Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962
1
Nr 43
Utlåtande i anledning av motioner om bestämmelser angående
högsta tillåtna spänningsvariationer vid eldistribution.
Tredje lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta
och till lagutskott hänvisade motioner, nr 9 i första kammaren av herrar
Jonasson och Carlsson, Eric, samt nr 20 i andra kammaren av herrar Gustavsson
i Alvesta och Eriksson i Bäckmora.
I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning för utrönande av de högsta spänningsvariationer
som kan anses tolerabla vid leverans av elektrisk energi för
hög- och lågspänningsledningar samt avgiva förslag till bestämmelser för
högsta tillåtna spänningsvariationer vid eldistribution».
Motionernas innehåll återgives nedan.
Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från kommerskollegium och vattenfallsstyrelsen.
På begäran av utskottet har yttranden därjämte avgivits av Föreningen Sveriges
häradshövdingar, Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF), Svenska
elverksföreningen, Sveriges industriförbund och Svenska vattenkraftföreningen.
Härvid har åberopats,
av vattenfallsstyrelsen en promemoria angående begäran om bestämmelser
avseende högsta tillåtna spänningsvariationer vid eldistribution,
av elverksföreningen dels en såsom bilaga 1 betecknad promemoria beträffande
vidtagna åtgärder och pågående utredningar m. in. berörande frågan
om spänningsvariationer i eldistributionsnät dels ock en såsom bilaga 2 betecknad
promemoria beträffande konsekvenser av en eventuell lagstiftning,
varigenom högsta tillåtna spänningsvariationer i eldistributionsnät fastställs,
samt av vattenkraftföreningen en promemoria beträffande spänningsförhållanden
i distributionsnät.
Det elektriska kraftförsörjningssystemets uppbyggnad m. m.
Till upplysning om det elektriska kraftförsörjningssystemets uppbyggnad
må återgivas följande redogörelse, som hämtats ur det betänkande, som år
1954 framlagts av elkraftutredningen av år 1943 (SOU 1954: 12 s. 56):
Elkraften i Sverige produceras —--huvudsakligen i vattenkraftstatio
ner
i norrländska älvar. Betydelsefulla kraftstationer finnas emellertid även
i Dalälven, Klarälven, Göta älv och Motala ström samt i några vattendrag i
sydligaste Sverige, främst Lagan.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 and. Nr 43
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 ur 1962
Från kraftstationerna utgå kraftledningar till förbrukningsplatserna. Utvecklingen
har medfört att landet från kraftförsörjningssynpunkt blivit uppdelat
i ett antal kraftverksområden. Varje kraftverksområde är lokaliserat
omkring en eller ett fåtal äldre kraftstationer, som ursprungligen genom ett
avgränsat kraftledningsnät ha försett området med elkraft. Efter hand som
krafttillgången inom områdena i södra och mellersta Sverige blev otillräcklig
måste kraft tillföras genom överföringslinjer från de stora kraftöverskottsområdena
i Norrland. För bättre utnyttjande av krafttillgångarna inom
de olika kraftverksområdena skedde dessutom en vittgående sammankoppling
av näten genom kraftiga förbindelseledningar. För närvarande finnes ett
landsomfattande överföringssystem för elektrisk kraft, till vilket så gott som
samtliga kraftstationer av betydelse äro anslutna och från vilket kraften
uttages av förbrukarna i olika punkter, över nämnda överföringssystem sker
sålunda en så gott som fullständig »samköming» mellan landets större kraftföretag
och kraftstationer.
Med utgångspunkt från mellansvenska förhållanden beskrivs härefter
överföringssystemet inom ett kraftverksområde i huvudsak enligt följande:
Inom vederbörande kraftverksområde — av storleken ett eller flera län —
fördelas elkraften från en kraftstation genom landslinjer med en spänning
av 50—130 kilovolt (kV) till transformatorstationer (landslinjestationerj,
där spänningen nedtransformeras till 6—40 kV. Landslinjenätet kan även
tillföras kraft från stamlinjenätet, på vilket kraftöverföringen från Norrland
sker med 200 eller 380 kV spänning. Landslinjestationerna förläggs på omkring
50 km avstånd från varandra, ofta i närheten av större belastningsobjekt,
t. ex. städer. Från landslinjestationerna sprids kraft bl. a. ut över bygden
genom bygdelinjer med normalt 20—40 kV spänning. Till dessa är i sin
tur anslutna transformatorstationer (bygdestationer), som normalt ligger på
ungefär 10 km avstånd från varandra. Vid bygdestationerna hämtar detaljdistributionsföretagen
på landsbygden sin råkraft, och vanligen ägs det därifrån
matade ledningssystemet (detaljdistributionsnätet) och ibland även
själva bygdestationen av vederbörande detaljdistributionsföretag. I bygdestationerna
transformeras kraften till i regel 3—20 kV spänning och överförs
på ortslinjer till ortsstationer. Efter transformering i dessa till lågspänning
förs kraften via lågspänningsledningar med en normal räckvidd av 500—800
m till de olika förbrukarna.
I det nu beskrivna överföringssystemet kan enligt betänkandet i enskilda
tall något mellanled saknas. Exempelvis sker stundom transformering till
lågspänning direkt i eu bygdestation. En bvgdelinje kan i vissa fall direkt
och utan transformering övergå till ortslinje av samma spänning.
I den till vattenkraftföreningens yttrande fogade promemorian anföres Ytterligare
beträffande distributionsnätens uppbyggnad, att i distributionskedjan
från bygde- eller sekundärnäten och nedåt näten om möjligt är uppbyggda
som slingor. Av tekniska skäl drivs de dock i allmänhet som radialnät,
d. v. s. linjerna utgår radiellt från den matande transformatorn.
Beträffande detaljdistributionsföretagens organisation uttalades i elkraftutredningens
betänkande (s. 218) sammanfattningsvis, att detaljdistributio
-
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år li)62
nen av elkraft särskilt på landsbygden handhas av förelag med mycket skiftande
organisationsformer men att oavsett vilken organisationsform som
tillämpas som regel gäller, att företagen måste drivas enligt affärsmässiga
grunder och att de enskilda förbrukarnas eventuella möjligheter att göra
sina intressen gällande i huvudsak är av formell art.
Rörande spänningsvariationernas uppkomst anföres i betänkandet (s. 64)
följande.
