Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1963

1

Nr 52

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående skatteutjämning mellan landstingen.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 514 av herr Bengtson m. fl. och II: 626 av herr Hedlund
m. fl. har yrkats, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa att 1958 års skatteutjämningskommitté erhåller i uppdrag att
utreda frågan om en utjämning via statsbudgeten av landstingens skatteunderlag
enligt grundbidragsprincipen i enlighet med vad i motionerna
anförts.

I enlighet med utskottets hemställan i memorial nr 49 har riksdagen vid
vårsessionen beslutat uppskjuta behandlingen av de föreliggande motionerna
till innevarande års höstsession.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i
det följande, hänvisa till motionen II: 626.

I motionerna framhålles till en början att den pågående befolkningsomflyttningen
i allt högre grad aktualiserar frågan om en rättvis kostnadsfördelning
för de angelägenheter, som åvilar kommuner och landsting.
Motionärerna fortsätter:

För båda dessa institutioner gäller att de under de närmaste åren kan
förutse kraftigt stegrade kostnader för sina vidgade och delvis nya verksamhetsområden.
Samtidigt med denna utveckling ökar skillnaderna mellan
de olika kommunernas resp. landstingens förutsättningar att bära kostnaderna.
Detta hänger framför allt samman med befolkningsomflyttningens
inverkan på det lokala skatteunderlaget. Avfolkningsområdena får en
förhållandevis högre andel av sin befolkning i icke yrkesverksamma åldrar,
och även i övrigt synes inkomststandarden i avfolkningsområdena vara
lägre än i de områden till vilka befolkningsströmmarna går.

Vidare påpekas, att det i dessa frågor skiljes mellan begreppen kostnadsfördelning
(mellan stat och kommun) och skatteutjämning (mellan olika
kommuner). Härefter framhålles följande.

Det är i och för sig rimligt att med en viss förvaltningsuppgift förenas
även det ekonomiska ansvaret för densamma. I syfte att erhålla eu rim 1

Bihang till riksdagens protokoll 1963. 7 samt. Nr 62

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1963

lig avvägning mellan proportionell kommunal och progressiv statlig beskattning
är det å andra sidan angeläget att staten i dagens läge bär en
betydande del av kostnaderna för landstingens och kommunernas förvaltning.
Dessutom måste tillses att kostnadsbördan blir någorlunda jämnt
fördelad mellan invånarna i olika landsändar. Indirekt är det ju också
så, att omkring tre fjärdedelar eller mer av kommunernas och landstingens
förvaltning är avhängiga statsmakternas beslut. Av bl. a. förvaltningstekniska
skäl bar de dock underställts kommunernas och landstingens
förvaltning. Enligt vår mening skulle det vara önskvärt att ytterligare en
del av de kommunala kostnaderna utdebiterades via statsbudgeten, eftersom
man därigenom skulle få en för de lägre och medelstora inkomsttagarna
mera rättvis beskattning. De stora bristerna med nuvarande kostnadsfördelning
ligger dock i att den inte i tillräcklig utsträckning tar hänsyn
till det mellan kommunerna och landstingen starkt varierande skatteunderlaget.
Det gäller alltså inte bara att få en i genomsnittliga tal rimlig
kostnadsfördelning mellan stat och kommun med hänsyn till avvägningen
mellan olika skattesystem, utan också att man vid denna kostnadsfördelning
eller på annat sätt ser till att kommunandelen för de olika förvaltningsuppgifterna
blir något så när lika per skattekrona i alla kommuner.

Det är, anför motionärerna bl. a. vidare, ett väl känt förhållande, att
kommunernas utdebitering för t. ex. sådana ändamål som skola och folkpensionering
varierar mycket kraftigt och att dessa skillnader ökar för
varje år som går, dels på grund av utgiftsökningarna som sådana, dels —
och kanske framför allt — på grund av att staten genom bidragsreglernas
konstruktion i vissa fall fått sin kostnadsandel sänkt, ofta bara på de
mest skattesvaga kommunernas bekostnad.

I samma takt som kommunernas nettoutgifter stiger ökar givetvis —
framhåller motionärerna — utdebiteringsskillnaderna (vid lika standard
i övrigt) mellan olika kommuner på grund av att kostnaderna måste slås
ut på så vitt skilda skatteunderlag (räknat i antalet skattekronor per
invånare).

