighet, och kungörandet sker
genom anslag inom vederbörande kommun eller på annat därmed jämförligt
satt. I våra grannländer Danmark och Norge har prästerskapet icke heller
någon befattning med lysning för de undantagsfall, då civiläktenskap där
torekommer; hindersprövningen verkställes av borgerlig myndighet, och
lysning sker i Danmark på tinget, varemot i Norge i förevarande fall lysning
icke äger rum. Jämväl ett av finska lagberedningen år 1908 upprättat förslag
till lag om ingående av äktenskap inför borgerlig myndighet, vilket avser
att införa den borgerliga formen såsom valfri jämte den kyrkliga, låter
for det fall, att äktenskapet skall ingås i förstnämnda form, lysningen ombesörjas
av borgerlig myndighet och kungörandet ske genom anslag inom
vederbörande kommun.

Fragan, vilken myndighet skall erhålla uppdraget att ombesörja lysningen,
sammanhänger på det närmaste med det sätt, varpå anteckningar föras
över befolkningens personliga förhållanden. Sådana anteckningar hava sedan
gammalt inom den kristna kyrkan förts av dess prästerskap och särskilt
kommit till användning vid rannsakningen om äktenskapshinder. På
senare tider har dock i många främmande länder införts en särskild s. k.
civilregistrering, anpassad uteslutande efter det borgerliga samhällets behov
och ombesörjd av civila tjänstemän. Det är i allmänhet sådana civila registerförare,
som i länder med obligatoriskt borgerligt äktenskap fått sig uppdraget
att ombesörja lysning och förrätta vigsel. Hos oss har ett dylikt register
icke kommit till stånd; de av prästerna förda kyrkoböckerna äro
fortfarande de enda anteckningar av ifrågavarande slag som finnas. Tid efter
annan har väl inrättandet av ett civilregister blivit bragt på tal; men nu
forevarande revision av bestämmelserna om lysning kan uppenbarligen icke
ställas i beroende av den särskilt till sina ekonomiska konsekvenser vittutseende
frågan om överflyttande å borgerlig myndighet av prästernas befattninf.
mcdden alImänna personregistreringen. Lagförslaget har måst byggas
pa förutsättningen att denna registrering fortfarande liksom hittills innefattas
i kyrkoböckerna. Dessa böcker, vilka föras med synnerlig fullständighet,
, äro de förnämsta källorna för inhämtande av upplysning, huruvida mot
ett ifragasatt aktenskap möter laga hinder. Det är därför helt naturligt att
hindersprovningen och i samband därmed lysningens utfärdande i övri«t
forlaggas till den myndighet, som har kyrkobokföringen om hand. Eu annan
ordning skulle medföra omgång och besvär för såväl kontrahenterna som vederbörande
myndigheter. Då härtill kommer att prästerna på ett synnerligen
mönstergillt sätt fullgjort sina åligganden med avseende å äktenskaps -

7

Första lagutskottets utlåtande nr kö år 1963

lysningar, har beredningen ansett att prästerna fortfarande böra vara lysningsförrättare,
evad kontrahenterna taga kyrklig eller borgerlig vigsel.

Det är emellertid i prästernas egenskap av kyrkobokförare som ifrågavarande
värv överlämnas åt dem. Att bestyret med lysningen skulle genom
att uppdragas åt prästerna förlora sin rent borgerliga karaktär och bliva
att reglera genom föreskrifter av kyrkolags natur, kan sålunda icke ifrågasättas.
Ombesörjandet av lysningen blir en av de flera borgerliga sysslor,
vilka prästerna hava sig ålagda. Dit hör redan nu till viss del kyrkobokföringen,
som i mycket tjänar rent borgerliga ändamål; så skola i böckerna
upptagas även de, som icke tillhöra svenska kyrkan, och anteckningar göras
om förhållanden, vilka övervägande eller uteslutande tjäna det borgerliga
samhällets intressen. Dit hör tydligen ock lysningen till äktenskap mellan
dem, som ej kunna erhålla eller ej vilja begagna sig av vigsel inom svenska
kyrkan.

Varder en gång prästernas befattning med den allmänna personregistreringen
överflyttad på civila tjänstemän, böra tvivelsutan dessa även handhava
lysningsförfarandet. Ett sådant utbyte av prästerliga lysningsförrättare
mot borgerliga kan ske utan någon rubbning av de grunder, å vilka förslaget
vilar.