Den elektriska strömmen har att övervinna ett visst motstånd i ledningarna,
vilket är större ju längre ledning och ju klenare ledningsarea som
användes och ju lägre ledningsförmågan hos det begagnade ledarmaterialet
är. Härigenom förbrukas en del av den utmatade effekten, vilket även yttrar
sig på så sätt, att spänningen vid mottagningsändan av ledningen är lägre än
inmatningsspänningen. Ledningsmotstandet åstadkommer sålunda ett »spänningsfall».
Vid variabel belastning varierar spänningsfallet och därmed
spänningen i mottagningsändan. —--Ledningens överföringsförmåga
är sålunda begränsad.
Gällande rätt m. m.
Gällande svenska bestämmelser
De grundläggande bestämmelserna om distribution av elektrisk kraft
finns i lagen den 27 juni 1902, nr 71, innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar, i det följande kallad 1902 års lag. I 1 § återfinnes
vissa regler om expropriation för elektrisk starkströmsanläggning. Bestämmelser
om koncession och om bl. a. distributionsskyldighet, återkallelse av
koncession samt reglering av pris och övriga villkor för leverans av ström
finns upptagna i 2 §. I 3 § lämnas föreskrifter om vilka handlingar, som
skall åtfölja expropriations- och koncessionsansökningar, samt om den förberedande
behandlingen av sådana ansökningar. I övrigt innehåller 1902 års
lag i 4—14 §§ vissa för stark- och svagströmsanläggningar gemensamma
bestämmelser rörande skada genom inverkan av elektrisk ström samt i 15 §
bl. a. ett allmänt bemyndigande för Konungen att meddela de närmare föreskrifter
vilka må erfordras med avseende å elektriska anläggningars utförande
och skötsel. Slutligen innehåller 16 § en hänvisning till lagen om
särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar samt 17 § en hänvisning
till särskilda stadganden rörande åtgärder till förebyggande av störning
i radiomottagare.
Kompletterande föreskrifter lämnas i kungörelsen den 15 november 1957,
nr 601, om elektriska starkströmsanläggningar, härefter kallad 1957 års kungörelse,
som i vissa delar erhållit ändrad lydelse genom kungörelse den 21
november 1958, nr 559. Enligt 1 kaj). 1 § förstås sålunda med starkströmsanläggning
en anläggning med däri ingående särskilda föremål, i vilken
alstras, omformas, överföres eller nyttjas elektrisk ström med sådan spänning,
strömstyrka eller frekvens som kan vara farlig för person eller egen
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962
dom. Spänning, som uppgår till högst 250 volt mellan en ledare och jord
eller vid icke direkt jordat system mellan två ledare, benämns lågspäning.
Högre spänning benämns högspänning. Med elektrisk svagströmsledning
törstås ledning för telekommunikation eller för signalering, manövrering,
mätning eller annat dylikt ändamål, i vilken den elektriska strömmen icke
har sådan spänning, strömstyrka eller frekvens som kan vara farlig för
person eller egendom.
Kommerskollegium har genom 1957 års kungörelse bemyndigats att meddela
närmare föreskrifter om starkströmsanläggningars utförande och skötsel.
Sådana föreskrifter — rörande bl. a. skyddsåtgärder och dimensionering
— återfinns i kollegiums kungörelse den 17 december 1960, nr 8. Enligt
1957 års kungörelse ankommer det vidare på kommerskollegium samt
under dess överinseende och ledning på befattningshavare hos kollegium
eller statens elektriska inspektion att utöva tillsyn över starkströmsanläggning.
Kommerskollegium har ytterligare genom Ivungl. brev den 15 november
1957, nr 603, bemyndigats att bl. a. pröva vissa tillståndsfrågor enligt
1902 års lag samt frågor om distributionsskyldighet och återkallelse av koncession.
Bland kommerskolleginms åligganden på det elektriska området
må slutligen nämnas beredande och avgörande av ärenden rörande statligt
stöd till anläggning och upprustning av elektriska distributionsnät på landsbygden
(se Ivungl. Maj :ts instruktion för kommerskollegium den 6 juni
1962, nr 272, § 6, och SFS 147/1962).
Frågan om spänningsvariationer i distributionsnät har berörts bl. a. i
samband med åren 1957 och 1958 genomförda ändringar i 2 och 4 §§ 1902
års lag.
1957 års lagstiftning
I proposition till riksdagen den 29 mars 1957, nr 161, framlades förslag
till ändringar bl. a. i lagens 2 § i syfte att komma till rätta med förekommande
brister inom eldistributionen på landsbygden, där den snabba utvecklingen
i fråga om elkraftens användning ställt anspråk på distributionsapparaten
som denna i stor utsträckning ej kunnat fylla. Förslaget,
som grundade sig på elkraftutredningens tidigare omnämnda betänkande
(SOU 1954: 12), behandlades jämte vissa motioner av tredje lagutskottet.
Utskottet hemställde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 22/1957 att
riksdagen måtte antaga förslaget med viss ändring, som i förevarande sammanhang
ej är av intresse. Lag i ämnet utfärdades den 27 juni 1957, nr
383, och trädde i kraft den 1 januari 1958. 2 § i 1902 års lag erhöll härigenom
sin nuvarande lydelse.
Enligt uppgifter i betänkandet (s. 212—213) var år 1950 ungefär hälften
av ledningsnäten på landsbygden otillräckligt dimensionerade för då aktuella
behov och även undermåliga från säkerhetssynpunkt. Bristerna kunde
enligt utredningen återföras på förhållandena hos många av detaljdistributionsföretagen,
som splittrats på alltför små eller av annan anledning
icke tillräckligt bärkraftiga enheter. Det framlagda förslaget avsåg främst
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 är 1962 5
att underlätta en rationalisering av eldistributionen på landsbygden och
därmed att förbättra kraftförsörjningen för den där bosatta befolkningen.
För nämnda ändamål ansågs gällande koncessionsbestämmelser böra skärpas.
Lagstiftningen kompletterades vidare med bestämmelser som avsåg att
stärka kraftförbrukarnas ställning gentemot distributionsföretagen. I det
hänseendet infördes föreskrifter om distributionsskyldighet och om utökad
prisreglering (prop. s. 56).
Enligt huvudregeln i 2 § 1 mom. 1902 års lag fordras för framdragande
eller begagnande av elektrisk starkströmsledning — med vissa i 1957 års
kungörelse angivna undantag — tillstånd (koncession) av Konungen eller
den Konungen bemyndigar. Tillstånd må avse ledning med i huvudsak bestämd
sträckning (linjekoncession) eller ledningsnät inom visst område
(områdeskoncession).
