Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
1
Nr 39
Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning angående
statstjänstemans ersättningsskyldighet.
Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 163 i första kammaren av herr Hansson, Nils,
samt nr 192 i andra kammaren av herr Enskog m. fl. I motionerna, vilka är
likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte besluta att uppdraga åt Kungl.
Maj :t att utreda frågan om den personliga ersättningsskyldigheten för befattningshavare
i statens tjänst beträffande skadestånd eller kassabrist som
har samband med tjänstgöring».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen 11:192.
Motionerna har varit föremål för remissbehandling.
Utskottet har denna dag jämväl avgivit utlåtanden dels i anledning av
motionerna 1:164 och 11:193 om lagstiftning rörande det allmänna skadeståndsansvar
samt motionerna 1:268 och 11:312 om lagstiftning angående
skadestånd i offentlig verksamhet dels ock i anledning av motionerna 1:535
och 11:640 om värnpliktigs ersättningsskyldighet för skada vållad under
militärtj änstgöring.
Gällande rätt m. m.
Inledningsvis må nämnas att någon allmän skadestandsskyldighet för staten
eller kommun i anledning av felaktigt förfarande ej förefinnes enligt
svensk rätt. I praxis har dock staten eller kommun ålagts skadeståndsskyldighet
i fall då den statliga eller kommunala verksamheten är att jämställa
med enskild verksamhet. Ansvarigheten förutsätter i princip fel eller försummelse
(culpa) hos något organ.
Beträffande statstjänstemans personliga ansvar — i förhållande till icke
blott staten utan även tredje man -— må följande antecknas. Sedan det
s. k. redogöraransvaret avskaffats genom kungl. förordningen den 2 juni
1961 om förfarandet i anmärkningsmål, blir frågan om statstjänstemans
ansvarighet för skada, som han i tjänsten vållar det allmänna eller tredje
man, att bedöma enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. Detta innebär,
att ersättningsskyldighet i princip icke kan åläggas tjänstemannen,
med mindre han visat försummelse eller vårdslöshet vid fullgörandet av
sina åligganden. I fråga om det s. k. kassaansvaret (ansvar för omhänderhavda
penningmedel) och det s. k. uppbördsmannaansvaret (ansvar för
1 Bihang lilt riksdagens protokoll 1963. 9 sand. 1 and. Nr 39
2
Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
förråd) gäller så till vida särskilda regler, att — i överensstämmelse med
vad som i allmänhet gäller beträffande ansvarighet för omhänderhavda
medel och vad jämlikt särskilda bestämmelser i handelsbalken gäller i
fråga om ansvarighet för panthavare, låntagare och innehavare av anförtrott
gods — vederbörande tjänsteman torde få visa att han är fri från
vållande till den uppkomna redovisningsbristen för att undgå ersättningsskyldighet.
Det åvilar icke rättsligt sett statstjänstemannen något strängare
skadeståndsansvar än motsvarande befattningshavare i enskild tjänst. Beträffande
båda gäller, att de i princip är utan inskränkning personligen
ansvariga enligt den allmänna culparegeln för skador som de vållar i tjänsten.
Deras ansvarighet gäller oberoende av om arbetsgivaren bär ansvar för
sina anställda (s. k. principalansvar) eller ej. I enskild verksamhet och
sådan av det allmänna bedriven verksamhet som är att jämställa med enskild
verksamhet är arbetsgivaren enligt allmänna grundsatser ansvarig för
skada som vållas av arbetstagare, vilken tillhör arbetsledningen eller eljest
anförtrotts från risksynpunkt särskilt ansvarsfull uppgift. I dylikt fall
har arbetsgivaren full regressrätt mot den skadevållande arbetstagaren för
vad han må ha utgivit till den skadelidande.
Vad nu sagts om statstjänstemans ansvar gäller i tillämpliga delar jämväl
för kommunalt anställd.