Jämväl i anledning av den proposition till 1915 års riksdag, varigenom
förslag till 1915 års lag förelädes, framfördes motionsvis (II: 187) krav på
att det inom varje kommun skulle finnas minst en borgerlig vigselförrättare,
så att möjligheterna att erhålla borgerlig vigsel blev desamma som beträffande
kyrklig sådan; den borgerliga vigseln borde ej få draga större kostnader
och åstadkomma mer besvär och längre resor m. m. än den kyrkliga
vigseln.

I sitt av riksdagen i hithörande delar godkända utlåtande (nr 32) hänvisade
lagutskottet till den i förslaget öppnade möjligheten att förordna särskild
vigselförrättare.

I den år 1920 antagna giftermålsbalken upptogs de nu ifrågavarande stadgandena
oförändrade, dock att landsfiskal i stället för kronofogde blev behörig
att på landet förrätta vigsel.

Dissenterlagskommittén berörde i sitt år 1949 avgivna betänkande med
förslag till religionsfrihetslag in. in. (SOU 1949:20) i korthet frågan om
obligatoriskt civiläktenskap. Kommittén förklarade, att den för sin del var
övertygad om att det icke för det dåvarande fanns anledning att göra borgerlig
vigsel till enda legala form för äktenskaps ingående. Kommittén anförde
därefter:

Statistiska uppgifter angående vigslar åren 1925, 1935 och 1945 utvisa
att antalet vigslar uppgick till resp. 34 419, 51 306 och 64 280 och att de
kyrkliga vigslarna utgjorde resp. 93,5, 92,7 och 94,2 %. Dessa siffror tyda
på att den kyrkliga vigseln har en så stark förankring i folket, att det otvivelaktigt
skulle vara ett alltför radikalt ingrepp att genom införandet av
obligatoriskt civiläktenskap fråntaga den kyrkliga vigseln dess rättsverkningar.
Då de borgerliga vigslarna utgöra en så liten del av det totala antalet
vigslar, synes det därför i nuvarande läge icke motiverat att införa obliga -

8

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1963

toriskt civiläktenskap. Det bör beaktas att i många fall, då äktenskap nu
ingås mellan medlemmar av inomkyrkliga trossammanslutningar, borgerlig
vigselförrättare anlitas därför att kontrahenterna önska att deras ingångna
förbindelse efteråt skall i en eller annan form bekräftas av en frikyrkopastor
och att på grund härav den kyrkliga vigseln är för dem mindre väl lämpad.
Därest vigsel förrättad inom trossammanslutningar legaliseras, är det därför
sannolikt att antalet borgerliga vigslar skulle komma att icke oväsentligt
påverkas härav.

För den stora majoritet, som uppenbarligen fasthåller vid kyrkans vigsel,
skulle det betyda en onödig omgång om civiläktenskapet bleve obligatoriskt.
Införandet av ett tvång att alltid anlita en borgerlig vigselförrättare måste
för dem, som icke vilja avstå från en religiös akt vid äktenskapets ingående,
te sig som en synnerligen opraktisk ändring av den nu gällande ordningen.
Så länge kyrkan är förenad med staten och dess präster fylla viktiga samhälleliga
funktioner, förefaller det också rimligt att den kyrkliga vigseln
skall vara en av staten erkänd form för äktenskaps ingående. Därtill kommer
att det religiösa momentet vid vigseln enligt dissenterlagskommitténs
uppfattning måste anses bidraga till att bevara helgden kring äktenskapets
ingående och att stärka den äktenskapliga gemenskapen.

I remissbehandlingen av kommitténs betänkande uttalades av domkapitlet
i Härnösand, som i likhet med kommittén avvisade tanken på obligatoriskt
civiläktenskap, att införandet av en sådan ordning skulle påskynda
samhällets sekularisering och bidraga till underminerande av äktenskapets
helgd. Domkapitlen i Karlstad och Lund samt Sveriges yngre prästers förbund
uttalade samma mening. Juridiska fakulteten i Uppsala hävdade däremot,
att det principiellt riktiga var att helt särhålla det civilrättsliga äktenskapet
från det kyrkliga, så att det förra tillerkändes civilrättsliga verkningar
men det kyrkliga äktenskapets rättsverkningar fick bero av varje
samfunds inre rätt. Det borgerliga äktenskapets ingående borde göras till
en registreringsakt av rent civil natur utan kyrklig medverkan.

I proposition (nr 100) till 1951 års riksdag med förslag till religionsfrihetslag
uttalade föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg,
att frågan om obligatoriskt civiläktenskap numera syntes ha i huvudsak teoretiskt
intresse.

