RIKSDAGENS

PROTOKOLL

iSf

Nr 34 ANDRA KAMMAREN 1962

23—28 november

Debatter m. m.

Fredagen den 23 november

Sid.

Svar på fråga av herr Nordgren ang. avvecklingen av Svenska skif feroljeaktiebolaget.

...................................... 3

Svar på interpellation av herr Ohlin ang. ökad utbildning av läkare. 4
Svar på fråga av herr Nilsson i Tvärålund ang. den skogliga upprustningen
i Lappmarken.................................... 14

Svar på interpellation av herr Antby ang. skördeskadeskyddet..... 16

Tisdagen den 27 november

Svar på fråga av herr von Friesen ang. auktorisation av optiker ... 20

Interpellation av herr Westberg ang. hamnar för trålfisket i Bottenhavet
................................................. 21

Onsdagen den 28 november

Svar på interpellation av herr Nelander ang. elevområdes omfattning 22

Kustradion på ost- och sydkusten............................ 23

Deltidsarbete i statlig och statsunderstödd tjänst................ 25

Förening av deltidstjänst med ordinarieskap.................... 29

Utveckling av försörjningsmöjligheterna i Tornedalen............ 30

Inrättande av en professur i geriatrik......................... 45

Professur i funktionell rättsvetenskap......................... 48

Studiebidrag och stipendier till elev vid ej statsunderstödd folkhögskola.
................................................. 51

Åtgärder för tillgodoseende av personalbehovet inom de sociala och

medicinska vårdområdena................................. 53

Landsbygdens avfolkning................................... 87

Interpellation av herr Persson i Heden ang. åtgärder mot halka på 90
vägarna ...............................................

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 28 november

Statsutskottets utlåtande nr 165, om en av Aktiebolaget Statens skogsindustrier
planerad industri i Otterbäcken................... 23

1 —Andra kammarens protokoll 1962. Nr 34

Nr 34

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 166, om statsbidrag för TY-mottagare för

skolbruk.............................................. 23

— nr 167, ang. ersättning för markintrång vid framdragande av telefonledning
........................................... 23

— nr 168, ang. kustradion på ost- och sydkusten............... 23

— nr 169, om deltidsarbete i statlig och statsunderstödd tjänst... .^25

— nr 170, om förbättring av möjligheterna för gift kvinna att inneha

förvärvsarbete, i vad avser förening av deltidstjänst med ordinarieskap
............................................... 29

Bevillningsutskottets betänkande nr 60, om ändring i uppbördsförord ningen

............................................... 30

— nr 62, ang. godkännande av avtal mellan Sverige och Israel för

undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter å kvarlåtenskap.
................................................ 30

Bankoutskottets utlåtande nr 33, ang. ändring i lagen om bankrörelse,

m. m................................................. 30

— nr 34, ang. utveckling av försörjningsmöjligheterna i Tornedalen 30

Andra lagutskottets utlåtande nr 37, om undantagande av skrivbyråernas
serviceverksamhet från arbetsförmedlingslagens tillämpningsområde
.......................................... 45

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28, om förbättrad väderlekstjänst för
jordbruket............................................ 45

— nr 30, ang. åtgärder till skydd av djurlivet i samband med skogs hyggesbränning.

....................................... 45

— nr 31, ang. gödsling av skogsmark......................... 45

— nr 32, ang. utnyttjande av inhemskt fiberbränsle............. 45

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 50, om utredning av vissa

spörsmål rörande vattendragen............................ 45

Statsutskottets utlåtande nr 171, om inrättande av en professur i geriatrik
.................................................. 45

— nr 172, rörande professur i funktionell rättsvetenskap......... 48

— nr 173, om utredning rörande demografisk forskning och undervisning
............................................... 51

— nr 174, om studiebidrag och stipendier till elev vid ej statsunderstödd
folkhögskola...................................... 51

-—■ nr 175, ang. kommunernas återbetalningsskyldighet för statsbidrag
till lärarbostäder................................... 53

—■ nr 176, om statsbidrag till uppförande av simanläggningar vid

skolor................................................ 53

Bankoutskottets utlåtande nr 35, ang. ändrad lydelse av 2 och 5 §§
förordningen om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och

om stadshypoteksföreningar, m. m......................... 53

Andra lagutskottets utlåtande nr 42, om ändring i familj ebidragsförord ningen

............................................... 53

Tredje lagutskottets utlåtande nr 42, ang. undantagande av vissa skogskörslor
från bestämmelserna om yrkesmässig biltrafik ......... 53

— nr 43, om bestämmelser angående högsta tillåtna spänningsvariationer
vid eldistribution ................................. 53

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 51, om åtgärder för tillgodoseende
av personalbehovet inom de sociala och medicinska vårdområdena
............................................. 53

— nr 52, ang. landsbygdens avfolkning och vissa landsbygdsproblem 87

— nr 53, om en intensifierad hemsamaritverksamhet............. 90

Fredagen den 23 november 1962

Nr 34

Fredagen den 23 november

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 16 innevarande
november.

§ 2

Svar på fråga ang. avvecklingen av
Svenska skifferoljeaktiebolaget

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordgren har
frågat mig, om jag vill lämna kammaren
upplysning om huruvida det under
avveckling varande Svenska skifferoljeaktiebolaget
i Kvarntorp planerar
nya investeringar.

Till svar får jag meddela att bolaget
kommer att i samband med sin årsredovisning,
som beräknas bli offentliggjord
i mitten av december, lämna
en samlad redogörelse för de åtgärder
som vidtagits i anledning av riksdagens
beslut om bolagets verksamhet. Jag har
också inhämtat, att Kvarntorpskommissionen
avser att i anslutning därtill lägga
fram sina synpunkter på kvarntorpsfrågans
nuvarande läge. Detta material,
som självfallet även kommer att avse
bolagets investeringar, ämnar jag i lämpligt
sammanhang bringa till riksdagens
kännedom.

Vidare anförde:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för handelsdepar -

tementet för svaret på den enkla fråga,
som jag ställde så sent som i förrgår.

Bakgrunden till min fråga är dels det
besök som jag tillsamamns med bankoutskottet
gjorde i Kvarntorp för ett par
år sedan, dels det principbeslut om avveckling
av Svenska skifferoljeaktiebolagets
verksamhet, som vi tog här i kammaren
för snart ett år sedaii;

Vid det tillfället anvisade vi 65 miljoner
kronor för att avskriva bolagets
skulder till andra långivare än staten.
Samtidigt beslöt vi avskriva statens direkta
lån till bolaget och statens aktier
i bolaget med 40 miljoner kronor. Sammanlagt
gällde det alltså en kapitalförlust
för staten på 105 miljoner kronor.
I det utlåtande från statsutskottet som
låg till grund för riksdagens beslut betonades
att avvecklingen borde ske så
snabbt som möjligt.

När man för någon tid sedan i en
tidskrift kunde läsa om att bolaget höll
på att planera nya, mycket betydande
investeringar, fanns det skäl att undra
över om dessa verkligen står i överensstämmelse
med riksdagens beslut om
avveckling av bolaget. Visserligen gav
riksdagen Kungl. Maj:t rätt att fatta de
närmare beslut i fråga om bolagets verksamhet
och dispositionen av dess tillgångar
som erfordrades för avvecklingen,
under förutsättning att mera betydelsefulla
åtgärder efter hand anmäldes
för riksdagen. Men även om handelsministern
således fick rätt att handla
inom ganska vida marginaler i det
här fallet är det mycket svårt —■ för att
inte säga omöjligt — att tolka riksdagens
fullmakt så vidsträckt att beslutet
om avveckling även skulle få inrymma
ett betydande mått av ny utveckling av
bolaget.

Nr 34

Fredagen den 23 november 1962

Svar på interpellation ang. ökad utbildning av läkare

Av den anledningen ansåg jag det
vara angeläget att fråga handelsministern
hur det verkligen förhåller sig
med de planer på nya betydande investeringar
i Kvarntorp som man skriver
om i pressen.

Statsrådet säger i sitt svar i dag, »att
bolaget kommer att i samband med sin
årsredovisning, som beräknas bli offentliggjord
i mitten av december, lämna
en samlad redogörelse för de åtgärder
som vidtagits i anledning av riksdagens
beslut om bolagets verksamhet».

Då har ju höstriksdagen redan avslutat
sitt arbete, och det är omöjligt för
oss att i riksdagen — i varje fall då —
diskutera denna fråga. Om vi väntar
med diskussionen tills statsverkspropositionen
kommer i januari i hopp om att
i samband härmed få tillfälle att diskutera
frågan, kan ju riksdagen på nytt
ställas inför risken att tvingas i efterskott
godkänna investeringar som regeringen
vidtagit. En så generös tolkning
av den fullmakt som riksdagen gett tror
jag inte varit avsedd.

Jag hade hoppats att i dag få ett mera
tillfredsställande svar på min fråga om
de eventuella investeringarna än vad
jag nu fått av handelsministern. Såvida
handelsministern inte kompletterar svaret
måste jag beklaga att vi under höstriksdagen
inte fått ett klart besked om
everduella investeringar i Kvarntorp.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill upplysa kammarens
ledamöter om att de tidskriftsuppgifter
som herr Nordgren åberopade
är klart missvisande, för att inte säga
helt felaktiga. Det är givet att jag följer
utvecklingen av bolagets verksamhet
med uppmärksamhet och i nära kontakt
med bolagsledningen. Efter vad jag
inhämtat har inom bolaget inga andra
investeringsbeslut fattats än sådana som
ligger helt i linje med det riksdagsbeslut
som herr Nordgren berörde.

Herr NORDGREN (h):

Ilerr talman! Jag känner mig lugnare
efter detta kompletterande svar, ty det
betyder tydligen att uppgifterna var betydligt
överdrivna, och det var detta
jag ansåg det vara angeläget för riksdagen
och kanske även för svenska folket
att få reda på. Det är också tillfredsställande
att det kompletterande svaret
visar handelsministerns avsikt att exakt
följa de beslut som fattats.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. ökad utbildning
av läkare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Ohlin har i en till
inrikesministern riktad interpellation
som överlämnats till mig för besvarande,
anhållit om en redogörelse för vilka åtgärder
regeringen företagit eller planerar
att företaga som svar på riksdagens
skrivelse nr 322 i år om ökad utbildning
av läkare — i synnerhet vad beträffar
planeringen av en ny medicinsk högskola
i Linköping-Norrköping eller
Örebro och längre fram inom båda dessa
regioner.

Jag vill inledningsvis erinra om vilka
åtgärder som under senare år vidtagits
för att öka tillgången på läkare i landet.

Den svenska läkarutbildningen reorganiserades
från grunden genom beslut
vid 1954 års riksdag. Vid den tidpunkten
hade de medicinska fakulteterna en
sammanlagd intagningskapacitet på 310
nybörjare per år. I samband med läkarutbildningsreformen
höjdes denna siffra
till 342 nybörjare per år. Redan året
därpå beslutades en ökning till 408 nybörjarplatser
per år.

Under trycket av det växande behovet
av läkare beslöt statsmakterna 1957
att inrätta ännu ett medicinskt lärosäte,

Fredagen den 23 november 1962

Nr 34

Svar på interpellation ang. ökad utbildning av läkare

nämligen i Umeå. Sedan fattade 1959,
1961 och 1962 års riksdagar successiva
beslut rörande intagningen vid de medicinska
fakulteterna av den innebörden,
att intagningen från och med innevarande
läsår höjts till 546 nybörjare
per år, och att det efter ytterligare några
år bör möjliggöras att öka denna siffra
till 656. Ett realiserande av planen innebär
en kapacitetsökning från 1954 med
inte mindre än drygt 110 procent. Den
kraftiga utbyggnaden av läkarutbildningen
bygger på en fortlöpande utredningsverksamhet
som sedan 1958 pågått
i ecklesiastikdepartementet, från år 1960
genom en särskild arbetsgrupp, läkarutbildningsberedningen.
Huvudresultaten
presenterades i betänkandet »Program
för ökad läkarutbildning», avgivet i början
av år 1961. Jag vill i sammanhanget
påpeka att det var i detta betänkande
som frågan om medicinsk utbildning i
Örebro eller Linköping första gången
diskuterades och rekommenderades.

Det har under de senaste åren blivit
alltmer tydligt, att det starka motstånd
mot en ökning av läkarutbildningen som
ännu i mitten av 1950-talet förelåg, särskilt
från fackligt håll, numera undan
för undan försvagats. Det har naturligtvis
varit nödvändigt att beakta intresseorganisationernas
synpunkter i fråga om
den mycket komplicerade och dyrbara
utbildning som läkarutbildningen är.
Men regeringens politik har här liksom
på så många andra områden varit den
pådrivande kraften. I dagens läge synes
det tidigare motståndet mot en ökning
av läkarutbildningen till största delen
vara borta. Delvis förklaras väl detta
av att den behovsprognos under titeln
»Om läkarbehov och läkartillgång», som
1961 framlades samtidigt med det nyssnämnda
utbyggnadsprogrammet, fått
många av de tidigare tveksamma att nu
med större tillförsikt se på möjligheterna
att i framtiden på ett meningsfullt sätt
sysselsätta ett snabbt växande antal läkare.
Det finns då all anledning att
pröva möjligheterna att ytterligare öka

utbildningskapaciteten vid våra medicinska
lärosäten.

Även om man bortser från den finansiella
sidan av problemet så måste
man likväl med viss försiktighet bedöma
möjligheterna att nu snabbt öka utbildningskapaciteten
utöver vad fattade
principbeslut innebär. För att öka kapaciteten
krävs nya lärare. En ökning av
den medicinska utbildningskapaciteten
med 100 platser per år kräver för närvarande
ca 100 nya lärartjänster under
loppet av de 6V2—7 år som de 100 nya
studenterna passerar genom utbildningsgången.
Ökar man på kort sikt utbildningskapaciteten
mycket starkt, blir
följden att så många nya läkare måste
engageras i utbildningsverksamhet, att
hälso- och sjukvården utanför undervisningssjukhusen
nettomässigt sett t. o. m.
får avstå från aktiva läkare trots nytillskott
av nyexaminerade. Lägger man
härtill att den medicinska forskningen
tar ett växande antal läkares krafter i
anspråk, är det lätt att inse att man med
hänsyn till vårdbehoven på kort sikt
inte kan öka utbildningskapaciteten utöver
en viss nivå utan att allvarligt
rubba den balans mellan skilda avnämarområdens
rättmätiga krav, som man
i varje läge måste sträva efter att hålla.

I ett skede med starkt ökad läkarutbildning
kan denna balans lättare hållas,
om man kan tillföra landet färdigutbildad
arbetskraft från utlandet. Under
de senaste årens utbyggnad av läkarutbildningen
har det varit möjligt, tack
vare energiska insatser från vederbörande
myndigheter, att mer än väl kompensera
den nödvändiga överföringen
av läkare till utbildningssektorn. Under
de tre kalenderåren 1959—1961 har inte
mindre än 217 läkare med utländsk examen
erhållit svensk legitimation.

Mot den nu angivna bakgrunden skall
jag så ta upp herr Ohlins konkreta fråga
till besvarande.

När propositionen 1962: 104 angående
ökad utbildning av läkare och tandläkare
m. m. behandlades i riksdagen an -

Nr 34

Fredagen den 23 november 1962

Svar på interpellation ang. ökad utbildning av läkare

förde statsutskottet att den växande
bristen på läkare inom olika verksamhetsområden
enligt utskottets mening talade
för att undersökningar så snart som
möjligt påbörjades i syfte att vid lämplig
tidpunkt anordna ytterligare utbildningsplatser
utöver det antal, som den
av riksdagen 1961 godkända utbyggnadsplanen
innebar.

Med anledning av detta uttalande, vilket
delgavs Kungl. Maj:t i den av herr
Ohlin åberopade riksdagsskrivelsen nr
322, uppdrog Kungl. Maj:t den 6 juni
1962 åt läkarutbildningsberedningen att
biträda med utrednings- och planeringsarbete
beträffande en ytterligare ökning
av läkarutbildningen. Ett första resultat
av detta arbete från läkarutbildningsberedningens
sida föreligger i form av ett
betänkande »Ökad läkarutbildning vid
medicinska fakulteten i Lund», vilket betänkande
avgavs 15 september i år. I
detta betänkande framlägges dels ett alternativ
för ökad läkarutbildning i
Lund-Malmö av den storleksordning
som ingick i den av 1961 års riksdag
fastställda planen, nämligen en årlig utbildningskapacitet
om 168 nybörjare per
år mot f. n. 120 per år. Enligt ett annat
alternativ, vilket läkarutbildningsberedningen
för sin del förordar, skulle
utbildningskapaciteten i Lund-Malmö
öka till 190 nybörjarplatser per år. Eftersom
remissbehandlingen av detta förslag
just avslutats och ett realiserande
av något av förslagen förutsätter avtalsuppgörelse
mellan staten och en av de
berörda sjukvårdshuvudmännen är jag
ej i tillfälle att i förevarande sammanhang
kommentera förslagen. Jag räknar
dock med att riksdagen ganska snart
skall få tillfälle ta ställning till den
aktuella frågan.

Vad så beträffar frågan om läkarutbildning
på ytterligare någon ort, ingick
i läkarutbildningsberedningens program
för ökad läkarutbildning år 1961 som
ett högsta alternativ att klinisk utbildning
skulle planeras jämväl i Örebro
eller Linköping. Kungl. Maj:t och riks -

dagen fann emellertid då ej förutsättningar
föreligga för ett konkret planeringsarbete
i syfte att åstadkomma klinisk
medicinsk utbildning på någon av
dessa orter. Först måste planeringen av
utbyggnaden vid de befintliga lärosätena
genomföras.

Med hänsyn till vad jag nyss redovisat
rörande förslaget om ökad läkarutbildning
i Lund-Malmö, finner jag tidpunkten
för närvarande ej vara lämplig
att ta upp frågan om läkarutbildning
på ännu en ort till diskussion.
Däremot torde, när klarhet vunnits i
fråga om den lämpliga storleken av utbildningen
i Lund-Malinö, bättre förutsättningar
föreligga för överväganden
rörande det fortsatta planeringsarbetet
i hithörande frågor, varvid givetvis läkarutbildningsberedningens
förslag från
1961 återigen kan bli aktuellt. Riksdagen
kommer att så snart tillfälle ges
underrättas om vilka konsekvenser dessa
överväganden kan resultera i.

Vidare anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
för svaret på min interpellation.
Jag måste emellertid beklaga, att ecklesiastikministern
intar en så pass negativ
hållning som han gör till tanken
på en utvidgning av utbildningsresurserna
genom inrättandet av en ny medicinsk
utbildningsanstalt. Tillåt mig
att anföra några synpunkter på denna
fråga.

Givetvis måste det väcka tillfredsställelse
att utbildningsmöjligheterna har
blivit starkt förbättrade under senare
år. Från vårt håll har vi i vittomfattande
motioner både 1949 och 1955 försökt
att verka för att utbildningsmöjligheterna
såväl på detta område som på närbesläktade
områden skulle öka. Men det
är uppenbart att utbildningskapaciteten,
trots den relativt snabba ökningen av
utbildningsmöjligheterna under det senaste
decenniet, ändå inte har vuxit i

Fredagen den 23 november 1962

Nr 34

Svar på interpellation ang. ökad utbildning av läkare

takt med behovet. Läkarprognosutredningen
har i sitt betänkande av år 1961
beräknat läkarbehovet år 1965 till 9 100
men tillgången till 1 370 färre läkare.
Det skulle sålunda föreligga en brist på
1 370 läkare. 1970 beräknas läkarbristen
vara 2 340, 1975 3 270 och 1980
4 280. Dessa siffror är baserade på de
utbildningsmöjligheter, som fanns under
läsåret 1960/61.

Sedan dess har vissa beslut fattats
om en ökad utbildning. Därigenom
skulle läkarbristen visserligen komma
att växa men växa i något mindre hastig
takt. Men jag ber att få understryka,
att läkarbristen skulle fortsätta att
öka, medan väl målet för politiken på
detta område måste vara att i möjligaste
mån åstadkomma en minskning av
läkarbristen. Denna kommer att fortsätta,
även om man tar hänsyn till
den verkan som följer av de sedan
1961 planerade åtgärderna för ökad läkarutbildning
och den verkan som det
senaste förslaget om en utvidgning i
Lund kan få, beträffande vilket man
fortfarande inte vet hur regeringen
kommer att ställa sig. Man kommer
trots detta fram till att läkarbristen under
1970-talet kommer att snarare ökas
än minskas och att den kommer att uppgå
till över 2 000 läkare och år 1980
vara uppe i närmare 2 400.

Detta är egentligen ganska skrämmande
siffror. Om man till dem lägger
uppgifter beträffande vakanserna
av tjänsteläkare finner man att den
brist som hänför sig till tjänster, vilka
inte uppehälles av legitimerade läkare,
är växande. Från oktober 1960
till oktober 1962 har antalet dylika
tjänster vuxit från 542 till 729, det vill
säga en ökning med nära 200 per två
år.

Det måste betraktas som varande betänkligt,
om man inte skulle kunna
göra någonting ytterligare åt denna
bristsituation — och göra det ganska
snart. Alla erfarenheter hittills av gjorda
prognoser tyder på att de snarast

är alltför försiktiga och att de har en
tendens att underskatta det behov som
tränger sig fram genom en stigande
levnadsstandard i landet med därav
följande ökat behov av kvalificerade
tjänster. Det kan inte vara något läkarintresse,
att denna brist blir bestående
i så stor utsträckning. Tvärtom är
det så, att många tjänsteläkare och
även andra läkare löper en mycket
stor risk att bli överansträngda just
därför att deras arbetsbörda på grund
av bristen på kvalificerade medhjälpare
är mycket stor.

Nu säger ecklesiastikministern: Ja,
men man får också betänka, att om
man ökar utbildningen, tar man en del
personal från läkar- till lärarverksamhet
och minskar därigenom vårdmöjligheterna.
Ingen kan bestrida att detta
i någon mån är fallet. Men låt mig
tillfoga den kommentaren, att det väl
här framför allt är svårigheten att utvidga
den kliniska utbildningen som är
kärnpunkten i problemet. Den kliniska
utbildningen går hand i hand med
själva sjukvården. De kvalificerade läkare,
som verkar såsom lärare, verkar
samtidigt i icke ringa mån såsom läkare.
Man kan därför lätt överdriva
den omfattning, i vilken lärarverksamheten
minskar deras möjligheter att
bedriva sjukvård.

Herr talman! Jag vill framhålla att
i den mån denna synpunkt förtjänar
beaktande — och det är självklart att
den gör det — kommer den att vara
lika tungt vägande eller kanske ännu
tyngre vägande under tiden framöver,
om nämligen läkarbristen tenderar att
växa. Även om alltså utvidgningen av
undervisningskapaciteten under det
närmaste årtiondet skulle ta litet mera
krafter i anspråk än utvidgningen
under 1970-talet, betyder detta inte i
och för sig att man skapar en större
brist på sjukvårdsmöjligheter under detta
årtionde än vad som kan bli fallet
under nästa årtionde. För övrigt behöver
jag här inte uppehålla mig vid att

Nr 34

Fredagen den 23 november 1962

Svar pa interpellation ang. ökad utbildning av läkare

problemet mycket nära sammanhänger
med sjuksköterskebristen, i fråga om
vilken det har visat sig att man har
haft alltför optimistiska prognoser och
underskattat problemets allvar. Vi får
därför fortfarande räkna med ett otillfredsställande
läge. — Mot bakgrunden
av sådana fakta, herr talman, har jag
svårt att förstå att ecklesiastikministern
inte ens närmare vill diskutera frågan
om en ny medicinsk utbildningsanstalt,
i första hand förlagd till antingen Linköping-Norrköping
eller Örebro, längre
fram till båda ställena •— men den
frågan behöver vi inte diskutera i dag.
Därvidlag skiljer han sig t. ex. från
generaldirektören och chefen för medicinalstyrelsen,
som i ett anförande i
Linköping i augusti månad i år, vilket
finns avtryckt i Sveriges Landstings
Tidskrift, uttalar bl. a. följande: »De
fem undervisningssjukhusen äro redan
nu ganska fullständiga regionsjukhus,
och det återstår att utbygga Linköping
och Örebro. Jag har alltid betraktat de
nya regionsjukhusen som potentiella
undervisnings- och forskningssjukhus
och föreslog i regionvårdsutredningen
Linköping som en post-graduate training
school för tjänsteläkare och allmänpraktiker.
»

Längre fram heter det: »Vi veta, att
i rask takt komma ytterligare regionkliniker
att uppföras vid Linköpings
regionsjukhus, och det är ingalunda förmätet
att se fram mot den dag, då kring
regionsjukhuset i Linköping växer fram
den medicinska högskolan.»

Dessa i och för sig försiktiga uttalanden
andas i alla fall, tycker jag, ett
levande intresse för en lösning av denna
typ. I våras skrev statsutskottet i
sitt utlåtande nr 144 följande: »Utskottet
har i det föregående understrukit
departementschefens uttalanden om
vikten av att alla möjligheter att öka
läkarutbildningskapaciteten tillvaratas.
Den växande bristen på läkare inom
olika verksamhetsområden talar enligt
utskottets mening för att undersök -

ningar så snart som möjligt påbörjas i
syfte att vid lämplig tidpunkt anordna
ytterligare utbildningsplatser utöver
det antal, som det av riksdagen i fjol
godkända alternativet F innebär.»

Dessa undersökningar skall alltså ske
så snart som möjligt. Nåväl, det har
kommit till stånd en sådan utredning,
om Malmö-Lund som läkarutbildningsberedningen
med berömvärd snabbhet
utfört under sommarens lopp, men det
är den enda utredningen som statsrådet
nu inte ens önskar diskutera. Det ligger
en viss skillnad mellan den inställning
som avspeglar sig i utskottets utlåtande
samt statsrådets uttalande i dag att han
inte ens vill diskutera frågan huruvida
man inte nu borde påbörja en utredning
av det större spörsmålet. Vad
skulle det vara för olägenhet med att
man här skyndsamt börjar planera för
en ny medicinsk undervisningsanstalt?
Erfarenheten lär oss ju att man på dessa
områden har gjort allvarliga felbedömningar
och hela tiden i en och
samma riktning. Kan det då gagna något
allmänt intresse att nu säga att
man inte ens förberedelsevis vill diskutera
denna tanke, inte ens vill ställa
i utsikt annat än att denna fråga kan
tas upp någon gång i en inte preciserad
framtid?

Herr talman! Det förefaller mig klart
att man från regeringens sida här intar
en attityd av ungefär samma slag
som den man har intagit ganska länge
på detta och liknande områden, och
denna attityd har som vi alla vet och
erkänner lett till otillfredsställande resultat.
Jag vill därför för min del förorda
att ecklesiastikministern intar en
mera aktiv hållning till detta problem
och inte skjuter det åt sidan på obestämd
tid.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag skall be att få göra
några kommentarer till herr Ohlins senaste
inlägg.

Fredagen den 23 november 1962

Nr 34

Svar pa interpellation ang. ökad utbildning av läkare

Jag vill börja med att uttala min tillfredsställelse
över den progressivitet
som han gör sig till tolk för i dessa
frågor. Jag tror att vi på litet längre
sikt inte kommer att vara osams på
denna punkt, men jag vill stryka under
en sak som i och för sig i dag
kanske är självklar och som också herr
Ohlin snuddade vid, nämligen att alla
prognoser haft en tendens att ligga i
underkant.

Detta är förvisso sant. Jag vill erinra
om att vi hade en särskild undersökning
—• en arbetskraftsutredning —
som avgav ett betänkande 1955. Bland
ledamöterna i denna utredning var så
prominenta politiker isom partisekreteraren
i folkpartiet Olle Dahlén och nuvarande
högerledaren Gunnar Heckscher.
Denna utredning uppskattade behovet
av läkare år 1965 till 8 500, men
redan 1961 kom den nya prognosutredningen
fram till ett behov av 9 100.
Bara på ett fåtal år hade alltså denna
förändring inträffat.

Men det är mänskligt att göra felaktiga
prognoser, och det tycker jag inte
vi behöver orda så mycket om. Jag vill
dock erinra om det motstånd som hela
tiden funnits när det gällt att verkligen
ta krafttag på detta område. När regeringen
lade fram förslaget om en ny
medicinsk högskola i Umeå, baserade
sig propositionen på praktiskt taget uteslutande
avstyrkande. Myndigheterna,
ja, t. o. m. utredningen själv, hade avstyrkt
förslaget, och propositionen
hängdes upp på en enstaka reservation.
Hela den svenska universitetsvärlden
och, naturligtvis, läkarnas organisationer,
hade avstyrkt förslaget.

Vi kan också plocka fram åtskilliga
uttalanden i första kammaren och även
i denna kammare, inte minst från folkpartihåll,
som visar hur räddhågad
man verkligen var. Folkpartiets dåvarande
gruppledare i första kammaren,
herr Ohlon, sade 1955 i en debatt om
läkarbehovet följande: »Redan ett stycke
in på 1960-talet kommer det att visa

sig att man inte behöver göra så stora
intagningar som just nu i den kritiska
situation, i vilken vi befinner oss.»

Många liknande varnande röster
skulle kunna framdragas, men därmed
skulle ingenting vara vunnet annat än
vad jag skulle vilja stryka under, nämligen
att motstånd mot regeringens progressiva
politik på detta område verkligen
inte har saknats.

Beträffande planeringen hänvisar jag
till mitt interpellationssvar. Herr Ohlin
ansåg själv att det gått raskt undan
men blev förvånad över att jag inte
ville diskutera frågan om läkarutbildning
på ytterligare en ort, alternativt
Örebro eller Linköping-Norrköping. Det
är ett misstag, herr Ohlin! Jag vill
i hög grad diskutera detta, om med
diskussion avses en allmän debatt om
nödvändigheten av att utbilda flera läkare
samt hur och när detta skall göras.
Vad jag har sagt i mitt interpellationssvar
är att först — och då gäller
frågan veckor och inte år — skall vi
ta ställning till den ökade utbildningen
i Lund-Malmö. Det finns två alternativ,
och det är inte likgiltigt vilken ort
man bestämmer sig för. Vi befinner
oss dessutom i en förhandlingssituation
med huvudmännen, och i det läget är
det kanske bäst att klara upp frågan
om Lund-Malmö innan vi tar nästa
steg. Vi kommer att redovisa detta
ärende till nästa års riksdag; det är
inte långt dit. Då vet vi kanske bl. a.
om vi på någon av de nuvarande universitetsorterna
kan få ett överskott på
den teoretiska sidan, vilket är en förutsättning
för att man i Örebro eller
Linköping-Norrköping skall kunna börja
med klinisk utbildning, alltså samma
metod som använts i Umeå, där
vi också började med den kliniska
utbildningen eftersom vi kunde få
fram ett överskott av teoretiker vid redan
existerande högskolor. Sedermera
visade sig detta material emellertid
otillräckligt, varför vi bygger ut Umeå
till en fullständig högskola.

Nr 34

Fredagen den 23 november 1962

Svar på interpellation ang. ökad utbildning av läkare

Det är alltså en rad spörsmål av detta
slag som först måste redas ut, herr
Ohlin, innan man kan gå över till den
konkreta planeringen. Jag vill understryka
att regeringen härvidlag redan
gett en utredning direktiv att utreda
frågan allmänt om en sjätte universitetsstad,
och då kommer ju bl. a. dessa
orter med som ett alternativ.

Till sist vill jag också säga, herr talman,
att omkring den 1 december —
jag hoppas att det blir den 1 december

— kommer jag att låta remittera en
promemoria som uppgjorts inom ecklesiastikdepartementets
planeringsavdelning.
Den har rubriken »Promemoria
rörande planeringen för det högre utbildningsväsendets
fortsatta utbyggnad».
Däri utvecklas tanken på en ny
ort för medicinsk utbildning — det är
självfallet — men även tanken på nya
naturvetenskapliga fakulteter, utbyggnad
av den tekniska utbildningen etc.

— hela fältet för en expansion på 1960-och 1970-talen. Så nog vill regeringen
och jag gärna diskutera alla dessa möjligheter,
men jag trodde att herr Ohlin
inte var betjänt av allmänna deklarationer
utan ansåg att jag redan nu, i
slutet av november, skulle kunna ge
några signaler för ett konkret utredningsarbete
om Örebro eller LinköpingNorrköping,
och det var det, herr
Ohlin, som jag inte var beredd att göra.
Jag menar att det är klokare att
först klara av Lund-Malmö, innan vi
tar nästa steg.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag kan till min glädje
konstatera att ecklesiastikministerns sista
yttrande inte var lika negativt som
skrivningen i interpellationssvaret. Eftersom
jag är intresserad av resultat
och inte av något annat, lämnar jag därhän
att statsrådet denna gång tydligen
inte haft så stor förmåga att i ett interpellationssvar
förmedla sina tankar till
omvärlden. Kvintessensen av interpellationssvaret
var ju att han inte finner

tidpunkten för närvarande vara lämplig
att ta upp frågan om läkarutbildning
på ännu en ort ens till diskussion. Jag
lämnar åt kammarens ledamöter att själva
avgöra vilket intryck ett sådant uttalande
ger. Statsrådet tillfogar att, när
klarhet vunnits i fråga om den lämpliga
storleken av utbildningen i LundMalmö,
föreligger det bättre förutsättningar.

Nu utgår jag ifrån att statsrådet inte
på allvar menar att hans hänvisning till
förhandlingssituationen skall tolkas så,
att statsrådet här vill antyda att han
håller frågan helt öppen om det skall
bli någon ökning alls av utbildningen
i Lund-Malmö, och att det alltså är på
grund av denna osäkerhet som han nu
inte kan ta positiv ställning till tanken
att vi helt enkelt är tvungna att öka
utbildningskapaciteten ytterligare utöver
det nu ifrågasatta alternativet och
de knappast har någon annan möjlighet
än att inrätta först ett nytt utbildningsinstitut
och — enligt min mening —
längre fram ytterligare ett.

Vad är det som hindrar statsrådet
från att acceptera en sådan tankegång.
Vi kan inte acceptera en brist som kommer
att växa upp till siffran 2 000, utan
vi måste ta krafttag. Vilken är orsaken
till att statsrådet föredragit att i sitt svar
inte nämna något om denna stora och
växande brist, som skulle kvarstå även
om man utnyttjade alternativet LundMalmö
i full utsträckning.

Statsrådet har underlåtit att beskriva
den verkliga situationen. Han har också
underlåtit att säga att det är klart att
det inte finns mer än en slutsats: Vi
måste gå vidare genom att inrätta ett
nytt utbildningsinstitut. Statsrådets uttalande,
att han inte nu kan gå in på planeringen
närmare utan förbehåller sig
att få återkomma någon gång under 1963
för närmare diskussion av denna fråga,
hade tett sig naturligt om statsrådet hade
givit ett positiv besked av detta slag från
början.

Herr talman! Det kan nog gå an att

Fredagen den 23 november 1962

Nr 34

Svar på interpellation ang. ökad utbildning av läkare

tala om förhandlingssituationer, men
när det gäller samhällets representanter
— här i första rummet staten och
landstinget — undrar jag om inte talet
om förhandlingssituationen är överdrivet.
Man måste väl ändå förutsätta att
här finns ett gemensamt intresse att tillsammans
och med god vilja försöka lösa
ett mycket allvarligt problem.

Härefter skall jag, herr talman, inte
ta så mycket mer av kammarens tid
i anspråk för att bemöta inledningen i
ecklesiastikministerns anförande. Han
gjorde som så många gånger tidigare:
han lät regeringen krypa bakom ett betänkande
som framlades 1955 av en
kommitté, där det även satt representanter
för oppositionen. Vilken glädje
har inte regeringen haft av detta betänkande!
Låt mig emellertid betona att
det inte var en utredning som speciellt
sysslade med det här ifrågavarande området,
utan det var en utredning som
från annat håll fick samla in prognoser
rörande förhållandena på olika områden.
Man får väl därför ha ett visst
överseende med att ledamöterna i denna
utredning inte kunnat bli experter
just på prognoser inom det område vi
nu diskuterar. Men, herr talman, även
om man skulle vilja göra ett visst nummer
av andras misstag så har vi väl
ändå rätt att vänta oss att regeringen
inte försöker krypa bakom sådana misstag.
Enligt min mening skulle det vara
mera angeläget för regeringen att uppehålla
sig vid och belysa den allvarliga
situation som föreligger samt att vid
hänvisning till tidigare erfarenheter
även omnämna de mycket kraftfulla initiativ
som tagits från oppositionshåll,
bl. a. från folkpartiet, just i fråga om
dessa slag av utbildningsproblem. 1955
lade vi fram en stor motion i frågan,
men vi hade också tidigare motionerat i
den.

Statsrådet anstränger sig här att på
något sätt försöka frita regeringen från
ansvar. Det skulle dock vara glädjande
om detta är sista gången som hem

Edenman och hans kolleger försöker att
ytterligare pressa något ur citronen: det
var dock representanter för oppositionen
med i en utredning som gjorde en
mindre god prognos — särskilt som
ecklesiastikministern nu säger att alla
prognoser varit felaktiga åt samma håll.

Nej, herr statsråd, låt oss lämna debatter
av en typ, som jag varit angelägen
att inte låta mig dras in i. Låt
mig bara konstatera att med de beslutade
och nu förutsedda åtgärderna blir
prognosen en växande brist på läkare.
Då är det naturligt att från regeringen
efterlysa en klar och bestämd deklaration
att man vill dra den slutsatsen att
ytterligare åtgärder för att öka utbildningsmöjligheterna
är så angelägna, att
frågan om skapandet av ännu en medicinsk
utbildningsinstitution bör tas upp
så snart det över huvud taget är möjligt.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Ohlin att regeringen inte har något behov
av att krypa bakom enskilda oppositionsledamöter
i utredningen. Men när
det i sådana här debatter ständigt tas
fram exempel på den oerhörda klarsyn,
som alltid har visats från oppositionshåll
och särskilt från folkpartihåll, så
kan vi inte underlåta att påvisa, hur det
ser ut i verkligheten. Vi tar inte något
stöd av dessa felbedömningar från oppositionen.
Vi blir bara förvånade, när
man i efterhand totalt glömmer bort
den ståndpunkt man intagit tidigare, och
att det i praktiken är regeringen som
i fråga efter fråga drivit fram en förändrad
inställning.

Herr Ohlin skall bli bönhörd över hövan,
visserligen inte i dag, men vi hoppas
att livet är långt, så att vi får tillfälle
att verkligen diskutera kösamhället
med folkpartiet. Ni får diskutera det
ända fram till 1964, jag hela 1960-talet.
Vill ni vara med i kampen mot kösam -

Nr 34

Fredagen den 23 november 1962

Svar på interpellation ang. ökad utbildning av läkare

hället skall ni verkligen få ett erkännande
för det.

Emellertid är det väl inte debatten
om det som herr Ohlin ville ha i dag,
utan det var väl en upplysning om hur
det nu ligger till på utredningsfronten i
den konkreta fråga han ställt. Jag vill
stryka under att det undersökningsmaterial
som nu kommer att remitteras har
varit ute i veckor bland organisationer
och andra instanser. Det är fråga om en
stor undersökning som heter »Den akademiska
arbetsmarknaden fram till
1975». Den är av tegelstensformat, och
jag kan inte gärna komprimera den i
ett interpellationssvar. Den kommer att
åtföljas av en promemoria. Den blir
självfallet offentlig. Det är bl. a. resultatet
av debatten kring den som vi vill
avvakta, innan vi tar nästa steg, vilket
blir en proposition till riksdagen.

Men, herr Ohlin, Lund-Malmöfrågan
är inte oväsentlig i detta sammanhang,
alldenstund riksdagen själv i våras begärde
att vi i första hand skulle undersöka
vilka möjligheter man hade att expandera
inom den nuvarande universitets-
och högskoleramen. Jag kan inte
finna att det skulle kunna anses vara
riktigt handlat, om regeringen skulle
framlägga förslag för riksdagen utan att
först ha klargjort, hur långt vi kan komma
med de nuvarande universiteten och
fakulteterna. Det är väl alldeles överflödigt
att stryka under att man inom
de medicinska fakulteterna varje gång
betraktat en ny högskola som ett äventyr.
Man gjorde det i fråga om Umeå,
och det är självfallet att man först vill
klarlägga hur långt man kan komma på
de orter som nu är aktuella. Det kanske
också kan bli fråga om Stockholm.

Till sist vill jag, herr talman, säga att
regeringen inte väjer för att mot bakgrunden
av tillgängligt material diskutera
denna expansion av nya universitet
och högskolor. Det är ju regeringen
som har kastat ut detta material till
offentlig debatt. Men vad herr Ohlin i
dag kräver är att jag nu mitt under på -

gående budgetarbete skall utlova ett
sjätte universitet. För att kunna redovisa
den saken inför riksdagen måste
jag ha litet mera tid på mig.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det är verkligen dråpligt
att höra ecklesiastikministern uppträda
här som den som under motstånd
från oppositionen har drivit på en lösning
av problemen i fråga om den högre
utbildningen. Får jag erinra statsrådet
om att vi 1949 väckte en stor motion
som gick långt utöver vad regeringen
föreslagit. Detsamma gjorde vi 1955. Det
var sistnämnda motion som ledde till
tillsättandet av universitetsberedningen.
Och så säger statsrådet att de är ju regeringen
som presenterar stora kommittébetänkanden!
Det fattas väl bara att
regeringen skulle underlåta att under
denna epok göra de utredningar som
riksdagen uttalat sig för och som har föreslagits
från oppositionshåll. När sedan
regernigen låter trycka och distribuera
kommittébetänkanden säger statsrådet
att det är regeringen som har pressat
fram dessa.

