Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

1

Nr 185

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183)
om bankrörelse, m. m.; given Stockholms slott den
5 oktober 1962.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och
lagrådet hållna protokoll, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till

1) lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse; 2)

lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker; 3)

lag angående ändrad lydelse av 31 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216)
om jordbrukskasserörelsen; och

4) förordning om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den 21 juni
1922 (nr 277) angående postsparbanken.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro

BERTIL

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I anslutning till systemet med återlån inom den allmänna tilläggspensioneringen
föreslås i propositionen vissa ändringar i banklagen och sparbankslagen.
Sålunda undantages återlån från det krav på formell kortfristighet,
som i allmänhet gäller för utlåningen hos affärsbanker och sparbanker.
Vidare får sparbank rätt att i samband med återlån upptaga motsvarande
lån hos allmänna pensionsfonden.

I propositionen föreslås även ändring av de individuella insättningsbegränsningarna
hos olika kreditinstitut. I sparbank föreslås maximibeloppet
för insättning på sparbanksräkning höjt från 100 000 till 200 000 kronor
och den s. k. fria sektorn vidgad från 15 till 20 procent av behållningen
1 Dihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 185

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

på sparbanksräkning. Maximibeloppet för insättning på sparkasseräkning
eller därmed likartad räkning hos affärsbank och centralkassa för jordbrukskredit
höjes från 15 000 till 50 000 kronor. Insättningsmaximum i postsparbanken
höjes från 30 000 till 100 000 kronor.

Slutligen föreslås en höjning av det allmänna individuella maximibeloppet
för s. k. blancokredit hos affärsbank från 5 000 till 15 000 kronor.
Förslagen är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1963.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

3

Bilaga

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse

Härigenom förordnas, att 56, 57 och 67 §§ lagen den 31 mars 1955 om
bankrörelse1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

56 §.

Bankaktiebolag må — — — må
dock

1. stat, kommun---särskild

säkerhet;

2. kortvarig kredit---anses

föreligga;

3. av vederhäftig---erhål lits;

samt

4. annan kredit utan särskild säkerhet
kunna lämnas till sammanlagt
högst en tiondel av bankbolagets
eget kapital samt till ett belopp i
varje särskilt fall av högst sjuttiofemtusen
kronor, då krediten lämnas
småföretagare för hans rörelse, och
eljest högst femtusen kronor.

57 §.

Är lån---sagda tid.

Utan att förbehålla sig rätt som i
första stycket sägs må bankbolag

1. bevilja kredit i räkning på högst
ett år; samt

2. i enlighet med närmare bestämmelser
i bolagsordningen utlämna
lån mot skuldebrev med längre löptid
än sex månader till sammanlagt
belopp av högst tjugu procent av bolagets
eget kapital, dock att beträf 1

Senaste lydelse av 56 § se 1960: 61 och av

56 §.

Bankaktiebolag må — — — må
dock

1. stat, kommun---särskild

säkerhet;

2. kortvarig kredit---anses

föreligga;

3. av vederhäftig---erhål lits;

samt

4. annan kredit utan särskild säkerhet
kunna lämnas till sammanlagt
högst en tiondel av bankbolagets
eget kapital samt till ett belopp i
varje särskilt fall av högst sjuttiofemtusen
kronor, då krediten lämnas
småföretagare för hans rörelse, och
eljest högst femtontusen kronor.

57 §.

Är lån —--sagda tid.

Utan att förbehålla sig rätt som i
första stycket sägs må bankbolag

1. bevilja kredit i räkning på högst
ett år;

2. bevilja återlån, varom stadgas i
reglementet angående allmänna pensionsfondens
förvaltning, med längre
löptid än sex månader; samt

3. i enlighet med närmare bestämmelser
i bolagsordningen utlämna
andra lån mot skuldebrev med längre
löptid än sex månader till sammanlagt
belopp av högst tjugu procent
av bolagets eget kapital, dock att

57 § se 1956:147.

i

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

(Gällande lydelse)

fande lån, för vilkas fulla gäldande
staten är ansvarig, nämnda belopp
må överskridas med sammanlagt
högst fem procent av bolagets eget
kapital.

Lån som avses i andra stycket 2
må, där icke staten är ansvarig för
lånets fulla gäldande, icke ställas på
längre återbetalningstid än tio år och
ej heller uppgå till högre belopp i
varje särskilt fall än etthundrafemtiotusen
kronor. Beträffande lån, för
vars fulla gäldande staten icke är ansvarig
och för vilket säkerheten utgöres
av borgen av annan än kommun
eller därmed jämförlig samfällighet,
skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning
i förhållande till den tid,
för vilken lånet beviljats.

67 §.

Insättas penningar — — — hos
bolaget.

En och samma insättares tillgodohavande
på sparkasseräkning eller
därmed likartad räkning må icke annorledes
än genom upplupen räntas
läggande till kapitalet ökas utöver
femtontusen kronor. Då, efter vad i
70 § stadgas, för samma person utfärdats
flera motböcker, skall dock
vad nyss är sagt gälla i fråga om
tillgodohavandet enligt varje särskild
motbok.

Bankbolag må---av bolaget.

I fråga---särskilt stadgat.

(Föreslagen lydelse)

beträffande lån, för vilkas fulla gäldande
staten är ansvarig, nämnda belopp
må överskridas med sammanlagt
högst fem procent av bolagets
eget kapital.

Lån som avses i andra stycket 3
må, där icke staten är ansvarig för
lånets fulla gäldande, icke ställas på
längre återbetalningstid än tio år och
ej heller uppgå till högre belopp i
varje särskilt fall än etthundrafemtiotusen
kronor. Beträffande nu avsett
lån, för vars fulla gäldande staten
icke är ansvarig och för vilket
säkerheten utgöres av borgen av annan
än kommun eller därmed jämförlig
samfällighet, skall i skuldebrevet
utfästas årlig avbetalning i förhållande
till den tid, för vilken lånet
beviljats.

67 §.

Insättas penningar — — — hos
bolaget.

En och samma insättares tillgodohavande
på sparkasseräkning eller
därmed likartad räkning må icke annorledes
än genom upplupen räntas
läggande till kapitalet ökas utöver
femtiotusen kronor. Då, efter vad i
70 § stadgas, för samma person utfärdats
flera motböcker, skall dock
vad nyss är sagt gälla i fråga om
tillgodohavandet enligt varje särskild
motbok.

Bankbolag må — ---av bolaget.

I fråga —--särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

5

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker

Härigenom förordnas, att 22, 25 och 29 §§ lagen den 3 juni 1955 om sparbanker1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22 §.

Med de---å sparbanksräk ning.

En och samma insättares tillgodohavande
å sparbanksräkning må icke
annorledes än genom upplupen
räntas läggande till kapitalet ökas
utöver visst i reglementet bestämt
belopp, högst etthundratusen kronor.

Ej må---uppsägningstidens

utgång.

25 §.

Intill ett sammanlagt belopp, motsvarande
femton procent av de enligt
senaste bokslut å sparbanksräkning
innestående medlen, äger sparbank
mottaga inlåning å annan, valfri
räkning.

Härutöver må sparbank upptaga
lån mot sådana för den allmänna rörelsen
avsedda förskrivningar, som
medföra rätt till betalning först efter
utfärdarens övriga fordringsägare
(förlagsbevis). För att tillgodose
tillfälligt penningbehov må
sparbank jämväl begagna kredit i
checkräkning hos riksbanken eller
inländskt bankaktiebolag eller annorledes
upptaga lån.

22 §.

Med de---å sparbanksräk ning.

En och samma insättares tillgodohavande
å sparbanksräkning må icke
annorledes än genom upplupen
räntas läggande till kapitalet ökas
utöver visst i reglementet bestämt
belopp, högst tvåhundratusen kronor.

Ej må---uppsägningstidens

utgång.

25 §.

Intill ett sammanlagt belopp, motsvarande
tjugu procent av de enligt
senaste bokslut å sparbanksräkning
innestående medlen, äger sparbank
mottaga inlåning å annan, valfri räkning.

Härutöver må sparbank upptaga
lån mot sådana för den allmänna rörelsen
avsedda förskrivningar, som
medföra rätt till betalning först efter
utfärdarens övriga fordringsägare
(förlagsbevis), ävensom, i
samband med återlån enligt reglementet
angående allmänna pensionsfondens
förvaltning, hos denna fond
upptaga däremot svarande lån. För
att tillgodose tillfälligt penningbehov
må sparbank jämväl begagna kredit
i checkräkning hos riksbanken eller
inländskt bankaktiebolag eller annorledes
upptaga lån.

1 Senaste lydelse av 29 § se 1956:148.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

(Gällande lydelse)

29 §.

Är lån, för vars fulla gäldande staten
icke är ansvarig eller för vilket
kommun eller därmed jämförlig
samfällighet ej svarar i egenskap av
huvudgäldenär eller löftesmän, icke
ställt att betalas inom tre månader
eller, där fråga är om lån, för vilket
säkerheten utgöres av inteckning i
fast egendom eller tomträtt, inom
sex månader, skall sparbanken förbehålla
sig rätt att uppsäga lånet till
återbetalning senast inom tid, som
nyss för varje fall sagts; och må sådan
uppsägningsrätt icke i något avseende
inskränkas av sparbanken.
Kredit i checkräkning må dock utan
förbehåll om uppsägningsrätt beviljas
på högst ett år.

Utan hinder---sagda tid.

Lån som---tio år.

Innan lån ----upplåtna fas tigheten.

Såsom säkerhet — — — omförmälda
uppskattningsvärdet.

Sparbank skall förbehålla sig rätt
att till betalning senast inom tre månader
uppsäga lån, varom nu är fråga,
därest den intecknade fasta egendomen
eller tomträtten till följd av
vanvård av byggnad, skogsavverkning
eller av annan anledning undergår
sådan värdeminskning, att säkerheten
i märklig mån försvagas, eller
därest tomträtten uppsäges. Nedsättning
av taxeringsvärdet å den
fasta egendomen eller å byggnaden
eller byggnaderna å den med tomträtt
upplåtna fastigheten skall icke i
och för sig utgöra grund för uppsägning.

(Föreslagen lydelse)

29 §.

Är lån, för vars fulla gäldande staten
icke är ansvarig eller för vilket
kommun eller därmed jämförlig
samfällighet ej svarar i egenskap av
huvudgäldenär eller löftesmän, icke
ställt att betalas inom tre månader
eller, där fråga är om lån, för vilket
säkerheten utgöres av inteckning i
fast egendom eller tomträtt, inom
sex månader, skall sparbanken förbehålla
sig rätt att uppsäga lånet till
återbetalning senast inom tid, som
nyss för varje fall sagts; och må sådan
uppsägningsrätt icke i något avseende
inskränkas av sparbanken.
Utan förbehåll om uppsägningsrätt
må dock återlån enligt reglementet
angående allmänna pensionsfondens
förvaltning beviljas med längre löptid
än här angivits samt kredit i checkräkning
beviljas på högst ett år.

Utan hinder---sagda tid.

Lån som---tio år.

Innan lån---upplåtna fas tigheten.

Såsom säkerhet — — — omförmälda
uppskattningsvärdet.

Sparbank skall förbehålla sig rätt
att till betalning senast inom tre månader
uppsäga lån, varom nu är fråga,
därest den intecknade fasta egendomen
eller tomträtten till följd av
vanvård av byggnad, skogsavverkning
eller av annan anledning undergår
sådan värdeminskning, att säkerheten
i märklig mån försvagas, eller
därest tomträtten uppsäges. Nedsättning
av taxeringsvärdet å den
fasta egendomen eller å byggnaden
eller byggnaderna å den med tomträtt
upplåtna fastigheten skall icke i
och för sig utgöra grund för uppsägning.
I fråga om återlån, som avses i
första stycket, skall sparbank förbehålla
sig rätt att, därest den för lånet
ställda säkerheten i märklig mån
försvagas, uppsäga lånet till betalning
senast inom tre månader.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

7

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 31 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216)
om jordbrukskasserörelsen

Härigenom förordnas, att 31 § lagen den 25 maj 1956 om jordbrukskasse -

rörelsen skall erhålla ändrad lydelse j

(Gällande lydelse)

31 §.

Insättas penningar--- — hos

kassan.

En och samma insättares tillgodohavande
på sparkasseräkning eller
därmed likartad räkning må icke annorledes
än genom upplupen räntas
läggande till kapitalet ökas utöver
femtontusen kronor. Då, efter vad i
32 § stadgas, för samma person utfärdats
flera motböcker, skall dock
vad nyss är sagt gälla i fråga om tillgodohavandet
enligt varje särskild
motbok.

Centralkassa må---av kas san.

I fråga —--med bank.

satt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

31 §.

Insättas penningar — — — hos
kassan.

En och samma insättares tillgodohavande
på sparkasseräkning eller
därmed likartad räkning må icke annorledes
än genom upplupen räntas
läggande till kapitalet ökas utöver
femtiotusen kronor. Då, efter vad i
32 § stadgas, för samma person utfärdats
flera motböcker, skall dock
vad nyss är sagt gälla i fråga om tillgodohavandet
enligt varje särskild
motbok.

Centralkassa må---av kas san.

I fråga---med bank.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

Förslag

till

förordning

om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den 21 juni
1922 (nr 277) angående postsparbanken

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. förordningen den 21 juni 1922 angående
postsparbanken1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

2 §•

Mom. 1. Envar äger---i post sparbanken.

Insättning må, såvida Kungl.
Maj :t ej annorlunda föreskriver, ske
allenast i helt krontal. En och samma
persons tillgodohavande må ej
ökas utöver 30 000 kronor eller, där
fråga är om tillgodohavande enligt
motbok för insättning på grund av
sparavtal, utöver 3 000 kronor annorledes
än genom upplupen räntas läggande
till kapitalet.

(Föreslagen lydelse)

2 §.

Mom. 1. Envar äger---i post sparbanken.

Insättning må, såvida Kungl.
Maj :t ej annorlunda föreskriver, ske
allenast i helt krontal. En och samma
persons tillgodohavande må ej
ökas utöver 100 000 kronor annorledes
än genom upplupen räntas läggande
till kapitalet. Generalpoststyrelsen
äger dock, då särskilda skäl
föreligga, att för vissa slag av medel
fastställa lägre inlåningsgränser.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1963.

Vad i samband med ikraftträdandet av förordningen den 18 maj 1962
(nr 148) om ändring i förordningen den 21 juni 1922 angående postsparbanken
förordnats rörande fortsatt tillämpning av 2 § 1 mom. andra stycket
sista punkten sistnämnda förordning i äldre lydelse skall upphöra att
gälla med ikraftträdandet av denna förordning.

1 Senaste lydelse av 2 § 1 mom. se 1962:148.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

9

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
25 maj 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström,
Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, ap Geijerstam,
Hermansson, Holmqvist.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om vissa ändringar i
lagen om bankrörelse, m. m. och anför därvid följande.

I. Inledning

Svenska bankföreningen har i skrivelser den 13 april 1960 och den 18 oktober
1961 hemställt om viss ändring av bestämmelserna i 57 § banklagen
angående affärsbanks rätt att lämna s. k. bundna lån. Enligt gällande
bestämmelser skall med vissa undantag lån, som affärsbank beviljar, vara
antingen ställt att betalas inom sex månader eller beviljat med förbehåll om
rätt för banken att uppsäga lånet till återbetalning senast inom samma tid.
Bankföreningens framställning syftar till att ge affärsbank obegränsad frihet
att utan sadant förbehåll bevilja lån för längre tid än sex månader i
fall där lånet är omedelbart anknutet till visst avtal om export eller utgör
återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning.

Över bankföreningens förstnämnda framställning har efter remiss yttranden
avgivits av bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,
kommerskollegium, generalpoststyrelsen, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige
i riksgäldskontoret, allmänna pensionsfondens första, andra och tredje
fondstyrelser, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges jordbrukskasseförbund
och Sveriges allmänna hypoteksbank. Kommerskollegium har vid sitt
utlåtande fogat yttranden från samtliga handelskamrar i riket samt från
Sveriges allmänna exportförening, Sveriges industriförbund och Sveriges
hantverks- och industriorganisation.

Sparbanksinspektionen har i sitt remissyttrande uttalat att, om bankföreningens
framställning leder till ändring av banklagen såvitt avser återlån,
sparbank bör genom ändring av 29 § sparbankslagen beredas motsvarande
möjlighet att binda av sparbanken beviljad kredit som utgör återlån. I särskild
skrivelse den 17 oktober 1961 har sparbanksföreningen biträtt detta
förslag.

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1962

Svenska sparbanksföreningen har i skrivelse den 25 november 1960 gjort
framställning om sådan ändring av 25 § sparbankslagen, att sparbank får
rätt att upptaga lån hos allmänna pensionsfonden.

över sparbanksföreningens framställning har efter remiss yttranden avgivits
av sparbanksinspektionen, bank- och fondinspektionen, kommerskollegium,
generalpoststyrelsen, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,
allmänna pensionsfondens tre särskilda fondstyrelser, Svenska
bankföreningen, Sveriges jordbrukskasseförbund och Sveriges allmänna
hypoteksbank. Kommerskollegium har vid sitt utlåtande fogat yttranden
från Stockholms och Skånes handelskamrar samt från handelslcamrarna i
Göteborg och Gävle.

I en inom finansdepartementets rättsavdelning i februari 1962 upprättad
promemoria angående individuella insättningsmaxima bos vissa kreditinstitut
(stencilerad) har redovisats skilda framställningar från vederbörande
centrala organisationer för affärsbankerna, sparbankerna och jordbrukskasserörelsen
om ändring av de regler angående individuellt insättningsmaximum,
som gäller i nämnda kreditinstitut, samt en
framställning från generalpoststyrelsen om ändring av motsvarande regler i
förordningen angående postsparbanken. I promemorian har framlagts förslag
till vissa ändringar i nämnda bestämmelser.

Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av bank- och fondinspektionen,
sparbanksinspektionen, kommerskollegium, generalpoststyrelsen,
fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska
bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges jordbrukskasseförbund,
Sparbankernas bank aktiebolag och Jordbrukets bank. Kommerskollegium
har bifogat yttranden från Stockholms och Skånes handelskamrar
samt från handelskamrarna i Göteborg och Gävle.

Svenska bankföreningen har i framställning den 28 februari 1962 hemställt
om sådan ändring av 56 § banklagen, att affärsbank beredes ökad
möjlighet att bevilja s. k. b 1 a n c o k r e d i t, d. v. s. lån utan särskild säkerhet.

Över denna framställning har efter remiss yttranden avgivits av bankoch
fondinspektionen samt fullmäktige i riksbanken.

Jag anhåller nu — efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet
i fråga om postbanken — att få upptaga dessa ärenden. Därvid
vill jag redan inledningsvis erinra, att frågan om behovet av långfristiga
krediter för exportändamål behandlats i propositionen nr 125 till årets riksdag.
I denna proposition har — efter förhandlingar mellan en statlig förhandlingsdelegation
och en av Svenska bankföreningen utsedd förhandlingsdelegation
—- hemställts om bemyndigande för Kungl. Maj :t att träffa avtal
med affärsbankerna om inrättande av ett särskilt institut för exportkrediter.
Denna hemställan har bifallits av riksdagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

11

II. Bundna lån

Gällande ordning

För affärsbankerna är rätten att bevilja s. k. bundna lån —- lån
med bestämd löptid utan förbehåll om rätt för banken att uppsäga lånet till
tidigare återbetalning — reglerad i 57 § i 1955 års lag om bankrörelse.

Enligt huvudregeln, vilken återfinnes i paragrafens första stycke, skall
den lånebeviljande banken i fall, där lån icke är ställt att betalas inom sex
månader, förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning senast inom
denna tid.

I paragrafens andra stycke medges vissa undantag från huvudregeln. Sålunda
får bank utan sådant förbehåll om uppsägningsrätt som avses i första
stycket bevilja kredit i räkning på högst ett år. Vidare får bank, i enlighet
med närmare bestämmelser i bolagsordningen, utlämna lån mot skuldebrev
med längre löptid än sex månader till ett sammanlagt belopp av högst
tjugo procent av bankens eget kapital. Beträffande lån, för vilkas fulla betalning
staten är ansvarig, får detta belopp överskridas med sammanlagt
högst fem procent av bankens eget kapital.

För bundna lån med längre löptid än sex månader, vilka icke utgör kredit
i räkning, gäller enligt paragrafens tredje stycke särskilda villkor. Sålunda
får dessa lån inte ställas på längre återbetalningstid än tio år och inte heller
uPP§å till högre belopp än 150 000 kronor för en och samme låntagare. Utgöres
lånesäkerheten av borgen, skall vidare i skuldebrevet utfästas årlig
avbetalning i förhållande till den tid, för vilken lånet beviljats. Bestämmelserna
i detta stycke om längsta återbetalningstid, individuell maximering
och amorteringsvillkor gäller inte i fall, där staten är ansvarig för lånets
tulla betalning. Undantagna från föreskriften om amorteringsvillkor vid
borgenslån är även lån, där borgen tecknats av kommun eller därmed jämförlig
samfällighet.