Skyldigheten att söka koncession omfattar i princip alla starkströmsledningar.
Undantag görs i 1957 års kungörelse för vissa slag av ledningar,
beträffande vilka koncessionsprövning icke erfordras vare sig ur behovsoch
planmässighetssjmpunkt eller för att tillgodose säkerhetskrav. Som
exempel må nämnas starkströmsledning på eller inom gårdstomt eller inhägnat
område och starkströmsledning på byggnadsplats eller annat tillfälligt
arbetsställe.
Beträffande de olika koncessionsformerna framgår av föredragande departementschefens
uttalanden (prop. s. 45) att områdeskoncession i princip
meddelas på lågspänningsledningar och andra närdistribulionsledningar —
d. v. s. ortsledningar på landsbygden eller motsvarande lokala ledningar inom
städer och andra tätorter — medan linjekoncesssion beviljas på bygdelinjer,
landslinjer och stamlinjer.
Koncession må enligt 2 § 2 m o in. ej meddelas, med mindre anläggningen
är behövlig och förenlig med en planmässig elektrifiering och, då
fråga är om områdeskoncession för yrkesmässig distribution, området utgör
en lämplig enhet. Koncession för yrkesmässig distribution får meddelas
endast den som finnes lämplig att utöva sådan verksamhet. Koncession får
ej överlåtas utan tillstånd av Konungen eller den Konungen bemyndigar.
Koncession meddelas enligt 2 § 3 in o in. för viss tid, ej överstigande
fyrtio eller, om särskilda skäl föranleder därtill, sextio år. Vid meddelande
av koncession skall enligt samma lagrum under förbehåll av allmän och enskild
rätt föreskrivas de villkor för anläggningens utförande och nyttjande
som av säkerhetsskäl eller eljest från allmän synpunkt befinns påkallade.
Gränserna för områdeskoncession kan enligt 2 § 5 in o in. ändras, om
det erfordras för ändamålsenlig distribution och kan ske utan synnerlig
olägenhet för koncessionshavaren.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1062
Enligt 2 § 4 in o m. är den som innehar områdeskoncession för yrkesmässig
distribution pliktig att, om ej särskilda skäl till undantag föreligger,
tillhandahålla ström åt envar som inom området har behov därav för
normalt förbrukningsändamål. Vidare är enligt samma lagrum innehavare
av linjekoncession pliktig att, om det är förenligt med koncessionens ändamål,
leverera eller överföra ström åt innehavare av områdeskoncession, i den
mån så erfordras för att den sistnämnde skall kunna fullgöra sina förpliktelser
enligt lagrummet.
Rörande innebörden av den med områdeskoncession förenade distributionsplikten
anförde elkraftutredningen (SOU 1954: 12 s. 381 ff.), att distributionsskyldigheten
innefattar en allmän förpliktelse att upprätthålla en tillfredsställande
såväl extensiv som intensiv elektrifiering. Att den extensiva
elektrifieringen skall vara tillfredsställande innebär enligt utredningen, att
distributören skall vara skyldig att på skäliga villkor utsträcka ledningsnätet
till varje normal förbrukningsplats inom det område för vilket distributören
fått områdeskoncession. Utredningen yttrade vidare:
I kravet på en tillräckligt intensiv elektrifiering bör i första hand
inläggas, att anläggningarnas driftsäkerhet och belastningsbarhet äro i skälig
mån säkerställda. Man bör med andra ord kunna fordra av koncessionshavaren,
att han skall tillgodose rimliga anspråk från förbrukarna på att
inga mer eller mindre onödiga avbrott eller störningar i elkrafttillförseln
sker och att alla normala anslutningsobjekt — vartill i nuvarande utvecklingsskede
exempelvis för en även från allmän synpunkt sett rationell jordbruksdrift
erforderliga motorer samt elspisar inom hushållen böra räknas
— skola kunna användas utan inskränkning.
En skyldighet för koncessionshavare att sörja för, att anläggningarnas
driftsäkerhet och belastningsbarhet medge ett normalt utnyttjande av elkraften,
innebär förpliktelse för företag med undermåliga nät att upprusta
dessa till godtagbar standard. Skyldigheten måste emellertid i praktiken
vara begränsad till vad distributionsföretagets tekniska möjligheter och
rörelsens ekonomiska bärkraft medge. Stöd i form av lån och bidrag till
upprustningskostnaderna kan sålunda även i fortsättningen vara påkallat.
Det slutliga syftet med statens medverkan bör emellertid----vara att
skapa bärkraftiga distributionsenheter. Sedan en omorganisation av kraftförsörjningen
med avveckling av de irrationella företagen genomförts skulle
distributionsskyldighetens fullgörande principiellt kunna krävas utan statens
medverkan.
Utredningen sammanfattade distributionsskyldighetens innebörd sålunda:
Med koncession att framdraga och nyttja starkströmsledningar för distribution
av elkraft till allmänheten eller eljest för allmännyttiga ändamål
skall följa skyldighet för koncessionshavaren att på skäliga villkor tillhandahålla
elkraft för normala sådana ändamål. För fullgörandet av denna
skyldighet skall det åligga koncessionshavaren att hålla distributionsanläggningen
i det skick, att den fyller skäliga krav på driftsäkerhet och belastningsbarhet
samt att underkasta sig reglering av pris och andra villkor
för elkraftens tillhandahållande. För detalj distributör skall distributionsskyldigheten
gälla det område, som skäligen bör försörjas från hans lokala
distributionsnät.
I anslutning härtill anförde föredragande departementschefen bl. a. följande
(prop. s. 48):
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1362
i
Distributionsskyldigheten innebär---att koncessionshavaren skall
tillhandahålla kraft för alla normala förbrukningsändamål — såsom för belysning
och varmvattenberedning för hushållsändamål samt för drift av
elspisar och hushållsmaskiner samt av mindre motorer för jordbruksdrift,
hantverk och småindustri. Däremot torde återhållsamhet få iakttagas
i fråga om elektrisk rumsuppvärmning med hänsyn till våra begränsade
vattenkrafttillgångar. Innebörden av begreppet normala förbrukningsändamål
torde få bedömas olika för skilda förbrukarkategorier. I sista hand
torde tillgången på producerad elkraft få bli avgörande för frågan om distributionsskyldighet.
Det synes därför lämpligt att frågor om fullgörande
av distributionsskyldighet överlåtes till koncessionsmyndighetens prövning.
