Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1962

1

Nr 45

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition medförslag
till lag om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft
vid krig m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 26 oktober dagtecknad proposition, nr 200, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i denna lag om meddelande
av tillstånd till vissa företag i vatten träda i tillämpning. Då kriget upphört,
förordnar Konungen senast före avslutandet av den riksdagssession, som
börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke vidare skola tillämpas;
dock skall vad nu sagts icke gälla i den mån de alltjämt skola äga tilllämpning
på grund av förordnande enligt andra stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen förordna, att nämnda bestämmelser
skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det
eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av
frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet ej inom två
månader från det underställningen skett gillat av riksdagen, är det förfallet.
Upphör krigsfaran eller de utomordentliga, av krig föranledda förhållandena,
upphäver Konungen meddelat förordnande senast före nästkommande
riksdagssessions avslutande.

2 §•

För bättre utnyttjande av vattenkraft må, efter ansökan hos vattendomstolen
enligt 11 kap. vattenlagen, tillstånd jämlikt bestämmelserna i denna lag
lämnas till åtgärd, som avses i 2 kap. 1 § vattenlagen, eller till tillfällig reglering
av avrinningen ur sjö eller annan vattensamling eller i vattendrag
eller ock ändrade bestämmelser meddelas för hushållning med eller framsläppande
av vatten, därest åtgärden prövas ur allmän synpunkt medföra
fördel, som väsentligt överväger därmed förenade olägenheter.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 and. Nr 45

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1962

3 §.

Beträffande företag enligt denna lag skall vad i vattenlagen är stadgat
äga tillämpning, där ej annat följer av bestämmelserna i 4—20 §§ nedan.

4 §.

Tillstånd till företag enligt denna lag skall meddelas för viss tid, högst
tre år.

Sedan tiden för tillståndet eller, om nytt tillstånd meddelats, tiden därför
gått till ända, skall sökanden vidtaga de åtgärder, som erfordras för att återställa
förhållandena i lämpligt skick. Vattendomstolen har att i samband
med tillståndet meddela erforderliga bestämmelser härom.

5 §•

Vad i 2 kap. 3 § första stycket vattenlagen är stadgat om hinder mot byggande
i vatten skall icke äga tillämpning i fråga om företag enligt denna lag.

6 §.

Vad i 3 kap. vattenlagen är stadgat om vattenreglering med tvångsdelaktighet
skall ej äga tillämpning å reglering, som avses i denna lag. Finnes
uppenbart, att regleringen är till nytta för annan, som tillgodogör vattenkraft,
är denne dock pliktig att i den mån så kan anses skäligt bidraga till
kostnaden för regleringen. Med avseende å talan om sådant bidrag gäller
vad som är stadgat om talan enligt 3 kap. 9 § vattenlagen.

Hava flera än två förenat sig om regleringen, må förordnas, att företagets
angelägenheter skola handhavas av, i stället för styrelse, någon av
deltagarna. I sådant fall erfordras icke stadgar för företaget.

7 §•

Bestämmelserna i 4 kap. 1—12 och 16 §§ vattenlagen skola ej äga tillämpning
i fråga om företag enligt denna lag.

8 §.

För vattenkraft, som går förlorad för strömfallsägare till följd av sådan
enligt denna lag medgiven åtgärd, med vilken ej åsyftas att tillgodogöra
samma vattenkraft, skall ersättning utgå allenast såvitt fråga är om tillgodogjord
vattenkraft eller om vattenkraft, som uppenbarligen är avsedd att
tillgodogöras under den tid tillståndet skall gälla.

Tages för åtgärd enligt denna lag byggnad i anspråk med stöd av 2 kap.
15 § vattenlagen, skall i stället för vad där föreskrives om skyldighet att
gottgöra ägaren andel av byggnadens värde gälla, att skälig ersättning skall
givas för begagnandet av byggnaden.

9 §.

Vid meddelande av tillstånd till företag enligt denna lag äger vattendomstolen,
där det kräves för att undvika dröjsmål med företaget, uppskjuta
frågan om de föreskrifter, som erfordras angående ersättning, avgifter eller
annat. Bestämmelserna i 11 kap. 66 § 2 mom. andra, tredje och fjärde styckena
vattenlagen skola därvid äga motsvarande tillämpning.

10 §.

Ersättning, som bestämmes i penningar, må fastställas att utgå för år eller
del av år, så länge företaget äger bestånd. Har tillstånd till företaget tagits
i anspråk, skall sådan ersättning utgå för hela den tid därefter, för vilken
tillståndet meddelats, om ej vattendomstolen förordnar annorlunda.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1962

3

När skäl äro därtill, må vattendomstolen höja eller sänka ersättning, som
fastställts att utgå för år eller del av år, eller meddela nya eller ändrade bestämmelser
om vidtagande av åtgärder, som kunna erfordras för tillgodoseende
av allmän eller enskild rätt.

11 §•

Vattendomstols beslut, varigenom meddelats bestämmelser om skyldighet
att förebygga eller avhjälpa skada eller olägenhet till följd av företag enligt
denna lag eller att utgiva ersättning därför, skall, såframt tillståndet till
företaget tagits i anspråk, gå i verkställighet som om det vunnit laga kraft,
där ej annorlunda förordnas.

Belopp, som i enlighet med vattendomstolens beslut nedsatts hos länsstyrelsen
eller guldits i annan ordning, må ej återkrävas.

12 §.

Anspråk på ersättning för skada, förlust eller intrång som icke förutsetts
av vattendomstolen skall, för att kunna upptagas till prövning, anmälas hos
vattenrättsdomaren inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som
vattendomstolen må hava föreskrivit, räknat från det tiden för tillståndet
eller, om nytt tillstånd meddelats, tiden därför gått till ända. Efterföljes företag
enligt denna lag av företag, vartill tillstånd meddelas enligt vattenlagen,
må anspråk med anledning av det förra företaget framställas inom den tid,
som bestämmes enligt 2 kap. 24 § vattenlagen. Anmälan om ersättningsanspråk
skall göras skriftligen och ingivas till vattenrättsdomaren i två exemplar.
Vattendomstolen skall i domen erinra om vad skadelidande har att
iakttaga.

13 §.

Bestämmelserna om uppsägning i 9 kap. 58—63 §§ vattenlagen skola ej
äga tillämpning i fråga om åtgärd enligt denna lag.

14 §.

Befinner sig riket i krig, skall vad i 11 kap. 27 § 6 mom. vattenlagen är
stadgat icke äga tillämpning i mål, som avses i denna lag.

15 §.

Bestämmelsen ill kap. 30 § första stycket vattenlagen skall ej utgöra
hinder mot upptagande av ansökan om tillstånd till åtgärd enligt denna lag.

16 §.

Bestämmelserna ill kap. 33 och 47 §§ vattenlagen att brev eller brevkort
med underrättelse till sakägare skall vara betalt, äger ej tillämpning i mål,
som avses i denna lag.

I mål enligt denna lag skall ett exemplar av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen städse genom vattenrättsdomarens försorg tillställas länsstyrelsen
i det län, inom vilket företaget huvudsakligen skall verkställas.

Vid tillämpning i mål, varom nu är fråga, av bestämmelserna i It kap.
38 §, 39 § andra stycket, 45 § 1 mom. andra stycket sista punkten, 47 §, 50 §
andra stycket och 61 § första stycket vattenlagen må i brådskande fall frister,
som avses i nämnda stadganden, begränsas med iakttagande likväl av
att skäligt rådrum beredes.

