Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1963
1
Nr 44
Utlåtande i anledning av väckt motion angående barnavårdsmannainstitutionen.
Första lagutskottet har behandlat en i andra kammaren väckt, till lagutskott
hänvisad motion, nr 542 av fru Boman och fru Kristensson. I motionen
hemställes »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om utredning i syfte att få till stånd sådana ändringar i barnavårdslagen,
som angivits i motionen».
Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sin hemställan,
får utskottet hänvisa till motionen.
Motionen har remissbehandlats.
Gällande bestämmelser
De grundläggande bestämmelserna om barnavårdsman meddelas i 8 kapitlet
föräldrabalken. Behörig att förordna barnavårdsman är barnavårdsnämnd.
I 1, 2 och 3 §§ angives, för vilka barn barnavårdsman skall eller
kan förordnas. Olika regler gäller barn i äktenskap och med dem jämställda
adoptivbarn, å ena sidan, samt barn födda utom äktenskap, å andra sidan.
För den förra gruppen kan barnavårdsman förordnas endast under särskilda
förutsättningar. Härom stadgas i 1 § första stycket, att barnavårdsman
skall förordnas om föräldrarna lever åtskilda på grund av söndring eller
efter vunnen hemskillnad, om deras äktenskap är upplöst (vilket kan bero
på återgång, äktenskapsskillnad eller dödsfall) eller om sammanlevnaden
visserligen fortsätter men den gemensamma vårdnaden om barnet upphört
efter förordnande däroin av rätten; dock gäller såsom ytterligare förutsättning
för förordnande av barnavårdsman antingen att den av föräldrarna,
åt vilken vårdnaden om barnet anförtrotts, gör framställning om sådant
förordnande eller att barnavårdsnämnden av särskild anledning finner det
erforderligt. Enligt 1 § andra stycket skall efter framställning av endera
maken eller om barnavårdsnämnden av särskild anledning finner det erforderligt,
barnavårdsman interimistiskt förordnas för tid, under vilken process
om vårdnad pågår.
Framställning av make, som är vårdnadshavare, skall under de betingelser,
som här tidigare angivits (söndring, hemskillnad etc.), alltid bifallas
av barnavårdsnämnden. Någon lämplighetsprövning får sålunda ej förekomma.
Därest makar gemensamt adopterat barn eller ena maken adopterat den
llihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr 44
S492 03
2 Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1963
andre makens barn, kan barnavårdsman för barnet utses, om tillika sådana
förutsättningar är för handen, som gäller för förordnande av barnavårdsman
för barn i äktenskap (2 §). I övrigt kan barnavårdsman icke förordnas
för adoptivbarn.
För barn utom äktenskap skall barnavårdsman alltid förordnas (3 §).
Barnavårdsman för barn utom äktenskap skall förordnas, så snart till barnavårdsnämnden
från ogift blivande moder inkommit anmälan om hennes
tillstånd eller nämnden erhållit kännedom om att barn fötts utom äktenskap.
Av 3 § följer, att barnavårdsman skall förordnas jämväl för barn,
som vid födelsen haft äktenskaplig börd men sedermera förklarats sakna
sådan börd.
Barnavårdsman skall förordnas individuellt för varje barn. Det föreligger
emellertid ej något hinder mot att samma person tilldelas flera barnavårdsmannaskap.
Genom barnavårdsnämnden må kommun anställa erforderligt
antal personer att tjänstgöra som barnavårdsmän samt anvisa medel för
ersättning åt dem.
Regler om barnavårdsmannens huvudsakliga uppgifter och några bestämmelser
om hans befogenheter har sammanförts i 6 §.
Här stadgas, att barnavårdsmannen har att bistå den, som har vårdnaden
om barnet, med råd och upplysningar samt att tillse, att barnets rätt och
bästa behörigen tillvaratages. Som särskilt betydelsefulla framhålles uppgifterna
att sörja för att barnets börd fastställes, när det är fött utom
äktenskap, att tillse att underhåll tillförsäkras barnet, att biträda med indrivning
och tillhandahållande av underhållsbidrag samt att, när skäl därtill
föreligger, göra anmälan om förordnande av förmyndare för barnet.
Barnavårdsmannen äger vidare befogenhet och skyldighet att ingripa, om
vårdnadshavaren missbrukar sina vårdnadsbefogenheter eller av annan anledning
bör skiljas från vårdnaden. I flertalet nu angivna angelägenheter
har barnavårdsmannen självständig talerätt.
Uppdraget att vara barnavårdsman upphör, när barnet fyllt aderton år
(7 §). Om särskild anledning föreligger därtill, äger barnavårdsnämnden
förlänga uppdraget, till dess barnet fyllt tjuguett år. Om behov av barnavårdsman
ej föreligger längre, äger barnavårdsnämnden förordna, att uppdraget
skall upphöra.
