Nr 159—160

Statsutskottets utlåtande nr 159 år 1962

1

Nr 159

Utlåtande i anledning av väckt motion om besiktningen av hästar,
som uttagas enligt militära uttagningsförordningen.

(l:a avd.)

I en inom andra kammaren av herrar Eliasson i Sundborn och Gustafsson
i Kårby väckt motion (II: 609) har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Ivungl. Maj:t hemställa om skyndsam prövning av frågan om sådan
ändring av den militära uttagningsförordningen att besiktning av hästar
sker hos vederbörande hästägare med anlitande av distriktsveterinärerna.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande, hänvisas
till motionen.

Över motionen ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
yttranden avgivits av arméintendenturförvaltningen och veterinärstyrelsen
(Bilaga A och B).

Utskottet. Den främsta orsaken till kritiken mot det nuvarande förfarandet
vid besiktning av hästar, som uttagas enligt militära uttagningsförordningen,
synes vara, att hästägarna icke erhålla ersättning för den förlust av
arbetstid, som de få vidkännas vid uppvisning av sina hästar på besiktningsplatserna.
Enligt bestämmelser, fastställda av 1959 års riksdag, skola dessa
platser i regel ej ligga på större avstånd än fem kilometer från hästägarens
hemvist. Om avståndet överstiger fem kilometer, är hästägaren berättigad till
ersättning av statsmedel med för närvarande 30 öre per kilometer.

Yrkanden om ytterligare ersättning till hästägare för uppvisande av häst,
alternativt att ifrågavarande besiktning skall ske hos vederbörande hästägare,
ha avvisats av bl. a. 1959 och 1960 års riksdagar. Även vid innevarande
års riksdag har denna fråga varit föremål för prövning. Såsom framgår av
årets statsverksproposition, bilaga 6, punkt 52, avstyrkte departementschefen
en av arméintendenturförvaltningen år 1961 gjord framställning om dylik
ersättning ävensom ett under ärendets remissbehandling framkommet förslag
innebärande, att hästbesiktning skulle ske hos vederbörande hästägare.
1 sistnämnda avseende framhöll departementschefen att sådana besiktningar
skulle bli mycket tidskrävande och därigenom kostsamma. I sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 4, punkt 46, anslöt utskottet sig till vad departementschefen
anfört. Till det motionsvis gjorda yrkandet om prövning av

1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 6 saml. Nr 159—160

2

Statsutskottets utlåtande nr 159 år 1962

frågan om besiktning av hästar med anlitande av distriktsveterinär skulle
utskottet framdeles under riksdagen återkomma.

I arméintendenturförvaltningens föreliggande yttrande i sistnämnda fråga
framhålles att besiktning genom distriktsveterinärerna är såväl av kostnadsskäl
som ur organisatoriska synpunkter förenad med så allvarliga olägenheter,
att förslaget icke bör realiseras. Veterinärstyrelsen har ansett, att
hinder från administrativ eller veterinärmedicinsk synpunkt icke torde möta
att anförtro besiktningen åt distriktsveterinärerna. Enligt styrelsens mening
är det dock icke uteslutet, att ett system med ianspråktagande av distriktsveterinär
icke blir billigare för statsverket än nuvarande system, även
om hästägarnas krav på höjd och utökad ersättning skulle tillmötesgås.

Med hänsyn till det anförda och under erinran om den ställning årets riksdag
tagit till frågorna om ytterligare ersättning till hästägare och plats för
hästbesiktning finner utskottet sig böra avstyrka motionen.

Utskottet hemställer,

att motionen II: 609 icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 6 november 1962

På statsutskottets vägnar:

ERNST V. STAXÄNG

Närvarande: se under utlåtandet nr 160.

Statsutskottets utlåtande nr 159 år 1962

3

Bilaga A

Till riksdagens statsutskott

Jämlikt nådig remiss av den 23/5 1962 har arméintendenturförvaltningen
beretts tillfälle att till Riksdagens statsutskott avgiva utlåtande över en i
riksdagens andra kammare av herrar Eliasson i Sundborn och Gustafsson
i Kårby väckt motion (II: 609) angående besiktning av hästar, som uttagas
enligt militära uttagningsförordningen.