Utredningen har föreslagit eu särskild bestämmelse om att den som ålagts
distributionsplikt skall vara skyldig att hålla sin anläggning i sådant skick
att den fyller skäliga krav på driftsäkerhet och belastningsbarhet. Då det
får anses vara en naturlig förutsättning för distributionspliktens fullgörande
att anläggningen hålles i gott stånd, har jag icke ansett erforderligt
att i förslaget upptaga en uttrycklig föreskrift härom.
I de likalydande motionerna I: 526 och II: 664 yrkades, att riksdagen
vid behandlingen av lagförslaget måtte medtaga bestämmelser av innebörd
bl. a. att koncessionshavare skall hålla anläggningen i sådant skick, att den
fyller skäliga krav på driftsäkerhet och belastningsbarhet.
Om koncessionshavaren i väsentlig mån åsidosätter föreskrift, som givits
vid meddelande av koncession, eller sådana förpliktelser som avses i 4 inom.,
kan koncessionen jämlikt 2 § 6 in o in. helt eller delvis återkallas. Detsamma
gäller, om koncessionshavaren under tre år i följd ej haft ledningen
eller ledningsnätet i bruk.
Elkraftutredningen hade föreslagit en bestämmelse, enligt vilken koncession
dessutom skulle kunna helt eller delvis hävas, när synnerlig anledning
därtill förekom med hänsyn till kraftförsörjningens ändamålsenliga ordnande.
Föredragande departementschefen yttrade med anledning härav (prop. s.
50):
Enligt min mening är en sådan bestämmelse icke nödvändig för att vinna
ett ur det allmännas synpunkt tillfredsställande resultat. För att skapa garantier
för en god eldistribution torde i förevarande avseende vara tillräckligt
med en bestämmelse om hävande av koncession, när innehavaren
i något avseende påtagligt misskött sig.
Enligt 2 § 7 mom. är koncessionshavaren skyldig att på framställning
av den som nyttjar elektrisk ström från anläggningen eller önskar
komma i åtnjutande därav för åstadkommande av skälig prissättning underkasta
sig reglering av pris och övriga villkor för leverans eller överföring
av strömmen. Prisregleringen verkställes av en särskild nämnd, bestående
av fem av Konungen förordnade ledamöter, bland vilka såväl leverantör-
som förbrukarintressena skall vara företrädda. Framställning om
prisreglering inges till kommerskollegium, som — om framställningen ej
finnes uppenbart ogrundad — skall överlämna den till nämndens prov
-
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962
ning. Framställning om ändring i eller upphävande av beslutad prisreglering
prövas i samma ordning, över kollegiets eller nämndens beslut får
klagan icke föras. Avtal, stridande mot nämndens beslut, är utan verkan.
I denna del anförde departementschefen bl. a. följande (prop. s. 57):
Enligt gällande bestämmelser i 2 § 6 mom. 1902 års lag är regleringen begränsad
till frågor om priset för strömmens tillhandahållande. I priset
ingår främst de s. k. strömavgifterna, vilka vanligen består av en årlig
abonnentavgift per mätpunkt, en årlig grundavgift per tariffenhet och eu
energiavgift per kilowattimme. Vid sidan av dessa avgifter erlägger abonnenten
s. k. engångsavgifter, till vilka hör anslutningsavgifter, kostnader för
distributions- och servisledningar o. d.-----Enligt min mening bör med
priset för strömmens tillhandahållande förstås alla till beloppet bestämda
avgifter, som leverantören betingar sig av kraftmottagaren.
Enligt den för prisregleringsnämnden gällande instruktionen skall nämnden
vid bedömande av skäligheten av priset å viss strömleverans taga hänsyn
till de förhållanden under vilka strömmen i det särskilda fallet levereras.
Föreskriften torde få anses innebära att nämnden skall bedöma prissättningen
mot bakgrunden av de övriga v i 11 k o r, som gäller för
strömleveransen. I den mån sådana villkor kan i ett eller annat avseende
verka betungande för abonnenten — eu detaljförbrukare i förhållande till
detaljdistributionsföretaget eller ett sådant företag i förhållande till eu
kraftgrossist — kan alltså priset tänkas bli nedsatt med hänsyn till villkoren.
Däremot torde prisregleringsnämnden f. n. sakna möjlighet att jämka villkoren.
Att draga en klar gräns mellan pris och övriga villkor är — såsom
utredningen framhållit — praktiskt omöjligt. Lika med utredningen och
remissinstanserna anser jag att prisregleringen bör omfatta även villkor,
som i det särskilda fallet kan verka oskäligt betungande för abonnenten. Jag
föreslår därför att bestämmelsen om prisreglering utformas så att koncessionshavaren
skall vara skyldig att för åstadkommande av skälig prissättning
underkasta sig reglering av pris och övriga villkor för strömmens tillhandahållande.
I de likalydande motionerna I: 347 och II: 428, som väckts före propositionens
avlämnande, yrkades att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla
om en prövning av behovet och möjligheterna att minska kostnaderna för
användning av el-energi till hushållsmaskiner på landsbygden och på grundval
härav för riksdagen framlägga förslag i ärendet i enlighet med motionens
syfte.
I remissyttrande över dessa båda motioner anförde vattenfallsstyrelsen
bl. a. (jfr tredje lagutskottets uti. nr 22/1957 s. 44 ff.):
Distributionsnäten på landsbygden är dyra i förhållande till stadsnäten.
För att distributionen ändå skall klaras med tariffer, som i varje fall icke
mera nämnvärt överstiger stadstarifferna, erfordras förutom anslutningsavgifter
som hjälp med begynnelsefinansieringen en snäv och på normalt
förekommande förbrukning inriktad dimensionering av näten. Insättes sedan
en tvättmaskin med stor uppvärmningseffekt, kan det bli betydande
spänningsfall, när den är inkopplad, med följd att alla kringboende får sämre
belysning och försämrad funktion av motorer, radioapparater och spisar.