Närmare föreskrifter om barnavårdsmans verksamhet och tillsynen därå
skall enligt 8 kap. It § föräldrabalken meddelas av Kungl. Maj :t. Nu gällande,
enligt lagstadgandet utfärdade föreskrifter är givna i kungörelsen
den 28 april 1950 om barnavårdsmans verksamhet och tillsynen därå. I
kungörelsen framhålles, att barnavårdsman skall fullgöra sitt uppdrag med
omsorg och takt och att han bör vara ett personligt stöd för den som har
vårdnaden om barnet samt sträva efter att vinna dennes och barnets förtroende
(1 §). Åtgärder till hjälp åt kvinna, som väntar barn utom äkten
-
Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1963
3
skap, angives i 2 §. Här stadgas, att barnavårdsmannen — som ofördröjligen
efter förordnandet har att underrätta sig om kvinnans förhållanden och
hjälpbehov — skall lämna upplysning om och förmedla den samhällshjälp,
som kan komma i fråga. Även i övrigt skall han i mån av behov bistå den
blivande modern och tillse, att lämplig vård och inackordering i samband
med nedkomsten beredes henne. Han bör uppmana henne att besöka mödravårdscentral
eller i övrigt ställa sig under läkarkontroll samt att anmäla
barnet till organ för den förebyggande barnavården. I 3 § stadgas, att barnavårdsmannen
skall ägna barnets personliga förhållanden fortlöpande tillsyn
och med uppmärksamhet följa barnets utveckling. Han skall besöka barnet
och dess vårdare i den omfattning, omständigheterna påkallar. Om särskild
anledning därtill föreligger, skall barnavårdsmannen skaffa sig upplysningar
om barnet genom förfrågningar hos dess lärare eller på annat sätt. Förhållanden,
som synes böra föranleda ingripande av barnavårdsnämnd eller
annat kommunalt organ, skall barnavårdsmannen ofördröjligen anmäla till
vederbörande organ (4 § andra stycket). Initiativ till att barnavårdsmannaskapet
skall upphöra eller till att det skall förlängas för tid efter barnets
aderton-årsdag skall, när fog därtill föreligger, tagas av barnavårdsmannen
(9 §).
Lagbestämmelsernas tillkomst
Barnavårdsmannainstitutionen infördes i vår lagstiftning genom lagen
den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap. Syftet var, att de utomäktenskapliga
barnens rätt och bästa skulle tillvaratagas. Barnavårdsman skulle,
såsom alltfort gäller, förordnas för varje utom äktenskap fött barn. År 1939
möjliggjordes att förordna barnavårdsman jämväl för barn i äktenskap och
adoptivbarn, sedan föräldrarnas (adoptivföräldrarnas) sammanlevnad upphört
eller deras äktenskap upplösts.
De bestämmelser i föräldrabalken, som reglerar barnavårdsmannainstitutionen,
är i stort sett desamma som infördes år 1917 med avseende å barn
utom äktenskap och år 1939 beträffande barn i äktenskap och adoptivbarn.
Av mera betydande ändringar, som tillkom i samband med föräldrabalken,
må nämnas, att rätten att kräva barnavårdsman för barn i äktenskap utvidgades
till att gälla även fader, därest vårdnaden om barnet tillerkänts
honom. Vidare infördes då möjlighet att förlänga barnavårdsmannaskapet
under viss tid efter det att barnet fyllt aderton år.
Angående grunderna för bestämmelserna må följande framhållas. I lagberedningens
förslag av år 1915 till revision av giftermålsbalken och vissa
delar av ärvdabalken framhölls, att den förbättring av barnets och moderns
rättsliga ställning, som förslagets bestämmelser om underhållsskyldighet
medförde, väsentligen skulle bli endast eu reform på papperet därest icke
de förpliktelser, som lagen ålade fadern, kom att utkrävas i större omfatt
-
4
Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1963
ning än dittills varit fallet. Den rådande ordningen, varigenom tillvaratagandet
av barnets rätt uteslutande anförtroddes åt modern i egenskap
av barnets naturliga representant, hade — anfördes det vidare — visat sig
synnerligen otillfredsställande, då modern ofta saknade både vilja och förmåga
att göra barnets rätt gällande. Endast i ett mindre antal fall hade
faderns underhållsskyldighet över huvud taget fastställts genom dom eller
avtal. Därtill kom, att fastställda underhållsbidrag ofta ej indrivits, ehuru
möjlighet därtill funnits. Det var enligt beredningens uppfattning nödvändigt
att samhället ingrep för att tillförsäkra barnet vad som rätteligen tillkom
det, och vidare påpekades, att de ogifta mödrarnas situation ofta var
sådan, att de för egen del var i behov av samhällets bistånd.
Den samhällshjälp, som sålunda ansågs vara erforderlig för moder och
barn, kunde enligt beredningen lämpligen lämnas därigenom att det för
varje barn som föddes utom äktenskap förordnades en särskild person, kallad
barnavårdsman, vilkens uppgift skulle vara att bistå modern och tillse att
barnets rätt och bästa behörigen tillvaratoges. Beträffande barnavårdsmannens
ställning anfördes vidare bland annat följande: Barnavårdsmannen
skulle ej träda i moderns ställe som representant för barnet; hans uppgifter
skulle vara av biträdande art. Modern skulle bibehållas vid vårdnaden om
och förmynderskapet för barnet och skulle själv kunna företa de åtgärder,
som var nödvändiga för att trygga barnets och hennes egen rätt. Om modern
var ur stånd eller ovillig att vidtaga erforderliga åtgärder, skulle emellertid
barnets rätt därigenom ej gå förlorad; barnavårdsmannen skulle tilläggas
självständig behörighet att ingripa, där så erfordrades. Barnavårdsmannen
skulle själv eller genom ombud äga föra talan för barnet rörande faderskap,
underhåll och förmynderskap samt angående barnets förklarande för
trolovningsbarn. Som rättslig ställföreträdare för barnet skulle hans auktoritet
gentemot såväl modern som fadern stärkas.
I fråga om barnavårdsmannens uppgifter i övrigt anförde beredningen,
att det ej var möjligt att i lagtexten uttömmande angiva vad dessa skulle
omfatta, men i lagen borde dock framhållas några av de viktigaste bland
de åligganden, som gällde tryggandet av barnets rätt.
