Kungl. Maj:ts proposition nr 198 år 1962

1

Nr 198

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om bekämpande av hönstgfus; given Stockholms
slott den 2 november 1962.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning om bekämpande av hönstyfus.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Eric Holmqvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

Förslag framläggs till ny förordning om bekämpande av hönstyfus. Denna
skiljer sig från de nuvarande bestämmelserna främst däri, att yrkesmässig
försäljning av levande tamhöns och kalkoner annorledes än för omedelbar
nedslaktning samt av tamhöns- och kalkonägg för kläckning i regel skall
få ske endast om djuren respektive äggen härrör från besättning eller kläckningsanstalt
som i viss ordning förklarats fri från Jiönstyfus och står under
s. k. hönstyfuskontroll. Vid åter för sälj ning krävs motsvarande förklaring
och kontroll även beträffande återförsäljarens rörelse. Förordningen är avsedd
att träda i kraft den 1 juli 1964.

1 liihitng till riksdagens protokoll 1962.1 samt. Nr 19S

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 198 år 1962

Förslag

till

Förordning om bekämpande av hönstyfus

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Finnes anledning misstänka att hönstyfus förekommer i tamhöns- eller
kalkonbesättning, som ej står under särskild enligt veterinärstyrelsens föreskrifter
anordnad hönstyfuskontroll, äger styrelsen förordna veterinär eller
annan lämplig person att på statens bekostnad taga blodprov från djuren
för serologisk undersökning. Sådant förordnande må ock eljest meddelas för
utrönande av sjukdomens spridning inom landet.

Innehavare av djur är skyldig att hålla dessa tillgängliga för provtagning
som avses i första stycket och att därvid lämna erforderligt biträde.

2 §.

Framgår vid undersökning som avses i 1 §, att hönstyfus förekommer i
viss besättning, och är det av väsentlig betydelse för hindrande av smittspridning
till andra besättningar att sjukdomen utrotas i förstnämnda besättning,
äger veterinärstyrelsen förordna om nedslaktning i härför erforderlig
omfattning. Vid nedslaktningen skall anordnas kontroll på sätt styrelsen
föreskriver.

3 §.

Underlåter någon att skyndsamt fullgöra skyldighet enligt 1 § andra
stycket eller föreskriven nedslaktning, må åtgärden genom länsstyrelsens
törsorg verkställas på den försumliges bekostnad.

4 §.

För djur, vilket nedslaktas efter förordnande enligt 2 §, skall utgå ersättning
av statsmedel. Beloppet bestämmes av veterinärstyrelsen. Det skall
motsvara djurets värde minskat med slaktproduktens värde men må ej överstiga
fyra kronor.

Anspråk på ersättning skall vid talans förlust framställas inom sex månader
från dagen för nedslaktningen; Kungl. Maj:t likväl obetaget att härifrån
medgiva undantag då så finnes påkallat.

5 §‘

Innehavare av tamhöns- eller kalkonbesättning äger under förutsättningar,
som veterinärstyrelsen stadgar, erhålla styrelsens förklaring att besättningen
tills vidare skall anses fri från hönstyfus. Återförsäljare av tamhöns,
kalkoner eller ägg från sådana djur så ock innehavare av anstalt för kläckning
av dylika ägg äger under enahanda förutsättningar erhålla motsvarande
förklaring beträffande sin rörelse.

Erhålles förklaring som avses i första stycket, skall sökanden följa de
kontrollföreskrifter, som veterinärstyrelsen meddelar, samt vidkännas med
kontrollen förenade kostnader. Åsidosättas dessa skyldigheter eller kan el -

3

Kungl. Maj. ts proposition nr 198 år 1962

jest befaras att hönstyfus inkommit i besättningen eller rörelsen, må styrelsen
återkalla förklaringen.

Förklaring och återkallelse som avses i denna paragraf må efter veterinärstyrelsens
bemyndigande meddelas jämväl av länsveterinär.

6 §•

Ej må någon yrkesmässigt utbjuda eller överlåta levande tamhöns eller
kalkoner annorledes än för omedelbar nedslaktning och ej heller tamhönseller
kalkonägg för kläckning, med mindre djuren eller äggen härröra från
besättning eller kläckningsanstalt för vilken gäller förklaring som avses i
5 §. Beträffande återförsäljning erfordras jämväl att sådan förklaring gäller
för återförsäljarens rörelse.