Förvaltningen har år 1956 i enahanda ärenden avgivit remissutlåtande i
anledning av då väckta motioner I: 59, II: 85, vari yrkades, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att besiktning av hästar, som
i fred uttagas för krigsmaktens behov, skall ske hos vederbörande hästägare
eller att vederbörande hästägare beredes skälig ersättning, då häst uppvisas
vid besiktningsmöte.

I remissvar av den 28/9 1956 har förvaltningen lämnat en redogörelse för
tillämpningen av gällande organisation och erfarenheterna från de gångna
15 åren av systemets funktion och därvid funnit det tillfredsställande ur administrativ-
och krigsberedskapssynpunkt. Förvaltningen framhåller emellertid,
att ett missnöje framträtt hos hästägarna över de gällande ersättningsbestämmelserna
och föreslagit att en ändring av dessa måtte vidtagas
i avsikt att för hästägarna skapa gynnsammare betingelser för dem åliggande
skyldighet att framvisa häst för besiktning.

De två alternativa förslagen i detta syfte, som enligt motionerna voro
framkomliga, skulle vara antingen att alla hästbesiktningar måtte ske hos
vederbörande hästägare eller, att om detta system icke befunnits möjligt genomföra,
hästägarna erhåller skälig ersättning för förlorad arbetstid samt
transportkostnader. Beträffande det första alternativet, — hästarnas besiktning
på hemgården genom distriktsveterinärens försorg — framhöll förvaltningen
redan vid tillkomsten av gällande system bl. a., att alla veterinärer
icke voro lämpade såsom hästbesiktningsmän. Sålunda anfördes i »Betänkande
ang revision av gällande rekvisitionslagstiftning» att »förordnande
att vara hästbesiktningsman bör endast meddelas veterinär, som är särskilt
kvalificerad på hithörande områden». Det framhölls även att de praktiserande
veterinärerna i allt mindre grad syssla med hästar på grund av häststammens
fortgående reduktion och att därigenom icke alla distriktsveterinärer
kunde betecknas såsom kvalificerade för uppdraget. Ett utnyttjande
av distriktsveterinärerna skulle även medföra avsevärda olägenheter ur administrativ
och organisatorisk synpunkt. Slutligen skulle det vara en uppenbar
nackdel för båda parterna om kommunernas hästuttagningsnämnder,
som enligt gällande system skola närvara vid besiktningen och den preliminära
uttagningen, skulle utgå. En approximativ beräkning av kostnaderna
enligt föreslagna principen gav vid handen att ett utnyttjande av distriktsveterinärer
för besiktning skulle dra en årlig total kostnad av ca 200 000
kr. Den dåvarande kostnaden för liästuttagning uppgick till ca 78 000 kr.

Beträffande det andra alternativet, att bereda hästägarna ersättning för
framvisande av häst å besiktningsplats, framräknade förvaltningen, att med
dåvarande omfattning av uttagningen och då gällande normer för inställelse
— upp till It) km till besiktningsplats — skulle på basis av gällande lantarbetaravtal
ersättning till hästägarna komma att medföra eu kostnadsökning
för statsverket på i runt tal 185 000 kr. årligen.

J-j- Bihang till riksdagens protokoll 1962. 6 samt. Nr 159—160

4 Statsutskottets utlåtande nr 159 år 1962

Som ett ytterligare alternativ föreslog förvaltningen, att de särskilt förordnade
besiktningsmännen skulle i närvaro av en reducerad hästuttagningsnämnd
utföra besiktningen å »hemgården».