Frågan om lämpliga kvalifikationer hos dem, som skulle utses till barnavårdsmän,
berördes endast kortfattat av beredningen. Som allmän regel
borde enligt beredningen gälla, att till barnavårdsman skulle förordnas därtill
lämplig man eller kvinna; med hänsyn till uppdragets beskaffenhet kunde
en kvinna ofta vara lämpligare än en man. Enligt beredningens förslag
skulle skyldighet att mottaga uppdrag att vara barnavårdsman (vilket uppdrag
förutsattes regelmässigt vara oavlönat) ej införas; det skulle alltså stå
fritt för var och en, som ifrågasattes till barnavårdsman, att avböja uppdraget.
Skulle i anledning därav svårigheter uppstå att erhålla barnavårdsmän
inom en kommun, borde kommunen enligt beredningens mening anvisa medel
till ersättning åt barnavårdsmän. Därigenom skulle, framhölls det, bar
-
5
Första lagutskottets utlåtande nr H år 1963
navårdsmannauppdragen, där så befunnes lämpligt, kunna koncentreras till
ett mindre antal personer, som hade dessa uppdrag som sin enda eller huvudsakliga
sysselsättning, och särskilt i de större städerna kunde en sådan
anordning vara ändamålsenlig. Det vore enligt beredningen synnerligen önskvärt,
att barnavårdsman förordnades redan under kvinnans havandeskap
och i god tid före nedkomsten.
Barnavårdsmannaskapet skulle enligt förslaget i regel upphöra när barnet
fyllde aderton år, men barnavårdsnämnden skulle äga befogenhet att
dessförinnan förordna om upphörande, nämligen då behov av barnavårdsman
prövades ej längre föreligga. Som exempel på omständigheter, vilka
kunde motivera ett upphörande, nämnde beredningen fall, där särskilt förordnad
förmyndare tillerkänts vårdnaden om barnet eller där den av föräldrarna,
som vore förmyndare, visat sig lämplig att utan särskild hjälp
eller kontroll företräda barnet.
Barnavårdskommittén
Efter den år 1939 vidtagna lagändringen, varigenom möjlighet bereddes
att i vissa fall förordna barnavårdsman jämväl för barn i äktenskap och
adoptivbarn, har krav på vidgade befogenheter för barnavårdsnämnd att utse
barnavårdsman för barn i äktenskap förts fram i skilda sammanhang.
Frågan har berörts av ärvdabalkssakkunniga och även upptagits motionsledes
i riksdagen. I anledning av motion vid 1949 års riksdag, vari bl. a.
föreslogs att barnavårdsman skulle utses för alla skilsmässobarn, begärde
riksdagen i skrivelse (nr 325) utredning av frågan i vilken utsträckning
barnavårdsman borde utses för barn i äktenskap och adoptivbarn och därmed
sammanhängande spörsmål. Barnavårdskommittén erhöll därefter i
uppdrag att verkställa den begärda utredningen.
I sitt slutbetänkande (SOU 1957:49) har barnavårdskommittén upptagit
nyssnämnda liksom andra frågor, som berör barnavårdsmannainstitutionen,
till behandling. Kommitténs överväganden har icke lett fram till förslag om
mera omfattande ändringar i 8 kap. föräldrabalken. Vad angår barn i äktenskap
föreslår kommittén en mindre jämkning i avfattningen av 1 § i syfte
att markera, att barnavårdsnämnd i fall, där vårdnadshavare icke begärt
förordnande av barnavårdsman, bör använda sin befogenhet något mindre
sparsamt än vad i allmänhet var vanligt. I fråga om stadgandet i 3 § om
ovillkorligt och undantagslöst förordnande av barnavårdsman för barn
utom äktenskap anmärker kommittén, att det otvivelaktigt leder eller
strikt tillämpat skulle leda — till en del onödiga förordnanden. Sådana
onödiga uppdrag kan emellertid bringas att upphöra genom beslut enligt
7 §. Förhållandet torde enligt kommittén icke vålla olägenheter, vilka kan
tillmätas betydelse vid jämförelse med den stora fördel, som det innebär att
lagen uppställer ett klart och ofrånkomligt krav på att för alla barn, födda
6 Första lagutskottets utlåtande nr U år 1963
utom äktenskap, skall utses barnavårdsman. Ändring i barnavårdsmannens
allmänna ställning i förhållande till barnet, vårdnadshavaren (den blivande
modern) eller barnavårdsnämnden är enligt kommitténs uppfattning icke
pakallad. Barnavårdsmannens ställning och uppgifter synes dock icke ha
blivit helt tillfredsställande angivna i 6 §. Det hade varit önskvärt att det
forst och främst betonats, att biträdet åt barnet är kärnan i barnavårdsmannens
uppgift, även om detta biträde regelmässigt lämnas i form av bistånd
åt vårdnadshavare! (den blivande modern). I anledning av den brist
på självständighet och initiativ hos barnavårdsmännen, som ofta omvittnats,
hade det, framhåller kommittén, varit lämpligt, om plikten att vid
behov handla oberoende av vårdnadshavaren — även helt i strid mot denne
- framhållits. Av samma skäl hade en erinran bort givas om barnavårdsmannens
rätt och plikt att ta initiativ till omprövning av vårdnadsfrågan.