Det finns icke f. n. några allmänna regler om befrielse från eller jämkning
av skadeståndsansvar som någon ådrager sig under tjänsteutövning
såsom arbetstagare i annans tjänst. För vissa verksamhetsområden finns
emellertid speciella jämkningsbestämmelser som även kan bli tillämpliga
beträffande statstjänstemän. Här må nämnas stadgandena i 59 § sjölagen
för fartygsbefälhavare, i 50 § sjömanslagen för sjömän i övrigt samt i 10
kap. 3 § luftfartslagen för personal å luftfartyg ävensom viss markpersonal
inom luftfartsväsendet. Av särskilt intresse för befattningshavare inom
krigsmakten är bestämmelserna i 7 § lagen den 30 juni 1948 angående införande
av lagen om ändring i strafflagen m. m. samt lagen den 7 mars
1929 om befrielse i visst fall för befälhavare eller förare å luftfartyg hörande
till krigsmakten från skyldighet att gälda skadestånd. Enligt dessa
bestämmelser skall befälhavare å krigsmaktens fartyg respektive befälhavare
å eller förare av krigsmaktens luftfartyg icke vara skyldig att ersätta
skada som han tillskyndat kronan eller annan genom sådan förseelse
vid fartygets (luftfartygets) manövrering eller navigering, för vilken han
ej förskyller svårare straff än disciplinstraff eller böter. Slutligen må nämnas,
att det också finnes vissa jämkningsbestämmelser i aktiebolagslagen
och andra associationsrättsliga lagar.
Eftergift av kronans fordringar, d. v. s. avstående från själva fordringsrätten,
anses i princip kräva riksdagens godkännande. Bestämmelser om
eftergift utgöres därför oftast av antingen riksdagens bemyndiganden för
Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963 3
Kungl. Maj :t att själv meddela eftergift med eller utan rätt att delegera
eftergiftsrätten till underordnad myndighet eller, särskilt vad avser lån, i
författningar angivna förutsättningar för eftergift.
I förevarande sammanhang må nämnas, att riksdagen år 1952 (skrivelse
nr 295) bemyndigat Kungl. Maj :t att med anlitande av medel från postverkets
understödskassa helt eller delvis meddela befrielse från återbetalningsskyldighet
vid brist i kassa inom postverket, då anledning finnes att
antaga att bristen uppkommit genom felräkning och omständigheterna i det
särskilda fallet i övrigt är sådana, att synnerliga skäl för befrielsen prövas
föreligga. Vidare har sedan ett antal år Kungl. Maj :t för ett budgetår i
sänder bemyndigats eftergiva speciella fordringar, uppkomna inom försvarsväsendet.
Bemyndigandet har formulerats som en rätt för Kungl. Maj :t
att avgöra dels frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan
på grund av förlust av eller skada å krigsmakten tillhörig eller av krigsmakten
med nyttjanderätt innehavd egendom dels ock frågor om efterskänkande
av fordran, som grundar sig på kronans regressrätt mot förare
av kronans eller av kronan med nyttjanderätt innehaft motorfordon, luftfartyg
etc. enligt de i ämnet gällande ansvarsreglerna, allt i den mån kronans
fordran i det särskilda fallet icke överstiger 5 000 kronor.
Verkställd utredning angående stats och kommuns skadeståndsansvar, m. m.
I ett av kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar år 1958
avgivet betänkande »Skadestånd i offentlig verksamhet» (SOU 1958:43)
har framlagts förslag till lag som skadestånd i offentlig verksamhet. I nämnda
lagförslag — vilket i första hand tager sikte på skada som drabbar
tredje man — upptages såsom huvudregel, att staten eller kommun är
pliktig att utge ersättning för skada som i statlig eller kommunal verksamhet
vållas genom fel eller försummelse. För vissa närmare angivna fall
stadgas i förslaget skadeståndsansvar oberoende av vållande (ansvar på
objektiv grund). Beträffande den anställdes enskilda skadeståndsansvar
stadgas att ansvar »Som någon ådragit sig i tjänsten må jämkas efter vad
med hänsyn till felets eller försummelsens lindriga beskaffenhet, skadans
storlek eller omständigheterna i övrigt prövas skäligt». Sådan jämkning
kan jämväl komma i fråga med avseende å såväl regresskrav mot den anställde
som den anställdes direkta ansvar gentemot sin uppdragsgivare. Slutligen
må i förevarande sammanhang nämnas, att förslaget upptager det
stadgandet, att i den mån statlig eller kommunal verksamhet till sin art är
att jämställa med enskild verksamhet eller eljest innefattar arbetsuppgift
som är väsentligen att jämställa med vad som förekommer inom enskild