Sammanfattningsvis har förvaltningen i detta sitt remissyttrande anfört:
att besiktning genom distriktsveterinärerna av såväl kostnadsskäl som ur
organisatoriska synpunkter vore förenat med så allvarliga olägenheter, att
alternativet icke borde ifrågakomma, att alternativet med ersättning till
hästägare för hästs förande till besiktningsplats med hänsyn till den avsevärda
kostnadsökningen för statsverket ej kunde förordas samt att alternativet
att med särskilt förordnade hästbesiktningsmän låta utföra hästbesiktning
å hemgården kunde försöksvis prövas, dock att konsekvenserna av
besiktningsutförande enligt detta tillvägagångssätt icke helt kunde överblickas.
Det sistnämnda alternativet föreslogs prövas inom några hästbesiktningsområden
i olika delar av landet.

Vid utskottets behandling anförde Statsutskottet i sitt utlåtande följande:
»Utskottet vill erinra om, att det nuvarande systemet för uttagning i fred av
hästar för krigsmaktens behov har tillämpats sedan femton år. I såväl de
föreliggande motionerna som remissyttrandena framhålles, att detta system
icke i alla avseenden är tillfredsställande och att behov av ändrade bestämmelser
föreligger. Utskottet kan ansluta sig härtill. Sålunda är det enligt utskottets
mening önskvärt, att de med uttagningsförfarandet nu förenade
olägenheterna för hästägarna ävensom kostnaderna i samband med uppvisandet
av häst för uttagningsbesiktning i möjligaste mån begränsas. Det synes
utskottet därför böra undersökas, huruvida icke ett förenklat och mindre
tidsödande besiktningssätt skulle kunna införas. Ett ytterligare motiv för
en sådan undersökning är, förutom den pågående driftrationaliseringen inom
jordbruket och vissa delar av skogsbruket, att den fortgående motoriseringen
inom krigsmakten medför en avsevärd begränsning av krigsmaktens
behov av hästar.» Med hänsyn till vad sålunda anförts förutsatte utskottet,
att Kungl. Maj:t, på sätt Kungl. Maj :t finner lämpligt, i av utskottet angivet
syfte låter verkställa översyn av den militära uttagningsförordningen, och
hemställde att riksdagen måtte i anledning av motionerna I: 59 och II: 85,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna vad utskottet anfört.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

I Kungl. brev den 8/2 1957 uppdrogs åt arméintendenturförvaltningen inkomma
med förslag till åtgärder för efterkommande av riksdagens beslut.

Arméintendenturförvaltningen lät i anledning härav under år 1957 anordna
försök med ett besiktningsförfarande, där särskilt förordnade hästbesiktningsmän
i närvaro av en reducerad uttagningsnämnd verkställde besiktning
å »hemgården». Besiktning enligt detta system utfördes inom Hallands,
Örebro och Västernorrlands län. Underdånig rapport angående dessa
försök jämte förslag till ändrat besiktningsförfarande ingavs av förvaltningen
den 19/6 1958. I rapporten anfördes bl. a. att av försöken framkommit:

a) Avlägset belägna gårdar hava ofta ofarbara eller dåliga tillfartsvägar,
som försvårat besiktningens genomförande enligt fastställda resplaner.

b) I flera fall har hästarna icke hållits hemma på gården och varit tillgängliga
för omedelbar besiktning utan besiktningen har måst ske ute i beteshage
eller på åkerfält, vilket även förryckt den uppgjorda resplanen. I
flera fall har ingen varit hemma, som kunnat visa upp hästen, detta trots
kallelse med meddelande om dag och tid för besiktningen. I stort antal fall
har icke sådan person funnits hemma som kunnat framtaga och uppvisa
hästen.

c) Tiden för besiktning inom ett visst område har i jämförelse med hittills
gällande system väsentligt ökat; antalet besiktigade hästar per dag

Statsutskottets utlåtande nr 15!) år 1962

5

uppgår endast till en tredjedel av det antal, som kan medhinnas enligt nu
gällande system. Kostnaderna per besiktigad häst har uppgått till mellan 2
å 2 1/2 gånger kostnaderna vid besiktning å särskilda besiktningsplatser.

d) Hästägarna ha vid förfrågan uttalat tillfredsställelse med systemet.