Det blir då nödvändigt att förstärka ledningar och transformatorstationer,
men kostnaden står i regel icke i rimlig proportion till distributörens merin
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 är 1962 9
komst, ifall denna skall bestå enbart av kilowattimmeavgift för den energi,
som går åt i tvättmaskinen under de korta och sporadiskt inträffande perioder,
då värmeelementen är inkopplade. Det är därför förklarligt, att åtskilliga
distributörer vill genom att räkna extra tariffenheter för tvättmaskiner
förskaffa sig dels en engångsbetalning, dels en fast årlig avgift, som utgår
oberoende av verklig energiförbrukning. På en del håll anser man sig nödsakad
att helt förbjuda anslutning av högeffektapparater.----
Styrelsen finner motionärernas synpunkter värda allt beaktande men
framhåller att ett ställningstagande måste påverkas av att det i regel finns
apparater, enkannerligen tvättmaskiner, som med måttlig effektförbrukning
gör praktiskt taget lika god tjänst som högeffektapparater. Styrelsen
anser därför att det för närvarande på många håll skulle innebära påtagligt
slöseri med investeringsresurser att bygga ut landsbygdsnäten till sådan belastningsförmåga,
att apparater med hög effekt men förhållandevis obetydlig
inkopplingstid skulle kunna användas utan besvärande spänningsfall. Att
ersätta speciella tariffåtgärder för högeffektapparater med tariffhöjning för
resp. distributörs samtliga kunder anser styrelsen icke vara en framkomlig
väg. En särskild subventionsverksamhet för högeffektapparaternas del anser
styrelsen vansklig. En hel del skulle emellertid vinnas om det av elkraftutredningen
förordade understödjandet av landsbygdsnätens upprustning
komme till stånd.
Tredje lagutskottet anförde i nu berörda delar bl. a. följande (uti. nr 22/
1957 s. 48 f.):
Vad angår förslaget om införande dels av principiell distributionsskyldighet
för den som yrkesmässigt tillhandahåller elektrisk kraft vid områdeskoncession
och dels av sådan plikt efter särskild prövning vid linjekoncession
anser utskottet i likhet med departementschefen icke erforderligt att,
som yrkas i motionerna 1: 526 och II: 664, uttryckligen föreskriva, att
anläggningen skall hållas i sådant skick, att den fyller skäliga krav på driftsäkerhet
och belastningsbarhet. Det är nämligen uppenbart att distributionsplikten
icke eljest kan fullgöras och att underlåtenhet härutinnan jämlikt
den föreslagna lydelsen av 2 § 6 mom. kan medföra koncessionens återkallande.
Vad distributionsskyldigheten i övrigt beträffar delar utskottet departementschefens
uppfattning, att koncessionsinnehavaren skall tillhandahålla
kraft för alla normala förbrukningsändamål. Distributionsskyldighetens omfattning
bör dock i sista hand bestämmas av den totala tillgången på producerad
elkraft. Uppfattningen om vad som kan anses vara normal förbrukning
blir naturligtvis beroende av i vad mån förändringar i den tekniska utvecklingen
mera allmänt tillgodogöres.
I anknytning till motionerna I: 347 och II: 428 och däröver avgivet yttrande
av vattenfallsstyrelsen vill utskottet även uttala, att det f. n. knappast
kan krävas, att landsbygdsnäten generellt skall vara avpassade till en belastningsförmåga,
som under dygnstider med toppförbrukning av elkraft
utan spänningsfall tål inkoppling av apparater med hög effektförbrukning.
Utskottet anser det därför icke finnas anledning att nu inskrida mot att
distributörerna på sina håll för elkraft till dylika apparater utformar sina
taxor med tanke på detta förhållande, i all synnerhet som alla elkraftleverantörer
kommer alt vara skyldiga att underkasta sig prisreglering. A andra sidan
torde det bli möjligt" att, efter genomförandet av förevarande lagstiftningsåtgärder
och sedan ett utökat ekonomiskt bistånd fått verka en tid,
få till stånd en sådan upprustning av landsbygdsnätet, att det snart kan
lf Bihanq till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 43
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962
anses normalt att lanthushållen brukar elektriska hushållsapparater även
med högt effektbehov.
Enligt de i samband med 1957 års lagstiftning utfärdade övergångsbestämmelserna
skulle nya lagen ej gälla, där tillstånd meddelats eller anläggning
eljest i laga ordning utförts före lagens ikraftträdande. Stadgandena i bl. a.
2 § 6 och 7 mom. om återkallelse av koncession och om prisreglering skulle
dock i tillämpliga delar gälla även i sådana fall. Vidare föreskrevs i övergångsbestämmelserna,
att vad i 2 § 4 mom. är stadgat om distributionsskyldighet
jämväl skulle äga tillämpning med avseende på tillstånd, som meddelats
enligt äldre lag, i den män sådant tillstånd innehåller skyldighet för
innehavaren att underkasta sig sådan förpliktelse som avses i momentet.
Departementschefen yttrade i detta sammanhang följande (prop. s. 49):
Enligt vad jag under hand låtit inhämta från kommerskollegium är numera
alla tillstånd förbundna med villkor att innehavaren skall vara skyldig
att iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga om leverans av elektrisk
kraft som kan bli i laga ordning meddelade. Nämnda villkor---torde
--— få anses innefatta åliggande för vederbörande att ställa sig till
efterrättelse en bestämmelse om distributionsskyldighet.
1958 års lagstiftning
Genom 4 § har innehavare av elektrisk anläggning med egen generator
eller transformator ålagts strikt ersättningsansvar för skada som orsakas
genom inverkan av elektrisk ström från anläggningen. Sådant ansvar inträder
dock inte, när skadan tillkommit genom händelse av högre hand och
innehavaren ej genom iakttagande av föreskrivna skyddsåtgärder kunnat
avvända skadan. Inte heller inträder strikt ansvar för skada som uppkommit
inom byggnad eller inhägnad gård genom inverkan av lågspänd ström
som tillförts förbrukningsanläggning för starkström. Har den skadelidande
genom grov vårdslöshet själv vållat skadan, eller var skadan föranledd genom
den skadelidandes uraktlåtenhet att fullgöra honom jämlikt åtagande eller
annan grund åliggande skyldigheter emot anläggningens ägare eller innehavare,
är den sistnämnde enligt 7 § första stycket likaså fritagen från den
i 4 § föreskrivna ersättningsskyldigheten. Var ägaren av skadad egendom
jämlikt åtagande eller av annan grund pliktig att vidkännas den från anläggningen
härrörande faran för skada på egendom, är han ändå enligt 7 §
andra stycket berättigad till ersättning, om skadan föranletts av vårdslöshet
vid anläggningens utförande eller skötsel.
Lagens 4 § erhöll sin nuvarande lydelse genom lagen den 28 juli 1958, nr
429, som trätt i kraft den 1 januari 1959.