Veterinärstyrelsen äger medgiva undantag från bestämmelserna i första
stycket.

7 §•

De närmare föreskrifter, som må erfordras för tillämpningen av denna
förordning, meddelas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande,
av veterinärstyrelsen.

8 §.

Bryter någon mot 1 § andra stycket eller 6 § första stycket eller mot föreskrift
som meddelats enligt 2 §, 5 § andra stycket eller 7 §, dömes till dagsböter.

Övertygas någon om förseelse som avses i första stycket, må domstolen
förordna att rätt till ersättning som avses i 4 § helt eller delvis skall vara förverkad.

Är fråga om förseelse mot 6 §, må domstolen förklara det berörda godset
eller, om det icke finnes i behåll, dess värde helt eller delvis förbrutet till
kronan.

Avskrift av dom i mål om ansvar för förseelse som avses i första stycket
skall av domstolen översändas till veterinärstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1964, då förordningen den 3
juni 1949 (nr 437) om bekämpande av hönstyfus m. m. skall upphöra att
gälla.

fl Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 198

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 198 år 1962

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
å Stockholms slott den 2 november 1962.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, fråga om ändrade bestämmelser
för bekämpande av hönstgfus samt anför därvid följande.

I skrivelse den 11 oktober 1961 har veterinärstyrelsen föreslagit ändrade
bestämmelser för bekämpande av hönstyfus. över förslaget har yttranden
avgivits av riksrevisionsverket, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium (som
hört vissa handelskamrar), styrelsen för veterinärhögskolan (som hört högskolans
lärarkollegium), statens veterinärmedicinska anstalt, Hushållningssällskapens
förbund (som hört vissa hushållningssällskap), Sveriges lantbrukförbund,
Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges fjäderfäavelsförening
och Svenska ägghandelsförbundet.

Nuvarande bestämmelser

Enligt förordningen den 3 juni 1949 (nr 437) om bekämpande av hönstyfus
m. m. (ändrad 1959/331) äger veterinärstyrelsen anordna frivilligt bekämpande
av hönstyfus vid rikets avelshönserier. Efter veterinärstyrelsens
medgivande må sådant bekämpande också inom visst område anordnas av
hushållningssällskap (1 §). F. n. bedrivs det frivilliga bekämpandet i Gotlands,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands och Kopparbergs län jämte
Norrlandslänen av veterinärstyrelsen samt i övriga län av vederbörande
hushållningssällskap.

Djurägare, som önskar ansluta sin besättning till det frivilliga hönstyfusbekämpandet,
skall avge förbindelse att under minst två år iaktta för bekämpandet
meddelade bestämmelser och att erlägga föreskriven avgift. Inom
ansluten besättning skall tas blodprov för serologisk undersökning och
verkställas undersökning av djurkroppar. Ägare av besättning, där hönstyfus
förekommer, är skyldig att vidta nödiga åtgärder för att hämma sjukdomen
och hindra dess spridning. Särskilt skall försiktighet iakttas vid för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 198 år 1962

5

säljning av djur eller ägg, så att inte smittan sprids till besättning som är
fri från sjukdomen (2—3 §§).

Under förutsättningar, som veterinärstyrelsen anger, må djurägare erhålla
förklaring att hans besättning tills vidare skall anses fri från hönstyfus.
Ägare av friförklarad besättning är skyldig att låta verkställa de undersökningar
och underkasta besättningen den kontroll i övrigt som veterinärstyrelsen
föreskriver. Bryter han mot föreskrifterna eller kan det eljest befaras
att hönstyfus inkommit i besättningen, skall friförklaringen återkallas (4 §).

Rörande annat bekämpande än det frivilliga är stadgat att, om hönstyfus
misstänks förekomma i besättning som inte är ansluten till det frivilliga
bekämpandet, så får veterinärstyrelsen låta på statens bekostnad ta blodprov
för serologisk undersökning. Blodprov får också eljest tas för utrönande
av sjukdomens spridning inom landet. Framgår av blodprovsundersökning
att sjukdomen förekommer i viss besättning, äger veterinärstyrelsen
under närmare angivna förutsättningar förordna om nedslaktning i nödig
omfattning. För sålunda nedslaktade djur är ägaren berättigad till ersättning
av statsmedel. Ersättningsbeloppet, som bestäms av veterinärstyrelsen,
må inte sättas högre än 2 kr. 50 öre för varje djur (9—12 §§).