17 §.

Befogenhet, som i 11 kap. 46 § första stycket vattenlagen tillerkänts vattenrättsdomaren
för där angivna fall, skall tillkomma honom jämväl i mål

■fl Ilihnng till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. avd. Nr 45

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1962

enligt denna lag. Är fråga om åtgärd, som omfattar vidlyftigare arbete, eller
är avsevärt intrång på allmän eller enskild rätt att befara därav, må förordnande
av vattenrättsdomaren lämnas endast om riket befinner sig i krig.

När synnerliga skäl äro därtill, må vattenrättsdomaren i mål enligt denna
lag medgiva sökanden att utan hinder av bestämmelsen i 2 kap. 20 § 2 mom.
vattenlagen påbörja arbete, som där avses.

18 §.

Befinner sig riket i krig och är med hänsyn till kraftförsörjningen oundgängligen
erforderligt att åtgärd, som avses i 2 §, vidtages utan dröjsmål,
äger Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer, förordna att åtgärden
må, ändå att den är av beskaffenhet att vattendomstolens medgivande
därtill skall inhämtas, vidtagas utan föregående prövning av vattendomstolen.
Vidtager någon åtgärd med stöd av vad nu sagts, skall han ofördröjligen
efter dess verkställande göra ansökan hos vattendomstolen om godkännande
av åtgärden.

I fråga om ansökan, som i första stycket sägs, och påföljd för underlåtenhet
att göra sådan ansökan skall vad i vattenlagen stadgas för fall, som
avses i 2 kap. 20 § 1 mom. tredje stycket samma lag, äga motsvarande tilllämpning.

19 §.

Säkerhet, som avses ill kap. 66 eller 67 § vattenlagen, skall i mål, varom
är fråga i denna lag, gälla all ersättning, som icke skall erläggas innan meddelat
tillstånd tages i anspråk, ävensom kostnader för åtgärd, som vattendomstolen
må hava föreskrivit med stöd av 4 § andra stycket.

20 §.

Avgift, varom förmäles i 11 kap. 95 § vattenlagen, skall ej utgå i mål, soin
avses i denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963, då lagen den 20 oktober 1939
(nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering
upphör att gälla. Har dessförinnan meddelats beslut, som innefattar tillstånd
till tillfällig vattenreglering enligt lagen den 20 oktober 1939, skola
dock sistnämnda lags bestämmelser alltjämt äga tillämpning å sådan reglering.

Motioner

I samband med propositionen har utskottet behandlat två i anledning därav
väckta motioner, nr 769 i första kammaren av herr Sundin och nr 930 i
andra kammaren av herr Larsson i Norderön m. fl. I motionerna, som är
likalydande och i sin helhet tryckta i andra kammaren, hemställes,

»att riksdagen med anledning av Kungl. Maj :ts förslag måtte besluta,
dels att andra meningen i övergångsbestämmelserna gives följande lydelse
:

’Har dessförinnan meddelats beslut, som innefattar tillstånd till tillfällig
vattenreglering enligt lagen den 20 oktober 1939, skola dock sistnämnda

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1962

lags bestämmelser äga tillämpning å sådan reglering till och med den 31
december 1964’,

dels att ändring i bestående kraftverksföretag eller vattenregleringsföretag
— bestämmelser för hushållning med eller framsläppande av vatten däri
inbegripna — icke må ske genom förfarande enligt den nya lagen med mindre
riket befinner sig i krig och det med hänsyn till kraftförsörjningen är
oundgängligen erforderligt att åtgärden vidtas».

För motionernas innehåll redogöres nedan.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att 1939 års lag angående tillfällig vattenreglering
skall ersättas med en ny lag, som bättre tillgodoser de fordringar, vilka nu
måste ställas på en beredskapslag på vattenkraftutbyggnadens område. Den
nya lagen blir enligt förslaget tillämplig i fråga om såväl tillfälliga vattenregleringar
som vattenbyggnadsåtgärder m. m. Vidare innebär förslaget, att
rättsliga möjligheter skall tillskapas att, om riket är i krig, mycket snabbt
vidtaga vattenbyggnads- och regleringsåtgärder, som oundgängligen erfordras
med hänsyn till kraftförsörjningsläget. Samtidigt åsyftas att förbättra
skyddet för de kraftföretagen motstående intressena av allmän och enskild
natur.

Propositionens tillkomst

Genom lag den 20 oktober 1939 infördes med anledning av andra världskrigets
utbrott vissa särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.
Denna lag är i sina huvuddrag alltjämt gällande. Såsom ett led
i pågående översyn av vår beredskapslagstiftning har emellertid inom justitiedepartementet
upprättats en i april 1962 dagtecknad promemoria angående
tillstånd till vattenkraftutbyggnader i krig m. m. Till promemorian har
fogats förslag till dels lag med särskilda bestämmelser angående vissa företag
i vatten och dels lag om ändrad lydelse av 11 kap. 18 § vattenlagen.

över promemorian med därvid fogade lagförslag har efter remiss yttranden
avgivits av vattenöverdomstolen efter hörande av vattenrättsdomarna,
överbefälhavaren, vattenfallsstyrelsen, kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen,
fiskeristyrelsen, kommerskollegium (med överlämnande av yttranden från
handelskammaren i Gävle, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare
samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare), överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap, länsstyrelserna i Kronobergs
län, Blekinge län (med överlämnande av yttranden från lantbruksnämnden
och Svenska naturskyddsföreningens ombud i länet samt fiskeriinlendenten
i nedre södra distriktet), Värmlands län (med överlämnande av yttranden
från lantbruksnämnden i länet och chefen för Värmlandsblocket inom centrala
driftledningcn), Kopparbergs län (med överlämnande av yttrande från

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1962

länsarkitekten i länet), Jämtlands län (med överlämnande av yttranden
från lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i länet), Västerbottens
län och Norrbottens län (med överlämnande av yttranden från fiskeriintendenten
i övre norra distriktet och Norrbottens länsorgan för vattenkraftfrågor),
Svenska vattenkraftföreningen, Riksförbundet Landsbygdens
folk, Sveriges industriförbund, Svenska naturskyddsföreningen och
Samfundet för hembygdsvård.

Gällande bestämmelser, departementspromemorian samt
remissyttrandena

Beträffande gällande bestämmelser och innehållet i departementspromemorian
med bilagda lagförslag samt däröver avgivna remissyttranden får
utskottet — i den mån redogörelse ej lämnas nedan -— hänvisa till propositionen
s. 7—28 och 43—46.

I anledning av motionerna må ur propositionen återgivas vad däri i visst
avseende uttalats om innehållet i 1939 års lag: Enligt lag den 12 april 1946
har till slutstadgandet i 1939 års lag fogats ett tillägg, avsett att reglera
vissa övergångsförhållanden i samband med att förordnandet om lagens tilllämpning
skulle upphöra att gälla. I sin nuvarande lydelse — enligt lag den 9
maj 1952 — innebär dessa bestämmelser bl. a., att när ansökan om tillstånd
till reglering enligt vattenlagen inkommit innan tiden för meddelat tillstånd
enligt 1939 års lag gått till ända, tillstånd till fortsatt tillfällig reglering
får meddelas att gälla i avbidan på prövning av frågan om reglering enligt
vattenlagen, dock högst den i 1939 års lag stadgade tiden tre år. Om målet
angående reglering enligt vattenlagen är av vidlyftig beskaffenhet och den
tillfälliga regleringen är av avsevärd betydelse för kraftförsörjningen, får
dock förlängt tillstånd meddelas för en tid av högst tre år i sänder. På
grund av denna bestämmelse kan fortfarande — fastän reglerna i 1939 års
lag om meddelande av tillstånd är satta ur tillämpning — äldre tillstånd
enligt lagen förlängas. Några få sådana tillstånd löper också ännu, men de
ersättes, i den mån företagen skall bestå för framtiden, successivt av tillstånd
enligt vattenlagen.