För sparbankerna finns motsvarande regler i 29 § i 1955 års lag
om sparbanker.

I paragrafens första stycke ges huvudregeln, enligt vilken även sparbanksutlåningen
i princip skall vara formellt kortfristig. Sparbankslån i allmänhet
skall sålunda antingen vara ställt att betalas inom tre månader eller
lämnas med förbehåll om rätt för sparbanken att uppsäga lånet till återbetalning
inom denna tid. För lån, där säkerheten ulgöres av inteckning i
fast egendom eller tomträtt, är dock längsta löptid respektive uppsägningstid
sex månader. Den föreskrivna uppsägningsrätten får icke inskränkas
i något avseende, vilket betyder att låneräntan ej kan bindas i vidare mån
än sparbanken äger binda lånets kapitalbelopp.

Från huvudregeln om kortfristighet finns tre undantag. Sålunda får lån,
för vars fulla betalning staten är ansvarig eller för vilket kommun eller
därmed jämförlig samfällighet svarar i egenskap av huvudgäldenär eller
löftesmän, beviljas på hur lång tid som helst utan förbehåll om uppsäg -

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

ningsrätt för sparbanken. Vidare får utan sådant förbehåll beviljas kredit
i checkräkning på högst ett år. Slutligen äger sparbank, där summan av
insättarnas behållning på sparbanksräkning och sparbankens fonder enligt
senaste bokslut uppgår till minst fem miljoner kronor, enligt 29 § andra
stycket befogenhet att under vissa särskilda förutsättningar och i begränsad
omfattning bevilja lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom eller
tomträtt utan att därvid göra eljest föreskrivet förbehåll om uppsägningsrätt
för sparbanken.

Bundna inteckningslån får enligt 29 § tredje stycket utlämnas högst till ett
sammanlagt belopp motsvarande trettio procent av summan av insättarnas
behållning på sparbanksräkning och sparbankens fonder enligt senaste bokslut.
Högst en femtedel av nämnda belopp får ställas att förfalla under ett
och samma år. Lånen får inte ställas på längre återbetalningstid än tio år.
Såsom säkerhet får godtagas endast sådan fastighets- eller tomträttsinteckning,
som uppfyller vissa i 29 § femte stycket angivna kvalifikationskrav.
Sålunda skall inteckningen gälla antingen i jordbruksfastighet eller i bostads-
eller affärsfastighet inom område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan
fastställts. Även inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet inom
sådant område godtages. I sistnämnda fall förutsättes dock, bland annat,
att den eller de byggnader som finns uppförda på tomträttsmarken är avsedda
väsentligen för bostadsändamål. Således godtages inte inteckning i
industrifastighet och ej heller inteckning i tomträtt med byggnader för industriellt
eller kommersiellt ändamål. För att gälla som säkerhet för bundet
lån skall inteckning vidare ligga inom sextio procent av det senast fastställda
taxeringsvärdet.

Sparbank, som lämnat bundet inteckningslån, skall enligt 29 § sjätte
stycket förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till betalning senast inom tre
månader, om den intecknade fasta egendomen eller tomträtten till följd av
vanvård av byggnad eller på grund av skogsavverkning eller av annan anledning
undergår sådan värdeminskning att säkerheten i märklig mån försvagas.
Detsamma gäller, om intecknad tomträtt uppsäges.

Sparbankslagen innehåller inte någon allmän bestämmelse om begränsning
av den faktiska återbetalningstiden för lån. Beträffande lån, för vilket
säkerheten utgöres av borgen av annan än kommun eller därmed jämförlig
samfällighet, gäller dock enligt 28 § femte stycket sparbankslagen, att
lånet får utlämnas endast på viss tid och ej får utestå längre än femton år.
Är sådant lån ställt på längre återbetalningstid än ett år, skall som huvudregel
i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande till den tid, för
vilken lånet beviljats. Oavsett vad som avtalats om återbetalning, skall sparbanken
förbehålla sig sådan uppsägningsrätt, som föreskrives i 29 § första
stycket. Dessa regler gäller inte lån, för vars fulla betalning staten är ansvarig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

13

Återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning

Enligt 31 § lagen den 28 maj 1959 om försäkring för allmän tilläggspension
skall avgifterna till försäkringen ingå till en fond, benämnd allmänna
pensionsfonden, vilken förvaltas på sätt Konungen med riksdagen bestämmer.
I den av årets riksdag antagna lagen om allmän försäkring, vilken är
avsedd att fr. o. m. den 1 januari 1963 ersätta förstnämnda lag, återfinnes
motsvarande bestämmelse i 19 kap. 5 §.

I det av Kungl. Maj :t med riksdagen antagna reglementet den 28 maj 1959
angående allmänna pensionsfondens förvaltning föreskrives, att inflytande
penningmedel skall efter vissa i reglementet angivna fördelningsgrunder
förvaltas av tre särskilda styrelser, benämnda första, andra och tredje fondstyrelsen.
Enligt 14 § i reglementet äger vissa kreditinrättningar, däribland
bankaktiebolag och sparbank, att mot bevis om fullgjord avgiftsbetalning
bevilja den, som under föregående år erlagt avgift enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension, återlån med högst hälften av den erlagda
avgiften. Återlån får dock inte beviljas, om lånebeloppet enligt dessa regler
ej skulle uppgå till 500 kronor. Kreditinrättning, som lämnat återlån, äger
enligt 15 § första stycket i samband därmed till motsvarande belopp erhålla
lån från den fondstyrelse, som har att förvalta de avgifter på vilka återlånet
grundas. Den som erlagt avgift till försäkringen för allmän tilläggspension
har således inte ovillkorlig rätt till återlån, och om sådant lån beviljas
blir han inte låntagare hos allmänna pensionsfonden utan hos den
kreditinrättning som beviljat återlånet. För återbetalning gentemot fonden
svarar kreditinrättningen, oavsett om den som erhållit återlånet fullgör sin
förpliktelse eller ej.

Ett låns egenskap av återlån visar sig, som framgår av det anförda, reellt
i att kreditinrättningen har rätt att hos allmänna pensionsfonden erhålla
lån med belopp motsvarande återlånet. Däremot kommer för återlånet att
gälla banklagens och sparbankslagens allmänna regler om affärsbanks respektive
sparbanks utlåning, bland annat i fråga om kravet på säkerhet och
förutsättningarna för tidsbundenhet.

Räntesatsen för lån, som fondstyrelse lämnar kreditinrättning i samband
med ett av denna beviljat återlån, fastställes enligt 15 § andra stycket i reglementet
av Kungl. Maj :t. Denna räntesats skall som regel bestämmas så, att
den med en halv procent överstiger högsta allmänt förekommande räntesats
vid inlåning i bankaktiebolag, postsparbanken, sparbank och centralkassa
för jordbrukskredit. Räntan på återlånet bestämmes däremot genom fri
överenskommelse mellan kreditinrättningen och den som erhåller återlånet.

Återlån, som inte i sin helhet återbetalas inom ett år från utlämnandet,
skall enligt 16 § i reglementet amorteras årligen med belopp inte understigande
en tiondel av lånesumman. Den återlånebeviljande kreditinrättningens
motsvarande lån hos allmänna pensionsfonden skall återbetalas i samma
mån som återlånet, dock inte långsammare än som föreskrivits i villkoren
för återlånet. Reglementet hindrar ej, att kreditinrättningen medger
längre löptid eller mindre årlig amortering än en tiondel. Gentemot pen -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

sionsfonden måste dock kreditinrättningen fullgöra de för återlån föreskrivna
amorteringarna, varvid återlånet successivt övergår till att bli ett
lån av ordinär typ.

Närmare bestämmelser om återlån har intagits i kungörelsen den 9 december
1960 (nr 714) med föreskrifter rörande återlån enligt reglementet
den 28 maj 1959 (nr 293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning.

Då återlån skall grundas på avgifter som erlagts under närmast föregående
år, har sådana lån kunnat beviljas först under år 1961. Sammanlagda
beloppet av beviljade återlån uppgick den 31 december 1961 till omkring
53 miljoner kronor.

Bankföreningens framställning

Svenska bankföreningen uttalar i sin framställning inledningsvis, att affärsbankernas
möjligheter till långfristig bunden kreditgivning enligt gällande
banklag är snävt begränsade. Bestämmelserna härom, som har till
syfte att skapa garantier för bankernas likviditet, torde, fortsätter bankföreningen,
vara något för vårt land säreget. Såvitt bankföreningen kunnat
utröna, har man ingenstädes utomlands ansett sig ha anledning att ingripa
reglerande i affärsbankernas möjligheter att lämna bundna lån, utan man
har där överlämnat åt bankerna att själva avgöra i vilken utsträckning sådan
kreditgivning kan rymmas inom gränserna för en sund likviditetspolitik.
Bankföreningen är övertygad att, om motsvarande frihet lämnades
de svenska bankerna, dessa skulle handha uppgiften med största omsorg
och ansvarskänsla.

I sin framställning uttalar bankföreningen vidare, att sedan den tid varifrån
inskränkningarna i rätten att lämna bundna krediter härstammar
inträtt en förändring av likviditetsstrukturen inom bankväsendet och näringslivet
i övrigt. Denna förändring finner föreningen tala för att tvingande
regler i detta avseende ej längre är erforderliga. Samtidigt har utvecklingen
på kapitalförsörjningsområdet enligt föreningens mening gjort det mer angeläget
än förr att utnyttja bankernas resurser även för mera långfristig
kreditgivning till näringslivet. Detta är, anför föreningen, en internationell
tendens.

Bankföreningen förklarar sig vara medveten om att det måhända kan
väcka betänkligheter att utan närmare utredning helt upphäva gällande begränsningar
i rätten att lämna bundna lån. En viss uppmjukning av stadgandena
i ämnet bör dock enligt bankföreningens mening kunna genomföras
omedelbart i syfte att undanröja svårigheterna på ett par begränsade områden,
där det i dagens läge framstår som särskilt angeläget att i ökad utsträckning
kunna stå näringslivet till tjänst med fasta krediter. Härmed
avser bankföreningen exportkrediter och återlån.

Vid banklagens tillkomst synes man, fortsätter bankföreningen, ha utgått
från att intresse för bundna lån främst kunde finnas hos småindustrin och
hantverket vid genomförande av investeringar. I sin framställning, som avgivits
innan förhandlingarna mellan Kungl. Maj :t och bankföreningen om

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

15

inrättande av ett särskilt exportkreditinstitut påbörjades, anför föreningen
vidare, att det numera visat sig i hög grad önskvärt att kunna lämna bundna
lån även i samband med exportkrediter. Föreningen hänvisar
därvid till betydelsen av förmånliga betalningsvillkor i konkurrensen på utländska
marknader. Mången gång är sålunda en relativt lång kredit en ofrånkomlig
förutsättning för att en affär skall komma till stånd. Därvid godtages
i allmänhet inte ett förbehåll om rätt till uppsägning i förtid. Ett sådant arrangemang
måste, enligt vad bankföreningen framhåller, te sig riskabelt för
exportören, om han inte kan påräkna att i sin tur erhålla motsvarande tidsbundna
finansieringskredit, och bankerna ställs därför ofta inför önskemålet
om bundna lån för finansiering av exportkrediter. I regel är emellertid,
uppger bankföreningen, bifall till sådana framställningar uteslutet, bl. a.
därför att kreditbeloppet överskrider 150 000 kronor. Motsvarande svårigheter
uppkommer vid sådana exportaffärer, där av tekniska skäl icke exportören
utan en svensk bank måste fungera som direkt kreditgivare till
utlandet.

Ytterligare efterfrågan på bundna lån kan enligt bankföreningen förutses
uppkomma på grund av vad som beslutats angående återlån av avgifter
till försäkringen för allmän tilläggspension. Återlånen är, anför bankföreningen,
avsedda att vara en kompensation för den minskning av självfinansieringsmöjligheterna,
som företagen får vidkännas på grund av tillläggspensioneringen.
Detta syfte skulle enligt bankföreningens åsikt mången
gång helt eller delvis förfelas, om låntagaren inte finge trygghet för att få
behålla lånet under relativt lång tid. I reglementet angående allmänna pensionsfondens
förvaltning förutsättes också, anför bankföreningen, att återlån
regelmässigt skall konstrueras som amorteringslån på viss tid, högst
tio år. Bankföreningen betraktar det därför som självfallet, att oinskränkt
möjlighet skall finnas att lämna återlån i form av bundna lån. Föreningen
vill därvid framhålla, att några betänkligheter häremot icke kan möta från
likviditetssynpunkt eftersom den inlåning från fonden som tages i anspråk
för återlånen ej kommer att behöva återbetalas i snabbare takt än dessa.

Under hänvisning till det anförda hemställer bankföreningen om förslag
till sådan ändring av 57 § banklagen, att bankbolag får obegränsad frihet
att — utan sådant förbehåll om uppsägningsrätt som sägs i första stycket
av paragrafen — sätta löptiden längre än till sex månader för kredit som
är omedelbart anknuten till visst avtal om export eller utgör återlån, varom
förmäles i reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning.

Remissyttrandena

Bankföreningens allmänna synpunkter på frågan om bunden
långivning behandlas av flera remissorgan.

Hank- och fondinspektionen ställer sig avvisande till tanken på vidgade
möjligheter till formellt bunden långivning. Inspektionen framhåller därvid,
att lagstiftaren i denna fråga bygger på lång och fast praxis inom
svenskt affärsbanksväsen. De bestämmelser, som reser hinder mot bunden

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

långfristig kredit, införlivades visserligen med vår lagstiftning först vid tillkomsten
av nuvarande banklag, men de hade tidigare länge haft motsvarigheter
i de för bankerna fastställda bolagsordningarna. Återhållsamheten
i fråga om kredittidens längd beror enligt inspektionen i första hand på att
affärsbankernas inlåning är formellt kortfristig. Såsom erfarenheten visat,
kan inlåningen även förete hastiga och kraftiga fluktuationer. En omfattande
placering av inlåningsmedel i långtidsbundna krediter skulle därför, menar
inspektionen, lätt kunna äventyra bankernas möjligheter att fullgöra
sina betalningsförpliktelser.

Inspektionen anför vidare.

Problemet om lånetidens längd är sålunda för affärsbankernas vidkommande
främst ett likviditetsproblem men det är också av betydelse för bankerna
ur soZaenssynpunkt. Det är sålunda alltid vanskligt att bedöma ett
företags utvecklingsmöjligheter på lång sikt och redan denna omständighet
gör, att en utsträckning av lånetiden normalt innebär en ökning av kreditrisken.
Bindningen gör det vidare svårare för vederbörande bank att vid
en ogynnsam utveckling av låntagarens rörelse i god tid vidtaga åtgärder
till förebyggande eller minskning av en befarad förlust. Ett uttryck härför
har man ju i de krav på kvalificerad säkerhet, som alla institut med långtidsbunden
utlåning på sitt program uppställer.

Enligt inspektionens mening har utvecklingen inte inneburit sådana ändringar
i de förhållanden, som inverkar på frågans bedömning, att all reglering
av lånetiden skulle kunna slopas och åt bankerna överlämnas att bestämma
i vad mån de kan bevilja långtidsbundna lån. Inspektionen finner
så mycket mindre anledning att uppge principen om formell kortfristighet
för bankernas långivning som behovet av långfristiga lån förefaller att ha
varit begränsat. Den 30 juni 1960 belöpte summan av sådana lån till endast
34 miljoner kronor, trots att bankerna med nu gällande regler skulle ha
kunnat bevilja ytterligare åtminstone ett par hundra miljoner kronor i dylik
kredit. En bidragande orsak härtill kan enligt inspektionen förmodas
vara att bankernas eget intresse för långtidsbundna krediter i verkligheten
förblivit svalt och att deras grundinställning till problemet präglats mera
av de tankegångar, som tidigare under lång tid varit bestämmande för deras
praktiska handlande.

Svenska bankföreningen har, med anledning av vad bank- och fondinspektionen
yttrat om utnyttjandet av de nuvarande möjligheterna till långtidsbunden
kreditgivning, i sin senare framställning anfört, bland annat,
att även om inspektionens uttalande må vara riktigt beträffande bankväsendet
i dess helhet det dock icke äger giltighet för alla banker. På sina håll
har enligt bankföreningen redan yppat sig svårigheter att i önskvärd utsträckning
bereda plats för industrigarantilån, och i andra banker utgör
svårigheten att tillfredsställa den ständigt växande efterfrågan på statsgaranterade
studielån av olika slag ett allvarligt bekymmer. Härtill kommer
sålunda exportkreditgivningen och återlånen. Efterfrågan på återlån torde
inom kort få betydligt större omfattning än hittills.

Fullmäktige i riksbanken förklarar, att fullmäktige inte skulle motsätta

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1062

sig att reglerna för bankutlåningens tidsbundenhet upptages till ny omsorgsfull
prövning med utgångspunkt från nuvarande likviditetsförhållanden
och de behov av för längre tid bundna bankkrediter som kunde konstateras.
Fullmäktige anför som skäl härför, att det grundläggande kravet på
kortfristighet härstammar från en tid då likviditetsstrukturen hos hankväsendet
och näringslivet i övrigt var väsentligt annorlunda än nu.

Även kommerskollegium berör frågan om en allmän omprövning av nuvarande
lagregler i detta hänseende. Enligt kollegiets mening måste bankföreningens
framställning ses mot bakgrunden av syftet med dessa regler,
nämligen att skydda bankernas likviditet. Kollegiet ifrågasätter emellertid,
om inte de bundna lånens maximibelopp, 150 000 kronor, borde höjas väsentligt.
Denna maximigräns synes enligt kollegiet inte vara av betydelse
för likviditetsskyddet utan har närmast tillkommit med hänsyn till att bundna
lån antages bli efterfrågade främst av småföretagare. Det ändrade konkurrensläget
inom landet, som är att vänta på grund av pågående integrationssträvanden,
torde emellertid, anför kollegiet vidare, medföra behov
av större rörelsefrihet att lämna bundna lån till andra företagare. Kollegiet
anser det böra övervägas, om tiden inte är mogen för en mera ingående undersökning
av möjligheterna att generellt minska nuvarande begränsning
av bankernas rätt att lämna bundna lån. Mycket talar nämligen för att
bankföreningens syn på likviditetsläget är riktig och att bankerna mot denna
bakgrund skulle kunna tillerkännas en väsentligt vidgad rätt att själva
bestämma över hithörande förhållanden.

Samtliga handelskamrar, vilka yttrat sig till kommerskollegium, biträder
bankföreningens allmänna synpunkter.

Vad gäller exportkrediter har bankföreningens framställning om
ändring av 57 § banklagen avstyrkts av bank- och fondinspektionen men
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av Sveriges jordbrukskasseförbund
och Sveriges allmänna hypoteksbank samt av handelskamrarna och de organisationer,
som yttrat sig till kommerskollegium, medan flera remissorgan
velat hänvisa frågan till närmare utredning. Remissyttrandena har avgivits,
innan förhandlingarna om inrättande av ett särskilt exportkreditinstitut
inleddes.

Bank- och fondinspektionen anser, att inspektionens förut redovisade principiella
betänkligheter mot långtidsbunden kreditgivning på grund av dess
menliga inverkan på bankernas likviditet och solvens är i allo tillämpliga på
denna kategori av lån. Det är nämligen, anför inspektionen, särskilt svårt att
bedöma ett utländskt företags möjligheter att i en avlägsen framtid göra rätt
för sig. I ett sådant fall måste man räkna inte endast med rent kommersiella
risker utan även med risker av politisk art, exempelvis valutaregleringar
och nationaliseringar. Inspektionen avråder av dessa skäl bestämt från att
medge bankerna rätt att i obegränsad omfattning lämna långtidsbundna exportkrediter.
Vad som rimligen kan övervägas är enligt inspektionen en
jämkning av gällande regler, som gör det möjligt att anpassa den långtids2
Uihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 185

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

bundna kreditgivningen för det här föreliggande behovet utan att likviditets-
och solvenssynpunkterna allvarligt åsidosättes. I sådant hänseende föreslår
inspektionen en höjning av det individuella maximibeloppet för bundna
lån till 500 000 kronor och av den totala volymen sådana lån inom varje
hank till 30 procent av bankens eget kapital med möjlighet att beträffande
statsgaranlerade lån överskrida denna volym med 10 procent. Inspektionen
utgår därvid från att en sådan ändring inte får leda till eftergift i kravet på
betryggande säkerhet och att det därför i regel måste bli fråga om krediter
till svenska företag eller krediter, för vilka sådana företag ställt betryggande
säkerhet.