Herr talman! Jag vet inte varför statsrådet
är så intresserad av att få till stånd
en diskussion om huruvida regeringen
eller oppositionen varit ledande. Jag
skall gärna vid lämpligt tillfälle ta upp
den frågan med statsrådet. Jag skall
alldeles särskilt med förtjusning diskutera
frågan om kösamhället, om hur regeringen
på punkt efter punkt har ansvar
för kösamhället, därför att regeringen
inte i tid sörjt för en tillräcklig utbildning
av sjukvårdspersonal, socialvårdspersonal
och tandläkare m. m. Jag vill
erinra om hur vi motionerat i dessa
frågor. Fn motion av oss om ökad utbildning
utöver vad som föreslagits från
regeringshåll kommer att ganska snart
behandlas i denna kammare. Ingenting
skulle vara mera tillfredsställande än
om resultatet av en debatt om dessa
frågor skulle bli att Regeringen tar
krafttag för att avhjälpa den eftersläp -

Fredagen den 23 november 1962

Nr 34

Svar på interpellation ang. ökad utbildning av läkare

ning som är så uppenbar för alla att
den inte kan förnekas.

Statsrådet tycks tro att man kan måla
en helt annan bild av vad som här har
skett genom att plocka ut ett yttrande
som är baserat på uppgifter som lämnats
i ett utskott — vi vet ju mycket väl att
den expertis som lämnar uppgifter till
utskott ofta har nära kontakter med
Kanslihuset. Jag undrar om det inte är
ett litet för småaktigt grepp på en sådan
här fråga att när den diskuteras säga:
Ja, men även från ert håll har det
gjorts misstag. För att slippa en sådan
debatt avstod jag i mitt yttrande från
något annat än en enkel hänvisning till
våra motioner 1949 och 1955.

Jag tycker att dagens fråga är ett så
allvarligt problem att det vore vida mer
tilltalande att inrikta uppmärksamheten
på vad den verkligen gäller. Vill man i
syfte att åstadkomma en tydligen nödvändig
ökning av utbildningskapaciteten
ställa i utsikt att frågan om skapandet av
ytterligare en medicinsk högskola skall
betraktas som en angelägen uppgift, som
regeringen vill driva fram med största
möjliga energi, eller vill man med hänvisning
till förhandlingssituationen och
annat inte ställa i utsikt att denna fråga
skall tas upp i positiv riktning från regeringens
sida? Vill man nöja sig med att
säga: »Spörsmålen kommer naturligtvis
att diskuteras även i fortsättningen»?
Jag efterlyser den mera positiva hållningen,
även om jag gärna vill erkänna
att statsrådet redan i sitt första inlägg
var vida mindre negativ än i själva interpellationssvaret.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag tänkte faktiskt inte
fortsätta diskussionen om vad som har
varit, men jag kan inte underlåta att
säga att jag inte förstår vad herr Ohlin
menar med »uppgifter som lämnats i
utskottet». Det har jag aldrig sagt. Som
svar på herr Ohlins påstående att det
var en folkpartimotion 1955 som satte

fart på hela denna upprustning---

(Herr Ohlin inföll: Det har jag aldrig
sagt.) Jovisst, det sade herr Ohlin från
denna talarstol. Som svar på det bär
jag citerat, vad folkpartiets gruppledare
i första kammaren sade just i
debatten om ökad läkarutbildning. Det
är detta som jag läst in i dagens protokoll,
och jag gör det ännu en gång:
»Redan ett stycke in på 1960-talet kommer
det att visa sig, att man inte behöver
göra så stora intagningar som
just nu i den kritiska situation, som vi
befinner oss i.» Det var den gången
ett relativt blygsamt förslag som diskuterades.
Men herr Ohlin har en förmåga
att missförstå sådana påpekanden,
och det är därför vi ständigt får
sådana här debatter, som jag tycker är
ganska onödiga. Min avsikt var inte
att rikta någon anklagelse mot människor,
som agerade för sju år sedan,
för att de gjort en felbedömning. Vi
har självfallet också gjort en serie felbedömningar.
Vi tar upp oppositionens
misstag när herr Ohlin påstår att det
är regeringen som ständigt felbedömer
framtiden, gör felaktiga prognoser och
inte lyssnar till folkpartiets råd. De råden
hade inte fört oss framåt. De hade
i stället verkat återhållande.

Men det finns en annan aspekt på
vår kamp — vår gemensamma kamp,
herr Ohlin! — mot kösamhället: vi måste
vara villiga att göra de investeringar,
betala de skatter, över huvud taget
mobilisera de resurser på den offentliga
sektorn som är nödvändiga. Debatten
därom kanske vi dook skall spara
till en annan tidpunkt.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Statsrådet tycks inte vilja
inse att vad jag har vänt mig emot
är att i en fråga, där det från vår sida
har kommit en serie pådrivande yttranden,
motioner, interpellationer, har
statsrådet letat fram ett yttrande av annat
slag av herr Ohlon 1955. Jag kommer
mycket väl ihåg det yttrandet. Jag be -

Nr 34

Fredagen den 23 növember 1962

Svar på fråga ang. den skogliga upprustningen i Lappmarken

traktade vad sorti där sades som en felbedömning
— låt vara att det var direkt
grundat på material som herr Ohlon
hade erhållit i utskottet. Jag hade en
ingående diskussion med herr Ohlon
härom, varvid jag satte stora frågetecken
för prognoserna och sade att jag
inte trodde på dem. Detta lämnar jag
dock därhän. Kan verkligen landets regering
nu sju år efteråt säga: »Jaha,
detta enda yttrande karakteriserar de
råd som folkpartiet givit i denna fråga»
och skjuta åt sidan alla våra andra initiativ
som jag skulle kunna göra en
lång lista på.

Herr talman! Jag har inte, som statsrådet
nyss sade, påstått att det var vi
som drivit fram den ökade utbildningen
av läkare. Jag har endast passat på att
i detta sammanhang hänvisa till att vi
demonstrerat en allmänt positiv inställning
till ökad utbildning, till högre undervisning
och forskning. Jag tror att
jag uttryckligen hänvisade till att det
gällde de allmänna problemen.

Till sist vill jag slå fast att trots att
jag i mitt senaste anförande efterlyste
det mera positiva, bestämda besked,
som vittnar om att regeringen verkligen
är villig att ta upp spörsmålet om
en ny medicinsk högskola, har vi inte
kunnat få något besked av den arten.
Jag förbehåller mig därför rätten att
återkomma till denna fråga nästkommande
år i förhoppning att det då skall
visa sig, att statsrådet har blivit på det
klara med att den brist, som hotar här,
är så allvarlig att inan måste angripa
problemet om utökade undervisningsanstalter
utan onödigt dröjsmål.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. den skogliga upprustningen
i Lappmarken

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statrådet HOLMQVIST, som yttrade: -

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
har frågat mig om det kan förväntas
att spörsmålet om åtgärder för att
främja den skogliga upprustningen i
lappmarken kommer att behandlas med
förtur av 1962 års skogsutredning.

Den åsyftade utredningen tillkallades
den 4 maj 1962. Den har att behandla
hela den statliga bidrags-, låne- och kreditgarantigivningen
till produktionsfrämjande
åtgärder till förmån för det
enskilda skogsbruket. Enligt vad jag inhämtat
bedöms det i utredningsarbetets
nuvarande läge ej vara möjligt att överblicka
förutsättningarna för att framlägga
delbetänkanden.

Med detta, herr talman, anser jag
mig ha besvarat herr Nilssons fråga.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka jordbruksministern
för svaret på min fråga.
Såsom framgår av detta har den nyss
tillsatta utredningen utomordentligt stora
och svåra problem på ett vidsträckt
område inom det skogliga fältet att ta
ställning till. Man kan därför befara att
det tar rätt lång tid innan den blir klar.
Jag har framställt min fråga med tanke
på angelägenheten av att undvika den
långa tidsutdräkten och snabbt erhålla
en modernisering av bidragsbestämmelserna
för det norrländska produktionsanslaget.

Det skogliga tillståndet i Lappmarken
är inte vad det borde vara. Orsaken till
detta förhållande kan i stor utsträckning
tillskrivas statens egna åtgärder
genom den skogspolitik och skogslagstiftning
som gällt speciellt för lappmarken.

Den handlingslinje som skogsbruket i
dag följer är att skogbärande marker
efter avverkningen skall återställas i
fullt produktivt skick. Det är i detta avseende
staten gjort sig skyldig till försummelser.
Följderna härav blir minskad
framtida råvarutillgång i lapp -

Fredagen den 23 november 1962

Nr 34

Svar på fråga ang. den skogliga upprustningen i Lappmarken

marksskogarna. Förutom de ekonomiska
verkningar på längre sikt framträder de
sociala verkningarna på både kortare
och längre sikt.

.Tåg vill understryka att det inte saknas
intresse hos enskilda skogsägare för
insatser på detta område. Samtidigt
finns det kanske anledning att peka på
de stora investeringar som domänverket
gör i desa områden då det gäller vägbyggnader
och reproduktionsåtgärder.
Jag skulle tro att det är en av förklaringarna
till att domänverket går med
stora förluster inom Norrbotten och Västerbotten.

Arbetslösheten är för närvarande betänkligt
stor bland skogsarbetarna i
Lappmarken. Under nuvarande lågkonjunktur
inom skogsbruket får en intensifiering
av skogsvårdsåtgärderna genom
ökad och tidsenlig bidragsgivning även
betraktas som ett led i bekämpandet av
arbetslösheten för tillfället, samtidigt
som det är fråga om en investering för
framtiden.

Först i och med att lappmarkslagen
tillkom år 1932 infördes plikten till
reproduktion av skogsbeståndet. År 1940
tillkom det norrländska produktionsanslaget
i avsikt att stimulera skogsvården
och skogsbruket i området. Det var ett
lyckat grepp. Mot slutet av 1950-talet
visade det sig — för att använda ett
uttryck som förekom i den tidigare debatten
mellan statsrådet Edenman och
herr Ohlin — att det på grund av medelsbrist
hade uppstått en lång ko av
ansökningar från Lappmarken om att få
bilda skogsvårdsområden. För att på
något sätt komma till rätta med det uppkomna
läget var skogsstyrelsen nödsakad
att vidta inskränkningar i fråga om
olika bidragsberättigade åtgärder och
nybildning av skogsvårdsområden. Det
medförde cn beklaglig stagnation av
verksamheten.

Mot denna bakgrund begärde skogsstyrelsen
år 1961 att viss försöksverksamhet
efter mönster från samverkansområden
i kustlandet skulle få påbörjas

i Lappmarken. Statsrådet och riksdagens
majoritet avvisade denna framställning
med hänvisning till att en utredning
snart skulle komma att ta itu med
just dessa problem. Jag hoppas att utredningen
verkligen tar fasta på detta riksdagsuttalande.
För kort tid sedan gjorde
skogsvårdsstyrelserna i Västerbotten
och Norrbotten framställning om att
dessa problem skulle få behandlas med
förtur inom den utredning som jordbruksministern
här åberopade.

Jag vill till sist uttrycka den förhoppningen
att utredningen, mot bakgrunden
av det ansvar som staten har i denna
fråga och med tanke på vad som tidigare
förekommit, mycket snart skall
komma till insikt om att ett delbetänkande
för Lappmarken är befogat. Jag
vill också uttrycka förhoppningar att,
om delbetänkande skulle bli framlagda
i berörda fråga, positiva förslag så snart
som möjligt förelägges riksdagen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Några meningar i herr
Nilssons inlägg gav intryck av att det
står alldeles stilla på detta område. Jag
vill erinra om att även med nuvarande
ordning finns en verksamhet i gång. Arbetsmarknadsstyrelsen
har exempelvis
inom de berörda områdena påbörjat sysselsättningsfrämjande
åtgärder — om
jag inte är fel underrättad gäller de också
skogsröjning, som herr Nilsson omnämnde.

Det är emellertid ganska uppenbart att
dessa åtgärder, som gäller Lappmarken,
inte kan och inte bör vidtagas helt fristående
från de bestämmelser på området
som kan befinnas lämpliga för landet
i övrigt. Jag vill också erinra herr
Nilsson i Tvärålund om att det faktiskt
bara är sju månader sedan denna utredning
tillsattes, och vi vet alla att just
de problem herr Nilsson här pekat på
varit anledning till att utredningen tillsattes.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 34

Fredagen den 23 november 1962

§ 5

Svar på interpellation ang'', skördeskadeskyddet Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Antby har i en
interpellation frågat mig dels om jag
vill lämna en redogörelse för omfattningen
och fördelningen av sommarens
och höstens skördeskador, dels om jag
vill medverka till att en allmän undersökning
rörande det permanenta skördeskadeskyddets
funktionsduglighet
omedelbart påbörjas så att de erfarenheter
som vunnits i år kan läggas till
grund för förbättringar i konstruktionen
för nästa år.

Då den på provyteundersökningar
grundade uppskattningen av årets skörd
ännu inte är avslutad kan några objektiva
uppgifter om omfattningen och
fördelningen av skördeskadorna inte
lämnas nu. Först om två å tre månader
då huvuddelen av grundmaterialet
för beräkning av skadeersättningarna
kommit fram torde förutsättningar föreligga
att lämna en tillfredsställande
redovisning i ämnet. Det framgår emellertid
av statistiska centralbyråns sammanställning
av det allmänna skördeläget
den 15 oktober att svaga skördar
erhållits av vissa växtslag i mälar- och
hjälmarområdena samt i Norrland. I
Värmlands län har skörden blivit sämre
än medelgod för alla grödor. Det
samlade skördeutfallet synes bli något
sämre än fjolårets trots att odlingen
av foderväxter i allmänhet gett en inte
oväsentligt bättre avkastning än normalt.

Med anledning av herr Antbys andra
fråga vill jag erinra om a.tt den
skördestatistiska nämnden i enlighet
med 1961 års riksdagsbeslut bland annat
har till uppgift att fortlöpande
granska det permanenta skyddssystemets
ändamålsenlighet och vidta eller
föreslå de jämkningar av systemet som

den finner önskvärda. Redan har ett
flertal förslag av nämnden till ändringar
i beräkningsmetodiken hunnit
genomföras. För närvarande prövas
inom jordbruksdepartementet vissa förslag
som bland annat syftar till att
förbättra möjligheterna att ta hänsyn
till torkningskostnaderna vid ersättningsberäkningar.
Jag bedömer det som
troligt att de erfarenheter som i år erhålls
av skyddssystemet kommer att
föranleda ytterligare ändringsförslag
från nämnden.

Någon annan form för undersökning
av hur systemet fungerar synes mig inte
vara erforderlig för närvarande.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Antbys interpellation.

Vidare anförde:

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Holmqvist för svaret på min
interpellation.

Statsrådets svar antyder att de stora
jordbruksområdena, med undantag för
vissa delar av Mellansverige, klarat
årets skörd relativt hyggligt. Vi har
alla anledning vara tacksamma för att
den totala skördekatastrof, som hotade
på sensommaren, ändå uteblev. Det
vackra oktobervädret gjorde faktiskt
härvidlag underverk, och landets jordbrukare
har sannerligen detta år mindre
än någonsin legat på latsidan.

Jordbrukets dåliga lönsamhet, som
bl. a. drastiskt redovisas i dagens tidningar,
gör emellertid läget högst bekymmersamt.
Inkomsterna är så snäva
att ett dåligt skördeutfall blir ytterst
kännbart. De svaga skogskonjunkturerna
ökar också trycket, framför allt i
Norrland och i Mellansverige — just
de områden som enligt statsrådets svar
mest har drabbats av skördeskador.
Behovet av ett effektivt skördeskadeskydd
är således mycket trängande.

Nu upplyser statsrådet att skördestatistiska
nämnden fortlöpande granskar
systemets ändamålsenlighet och vidare
att man inom departementet undersö -

Fredagen den 23 november 1962

Nr 34

Svar på interpellation ang. skördeskadeskyddet

ker möjligheterna att vid ersättningsberäkningen
ta hänsyn till torkningskostnaderna.
Just detta sistnämnda är
mycket aktuellt. Det finns tusentals
jordbrukare här i landet som efter mycken
möda har bärgat en kvantitativt
ganska hygglig spannmålsskörd, men
den har varit så fuktighetsmättad att
torkningskostnaderna har lett till att
det ekonomiska utbytet blivit mycket,
mycket ringa.

Jag vädjar till statsrådet att försöka
forcera behandlingen av detta ärende,
så att det går att ta hänsyn till denna
sak när årets skador skall regleras.

Statsrådet säger vidare att erfarenheterna
från detta år säkerligen kommer
att leda till ytterligare ändringsförslag.
Jag har i min interpellation
tagit upp frågan om gränsdragningen
mellan uppskattningsområdena och de
problem som hänger samman därmed.
Det gäller t. ex. problemet för den eller
de jordbrukare som bor i gränstrakten
mot ett av stora skördeskador hemsökt
område och som även själva vållats
skador, vilka i och för sig berättigar
till ersättning men för vilka vederbörande
jordbrukare går miste om ersättningen
på grund av gränsdragningen
och på grund av bestämmelserna om
behovsprövning. Vid införandet av det
nya systemet ville man ju i görligaste
mån komma bort från den individuella
behandlingen av sltördeskadorna. Erfarenheterna
från tidigare år har väl
inte varit så goda, och verkningarna
har inte uppskattats av vare sig jordbrukarna
eller myndigheterna. Problemet
är naturligtvis mycket svårt att
lösa. Det går väl inte att komma ifrån
de icke önskvärda verkningarna genom
att ändra områdesgränserna, även om
det inte är otänkbart att bättre resultat
i vissa fall skulle kunna nås därigenom.
Men det är ju inte så alldeles
säkert att nederbördsstråken exakt följer
de uppdragna gränserna. Jag är
inte beredd att själv framställa några
förslag. Det har ibland föresvävat mig

att man skulle kunna ge myndigheterna
möjlighet att tillfälligt flytta gränsen
mellan två uppskattningsområden.
Jag vill emellertid omedelbart framhålla
att jag sätter ett frågetecken härvidlag
— men tanken kan ju alltid framkastas.

1 slutet av statsrådets svar heter det:

»Någon annan form för undersökning
av hur systemet fungerar synes
mig inte vara erforderlig för närvarande.
» Ja, i och för sig kan jag gärna
acceptera det. Men vad som är viktigt
för jordbrukarna och för mig är,
att det blir belyst hur systemet fungerar
och att man gör vad man kan för
att förbättra det. Självfallet är det inte
möjligt att göra det fullkomligt, eftersom
detta är ett svårbemästrat område.
Men behovet av att skördeskadesystemet
fungerar smidigt och effektivt
är mycket stort, och vi har alla intresse
av att skyddet blir så bra som möjligt.

Sedan vill jag avslutningsvis ta upp
en annan fråga, som visserligen inte
hänger samman med interpellationen
men ändå hör till bilden och har stor
betydelse för jordbrukarna. Sålunda
vill jag vädja till jordbruksministern
att han inom statsrådskretsen måtte
medverka till något slags resultatutjämning
i stil med skogskontona eller liknande.
Jag vet att den saken hör till
ett annat departement, men med statsrådets
bistånd tror jag ändå det skulle
vara möjligt att komma fram den vägen.
De stora variationerna i skördeutfallet
betyder att jordbrukarnas intäkter
pendlar inom mycket vida gränser,
och en möjlighet till resultatutjämning
skulle därför bidra till att stabilisera
många jordbrukares ekonomi.
Härvidlag kommer säkerligen också behovet
att tränga på mer och mer, allteftersom
rationaliseringen till större
brukningsenheter och den därmed följande
större omsättningen inom det enskilda
jordbruksföretaget genomföres.

2 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 34

Nr 34

Fredagen den 23 november 1962

Svar på interpellation ang. skördeskadeskyddet

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har redan vid ett par
tillfällen tidigare besvarat interpellationer
om det nya skördeskadeskyddet, och
jag finner det naturligt att jordbrukarna
är mycket intresserade av den hjälp de
kan erhålla vid inträffade skördeskador.
De önskar givetvis att skyddet blir så
effektivt och rättvist som möjligt samt
fyller alla övriga anspråk som kan ställas
på ett sådant skydd.

Jag noterar nu att interpellanten själv
i sitt senaste inlägg var en smula tveksamt
om huruvida hans frågor är de
enda som kan resas i detta sammanhang.
Herr Antby framhöll att en jordbrukare,
vars brukningsenheter ligger i utkanfen
av ett skördeskadeområde, inte får den
ersättning han skulle ha fått, om han
hade tillhört ett annat område. Ja, det
är helt naturligt att så blir fallet. Någon
undersökning av den typ som herr
Antby här talat om har inte gjorts,
och såvitt jag vet inte heller planerats.
Men man får hålla i minnet att brukningsenheter,
som visar ett från områdesgenomsnittet
starkt avvikande skördeutfall,
lika väl kan påträffas mitt inne
i ett område som i utkanten. Det är
många andra faktorer som där inverkar.

Sedan sade herr Antby, om jag förstod
honom rätt, att de olika uppskattningsområdena
inte var anpassade efter meteorologiska
och andra förhållanden.
Detta är nog inte alldeles riktigt. När
man började med dessa uppskattningar,
höll man sig i huvudsak till kommungränserna,
men sedan har det gjorts en
översyn och en anpassning för att nå
så stor enhetlighet som möjligt inom
varje enskilt område. Vi får räkna med
att det blir en fortlöpande verksamhet,
där man söker sig fram till allt bättre
förhållanden. Som jag sagt i tidigare
sammanhang är detta en ny verksamhet,
och vi får pröva oss fram. Jag är övertygad
om att den nämnd vi satt att sköta
detta följer utvecklingen med intresse.

Jag förmodar att herr Antby inte be -

gär att jag skall svara på den fråga han
ställde i sitt inlägg här — den bör ju
närmast finansministern svara på. Med
det ivriga frågande som förekommer är
jag inte övertygad om att det inte redan
föreligger en sådan interpellation eller
enkel fråga till finansministern.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! .lag noterar med tacksamhet,
att jordbruksministern här ännu
en gång underströk just att det är fråga
om fortlöpande verksamhet och översyn
av skördeskadesystemet. Jag hoppas
att detta skall fungera allt bättre.
Man kan ju inte hysa några krav på att
vi skall ha nått fulländning, eftersom
det är första året som det verkligen
prövas.

Jag uttryckte en förhoppning om att
jordbruksministern skulle se till att just
torkningskostnaden skulle beaktas redan
vid regleringen av årets skördeskador.
Statsrådet svarar inte på den frågan. Jag
hoppas emellertid att denna kostnad
kan beaktas redan när man reglerar
årets skördeskador och att frågan inte
ställs på framtiden. Det vore av värde
att få besked om detta.

Den fråga jag väckte angående resultatutjämning
kan jag naturligtvis inte
räkna med att statsrådet skall besvara
i dag.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Som svar på herr Antbys
sista fråga vill jag säga, att jag föreställer
mig att den framställning, som
nu föreligger från skördestatistiska
nämnden och som behandlas i departementet,
skall kunna hanteras så att den
ger god vägledning för bedömningen av
årets skörd. Det har varit avsikten med
framställningen, och jag hoppas i varje
fall att det skall bli möjligt att beakta
de anförda synpunkterna.

Härmed var överläggningen slutad.

Fredagen den 23 november 1962

Nr 34

§ 6

Föredrogs den av herr Mattsson vid
kammarens sammanträde på förmiddagen
den 21 innevarande november
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående mantalsskrivningen av
patienter på familjevårdshem.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 171, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en professur i geriatrik,

nr 172, i anledning av väckt motion
rörande professur i funktionell rättsvetenskap,

nr 173, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande demografisk
forskning och undervisning,

nr 174, i anledning av väckt motion
om studiebidrag och stipendier till elev
vid ej statsunderstödd folkhögskola,
nr 175, i anledning av väckta motioner
angående kommunernas återbetalningsskyldighet
för statsbidrag till lärarbostäder,
och

nr 176, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till uppförande av
simanläggningar vid skolor;

bankoutskottets utlåtande nr 35, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 och 5 §§ förordningen
den 27 mars 1953 (nr 95) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar, m. in.;

andra lagutskottets utlåtande nr 42, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om

ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99), dels ock i
ämnet väckt motion;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 42, i anledning av motioner angående
undantagande av vissa skogskörslor
från bestämmelserna om yrkesmässig
biltrafik, och

nr 43, i anledning av motioner om bestämmelser
angående högsta tillåtna
spänningsvariationer vid eldistribution;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 51, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för tillgodoseende av personalbehovet
inom de sociala och medicinska
vårdområdena, om åtgärder
mot personalbristen inom sjukvården,
om samordning av den lägre sjukvårdsutbildningen
med den egentliga sjuksköterskeutbildningen
samt angående utbildning
av industrisjuksköterskor,

nr 52, i anledning av väckta motioner
angående landsbygdens avfolkning
och angående vissa landsbygdsproblem,
och

nr 53, i anledning av väckta motioner
om en intensifierad hemsamaritverksamhet.

§ 8

Tillkännagavs, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 203, med förslag till lag om
samarbete med Danmark, Finland, Island
och Norge angående verkställighet
av straff m. m., överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.23.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 34

Tisdagen den 27 november 1962

Tisdagen den 27 november

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 20 och
den 21 innevarande november.

§ 2

Svar på fråga ang. auktorisation av
optiker

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr von Friesen har
frågat mig om jag övervägt någon form
av auktorisation av optiker som ifrågasattes
av riksdagen i samband med behandlingen
av läkarbehörighetslagen
1960.

Till svar får jag anföra följande.

I propositionen med förslag till läkarbehörighetslag
framhöll jag, att de
inskränkningar som gällde i rätten för
envar att ägna sig åt verksamhet på
hälso- och sjukvårdens område — och
som närmast riktade sig mot kvacksalveriet
— kom att gälla även för optikerna
överlag, så länge ett auktorisationssystem
inte införts för dessa. Om
ett sådant system infördes skulle den
kvalificerade optikerverksamheten kunna
ställas under medicinalstyrelsens tillsyn
och därmed automatiskt bli undantagen
från de bestämmelser, som reglerar
kvacksalvarnas verksamhet. Den
okvalificerade och därmed från auktorisation
uteslutna verksamheten skulle
däremot alltjämt vara underkastad dessa
bestämmelser. Jag uttalade att en sådan
ordning borde eftersträvas. Riks -

dagen underströk vikten av att utvecklingen
på förevarande område följdes
och att, därest behov därav skulle komma
att föreligga, någon form av auktorisation
av optiker tillskapades.

I enlighet med de tankegångar som
sålunda kommit till uttryck har frågan
om auktorisation av optiker tagits upp
inom medicinalstyrelsen och föranlett
undersökningar, efter vilka linjer en
auktorisation lämpligen skulle kunna
utformas. Härvid har innehållet i och
värdet av den utbildning av optiker, som
bedrives av olika optikersammanslutningar,
kommit under bedömande från
medicinska utgångspunkter. Medicinalstyrelsen
har i skrivelse, som inkom till
inrikesdepartementet i går, föreslagit att
styrelsen skall bemyndigas godkänna
läroplan för optikerutbildning och utfärda
bevis om förvärvad sådan utbildning.
Härmed skulle kvalificerade glasögonoptiker
kunna hänföras till medicinalpersonal
och ställas under medicinalstyrelsens
tillsyn, varigenom deras verksamhet
skulle komma att undantagas
från de inskränkningar, som eljest gäller
för dem enligt lagen om förbud i vissa
fall mot verksamhet på hälso- och
sjukvårdens område. Efter remissbehandling
i vanlig ordning av förslaget
blir jag i tillfälle att taga ställning till
detta och övriga med spörsmålet om
auktorisation av optiker sammanhängande
frågor.

Vidare anförde

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett uppriktigt tack till inrikesministern
för det lämnade svaret. Det är ju inte
alltid som en frågeställare får ett så

Tisdagen den 27

Interpellation

prompt besked. Jag kunde i dagens morgontidningar
läsa om medicinalstyrelsens
utredning, och jag har senare under
dagen haft tillfälle att se litet på
det förslag som framlagts och som från
mina utgångspunkter ter sig mycket tilltalande.

.lag uttalar en förhoppning att resultatet
av statsrådets och hans medarbetares
prövning av förslaget skall bli sådant,
att det går att få till stånd den
auktorisation av optiker som jag åsyftat
i min fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Ivungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 203, med förslag
till lag om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående
verkställighet av straff m. m.

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 171—176, bankoutskottets
utlåtande nr 35, andra lagutskottets
utlåtande nr 42, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 42 och 43 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 51—53.

§ 5

Interpellation ang. hamnar för trålfisket
i Bottenhavet

Ordet lämnades på begäran till

Herr WESTBERG (fp), som yttrade:

Herr talman! Inom loppet av några år
har trålfisket i Bottenhavet vuxit till
att bli en betydelsefull näringsgren. Utvecklingen
har gått snabbt, ej minst
utanför Hälsinglands och Gästriklands
kuster, där för närvarande nio stora
trålare och ett tjugotal mindre kuttrar
bedriver trålfiske.

En svårighet för trålfisket i Bottenhavet
är bristen på lämpliga hamnar.

november 1962 Nr 34 21

ang. hamnar för trålfisket i Bottenhavet

Från yrkesfiskarna har önskemål framställts
om anläggning av »trålhamnar»
i första hand i Ljusne och Mellanfjärden
i Jätten dal. Båda dessa orter anses
ligga väl till för fisket utanför kusten.
En trålhamn i Ljusne skulle dessutom
medföra den fördelen att fisket skulle
kunna bedrivas i det närmaste året om,
eftersom hamnen i Ljusne är isfri under
större delen av vinterhalvåret.

Behovet av trålhamnar utefter norrlandskusten
är väl dokumenterat. Om
sådana hamnar inrättades, skulle trålfisget
ges bättre betingelser och sysselsättningen
tryggas för många fiskare.

Med hänvisning till vad här anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
ställa följande frågor:

1. Är herr statsrådet i tillfälle att redogöra
för uppgjorda planer på utbyggnad
av lämpliga fiskehamnar vid Bottenhavet
i syfte att möta de krav som uppkommer
genom övergången till trålfiske
och

2. vill herr statsrådet medverka till
att de hamnar som kan komma i fråga,
t. ex. Ljusne och Mellanfjärden, skyndsamt
utbyggs?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
andre vice talmannen:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 190, angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1962/63, motionen nr 926, av herrar
Persson i Heden och Börjesson i Falköping; i

anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 194, med förslag rörande beredskapslagring
av olja, motionerna:

nr 927, av herr Bohman m. fl.,

nr 928, av herr Stiernstedt m. fl., och

nr 929, av herr von Sydow m. fl.;
samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposi -

Nr 34

Onsdagen den 28 november 1962

tion nr 200, med förslag till lag om vissa
åtgärder för utnyttjande av vattenkraft
vid krig m. m., motionen nr 930, av herr
Larsson i Norderön in. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.07.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 28 november

Kl. 10.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad får härmed anhålla om
ledighet från riksdagsgöromålen under
återstoden av innevarande höstriksdag
för fullgörande av uppdraget såsom ledamot
av svenska delegationen vid nedrustningskonferensen
i Geneve.

Stockholm 27 nov. 1962

Manne Ståhl

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 2

Svar på interpellation ang. elevområdes
omfattning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Nelander frågat, om bestämmelserna
i 40 § skollagen utgör ett absolut
hinder för att delar av den kommun,
som handhar en skolas förvaltning, tillföres
ett elevområde i angränsande
kommun.

Ifrågavarande lagrum föreskriver att
det för varje skola skall finnas elevområde,
uttrycket skola här använt i betydelsen
skolform. Om så erfordras,

kan särskilt elevområde finnas för de!
av skola. Elevområde skall omfatta den
kommun som handhar skolans förvaltning
(skolkommunen), och dessutom,
om det erfordras för att åstadkomma
en ändamålsenlig organisation av skolväsendet,
en eller flera andra kommuner
eller delar därav.

Bestämmelsen om att ett elevområde
alltid skall omfatta hela skolkommunen
är ett uttryck för principen att de barn
och ungdomar, som bor i en kommun,
som regel också bör gå i de skolor kommunen
anordnar och inte vara hänvisade
till annan kommun för skolgång i
sådana skolor, som redan finns i hemkommunen.
Utom att en sådan ordning
måste anses vara den naturligaste med
hänsyn till kommuntillhörigheten, är
ju också i allmänhet den egna kommunens
skolor närmast inom räckhåll.
Undantagsvis kan emellertid praktiska
skäl tala för att elever, som bor i någon
del av skolkommunen, hellre bör
gå i en annan kommuns skola, exempelvis
i sådana fall då denna skola genom
sitt läge är betydligt lättare tillgänglig
för eleverna. För att tillgodose
dylika behov kan man förfara så, att
en del av den egna kommunen får ingå
i elevområdet för den andra kommunens
skola. Skollagens bestämmelser innebär
nämligen inte något hinder mot
att elevområden för skolor av samma
slag fastställes så, att de helt eller delvis

Onsdagen den 28 november 1962

Nr 34

sammanfaller. Tillhör elever på detta
sätt flera elevområden, torde det mestadels
vara ganska självfallet i vilken
skola de bör gå. I sådana fall, då fråga
är om ett större antal elever eller då
det eljest finns skäl därtill, har länsskolnämnden
möjlighet att enligt 2 kap.
25 § skolstadgan föreskriva huru eleverna
skall fördelas mellan skolorna.

Vidare anförde

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min interpellation.

Eftersom det har rått en viss tveksamhet
i kommuner och i länsskolnämnder
när det gäller tolkningen av
begreppet elevområde i anslutning till
40 § i skollagen har jag velat ställa
denna fråga för att få ett förtydligande.
Jag finner statsrådets svar fullt klarläggande.
Det möter sålunda inte något
hinder att del av kommun, vars elever
går i annan kommuns skola, tilldelas
den senare kommunens elevområde.
Jag tror att sådana fall kan bli aktuella
ganska ofta.

Jag tackar än en gång för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den å bordet vilande
motionen nr 926.

Vid härefter skedd föredragning av
de å bordet vilande motionerna nr 927
—929 hänvisades desamma, såvitt avsåg
ändring i förordningen den 31 maj

1957 (nr 344) om oljeavgift m. m. och
ändring i förordningen den 5 december

1958 (nr 575) om avskrivning å vissa
oljelagringsanläggningar, m. m., till bevillningsutskottet
samt i övrigt till behandling
av lagutskott.

Slutligen föredrogs och hänvisades till
behandling av lagutskott den å bordet
vilande motionen nr 930.

Kustradion på ost- och sydkusten

§ 4

Föredrogs den av herr Westberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående hamnar för trålfisket
i Bottenhavet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 165, i anledning av väckta motioner
om en av Aktiebolaget Statens
skogsindustrier planerad industri i Otterbäcken,

nr 166, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag för TV-mottagare
för skolbruk, och

nr 167, i anledning av väckta motioner
angående ersättning för markintrång
vid framdragande av telefonledning.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 6

Kustradion på ost- och sydkusten

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
168, i anledning av väckta motioner angående
kustradion på ost- och sydkusten.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Yngve Nilsson (1:248) och den andra
inom andra kammaren av herrar Nilsson
i Bästekille och Hedin (11:303), hade
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte fästa uppmärksamheten
på behovet av förbättrade radioförbindelser
på sydkusten samt behovet
av kustradiostation på ostkusten, i trakten
av Västervik.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:248 och 11:303 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Nr 34

Onsdagen den 28 november 1962

Kustradion på ost- och sydkusten

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! När jag har studerat
statsutskottets utlåtande och de remisssvar,
som avgivits i anslutning till detta
ärende, har jag blivit något förvånad
över vissa avsnitt däri.

Fiskeristyrelsen har tillfrågat fiskeriintendenterna
i Västerhavets respektive
Österhavets distrikt, varvid den förstnämnde
har förklarat att allt är så bra
som det kan bli. Han har t. o. m. vågat
sig på påståendet, att underlag saknas
för motionerna.

Den som är bosatt i dessa trakter och
vet hur saken ligger till blir, som jag
förut sade, förvånad över att man kan
komma med ett sådant påstående. Jag
vill klart säga ifrån att innan jag väcker
en motion som denna brukar jag
ta kontakt med berörda parter. Jag bär
sålunda frågat dem: Har något inträffat,
som motiverar att allt nu kan sägas
vara så bra som det bör kunna bli?
På detta har man hittills alltid svarat
nekande. Under sådana förhållanden
är de uppgifter, som lämnas i remisssvaren,
inte riktiga.

Det talas om att man vid verklig nöd
kan anlita nödvågen. Ja, det vet vi allesammans.
De flesta av oss vet kanske
också, att nödvågen endast får användas
när verklig fara föreligger och således
inte när människor anser sig vara
i behov av att kontakta familjen därhemma
i vissa angelägenheter, som inte
direkt har samband med en nödsituation.
Under sådana förhållanden kunde
man vänta sig mera tillmötesgående än
som visats denna gång.

När det gäller förslaget om att vidtaga
åtgärder också i västerviksområdet
har man från telestyrelsens sida
förklarat, att sådana åtgärder övervägs,
eftersom det brister i den nuvarande
ordningen. Det är ändå en välsignad
sak att man på någon punkt kan erkänna
att det finns brister och att man
vill göra förbättringar.

Trots att vissa förändringar till det
bättre har ägt rum — det kan inte bestridas
— är radioförbindelserna på
ost- och sydkusten ännu inte så bra, att
de kan anses vara tillförlitliga. Fiskeristyrelsen
har själv framhållit att klagomål
har framförts från bohuslänska fiskare,
som bedriver fiske i detta område,
över de dåliga radioförbindelserna.

Herr talman! Det skulle finnas anledning
att resonera ganska länge om dessa
saker, men jag skall inte denna gång
ta ytterligare tid i anspråk, utan ber
med det sagda att få yrka bifall till motionerna.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
hänvisar till vad som finns omnämnt
i remissyttrandena och till utskottets
skrivning med anledning av
dessa och uttrycker sin förvåning däröver.
Till det vill jag bara säga att statsutskottet
inte kan basera ett utlåtande
på någon annan grundval än vad de
ansvariga remissinstanserna anfört i
sina yttranden. Utskottet kan inte skriva
ett utlåtande, som grundar sig på
vad herr Nilsson har hört från det ena
eller det andra hållet.

I remissyttrandena sägs det ganska
klart ifrån att det finns förhållanden
som är störande. Men dessa förhållanden
hänför sig i betydande utsträckning
till fartygens egna utrustningar
och man har inte tills vidare kunnat anvisa
några rimliga vägar för att åstadkomma
förbättringar i detta avseende.

När det gäller ostkusten och Västervilcsstationen
vill jag konstatera att vi
är överens.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag har inte sagt att
statsutskottet skulle kunna skriva ett
annat utlåtande, utan jag har endast
uttalat min förvåning över de remisssvar
som statsutskottet har fått, efter -

Onsdagen den 28 november 1962

Nr 34

Deltidsarbete i statlig och statsunderstödd tjänst

som jag inte anser att de ger en riktig
bild av de verkliga förhållandena. Det
säger sig självt att statsutskottet liksom
alla andra riksdagens utskott måste fota
sina utlåtanden på de remissvar som
man får. Men när jag talat med människorna
där nere, vilka i praktiken
berörts av denna sak, har det framgått
att de vet litet mera om vad som verkligen
försiggår. Jag skulle vilja ge statsutskottet
det rådet att, nästa gång en
sådan här motion kommer, ta kontakt
med de människor som berörs av det
hela. Då kan statsutskottet få ett mera
tillförlitligt utlåtande.

Till herr Svensson i Ljungskile vill
jag säga att det inte bara är fiskarna
där nere som har en annan uppfattning.
Jag har talat med chefen för livräddningskryssaren,
och denne har flera
gånger uttalat sitt stora bekymmer över
att radiostationerna inte fungerar tillfredsställande.
Går vi så långt tillbaka
som till 1951, då den danska ångaren
J. P. Suhr gick under och endast en
man räddades, kan det sägas att ingenting
i sak inträffat som gjort att händelsen
inte kan upprepas ännu en gång.

Det är därför som jag återkommit
med min motion och det kommer jag
att göra ända till dess man kan säga
att allting är bra. Jag skall gärna ge
telestyrelsen ett erkännande för vad
som har gjorts på detta område, men
att det hela fortfarande inte fungerar
tillfredsställande kan ju inte statsutskottet
hjälpa.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 7

Deltidsarbete i statlig och statsunderstödd
tjänst

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
169, i anledning av väckta motioner om

deltidsarbete i statlig och statsunderstödd
tjänst.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! När herr Svensson i
Ljungskile bär nyss sade att statsutskottet
inte uttryckt någon annan mening
än vad remissinstanserna har
gjort, vill jag gärna passa på att uttala
min förståelse för detta. Men när det
gäller föreliggande ärende kan jag inte
göra annat än att sätta ett frågetecken
inför innehållet av vissa remissinstansers
yttranden.