Under hänvisning till vad som anförts var förvaltningen av den uppfattningen
att systemet med besök hos varje hästägare icke vore lämpligt.»

Förvaltningen föreslog i anledning härav och i insikt om motionärernas
och hästägarnas berättigade synpunkter på att söka göra hästbesiktningarna
mindre betungande, att antalet besiktningsplatser skulle utökas betydligt,
så att hästägarna erhöllo en mycket kort vägsträcka att tillryggalägga till
besiktningsplatserna — högst 5 km —, att besiktningen skulle utföras såsom
tidigare av särskilt förordnad hästbesiktningsman i närvaro av hästuttagningsnämnden
dock att denna reduceras till ordf. och den ledamot, som bäst
känner till förhållandena inom den del av kommunen, där besiktningen äger
rum samt att ersättning bör utgå til! varje hästägare med 10 kr. per häst.
Ersättningsbeloppen framräknades efter gällande lantarhetaravtal och med
hänsyn till beräknad genomsnittlig tid för inställelse. Ersättning för transportkostnad
syntes däremot ej böra ifrågakomma på grund av att avståndet
till besiktningsplatsen maximeras till 5 km.

Arméintendenturförvaltningens förslag föranledde år 1959 ändring av militär
uttagningsförordning (SFS 144/1959) bl. a. så tillvida, alt 47 och 48 §§
erhöllo följande ändrade lydelse:

§ 47. Med ledning — ---vållas hästägarna.

Plats för besiktning bestämmes så att avståndet från vederbörande hästägares
hemvist till besiktningsplatsen i regel ej överstiger fem kilometer.
Överstiger avståndet från hemvistet till besiktningsplatsen fem kilometer,
är hästägaren berättigad till ersättning av statsmedel enligt grunder som
fastställas av Kungl. Maj:t efter förslag av hästuttagningsmyndigheten.

Vad i---andra stycket.

Hästuttagningsmyndigheten upprättar----ägare (hästförteckning).

§ 48. Besiktning förrättas i närvaro av två ledamöter i vederbörlig uttagningsnämnd,
nämligen ordföranden eller, vid förfall för denne, vice ordföranden
samt en av nämnden utsedd ledamot, som är väl förtrogen med hästbeståndet
i den del av kommunen, där besiktningsplatsen är belägen.

Det åligger---den tredskande.

I syfte att snarast effektuera dessa ändringar har arméintendenturförvaltningen
tillskrivit uttagningsnämnderna och anmodat dessa att tillse, att besiktningsplatserna
framgent förlägges så, att om möjligt i intet fall hästägares
inställelse till besiktning kommer att överstiga 5 km. Detta har medfört
att, i trakter där gårdarna ligga glest, i månget fall besiktningen blivit
förlagd till hemgården eller dess omedelbara närhet.

En jämförelse mellan antalet besiktningsplatser och antalet hästar kallade
till dessa platser åren 1959 och 1962 visar en icke oväsentlig ökning av
antalet besiktningsplatser medan antalet hästar per besiktningsplats nedgått.
Det är härvid att märka, att totalantalet hästar i berörda län under
tiden minskat med 15 till 30 %.

Län

Antal besiktningsplatser

Antal hästar per besiktnings-plats

1959

1962

1959

1962

B

368

404

7,5

5,7

D

191

210

5,2

3,4

P

249

251

4,0

3,1

6

Statsutskottets utlåtande nr 159 år 1962

I 87, 42 och 43 fall inom respektive län B, D och P uppvisades endast en
häst å besiktningsplats med andra ord besiktningen ägde rum å hemgården
eller dess omedelbara närhet.