Departementschefen

I propositionen anför föredragande departementschefen följande.

»Omvittnat är att 1939 års lag, som alltsedan sin tillkomst tjänat som en
vattenrättslig krislag, varit till utomordentlig nytta för landets kraftförsörjning
under det senaste världskriget och de år, som följde närmast därefter.
Den framstår dock numera som i viktiga hänseenden föråldrad. Detta
sammanhänger bl. a. med att vattenkraften i dag är utbyggd i en helt annan
omfattning än den var vid krigsutbrottet. Denna utbyggnad under de sistlidna
decennierna innebär emellertid icke — lika litet som tillkomsten av nya

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1962

energikällor — att behovet av en beredskapslag på kraftutbyggnadens område
har bortfallit. Det inå räcka med att till stöd för denna uppfattning erinra om
riskerna för att de södra och mellersta delarna av landet, där kraftbehovet
är störst, blir ställda utan Norrlandskraft på grund av krigsskador på de
långa överföringsledningarna. Att det i sådana situationer, då tillgången på
fossilt bränsle lärer vara knapp, föreligger behov av en lagstiftning, som
möjliggör ett effektivt utnyttjande av tillgänglig vattenkraft, synes icke
kunna bestridas. Däremot innebär utbyggnaden av produktionsapparaten
uppenbarligen, att i en krissituation nu eller framdeles behovet av snabba
åtgärder på kraftförsörjningens område delvis kan få en annan inriktning
än det hade tidigare. Det är mot denna bakgrund man får se de önskemål
som framkommit om en översyn av den vattenrättsliga krislagstiftningen.
Synpunkter i ämnet har framlagts i den nu förevarande departementspromemorian,
vari föreslagits att 1939 års lag skall ersättas med en ny lag,
vars bestämmelser bättre motsvarar de krav man nu måste ställa på en
beredskapslag. Några invändningar mot en lagreform på området har icke
framkommit vid remissbehandlingen av promemorian. Jag vill även för
egen del uttala min anslutning till tanken på en sådan.

Det vid promemorian fogade förslaget till ny beredskapslag har med ledning
av de inkomna remissyttrandena överarbetats inom justitiedepartementet.

Redan av den nya lagens rubrik torde böra framgå, att fråga är om en
beredskapslag. Lagen bör, i likhet med 1939 års lag, inledas med en föreskrift
om hur dess bestämmelser skall sättas i tillämpning. I 2 § bör intagas
bestämmelserna om de företag och åtgärder, i fråga om vilka lagens
regler skall gälla, och i 3 § bör sedan i överensstämmelse med vad som
förordats i vissa yttranden uttryckligen fastslås, att vattenlagens regler
skall tillämpas, om ej annat framgår av den nya lagen. Därpå följande
paragrafer i lagen bör innehålla sådana särbestämmelser.

Jag vill i det följande närmare uppehålla mig vid den nya lagens särskilda
bestämmelser. Därvid förbigår jag dock i allmänhet de bestämmelser,
som i oförändrat eller huvudsakligen oförändrat skick bör överflyttas från
1939 års lag ävensom vissa smärre, främst redaktionella frågor rörande bestämmelsernas
utformning.

Liksom 1939 års lag bör den nya lagen till sin natur vara permanent
men så konstruerad, att — samtidigt som exempelvis dess ersättningsregler
ständigt är tillämpbara — dess bestämmelser bl. a. i 2 § om meddelande
av tillstånd till företag, varå lagen är tillämplig, skall gälla endast
vid krig eller krigsfara eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden. Av stor betydelse i detta hänseende är frågan om det
sätt, på vilket lagen skall bringas i tillämpning, och riksdagens medverkan
därvid ävensom ordningen för tillämplighetens upphörande. I dessa delar
är bestämmelserna i 1939 års lag mindre lämpligt utformade och, efter den
i slutet av 1940-talet genomförda revisionen av riksdagens arbetsformer,

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1962

delvis föråldrade. I departementspromemorian har på grund härav föreslagits
nya regler, vilka väl ansluter till motsvarande stadganden i andra beredskapslagar.
I enlighet med förslaget, som i denna del lämnats utan erinran
av remissorganen, synes bestämmelserna i 1 § böra innehålla följande.
Om riket kommer i krig, skall lagens bestämmelser om meddelande av tillstånd
till vissa företag automatiskt träda i tillämpning. När kriget sedan
upphört, skall det åligga Kung}. Maj :t att senast före avslutandet av den
riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut, förordna att bestämmelserna
icke vidare skall tillämpas. Vid krigsfara, vari riket befinner sig, eller
eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden skall det tillkomma
Kung], Maj :t att utfärda förordnande om att nämnda bestämmelser
skall tillämpas. Förordnandet skall dock inom en månad underställas
riksdagens prövning. Blir det ej inom två månader från underställningen
gillat av riksdagen, skall det vara förfallet. Upphör krigsfaran eller de utomordentliga
förhållanden, som föranlett förordnandet, skall detta upphävas
av Kungl. Maj :t senast före nästkommande riksdagssessions avslutande.

Viss tvekan kan måhända råda i frågan, huruvida — efter fullföljd av
talan — överinstans bör kunna tillämpa beredskapslagens regler om meddelande
av tillstånd, därest dessa regler satts ur tillämpning efter det underrättens
avgörande i tillståndsfrågan fallit. Enligt min mening bör emellertid
tillstånd enligt beredskapslagen principiellt icke meddelas under andra
förhållanden än sådana, som kan motivera ett extraordinärt förfarande
av det slag beredskapslagen föreskriver. Jag är därför icke beredd förorda,
att i lagen upptages bestämmelse, varigenom befogenhet som nyss sagts tilllägges
överinstansen. Om talan icke har förts mot underrättsbeslut, varigenom
tillstånd lämnats enligt beredskapslagen, men lagens regler om meddelande
av tillstånd sättes ur tillämpning innan tiden för fullföljd av talan
har utlöpt, faller frågan om tillstånd enligt beredskapslagen; i sådant fall
får tillstånd i stället utverkas enligt vattenlagen. Några föreskrifter om vad
som i övrigt skall iakttagas, när lagens regler om meddelande av tillstånd
satts ur tillämpning, torde icke behöva meddelas. I enlighet med vad som
förut framhållits gäller ju övriga bestämmelser i lagen i tillämpliga delar.

Den nya lagen är såsom överbefälhavaren anmärkt av sådant slag, att
den bör upptagas i förteckningen över de författningar, som enligt 9 § beredskapskungörelsen
skall träda i tillämpning i samband med beredskapslarm.
Föreskrift härom torde få meddelas i administrativ ordning.

Som jag redan nämnt är 1939 års lag tillämplig endast i fråga om vattenregleringar
för kraftändamål. Ehuru enligt min mening något mera framträdande
behov av en beredskapslag för att möjliggöra större vattenregleringar
knappast föreligger numera, bör dock såsom uttalas i departementspromemorian
även den nya lagen ha avseende på sådana företag.