När denna deltidsfråga i våras var
aktuell i samband med en interpellation,
hade jag tillfälle att tillsammans
med civilministern föra en debatt därom,
och jag tillät mig då att ta postverket
som exempel på hurudana förhållandena
kunde vara på vissa områden.
Nu har postverket avgivit ett remissyttrande,
vari framhålles att den deltidstjänstgöring
som postverket redovisar
i stort sett synes ha slagit väl ut,
såväl från de anställdas som från postverkets
synpunkt.

Det finns emellertid anledning att
sätta ett frågetecken för den nedkonstituering
som ägt rum och som jag
tillät mig påtala vid interpellationsdebatten.
Den har ägt rum också därefter,
även om jag vet att man i något
enstaka fall under hänvisning till just
denna interpellationsdebatt har fått till
stånd en ändring i det konkreta fallet.
Jag vill uttrycka en förhoppning om
att detta skall bli inledningen till en
fast praxis i fortsättningen och att det
inte bara skall vara fråga om några enstaka
fall. Men förhållandena är inte
tillfredsställande, i varje fall inte om
man ser tillbaka i tiden.

Dessutom finns det en omständighet
som jag också påtalade i våras och i
fråga om vilken ingen som helst ändring
hittills har ägt rum. Det gäller
den som arbetar på s. k. timanslag. Det

Nr 34

Onsdagen den 28 november 1962

Deltidsarbete i statlig och statsunderstödd tjänst

är ett par tre tusen anställda det rör
sig om, och många av dem tjänstgör
i nära nog samma utsträckning som de
heltidsanställda. De får — det vill jag
gärna erkänna — enligt de nya bestämmelserna
rätt till pension men däremot
ingen som helst rätt till sociala förmåner
av alla de slag som de skulle ha
åtnjutit, därest de hade fått en annan
tjänst.

När det gäller dessa anställda kan
inte heller resas de invändningar som
vanligtvis brukar anföras mot deltidsanställning,
nämligen att det inte är
möjligt att koordinera arbetsgivarens
och arbetstagarens önskemål beträffande
arbetstidens förläggning. Det har i
dessa fall varit möjligt att förlägga arbetstiden
på en ur så väl verkets som
den anställdes synpunkt lämplig tid,
men de anställda måste ändå år efter år
sakna trygghet i anställningen.

Jag har inte avsett att här yrka bifall
till motionen. Jag delar i viss mån
statsutskottets uppfattning att det inte
föreligger någon anledning att igångsätta
den särskilda utredning som efterlysts,
men jag ville inte låta detta
ärende gå förbi utan att få till protokollet
antecknat ett starkt tvivel beträffande
den officiellt redovisade positiva
inställningen till deltidsanställningar.
Det kanske är angeläget att här uttrycka
önskemålet att den praktiska verkligheten
också skall komma att stå i
full samklang med de positiva uttalandena.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Det är inte min mening
att säga något i sakfrågan. Fru Nettelbrandt
apostroferade mitt anförande
nyss och gjorde gällande att jag skulle
ha sagt, att statsutskottet inte kan uttrycka
någon annan mening än remissinstanserna
framfört. Om jag sade det,
sade jag fel. Det är klart att statsutskottet
kan och bör uttrycka annan ståndpunkt
i många fall, men statsutskottet
kan inte skriva sitt utlåtande på annan

grundval än de fakta som remissinstanserna
har meddelat eller som eljest har
förebragts i ärendet. Statsutskottet kan
inte så att säga bygga på hörsägen.

Detta är inte alls avsett att vara någon
polemik. Jag ville bara att protokollet
inte skall ge ett oriktigt uttryck
för vad jag sade eller i varje fall ville
säga.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! .lag kan instämma i vad
som här sagts om statsutskottets förutsättningar
att bedöma detta ärendet. Vi
har fått massor av uppgifter och yttranden
från praktiskt taget alla ämbetsverk,
och de flesta har sagt att de möjligheter
som motionerna efterlyser redan existerar
eller är på väg att tillskapas.

Fru Nettelbrandt hade inte så mycket
att erinra mot vad som uträttas, om man
ser framåt, sade hon, men om man ser
bakåt, finns det mycket som brister.
Men, fru Nettelbrandt, det som har varit
har väl just gett anledning till de åtgärder
som vidtagits.

Om fru Nettelbrandt vill sätta ett
frågetecken för generalpoststyrelsens
yttrande, kan man ju välja något annat
yttrande att utgå ifrån. .Tåg vill hänvisa
till exempelvis arbetsmarknadsstyrelsens
mycket utförliga utredning och uttalande
på denna punkt. Statens lönenämnd
framhåller att enligt dess mening
ger nu gällande regler och anvisningar
en fullt tillfredsställande ledning
för myndigheterna vid bedömande av
hithörande frågor. Statens pensionsanstalt,
som också har yttrat sig, säger
att den icke kan finna annat än att det
inom statens område är sörjt för möjligheterna
att anlita personal vid deltidsarbete.
Arbetsmarknadsstyrelsen erinrar
bl. a. om att utbildningen inom
vårdyrkena varit föremål för särskilda
åtgärder inom en kommitté, som tillsatts
av chefen för inrikesdepartementet,
och arbetsmarknadsstyrelsen framhåller
slutligen att arbetsmarknadsverket
förbereder en utredning om vilka

Onsdagen den 28 november 1962

Nr 34

Deltidsarbete i statlig- och statsunderstödd tjänst

arbetsuppgifter inom traditionellt manliga
yrkesområden som skulle vara lämpliga
för kvinnor. I samma riktning går
hela raden av yttranden. Generalpoststyrelsen,
som fru Nettelbrandt inte tror
så mycket på, säger att den använder sig
av deltidstjänster så långt det nu över
huvud taget är möjligt.

Det är med ledning av dessa uppgifter
som statsutskottets femte avdelning,
som har prövat denna fråga, har kommit
till slutsatsen att det med hänsyn till
vad som har gjorts saknas anledning för
ytterligare utredningar. Utskottet hänvisar
också till att riksdagen för så kort
tid sedan som under vårsessionen har
behandlat frågan och att allmänna beredningsutskottet
då föreslog att hela
materialet i ärendet skulle tillställas den
arbetsmarknadsutredning som för närvarande
sysslar med spörsmål av denna
art.

Jag tror inte, fru Nettelbrandt, att man
för dagen kan komma längre än vad
man här har gjort. Ett beslut om en ytterligare
utredning skulle kanske bara fördröja
lösningen av alla de problem i sammanhanget
som otvivelaktigt ännu inte
är lösta men som så många sysslar med
att söka få någon rätsida på.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag skulle inte ha blandat
mig i denna debatt, om inte fru Nettelbrandt
hade använt en formulering
som uppkallar mig till ett genmäle.

Hon säger att hon ställer sig tvivlande
inför den positiva inställningen till
deltidstjänst som visats. Jag vet inte hur
man skall bete sig för att visa att man
verkligen är positiv, men jag vill ändå
erinra om vissa åtgärder som vidtagits.

Vi har på våra företagsnämndskurser,
som varar tre dagar, haft specialbehandling
av dessa problem, där vi diskuterat
möjligheterna som finns att ordna med
deltidstjänster. Vi har tagit bort alla

hinder för inrättande av deltidstjänster.
I statsförvaltningen är det så ordnat, att
alla tjänster, från generaldirektörens till
springpojkens, kan sättas på deltid —•
att det sedan är en helt annan sak att
det är opraktiskt med två generaldirektörer
behöver jag väl inte tillägga. Men
några som helst formella hinder föreligger
inte.

Vidare har jag utfärdat ett särskilt cirkulär,
där jag anbefallt myndigheterna
att ägna just denna fråga ökad uppmärksamhet.
Jag har vidare förordat att
man inom företagsnämnderna skall diskutera
förutsättningarna att utnyttja
halvtidstjänst.

Jag förstår inte vad fru Nettelbrandt
menar med talet om »bristande positivt
intresse» eller när hon säger att det positiva
intresset inte är tillräckligt stort.
Fru Nettelbrandt menar väl inte att jag
bör gå ut i verken och bestämma vad
slags tjänster man skall ha för de olika
befattningarna? Civildepartementet och
regeringen över huvud taget har givit
myndigheterna sådana bemyndiganden,
att detta inte kan vara något problem.
Vi har också vid diskussioner med organisationerna
framhållit att de kan
hjälpa till genom att i företagsnämnderna
dryfta frågan om förutsättningarna
för förverkligande av denna princip.

Jag vill upplysningsvis meddela att
jag i civildepartementet har två damer
på halvtidstjänst.

Det finns alltså inget hinder för genomförande
av deltidstjänst. Å andra
sidan är det uppenbart att verken med
den konstitution vi har äger bestämmanderätten
när det gäller att ordna dessa
saker. Eller menar fru Nettelbrandt att
vi skall sitta här och i detalj besluta hur
verken skall handlägga dessa frågor?

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Först en replik till herr
Petterson i Degerfors. Självfallet har
inte det historiska någon avgörande betydelse.
Huvudsaken är att det blir bättre

Nr 34

Onsdagen den 28 november 1962

Deltidsarbete i statlig och statsunderstödd tjänst

i framtiden. Men om man gör gällande
att denna fråga varit tillfredsställande
ordnad t. ex. inom postverket, så menar
jag att detta inte är riktigt, ty det
varken har varit eller är tillfredsställande
på det området.

Till civilministern vill jag säga att jag
inte alls gått in på någon polemik med
honom på denna punkt. Ty jag tror att
vi redan i våras fick civilministerns positiva
inställning i dessa frågor klarlagd.
Jag tror också att man kan säga att
inställningen inom verken är positiv.
Men det beklagliga är att dessa officiella
deklarationer om en positiv inställning
inte står i full överensstämmelse med
det praktiska handlandet.

Jag menar självfallet inte att civilministern
skall gå ut i de olika verken och
ta itu med enskilda fall. Men jag tror att
det kan vara nyttigt att det görs fullt
klart, att riksdagen observerat den skillnad
som föreligger mellan officiella uttalanden
och praktisk tillämpning.

Jag anser inte — trots alla de förändringar
av bestämmelserna som gjorts
för att underlätta inrättandet av deltidstjänster
— att det är tillfredsställande
att flera tusen människor får gå helt
utan någon som helst trygghet i sin anställning
och utan några sociala förmåner,
därför att man inte tillämpar bestämmelserna,
utan på ett mycket billigare
sätt anställer folk genom att använda
de särskilda s. k. timanslagen.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Vi är väl alla överens
om att både arbetsmarknaden och de
enskilda arbetstagarna har intresse av
att antalet deltidstjänster ökas. Jag är
den förste att erkänna att det under senare
år har vidtagits en del åtgärder för
att underlätta deltidsarbete. Men det ligger
åtskilligt i vad fru Nettelbrandt sade
om att det kvarstår en hel del att göra.

Remissinstanserna framhåller att genom
att pensionsfrågor och andra frågor
har lösts har det kunnat ge en utökning
av antalet deltidstjänster. Ja, det

visar sig faktiskt när man undersöker
saken att det förhåller sig på det sättet.

En sak som inte har berörts i debatten
men som jag tror är ganska väsentlig är
de enskildas svårigheter att anpassa sig
till arbetslivets villkor och behov. Det
gäller ofta gifta kvinnor som helst vill
ha arbete på förmiddagen, vilket kan
vålla svårigheter i många fall för arbetsgivaren.

Ett par detaljer i bestämmelserna som
de nu är utformade skulle jag gärna vilja
peka på. Den som sköter en deltidstjänst
kan inte, som jag har uppfattat
det, få en ordinarie tjänst och därför inte
ha samma möjligheter till befordran
som heltidsanställda. Om man utannonserar
en ordinarie tjänst kan den inte
tillsättas med två deltidsanställda. Jag
skulle önska att så kunde bli fallet. Om
en lärarinnetjänst på en lanthushållsskola
t. ex. annonseras ut, kan inte två dela
på den tjänsten, även om de var för sig
är de mest meriterade för tjänsten.

En annan detalj är ordalydelsen i 22 §
i det statliga avlöningsreglementet som
innebär att den som har varit borta ur
tjänstgöring under längre tid än tre år
inte får tillgodoräkna sig den tidigare
tjänstgöringen och följaktligen får börja
på nytt i lägsta löneklass, även om
han stod i högsta löneklassen tre år tidigare.
Det är en sak som inte är så tillfredsställande.
Det är självklart att mödrar
kan ha behov av längre tjänstenedsättning
än tre år.

Det är, herr talman, dessa detaljer jag
har velat peka på och som är anledningen
till den blanka reservation som jag
fogat till detta utlåtande.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Det är riktigt att ordinarie
halvtidstjänster inte utannonseras.
Det kommer man inte heller i framtiden
att göra, eftersom det skulle stöta på
betydande svårigheter. Däremot finns
det ingenting i bestämmelserna som
hindrar den som har en ordinarie tjänst

Onsdagen den 28 november 1962

Nr 34

Förening av deltidstjänst med ordinarieskap

från att förvandla den till en deltidstjänst.

Den treårsregel, som vi har i våra
överenskommelser, har inget som helst
samband med frågan om deltidstjänsterna.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Förening av deltidstjänst med
ordinarieskap

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
170, i anledning av väckta motioner om
förbättring av möjligheterna för gift
kvinna att inneha förvärvsarbete, i vad
motionerna avser förening av deltidstjänst
med ordinarieskap.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Under debatten i det
föregående ärendet kom man in också
på den fråga det nu gäller; statsutskottets
utlåtande nr 170 hänför sig ju till
ett avsnitt i en motion som omfattar
flera spörsmål som rör den förvärvsarbetande
gifta kvinnan och som syftar
till att förbättra möjligheterna för henne
att vara yrkesverksam. Den del som
statsutskottet nu haft anledning att ta
befattning med är ett motionsyrkande,
att Kungl. Maj:t måtte medverka till att
inrätta ordinarie tjänster avsedda endast
för deltidstjänstgöring.

Utskottet påpekar att ordinarie tjänsteman
har möjlighet att behålla sin ordinarie
tjänst genom att kunna erhålla
partiell tjänstledighet och därigenom
kunna få tjänstgöra på deltid. Det är naturligtvis
alldeles riktigt, liksom det är
riktigt att en tjänsteman som av olika
skäl inte kan beviljas partiell tjänstledighet
har möjlighet att få utbyta den
ordinarie tjänsten mot en icke ordinarie
deltidstjänst.

Men när man talar om deltidstjänster
över huvud taget, resonerar man oftast

utifrån en enda utgångspunkt, och det
gör även utskottet i detta fall: man menar
att denna fråga skulle aktualiseras
först när en tjänsteman övergår från
heltidstjänst till deltidstjänst. Vad vi
motionärer anser vara minst lika angeläget
är att en person som tidigare ej
haft förvärvsarbete skulle när han träder
ut på arbetsmarknaden genom att
få ordinarie deltidstjänst kunna erhålla
precis samma trygghet som den som
otvivelaktigt följer med en ordinarie
heltidsanställning.

Vi vill inte se denna fråga uteslutande
ur arbetsmarknadssynpunkt, utan vi
önskar att individen också skall komma
in i bilden och att hemmets och
familjens intressen här som på många
andra områden skall vara lika avgörande
som arbetsmarknadssynpunkterna.

Eftersom den motion det gäller kommit
att syssla med en hel del frågor som
rör de förvärvsarbetande kvinnorna,
kan man kanske lätt få den föreställningen
att de ordinarie deltidstjänster,
som vi gjort framställning om, skulle
vara ett intresse uteslutande för kvinnorna.
Herr talman! Detta är naturligtvis
inte alls meningen. Jag tror för min
del att det skulle vara av mycket stort
värde för många män, inte minst för
dem som jämsides med ett förvärvsarbete
bedriver studier, om dessa möjligheter
öppnades till deltidsanställning.

Som tidigare talare delvis redan givit
uttryck åt i dag, vill också jag vitsorda
att det är åtskilligt som har uträttats under
senare år för att ge ökat utrymme
åt deltidstjänster — även om de inte
blivit ordinarie. Jag tänker bl. a. på
Kungl. Maj:ts cirkulär 1960 till de statliga
myndigheterna och framför allt på
det beslut som fattades i våras i samband
med beslutet om den obligatoriska
skolan genom vilket klasslärarna i
grundskolan fick möjlighet till partiell
tjänstledighet och deltidsanställning.
Genom det beslutet undanröjdes det
sista formella hindret i författningen
mot inrättandet av deltidstjänster inom

Nr 34

Onsdagen den 28 november 1962

Förening av deltidstjänst med ordinarieskap

statsförvaltningen. Jag tänker också på
den positiva inställning som civilministern
visat både i sitt interpellationssvar
i våras och här i kammaren i dag.

Det är väl möjligt att vi motionärer
varit en smula för tidigt ute med vår
framställning. Man kan naturligtvis säga
att det som i första hand är angeläget
är att de statliga myndigheterna
visar större beredvillighet att öka antalet
deltidstjänster, även om de inte
blir ordinarie. En förändring i positiv
riktning har man glädjande nog kunnat
konstatera, trots att det på sina håll
visas ett visst motstånd och det inte
överallt är tillfredsställande ordnat, vilket
också påvisats i den föregående debatten.

Herr talman! Jag har inget yrkande.
Jag har bara velat ange hur jag ser på
denna fråga och ge uttryck åt min förhoppning
att den inte skall komma att
helt skrinläggas. Jag blev en smula besviken
när jag hörde civilministern säga,
att ordinarie deltidstjänster inte heller
i framtiden kommer att aktualiseras.
Jag tillåter mig vädja till statsrådet
Lindholm att inte utan vidare avfärda
denna möjlighet utan ägna den
ett visst intresse. Måhända kan det visa
sig lämpligt och riktigt att inrätta ordinarie
deltidstjänster.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag vill bara i anslutning
till fröken Wetterströms anförande
säga att det väl ändå måste vara så
att det finns arbetsuppgifter som motiverar
inrättandet av en tjänst på ett
visst område och inte att man skall inrätta
en tjänst för att skapa arbetsuppgifter.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Det förstår jag också,
herr civilminister. Jag vill inte se denna
fråga ensidigt. Men det vore önskvärt
att man på sina håll visar större förståelse
för frågan om deltidstjänster.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):
Herr talman! Jag vill bara erinra om
ett annat moment i det hela. De olika
verken och myndigheterna har ju också
till uppgift att tillse att arbetet har
sin behöriga gång på ett riktigt och
rationellt sätt.

Jag skall emellertid inte nu gå närmare
in på dessa saker, eftersom fröken
Wetterström har åtminstone delvis
erkänt att hon varit för tidigt ute med
motionen, utan jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 9

Föredrogs vart för sig
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 60, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272), och

nr 62, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Israel för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å kvarlåtenskap; samt
bankoutskottets utlåtande nr 33, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om
bankrörelse, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkanden och utlåtande
hemställt.

§ 10

Utveckling av försörjningsmöjligheterna
i Tornedalen

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 31 angående utveckling av
försörjningsmöjligheterna i Tornedalen
jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Onsdagen den 28 november 1962

Nr 34

Utveckling av

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Bankoutskottets föreliggande
utlåtande om försörjningsmöjligheterna
i Tornedalen borde i och för
sig inte ge upphov till någon längre debatt.
Tvärtom, utlåtandet ger ett klart
positivt svar på såväl propositionen
som många av de frågor som motionärerna
aktualiserat. Som en av motionärerna
vill jag rikta ett tack till utskottet
för att det med omsorg och stor
grundlighet berett detta ärende. Utlåtandet
syns mig andas en i hög grad
respektabel insikt om den problematik
som dagens situation i Tornedalen inrymmer.

När jag nu trots detta konstaterande
likväl en kort stund tar kammarens
uppmärksamhet i anspråk, är det ingalunda
därför att jag skulle vilja söka
sak med utskottet, utan därför att några
punkter i utlåtandet synes mig böra
understrykas ytterligare från lokalt
håll. Vidare ger bygden som sådan anledning
till vissa reflexioner, som är av
betydelse i detta sammanhang.

Utan tvivel är det något av en milstolpe
inte bara för den berörda bygden
utan också i någon mån för riksdagen,
när man på detta sätt tar upp
till behandling ett avgränsat områdes
näringsförhållanden. Frågeställningarna
har dock redan aktualiserats där
uppe, inte minst i Norge och Finland,
och när Sverige nu beträder den väg,
som man tidigare har gått i grannländerna,
torde det inte finnas anledning
att befara att detta skulle vara ett våghalsigt
och oöverlagt handlande.

Jag vill också — såsom en viktig sak
i detta sammanhang — erinra om att
det var riksdagen som tog initiativet
till den utredning, Tornedalsutredningen,
som sedermera mynnade ut i den
proposition, nr 31, som nu föreligger
till behandling. Det var den numera avlidne
riksdagsmannen Jacob Grym i
Svanstein som var huvudmotionär i denna
fråga. När den nu återkommer till
riksdagen efter närmare nio år i utred -

försörjningsmöjligheterna i Tornedalen

ningskvarnen, finns det skäl rent allmänt
att understryka att det behov av
särskilda åtgärder, som då konstaterades
vara för handen, kvarstår än i dag.

Tornedalen har den största avflyttningen
i hela landet, men den har likväl
den största arbetslösheten i riket,
procentuellt sett. Det finns där rika
naturtillgångar i form av bördig jord,
skogs- och malmtillgångar. Om man inte
gör någonting åt den nuvarande situationen,
kan man i en nära framtid befinna
sig i det läget, att människorna
där uppe inte räcker till för att vårda
och nyttiggöra för hela folkhushållets
behov dessa naturtillgångar. Det gäller
att på olika områden tillhandahålla resurser,
för att komma till rätta med den
problematik som finns där uppe.

Jag kanske får göra en liten tillbakablick
för att motivera varför vi motionärer
anser att statsmakterna har all
anledning, ja, skyldighet att vidtaga åtgärder
i den bygd det här gäller. Tornedalen
är ett mycket gammalt ekonomiskt
kulturområde, känt redan från
Olaus Magnus tid. Jag vill erinra om
att Karl XI, som här i Stockholm hört
talas om att solen skulle lysa där uppe
hela natten, i egen hög person for dit
upp år 1694 och från Torneå kyrktorn
konstaterade att så verkligen var fallet.

Professor Hugo Osvald har i en uppsats
för någon tid sedan anknutit till
Karl XI :s upptäckt av midnattssolen
och framhållit att de ljusa nätterna där
uppe är en värdefull men hittills i
mångt och mycket outnyttjad naturtillgång.

I en debatt i första kammaren under
1800-talet konstaterade dåvarande justitiekanslern
von Koch, att Tornedalen
var den bördigaste i hela Sverige och
kunde bereda sysselsättning för 200 000
människor. Han såg på förhållandena
med sin tids ögon, alltså före industrialismens
genombrott.

Någonting mycket väsentligt för frågeställningarna
i detta sammanhang är
freden i Fredrikshamn 1809, som de -

Nr 34

Onsdagen den 28 november 1962

Utveckling av försörjningsmöjligheterna

lade den ekonomiska enhet, som Tornedalen
utgör, i två delar. Därefter har
betraktelsesättet från det officiella Sverige
i fråga om den del som kom att
ligga väster om Torne älv i mångt och
mycket varit sådant, att en naturlig utveckling
har hejdats.

Låt mig säga några ord om jordbrukets
problem. År 1927 fanns det i detta
område, dit jag räknar även Överkalixbygden,
3 400 brukningsdelar, men år
1956 hade vi kommit upp till 5 400
brukningsdelar. Det är alltså en utveckling
rakt motsatt den som man haft för
jordbrukets vidkommande i hela riket.
Ägosplittringen där uppe har varit mycket
omfattande. Människorna har inte
haft möjlighet att få andra sysselsättningar,
och därför har de bundits kvar
vid sina små jordlappar. När jordlagstiftningen
tillät det, delade man jorden
i så små brukningsdelar att de i
många fall är mycket oekonomiska i
dagens läge. Resultatet har blivit s. k.
strumpebandsskiften, långa och smala
och olämpliga för nutida rationellt
jordbruk. Redan i bondeståndet konstaterade
en av de sista talmännen, att
om man placerar en jordbrukare på ett
tunnland åker, så skapar man en stackare.
Denna sanning gäller än i dag i
Tornedalen.

Det är av stor betydelse att de jordbrukare
som blir kvar i Tornedalen får
erforderlig tillgång på tillskottsjord.
Det är många människor som beger sig
från bygden, och vi motionärer menar
att de då skall lämna över sin jord, så
att de som blir kvar kan i görligaste
mån skaffa sig bärkraftiga jordbruk.
Med bärkraftiga jordbruk menar jag
naturligtvis inte att man i skogsbygderna
skall kunna komma ifrån kombinationen
av jordbruk och skogsbruk.
Tvärtom kommer väl i inlandet skogen
att vara den dominerande parten i denna
växelverkan mellan skog och jord.

För att komma till rätta med det nuvarande
systemet föreslog vi motionärer
en särlagstiftning. Grunden härtill

Tornedalen

var att problemet ligger förankrat i
själva bygden. Vi var rädda för att i
framtiden kritik skulle komma att riktas
mot myndigheterna på länsplanet
och i Stockholm såsom ansvariga för
den rådande situationen. En av orsakerna
till att vi motionerade var sålunda,
att vi ville fästa uppmärksamheten
på att hela problemet har sin
djupaste rot i bygden och dess förflutna.
Man skulle få bevittna en fruktansvärd
tragedi, om den självägande
tornedalsbonden skulle bli en osjälvständig
arrendator åt fjärran boende
syskon, svågrar, svägerskor och deras
barn. Tornedalens jord är bördig, men
den förslår inte till att försörja sådana
som för länge sedan avflyttat från Tornedalen.
På Sicilien ägs de rika apelsinlundarna
av förmögna jorddrottar i
Rom. Apelsinlundarna lämnar ringa avkastning
på Sicilien men rikedom i
Rom. En liknande problematik skulle
man kunna möta i Tornedalen.

Det är glädjande för oss att bankoutskottet
uppenbarligen delar vår uppfattning
att ägosplittringen i Tornedalen
är ett så allvarligt problem att alldeles
speciella åtgärder kan bli nödvändiga.
Vi har alltså på denna punkt
ingen anledning att rikta någon gensaga
mot utskottets uttalande. Det gäller
att skapa bärkraftiga basindustrier
inom jordbruket, skogsbruket och gruvhanteringen.
Eftersom jag vet att herr
Svanberg, som har begärt ordet efter
mig, har alldeles speciellt intresse för
skogsindustriens utbyggnad lämnar jag
denna fråga med det konstaterandet att
Tornedalsutredningen räknar med att i
Tornedalen uttagningen av lövvirke
från skogarna kan ökas med 100 procent
och av barrvirke med 16 procent.

På jordbrukets område gäller det att
ge lantbruksnämnden erforderliga personella
resurser, så att en ordentlig
kartläggning av jord- och skiftesförhållandena
utan dröjsmål kan komma till
stånd.

Beträffande den tredje basnäringen,

Onsdagen den 28 november 1962

Nr 34

Utveckling av försörjningsmöjligheterna i Tornedalen

gruvhanteringen, vill jag erinra om att
LKAB beslutat igångsätta brytningen i
Svappavaara, vilket beräknas ske någon
gång hösten 1964. I Kaunisvaara,
som omnämnes i en del motioner, satte
LKAB för ett par år sedan i gång en
projekteringsverksamhet, och riksdagen
har under våren på handelsministerns
förslag lämnat ett anslag på 1,65
miljoner kronor eller det belopp som
länsstyrelsen i Norrbottens län begärt
för detta ändamål. Man får avvakta resultatet
av dessa prospekteringar och
projekteringar, innan man nöjaktigt kan
besvara frågan huruvida malmfyndigheterna
i Kaunisvaara är av den arten
att det är möjligt att för närvarande
exploatera dem.

Bankoutskottet har fäst sig vid de
militära aspekterna. Det måste vara
ohållbart att en landsändas näringsliv
underkastas en så restriktiv behandling
på många områden, som nu är fallet
i Tornedalen. De militära myndigheterna
är ju inte sinnade att tillåta utbyggnaden
av vägar. Angelägna vägprojekt
på ett par mil har stått på dagordningen
i ett 20-tal år men inte kunnat
komma till utförande. Jag nämner
som exempel vägen Parkalombolo—
Kitkiöjärvi inom Pajala kommun. Det
är en sträcka på ungefär två mil, som
skulle vara av utomordentligt stor betydelse
för bygdens utveckling. Naturligtvis
är det också angeläget att skogsvägarna
byggs ut i mycket snabb takt.
.Tåg delar den uppfattning som herr
Berg i första kammaren framförde när
han sade att det inte var motiverat att
de försvarspolitiska skälen härvidlag
fick utgöra en broms på lång sikt.

Vi bör vidare komma ihåg att en
gränsbygd är nationens fönster utåt.
En ekonomiskt avrustad gränsbygd är
inte någon vidare reklam för det officiella
Sverige. Jag anser att det officiella
Sverige har ett stort ansvar för
den nuvarande situationen. Efter 1809
års fred betraktades de översta delarna
av vårt land med mycken misstro. När

man tar del av debatterna kring anläggandet
av en fästning i Boden, frapperas
man av att nästan hela landet öster
om Boden betraktades som krigsskådeplats,
och området mellan Kalix älv
och Torne älv var något av ett ingenmansland.
Det frågades ofta: Var kan
fienden hejdas?

Ett uttryck för denna politik var förseningen
av järnvägens framdragning
till Tornedalen. Järnvägen kom till Boden
år 1894, men först under andra
världskriget till Tornedalen efter att
under ett tiotal år ha stått stilla i Morjärv.
Man var här i Stockholm utomordentligt
rädd för den ryske kejsaren,
och den rädslan hämmade Tornedalens
utveckling.

När järnvägen drogs fram från Boden
till Gällivare och vidare till Kiruna
innebar det att den gamla handelsleden
genom Tornedalen avrustades.
Det var utomordentligt allvarliga
påfrestningar som därigenom mötte bygden.
Jag vill också erinra om att det
bl. a. var dessa omständigheter som
gjorde att naturahushållningen dröjde
kvar i Tornedalen mycket längre än
på andra håll.

Jag har med dessa historiska reflexioner
velat i någon mån kasta ljus
över den situation som råder i Tornedalen.
Det förhåller sig ingalunda så,
att människorna där inte varit intresserade
av att följa med i utvecklingen,
men de har av omständigheternas
tvång inte beretts samma möjligheter
därtill som stått till buds för människorna
på andra håll i vårt land. När
nu 150 år har gått sedan freden i Fredrikshamn
måste det vara angeläget för
de svenska statsmakterna att reparera
vad som är möjligt att reparera.

För att anknyta till bankoutskottets
utlåtande vill jag sammanfattningsvis
påpeka, att den plan som avspeglas i
utlåtandet är en tioårsplan och att
Tornedalsutredningens förslag måste
betraktas som ett minimum. Det bör
alltså kraftigt understrykas att i fort -

Amlra kammarens protokoll 1962. Nr 34

Nr 34

Onsdagen den 28 november 4962

Utveckling av försörjningsmöjligheterna i Tornedalen

sättningen årliga anslag behövs. Efter
fjolårets försiktiga start bör det finnas
möjligheter att åtgärderna nu, sedan
riksdagen lämnat sin sanktion till planens
förverkligande, kan slå ut i full
blom.

Det är vissa praktiska detaljer som i
det sammanhanget anmäler sig. Jag tror
att det vore mycket angeläget att Kungl.
Maj:t bereder lantbruksstyrelsen, skogsbruksstyrelsen,
lantmäteristyrelsen och
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen —
eventuellt också andra ämbetsverk —
möjlighet att ompröva sina framställningar
i petita för nästa budgetår mot
bakgrunden av det beslut som andra
kammaren, i likhet med vad första kammaren
gjorde förra onsdagen, kommer
att fatta om en stund.

Herr talman! Med dessa reflexioner
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Som det har framhållits
är bankoutskottets utlåtande enhälligt.

Det ger även uttryck för en positiv inställning
gentemot den bygd som närmast
berörs, nämligen Tornedalen. Inte
blott Kungl. Maj:ts proposition utan även
de väckta motionerna har föranlett uttalanden
från utskottet som i och för
sig är välvilliga och konstruktiva.

Med hänvisning till den analys av förhållandena
i Tornedalen, behovet av och
motiven för de samhälleliga insatser på
folkförsörjningens område som Tornedalsutredningen
har redovisat behöver
jag inte uppta kammarens tid härmed.
Detta kan så mycket mindre vara påkallat
efter den historiska exposé som
herr Lassinantti här nyss bär presenterat
för kammaren. Därför skall jag begränsa
mitt anförande till några kommentarer
om och understrykningar av
vissa av utskottets uttalanden.

Då riktlinjer för utveckling av försörjningsmöjligheterna
i Tornedalen i dag
skall beslutas, är detta en framgång att
notera med tillfredsställelse. Uppenbart

är väl samtidigt att det reella innehållet
i dagens beslut kommer att ges vid och
genom den fortsatta handläggningen.
Det är t. ex. fråga om att tillräckliga medel
ställs till förfogande i fortsättningen.
Om exempelvis jordbruksrationaliseringen
och den skogliga upprustningen
skall stimuleras i den takt och i den
omfattning som Tornedalsutredningen
föreslagit, kräver detta större statliga
insatser än hittills. Detta är visserligen
frågor vilka ej kan bli föremål för
avgörande i detta sammanhang. Men
även om medelsanvisningar sker vid
andra tillfällen, synes det vara på sin
plats att redan nu understryka vikten
av att dessa i framtiden blir tillräckliga
för det uppgjorda programmets realiserande.

I fråga om sysselsättningsproblemet
anför utskottet på sidan 4 »vägande skäl
tala för att man i detta fall ger särskild
vikt åt arbete på att finna nya och bättre
sysselsättningsmöjligheter i orten». Vidare
att det är ett samhällsintresse att
söka upprätthålla en levande och blomstrande
gränsbygd, varför koncentrerade
insatser förordas. Jag vill uttala min
uppskattning av och ansluter mig till
detta utskottets uttalande.

Det framstår vid första genomläsningen
som inkonsekvent när utskottet i
omedelbar anslutning till det anförda
konstaterar, att detta inte innebär att
rörlighetsstimulerande åtgärder skulle
vara mindre behövliga. Jag vågar dock
ge uttryck åt den tolkningen att därmed
inte åsyftas något uttalande beträffande
omfattningen av de s. k. rörlighetsstimulerande
åtgärderna. Det måste vara
uppenbart att insatser för att bereda
folk sysselsättning i hemorten är ägnade
att reducera det antal som för sin utkomst
tvingas söka sig till annan ort.
Tilläggas må dock att i de rörlighetsstimulerande
åtgärderna väl även inräknas
omskolningsverksamheten. Behovet
härav torde inte minska vid en utbyggnad
av Tornedalens näringsliv. De
nya företag och företagstyper, som loka -

Onsdagen den 28 november 1962

Nr 34

Utveckling av försörjningsmöjligheterna i Tornedalen

liseras till bygden, kommer självklart
att ha ett behov ej blott av arbetskraft,
utan framför allt av för sitt nya arbete
utbildad sådan. Det får därför förutsättas
att omskolningsverksamheten liksom
yrkesutbildningen i allmänhet fortfarande
kommer att behövas och då bedrivas
med beaktande av förändringarna
och tillskotten i bygdens näringsliv.

Beträffande det ekonomiska stödet till
jordbrukets rationalisering har utskottet
en skrivning som är av intresse. I motionen
nr 900 diskuteras — med utgångspunkt
bl. a. från Tornedalsutredningens
uttalanden — olika detaljfrågor om rationaliseringsverksamheten
och dess
handläggande. Bl. a. beröres behovet av
att genom tillräckliga värdeutjämningsbidrag
underlätta storleksrationaliseringen.
Utskottet citerar i detta sammanhang
ett departementschefsuttalande
av år 1961 rörande rationaliseringsverksamheten
i Kopparbergs län. Att utskottet
nu åberopar detta uttalande får
ses som ett uttryck för att uttalandet
jämväl skall vara tillämpligt i Tornedalen
och att lanbruksnämnden därigenom
får möjlighet till effektiva insatser inom
detta område. Jag vill uttala den förhoppningen
att så även skall visa sig
bli fallet, liksom att i övrigt jordbruket
i Tornedalen och dess utveckling skall
få det stöd som behövs och är i linje
med bygdens och befolkningens bästa.

I detta sammanhang må understrykas
angelägenheten av att de bördor i form
av utjämningsavgifter som åvilar Tornedalens
och Norrbottens jordbrukare bli
lättade. Detta vore en effektiv åtgärd
för en bättre lönsamhet.

Att det här rör sig om en gränsbygd
skapar, som det har framhållits, särskilda
omständigheter och förhållanden vilka
det är angeläget att få tillrättalagda
på bästa sätt. Till problematiken härvidlag
hör icke minst att ur näringslivets
synpunkt motiverade vägprojekt i
åtskilliga fall mötes av ett bestämt försvarspolitiskt
veto.

Avsikten är ingalunda att försöka

blunda för verkligheten och bortresonera
att försvarspolitiska bedömningar
har sitt berättigande. Folkförsörjningsunderlaget
i en bygd är dock första förutsättningen
för ett befolkningsunderlag
som gör det möjligt att försvara området.
Oländig terräng och blöta myrar
kan väl något försvåra en framryckning,
men nog avskräckes och hejdas väl en
eventuell angripare mera av vetskapen
om en befolkning som kommer att försvara
sig och bygden. Även denna sida
av saken bör komma in i bilden vid de
olika vägprojektens bedömande.

Då det nu signaleras en planläggning
för att samordna näringslivets intressen
och de militära på vägbyggnadsområdet
är detta ett initiativ att notera med tillfredsställelse.
Jag tillåter mig därutöver
att uttala den förhoppningen, att planläggningen
skall kunna slutföras utan
onödig tidsutdräkt och att därvid beaktas
de allmänna synpunkter jag här sökt
ge uttryck för.

I motion 900 i andra kammaren har
även uttryckts den uppfattningen att
en särskild kompensation rättvisligen
borde utgå i de fall där trots allt militära
hinder mot aktuella vägprojekt
kommer att kvarstå. Noteras kan att utskottet
gett sin anslutning till dessa tankegångar
och att spörsmålet om särskild
ersättning i sådana fall kan emotses bli
föremål för de utredningar som erfordras
för frågans lösning.

Den omständigheten att det är fråga
om en gränsbygd ger även en särskild
relief åt angelägenheten av att de allmänna
kommunikationerna upprätthälles
så att kraven på service och behovet av
kontakt med omvärlden tillgodoses. En
stigande biltäthet kan visserligen inverka
på trafikunderlaget, men den kan
därför inte helt ersätta behovet av allmänna
kommunikationer. Som nödvändigt
framstår därför att Tornedalen erhåller
god service beträffande såväl
järnvägs- och bussförbindelser som post
och telefon.

1 fråga om busstrafiken hänvisar ut -

Nr 34

Onsdagen den 28 november 1962

Utveckling'' av försörjningsmöjligheterna

skottet till de statsbidrag som utgår för
upprätthållande av sådan trafik på
landsbygden. Denna klara beställning,
att gränsbygden längst i norr bör uppmärksammas
vid fördelningen av ifrågavarande
anslag, konstaterar jag med
största tillfredsställelse. Därutöver tillåter
jag mig utgå ifrån att denna skrivning
även gäller i fråga om det särskilda
driftbidrag till statens järnvägar vilket
anvisats för icke företagsekonomiskt
motiverade prestationer, som statsbaneföretaget
har att utföra.

Rimligen bör i detta driftbidrags ändamål
inrymmas att upprätthålla kommunikationerna
i den gränsbygd varom
här är fråga, detta så mycket mera som
det kan konstateras att de som bor på
andra sidan Torne älv har väl så bra
ordnat i fråga om järnvägsförbindelser
som befolkningen på den svenska sidan
av gränsälven. Som exempel må anföras
att tåglägenheterna söderut från
Haparanda—Karungi inte är mer än
omkring hälften så många som motsvarande
finska förbindelser söderut från
den finska gränsstaden Torneå.

Det må mot denna bakgrund få påtalas,
att järnvägsmyndigheterna syns
sträva efter att ytterligare försämra resemöjligheterna
på den svenska sidan.
En tur i vardera riktningen på sträckan
Boden—Haparanda är just nu i farozonen.
Realiter skulle detta medföra att
innebyggare på sträckan mot Karungi
undanryckes möjligheten att på dagen
resa fram och tillbaka till Haparanda,
som ju i många hänseenden är centralorten
för Tornedalen.

I en av Stockholms morgontidningar
för i går fanns en teckning och under
den kommentaren »SJ rationaliserar».
Bilden föreställde ett antal resande som
stod och väntade på en järnvägsstation,
då det i högtalaren upplystes: »Endast
loket avgår i tåget mot Krylbo.» Det är
gott och väl, skulle jag vilja säga, att
järnvägsspåren längst i norr får ligga
kvar. Skall det vara någon nytta därmed,
erfordras dock att spåren trafike -

i Tornedalen

ras så att befolkningens behov något så
när tillgodoses.