Överlåtelse av ägg, kycklingar eller höns under beteckning, som utsäger
eller ger sken av att äggen eller djuren är fria från hönstyfus, får ej ske med
mindre de härrör från friförklarad besättning (13 §).

Kungl. Maj :t äger besluta att förordningens bestämmelser även skall tilllämpas
på annan paratyfos hos fjäderfä än hönstyfus (15 §).

Veterinärstyrelsens skrivelse

Anslutningen till det frivilliga bekämpandet redovisas sålunda:

Vid utgången av Antalet besättningar

år totalt fdärav smittade

1950 ........................ 1 034 ?

1955 ........................ 1 203 24

1960 ........................ 834 11

Antalet besättningar av nämnvärd storlek, från vilka försäljs avelsägg och
avelsdjur men som inte är anslutna, uppgår f. n. till i runt tal 200. (Motsvarande
siffra var år 1955 ca 300.) Dessutom lär f. n. finnas omkring 25 icke
anslutna kläckerier. Flertalet av de icke anslutna besättningarna synes
höra till kategorien mindre och medelstora besättningar. Dock finns enstaka
sådana besättningar med mer än 10 000 höns och med en försäljning
överstigande 50 000 kycklingar årligen. Sammanlagt torde minst en miljon
kycklingar årligen försäljas från icke anslutna besättningar.

Synpunkter med anledning av bekämpningsresnltalet. Då inga svårigheter
tycks föreligga att finna köpare för djur från okontrollerade besättningar,
är det förklarligt att många djurägare finner utgifterna för hönstyfus -

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 198 år 1962

kontrollen onödiga, inte minst sedan en höjning av anslutningsavgifterna
under senare tid måst vidtas. Att köparna i viss utsträckning kommit att
fästa ringa avseende vid friförklaringsbeviset torde bl. a. sammanhänga med
att många betraktat detsamma som en garanti för frihet från även andra
hönssjukdomar än hönstyfus och därför blivit besvikna, om djur från friförklarad
besättning sedermera visat tecken på t. ex. hönslamhet eller vitblodsjuka.

Det är inte möjligt att utan omfattande och relativt kostsamma undersökningar
få en klar uppfattning om hönstyfusens utbredning inom landets
bruksbesättningar. En del tecken — närmast fynd av sjukdomen i samband
med hönsobduktioner vid statens veterinärmedicinska anstalt och de lokala
veterinärbakteriologiska laboratorierna — tyder på ökad frekvens under senare
år. Det synes veterinärstyrelsen därför synnerligen angeläget att sjukdomsbekämpandet
aktiveras, så att inte resultatet av de hittillsvarande åtgärderna
går om intet. Mot bakgrunden av de goda resultat, som veterinärstyrelsen
i regel kunnat registrera när det gäller bekämpandet av andra
smittsamma husdjurssjukdomar, måste det betraktas som otillfredsställande
att sjukdomen hönstyfus, som under 30 år varit föremål för statliga bekämpningsåtgärder,
ännu inte kommit under godtagbar kontroll. Enligt styrelsens
uppfattning är detta så mycket mer beklagligt som denna sjukdom,
vilken stundom åstadkommer betydande förluster, relativt lätt kan bekämpas
och utrotas inom enskilda besättningar.

Fjäderfäskötseln karakteriseras av stor rörlighet med intensiv inköps- och
försäljningsverksamhet, särskilt när det gäller avelsägg och avelskycklingar.
Försäljningen härav är koncentrerad till ett relativt litet antal besättningar.
Detta medför att en enda besättning, som är smittad av hönstyfus,
kan ge upphov till stor smittspridning.