Om inspektionens förslag skulle anses otillräckligt för att tillgodose exportföretagens
kreditbehov, anser inspektionen, att lösningen av problemet
bör sökas efter andra linjer, och inspektionen hänvisar därvid till inrättande
av ett särskilt eller flera särskilda exportkreditinstitut under medverkan
av affärsbankerna och till en ändrad utformning av exportkreditgarantisystemet.

Handelskamrarna, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges industriförbund
samt Sveriges hantverks- och industriorganisation, vilka alla tillstyrker
den av bankföreningen föreslagna lagändringen, anför som skäl
härför betydelsen av att de svenska exportföretagen kan deltaga i konkurrensen
på världsmarknaden genom att erbjuda köpare långtidsbunden kredit.
Sveriges allmänna exportförening framhåller därvid särskilt, att utförseln
av kapitalvaror liksom exporten till utvecklingsländerna ökat markant
och att kreditgivningen speciellt i dessa fall är en väsentlig konkurrensfaktor.
Betydelsen av långfristig kreditgivning vid export till utvecklingsländerna
framhålles även av Sveriges industriförbund, vilket liksom Sveriges
hantverks- och industriorganisation dessutom hänvisar till utvecklingen på
europamarknaden.

Fullmäktige i riksbanken, vilka såsom tidigare nämnts förklarat sig icke
motsätta sig en allmän omprövning av frågan om långtidsbunden kredit, anför,
att fullmäktige inte kan stödja bankföreningens förslag om att utan vidare
utredning undantaga exportkrediterna från de allmänna reglerna. Man
bör nämligen enligt fullmäktiges mening i ett sammanhang behandla frågorna,
om någon uppmjukning av 57 § banklagen skall ske, hur långt den
i så fall skall gå och vilka krediter som bör komma i fråga.

Fullmäktige i riksgäldskontoret förklarar likaledes, att man — hur angeläget
det än i rådande läge kan vara att underlätta exporten — inte är beredd
att biträda bankföreningens ändringsförslag i denna del utan föregående
utredning, som syftar till en mera allmän översyn av bestämmelserna
i ämnet.

Även sparbanksinspektionen ifrågasätter, huruvida inte frågan om oinskränkt
rätt för affärsbankerna att lämna bunden exportkredit borde till
sin innebörd närmare klargöras innan den avgöres. I

I fråga om å t e r 1 å n enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens
förvaltning har bankföreningens framställning tillstyrkts eller läm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

19

nats utan erinran av alla remissorgan utom bank- och fondinspektionen,
som avstyrkt framställningen, och sparbanksinspektionen, som ifrågasatt
behovet av den begärda lagändringen.

Allmänna pensionsfondens tre särskilda fondstyrelser har i sina yttranden
uttalat, att de helt ansluter sig till de synpunkter bankföreningen framfört.

Fullmäktige i riksbanken förklarar, att enligt fullmäktiges mening särskilda
omständigheter föreligger i fråga om återlånen. Dessa är, anför fullmäktige,
ett nytt element i bankernas rörelse, som inte förutsågs vid utformandet
av de nuvarande banklagstadgandena. Likviditetssynpunkterna,
som ligger bakom dessa, finner fullmäktige inte vara tillämpliga, utan bankernas
engagemang i återlånesystemet synes från likviditetssynpunkt närmast
vara jämförbart med garantigivning. Återlånen skulle visserligen kunna
utformas med rätt för banken att säga upp lånet till betalning senast inom
sex månader. Några avgörande invändningar synes emellertid enligt fullmäktige
inte kunna resas mot att återlånen liksom garantiförpliktelserna
undantages från bestämmelserna i 57 § banklagen.

Fullmäktige i riksgäldskontoret finner ett undantagande av återlånen från
bestämmelserna i 57 § banklagen icke strida mot det grundläggande syftet
med reglerna om banklånens kortfristighet, nämligen att värna om bankernas
likviditet. Enligt riksgäldsfullmäktiges mening skulle visserligen inte
följa några större olägenheter av att man även beträffande återlånen avvaktade
den allmänna översyn av 57 § banklagen som fullmäktige förordat i
samband med exportkrediterna, men fullmäktige vill dock inte motsätta sig
bifall till bankföreningens framställning i fråga om återlån.

Kommerskollegium anför i sitt yttrande, att den av bankföreningen begärda
uppmjukningen av 57 § banklagen i fråga om återlånen uppenbart
inte skulle ha någon inverkan i fråga om bankernas likviditet. Återlånerätten
skulle enligt kollegiets mening till avsevärd del förfelas, om företagen
inte finge möjlighet att behålla lånen under någorlunda lång tid. Eftersom
det här är fråga om en undantagsföreteelse utan betydelse för likviditeten,
har kollegiet inte något att erinra mot att bankernas rätt till bunden långivning
utvidgas på denna punkt.

Handelskamrarna har i sina yttranden till kommerskollegium anslutit sig
till bankföreningens framställning. I yttrandena hävdas sålunda, att möjligheterna
till självfinansiering reduceras genom avgifterna till den allmänna
tilläggspensionen, att företagens pensionsfonder lidigare i praktiken
stått till företagens förfogande utan tidsbegränsning och att återlånen är
avsedda som kompensation för förlusten av dessa finansieringsmöjligheter.
Vidare anföres, att återlånens syfte skulle förfelas om låntagaren inte finge
säkerhet för att behålla lånet en relativt lång tid, och hävdas även, att några
betänkligheter mot formell bundenhet av återlånen inte kan resas från likviditet
ssyn punkt.

Sveriges industriförbund finner det vara självklart, alt oinskränkt möjlighet
bör finnas att lämna återlån i form av bundna lån. Återlånen är näm -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

ligen, anför förbundet, avsedda såsom en viss kompensation för den minskning
av självfinansieringsmöjligheterna, som blir en följd av tilläggspensioneringen.
Enligt förbundets uppfattning har återlånerätten redan begränsats
i alltför hög grad, och det vore därför, yttrar förbundet, orimligt om
denna rätt skulle beskäras ytterligare på grund av gällande lagstiftning rörande
affärsbankernas rätt att lämna bundna lån. Syftet med återlånerätten
skulle enligt förbundet utan tvivel avsevärt förfelas, om företagen inte fick
garanti för att behålla lånen under en relativt lång tid. Förbundet anför avslutningsvis,
att i reglementet för allmänna pensionsfondens förvaltning förutsatts
att återlån regelmässigt skall konstrueras som amorteringslån på
viss tid, högst tio år.

Sveriges hantverks- och industriorganisation finner det från näringslivets
synpunkt angeläget, att bankföreningens framställning bifalles, och ansluter
sig till uppfattningen, att syftet med återlånen helt eller delvis skulle förfelas
om låntagaren inte fick trygghet för att behålla lånet under relativt lång
tid. Den återlånemöjlighet som finns bör enligt organisationen självfallet
vara av långfristig karaktär.

Bank- och fondinspektionen förklarar, att inspektionen inte finner frågan
om bankernas möjlighet att lämna återlån i form av bundna lån så självfallen
som bankerna förmenar. Inspektionen anför härom närmare följande.

Det kan visserligen sägas, att en sådan kreditgivning icke möter några
hinder ur likviditetssynpunkt, eftersom allmänna pensionsfonden tillhandahåller
motsvarande belopp. Men det är bankerna, som bär hela kreditrisken,
och den blir påverkad av den långa bindningstiden. Därest bankerna i stor
utsträckning skulle komma att lämna bundna lån av förevarande typ, kan
detta icke bli utan konsekvenser för kravet på säkerhet och marginalkapital.
I själva verket torde likväl behovet av att bevilja återlån såsom formellt
bundna lån vara ganska begränsat. Liksom hittills — och som också torde
ha förutsatts vid utformandet av reglementet angående allmänna pensionsfondens
förvaltning — torde merendels företagens behov av reellt långfristiga
krediter kunna täckas genom formellt kortfristiga lån som prolongeras.
Härigenom vinnes, att bankerna i god tid kan i händelse av en ogynnsam
utveckling av låntagarens rörelse vidtaga åtgärder till förhindrande
eller minskning av befarad förlust. Att döma av de nu brukliga formulären
till bundna lån synes bankerna själva ha fäst stort avseende vid sistnämnda
synpunkt. Den rätt att ingripa mot låntagaren under låneliden som bankerna
förbehåller sig, är nämligen så vidsträckt, att förmånen för låntagaren
av »bindningen» förefaller ganska illusorisk. I

I den mån den bundna formen likväl skulle anses lämplig synes återlånen,
anför inspektionen vidare, i avvaktan på närmare erfarenheter rörande
behovet kunna rymmas inom den ökade ram för bundna lån i allmänhet,
som inspektionen föreslagit i anslutning till frågan om bundna lån för exportändamål.
Inspektionen finner därför en särbehandling av återlånen icke
för närvarande motiverad.

Sparbanksinspektionen ifrågasätter i sitt yttrande, om det kan anses före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

21

ligga något verkligt behov av att införa bindningsrätt för återlån. Inspektionen
anför härom följande.

Det torde icke föreligga något hinder att ställa sådant lån på den längsta
amorteringstid, som är medgiven i reglementet angående allmänna pensionsfondens
förvaltning, samtidigt som långivaren förbehåller sig rätt att det
oaktat uppsäga lånet till återbetalning tre eller sex månader efter det uppsägning
skett. Lån av denna art förekomma allmänt i sparbankerna. Kreditgivaren
saknar emellertid i förevarande fall anledning att av likviditetsskäl
uppsäga lån, då återbetalning i förtid endast resulterar i att kreditgivaren
i sin tur har att verkställa motsvarande återbetalning till allmänna
pensionsfonden. Uppsägning före amorteringstidens utgång synes därför endast
komma att tillgripas när låntagaren icke fullgör sina åtaganden eller
den för lånet ställda säkerheten avsevärt försämras, men för dylikt fall torde
kreditgivaren komma att förbehålla sig uppsägningsrätt även om lånet
skulle utlämnas som bundet. Sparbanksinspektionen kan därför ej finna
annat än att återlån även utan formell bindning likväl i praktiken blir likvärdigt
med ett bundet lån.

Sparbanksinspektionen har i sitt yttrande över bankföreningens framställning
om ändring av 57 § banklagen tagit upp frågan om motsvarande ändring
i sparbankslagen med anledning av återlånen. Om den av
bankföreningen begärda lagändringen i fråga om återlånen sker, synes, enligt
vad inspektionen anför, motsvarande rätt till bunden långivning böra
ges sparbankerna. Inspektionen förutsätter därvid, att sparbanksföreningens
framställning om sådan ändring av 25 § sparbankslagen, att sparbank
får rätt att upptaga mot återlån svarande lån hos allmänna pensionsfonden
— vartill jag återkommer i det följande — vinner bifall. Bankföreningens
synpunkt, att betänkligheter mot bindning av återlån ej kan möta från likviditetssynpunkt
eftersom återbetalning från banken till allmänna pensionsfonden
ej behöver ske i snabbare takt än återbetalning av motsvarande
återlån från låntagaren till banken, har enligt inspektionen givetvis sin fulla
tillämpning även vad angår sparbankerna.

För sparbankerna föreslår emellertid inspektionen en viss inskränkning
i rätten att binda räntan på återlån. Härom anför inspektionen följande.

Ett visst korrektiv mot alltför vidsträckt bindning av lån finns i föreskrifterna
i 48 § första stycket 2. sparbankslagen om nedskrivning av bundna
lån till i lagrummet angiven minimiförräntning.

Såsom av sist omnämnda förhållande framgår, är det icke blott likviditetshänsyn
utan även förräntningssynpunkter som — vid sidan av säkerhetsbedömanden
— göra sig gällande ifråga om tillrådligheten i att binda
lån. Vad återlån av ATP-avgifter beträffar synes det icke finnas anledning
eller vara lämpligt att medgiva längre gående bindning av räntan, än som
motsvaras av räntesättningen i förhållandet mellan fondstyrelse och kreditinrättning
enligt bestämmelserna i 15 § andra stycket reglementet angående
allmänna pensionsfondens förvaltning.

Inspektionen anser, att ett medgivande för sparbankerna att binda återlån
bör få sin plats i 29 § sparbankslagen. Med hänsyn till ålerlånens anknytning
till motsvarande upplåning hos allmänna pensionsfonden synes,

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

enligt vad inspektionen vidare anför, andra inskränkningar i bindningsrätten
inte behöva meddelas än den, som inspektionen föreslagit beträffande
räntesättningen, samt en regel i anslutning till liknande bestämmelse i 29 §
sista stycket sparbankslagen, att sparbank skall förbehålla sig rätt att till
betalning senast inom tre månader uppsäga lån om den för lånet ställda säkerheten
i märklig mån försämrats.

Svenska sparbanksföreningen har i sin skrivelse den 17 oktober 1961 förklarat
sig instämma i sparbanksinspektionens uttalande att, om bankbolagen
medges rätt till bindning av återlån, motsvarande rätt bör tillerkännas
sparbankerna. Sparbanksföreningen vill dock ifrågasätta nödvändigheten
och lämpligheten av den begränsning i rätten att binda räntan på återlån,
som sparbanksinspektionen föreslagit. Föreningen erinrar därvid om att
ett motsvarande krav på samordning mellan räntan på inlånade medel och
bunden låneränta inte förekommer i fråga om de bundna kommun- och inteckningslån,
som sparbankerna redan nu lämnar enligt 29 § sparbankslagen.
Sparbanksföreningen förklarar sig inte finna skäl föreligga att beträffande
den typ av bunden kreditgivning, varom här kan bliva fråga, uppställa
strängare regler i räntehänseende än vad som gäller för sparbankernas
bundna kreditgivning i övrigt.

Departementschefen

Såväl banklagen som sparbankslagen intager en mycket restriktiv ståndpunkt
i fråga om de berörda kreditinstitutens möjligheter att lämna formellt
bundna lån, d. v. s. lån med bestämd löptid utan förbehåll om rätt
för långivaren att uppsäga lånet till tidigare återbetalning. Särskilt gäller
detta banklagens föreskrifter i ämnet.

Principen att utlåningen i affärsbankerna skall vara kortfristig har gammal
hävd. Bestämmelser härom fanns under giltighetstiden för 1911 års
banklag i de av Kungl. Maj :t fastställda bolagsordningarna för bankaktiebolagen.
Vid tillkomsten av den nuvarande banklagen år 1955 sanktionerades
principen, då regler om banklånens kortfristighet och om vissa begränsade
undantag härifrån intogs i den nya lagen. Kravet på kortfristighet i utlåningen
har motiverats med att bankernas inlåning formellt är kortfristig
och att en bindning av utlåningen därför skulle menligt inverka på bankernas
förmåga att upprätthålla betalningsberedskapen.

Svenska bankföreningen har i sin framställning anfört vissa skäl för att
tvingande regler i ämnet inte längre skulle vara behövliga för affärsbankernas
del. Som ett sådant skäl åberopas en förändring av likviditetsstrukturen
inom bankväsendet och näringslivet i övrigt, som säges ha inträtt sedan den
nuvarande principen om kortfristighet utbildades. Denna synpunkt har biträtts
i flera remissyttranden. Vidare har från olika håll uttalats önskemål
om större möjligheter för affärsbankerna att tillgodose näringslivet med
formellt långfristig kreditgivning. Å andra sidan har bank- och fondinspektionen
bestritt, att utvecklingen gjort den lagliga regleringen av lånetiden
obehövlig från likviditetssynpunkt, och framhållit, att lånetiden även har
viss betydelse från solvenssynpunkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

23

Det råder således delade meningar om lämpligheten av en mera genomgripande
ändring av de nuvarande reglerna. Oavsett dessa regler har emellertid
affärsbankernas formellt kortfristiga utlåning kommit att i stor utsträckning
bliva reellt långfristig. Detta har varit möjligt genom att beviljade
lån kan omsättas vid den avtalade lånetidens utgång och genom att en
lånebeviljande bank kan underlåta att utnyttja sin formella uppsägningsrätt.
Näringslivets behov såväl av formellt som av reellt långfristig kredit
har även tillgodosetts genom inrättandet av särskilda kreditinstitut och genom
speciella låneformer. De formellt långfristiga krediter, som affärsbankerna
med stöd av nuvarande lagregler lämnat, har mot bakgrunden härav
kommit att få en underordnad betydelse. De har även, totalt sett, fått en
väsentligt mindre omfattning än reglerna i och för sig medgivit. Det kan
därför förefalla tveksamt, om något större behov av ändringar i lagstiftningen
på denna punkt föreligger. I vart fall kan mera avsevärda ändringar
inte genomföras utan närmare utredning. En sådan utredning, för vilken
intresse uttalats från flera håll, synes mig även böra komma till stånd i
lämpligt sammanhang. I avvaktan härpå bör undantag från den nuvarande
huvudregeln om kortfristighet, såsom jag uttalat vid tidigare tillfälle, inte
göras i andra fall än då särskilda skäl kan åberopas därför och sådant
undantag uppenbarligen kan ske utan att likviditetsskyddet äventyras.

Bankföreningens framställning syftar omedelbart till två undantag, nämligen
för exportkrediter och för återlån av avgifter till försäkringen för allmän
tilläggspension.

Ett undantag för exportkrediter från regeln om kortfristighet kan
från de synpunkter, som hittills varit bestämmande för lagstiftningen, anses
ägnat att väcka speciella betänkligheter. Samtidigt finns ett angeläget behov
av bundna krediter till betydande belopp för exportändamål. Detta behov
har föranlett, att årets riksdag på förslag av Kungl. Maj :t beslutat om inrättande
av ett särskilt institut för exportkrediter, Aktiebolaget Svensk Exportkredit,
i vilket staten och affärsbankerna skall inträda som delägare med
hälften vardera av aktiekapitalet. Lån från detta kreditinstitut skall lämnas
på bestämd tid, högst tio år. Förslaget grundar sig på resultatet av förhandlingar
mellan en statlig förhandlingsdelegation och en förhandlingsdelegation
från Svenska bankföreningen såsom företrädare för bankaktiebolagen.
Dessa förhandlingar har förts efter det att bankföreningens framställningar
om ändring av banklagen i detta hänseende gjordes. Genom tillkomsten av
det särskilda exportkreditinstitutet torde det aktuella behovet av formellt
bundna krediter för exportändamål få anses tillgodosett. Ett särskilt undantag
för exportkrediter från banklagens huvudregel om kortfristighet är jag
därför inte beredd ait nu föreslå.

Även när det gäller återlån enligt reglementet angående allmänna
pensionsfondens förvaltning har läget, i varje fall såvitt avser de mindre
och medelstora företagen, ändrats sedan bankföreningen gjorde sin framställning
om ändring av banklagen. På förslag av Kungl. Maj:t har sålunda
årets riksdag bemyndigat Kungl. Maj :t att träffa avtal med affärsban -

24

Kungl. Maj:is proposition nr 185 år 1962

kerna om inrättande av ett institut för beviljande av långfristig kredit —
företrädesvis sekundärkredit — till mindre och medelstora näringsföretag.
I detta nya kreditinstitut, Aktiebolaget Företagskredit, avses staten och
affärsbankerna ingå som delägare till hälften vardera. I samband därmed
kommer även det av staten och bankaktiebolagen gemensamt ägda Aktiebolaget
Industrikredit att delvis få en ändrad inriktning av sin låneverksamhet
och en vidgad utlåningskapacitet. Genom dessa speciella kreditinstitut,
vilka för sin egen upplåning torde till betydande del komma att anlita allmänna
pensionsfondens medel, kommer de mindre och medelstora företagen
enligt min mening att erhålla väsentligt bättre möjligheter till långfristiga
krediter än vad återlåneformen kan erbjuda.

Ehuru behovet av ändringar i banklagen med hänsyn till återlånen således
nu inte torde vara lika framträdande som då bankföreningens framställning
gjordes, anser jag dock vissa ändringar motiverade i detta avseende.
I fråga om återlånen, vilka tillkommit som en ny lånetyp efter utformningen
av de gällande reglerna om banklåns kortfristighet, är de för dessa regler
grundläggande likviditetssynpunkterna inte tillämpliga. Bank som beviljar
återlån äger nämligen rätt att i samband därmed erhålla lån hos allmänna
pensionsfonden till motsvarande belopp. Däremot kommer banken att stå
kreditrisken gentemot fonden. Denna risk kan naturligen sägas bliva större
vid en mera långfristigt bunden kreditgivning. Här bör emellertid erinras
om att någon rätt till återlån inte föreligger utan att den bank, hos vilken
sådant lån sökes, skall enligt vanliga bankmässiga principer bedöma om
återlån bör beviljas sökanden och vilka villkor, bland annat i fråga om lånetid
och säkerhet, som bör uppställas för lånet. Bankens funktion i detta
sammanhang kan i viss mån jämföras med beviljande av en garantiförpliktelse.
För sådana förpliktelser innehåller banklagen inte någon tidsbegränsH
in g. Självfallet måste banken, om återlån med längre bindningstid skulle
tillåtas, beakta de speciella solvenssynpunkter, som sammanhänger med
en långtidsbunden kredit, och de särskilda krav, som vid sådan långivning
måste ställas på säkerheten för att denna skall anses betryggande. Genom
sedvanligt förbehåll om rätt till uppsägning i fall, där den ställda säkerhetens
värde försämras, torde banken kunna väsentligt reducera eventuella
förlustrisker. Ej heller solvenssynpunkter synes mig således hindra ett undantag
för återlånen från den allmänna regeln om kortfristighet.