Det är angeläget, att i detta sammanhang påpeka, att det är en väsentlig
skillnad i effektiviteten mellan å ena sidan denna »besiktningsplatsprincip»
och tidigare föreslagna och 1957 prövade besiktning å hemgården. I förra
fallet anges ett bestämt klockslag för besiktningen och inställelsen har så
gott som genomgående varit punktlig. I senare 1957 prövade förfarandet
måste anges en tidrymd på ett par timmar, varunder hästägaren anmodades
hålla hästen tillgänglig för besiktning. Erfarenheterna från de utförda försöken
med detta system och dess olägenheter ha tidigare ovan redovisats.

Vid 1960 års riksdag togs åter »hästbesiktningsfrågan» upp i form av motioner,
i andra kammaren av herr Johansson i Gränö m. fl. (II: 276) samt i
första kammaren av herr Svanström (I: 230) utmynnande i en hemställan,
att besiktning av hästar, som i fredstid uttages för krigsmaktens behov, skall
äga rum hos vederbörande hästägare eller att vederbörande hästägare beredes
skälig ersättning, då häst uppvisas vid s. k. besiktningsmöte.

Enligt statsutskottets då uttalade mening hade icke några sådana omständigheter
tillkommit, sedan frågan senast prövades av Kungi. Maj:t och förelädes
1959 års riksdag, att utskottet ansett sig berett tillstyrka yrkandet i
motionen.

Utskottet (utlåtande nr 162 år 1960) hemställde, att motionen icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd och riksdagen beslöt i enlighet härmed.

I underdånig skrivelse den 10/3 1961 har arméintendenturförvaltningen
hemställt, att frågan om ersättning till hästägare för uppvisande av häst
måtte upptagas till förnyad prövning. Anledningarna härtill var dels att,
trots de åtgärder, som vidtagits 1959 i form av ändring av militära uttagningsförordningen,
det alltjämt rådde en viss irritation och missnöje bland
hästägarna, dels att förvaltningen ej kunde finna skäligt att en begränsad
del av den hästägande allmänheten skulle få vidkännas kostnader för hästuppvisning
vid uttagning samt slutligen att statsverket vid ett utbetalande
av en skälig ersättning till hästägarna ej skulle behöva vidkännas en kostnadsökning
mer än högst 50 000 kronor årligen, då uttagningsverksamheten
betydligt minskat i omfattning.

Av motionärerna i årets riksdag föreslaget system med besiktning hos
hästägarna genom distriktsveterinärens medverkan finner förvaltningen på
grund av tidigare redovisade skäl ej kunna förorda. Detta så mycket mer
som uttagningsbehovet nu reducerats samtidigt som kravet på ett enhetligt
och ur militär användningssynpunkt sakligt bedömande av hästmaterialet
än mer accentuerats. Det vill slutligen samtidigt synas ostridigt att näringslivets
intressen och den enskildes behov alltjämt bör bevakas i förefintliga
hästuttagningsnämnder.

Arméintendenturförvaltningen får på grund härav dels förorda ett bibehållande
i princip av det tillämpade hästuttagningsförfarandet dels ock förorda,
att en skälig ersättning måtte utbetalas av statsmedel till ägare av
uppvisad häst för åsamkad förlust av arbetsinkomst. Totalt torde ersättningsbeloppet
böra uppskattas till högst 40 000—50 000 kr. per år, därest rätt
till ersättning endast tillkommer hästägare, vilken måste lämna hemvistet
för uppvisande av häst.

Ersättningens storlek är härvid beräknad på sätt som arméintendenturförvaltningen
i tidigare underdånig framställning redovisat.

S. LEIJONHUFVUD

F. D. DIURLIN

Gösta Ganting

Statsutskottets utlåtande nr 159 år 1962

7

Bilaga B

Till riksdagens statsutskott

Den 23 maj 1962 har Kungl. Maj:t anbefallt Veterinärstyrelsen att till
Riksdagens Statsutskott inkomma med utlåtande över motion II: 609 angående
besiktning av hästar, som uttages enligt militära uttagningsförordningen.
Till åtlydnad härav får styrelsen anföra följande.

Nuvarande system för besiktningen, vid vilket denna förrättas av särskilt
förordnad hästbesiktningsman i närvaro av två ledamöter i vederbörlig
uttagningsnämnd, finner motionärerna föråldrat och irrationellt.