Vad sålunda funnits vara att erinra mot stadgandet i 6 § anser kommittén
dock ej bora föranleda något ändringsförslag. Under hänvisning till vad i
9 § ar stadgat om anställande av personal för mottagande av barnavårdsmannauppdrag
samt om ersättning åt uppdragstagare framhåller barnavardskommitten
risken av att — såsom nu ofta är fallet — alltför många
uppdrag anförtros åt samma person. Huru väl skickad för uppgifterna han
eller hon än må vara, måste dock, anser kommittén, en överdriven anhopning
av uppdrag omöjliggöra, att de utan undantag blir tillfredsställande
skötta. Särskilt måste koncentration av för många uppdrag hos en person
leda till att denne endast i otillräcklig omfattning hinner med hembesök
och andra personliga sammanträffanden med de personer uppdragen gäller,
något som måste anses vara synnerligen betänkligt. Kommittén har övervägt
föreslå, att barnavårdsman i denna sin syssla skulle vara underkastad
ambetsansvar, varigenom barnavårdsmannens ansvar och hans verksamhets
stora betydelse skulle inskärpas, men funnit sig böra avstå därifrån. Barnavårdskommittén
har i sitt slutbetänkande även framlagt förslag till ny kungörelse
om barnavårdsmans verksamhet och tillsynen därå, vari barnavårdsmannens
kurativa uppgifter i viss mån skjutes i förgrunden.
Remissyttranden
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionen från socialstyrelsen. Härjämte har tillfälle att avgiva
yttrande beretts barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet och Svenska
socialvårdsförbundet.
Samtliga remissorgan finner, att en utredning rörande barnavårdsmannainstitutionen
bör komma till stånd. Flera remissinstanser anser, att en vidgad
tillämpning av bestämmelsen i 8 kap. 7 § föräldrabalken, enligt vilken
Första lagutskottets utlåtande nr H år 1963 7
barnavårdsmannauppdrag kan bringas att upphöra före barnets aderton
årsdag, bör kunna leda till en förbättring av det nu rådande laget.
Socialstyrelsen anför bl. a. följande. o
De kurativa uppgifter, som enligt lag och författning åvilar barnavardsmannen
torde endast i ringa utsträckning tillgodoses. Det förefaller, so
om barnavårdsmännens huvudmän — barnavardsnamnderna — ““ “ad®
tillräcklig förståelse för vikten av att barnavårdsmännen 8e« möjlighet att
fullgöra sina kurativa funktioner. Enligt socialstyrelsens uppfattning åtgår
oproportionerligt stor del av barnavårdsmännens arbetstid till jndnvn g
av underhållsbidrag. Detta sammanhänger med stadgandet i 21 § andra stycket
bidragsförskottslagen, enligt vilket barnavårdsnämnds ratt tlU "sanning
från staten för utgivna bidragsförskott ar beroende av att nämnden
»skäligen får anses hava fullgjort vad densamma alegat i fråga om åtgärder
för förskottens återkrävande». Dessa åtgärder åvilar i stor utsträckning
barnavårdsmännen.
En annan viktig orsak till att barnavårdsmännen ej hinner fullgöra små
kurativa uppgifter utgör, framhåller socialstyrelsen, det förhållandet att
barnavårdsmännen, särskilt i städerna, har ett mycket stort antal förordnanden.
I de större städerna har som regel kameral personal vid barnavårdsnämnderna
övertagit barnavårdsmännens indrivningsarbete, men barnavårdsmännen
har i stället fått ett betydligt ökat antal förordnanden, 300—
400 förordnanden per barnavårdsman. Styrelsen anför vidare:
Otvivelaktigt har många ensamstående mödrar bå<^.. og''fta °ch fÖ™j
gifta — behov av hjälp och stöd i sin fostrargärnmg. Harpå tyder enligt
socialstyrelsens uppfattning det förhållandet att missanpassade barni i stor
utsträckning är barn till ensamma fostrare. Med stigande antal skilsmässor
har gruppen förut gifta, ensamstående föräldrar okat. Genom att barnavårdsmannaförordnande
är obligatoriskt för utomäktenskapliga barn men
däremot icke för barn i söndrade och upplösta äktenskap intraffar det säkerligen,
att många utomäktenskapliga barn har barnavårdsman utan åt
egentligen behöva det, medan barnavårdsman icke forordnas i manga fall
rörande barn i äktenskap, där mor och barn skulle vara i hog grad i behov
av att ha en personlig rådgivare. Man kan som motionärerna ifragasatta,
om det numera finns skäl att ha barnavårdsman forordnad för alla utomäktenskapliga
barn, sedan väl faderskapet fastställts. Obligatoriet var helt
naturligt, när barnavårdsmannainstitutionen infördes, på grund av dm mycket
svåra ställning, ekonomiskt och socialt, som de ogifta mödrarna da hade.
Betydande förändringar har sedan dess inträffat i samhallet. Enligt socialstyrelsens
uppfattning kan gruppen förut gifta ensamstående fostrare numera,
vad gäller behovet av kurativa åtgärder, jämställas med gruppen ogifta
mödrar. Obligatoriskt barnavårdsmannaförordnande torde vara lika påkallat
för båda grupperna.
Mot de i motionen angivna förslagen till effektiviscring av barnavårdsmannainstitutionen
kan enligt socialstyrelsens mening vissa invändningar
resas:
Första lagutskottets utlåtande nr U år 1963
SrpSnle!rfÖKta torde svårigheter uppstå vid gränsdragningen mellan de
a enden, dar barnavardsman skulle vara förordnad, och de ärenden, där
orordnandet skulle upphöra eller övergå i passivt ärende. För det andra
ma t ramhallas, att ett barnavårdsmannaärende inte är någonting statiskt.