Den förändrade inriktning, varmed man enligt vad jag nyss påpekat
numera i en krissituation har alt räkna, när det gäller behovet av åtgärder
på kraftförsörjningens område, har emellertid föranlett förslag i de -

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1962

partementspromemorian av innebörd att även vissa andra åtgärder för bättre
utnyttjande av vattenkraft än vattenregleringar skall kunna komma i
fråga enligt den nya lagen. Sålunda har förordats, att denna bör avse jämväl
vissa angivna arbeten och åtgärder, som enligt vattenlagen skall anses
som byggande i vatten eller behandlas som sådant, ävensom ändringar i
förut meddelade vattenhushållningsbestämmelser m. m. Detta förslag har
i stort sett godtagits vid remissbehandlingen. Några remissinstanser har
dock yppat farhågor för, att de nya bestämmelserna kan leda till olägenheter
för allmänna intressen och för bygden i en omfattning, som ett krisläge
kanske icke motiverar.

De skäl, som anförts för en utvidgning av de ändamal för vilka den nya
lagen skall kunna vinna tillämpning, finner jag bärande. Med beaktande
av vad vattenöverdomstolen anfört om önskemålet från beredskapssynpunkt
av en något vidare formulering än den, som föreslagits i promemorian,
vill jag emellertid tillstyrka en regel, som gör det möjligt att för
bättre utnyttjande av vattenkraft tillämpa beredskapslagen beträffande —
jämte annat — alla arbeten för byggande i vatten ävensom i fråga om andra
åtgärder, som enligt vattenlagen skall behandlas som dylika, nämligen bortledande
av vatten, grävning och sprängning i vattenområde och annan åtgärd
till förändring av vattnets djup och läge i vattenområde. I 2 § bör sålunda
stadgas att tillstånd enligt lagen må lämnas till åtgärd, som avses
i 2 kap. 1 § vattenlagen, eller till tillfällig vattenreglering samt att ändrade
bestämmelser med stöd av lagen må meddelas för hushållning med eller
framsläppande av vatten.

Bland de lösningar lagen skall erbjuda beträffande kraftförsörjningsfrågor,
som uppkommer i en krissituation, bör i överensstämmelse med vad
som anges i promemorian inrymmas möjlighet att ingripa för att påskynda
igångsättandet av ett helt eller delvis färdigbyggt kraftverk, beträffande vilket
exempelvis skaderegleringen enligt vattenlagen icke hunnit fullbordas.
Jag vill i anslutning därtill betona, att det enligt min åsikt icke är erforderligt
att i lagtexten särskilt beskriva detta fall, eftersom det — även om
något kompletterande tillstånd till byggande i vatten i egentlig mening icke
skulle erfordras — knappast är tänkbart att taga en dylik anläggning i
drift utan att vattnets djup eller läge påverkas eller ändrade vattenhushållningsbestämmelser
erfordras, allt åtgärder beträffande vilka lagen enligt
vad nyss nämnts bör gå att tillämpa.

Såsom vattenöverdomstolen framhållit föreligger möjligheter till ett snabbt
interimsavgörande av frågor om vattenförsörjning och avlopp redan med
stöd av It kap. 46 § första stycket vattenlagen. Jag är med hänsyn härtill
icke beredd förorda del från några håll framförda förslaget att även åtgärder
för industriers och samhällens vattenförsörjning och avlopp skall omfattas
av den nya lagen. Denna bör sålunda enbart gälla i fråga om atgäider
på vattenkraftutbyggnadens område.

Otvivelaktigt är att en lagstiftning av den innebörd, varom här är fråga,
under vissa betingelser kan komma att fa ingripande verkningar i de trak -

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1962

ter, där företagen utföres. Detta är givetvis ägnat att mana till försiktighet.
Jag vill också understryka uttalandet i promemorian om att företag,
som kan leda till stora och för framtiden bestående skador, icke bör genomlöras
med stöd av lagen, om de icke är ekonomiskt motiverade på lång sikt.
Tillika måste med skärpa framhållas, att lagens syftemål ytterst är att i krissituationer
tillgodose folkförsörjningens eller totalförsvarets intressen och att
de lättnader i olika hänseenden lagen erbjuder i jämförelse med vattenlagen
icke får användas i avsikt att tillgodose privatekonomiska intressen. Såsom
förutsättning för lagens tillämplighet bör med hänsyn härtill krävas, att
den äskade åtgärden från allmän synpunkt prövas medföra fördel, som väsentligt
överväger därmed förenade olägenheter. Någon anledning att — såsom
skall ske enligt 1939 års lag — i sammanhanget beakta företagets fördelar
från enskild synpunkt synes mig icke föreligga.

Alt såsom i ett remissyttrande ifrågasatts bereda Kungl. Maj:t möjlighet
att utfärda centrala anvisningar för lagens tillämpning anser jag mindre
lämpligt. Jag vill emellertid betona i sammanhanget, att frågan om tillåtligheten
av vissa företag, som är av mera ingripande natur eller berör någon
av de största sjöarna i landet, på grund av bestämmelserna i 2 kap. 3 §
tredje stycket och 4 kap. 13 § vattenlagen kan komma alt bli föremål för
Kungl. Maj :ts direkta prövning.

Såsom i det föregående framhållits bör efter en under 3 § intagen hänvisning
till vattenlagen de olika särbestämmelserna följa. I överensstämmelse
med vad som föreslagits i departementspromemorian torde bland
dessa bestämmelser icke behöva ingå några särskilda föreskrifter om reglermgsavgift
vid tillfällig reglering, utan härvidlag bör vattenlagens regler i
4 kap. 14 och 15 §§ vara tillämpliga. Enligt promemorian är några särbestämmelser
icke heller erforderliga beträffande fiskeavgift. Vattenöverdomstolen
har emellertid i detta hänseende framhållit, att en särregel om fiskeavgift
motsvarande den, som nu finnes i 1939 års lag, är önskvärd. Blir vattenlagens
vanliga regler i 2 kap. 10 § tillämpliga uppkommer nämligen en
enligt vattenöverdomstolens uppfattning opåkallad lindring i företagarens
skyldigheter, för det fall att tillstånd icke tages i anspråk annat än under
viss kortare tid. Enligt min mening utgör emellertid denna omständighet icke
tillräcklig anledning att införa en särskild bestämmelse i den nya lagen. Jag
vill i sammanhanget betona, att det gäller avgifter för allenast kortare perioder,
samt att det uteslutande är fråga om företag, som ansetts påkallade
från allmän synpunkt.

En av vattenöverdomstolen väckt fråga om ränta på avgiftsbelopp, som

lastställes i efterhand, är jag ej beredd upptaga i detta begränsade sammanhang.

Först bland särbestämmelserna torde böra intagas stadgande angående
den hd, för vilken tillstånd må meddelas. I detta hänseende ansluter jag mig
till vad som uttalats i departementspromemorian och tillstyrker följaktligen,

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4-5 år 1962

1]

att längsta tillståndstiden fastställes till samma tid, som gäller enligt 1939 års
lag, eller tre år. Jag kan alltså icke biträda ett vid remissbehandlingen framfört
förslag alt tillstånden skall få gälla tills vidare.