I anledning av nämnda proposition väcktes i andra kammaren två motioner
(nr 487 och 496), vari frågan om obligatoriskt civiläktenskap togs upp
och utredning angående införande av en sådan ordning påyrkades. I båda
motionerna var utgångspunkten, inom vilka trossamfund vigsel borde få
förrättas.

I den förra motionen framhölls att, om den civila sidan av äktenskaps
ingående alltid hade formen av en förrättning inför borgerlig myndighet, de
religiösa samfunden och deras vigselförrättare skulle befrias från vissa civila
bestyr, som var främmande för deras egentliga uppgift. Några betänkligheter
kunde då ej heller möta emot att lämna de olika trossamfunden full
frihet i fråga om den religiösa vigselförrättningen. I den senare motionen
anfördes bl. a. följande:

9

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1963

Det kan emellertid starkt ifrågasättas, om icke den riktiga lösningen av
berörda spörsmål vore införande av obligatoriskt civiläktenskap, en utvag
som från inflytelserikt frikyrkohåll sedan lång tid tillbaka ofta anbefallts.
På denna väg skulle en väsentlig förenkling kunna ernås i lagstiftningen
utan minskad respekt för äktenskapets rättsliga innebord. Genom civiläktenskapets
införande skulle rättssamhället lagstifta om det som behöver
lagstiftas om på detta område och ingenting annat. Staten torde icke bora
befatta sig med de högtidliga former, i vilka medborgarna onska omgiva
äktenskaps ingående, exempelvis ceremonier av religiös karaktar.

Acceptera statsmakterna denna lösning, måste det forutsattas, att formaliteterna
vid civiläktenskaps ingående för att eliminera praktiska olägenheter
särskilt på landsbygden begränsas till det minimum, som erfordras tor

att tillgodose civilrättens krav. . ... .

I fråga om vem som lämpligen borde förrätta borgerlig vigsel anfördes i

motionen: ., . . ,

Det synes önskvärt, att de nuvarande funktionärerna vid borgerlig

vilka såsom rättsväsendets tjänare av psykologiska skäl knappast kunna
anses som de utan vidare lämpligaste samhällsrepresentanterna för en dylik
uppgift, vid införande av obligatoriskt civiläktenskap utbytas mot funktionärer,
som äro mera lämpade att fylla de rent formella funktioner det da
kan bli fråga om.

I utlåtande (nr 1) i anledning av förenämnda proposition och i samband
därmed väckta motioner uttalade särskilda utskottet, såvitt nu ar i fråga,
att det icke fann påkallat att begära någon utredning om införande av obligatoriskt
civiläktenskap. Enligt utskottet var det uppenbart att — så länge
kyrklig vigsel begagnades i så stor omfattning som de statistiska uppgifterna
gav vid handen — de gällande reglerna om äktenskaps ingående utgjorde
ett enklare och mera praktiskt system än ett obligatoriskt civiläktenskap.
Därtill kom, framhöll utskottet, att den gällande ordningen tillgodosåg den
enskildes valfrihet och hade anknytning till rådande folksed. Beträffande
den borgerliga vigseln framhöll utskottet såsom önskvärt, att sådana åtgärder
vidtogs att denna vigsel kom att ske på ett sätt som motsvarade vigselns
vikt och betydelse för kontrahenterna samt att särskilt sörjdes för en utökning
av antalet vigselförrättare genom att vid sidan av de i lagen angivna
behöriga vigselförrättarna även andra lämpliga personer med stöd av bestämmelserna
i giftermålsbalken blev utsedda. I reservation till utlåtandet
yrkades bifall till förenämnda utredningsyrkanden. Vid ärendets behandling
i kamrarna stannade dessa i olika beslut, varför frågan om utredning om införande
av obligatoriskt civiläktenskap föll.