Ett ärende, som vid en tidpunkt inte påkallar någon barnavårdsmannens
msats, kan vid ett senare tillfälle vara i behov av initiativ från barnavårdsmannens
sida. Har förordnandet då upphört eller ärendet överförts som
passivt, missas möjligheten till initiativ från barnavårdsmannen.
Socialstyrelsen understryker, att barnavårdsnämnderna redan enligt gällande
lag ager att uphäva ett barnavårdsmannaförordnande, om behov av
barnavårdsman ej längre finnes föreligga. Att nämnderna i så ringa utsträckning
begagnar sig av denna möjlighet torde enligt styrelsen bero på
att samma svårigheter härvidlag föreligger, som socialstyrelsen ovan påtalat
beträffande motionärernas förslag. Möjligen skulle, anser styrelsen, barnavårdsnämnderna
kunna tillämpa nämnda bestämmelse något mindre
restriktivt utan att någon skada skedde; härför erfordras dock ingen lagändring.
Styrelsen föreslår, att den i de större städerna tillämpade ordningen,
att all kravverksamhet överflyttas från barnavårdsmännen till barnavardsnamnden,
genomföres i alla kommuner. Under förutsättning att antalet
barnavårdsmannaskap per barnavårdsman icke ökas, skulle, menar styrelsen,
barnavårdsmännen därigenom beredas tillfälle att ägna mera tid än vad
nu är fallet åt sina kurativa uppgifter.
Styrelsen förordar, att den av motionärerna påyrkade utredningen anförtros
familjerättskommittén.
Barnavårdsnämnden i Stockholm har till besvarande av ifrågavarande
remiss åberopat ett av barnavårdsdirektören i staden avgivet tjänsteutIåtande.
I utlåtandet understrykes, att den i motionen berörda huvudfrågan,
nämligen koncentration av barnavårdsmannaarbetet till de väsentligaste
uppgifterna, länge har utgjort ett framträdande men samtidigt svårbemästrat
problem. Svårigheterna har efter hand accentuerats till följd av att en
del av ärendena blivit alltmer arbetskrävande. Detta har, påpekas det, ansetts
sammanhänga med bl. a. ökande andel förordnanden för barn i äktenskap,
i vilka ärenden särskilt frågan om umgänget med barnen medför mycket
arbete. Sagda problem har, upplyses det i utlåtandet, i första hand
angripits genom rationalisering av barnavårdsmannaarbetet inom ramen
för gällande bestämmelser. Sålunda har arbetet med indrivning av underhållsbidrag
överförts till en särskild byrå och vidare är avsikten att överföra
vissa expeditionella uppgifter till kontorsarbetskraft. I utlåtandet anföres
härefter:
Även om angivna åtgärder är betydelsefulla för barnavårdsmännens verksamhet,
är det likväl med nuvarande arbetsmängd icke möjligt för barnavardsmännen
att i varje ärende fullgöra de uppgifter, som förutsatts i kungörelsen
om barnavårdsmans verksamhet. Hur arbetet tekniskt än underlättas
kvarstår, att det personligt inriktade, kurativa barnavårdsmanna
-
Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1963
9
arbetet icke kan tillfredsställande fullgöras, om varje barnavårdsman har
att svara för ett mycket stort antal enskilda ärenden. Det har också vid
bland annat intervjuundersökningar framkommit kritik mot att barnavårdsmannen
ej kan ägna erforderlig tid åt de enskilda fallen.
Enligt i utlåtandet lämnad uppgift har Stockholms stads barnavårdsförvaltning
påbörjat en undersökning för att klarlägga, i vilken utsträckning
åtgärder eller kontakter sker i barnavårdsmannaärenden, vilken karaktär
och uppdelning i förhållande till barnets ålder åtgärderna har samt under
vilken tid förordnandena varat. I utlåtandet förordas att nu nämnda frågeställningar
tages upp av en allmän utredning. Oavsett om en lagändring
erfordras för uppnående av det i motionen angivna syftet eller ej, får, understrykes
det i utlåtandet, de utomäktenskapliga barnens ställning icke
försämras. Härutinnan heter det:
Om man genom en utredning skulle komma till den uppfattningen, att
barnavårdsmannaskapen i många fall skulle kunna upphöra tidigare än nu,
måste garantier skapas för att barnavårdsnämnderna ändock kan lämna
hjälp för exempelvis indrivning av underhållsbidrag och bevakning av barnens
ekonomiska rättigheter. Barnavårdsnämnderna måste också ha någon
form av organiserad verksamhet för frivillig rådgivning och stöd i praktiska
angelägenheter i de fall barnavårdsmannaskapen upphört, innan barnen
fyllt 18 år. Man torde också få räkna med att barnavårdsman på nytt
kan behöva förordnas i fall, där särskilda omständigheter påkalla detta.
Barnavårdsnämnden i Göteborg förordar — under hänvisning till en av
barnavårdsdirektören i staden upprättad promemoria — att den av motionärerna
föreslagna utredningen kommer till stånd. I nämnda promemoria
anföres bl. a. följande.
Motionärernas förslag, att barnavårdsnämnden skulle få rätt att indela
barnavårdsmannaförordnandena i aktiva och passiva torde medföra vissa
svårigheter i den praktiska tillämpningen. Man kan ju aldrig på förhand
veta, om ett ärende är att hänföra till den ena eller till den andra gruppen.
Det kan också bli svårt att avgöra, vid vilken tidpunkt ett ärende skall överföras
från den aktiva till den passiva gruppen.