I promemorian har vidare i anslutning till förevarande stadgande framhållits,
att det bör ankomma på företagaren att, om förlängning av ett tillstånd
ej sker, i görlig mån återställa förhållandena till deras skick innan
tillståndet togs i anspråk samt att vattendomstolen bör lämna eventuellt erforderliga
föreskrifter härom redan i samband med tillståndet. Denna princip,
som synes mig viktig, torde såsom i några remissyttranden förordats
böra uttryckligen fastslås i själva lagen. Jag vill för min del förorda den
lydelsen av bestämmelsen, att sökanden — sedan tiden för tillståndet eller,
om nytt tillstånd meddelas, tiden därför gått till ända — skall vidtaga de
åtgärder, som erfordras för att återställa förhållandena i lämpligt skick. Säkerhet
enligt It kap. 67 § vattenlagen bör i mål av förevarande slag gälla
utom annat kostnader för sådana åtgärder, som vattendomstolen kan
ha föreskrivit i fråga om förhållandenas återställande.

I överensstämmelse med vad som gäller enligt 1939 års lag bör enligt
den nya lagen tillstånd kunna meddelas, utan att vattendomstolen behöver
göra den detaljerade skadeuppskattning, som krävs för ekonomisk tillåtlighetsprövning
enligt 2 kap. 3 § första stycket vattenlagen. Däremot bör,
likaledes i enlighet med principerna i 1939 års lag, de i andra stycket i
samma paragraf meddelade bestämmelserna till skydd för vissa viktigare
allmänna intressen vara tillämpliga även beträffande företag enligt beredskapslagen.
I fråga om ansökningar om revision av äldre vattendomstolstillstånd,
i synnerhet sådana som redan ligger på gränsen till vad som är
tillåtligt enligt vattenlagen, innebär uppenbarligen vattendomstolens skyldighet
att vid sin prövning av ansökan enligt beredskapslagen beakta nyssnämnda
bestämmelser en betydande garanti mot i hast lämnade medgivanden,
som dispenserar från villkor, föreskrivna vid den första vattendomstolsbehandlingen.

Regeln att bestämmelsen i 2 kap. 3 § första stycket vattenlagen icke skall
vara tillämplig i fråga om företag enligt beredskapslagen har såväl i 1939
års lag som i det vid departementspromemorian fogade lagförslaget upptagits
i samma paragraf som den, vari reglerats frågan om vilka företag lagen
skah avse. Såsom kammarkollegiet påpekat i sitt remissyttrande är detta
forhållande ägnat att göra lagen mindre klar. Regeln bör med anledning
harav upptagas för sig under 5 §.

De ersättningsregler, som förordats i departementspromemorian, leder till
en i flera hänseenden förbättrad ställning för de skadelidande sakägarna i
jämförelse med motsvarande bestämmelser i 1939 års lag. Jag vill i denna
fråga hänvisa bl. a. till vad förslaget innehåller beträffande ersättning för
vattenkraft, om gottgörelse för begagnande av byggnad i vatten, som tages
i anspråk med stöd av 2 kap. 15 § vattenlagen, och om tid för anmälan av

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1962

anspråk på ersättning för s. k. oförutsedd skada. Förslaget har i dessa delar
lämnats utan erinran vid remissbehandlingen och bör enligt min mening genomföras.

Betydelsefullt är att vattendomstolen får möjligheter att till undvikande
av dröjsmål med företaget uppskjuta behandlingen av ersättningsfrågorna
till en senare tidpunkt. Den nya lagen bör följaktligen liksom 1939 års lag
innehålla bestämmelser härom. Regeln får emellertid icke leda till att sakägarnas
berättigade anspråk på hänsyn blir eftersatt. För att denna synpunkt
skall bli bättre tillgodosedd i den nya lagen än i 1939 års lag förordas
i promemorian, att i lagen skall föreskrivas, att vad ill kap. 66 §
2 mom. andra och tredje styckena vattenlagen stadgas skall äga motsvarande
tillämpning i nu behandlade fall. Denna lösning, som enligt min mening
är lämplig, skulle innebära, att vattendomstolen blir skyldig att meddela
provisoriska ersättningsbestämmelser så snart skada, förlust eller intrång
kan antagas bli av mera kännbar beskaffenhet och att sedan slutligt
avgöra målet i den uppskjutna delen så snart ske kan, varvid ersättning
ej får bestämmas till lägre belopp än som utgått eller skolat utgå på grund
av provisoriska bestämmelser.

I likhet med vad som gäller enligt 1939 års lag bör vattendomstolen jämlikt
den nya lagen få fastställa periodiska ersättningar att utgå så länge
företaget äger bestånd samt, när skäl är därtill, höja eller sänka sådana ersättningar.
Stadgandet om de periodiska ersättningarna bör vidare — såsom
föreslagits från vattendomstolshåll — kompletteras till undvikande av
att sakägare tillskyndas förluster, om tillstånd -— i motsats till vad sakägaren
haft anledning utgå ifrån — ej utnyttjas under hela den tid, för vilken
det lämnats. Det torde sålunda böra i lagen föreskrivas att, om tillstånd till
företaget tagits i anspråk, ersättning som fastställts att utgå för år eller del
av år skall utgå för hela den tid efter ianspråktagandet, för vilken tillståndet
meddelats, om icke vattendomstolen förordnar annorlunda.

Spörsmålet om bevisbördan i ersättningsfrågor har berörts i några remissyttranden.
Jag vill med anledning därav hänvisa till bestämmelsen i 2 kap.
26 § vattenlagen. Om byggnad i vatten verkställts utan föregående prövning
av domstol, är byggnadens ägare enligt bestämmelsen bevisningsskyldig i
avseende å de före byggnadens tillkomst rådande förhållandena i vattnet.
Bestämmelsen är även tillämplig på vattenreglering. Har ett företag genomförts
med stöd av den nya lagen utan att ersättningsfrågorna prövats på förhand,
föreligger en sådan situation, som måste innefattas under nyssnämnda
lagrum. Det blir följaktligen även i dessa fall sökanden och icke den skadelidande
sakägaren, som får stå den risk, vilken följer av svårigheten att
efteråt visa, hurudana förhållandena tidigare varit i vattendraget (jfr prop.
1943: 253 s. 45 f). Någon uttrycklig lagregel härom finnes icke i 1939 års lag
och torde icke heller böra införas i den tillämnade lagen.

Vad härefter angår de processuella föreskrifterna i den nya lagen vill jag
först stanna vid frågan om provisoriska åtgärder. Enligt 1939 års lag gäller
i detta hänseende, att den befogenhet, som i 11 kap. 46 § vattenlagen till -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1962

13

erkänts vattenrättsdomaren för där angivna fall, tillkommer honom jämväl
i fråga om tillfälliga vattenregleringsföretag. Såsom i departementspromemorian
förordats bör eu motsvarande befogenhet tilläggas vattenrättsdomaren
även i den nya lagen och därvid gälla icke blott beträffande vattenreglering
utan också i fråga om de övriga företag, varå lagen skall vara
tillämplig. Härvid må framhållas, att ett av vattenrättsdomaren lämnat
medgivande till provisoriska åtgärder enligt beredskapslagen är att hänföra
till sådana tillstånd, som icke må lämnas med mindre de i 1 § angivna
förutsättningarna är uppfyllda.