I utlåtande är 1959 (nr 16) har första lagutskottet berört frågan om obligatoriskt
civiläktenskap. I anledning av två, vid nämnda års riksdag väckta
motioner (I: 157 och II: 53) om utredning rörande prästs skyldighet att viga
frånskild yttrade utskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande:

Åtskilligt talar [alltså] för antagandet att en uppmjukning av prästs vigselskyldighet
icke kan i någon form genomföras inom ramen for nu gällande
lagstiftning utan att spörsmålet härom för att kunna lösas måste upp -

10 Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1963

tägas i ett vidare sammanhang. Då motionerna icke har en så vidsträckt
Sy.,nmf a,ns®r utskottet icke erforderligt att nu ingå närmare härpå men
vill ändock framhålla den möjlighet till lösning som erbjuder sig, därest
obligatoriskt civiläktenskap införes. Underlag för en så genomgripande reorm
synes emellertid ännu ej föreligga och krav härpå har ej heller på senare
tid rests från deras sida, vilka begär uppmjukning av vigselplikten.
Urinras bor vidare om det föregående år inledda vittomfattande utredningsarbetet,
avseende förhållandet mellan stat och kyrka. I den mån framdeles
en omgestaltning av relationerna mellan stat och kyrka kommer till stånd
maste aven vigselpliktens fortbestånd eller omfattning beröras härav.

Slutligen må i förevarande sammanhang nämnas att polisberedningen i
sitt betänkande nr 6, avgivet den 31 augusti 1963, föreslagit att vid den tillämnade
omorganisationen av åklagar- och polisväsendet uppgiften att förratta
borgerlig vigsel skall, i den mån denna uppgift fortfarande skall ankomma
på befattningshavare inom ifrågavarande verksamhetsgrenar, tillläggas
polischef.

Förslag till ändring av 4 kap. 3 § giftermålsbalken

Efter framställning av 1953 och 1957 års kyrkomöten har inom justitiedepartementet
av hovrättspresidenten Björn Kjellin utarbetats en promemoria
med förslag till ändrad lydelse av 4 kap. 3 § giftermålsbalken. Utredningen
utmynnar i förslag att första stycket i berörda lagrum skall få följande
innehåll: »Till vigsel inom svenska kyrkan kunna de trolovade anlita
den präst inom kyrkan som de själva åstunda och som därtill är villig. De
äga erhålla vigsel i församling endera tillhör av präst som därtill förordnas.»
Det sålunda framlagda förslaget innebär alltså att vigselskyldigheten lyftes
bort från den enskilde prästen och i stället lägges på den prästerliga organisationen.

I promemorian framhålles att frågan om obligatoriskt civiläktenskap i
det berörda sammanhanget lämnats åt sidan. Enligt utredningsmannen synes
denna fråga, som även skulle aktualisera problemet om frikyrkosamfundens
vigselrätt, för kyrkans del knappast kunna behandlas, innan pågående
utredningar om förhållandet mellan stat och kyrka resulterat i
praktiska förslag, övervägandena har därför i promemorian begränsats till
att avse villkoren för erhållande av kyrklig vigsel och skyldigheten att förratta
sådan vigsel. Emellertid framföres i promemorian spörsmål som har
intresse jämväl i förevarande sammanhang. Sålunda anföres bl. a. följande

i fråga om en möjlig utväg att minska konfliktanledningarna på hithörande
område.

Under nuvarande förhållanden ingås den största delen av alla äktenskap
aven omgiften medräknade, med kyrklig vigsel. Det är då en självklar konsekvens
harav att också aktenskap, som kan anses mindre väl förenliga
med kyrklig uppfattning om äktenskapet, ingås i denna form. Det är emel -

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1963

11

lertid sannolikt att, om den borgerliga vigseln anlitades i ökad omfattning,
en större del av just dessa äktenskap skulle ingås i sådan form. En jämförelse
mellan proportionerna av borgerlig och kyrklig vigsel i olika delar
av landet torde visa att det relativa antalet borgerliga vigslar är större i
Stockholm än på någon annan plats. Den torde å andra sidan vara särskilt
låg på landsbygden. Det kan finnas anledning tolka dessa siffror så att de
särskilda, mera ordnade och högtidliga former som finnes för borgerlig vigsel
i Stockholm gjort denna vigselform mera uppskattad och anlitad. Det
synes sannolikt att om länsstyrelserna, såsom lagen möjliggör, mera allmänt
med Kungl. Maj :ts medgivande förordnade särskilda borgerliga vigselförrättare
och kommunerna ordnade lämpliga lokaler för detta ändamål, den
borgerliga vigselformen skulle bli mera anlitad. Även mera allmänna skäl
härför än de i denna promemoria särskilt diskuterade torde kunna anföras.

Vid remissbehandlingen av promemorian har några remissinstanser fört
fram tanken på obligatoriskt civiläktenskap. Enligt justitiekanslersämbetet
är införande av obligatoriskt civiläktenskap den radikala lösningen på hithörande
problem. Ämbetet anför:

I den mån konfliktanledningarna icke kunna på annat sätt tillfredsställande
lösas, aktualiseras---- frågan om införande av obligatoriskt civil äktenskap.