Den främsta orsaken till kritiken synes vara att hästägarna icke erhålla
någon ersättning för den förlust av arbetstid, de får vidkännas då de har
att på bestämd tid uppvisa sina hästar på fastställda besiktningsplatser,
vilka numera regelmässigt ej skall ligga på längre avstånd än fem kilometer
från hästägarens hemvist. Om avståndet överstiger fem kilometer kan hästägaren
erhålla viss mindre ersättning av statsmedel. Sedan yrkanden om
ytterligare ersättning avvisats vid skilda tillfällen önskar nu motionärerna
att besiktningen skall ske hos hästägarna med anlitande av distriktsveterinärorganisationen.

Nuvarande ordning med reducerad uttagningsnämnd och maximerat avstånd
till besiktningsplatsen är endast några år gammal och har enligt vad
Veterinärstyrelsen inhämtat medfört betydande förbättring av förhållandena.
Bl. a. lär ett relativt stort antal besiktningar redan nu ske hos ägarna.
Då hästarna dessutom endast skall uppvisas vart tredje år borde detta i
och för sig icke vara någon större fråga. Uppenbarligen åstadkommer den
emellertid fortfarande avsevärd irritation på många håll och allt som kan
göras för att avlägsna denna bör givetvis ske.

Som skäl mot att anlita distriktsveterinärerna har anförts

att önskad enhetlighet vid uttagningen äventyras vid övergång från ett
mycket litet antal (ca 10) besiktningsmän till närmare 300,

att icke alla distriktsveterinärer a priori är lämpade som hästbesiktningsmän,

att distriktsveterinärerna på grund av reduktion av häststammen allt mindre
sysslar med hästar, samt

att besiktning hos djurägarna blir allt för kostsam.

I önskemålen om enhetlig bedömning vid uttagning av hästar för militärt
bruk kan Veterinärstyrelsen instämma. Dessa önskemål torde emellertid
i tillräcklig grad kunna tillgodoses även vid användande av distriktsveterinärer
genom utarbetande av detaljerade instruktioner för bedömningen,
eventuellt kompletterade med av arméintendenturförvaltningen anordnade,
för distriktsveterinärerna i ett eller flera län gemensamma praktiska demonstrationer.

Nyssnämnda åtgärder skulle avsevärt motverka den befarade mindre
»lämpligheten» hos några distriktsveterinärer och likaledes minska tyngden
i invändningen att de praktiserande veterinärerna allt mindre sysslar med
hästar.

Sistnämnda faktum är visserligen ostridigt men det finns dock enligt Veterinärstyrelsens
mening ingen som helst anledning antaga annat än att en
distriktsveterinär, efter genomgången veterinärutbildning, efter utbildning
och tjänstgöring som värnpliktig veterinär samt efter att ha vunnit erfarenhet
under den ca 7 års veterinära verksamhet, varav flera år som tf. di -

8

Statsutskottets utlåtande nr 159 år 1962

striktsveterinär, vilka erfordras för erhållande av ordinarie distriktsveterinärtjänst,
besitter sådana kunskaper om hästar, att han med ovan nämnda
ytterligare inslruktion skulle kunna fylla uppställda krav.

Invändningen att besiktning hos hästägaren blir för kostsam torde finna
stöd hos arméintendenturförvaltningen, som 1957 inom vissa län försöksvis
anordnat sadan besiktning. Kostnadsökningen lär ha varit väsentlig men
det bör påpekas, att besiktningen då utfördes av särskilt förordnade besiktningsmän
och i närvaro av två ledamöter av uttagningsnämnden. Erfarenheterna
från detta försök ledde sedermera till införandet av nuvarande ordning.

Enligt motionärernas förslag skulle besiktningen företagas av distriktsveterinärerna
i samband med övriga tjänsteresor. Detta skulle uppenbarligen
göra det omöjligt för medlemmar av hästuttagningsnämnden att närvara
och förrättningen (besiktning jämte placering i värdeklass) alltså utföras
av distriktsveterinären ensam.