I promemorian har anförts, att den vattenrättsdomaren enligt 1939 års lag
tillkommande befogenheten att medgiva provisoriska åtgärder bör begränsas.
Det har nämligen ansetts mindre tilltalande att åtgärder, som kan medföra
djupt ingripande verkningar för bygden, skall kunna medges av vattendomstolens
ordförande ensam. Förslaget innebär, att man, om företaget
omfattar vidlyftigare arbete eller om avsevärt intrång på allmän eller enskild
rätt kan befaras därav, skall tillåta dylika vattenrättsdomareförordnanden
endast, då synnerliga skäl föreligger. Vid remissbehandlingen har
lämpligheten av en begränsning av befogenheten icke satts i fråga. Några
remissinstanser anser emellertid, att en längre gående begränsning än som
föreslagits i promemorian är påkallad, och till denna uppfattning ansluter
även jag mig. Vattenrättsdomarens befogenhet bör dock lämnas obeskuren
såvitt avser det fallet, att landet befinner sig i krig. Annars bör vattenrättsdomaren
kunna lämna medgivanden endast till sådana provisoriska
åtgärder, som icke omfattar vidlyftigare arbete eller av vilka avsevärt intrång
icke är att befara. Vad nu sagts bör dock självfallet icke gälla i fråga
om vattenrättsdomarens befogenhet att medgiva provisoriska åtgärder till
förebyggande eller avhjälpande av skada eller olägenhet. Vad vattenlagen
stadgar därom i It kap. 46 § andra stycket bör således vara tillämpligt i mål,
som handlägges enligt beredskapslagen. Ifrågavarande bestämmelser i denna
lag bör givas sådan lydelse, att någon tvekan icke kan råda på denna
punkt.

År 1961 infördes i vattenlagen bestämmelser med förbud mot igångsättande
av vissa större arbeten på land, innan vattendomstolen prövat frågan om
tillstånd att bygga i vatten. Såsom vattenöverdomstolen framhållit får det
anses angeläget, att vattenrättsdomaren får befogenhet att i mål enligt beredskapslagen
lämna dispens från förbudet. Föreskrifter härom torde
lämpligen böra meddelas i anslutning till nyssberörda stadganden om vattenrättsdomarens
befogenhet att medgiva provisoriska åtgärder. För dispens,
som här avses, torde böra krävas att synnerliga skäl föreligger, vilket får anses
vara förhållandet exempelvis när påbörjandet av arbetet på land prövas
vara utomordentligt angeläget från allmän synpunkt och någon tvekan icke
kan råda om vattenbyggnadsföretagets tillåtlighet.

Fn från totalförsvarssynpunkt viktig nyhet i departementspromemorian
utgör förslaget till bestämmelser om rätt för kraftverksägare att under krig
utan på förband i laga ordning erhållet medgivande vidtaga åtgärder, som

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1962

med hänsyn till kraftförsörjningsläget oundgängligen måste vidtagas utan
dröjsmål. Såsom exempel på situationer, då en tillämpning av bestämmelserna
skulle vara påkallad, anföres i promemorian det fallet, att en del av
vår kraftproduktionsapparat satts ur funktion, så att snabba åtgärder kräves
för att kompensera därigenom uppkommet energibortfall. I allmänhet
bar förslaget i denna del tillstyrkts av remissmyndigheterna eller av dem
lämnats utan erinran, varvid dock i något fall vissa principiella betänkligheter
mot förslaget yppats. Vattenöverdomstolen, några vattenrättsdomare
och Svenska vattenkraftföreningen har motsatt sig införande av de föreslagna
bestämmelserna och i stället förordat regler, som ger civil eller
militär myndighet, vilken må befinnas lämplig, befogenhet att på förhand
träffa avgörande i tillståndsfrågan. I sammanhanget pekar man bl. a. på
risken för att åtgärder, som en kraftverksägare kanske anser gagneliga,
skall minska den totala kraftproduktionen i älven eller på annat sätt skada
krigsansträngningarna, t. ex. genom att hindra flottning eller genom att förstöra
vintervägar av militär och ekonomisk betydelse.

Enligt min mening är det otvivelaktigt påkallat, att i den tillämnade lagen
införes bestämmelser, som skapar förutsättningar för mycket snabba ingripanden
på kraftförsörjningens område under tid, då riket befinner sig i
krig. Man kan räkna med att initiativet till sådana åtgärder kommer att tagas
från riksstyrelsens sida eller av annan myndighet med god överblick
över kraftförsörjningsläget i landet eller den del därav, varom fråga är. Med
tanke härpå synes det naturligt att tillägga sådan myndighet befogenhet att
— samtidigt som den hos vederbörande kraftverksägare eller regleringsföretag
förordar dylik åtgärd — sanktionera dess vidtagande. Under förutsättningar,
som angivits i departementspromemorian, bör alltså Kungl. Maj:t
eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer, få befogenhet förordna att
åtgärden må, ändå att den är av sådan beskaffenhet att vattendomstolens
medgivande därtill skall inhämtas, vidtagas utan föregående vattendomstolsprövning.
— Såsom förordats i promemorian bör det åligga företagaren att
sedermera ansöka hos vattendomstolen om godkännande av åtgärden, varigenom
bl. a. ersättningsfrågorna bringas under domstolens prövning. I detta
hänseende liksom beträffande påföljd för underlåtenhet att söka vattendomstolens
godkännande bör bestämmelserna i 2 kap. 20 § 1 mom. tredje
stycket och 13 kap. 11 § vattenlagen äga motsvarande tillämpning.

Nu berörda regler har i det vid departementspromemorian fogade lagförslaget
intagits under samma paragraf som den vari föreskrift lämnats om
vattenrättsdomarens befogenhet att förordna om provisoriska åtgärder, eller
17 §. Såsom några remissmyndigheter anfört torde bestämmelserna i stället
lämpligen kunna upptagas under en särskild paragraf. Jämsides med införandet
i beredskapslagen av dessa bestämmelser bör i enlighet med vad
som förordats i departementspromemorian jämkning ske i 11 kap. 18 § vattenlagen,
så att ansökan om vattendomstolens godkännande av vidtagna åtgärder
blir att hänföra till vattenmål.

I promemorian har vidare föreslagits, att vattenlagens bestämmelser om

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1962

15

förberedelse av vissa större företag icke skall gälla i mål enligt beredskapslagen.
Med anledning av den kritik, som vid remissbehandlingen riktats häremot,
vill jag förorda, att den ifrågavarande undantagsbestämmelsen blir
gällande endast för det fall att riket befinner sig i krig.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen har även i
övrigt kritik och förslag i anledning av de i promemorians lagförslag intagna
processuella reglerna framförts vid remissbehandlingen. I viss utsträckning
bör också de sålunda framförda synpunkterna föranleda jämkningar.
För att underlätta förfarandet vid vattendomstolen och påskynda processen
anser jag mig bl. a. böra tillstyrka, att underrättelser till sakägare enligt
11 kap. 33 och 47 §§ vattenlagen skall kunna befordras med posten såsom
tjänsteförsändelser ävensom att vissa i vattenlagen föreskrivna frister skall
kunna begränsas.

Den nya lagen torde få träda i kraft den 1 januari 1963. I samband därmed
bör 1939 års lag upphöra att gälla. Såsom i departementspromemorian
förordats bör dock bestämmelserna i 1939 års lag — vilken omfattar jämväl
de regler, som upptagits i det till lagen fogade slutstadgandet — alltjämt
vara tillämpliga i fråga om tillfälliga vattenregleringar, till vilka tillstånd
meddelats före den nya lagens ikraftträdande. Härigenom blir det möjligt
att i den omfattning, som sägs i slutstadgandet, även efter den 1 januari
1963 medgiva förlängning av äldre tillstånd till tillfällig vattenreglering.»

Beträffande lydelsen av de till lagrådet remitterade lagförslagen får utskottet
hänvisa till propositionen s. 38—41.