Såsom utredningsmannen framhållit har visserligen denna fråga
nära samband med resultatet av de pågående utredningarna om förhållandet
mellan stat och kyrka; något avgörande hinder mot en närmare undersökning
av frågan redan nu synes emellertid de nämnda utredningarna
icke innebära.

Socialdemokratiska kvinnoförbundet förordar, i stället för utredningsmannens
förslag, att frågan om obligatoriskt civiläktenskap skyndsamt utredes.

Enligt domkapitlet i Skara stift kan det bli nödvändigt att införa obligatoriskt
civiläktenskap. Då emellertid underlättandet av tillgången till kyrklig
vigsel enligt domkapitlet är av betydelse för kyrkans möjlighet att nå ut
med sin förkunnelse om äktenskapet till största möjliga antal människor,
anser domkapitlet ej förenligt med kyrkans ansvar inför sin uppgift att
kräva sådant äktenskap, innan andra tänkbara vägar prövats. Domkapitlet
i Luleå stift anför, att obligatoriskt civiläktenskap måste te sig som utslag
av omotiverad radikalism, så länge ett så övervägande antal av svenska medborgare
väljer den kyrkliga formen för ingående av äktenskap. Enligt Stockholms
domkapitel är frågan om prästs vigselskyldighet av sådan betydelse
att ställning till den slutliga lösningen måste tas i ett större sammanhang,
exempelvis i samband med utredningen om förhållandet mellan stat och
kyrka.

Några remissorgan har även berört vad utredningsmannen yttrat om åtgärder
för att göra den borgerliga vigseln mera anlitad. Justitiekanslersämbetet
understryker sålunda vad utredningsmannen därutinnan anfört.
Familjerättskommittén framhåller önskvärdheten av att tillgång finns till

12

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1963

lämpliga vigselförrättare och värdiga lokaler för borgerlig vigsel samt att
dröjsmål, uppståndelse och ledsamheter ej må orsakas av svårigheter att
få vigselförrättare. Enligt Ensamma föräldrars förening synes kyrklig vigsel
på många håll vara den enda form för ingående av äktenskap som står
till buds, om parterna inte vill eller kan undvika konflikten genom långa
och kostsamma resor. Föreningen anser därför rättvisan kräva att borgerliga
vigselförrättare och vigsellokaler ställs till förfogande i avsevärt större
omfattning än nu är förhållandet.

Innevarande års kyrkomöte har i anledning av motion i ämnet för sin del
antagit det i förenämnda promemoria upptagna förslaget till ändrad lydelse
av 4 kap. 3 § giftermålsbalken (kyrkomötets skrivelse nr 11).

Remissyttrandena

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionerna från familjerättskommittén, 1958 års utredning
kyrka—stat, Stockholms rådhusrätt, domkapitlen i Visby och Stockholm
samt statistiska centralbyrån. Härjämte har tillfälle att avgiva yttrande över
motionerna beretts Sveriges frikyrkoråd.

Utredningen kyrka—stat samt statistiska centralbyrån har förklarat sig
icke kunna taga ställning till motionärernas förslag. Övriga remissinstansers
yttranden går i avstyrkande riktning.

Familjerättskommittén uttalar, efter redogörelse för vad som tidigare
förekommit i saken, följande:

De skäl som lagberedningen anförde mot införande av obligatoriskt civiläktenskap
och som i allt väsentligt motiverade dissenterlagskommitténs
ståndpunkt i frågan synes alltjämt vara gällande. Enligt statistiken har under
senare år antalet borgerliga vigslar uppgått till endast omkring sex procent
av antalet ingångna äktenskap. Antalet borgerliga vigslar utgjorde år
1955 6,38 %, 1956 6,33 %, 1957 6,08 %, 1958 6,20 %, 1959 6,07 % och 1960
5,89 % av antalet ingångna äktenskap. Den kyrkliga vigseln har sålunda en
mycket stark tradition. Den i motionerna förordade ordningen skulle otvivelaktigt
innebära ökad omgång och besvär för det stora flertalet. Att införa
en sådan ordning endast för att nå en lösning av frågan om prästs vigselskyldighet
bör därför enligt familjerättskommittén ej ifrågakomma. Men
ej heller i övrigt föreligger för närvarande enligt familjerättskommitténs
mening skäl för en utredning av frågan om obligatoriskt civiläktenskap.