Förslag till ng uppläggning av bekämpandet. Veterinärstyrelsen förordar
att yrkesmässig försäljning av levande hönsfåglar annorledes än för omedelbar
nedslaktning och av ägg från dylika fåglar för kläckning inte skall få
äga rum annat än från sådan besättning eller rörelse, som är underkastad
hönstyfuskontroll och vars ägare erhållit veterinärstyrelsens försäljningslicens.
Med yrkesmässig försäljning avser veterinärstyrelsen i detta sammanhang
inte försäljning, som har ringa omfattning, t. ex. försäljning av enstaka
fåglar från en jordbrukare till en annan. Med hönsfåglar avses inte blott
tamhöns utan även kalkoner. Det hittillsvarande hönstyfusbekämpandet har
i praktiken omfattat också dessa senare fåglar.

Vid bifall till förslaget synes åtskilliga av förordningens stadganden, som
avser frivilligt bekämpande av sjukdomen, bli onödiga och kunna ersättas
med bestämmelser om att besättning eller rörelse, vars ägare önskar försäljningslicens,
skall stå under hönstyfuskontroll i den omfattning veterinärstyrelsen
föreskriver. Denna kontroll bör beträffande avelsbesättningar i allt
väsentligt fortgå efter samma riktlinjer som det nuvarande frivilliga bekämpandet.
Detta tillgår så, att besättningarna undersöks medelst blodprov enligt
snabbagglutinationsmetoden — vilken är den vanligast förekommande

Kungl. Maj.ts proposition nr 198 år 1962

7

— eller enligt röragglutinationsmetoden. Besättningar, vari infektionen inte
påvisats, undersöks en gång om året eller, då det gäller besättningar som
varit friförklarade minst fem år i följd, en gång vartannat år. Av sjukdomen
smittade besättningar undersöks däremot som regel varje eller varannan
månad intill dess sjukdomssymtomen upphört.

I fråga om kläckerirörelse bör kontrollen omfatta granskning av att sådana
anteckningar förs, som föreskrivs i 6 § förordningen den 26 maj 1961
(nr 309) om bekämpande av salmonellainfektion hos djur m. in. Som villkor
för försäljningslicens bör krävas att enligt dessa anteckningar inom rörelsen
endast motlas ägg från besättningar vilka kan anses fria från hönstyfus.
Granskningen bör utföras ett par gånger under varje kläckningssäsong.
Därjämte synes ägg och nykläckta döda kycklingar böra stickprovsvis
insändas för bakteriologisk undersökning. Kontrollen av rörelse, avseende
återför sälj ning av levande hönsfåglar annorledes än för omedelbar nedslaktning,
bör i stort sett innebära att återförsälj are, som önskar försälj ningslicens,
skall föra löpande anteckningar utvisande från vilkas besättningar
fåglarna inköps och till vilka de sedermera försäljs.

Efter tillkomsten av 1961 års förordning om bekämpande av salmonellainfektion
synes någon bestämmelse inte längre erforderlig om möjlighet att
tillämpa hönstyfusförordningen på annan paratyfos än hönstyfus.

En övergångstid av ett kalenderår efter det, varunder den nya förordningen
utfärdats, synes veterinärstyrelsen påkallad.

Kostnadsfrågor. För undersökning av anslutna, icke friförklarade besättningar
har hittills visst statsbidrag kunnat utgå. I regel har bidrag utgått till
de två första undersökningarna i nyansluten besättning även om intet djur
visat sig smittat. Bidrag till dylika undersökningar synes emellertid fortsättningsvis
inte erforderliga. Däremot synes det oundgängligt att understöd
Ivan ges till erforderliga undersökningar i smittade besättningar. För sanering
av sådan besättning kan ett stort antal undersökningar erfordras under
loppet av ett år, och det är inte rimligt att djurägaren skall ensam stå för
den därmed förenade kostnaden. Inte heller synes det lämpligt att sådan
kostnad får belasta övriga besättningar inom området, då avgifterna för kontrollen
därigenom skulle bli högst varierande såväl inom olika områden som
inom dessa från år till år. Under förutsättning av ett oförändrat statsbidrag
om 15 öre för blodprov enligt snabbagglutinationsmetoden och 50 öre för
blodprov enligt röragglutinationsmetoden torde belastningen på anslaget till
förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar m. in.
vid nu föreslagen begränsning av bidragen komma att understiga den nuvarande.
Genom den reducering av smittspridningen som förväntas bli följden,
därest ett försäljningsförbud av nyss antydd omfattning genomförs, torde
bidragsbehovet till och med komma alt efter ett par års tid praktiskt tagel
helt upphöra. F. n. uppgår djurägarnas avgifter till 20 öre för varje djur
över sex månaders ålder i friförklarad besättning som blodprovsundersökts
under året, 5 öre för varje sådant djur i annan friförklarad besättning och
25 öre för varje sådant djur i icke friförklarad besättning. Vid nu föreslagen

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 198 år 1962

ändring av statsbidragsgivningen kan en något förhöjd avgift bli aktuell i
fråga om nyanslutna besättningar.