I slutet av utskottsutlåtandet lämnas
en redogörelse över beslutade statliga
åtgärder som kan beräknas få positiva
verkningar för Tornedalens utveckling.
Den beslutade förbättringen av reglerna
för skattelindringsbidrag till skattetyngda
kommuner och beslutet om avsättande
av medel till Norrlandsfonden
omnämnes bland annat. Uppenbart
är att dessa beslut kan förmodas bli av
konstruktiv betydelse även för Tornedalsbygden.
Samtidigt som detta erkännes
måste dock få ifrågasättas om det
kommer att visa sig tillräckligt med dessa
åtgärder och vad som i dag beslutas.
Det må då även få sägas ut, att min bedömning
är den att kompletterande åtgärder
kommer att visa sig erforderliga.

För omkring två veckor sedan framfördes
i Sveriges Radio ett programinslag
vari en av USA:s handelsattachéer
meddelade, att svenska företag som lokaliserar
verksamhet till områden i
Förenta staterna, där sysselsättningsbrist
föreligger, skulle på olika sätt stödjas
och bl. a. erhålla lån på goda villkor.
De räntesatser som erbjudes är
otvivelaktigt mycket förmånliga vid en
jämförelse med den svenska räntenivån.
Det måste få ifrågasättas — även
om det i detta sammanhang icke kan
beslutas härom — om ej ett motsvarande
erbjudande vid lokalisering till sysselsättningsvaga
områden inom vårt
land skulle få goda verkningar exempelvis
för de bygder vi här diskuterar.

Uppmärksammas må i detta sammanhang
att betydelsefulla lokaliseringspolitiska
spörsmål ännu befinner sig på
utredningsstadiet. Till lokaliseringsutredningens
prövning har sålunda liänskjutits
förslag från vårt håll om åtgärder
för en utjämning av levnadsoch
produktionskostnaderna och om genomförande
av förmånliga beskattningsregler
vid företags lokalisering till sysselsättningssvaga
områden. Det är att

Onsdagen den 28 november 1962

Nr 34

Utveckling av försörjningsmöjligheterna i Tornedalen

hoppas att detta utredningsarbete skall
leda till positiva beslut. Bestämmelser
om förmånliga beskattningsregler för
de norra delarna av landet har visat sig
ha synnerligen goda verkningar i Norge,
där de redan tillämpas.

Bankoutskottet slutade sitt utlåtande
med att konstatera: »Angeläget är att
söka stimulera och stödja de ansträngningar
som görs av bygdens egen befolkning.
Av vikt är därvid att statsmakterna
i fortsättningen fortlöpande följer
utvecklingen i Tornedalen så att kommande
statliga insatser på bästa sätt
anpassas till och inriktas efter de lokala
förutsättningarna.»

Med instämmande i detta uttalande
vill jag tillägga, att med all uppskattning
av det beslut som riksdagen väl
om en stund fattar kan jag dock inte
se det så att slutmålet därmed förverkligats.
I stället ser jag det som ett steg
framåt. Viktigt måste vara att statsmakterna
i fortsättningen fortlöpande följer
utvecklingen och vidtar de kompletterande
åtgärder, som kan visa sig påkallade.
Därmed kan även dagens beslut
bli ett betydelsefullt steg framåt.

I förhoppning om att så skall bli fallet
och med framhållande av de synpunkter
jag anfört vill jag ge min anslutning
till det föreliggande utskottsutlåtandet.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! När jag trots föreliggande
välskrivna och enhälliga utskottsutlåtande
tar till orda sker detta inte för
att anmäla någon avvikande mening
utan endast för att jag helt kort på ett
par punkter vill understryka några synpunkter.

Jag vill då först i likhet med herr Lassinantti
betyga min glädje över utskottets
positiva och välvilliga inställning
till de frågor det här gäller liksom också
dess ärliga vilja att söka vägar att
förbättra Tornedalens försörjningsmöjligheter.

Jag behöver inte dröja vid att Torne -

dalen och östra Norrbotten hårt drabbats
av arbetslöshet. Vi vet alla, att trots
en betydande utflyttning av främst
ungdomar är arbetslöshetsproblemet
enormt. Man kan inte på lång sikt lösa
en bygds sysselsättningsproblem enbart
med utflyttning, om man inte vill åstadkomma
betydande skadeverkningar för
bygdens hela liv. Också möjligheten att
med utnyttjande av områdets egna resurser
skapa varaktig sysselsättning och
försörjning måste tillvaratas.

De åtgärder i den riktningen som nu
föreslås av bankoutskottet på basis av
propositionen och Tornedalsutredningen
är genomgående av den arten, att
de verkligen skapar varaktig sysselsättning.
Det är inte fråga om »nödhjälpsåtgärder»
för stunden utan om åtgärder
som syftar till att utveckla områdets naturliga
möjligheter att erbjuda sysselsättning,
att tillvarata naturtillgångarna och
förutsättningarna i produktivt arbete.
Det är fråga om hjälp till självhjälp.
Självfallet kan en sådan utveckling ske
på många olika områden, och detta har
också framhållits tidigare. Jag inskränker
mig därför till att endast anlägga
några synpunkter på skogsbrukets och
skogsindustriens utvecklingsmöjligheter.

I ett område som Tornedalen måste
självfallet skogsbruket spela en avgörande
roll för sysselsättningen och försörjningsmöjligheterna.
När det gäller Tornedalens
skogsbruk måste dock aktiva
åtgärder vidtas för att det skall få den
omfattning och lönsamhet som det har
förutsättningar för. Skogsvårds- och föryngringsåtgärder
måste intensifieras och
skogsbilvägnätet och det allmänna vägnätet
kraftigt utbyggas. Sker ej detta,
kommer i framtiden liksom nu betydande
arealer att ligga outnyttjade på
grund av för dyra och besvärliga transporter.
En kraftig insats på vägområdet
bör kunna få till följd en på lång sikt
ökad sysselsättning inom skogsbruket.

En viktig förutsättning för skogsbrukets
lönsamhet inom Tornedalen är också
att avsättning skapas på nära håll för

Nr 34

Onsdagen den 28 november 1962

Utveckling av försörjningsmöjligheterna

överskottet på klenvirke, främst lövved.
En snar och kraftig utbyggnad av statens
skogsindustriers anläggningar i
Karlsborgsverken är därför ett nyckelproblem
när det gäller att skapa lönsamhet
för Tornedalens skogsbruk, något
som också framhålles av utskottet.

Industrianläggningen vid Karlsborgsverken,
som nu har en produktion av
cirka 120 000 ton pappersmassa per år,
har alla naturliga förutsättningar att utvecklas
till en ännu större och rationellare
produktionsenhet, något som ju
också är nödvändigt med tanke på framtiden.
Denna industris snara utveckling
är som nämnts nödvändig med tanke
på Tornedalens skogsbruk men är också
i övrigt starkt motiverad. Vid bruket
har t. ex. det senaste året flera tiotal
man förvarnats om uppsägning och permitterats
på grund av rationaliseringar
genom ombyggnader och förbättringar.
När som nämnts utomordentliga möjligheter
till vidare utveckling föreligger
borde det vara naturligt att dessa möjligheter
tillvaratas för att därigenom bereda
de anställda fortsatt sysselsättning,
helst som samtidigt möjligheter för en
utveckling av Tornedalens skogsbruk
skapas. Nu ökar dessa friställda endast
den redan förut katastrofala arbetslösheten
inom området.

En snar utbyggnad av Karlsborgsverken
är därför synnerligen välmotiverad.
Med kännedom om handelsministerns
positiva inställning i denna fråga vågar
jag också hoppas på att projekteringen
och genomförandet av Karlsborgsverkens
utbyggnad för ökad produktion
men även för ökad vidareförädling av
råvaran snarast kommer till stånd. Jag
bär endast velat begagna tillfället att
ytterligare understryka det synnerligen
angelägna i att snara åtgärder vidtas i
detta syfte.

Det kan visserligen sägas, att skogsindustrien
just nu befinner sig i ett tryckt
läge, som knappast inspirerar till nyinvesteringar.
Alla experter är dock eniga
om att sett på något längre sikt är bl. a.

i Tornedalen

massaindustriens möjligheter synnerligen
ljusa, något som för övrigt den privata
massaindustrien handlar efter i sin
investeringsverksamhet. Det bör därför
vara naturligt också för statens skogsindustrier
att använda den nuvarande
nedgångskonjunkturen för projektering
och vidareutbyggnad, så att bruket står
rustat när konjunkturen om något år
vänder. Genom en sådan utveckling kommer
också Tornedalens alla skogstillgångar
att bli fullt utnyttjade och skapa
sysselsättning för många nu arbetslösa.
ASSI har betytt mycket för att förbättra
och utveckla Norrbottens försörjningsmöjligheter,
och jag är övertygad om att
bolaget skall kunna motsvara de krav
och förhoppningar som nu ställs.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till bankoutskottets förslag,
och jag uttrycker den förhoppningen,
att dess positiva och framåtsyftande
förslag måtte förverkligas och att den
utveckling i Tornedalen på olika områden,
som förutsätts, kommer till stånd
genom att utskottets intentioner följs
upp på alla områden de närmaste åren.
Sker detta, kan Tornedalens resurser på
ett för bygden betydelsefullt sätt utnyttjas
och på så sätt skapa underlag
för en säkrare försörjning i denna
landsända och kanske även de föreslagna
åtgärderna vara modell till åtgärder
inom andra områden.

Herr HOLMBERG (k) :

Herr talman! Tornedalsutredningen
angav många önskemål, som måste tillgodoses
för att tillförsäkra befolkningen
i gränsbygden en tryggare tillvaro. En
del åtgärder i den riktning, som föreslogs
av utredningen och som även har
varit föremål för framstötar av annat
slag, kommer nu att förverkligas eller
i varje fall att påbörjas genom de förslag
som har redovisats under olika huvudtitlar
i år.

Ehuru jag inte är lika nöjd med föreliggande
utskottsutlåtande som ett par

Onsdagen den 28 november 1962

Nr 34

Utveckling av försörjningsmöjligheterna i Tornedalen

tidigare talare, vill jag ändå börja med
att instämma i en del av vad som här
sagts, bl. a. i herr Lassinanttis påpekande
att det resultat som nu ligger på riksdagens
hord har tillkommit efter nio år
i utredningskvarnen, men att många
problem alltjämt är lika aktuella och
många frågor fortfarande lika olösta som
vid den tidpunkt då utredningen tillsattes.
Den saken vill jag starkt understryka.
Och med hänsyn till att det här handlar
om en tioårsplan, är jag också av
den meningen att åtskilligt av det som
behandlas i utskottsutlåtandet — och
många frågor, som inte behandlas där
— borde komma med i den allra första
delen av den tioårsplanen.

Vidare vill jag instämma med herr
Lassinantti, när han säger att det är
orimligt att militären i den utsträckning
som hittills skett skall få lägga hinder i
vägen för vägbyggen och andra åtgärder
för Tornedalens ekonomiska förkovran.
Parkalombolo—Kitkiöjärvi-vägen
som herr Lassinantti nämnde om, figurerade
inte bara när dessa frågor lades
i den nioåriga utredningskvarnen, utan
den förekom också i kommunistiska motioner
och lokala framställningar redan
för 15—20 år sedan. Det är verkligen
på tiden att det nu blir något av detta
och många andra vägprojekt, som militären
har lagt sin döda hand över.

Vidare kan jag inte heller underlåta
att i anslutning till de järnvägsprojekt
som diskuterats här erinra om att också
kustjärnvägen blev en otrolig förfuskning
av det ursprungliga förslaget och
av befolkningens önskemål, på grund
av att militären förhindrade en vettig
lösning. Regeringens roll i det sammanhanget
är sannerligen inte sådan att den
ger anledning till några lovsånger. Framför
allt har statsrådet Andersson först i
egenskap av kommunikationsminister
och senare som främste talesman för de
militära intressena i Tornedalen spelat
en mycket negativ roll beträffande Tornedalens
och kustbygdens ekonomiska
förhållanden. Där finns det därför all

anledning att instämma med herr Lassinantti
i förhoppningen att det nu måtte
bli slut på sådana onödiga diktat, som
inte är förestavade av verkligt intresse
för försvarsfrågorna och Tornedalens
framtid men som däremot utgör svåra
hinder för Tornedalens ekonomiska utveckling.

Sedan vill jag erinra om att på två
viktiga punkter i Tornedalsutredningen
har utskottet tagit med mycket lätt hand,
och där är ännu allting ovisst. Det gäller
dels utbyggnaden av Karlsborgsverken
och dels gruvbrytningen i Kaunisvaara.
Det var också därför som den
kommunistiska gruppen i vår motion till
vårriksdagen tog sikte på just de två
frågorna.

Det är väl troligt att den fortgående
rationaliseringen inom pappersmasseindustrien
skulle möjliggöra en väsentligt
ökad produktion vid Karlsborgsverken
utan någon motsvarande ökning av
arbetsstyrkan. Åtminstone tror experterna
det. Men det är inte främst den saken
vi diskuterar, när det gäller Karlsborgsverkens
roll för Tornedalens försörjningsmöjligheter
och delvis också
försörjningsmöjligheterna i Överkalix.
Virkesfångsten till verken sker ju nämligen
till väsentlig del i Tornedalen, och
om man snabbt utbygger Karlsborgsverken,
så skulle många människor som nu
är arbetslösa i Tornedalen beredas sysselsättning
i denna första fas av träförädlingen.
Men där har tills vidare inte
åtgjorts något alls, och detta är en del
av förklaringen till att arbetsmarknadsläget
i Tornedalen inte har blivit bättre
utan tvärtom sämre sedan vi senast behandlade
denna fråga i riksdagen. Vårriksdagen
skilde nämligen ut den delen
av Tornedalsproblemet och avslog den
kommunistiska motionen om ett anslag
på 40 miljoner kronor för en snabb utbyggnad
av Karlsborgsindustrien, låt
vara att det har givits besked i riksdagen
om att en utredning om Karlsborgsindustrien
snarast bör företagas. I övrigt
är det, som jag tidigare sade, helt

Nr 34

Onsdagen den 28 november 1962

Utveckling av försörjningsmöjligheterna i Tornedalen

ovisst hur det kommer att bli med verkets
utbyggnad, och detta är en avgörande
fråga för försörjningsläget i Tornedalen.

Den andra huvudpunkten gäller exploateringen
av malmfyndigheten i Kaunisvaara.
I vår motion hade vi ursprungligen
föreslagit ett avsevärt utökat anslag
för att möjliggöra en forcering av
undersökningen av malmfältet, självklart
i avsikt att gruvbrytningen skulle
kunna komma till stånd snarast möjligt.
Herr Lassinantti erinrade där om att
riksdagen har anvisat vad länsstyrelsen
föreslagit, men jag vill säga att man på
länsstyrelsen har varit alldeles för blygsom
därvidlag och inte inriktat sig på
en forcering av undersökningarna på
det sätt som Tornedalsbefolkningen är
angelägen om.

Regeringsförslaget var emellertid så
väl omgärdat av formella hinder, att talmannen
inte ansåg sig kunna remittera
vårt förslag i dess ursprungliga skick,
och därför fick vi i stället nöja oss med
den formulering på denna punkt som
motionen nu har. Utskottet har emellertid
ställt sig avvisande till våra propåer
för att få bättre fart på undersökningsarbetet
i Kaunisvaara.

Förhoppningen att bankoutskottet efter
den resa, som lär ha företagits i
somras, genom egna iakttagelser skulle
komma till insikt om att man måste forcera
undersökningarna i Kaunisvaara
har alltså kommit på skam. Åter har
därför den bästa delen av ett år, nämligen
sommartiden, gått till ända utan
att man kommit nämnvärt längre med
prospekteringsarbetet.

Utskottet har inte heller ett ord att
säga om transportfrågan i samband
med malmbrytning i Kaunisvaara. Detta
är det inte minst alarmerande. Man
måste nämligen tolka denna nonchalans
så, att utskottet i verkligheten ser
Tornedalens viktigaste industrifråga,
vilket malmbrytningen i Kaunisvaara
utan tvivel är, såsom ett mål långt borta
i fjärran, och att man därför ännu

under lång tid inte behöver syssla med
några detaljer.

I vår motion hade vi däremot tagit
upp även transportfrågan till behandling.
Vi anser att man snarast skall planera
för järnmalmstransporter från
Kaunisvaara genom anslutning till finska
järnvägsnätet och skeppning över
hamnen i Kemi. Principiellt kan det
inte finnas någon invändning mot detta,
då som bekant en betydande del av
lapplandsmalmen transporteras över
norsk hamn. Praktiskt är en anslutning
till det finska järnvägsnätet också möjlig
genom att en järnväg nu byggs med
snabb takt på den finska sidan upp till
Kolarifyndigheten i höjd med Kaunisvaara.
Den skall enligt uppgift bli färdig
redan 1964.

Det borde också vara möjligt, såsom
vi framhöll i motionen, att åstadkomma
en rationell samordning av kraftverksbyggen
och en järnvägsbro över
gränsälven. Enligt vattenfallsstyrelsens
planer skall nämligen flera av de framtida
kraftverken ligga just i dessa trakter,
och vi menar att man då för en
relativt ringa extra kostnad skulle kunna
ordna så att en av kraftverksdammarna
kunde användas även som järnvägsbro.
Kanske är det emellertid så,
att utskottet har avfärdat frågan utan att
pröva den sakligt, därför att denna lösning
först lanserades i den kommunistiska
motionen. Men i så fall borde utskottet
ha observerat att numera — närmare
bestämt ett halvår efter att vår
motion hade framlagts ■— även chefen
för LKAB, envoyén Lundberg, har förklarat
att malmfrakter från Kaunisvaara
över finsk järnväg och hamn är ett fullt
realistiskt projekt.

Över huvud taget tycks utskottet ha
glömt det som måste betraktas som det
avgörande argumentet för såväl Tornedalsutredningen
som många andra
framstötar rörande denna landsdel. Det
grundläggande måste nämligen förbli
den inställningen, att befolkningen häruppe
skall beredas möjlighet att bo kvar

Onsdagen den 28 november 1962

Nr 34

Utveckling av försörjningsmöjligheterna i Tornedalen

i den utsträckning den själv önskar
samt att de mängder av människor i
dessa trakter som har en otillfredsställande
försörjning skall få bättre möjligheter
genom att landsdelens naturliga
förutsättningar för industri och
andra näringar utnyttjas.

I tysthet tycks bankoutskottet förutsätta
att huvudmetoden fortfarande
skall vara utflyttning — jag kan inte
utläsa annat ur utlåtandet. Så länge
ingenting sker som skulle kunna ge
sysselsättning åt massor av människor,
så länge är vad utskottet anfört om rationaliseringens
verkningar bara ett
verklighetsfrämmande teoretiserande.
Som tröst för många tusen tornedalingar,
som fortfarande inte bjuds något
annat alternativ än att flytta från sin
hembygd, påstår nämligen bankoutskottet
att de som rationaliseras bort från
en näringsgren kan finna ersättning genom
att det blir ökad efterfrågan på
produkter och tjänster från andra näringsgrenar.

Jag emotser verkligen med spänt intresse
att någon från utskottet skall ge
dessa teorier kött på benen genom att
ta det aktuella exemplet — alltså situationen
i Tornedalen — som förebild.
Det främsta objektet för rationalisering
i Tornedalen är för närvarande jordbruket.
Jordbrukare med många tusen
familjemedlemmar skall enligt planerna
för detta område upphöra med sill
nuvarande verksamhet. Men kan utskottet
ange exempel — inte något enstaka
utan allmänt sett —- på var dessa
bortrationaliserade jordbrukare och tusentals
andra arbetslösa skall få sin
försörjning, om man skall vänta ytterligare
många år på nya industrier?

Jag underskattar visst inte betydelsen
av en del åtgärder som nu är på gång.
Det kan hända att försök som nu pågår
vid Norrbottens järnverk med att
använda de enorma grafitfyndigheterna
i Norrbotten för järnframställning,
som bränsle och som reduktionsmedel,
ger upphov till ett järnverk någonstans

vid malmfyndigheterna — varför inte i
Kaunisvaara? Projektet med en konservfabrik
är också realistiskt. Men till
och med detta är otillräckligt. Vi har
sagt förut, och jag vill upprepa det, att
det behövs någon maskinindustri eller
annan massproduktion som kunde absorbera
en betydande mängd arbetskraft.
Det måste äntligen bli klart för
alla som sysslar med Norrbottens näringsfrågor
att det handlar om att bereda
sysselsättning åt många tusen människor
— bl. a. tusentals kvinnor som
vill ha arbete men inte figurerar i någon
arbetslöshetsstatistik. Ingen har begärt
— och allra minst vi kommunister
-— att detta väldiga program skall
förverkligas på en gång. Men jag reagerar
mot att man dröjer även i fråga
om så självklara åtgärder som utbyggnaden
av Karlsborgsverken och igångsättningen
av gruvbrytning i Kaunisvaara
och hithörande kommunikationsföretag.

Herr talman! På grund av det öde
som utskottet berett vår motion är jag
förhindrad att ställa något yrkande,
men jag har velat anföra dessa synpunkter
på sysselsättningsfrågan i Tornedalen,
som vi naturligtvis måste återkomma
till.

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Jag hade inte tänkt yttra
mig alls i denna fråga, och när jag
nu tagit till orda skall jag fatta mig
mycket kort. Det skall inte synas som om
det vore en skiljelinje här i dag mellan
oss på norrbottensbänken i dessa frågor.
Ingalunda! Vi är alla på norrbottensbänken
lika uppriktigt glada över bankoutskottets
ställningstagande och inte minst
över att utskottet gjorde sig besväret att
resa upp för att på ort och ställe studera
förhållandena i Tornedalen.

Det finns faktiskt praktiska förutsättningar
för blandad kör på norrbottensbänken,
och även om jag misstänker att
herr Lassinantti skulle föredragit manskör
har vi nu i alla fall blandad.

Nr 34

Onsdagen den 28 november 1962

Utveckling av försörjningsmöjligheterna i Tornedalen

Beträffande bankoutskottets resa till
Norrbotten skulle jag vilja säga, att vi
ledamöter från olika orter på norrbottensbänken
ibland, när vi behandlat
våra speciella frågor här i riksdagen,
haft en känsla av att många problem
skulle kunna lösas på ett bättre sätt,
om utskotten hade möjlighet att studera
förhållandena på ort och ställe.
Utskottet har nu grundligt penetrerat
de frågor som utredningen redovisat.
Jag skall inte referera, eftersom detta är
gjort alldeles tillräckligt här i dag. Utskottet
har många uppslag för framtiden.
Vad som är angeläget i dag är att
se framåt, och jag hoppas att något
nytt skall komma ut av det som utskottet
rekommenderar i sitt utlåtande.

Det finns några komponenter som
borde ha tagits upp men som inte redovisats
i utlåtandet. Det är några frågor
som vi inte kan blunda för och som
haft och har stor betydelse för utvecklingen
av näringslivet i Norrbotten,
både när det gäller Tornedalen och
andra områden i vår landsända. Något
som är betungande för all företagsamhet
där uppe är bensinskattens och
energiskattens verkningar. Så snart det
gäller att skaffa råvaror till ett företag
blir det ju fråga om transportkostnader,
och med tanke på att den elektriska
energien skall till överallt blir kostnaderna
ännu mer kännbara —■ detta är
två faktorer som vi måste beakta när
det gäller vår landsändas utveckling.

En av de män som sysslat mycket
med dessa frågor och som såg framåt
och drömde stora drömmar var landshövding
Lövgren — jag vill nämna
hans namn här i dag. Hans tanke var
att järnverket skulle vara leverantör av
råvara som skulle förädlas, ända så
långt — brukade han skämtsamt säga —
som från tackjärn till synålar. Vi har
inte hunnit dithän ännu, men jag hoppas
att verksamheten skall fortsätta, så
att vi kan få mindre industrier lokaliserade
där uppe, vilka kan använda
järnverkets produkter som råvara. Det -

ta var inte något hugskott från landshövding
Lövgrens sida -— jag tror att
man fortfarande sysslar med projekten.
Men det tar sin tid innan planerna
hinner slås ut och omsättas i praktiken.
Vi skall emellertid ha dem i minnet
och hoppas på dem.

Jag skall inte polemisera mot herr
Lassinantti men vill göra ett tillägg till
vad han sade. Herr Lassinantti pekade
på vägfrågornas betydelse. Efter honom
har herr Holmberg anlagt helt
andra synpunkter på vägfrågorna och
menat att militären rent av försöker
motarbeta dem som inser betydelsen
av att det blir vägar — skogsvägar och
andra vägar — i Norrbotten. Herr Lassinantti
sade att herr Bergh i första
kammaren yttrat, att nu kan vi inte
längre bromsa denna utveckling, även
om vi förstår att försvarssynpunkter
måste anläggas. Herr Lassinantti ville
liksom låta förstå att herr Bergh därmed
lämnat dessa synpunkter. Men
herr Bergh fortsatte ju på följande sätt,
herr Lassinantti: »Det kommer emellertid
att föra med sig, att Övre Norrlands
behov av förstärkta försvarskrafter
kommer i ett delvis nytt och mera
accentuerat läge.» Det är en del av yttrandet
som man inte får bortse från.
Vägar måste vi ha, men då måste vi
också betrakta försvarskostnaderna på
ett annat sätt.

Herr talman! Med detta har jag endast
velat ytterligare understryka den
gemensamma glädje vi känner över det
beslut som skall fattas i dag, och jag
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr LASSINANTTI (s) kort genmäle:

Herr talman! Först några ord till fru
Boman. Jag läste nog herr Berghs anförande
i första kammaren och uppmärksammade
även den senare delen,
men i det sammanhang som det nu gäller
tyckte jag att det var den första delen
som var den relevanta, nämligen
framhållandet av att vi nu äntligen

Onsdagen den 28 november 1962

Nr 34

Utveckling av försörjningsmöjligheterna i Tornedalen

måste komma ifrån att det av militära
skäl läggs en broms på en naturlig ekonomisk
utveckling. Herr Bergh hade
godheten att följa med på bankoutskottets
resa, och jag tror att vi hade samstämmiga
uppfattningar på den punkten.

Sedan måtte fru Boman ha missförstått
mig, eller också misstänker hon
mig kanske på grund av vårt gemensamma
förflutna. Jag vill ingalunda ha
enbart en manskör utan blev tvärtom
mycket angenämt överraskad över den
här blandade kören. Jag hoppas att fru
Boman inte misstycker om jag uttrycker
min glädje över att fru Boman
äntligen har funnit melodien.

Sedan skulle jag vilja säga några ord
till herr Holmberg. Frågorna om malmprospekteringen
och kommunikationerna
från Kaunisvaara till kusten har nog
legat utanför området för bankoutskottets
praktiska bedömanden. När man
beslöt att öppna Svappavaara, var det
företagaren som tog kontakt med statens
järnvägar. Jag tror att när den dagen
kommer då man skall öppna gruvbrytning
i Kaunisvaara, vilket jag hoppas
skall kunna ske, blir det företagaren
som får ta ställning till transportproblemen
och sköta dessa praktiska
angelägenheter. Jag tror att herr Holmberg
misstar sig när han säger att ett
halvt år efter den kommunistiska motionens
avgivande har LKAB-chefen
kommit till samma uppfattning som
kommunisterna. I själva verket var det
nog så, att när LKAB tog ställning till
prospekt eringen i Kaunisvaara i februari
1961 var LKAB-chefen inte främmande
för den saken.

Slutligen vill jag säga att jag räknar
handelsministern till godo att statsutskottet
och därmed också riksdagen i
våras gjorde ett så positivt uttalande i
fråga om Karlsborgsverkens utbyggnad.
Jag tror att vi skall hålla statsrådet
Lange räkning för att det blev ett så
bra beslut, att vi kan bygga våra fortsatta
ansträngningar i fråga om träin -

dustriens utbyggnad på ett riksdagsbeslut.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Tornedalspropositionen
bygger på ett grundligt utredningsarbete
i länsstyrelsens regi och på remissvar
från ett stort antal organisationer
och myndigheter. Utredningsarbetet
har pågått sedan 1954 — det år då
bankoutskottet förordade en grundlig
genomlysning av Tornedalsproblemen.
Det är all anledning att tacksamt notera
att utredningsarbetet inte — som
annars ofta är fallet — medan det pågått
har fått bli anledning till passivitet
i fråga om praktiska åtgärder. Den
kritik, som herr Holmberg nyss förde
fram på den punkten, är knappast välgrundad.
Tvärtom har många olika uppslag
redan realiserats, något som utskottet
redovisar och vill ge myndigheter
och organisationer ett särskilt erkännande
för.

Men det som redan gjorts innebär
inte på något sätt att Tornedalens problem
kan sägas vara lösta. I dagens läge
måste man nog tyvärr konstatera, att
den generella ekonomiska utvecklingen
gått emot Tornedalens näringsliv på ett
sätt som inte kunnat vägas upp av de åtgärder
som vidtagits.

För att bygga under det påståendet
räcker det strängt taget att nämna de
huvudsakliga näringsgrenarna i Tornedalen
— jordbruk, skogsbruk och skogsindustri.
Det är tre näringsgrenar, där
lönsamheten starkt avtagit under de
senaste åren och där den tid, som kan
överblickas framåt, sannerligen inte tyder
på förbättringar.

Jordbrukets bekymmer är tydliga
nog, och skulle Sverige inte lyckas bli
medlem av den europeiska stormarknaden,
har man i fråga om skogsindustri
och därmed också för skogsbruket att
räkna med väsentliga svårigheter, som
måste påverka hela sysselsättningen i
Tornedalen. Landsdelens tre basnäringar
måste betecknas som betydligt mind -

Nr 34

Onsdagen den 28 november 1962

Utveckling av försörjningsmöjligheterna

re bärkraftiga än när utredningsarbetet
bedrevs. Detta får naturligtvis sina konsekvenser
både för servicenäringarna
och för skatteunderlaget. Det är fara
värt att man på så sätt kommer in i en
ond cirkel. Så mycket väsentligare ter
sig då de synpunkter som kommit fram
under utredningsarbetet. Man har pekat
på strukturrationalisering inom
jordbruket och mekanisering i skogsavverkningen.
Detta betyder i första
omgången färre sysselsatta. Det är bakgrunden
till utskottets påpekande, att
arbetsmarknadsmyndigheterna måste
sikta till rörlighetsfrämjande åtgärder,
hur önskvärt det än vore att kunna bereda
arbete inom bygden för alla som
önskar bo kvar. Jag vill gärna vitsorda,
att herr Larssons i Hedenäset sätt att
läsa utskottets formulering på den punk
ten är helt riktigt.

Men i en andra omgång bör rationaliseringsåtgärderna
kunna vända strömmen:
bärkraftiga jordbruk och skogsbruk
ger förutsättningarna för att servicenäringarna
byggs ut. En tillgång i
det sammanhanget är landsdelens natur,
som i framtiden bör kunna dra mycket
turister till bygden och på så sätt ge
just servicenäringarna den ökade omsättning
som behövs för bärkraft.

Under arbetet med Tornedalspropositionen
har i varje fall jag för min del
haft en känsla av att riktlinjerna från
1954 års bankoutskott visar rätt väg.
Jag tänker på formuleringen att man
i första hand borde underlätta för bygdens
egen befolkning att finna uppslag
för lönande företagsamhet och överväga,
huruvida inte bidragen från det allmännas
sida kunde ges i former som
ökar bygdens förutsättningar för produktivt
arbete.

Tornedalen är inget socialfall. Det
kan vara skäl att säga detta, inte med
adress till befolkningen, där uppe utan
med adress till mindre välinformerad
opinion på annat håll. Tornedalen är en
landsända med specialproblem i sin
geografiska belägenhet men med i öv -

i Tornedalen

rigt samma problem som andra landsdelar.
Det finns allt skäl att tro att Tornedalen
skall komma till rätta med sina
svårigheter. Befolkningens och myndigheternas
goda samarbete ger goda förhoppningar
om detta.

Investeringar i Tornedalens utveckling
av den art som nu diskuteras i utskottets
utlåtande ter sig berättigade ur
den synpunkt som bankoutskottet har
att företräda, nämligen den ekonomiska.
Och när väl näringslivet inom landsdelen
kommit dithän, att det genomgående
kan betecknas som lönsamt — ja, då
är försörjningsproblemen också lösta.

Den förste talaren i debatten, herr
Lassinantti, framhöll som motionär att
han i stort sett kunde instämma med
bankoutskottets utlåtande, och herr
Larsson i Hedenäset använde liknande
formuleringar. Inom utskottet har vi
för vår del läst de skilda motionerna
som marginalkommentarer till propositionen.
Alltefter sina specialintressen
har de skilda motionärerna strukit under
den ena eller den andra synpunkten,
först i sina motioner och nu i kammardebatten,
där vi också med intresse
hört herr Svanbergs och fru Bomans
synpunkter.

På sitt sätt, herr talman, har samspelet
mellan propositionen och motioner,
mellan utskottets utlåtande och talarna
här i kammaren blivit mycket lärorikt.
Det har visat att problematiken kan
brytas ner till delproblem — påtagliga
svårigheter på begränsade avsnitt —
men att dessa delproblem ofta inte kan
lösas utan det samlade grepp som propositionen
siktar fram emot.

Som talesman för utskottet gläder jag
mig åt att riksdagen tydligen i enighet
kommer att fatta sitt beslut, vilket vi
alla hoppas kommer att bli av betydelse
för Tornedalens framtid.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Onsdagen den 28 november 1962

Nr 34

§ 11

Föredrogs vart för sig

andra lagutskottets utlåtande nr 37,
i anledning av väckta motioner om undantagande
av skrivbyråernas serviceverksamhet
från arbetsförmedlingslagens
tillämpningsområde;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 28, i anledning av väckta motioner
om förbättrad väderlekstjänst för jordbruket,

nr 30, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder till skydd av djurlivet
i samband med skogshyggesbränning,

nr 31, i anledning av väckta motioner
angående gödsling av skogsmark, och

nr 32, i anledning av väckta motioner
angående utnyttjande av inhemskt fiberbränsle;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av väckta motioner
om utredning av vissa spörsmål
rörande vattendragen.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 12

Inrättande av en professur i geriatrik

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
171, i anledning av väckta motioner om
inrättande av en professur i geriatrik.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Nilsson och herr Hjalmar Nilsson
(I: 267) och den andra inom andra kammaren
av fru Johansson m. fl. (II: 313),
hade hemställts att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj :t anhålla om utarbetande
snarast möjligt av förslag
till anordnande av forskning i geriatrik
genom inrättandet av en professur i
nämnda ämne vid någon av rikets medicinska
högskolor.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 267 och II: 313 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Inrättande av en professur i geriatrik

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru JOHANSSON (s):

Herr talman! Det är alltid med en viss
självövervinnelse man begär ordet för
att försvara en avstyrkt motion. I detta
fall skulle jag dock få ålägga mig en
större självövervinnelse genom att tiga,
detta på grund av frågans angelägenhetsgrad.

Motionärerna konstaterar — vad ingen
kan bestrida — att förskjutningen i
ålderssammansättningen alltjämt fortgår
och leder till att inom en snar framtid
en allt större del av befolkningen i
vårt land kommer att tillhöra de äldre
grupperna.

I den i somras framlagda sjukhusplanen
för Stor-Stockholm kan man hämta
siffror som ger belägg för mitt påstående.
Sålunda beräknas att 1970 15 procent
av befolkningen är över 65 år, och
1990 har siffran beräknats stiga till 20
procent.

Att medellivslängden ökar är givetvis
i och för sig bara glädjande. Många orsaker
har bidragit härtill, såsom den förbättrade
omvårdnaden av människorna
över huvud taget, läkarvetenskapens
snabba utveckling, socialpolitikens
utomordentliga resultat, men samtidigt
medför utvecklingen många och svåra
problem att lösa.

Åldringsvårdsutredningen har delat
upp problemen i samband med åldrandet
i två grupper. För det första vad
som kan göras för dem som redan är
gamla eller inom kort inträder i denna
ålder. För det andra vad som kan göras
för att förebygga med åldrandet förenade
åkommor.

Beträffande den första gruppen kan
man väl utan överdrift konstatera, att
ärliga ansträngningar har gjorts och
fortgående görs för att ordna det på ett
tillfredställande sätt för de sjuka och
gamla — även om man givetvis kan
påpeka ännu många brister.

Man bär förbättrat de ekonomiska

Nr 34

Onsdagen den 28 november 1962

Inrättande av en professur i geriatrik

villkoren genom höjda folkpensioner,
genomförandet av ATP-reformen, sjukpension,
bostadsbidrag samt ökade möjligheter
att få behålla för värvsarbete
vid högre ålder. Den socialpolitiska
kommittén har fått i uppdrag att utföra
en kartläggning av vårdbehov och vårdmöjligheter
för åldringar. Man är i ful]
verksamhet med inrättandet av nya avdelningar
för långtidssjuka, vilket är
synnerligen angeläget. Man utbygger
hemhjälps- och samaritverksamheten
o. s. v. Allt detta är tacknämligt men
löser på lång sikt inte de mest brännande
problemen.

Här kommer man in på den förebyggande
vården. Jag har en känsla av att
vi i våra strävanden att eliminera nödsituationer
och uppkommande skada
till liv och hälsa många gånger börjar
i fel ända, och detta gäller tyvärr inte
bara åldringsvården.

Det finns ett ordspråk som säger att
det är bättre att stämma i bäcken än i
ån, och här tycker jag att de orden är
tillämpliga. Jag kommer då in på den
fråga som motionärerna här har velat
aktualisera.

Vi observerar ibland i vår omgivning
hur människor förändras i sitt beteende;
de blir glömska, lättretade och egendomliga
mot att förut ha varit snälla
och beskedliga. De kanske klagar över
hjärtbesvär, de får för högt eller för
lågt blodtryck och mycket annat.

Hur reagerar vi inför dessa symtom?

Givetvis ser vi till att de får den läkarvård
som är möjlig att erbjuda, men
när det gäller de s. k. ålderssjukdomarna
har vi en viss benägenhet att resignera
inför det vi anser vara ofrånkomligt.
Det är detta som inte får ske. Om
forskningen på detta område hade haft
bättre resurser, skulle med säkerhet
många av de sjukdomar som uppträder
i de högre åldrarna kunnat förebyggas.
Samhället skulle också tillföras ett icke
föraktligt arbetskraftstillskott.

Det är kanske svårt att entusiasmera
de relativt unga människorna för frågor

av denna art — dessa problem verkar så
avlägsna. Men vänta bara. Tiden rinner
fort. En dag står vi alla i samma situation
som de för vilka denna fråga är
aktuell i dag. Då kanske vi — om vi
inte är alltför omtöcknade — förstår
vikten av en läkarbehandling på ett tidigare
stadium, men då är det många
gånger för sent.

Motionärerna anser att det är angeläget
på lång sikt att vidga möjligheterna
för forskning på detta område. Åldringsvårdsutredningen
berör i viss utsträckning
vikten av åldringsforskning och
föreslår inrättandet av såväl en geriatrisk-somatisk
som geriatrisk-psykiatrisk
klinik, två forskningsläkartjänster,
ungefär motsvarande docenturer, samt
förhöjning av anslaget för medicinsk
forskning. Viss höjning av forskningsanslaget
har också skett under senare
år.

De s. k. åldringssjukdomarna uppträder
ju enligt pågående forskningar —
främst i USA där man har ägnat dessa
problem stor uppmärksamhet — i jämförelsevis
tidig ålder, varför insatser i
förebyggande syfte är ytterst betydelsefulla.
Flera läkare i vårt land är också
mycket intresserade av dessa frågor
men kan på grund av bristande resurser
icke ägna problemen den ingående
forskning som skulle krävas för uppnående
av ett på lång sikt positivt resultat.

Vid behandlingen av vår motion har
statsutskottets andra avdelning inhämtat
yttrande från kanslern för rikets
universitet, och denne har efter hörande
av de medicinska fakulteterna vid
universiteten i Uppsala, Lund och Göteborg
samt lärarkollegierna vid karolinska
medico-kirurgiska institutet och
medicinska högskolan i Umeå avgivit
yttrande.

Som framgår av remissyttrandena har
motionen fått ett mycket positivt mottagande
— i vissa instanser har den helt
tillstyrkts. Trots detta bär kanslern för
rikets universitet ansett sig icke böra
tillstyrka bifall till motionen med mo -

Onsdagen den 28 november 1962

Nr 34

tivering att det finns andra områden
som bör komma i första hand och att
tiden inte är mogen att fatta beslut om
inrättande av en professur i geriatrik.

Utskottet har tagit kanslerns yttrande
som stöd för att yrka avslag på motionen.
Det är att beklaga att yttrande icke
inhämtats från andra instanser som berörs
av denna fråga, exempelvis socialstyrelsen.
Jag vet att man där med yttersta
uppmärksamhet och intresse följer
denna frågas lösning, och om jag
inte är fel underrättad skall byråchefen
Ali Berggren hålla ett föredrag just i
detta ämne i morgon vid den läkarkonferens
som pågår i Stockholm. Varför
har man exempelvis inte begärt yttrande
från Stockholms stad, som enligt vad
jag har mig bekant också har visat
stort intresse för en lösning av berörda
fråga. Från Stockholms stads sida inskränker
sig intresset inte bara till ett
öppet erkännande av angelägenhetsgraden
utan också till en ekonomisk insats.
Sålunda har Stockholms stad också insett
behovet av forskning i geriatrik
och har därför på Södersjukhuset inrättat
en geriatrisk forskningsklinik.