Stockholms rådhusrätt hänvisar till direktiven för 1958 års utredning
kyrka—stat och finner skäl antaga, att utredningen kommer att upptaga
jämväl frågorna om statskyrkoprästs vigsel plikt och om obligatoriskt civiläktenskap.
Rådhusrätten finner det visserligen sannolikt, att utredningens
arbete kommer att pågå under lång tid men ifrågasätter starkt, huruvida
anledning finnes att nu bryta ut en detalj av det problemkomplex utred -

13

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1963

ningen har att behandla. Mot ett sådant förfarande talar enligt rådhusrätten
jämväl det förhållandet, att efter särskild utredning förslag numera framlagts
till ändrad lydelse av 4 kap. 3 § giftermålsbalken.

Domkapitlets i Visby majoritet framhåller, att med hänsyn till den kyrkliga
vigselns starka ställning i samhället konsekvenserna av den ifrågasatta
reformen är svåra att överblicka. Man vet sålunda icke, påpekar domkapitlet,
om kyrkan genom reformen kommer att beredas större möjlighet att
hävda sin äktenskapsuppfattning bland folket eller om kyrkans vigsel kommer
att betraktas som en bisak och reformen därigenom kommer att leda
till ett ytterligare undergrävande av äktenskapets helgd. Enligt domkapitlets
uppfattning skulle ett genomförande av det ovan nämnda förslaget till ändring
av 4 kap. 3 § giftermålsbalken praktiskt taget eliminera de konfliktsituationer
som föranlett det av motionärerna framlagda förslaget.

En ledamot av domkapitlet har tillstyrkt bifall till motionerna.

Jämväl domkapitlet i Stockholm erinrar om förslaget till ändring av reglerna
om prästs vigselskyldighet samt hänvisar till sitt yttrande däröver,
vari domkapitlet anfört:

Med hänsyn till den akuta och tillspetsade situation, som numera uppstått
i fråga om vigselskyldighet för präst, vill domkapitlet förorda, att det i
promemorian framlagda förslaget till lösning av denna svåra fråga genomföres,
dock endast som en interimistisk lösning.

Andra förslag till lösning av frågan ha nämligen även framkommit. Utan
att taga ställning vill domkapitlet som exempel nämna: att obligatoriskt
civiläktenskap införes, att ansvaret lägges på den enskilde prästen (danska
lösningen) eller att äktenskapet anses ingånget, när lysning avkunnats tre
gånger utan att jäv anmälts. Med all säkerhet kunna nya beaktansvärda
förslag förväntas framkomma, därvid måhända erfarenheter från andra länder
även kunna tillgodogöras.

Frågan är i varje fall av sådan betydelse, att ställning till den slutliga lösningen
måste tagas i ett större sammanhang, exempelvis i samband med
utredningen om förhållandet mellan stat och kyrka.

Domkapitlet finner på grund av vad sålunda anförts, att den av motionärerna
begärda utredningen f. n. ej bör komma till stånd.

Sveriges frikyrkoråd anser, att frågan om obligatoriskt civiläktenskap
bör prövas utifrån de förändrade förhållanden som föreligger efter religionsfrihetslagens
tillkomst. Det förefaller emellertid rådet nödvändigt att
vinna en längre tids erfarenhet av denna lags verkningar, innan behovet
av eu ändrad lagstiftning kan bedömas.

1958 års utredning kyrka—stat anför:

Det ankommer [således] icke på 1958 års utredning kyrka—stat alt avgiva
utformade förslag till lösning av särskilda spörsmål, som har samband med
frågan om förhållandet mellan staten och svenska kyrkan. Utredningen, som
har att i olika frågor sammanställa material för ett ställningstagande i annan
ordning, måste dock givetvis härvid genomgå skilda tänkbara lösningar
och vid sin behandling av dessa även laga ställning till olika avgränsningsspörsmål.

14 Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1963

Såsom konstitutionsutskottet anfört aktualiserar kyrkans och kyrkliga
myndigheters befattning med civila förvaltningsuppgifter bl. a. frågor rörande
vigsel. Vid sin behandling av hithörande spörsmål kommer utredningen
även att upptaga frågan om obligatoriskt civiläktenskap. Härmed
sammanhänger också andra frågor, varmed utredningen har att taga befattning,
exempelvis lysningsförfarandet och folkbokföringen. Att inom utredningen
utbryta frågan om obligatoriskt civiläktenskap till särskild behandling
synes icke stå i överensstämmelse med utredningens direktiv.