Enligt 4 § i dess lydelse före 1958 års ändring undantogs från huvudregeln
om strikt ansvar sådan skada som vållats genom elektrisk anläggning,
vilken till hela sin sträckning var förlagd inom byggnad eller inhägnad
gård och vars största effektiva spänning ej översteg 250 volt.
Föredragande departementschefen yttrade härom följande i proposition
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962
nr 153 vid 1958 års riksdag med förslag till lag angående ändring i lagen
den 27 juni 1902 (nr 71j, innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar (s. 21):
I de fall, då berörda undantagsstadgande skall tillämpas, är den skadelidande
för rätten till ersättning hänvisad till att åberopa allmänna skadeståndsregler
om vållande. Huruvida ersättning enligt 1902 års lag eller enligt
allmänna skadeståndsregler utgår för skada som inträffar vid en förbrukningsanläggning
för lågspänd starkström beror således ofta på anläggningens
yttre utformning. Har sådan anläggning blott till en del icke det
skyddade läge som nyss berörts, blir huvudregeln tillämplig.----
Enligt min mening bör berörda undantagsstadgande framdeles bli tillämpligt
endast med avseende å skada, som vid förbrukningsanläggning för lågspänd
starkström uppkommer genom inverkan av den i anläggningen normalt
förekommande strömmen. Med förbrukningsanläggning avses här sådana,
vanligen fastighetsägaren tillhöriga ledningar, över vilka strömleverantören
icke utövar bestämmanderätten -— alltså i regel ledningar mellan
mätare och uttagningsställen — jämte till dessa ledningar anslutna förbrukningsapparater,
såsom elspis, kylskåp, tvättmaskin, radiomottagningsapparat,
lampor etc. I televisionsradiomottagare transformeras spänningen
upp till cirka 18 000 V. Även andra förbrukningsapparater förekommer, i
vilka spänningen upptransformeras till mer än 250 V — t. ex. ljudradiomottagare,
vissa lysrör, oljeeldningsaggregat, diatermi- och röntgenapparater.
Dylika apparater, av vilka flera är underkastade särskilt provningstvång,
är emellertid utförda på sådant sätt, att risk för skada av den högspända
strömmen är mycket liten, såvida ingrepp ej sker i apparaten.
I anledning av propositionen väcktes i första kammaren eu motion, 1: 441,
vari hemställdes bl. a. att ifrågavarande undantagsbestämmelse måtte ges
eu ändrad lydelse.
I motionen anfördes i huvudsak följande.
Vid landsbygdsdistribution, särskilt inom glesbygder, måste spänningen i
ledningsnäten ofta hållas högre än 220 volt till jord för att icke bli för låg
vid inträffande högbelastning. Till följd härav kan spänningen på förbrukningsplatsen
vid tider då förbrukningen är låg tillfälligtvis komma att även
under normala driftsförhållanden överstiga den i 4 § angivna högsta gränsen,
250 volt till jord. Den rådande tendensen mot anslutning av alltmer
effektkrävande bruksföremål är ägnad att ytterligare accentuera dessa förhållanden,
då det är för kostnadskrävande att dimensionera ledningsnäten
efter annat än den normala belastningen och att vid relativt små transformatorstationer
insätta automatiska spänningsreglerande organ. Det kan
knappast anses vara lagstiftarens mening att skador på lampor och andra
bruksföremål genom en måttlig spänningshöjning skall medföra strikt ansvar.
Undantagsbestämmelsen borde därför utformas så att den blev tilllämplig
vid de spänningar, som vid normalt förekommande driftsförhållanden
kan uppkomma i lågspänningsledningar.
Sedan lagförslaget efter riksdagens upplösning i oförändrat skick ånyo
framlagts genom proposition nr B 30/1958, väcktes i anledning därav i första
kammaren motionen nr B 42 av samma innehåll som den nyss nämnda motionen
1:441.
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr lo år 1(J62
Tredje lagutskottet behandlade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr
13 2/1958 propositionen och den i anledning därav väckta motionen samt
yttrade därvid bl. a. följande (uti. s. 61):
Vad till en början gäller föreslagen ändring av 4 g innebär denna eu
annan och klarare begränsning av det undantag som nu gäller från huvudregeln
om att starkströmsanläggning, vilken har egen generator eller transformator,
ansvarar oberoende av innehavarens vållande för skada som orsakats
tredje man genom inverkan av ström från anläggningen. Det nuvarande
undantaget är nämligen så avgränsat, att det i alltför hög grad är
avhängigt av den yttre utformningen av eu husinstallation vid vilken skada
uppkommit, huruvida den skadelidandes rätt till ersättning är grundad på allmänna
skadeståndsregler eller reglerna om strikt ansvar i 1902 års lag. Genom
propositionen erhålles en klarare regel, i det ansvarsbegränsningen anknytes
till det faktum att skadan uppkommer inom byggnad eller inhägnad gård.
Härigenom har området för de fall då strikt ansvar föreligger för distributören
på ett sätt begränsats. Samtidigt föreslås emellertid också en mycket
viktig utvidgning, såtillvida som undantagsregelns tillämplighet icke vidare
skall bero av om förbrukningsanläggningen i och för sig utgör en lågspänningsanläggning
utan i stället skall betingas av att den spänning, som tillföres
anläggningen, ej överstiger den för eu lågspänningsanläggning högsta
tillåtna, 250 volt till jord.
Efter en redogörelse för innehållet i motionen I: B 42 hänvisade utskottet
till de i det föregående återgivna delarna av utlåtandet nr 22/1957 samt yttrade
vidare:
Vad utskottet sålunda anfört år 1957 överensstämmer alltjämt med dess
uppfattning och föranleder utskottet att nu anföra följande. Det torde vara
riktigt, att det ännu finnes landsbygdsnät som icke har den tekniska standard,
att de alltid under normala driftsförhållanden kan hindra spänningen
att överstiga gränsen 250 volt till jord. Utskottet är väl medvetet om att den
tekniska ofullkomligheten hos åtskilliga detaljdistributionsföretag sammanhänger
med bristande ekonomisk bärkraft och att det nödvändiga rationaliseringsarbetet
icke kan genomföras på en gång. Då de ändringar i 1902 års
lag som genomfördes under fjolåret just hade till syfte att göra det möjligt
att ingripa mot de brister som vidlåder landsbygdens elkraftförsörjning
måste, såsom utskottet i 1957 års utlåtande framhållit, strävan på något
längre sikt vara att med olika metoder, främst av ekonomisk art, stödja
landsbygdsnätets upprustning, så att detta kan ske under minsta möjliga
tvång. I den mån elkraftföretagen åtager sig en ökad distribution får detta
givetvis icke ske med avkall på ledningsnätets driftsäkerhet. I och för sig
är redan en spänningshöjning från 220 volt, som börjar bli alltmer normal
driftspänning, till 250 volt under de omständigheter som i motionen angivits
ägnad att medföra skadliga verkningar på elektriska bruksföremål, särskilt
sådana apparater som frysboxar, vissa kylskåp och televisionsapparater,
vilka äro mycket känsliga även för relativt små spänningsvariationer.