verksamhet, allmän lag skall gälla i fråga om skadeståndsansvaret, dock
att nyssnämnda regler om jämkning skall tillämpas jämväl på fall som
nyss sagts.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 9 samt. 1 avd. Nr 39
4
Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
I samband med överväganden rörande behovet och lämpligheten av lagstiftning
på ifrågavarande område framhåller kommittén, att det rådande
rättsläget icke är tillfredsställande och att det också är önskvärt att tjänstemännens
personliga skadeståndsansvar skall kunna lättas. Kommittén
konstaterar, att det från reparationssynpunkt finns goda skäl för att det
allmänna bör svara för skador som dess funktionärer vållar och finner
att ett sådant ansvar jämväl ur preventionssynpunkt är att förorda, i det
att ett ökat skadeståndsansvar för det allmänna skulle kunna bidraga till
större omsorg och bättre förutseende från det allmännas sida. Kommittén
fortsätter därefter:
Som förut nämnts är det jämväl ett önskemål att det personliga skadeståndsansvaret
för tjänstemännen kan lättas. Att en tjänsteman skall gälda
fullt skadestånd även när hans fel eller försummelse är ringa, är onekligen
ofta hårt. Motsvarande gäller om skyldigheten att återgälda vad det
allmänna utgivit i anledning av tjänstemannens fel eller försummelse. Den
nuvarande ordningen i Sverige har, såvitt är känt, icke någon motsvarighet
på annat håll än i Finland. I Danmark och Norge är det främmande
att utkräva skadeståndsansvar av tjänstemännen på sätt som alltjämt tilllämpas
hos oss. Detta ansvar avviker också från vad som tillämpas i enskild
tjänst, där det endast i begränsad omfattning torde förekomma att
arbetsgivaren av den anställde uttager ersättning för utgift som den senare
ådragit arbetsgivaren genom fel eller försummelse i tjänsten. Om statens
och kommuns skadeståndsansvar gentemot tredje man vidgas, blir det
möjligt att genomföra en lättnad för tjänstemännen genom att låta deras
personliga skadeståndsansvar jämkas eller bortfalla, utan att utomstående
berättigade intressen trädas för när.
Det har uttryckts farhågor för att de enskilda tjänstemännens aktsamhet
skulle slappna, om de visste med sig att det allmänna i första hand
bure risken för inträffade skador samt räknade med att deras egen skadeståndsskyldighet
regelmässigt jämkades. Alldeles ogrundad är måhända
icke en sådan farhåga, men den torde knappast kunna tillmätas avgörande
betydelse. Det straffrättsliga ämbetsansvaret för fel och försummelser skulle
ju kvarstå, i stor utsträckning kompletterat av disciplinärt ansvar, och
risken för den enskilde tjänstemannen att slutligen få vidkännas även
skadestånd bortfaller icke genom att jämkningsmöjlighet införes.
Som ovan nämnts har i förslaget till lag om skadestånd i offentlig verksamhet
— 19 § — upptagits den regeln, att ansvar som någon ådragit sig
i tjänsten må jämkas efter vad med hänsyn till felets eller försummelsens
lindriga beskaffenhet, skadans storlek eller omständigheterna i övrigt prövas
skäligt samt att sådan jämkning skall kunna komma i fråga jämväl
med avseende å dels regresskrav mot den enskilde dels ock den anställdes
direkta ansvar gentemot sin uppdragsgivare.
I ett av särskild utredningsman avgivet betänkande »Försäkringsgivares
regressrätt» (SOU 1958:44), har till behandling upptagits ett ämne som har
nära samband med det nu ifrågavarande spörsmålet. I betänkandet föreslås
Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
5
att i 25 § lagen om försäkringsavtal (FAL) intages den regeln, att vid skadeförsäkring,
där regressanspråk göres gällande mot den som icke själv
uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet, domstolen
skall med beaktande av skadeorsaken och omständigheterna i övrigt
kunna bestämma, att återkravet skall bortfalla eller nedsättas, därest det
finnes kunna ske utan åsidosättande av försäkringsmässiga hänsyn. Vidare
föreslås att i nämnda lagrum intages ett stadgande om att den som på grund
av omfattningen av sina intressen underlåtit att taga skadeförsäkring —
s. k. självförsäkrare — ej skall äga rätt till skadestånd i vidare mån än försäkringsgivaren,
om försäkring funnits. Av motiven till sistnämnda stadgande
framgår, att detta kan antagas bli tillämpligt framför allt på staten
och större kommuner i fall då en enskild intressent i liknande situation
skulle ha tecknat försäkring.