Om en rättelse av föreliggande missförhållanden inte snart kommer till
stånd måste enligt motionärernas uppfattning allvarligt befaras att en i
övrigt önskvärd decentralisering av förvaltningsuppgifterna till kommuner
och landsting kommer att försvåras eller helt enkelt omöjliggöras.

I detta sammanhang framhålles även skatteutjämningsproblemets betydelse
från lokaliseringssynpunkt.

Motionärerna erinrar ytterligare om att frågan om en genomgripande
kommunal skatteutjämning behandlas av 1958 års skatteutjämningskommitté,
i huvudsak med avseende å den primärkommunala skatteutjämningen.
Landstingen berörs endast såvitt angår avlösningen av skatteersättningen
med anledning av 1957 och 1961 års ortsavdragsreformer, något
som inte på långt när kan sägas vara tillräckligt för den skatteutjämning,
som är nödvändig för landstingen. Landstingsskatten varierar för
närvarande mellan 4: 20 och 6 kronor per skattekrona. Bakom dessa skill -

3

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1963

nader ligger emellertid mycket stora standardskillnader och mycket olika
förutsättningar att bära de framtida utgiftsökningarna. I tabellform redovisas
i motionerna antalet skattekronor per invånare enligt 1961 års taxeringar
inom rikets landstingsområden. Antalet skattekronor per invånare
är lägst i Gotlands läns landstingsområde, 29:22, och högst i Stockholms
läns landstingsområde, 57: 52. I praktiken innebär dessa skillnader påpekar
motionärerna vidare — att samma utgift i kronor per invånare räknat
blir nära två gånger så dyr (per skattekrona räknat) i Gotlands län
som i Stockholms län. Endast i mycket begränsad utsträckning elimineras
denna skillnad av skatteutj ämnande åtgärder i den ordinarie kostnadsfördelningen
mellan staten och landstingen. Detta betyder exempelvis
att man på Gotland för en högre landstingsskatt får nöja sig med eu
betydligt lägre standard än i Stockholms län. Motionärerna fortsätter:

Andra orsaker som kan inverka på utdebiteringssidan är givetvis på
vilket sätt resp. landsting hushållar med sina medel, men det är i så fall
ett förhållande som bör tillåtas slå igenom på utdebiteringssidan, liksom
det givetvis är riktigt att ett landsting som av olika skäl väljer att ge en
i olika avseenden lägre standard också måste få tillåtas ta ut återverkningarna
av detta på skattesidan. I viss mån kan utdebiteringsskillnaderna
också bero på att ett landsting befinner sig i ett mer expansivt investeringsskede
än ett annat. På sikt måste emellertid dessa variationer bedömas
komma att bli utjämnade, eftersom de i huvudsak hänger samman
med resp. landstings interna tidsplanering av investeringarna. Dessa variationer
är f. ö. också starkt beroende av vilka finansieringsformer resp.
landsting väljer för sina investeringar.

Motionärerna framhåller därefter, att det lokala skatteunderlaget således
är av avgörande betydelse för ett landstings förmåga att bära kostnaderna
för den förvaltning det åtagit sig eller i övrigt ålagts att handha. Fråga
uppkommer då, huruvida man skall söka utjämna dessa skillnader genom
särskilda, skatteunderlagsdifferentierade statsbidrag för varje särskilt
ändamål eller genom ett mer allmänt, skatteunderlagsförstärkande
grundbidrag, som omspänner hela verksamhetsområdet.

Mot de särskilda statsbidragen talar enligt motionärernas mening främst
de dåliga erfarenheter man hittills haft av sådana bidrags sätt att fungera.
De har nämligen på praktiskt taget alla områden visat sig leda till en
successiv minskning av statens andel av kostnaderna. Även administrativa
skäl talar för att man får eu förenklad bidragsform. De särskilda statsbidragen
har dessutom haft eu benägenhet att begränsa den kommunala
självbeslutanderätten genom i många fall alltför snäva bidragsregler.