Det kan då icke anses stå i överensstämmelse med kravet på en tillfredsställande
driftsäkerhet, att dessa variationer får bli så stora att spänningen
överstiger 250 volt. Det är givetvis mycket svårt att styrka, att viss skada
uppstått genom inverkan av ström med en spänning obetydligt överstigande
250 volt. Med hänsyn bl. a. härtill möter det enligt utskottets mening inga
betänkligheter att i lagen ange ett fixerat högsta mått på den spänning som
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr i3 år 1962
skall utgöra gräns för strömleveranlörens strikta ansvar. Denna gräns bör
icke heller sättas högre än den nuvarande gränsen mellan lågspänning och
högspänning, 250 volt till jord.
Av anförda skäl finner sig utskottet icke böra tillstyrka ändring av propositionen
i denna de!.
Utländska bestämmelser
I den till vattenfallsstyrelsens yttrande fogade promemorian lämnas följande
redogörelse för utländska bestämmelser om tillåten spänningsvariation:
1 England finnes i »Electricity Supply Regulations 1937» angivet, att
variationen inte får vara mera än 6 % över eller under den fastställda spänningen.
Överstiger variationen nyssnämnda värde, har förbrukaren rätt att
enligt vissa närmare angivna regler framföra klagomål. Någon anvisning,
som anger vad som avses med fastställd spänning, finnes icke.
Liknande bestämmelser finnas sedan 1927 även i Belgien (Arrété royal
du 11.2.1927), där det angives, att den momentana spänningen inte får avvika
mer än ± 5 % från medelspänningen. Där finnes även en kompletteringsbestäminelse,
som säger, att under normal belysningstid får medelspänningen
i någon punkt icke avvika mer än — 10 % från medelspänningen
vid transformatorns nedspänningssida.
I Tjeckoslovakien finnes en lagbestämmelse, som anger en tillåten spänningsvariation
om ± 10 %.
Även i andra länder finnes liknande bestämmelser, men om dessa är
fastställda i lag eller ej framgår icke av tillgängliga handlingar. I Ungern
och Luxemburg angives som tillåten gräns ± 5 %. I Jugoslavien liksom i
Irland tolereras ± 6 %, medan för Frankrike och Schweiz uppgives värdet
+ 10 %. I sistnämnda land dock med en rekommendation att om möjligt
försöka hålla den inom + 5 %. I Sovjetunionen är de tillåtna gränsvärdena
för landsbygdsdistribution angivna som +7,5 till —10 % från den
nominella spänningen. I Danmark försöker man begränsa spänningsvariationen
till ± 5 %, men icke desto mindre förekommer det, att spänningen
inom näten vid höglast sjunker med 10 %.
I samtliga fall får antas att de avser normala driftförhållanden.
Generellt gäller att reglerna, som de formulerats, är oklara och saknar en
distinkt definition. Det finnes således inte utsagt under vilka förutsättningar
de gäller. Det finnes ej heller i de länder, där reglerna är av lagkaraktär,
några direkta bestämmelser, som anger påföljden för en leverantör,
som icke följer dem.
Offentlig utredning
Jämlikt Kung]. Maj:ts bemyndigande den 25 november 1960 har tillkallats
sakkunniga, vilka sedermera antagit benämningen el-lagstiftningsutredningen,
för att verkställa allmän översyn av lagstiftningen om elektriska anläggningar
m. in. Enligt direktiven (jfr 1961 års riksdagsberättelse s. 152
tf.) bör översynen i första hand avse de skadeståndsrättsliga reglerna.
Ehuru lagens koncessions- och expropriationsrättsliga bestämmelser i stort
sett anses tillfredsställande, är de sakkunniga enligt direktiven oförhindrade
att föreslå sådana ändringar i dessa stadganden som kan påkallas av stånd
-
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962
punktstaganden på andra områden. Översynen bör också avse de författningar,
som innehåller tillämpningsföreskrifter till 1902 års lag, eller andra
bestämmelser i anslutning till denna. Härvid bör eftersträvas att om möjligt
nedbringa antalet dylika författningar och att minska författningsmaterialets
omfattning. Ytterligare må anmärkas att i direktiven angives, att
framställningar gjorts om detaljändringar i 1902 års lag, avseende sammansättningen
av statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström.
Utredningens arbete beräknas — enligt vad utskottet under hand inhämtat
— pågå under hela år 1963.
Motionerna
I motionerna anföres följande:
Även om Sveriges landsbygd är i stort sett välelektrifierad har den ständiga
ökningen av elförbrukningen medfört att elnäten måste förstärkas för
att motsvara efterfrågan på kraft. Inom distributionsföretag på landsbygden,
som är måna om att fullgöra sin uppgift att säkerställa en fullgod elleverans,
sker också en ofta återkommande tillsyn av anläggningarna, och
föråldrade eller otillräckliga transformatorer och ledningar etc. utbytes eller
förstärkes.
Inom områden där så icke sker kan onödiga avbrott i kraftleveransen icke
undvikas, varjämte spänningshållningen blir mycket ojämn. Vid stora spänningsvariationer
försämras de anslutna motorernas och apparaternas driftsegenskaper,
och det kan icke undvikas, att såväl motorer som apparater
förstöres, om spänningsvariationerna är så stora eller hastiga, att normala
störningsskydd (motorskydd etc.) icke fungerar. I de flesta fall räknar
inte heller fabrikanterna av motorer och apparater med att spänningsvariationerna
skall vara så stora att skydd erfordras. Det är dessutom praktiskt
taget omöjligt att utrusta alla motorer och apparater som nu kommer til!
användning inom hushåll, jordbruk och industri med sådana skydd.