Det andra alternativet, nämligen att barnavårdsman för barn u.ä. obligatoriskt
skulle förordnas för ett visst antal år, förslagsvis tills barnet är 7
eller 8 år gammalt, kan heller inte anses lämpligt. Ett entledigande av barnavårdsman
måste vara beroende på omständigheterna i det enskilda fallet.
Möjligheten att entlediga barnavårdsman innan barnet nått den i föräldrabalken
stadgade maximiåldern, aderton år, har barnavårdsnämnden redan
genom bestämmelsen i FB kap. 8 § 7 sista stycket, d.v.s. om behov av barnavårdsman
ej längre föreligger. Någon lagändring synes alltså av denna anledning
ej behöva komma till stånd. Det som möjligen skulle kunna anses
önskvärt vore en ändring av nuvarande praxis i detta avseende. Om barnavårdsnämnderna
hittills varit restriktiva, när det gällt att tillämpa sistnämnda
paragraf, och så är onekligen förhållandet i många kommuner, kan delta
kanske till stor del bero på, att de ansett sig ha haft stöd härtill av social
-
10
Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1963
styrelsen, som i Råd och anvisningar bl. a. sagt, att »entledigande av barnavårdsman
före barnets 18-årsdag bör, i synnerhet när det gäller barn
u.ä. ske endast i undantagsfall». Då det råder olika uppfattningar i hithörande
frågor synes den av motionärerna föreslagna utredningen böra komma
till stånd.
Barnavårdsnämnden i Malmö anför i sitt yttrande bl. a. följande.
Nämnden delar helt motionärernas uppfattning om behovet av utredning
rörande de ensamma mödrarnas problem i avseende å stöd och råd i personliga
angelägenheter. Nämnden förmenar emellertid, att gruppen ensamma fäder
i nu berört avseende är förtjänt av minst samma uppmärksamhet. Konsekvensen
härav blir — enligt nämndens mening — att en eventuell utredning
bör avse en kartläggning av de ensamma föräldrarnas villkor och levnadsförhållanden
sedda ur sociologiska och psykologiska aspekter. Nämnden
är av den uppfattningen, att samhällets stöd åt de ensamma föräldrarna
dock icke bör begränsas till de nog så viktiga rent praktiska omsorgerna
utan att även mentalhygieniska synpunkter böra tillmätas stor betydelse vid
utformningen av den framtida verksamheten på ifrågavarande område.
Nämnden upplyser, att den i rationaliseringssyfte överflyttat indrivningsverksamheten
på annat organ och anskaffat skrivhjälp för utförande av
rutinarbete, vilket medfört fördelar för den kurativa delen av verksamheten.
En mera genomgripande förändring har emellertid med hänsyn till gällande
författningar ej varit möjlig att genomföra. Enligt nämnden har den
starkt ökande skilsmässofrekvensen och den fortgående urbaniseringen
medfört ökat antal barnavårdsmannaärenden, vartill kommer att de ensamma
mödrarna blivit kraftigt överrepresenterade i de största samhällena, där
flertalet arbetstillfällen och större möjligheter till barntillsyn erbjudes.
Nämnden anför avslutningsvis:
Nämnden förmenar, att en verklig lösning av förevarande stora sociala
problem icke är möjlig att ernå förrän de områden, där praktiska hjälpåtgärder
erfordras, inventerats och målsättningen för den kurativa och stödjande
verksamheten klart preciserats. I sammanhanget synes böra övervägas
bl. a. huruvida den nuvarande formen för fastställande av faderskap och
underhållsbidrag för ogifta mödrars barn är den mest rationella. Att även
kravverksamhetens organisatoriska struktur bör komma in i bilden förmenas
vara önskvärt. Ytterligare ett väsentligt problem synes böra ägnas uppmärksamhet.
Under senare år ha tvister mellan makar i vårdnadsfrågan och
beträffande utövande av umgängesrätt otvivelaktigt givit barnavårdsmännen
en väsentligt ökad (och i viss mån artny) arbetsbörda. Behovet av tillgång
till barnpsykiatrisk och psykologisk expertis liksom till verksamhet av familjerådgivande
karaktär har framträtt allt starkare.
Under hänvisning till det sålunda anförda tillstyrker nämnden, att den
i motionen förordade utredningen kommer till stånd.
Enligt Svenska Landskommunernas förbund torde det förhålla sig så, att
barnavårdsmannaförordnande för barn utom äktenskap bibehålies i ett stort
Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1963
11
antal fall, där behov av barnavårdsman icke föreligger, medan barnavårdsman
icke blir förordnad för barn i upplösta äktenskap i fall, där det finns
ett verkligt behov av en sådan. För åtskilliga mödrar till barn u.ä. med förmåga
och möjligheter att själva ordna för sig och sina barns bästa torde
vidare ett bibehållande av barnavårdsmannaskapet framstå som ett ingrepp
i deras personliga frihet, som mödrar med barn från upplösta äktenskap
icke utsättes för. Emellertid är förbundet ej övertygat om att det erfordras
en ändring av föräldrabalken för uppnående av motionärernas syfte utan
snarare eller endast en ändrad tillämpning av gällande bestämmelser. Någon
barnavårdsnämnd har också, påpekar förbundet, på senare tid efter
prövning från fall till fall i större utsträckning än tidigare entledigat barnavårdsmän
från uppdragen, innan barnen uppnått aderton års ålder.