I anledning av ifrågavarande förslag framhåller kommittén angående det
allmännas skadeståndsansvar, att man kan utgå från att, med tillämpning
av 25 § FAL i dess föreslagna lydelse, regressrätten i allmänhet kommer
att helt bortfalla mot anställd, vilken vållat skada genom vårdslöshet som
icke är grov. Tillämpat på förhållandet mellan staten, då den är självförsäkrare,
samt dess anställda innebär detta en möjlighet till befrielse från
skadeståndsansvar som sträcker sig längre än 19 § i förslaget till lag om
skadestånd i offentlig verksamhet. Detsamma gäller, enligt kommittén, förhållandet
mellan kommun, då den är självförsäkrare samt dess anställda.
Man uppnår härigenom, anser kommittén, likhet med den enskilda arbetsmarknaden,
när det skadade intresset är försäkrat. När det skadade intresset
är oförsäkrat, torde för övrigt, framhåller kommittén, den enskilda
arbetsgivaren ofta underlåta att utkräva skadestånd av anställd.
Verkställd utredning rörande eftergift av kronans fordringar
Utredningen angående redogöraransvaret m. m. bär i betänkande angående
»Bevakning, avskrivning och eftergift av kronans fordringar» (SOU
1962:49) redogjort för de under åren 1950—1960 avgjorda riksdagsärenden,
som avsett eftergift av fordringar i individuella fall. Under nämnda tidrymd
har, enligt utredningen, riksdagen fattat beslut i anledning av cirka
160 framställningar från Kungl. Maj :t om eftergift. Största antalet fordringar,
57 procent, har avsett skadestånd. Bland dessa fordringar har cirka
35 stycken uppkommit inom krigsmakten, huvudsakligen till följd av olyckor
i militär verksamhet. Skadeståndsfordringar, som hänför sig till tjänstemans
bristande kontroll över statsmedel eller underlåtenhet att iakttaga
villkor för försäljning av statlig egendom, har föranlett 23 eftergiftsärenden
i riksdagen. Beträffande skälen för eftergift nämner utredningen, att
i de fall då gäldenären varit enskild person eller dödsbo ekonomiska eller
6
Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
sociala synpunkter så gott som genomgående har haft betydelse för meddelande
av eftergift. Andra än ekonomiska eller sociala skäl, vilka mera hänfört
sig till fordringens uppkomstsätt eller vederbörandes grad av försumlighet,
har anförts för nedsättning av skadestånd. För eftergift av militära
skadestånd har ofta åberopats de särskilda omständigheter som rådde vid
den övning varunder skadan inträffade. Vidare torde, enligt utredningen,
eftergift mången gång ha medgivits på den grund att skadan haft sådan
omfattning, att dess gäldande av enskild person skulle ha tett sig orimligt
i förhållande till ådagalagd försumlighet. Vederbörandes välförhållande
i tjänsten och stora arbetsbörda har, enligt utredningen, ofta åberopats
som grund för eftergift.
Utredningen, som funnit att det nuvarande förfarandet vid medgivande
av eftergift av kronans fordringar bör kunna förenklas med avseende å
vissa fordringstyper, föreslår att Kungl. Maj :t måtte utverka riksdagens
bemyndigande dels att, efter prövning av omständigheterna i varje särskilt
fall, eftergiva, utom annat, sådana fordringar som avser skadestånd, dels
ock att, i den omfattning så prövas lämpligt, uppdraga åt underordnad
myndighet att besluta i fråga om eftergift av fordringar, varom nu är fråga
och vilkas kapitalbelopp icke överstiger 5 000 kronor.
Enligt utredningens mening bör vid meddelande av villkoren för myndighets
eftergiftsrätt betonas, att eftergift av fordran skall medgivas endast
i undantagsfall, varvid bör komma i betraktande gäldenärens ekonomiska
och sociala situation, fordringens art och sättet för dess uppkomst samt
gäldenärens villighet att betala o. d. Vid skadeståndsfordringar må enligt
utredningen särskilt beaktas graden av visad oaktsamhet eller försumlighet
i förhållande till skadeståndets storlek.
Remissyttranden
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttranden över motionerna av utredningen angående vissa skadeståndsrättsliga
frågor (i det följande benämnd skadeståndskommittén), riksrevisionsverket,
försvarets civilförvaltning, generalpoststyrelsen och järnvägsstyrelsen.
Härjämte har tillfälle att yttra sig över motionerna beretts Landsorganisationen,
Tjänstemännens centralorganisation, Statstjänstemännens riksförbund
och Sveriges akademikers centralorganisation. Vid ett av Landsorganisationen
avgivet utlåtande har fogats yttranden av Svenska kommunalarbetarförbundet
och Statstjänarkartellen.