Den kanske främsta anledningen till att två medlemmar av uttagningsnämnden,
ordföranden eller vice ordföranden samt en lokal representant,
ansetts böra närvara uppgives ha varit önskan att få såväl näringslivets som
enskildas intressen bevakade. Veterinärstyrelsen saknar underlag för ett fullständigt
bedömande av i vilken omfattning sistnämnda intressen äventyras
om uttagningsnämnden ej är representerad vid besiktningen. Styrelsen vill
emellertid framhålla, dels att distriktsveterinärernas kännedom om de lokala
förhållandena i ovannämnda avseenden oftast är mycket god, dels att
nämndens medverkan i övrigt i samband med uttagningen torde böra bibehållas.
Här synes böra understrykas att vad Veterinärstyrelsen ovan anfört
rörande distriktsveterinär avser ordinarie tjänstinnehavare och alltså icke
är tillämpligt på vikarier.

Anordningen med distriktsveterinären som ensam besiktningsman förutsätter,
som motionärerna föreslår, att besiktningarna får ske under en längre
tidsperiod, förslagsvis ett år, och vidare att de kan ske samtidigt med
andra besök hos hästägaren. Det är emellertid föga sannolikt att dylika besök
verkligen kommer till stånd hos samtliga hästägare under besiktningsaret
och omständigheterna vid ett sjukbesök lär ej heller alla gånger vara
sådana att både djurägaren och veterinären har tid med hästbesiktningen.
Det torde därför bli nödvändigt skapa möjlighet för företagande av särskild
tjänsteresa för ändamålet under förslagsvis sista månaden av besiktningsåret,
antingen på veterinärens eget initiativ eller på kallelse av ägaren.

Omfattningen av sådana särskilda tjänsteresor är självfallet omöjlig att
exakt förutsäga, vilket försvårar beräkningen av kostnaderna. Däremot torde
arméintendenturförvaltningen förfoga över eller relativt lätt kunna få
fram underlag för beräkning av nuvarande kostnader per besiktigad häst.
Vidare bör det vara möjligt att ange fördelningen av ifrågavarande hästar
på de olika veterinärdistrikten. Med ledning av dessa uppgifter och med utgångspunkt
från att distriktsveterinärerna synes böra ersättas enligt tjänstetaxan
kan kostnadsjämförelser göras. Det är icke uteslutet att det kommer
att visa sig att ianspråktagandet av distriktsveterinärerna icke blir billigare
än nuvarande system, även om hästägarnas krav på höjd och utökad ersättning
skulle tillmötesgås.

Måhända kan en utredning också komma att visa att omfattningen av besiktningarna
i något i övrigt arbetstyngt distrikt är sådan att distriktsveterinären
icke utan vidare kan belastas med dem. Som regel torde han dock i
sådana distrikt erhålla avlastning genom förordnande av s. k. extra veterinär.

Sammanfattningsvis får Veterinärstyrelsen således anföra

Statsutskottets utlåtande nr 159 år 1962

9

att nuvarande system för hästbesiktningen är prövat och bortsett från
den påtalade olägenheten för hästägarna uppges fungera väl,

att nämnda olägenhet synes kunna avhjälpas antingen genom utökad ersättning
till djurägarna eller genom besiktning enligt motionärernas förslag,

att hinder ur administrativ eller veterinärmedicinsk synpunkt icke torde
möta att anförtro besiktningen åt distriktsveterinärerna,

att emellertid bl. a. besiktningsarbetets fördelning på veterinärdistrikten
och kostnadsfrågan behöver utredas, samt

att det måhända därefter kan visa sig nödvändigt att som skedde 1957
försöksvis i vissa län pröva ett nytt förfarande.

Med det anförda får alltså Veterinärstyrelsen tillstyrka motionärernas
hemställan. Stockholm den 26 september 1962.

STURE LINDSTRÖM

Sune Hydén