Enligt förbundet finns det emellertid andra, av motionärerna ej berörda
frågeställningar rörande barnavårdsmannainstitutionen, som kan behöva utredas
närmare; så kan exempelvis böra övervägas huruvida man även i fortsättningen
skall ha ett system med »individuella» barnavårdsmän. Vidare
kan frågan om handhavandet och fördelningen av de med barnavårdsmannaskapet
förenade göromålen liksom frågan om en ändrad inspektions- eller
tillsynsverksamhet förtjäna att övervägas. Förbundet vill för sin del förorda
en utredning rörande barnavårdsmannainstitutionen i stort.
Svenska stadsförbundet erinrar i sitt yttrande inledningsvis om att de
rationaliseringar av barnavårdsmännens arbete, som motionärerna antyder,
är genomförda i relativt många av de större städerna. Förbundets avdelning
för rationaliseringsfrågor har ock vid organisationsuppdrag verkat för en
utveckling i denna riktning. Under framhållande av att nu angivna åtgärder
dock har sin begränsning anför förbundet:
Sådana åtgärder avlägsnar ej det yttersta ansvaret för barnets förhållanden
som författningsenligt åvilar barnavårdsmannen. Vill man gå längre
krävs författningsändringar. Motionärerna åsyftar härvidlag närmast sådana
ändringar i föräldrabalken och barnavårdsmannakungörelsen som kunde
leda till en väsentlig minskning av antalet barnavårdsmannaförordnanden
för huvudsakligen barn födda utom äktenskap.
Förbundsstyrelsen vill i första hand peka på att föräldrabalken redan
nu lämnar det fritt för barnavårdsnämnderna att låta barnavårdsmannaskapen
upphöra vid en tidigare tidpunkt än då barnet fyller aderton år.
Osäkerheten om det framtida behovet av barnavårdsmannens stöd torde
dock ha en återhållande verkan då barnavårdsnämnderna har att avgöra om
barnavårdsmannaskapet i de enskilda fallen skall kvarstå. Att denna möjlighet
utnyttjats i endast ringa omfattning synes emellertid främst bero på
tillsynsmyndighetens inställning. En ändrad lagtillämpning skulle härvid
kunna medföra en viss nedskärning av antalet förordnanden.
Det är enligt styrelsens mening ofrånkomligt att barnavårdsmän som förordnats
i ett större antal fall redan nu i praktiken handlar efter en indelning
i aktiva och passiva ärenden och att detta sker med barnavårdsnämndernas
underförstådda medgivande. Detta saknar dock stöd i gällande lagstiftning.
12
Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1963
I likhet med motionärerna anser förbundsstyrelsen att en utredning om
barnavårdsmannainstitutionen är önskvärd. Jämförelsevis lång tid har förflutit
sedan den inrättades och levnadsförhållandena nu skiljer sig avsevärt
från de dåvarande. Utredningen bör enligt styrelsens mening därför inriktas
på att ompröva institutionens såväl innehåll som form. Det finns enligt styrelsens
förmenande för närvarande icke skäl att närmare ingå på de vägar
motionärerna anvisar för att ge barnavårdsmännens arbete en bättre effekt.
Ingendera metoden kan på detta stadium utan invändningar godtagas. Att
låta barnavårdsmannaskapen generellt upphöra vid en avsevärt lägre åldersgräns
synes styrelsen vanskligt. En kategoriklyvning kan få ett mycket
ogynnsamt mottagande av de mödrar för vilkas barn barnavårdsmannaskapet
anses böra kvarstå och själva urvalet och bevakningen av tveksamma
ärenden medför i och för sig utredningsarbete.
I anledning av vad sålunda anförts föreslår stadsförbundet en allsidig
och förutsättningslös utredning angående barnavårdsmannainstitutionens
anpassning till vad som numera kräves av denna verksamhet.
Socialvårdsförbundet instämmer i de av motionärerna anförda synpunkterna
på ensamstående föräldrars situation och på behovet av en effektivisering
av samhällsstödet åt dessa. Härefter anför förbundet:
Frågan om den kommunala socialvårdens organisation och arbetsmetodik
är för närvarande föremål för intensivt intresse från socialvårdens representanter.
Mot bakgrunden av de överväganden och synpunkter som framförts
i diskussionen om dessa spörsmål synes frågan om barnavårdsmannainstitutets
nuvarande utformning och funktion böra bli föremål för noggrann prövning.
De av motionärerna föreslagna åtgärderna och ändringarna, vilka närmast
berör föräldrabalken, torde knappast vara tillräckliga och ej heller fullt
ändamålsenliga. Det kan ifrågasättas om inte samhällets stöd och hjälpåtgärder
åt ensamstående föräldrar bör bli föremål för en mera allsidig utredning,
varvid såväl motionärernas synpunkter som utvecklingstendenser inom
socialvårdsorganisationen bör beaktas.
Utskottet
Enligt föräldrabalkens bestämmelser om barnavårdsman skall sådan alltid
förordnas för utomäktenskapliga barn. Beträffande barn i äktenskap
stadgas att barnavårdsman skall förordnas endast om vårdnadshavaren begär
det eller då barnavårdsnämnden av särskild anledning finner det erforderligt.
Barnavårdsmannaförordnandet upphör i regel när barnet fyller aderton
år men kan, å ena sidan, förlängas till dess barnet fyllt tjuguett år och, å
andra sidan, om behov av barnavårdsman ej längre föreligger, bringas att
upphöra före barnets adertonårsdag. Barnavårdsmannen har att bistå vårdnadshavaren
samt att bevaka att barnets rätt och bästa tillvaratages. Särskilt
åligger det honom att sörja för att barnets börd blir fastställd samt att verka
för tillhandahållande och indrivning av underhållsbidrag till barnet.