Skadeståndskommittén konstaterar, att de statsanställda, om än formellt
likställda med enskilt anställda, i realiteten intager en ogynnsammare
ställning än flertalet arbetstagare i enskild tjänst. Bland arbetsgivare
inom den enskilda sektorn har ansvarsförsäkringar stor utbredning. Enligt
kommittén täcker förekommande ansvarsförsäkringar — s. k. företa
-
7
Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
garförsäkringar — numera undantagslöst även de lägst anställdas skadeståndsansvar
gentemot utomstående för skador som de vållar i tjänsten.
Regressrätt för försäkringsgivaren föreligger endast vid uppsåt och då
den skadevållande varit berusad. Något motsvarande skydd mot skadeståndsansvar
finns icke för statsanställda. I det fåtal fall inom enskild
verksamhet, då försäkring ej finns och arbetsgivaren själv fått utge skadestånd
enligt reglerna om principalansvar, torde, framhåller kommittén, regressrätten
mot den skadevållande arbetstagaren praktiskt taget aldrig
göras gällande, medan ett eftergivande av statens regressrätt i motsvarande
situationer tills vidare i princip förutsätter riksdagens medgivande.
Skadeståndskommittén framhåller vidare, att i de allmänna villkoren för
privatpersoners ansvarsförsäkringar — hemförsäkring eller villaförsäkring
— uttryckligt undantag göres för skada genom handling som är betingad
av den försäkrades yrkes- eller tjänsteutövning. Endast för vissa speciella
yrkeskategorier — bl. a. läkare, veterinärer och domare — står en möjlighet
till buds att genom särskild ansvarsförsäkring täcka även yrkesriskerna.
Kommittén erinrar härefter om den i förslaget till lag om skadestånd i
offentlig verksamhet upptagna bestämmelsen om jämkning av det skadeståndsansvar
som befattningshavare i allmän tjänst kan ådraga sig genom
vållande i tjänsten samt fortsätter:
Utredningen har emellertid enligt sina direktiv att utöver frågan om principalansvaret
upptaga jämväl spörsmålet om jämkning av anställds skadeståndsskyldighet.
Därest jämkningsregler av generell karaktär för arbetstagare
skall genomföras, är det tydligt, att dessa regler måste gälla för anställda
i såväl allmän som enskild tjänst. Utredningen har vid små överväganden
av dessa spörsmål också utgått från att en reglering av fragan
bör avse även de stats- och kommunalanställda. Därest 1958 års förslag
till lag om skadestånd i offentlig verksamhet läggs till grund för lagstiftning,
uppkommer givetvis frågan om en lagteknisk samordning av jämkningsbestämmelserna
i 19 § av nämnda förslag med de jämkningsregler
som utredningen kan komma att föreslå. Enligt beslut vid 1962 års justitieministermöte
skall det ankomma på utredningen att i samarbete med de
motsvarande kommittéerna i de nordiska grannländerna upptaga aven detta
samordningsproblem.
Ehuru utredningens förslag i första hand skall avse det rent utomobligatoriska
skadeståndsansvaret, är det oundvikligt, att också det inbördes förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare berörs. Därest regler om
jämkning av arbetstagares skadeståndsansvar skall ge åsyftat resultat,
måste de också avse regressansvaret gentemot arbetsgivaren i fall då denne
enligt reglerna om principalansvar gottgjort skadelidande tredje man. Det
är naturligt, att i princip samma regler tillämpas även när arbetstagaren
direkt tillfogat arbetsgivaren skada. Ehuru utredningens förslag beträifande
principalansvar möjligen kommer att begränsas till att omedelbart
avse endast person- och sakskada, torde förslaget beträffande jämkning
av arbetstagares skadeståndsansvar bli så utformat, att jämkningsreglerna
antingen direkt eller analogivis skall kunna tillämpas även då arbetstagaren
8 Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
gentMnol arbetsgivaren ådragit sig (kontraktsrättsligt) ansvar för direkt
tillfogad s. k. allmän förmögenhetsskada, t. ex. genom brist i redovisning av
omhanderhavda medel eller genom andra försummelser vid bevakande av
arbetsgivarens ekonomiska intressen. De jämkningsregler utredningen kan
komma att föreslå — vilka givetvis i förhållandet mellan arbetsgivaren
och arbetstagaren avses bli dispositiva — blir sålunda i princip tillämpliga
aven i de situationer som motionärerna särskilt exemplifierat och närmast
synes ha haft i tankarna.