I de förhandlingar rörande undervisningsjukhusets
placering, som fördes
mellan staten och Stockholms stad och
som avslutades förra hösten och ledde
till ett nytt avtal, vilket riksdagen för
sin del godkände i december 1961, togs
bl. a. upp frågan om en forskningsprofessur
i geriatrik. Vid samtal med borgarrådet
Kyling har jag fått bekräftat
stadens stora intresse för en forskningsoch
undervisningsklinik i geriatrik vid
det blivande undervisningsjukhuset.
Herr Kyling kunde också meddela mig,
att staden vore intresserad av att med
staten diskutera ett upplåtande av Södersjukhusets
geriatriska klinik för
forskning och undervisning till dess det
nya undervisningssjukhuset stod klart.

Genom det positiva mottagande, som
motionen rönt från flera instansers sida,
ser jag trots allt med en viss optimism
på den fortsatta utvecklingen. Frågan

Inrättande av en professur i geriatrik

om en radikalare lösning av här berörda
problem tränger sig fram i förgrunden
genom sin egen inneboende kraft.
Jag vet att många nya förslag till professurer
finns upptagna på universitets
och högskolors önskelistor. Säkerligen
är alla dessa förslag betydelsefulla,
men en viss angelägenhetsgradering är
behövlig, då det givetvis inte finns
möjligheter att nu inrätta alla dessa professurer.
Jag är övertygad om att de
frågor på åldringsvårdens område som
vi berört i vår motion med nödvändighet
snart måste lösas, inte minst med
tanke på befolkningsutvecklingen.

Jag vet av erfarenhet att det är svårt
att få en motion bifallen, men jag hoppas
dock att frågan har fallit framåt
genom att motionen blivit väckt och
genom att man i berörda instanser har
fått sin uppmärksamhet riktad på frågan.
Då har vi ändå uppnått något av
det vi syftade till. Jag hoppas också att
berörda myndigheter positivt skall medverka
till att en professur inrättas i
geriatrik. Frågan är ytterst betydelsefull
och det skulle ha varit lyckligt, om vi
här i dag hade kunnat fatta ett beslut i
annan riktning än den som statsutskottet
har föreslagit.

Jag kan inte underlåta, herr talman,
att yrka bifall till motionen.

I detta anförande instämde herr Lundberg
(s) och fru Löfqvist (s).

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Alla som har kommit
i kontakt med det problem som fru Johansson
och andra ledamöter av riksdagens
första respektive andra kammare
har tagit upp — och som fru Johansson
här ytterligare har berört i sitt anförande
— är säkert beredda att erkänna
att det är ett oerhört viktigt problem.
Även de medicinska fakulteter och experter,
till vilka motionerna har remitterats,
har erkänt att motionerna gäller
ett viktigt område. Vi som tillhör landstingen,
som i allmänhet är huvudmän

Nr 34

Onsdagen den 28 november 1962

för den kroniska vården, är också mycket
väl medvetna om att det här rör sig
om ett problem, som har amrVält sig som
stort och bekymmersamt inte bara för
dagen utan som rent av kommer att tillväxa
i kvadrat med hänsyn till den befolkningspyramid
som visar så klara
tendenser i vad det gäller de högre
åldrarna.

Fru Johansson beklagade att vi inom
avdelningen inte hade remitterat motionerna
till socialstyrelsen. Ja, nu är
det väl så, att socialstyrelsen själv har
möjligheter att via de medicinska fakulteterna
och kanslern för rikets universitet
få fram ett förslag till en sådan
professur, som åsyftas i motionerna.

Det har man inte gjort, och detta har
kanske i någon mån varit orsaken till
att inte någon av de medicinska fakulteterna
framlagt förslag om en professur
i geriatrik.

Nu bär det rört sig litet grann på
området, i den mån som det under förra
året donerats inte mindre än IV2 miljon
kronor, som karolinska institutet
har möjlighet att använda till att främja
företrädesvis sådan vetenskaplig medicinsk
forskning, som är av betydelse
för geriatriken. Kanslern har också i
sitt remissvar erinrat om att såväl dessa
som andra donationsmedel står till
förfogande för dem som vill ägna tid
och arbete åt denna speciella forskning.

Utskottet har för sin del understrukit
den stora betydelsen av intensifierad
forskning på området. Men med hänsyn
till att det för närvarande finns andra
möjligheter än att direkt inrätta en professur
har utskottet sett sig nödsakat
avslå framställningen om inrättandet av
den föreslagna professuren.

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 13

Professur i funktionell rättsvetenskap

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
172, i anledning av väckt motion rörande
professur i funktionell rättsvetenskap.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det kan förefalla litet
optimistiskt av mig att begära, att juridiken
skulle anpassa sig efter samhällsutvecklingen
och de människor som lever
i samhället, ty av statsutskottets utlåtande
framgår, att man anser det nästan
självklart, att samhället skall stanna
av och anpassa sig till juridiken, trots
att alla vet, att vi lever i ett dynamiskt
samhälle, föränderligt i olika avseenden.
.lag måste beklaga denna orimliga
inställning till en fråga av så stor vikt.

Det är också anmärkningsvärt, att de
juridiska fakulteterna i sak erkänner
nödvändigheten av att någonting görs på
detta område, men utskottet avvisar även
detta. Men när riksdagen lämnar en fråga
till de juridiska fakulteternas avgörande,
avhänder sig riksdagen de politiska
möjligheter den eljest skulle ha.
Samtidigt som jag konstaterar att det
har gjorts ett visst framsteg på området,
måste jag beklaga att inte riksdagen söker
tillvarata de möjligheter som en anpassning
av juridiskt tänkande till samhällsutvecklingen
faktiskt innebär.

Den juridiska fakulteten i Uppsala,
som av olika skäl utan tvekan måste anses
vara den mest konservativa, skriver
ändock i sitt remissvar:

»En funktionellt inriktad forskning
tilldrager sig allt större uppmärksamhet
i så gott som alla juridiska discipliner,
om man därmed avser en forskning inriktad
på att vetenskapligt undersöka på
vad sätt rättsreglernas innehåll påverkas
av andra sociala faktorer och vilken genomslagskraft
rättsreglerna visa sig äga
i samhällslivet. Det är enligt fakultetens
mening av stor vikt, att en dylik forsk -

Onsdagen den 28 november 1962

Nr 34

ning förekommer över hela det juridiska
fältet och att denna uppgift icke betraktas
såsom tillhörande en enda speciell
lärostol.»

Det där låter gott och väl och vackert,
men man måste till det ställa frågan:
Varför har icke fakulteterna i Uppsala
och annorstädes vidtagit åtgärder för
att praktiskt söka tillämpa vad de säger
sig eftersträva.

Man berör också frågan om den fria
forskningen. Men när man talar om fri
forskning inom juridiken, skall vi komma
ihåg att juridik och politik i alla tider
hört samman. Juridikens uppgift
är att försöka få ett samhälle att fungera
efter de regler, som samhällsutvecklingen
själv har skapat. Det är väl först under
senare årtionden som juridiken icke
har anpassats till det politiska skeendet.
Detta är beklagligt därför att den industriella
utvecklingen och samhällsutvecklingen
i övrigt kräver en anpassning av
det juridiska tänkandet till denna utveckling,
som under senare år gått allt
snabbare. Om vi inte vidtar en sådan
anpassning, hindrar vi utvecklingen på
olika områden.

Fakulteten i Lund förordar en ulredning
i frågan. Den konstaterar att 1958
års beslut angående juridiska och samhällsvetenskapliga
examina var av mera
teoretisk än praktisk betydelse. Om man
inte har lärare och inte försöker bedriva
någon forskning med en viss inriktning
på det nuvarande samhällets utveckling,
finns det inte heller några utsikter
att något kommer att göras. Vår
sociallagstiftning har ju kommit ganska
långt. Men det är ju meningslöst att ha
en sociallagstiftning som vi offrar miljoner
och miljarder på samtidigt som vi
på andra områden tillåter att alla dessa
värden i stort sett spolieras.

När utskottet har sett på denna fråga
har det hakat sig fast vid orden »forskningens
och undervisningens frihet».
Utskottets ledamöter har utan tvekan
förbisett att juridiken inte är någon vetenskap.
Jag har förut sagt att juridiken

Professur i funktionell rättsvetenskap

är ett medel eller har till uppgift att få
samhället att fungera på ett riktigt och
vettigt sätt. Därför kan man i fråga om
juridiken inte tala om vetenskaplig, fri
forskning på samma sätt som när det
gäller andra discipliner.

Juridik och politik är två av varandra
helt beroende storheter. Jag gör därför
reflexionen: Kan det vara rimligt att
riksdagen överlåter till en icke folkvald
församling att svara för ett av de viktigaste
politiska avgörandena i svenskt
samhällsliv? På den frågan svarar jag
nej. Det gör jag inte bara av politiska
skäl utan jämväl därför att vi i så fall
inte kan få en juridisk utbildning som
är avpassad till svenskt näringsliv,
svensk företagsamhet och över huvud taget
till vad som sker 1962.

Den juridiska forskningen är ju i regel
historisk. Prejudikattänkande är där
av avgörande betydelse. Om vi nådens
år 1962 låter gamla prejudikat styra tänkandet
i vårt samhälle, så måste konflikter,
besvärligheter och svårigheter uppstå.

Herr talman! Det skulle vara mycket
att tillägga i detta samanhang, men jag
får väl tolka uttalandet från de tre juridiska
fakulteterna så att de själva inser
bristerna men att det inte går att få
en forskning som är anpassad till den
nuvarande samhällsutvecklingen. Man
beklagar att lärarkrafter inte står till
förfogande för detta.

Jag vill också erinra om att juristerna
i vårt samhälle för närvarande spelar
en dominerande roll. Att vi inte har
insett betydelsen av detta är ju inte
juristernas fel utan i första hand riksdagens.

Det är naturligtvis meningslöst att nu
yrka bifall till motionen. Jag vill dock
försäkra att jag kommer tillbaka i annat
sammanhang. I denna fråga mal riksdagen
mycket sakta och oftast i tomgång,
men det har ändå skett något under de
senaste sex åren. När vi närmar oss nästa
århundrade kanske juridiken har närmat
sig samhället av i dag -— låt oss säga

4 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 34

Nr 34

Onsdagen den 28 november 1962

Professur i funktionell rättsvetenskap

med 25 år, så ligger den bara ca 75 år
efter utvecklingen. Då får man väl säga
att juridiken är anpassbar och funktionell! Jag

måste, herr talman, beklaga att
statsutskottet inte har gjort något i denna
sak.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Den som under ganska
många år i denna kammare lyssnat till
herr Lundberg, speciellt då han behandlar
frågor på det juridiska området, kanske
beklagar att inte herr Lundberg
från början sökte sig in på den juridiska
banan, i synnerhet som han menar att
politik och juridik hänger så intimt samman.
I så fall skulle han som jurist ha
haft möjligheter att reformera på det
område, där han speciellt i dag framfört
så kritiska synpunkter. Han har i dag
varit lika kritisk mot statsutskottet som
han i sin motion varit såväl mot de juridiska
fakulteterna som mot justitiedepartementet.

I sin motion säger herr Lundberg —
för att återge något av andemeningen i
den — att om det är själva rättssynen,
som är knuten till en viss rättsfilosofi,
som är den huvudsakliga orsaken, måste
undervisning och livssyn vid våra juridiska
fakulteter undergå ett mycket hårt
och nödvändigt reformarbete. Juridiska
fakulteten i Uppsala har härtill knutit
den reflexionen att i den mån »motionären
sålunda avser, att i första hand den
föreslagne professorn och i andra hand
de juridiska fakulteterna i övrigt skulle
av statsmakterna beordras arbeta efter
ett bestämt, ideologiskt fastslaget rättspolitiskt
reformprogram, ja till och med
en bestämd ''livssyn’, måste fakulteten såsom
företrädare för fri forskning och
undervisning inlägga en bestämd gensaga».

Detta remissuttalande har också legat
till grund för statsutskottets ståndpunktstagande,
då det inte har funnit sig kunna
tillstyrka bifall till de i motionen
gjorda yrkandena.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Herr Nilsson i Göingegården
beklagade att jag inte från början
sökt mig in på den juridiska banan.
Ja, herr Nilsson, det är ganska naturligt
att jag inte gjorde det. Jag hade nämligen
inte några som helst ekonomiska
möjligheter därtill. Det var ingenting att
göra åt det, det var endast vad en landsbygds-
och kolarpojke fick finna sig i,
och fattigdom då kunde man ju inte göra
mycket åt. Men eftersom jag är av gammal
bondesläkt med vissa rättstraditioner,
som muntligt gått i arv från släktled
till släktled, var det ganska naturligt
att jag redan som ung kom i kontakt
med gammal bonderätt. Med de
bristfälliga kunskaper jag har i språk
in. m. tror jag nog att jag kan säga att
jag dock läst fler kompendier än mången
jur. kand.

Det är ganska intressant att fakulteten
i Uppsala talar om ett bestämt, ideologiskt
fastslaget rättspolitiskt reformprogram
in. in. Jag vill då fråga: Vad är
den romerska rätten uttryck för? Är den
någon rätt i och för sig? Är den inte ett
system som man försöker knyta till ett
samhälle, låt vara att det gällde det gamla
klassamhället och att det tog sikte
på att åt vissa få människor koncentrera
en makt, som den demokratiska utvecklingen
i olika avseenden fördelar på flera
händer samtidigt som socialpolitiken
har visat att den har kunnat ge värden
åt samhället, därför att man vågar tänka
annorlunda? Klasstänkandet har vi
kvar i oerhört stor utsträckning. Det
skulle vara önskvärt om man i dagens
samhälle, inte minst för industriens vidkommande,
kunde få in ett annat tänkande,
annars hindras utvecklingen på
väsentliga punkter.

Att jag har varit kritisk mot de juridiska
fakulteterna, justitiedepartementet
och statsutskottet beror på att jag inte
har några hämningar när det gäller att

Onsdagen den 28 november 1962

Nr 34

Studiebidrag- och stipendier till elev vid ej statsunderstödd folkhögskola

kritisera vad jag anser vara fel, även om
t. ex. justitieministern företräder det
parti jag tillhör. Vart tar vi vägen, om
vi inte anser oss ha rätt, ja skyldighet,
att i för samhället så väsentliga frågor
kritiskt granska olika åtgärder? På detta
område förhåller det sig väl så att justitiedepartementet
på grund av den hastiga
omvandlingen inom samhället i viss
mån kommit på efterkälken, och det är
ur samhällets synpunkt beklagligt.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 14

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

173, i anledning av väckta motioner om
utredning rörande demografisk forskning
och undervisning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Studiebidrag och stipendier till elev vid
ej statsunderstödd folkhögskola

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

174, i anledning av väckt motion om
studiebidrag och stipendier till elev vid
ej statsunderstödd folkhögskola.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Detta utlåtande behandlar
en motion av två motionärer, som
ansett att statsbidrag till studiebidrag
måtte utgå till elev vid sådan folkhögskola
som inte erhåller statsbidrag till
driften men i fråga om vilken tillsynsmyndigheten
har tillstyrkt sådant statsbidrag.

Vi har för närvarande en ko av folkhögskolor
som är godkända av tillsynsmyndigheten
men som ännu inte fått
statsbidrag. Kungl. Maj :t föreslog i
årets statsverksproposition statsbidrag
till en skola. Riksdagen beslöt i våras
en utökning med ytterligare en skola,
så att två nya folkhögskolor skulle få

statsbidrag. Fortfarande kvarstår emellertid,
herr talman, en ko av fyra eller
fem folkhögskolor där huvudmännen ensamma
får svara för såväl driftkostnader
som elevstipendier.

Det är självfallet att detta är ekonomiskt
mycket betungande för huvudmännen
i fråga. De nya skolorna kommer
helt enkelt i ett ekonomiskt underläge
i jämförelse med de folkhögskolor
som erhåller statsbidrag. Detta blir så
mycket starkare poängterat som huvudmännen
för dessa nya folkhögskolor
oftast är ideella organisationer — skolorna
är s. k. rörelseskolor — med mycket
knappa ekonomiska resurser. Vi motionärer
har därför sagt oss att i väntan
på driftbidrag till dessa skolor borde
man ge dem statsbidrag till studiebidrag
och stipendier åt eleverna för
att i någon mån lätta på det ekonomiska
tryck som vilar på huvudmännen,
innan skolorna får driftbidrag.
Huvudmännen har faktiskt att välja
mellan att inte låta eleverna få några
stipendier alls eller också att ta på sig
hela kostnaden för stipendiegivningen.

Driftbidrag till folkhögskolorna utgår
nu i princip med 90 procent av läi''arlöner
och pensionskostnader. Dessutom
utgår allmänt driftbidrag, s. k.
grundbidrag, med 26 kronor per dag
samt ett tilläggsbidrag med 1 krona
40 öre per läsdag och elev. Därtill utgår,
som jag redan antytt, ganska generösa
studiebidrag och stipendier till
elever.

Det är självfallet att om man jämför
en skola som erhåller dessa statliga bidrag
med en nystartad folkhögskola
som inte fått statsunderstöd, så förstår
man, att de nya skolorna kämpar med
mycket avsevärda ekonomiska svårigheter.
Jag vill poängtera att det i regel
tar sex å sju år, innan en ny skola
kommer i åtnjutande av statsbidrag.
Med hänsyn härtill är det väl rimligt
att man åtminstone försöker lätta det
ekonomiska trycket så pass mycket att
man bestämmer sig för att låta stats -

Nr 34

Onsdagen den 28 november 1962

Studiebidrag och stipendier till elev vid ej statsunderstödd folkhögskola

bidrag till stipendier utgå, så snart tillsynsmyndigheten
godkänt skolan för
erhållande av driftbidrag.

Herr talman! Jag skall självfallet inte
ställa något yrkande, men jag vill vädja
till ecklesiastikministern att han, när,
som jag förmodar, budgetbehandlingen
för nästa statsverksproposition nu pågår
tar dessa synpunkter under beaktande.
Det är för många huvudmän,
inte minst huvudmännen för de s. k.
rörelseskolorna, ett mycket angeläget
önskemål, att de tankar som uttryckts
i denna motion kunde vinna riksdagens
gehör.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Då samma motionsyrkande
behandlades vid förra årets riksdag,
var motionen föremål för ett utförligt
remissförfarande. Samtliga remissinstanser
avstyrkte emellertid kravet
i motionen. Skolöverstyrelsen sade
att med hänsyn till att ifrågavarande
studiehjälpsreglemente gäller elever vid
en mängd skilda skolor underställda
olika tillsynsmyndigheter borde en dylik
författningsändring föregås av en
särskild utredning. Statskontoret sade
den gången: »Ett tillmötesgående av
förslaget om ändring av studiehjälpsreglementet
skulle innebära ett avsteg
från den i nämnda reglemente uppställda
grundprincipen, att studiehjälp endast
utgår till elever vid statliga eller
under statlig tillsyn ställda läroanstalter
och kurser.» Studiehjälpsnämnden,
som ju ständigt har att syssla med dessa
problem, sade för sin del bl. a.:
»Förslaget innebär därför för en skolgrupp,
folkhögskolorna, frångående av
ovannämnda grundregel för studiehjälpen
och skulle, om det genomfördes, i
realiteten innebära, att prövningen och
avgörandet huruvida statsmedel i form
av studiehjälp må disponeras vid nya

skolor överflyttas från Kungl. Maj:t till
skolöverstyrelsen.»

Studiehjälpsnämnden avstyrker det
föreliggande förslaget på grund av dessa
och andra svårigheter i sammanhanget.
Jag vill för min del ge motionärerna
rätt i att det föreligger en orättvisa
för eleverna vid ifrågavarande skolor,
i den mån som inte huvudmännen
träder emellan och utbetalar dessa
stipendier och studiebidrag.

Vad beträffar folkhögskolorna beslöt
förra årets riksdag att ett utökat antal
skulle få statsbidrag. Med en förhoppning
om att ecklesiastikdepartementet
i fortsättningen fullföljer riksdagens
intentioner, så är det att hoppas, att de
bekymmer som motionärerna har fört
fram på nytt i år, så småningom skall
avvecklas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Till herr Nilsson i
Göingegården vill jag säga, att om man
betraktar denna sak som angelägen och
det dessutom rör sig om en så stor
grupp av skolor att en författningsändring
borde komma till stånd, så kan jag
inte förstå, varför inte statsutskottet har
begagnat sin initiativrätt och föreslagit
just en sådan utredning som herr
Nilsson i Göingegården apostroferar.

Jag delar inte herr Nilssons i Göingegården
resonemang att man överflyttar
beslutanderätten från Kungl. Maj:t till
skolöverstyrelsen i frågan huruvida
folkhögskolor skall få statsbidrag eller
inte. Vi har ju ett hundratal folkhögskolor
och man kan inte plötsligt sätta
stopp för statsbidragsgivningen till
dessa.

Om motionen hade kunnat bifallas
hade man väl — som jag tidigare poängterat
— avlastat huvudmännen en del
av det ekonomiska ansvaret i väntan
på att statsbidrag sedan skulle utgå
även till driften av folkhögskolorna.
Jag beklagar att herr Nilsson i Göinge -

Onsdagen den 28 november 1962 Nr 34

Åtgärder för tillgodoseende av personalbehovet inom de sociala och medicinska
vårdområdena

gården inte i avdelningen har reserverat
sig för motionen, ty som länskamrater
har vi här ett gemensamt intresse
för vårt eget läns vidkommande. Vi har
nämligen där en skola som inte erhåller
statsbidrag. Ur den synpunkten
hade det varit värdefullt om herr Nilsson
visat sitt positiva intresse i form
av en anslutning till motionen i andra
avdelningen och vi måhända kunde
uppnått den ekonomiska dellösning för
huvudmannens vidkommande som den
här motionen syftar till.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag tror att herr Antonsson
missuppfattade mig när han
menar, att jag hade sagt att beslutanderätten
under alla omständigheter skulle
överflyttas till skolöverstyrelsen beträffande
dessa bidrag. Så är inte fallet.
Men i den mån motionen skulle bifallas
och dessa bidrag skulle utbetalas, innan
de statliga myndigheterna och Kungl.
Maj:t hade godkänt vederbörande folkhögskola
såsom berättigad till statsbidrag
— inte bara folkhögskolorna, utan
även en hel del med folkhögskolor likställda
skolor — då skulle skolöverstyrelsen
få lov att ta ansvaret.

Jag är naturligtvis lika angelägen som
herr Antonsson om att Hallands läns
folkhögskola, som för närvarande arbetar
utan statsbidrag, kommer i åtnjutande
av sådant. Detta innebär i
första hand ett fullföljande av riksdagens
beslut i våras att fler folkhögskolor
per år får ett allmänt statsbidrag.
På så sätt skulle dessa problem automatiskt
klaras upp i enlighet med vad
motionärerna här har önskat.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 16

Föredrogs vart för sig

statsutskottets utlåtanden:

nr 175, i anledning av väckta motio -

ner angående kommunernas återbetalningsskyldighet
för statsbidrag till lärarbostäder,
och

nr 176, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till uppförande av
simanläggningar vid skolor;

bankoutskottets utlåtande nr 35, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 och 5 §§ förordningen
den 27 mars 1953 (nr 95) om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. m.;

andra lagutskottets utlåtande nr 42,
i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning om
ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99), dels ock i
ämnet väckt motion; samt

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 42, i anledning av motioner angående
undantagande av vissa skogskörslor
från bestämmelserna om yrkesmässig
biltrafik, och

nr 43, i anledning av motioner om bestämmelser
angående högsta tillåtna
spänningsvariationer vid eldistribution.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 17

Åtgärder för tillgodoseende av personalbehovet
inom de sociala och medicinska
vårdområdena

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 51, i anledning av
väckta motioner om åtgärder för tillgodoseende
av personalbehovet inom de
sociala och medicinska vårdområdena,
om åtgärder mot personalbristen inom
sjukvården, om samordning av den lägre
sjukvårdsutbildningen med den egentliga
sjuksköterskeutbildningen samt angående
utbildning av industrisjuksköterskor.

54 Nr 34 Onsdagen den 28 november 1962

Åtgärder för tillgodoseende av personalbehovet inom de sociala och medicinska
vårdområdena

I följande motioner, vilka hänvisats
till allmänna beredningsutskottet, hade
hemställts,

i motionerna 1:15 av herr Lundström
in. fl. och II: 33 av herr Ohlin in. fl.

a) att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t begära tillsättandet av det antal
samordnade expertgrupper som befunnes
lämpligt för att inom de sociala
och medicinska vårdområdena, där det
rådde svår personalbrist, föreslå sådana
skyndsamma reformer och åtgärder som
syftade till

1. att genomföra personalinbesparande
rationaliseringsåtgärdcr,

2. att utnyttja eventuellt tillgänglig
kvalificerad utländsk arbetskraft,

3. att inom de vårdområden där detta
vore möjligt i ökad utsträckning utnyttja
möjligheterna till öppen vård och
familjevård, varvid ersättningarna borde
höjas och finansieringen i samband
härmed i Ökad omfattning övertas av
staten, samt att på annat sätt ta till vara
den reservarbetskraft som representerades
bl. a. av hemarbetande kvinnor,

4. att på olika sätt stimulera återgång
till vårdområdena av för denna redan
utbildad men nu icke yrkesverksam arbetskraft,

5. att i övrigt i enlighet med vad som
i motionerna anförts — bl. a. genom
löne- och skattepolitiska åtgärder —
verka för att ökade personella insatser
komme de vårdande uppgifterna inom
den socialpolitiska verksamheten till
godo, samt

b) att riksdagen hos Kungl. Maj :t anhölle,
att för de grupper som inte redan
omfattades av en tillfredsställande
prognosverksamhet riktlinjer utarbetades
för en fortlöpande långsiktig bedömning
av personalbehovet inom de
medicinska och sociala vårdområdena;

i motionerna 1:195 av fru Svenson
in. fl. och II: 239 av herrar Börjesson
i Falköping och Gustavsson i Alvesta att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla

1. om skyndsam undersökning röran-:
de orsakerna till nuvarande brist inom
sjukvården på sjuksköterskor och övrig
vårdpersonal med avseende på arbets-,
social-, löne- och skatteförhållanden; 2.

om skyndsam utredning, på grundval
av ifrågavarande undersökning, angående
åtgärder, som kunde erfordras
för ett snabbt hävande av sjukvårdens
brist på sjuksköterskor och annan vårdpersonal; i

motionerna I: 321 av herr Tage Johansson
in. fl. och II: i 00 av fru LewénEliasson
m. fl. att riksdagen i skrivelse
hemställde att Kungl. Maj :t måtte överväga
möjligheterna att, i avvaktan på en
definitiv lösning, vidtaga åtgärder i
motionernas syfte, som tilläte huvudmännen
för den här ifrågavarande sjukvårdsutbildningen
att genomföra provisoriska
arrangemang för en samordning
av den lägre sjukvårdsutbildningen med
den egentliga sjuksköterskeutbildningen,
samt

i motionerna I: 381 av fröken Nordström
och II: 581 av fröken Elmén och
herr Gustafson i Göteborg att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t begärde utredning
beträffande utbildning av industrisköterskor.

Utskottet hemställde, att

1) de likalydande motionerna I: 15
och II: 33,

2) de likalydande motionerna 1:195
och II: 239,

3) de likalydande motionerna 1:321
och II: 400 samt

4) de likalydande motionerna I: 381
och II: 581

måtte anses besvarade med vad utskottet
anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Nestrup, Olofsson, Carlsson i Huskvarna
och Westberg, vilka ansett

dels att utskottets yttrande bort ha
annan, i reservationen angiven lydelse,
dels ock att utskottet bort hemställa,

Onsdagen den 28 november 1962 ISr 34 oo

Åtgärder för tillgodoseende av personalbehovet inom de sociala och medicinska
vårdområdena

1. att riksdagen med bifall till motionerna
I: 15 och II: 33 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t

a) begära tillsättandet av det antal
samordnade expertgrupper som befunnes
lämpligt för att inom vårdområden,
där det rådde svår personalbrist, föreslå
sådana skyndsamma reformer och åtgärder
som syftade till att minska denna
brist och därigenom skyndsamt stärka
den medicinska och sociala vården,

b) anhålla att för de grupper som inte
redan omfattades av en tillfredsställande
prognosverksamhet riktlinjer utarbetades
för en fortlöpande långsiktig bedömning
av personalbehovet inom de
medicinska och sociala vårdområdena;

2. att de likalydande motionerna
1:195 och II: 239, 1:321 och 11:400
samt I: 381 och II: 581 måtte anses besvarade
med vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp):

Herr talman! I anledning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 51
vill jag anföra några synpunkter.

Allmänna beredningsutskottet har till
behandling haft en rad motioner som
innehåller förslag till åtgärder mot personalbristen
på de sociala och medicinska
vårdområdena. Motionerna hav
remissbehan dlats. Den största i detta
sammanhang är en partimotion från
folkpartiet. Utskottsmajoriteten anser
att de frågor som berörs i denna kommit
i »ett i viss män ändrat läge» sedan
motionen väckts. Den syftar då på att
en intensivare verksamhet kommit till
stånd för lösande av personalproblemen
inom socialvård och sjukvård. Av
det skälet finner majoriteten icke motiverat
att tillsätta särskilda expertgrupper
på sätt som föreslagits av folkpartiet.

Utskottets reservanter, som jag tillhör,
finner det visserligen glädjande
att vissa åtgärder som kan leda till bättre
förhållanden har vidtagits men anser
att personalproblemen är av sådan omfattning
att vad som gjorts är klart otillräckligt.

I motionerna nr 15 i första kammaren
och 33 i andra kammaren anvisas
olika vägar att lösa de redovisade personalproblemen.
De går ut på en höjning
av utbildningskapaciteten, rationaliseringsåtgärder
i syfte att bättre
tillvarata den tillgängliga vårdpersonalen,
ett ökat tillvaratagande av den arbetskraftsreserv
som representeras av
hemmavarande kvinnor och en undersökning
av möjligheterna att utnyttja
utländsk arbetskraft i större utsträckning
samt att de vårdyrken som har
svåra rekryteringsproblem görs mera
lockande genom bättre arbetsförhållanden
och bättre sociala och ekonomiska
villkor.

Reservanterna anför bl. a. att »en
samlande lösning av personalproblemen
på vårdområdena bör ske med beaktande
av samtliga dessa i motionen redovisade
förslag. Som motionärerna framhåller
torde det bli svårt att på kort
sikt lösa personalproblemen enbart genom
ökad utbildningskapacitet. Av den
anledningen framstår de kompletterande
förslagen till lösningar som väsentliga
i nuläget. Förslag till personalbesparande
rationaliseringsåtgärder har
lagts fram av den s. k. CSB-utredningen
i form av förslag om utbildning av sjukvårdsadministratörer.
En tillräckligt
kvalificerad och omfattande sådan utbildning
torde kunna komma att medföra
lättnader i nuvarande bristsituation.
Emellertid måste även andra åtgärder
företagas som tar i sikte att så
långt möjligt avlasta den egentliga vårdpersonalen
andra arbetsuppgifter än de
vårdande. Det är givetvis viktigt att
undvika åtgärder, som försämrar omvårdnaden
av patienterna eller som le -

Nr 34

Onsdagen den 28 november 1962

Åtgärder för tillgodoseende av personalbehovet inom
vårdområdena

der till minskade kontakter mellan vårdpersonal
och patienter.

Delvis torde personalproblemen kunna
minskas genom att utländsk arbetskraft
utnyttjas i större utsträckning.
Även här bör emellertid hänsyn tagas
till patienternas behov av omvårdnad
och mänskliga kontakter. Av den anledningen
bör utländsk arbetskraft endast
i begränsad utsträckning utnyttjas inom
t. ex. mentalsjukvården och andra
vårdområden där kontakterna mellan
vårdpersonal och patienter är av särskilt
stor betydelse för vården eller behandlingen.

En stor del av personalbristen skulle
kunna avhjälpas om redan utbildad
.sjukvårdspersonal stannade kvar i eller
återgick till yrket i större omfattning.
För att möjliggöra detta krävs
bl. a. löne- och skattepolitiska åtgärder.
Arbetstiderna spelar säkerligen
också en väsentlig roll i detta sammanhang.
I motionen har förslag om sådana
åtgärder lagts fram.»

Reservanterna vill »särskilt betona
vikten av en förbättring av förvärvsavdragen
samt av inrättandet av fler daghem
och förskolor. Med hänsyn till det
senare är en förstärkning av förskollärarutbildningen
nödvändig.

Ökad användning av öppen vård och
familjevård som komplement till anstaltsmässig
vård bör rimligen medföra
en minskad press på den slutna vården».

I reservationen påvisar vi att bristen
på läkare och sjuksköterskor sannolikt
kommer att öka högst väsentligt inom
den närmaste framtiden trots att åtgärder
vidtagits. Eftersom personalbristen
kan väntas bli större under de
närmaste åren är det för mig omöjligt
att dela den uppfattning utskottsmajoriteten
hyser, att tillsättandet av expertgrupper
skulle vara omotiverat.
Dessa expertgrupper skulle ha till uppgift
att samordna och bearbeta hittills
gjorda erfarenheter och att på den

de sociala och medicinska

grundvalen komma med förslag till lösningar
av personalproblemen inom social-
och sjukvård.

Om behovet av samordning skriver
medicinalstyrelsen i sitt yttrande över
motionen: »Enligt styrelsens mening är
det vidare av stor vikt att en samordning
kommer till stånd av allt det utredningsarbete,
som har anknytning
till motionens syfte och dess detaljer.»
Här understryker alltså medicinalstyrelsen
folkpartimotionärernas krav.
Också av den anledningen har jag svårt
att förstå den negativa hållning utskottsmajoriteten
intagit.

Jag skall här inte närmare gå in på
alla de skäl som talar för att verkliga
krafttag bör tas för att undanröja de
personalproblem det här är fråga om.
Jag hänvisar i stället till reservanternas
utförliga motivering och ber, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Den stora bristen på personal
inom de medicinska och sociala
vårdområdena utgör ett allvarligt socialt
problem. Det är väl dokumenterat, och
även utskottsmajoriteten anser att problemet
är allvarligt.

Man kan kanske ha olika meningar
om orsakerna till den besvärande situation,
i vilken vi nu befinner oss. Utskottet
har pekat på den stora ökningen
av antalet vårdplatser under senare
år som en av orsakerna. Men då kan man
fråga sig: Varför har inte utbildningskapaciteten
anpassats till det nya läget?
Sjukvårdsanstalter och andra vårdinrättningar
växer ju inte upp som svampar
ur jorden. De föregås av ett långvarit
utredningsarbete, och det borde
ha varit möjligt att åtminstone i större
utsträckning än vad som skett förutse
behovet.

Framför allt måste man beklaga att
bristen på instruktionssköterskor och
lärare i övrigt är så besvärande, över
huvud taget är behovet av sjukvårdsper -

Onsdagen den 28 november 1962 Nr 34

Åtgärder för tillgodoseende av personalbehovet inom de sociala och medicinska
vårdområdena

sonal med specialutbildning särskilt
markerat. Här måste det finnas utrymme
för kraftfulla initiativ från statsmakterna.

Läkarbristen och bristen på sjuksköterskor
har uppmärksammats särskilt
i den allmänna debatten, men låt oss inte
glömma att bristen är minst lika stor,
kanske större, på andra vårdområden.
Bristen på utbildad personal är särskilt
markerad när det gäller åldringsvården.
Men även inom ungdomsvårdsskoleområdet,
fångvården och nykterhetsvården
är personalsituationen mycket besvärlig,
för att inte nämna den medicinska alkoholistvården.
Inom den psykiska barna-
och ungdomsvården har vi samma
problem. Man inrättar tjänster, men det
är svårt, för att inte säga omöjligt, att
få dem besatta.

Denna brist på utbildad personal gör
att man på många områden får nöja sig
med personal som saknar utbildning. I
nr 4 av Sociala meddelanden kunde man
bl. a. läsa följande: »Svartsjöanstalten
har en personalstyrka på 125 personer.
De allra flesta arbetar som vårdare och
förmän. Trots att alla har människovårdande
arbetsuppgifter så har många
ingen egentlig utbildning för sitt arbete.»
Man pekar på lönefrågan som en orsak
men också bristen på lämpliga kurser.
Man säger dock att för närvarande pågår
en experimentkurs, och den får vi hälsa
med tillfredsställelse.

Samtidigt vet vi, att behovet av differentierade
vårdformer växer och därmed
behovet av specialutbildad personal.
Detta personalbehov ökar också av
det skälet att vi får allt fler anstalter.
Vårt komplicerade samhälle ställer allt
större krav på den personal som sysslar
med människor i ömtåliga situationer
av olika slag. Människovärden över huvud
taget måste ges ett större utrymme
än tidigare, och härför behövs utbildat
folk.

Utskottet hänvisar till pågående utredningar
och åtgärder som vidtagits.

Ingen vill väl förringa vad som redan
gjorts eller är på gång — det är onekligen
en hel del. Enligt uppgift finns det
åtta utredningar i arbete inom de aktuella
områdena, och det noteras givetvis
med tacksamhet. Därför föreslår inte
heller motionärerna eller reservanterna
någon ny utredning. Däremot anser reservanterna,
till vilka jag hör, att det
behövs samordnande expertgrupper,
som kan föreslå skyndsamma reformer
med syfte att minska de påtalade bristerna
och därigenom stärka den medicinska
och sociala vården.

En fråga som i detta sammanhang
pockar på uppmärksamhet gäller möjligheterna
att i vissa fall ersätta anstaltsvård
med familjevård eller annan öppen
vård.

Inom den ungdomsvårdande sektorn
är ett ökat utnyttjande av familjevården
ofta en väg att minska behovet av vårdplatser
vid ungdomsvårdsskolorna, och
den ger även i många fall företräden
framför vård på ungdomsvårdsskola eller
ungdomsfängelse. Men då föreligger
tyvärr det förhållandet, att vård på
ungdomsskola är avgiftsfri för kommunerna,
medan ersättning till fosterhemmen
får erläggas av vederbörande kommun.
Socialstyrelsen anför i sitt yttrande
till utskottet följande: »Onekligen
kommer på detta sätt ett ovidkommande
moment in i barnavårdsnämndernas
prövning vid bedömningen av den bästa
vårdformen.» Här borde det vara möjligt
att snabbt komma fram till mera
tillfredsställande lösningar, som ger fosterhemsvården
en bättre ställning.

Även inom åldringsvården torde möjligheterna
att vidga den öppna vården
vara stora. Det har vid många tillfällen
konstaterats att gamla, som har svårigheter
att klara enkla göromål men inte
är sjuka med behov av ständig vård,
föredrar att stanna i sin egen hemmiljö.
Ett aldrig så ombonat rum på ett ålderdomshem
kan inte locka dessa åldringar
från den egna hemmiljön. Men skall

58 Nr 34 Onsdagen den 28 november 1962

Åtgärder för tillgodoseende av personalbehovet inom de sociala och medicinska
vårdområdena

det bli möjligt för dessa gamla att fortsätta
att bo i sitt hem, så måste hemsamaritverksamheten
utbyggas och utbildningen
för hemsamariterna avpassas
till de uppgifter det här gäller. Det är
ur flera synpunkter angeläget att samhället
med kraft engagerar sig även för
denna verksamhet.

Här finns sålunda stora områden,
som pockar på uppmärksamhet, och
jag tror att det är en riktig väg att gå
via de expertgrupper som här föreslagits
samt att de får ta itu med de aktuella
problemen och söka sig fram till en samordning
av de åtgärder som redan är
på gång. På det sättet kan man snabbast
finna effektiva lösningar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Brist på läkare, brist på
sjuksköterskor, brist på undersköterskor,
brist på sjukvårdsbiträden, brist
på sjukhussekreterare och brist på teknisk
personal — det är en hel katalog
över alla de brister som finns på sjukvårdens
område och som vi nu skall
råda bot på. Inom landstingen, som i de
allra flesta fall är huvudmän för sjukvården,
har dessa problem förefunnits
under en lång följd av år, och man kan
väl säga att det är eu gammal surdeg
som nu gör sig gällande och som vi bär
att ta hänsyn till. Alla erkänner väl också
att det är gamla underlåtenhetssynder
som nu kommer i dagen. Genom den
oerhört starka utvecklingen inom sjukvårdsområdet
har utbildningen av olika
personal kommit i underläge.

När det nu diskuteras hur vi skall
komma till rätta med svårigheterna, kan
jag som gammal landstingsman säga att
problemen har varit och är alldeles särskilt
aktuella i landstingen. Men de kan
angripas från olika håll, och jag skall
här bara nämna några.

Det är orimligt att som nu sker på
nära nog alla områden i samhället an -

vända kvalificerad personal för mindre
kvalificerat arbete. Sjuksköterskorna
skall exempelvis allting bestyra och beställa.
I många fall kunde man säkert
använda personal med lägre utbildning
eller med utbildning för andra uppgifter.
Det är ju minst sagt olämpligt att
en utbildad sjuksköterska skall vara
exempelvis mottagningsköterska eller
mottagningssekreterare. Där skulle vi
väl kunna använda specialutbildade
kvinnliga sekreterare och därmed avlasta
sjuksköterskorna dessa uppgifter.