Lagrådsbehandlingen

Lagrådet har mot de remitterade förslagen framställt vissa erinringar
(se propositionen s. 48 f.), vilka beaktats i propositionen. Som en följd härav
har ändringen i 11 kap. 18 § vattenlagen kunnat undvaras.

I lagrådets utlåtande har vidare anförts följande.

»I remissprotokollet har diskuterats frågan huruvida — efter fullföljd av
talan — överinstans bör kunna tillämpa beredskapslagens regler om meddelande
av tillstånd, därest dessa regler satts ur tillämpning efter det underrättens
avgörande i tillståndsfrågan fallit. Föredragande departementschefen
har förklarat sig icke vara beredd förorda att i lagen upptages bestämmelse,
varigenom befogenhet som nyss sagts tillägges överinstansen. I
anslutning härtill har departementschefen uttalat, att om talan icke förts
mot underrättsbeslut, varigenom tillstånd lämnats enligt beredskapslagen,
men lagens regler om meddelande av tillstånd sattes ur tillämpning innan
tiden för fullföljd av talan utlöpt, frågan om tillstånd enligt beredskapslagen
fölle; i sådant fall finge tillstånd i stället utverkas enligt vattenlagen.
Enligt lagrådets mening kan emellertid en dylik verkan av att tillämplighe -

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1962

ten av nämnda regler upphör ej anses följa av allmänna rättsgrundsatser.
Om icke i lagen annat uttryckligen föreskrives, lärer i angivna fall underrättens
tillståndsbeslut såsom icke överklagat äga full giltighet. Därest det
skulle ifrågasättas att nu i lagen reglera de spörsmål som kunna uppkomma
i samband med att lagens tillståndsbestämmelser upphöra att gälla, må
framhållas att svårigheter möta att i förväg bedöma huru olika fall lämpligen
böra behandlas. Sedan det visat sig i vilken utsträckning lagens tillståndsbestämmelser
blivit utnyttjade, vilket bl. a. kommer att bero på längden
av den tid under vilken de ägt tillämpning, torde det vara lättare att
överblicka huruvida några särskilda bestämmelser erfordras i förevarande
hänseende. Enligt lagrådets mening bör alltså för närvarande icke någon särskild
lagreglering av hithörande frågor ske utan dessa få avgöras enligt allmänna
rättsgrundsatser.»

Med anledning av lagrådets sålunda återgivna uttalande anförde föredragande
departementschefen följande.

»Lagrådet har förklarat sig icke kunna dela den uppfattning jag uttalat om
verkan i visst hänseende av att beredskapslagens tillståndsbestämmelser
träder ur tillämpning. Som lagrådet framhållit torde det emellertid vara lättare
att överblicka om några särskilda bestämmelser erfordras i förevarande
hänseende, sedan det visat sig i vilken utsträckning lagens tillståndsbestämmelser
blivit utnyttjade. Jag delar därför lagrådets mening, att ståndpunkt
till spörsmålet om behovet av och innehållet i särskilda lagregler
i hithörande fråga icke för närvarande bör tagas.»

Motionernas innehåll

1 motionerna anföres följande:

I Kungl. Maj :ts proposition nr 200 år 1962 föreslås, att 1939 års lag med
särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering skall ersättas
med en ny lag, som anses bättre tillgodose de fordringar, vilka nu måste
ställas på en beredskapslag inom vattenkraftutbyggnadens område. Medan
1939 års lag är tillämplig endast i fråga om vattenregleringar för vattenkraftändamål,
är den nya lagen avsedd att gälla även vissa angivna arbeten
och åtgärder, som enligt vattenlagen skall anses som byggande i vatten. Enligt
vad som framgår av propositionen är det att förvänta, att den nya lagen
får sin största betydelse just i fråga om sistnämnda arbeten och åtgärder.
Något mera framträdande behov av en beredskapslag för att möjliggöra större
vattenregleringar anser departementschefen däremot knappast föreligga
numera (prop. s. 30). Den nya lagen anses dock böra ha avseende även på
regleringsföretag.

Det framgår sålunda redan av propositionen, att nuvarande beredskapslagsliftning
vid sidan av vattenlagen icke kan vara av någon större betydelse
för landets kraftproduktion. Detta bekräftas också av rådande läge inom
vattenkraftutbyggnaden. Som allmänt är känt, har utbyggnaden av landets
vattenkrafttillgångar efter kriget gått ut på att kunna tillgodose efterfrågan
på kraft även under år med dålig vattentillgång. Genom den höga utbyggnadstakten
har också ett s. k. torrårssäkert system uppnåtts.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1962

17

Under senaste år har elkraflsefterfrågan emellertid icke uppgått till den
prognoserade förbrukningen. Härtill har ett flertal förhållanden medverkat.
Den minskade efterfrågan har lett till att bl. a. vattenfallsstyrelsen redan i
dagens läge har en överproduktion av kraft. Från vattenfallsstyrelsens sida
har också signalerats en viss åtstramning av tidigare aviserat byggnadsprogram.

Mot denna bakgrund framstår det som mindre tillfredsställande, om övergångsbestämmelserna
skulle erhålla den i propositionen föreslagna lydelsen.
Dessa innebära nämligen, att kraftproducenterna framdeles kunna
komma att utnyttja två beredskapslagar inom förevarande område, nämligen
dels den nya lagen, dels 1939 års lag. Den senare lagen skall nämligen
enligt förslaget äga tillämpning även efter den 1 januari 1963, därest dessförinnan
meddelats beslut, som innefattar tillstånd till tillfällig vattenreglering.
Såvitt framgår av propositionen torde det icke föreligga några bärande
skäl för en dylik anordning (se prop. s. 15, 28 och 36); i vart fall ha icke
några sådana motiv förehragts. Vad ovan återgivits rörande det aktuella
läget inom kraftförsörjningen talar snarast för att efter den nya lagens
ikraftträdande icke någon reglering alls behöver utövas med stöd av 1939
års lag.

Då propositionen emellertid icke närmare behandlat behovet av en fortsatt
giltighet av den äldre lagstiftningen, synes försiktigheten likväl bjuda,
att regleringar, som tillsatts enligt 1939 års lag, få avvecklas under en övergångstid.
Denna torde rimligen icke kunna vara mer än två år efter det att
den nya lagstiftningen trätt i kraft.

De föreslagna bestämmelserna i 2 § torde avse jämväl ändringar i bestående
företag. Ändrade bestämmelser för hushållning med eller framsläppande
av vatten nämnes uttryckligen. De flesta bestående kraftverksföretag
eller vattenregleringsföretag av efter nutida förhållanden någorlunda stor
eller större omfattning har tillkommit efter ingående överväganden om företagets
avgränsning och villkor såväl ur allmän synpunkt som med hänsyn
till mot varandra stående intressen. En möjlighet till ändring i sådana företag
i annan ordning än jämlikt vattenlagen bör bedömas medföra så stora
olägenheter i olika avseenden, att den ej bör tillskapas utan att synnerliga
skäl härför föreligger. Det bör vara tillräckligt att den nya lagen i allt väsentligt
avser nya företag. Endast sådana förhållanden som omnämnes i förslagets
18 § eller att riket befinner sig i krig och det med hänsyn till kraftförsörjningen
är oundgängligen erforderligt att åtgärden vidtas bör anses
såsom skäl för att ändring i bestående företag bör få ske.