Utredningen kan icke nu angiva sin slutliga ståndpunkt beträffande den
narmare utformningen av eventuella jämkningsbestämmelser. Inom utredningen
övervägs emellertid ett regelsystem som skulle innebära dels en
långtgående begränsning av arbetsgivarens regressrätt mot arbetstagaren
resp. arbetsgivarens rätt till skadestånd för skada som arbetstagaren direkt
tillfogat honom, och dels en möjlighet att jämväl i förhållande till
skadelidande tredje man nedsätta det skadestånd en arbetstagare må kunna
ådraga sig genom vållande i sin tjänst.
Riksrevisionsverket framhåller inledningsvis, att det s. k. redogöraransvaret
numera avskaffats, samt anför därefter:
I det betänkande om bevakning, avskrivning och eftergift av kronans
ordringar (SOU 1962:49) som framlagts av utredningen angående redogoraransvaret
m. m. och som för närvarande är föremål för remissbehandJmtg.
A.°resläs yidare att vad som på grund av författning eller eljest gäller
beträffande särskilt ansvar för statlig uppbördsman (uppbördsmannaansvar)
icke längre skall äga tillämpning. I fråga om utkrävandet av sådant
?ns.Xar ha^ f°r övrigt sedan länge inträtt en ändrad domstolspraxis beträffande
bevisbördan, varigenom detta ansvar mist sin särprägel. Det s. k.
kassaansvaret är inte något för statstjänsten speciellt ansvar. Krav på
fullständig utredning av omständigheterna vid en föreliggande kassabrist
måste givetvis upprätthållas när det gäller allmänna medel. Formerna för
avskrivning och eftergift av fordringsanspråk på grund av en brist är av
naturliga skäl tyngre än vad i ett enskilt företag ofta är fallet. Frågan
huruvida ett fordringsanspråk från kronans sida över huvud taget skall anses
föreligga vållar ofta huvudbry och oklarheten i fråga om behörighet och
bedömningsgrunder härvid är ägnad att försvåra ett snabbt och konsekvent
bedömande från myndighetens sida. Motionärerna framhåller att enda sättet
for en tjänsteman som drabbats av en förlust av det slag, för vilket
han enligt deras mening inte borde vara ersättningsskyldig, alltså i fall då
uppenbart slarv eller grov försumlighet inte kan läggas honom till last,
ar att begära att av nåd befrias från betalningsskyldigheten, vilket i många
fall vore stötande för den allmänna rättskänslan. Möjligen åsyftas här det
förhållandet att s. k. nådefrågor av detta slag i princip fordrar riksdagens
medgivande, varför vederbörande får finna sig i en offentlig redogörelse
for små ekonomiska förhållanden m. m. i en proposition till riksdagen.
Efter redogörelse för det i förenämnda betänkande framlagda förslaget
rörande formerna för eftergift av kronans fordringar framhåller verket, att
förslagets genomförande skulle verka i den av motionärerna åsyftade rikt
-
Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
9
ningen. Verket framhåller vidare, att en lagstiftning om jämkat skadestånd
i allmänhet skulle öka möjligheterna att nyansera tjänstemännens ersättningsskyldighet.
Generalpoststyrelsen redogör i sitt yttrande ingående för det inom postverket
tillämpade förfarandet vid reglering av kassabrist. Styrelsen påpekar
att felräkningspengar utgår till vissa funktionärer med belopp som för månad
uppgår till mellan 5 och 80 kronor alltefter den riskklass till vilken
vederbörande postanstalt är att hänföra. Vidare erinrar styrelsen om det av
riksdagen lämnade, ovan berörda bemyndigandet för Kungl. Maj:t att anlita
medel från postverkets understödskassa för täckande av förluster, som
kan uppstå vid befrielse från återbetalningsskyldighet vid brist i kassa.
Beträffande kassabrist som uppstått genom tillgrepp av arbetskamrat upplyser
styrelsen, att dessa fall är fåtaliga och att postverket plägar svara
för sådana brister, därest tillgreppet erkännes och den av bristen drabbade
funktionären ej får anses ha visat anmärkningsvärd vårdslöshet. Styrelsen
framhåller vidare, att då postverket i andra fall drabbas av förlust,
styrelsen endast i undantagsfall kräver skadestånd av den felande. Enligt
styrelsens mening är den inom verket sålunda rådande ordningen tillfredsställande.