I förevarande motion framhålles, att barnavårdsmännen numera ofta
har ett mycket stort antal uppdrag; i de större städerna kan uppdragen
Första lagutskottets utlåtande nr 44 år 1963
13
uppgå till 300—400 per barnavårdsman. Härav följer, påpekar motionärerna,
att barnavårdsmännen mången gång ej kan ägna sig åt den kurativa
delen av uppdraget i önskvärd utsträckning. För att ernå en koncentration
av barnavårdsmännens insatser på denna del av uppdraget anvisas i motionerna
vissa möjliga utvägar. En sådan skulle kunna vara att beträffande
utomäktenskapliga barn obligatoriskt förordna barnavårdsman endast för
de sju eller åtta första levnadsåren. En annan utväg att vinna nämnda syfte
kunde vara att uppdela barnavårdsmannaförordnandena i »aktiva» och
»passiva» ärenden, varvid beträffande de senare endast skulle föreligga viss
bevakningsskyldighet för vederbörande barnavårdsman. För en reform i
enlighet med de angivna riktlinjerna synes, enligt motionärerna, en lagändring
nödvändig och motionen utmynnar i yrkande, att riksdagen måtte
hemställa om utredning i syfte att få till stånd sådana ändringar i barnavårdslagen
som angivits i motionen.
Samtliga remissorgan har uttalat sig för en utredning rörande barnavårdsmannainstitutionen.
De har emellertid därvid i huvudsak anlagt andra
och mycket vidare synpunkter på problemet än motionärerna samt förordat
en utredning med betydligt mera långtgående syftning.
Utskottet, som utgår från att motionärerna åsyftar vissa ändringar i föräldrabalkens
bestämmelser om barnavårdsman och därtill anknutna författningar,
delar motionärernas uppfattning att betydande olägenheter kan uppstå,
om alltför många uppdrag samlas hos en och samma barnavårdsman.
Vidare finner utskottet, såsom ock motionärerna betonat, angeläget att
barnavårdsmännen vid sysslandet med sina uppdrag så långt det är möjligt
inriktar sig på de kurativa uppgifterna. I görligaste mån bör rent expeditionella
uppgifter överföras från barnavårdsmännen till annan därför lämpad
personal. Av remissyttrandena framgår att så ock skett i allt fall i de
större städerna. Enligt utskottet bör denna möjlighet utnyttjas så långt sig
göra låter. Eftersom de flesta kommuner numera har en väl utbyggd socialvårdsorganisation,
kan det antagas att man även utanför de större städerna
kommer att i vidgad utsträckning överföra sagda uppgifter på kontorsarbetskraft.
Härigenom synes icke obetydliga fördelar kunna vinnas. Emellertid
torde en sålunda förordad rationalisering ej påfordra ändringar i gällande
bestämmelser.
Vad därefter angår de av motionärerna särskilt anvisade utvägarna att
vinna åsyftad koncentration av barnavårdsmännens arbete på de kurativa
uppgifterna får utskottet anföra följande. I likhet med flertalet remissorgan
kan utskottet ej förorda de av motionärerna härutinnan anvisade lösningarna.
Det torde sålunda mestadels vara svårt att med tillräcklig grad av säkerhet
bedöma, huruvida barnavårdsman kan komma att behövas efter det
barnet uppnått sju eller åtta år. I allt fall lärer dylika frågor komma att i
och för sig kräva utredning, och vidare måste det förutsättas alt, även om
ett förordnande upphör, fortlöpande uppmärksamhet måste ägnas fallet, så
14
Första lagutskottets utlåtande nr H år 1963
att vid behov nytt förordnande snarast kan lämnas eller andra lämpliga
åtgärder vidtagas. I huvudsak enahanda invändningar kan göras mot förslaget
att uppdela barnavårdsmannauppdragen på aktiva och passiva sådana.
Emellertid lämnar, såsom flertalet remissorgan ock påpekat, gällande
bestämmelser möjligheten öppen att i det enskilda fallet låta barnavårdsmannauppdraget
upphöra före den i lagen utsatta normaltiden. Med tilllämpning
av sagda bestämmelser torde i viss mån det i motionen angivna
syftet kunna uppnäs. Enligt vad som framkommit under remissbehandlingen
lärer emellertid nämnda möjlighet till differentiering av barnavårdsmannauppdragen
utnyttjas i mycket ringa omfattning, vilket enligt vissa remissorgan
torde bero på att vederbörande tillsynsmyndighet, socialstyrelsen,
förordat restriktivitet i förevarande hänseende. Uppenbart är emellertid att
den nu åsyftade modifieringen ej fordrar någon ändring av gällande bestämmelser.
De i vissa remissutlåtanden anförda synpunkterna på en utredning av
barnavårdsmannainstitutionen förer enligt utskottets mening långt utanför
ramen för ifrågavarande motion och bör således icke tagas under övervägande
i förevarande sammanhang.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion, 11:542, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 19 november 1963
På första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE W1DEMAR
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Ahlkvist, Arvidson, Erik Svedberg, fröken
Mattson, herrar Ferdinand Nilsson, Hilding och Wikner;
från andra kammaren: fru Gärde Widemar, fru Boman, herrar Svensson
i Vä, Gustafsson i Borås, fru Löfqvist, fröken Bergegren och herr Martinsson.
K L BECKMANS TRYCKERIER AB . STHLM 1963