Även den tekniska utrustning som
sjukhusen nu får i allt större utsträckning
ställer ökade krav på teknisk personal,
och den behöver alls inte bestå
av sjuksköterskor. Man kan utbilda särskilda
tekniker för det. Jag tänker här
t. ex. på röntgen- och radiumterapi
men även på vissa arbetsuppgifter inom
operationsområdet. Där kan man säkerligen
använda sådan speciell personal —
och varför inte också manliga befattningshavare?
Det tror jag skulle kunna
leda till bra resultat.

I det sammanhanget vill jag också
säga att vi mycket noga bör betänka
olika rationaliseringsåtgärder. Tyvärr
bär man mycket ofta förutfattade meningar
om tillvägagångssättet, och de
metoder som tillämpas är stundom helt
föråldrade. Jag tror att vi bör tänka om
därvidlag, om vi skall kunna komma
till rätta med problemen.

En annan sak som ställer sjukvårdens
huvudmän i en synnerligen svår situation
är de påfrestningar som sjukvården
vid våra sjukhus innebär. Man kan
ifrågasätta, om vi inte på något sätt kan
avlasta arbetsbördorna i denna slutna
vård. Den saken har också kommit med
i bilden vid genomarbetningen av dessa
frågor. Jag tänker här särskilt på de
s. k. sjukhus- eller patienthotellen, där
patienter i klinisk vård kan läggas in
som annars måste ligga kvar för behandling
några dygn, eventuellt något
längre. Vården av dessa sjuka medför

Onsdagen den 28 november 1962 Nr 34

Åtgärder för tillgodoseende av personalbehovet inom de sociala och medicinska
vårdområdena

nu stora påfrestningar på personalen.
Dessa patienter kan utan olägenheter
ligga på sjukhus- eller patienthotell, där
man inte behöver ha så högkvalificerad
personal. Samtidigt skulle vi då också
förbilliga vården.

Däremot är utbildningen av läkare
en helt annan sak. För att förebygga
svårigheterna där bör vi satsa mera på
hälsokontrollen. Jag vet att sådan förekommer
i flera län -— bl. a. har visst
Uppsala län varit inne på denna linje
med goda resultat. Men förutsättningen
är att det finns läkare i tillräckligt antal.
I vissa län är det under nuvarande
förhållanden helt omöjligt att genomföra
hälsokontroll på grund av att det
inte finns läkare utbildade för ändamålet.
Här måste en särskild stöt göras
för att få läkarbristen hävd, så att det
blir möjligt att införa hälsokontroll, den
förebyggande hälsovården, och på det
sättet avlasta sjukvårdsinrättningarna.

Vi ser vad propaganda betyder för
hälsokontrollen. I TV har ju givits ett
par program om cancer, och från läkarna
redovisas nu en ganska stark tillströmning
av människor som vill bli undersökta.
I vissa fall har man då upptäckt
cancer och gjort upptäckten på ett
så tidigt stadium, att det finns goda förutsättningar
att sjukdomen skall kunna
botas — något som ofta inte kunnat ske
om vederbörande väntat längre.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
reservationen, ty alla krafter, både kommunala
och statliga, behöver sättas in
för att vi skall få resurser för en sådan
sjukvård som krävs i vårt moderna samhälle.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! När jag lyssnat till de
tre inlägg som hittills gjorts i denna debatt
har jag kunnat konstatera — och
jag ber om överseende ifall det låter
som en oförsynthet — att de synpunkter
som förts fram ju inte på något sätt

är nya. Det är ting som vi debatterat
vid många tillfällen förut, och jag är
därför, herr talman, också tveksam, när
jag nu begärt ordet — jag kommer inte
heller att kunna tillföra debatten några
nya synpunkter.

Jag vill dock inte underlåta att säga
att jag blivit mycket förvånad över att
de reservanter som yttrat sig inte helt
frankt sagt, att vi har inte längre något
yrkande på denna punkt. Jag tycker
nog att det tekniskt-medicinska råd,
som inrikesministern nu tillsatt och som
väl många av oss haft på känn skulle
komma till stånd, bort tillgodose de
önskemål motionärerna haft. Detta tekniskt-medicinska
råd ersätter 1961 års
samarbetsgrupp för främjande av rationaliseringsåtgärder
inom sjukvården,
och avsikten är att vidga möjligheterna
till en samordning av olika förslag till
rationaliseringsåtgärder.

Enligt min uppfattning borde sålunda
även reservanterna ha kunnat nöja sig
med detta. Det är ju inte så särdeles
mycket som skiljer utskottsmajoritetens
ståndpunktstagande och reservanternas
från varandra. Vi är i sak överens i
långa stycken. På en punkt kanske utskottsmajoritetens
uttalande ännu tydligare
poängterar vissa problem som
skall lösas — jag tänker då särskilt på
frågan om möjligheten att i ökad omfattning
rekrytera lärare till de olika
utbildningsanstalterna. Vi vet att det
är ont om instruktionsskötersltor, vi vet
att vi i dag ännu inte har någon som
helst utbildning — i varje fall inte någon
av stat och kommun bedriven —
av instruktionssjukgymnaster, och även
på många andra områden saknas lärarutbildning.
Men detta nämns inte i reservationen
— i kammaren har dock
reservanternas talesmän givit uttryck
åt dessa synpunkter.

Herr talman! Även om det talats om
dessa saker förut är det dock några saker
jag efterlyser i både utskottsmajoritetens
uttalande och reservationen,

Nr 34

Onsdagen den 28 november 1962

Åtgärder för tillgodoseende av personalbehovet
vårdområdena

och det är som sagt därför jag tillåtit
mig att begära ordet.

Jag vidhåller vad jag tidigare hävdat
här i kammaren, att det inte går att
bara konstatera att det är stor brist på
personal och att behovet av personal
alltmer ökar. Nej, vi måste försöka analysera
orsakerna till den på senare år
så markerade ökningen av efterfrågan
på sjukvård, i synnerhet den slutna
sjukvården. Jag har den bestämda uppfattningen
att sjukförsäkringslagens utformning
bär varit en bidragande orsak.
Vi vet att frågan om avvägningen
mellan den öppna och den slutna sjukvården
såvitt gäller utformningen av
sjukförsäkringslagen är föremål för utredning
inom sjukförsäkringskommittén,
och det är min förhoppning att
man skall speciellt beakta de synpunkter
som går ut på att den öppna sjukvården
skall i högre grad än vad som
nu sker stimuleras.

Här har talats om att vi måste få till
stånd en ökad utbildning av sjukvårdspersonal,
och herr Westberg frågade:
»Varför liar inte utbildningskapaciteten
bättre anpassats efter behovet?» Ja,
det kan man fråga. Men jag har också
på den punkten eu reservation att göra.
Den målsättning som bl. a. inrikesministern
tidigare många gånger angivit
är, anser jag, inte riktigt tillfredsställande.
Den går ut på att det skall utbildas
dubbelt så mycket personal som
behövs för att behovet skall kunna fyllas.
Jag har den uppfattningen att vi
inte, med våra knappa tillgångar på arbetskraft,
kan ha som målsättning att
utbilda dubbelt så mycket folk som behövs.
Vi måste se sanningen i ögonen
och säga oss, att här måste helt andra
åtgärder vidtagas för att vi skall kunna
utnyttja redan tillgänglig arbetskraft.
Det är där jag har den största anmärkningen
att göra mot reservanterna. Jag
tycker att man genom att yrka på ytterligare
expertgrupper undviker att se
sanningen i ögonen.

inom de sociala och medicinska

Enligt min bedömning är sanningen
helt enkelt den •— jag hoppas att jag
inte förenklar problemet för mycket —
att det här för oss alla gäller att inse,
att den arbetskraft som arbetar inom
vårdyrkena på ett helt annat sätt än
tidigare måste bibringas känslan att de
just därför att de tvingas arbeta på
obekväm arbetstid och stå till pass dagar
och nätter, vardagar och söndagar,
har vissa förmåner som andra grupper
i samhället inte har.

Även om man inte skall tala om arbetstider
och löner, antar jag att vi i
riksdagen är oförhindrade att säga vår
mening om hur vi vill att vårt välfärdssamhälle
skall växa fram. Jag tror inte
att vi kan få till stånd ett välfärdssamhälle
i verklig mening om vi inte också
är på det klara med att vi måste sluta
upp kring önskemålet att just arbetstagargrupperna
inom dessa hårt ansträngda
områden, på vilka det ställs
stora krav på tjänstgöring under obekväm
arbetstid, skall få skälig ersättning
härför, utan att detta skall leda till
kompensationskrav från andra arbetstagargruppers
sida.

Vi kommer bär i riksdagen snart att
få ta ställning till ett förslag om fyra
veckor semester, och jag har inte något
att invända mot detta; det torde
finnas tillräckligt parlamentariskt underlag
för att denna fråga skall gå igenom
utan vidare. Vi måste emellertid,
herr talman, i så fall vara beredda på
att arbetstagare inom vårdområdena
omedelbart kommer att göra gällande
krav på ytterligare förlängd semester,
och detta är ett önskemål som med all
rätt bör tillgodoses.

Det sägs ibland att vi inte kan medgiva
kortare arbetstid liksom inte heller
längre semester, eftersom det är så
ont om folk att vi inte har personal att
fylla de nuvarande behoven. Vi är då
inne i den onda cirkeln: vi kan inte
medgiva dessa förmåner därför att det
är ont om folk, och eftersom vi inte kan

Onsdagen den 28 november 1962 Nr 34

Åtgärder för tillgodoseende av personalbehovet inom de sociala och medicinska
vårdområdena

medgiva dessa förmåner är det ont om
folk.

Lönefrågan är liksom frågan om arbetstiden
mycket viktig. Men att som medicinalstyrelsen
gör föreslå att den skall
bli föremål för utredning tycker jag för
min personliga del är onödigt. Man kan
nog konstatera att lönesättningen inom
vårdområdena ännu inte kommit upp
till den nivå som är befogad.

Sedan vill jag säga några ord om en
annan fråga, som beredningsutskottet
naturligtvis inte kunnat ta ställning till
men som det må vara tillåtet för en enskild
riksdagsledamot att ta upp, nämligen
skattefrågan. Vårt proportionella
skatteuttag går i dag inte högre än till
20 000 kronor, och detta är inte tillräckligt
för att göra det lönsamt för de
gifta kvinnliga befattningshavarna att
ägna sig åt sitt yrkesarbete. Det fordras
att det proportionella skatteuttaget
går betydligt högre för att det skall bli
lönsamt för de gifta kvinnorna att arbeta.
Marginalskatten är den mest kännbara
i familjebeskattningen.

Vidare bär vi den angelägna frågan
om förvärvsavdraget. Jag behöver inte
utveckla detta närmare men vill bara
säga att här är reformer verkligen angelägna.
Jag tror således inte att man
kan lösa dessa frågor genom expertgrupper,
i all synnerhet inte efter den
utredning som inrikesministern tillsatt
och som jag trodde väl skulle kunna
täcka reservanternas önskemål.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Edlund
(h).

Herr WESTBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! När fru Kristensson uttrycker
förvåning över att reservanterna
inte är belåtna med vad som skett
på detta område, måste jag uttrycka
min förvåning över att man från hennes
håll inte givit bättre uttryck för att
man anser att mera behöver göras på

detta fält. Visserligen ser vi det som ett
framsteg att man nu har tillsatt det råd
som fru Kristensson nämnde och som vi
läste om i tidningarna i morse. Men jag
ber henne uppmärksamma att denna
fråga berör en av de fem punkter som
vi motionärer har anfört. Punkt nr 2
i vår motion gäller rationaliseringsåtgärder
1 syfte att bättre tillvarata tillgänglig
vårdpersonal. Detta är en av de
punkter på vilka man har tillmötesgått
våra krav. Jag tycker emellertid att man
kan vidta åtgärder på flera av punkterna
i detta handlingsprogram.

Vidare sade fru Kristensson något om
att sjuksköterskorna inte får bli för
många. Det är givet att man måste slå
vakt om arbetstagarnas villkor. Det
finns emellertid prognoser och utredningar
som påvisar ett betydande underskott,
och därför måste det vara motiverat
att utbilda fler sköterskor.

Fru Kristensson anser att både utskottet
och reservanterna undviker att
se sanningen i ögonen när det gäller åtgärder
för att få fram tillgänglig arbetskraft.
Jag ber i detta sammanhang att
få peka på vad som står på s. 17 i reservanternas
yttrande: »Eu stor del av
personalbristen skulle kunna avhjälpas
om redan utbildad sjukvårdspersonal
stannade kvar i eller återgick till yrket
i större omfattning. För att möjliggöra
detta krävs bl. a. löne- och skattepolitiska
åtgärder. Arbetstiderna spelar säkerligen
också en väsentlig roll i detta
sammanhang.» Vi har ju i vår motion
lagt fram förslag också på de punkterna,
och då är den anmärkningen inte
befogad.

Arbetskraften på detta område måste
få känna att vi sätter värde på den. Jag
vill än en gång understryka behovet av
de expertgrupper vi har talat om.

Fru KRISTENSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Westberg sade att
förslaget om expertgrupper bara var
en av punkterna i motionen. Dess hand -

Nr 34

Onsdagen den 28 november 1962

Åtgärder för tillgodoseende av personalbehovet inom de sociala och medicinska
vårdområdena

lingsprogram var mera omfattande. Det
var det visst, men både utskottet och
motionärerna har varit ense om alla de
övriga punkterna i handlingsprogrammet.
Om man läser utlåtandet finner
man att yrkandet i reservationen inte
handlar om annat än expertgrupperna.
Därför var jag förvånad över att man
funnit anledning att reservera sig, i all
synnerhet när vi nu har fått ett samordningsorgan
med verklig sakkunskap.

Jag sade inte att vi skulle akta oss för
att sjuksköterskorna skulle bli för
många, men jag vågade rikta kritik mot
den målsättning som statsrådet angivit:
att vi skulle utbilda dubbelt så mycket
folk som behövs. Den målsättningen är
betänklig, ty vi har inte så gott om arbetskraft
i vårt land. Det är väl så angeläget
att ta vara på den som är yrkesutbildad
men inte yrkesverksam. Det är
möjligt att vi på den punkten har samma
uppfattning.

Herr HAMItIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Några ord av Geijer
rann mig i minnet när jag lyssnade på
denna debatt. Han säger på ett ställe:
»Var plåga har sitt skri för sig, blott
hälsan tiger still.»

Jag vill börja med att be fru Kristensson
om ursäkt för att inte heller jag
har någonting nytt att tillföra denna diskussion.
Vi har ju ofta, länge och intensivt
resonerat om dessa frågor, men jag
tror att det just därför finns anledning
till att vi tar oss en funderare på om
vi inte kan göra ytterligare något för att
råda bot på det — jag tvekar inte att
säga elände som förekommer på åtskilliga
håll. Jag vill bara nämna att vi vid
en konferens på Kalmar centrallasarett
för någon vecka sedan konstaterade att
vi har fyra vårdavdelningar med tillsammans
92 platser som inte kan tas i
bruk på grund av personalbrist.

Det är väl självklart att den beskrivning
av dessa frågor, som folkpartiets
motion ger och som utskottet i stort sett

accepterat, är riktig. Den har inte bestritts
från något håll, och det är därför
naturligt att vi försöker vidta åtgärder
både på kortare och längre sikt. Det
hjälper inte att vi investerar stora summor
i byggnader och anläggningar när
vi sedan inte har den personal som behövs
för att hålla sjukhusen öppna och
när vi inte ens kan klara de gamla vårdavdelningar
vi har. Det är givetvis också
ett slöseri med pengar att investera i
byggnader som sedan inte kan tas i
bruk.

Här har både staten, landstingen och
primärkommunerna sitt ansvar, var och
en på sitt område, och de expertgrupper
som föreslagits tycker jag borde ha som
sin främsta uppgift att undersöka möjligheten
att åstadkomma en samordning
av de ansträngningar som måste göras
på dessa tre olika håll. Det kan t. ex. gälla
åtgärder på kortare sikt, vilka man
kan hoppas även på längre sikt skall
kunna bidra till lösningen av dessa problem.
Åtgärderna bör bygga på förslag
från de utredningar som tillsatts och
även från de utredningar som nu slutfört
sitt arbete.

Jag vill i detta sammanhang också
säga, att inte tjänar det väl mycket till
att det ena landstinget försöker »stjäla»
personal från det andra genom att vidta
åtgärder t. ex. i fråga om trivseln på arbetsplatsen.
Här behövs det ju en samordnad
insats för att klara problemet
för hela landet. Därmed vill jag inte
alls ha sagt, att inte mycket kan göras
både beträffande trivsel och löner för
att få de sjuksköterskor, som är utbildade
men som inte ägnar sig åt yrket,
att gå tillbaka till arbetet. Men jag upprepar
än en gång att man inte vinner
någonting genom att lotsa över arbetskraft
från det ena lasarettet till det
andra.

Jag kan också påpeka att den utländska
arbetskraft, framför allt dansk
arbetskraft, som vi haft tillgång till under
senare år, nog mer och mer söker

Onsdagen den 28 november 1962 Nr 34

Åtgärder för tillgodoseende av personalbehovet inom de sociala och medicinska
vårdområdena

sig tillbaka till sitt hemland — det gäller
både läkare och sjuksköterskor. Detta
beror på att de nu kan få bättre löner
där. I så måtto kan man alltså säga
att lönen påverkar arbetskraftstillgången
här i Sverige.

Det är självklart att det behövs en
ökad utbildning och även ett överförande
av vissa arbetsuppgifter från arbetskraft
med högre utbildning till annan
personal.

Jag tycker också att en ökning av utbildningsmöjligheterna
borde vara en
självklarhet även ur den synpunkten att
många ungdomar står i ko utanför yrkesskolorna
utan någon möjlighet att utbilda
sig till ett yrke över huvud taget
efter folkskolan. Jag tror att den siffran
fortfarande gäller, att 50 procent av
våra ungdomar på grund av platsbristen
på yrkesskolorna inte får någon yrkesutbildning.
Anledningen till att det
inte utbildas fler sjuksköterskor än vad
som för närvarande är fallet beror alltså
inte på bristen av sökande till våra
sjuksköterskeskolor.

Att de tidigare framlagda prognoserna
beträffande behovet av sjuksköterskor
tyvärr slog alldeles fel får inte innebära
att man nu slår sig till ro och tror
att prognoser alltid skall slå fel. Man
får väl ge både medicinalstyrelsen, socialstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen
de resurser de behöver för att göra
en bättre prognos än den som gjordes
för något tiotal år sedan och som slog
så kapitalt fel. Enligt den prognosen
skulle vi vid det här laget inte bara ha
balans i fråga om arbetskraften inom
sjukvården utan kanske till och med ett
överskott av arbetskraft.

Det är kanske riktigt att frågan kommit
i ett annat läge sedan motionen väcktes.
Men även ur en annan synpunkt än
den som utskottet avser kan man kanske
säga att frågan kommit i ett annat läge.
Arbetskraftsbristen brukar vanligtvis
vara särskilt accentuerad under sommaren.
Detta hänger delvis samman med

sådana frågor som fru Kristensson talade
om, t. ex. den obekväma arbetstiden
och det förhållandet att sjuksköterskorna
gärna vill ta semester vid samma
tid som den övriga familjen. Det säger
man naturligtvis ingenting om. Men
den arbetskraftsbristen har i varje fall
i mitt eget landsting bestått även under
höstperioden, och det har varit ett stort
bekymmer för dem som skall försöka
lösa dessa problem. Vi brukar vid den
här tiden på året i stort sett ha den tillgång
på arbetskraft som vi behöver för
att åtminstone hjälpligt klara öppethållandet
av våra vårdavdelningar. Så är
nu inte fallet.

Det är också möjligt att en samordning
av den öppna sjukvården och den
slutna sjukvården, när nu landstingen
blivit huvudmän även för den öppna
vården, kan medföra en avlastning av
trycket på den slutna sjukvården. Det
var väl mycket den tanken som låg bakom
reformen. Vi får hoppas att så skall
bli fallet, men någon effekt på kortare
sikt skall vi nog inte vänta oss.

Jag delar uppfattningen att en av vägarna
att lösa dessa problem är att utbilda
fler manliga sjukvårdare i stället
för sjuksköterskor. Jag tror att vi får
släppa tanken att sjuksköterskeyrket är
ett kall. Det är nog inte tänkbart att i
fortsättningen klara sjukvården med enbart
kvinnlig arbetskraft.

Jag tror också att intensivvården måste
utbyggas för att vi skall kunna klara i
varje fall den mycket svåra bristen på
arbetskraft för t. ex. nattvak. Vården
blir rationellare om man inför intensivvård.

Detta är, som jag tidigare påpekade,
inga nya synpunkter, men jag har ändå
tyckt att de måste framhållas i detta
sammanhang, ty vi står inför en mycket
allvarlig situation. Jag tycker liksom
fru Kristensson att vi bör analysera orsakerna
till det ökade behovet av sjukvård.
Låt expertgrupperna ta hand om
frågorna!

64 Nr 34 Onsdagen den 28 november 1962

Åtgärder för tillgodoseende av personalbehovet inom de sociala och medicinska
vårdområdena

Låt mig till sist instämma i synpunkten,
att det är den obekväma arbetstiden
och löneförhållandena, vilka vi här inte
skall diskutera, som till stor del ligger
bakom svårigheten att få de utbildade
sjuksköterskor, som nu inte är i aktiv
tjänst, att gå ut på arbetsmarknaden.
Men de frågorna skulle man mycket väl
inom de expertgrupper som är föreslagna
kunna diskutera igenom, när man söker
åstadkomma den samordning som
jag tycker måste komma till stånd.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag skall först säga till
fru Kristensson att jag uppfattade henne
så, att reservanterna hade frångått
sin uppfattning i fråga om expertgrupperna,
men det var väl ett rent missförstånd
från min sida.

Hela den svåra krissituation som vi
har kommit in i med brist på personal
på olika områden, på det sociala fältet
och på olika vårdområden, är ett nytt
bevis på att vi ständigt beslutar sociala
reformer och utbyggande av olika vårdinstitutioner,
arbetstidsförkortningar
och förlängd semester och mera därtill
utan att planera anskaffningen av personal
i den utsträckning som verkligen
behövs för dessa utbyggnader och reformer.
Vi använder inte vår befolkningsstatistik
så som vi borde göra för
prognosverksamhet. I statistiken kan vi
ju se vilka åldersförändringar som försiggår
i samhället och vad som därför
krävs i fråga om t. ex. lärare och vårdpersonal.
Jag har sagt ett par gånger tidigare
från denna talarstol att vi har en
viss benägenhet att tänka i hus och lokaler
men vi tänker aldrig i personal.
Vi beslutar att vi skall bygga sjukhus,
medicinska alkoholistanstalter m. m.,
men personalplanerna skjuter vi på ända
till dessa sjukvårdsinrättningar är
färdigbyggda. Då först börjar vi ta ställning
till personalplanerna, den dag vi
borde ha personalen utbildad och klar.

Detta gör att vi bär byggt ut framför
allt vår sjukvård i större utsträckning
än utbildningsmöjligheterna för personalen.
Ändå är det nödvändigt att ha
tillgång till den kvalificerade personalen
för att kunna fullfölja en god sjukvård
och socialvård.

Jag vill också understryka vad herr
Hamrin i Kalmar sade, nämligen att
ungdomar under senare år trängts vid
utbildningsanstalterna för dessa olika
vårdområden utan möjlighet att kunna
komma in och få sin utbildning. De har
helt enkelt blivit avvisade. Det är en
orätt mot ungdomarna, som dock skall
bära upp det samhälle vi nu håller på
att söka förbättra, och det är också en
orätt mot samhället, från vilket vi undandrar
möjligheterna till den kvalificerade
vård vi här talar om.

Jag tänker i detta sammanhang framför
allt på att många kvalificerade sökande
till sjukvårdsutbildning har avvisats.
Jag tänker vidare på att endast
en mycket liten del av de kvalificerade
sökandena till sjukgymnastutbildningen
fått tillträde till denna utbildning. Endast
ungefär en tiondel av sökandena
till förskollärarutbildningen och ungefär
lika stor andel av de sökande till
arbetsterapeututbildningen har kommit
in vid undervisningsanstalterna. Anledningen
till denna bristsituation är i viss
mån att vi inte har byggt ut utbildningsresurserna
tillräckligt. Det är, som
herr Hamrin i Kalmar också sade, en
dålig investering när man uppför byggnader
och sedan inte kan utnyttja dem
för sitt ändamål utan kanske får börja
med att stänga dem och inte omedelbart
kunna ta dem i anspråk.

Vi står frågande när vi hör hur katastrofal
situationen är t. ex. vid Södersjukhuset,
där man är beredd att
stänga röntgenavdelningar. Från Göteborg
har jag exempel på att man kan
få vänta två år på att få komma in för
operation. Jag hade nyligen en kollega
som var rätt allvarligt sjuk. Det var

Onsdagen den 28 november 1962 Nr 34

Åtgärder för tillgodoseende av personalbehovet inom de sociala och medicinska
vårdområdena

visserligen inte något katastroffall, men
när han frågade läkaren om vid vilken
tidpunkt han kunde få komma in för
att opereras svarade denne: Det dröjer
minst två år, men det kan också dröja
längre.

Bristen på personal är genomgående
på alla områden. Här har nu visats på
olika lösningar. Det erinras också om
att det pågår utredningar på så gott
som alla områden. I går tillsattes en utredning
med uppdrag att utreda organisationen
och möjligheterna till rationalisering
vid våra sjukhus m. m. I
fråga om människovärd har jag emellertid
den uppfattningen, att man inte
kan komma hur långt som helst med
rationaliseringsåtgärder. Det är naturligtvis
alldeles riktigt att man söker få
fram tekniska hjälpmedel och annat
som underlättar arbetet och medför att
den personal som finns i större utsträckning
kan ägna sig åt människovärden.
Som det nu är hinner man inte
med detta i önskvärd omfattning på
grund av att personalen har en massa
rutinarbete och mindre kvalificerade
uppgifter, som den måste utföra. Vi
kommer emellertid inte ifrån det faktum
att människovärden inte kan ersättas
med maskiner.

Man talar om och kan i tidningarna
läsa om att datamaskiner skall komma
till användning — i och för sig bra
— och att det skall bli televisionsövervakning
av patienter. Det senare är ett
förslag som jag ställer mig litet skeptisk
inför när det gäller sjuka och svaga
människor, som har behov av mänsklig
kontakt. Man kan nästan frukta att
i framtiden få se elektronstyrda patienter.
Det skulle vara något förskräckligt.

I övrigt tror jag att allt vad vi kan få
fram av hjälpmedel som underlättar
arbetet är mycket tacknämligt. När man
besöker sjukhus ser man att det på en
hel del av dessa skulle kunna företas
mycket enkla ändringar för att arbetet
betydligt skulle kunna underlättas, och
5 — Andra kammarens protokoll 1962. Ni

man tycker det är egendomligt att dessa
förändringar inte är genomförda.

När man i tidningarna i dag läser
om vilka som ingår i den utredning
som skall ta upp organisations- och rationaliseringsfrågor
vid sjukhusen, finner
man att det i utredningen naturligtvis
ingår professorer, vetenskapsmän,
civilingenjörer, byråchefer, landstingsdirektörer,
sjukhusdirektörer och
en sekreterare etc. Men det finns inte
någon sjuksköterska med i utredningen.
Det förefaller mig egendomligt, ty
det är dock sjuksköterskorna som i
praktiken blir berörda av denna fråga.
De skulle säkert kunna tillföra utredningen
en hel del värdefulla synpunkter.

Alla de utredningar som finns arbetar
med sina speciella problem på olika
områden. Men vad som krävs är en
viss grad av samordning. I reservationen
begärs sålunda tillsättande av en
grupp, sammansatt av flera experter.
Vi menar också att man inte skall nöja
sig med att utreda en sak utan att utredningsresultatet
skall följas upp och
att man undan för undan skall se efter
vad som händer på området. Vi har
ofta fått uppleva att en utredning blir
färdig och att dess resultat efter t. ex.
två år är nästan föråldrat. Då måste
man tillsätta ny utredning. Jag tror att
vi måste ha en grupp som undan för
undan följer utvecklingen och ser efter
vilka åtgärder man kan vidta för att
undanröja svårigheterna.

Det är, som fru Kristensson också
framhöll, inte bara utbildningsfrågor
det här gäller. Det gäller också att kunna
hålla kvar den utbildade arbetskraft,
som har kommit in i arbetet. I
det fallet föreligger naturligtvis ett mycket
stort sammanvävt problem. Svårigheterna
gäller obekväm och splittrad
arbetstid, att få sammanhållna skift,
lön i förhållande till ansvar i arbetet
m. m. Vidare kommer skatterna in i bilden.
Man talar om dem framför allt
34

Nr 34

Onsdagen den 28 november 1962

Åtgärder för tillgodoseende av personalbehovet inom de sociala och medicinska
vårdområdena

när det gäller gifta sjuksköterskor, men
sambeskattningseffekten gör sig gällande
även på många andra områden.

.lag vill instämma med fri! Kristensson
i att man inte tillräckligt bär beaktat
de svåra arbetsförhållanden som
personalen har på de människovårdande
områdena — då framför allt den
obekväma arbetstiden. Man ser många
gånger att den gifta arbetskraften inom
sjukvården hellre vill ha tjänstgöring
under nattskift än under dagtid,
ty vid nattskift får den en sammanhållen
arbetstid och sammanhållen ledighet,
under det att t. ex. en avdelningssköterska
kanske får arbeta hela dagen
med endast några timmars ledighet mitt
på dagen.

Jag har haft anledning att observera
en annan grupp som är kolossalt eftersatt,
det är de som arbetar inom åldringsvården.
På landsbygden har man
kanske ofta enbart en föreståndarinna
på ett ålderdomshem. Hon kanske har
en avbytare som kan avlösa henne om
hon inte har något sjukdomsfall, men
om så är fallet och därtill finns långtidssjuka
kan hon inte få en helledig
dag under kanske ett halvt år. Arbetarskyddslagen
föreskriver ändå att varje
anställd skall ha en helledig dag per
vecka. Förhållandena har förbättrats,
men det finns fortfarande många arbetsplatser
där det släpar efter ute i
landet, och det beror naturligtvis på att
det är svårt att få folk till detta vårdområde.
Det råder, som fru Kristensson
här sade, en cirkelgång. På grund av de
svåra förhållandena är det nästan omöjligt
att få folk till detta område och att
få en avlösare till personalen etc. Man
tycker därför att det många gånger
skulle vara motiverat med sociala förmåner
som är bättre än vad man har
ute i arbetslivet i övrigt när det gäller
personal med tungt arbete inom sjukvården,
ungdomsvården, fångvården
och åldringsvården m. m.

Sedan har vi hela frågan med socialt

utbildad personal över huvud taget,
socionomerna. När man läst Höjerska
utredningen beträffande socialvården i
Stockholm och vad som brister där,
finner man att det hela är en fråga om
brist på personal. Det fanns inte någon
möjlighet att utreda frågorna ordentligt.
Det var alltså inte fråga om brist
på ekonomisk hjälp från socialvården
till de sökande utan brist på kurativ
hjälp med att kunna ordna upp de privata
förhållandena m. m. sådant. Det är
det som kanske mer än något annat är
det svåra problemet i dagens situation.
Hälften av personalen var utbildad inom
socialvården här i Stockholm.

Såsom framhållits här av flera föregående
talare är det när tillgången på
personal är så begränsad nödvändigt
att vi ytterligare med uppmärksamhet
följer dessa frågor. Det är därför som
jag anser att det i fortsättningen måste
finnas en expertgrupp som följer upp
frågorna, så att man inte bara släpper
saken sedan en utredning lagt fram det
ena eller det andra förslaget. Man bör
uppmärksamma de förändringar som
sker och göra förnyade utredningar eller
se efter vad som kan behövas i övrigt
för att kunna ta hänsyn till nya
synpunkter som kan framföras på dessa
frågor.

Det är en annan fråga som jag skulle
vilja ta upp och som jag har motionerat
om. Det gäller utbildningen av industrisköterskor.
Företagen håller mer
och mer på att bygga upp en industrihälsovård,
som är av mycket stor betydelse
och har förebyggande verkan.
Framför allt industriarbete är bemängt
med många olika yrkesrisker, och med
den utveckling som äger rum framför
allt på det kemiska området uppstår nya
risker. Industrisköterskorna betyder
mycket när det gäller att förebygga
dessa risker. De har många gånger en
nyckelposition i den förebyggande
verksamheten. Men för att kunna utföra
detta speciella arbete krävs en or -

Onsdagen den 28 november 1962 Nr 34

Åtgärder för tillgodoseende av personalbehovet inom de sociala och medicinska
vårdområdena

dentlig påbyggnad ovanpå sjuksköterskornas
grundutbildning. När man har
sett hälsovården på olika håll, förstår
man också att den avlastar den offentliga
sjukvården en del uppgifter, vilket
många gånger är till fördel för den
senare.

Nu kan man säga: Ja, nu drar vi
sjuksköterskor från den slutna vården
till industrihälsovården. Men jag skulle
bara vilja framhålla att här gäller det
arbetstider som gifta sköterskor många
gånger kan åtaga sig, fastän de inte kan
tjänstgöra på ett vanligt sjukhus. Inom
industrihälsovården är många av sköterskorna
gifta.

Jag var nog blygsam i min motion att
begära utredning beträffande utbildningen
av industrisköterskor. Nu framhåller
arbetarskyddsstyrelsen och även
folkhälsoinstitutet i sina remissyttranden
över denna motion att behovet är
klarlagt och att någon utredning inte
behövs, men vad man förväntar är att
man i fortsättningen skall kunna få anslag
för att sätta i gång med kontinuerlig
utbildning av industrisköterskor.
Hittills har det sporadiskt förekommit
kurser, men det är industrisköterskorna
själva som fått ta initiativet. De har
fått ekonomiskt stöd av arbetsgivareföreningen.
Folkhälsoinstitutet framhåller
i sitt remissvar att behovet av utbildning
av detta slag är stort och
trängande. Man får nu hoppas att om
institutet i sina petita begär att få anordna
kurser denna begäran också blir
beviljad och att man återfinner anslag
till sådan utbildning i statsverkspropositionen.

Nu förutsätter man att den sittande
sjuksköterskeutredningen skall ta upp
denna fråga beträffande industrisköterskornas
utbildning, men om man går
igenom direktiven för denna utredning,
finner man att frågan om industrisköterskornas
utbildning inte där är upptagen.
För att utredningen skall kunna
ta upp denna sak måste det understry -

kas att så verkligen skall ske. Som jag
förut framhållit är emellertid efter vad
som framkommit i remissvaren en utredning
onödig. Man bör därför omedelbart
kunna ta upp utbildningen för
dessa sjuksköterskor.

Med det sagda ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herr Rimmerfors
(fp).

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Den sedan länge pågående
sjukvårdskrisen har belysts ur olika
aspekter. Det är här fråga om ett
mycket allvarligt problem, som av allt
att döma inte kan lösas med alltför kortsiktiga
åtgärder. Från centerhåll har vi
i motion begärt en skyndsam undersökning
av orsakerna till den nuvarande
bristen på sjuksköterskor och annan
personal inom sjukvården. Denna undersökning
bör omfatta både arbetsförhållanden,
sociala frågor, lönefrågor
och skattefrågor. På grundval av en sådan
undersökning bör möjligheter föreligga
att föreslå de åtgärder som situationen
kräver.

Det är uppenbart att sjuksköterskebristen
har blivit ett allvarligt socialt
problem. Det måste strida mot rättvisekänslan,
att sjuka människor som är i
absolut behov av vård inte kan få denna
därför att tillräckligt kvalificerad
personal inte finns att tillgå. Att sjuka
personer över huvud taget i vårt välordnade
samhälle skall drabbas så hårt är
närmast en skandal, som vi snarast möjligt
måste komma till rätta med. Många
exempel kunde anföras på att människor
fått avlida i väntan på vård. Alltjämt
finns det ett otal patienter som det
är omöjligt att bereda plats för inom
sjukvården.

I slutet av år 1961 tillsattes en samarbetsgrupp
för att undersöka olika rationaliseringsåtgärder
inom sjukvården.
Sådana skulle också enligt min mening
kunna vara ett steg i rätt riktning för

68 Nr 34 Onsdagen den 28 november 1962

Åtgärder för tillgodoseende av personalbehovet inom de sociala och medicinska
vårdområdena

att lösa krisen. De eventuella positiva
resultat som arbetsgruppen skulle kunna
åstadkomma kan dock inte med de
direktiv den fått på lång sikt svara mot
vad situationen kräver.

På grundval av tidigare gjorda prognoser
inom sjukvården har det sagts
från myndigheternas sida, att man inte
felbedömt behovet men däremot tillgången
på sjuksköterskor. Det framstår
då som synnerligen angeläget att strävandena
målmedvetet inriktas på att få
de sjuksköterskor som lämnar tjänsten
att återinträda i arbetet. Härför krävs
emellertid först och främst att arbetsförhållandena
blir sådana, att yrket
framstår såsom mera attraktivt. Vidare
bör man ovillkorligen öka antalet daghem,
helst i anslutning till sjukhusen,
där gifta sjuksköterskor kunde lämna
sina barn under betryggande tillsyn den
tid de arbetar. Även införandet av flera
förskolor kunde vara ett led i strävandena
att underlätta de gifta sjuksköterskornas
möjligheter att göra en aktiv insats
på sjukhusen.

Den ökade utbildningskapacitet som
den Thapperska utredningen ställer i
utsikt kan säkerligen också på längre
sikt vara erforderlig, men den löser
inte de problem som nu, snarast möjligt,
helt enkelt måste lösas. Att utbilda
t. ex. undersköterskor, röntgen- och laboratoriepersonal
tar nämligen sin tid.

Förutom löneförhållandena och skattefrågorna
bör de praktiska förslagen
till en lösning beaktas. Det finns ett
stort antal sjuksköterskor som tillmäter
just de praktiska svårigheterna den allra
största betydelsen; det gäller då i första
hand arbetsförhållandena inom sjukhusen.

Till detta vill jag också lägga fram
en annan aspekt, på frågan om hur man
utnyttjar vårdplatserna på sjukhusen.
På ansvarigt läkarhåll har vissa olägenheter
påtalats även i detta avseende.
Det har sagts att minst 20 procent av
patienterna inom den slutna vården inte

är i egentligt medicinskt behov av sjukhusvård
— var femte patient skulle sålunda
i onödan uppta en vårdplats!

Även om dessa missförhållanden ligger
något vid sidan om det problem vi
i dag diskuterar, anser jag dock, herr
talman, att även de bör underkastas en
närmare granskning. Vi är säkert i stort
sett överens om att sjuksköterskornas
arbetssituation kräver den allsidiga undersökning
som vi från centerhåll i motion
har begärt. Till detta bör självfallet
alla tänkbara komplement, t. ex. i
form av ökad tillgång till familjevård,
hemvårdarinnor etc., övervägas. Just
frågan om dessa sistnämnda anknyter
som jag ser det nära till problemet med
det föga rationella utnyttjande av vårdplatserna
som jag nyss berörde.

Herr talman! Tillåt mig att uttala min
tillfredsställelse över att inrikesministern
har tillsatt ett tekniskt medicinskt
råd som vid sidan av centrala sjukvårdsberedningen
skall verka för rationalisering
av sjukhus driften. Trots det
värdefulla i detta råd kan jag dock inte
underlåta att framhålla, att hela sjukvårdskrisen
redan fått så långtgående
verkningar för de sjuka, att hela problemkomplexet
tarvar ökad uppmärksamhet.
Det är ingen tröst att veta att
sjuksköterskebristen inte är något som
är unikt för vårt land — samma förhållande
råder ju i andra länder — och
det framstår som ett synnerligen angeläget
rättvisekrav att de ansvariga på
allvar tar itu med dessa problem.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
anmäla att jag till viss del är tillfredsställd
med utskottets skrivning. Trots
detta anser jag att frågan är så viktig,
att det finns anledning att pröva de förslag
som har framförts i reservationen
av herr Nestrup m. fl., varför jag vill
yrka bifall till denna.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det är ganska många
motioner som har behandlats i allmän -

Onsdagen den 28 november 1962 Nr 34

Åtgärder för tillgodoseende av personalbehovet inom de sociala och medicinska
vårdområdena

na beredningsutskottets utlåtande nr 51.
Utskottsmajoriteten anser motionerna i
stort sett vara besvarade, men några av
motionärerna — de sitter också i utskottet
— har velat i en särskild reservation
få sin mening framförd. Den som
inte har läst motiveringen tycker nog att
det är en relativt mager sak de har satt
som kläm i denna reservation. Hela den
motivering som reservanterna här har
framfört om bristen på sjukvårdspersonal
av olika kategorier, om behovet av
rationalisering in. in. har nämligen inte
fått plats i klämmen, utan där har endast
medtagits en enda liten fråga, nämligen
förslag om tillsättandet av expertgrupper.
För mig är det synnerligen
svårt att förstå vad det löst utkastade
ordet experter innebär. Skall dessa experter
vara knutna till det ena eller
andra organet, skall de arbeta lokalt
eller skall de finnas inom medicinalstyrelsen
eller i den centrala sjukvårdsberedningen?
Härom har ingenting alls utsagts.