Utredningen erinrar avslutningsvis om den nyligen verkställda utredningen
om prästs vigselskyldighet samt om det i samband därmed framlagda
förslaget till lagändring.

Statistiska centralbyrån, som påpekar att den ej har sådana erfarenheter
på hithörande område att den kan yttra sig i den av motionärerna framförda
huvudfrågan, anser beträffande lysningsförfarandet, att pågående utredning
rörande folkbokföringsväsendet bör avvaktas.

Utskottet

Enligt gällande rätt ingås äktenskap med kyrklig eller borgerlig vigsel.
Valfrihet mellan de båda formerna föreligger så till vida att kontrahenterna
alltid äger erhålla borgerlig vigsel så snart de över huvud taget är berättigade
att ingå äktenskap.

I förevarande motioner hemställes, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t
begära skyndsam utredning om hur ett obligatoriskt civiläktenskap skall
utformas samt framläggande därefter av förslag till erforderliga lagändringar
i berört hänseende. Till stöd härför åberopas i motionerna huvudsakligen,
att införandet av obligatoriskt civiläktenskap skulle befria vigselskyldig
präst från de samvetsbetänkligheter, vari han i vissa fall kan råka,
då kyrklig vigsel begäres.

Såsom framgår av ovan lämnad redogörelse har frågan om obligatoriskt
civiläktenskap tagits upp vid flera tillfällen och från skilda utgångspunkter.
Under senare tid har den diskuterats bl. a. i samband med religionsfrihetslagens
tillkomst. Under den sålunda förda debatten synes det icke ha
gjorts gällande annat än att äktenskapet från rättslig synpunkt är att anse
som ett rent borgerligt förhållande. Med utgångspunkt härifrån har stundom
hävdats att en rent borgerlig akt borde vara den enda lagliga formen för
äktenskaps ingående. Vidare har framhållits att en regel om obligatoriskt
civiläktenskap skulle bäst överensstämma med principen om religionsfrihet.
Mot obligatoriskt civiläktenskap har å andra sidan invänts, att borgerlig
vigsel förekommer i relativt få fall, medan den kyrkliga vigseln har
stark anknytning till rådande sedvänja. Än vidare har framhållits att det
för dem, som önskar kyrklig medverkan vid äktenskaps ingående, skulle
framstå som en onödig omgång att jämväl behöva anlita borgerlig myndig -

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1963

15

het. Därjämte har betonats att det rådande systemet lämnar vederbörande
full frihet att, om han så önskar, välja borgerlig vigsel.

Såsom redan nämnts ingås i vårt land äktenskap med borgerlig vigsel i
ett relativt ringa antal fall. Detta förhållande torde emellertid ej kunna tolkas
som ett direkt uttryck för allmänhetens principiella inställning till de
båda vigselformerna. Det kan nämligen antagas, att man i många fall av
yttre, praktiska skäl väljer den kyrkliga formen; i varje församling finnes i
regel tillgång till kyrklig vigselförrättare, medan borgerliga sådana finnes att
tillgå på ett betydligt mindre antal platser. Vidare kan det antagas att den
kyrkliga formen är mera attraktiv av den anledningen att vigselceremonien
vid kyrklig vigsel vanligen får en värdigare inramning än som kan erbjudas
vid borgerlig vigsel. Slutligen torde i förevarande sammanhang böra framhållas,
att den kyrkliga formen för vigsel mången gång torde väljas av ren
traditionsbundenhet och utan närmare överväganden.

Även om således frekvensen av kyrkliga vigslar ej kan användas som en
direkt mätare på medborgarnas inställning till en vigselform, som inrymmer
religiösa moment, synes det emellertid uppenbart, att den kyrkliga vigseln
alltjämt har en stark förankring hos allmänheten. Detta förhållande
ävensom den omständigheten, att den gällande ordningen lämnar vederbörande
frihet att välja borgerlig vigsel om han så önskar, ger enligt utskottets
mening vid handen att frågan om övergång till ett system med obligatoriskt
civiläktenskap för dagen ej framstår som ett problem, vilket är i behov av
en snar lösning. Ej heller synes vad motionärerna anfört därom, att statskyrkoprästs
vigselskyldighet stundom kan leda till vissa komplikationer,
vara av sådan beskaffenhet att man enbart av den anledningen nu bör upptaga
frågan om obligatoriskt civiläktenskap till närmare övervägande. På
denna fråga, som är av stor principiell och praktisk betydelse, bör anläggas
mera allmänna synpunkter. Härvidlag bör 1958 års utredning kyrka—stat
uppmärksammas. Väl ankommer det icke på denna utredning att framlägga
konkreta förslag, men den kommer, som ovan antecknats, att taga upp
ett flertal spörsmål som rör kyrkans och kyrkliga organs befattning med
civila förvaltningsuppgifter, såsom frågor rörande vigsel, lysningsförfarandet
och folkbokföringen. I samband därmed kommer utredningen, enligt
vad den uppger, att även beröra frågan om obligatoriskt civiläktenskap.
Enligt utskottets uppfattning bör de delresultat och det material, som utredningen
sålunda kan komma att redovisa, vara tillgängligt innan slutlig
ställning tages till frågan om särskild utredning rörande obligatoriskt civiläktenskap
bör komma till stånd. På grund härav och med hänsyn till vad
utskottet i övrigt anfört i saken anser sig utskottet icke kunna i nuvarande
läge förorda den av motionärerna påyrkade utredningen.