Avgörande i detta sammanhang bör enligt min mening vara den utformning
återlånen fått vid tillkomsten av den allmänna tilläggspensioneringen.
Därvid förutsattes, att återlånen skulle kunna beviljas som amorteringslån
på viss tid, högst tio år. Reellt lär detta, såsom bank- och fondinspektionen
samt sparbanksinspektionen framhållit, i stor utsträckning kunna nås på
samma sätt som annan långivning i affärsbankerna, trots att den formellt
är kortfristig, i verkligheten givits en långfristig karaktär. De tidigare nämnda
förbehållen om rätt för banken till förtidsuppsägning vid försämring av
ställd säkerhet torde ytterligare minska skillnaden mellan formellt och
reellt bundna återlån. För låntagarna måste det emellertid te sig otillfreds -

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

ställande, om de ej kan få tiden för återlånet även formellt fastställd i enlighet
med vad som förutsättes i reglementet angående allmänna pensionsfondens
förvaltning. I viss mån skulle detta visserligen kunna ske inom den
ram för bundna lån som banklagen ger. Härigenom skulle dock utrymmet
minskas för den bundna långivning, för vilken de nuvarande reglerna är
avsedda. Vidare innehåller dessa regler en i detta sammanhang alltför snäv
individuell maximering av lånebeloppen. Banklagens regler om bundna lån
synes mig salunda böra anpassas efter föreskrifterna i nämnda reglemente
genom att återlånen helt undantages från kravet på kortfristighet. Härigenom
sker, såsom framgår av det anförda, ej något principiellt avsteg från
den gällande huvudregeln. Till jämförelse kan erinras om att även i den
av årets riksdag antagna lagstiftningen om likviditets- och kassakvoter
samt om placeringskvoter vissa undantag gjorts för återlån och lån som
i samband med återlån upptagits hos fondstyrelse för förvaltning av medel
vilka ingår till allmänna pensionsfonden.

Jag förordar sålunda, att 57 § lagen om bankrörelse ändras i enlighet
med det anförda.

Även sparbankerna äger enligt reglementet angående pensionsfondens
förvaltning rätt att bevilja återlån. Däremot medger sparbankslagen, såsom
antytts i det föregående, inte att sparbank upptager lån hos allmänna pensionsfonden.
För att undanröja detta hinder mot sparbanks medverkan vid
återlånegivningen kommer jag att i ett följande avsnitt föreslå viss ändring
av sparbankslagen.

Sparbankslagen innehåller liksom banklagen — om än med mera vittgående
undantag — krav på att utlåningen skall vara formellt kortfristig.
Även i sparbanks utlåning gör sig nämligen likviditetssynpunkter gällande,
emedan inlåningen formellt är kortfristig. Dessa synpunkter saknar emellertid
— liksom i fråga om affärsbankerna — tillämplighet på återlånen.
Ej heller solvenssynpunkter synes böra utgöra hinder mot att återlån undantages
från kravet på kortfristighet. Sparbanksinspektionen har även,
med instämmande av sparbanksföreningen, föreslagit att, om affärsbank ges
rätt till bindning av återlån, motsvarande rätt skall beredas sparbank. Häremot
har jag, såsom följer av det anförda, inte någon erinran att göra. Därvid
vill jag emellertid framhålla, alt vad jag beträffande affärsbank anfört
om cn speciell prövning av säkerheten för långtidsbundna lån givetvis har
avseende även på sparbank.

__ Ja8 vil1 alltså förorda en sådan ändring av 2t) § sparbankslagen, att åtcrlanen
undantages från kravet pa kortfristighet i utlåningen. Såsom sparbanksinspektionen
föreslagit, bör sparbank vara skyldig att som villkor
tör bundet återlån, liksom för bundet inteckningslån, förbehålla sig rätt till
lörtida uppsägning, om säkerheten för lånet i märklig mån försvagas. Däremot
finner jag inte skäl att för återlånen — i motsats till annan bunden
långivning — genom särskild föreskrift i sparbankslagen begränsa rätten
till bindning av räntan. Normalt torde det emellertid la anses strida mot

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

sparbankens intresse att binda räntan på återlån i vidare mån än räntan
är bunden på det motsvarande lån sparbanken i samband med ett återlån
erhåller från allmänna pensionsfonden.

III. Sparbanks upplåning hos allmänna pensionsfonden
Gällande ordning

Huvudregeln angående sparbanks inlåning finns i 22 § sparbankslagen.
Där stadgas i första stycket, att sparbank inte får driva annan inlåningsrörelse
än på sparbanksräkning.

Undantagna från huvudregeln är vissa fall, som anges i 25 § sparbankslagen.
Sålunda får sparbank inom den s. k. fria sektorn, till vilken jag
återkommer i samband med frågan om individuella insättningsmaxima,
mottaga inlåning på annan, valfri räkning. Vidare äger sparbank upptaga
lån mot förlagsbevis. Slutligen får sparbank för att tillgodose tillfälligt
penningbehov även begagna kredit i checkräkning hos riksbanken eller inländskt
bankaktiebolag eller annorledes upptaga lån.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för reglerna angående
återlån från allmänna pensionsfonden, äger enligt reglementet angående
fondens förvaltning, bland andra kreditinrättningar, även sparbank
bevilja återlån och i samband därmed till motsvarande belopp erhålla lån
från vederbörande fondstyrelse.

Sparbanksföreningens framställning

Svenska sparbanksföreningen framhåller i sin skrivelse, att sparbankslagen
i fråga om sparbanks rätt att upptaga lån endast medger — bortsett
från förlagsupplåning — upplåning för tillgodoseende av tillfälligt penningbehov.
Till sådant slag av upplåning synes enligt föreningens mening inte
kunna räknas lån från allmänna pensionsfonden på grund av beviljat återlån.
En ändring av sparbankslagen på denna punkt är därför, anför föreningen,
erforderlig.

Vad gäller utformningen av den föreslagna lagändringen finner sparbanksföreningen
denna enkelt kunna göras genom att efter sista punkten i 25 §
sparbankslagen tillfogas en mening av förslagsvis följande lydelse: »Därjämte
må sparbank upptaga lån hos Allmänna pensionsfonden».

Remissyttrandena

Sparbanksföreningens framställning har genomgående tillstyrkts i sak.

Spar banksinspektionen, som sålunda tillstyrker framställningen, erinrar
till en början om att inspektionen i utlåtanden över förslag om fondförvaltning
och över förslag till föreskrifter för tillämpningen av reglemente angående
allmänna pensionsfondens förvaltning ställt sig avvisande till tanken att

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

27

sparbankerna skulle få den nu föreslagna upplåningsrätten och i stället
ifrågasatt insättning i sparbank av motsvarande medel från fonden. Sedan
kungörelse med föreskrifter rörande återlån numera utfärdats, torde det
enligt inspektionen vara klart, att sparbank för utlämnande av återlån
endast kan erhålla medel från allmänna pensionsfonden i form av lån. Under
sådana förhållanden blir sparbanksföreningens förslag om ändring i
sparbankslagen i hög grad aktuellt.

Sparbanksinspektionens tidigare avvisande inställning berodde, anför inspektionen
vidare, på att för lån kunde komma att ställas pant, vilket enligt
inspektionens mening inte bör ske i fråga om tillgångar hos inrättning som
har rätt att driva inlåning från allmänheten. Enligt inspektionen synes
emellertid av de nu fastställda bestämmelserna om återlån framgå, att återlånebeviljande
kreditinrättning äger att för belopp, som motsvarar återlånet,
erhålla lån från allmänna pensionsfonden utan att vederbörande fondstyrelse
därvid får uppställa andra villkor än som förutsättes i författningarna.
Då något krav på pantsäkerhet inte ingår bland dessa förutsättningar,
torde sådant krav inte heller komma att ställas, och på grund härav anser
inspektionen sig kunna låta de anförda betänkligheterna få vika.

Fullmäktige i riksbanken och generalpoststyrelsen framhåller särskilt,
att den begärda lagändringen är en naturlig konsekvens av återlånesystemet.

Svenska bankföreningen uttalar, att det begärda tillägget till sparbankslagen
torde vara nödvändigt om sparbankerna skall kunna utnyttja den
möjlighet att bevilja återlån som enligt reglementet angående allmänna
pensionsfondens förvaltning tillkommer dem.

Sveriges jordbrukskasseförbund och Sveriges allmänna hypoteksbank förklarar
sig i princip inte ha något att erinra mot bifall till sparbanksföreningens
framställning.

Vad gäller den närmare utformningen av lagändringen har i några remissyttranden
riktats anmärkning mot sparbanksföreningens förslag.

Sparbanksinspektionen anför sålunda att lagändringen torde böra utformas
så, att den utvidgade rätten till upplåning endast skall avse lån för utlämnande
av återlån.

Fullmäktige i riksbanken, Svenska bankföreningen och Skånes handelskammare
uttalar samma uppfattning och förklarar, att den av sparbanksföreningen
föreslagna lydelsen ger det föreslagna stadgandet en alltför vidsträckt
innebörd.

Departementschefen

Såsom framgår av det tidigare anförda är i reglementet angående allmänna
pensionsfondens förvaltning förutsatt, att sparbank skall medverka
i återlånesystemet genom att bevilja återlån till den som betalat avgift till
den allmänna tilläggspensioneringen. Som cn betingelse för denna med -

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

verkan äger enligt reglementet sparbank, vilken beviljat återlån, rätt att i
samband därmed erhålla lån från allmänna pensionsfonden till motsvarande
belopp. Sparbankslagen ger emellertid — bortsett från förlagsupplåning
— inte sparbank rätt till annan upplåning än sådan som avser att täcka
tillfälligt penningbehov. Till sådan upplåning kan inte räknas lån från allmänna
pensionsfonden på grund av beviljat återlån. Här föreligger således
ett faktiskt hinder mot sparbanks medverkan i återlånesystemet.

Från sparbankslagstiftningens synpunkt synes någon erinran inte vara att
göra mot en lagändring, som ger sparbank den för återlånegivningen förutsatta
rätten att upptaga lån hos allmänna pensionsfonden. Sparbanksföreningen
och de hörda remissinstanserna är även ense härom. Jag vill därför
förorda, att en sådan ändring sker i 25 § sparbankslagen. Lagändringen bör,
såsom flera remissinstanser påpekat, utformas så, att den därigenom medgivna
rätten till upplåning hos allmänna pensionsfonden tydligt begränsas
till lån som svarar mot beviljat återlån.

IV. Individuella insättningsmaxima

Gällande ordning

Gällande lagstiftning innehåller vissa föreskrifter om begränsningar i kreditinstitutens
rätt att på inlåningsräkning mottaga belopp från en och samme
insättare. För skilda typer av kreditinstitut gäller därvid olika regler.

I sparbank är föreskrifter om individuellt insättningsmaximum i princip
tillämpliga på all inlåning. Såsom tidigare nämnts föreskriver sparbankslagen
i 22 § första stycket, att sparbank med vissa undantag, som anges
i 25 §, ej får driva annan inlåningsrörelse än på sparbanksräkning. De
i 25 § medgivna undantagen avser dels upplåning mot förlagsbevis och för
tillgodoseende av tillfälligt penningbehov, varom talats i det föregående, dels
den s. k. fria sektorn. Denna innebär att sparbank intill ett sammanlagt
belopp, motsvarande femton procent av de enligt senaste bokslut på sparbanksräkning
innestående medlen, äger mottaga inlåning på annan, valfri
räkning. Inom den fria sektorn gäller inte några individuella insättningsbegränsningar.

I 22 § andra stycket sparbankslagen stadgas, att en och samme insättares
tillgodohavande på sparbanksräkning icke annorledes än genom upplupen
räntas läggande till kapitalet får ökas utöver visst i sparbankens
reglemente bestämt belopp, högst 100 000 kronor. Före tillkomsten av nuvarande
sparbankslag år 1955 fick sparbank i princip använda endast en
inlåningsräkning, kallad motboksräkning, med ett i vederbörande reglemente
bestämt insättningsmaximum av högst 50 000 kronor, från vilken regel
länsstyrelse kunde lämna dispens för viss insättare.

I fråga om affärsbank finns en regel om individuellt insättningsmaximum
i 67 § andra stycket i 1955 års lag om bankrörelse. Detta maxi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

29

murn gäller emellertid endast sparkasseräkning eller därmed likartad räkning.
På sådan räkning får enligt regeln en och samme insättares tillgodohavande,
med visst i detta sammanhang icke aktuellt undantag, ej annorledes
än genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver 15 000
kronor.

Regler om individuell maximering av insättning på sparkasseräkning eller
därmed likartad räkning har länge funnits i banklagstiftningen. Närmast
före den nuvarande banklagens ikraftträdande uppgick maximibeloppet till
8000 kronor.

Hos central kassa för jordbrukskredit gäller enligt 31 §
andra stycket i 1956 års lag om jordbrukskasserörelsen samma regler om
individuellt insättningsmaximum som för affärsbank. Maximibeloppet var
även där före den nuvarande lagens ikraftträdande 8 000 kronor.

Även för postsparbanken gäller regler om individuellt insättningsmaximum.
Detta är i princip tillämpligt på all inlåning hos denna bank.
Enligt 2 § 1 mom. andra stycket förordningen angående postsparbanken får
sålunda en och samma persons tillgodohavande i banken inte ökas utöver
30 000 kronor på annat sätt än genom att upplupen ränta lägges till kapitalet.
I fråga om tillgodohavande enligt motbok för insättning på grund av
s. k. sparavtal är maximibeloppet dock endast 3 000 kronor.

Genom förordning den 18 maj 1962, nr 148, vilken nu trätt i kraft, har
vissa ändringar skett i förordningen angående postsparbanken. Före dessa
ändringar ägde en och samma person i allmänhet ej få mer än en motbok
utfärdad av postsparbanken. För en omyndig insättare kunde emellertid
utfärdas högst tre motböcker med olika bestämmelser om rätten till förfogande
över medlen. Då i sådant fall utfärdats mer än en motbok för samme
insättare, avsåg insättningsmaximum tillgodohavandet enligt varje särskild
motbok. Genom de nu genomförda författningsändringarna har det principiella
förbudet mot utfärdande av mer än en motbok för varje insättare och,
som en följd därav, även den särskilda maximeringsregeln för omyndigs
motböcker upphävts. Härvid har emellertid förordnats, att för motbok av
detta slag, som utfärdats före författningsändringarnas ikraftträdande, denna
äldre maximeringsregel fortfarande skall äga tillämpning.

Postsparbankens rätt att mottaga insättningar har alltsedan bankens tillkomst
varit begränsad till visst belopp. Det nuvarande allmänna maximibeloppet
fastställdes år 1956. Närmast dessförinnan var motsvarande belopp
15 000 kronor.

Framställningarna

Svenska sparbanksföreningen har i en den 30 juni 1961 dagtecknad skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställt om ändring av sparbankslagens regler rörande
insättningsmaximum för sparbanksräkning och s. k. fri sektor för
annan inlåning.

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

I skrivelsen anför sparbanksföreningen till en början, att någon motsvarighet
till dessa regler av liknande betydelse inte finns vare sig för affärsbankerna
eller för jordbrukskassorna och för övrigt ej heller i våra grannländers
sparbankslagstiftning.

Därefter lämnas i skrivelsen vissa uppgifter om hur den fria sektorn
kommit att utnyttjas. Vid årsskiftet 1960/61 uppgick sålunda inlåningen
inom den fria sektorn för alla sparbanker till ett sammanlagt belopp av
1 114 miljoner kronor eller 7,8 procent av inlåningen på sparbanksräkning
vid samma tillfälle. Endast en liten del av beloppet innestod på kortfristiga
inlåningsräkningar, nämligen 13 miljoner kronor på uppsägningsräkning
och 25 miljoner kronor på checkräkning, vartill kom 52 miljoner kronor på
postväxelräkning. I förhållande till den sammanlagda inlåningen på sparbanksräkning
utgjorde inlåningen på uppsägningsräkning 0,1 procent, på
checkräkning 0,2 procent och på postväxelräkning 0,4 procent. Återstoden
av beloppet inom den fria sektorn, 1 023 miljoner kronor eller 7,2 procent
av inlåningen på sparbanksräkning, utgjordes av medel på »överinsättningsräkning»,
d. v. s. insättningar utöver insättningsmaximum för sparbanksräkning.
Det är här, säger sparbanksföreningen, fråga om bland annat sådana
medel som ett antal sparbanker redan före 1955 års sparbankslag med
dispens hade innestående.

Sparbanksföreningen redovisar vidare i sin skrivelse resultatet av en inom
föreningen verkställd undersökning av de 150 största sparbankernas inlåning
inom den fria sektorn den 31 mars 1960. Undersökningen visar, att
denna inlåning, tillhopa uppgående till 949 miljoner kronor, utgjorde 8,2
procent av inlåningen på sparbanksräkning vid föregående årsskifte. Huvudparten,
7,7 procent, var överinsättningsmedel. Mellan de olika sparbankerna
förelåg emellertid betydande skillnader. En del av de undersökta
sparbankerna hade en jämförelsevis liten inlåning inom den fria sektorn,
medan andra hade utnyttjat denna helt eller praktiskt taget helt. Sålunda
hade 15 av de undersökta sparbankerna en inlåning inom den fria sektorn
om minst 13 procent av inlåningen på sparbanksräkning vid föregående årsskifte,
medan 26 av sparbankerna låg mellan 11 och 13 procent.

I sparbanksföreningens skrivelse anföres därefter.

Särskilt i samband med tillkomsten av 1955 års sparbankslagstiftning uttrycktes
från en del håll farhågor för att en större frihet för sparbankerna
på inlåningssidan än vad de enligt då gällande lag hade skulle leda till en
förändring av sparbankernas inlåningsstruktur. Huvudskälet till anordningen
med en »fri sektor» var för övrigt förslaget beträffande checkräkning och
farhågor för att denna skulle intaga ett mera framträdande rum; man synes
i själva verket ha trott att checkräkningen skulle fylla nästan hela den
fria sektorn. Ovan anförda siffror om hur inlåningen inom den fria sektorn
fördelar sig på långfristiga och kortfristiga räkningar visar emellertid, att
verkligheten på intet sätt kommit att besanna dessa antaganden. Men siffrorna
visar även, att de ifrågavarande reglerna idag verksamt hindrar ett
inte ringa antal sparbanker att fortsätta att utvecklas inom ramen för sin
traditionella verksamhet. Inte minst i ett läge, då man i olika sammanhang

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

31

understryker vikten av att den långfristiga kreditmarknaden — kapitalmarknaden
— förstärkes, ter sig detta beklagligt.

Sparbanksföreningen har svårt att finna, att ett bibehållande av de ifrågavarande
reglerna skulle kunna fylla något praktiskt positivt syfte eller
över huvud taget kunna sakligt motiveras. Det lär inte heller med fog kunna
hävdas, att frågan om dessa reglers avskaffande tillhör med en »gränsdragning»
mellan bankinstituten sammanhängande problem» De »gränsdragningsproblem»,
varom emellanåt talas, hänför sig i väsentlig mån till
just det förhållandet, att man dragit upp vissa gränser, satt upp hinder för
utvecklingen av sparbankernas traditionella verksamhet, medan några motsvarande
gränsregler av liknande betydelse saknas hos affärsbanker och
jordbrukskassor.

Om statsmakterna skulle fästa särskilt avseende vid att någon speciell
gräns sättes för de kortfristiga räkningarna — checkräkning och uppsägningsräkning
— är det enligt Sparbanksföreningens mening möjligt att göra
detta. För överskådlig framtid skulle väl en fri sektor just för dessa räkningar
utan större olägenhet kunna sättas till 5 % av övrig inlåning enligt
senaste bokslut. Av praktiska skäl torde postväxlar inte böra inräknas i
denna sektor; dessa är ju närmast att jämställa med kontanter och inlöses
i regel mycket snabbt.