Bl. a. fröken Elmén har framhållit,
att det pågår en rad utredningar och
att det är fel av utskottet att nöja sig
med detta. Men det inte bara pågår utredningar,
utan nyligen har avslutats
en rad utredningar på de väsentliga
punkter, där vi alla strävat efter en
lösning. Att sätta i gång utredningar
igen, när resultatet av tidigare utredningar
redan föreligger och när några
av dessa resultat redan har avsatt beslut
och nya ting har åstadkommits, är en
metod som vi sällan brukar anse förnuftig.

Fröken Elmén yttrade vidare att det
var synnerligen oförnuftigt att inte se
till att det fanns tillräckligt med personal.
Men hon ville i alla fall inte helt
ansluta sig till tanken att lösa sjukhuskrisen
på det sätt som nu anses nödvändigt
att pröva, nämligen genom automation.
Hon var rädd att sjukvården
skulle bli opersonlig och hon kom därvid
in på ganska sentimentala tongång -

ar. Men den automation som man på
experthåll nämner •—- det var ju folkpartiet
som förordade expertgrupperna
■— är en automation fram till sjuksängen.
Man har aldrig tänkt att sjuksköterskan
skall ersättas av en robot vid
sjuksängen. Men vad är det för uppgifter
som genom elektronisk databehandling
och genom rationalisering på
olika områden skulle kunna lösas med
mindre personal, kanske med mindre
kostnader och med större säkerhet? Jo,
det är att få bättre journalföring, att
samla in upplysningar i journalerna på
ett bättre sätt för att därigenom få eu
säkrare bedömning av sjukvårdsfallen.
Man får större möjlighet att följa behandlingen
av en rad likartade sjukdomsfall,
och behandlingsmetoderna
kan kontrolleras bättre. Man kan få
automatisk rekvisition av förnödenheter
och mat, automatisk avisering till sjukkassa
och folkbokföring, automatisk debitering
av vårdavgifter och automatisk
beläggningsstatistik. över huvud taget
kan den ekonomiska statistiken och bokföringen
underlättas och journalerna
bli lättillgängligare, förväxlingsrisken
mindre o. s. v.

Detta kan inte för ett ögonblick anses
vara någonting som stör patienten på
ett sjukhus. Det är detta man vill åstadkomma
med det organ som i dag aviserats
i tidningarna, nämligen ett råd för
rationalisering av sjukhusdriften. Fröken
Elmén påstod att i det rådet sitter
en rad framstående människor men
ingen företrädare för sjuksköterskorna.
Men det finns en företrädare för sjuksköterskorna
också.

När man resonerar om bristen på läkare,
sjuksköterskor och annan vårdpersonal
brukar man ofta förebrå regeringen
och naturligtvis regeringspartiet
för att de inte har varit förutseende. Så
sent som i förra veckan hade herr Ohlin
som så många gånger förr, en omgång
med ecklesiastikministern i sjukvårdsfrågan.
Då sade han bl. a., att vi skall

Nr 34

Onsdagen den 28 november 1962

Åtgärder för tillgodoseende av personalbehovet
vårdområdena

inte bry oss om det som varit utan tänka
på det som är i dag. Men detta har
inte hindrat att de folkpartister, som tagit
till orda här i dag, den ena efter den
andra sagt att det är dåligt förutseende
som gjort att vi hamnat i dagens bristsituation.
Men alla som varit med en
tid vet ju, att folkpartiet i början av femtiotalet
inte var särskilt angeläget om
att öka utbildningen av läkare och sjuksköterskor.
Jag minns när herr von
Friesen i denna kammare höjde ett varnande
finger mot utbildning av för
många läkare. Det var 1954 om jag inte
missminner mig.

Jag vet att fröken Höjer pekade på att
vi inte hade kvalificerade sökande för
att fylla de sjuksköterskeskolor vi hade,
och jag är övertygad om att hon visste
vad hon talade om då. Fröken Höjer
sade också så sent som 1960, att 1955 års
misstag — hon avsåg då arbetskraftsutredningens
alltför snäva arbetskraftsprognos
— har givit återklang ända tills
nu. Hon var fullt medveten om att den
prognosen betytt en del för bedömningen,
och hon visste att ingen betvivlade
den, när den lades fram.

Om man skall tala om den historiska
bakgrunden bör man göra det på allvar
och säga sig, att situationen i dag inte
löses genom dessa ständiga gliringar
till en enda grupp. Ingen i riksdagen
var mera förutseende än någon annan
vid den tidpunkten. Det har även förekommit
andra reservationer t. ex. när
det var tal om att utbilda andra yrkesgrupper
som skulle kunna överta vissa
av de sjukvårdsuppgifter, som nu vilar
på sjuksköterskorna, då varnade fröken
Höjer för detta. Hon var rädd för att
man inte skulle få tillräckligt god kvalitet
på den personal som skulle kunna
tänkas överta en del av sjuksköterskeuppgifterna.

De frågor som man från folkpartihåll
fört fram — det har i dag varit främst
reservanterna som uppträtt som sjukvårdens
riddare liksom tidigare i olika

inom de sociala och medicinska

interpellationer —• har varit sjuksköterskornas
löneförhållanden, förvärvsavdraget,
sambeskattningen, sociala förmåner
för deltidsanställda o. s. v. När
vi i dag i utskottsutlåtandet säger att
frågan har kommit i något annat läge,
menar vi bl. a. att en löneuppgörelse
nyligen har träffats, som ger sjuksköterskorna
bättre löner än tidigare. En
sjuksköterska har nu en inkomst på
19 000 eller 20 000 kronor. Jag säger
inte att det är för mycket, men det innebär
en väsentlig lyftning sedan vi senast
diskuterade frågan. Under sommaren
har också prövats att låta pensionerade
sjuksköterskor få behålla sin
pension och få full lön. I år har denna
åtgärd inte givit det resultatet att pensionerade
sköterskor varit villigare att
ta anställning. Men det sades i utskottet
att förmånerna aviserades så sent, att
de äldre pensionerade sjuksköterskorna
inte hade möjlighet att planera för sin
sommar på det sättet. Vi tror därför att
åtgärden bör prövas flera gånger och
att den då kan ge effekt. Beträffande
deltidsanställda finns det nu möjlighet
även för dem att få pension.

Folkpartiets främsta recept i dag är
precis detsamma som det vi alla är
överens om, nämligen en ökad utbildning
av både läkare och sjuksköterskor.
Det sker redan en intensiv upprustning
och utbyggnad av läkarhögskolorna. Vi
fattade i våras beslut om en ökning,
och sedan dess har nya förslag om utvidgning
i Lund och Göteborg framlagts.
Man räknar med att nästa år kunna
utbilda 650 läkare per år. Något därutöver
lär väl inte kunna nås genom
att man yrkar bifall till reservationen.

Bland andra frågor som tas upp i motionerna
är rationaliseringsåtgärder.
Här är utskottsmajoriteten kanske ännu
mera positiv än t. ex. fröken Elmén,
att döma av hennes yttrande nyss. Hon
reserverade sig i viss mån mot åtgärder
som skulle kunna onödiggöra en del
sjuksköterskor och skaffa fram den nöd -

Onsdagen den 28 november 1962 Nr 34

Åtgärder för tillgodoseende av personalbehovet inom de sociala och medicinska
vårdområdena

vändiga servicen genom annat yrkesfolk
och genom automation. Statens medicinska
forskningsråd har fört fram
de tekniskt medicinska frågorna till inrikesdepartementet.
I tidningarna i dag
har också aviserats ett råd i anknytning
till GSB som skulle medverka till att
rikta in forskningen på sjukhusautomationen
och hjälpa till att förenkla administrationen.
Organisatoriska och rent
tekniskt medicinska åtgärder skulle alltså
främjas genom detta råd.

Beträffande utbildningen fick arbetsmarknadsstyrelsen,
medicinalstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning
i fjol uppdraget att utbilda laboratorieoch
röntgenpersonal, och redan i år
har vi fått veta att laborantskolorna
mångdubblats. Yrkesskolorna har startat
utbildning av operations-, röntgenoch
radioterapiassistenter. Vi har emellertid
ännu inte kunnat utnyttja resultatet
härav.

Reservationen innehåller inte något
ytterligare förslag om hur vi snabbare
skall kunna realisera de yrkesutbildningsplaner
som är beslutade.

Vad återstår då i motionerna, utöver
vad utskottsmajoriteten berört? Granskningen
gäller då också centerpartiets
motion som är precis lika intensivt intresserad
av en ökad utbildning, ökad
rationalisering och nya former för sjukvård,
vilka kan avlasta sjukhusen och
dra mindre personal.

Jag hörde att herr Börjesson i Falköping
skilde sig från sina partivänner
i utskottet och gick in för den folkpartistiska
reservationen. Hans partivänner
i utskottet har nöjt sig med den utformning
som utskottsutlåtandet fått med
hänsyn till vad som hänt under detta år
med förhoppning om snabba tillfredsställande
resultat. Herr Börjesson går
emellertid som sagt in för reservationen.

Motionerna har inte tagit upp något
område där inte utskottet varit
lika intresserat av åtgärder. Vi har emel -

lertid med de upplysningar vi fått ansett
motionerna besvarade.

På en punkt har herr Ohlins parti
kanske inte tidigare fått så klart besked
som det fått i dag genom tidningarna.
Det gäller tillsättandet av experter. I
och med att man fått detta råd, som redan
tidigare funnits som ett samarbetsorgan,
och under ett år diskuterat ämne
efter ämne för att därmed komma fram
till mer bestämda riktlinjer borde reservanterna
kunna vara nöjda. Även om
det här inte kallas skilda expertgrupper,
utan är en grupp samordnad med den
centrala sjukvårdsberedningen inryms
expertis för forskning, teknisk expertis
samt folk från medicinalstyrelsen och
huvudmän m. fl.

Motionerna avser inte bara att få folk
till sjukhusen, även om det har blivit
huvudsaken. Det har också påpekats
att det råder brist på folk inom socialvården.
Från utskottets sida medges att
man där inte kan peka på samma utveckling
som i fråga om sjukvårdens
personal. Men vad man vill från folkpartihåll
är tydligen först och främst
att skaffa experter för sjukhusfrågorna.
Betänkandet med förslag om socionomutbildningen
som nu är ute på remiss
borde så snabbt som möjligt kunna ge
ett utbyte i flera socionomer. Det hoppas
utskottsmajoriteten. Ett bifall till
reservationen kan inte heller på detta
område leda till ett snabbare resultat.

I år har beslutats ett nytt socialinstitut
i Umeå. Personalutbildningsberedningen
har haft en grundkurs för vårdpersonal
för fångvård, nykterhetsvård
och ungdomsvårdsskolorna. Det är en
försökskurs som bär en alldeles för liten
omfattning ännu. Men beredningen
skall fortlöpande följa utbildningen av
statens personal på dessa områden.

Det finns en annan grupp människor
i behov av utbildning som berörs i en
motion som vi skall ta ställning till senare
i dag och som centerpartiet har
väckt. Det gäller hemsamariter. Där

Nr 34

Onsdagen den 28 november 1962

Åtgärder för tillgodoseende av personalbehovet inom de sociala och medicinska
vårdområdena

pågår en verksamhet som är mera intensiv
än den något ämbetsverk tidigare
har satt i gång. Det är arbetsmarknadsstyrelsen
som håller i skaftet, och
jag skulle tro att ingen kan klaga på farten
och kraften i initiativ som kommer
från det hållet.

Ett prognosinstitut inom arbetsmarknadsstyrelsen
har upprättats och har
åtminstone medicinalstyrelsens fulla
förtroende. Det bör kunna ge oss fortlöpande
korttidiga prognoser liksom
prognoser för längre tid framåt. Det
kommer att bli till stor hjälp för bedömning
av behovet av vårdpersonal.

Även om det finns möjligheter att
peka på områden just inom socialvården,
där bristerna är stora och mindre
uppmärksammade än inom sjukvården,
så har man inte i motionerna framfört
några förslag, som vi i utskottet kunnat
biträda. Vi har ansett att de upplysningar
vi har fått är sådana att vi
kunnat låta oss nöja med dem för dagen.
Det betyder inte att vi inte hoppas
på en utveckling i ännu snabbare takt.
Vi brukar emellertid vara praktiska i
riksdagen och över huvud taget inte
syssla med det som vi inte kan finna
några lösningar på. Vi anser att det är
praktiskt att man först får avsluta en
utredning, innan vi begär en ny. Vi
brukar undersöka vilka resultat det kan
bli av de åtgärder man beslutat innan
vi kräver att nya vägar skall anvisas. I
den tron har vi i allmänna beredningsutskottet
kunnat samsas om att anse
motionerna besvarade och är övertygade
om att beredningsarbetet på olika
fronter bedrives i snabbast möjliga takt.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till allmänna beredningsutskottets
hemställan i dess utlåtande nummer 51.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! .lag tycker att fru Eriks -

son i Stockholm i någon mån förvränger
vad jag sade förut om rationalisering.
Hon kallade mig sentimental. Jag
framhöll att all rationalisering som kan
underlätta personalens arbete så att den
har större möjlighet att ägna sig åt den
mänskliga vården är en fördel. Hur ofta
hör man inte sjuksköterskorna tala om
att man tyvärr inte hinner ägna sig åt
patienterna i den utsträckning som en
god sjukvård skulle kräva.

Fru Eriksson i Stockholm erinrade
om att fröken Höjer på sin tid hade
sagt att det var svårt att få elever till
sjuksköterskeskolorna. Ja, men det har
skett en oerhörd förändring sedan dess,
och under de senaste fyra, fem åren
har det varit en kraftig tillströmning
till alla utbildningsanstalter på sjukvårdens
område. Under sådana förhållanden
borde det väl ha varit möjligt att
dubblera kurserna och att över huvud
taget utvidga utbildningen, i synnerhet
med tanke på att det samtidigt hav
byggts många nya sjukhus och andra
sjukvårdsanstalter.

Vidare har ju arbetskraftsutredningen
kanske mer än någon annan visat,
att utvecklingen på arbetsmarknaden
går mycket snabbt och att de siffror,
som är aktuella vid en viss tidpunkt,
kan vara föråldrade efter några år.

Allt detta gör det enligt vår mening
nödvändigt att tillsätta några expertgrupper,
som får i uppdrag att samordna
och följa upp hittills framkomna förslag
och att med ledning av nya erfarenheter
bedöma vad som i fortsättningen
kan behöva göras.

För att återkomma till rationaliseringsfrågan
vill jag framhålla, att en rationalisering
inom sjukvården nog inte
medför lika stora personalbesparingar
som industri- eller kontorsrationaliseringar.
Vården av sjuka människor är
dock pa ett helt annat sätt personalkrävande
än verksamheten inom dessa
andra områden.

Slutligen vill jag säga, att jag inte

Onsdagen den 28 november 1962 Nr 34

Åtgärder för tillgodoseende av personalbehovet inom de sociala och medicinska
vårdområdena

visste att sekreteraren fröken Inga
Johnsson skulle anses representera
sjuksköterskorna inom den tillsatta utredningen.
Bland utredningens ledamöter
i övrigt kunde jag inte återfinna
någon representant för denna grupp.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
ansåg att det var litet svårt att
fatta syftet med den enligt hennes mening
löst utkastade tanke på expertgrupper
som återfinns i en av motionerna
och i reservationen.

Jag vill därför påpeka att motionen
varit remitterad till två remissinstanser
som uttalat sig ganska positivt till sådana
expertgrupper. I varje fall finns
det inte i de citat av yttrandena, som
återgivits i utskottsutlåtandet, någon
negativ inställning i detta hänseende.
Medicinalstyrelsen säger bl. a.: »Enligt
styrelsens mening är det vidare av stor
vikt att en samordning kommer till
stånd av allt det utredningsarbete, som
liar anknytning till motionens syfte och
dess detaljer. Motionärernas krav på
en vidgad långsiktig prognosverksamhet
vill styrelsen kraftigt understryka.»
Därefter tillägger visserligen medicinalstyrelsen,
att det närmast torde ankomma
på arbetsmarknadsstyrelsens prognossektion
att handlägga dessa frågor.

Socialstyrelsen, som har samma inställning
som medicinalstyrelsen, säger
att styrelsen har »saknat resurser att
verkställa prognoser som direkt tar sikte
på utvecklingen av behovet av arbetskraft
inom dess vårdområden.
— — — Socialstyrelsen vill förorda
att en sådan expertgrupp kommer till
stånd i nu förevarande sammanhang.»

Vidare kan jag inte finna att det spelar
någon roll vem som bär skulden till
att det för ungefär tio år sedan uppgjordes
en felaktig prognos. Huvudsaken
är att vi nu försöker få rätsida på
problemet. Enligt min mening är det

ganska ofruktbart med dessa historiska
resonemang om vad olika personer sagt
vid de tillfällen då frågan varit på tal.

Slutligen vill jag uttrycka en förhoppning
om att den resignation, som
talade ur fru Erikssons anförande när
hon sade att vi här i riksdagen brukar
vara praktiska och inte syssla med frågor
som vi inte kan anvisa någon lösning
av, inte skall vara signifikativ för
riksdagen i dess helhet. Vi är helt enkelt
tvungna, fru Eriksson, att finna
en lösning av den fråga det här gäller.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill understryka att
jag i mitt förra anförande framhöll, att
man från myndigheternas sida har försökt
komma till rätta med det problem
det här gäller, men jag betonade samtidigt
att det fanns anledning att även
beakta de synpunkter som anförts i
min motion och den till utskottet fogade
reservationen. Ingen kan förneka
att det vid våra sjukhus finns köer med
människor som väntar på att få sjukvård.
Man bär därför starka skäl att
pröva alla vägar som över huvud taget
kan leda till bättre förhållanden.

I detta sammanhang vill jag med tillfredsställelse
konstatera, att inrikesministern
har tillsatt ett tekniskt-medicinskt
råd. Men det hindrar inte att
man bör ta under övervägande även de
synpunkter som återfinns i den till utskottet
fogade reservationen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
sade nyss, att även de synpunkter
som är framförda i reservationen
kunde vara värda att ta fasta på. Menade
herr Börjesson då, att vi vid sidan
av det råd som vi i dag har fått
konkret besked om — vi visste tidigare
att det fanns en samarbetsgrupp, som
sysslade med rationaliseringsfrågor -—

74 Nr 34 Onsdagen den 28 november 1962

Åtgärder för tillgodoseende av personalbehovet inom de sociala och medicinska
vårdområdena

skall tillsätta ett antal samordnade expertgrupper?
Om motionen skulle vinna
bifall vore det mycket bra att veta
hur man har tänkt sig att dessa expertgrupper
skall stå i förhållande till det
nya rådet.

Fröken Elmén framhåller att man
inte får rationalisera så mycket att patienterna
får känning av det. Jag skall
ta ett rationaliseringsobjekt ur ett föredrag
som visar hur det nu går till när
man skall ta blodprov på en patient
på ett sjukhus.

»På ronden ber läkaren avdelningssköterskan
att ombesörja ett blodprov,
sköterskan antecknar detta på ett vanligt
block, och efter ronden stämplar
hon ut en remiss på en särskild blankett
med patientens namn, ålder o. s. v.
Hon skickar ett biträde med lappen den
långa vägen till laboratoriet, där biträdet
stoppar densamma i ett fack. Ett annat
biträde öppnar så småningom luckan
inifrån och tar ut de lappar, som
samlats i facket och sorterar dem i
olika högar. Därefter skickas en sköterska
upp från laboratoriet till avdelningen,
provet tas och sköterskan återvänder
till laboratoriet, där provet analyseras.
Svaret skrivs på remisslappen
samt införes även i en liggare, där patientens
namn, nummer o. s. v. även
måste införas. Lappen bärs sedan eventuellt
in till överläkaren på laboratoriet
för underskrift. Därefter läggs lappen
i ett annat fack i korridoren, där
den hämtas av ett biträde från avdelningen
nästa morgon för att återföras
till avdelningssköterskan, som antecknar
resultatet i journalen. På nästa rond
finns då detta tillgängligt för läkaren.»

Ingen skulle väl känna någon saknad,
om sådant kunde ske snabbare.
Tvärtom skulle sjuksköterskan, om hon
inte var så jäktad av att springa med
lappar o. s. v., få tid att stanna en
stund till hos patienten, vilket säkerligen
skulle vara till stor fördel.

Vidare säger man att mycket har änd -

rats och att det var svart att gora prognoser.
Det är alldeles riktigt. Blir vi
överens om det, behöver vi inte rikta
så många förebråelser mot varandra för
vad som gjorts i det förgångna.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att konstatera, att det inte skadar att
man bland annat även söker pröva den
möjlighet som dessa expertgrupper kan
innebära för att vinna vad man åsyftar,
nämligen att minska köerna vid
våra lasarett.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag skall endast helt
kort kommentera motionerna 321 i
första kammaren och 400 i andra kammaren.
Motionärerna, bland vilka jag
befinner mig, är väl delvis skyldiga till
att motionen inte blivit helt förstådd.
Den har två ärenden. Först och främst
syftar den till att ge en större chans åt
den lägre sjukvårdspersonalen — d. v. s.
undersköterskor och biträden — att gå
vidare och få sjuksköterskeutbildning
för att på det sättet underlätta rekryteringen
till denna yrkesgrupp, varigenom
man samtidigt tillgodoser rättvisekravet,
att människor som kommer in i den
lägre sjukvården och visar fallenhet
för yrket genom utbildning skall kunna
avancera till sjuksköterskor.

Vi har i motionen citerat ett stycke
ur den s. k. Thapperska utredningen,
där man säger sig önska en sådan vidareutbildnnig
men inte anser sig behöva
ta upp saken utan utgår från att dessa
frågor beaktas vid den översyn av sjukskö
terskeutbildningen som skulle följa
efter utredningen. Då jag läser direktiven
för denna 1962 års sjuksköterskeutredning
kan jag emellertid inte finna
att denna fråga är upptagen. Nu har
emellertid allmänna beredningsutskottet
sagt sig ha erfarit av utredningen att

Onsdagen den 28 november 1902 Nr 34

Åtgärder för tillgodoseende av personalbehovet inom de sociala och medicinska
vårdområdena

så är fallet, och vi får väl låta oss nöja
med detta besked.

Motionens andra ärende var att
åstadkomma en skoladministrativ samordning
mellan olika utbildningsgrenar
inom sjukvården. Vi anför i motionen
ett aktuellt exempel från en ort där
man skall bygga ett lasarett, ett mentalsjukhus
och ett vårdhem och där vederbörande
landsting också har beslutat inrätta
en sjuksköterskeskola. Skall nian
sörja för personalutbildningen på denna
punkt, betyder det att dess olika
grenar med nuvarande ordning kommer
att sortera under olika departement,
olika centrala verk, olika skolstyrelser,
olika rektorer etc. Vi tycker att
detta från många synpunkter måste vara
en stor olägenhet.

Det borde vara möjligt att konstruera
någon form av sjukvårdsskola som tillgodoser
de olika utbildningsbehov som
här har uppstått. Kan man komma dithän,
befrämjar man på ett naturligt sätt
den trappstegsmässiga utbildning som
jag tidigare har talat om. Dessutom
måste man härigenom absolut kunna
spara på väl skickade skoladministratörer,
som i detta fall lämpligen bör
vara sjuksköterskor. Det måste också ges
möjlighet till en mera rationell användning
av lärarna, som likaså oftast är
sjuksköterskor. Inte heller dessa åtgärder
kan jag finna upptagna i direktiven
för den tidigare nämnda sjuksköterskeutredningen.

Jag anser liksom alla övriga motionärer,
att detta är ett mycket angeläget
problem. Det är för övrigt inte på något
sätt fråga om ett hugskott från oss
få motionärer, utan samma tanke har
förts fram från många håll. I en längre
artikel har exempelvis direktören i Örebro
läns landsting pläderat för en sådan
ordning. Det måste väl vara särdeles
betydelsefullt när förslaget kommer
just från det landsting, där man
har gjort så ytterligt mycket för att
stimulera utbildningen av olika perso -

nalkategorier. Mina medmotionärer har
från sina håll också erfarenhet av att
detta önskemål är allmänt inom deras
respektive landsting. Från Storstockholms
område kan jag själv vittna om
att frågan är synnerligen aktuell.

Jag tror inte att man kan säga att det
föreligger eller under senare år har förelegat
ett bristande intresse hos sjukvårdens
huvudmän för utbildningsfrågorna.
Själv har jag haft tillfälle att
under ett par decennier följa ett landstings
arbete, och under hela den tiden
har utbildningsfrågorna varit aktuella.
Man har haft klart för sig, att man inte
bara kan bygga ut sjukhus utan att man
också måste sörja för personalrekryteringen.
Men jag är helt medveten om
alla de flaskhalsar som nu finns när det
gäller att bygga ut sjukhusvården. Det
gäller att skaffa lokaler och det gäller
att skaffa praktikplatser inom sjukhusen
— en mycket svår fråga eftersom praktikanterna
naturligen åtminstone under
en viss tid är till olägenhet för dem som
skall bedriva sjukvården.

Beträffande lärarfrågan vill jag gärna
instämma med flera tidigare talare,
att den är mycket besvärande för närvarande.
Själv är jag i det predikamentet
som en av de ansvariga för en yrkesskola,
att jag just i dagarna måste ta
ställning till om vi skall ställa in eu
kurs, som vi redan har elever till och
som skall starta på måndag, därför att
det ser ut som om vi inte kan skaffa de
lärare vi behöver.

Det har blivit bra nära en konfliktsituation
mellan sjukvårdens och personalutbildningens
talesmän. Sjukvårdens
talesmän säger att man inte kan bedriva
sjukvård om man tar bort folk därifrån
till utbildningsändamål, och samtidigt
kan man inte lösa vårdproblemet om
man inte sörjer för en utvidgad utbildning.
Det är alltså en ond cirkel som
vi är tvungna att bryta, och vi bryter
den om vi följer vårt beslut här tidigare
att successivt och långsiktigt bygga upp

76 Nr 34 Onsdagen den 28 november 1962

Åtgärder för tillgodoseende av personalbehovet inom de sociala och medicinska
vårdområdena

utvidgade utbildningsresurser. Men vi
måste också enligt min mening omedelbart
vidta alla möjliga åtgärder för att
ta vara på de resurser som föreligger
i fråga om praktikplatser, personer som
kan undervisa o. s. v. Det kan bäst ske
om man river murarna mellan olika
utbildningsområden och etablerar ett
samarbete. Det är min förhoppning att
detta också skall ske.

För närvarande förhindras det som
jag tidigare har beskrivit av formella
skäl, och i det synnerligen expansiva
skede som vi nu är inne i måste en
samordnad utbildning vara målsättningen.
Det är verkligen inte oviktigt att
man har målsättningen klar för sig då
man planerar. Jag vet emellertid, att när
det sitter utredningar kan man inte
påkalla rätt till provisorier i fråga om
t. ex. denna samordning mellan lägre
vårdpersonals utbildning och sjuksköterskcutbildning.
Därför hoppas jag
desto mera på snabba resultat av den
här av mig tidigare åberopade utredningen.
Eftersom en av dess ledamöter,
herr Kärrlander, står närmast mig på
talarlistan, vill jag gärna till honom
lämna över den för mig öppna frågan,
om utredningen kommer att ta upp dessa
problem trots att så inte tydligt framgår
av direktiven. Jag begär självfallet
inte att han skall antyda hur man i så
fall skall lösa dem, men det är i alla fall
en viss tröst att de är aktuella för utredningen.
Om så är fallet, vill jag bara
hoppas att man snart också kommer
med synpunkter på problemen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Vi bär i utskottet fått
ett bestämt besked från den utredning,
som skall planera sjuksköterskeutbildningen,
att man redan har tagit itu med
prövningen av en samordning med den
lägre utbildningen. Med det beskedet
har vi låtit oss nöja, eftersom man också
gav oss den upplysningen att detta

måste komma i första hand. På ett mycket
tidigt stadium av sitt arbete skall
man alltså vara klar på den punkten.
Därför uppfattade vi det så, att direktiven
innebar även denna samordning.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Alla de problem, som
diskuterats här i dag i anledning av
motionerna och allmänna beredningsutskottets
utlåtande, har ju under senare
år ventilerats jag vet inte hur många
gånger. Jag tror inte att jag överdriver
om jag säger, att de uppslag som motionärerna
haft denna gång inte skiljer sig
från de förslag som har framkommit i
föregående motioner och interpellationer.
Det är alltså inga nya grepp motionärerna
fått om problemet, utan de fortsätter
och säger att här har vi bristerna,
här vill vi ha förbättringar, och det
är ju alla överens om. Men jag nödgas
säga, herr talman, att några förslag i
motionerna eller i reservationen, som
skulle betyda en lösning av ens ett delproblem,
har man inte lyckats åstadkomma.

Vad beträffar utbildningen av sjuksköterskor
vill jag dock erinra om att
det inte står så stilla på det området
som motionärerna tycks föreställa sig.
År 1957 var antalet sjuksköterskeskolor
27, och 1963 kommer det att vara 33.
Det sammanlagda antalet elever vid dessa
skolor var 1957 omkring 4 400, och
förra året, som är det sista år jag har
siffror för, hade det stigit till 5 300. Under
de mellanliggande fyra åren ökade
alltså elevantalet med cirka 900 eller
nära 20 procent. År 1961 var hela antalet
nyutbildade sjuksköterskor 1 500.

Fru Lewén-Eliasson påtalade alldeles
nyss bristen på lärare, och det är riktigt
att den är mycket besvärande. Men jag
vill erinra om att det ändå har skett en
kraftig ökning även där. Tidigare hade
vi en lärarkurs om 20 elever per år; nu
har vi tre kurser med sammanlagt 60

Onsdagen den 28 november 1962 Nr 34

Åtgärder för tillgodoseende av personalbehovet inom de sociala och medicinska
vårdområdena

elever, alltså en mycket markant ökning.

I det sammanhanget vill jag också
säga, att 1962 års utredning angående
sjuksköterskeutbildningen inte har så
snäva direktiv som fru Lewén-Eliason
tycks ha läst in. Utredningen är tvärtom
oförhindrad — och kanske jag rent
av kan säga skyldig — att ta upp frågan
om samordning av utbildningen
över hela fältet, alltså från sjukvårdsbiträdena
via undersköterskorna fram
till de färdiga sjuksköterskorna. På den
punkten tror jag därför inte motionärerna
behöver vara oroliga.

Men det var den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen, som var den
egentliga anledningen till att jag begärde
ordet. Där säger reservanterna — och
fröken Elmén framhöll samma sak — att
sjukvårdens huvudmän bara bär tänkt
på att bygga fler och större sjukhus,
men man har inte planerat någonting
för att få personal. Detta, fröken Elmén,
är en kraftig överdrift! Det framgår
redan av de få siffror jag här anfört.
Sjukvårdens huvudmän har inte
bara tänkt på själva sjukvårdsanstalterna,
ty som jag nämnde har alla sjuksköterskeskolor
ökat sin elevintagning —
där inte rent av nya utbildningsanstalter
tillkommit.

Jag har läst de fem punkterna i reservationen
mycket noga men har inte
kunnat hitta något matnyttigt, när det
gäller att åstadkomma bättre förhållanden.
Herr Börjesson i Falköping förklarade
att han var nöjd med utskottets
skrivning, men att han ändå kommer
att rösta för reservationen. Det förefaller
mig underligt. Och både herr Börjesson
och reservanterna frågar, om det
ändå inte vore bra att tillsätta expertgrupper
— alltså ovanpå alla de utredningar
som nu är tillsatta eller kanske
rent av är klara med sitt arbete. Jag
tänker här exempelvis på den Thapperska
utredningen, vars resultat nu
efter hand genomföres ute på våra sjuk -

hus, och på den utredning som skall
verkställa en allmän översyn av sjuksköterskeutbildningen
samt på det tekniskt-medicinska
råd som enligt vad vi
i dag fått veta tillsatts av inrikesministern.
Detta förefaller mig mycket underligt.

Herr Hamrin i Kalmar sade att remissinstanserna,
däribland medicinalstyrelsen
har ställt sig välvilliga till förslaget
om samordnade expertgruppex-,
men ingen av dem har dock tillstyrkt
förslaget. I stället har remissinstanserna
ansett att prognosverksamheten bör ankomma
på arbetsmarknadsstyrelsen, där
man har tillgång till ett prognosinstitut.
Jag har inte kunnat få klarhet i vad
reservanterna avser med sitt förslag
om att tillsätta dessa expertgrupper, och
man har inte preciserat vad det skulle
vara för sorts experter.

Vidare sade fröken Elmén beträffande
den senast tillsatta kommittén, att
det i den inte finns med någon sjuksköterska.
Där blev hon dock rättad av
fru Eriksson i Stockholm. Fröken Inga
Johnsson är ju sjuksköterska och därmed
i allra högsta grad expert. Det
missnöjet kan fröken Elmén sålunda
inte fortsätta att odla.

På s. 17 i utskottets utlåtande säger
reservanterna en annan mycket märklig
sak, som jag ber att få citera. Där
står nämligen: »Förslag till personalbesparande
rationaliseringsåtgärder har
lagts fram av den s. k. CSB-utredningen
i form av förslag om utbildning av
sjukvårdsadministratörer.»

Detta, herr talman, förefaller mig
vara grundat mera på tro än på vetande.
I den utredning som företagits rörande
utbildningen av sjukhusadministratörer
har jag nämligen inte hittat
någonting som berättigar reservanterna
att skriva, att om vi vid Uppsala universitet
genast tillskapar en sådan utbildning
för sjukvårdsadministratörer
som leder fram till medicine pol. mag.,
och om vi dessutom har en särskild

Nr 34

Onsdagen den 28 november 1962

Åtgärder för tillgodoseende av personalbehovet inom de sociala och medicinska
vårdområdena

institution för forskning på detta område,
så innebär det en rationaliseringsåtgärd
som kan minska personalbristen.
Detta är, med förlov sagt, att
tala om saker som man egentligen inte
har någon kännedom om.

Jag skall ta upp en enda sak till.
Fröken Elmén var inne på att man
skulle förbättra situationen i allmänhet
genom att stimulera till utbildning av
industrisköterskor. Jag fick inget klart
besked, om fröken Elmén menade att
det skulle vara vanliga legitimerade
sjuksköterskor eller en mellangrupp,
något slags Epa-sköterskor. Menar fröken
Elmén att det skall vara vanliga
sköterskor, så kan det väl inte sägas
vara någon stimulans till minskning av
personalbristen att splittra upp personalen
i nya personalkategorier. För övrigt
är mitt intryck från det verksamhetsområde
som jag känner till att i
och med att landstingen blivit huvudmän
för sjuksköterskorna inom den
öppna vården har man inom industrien
inte varit så intresserad av att utbilda
speciella sköterskor, eftersom man då
fått betala dem själv. Därför har en rad
industrier, åtminstone i min hemtrakt,
slutat med att ha särskilda industrisköterskor.
Man tycker helt enkelt inte det
finns anledning att ha sådana när
landstinget är huvudman för vården
och alltså skall svara för hela detta
vårdområde.

Det anses sålunda under dessa förhållanden
inte vara motiverat att bygga
på med särskilda industrisköterskor.
Jag bär här inte tagit någon ställning
till detta förhållande utan bara refererat
åsikterna. Men jag tror, herr talman,
att om man nu skulle försöka stimulera
vissa av våra sköterskor att bli s. k.
industrisköterskor är det inte säkert
att efterfrågan på sådana inom industrien
skulle vara så stor att utbildningen
fick någon betydelse för lösandet
av bristproblemen.

Låt mig sammanfatta resonemanget

genom att säga, att vad som nu har
föreslagits och vad som är under utredning,
hela den aktivitet som kännetecknar
detta område, kommer väl så
småningom att ge utslag som förbättrar
den rådande bristsituationen. Motionärerna
har enligt min mening inte kunnat
bidraga med någonting nytt som
skulle lösa krisen bättre än vad fallet
blir vid ett bifall till utskottets hemställan.
Jag yrkar bifall till denna.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Kärrlander har
svårt att förstå vad som menas med expertgrupper.
Jag vill då understryka
vad jag sade förut, att de två remissinstanser
som yttrat sig har tydligen
förstått vad som menas. De har inte i
de delar av yttrandena som citeras i
utskottsutlåtandet varit negativt inställda
till motionen, och jag förmodar att
remissyttrandena i de delar utskottet
inte citerar ej heller varit negativa —
det borde väl i så fall ha redovisats i
utlåtandet.

Men vad som är viktigare än att herr
Kärrlander inte förstår vitsen med expertgrupper
är att inrikesministern
tycks göra det. Motionärerna hoppas
att den förståelsen skall fortsätta. Inrikesministern
tillsatte så sent som i
går en expertgrupp för rationalisering
av sjukhusdriften — det gällde tydligen
närmast forskning och forskningsrön.
I händelse denna expertgrupp inte
kan ta hand om de nu aktuella frågorna
hoppas jag att inrikesministern
fortsätter på den inslagna vägen och
tillsätter ytterligare en expertgrupp för
att söka få litet ordning på dessa för
sjukvården så akuta frågor.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Anledningen till att jag
begärt ordet är att det tydligen blivit
en missuppfattning av vad jag sade i

Onsdagen den 28 november 1962 Nr 34

Åtgärder för tillgodoseende av personalbehovet inom de sociala och medicinska
vårdområdena

mitt anförande. Jag slutade — jag har
det ordagrant uppskrivet —- med att
anmäla att jag till viss del är tillfredsställd
med utskottets skrivning, men
trots detta anser jag att frågan är så viktig
att det finns anledning att pröva de
förslag som är framförda i reservationen,
och då innefattar det givetvis också
expertgrupper.

Jag har velat säga detta, eftersom tydligen
en missuppfattning uppstått på
denna punkt.

Herr IvÄRRLANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Trots att herrar Hamrin
i Kalmar och Börjesson i Falköping
försöker att förklara detta med expertgrupper
måste jag säga, att mig förefaller
det som om man vill ha en expertgrupp
för expertgruppens egen
skull. Den skall staplas ovanpå allt
som nu finns. Man säger, att visserligen
är det bra att inrikesministern tillsatt
ett teknisk-medicinskt råd, men det
kunde väl ändå vara en fördel att ha
en expertgrupp till. Herr Hamrin i Kalmar
går till yttrandet från medicinalstyrelsen,
som han anser vara välvilligt.
Men, herr Hamrin, medicinalstyrelsen
säger att denna expertgrupp lika väl
kunde lyda under arbetsmarknadsstyrelsen,
som redan har ett prognosinstitut.

Herr talman! .lag är fortfarande kvar
på den ståndpunkten att motionärerna
och reservanterna inte har uppvisat
något sakligt fog för att man ytterligare
skulle utvidga skaran av de olika
expertgrupper och utredningar som är
nödvändiga. Det kan inte ens ur samordningssynpunkt
för närvarande påvisas
några sådana behov.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det finns anledning att
uttala sin glädje över den ånger som
folkpartiet nu lägger i dagen i frågan
om utbildning av sjukvårdspersonal
m. m. — ty jag tolkar det intresse som

man nu visar så, att man ångrar att
man inte under den tid de hade politisk
makt använde denna till att bygga
sjukhus och sjukvårdsinrättningar och
till att ordna utbildningen på detta område.
Dåförtiden gjorde herrarna och
damerna mycket litet. Låt mig bara som
exempel ta det län jag representerar.
År 1937 hade vi där en landstingsstat
som understeg 3 miljoner kronor, varav
några hundra tusen kronor gick till
hälso- och sjukvård. Nu är vi uppe i
43 miljoner kronor enbart för hälsooch
sjukvård.

Det har på de senaste åren skett oerhört
mycket på detta område. Hur var
det med lönerna för sjukvårdens personal
så länge herr Ohlin och hans
borgerliga kamrater styrde? Det var en
oerhörd underbetalning. Vad har herr
Ohlin gjort under senare tid för att
komma till rätta med alla dessa problem?
Han har talat om skattesänkning
och sambeskattning, så att det
verkat som om han försökte skrämma
bort människor från dessa yrken. Det
är anmärkningsvärt att de som har
skapat en sådan här ohållbar situation
efteråt ger sig ut för att vara något
slags missionärer. De försöker att verka
sympatiska på ytan, men hur det är
under skalet ställer man sig frågande
till.

När man ser på vad som gjorts under
senare tid av den nuvarande inrikesministern,
måste man erkänna att
det verkligen har skett väsentliga ting
på sjukvårdens område. Alla de frågor
som i detta sammanhang kommit fram
i motioner och interpellationer och på
annat sätt har inrikesministern och
sjukvårdens huvudmän redan försökt
komma till rätta med på bästa möjliga
sätt. Men man kan icke rätta till alla
misstag på en gång. Vi kan inte bygga
ett sjukhus eller genomföra en utbildning
omedelbart, utan detta tar en viss
tidrymd. Hade man från borgerligt håll
i början och i mitten av 1950-talet för -

80 Nr 34 Onsdagen den 28 november 1962

Åtgärder för tillgodoseende av personalbehovet inom de sociala och medicinska
vårdområdena

sökt att tillmötesgå de krav på utbildning
som vi då ställde, skulle läget nu
ha varit ett annat.