I förevarande sammanhang finner emellertid utskottet det angeläget att
framhålla vikten av att de båda vigselformerna gives faktisk likställighet.
Härutinnan är det betydelsefullt alt tillgång finnes till lämpliga borgerliga

16

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1963

vigselförrättare. Därest länsstyrelserna, såsom lagens bestämmelser möjliggör,
mera allmänt med Kungl. Maj:ts medgivande förordnade särskild
vigselförrättare, skulle säkerligen ovan påtalad olägenhet i flera fall kunna
undanröjas. Kravet på faktisk likställighet mellan de förekommande vigselformerna
synes vidare fordra att värdiga lokaler kan ställas till förfogande
även vid borgerlig vigsel. Så synes för närvarande vara fallet endast i magistratsstäderna,
medan man på andra platser torde få åtnöjas med enkla kontorslokaler.
En ändring härutinnan borde enligt utskottet kunna åstadkommas
utan alltför stora anordningar. I sammanhanget må slutligen nämnas att
familjerättskommittén, enligt vad numera är bekant för utskottet, inom en
snar framtid kommer att framlägga betänkande, vari bl. a. föreslås att lagfaren
domare i underrätt skall kunna tilläggas uppgiften att vara borgerlig
vigselförrättare.

Under hänvisning till det ovan anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 161 och II: 191, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 november 1963

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Per-Olof Hanson, Arvidson,
Erik Svedberg, fröken Mattson, herrar Ferdinand Nilsson, Hilding och Wikner; från

andra kammaren: fru Gärde Widemar, fru Roman, herrar östrand,
Svensson i Vä, Keijer, fröken Bergegren, herrar Zetterberg och Martinsson.

Reservation

av fröken Mattson, fröken Bergegren och herr Martinsson, vilka ansett
att femte stycket i utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

»Även om således —-----— (lika med utskottet) — -—- — en snar lösning.

Vad motionärerna anfört därom att statskyrkoprästs vigselskyldighet stundom
kan leda till vissa komplikationer synes, hur betydelsefullt detta än kan
vara, ej heller vara av sådan beskaffenhet att man enbart av den anledningen
nu bör upptaga frågan om obligatoriskt civiläktenskap till närmare övervägande.
För den av motionärerna begärda utredningen talar å andra sidan
det förhållandet, att eftersom äktenskapet ur rättslig synpunkt är en rent
borgerlig angelägenhet det är inkonsekvent att en religiös ceremoni som
icke bör vara bindande för annat än kontrahenternas samveten gives en juridisk
innebörd, som mången gång icke står i överensstämmelse med det

Första lagutskottets utlåtande nr 45 år 1963 17

religiösa samfundets lära. Mot förslaget om utredning kan måhända invändas
att en sådan icke f. n. bör ske, därför att detta problem i viss mån även
kommer att tas upp av 1958 års utredning kyrka—stat. Som motionärerna
framhållit torde dock avsevärd tid förflyta innan utredningen kan vara
färdig med sitt omfattande uppdrag, och det kunde därför synas angeläget
att detta specialproblem togs upp till granskning i en särskild utredning. Då
emellertid 1963 års kyrkomöte antagit ett förslag till ändring av giftermålsbalken
i syfte att i någon mån eliminera vissa konfliktproblem i samband
med prästs vigselskyldighet, synes det utskottet som om man först borde
avvakta vad detta förslag kommer att leda till. Härefter torde förutsättningar
föreligga att taga ställning till huruvida särskild utredning rörande den
i motionerna upptagna frågan bör komma till stånd.»

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 63
813612