Avslutningsvis hemställer sparbanksföreningen, att Kungl. Maj :t måtte
framlägga förslag till sådan ändring av 22 och 25 §§ sparbankslagen, att
de där stadgade insättningsbegränsningarna upphäves eller ändras på sätt
föreningen angivit.

Svenska bankföreningen har i tre särskilda framställningar hemställt om
sådan ändring av 67 § andra stycket lagen om bankrörelse, att insättningsmaximum
för sparkasseräkning och därmed likartad räkning höjes.

I en framställning den 13 juni 1956 har sålunda bankföreningen hemställt
om höjning av maximibeloppet från nuvarande 15 000 till 30 000 kronor. I
denna framställning åberopar bankföreningen de år 1955 respektive år
1956 genomförda höjningarna av insättningsmaxima för sparbanksräkning
och för insättning i postsparbanken. Enligt bankföreningen har dessa ändringar
inneburit ett missgynnande av affärsbankerna i förhållande till sparbankerna
och postsparbanken. Den av statsmakterna antagna principen,
att mera avsevärda förskjutningar på detta område ej bör ske utan att frågan
om gränsdragningen blivit närmare utredd, synes därför bankföreningen
böra föranleda åtgärder för att få till stånd ett bättre jämviktsläge. Därvid
bör man enligt bankföreningens mening gå den vägen, att insättningsmaximuin
för sparkasseräkningen höjes. Därigenom skulle affärsbankerna
få större möjligheter att söka befrämja ett ökat sparande inom sin kundkrets.
Just sparkasseräkningen har, anför bankföreningen, alltid varit en
av spararna omtyckt räkning.

Vad beträffar det belopp, vartill insättningsmaximum bör höjas, framför
bankföreningen önskemålet, att maximum ej sättes lägre än vad som gäller
för postsparbanken. Enligt föreningens uppfattning finns ej längre sakliga
skäl för ett snävare maximum beträffande sparkasseräkning än beträffande
insättning i postsparbanken.

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1962

I skrivelse den 21 januari 1961 förnyade bankföreningen sin framställning
om höjning av insättningsmaximum från 15 000 till 30 000 kronor. Utöver
de skäl, som anförts i den tidigare skrivelsen, åberopade bankföreningen
därvid den penningvärdeförsämring, som ägt rum sedan år 1955.

Slutligen har bankföreningen i skrivelse den 26 januari 1962 hemställt,
att maximibeloppet för sparkasseräkning och därmed likartad räkning höjes
till åtminstone 50 000 kronor. Som skäl för denna framställning har i
skrivelsen anförts, att inträdd penningvärdeförsämring medfört att det i
67 § banklagen angivna nominalbeloppet ej längre motsvarar samma realvärde
som förut. Vidare åberopas sparbanksföreningens framställning om
slopande av insättningsmaximum för sparbanksräkning liksom den väntade
framställningen om vidgad rätt för postsparbanken att mottaga insättningar.

Svenska jordbrukskreditkassan hemställde i skrivelse den 25 augusti
1956 om sådan ändring av 31 § andra stycket lagen om jordbrukskasserörelsen,
att insättningsmaximum för sparkasseräkning och därmed likartad
räkning höjes från 15 000 till 30 000 kronor. I skrivelsen framhålles, att
bestämmelserna för affärsbankerna och centralkassorna för jordbrukskredit
i denna del sedan gammalt är lika. Vidare hänvisas till bankföreningens
framställning den 13 juni 1956 om höjning av insättningsmaximum för affärsbankernas
sparkasseräkningar till 30 000 kronor. En sådan höjning anses
motiverad även för centralkassornas vidkommande. Till stöd härför åberopas
samma skäl som bankföreningen anfört. Slutligen understrykes angelägenheten
av att den hittillsvarande likställigheten mellan affärsbankerna
och centralkassorna i detta hänseende upprätthålles.

Generalpoststyrelsen har i en den 2 februari 1962 dagtecknad framställning
till Kungl. Maj :t hemställt om förslag till vissa ändringar i förordningen
angående postsparbanken. Dessa ändringar föranledes av en tillämnad
revision av inlåningsräkningarnas struktur. Härom anför styrelsen följande.

Inom bankväsendet har på sistone den uppfattningen blivit allt allmännare,
att inlåningsräntorna måste bringas i bättre överensstämmelse med de
verkliga kostnaderna för skilda typer av inlåning. Vid överläggningar mellan
kreditinstituten har man sålunda övervägt att införa mera rationella
bestämmelser för olika inlåningsräkningar. Målet är, att man skall skilja
mellan å ena sidan de verkliga sparmedlen, vilka insättarna är villiga att
binda på viss tid, och å andra sidan kortfristiga kassamedel. De förra avses
få högre räntegottgörelse än nu är fallet och de senare oförändrad eller
lägre.

Införandet av sparräkningar med längre uppsägningstid och högre räntesatser
än de som för närvarande tillämpas torde få en allmänt sparstimulerande
effekt. Enligt styrelsens bedömande skulle vidare dylika räkningar
för postsparbankens del sannolikt medföra förbättrad räntabilitet genom
att insättarmedlens genomsnittliga omsättningshastighet och därmed administrationskostnaderna
nedbringades.

Under de ovan nämnda förhandlingarna mellan kreditinstituten angåen -

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1962

33

de en översyn av inlåningsräkningarna har även vissa nya räkningar diskuterats,
vilka föreslagits bli konstruerade med sex resp. tolv månaders uppsägningstid.
Sedan bankofullmäktige nu lämnat möjlighet därtill, torde övriga
kreditinstitut komma att revidera sitt sortiment av inlåningsräkningar. Generalpoststyrelsen
anser därför att det är angeläget att en av eller eventuellt
båda de nyssnämnda räkningarna införes i postsparbanken. Enligt
styrelsens mening bör en räkning med sex månaders uppsägningstid i dagens
ränteläge löpa med 5 % ränta och en räkning med tolv månaders uppsägningstid
med 5 1/4 % ränta.

De av de nya inlåningsräkningarna föranledda ändringarna i förordningen
angående postsparbanken hänför sig enligt generalpoststyrelsen dels till
reglerna om fastställande av räntevillkoren för inlånade medel, om längsta
uppsägningstid och om principiellt förbud mot utfärdande av mer än en
motbok för varje insättare dels till regeln om individuellt insättningsmaximum.
Styrelsens framställning i de tre förstnämnda hänseendena ledde,
efter förslag i propositionen nr 142 till årets riksdag, till antagande av den
tidigare omnämnda förordningen den 18 maj 1962 om ändring av förordningen
angående postsparbanken, medan frågan om ändring av det individuella
insättningsmaximum fick anstå för att anmälas senare.

Införandet av nya räkningar i postsparbanken påkallar enligt generalpoststyrelsens
mening en höjning av insättningsmaximum. Styrelsen anser
emellertid en sådan höjning vara motiverad redan av det förhållandet, att
en fortgående ökning av allmänhetens penninginkomster ägt rum under den
tid som förflutit sedan insättningsmaximum senast fastställdes. Detta maximum
bör nu enligt styrelsens mening lämpligen bestämmas till 100 000
kronor. Det vore dock värdefullt för styrelsen, anför denna vidare, att vid
inrättande av olika inlåningsräkningar ha möjlighet att för vissa slag av
medel fastställa ett lägre insättningsmaximum. I sådant fall skulle den nuvarande
speciella bestämmelsen om sparavtalsbok kunna utgå. Vidare skulle
med det föreslagna insättningsmaximum saknas anledning att behålla de
särskilda föreskrifterna om omyndigs medel.

Promemorian

I den inom finansdepartementets rättsavdelning upprättade promemorian
redovisas till en början de gällande reglerna om individuella insättningsmaxima
och de olika framställningarna om ändring av dessa regler.

I promemorian framhålles därefter, att frågan om behovet av individuella
begränsningar för insättares tillgodohavanden på räkning hos kreditinstitut
relativt nyligen varit föremål för bedömande, nämligen vid tillkomsten
av de nuvarande lagarna rörande kreditinstitutens verksamhet. Därvid
ifrågasattes från skilda håll, heter det vidare, om sådana begränsningar
fortfarande var motiverade, men det ansågs då, att denna fråga borde avgöras
i samband med en mera allmän översyn av de olika inlåningsbestämmelserna
för skilda kreditinstitut och av därmed sammanhängande gränsdragningsproblem.
I avvaktan härpå behölls i princip de tidigare begräns!{
Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 1S5

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

ningarna. De nya lagarna innebar dock, framhålles det, en höjning av maximibeloppen.

Under den tid som förflutit sedan nuvarande lagstiftning trädde i kraft
har, uttalas det vidare, erfarenheter vunnits av maximeringsreglernas tilllämpning
i praktiken. Samtidigt har ändringar skett i den nominella inkomst-
och prisnivån och därmed i betingelserna för sparandet. Mot bakgrunden
av dessa förhållanden synes, heter det, en omprövning av maximeringsreglerna
nu vara motiverad.

Enligt promemorian får alltjämt anses gälla, att frågan om bibehållandet
av individuella insättningsbegränsningar liksom frågan om deras principiella
utformning bör prövas i ett vidare sammanhang. Den omprövning, som
nu ifrågakommer, synes därför böra ges en begränsad räckvidd och i avvaktan
på en mera slutgiltig lösning av hithörande problem närmast ta sikte på
en av de ändrade förhållandena betingad justering av de olika maximibeloppen.
Det är även i detta hänseende, uttalas det, som behovet av en omprövning
är särskilt framträdande.

I promemorian framhålles vidare, att en riktpunkt för ändringarna i maximeringsreglerna
bör vara att genom dem icke sker några väsentliga förskjutningar
i förhållandet mellan olika typer av kreditinstitut.

Mest ingripande är de nuvarande maximeringsreglerna, efter vad som uttalas
i promemorian, för verksamheten i sparbankerna, där reglerna
i princip är tillämpliga på all inlåning. Utvecklingen har enligt promemorian
visat, att sparandet hos dessa institut inte kan helt rymmas inom de
maximigränser, som nu gäller för sparbanksräkning. I stället har den fria
sektorn, som främst tillkom för att möjliggöra checkräkning hos sparbank,
fått tillgripas. Nu lär emellertid, heter det, även ha uppstått svårigheter att
inrymma det reella sparandet inom den fria sektorn.

De påtalade svårigheterna synes, säges det vidare i promemorian, kunna
lösas antingen genom en höjning av det individuella maximibeloppet för
sparbanksräkning eller genom en utvidgning av den fria sektorn. I detta
sammanhang hänvisas till ett uttalande av 1948 års sparbankssakkunniga,
enligt vilket reglerna om insättningsmaximum och fri sektor normalt icke
borde resultera i att sparande, som dittills haft hemortsrätt på sparbanksräkning,
i fortsättningen skulle behöva placeras inom den fria sektorn. Med
utgångspunkt från en sådan uppfattning synes lösningen enligt promemorian
närmast vara att söka i en höjning av insättningsmaximum för sparbanksräkning.
Dock torde, heter det, även med en kraftig höjning av detta maximum
icke kunna helt undvikas, att den fria sektorn måste tillgripas för
reellt sparande, och en utvidgning av den fria sektorn skulle måhända erbjuda
större möjligheter till en smidig anpassning efter de varierande förhållandena
hos sparbanker med rörelse av olika omfattning. I promemorian
ges emellertid inte bestämt förord åt någondera lösningen.

Om utvägen att höja insättningsmaximum för sparbanksräkning väljes,
torde, efter vad som säges i promemorian, ett belopp av högst 200 000 kro -

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1962

35

nor nu kunna ifrågakomma. Därvid framhålles, att erforderlig differentiering
av insättningsmaxima alltefter sparbankernas storlek och övriga särskilda
förhållanden skall ske när nya maximibelopp fastställes i sparbankernas
reglementen. En höjning av sparbanksräkningens insättningsmaximum
till den här ifrågasatta storleksordningen kan enligt promemorian antagas,
åtminstone tills vidare, göra en vidgning av den fria sektorn mindre
behövlig. Vid en alternativ höjning av procenttalet för den fria sektorn torde,
uttalas det, med hänsyn till de erfarenheter som numera vunnits ett procenttal
av i första hand tjugo och möjligen något högre kunna övervägas.
Därvid erinras om att redan vid riksdagsbehandlingen av den nuvarande
sparbankslagen ett förslag om en till tjugo procent bestämd fri sektor vann
starkt gehör.

Vad därefter beträffar affärsbankerna anföres i promemorian,
att den nuvarande maximeringsregeln för sparkasseräkningen hos dessa institut
torde vara av mindre ingripande betydelse än motsvarande regler för
sparbankerna. En anpassning efter de ändrade förhållandena och eventuella
justeringar av maximeringsbestämmelserna för sparbankerna synes emellertid
enligt promemorian motivera en höjning även av maximum för affärsbankernas
sparkasseräkningar. Bankföreningens förslag om höjning av
detta maximum till 50 000 kronor lär, heter det, därvid icke behöva föranleda
någon erinran.

Liksom hittills torde enligt promemorian samma regler böra gälla för
jordbruks kasserörelsen som för affärsbankerna.

I fråga om postsparbanken slutligen påpekas, att från affärsbankernas
sida vid skilda tillfällen gjorts en jämförelse med postsparbankens
insättningsmaximum. I promemorian erinras emellertid i detta sammanhang
om ett uttalande av föredragande departementschefen, när nuvarande
maximibelopp för affärsbankernas sparkasseräkning bestämdes, enligt
vilket den därigenom uppkomna överensstämmelsen med postsparbankens
dåvarande insättningsmaximum icke fick tolkas som att det fanns anledning
i detta hänseende eftersträva en enhetlig reglering för affärsbankerna
och postsparbanken. En ändring av maximibestämmelserna för övriga kreditinstitut
kan dock, heter det, icke ske utan att bedömningen av motsvarande
bestämmelser för postsparbanken påverkas. Framställningen om höjning
av insättningsmaximum där till 100 000 kronor synes enligt promemorian
med hänsyn härtill och till de av generalpoststyrelsen i övrigt redovisade
förhållandena ej böra föranleda någon erinran.

Remissyttrandena

De i promemorian framlagda förslagen att höja de olika kreditinstitutens
insättningsmaxima har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges jord 8f

ltthang till riksdagens protokoll 19G2. 1 samt. Nr 185

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

brukskasseförbund, Sparbankernas bank, Jordbrukets bank och generalpoststyrelsen
liksom av kommerskollegium och de hörda handelskamrarna.
Från sparbankshåll har dock yrkandet om fullständigt upphävande av bestämmelserna
rörande individuellt insättningsmaximum och fri sektor i
första hand vidhållits samt, om detta yrkande inte bifalles, begärts en höjning
av den fria sektorn till tjugofem procent. Vidare har från samma håll
påyrkats en oförändrad relation mellan sparbankernas och postsparbankens
insättningsmaxima. I något yttrande har även gjorts erinran mot den föreslagna
höjningen av insättningsmaximum i den sistnämnda banken.

Temporära höjningar av insättningsmaxima i avvaktan på närmare utredning
har föreslagits av fullmäktige i riksbanken och av fullmäktige i riksgäldskontoret,
av riksbanksfullmäktige dock endast beträffande sparbankerna.

Bank- och fondinspektionen anser, att närmare utredning i vissa hänseenden
bör ske innan ändringar av den i promemorian föreslagna omfattningen
genomföres, medan sparbanksinspektionen avstyrker varje ändring i avvaktan
på en allmän utredning av problemen med gränsdragningen mellan
de olika kreditinstituten.

I flera remissyttranden framförs allmänna synpunkter på frågorna
om bibehållandet av individuella insättningsmaximeringar samt om
behovet av en utredning av detta och därmed sammanhängande spörsmål.

Fullmäktige i riksbanken uttalar sålunda, att det synes kunna starkt ifrågasättas
om inte hos samtliga institut en frigörelse från reglerna om insättningsmaximum
både kan och bör genomföras men att en sådan åtgärd synes
förutsätta en utredning i frågan. Denna utredning bör snarast komma
till stånd och snabbt leda till slutligt ställningstagande. Som skäl för sin
uppfattning anför fullmäktige, bland annat, att effekten av gällande individuella
insättningsmaxima närmast är av konkurrensbegränsande art. Detta
visar sig enligt fullmäktige mest utpräglat beträffande de institut, som
inte har möjligheter till alternativa räkningar, d. v. s. i första hand postsparbanken.
Sparbankerna kan sägas komma därnäst. För affärsbanker och
centralkassor för jordbrukskredit är däremot den individuella inlåningsbegränsningen
av tämligen ringa betydelse. Effekten av inlåningsmaximeringen
har således, anför fullmäktige vidare, kommit att riktas just mot
de bankinrättningar, som i största utsträckning koncentrerat sin utlåning
till bostadssektorn vars finansiering under efterkrigstiden varit ett av de
större problemen på den svenska kreditmarknaden. Slutsatsen härav är enligt
fullmäktige, att klara motiv bör krävas för att nu gällande maximeringsregler
skall behållas. Fullmäktige finner emellertid, att det kan tänkas
föreligga behov av att behålla ett insättningsmaximum för en speciell småsparanderäkning
varigenom man kunde tillgodose det ursprungliga syftet
med nuvarande maximeringsregler, nämligen att möjliggöra relativt sett
högre räntegottgörelse med bibehållande av liberala ultagsvillkor.

Även fullmäktige i riksgäldskontoret framhåller angelägenheten av att en
utredning snarast kommer till stånd. Detta motiverar fullmäktige med att.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

37

frågan om behållande eller slopande av individuella insättningsbegränsningar
berör utformningen överhuvudtaget av inlåningsbestämmelserna för skilda
kreditinstitut och därmed sammanhängande gränsdragningar. Hithörande
problemställningar, anför fullmäktige vidare, måste penetreras, innan
någon mera genomgripande ändring vidtages i fråga om gällande maximeringsbestämmelser.
Dessa problem, som nära berör behovet av att få en rationell
räntestruktur inom olika delar av penning- och kapitalmarknaden,
har enligt fullmäktige fått ytterligare aktualitet genom införandet av nya
inlåningsräkningar med efter bindningstid differentierad räntefot. Ett ytterligare
argument för en utredning är den fortgående märkbara tendensen till
utsuddning av gränserna mellan olika kreditinstitutioner. Då den förordade
översynen ännu ej skett, saknas enligt fullmäktige i hög grad underlag för
att bedöma behovet av ändringar i gällande maximeringsregler, och en eventuell
revidering av dessa bör därför bli av relativt begränsad räckvidd.

Generalpoststijrelsen anför, att kreditinstitutens framställningar kan betraktas
dels som en anpassning till ändringarna i den nominella inkomstoch
prisnivån dels som en fråga om gränsdragningen mellan olika kategorier
av kreditinstitut. Styrelsen framhåller som sin principiella uppfattning, att
insättningsmaximum bör vara detsamma för en och samma art av inlåning
oavsett i vilket kreditinstitut inlåningen göres. Insättningsmaximums höjd
bör fastställas med utgångspunkt från de regler, som gäller för medlens disposition,
och de kostnader, som till följd härav uppstår för kreditinstituten.

Bank- och fondinspektionen instämmer i promemorians uttalande, att
frågan om bibehållandet och den principiella utformningen av individuella
insättningsbegränsningar bör prövas i ett vidare sammanhang. Begränsningarna
har, framhåller inspektionen, tillkommit av skiftande anledningar och
avsett att trygga olika intressen. Ändringar kan därför lätt få konsekvenser
i olika riktningar, såsom för institutens likviditet, placeringspolitiken och
arbetsfördelningen mellan de olika instituten. Inspektionen ställer sig avvisande
eller i vart fall frågande även till tanken på jämkningar i förevarande
sammanhang av gällande begränsningsregler och åberopar därvid avsaknad
av utredning beträffande erfarenheterna vid nuvarande reglers tillämpning
liksom beträffande sambandet mellan ändringarna i den nominella inkomst-
och prisnivån och betingelserna för sparandet. Sammanfattningsvis
uttalar inspektionen som sin mening, att något angeläget behov av att höja
gällande individuella insättningsmaxima inte påvisats, att med en sådan åtgärd
därför utan olägenhet kan anstå till dess statsmakterna får tillfälle att
pröva frågan i ett vidare sammanhang och att i vart fall närmare utredning
bör verkställas i vissa av inspektionen angivna hänseenden innan ändringar
av den i promemorian föreslagna omfattningen genomföres.

Även sparbanksinspektionen framhåller utredningsbehovet och anför i
sitt yttrande sammanfattningsvis, att en sådan begränsad verkan av de diskuterade
ändringarna som innebär en närmast formell anpassning till dagsläget
inte kan antagas. Enligt inspektionens mening hör de berörda frågorna

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

i utpräglad grad till de problem rörande gränsdragningen mellan olika bankinrättningar
som enligt tidigare uttalanden bör särskilt utredas.