Motionärerna förordar därför, att man söker lösa skatteutj ämningsproblemen
genom ett allmänt skatteunderlagsförstärkande grundbidrag,
vars främsta syfte bör vara att ge landstingen någorlunda likvärdiga förutsättningar
att ekonomiskt sörja för de uppgifter de blivit ålagda eller
i övrigt vall att åtaga sig. De föreslagna åtgärderna syftar således mer till

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1963

en utjämning av skatteunderlaget än till en utjämning av de direkta utdebiteringarna,
vilka ju också påverkas av andra faktorer än skillnader i
skatteunderlag. Av administrativa skäl bör utjämningen ske via statsbudgeten
och inte genom någon form av intern fördelning av skatteunderlaget
mellan de olika landstingen. Den definitiva utformningen av ett sådant
system för skatteunderlagsutjämning mellan landstingen måste givetvis
utredas — förslagsvis av skatteutjämningskommittén. Härefter anför
motionärerna följande.

Som allmänna riktlinjer för detta utredningsarbete bör enligt vår uppfattning
gälla att man via statsbudgeten tillskjuter ett visst skatteunderlag
— förslagsvis upp till genomsnittsskatteunderlaget för rikets primärkommuner
— till de i skatteunderlagsavseende sämst ställda landstingen. På
detta »tillskjutna» skatteunderlag bör utgå en i förväg bestämd utdebitering.
Denna maximering tjänar två syften. Dels bibehålies eventuellt nödvändiga
incitament för åtgärder från kommunernas sida i syfte att förbättra
det egna skatteunderlaget, eftersom en egen skattekrona är mera
värd än en av staten tillskjuten. Dels kan landstingen inte genom egna
beslut påverka storleken av statens andel av kostnaderna. De statliga tillskotten
ges alltså formen av grundbidrag, och alla beslut varmed landstingen
kan påverka kostnaderna återverkar alltid och enbart på den egna
utdebiteringen. Det är möjligt att man därutöver behöver någon form av
extra skatteunderlagsförstärkning till vissa landsting, t. ex. på grund av
särskilda avstånds- eller klimatförhållanden, men detta bör inom vida
gränser också kunna regleras inom ramen för grundbidragsprincipen,
d. v. s. genom variationer i den »garanterade minimiskatteunderlagsnivån».

Enligt motionärernas mening bör kommittén vidare undersöka hur långt
kostnadsfördelningen mellan staten och landstingen kan kombineras med
denna form av skatteunderlagsutjämning. Det torde nämligen vara nödvändigt
att staten bär en betydligt större andel av landstingens kostnader än
den som kan komma i fråga inom ramen för en ren utjämning av kostnaderna
mellan de olika landstingen. Under alla förhållanden kan man, framhålles
det, förutsätta att en skatteutjämning enligt grundbidragsprincipen
rent administrativt kommer att underlätta möjligheterna att få en ändamålsenlig
kostnadsfördelning i övrigt.

Det erinras i sammanhanget om att förhandlingar för närvarande pågår
mellan landstingen och statsmakterna beträffande kostnadsfördelningen
för provinsialläkarväsendet och mentalsjukvården samt att vissa övriga bidragsfrågor
utredes av bl. a. kroppssjukvårdens statsbidragsutredning. Motionärerna
förutsätter, att skatteutjämningskommittén genom underhandskontakter
söker lösa uppkommande gränsdragningsproblem i dessa hänseenden.

De sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning rörande den kommunala
skatteutjämningen, här förut omnämnd såsom 1958 års skatteut -

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1963 5

jämningskommitté, tillkallades av chefen för finansdepartementet med stöd
av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 december 1957. I direktiven för utredningen
anvisas olika vägar att åstadkomma en kommunal skatteutjämning,
såsom annan fördelning av beskattningsföremålen mellan kommunerna,
återställande av den skatteutjämnande effekten hos vissa speciella
statsbidrag (respektive kommunbidrag) och införande av ett allmänt statsbidrag
till kommunerna för att motväga skillnaderna i skatteunderlag.

I en till Kungl. Maj :t ingiven skrivelse den 28 februari 1963 har Svenska
landstingsförbundets styrelse aktualiserat frågan om en skatteutjämning
mellan landstingen. Genom en landstingskommunal skatteutjämning skulle
ernås en jämnare fördelning av kostnaderna för hälso- och sjukvården,
som är landstingens dominerande verksamhetsområde. Enligt förbundsstyrelsens
mening borde en utredning av denna fråga ske i anslutning till
det arbete som bedrives av 1958 års skatteutjämningskommitté eller också
av särskilda sakkunniga i samarbete med bl. a. nämnda kommitté. För egen
del har förbundsstyrelsen föreslagit att särskilda sakkunniga måtte utses
för en översyn av frågan om hälso- och sjukvårdens finansiering i syfte
att ernå en skatte- och kostnadsutjämning mellan landstingen.