Det talas i debatten om utredningar
och expertgrupper. Jag anser att vi har
tillräckligt med utredningar och expertgrupper.
Vi måste också se till att
det blir någon sjukvård. Vi, som rent
praktiskt har att sköta om sjukvårdsverksamheten
ute i länen och på andra
plan, har redan varit med om att sätta
till utredningar av olika slag, och det
finns expertgrupper på i varje fall alla
större sjukhus i landet. Man frågar sig
mot denna bakgrund: Skall vi avdela
ytterligare personal som inte kan få
några nya arbetsuppgifter utan bara
skall sitta och ingenting göra?

Jag tror, herr talman, att orsakerna
till de brister som finns inom hälsooch
sjukvården dels ligger i gamla synder
och dels i att det har skett en så
snabb utveckling inom dessa områden.
De brister som föreligger när det gäller
läkare, tandläkare, sjuksköterskor och
biträdespersonal beror på gamla synder.
Vi har nu fått rusa fram på ett sätt
som vi icke kunde drömma om tidigare.
Det är givet att det därvid uppstår
svårigheter, något som är i allra
högsta grad beklagligt.

Men, herr talman, jag skulle, när vi
nu står inför nästa års arbete, vilja fråga
hur exempelvis folkpartiet kommer
att ställa sig i de praktiska frågorna.
Vi har t. ex. en disciplin, anestesi,
d. v. s. narkosläran, som är underutvecklad.
Kommer vi att få låt oss säga
en narkosöverläkare i professors grad
vid alla de medicinska högskolorna?
Det lär inte finnas någon narkosläkare
med professors grad för närvarande.

Om vi skall ha en utbildning, måste
vi ha forskning och lärare, och detta
finns inte i tillräcklig omfattning. Det
är först under senare år som en verkligt
stor upprustning har börjat ske på
detta område.

Herr talman! Vi håller på att arbeta

på alla de områden där bristsituationer
har påpekats. Inom det län jag har äran
företräda har vi försökt göra vad vi
kan för att möta den hastiga utveckling
som har ägt rum inom sjukvårdens område.

Om man t. ex. läser det interpellationssvar
som ecklesiastikministern gav
till herr Ohlin angående läkarutbildningen,
skall man finna att vi har utökat
utbildningen av läkare, tandläkare
och sjuksköterskor till nästan det dubbla,
trots att man bara för några år sedan
varnade för att det skulle uppstå ett
proletariat inom dessa yrkesgrupper.
Jag frågar: Hur skulle det ha stått till
om vi inte hade fört en mera aktiv
sjukvårdspolitik än folkpartiet och andra
partier ville ha i början och i mitten
av 50-talet?

Herr talman! Jag har inget att erinra
mot utskottets hemställan.

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Den debatt som förts
här i dag verkar på mig litet underlig
i det avseendet att diskussionen gäller en
sak som egentligen inte borde beröra
riksdagen i så hög grad som här har
gjorts gällande. De påtalade bristerna i
fråga om sjuksköterskepersonal torde
hänföra sig till vårdområden som har
städer och landsting som huvudmän,
och debatten kanske i stället borde ha
förts på det hållet.

Emellertid torde det inte råda något
tvivel om att vad som här har sagts om
det svåra läge i fråga om personaltillgång,
vari sjukvården befinner sig, är
riktigt. Jag betvivlar att det i något
landstingsområde eller hos någon huvudman
eljest finns en fulltalig personaluppsättning
så att man kan utnyttja
alla tillgängliga vårdplatser. Läget torde
i stället vara det, att ett allt större antal
vårdsökande icke kan omhändertagas
och att allt längre väntelistor uppstår
hos sjukhusläkarna och allt längre

Onsdagen den 28 november 1962 Nr 34

Åtgärder för tillgodoseende av personalbehovet inom de sociala och medicinska
vårdområdena

väntetider för de människor som behöver
undergå operation.

Som ordförande i en sjukhusdirektion
kan jag inte underlåta omtala att en
väntelista för opcrationspatienter på
mellan 300 och 400 numera tyvärr inte
är någon ovanlig företeelse, trots att
huvudmannen i det fall jag avser sedan
länge har förutsett den situation vi har
i dag och verkat för att den skulle mildras
såvitt möjligt. Det är svårt att finna
radikala medel. Uppenbart är emellertid
att något måste göras. Det försiggår en
stark förslitning av personalen på våra
inrättningar på grund av den onormalt
stora arbetsbörda som den genom sin lojalitet
mot sjukhusen påtar sig.

Här har sagts att många utredningar
fortfarande arbetar på dessa frågors lösning
och att det fördenskull inte skulle
finnas anledning för riksdagen att närmare
diskutera dessa problemställningar.
En av de utredningar som har arbetat
och redovisat förslag i ämnet är den
av talman Thapper ledda utredningen
om överföring av vissa arbetsuppgifter
på andra personalgrupper. Sannolikt
kommer många tjänster att kunna besättas
tack vare de lösningar som denna
kommitté kommit fram till, exempelvis
genom avlastning av sjuksköterskornas
arbetsuppgifter på expeditionsbiträden,
undersköterskor och annan personal.
Men detta är åtgärder som enligt mitt
förmenande borde vidtagas omgående
och samtidigt över hela linjen för att en
verklig lättnad skall komma till stånd.
Utbildningen borde här effektiviseras
genom tillsättande av flera kliniklärarinnor
— hur svårt det än kan vara att
få tag i dessa i dag.

Vad sedan gäller sjuksköterskornas
antal har jag den bestämda uppfattningen
att en prognos — och det är väl här
som riksdagen bör komma in i bilden
— är nödvändig, men det kanske först
och främst bör göras eu prognos för varje
huvudmannaområde för att få en uppfattning
av det antal sjuksköterskor som
6 — Andra kammarens protokoll 1962. N

kan behövas där. Tyvärr sker inte detta
i dag. Tyvärr finns det fortfarande huvudmän
som inte ägnar denna sak tillräcklig
uppmärksamhet. Det hjälper då
föga — och det kommer i framtiden att
hjälpa föga — om vissa huvudmän inom
sina områden genom olika åtgärder i
rationaliserings-, effektiviserings- och
trivselfrämjande syfte verkar för en positiv
lösning av problemet. Resultatet
blir som helhet betraktat endast att det
fortfarande inom landet är en bristsituation,
och det kanske till och med
uppstår konkurrens mellan huvudmännen
om arbetskraften. Här skulle därför
vara värdefullt med litet mera långsiktig
prognosverksamhet, vilket också medicinalstyrelsen
mycket kraftigt har understrukit.

Tyvärr har utskottets majoritet inte
ens i detta fall ansett sig behöva ta ställning
till föreslagna åtgärder. Vi kanske
också skall uppmärksamma den tendens
som gör sig påmint på läkarsidan, där
det i dag många gånger är svårt att besätta
underläkartjänster, kanske speciellt
inom kirurgien. Sannolikt sammanfaller
denna tendens med att utbildningen
är betydligt mindre till sin omfattning
än antalet ledigförklarade
tjänster samt med att man i denna situation
av naturliga skäl väljer andra
specialiteter än de mest arbetskrävande.

Situationen inom sjukvården är med
andra ord i dag så ömtålig att den med
alla medel måste uppmärksamt följas
och åtgärder i god tid insättas för att
vi inte skall råka in i verkligt kaos.

Jag beklagar att utskottets majoritet
inte har funnit denna fråga värd ett mera
positivt ställningstagande vad gäller
prognosverksamheten. Jag erkänner att
vad som har sagts i utskottets utlåtande
om de åtgärder som har vidtagits och resultaten
av dem är riktigt, men jag har
också den uppfattningen att frågan trots
detta inte som helhet är löst, och jag
kommer, herr talman, vid röstningen att
följa reservanterna i utskottet.

3''t

82 Nr 34 Onsdagen den 28 november 1962

Åtgärder för tillgodoseende av personalbehovet inom de sociala och medicinska
vårdområdena

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! När man nyss lyssnade
till herr Lundberg, kunde man få den
uppfattningen, att socialdemokraterna
övertog regeringsmakten 1957 när inrikesminister
Johansson tillträdde. Men
det var ju cirka ett kvartssekel tidigare
som regeringsmakten i huvudsak övergick
till det socialdemokratiska partiet.

Utskottets ordförande sade för en
stund sedan, att reservanternas motivering
var storartad men att klämmen
var utomordentligt mager. Jag vill till
detta bara säga att debatten i dag har
visat, att det finns många problem på
både de medicinska och de sociala vårdområdena
som det är angeläget att lösa.
Det har erkänts, jag tror jag vågar säga,
av alla talare. De flesta anser att det är
möjligt att göra mer åt de problem som
i dag aktualiserats. Även regeringen har
ansett, att det är möjligt att göra mer.
Därom bär tillkomsten av ett teknisktmedicinskt
råd klart vittne. Detta råd
täcker ett stort område, där det finns
många delproblem att gripa sig an med.
Vi tror därför att expertgrupper — eller
kalla dem gärna råd — skulle behövas
på flera områden, inte ovanför — som
herr Kärrlander uttryckte det — utan
vid sidan om den expertgrupp som tillkom
i går. Det skulle t. ex. behövas en
expertgrupp som arbetade med frågan
hur man skall få personal till det sociala
vårdområdet och till sjukvården över
huvud taget.

Det pågår nu utredningar av olika delproblem
inom vårdområdena. I några
fall har utredningarna pågått länge, och
jag vill gärna upprepa att vi tacksamt
noterar det som gjorts och göres. Jag
vill också gärna ge inrikesministern
en blomma för det. Men samtidigt pekar
undersökningar och prognoser på att
personalbristen förvärrats. Vi måste se
till att praktiska åtgärder vidtas utan
dröjsmål, så att vi omedelbart kan öka
vårdmöjligheterna och minska väntetiderna
för de vårdbehövande och även

skapa bättre arbetsförhållanden för alla
dem som i olika befattningar arbetar
inom sjukvård och socialvård.

Därför anser reservanterna att det är
riktigt att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t begär tillsättande av det
antal samordnande expertgrupper som
befinns lämpligt för att inom vårdområden,
där det råder svår personalbrist,
föreslå sådana skyndsamma reformer
och åtgärder som syftar till att minska
denna brist och därigenom skyndsamt
stärka den medicinska och sociala vården.
Det gäller alltså att liksom samla
ihop och verkställa de förslag som kan
komma från de många utredningarna.

Vi har också understrukit behovet av
prognosverksamhet, och vi tror att det
behovet är väl dokumenterat.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Reservanterna hänger
envist fast vid påståendet att de kommit
med något värdefullt i sin reservation.

Herr Westberg sade nu att det, vid sidan
av den expertgrupp han läst om i
tidningarna i dag och som vore bra, kunde
behövas flera sådana. Men vad är det
för expertis man skulle behöva och som
inte är företrädd i detta råd? I detta råd
ingår ju de förnämsta företrädarna för
sjukhusadministration och sjukvård
över huvud taget. Där finns även företrädare
för sjuksköterskor, där finns
medicine professorer och där finns tekniker
med speciell inriktning på det medicinsk-tekniska
området. Det vore värdefullt
att få höra vad det är för ytterligare
expertis som folkpartiets reservation
avser.

Man har även sagt att det skulle behövas
ett prognosinstitut, så att vi kan göra
framtidsberäkningar. Som stöd för den
uppfattningen citerar man medicinalstyrelsen.
Det är riktigt att medicinalstyrelsen
har sagt att det är ytterst värdefullt
med säkra långsiktiga prognoser. Men
medicinalstyrelsen påpekar också att

Onsdagen den 28 november 1962 Nr 34

Åtgärder för tillgodoseende av personalbehovet inom de sociala och medicinska
vårdområdena

arbetsmarknadsstyrelsen nu fått ett
prognosinstitut och att det är dess sak
att sköta denna uppgift.

Det hade varit märkvärdigt, om medicinalstyrelsen
sagt att det inte är värdefullt
med prognoser. Socialstyrelsen
har också sagt att, sedan vi nu fått ett
prognosinstitut på arbetsmarknadsstyrelsen,
så kan man vänta sig att det där
skall finnas goda möjligheter att göra
systematiska kalkyler för de aktuella
vårdområdena.

Vad nytt i reservationen? Underkänner
man arbetsmarknadsstyrelsens prognosinstitut
eller vill man ha flera prognosinstitut
att välja mellan? Någon
skillnad i uppfattning om behovet av
utbildning finns inte mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna; och har
inte heller framkommit under denna
diskussion. Men expertgrupperna är
mystifierade.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
sade att reservanterna och deras
talesmän envist hänger kvar vid uppfattningen
att deras reservation skulle
innehålla något nytt. Jag vill påpeka,
att reservationen var skriven när dagens
offentliggörande av den av inrikesministern
tillsatta expertgruppen
kom.

Jag vill också upprepa vad jag sagt
tidigare, att om denna expertgrupp kan
ta hand om dessa frågor är det bra. Men
skulle det behövas ytterligare expertgrupper
för att studera frågor som den
nu tillsatta gruppen inte är avsedd att
lösa, hemställer jag vördsamt att vi får
ytterligare sådana grupper. Och det
tror jag också att vi kommer att få, fru
Eriksson.

Beträffande prognoserna är det självklart
att vi inte skall stapla det ena
prognosinstitutet på det andra. Men jag
vill också framhålla, att det både i remissyttrandena
och under debatten här
i dag i kammaren har påpekats, att yt6*—Andra
kammarens protokoll 1962. }

terligare insatser här behövs. Jag hänvisar
bara till vad herr Dahlgren sade.
Jag tycker det är riktigt. Det behövs
prognoser för de olika landstingsområdena
ty de är nödvändiga för att dessa
skall kunna klara utbildningsfrågorna
och därmed behovet av arbetskraft på
sjukvårdens område.

Det påpekas också i remissyttrandena,
att det saknas medel hos socialstyrelsen
för att verkställa de prognoser, som man
där behöver göra. Det borde inte vara
så svårt att förstå att det även där behövs
en insats.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Den siste ärade talaren,
herr Hamrin i Kalmar, anförde som en
förmildrande omständighet, att reservationen
till det föreliggande utskottsutlåtandet
var skriven innan inrikesministern
hade tillsatt sitt senaste expertråd.
Herr Hamrin menade också att
det naturligtvis är bra, om detta råd
kan uträtta något. Men för säkerhets
skull, tillfogade han, kunde det tänkas
att det behövdes något mer. Han vidhöll
därför yrkandet i reservationen.

Herr Westberg säger, att dessa expertgrupper
inte skall staplas ovanpå varandra
utan arbeta jämsides. Men det är
ett allmänt tal. Jag saknar fortfarande
en konkretisering i fråga om vad expertgrupperna
skall syssla med. Vi har
nu medicinalstyrelsen, som väl får anses
vara en expertinstitution. Vi har vidare
CSB, som också torde få anses
vara en expertorganisation. Vi har
Landstingsförbundet som representerar
den störste huvudmannen på sjukvårdsområdet
och som om några år kanske
blir den ende huvudmannen, där bedrives
ständig rationaliseringsverksamhet
och ett ständigt arbete för att samordna
dessa problem.

Jag förstår praktiskt taget inte alls
hur man, som fru Eriksson i Stockholm
också påpekade, så envist kan hålla fast
vid kravet på inrättandet av dessa så
r 34

Nr 34

Onsdagen den 28 november 1962

Åtgärder för tillgodoseende av personalbehovet inom de sociala och medicinska
vårdområdena

kallade expertgrupper, då man saknar
förmåga att konkretisera deras uppgifter.
Jag skulle vara mycket intresserad
om reservanterna nu komme och sade:
Det här och det där tycker vi skall uppdrag
åt särskilda expertgrupper att utreda.
Så länge det saknas en sådan konkretisering
är reservanternas synpunkter
ett allmänt tal utan någon täckning.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Till herr Kärrlander
och fru Eriksson i Stockholm vill jag
ställa en fråga: Om denna debatt hade
förts i går, skulle man då också ha varit
lika angelägen om att framhålla att
det icke behövdes några ytterligare expertgrupper? Sedan

har jag uppfattat saken så att
den expertgrupp, som tillsattes i går
och som vi fick veta om i morse, skall
i huvudsak syssla med rationaliseringsfrågor.
Det är givetvis ett mycket viktigt
avsnitt i detta stora sammanhang.
Men det är icke bara detta vi vill komma
åt, utan även utbildningsfrågorna
över det stora vida fält som det här
gäller. Vi som var med i beredningsutskottet
i våras hade ju då tillfälle att
deltaga i en studieresa och se hur det
låg till inom alkoholistvården och konstatera
det stora behov som där föreligger
av differentiering, utbyggnad, större
personal etc. Jag tar det som ett enda
exempel på de stora problem vi här
brottas med. År det så tvärsäkert att
vi nu lyckats lösa allt detta och kan
sätta punkt?

Enligt min mening skulle vi få nytta
av expertgrupper som finge taga om
hand olika delar av detta stora komplex
och söka utvinna resultat, som
skulle kunna användas för att på ett
snabbt och effektivt sätt nå fram till en
bättre ordning på dessa områden.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Så nytt är inte detta

organ, att vi inte skulle ha kunnat föra
diskussionen och vara tillfredsställda
för några dagar sedan. När vi skrev utlåtandet
i utskottet, hänvisade vi till de
upplysningar vi hade fått om att en
samarbetsgrupp hade varit verksam under
mer än ett år, att denna samarbetsgrupp
haft fortlöpande diskussioner om
olika problem för att så småningom utmynna
i en mer fast grupp som har
kallats för ett råd för sjukhusdriftens
rationalisering. Det är ingenting som
har förändrats från i går till i dag i den
delen. Organet har officiellt inte haft
ett namn, men det har varit verksamt
på samma sätt som det avses skola bli
i fortsättningen. Det bär haft en rad
experter, och kanske ännu fler än som
sitter i rådet har deltagit i förberedelsearbetet.
Det var på basis av en upplysning
att en samarbetsgrupp fanns som
följde rationaliseringsfrågorna som vi
i utskottet kunde avstyrka förslaget om
ännu fler expertgrupper.

Herr IlAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Nu har tydligen fru
Eriksson i Stockholm accepterat i varje
fall en expertgrupp, nämligen det nu
tillsatta rådet för sjukhusdriftens rationalisering.
Jag skulle tro att fru
Eriksson så småningom även kommer
att acceptera flera expertgrupper, ty
det är inte så som herr Kärrlander
tycks tro att sådana expertgrupper kommer
att få söka efter uppgifter. Hela
denna debatt bär visat vilka uppgifter
som föreligger och som måste lösas.
Om debatten inte räcker till som underlag
i det fallet kan man gå till utskottets
utlåtande, som redovisar hela raden
av frågor.

Att döma av de tidningsartiklar som
förekommit beträffande detta nytillsatta
råd för sjukhusdriftens rationalisering
ligger dess uppgifter mest på en
rationalisering av sjukhusdriften med
tyngdpunkten förlagd till forskningen.
Jag skulle tro, som jag förut framhållit,

Onsdagen den 28 november 1962 Nr 34

Åtgärder för tillgodoseende av personalbehovet inom de sociala och medicinska
vårdområdena

att detta råd inte räcker för att lösa alla
dessa frågor. Jag tror att det behövs
flera expertgrupper på både det ena
och det andra området för att ta hand
om det stora frågekomplex som är redovisat
här i dag. Jag tror, fru Eriksson,
att vi kommer att få dessa expertgrupper
vare sig det blir ett bifall till
reservationen eller inte. Jag skulle dock
helst se att kammaren bifaller reservationen
för att därmed påskynda saken.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag skulle naturligtvis
inte lägga mig i denna debatt, eftersom
det egentligen är fråga om en skrivelse
till Kungl. Maj:t, vilken jag i så fall
fått ta emot. Men jag vill ändå säga ett
par saker framför allt med hänsyn till
det sista som berörts, nämligen frågan
om vad expertgruppen skall göra och
varför den har kommit till.

Låt mig först säga att sedan jag har
lyssnat har jag fått den uppfattningen
att man på ömse sidor har ett mycket
positivt intresse för att någonting skall
göras, att man är helt medveten om de
svårigheter som vi befinner oss i, att
vi måste ha mera personal, måste ha
den utbildad, måste försöka vidta alla
åtgärder som kan göras för att underlätta
för de gifta kvinnorna att gå in
i arbetet, att vi måste tillvarata alla
möjligheter som kan föreligga i fråga
om utnyttjande av tekniska hjälpmedel
inom vår sjukvård.

Då det gäller personalbehovet och
utbildningen får jag förmodligen tillfälle
att i nästa vecka diskutera denna
sak i denna kammare på basis av en
interpellation som herr Ohlin har väckt.
Därför skall jag inte nu ta upp problemet
ytterligare utan bara beröra den
andra frågan, nämligen rationaliseringen
inom sjukvården och vad den kan
uträtta.

Detta är ingenting nytt. Det är inte
så att vi plötsligt har kommit under -

fund med att här kanske någonting
brister, att vi lämnat något åsido. Vi
har under ett par år diskuterat vilka
vägar man skall gå fram på och om man
kan använda sig av den moderna datatekniken.
Låt mig säga, att de erfarenheter
som vi fått oss presenterade exempelvis
från Amerika av medicinska
forskare och tekniker klart visar på att
det finns ett område som man ännu
inte i vårt land har prövat och som förmodligen
kan ge oss mycket. Den diagnostisering,
hälsovårdsundersökning
och allmänna hälsokontroll, som vi försöksvis
påbörjat i Värmland, bygger
delvis på utnyttjandet av modern datateknik.
Här har vi alltså förstått att för
att komma fram till ett resultat måste
vi ha med forskare, både tekniker och
medicinska forskare, administratörer
och andra. I juni månad i fjol hade vi
en sammankomst i riksdagshuset, till
vilken vi hade kallat representanter
för dessa grupper, framför allt från den
medicinska och administrativa sidan.
Då gällde det hur snabbt vi skulle kunna
komma till rätta med en del av de
svårigheter som vi förväntade oss inför
sommaren. Det var då vi tillskapade
den samarbetsdelegation, som verkat
sedan dess. Men redan vid den sammankomsten
sade jag till denna församling,
att avsikten var att vi skulle
tillskapa en teknisk-medicinsk arbetsgrupp,
som skulle utan några bundna
direktiv sysselsätta sig med hela denna
problematik, men att tidpunkten ännu
inte var inne för att vi skulle kunna
presentera hur hela detta arbete
skulle kunna läggas upp.

Sedan har det inträffat att tekniska
forskningsrådet, i vilket generaldirektör
Rosén är ordförande, under ungefärligen
ett och ett halvt å två år har
ägnat sig delvis åt dessa uppgifter. Man
har haft några av sina medarbetare
sysselsatta med att se litet på sjukhusfrågorna,
problemet om sjuksköterskornas
arbetsuppgifter o. s. v., och tidigt

86 Nr 34 Onsdagen den 28 november 1962

Åtgärder för tillgodoseende av personalbehovet inom de sociala och medicinska
vårdområdena

i våras kom generaldirektör Rosén upp
till mig och sade att tekniska forskningsrådet
liade kommit fram till att
här föreligger ett mycket stort arbetsområde
som ännu icke är tillräckligt
bearbetat och där det gäller att sätta
in forskare på olika gebit. Han sade
också till min stora glädje och tillfredsställelse
att man från tekniska forskningsrådets
sida var beredd på att satsa
medel från forskningsanslagen till sådana
uppgifter. Det är klart att detta
var, som jag sade, utomordentligt glädjande
ur vår synpunkt. Men han sade
också att det krävdes en samverkan
mellan medicinare, tekniker och administratörer
och att det därför vore riktigt
att vi från sjukvårdens sida toge
initiativ till bildandet av en sådan expertgrupp.

Det är detta som ligger bakom den
kallelse som sedan skickades ut till det
möte som vi bär haft i höst, vars resultat
blev den delegation om vilken
vi lämnat uppgifter i dagens tidningar.
Tillåt mig erinra om att den sammankomst
vi hade med tekniker och forskare
hölls den 18 oktober. Det var en
utomordentligt intressant överläggning,
där både de medicinska experterna och
teknikerna helt var överens om vilka
möjligheter man skulle kunna ha att
inom vårt sjukvårdsarbete begagna moderna
tekniska resurser. När vi kom
att diskutera hur arbetet skulle läggas
upp var det ganska rimligt att vi då
sade oss: Vi bär en central sjukvårdsberedning,
omorganiserad sedan något
år tillbaka med den nya uppgiften att
i huvudsak svara för och leda rationaliseringsarbetet
inom vår sjukvård. Det
finns alltså ett sådant statligt organ,
som byggts ut och som vi tillfört experter.
Vi ville anknyta hela denna
verksamhet till centrala sjukvårdsberedningens
arbete. Det är därför vi
fått vår talman såsom ordförande; han
är ju samtidigt ordförande i centrala
sjukvårdsberedningen.

Många tycker naturligtvis att detta
är ett mycket stort råd -— det är 16—
18 deltagare. Låt mig då bara säga att
avsikten är att detta råd skall sammanträda
tre å fyra gånger om året
för att diskutera hela sjukvårdsområdet.
Ur dessa diskussioner hoppas vi
att man skall få fram de uppgifter som
skall specialbehandlas och på vilka man
skall sätta in expertgrupper. Rådet är
alltså oförhindrat att ta upp praktiskt
taget allt som rör sjukvården. Så långt
jag kan förstå är detta precis det som
flera talare, vilka stött reservationen,
efterlyser. Det är därför jag har velat
lämna denna uppgift. Det finns ingen
anledning att strida om en sak som vi
borde kunna vara helt överens om. Rådet
skall arbeta förutsättningslöst, och
i den mån vi kan få fram tillräckliga
ekonomiska resurser väntar vi oss utomordentligt
mycket av denna verksamhet.
Därför tycker jag att även om beslutet
blir i enlighet med vad beredningsutskottets
majoritet föreslagit, bör
alla i kammaren kunna känna sig nöjda
— även jag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Carlsson i Huskvarna
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 51, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Nestrup m. fl.

Onsdagen den 28 november 1962

Nr 34

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Carlsson i Huskvarna begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 140 ja och 60 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 18

Landsbygdens avfolkning

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 52, i anledning av
väckta motioner angående landsbygdens
avfolkning och angående vissa landsbygdsproblem.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! I allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 52 behandlas
bl. a. en motion av herr Widén och mig,
där vi föreslår en samlad statlig insats
för att möta de allvarliga problem som
avfolkningen i glesbygderna medför.
Det rör alltså den ena sidan av det stora
problem som den allmänna strukturomvandlingen
av vårt samhälle skapar.
Den andra sidan är de problem som uppstår
i de expansiva regionerna, ko- och
bristsituationerna. Denna fråga är vittomfattande
och komplicerad, och det
skulle vara väl motiverat att här i kammaren
debattera den. Men, herr talman,
med hänsyn till att en omfattande debatt
redan hållits om likartade problem
i Tornedalen och att det finns de som
är liknande i andra delar av landet med
glesbygdsregioner, skall jag be att få begränsa
mig till några enstaka punkter.

Landsbygdens avfolkning

Det är givet att dessa problem, som
vi fått en så färgstark skildring av, ger
upphov till frågor, som vi som bor i
dessa regioner, har svårt att svara på.
Skall man kunna hålla den samhälleliga
standarden uppe i dessa bygder,
där utglesningen minskar skatteunderlaget
och gör det allt svårare att till
rimliga kostnader tillgodose kraven på
kommunikationer, varuförsörjning och
service av olika slag? Till detta kommer
de psykologiska och kulturella problem
som avfolkningen skapar.

På några punkter har utskottet ställt
sig positivt till våra förslag. Jag vill
gärna ta fasta på vad utskottet säger om
den utredning som skall tillsättas i syfte
att ge företagareföreningarna större möjligheter
att göra en effektiv insats. Det
är givet att företagareföreningarnas arbete
i dessa regioner är värdefullt. Företagsamheten
har ofta kapitalsvårigheter.

Jag ber vidare att få citera vad utskottet
säger i slutet av sitt yttrande:
»Utskottet finner emellertid angeläget,
att de resultat som framkommer genom
utredningsarbetet och genom erfarenheterna
i den praktiska verksamheten så
snart ske kan leder till åtgärder.» Detta
vill jag starkt stryka under. Ju längre
vi väntar med att göra en samlad statlig
insats på detta område, desto svårare
blir problemen att lösa.

Staten gör redan nu vissa insatser,
men dessa har enligt min mening något
av krisåtgärder över sig: man startar
t. ex. beredskapsarbeten för stora summor
i de bygder där ordinarie arbetstillfällen
inte står till buds. Det är naturligtvis
viktigt att ge folk arbetstillfällen,
men man kan fråga sig om det
inte vore riktigare av samhället att försöka
finna en mer långsiktig lösning,
använda en del av de summor som läggs
ner på beredskapsarbeten till en mer
permanent lösning av dessa sysselsättningsproblem.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 34

Onsdagen den 28 november 1962

Landsbygdens avfolkning

I detta anförande instämde herrar
Löfroth (fp) och Westberg (fp).

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Även en icke-motionär
kan uttala tillfredsställelse över allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 52
med anledning av folkparti- och centerpartimotioner.
Expansionen inom vårt
lands näringsliv är ju koncentrerad till
vissa regioner, medan andra regioner
drabbas av undersysselsättning och avfolkning.
Samhället har hittills alltför
passivt sett på dessa tendenser, vilket
haft till följd att utvecklingen inom vissa
avfolkningsregioncr nu nått ett stadium,
där effekten av utflyttningen blir
allvarliga funktionsstörningar på samhällslivets
skilda områden.

Ett motionspar i denna fråga bygger
på speciella förhållanden i Jämtlands
län, förhållanden som jag givetvis inte
heller är främmande för. Jag hade tillfälle
att under årets remissdebatt den
24 januari i denna kammare beröra dem.
Jag skall inte nu i dagens uppbrottsstämning
upprepa vad jag då anförde.
Det är i alla fall klarlagt i utskottsutlåtandet,
att man nu är sysselsatt med utredningar,
där sysselsättningsskapande
åtgärder, bostadsbyggande, kapitalanskaffning
och skatteutjämning ingående
prövas och ägnas stor uppmärksamhet.
Det är glädjande att även beredskapsfrågan
ägnas utrymme i detta sammanhang.
Den aspekten har ägnats viss uppmärksamhet
i samband med en nyligen
hållen försvarskonferens i Östersund.

Utskottet finner det angeläget att de
resultat, som utredningarna kan komma
att redovisa, sammanställs med erfarenheter
från den praktiska verksamheten
så snart ske kan och att detta skall leda
till åtgärder. Jag vill på den punkten
instämma i vad herr Jönsson i Ingemarsgården
nyss sagt: Det är angeläget
att åtgärder vidtas snabbt!

Det har tidigare inte saknats praktiska
förslag för riksdagen att ta ställning
till frågan om åtgärder för att sti -

mulera företagsamhet och näringsutveckling
i här berörda områden. Men
riksdagen har inte ansett sig kunna bifalla
dessa förslag med hänsyn till pågående
utredningar.

Herr talman! Jag tillåter mig nu uttala
förhoppningen, att den dag snart
skall vara inne, då vi i riksdagen kan
enas om åtgärder som ger positiva resultat
för hårt drabbade avfolkningsområden.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Det är inte första gången
vi här i riksdagen debatterar frågan
om avfolkningen, utplånandet av hela
orter eller deras förmåga att överleva.
Det stora intresset för problemen bevisar
väl bäst frågans vikt och aktualitet.
Den pågående strukturomvandlingen och
den snabba rationaliseringen påverkar
givetvis den situation, som vi nu befinner
oss i — vilket de föregående talarna
berört. På många håll i vårt land
förmärker vi tendenser till uttunning av
landsbygdsbefolkningen med en stark
dragning till tätorterna, vilka därigenom
får svårt att hålla takten, t. ex. på bostadsområdet.
Utflyttningen har dock
varit mest markerad inom vissa kommuner
i norrlandslänen. Siffrorna om
befolkningsminskningen 1961 t. ex. talar
sitt tydliga språk.

För att avhjälpa de missförhållanden
som härigenom uppstått har olika projekt
och förslag aktualiserats. Lokalisering
av industrier till orter som anses
lämpliga är ett sådant förslag.

Svårigheten att få industrier och företag
att flytta t. ex. från Stockholm med
omnejd till någon ort utanför den regionen
har vi fått många bevis på. Från
en del företagarhåll har jag hört att man
säger: Varför skall vi straffas med utflyttning?
— eller hur man uttryckt
saken. För oss som älskar vår hembygd,
är det svårt att förstå den reaktionen,
eftersom vi fortfarande uppskattar den
mindre tätortens fördelar och är förvissade
om att vår mening snart skulle

Onsdagen den 28 november 1962

Nr 34

delas av dem som flyttade ut. Hos andra
är det andra reaktioner. Transporterna
blir för dyra och servicen inte densamma,
säger man t. ex.

Emot dessa farhågor skulle jag, herr
talman, bara vilja anföra ett par saker.
På de större orterna och inte minst i
Stockholm kan många företag få svårigheter
med nyrekrytering. Jag tänker
t. ex. på sådana områden där en viss
yrkesutbildning och erfarenhet kan påverka
lönesättningen. Många serviceyrken
t. ex. ger höga löner även till orutinerad
arbetskraft och arbetskraften
går då hellre dit. Ute i landet där det
finns gott om arbetskraft men för få
arbetstillfällen skulle den svårigheten
snart vara avhjälpt.

När det gäller transportkostnaderna
vill jag nämna t. ex. Edsbyn som ej har
de bästa kommunikationerna men där
industrierna expanderar såväl när det
gäller skidor som möbler och småstugor.
Där tycks transportsvårigheterna
inte verka hindrande, eftersom man har
export även utom Europas gränser av
sina produkter. Givetvis skall en omflyttning
eller en nyetablering noga planeras,
men jag tror att man många gånger
förstorar upp svårigheterna.

Inom skogsbruket medför arronderingen
och rationaliseringen tillsammans
med andra åtgärder på skogsbrukets
område som jag inte här skall ta
upp en minskning av skogsarbetarkåren.
Här vore det önskvärt att bolagen
på ett tidigare stadium av denna planering
än som nu många gånger sker tog
kontakt med de kommuner, som kommer
att beröras samt med de länsråd
som även har lokaliseringsfrågorna på
sitt program, så att de i god tid kunde
ta ställning till en sådan situation och
eventuellt hinna intressera något företag
som söker lokaler, mark och arbetskraft
att förlägga sin tillverkning
till någon av de eventuella krisorterna.
En sådan kontakt finns väl redan på
flera platser men kunde kanske vara
bättre.

Landsbygdens avfolkning

Att den verkliga siffran på ledig arbetskraft
är större än den som arbetsförmedlingarna
kan redovisa är ju en
gammal sanning, eftersom den kvinnliga
arbetskraften på vår landsbygd och
våra mindre tätorter aldrig rapporteras
som arbetslösa.

Herr talman! Ärendets vikt och behandling
har bl. a. resulterat i en hel
del utredningar som också redovisas
i utskottsutlåtandct. Jag är väl medveten
om att inte varje liten kommun kan
få del av de håvor som kan bli resultatet,
och det är inte heller min tanke.
Min uppgift här i dag är inte heller
att begära ytterligare utredningar utan
jag vill bara understryka vikten av att
de utredningar som nu arbetar med frågan
snarast möjligt blir färdiga, så att
effektiva åtgärder med anledning härav
kan komma till stånd innan det är
för sent.

Tar det för lång tid med detta arbete
kommer ju bl. a. arbetsmarknadsstyrelsens
regionindelning att bli inaktuell
och den lokalisering och den planering
som utredningarna kan anse förnuftiga
kan då bli alltför dyrbara för
vårt samhälle. Vi kanske upptäcker att
medan gräset vuxit, d. v. s. utredningarna
arbetat, så har kon dött, d. v. s. en
tätort med omland som borde ha förblivit
ett levande inslag i vår landskapsbild
har under tiden hunnit försvinna.

Herr talman! Jag har här velat understryka
hur viktigt det är med en
snar redovisning av de berörda utredningarna.
Jag har ansett liksom tidigare
talare att utskottets utlåtande är så
positivt att jag endast kan yrka bifall
till utskottets hemställan. Jag har också
själv varit med om att skriva under
det.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! I långa stycken delar
jag motionärernas åsikt i denna fråga.
Däremot anser jag inte att nya utredningar
bör tillsättas för att granska
förhållandena. Under de tio år som jag

Nr 34

Onsdagen den 28 november 1962

har tillhört denna kammare har det
talats mycket om lokaliseringsfrågorna.
Man har utrett dem, men man har inte
i någon större utsträckning beslutat
om konkreta alternativ. Jag tror att tiden
nu är inne att gå från ord till handling
när det gäller dessa problem. Vi
måste försöka lyfta upp lokaliseringsfrågorna
från utrednings&tadiet till de
instanser där de konkreta besluten väntar.

Vi har tidigare här i dag diskuterat
olika förslag som gällde Tornedalen.
Jag tror att när man angriper dessa
frågor på det sättet, kan man vinna
framgång. När man sätter in punktvisa,
konkreta förslag för att förbättra utkomstmöjligheterna
för en landsända,
är man säkerligen inne på rätt väg. Det
vore önskvärt om man från regeringens
sida fortsatte att lägga fram konkreta
förslag, i stort sett utformade
efter samma principer som i den proposition
som bygger på Tornedalsutredningen.

Vad jag menar är alltså kort och gott
att vi måste bestämma oss för om vi
skall ha en lokaliseringspolitik i detta
land eller inte. De människor som bor
i glesbygderna har rätt att få ett klart
besked om hur framtiden skall gestalta
sig för dem. Skall de flytta till andra
delar av landet, bör de få veta det.
Kan de däremot vänta en ökad lokalisering
av företag, skall de ha det beskedet,
så att de kan inrätta sig därefter.

Jag har ingen erinring mot den skrivning
och det förslag, som allmänna
beredningsutskottet presterat, och kommer
därför att stödja förslaget.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 19

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 53, i anledning av
väckta motioner om en intensifierad
hemsamaritverksamhet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 20

Interpellation ang. åtgärder mot
halka på vägarna

Ordet lämnades på begäran till

Herr PERSSON i Heden (ep), som
yttrade:

Herr talman! Den kraftiga expansion,
som bilismen fått under senare tid, har
medfört ökade risker för trafikolyckor.
Åtgärder för ökad trafiksäkerhet framstår
som synnerligen angelägna. Det
kan konstateras att statsmakterna i allt
större utsträckning vidtagit sådana åtgärder
av Olika slag för att söka hindra
en fortsatt tillväxt i olyckstalet. Men
det kan väl också råda enighet om att
en tillfredsställande trafiksäkerhet ännu
inte på långt när kunnat uppnås.

Ett svårbemästrat problem är härvid
givetvis att så långt möjligt eliminera
de risker, som halt väglag innebär. Särskilt
gäller detta, när ett plötsligt omslag
i väderleken medför en besvärlig
halka på vägbanorna inom stora områden.
Vid flera tillfällen i höst bär
sådan s. k. blixthalka inträffat. Ett flertal
svåra trafikolyckor har skett under
den senaste tiden. I många fall synes
orsaken främst ha varit halkan.

Det måste givetvis anses nödvändigt,
att vägförvaltningarna snabbt kan genomföra
sändning av vägbanorna, när
halka inträffar. Det torde emellertid
vara anledning att konstatera, att detta
i en hel del fall inte kunnat ske på tillfredsställande
sätt. Flera exempel kan
anges på att stora vägsträckor inte blivit
sandade förrän åtskilliga timmar
efter halkans inträffande, ibland inte
förrän påföljande dag. Särskilt gäller
detta de mindre, allmänna vägarna. Förhållandet
synes vara, att sådana dröjsmål
med åtgärderna mot halka nu är
vanligare än förr.

Effektiva åtgärder mot halkan på vägarna
är givetvis en fråga om resurser
för vägförvaltningarna i fråga om
personal och materiel. Det är emellertid
enligt min mening av största betydelse
ur trafiksäkerhetens synpunkt,

Onsdagen den 28 november 1962

Nr 34

Interpellation ang. åtgärder mot halka på vägarna

att en så god sandningsberedskap som
möjligt upprätthålles. Vägförvaltningarna
måste ha en sådan beredskapsorganisation
på området, att åtgärder
snabbt och effektivt kan vidtas, så snart
halkan inträffar. Det synes mig nödvändigt,
att en effektivisering på området
kommer till stånd.

Med anledning av vad jag här har
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet ställa
följande frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat,
att sändning mot halka på allmänna
vägar vid en del tillfällen kommit till
stånd först åtskillig tid efter halkans
inträffande?

Har herr statsrådet för avsikt att vidtaga
åtgärder i syfte att få till stånd
en effektivare sandningsberedskap mot
halka på de allmänna vägarna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 21

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 379, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 31 mars 1955
(nr 183) om bankrörelse, m. m.;

nr 380, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 31 angående utveckling
av försörjningsmöjligheterna i Tornedalen
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 381, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 och 5 §§
förordningen den 27 mars 1953 (nr 95)
om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. m.

Vidare anmäldes och godkändes andra
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 375, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tillsättning
av fluor till vattenledningsvatten;
och

nr 376, i anledning av väckta motioner
om bestämmelser rörande tillstånd att
förändra vattnets kemiska beskaffenhet
i allmän vattenledning.

§ 22

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.12.

In fidem

Sune K. Johansson