Reglerna om insättningsmaximum och fri sektor i sparbank bör enligt
vad Svenska sparbanksföreningen anför i sitt remissyttrande i första
band helt slopas. Enligt föreningens åsikt är detta motiverat av de förhållanden,
som redovisas i promemorians synpunkter på effekten av insättningsbegränsningarna
i sparbank. Genom en sådan åtgärd skulle sparbankerna,
heter det vidare, få möjlighet att på lika villkor konkurrera med övriga
sparinstitut om långfristig inlåning av det slag, som av hävd ansetts
vara traditionell sparbanksinlåning. Med hänsyn till inkomstutvecklingen
och penningvärdeförsämringen sedan år 1955 framstår enligt föreningen en
höjning av insättningsmaximum för sparbanksräkning som naturlig, även
om procenttalet för den fria sektorn höjes. Att, såsom föreslagits i promemorian,
mer än tredubbla postsparbankens insättningsmaximum genom en
höjning av detta till 100 000 kronor och samtidigt endast fördubbla sparbankernas
insättningsmaximum skulle emellertid, menar föreningen, innebära
en väsentlig förskjutning i förhållandet mellan dessa kreditinstitut.
För de sparbanker, som nu har ett högt utnyttjande av den fria sektorn,
skulle en höjning av insättningsmaximum, anför föreningen vidare, inte innebära
någon nämnvärd lättnad. En bättre ehuru fortfarande endast temporär
lösning erhåller man däremot enligt föreningens mening genom att höja
procenttalet för den fria sektorn, vilket då lämpligen bör kunna sättas till
tjugofem. Om sparbanksföreningens förstahandsyrkande inte bifalles, vill
föreningen således i andra hand såsom temporära åtgärder förorda dels en
höjning av procenttalet för den fria sektorn till tjugofem dels en sådan höjning
av insättningsmaximum för sparbanksräkning att relationen mellan
detta och ett höjt insättningsmaximum i postsparbanken inte rubbas.

Svenska bankföreningen förklarar, att föreningen inte vill motsätta sig
en ökning av sparbankernas möjligheter till inlåning från en och samme insättare
i den omfattning som förordas i promemorian. Vid valet av metod
för denna ökning bör enligt föreningen av principiella skäl företräde ges åt
den lösning, som innebär att insättningsmaximum för sparbanksräkning
höjes till 200 000 kronor. Bankföreningen framhåller, att detta automatiskt
måste leda till avsevärt ökat utrymme för insättningar inom den fria sektorn.
I sitt yttrande anmärker emellertid bankföreningen, att sparbankerna
enligt föreningens mening ingalunda är så missgynnade som sparbanksföreningen
velat göra gällande. De nuvarande insättningsbegränsningarna
torde, anför bankföreningen, inte utgöra något väsentligt hinder för en utveckling,
som verkligen håller sig inom ramen för sparbankernas traditionella
verksamhet.

Sveriges jordbrukskasseförbund anför, att man genom införande av en betydande
fri sektor för sparbanksinlåningen redan i hög grad realiter satt
den individuella insättningsmaximeringen ur spel för sparbankernas del.
Det synes förbundet, som om man utan olägenhet kunde höja inlånings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

39

maximum för sparbanksräkning exempelvis till 200 000 kronor eller helt
slopa detsamma. I samband därmed borde enligt förbundet den fria sektorn
kunna inskränkas till att avse enbart övriga räkningar, varvid denna
sektor givetvis kunde göras väsentligt mindre än vad den nu är. Förbundet
delar sparbanksföreningens uppfattning, att 5 procent i sådant fall skulle
vara ett lämpligt och för överskådlig tid framåt tillräckligt tal.

Fullmäktige i riksbanken, som enligt vad tidigare återgivits förordar en
snar utredning rörande de individuella insättningsmaxima, förklarar, att
för sparbankernas del — i motsats till övriga berörda kreditinstitut — omedelbara
åtgärder synes nödvändiga på grund av att gällande regler för insättningsmaximum
på sista tiden lett till icke oväsentliga hinder i vissa
sp jrbankers verksamhet, hinder som hittills dock i stort sett kunnat undvikas
genom utnyttjande av den s. k. fria sektorn. I detta fall synes enligt
tullmäktige en temporär lösning motiverad, och den kan, anför fullmäktige
vidare, smidigast nås genom att procenttalet för den fria sektorn höjes till
tjugo.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anför, under hänvisning till sina tidigare
återgivna allmänna synpunkter, att för närvarande torde få anses uteslutet
att helt slopa den individuella insättningsmaximeringen för sparbankernas
del. Även en höjning till 200 000 kronor synes fullmäktige i nuvarande läge
ägnad att inge tvekan. En så långt gående höjning skulle, anför fullmäktige
vidare, kunna leda till en icke avsedd förändring av sparbankernas inlåningsstruktur
samt fjärma dem från syftet att i första hand stödja och
främja personligt sparande till skillnad från företagssparande och offentligt
sparande. Riksgäldsfullmäktige, som även erinrar om likviditetssynpunkten,
har i sitt yttrande stannat vid att förorda en höjning tills vidare
av insättningsmaximum till 150 000 kronor. Detta innebär samtidigt, heter
det slutligen, att fullmäktige inte för närvarande är beredda att biträda förslaget
om höjning av procenttalet för den fria sektorn till tjugo.

Bank- och fondinspektionen instämmer i promemorians uttalande, alt de
nuvarande maximeringsreglerna lägger det hårdaste bandet på sparbankernas
verksamhet. Som skäl för ändring av reglerna kan emellertid, anför
inspektionen, inte vara tillräckligt, att den fria sektorn i ett antal sparbanker
till större delen tagits i anspråk för s. k. överinsättningar. Vad man behöver
veta är enligt inspektionen karaktären av de medel, som innestår på
överinsättningsräkning, nämligen om de utgöres av egentliga sparmedel från
fysiska personer eller om bland dessa medel även ingår rörliga kassamedel
från kommuner, tillfälliga överskottsmedel från företag eller andra liknande
medel som tidigare inte ansetts höra hemma i sparbankerna. Inspektionen
uttalar vidare önskemål om uppgifter angående antalet insättare med
tillgodohavanden av olika storlek. Utan besked i dessa och andra liknande
hänseenden framstår förslaget om höjning av insättningsmaximum för inspektionen
som alltför löst grundat. Enligt vissa för inspektionen tillgängliga
uppgifter skulle överinsättningarna till ytterst ringa del utgöras av
egentliga sparmedel från fysiska personer och i stället till alldeles övervä -

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

gande del komma från kommuner, stiftelser, föreningar och företag. Inspektionen
menar därför, att det gällande insättningsmaximum inte synes
ha inneburit något egentligt hinder för sparbankerna att fullfölja sin sparfrämjande
verksamhet bland fysiska personer, och inspektionen uttalar som
sin uppfattning, att en så väsentlig ändring som den här föreslagna inte
bör genomföras utan en närmare utredning.

Sparbanksinspektionen återger i sitt remissyttrande till en början vissa
delar av inspektionens i propositionen nr 151 till 1955 års riksdag redovisade
utlåtande över det av 1948 års sparbankssakkunniga framlagda förslaget
till nuvarande sparbankslag, vari inspektionen utförligt redogjorde för de
skäl som enligt inspektionens mening talade för ett bibehållande av individuellt
insättningsmaximum i sparbankerna. Enligt inspektionen är dessa
skäl fortfarande tillämpliga.

I nämnda utlåtande framhåller inspektionen, att sparbankernas ändamål
enligt 1 § sparbankslagen är att befordra sparsamhet genom in- och utlåning
av pengar. Det sparfrämjande motivet bör sålunda vara avgörande, och
utlåningen bör anpassas efter inlåningens karaktär. Sparbankerna har, anför
inspektionen, tillkommit för att stödja och befrämja personligt sparande
till skillnad från företagssparande och statligt sparande. Enskilda personer
torde enligt inspektionen ganska sällan vilja sätta in belopp, som ej
rymmes inom det individuella insättningsmaximum. Detta kan däremot bliva
otillräckligt för exempelvis sammanslutningars, stiftelsers och donationers
fonder, vilka även de kan sägas naturligt höra hemma hos sparbankerna,
men dessa medel kan rymmas inom den fria sektorn.

I samma utlåtande heter det vidare.

Det utmärkande för sparbankernas nuvarande insättarmedel är deras genomsnittligt
visserligen ej formellt men reellt långfristiga karaktär, vilket
sätter sparbankerna i stånd att i sin kreditgivning i stor utsträckning utvälja
marknadens säkraste ehuru likaledes reellt långfristiga placeringar,
nämligen lån mot inteckningar i jordbruk och bostäder. Härmed tillgodoses
på en gång säkerhetskravet, som med hänsyn till insättarbehållningens
sammansättning samt frånvaron av egentlig riskmarginal i räntesättningen
måste sättas särskilt högt, och det ständigt växande behovet av långfristiga
krediter för nämnda ändamål. Skulle individuellt insättningsmaximum slopas
— och därmed den fria sektorn — kan det antagas att sparbankernas
inlåning så småningom skulle undergå viss förändring. Det kan befaras, att
många sparbanker i sådant läge icke skulle kunna motstå frestelsen att
mottaga större kapitalbelopp från företag, som sökte en tillfällig förräntning
av sina överskottsmedel. Sådan inlåning skulle ej kunna placeras på traditionellt
sätt utan måste leda till en kreditgivning av mera affärsbanksbetonad
typ och därmed ock av mera riskfylld art. En långivning av samma
typ skulle vidare uppkomma därigenom, att de företag, som blivit insättningskunder,
i ett annat läge knappast skulle kunna avvisas som lånekunder.
Fortsatt utveckling i sådan riktning skulle, såsom erfarenheten från såväl
affärsbankernas rörelse som sparbankernas i de nordiska grannländerna
visar, framtvinga en större räntemarginal, det vill säga höjning av utlåningsräntorna
och sänkning av inlåningsräntorna. Det kan därvid sättas i
fråga, om denna verkan skulle kunna begränsas till endast det mera affärsbetonade
kapital som inkommit i sparbanksrörelsen. Ledningarnas intresse

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

41

skulle genom den utvidgade verksamheten avledas från sparbanks sparbefordrande
uppgift i samma mån som deras tid och uppmärksamhet måste
ägnas åt de nya placeringsuppgifterna. De som bleve lidande på den förändrade
verksamheten vore de utanför företagsvärlden stående små och stora
spararna av alla kategorier. Det bör ej förbises, att det finns goda skäl att
förmoda, att räntan jämväl å affärsbankernas sparräkningar under rådande
förhållanden hålles vid sin nuvarande höjd av hänsyn till den av sparbankerna
tillämpade insättarräntan.

Sparbanksinspektionen framhåller vidare i sitt här återgivna utlåtande,
att inlåningskostnaderna för sparbankerna blir proportionsvis mindre för
stora än för små insättningar under förutsättning av samma varaktighet i
placeringen. I anslutning härtill anför inspektionen.

När det emellertid blir fråga om verkligt stora insättningar av liten eller
osäker varaktighet, bli även de stora kontona, oavsett om varaktigheten i
själva verket blir betydande, mindre gynnsamma i kostnadshänseende. De
kräva nämligen stor betalningsberedskap —• ju större relativt sett, desto
större de enskilda kontona äro i förhållande till den sammanlagda behållningen
å dem och till inlåningen i övrigt — och sådan kostar alltid pengar.

Enligt sparbanksinspektionens uppfattning kunna sparbankerna således
ur avkastningssynpunkt få nytta av att kunna mottaga större varaktiga placeringar,
som ej rymmas å sparbanksräkningen, inom den fria sektorn,
men samtidigt av denna sektors begränsning hindras från att utvecklas för
långt i en för hela verksamheten olämplig riktning, därest även större överskottskapital
från företagarvärlden skulle söka sig till dem. Inom den ram,
som bildas av individuellt insättningsmaximum å sparbanksräkning och begränsningen
av den fria sektorn, skulle sparbankerna, såvitt inspektionen
förstår, få all nödig handlingsfrihet för utveckling av rörelsen, så länge
denna skall kännetecknas av en speciellt sparbefordrande inriktning.

Sparbanksinspektionen vill, heter det vidare i utlåtandet, fästa uppmärksamheten
på att den här ifrågavarande begränsningen av inlåningen måste
ses i samband med vissa andra bestämmelser i sparbankslagen. Därvid nämner
inspektionen särskilt sparbanks rätt att lämna bundna lån, vilken enligt
inspektionen har sin motivering i inlåningens erfarenhetsmässigt stora
stabilitet. Denna måste, menar inspektionen, till ej ringa del återföras på
bestämmelsen om individuellt insättningsmaximum, och om detta inte bibehålies
måste därför enligt inspektionens åsikt frågan om de bundna lånen
omprövas.

I sitt nu avgivna yttrande lämnar sparbanksinspektionen härefter en redogörelse
för sina erfarenheter av de gällande begränsningsreglerna. Av
den officiella sparbanksstatistiken för år 19G0 framgår, säger inspektionen,
att inlåningen inom den fria sektorn den 31 december 1960 för samtliga sparbanker
var i genomsnitt 7,8 procent, varav 7,2 procent på överinsätlningars
räkning. Dessa siffror, som enligt inspektionen av vissa skäl antagligen är
något för höga, är, menar inspektionen, inte på något sätt alamerande vad
angår sparbankernas situation i allmänhet. Den fria sektorn är, framhåller
inspektionen vidare, inte någon stel ram utan växer i takt med utvecklingen
på sparbanksräkning samtidigt med alt sektorns konstruktion hindrar den

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

från att utvidgas med mindre tyngdpunkten i rörelsen alltjämt ligger på infångandet
av sedvanligt sparande. Hela den del av detta sparande, som den
31 december 1960 enligt sparbanksstatistiken innestod på konton med behållningar
mellan 80 000 och 100 000 kronor, uppgick inte till mera än 1,25
procent av saldot på sparbanksräkning. Det är sålunda, menar inspektionen,
tydligt, att den fria sektorn innebär en mycket stor utvidgning av den begränsning
som det individuella maximum om 100 000 kronor utgör. Skulle
insättningsmaximum nu höjas till 200 000 kronor, torde utnyttjandeprocenten
i fråga om den fria sektorn knappast sjunka med mera än 2—2,5 enheter.

De sålunda redovisade genomsnittstalen utesluter naturligtvis inte, fortsätter
sparbanksinspektionen, att flera sparbanker utnyttjat den fria sektorn
i långt större utsträckning, men det måste mot bakgrunden av vad inspektionen
påvisat beträffande den fria sektorns rymlighet för sparbankernas
traditionella inlåning förutsättas, att det i dessa fall i väsentlig grad är
fråga om inlåning av annat slag som kräver stort utrymme. Inspektionen
har verkställt en specialundersökning beträffande insättares behållning på
överinsättningars räkning per den 31 december 1961 hos de 57 sparbanker,
vilkas inlåning inom den fria sektorn överskred 12 procent av de enligt
bokslutet för år 1961 på sparbanksräkning innestående medlen. En sammanställning
av undersökningsresultaten är bifogad inspektionens utlåtande.
Enligt denna sammanställning uppgick behållningen på överinsättningars
räkning i de undersökta sparbankerna till cirka 364 miljoner kronor, fördelade
på 862 konton. Härav belöpte —- i avrundade tal — på primärkommuner
och landsting tillhopa 221 miljoner kronor med 277 konton, på bolag
och ekonomiska föreningar 72 miljoner kronor med 236 konton samt på
övriga föreningar och stiftelser 42 miljoner kronor med 178 konton, på fysiska
personer 9,6 miljoner kronor med 104 konton, varav 43 konton med
ett sammanlagt belopp av 8,2 miljoner kronor hade en behållning överstigande
100 000 kronor, samt slutligen på övriga insättare 19 miljoner kronor
med 67 konton. Sparbanksinspektionen framhåller i sitt utlåtande, att enligt
sammanställningen 83 insättare med de största tillgodohavandena —
genomsnittligt 2 650 000 kronor per insättare — tar i anspråk 7,6 av den
fria sektorns 15 procentenheter, att kommunala medel utgör nära 5/8 av
den totala inlåningen på överinsättningars räkning samt att beloppet av bolagsmedel
— 66 miljoner kronor — ungefär motsvarar vad som skulle vinnas
i utrymme på denna räkning om insättningsmaximum för sparbanksräkning
höjdes från nuvarande 100 000 till 200 000 kronor.

Sparbanksinspektionen anför vidare.

En förfrågan hos ett femtontal av de i undersökningen ingående sparbankerna
med de största inlåningsklumparna har visat att medlen i allmänhet
innestå med sex månaders uppsägning med fri uttagsrätt för 6 000 kronor
per halvår och mot högsta ränta, 4 3/4 procent. I stor utsträckning tillämpas
emellertid liberalare uttagsvillkor, ibland med, ibland utan uttagsprovision.

Den här relaterade inlåningen av stora pengar vill sparbanksinspektionen
närmast beteckna som mindre lämplig. Det kan enligt inspektionens mening
icke vara en sparbankerna tillkommande uppgift att bereda kommuner eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1U62

43

industrin högsta förräntning å rörelsemedel eller medel, som i avvaktan på
annan placering söka en mer eller mindre tillfällig fristad i sparbankerna.
Vad speciellt de kommunala insättningarna beträffar är det tydligt, att de
kunna komma att leda till stora påfrestningar på vederbörande sparbanker,
bl. a. när del uppdämda kommunala investeringsbehovet kan komma att tillgodoses.
Flera sparbanker ha också i detta hänseende gjort dåliga erfarenheter
och förklarat sig skola för framtiden iakttaga större försiktighet vad
angår mottagandet av stora insättningar från kommunerna.

De mycket stora insättnmgsbeloppen få sina följdverkningar på sparbankernas
placeringar. Eif behov av bättre likviditet uppkommer och därmed
°ck av korta placeringar, som ur avkastningssynpunkt bli mindre givande.
Utlåningspolitiken påverkas. Framförallt äro de stora insättningsklumparna
icke lämpliga som underlag för sparbankernas kreditgivning på fastighetsmarknaden.
Den stora roll sparbankerna spelat som bottenlångivare har haft
sin bästa grund i den i praktiken långfristiga karaktären av dess inlåning,
varå den s. k. omloppshastigheten — förhållandet mellan under ett år uttagna
belopp och medelbehållningen — varit en mätare. De framkomna mätningstalen
visa emellertid en fortgående försämring: från 21,9 procent år
1941, 25,6 år 1950, 31,6 år 1955 och 37,7 år 1960 (avseende efter fria sektorns
införande endast rörelsen å sparbanksräkning och överinsättningars
räkning). Denna utveckling kan ur den traditionella och samhällsviktiga
bostadskreditgivningens synpunkt inge bekymmer utan att dessa skola ytterligare
förstärkas genom det osäkerhetsmoment i likviditetshänseende,
som de verkligt stora insättningarna innebära.

Sammanfattningsvis anför sparbanksinspektionen.

Vad i det föregående anförts visar enligt sparbanksinspektionens mening
att den nuvarande konstruktionen av begränsningsreglerna för inlåningen i
sparbank lämna sparbankerna en mycket stor rörelsefrihet. Gällande individuellt
insättningsmaximum utgör icke något praktiskt hinder för den traditionella
inlåningens utveckling men konstituerar en grund för beräkning
av den fria sektorn. Denna i sin tur sätter endast en gräns för det verkligt
stora kapitalets inströmmande i sparbankerna. Skola begränsningsreglerna
över huvud ha nagon funktion synas de åtminstone böra ha den nu nämnda.
En höjning av individuellt maximum får därför ingen större verkan och
en vidgning av den fria sektorn innebär enligt sparbanksinspektionens mening
i praktiken ett slopande av all verksam begränsning i syfte att ge sparbanks
inlåning en särskild karaktär. Ett uppgivande av sistnämnda målsättning
i sparbankslagstiftningen torde emellertid som ovan berörts få konsekvenser
även ifråga om sparbankernas rörelse i övrigt. Frågan om nya regler
för inlåning å räkning i sparbank torde därför endast böra avgöras i ett
vidare sammanhang. Den i promemorian berörda synpunkten, att penningvärdet
fortgående försämrats och att inkomstförbättring skett må slutligen
sist blott föranleda ett påpekande, att dessa förhållanden ej mot bakgrunden
av här förut anförda siffror torde vara av någon större betydelse i förevarande
avseende.

Vad gäller affärsbankerna bar promemorians förslag alt böja
insättningsmaximum för sparkasseräkning och därmed likartad räkning till
50 000 kronor hälsats med tillfredsställelse av Svenska bankföreningen.