Med anledning härav har departementschefen enligt anförande till statsrådsprotokollet
den 26 april 1963 uppdragit åt skatteutjämningskommittén
att jämväl verkställa utredning rörande skatteutjämning mellan landstingen.
Härvid erinrar departementschefen om att den ojämna skattebelastningen
landstingen emellan delvis orsakas av landstingens olika tillgång på skatteunderlag.
Han anför vidare:

Mot bakgrunden härav ter det sig naturligt att en utredning om skatteutj
ämnande åtgärder för landstingen inriktas på att i första hand motväga
skillnaderna i skatteunderlag. Hithörande frågor har ett direkt samband
med det utredningsarbete, som bedrives av 1958 års skatteutj ämningskommitté.
Jag vill även erinra om att frågan rörande en slutlig avveckling
av den skatteersättning, som i anledning av 1957 och 1961 års ortsavdragsreformer
utgår till såväl primärkommunerna som landstingen, sammanhänger
med skatteutj ämningskommitténs pågående utredning. Nämnda
omständigheter talar för att en prövning av frågan om skatteutjämning
mellan landstingen inte bör uppskjutas — vilket skulle bli fallet om hela
frågan rörande hälso- och sjukvårdens finansiering inrymdes i utredningen
— utan lämpligen komma till stånd i direkt anslutning till skatteutjämningskommitténs
arbete.

I tilläggsdirektiven framhålles vidare att enligt förut givna direktiv kommitténs
främsta uppgift är att framlägga förslag om hur en bidragsgivning
i skatteutjämnande syfte tekniskt bör anordnas. Det utvidgade uppdraget
bör få den utformningen att även landstingen kan komma i åtnjutande av
skatteutjämningsbidrag med syfte att åstadkomma en lämplig utjämning
av den sammanlagda kommunala utdebiteringen. Utredningen bör därvid

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1963

främst ta sikte på åtgärder som är ägnade att minska skillnaderna i skatteunderlaget
per invånare de olika landstingen emellan.

Kommitténs uppdrag, som således enligt tilläggsdirektiven bör avse både
primärkommunerna och landstingen, är avsett att prövas i samband med
en slutlig avveckling av den skatteersättning, vilken t. o. m. år 1965 utgår i
anledning av 1957 och 1961 års ortsavdragsreformer. I anledning härav
framhåller departementschefen följande.

För att ett ställningstagande i hithörande frågor skall kunna ske vid denna
tidpunkt, måste skatteutjämningskommitténs förslag utformas och avvägas
mot bakgrunden av de resurser som under det nu närmast framförliggande
budgetåret står till förfogande för statsbidrag i form av skatteersättning
och skattelindringsbidrag. I detta sammanhang vill jag även erinra
om att staten genom polisväsendets förstatligande successivt kommer att
övertaga kostnader av storleksordningen 300 milj. kronor, som f. n. faller
på kommunerna. De åtgärder, som kommittén kan komma att föreslå, bör
vara så avvägda att de i kostnadshänseende håller sig inom ramen för i
årets stalsverksproposition upptagna anslag till skatteersättning till kommunerna
och landstingen i anledning av 1957 och 1961 års ortsavdragsreformer
samt till bidrag till skattetyngda kommuner, utgörande tillsammans
omkring 750 milj. kronor. Inom denna kostnadsram bör kommittén framlägga
förslag till ett allmänt skatteutjämningsbidrag och till ändrad fördelning
av folkpensionskostnaderna mellan staten och kommunerna samt
till de förändringar som kan befinnas lämpliga beträffande speciella primärkommunala
statsbidrag. Genom att skatteersättningen i anledning av
1957 års ortsavdragsreform successivt minskas under tiden t. o. m. år 1965,
kan den sålunda angivna medelsramen beräknas med omkring 100 milj.
kronor överstiga nyssnämnda anslag vid den tidpunkt då nuvarande bestämmelser
om skatteersättning utlöper.

Enligt tilläggsdirektiven bör slutligen kommittén bedriva sitt arbete så
att dess förslag kan avgivas före utgången av år 1963.