Utskottet

Med anledning av andra världskrigets utbrott infördes hösten 1939 en lag
angående tillfällig vattenreglering. Denna lag, som i sina huvuddrag alltjämt
gäller, hade till syfte att snabbt bereda möjlighet att i ökad omfattning
tillgodogöra vattenkraft och därigenom uppnå besparingar i förbrukningen
av kol och annat bränsle. Av denna anledning medgavs vissa lättnader i vattenlagens
stadganden om förutsättningarna och villkoren för vattenreglering
samt i bestämmelserna om domstolsförfarandet.

Såsom ett led i pågående översyn av beredskapslagstiflningen har i propositionen
föreslagits alt 1939 års lag skall ersättas med en ny författning, som
bättre tillgodoser de fordringar, vilka nu måste ställas på eu beredskapslag

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1U62

på vattenkraftutbyggnadens område. De nya bestämmelserna innebär i flera
hänseenden avvikelser från 1939 års lag. Sålunda föreslås bl. a. att för bättre
utnyttjande av vattenkraft skall få genomföras icke blott tillfällig vattenreglering
utan även sådan åtgärd, som enligt 2 kap. 1 § vattenlagen skall anses
som byggande i vatten. Med stöd av lagen skall vidare få meddelas ändrade
bestämmelser för hushållning med och framsläppande av vatten.

I likhet med några remissinstanser riktar sig motionärerna mot att förslaget
möjliggör ändring i företag, som kommit till stånd efter prövning enligt
vattenlagen. Härigenom kan enligt vad som anföres i motionerna stora olägenheter
uppstå i olika avseenden. Därför hemställes att ändring i bestående
kraftverks- och regleringsföretag skall få ske med stöd av den nya lagen endast
då riket befinner sig i krig och det med hänsyn till kraftförsörjningen
är oundgängligen erforderligt att åtgärden vidtages.

Såsom departementschefen framhållit, är vattenkraften i dag utbyggd i
en helt annan omfattning än vid andra världskrigets utbrott. Detta förhållande
innebär enligt departementschefen uppenbarligen att i en krissituation
nu eller framdeles behovet av snabba åtgärder på kraftförsörjningens område
delvis får en annan inriktning än tidigare. Av denna anledning har det
befunnits påkallat att den nya lagens tillämpningsområde utvidgas till att omfatta
bl. a. sådana åtgärder som avses med motionerna. Utskottet finner i likhet
med departementschefen och flertalet remissinstanser en sådan utvidgning
motiverad. Härvid må anmärkas att tillgången på de importerade
bränslen, som vid sidan av vattenkraft för närvarande används för produktion
av elektricitet, självfallet kan bli begränsad också under de andra förhållanden
än krig, vid vilka lagen är avsedd att tillämpas. Med hänsyn till
dessa omständigheter finner utskottet anledning icke föreligga till ändring i
förevarande del av det genom propositionen framlagda förslaget.

Utskottet vill emellertid i sammanhanget erinra om att en förutsättning
för lagens tillämplighet är att den åtgärd, vartill medgivande sökes, från allmän
synpunkt prövas medföra fördel, som väsentligt överstiger därmed förenade
olägenheter. Departementschefen har i anslutning härtill anfört, att
en lagstiftning av nu ifrågavarande innebörd under vissa betingelser otvivelaktigt
kan komma att få ingripande verkningar i de trakter, där företagen
utföres, vilket givetvis är ägnat att mana till försiktighet. Det understrykes
vidare att företag, som kan leda till stora och för framtiden bestående skador,
icke bör genomföras med stöd av lagen, om de inte är ekonomiskt motiverade
på lång sikt. Enligt departementschefen måste tillika med skärpa
framhållas, att lagens syfte ytterst är att i en krissituation tillgodose folkförsörjningens
eller totalförsvarets intressen och att de lättnader i olika hänseenden
lagen erbjuder i jämförelse med vattenlagen icke får användas i avsikt
att tillgodose privatekonomiska intressen. Med anledning särskilt av motionerna
vill utskottet för sin del understryka vad sålunda uttalats. Härvid
må ytterligare påpekas att vattenlagens bestämmelser i stor utsträckning
skall gälla vid sidan av den föreslagna beredskapslagen. Med hänsyn till des -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1962

19

sa omständigheter anser utskottet erforderliga garantier föreligga för att olägenheter
till följd av den nya lagens tillämpning förebygges i all den utsträckning
som är möjlig utan att lagstiftningens syfte äventyras.

Tillståndsreglerna i 1939 års lag sattes genom vederbörligt förordnande i
tillämpning i samband med lagens utfärdande. Förordnandet har år 1952
upphört att gälla. Enligt övergångsbestämmelserna kan emellertid dessförinnan
meddelade tillstånd under vissa förutsättningar förlängas. Härutinnan
gäller i huvudsak, att om medgivande till regleringen begärts enligt
vattenlagen innan tiden för tillstånd enligt 1939 års lag gått till ända, detta
tillstånd kan förlängas med högst tre år i avbidan på regleringsmålets prövning
enligt vattenlagen. Är detta mål av vidlyftig beskaffenhet och den tillfälliga
regleringen av avsevärd betydelse för kraftförsörjningen kan tillståndet
ytterligare förlängas med högst tre år i sänder.

Den nya beredskapslagen avses skola träda i kraft den 1 januari 1963.
Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna skall samtidigt 1939 års lag
upphöra att gälla men möjlighet skall även i fortsättningen finnas att förlänga
äldre tillstånd avseende tillfällig vattenreglering.

Under hänvisning till bl. a. rådande tillfredsställande läge på kraftförsörjningens
område anser motionärerna att behov icke längre föreligger av
regleringar som utövas med stöd av 1939 års lag. Återstående sådana företag
bör följaktligen avvecklas under en lämplig övergångstid. I motionerna
hemställes därför också att den nya lagens övergångsbestämmelser måtte
utformas så att 1939 års lag inte skall kunna tillämpas längre än till och
med 1964 års utgång.

Enligt vad i propositionen angivits löper numera endast några få äldre
tillstånd, vilka i den mån företagen skall bestå för framtiden, successivt ersättes
av medgivanden enligt vattenlagen. Det är enligt utskottets mening
självfallet angeläget att dessa alltjämt bestående tillstånd snarast möjligt
upphör att gälla. Under remissbehandlingen har emellertid från vattendomstolshåll
anförts att möjlighet till förlängning av äldre tillstånd bör finnas
även efter den nya lagens ikraftträdande. Någon annan uppfattning synes
icke heller ha kommit till uttryck vid remissbehandlingen. Mot denna bakgrund,
och med hänsyn till de villkor som 1939 års lag uppställer för förlängning
av löpande tillstånd, förutsätter utskottet att återstående tillfälliga
regleringar utan mera avsevärt dröjsmål kommer att avvecklas. Utskottet
finner därför icke någon ändring av övergångsbestämmelserna påkallad.

Utskottet har icke heller i övrigt något att erinra mot det i propositionen
framlagda lagförslaget.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

A. att förevarande motioner, I: 769 och II: 930, — i vad
de icke besvarats genom vad utskottet ovan anfört — icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, samt

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1962

B. att riksdagen måtte bifalla det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om vissa åtgärder för utnyttjande
av vattenkraft vid krig m. m.

Stockholm den 5 december 1962

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Kristiansson, Ebbe
Ohlsson, Herbert Larsson, Wirmark, Ernst Olsson och Gunnar Pettersson;
samt

från andra kammaren: herrar Levin, Nyberg, Svenning, Wachtmeister*,
Hamrin i Kalmar, Svanberg, Mattsson och Hammarberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

621309