I yttrandet från Sveriges jordbrukskasseförbund ifrågasättes, huruvida
det längre finns några avgörande skäl alt överhuvud lagfästa bestämmelser
om inlåningsinaximum på sparkasseräkning eller därmed likartad räkning.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

Sparkasseräkningen intar nämligen enligt förbundets mening inte någon
särställning som motiverar ett lagfäst sådant maximum. Medel på sparkasseräkning''
är visserligen, anför förbundet, friare disponibla än medel på kapitalräkning,
men det är endast fråga om en gradskillnad markerad genom
de provisioner som utgår vid större uttag på den senare räkningen.

Svenska sparbanksföreningen och Sparbankernas bank menar i sina yttranden,
att den föreslagna höjningen av affärsbankernas och jordbrukskassornas
insättningsmaximum för sparkasseräkning saknar nämnvärd praktisk
betydelse. Som skäl för denna uppfattning anföres, att dessa institut
har möjlighet att på andra räkningar ta emot inlåning utan några som helst
lagstadgade begränsningar. I synnerhet för sådan inlåning varom här är
fråga har enligt sparbanksföreningen kapitalsamlingsräkningen kommit till
användning, och denna har sålunda i allt högre grad kommit att ersätta
sparkasseräkningen. Enligt vad sparbanksföreningen uppger är för närvarande
behållningen på kapitalsamlingsräkning i affärsbankerna mellan fyra och
fem gånger så stor som sparkasseräkningens behållning, vilken under senare
år varit nedåtgående.

Fullmäktige i riksgäldskontoret förordar en höjning av insättningsmaximum
för affärsbankernas del till 30 000 kronor. I sitt utlåtande har fullmäktige
framhållit, att om man som en måttstock för en rimlig höjning av
maximibeloppet tar hänsyn endast till de ändringar som under senare år
skett i den nominella inkomstnivån och därmed i betingelserna för sparandet
de olika insättningsmaxima skulle bli väsentligt lägre än som ifrågasatts i
promemorian, för affärsbankerna cirka 23 000 kronor. Fullmäktige vill emellertid
inte förneka, heter det vidare, att vissa skäl, bland annat införandet
nyligen av inlåningsräkningar med en efter bindningstiden differentierad
räntesättning, kan motivera någon höjning härutöver.

Fullmäktige i riksbanken menar, att den nuvarande begränsningen i affärsbankernas
inlåningsrätt är föga betungande och att några temporära
justeringar knappast är erforderliga för deras del.

Bank- och fondinspektionen anser frågan om en höjning av affärsbankernas
insättningsmaximum vara av ganska underordnad betydelse. Inspektionen
framhåller, att affärsbankerna har möjlighet mottaga insättningar
till obegränsat belopp på andra räkningar och på villkor som är ganska likartade
dem som gäller för sparkasseräkning. Enligt inspektionen kan det
ifrågasättas, huruvida bestämmelserna om insättningsmaximum för affärsbankernas
sparkasseräkning numera överhuvud har någon funktion att fylla.
Å andra sidan, menar inspektionen, är det av nyss sagda skäl inte särskilt
angeläget att upphäva bestämmelserna. Inspektionen finner det emellertid
böra i detta sammanhang uppmärksammas, att medel på sparkasseräkning
kan lyftas efter kortare tids uppsägning än en månad. Då medlen
sålunda formellt måste anses vara av kortfristig natur och erfarenhetsmässigt
sparkasseräkningarna i kritiska situationer påverkas väl så mycket
som andra korta räkningar, borde enligt inspektionens mening för desamma
ställas kassareserv efter den strängare 25-procentsregeln i 63 § bankla -

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

gen. Om insättningsmaximum borttages eller väsentligt höjes, bör följaktligen,
menar inspektionen, det undantag som för närvarande gäller för sparkasseräkning
vid beräkning av likviditetsreserv enligt sagda regel upphävas.

Sparbanksinspektionen hänvisar till att maximeringen av affärsbanks inlåning
på sparkasseräkning eller därmed likartad räkning tillkommit på
grund av ett hänsynstagande till den av sparbankerna bedrivna typiska inlåningsrörelsen.
Med den ställning sparbanksinspektionen intagit till frågan
om ändrade maximeringsregler för sparbankerna anser inspektionen,
att någon höjning av maximum nu ej heller bör ske beträffande sparkasseräkningen.
Inspektionen hänvisar därvid till att affärsbankerna genom kapitalsamlingsräkningen
skaffat sig ett vapen i konkurrensen med sparbankerna,
som gör affärsbankerna betydligt mindre beroende av maximeringen
på sparkasseräkning.

För jordbrukskasserörelsens del anser Sveriges jordbrukskasseförbnnd
den föreslagna höjningen av insättningsmaximum på sparkasseräkning
eller därmed likartad räkning till 50 000 kronor vara lämplig
tills vidare. Huruvida denna höjning kommer att utnyttjas av insättarna
beror, tillägger förbundet, helt och hållet av räntesättningen på sparkasseräkning
jämförd med andra räkningar.

I övrigt har remissorganen anfört samma synpunkter beträffande frågan
om en ändring av insättningsmaximum hos jordbrukskasserörelsens centralkassor
som beträffande motsvarande fråga hos affärsbankerna.

Vad slutligen gäller postsparbanken anför generalpoststgrelsen i
sitt yttrande, att av de nu aktuella insättningsmaxima postsparbankens är
det mest restriktiva. Detta hänför sig nämligen, erinrar styrelsen, till en
insättares totala inlåning, medan insättningsmaximum för affärsbankernas
och centralkassornas del avser endast en av ett flertal inlåningsräkningar
och sparbankerna kan ta emot inlåning på överinsättningsräkning. Enligt
styrelsens mening är av reell betydelse det belopp som en och samme insättare
får ha innestående i ett visst kreditinstitut. Det bör i detta sammanhang
inte förbises, fortsätter styrelsen, att icke så få personer har avsevärda sparkapital
innestående i bank. Att dylika större sparkapital för närvarande inte
är placerade i postsparbanken är enligt styrelsens uppfattning en följd av
gällande insättningsmaximum.

Svenska bankföreningen finner det tveksamt, om en så kraftig höjning
av postsparbankens insättningsmaximum som den i promemorian föreslagna
verkligen är motiverad. I förordningen angående postsparbanken anges,
fortsätter bankföreningen, postsparbanksrörelsens ändamål vara att
»befordra sparsamhet», och föreningen ifrågasätter, om det för främjande av
detta ändamål är behövligt att kunna mottaga så höga belopp som 100 000
kronor. Med hänsyn till alt maximeringen hänför sig till vad en och samma
insättare totalt får ha innestående i postsparbanken vill bankföreningen
dock inte ställa sig helt avvisande till den ifrågasatta höjningen.

4 Ilihang till riksdagens protokoll 19C>2. 1 samt. Nr 1S5

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

Svenska sparbanksföreningen lämnar förslaget om höjning av postsparbankens
insättningsmaximum i och för sig utan erinran men yrkar, såsom
tidigare redovisats, en sådan höjning av insättningsmaximum för sparbanksräkning,
att relationen mellan de båda insättningsmaxima inte rubbas.
Sparbankernas bank intar samma ståndpunkt.

Sveriges jordbrukskasseförbund föreslår, med hänsyn till önskvärdheten
av en konkurrens på lika villkor mellan de statsägda och de privatägda kreditinstituten,
att postsparbankens arbetsvillkor och uppgifter blir föremål
för offentlig utredning innan bankens inlåningsmaximum ändras. Jordbrukets
bank däremot har inte funnit anledning till erinran mot förslaget om
höjning av postsparbankens insättningsmaximum.

Fullmäktige i riksgäldskontoret förordar, med hänvisning till de synpunkter
som återgivits i det föregående, en höjning av insättningsmaximum
i postsparbanken till 60 000 kronor. Fullmäktige framhåller emellertid
samtidigt, att likheten mellan postsparbanken och sparbankerna i vad
avser inlånings- och utlåningsstruktur kan vara ett motiv för en något generösare
bedömning av maximeringsfrågan för postsparbankens vidkommande.

Fullmäktige i riksbanken anser det inte vara erforderligt eller lämpligt
att söka ge en temporär lösning av frågan om insättningsmaximum för postsparbanken.
Denna är visserligen, anför fullmäktige, den bankinrättning
som mest hämmas av nuvarande regler, men problemet är enligt fullmäktige
inte nytt och bar en speciell karaktär som gör det lämpligt att låta lösningen
därav anstå tills en allmän omprövning sker.

Bank- och fondinspektionen hänvisar i sitt utlåtande till vad inspektionen
anfört i tidigare remissutlåtande över generalpoststyrelsens framställning
om ändringar i förordningen angående postsparbanken till den del
framställningen behandlats i propositionen nr 142 till årets riksdag. I detta
tidigare utlåtande, som redovisats i nämnda proposition, uttalade inspektionen,
att de av generalpoststyrelsen föreslagna författningsändringarna,
innefattande bland annat en höjning av insättningsmaximum till 100 000
kronor, uppenbarligen skulle öppna möjligheter till en mera differentierad
inlåningsverksamhet. Inspektionen anförde vidare.

Om behov verkligen föreligger av sådana ändringar i verksamhetsbetingelserna
synes emellertid icke helt klart utan beror åtminstone delvis på vilket
ändamål, som uppställes för postsparbankens verksamhet. Om ändamålet
— på sätt angives i 1922 års ännu gällande författning — begränsas till
»att befordra sparsamhet» vill det förefalla som om överförandet av bestämmanderätten
i fråga om räntesättningen till generalpoststyrelsen och höjningen
av inlåningsmaximum vore ganska svagt grundade åtgärder.

Beträffande åter den ifrågasatta höjningen av inlåningsmaximum — som
uppenbarligen icke från likviditetssynpunkt ger anledning till någon erinran
— framgår av uppgifter från postsparbanken, att antalet insättare där
med tillgodohavande över 20 000 kronor är mycket ringa i förhållande till
hela antalet kontohavare och att antalet insättare med maximalt tillåtet
tillgodohavande (= 30 000 kronor) är försvinnande litet. Den nu gällande

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

maximiregeln kan därför icke gärna i praktiken ha inneburit något hinder
för banken att bedriva en sparfrämjande verksamhet inom en mycket bred
publik av enskilda sparare, utan måste kravet på en höjning av maximibeloppet
ända upp till 100 000 kronor förutsättas ha sin grund främst i en
önskan att nå nya insättarekategorier och annat kapital än egentligt sparkapital
— kommunmedel, tillfälliga överskottsmedel från företag in. m.
Emellertid kan ett deltagande från postsparbankens sida i den förut hårda
konkurrensen om dylika medel knappast anses svara mot det begränsade
syftet att »befordra sparsamhet».

Ändras målsättningen för postsparbanken, blir omdömet om de föreslagna
författningsändringarna ett annat. Ingår i ändamålet även en aktiv placeringsverksamhet
med finansiering av sådan produktion eller företagsamhet,
som av statsmakterna bedömts såsom särskilt angelägen (bostadsproduktion,
kommunal verksamhet in. in.), framstår sålunda ändringarna som
ändamålsenliga genom de ökade möjligheter de bereder banken att i konkurrens
med andra kreditinstitut draga till sig inlåningsmedel. En sådan
ändring av målsättningen skapar emellertid efter hand en rad problem av
ganska betydande räckvidd berörande arbetsfördelningen inom vårt kreditväsende
— speciellt gränsdragningen mellan statlig och privat kreditverksamhet
— förhållandet mellan postbankens och den statliga affärsbankens
uPP§ifter, postsparbankens behov av en lokal organisation för kreditgivning
in. in.

Med hänsyn till det nära samband, som enligt inspektionens mening fanns
mellan de berörda frågorna, och då inspektionen fann frågan om postsparbankens
ändamål vara den centrala i sammanhanget, ansåg inspektionen
rimligt, om statsmakterna först klargjorde sin inställning till denna fråga.
Inspektionen tillstyrkte därför, att ändamålsbestämmelsen i förordningen
angående postsparbanken gjordes till föremål för översyn och att i avbidan
därpå ändringarna av förordningens bestämmelser om, bland annat, inlåningsmaximum
fick anstå.

Sparbanksinspektionen hänvisar likaledes till sitt i propositionen nr
142 till årets riksdag redovisade remissutlåtande över framställningen om
andra ändringar av förordningen angående postsparbanken. Liksom i detta
tidigare utlåtande vill sparbanksinspektionen nu ifrågasätta en allmän omprövning
av postbankens ställning och uppgifter. Inspektionen anför vidare.

En höjning av insättningsmaximum torde bli av genomgripande betydelse
i förhållandet mellan postsparbanken och sparbankerna. Bakom höjningen
torde ligga en avsikt till — eller av densamma följa — en stark utveckling
av postbankens rörelse även på utlåningssidan. En sådan utveckling kan likaledes
komma att i hög grad beröra sparbankernas verksamhet, varjämte
det därförutom kan ifrågasättas, om en ökad inlåningsrörelse hos postsparbanken
över huvud bör leda till en inriktning på alltmera självständig kreditverksamhet
av banken ute i landet. Ifrågavarande framställning är sålunda
enligt inspektionens mening av den betydelse, att den icke bör avgöras
som en blott justering av gällande inlåningsregler utan den bör prövas
ur principiella synpunkter.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

Departementschefen

Rätten att mottaga insättningar från en och samma person vid inlåning i
sparbank, affärsbank, centralkassa för jordbrukskredit och postsparbanken
är underkastad skilda begränsningar. I sparbank gäller enligt 1955 års sparbankslag
ett individuellt insättningsmaximum i princip för all inlåning.
Sparbank äger nämligen som regel inte mottaga inlåning från allmänheten
annat än på sparbanksräkning, och för sådan räkning skall i varje sparbanks
reglemente finnas ett individuellt insättningsmaximum fastställt, vilket
får uppgå till högst 100 000 kronor. Inom en s. k. fri sektor, bestämd till
femton procent av behållningen på sparbanksräkning, har sparbank dock
rätt att utan individuell maximering mottaga inlåning på annan, valfri räkning.
I affärsbank och centralkassa för jordbrukskredit finns endast för
sparkasseräkning och därmed likartad räkning ett individuellt insättningsmaximum,
i 1955 års banklag respektive 1956 års lag om jordbrukskasserörelsen
fastställt till 15 000 kronor. Slutligen gäller enligt 1922 års förordning
angående postsparbanken för i princip all inlåning i denna bank en
maximering för varje insättare till 30 000 kronor. För insättning på grund
av sparavtal gäller ett lägre belopp.

Regler om begränsningar i kreditinstitutens rätt att mottaga insättningar
från en och samma person har länge funnits i lagstiftningen. Sitt nuvarande
innehåll fick dessa regler för sparbankernas, affärsbankernas och jordbrukskasserörelsens
del vid tillkomsten av de gällande lagarna för respektive kreditinstitut,
och vid ungefär samma tid skedde den senaste ändringen av maximibeloppet
för postsparbankens del. När maximeringsreglerna sålunda senast
prövades, hävdades från flera håll, alt dylika regler inte längre borde finnas
i lagstiftningen. Det betecknades därvid som irrationellt att vid sidan av
de allmänna inlånings- och likviditetsbestämmelserna genom lagstadgande
begränsa just inlåningen på sparbanks- och sparkasseräkning medan övrig
inlåning inte var underkastad sådan begränsning. Vidare påpekades riskerna
för kringgåenden av lagreglerna. Särskilt framhävdes emellertid reglernas
begränsande effekt på sparbankernas inlåningsmöjligheter. Å andra sidan
framhölls i fråga om sparbankerna, att reglerna givit dessa kreditinstituts
inlåning dess traditionellt långfristiga struktur och därigenom även
berett sparbankerna möjlighet till säker och förmånlig placering av de inlånade
medlen. Dessa stridiga synpunkter ansågs av de lagstiftande organen
röra en fråga av betydelse för gränsdragningen mellan de skilda kreditinstitutens
verksamhetsområden. På grund av detta bedömande fann man
det vanskligt att ta ställning till frågan utan att samtidigt ta ståndpunkt
även till andra problem rörande denna gränsdragning. Man ansåg det därför
rimligt att tills vidare behålla regler om individuella insättningsmaxima.
Dessa höjdes emellertid väsentligt, och vad särskilt angår sparbankerna
begränsades effekten av maximeringen genom att den fria sektorn tillkom.

Sedan de nuvarande maximibeloppen fastställdes, har väsentliga föränd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

49

ringar i kreditinstitutens inlåningsförhållanden inträtt. Den nominella inkomstnivån
har undergått en kraftig stegring, som skapat förutsättningar
för en motsvarande nominell ökning av sparandet. Även utöver vad som betingas
härav har detta emellertid ökat betydligt. Samtidigt synes kreditinstitutens
konkurrens om sparandet ha skärpts. Hos de skilda typerna av kreditinstitut
förekommer numera ett rikt differentierat system av olika inlåningsräkningar.
Senast har i år tillkommit nya sådana räkningar med högre
räntesatser under villkor av längre uppsägningstider. Konkurrensen om
sparmedlen torde ha medfört, att skillnaderna mellan de inlåningsformer,
som olika kreditinstitut erbjuder allmänheten, är mindre än tidigare samtidigt
med att kreditinstituten på grund av konkurrensen lär visa ökat tillmötesgående
mot insättarna vid tillämpningen av de för skilda räkningar
uppställda villkoren. Kapitalsamlingsräkningen hos affärsbankerna är en
inlåningsräkning, vilken utan lagstadgat individuellt maximum möjliggör insättning
på villkor som är likartade villkoren för motsvarande sparbanksräkning.
Det har även ifrågasatts, om inte kapitalsamlingsräkningen i verkligheten
är att betrakta som en med sparkasseräkning likartad räkning.

Mot bakgrund av dessa förhållanden synes en omprövning av de gällande
maximeringsreglerna motiverad. En sådan omprövning betingas delvis
av att de senast fastställda maximigränserna på grund av utvecklingen
reellt blivit snävare än avsett. Differentieringen av räkningssystemet kan
vidare föranleda en viss vidgning av den ram dessa gränser ger. Utvecklingen
torde emellertid även ha givit ökat stöd åt skälen att betrakta den i
detta hänseende uppdragna skiljelinjen mellan å ena sidan sparbanks- och
sparkasseräkning och å andra sidan alla andra inlåningsräkningar som irrationell.
För sparbankerna och postsparbanken har de individuella maximeringsreglerna
kommit att få en konkurrensbegränsande verkan, vilken
med hänsyn till inriktningen av dessa kreditinstituts långivning från vissa
synpunkter kan te sig speciellt otillfredsställande. Vad särskilt angår sparbankerna
har dessa i åtskilliga fall helt eller nästan helt utnyttjat den fria
sektorn, till övervägande del för insättningar som ej kunnat rymmas inom
den individuella maximeringen på sparbanksräkning. För att möjliggöra
en ökad inlåning i dessa fall föreligger alltså ett aktuellt behov av lagändring.

De berörda kreditinstitutens organisationer har, liksom generalpoststyrelsen
för postsparbankens räkning, gjort framställningar om ändring av maximeringsreglerna
i liberaliserande riktning, varvid för sparbankernas del i
första hand yrkats upphävande av varje individuell inaximering. Invändningen
att reglerna om sådan maximering kan anses ge sparbankernas inoch
utlåning eu ur viss synvinkel fördelaktig särprägel kvarstår emellertid.
Utformningen av maximeringsreglerna för övriga kreditinstitut är avhängig
av vad som gäller för sparbankerna. Med hänsyn härtill bör man inte taga
slutgiltig ståndpunkt till frågorna, i vad mån maximeringsreglerna bör behållas
och hur de i sådant fall bör utformas, förrän detta kan ske i samband
med en mer allmän prövning av problemen rörande gränsdragningen

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

mellan de olika kreditinstitutens verksamhetsområden. Jag ämnar i annat
sammanhang föreslå, att en utredning med uppgift att pröva dessa spörsmål
tillsättes. En sådan utredning torde dock inte kunna leda till ändrad
lagstiftning inom den närmaste tiden. I avvaktan på resultatet av utredningen
synes därför de redovisade skälen för omprövning av gällande regler
böra tillgodoses genom begränsade lättnader i de hinder för kreditinstitutens
verksamhet, som reglerna visat sig utgöra. Däremot bör utredningen inte
föregripas genom principiella ändringar i regelsystemet. Att, såsom föreslagits
från sparbankshåll, helt slopa de individuella insättningsmaxima kan
således inte nu komma i fråga. Å andra sidan bör mot bakgrund av den
skildrade utvecklingen de nu ifrågavarande justeringarna ske med viss liberalitet
och ges en sådan räckvidd, att ytterligare ändringar i detta hänseende
kan beräknas ej bliva erforderliga innan den avsedda utredningen slutfört
sitt arbete.