Järnvägsstyrelsen påpekar bl. a., att skadeståndsfordringar på enskilda
tjänstemän ofta får en storlek som ej står i rimlig proportion till den oaktsamhet
eller försummelse som förorsakat skadan. Styrelsen tillstyrker bifall
till förevarande motioner.
Försvarets civilförvaltning, som erinrar om att förvaltningen tidigare avgivit
yttrande över betänkandet om skadestånd i offentlig verksamhet, framhåller,
att det understundom kan te sig föga rimligt att utkräva skadestånd
av en enskild tjänsteman. Förvaltningen betonar emellertid, att inom såväl
försvarsväsendet som annan statlig förvaltning, vars verksamhet i och
för sig kan innebära fara för skada till person eller egendom, den största
noggrannhet lärer vara av nöden till undvikande av olycksfall. Förvaltningen
förutsätter därför, att ersättningsskyldigheten icke kommer att begränsas
så, att alla fall av mindre grovt vållande uteslutes som grund för sådan
skyldighet. Förvaltningen har i övrigt bl.a. hänvisat till vad den anfört i
yttrande över ovan berörda motioner 1:164 och 11:193 samt 1:268 och 11:312.
I nämnda yttrande framhåller förvaltningen som angeläget, att frågan om
en lagstiftning angående skadestånd i statlig verksamhet bringas till en
snar lösning. Huruvida det kan vara möjligt eller lämpligt att i nuvarande
läge bryta ut nämnda lagstiftningsfråga till särskild behandling är emellertid,
påpekar förvaltningen, ett spörsmål som undandrager sig dess bedömande.
Landsorganisationen, Sveriges akademikers centralorganisation samt
Statstjänstemännens riksförbund, vilka samtliga organisationer tidigare av
-
10
Första lagutskottets utlåtande nr 39 dr 1963
givit yttranden över 1958 års betänkande rörande skadestånd i offentlig
verksamhet och därvid tillstyrkt i allt fall huvudprinciperna i förslaget,
uttalar sig för en lagstiftning med i motionerna angivet syfte och innehåll.
Sveriges akademikers centralorganisation och Statstjänstemannens
riksförbund framhåller såsom angeläget, att lagstiftningen snarast möjligt
kommer till stånd, och påyrkar, att vid en kommande lagstiftning inom
förevarande område den ståndpunkten intages att den anställdes personliga
ansvar gentemot tredje man helt bortfaller. Tjänstemännens centralorganisation
framhåller, att organisationen anslutit sig till det 1958 framlagda
förslaget om lättande av det personliga skadeståndsansvaret för statstjänstemän,
samt uppger, att den ej har något att erinra mot att den i motionerna
begärda utredningen kommer till stånd. Statstjänarkartellen har
i sitt yttrande instämt med motionärerna. Svenska kommunalarbetarförbundet,
vilket liksom Statstjänarkartellen tidigare yttrat sig över nyss berörda
betänkande, anför bl. a. följande:
Vi vill särskilt framhålla, att åtskilliga av kommunernas tjänstemän
och arbetare har sådan tjänst, att de under sin yrkesutövning kan komma
att vålla person- eller sakskador antingen gentemot arbetsgivaren eller mot
tredje man. Om arbetsgivare, vilket är fallet i många kommuner, tecknat
ansvarsförsäkring för sina anställda, blir den enskilda arbetstagarens skadeståndsskyldighet
begränsad till sådana fall, där vederbörande uppsåtligen
vållat skada eller ådagalagt grov vårdslöshet. Förbundet har ständigt
strävat efter att genom kollektivavtal eller andra överenskommelser reglera
arbetstagarens ansvarsskyldighet enligt ovan angivna principer.
Sedan många år tillbaka finns i en stor del av kollektivavtalen för kommunala
eller bolagsdrivna kommunala trafikföretag bestämmelser med innebörd,
att företagen ansvarar för skador, som under tjänsteutövning uppstått
på företagens materiel eller annans liv och egendom, dock ej när
grov vårdslöshet föreligger från personalens sida. Genom nyligen träffade
överenskommelser har denna kommunernas ansvarighet utsträckts att gälla
även kommunernas övriga kollektivt anställda. Bestämmelserna har dock
fått en mera restriktiv utformning än vad som gällt de förutnämnda trafikavtalen.