Utskottet

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 20 december 1957 tillkallades
av chefen för finansdepartementet sakkunniga med uppdrag att verkställa
utredning rörande den kommunala skatteutjämningen, 1958 års skatteutjämningskommitté.

I de föreliggande motionerna hemställes att 1958 års skatteutjämningskommitté
erhåller i uppdrag att utreda frågan om en utjämning av landstingens
skatteunderlag genom ett allmänt, skatteunderlagsförstärkande
grundbidrag. Härvid framhåller motionärerna, att landstingen endast berörs
av skatteutjämningskommitténs uppdrag, såvitt angår avlösningen av
skatteersättningen med anledning av 1957 och 1961 års ortsavdragsreformer.
Detta kan emellertid enligt motionärernas mening inte på långt när

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1963 7

sägas vara tillräckligt. Stora skillnader föreligger nämligen de olika landstingen
emellan i fråga om förutsättningarna att bära sina kostnader, främst
därför att kostnaderna måste slås ut på så vitt skilda skatteunderlag. Skatteutjämningsproblemet
bör enligt motionärerna lösas sa att landstingen får
någorlunda likvärdiga förutsättningar att ekonomiskt sörja för de uppgifter
som de blivit ålagda eller i övrigt valt att åtaga sig. Av administrativa
skäl bör utjämningen ske via statsbudgeten och inte genom någon form av
intern fördelning av skatteunderlaget mellan de olika landstingen. Enligt
motionärernas mening bör skatteutjämningskommittén vidare undersöka
hur långt kostnadsfördelningen mellan staten och landstingen kan kombineras
med denna form av skatteunderlagsutjämning. Det torde nämligen vara
nödvändigt, att staten bär en betydligt större andel av landstingens kostnader
än den som kan komma i fråga inom ramen för en ren utjämning
av kostnaderna mellan de olika landstingen.

I skrivelse den 28 februari 1%3 till Ivungl. Maj :t har Svenska landstingsförbundet
aktualiserat frågan om skattutjämning mellan landstingen och
förslagit, att denna böra lösas antingen i anslutning till det arbete som
bedrives av skatteutjämningskommittén eller genom särskilda sakkunniga
som skulle tillkallas för översyn av frågan om hälso- och sjukvårdens finansiering
i syfte att ernå en skatte- och kostnadsutjämning mellan landstingen.

Med anledning av förenämnda skrivelse har departementschefen enligt
anförande till statsrådsprotokollet den 26 april 1963 uppdragit åt skatteutjämningskommittén
att jämväl verkställa utredning rörande skatteutjämning
mellan landstingen. Enligt departementschefens uppfattning bör prövningen
av denna fråga inte uppskjutas, vilket skulle bli fallet om hela
spörsmålet rörande hälso- och sjukvårdens finansiering inrymdes i uppdraget.
Utredningen bör främst ta sikte på åtgärder som är ägnade att
minska skillnaderna i skatteunderlaget per invånare de olika landstingen
emellan. Kommitténs arbete bör enligt tilläggsdirektiven bedrivas så att förslag
kan avgivas före utgången av år 1963.

Vid det förhållandet att frågan om skatteutjämning mellan landstingen
enligt vad ovan anförts hänskjutits till 1958 års skatteutjämningskommitté
finner utskottet, alt motionärernas önskemål blivit i väsentliga delar tillgodosedda.
Utskottet delar departementschefens uppfattning, att skatteutjämningsfrågan
kräver en snabb lösning och att spörsmålet om hälso- och
sjukvårdens finansiering därför inte bör upptas i detta sammanhang. Med
det anförda anser utskottet sig ha besvarat de här föreliggande motionsyrkandena.

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 52 år 1963

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 514 av herr Bengtson
m. fl. och II: 626 av herr Hedlund m. fl. angående skatteutjämning
mellan landstingen icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 november 1963

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Wärnberg, Lundström,
Yngve Nilsson, Hellebladh*, Sundin, Billman, Wikner och Paul Jansson;
samt

från andra kammaren: herrar Allard, Vigelsbo, fru Nettelbrandt, herr
Darlin, fru Holmqvist, herrar Larsson i Umeå, Carlsson i Västerås, Carlstein*,
Nyström och Björkman.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservation

av herrar Sundin och Vigelsbo.

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 631162