För sparbankerna gäller, såsom tidigare nämnts, ett individuellt
insättningsmaximum i princip för all inlåning. När den fria sektorn infördes
genom 1955 års sparbankslag, förutsattes emellertid, att insättningar
som överskred maximibeloppet skulle kunna mottagas på räkning inom denna
sektor. En av sparbanksinspektionen verkställd undersökning visar, att
detta i stor utsträckning blivit fallet och att den fria sektorn till allt övervägande
del kommit att användas för sådana s. k. överinsättningar. Av undersökningen
framgår vidare, att dessa insättningar till största delen härrör
från kommuner men att även stiftelser och föreningar av olika slag har
ansenliga belopp innestående på överinsättningsräkning. Särskilt kommunerna
har under senare tid av olika skäl kommit att förfoga över avsevärt
ökade kapitalbelopp. Sedan gammalt har de i stor utsträckning anlitat sparbankerna
för insättning av sina medel liksom för sin upplåning. När den
fria sektorn nu i många fall visat sig otillräcklig, innebär detta följaktligen,
att sparbankerna ej har möjligheter att helt tillgodose traditionella insättares
önskemål. Från såväl sparbankernas som insättarnas synpunkt måste
ett sådant förhållande naturligen betraktas som en icke önskvärd effekt av
maximeringsreglerna. Denna effekt kan undvikas endast genom att den fria
sektorn vidgas. Önskemålet om en dylik ändring av gällande regler kommer
därmed att framstå som angeläget.

För vidgning av den fria sektorn i detta läge talar även omständigheterna
vid sektorns tillkomst. I propositionen med förslag till den nuvarande
sparbankslagen hade den fria sektorn angivits till femton procent av insättarbehållningen
på sparbanksräkning. I anledning av väckta motioner föreslog
emellertid bankoutskottet, att procenttalet skulle sättas till tjugo. Riksdagens
första kammare beslöt i enlighet med utskottets förslag, medan andra
kammaren biföll propositionen i denna del. Efter förslag av bankoutskottet
skedde en sammanjämkning till femton procent. Utskottet förutsatte därvid
i sitt utlåtande, att en utredning om gränsdragningen mellan de olika
kreditinstitutens verksamhetsområden snarast skulle komma till stånd, och

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

uttalade, att man framdeles möjligen kunde ha lagregler som tillät en friare
konkurrens mellan instituten. Vid frågans behandling i riksdagen framhölls
såsom skäl för procenttalet femton, att den stora massan sparbanker inte
på många år skulle behöva en större fri sektor. Då utvecklingen nu lett till
att sektorn i åtskilliga fall blivit otillräcklig för att möta önskemålen om
insättning, synes mot bakgrunden av vad sålunda förekom vid utformningen
av gällande bestämmelser en vidgning av sektorn till tjugo procent inte
böra möta någon erinran utan tvärtom stå i god överensstämmelse med
vad då förutsattes. En dylik mera begränsad justering torde knappast heller
kunna medföra en sådan principiell förändring av sparbankernas verksamhet,
att åtgärden väcker betänkligheter med tanke på en kommande
utredning i ämnet.

Jag anser mig sålunda nu böra förorda en vidgning av den i 25 § första
stycket sparbankslagen angivna fria sektorn från femton till tjugo procent
av insättarbehållningen på sparbanksräkning. Härigenom torde visserligen
de aktuella svårigheterna för sparbankerna väsentligen vara undanröjda och
en höjning av det individuella maximibeloppet för insättning på sparbanksräkning
bliva mindre betydelsefull, då överskjutande belopp lättare kan
rymmas inom den fria sektorn. De allmänna synpunkter, som jag inledningsvis
anfört, torde emellertid böra föranleda en uppjustering även av det
individuella maximibeloppet. De principiella betänkligheterna med tanke
på inriktningen av sparbankernas verksamhet gör sig vid en sådan ändring
gällande i betydligt mindre mån än vid en vidgning av den fria sektorn. Jag
finner därför, att det individuella insättningsmaximum för sparbanksräkning,
som anges i 22 § andra stycket sparbankslagen, i nuvarande läge bör
höjas till 200 000 kronor. Detta maximibelopp blir icke därmed tillämpligt
för alla sparbanker. Erforderlig differentiering alltefter sparbankernas storlek
och övriga omständigheter skall nämligen ske, när nya maximibelopp
fastställes i sparbankernas reglementen.

Den individuella insättningsmaximeringen för sparkasseräkning och därmed
likartad räkning hos affärsbanker och central kassor
för jordbrukskredit har motiverats med hänsyn till den av sparbankerna
bedrivna typiska inlåningsrörelsen. Såsom uttalades redan vid
tillkomsten av nuvarande banklag, kan det emellertid ifrågasättas, om ett
individuellt insättningsmaximum för sparkasseräkning verkligen har en
uppgift att fylla. Vid sidan av denna räkning kan nämligen affärsbankerna,
såsom jag tidigare nämnt, utan lagstadgat maximum mottaga inlåning på
kapitalsamlingsräkning under villkor som är ganska likartade dem som gäller
för sparkasseräkning. Detta gör visserligen behovet av ändringar i maximeringsbestämmelserna
mindre pålagligt för affärsbankernas del. Å andra
sidan kan här knappast resas principiella betänkligheter mot en höjning av
insättningsmaximum. De tidigare redovisade allmänna synpunkterna liksom
den nyss föreslagna ändringen av motsvarande bestämmelser för sparbankerna
motiverar en sådan höjning, och jag förordar, att det i 67 § andra

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

stycket lagen om bankrörelse respektive 31 § andra stycket lagen om jordbrukskasserörelsen
angivna maximibeloppet nu bestämmes till 50 000 kronor.

Den individuella insättningsmaximeringen i postsparbanken är
mera restriktiv än i övriga kreditinstitut såtillvida som den gäller för all inlåning
och en motsvarighet till sparbankernas fria sektor saknas. Detta
omöjliggör en rättvisande jämförelse med de maximibelopp, som föreslagits
för övriga kreditinstitut, och motiverar en relativt generös bedömning av
maximeringsfrågan för postsparbankens del. Generalpoststyrelsen har begärt
en höjning av maximibeloppet till 100 000 kronor. Framställningen
härom står i visst samband med andra, av årets riksdag redan beslutade
ändringar i förordningen angående postsparbanken med syfte att där möjliggöra
en i fråga om bindningstiden differentierad inlåning av samma
slag som tidigare i år genomförts i affärs- och sparbanker. Från dessa kreditinstituts
sida har hinder inte ansetts föreligga mot den begärda höjningen.
Denna kan ej heller anses vara av sådan karaktär, att för dess genomförande
skulle krävas en utredning av de mera vittsyftande spörsmål som
vissa andra remissinstanser berört i sina yttranden.

Jag vill följaktligen — efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet
— förorda en höjning av insättningsmaximum i postsparbanken
till 100 000 kronor och har ej någon erinran mot generalpoststyrelsens
förslag att styrelsen skall bemyndigas fastställa lägre maximibelopp för vissa
slag av medel. I samband med den nu föreslagna höjningen av insättningsmaximum
kan specialbestämmelsen om sådant maximum för sparavtalsbok
utgå. Vidare kan det förordnande om tillämpning av äldre maxiineringsregler
för omyndigs medel, som gavs vid den tidigare i år vidtagna
ändringen i förordningen angående postsparbanken, upphöra att gälla. V.

V. Blancokrediter

Gällande ordning

Enligt 56 § i 1955 års lag om bankrörelse får affärsbank inte bevilja kredit
utan att säkerhet, som av banken prövas betryggande, ställes antingen i fast
eller lös egendom eller ock i fordringsrätt jämväl mot annan än den åt vilken
krediten beviljas. Vissa undantag från denna huvudregel ges dock genom
bestämmelser i samma paragraf. Sålunda kan stat, kommun, bankbolag,
sparbank m. fl. samfälligheter och inrättningar erhålla kredit utan särskild
säkerhet. Likaledes får kortvarig kredit utan särskild säkerhet beviljas
affärsidkare i och för hans rörelse, om med hänsyn till omständigheterna
trygghet för förbindelsens fullgörande ändock kan anses föreligga. Vidare
kan växel i vissa fall diskonteras utan accept. Slutligen får annan kredit
utan särskild säkerhet lämnas till sammanlagt högst en tiondel av bankbolagets
eget kapital; i fråga om dessa blancokrediter gäller dock vissa in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962 53

dividuella maximibelopp, nämligen 75 000 kronor, då krediten lämnas småföretagare
för hans rörelse, och eljest 5 000 kronor.

Möjligheten att upp till ett belopp av 5 000 kronor bevilja blancokredit åt
annan än småföretagare för dennes rörelse infördes genom lagändring år
1960.

Bankföreningens framställning

I sin framställning hänvisar Svenska bankföreningen inledningsvis till
vad föreningen anförde i yttrande över det förslag som låg till grund för
lagändringen år 1960. Bankföreningen uttalade då, att en vidgning av affärsbankernas
rätt till blancokreditgivning var önskvärd, bland annat, för att
underlätta utbredningen av det i vissa banker införda systemet med s. k.
sparlån. Detta system innebär att den som sparar för att skaffa en viss nyttighet
kan, när anskaffningen blir aktuell, erhålla ett amorteringslån i banken,
vanligtvis på lika stort belopp som det han sparat. Erfarenheten hade,
efter vad föreningen då anförde, visat, att ett avsevärt intresse föreligger
för denna form av målsparande, särskilt i samband med bostadsanskaffning.

I den aktuella framställningen anför bankföreningen vidare, att erfarenheterna
från den tid av nära två år, under vilken systemet med blancokrediter
till privatpersoner nu varit i bruk, givit vid handen att denna låneverksamhet
ej medfört några förluster att tala om. Misskötsel av ifrågavarande
s. k. privatlån har, uppger föreningen, förekommit endast i ett fåtal
fall. Enligt bankföreningens mening bör därför tiden nu vara mogen att
utvidga rätten till blancokreditgivning, så att därunder kan inbegripas även
sparlån och liknande krediter för bostadsanskaffning vilka regelmässigt lyder
på högre belopp än 5 000 kronor. Såsom bankföreningen framhöll i det
tidigare citerade yttrandet, föreligger stort intresse för målsparande i dessa
former, och det är enligt föreningens åsikt ej minst från allmän synpunkt i
hög grad önskvärt att underlätta dess utbredning.

Det rationellaste sättet att bereda möjlighet härtill är, heter det vidare i
framställningen, att slopa skillnaden mellan småföretagare och andra låntagare
så att bankerna får en allmän blancokreditvolym att disponera efter
behov. Alternativt kan man, anför bankföreningen, stanna vid en mera begränsad
höjning av maximibeloppet för krediter till andra än småföretagare,
men med hänsyn till de erfarenheter som gjorts i fråga om förlustriskerna
bör det enligt föreningens mening inte vara nödvändigt att välja denna mera
osmidiga lösning.

Under åberopande av det anförda hemställer bankföreningen om förslag
till sådan ändring av 56 § banklagen, att här avsedda blancokrediter kan,
oavsett ändamålet med lånen, lämnas till sammanlagt högst en tiondel av
bankbolagets eget kapital och till ett belopp i varje särskilt fall av högst
75 000 kronor. För den händelse det skulle anses påkallat att behålla en
särskild lägre beloppsgräns för andra krediter än rörelsekrediler till småföretagare
hemställer föreningen i andra hand, att denna beloppsgräns höjes
till, förslagsvis, 15 000 kronor.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

Remissyttrandena

De hörda remissorganen, nämligen bank- och fondinspektionen samt fullmäktige
i riksbanken, har båda tillstyrkt, att affärsbankernas rätt till blancokreditgivning
till annan än småföretagare för dennes rörelse utvidgas genom
höjning av det individuella maximibeloppet för sådan kredit från 5 000
till 15 000 kronor.

Bank- och fondinspektionen påpekar, att den nuvarande regeln om blancokredit
till envar på högst 5 000 kronor varit i kraft sedan våren 1960 men
att bankerna redan dessförinnan under ett par år lämnat s. k. privatlån för
vilka säkerhet inte ställdes av låntagarna själva utan för vilka generell borgen
tecknades av vissa bankerna närstående bolag. Inspektionen upplyser
vidare, att blancokreditgivningen hållit sig inom snäva gränser, och uttalar,
att detta säkerligen till stor del har sin förklaring i de direktiv om allmän
återhållsamhet i kreditgivningen som utgått från riksbanken. Den redovisade
kreditvolymen är emellertid, anför inspektionen, så ringa i förhållande
till den högst medgivna volymen och så betydelselös i förhållande till
bankernas totala kreditgivning, att man kan utgå från att behovet och nyttan
av dessa blancokrediter av bankerna själva bedömts som generellt ringa.
Någon utvidgning av den totala ramen för blancokreditgivningen — för
närvarande ca 150 miljoner kronor -— har heller icke, framhåller inspektionen,
ifrågasatts från bankernas sida, och det finns enligt inspektionens
mening uppenbarligen inte något behov därav. Emellertid vill inspektionen
inte förneka, att det maximum, som fastställts för de enskilda krediterna,
i vissa fall kan utgöra hinder för tillgodoseende av helt legitima kreditbehov.
Inspektionen syftar därvid främst på den kreditgivning, som i vissa
banker äger rum till personer, vilka bundit sig för periodiskt sparande,
och som avser att sätta dessa i tillfälle att förvärva ett eget hem. Även andra
typer av krediter i kombination med sparande förtjänar emellertid här
uppmärksamhet, framhåller inspektionen. I dessa fall är 5 000-kronorsgränsen
låg, och en höjning därav skulle med hänsyn till det klientel, varom
är fråga, inte behöva innebära ett risktagande utöver vad som kan anses
tolerabelt. Däremot anser inspektionen inte någon anledning föreligga
att underlätta en blancokreditgivning för exempelvis förvärv av bilar eller
andra konsumtionsvaror.

Enligt inspektionens mening vore det mest konsekvent att genomföra en
höjning av kreditgränserna endast för s. k. sparlån och liknande. Å andra
sidan visar erfarenheten, fortsätter inspektionen, att en differentiering efter
kreditens ändamål ofta skapar ömtåliga gränsfall och i praktiken är svår
att kontrollera. Med hänsyn härtill och till den återhållsamhet, med vilken
affärsbankerna hittills utnyttjat möjligheten att lämna blancokrediter för
konsumtionsändamål, tillstyrker inspektionen den ändringen av 56 § banklagen,
att maximibeloppet i varje enskilt fall för sådana krediter utan säkerhet
som må lämnas till envar bestämmes till 15 000 kronor. Vid ett bifall
till detta förslag förutsätter inspektionen, att bankerna i fortsättningen
inte — såsom i viss utsträckning förekommit i sak om än inte till formen

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

55

— kringgår maximibestämmelsen genom att bevilja »blancokrediter», för
vilka närstående finansieringsinstitut tecknar borgen i den mån krediterna
överskjuter det i lagen tillåtna högsta beloppet.

Fullmäktige i riksbanken har, såsom nämnts, ingenting att erinra mot
en utvidgning av affärsbankernas rätt att bevilja blancokrediter. I valet
mellan bankföreningens båda förslag har fullmäktige, med hänsyn till den
prejudicerande verkan utvidgningen enligt fullmäktiges mening kan få,
stannat för alternativet att behålla ett särskilt, till 15 000 kronor förhöjt
maximibelopp för blancokredit till annan än småföretagare för dennes rörelse.

Departementschefen

Enligt lagen om bankrörelse får affärsbank i princip inte bevilja kredit
utan att låntagaren ställer betryggande säkerhet. S. k. blancokredit, d. v. s.
kredit utan särskild säkerhet, får dock — utöver vissa särskilt angivna fall
— lämnas inom en ram, som är fastställd till tio procent av bankens eget
kapital. Inom denna ram gäller emellertid en begränsning för varje låntagare,
vid kredit till småföretagare för hans rörelse bestämd till 75 000 kronor
och för annat fall till 5 000 kronor.

Möjligheten att bevilja blancokredit till annan än småföretagare för hans
rörelse infördes genom lagändring år 1960. Redan tidigare, nämligen sedan
år 1958, hade emellertid bankerna beviljat s. k. privatlån, för vilka låntagarna
inte själva presterade säkerheten utan där denna utgjordes av borgen
av vissa bankerna närstående bolag. Den erfarenhet av kredit utan någon
av låntagaren ställd säkerhet, som sålunda numera vunnits under viss tid,
ger vid handen, att misskötsel från låntagarnas sida inte förekommer annat
än i undantagsfall. Från de säkerhetssynpunkter, som banklagen på
denna punkt tillvaratager, kan någon anledning till erinran mot dessa blancokrediter
således inte anses föreligga. Från allmän synpunkt kan det vara
av visst intresse att personer, som har ordnad ekonomi men saknar tillgång
till bankmässig säkerhet, i begränsad utsträckning beredes möjlighet att
på detta sätt tillgodose legitima kreditbehov. Bland annat kan s. k. sparlån
och liknande krediter, för vilka förutsättes ett föregående målsparande
av låntagaren, komma i fråga i detta sammanhang.

Den medgivna ramen för blancokrediter till enskild person har hittills,
totalt sett, utnyttjats endast till en mindre betydande del, och någon vidgning
av ramen har ej heller ifrågasatts. De individuella lånebeloppen har
även genomsnittligen hållit sig väsentligt under det tillåtna maximibeloppet.
I vissa fall har detta dock visat sig otillräckligt. Med tanke på de hittillsvarande
erfarenheterna finns inte någon anledning att genom en alltför
snäv individuell maximering hindra i och för sig motiverad långivning
av denna typ. Fortfarande bör dock, såsom de hörda remissorganen förordat
och även bankföreningen alternativt föreslagit, för blancokredit till låntagare
i allmänhet gälla ett lägre maximibelopp än för sådan kredit till små -

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

företagare för hans rörelse. Mot den föreslagna höjningen till 15 000 kronor
har jag intet att erinra och jag förordar därför, att 56 § banklagen ändras
i enlighet därmed. Härvid förutsätter jag, att sådant kringgående av
maximeringsbestämmelsen som bank- och fondinspektionen omnämnt inte
skall förekomma. i i

VI. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse; 2)

lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker; 3)

lag angående ändrad lydelse av 31 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216)
om jordbrukskasserörelsen; samt

4) förordning om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den 21 juni
1922 (nr 211) angående postsparbanken.

Författningsförslagen torde som Bilaga få fogas vid statsrådsprotokollet
för denna dag.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över de under 1)—3) nämnda lagförslagen1 måtte för det i 87 § regeringsformen
angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Gösta Smith

1 Författningsförslagen, vilka — bortsett från en redaktionell mindre jämkning — är likalydande
med de vid propositionen fogade, har utelämnats här.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

57

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 14 september
1962.

N ärvarande:

justitierådet Regner,
regeringsrådet Jarnerup,
justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 9 juli 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll över
finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 25 maj
1962, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag
till lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse, lag
angående ändring i lagen den 3 juni 1955 om sparbanker och lag angående
ändrad lydelse av 31 § lagen den 25 maj 1956 om jordbrukskasserörelsen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av lagbyråchefen Sven-Eric Nilsson.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Birgitta Liljefors

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
å Stockholms slott den 5 oktober 1962.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lange, Lindholm, Edenman, ap Geijerstam, Hermansson, Aspling.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 14 september
1962 avgivna utlåtande över de den 25 maj 1962 till lagrådet remitterade
förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse; 2)

lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker;
samt

3) lag angående ändrad lydelse av 31 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216)
om jordbrukskasseröreisen.

Föredraganden anför.

Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran. De torde efter en redaktionell,
mindre jämkning få föreläggas riksdagen till antagande.

Sedan lagrådets utlåtande avgivits, har Svenska sparbanksföreningen inkommit
med en framställning om ändring av 28 § tredje stycket sparbankslagen,
innebärande en höjning av maximibeloppet för lån utan särskild säkerhet
i sparbank från 5 000 till 15 000 kronor i likhet med vad som i lagrådsremissen
föreslagits i fråga om affärsbankerna. Innan pågående remissbehandling
av denna framställning avslutats, kan ståndpunkt inte tagas till
frågan om den nu begärda ändringen i sparbankslagen. Då det är angeläget
att de tidigare behandlade förslagen till ändringar i såväl sparbankslagen
som andra berörda författningar förelägges riksdagen snarast möjligt,
bör den nya framställningen — vars genomförande fordrar ny remiss till
lagrådet — inte leda till uppskov med de tidigare förslagens framläggande.
Om framställningen det föranleder, torde särskilt förslag till ändring av
sparbankslagens bestämmelser angående lån utan särskild säkerhet få föreläggas
nästa års riksdag.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att antaga

dels de av lagrådet granskade lagförslagen med den nyss angivna jämkningen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

59

dels det vid statsrådsprotokollet den 25 maj 1962 fogade förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den 21 juni 1922
(nr 277) angående postsparbanken.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Olof Sundström

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620818