För tjänstemännens del behandlas frågan om skadeståndsansvar i varje
särskilt fall. Härvid torde de kollektivt träffade avtalen ha en viss vägledande
betydelse, men svårigheter kan likväl uppkomma, då kommunerna
inte är bundna av bestämda normer.
Förbundet vill starkt understryka vad som förekom redan i vårt remissutlåtande
den 15 april 1959, att den ordning, som genomförts i vissa kollektivavtal,
inte medfört någon som helst tendens till ökat antal olyckor.
Starka skäl talar för att den enskildes ansvarsskyldighet gentemot arbetsgivaren
och tredje man måtte begränsas genom lagstiftning till sådana fall,
då grov vårdslöshet eller uppsåt föreligger.
11
Första lagutskottets utlåtande nr 39 år J963
Utskottet
Svensk rätt erkänner icke någon allmän skadcståndsskyldighet för staten
eller kommun i anledning av felaktigt förfarande hos något dess organ.
Däremot har den enskilde befattningshavaren ansvar för den skada
som kan uppkomma på grund av hans fel eller försummelse. Sedan det
s. k. redogöraransvaret avskaffats, åvilar det rent rättsligt sett icke statstjänstemannen
något strängare skadeståndsansvar än motsvarande befattningshavare
i enskild tjänst. De i allmän tjänst anställda intager emellertid,
såsom skadeståndskommittén framhållit, i realiteten en sämre ställning
än flertalet befattningshavare i enskild tjänst.
I förevarande motioner hemställes om utredning angående ersättningsskyldigheten
för befattningshavare i statens tjänst beträffande skadestånd
eller kassabrist som har samband med befattningshavarens tjänsteutövning.
I motionerna — vilka synes taga sikte närmast på förhållandet
mellan den anställde och dennes uppdragsgivare — framhålles bl. a. att
statstjänstemännen i allmänhet ej är skyddade mot ersättningskrav genom
försäkring och att de vanligen endast av nåd kan bliva befriade från ålagd
betalningsskyldighet. Den ordning som nu råder är enligt motionärerna
långt ifrån tillfredsställande.
Utskottet delar motionärernas, liksom flertalet remissinstansers, uppfattning
att det nuvarande rättsläget på ifrågavarande område icke är tillfredsställande.
Emellertid har, såsom framgår av ovan lämnad redogörelse,
under senare år verkställts utredningar och framlagts förslag, som
på skilda sätt och från olika utgångspunkter berör den nu aktuella frågan.
Om dessa förslag leder fram till lagstiftning eller andra reformer, kommer
möjligheterna att nyansera statstjänstemännens ersättningsskyldighet att
i hög grad ökas och kommer densamma att i vissa fall kunna helt bortfalla.
Härutinnan får utskottet särskilt hänvisa till det år 1958 framlagda
och numera remissbehandlade förslaget till lag om skadestånd i offentlig
verksamhet, enligt vilket jämkning skall kunna ske med avseende å såväl
befattningshavares ansvar gentemot tredje man som hans ansvar i förhållande
till sin uppdragsgivare. Vidare bör i förevarande sammanhang beaktas,
att frågan om generella regler för jämkning av anställds skadeståndsskyldighet
är under utredning av skadeståndskommittén, vilken enligt vad
som är bekant för utskottet avser att framlägga förslag i saken i början
av nästa år. Såsom kommittén påpekar kommer resultatet av denna utredning
att bliva av betydelse jämväl för det i motionerna upptagna spörsmålet.
Av vad sålunda anförts torde framgå att frågan om statstjänstemännens
ersättningsskyldighet redan varit eller är föremål för utredning. Vid sådant
förhållande och då det får förväntas att lagstiftning i den av motionärerna
12
Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1963
önskade riktningen kommer att framläggas inom en förhållandevis nära
framtid, anser utskottet något riksdagens initiativ i den uti motionerna
upptagna frågan f. n. icke påkallat.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1:163 och 11:192, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 31 oktober 1963
På första lagutskottets vägnar:
INGRID GÄRDE WIDEMAR
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Ahlkvist, Arvidson, Ferdinand Nilsson,
Hilding*, Wikner, Lundin, Nyman och Palm*;
från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herr Landgren, fru Johansson*,
fru Boman, herrar östrand, Ekström i Björkvik, Gustafsson i
Borås och Johansson i Dockered*.
* Ej närvarande Vid utlåtandets justering.
Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1963
630494