Med hänsyn till penningvärdets fall föreslås att gränsen för veterinärstyrelsens
rätt att bestämma ersättning för djur, som nedslaktats enligt styrelsens
förordnande, höjs från 2 kr. 50 öre till 4 kr. Djurägaren bör i fortsättningen
få utan särskilt medgivande förfoga över nedslaktat djur.

Remissyttrandena

Veterinärstyrelsens förslag har i stort tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av remissinstanserna. Veterinärhögskolans lärarkollegium anför bl. a. följande.

Lärarkollegiet delar helt veterinärstyrelsens uppfattning, att tiden är inne
för en skärpning av bestämmelserna angående bekämpandet av hönstyfus.
Vid tillkomsten av 1949 års förordning utgick man från att friförklaringsbevis
skulle komma att innebära en garanti, som ur försäljningssynpunkt
gynnsamt skulle kunna utnyttjas av de friförklarade avelshönserierna. Så
torde också ha varit fallet under de första åren efter förordningens ikraftträdande,
men av flera anledningar synes värdet av friförklaringsbevisen
rent handelsmässigt sett ha sjunkit högst avsevärt under de senare åren,
och det finns anledning anta att denna värdeminskning kan komma att fortsätta.
I likhet med veterinärstyrelsen finner kollegiet det därför berättigat
att gå in för en obligatorisk kontroll av handeln med livdjur och ägg för
kläckning.

Hushållningssällskapens förbund anser att det bör uppdras åt länsveterinärerna
att handlägga ärenden om försäljninglicens.

Handelskammaren i Gävle ifrågasätter, om inte den föreslagna övergångstiden
är väl kort. De hönserier, som hittills inte deltagit i bekämpandet, måste
få tid att ansluta sig samt få sina besättningar undersökta och friskförklarade.
En övergångstid av två år föreslås.

Riksförbundet Landsbygdens folk framhåller att den obligatoriska kontrollen
kan komma att medföra ökade kostnader för avelsbesättningarna, kostnader
som i sista hand torde komma att belasta äggproducenterna. Med
hänsyn härtill och till det allmännas intresse av att sjukdomen i möjligaste
mån utrotas anser förbundet statsbidragen böra avpassas så, att någon förhöjd
avgift för de till kontrollen anslutna besättningarna inte behöver
komma i fråga.

Sveriges fjäderfäavelsförening tillstyrker förslaget att höja maximiersättningen
för nedslaktat djur till 4 kr. I fråga om särskilt värdefull avelsbesättning
bör enligt föreningens mening högre belopp kunna bestämmas av
Kungl. Maj :t.

Kungl. Maj.ts proposition nr 198 år 1962

9

Departementschefen

Enligt gällande förordning om bekämpande av hönstyfus må djurägare,
som ställer sin besättning under offentlig hönstyfuskontroll, på vissa ytterligare
villkor erhålla förklaring att besättningen tills vidare skall anses fri
från hönstyfus. Utan sådan förklaring får han inte överlåta ägg, kycklingar
eller höns under beteckning som utsäger eller ger sken av att äggen eller
djuren är fria från hönstyfus. Dessa bestämmelser har i praktiken visat sig
otillräckliga för att stimulera till önskvärd anslutning till hönstyfuskontrollen.
Det är svårt att fastställa sjukdomens utbredning. Vissa tecken tyder
på ökad frekvens under senare år. Veterinärstyrelsen föreslår därför att bestämmelserna
skärps. Förslaget har remissbehandlats och i allt väsentligt
biträtts av de hörda organen. Även jag finner det befogat att införa nya regler
i huvudsaklig överensstämmelse med veterinärstyrelsens förslag. I anslutning
till ett därvid fogat författningsutkast har jag låtit inom jordbruksdepartementet
upprätta förslag till ny förordning om bekämpande av hönstgfus.

Vid utformningen av departementsförslaget har eftersträvats att i görlig
mån ernå formell överensstämmelse med vissa nyare författningar på husdjurssjukdomarnas
område, främst förordningen den 26 maj 1961 (nr
309) om bekämpande av salmonellainfektion hos djur m. m. I de fyra första
paragraferna har upptagits bestämmelser motsvarande 9—12 §■§ i den gällande
hönstyfusförordningen. Enligt veterinärstyrelsens hemställan har därvid
maximiersättningen för tvångsslaktat djur höjts till fyra kronor. Att i
förordningen, såsom föreslagits under remissbehandlingen, öppna möjlighet
för Kungl. Maj :t att i särskilda fall bestämma ännu högre belopp synes
mig inte vara påkallat. Som veterinärstyrelsen förordat, bör ägaren få förfoga
över nedslaktat djur. Uttrycklig bestämmelse härom torde inte erfordras.

Enligt 5 §, som motsvarar nuvarande 4 §, skall innehavare av tamhönseller
kalkonbesättning äga under förutsättningar, som veterinärstyrelsen
stadgar, erhålla styrelsens förklaring att besättningen tills vidare skall anses
fri från hönstyfus. Även återförsäljare av tamhöns och kalkoner —- inbegripet
kycklingar — eller av ägg från sådana djur samt innehavare av
kläckeri skall under enahanda förutsättningar äga erhålla motsvarande förklaring
beträffande sin rörelse. Erhålls förklaring enligt dessa bestämmelser,
skall sökanden vara skyldig att följa de kontrollföreskrifter, som
veterinärstyrelsen meddelar, samt vidkännas med kontrollen förenade kostnader.
Åsidosätts dessa skyldigheter eller kan eljest befaras att hönstyfus
inkommit i besättningen eller rörelsen, må styrelsen återkalla förklaringen.
Med anledning av Hushållningssällskapens förbunds hemställan har i 5 §
slutligen stadgats att förklaring och återkallelse som avses i paragrafen
må efter veterinärstyrelsens bemyndigande meddelas även av länsveterinär.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 19S år 1962

Den huvudsakliga nyheten innefattas i 6 §. Här stadgas förbud mot att
yrkesmässigt utbjuda eller överlåta levande tamhöns eller kalkoner annorledes
än för omedelbar nedslaktning samt tamhöns- eller kalkonägg för
kläckning, med mindre djuren eller äggen härrör från besättning eller
kläckningsanstalt för vilken gäller förklaring som avses i 5 §. Beträffande
återförsäljare erfordras jämväl att sådan förklaring gäller för hans rörelse.
— Enligt ett andra stycke i paragrafen skall veterinärstyrelsen äga medge
undantag från bestämmelserna i första stycket. Denna dispensmöjlighet
kan tänkas komma till användning bland annat i fall där ett hönseri, trots
tillbörliga ansträngningar, inte lyckats vinna förklaring om frihet från
hönstyfus innan de nya bestämmelserna trätt i kraft.

Den i gällande förordning nyttjade benämningen »friförklaring» har enligt
veterinärstyrelsen visat sig ägnad att vilseleda allmänheten; man har
trott att förklaringen inneburit garanti för frihet från sjukdomar överhuvudtaget.
Benämningen bör därför undvikas i fortsättningen. Att på sätt föreslagits
ersätta densamma med »försäljningslicens» synes mig dock inte
innebära någon vinning.

I 7 §, som motsvarar nuvarande 14 §, får Kungl. Maj :t eller, efter Kungl.
Maj :ts bemyndigande, veterinärstyrelsen befogenhet att utfärda erforderliga
tillämpningsföreskrifter. I 8 § slutligen ges straffbestämmelser i nära
anslutning till salmonellaförordningen.

Den nya förordningen bör lämpligen träda i kraft vid budgetårsskiftet
den 1 juli 1964.

Föredraganden hemställer härefter att förslaget till ny förordning om bekämpande
av hönstyfus måtte föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Raimond Kolk

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 621219