Kraftleverantörerna har i regel garderat sig för skadeståndsanspråk från
abonnenternas sida på grund av störningar i kraftleveransen, till vilka även
hänföres spänningsvariationer, genom bestämmelser i kraftleveransavtalen
(reglementena för kraftleverans). Abonnenterna får därför i regel själva
svara för de kostnader som reparationer av förstörda motorer och apparater
förorsakar. Härtill kommer att en abonnent icke kan göra anspråk på
ersättning för andra skador som spänningsvariationerna förorsakar, t. ex.
avbrott i arbetet på grund av förstörda motorer och apparater. Glödlampor är
särskilt känsliga för spänningsvariationer, och lampornas livslängd sjunker
hastigt vid onormalt hög spänning. Variationer i spänningen, särskilt hastiga
sådana, är dessutom synnerligen irriterande för ögat vid belysning.
Onormalt stora eller hastiga variationer i distributionsspänningen kan således
anses i hög grad reducera elenergiens värde för elkonsumenten.
De problem som sammanhänger med variationerna i distributionsspänningen
har uppmärksammats i flera länder och antingen föranlett införandet
av vissa vedertagna kontraktsbestämmelser beträffande högsta tillåtna
spänningsvariationer i leveransavtalen eller lagbestämmelser. I Belgien finns
således lagligen fastställda rekommendationer, och i England finns i lag
fastställda gränser för högsta tillåtna spänningsvariationer eller + 6 %
vid såväl högspännings- som lågspänningsleveranser, vilket gäller såväl i
städerna som på landsbygden.
15
Tredje lagutskottets utlåtande nr i3 år 1062
Då elektrifieringen av Sveriges landsbygd nu är praktiskt taget genomförd
och alla ansvarsmedvetna eldistributörer har sina anläggningar utbyggda
och dimensionerade efter i stort sett likartade tekniska normer och
tillämpar sådana normer vid utbyggnad och förstärkning av sina anläggningar,
kan tidpunkten nu anses lämplig att utreda frågan om de högsta, ur
elkonsumentens synpunkt, tolerabla spänningsvariationerna i distributionsnäten
på landsbygden och fastställa abonnentens rätt till fullgod kraftleverans.
Om en utredning ger vid handen att fastställandet av sådana bestämmelser
skulle medföra onormalt höga förstärkningskostnader för eldistributörer
i fjällbygder och vidsträckta skogsbygder, bör det vara möjligt att föreskriva,
att eldistributörerna inom sådana bygder t. v. skall vara befriade
från skyldigheten att hålla spänningsvariationerna inom vissa bestämda
gränser.
För elkonsumenterna på landsbygden i övrigt måste det vara av stor
betydelse, icke minst ur ekonomisk synpunkt, att få fastställt vilken grad
av jämn spänningshållning en elkonsument kan fordra av sin kraftleverantör.
En jämförelse mellan två eldistributionsföretag i t. ex. tariffhänseende
är icke heller möjlig att verkställa på ett fullt rättvist sätt om man icke
kan utgå ifrån, att vissä bestämda kvalitetsvillkor skall vara uppfyllda. Det
bör därför även ligga i eldistributörernas intresse att normer för tillåtna
spänningsvariationer blir fastställda.
Remissyttrandena
Bifall till motionerna tillstyrkes av Föreningen Sveriges häradshövdingar
och RLF. övriga remissinstanser anser av olika skäl, som redovisas nedan,
att i motionerna ifrågasatt utredning och lagstiftning i vart fall för närvarande
icke bör komma till stånd.
Vattenkraftföreningen — liksom för övrigt även vattenfallsstyrelsen och
elverksföreningen — - lämnar inledningsvis en redogörelse för bl. a. grundläggande
tekniska fakta av betydelse i här förevarande sammanhang:
Spänningsregleringens utförande
Vid diskussion om distributionsproblem och spänningsförhållandena bör
man skilja mellan tätorter och landsbygd.
Inom tätorter är ledningarna korta, varvid även de yttre delarna av lågspänningsnäten
ligger relativt nära transformatorstationerna. Vid eu riktig
dimensionering av dessa nät m. h. t. strömbelastning och förluster, föreligger
inga svårigheter att hålla eu jämn spänning med obetydliga variationer.
Landsbygden karakteriseras däremot av alt högspänningsnäten har väsentligt
större utsträckning med stora avstånd mellan transformatorstationerna.
Detsamma gäller lågspänningsnäten, där varje transformatorstation
matar ett omfattande område inom vilka abonnenterna är utspridda. Här kan
det tidvis av ekonomiska skäl uppstå svårigheter att hålla en jämn spänning
under såväl högt som lågt effektuttag. De långa ledningssektionerna medför
även att effektuttagen hos en enstaka abonnent kan kraftigt påverka spänningen.
Svårigheterna ökar med minskad befolkningstäthet och därav följande
ledningslängd per abonnent. Detta är av väsentlig betydelse vid jämförelse
med kontinentala förhållanden. Befolkningstätheten i Belgien och
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962
[6
England var år 1958 sålunda 297 resp. 299 inv./km2, medan medelvärdet för
Sverige var 16 inv./km2.
Den fysikaliska bakgrunden till problemet med spänningshållningen
och spänningsvariationerna ligger i de spänningsfall, som uppstå i ledningar
och transformatorer vid belastning. På näten för lägre spänning är storleken
av dessa spänningsfall i huvudsak beroende av ledningarnas längd och linarea,
av transformatorernas och belastningens storlek. Spänningsfallen medför
alltså en minskning av spänningen i mottagningspunkten, men ger även
upphov till effekt- och energiförluster i de olika överföringsleden (ledningar,
transformatorer) vilka distributören ensam har att bära.
Framdragning av nya ledningar eller förstärkning av linarean på äldre
ledningar, inkoppling av nya transformatorstationer eller ökning av transformatorstorleken
kan utgöra exempel på normala förstärkningsåtgärder. Därvid
reduceras icke blott spänningsfallen i distributionsleden utan även framför
allt effekt- och energiförlusterna i nätet. Av denna orsak kommer förstärkningar
som regel till stånd även av rent ekonomiska skäl om kapitaltillgången
ej utgör hinder.
Spänningsregleringen i näten sker framför allt genom ändring av de större
transformatorernas spänningsomsättning medelst lindningskopplare samt
till en del genom in- och urkoppling av kondensatorbatterier.
Den reglering av spänningen uppåt eller nedåt, som erfordras för alt kompensera
de spänningsfall som beror på belastningens variation i näten utföres
som regel i den matande 40, 20 eller 10 kV stationen. I allt högre grad
installerar man numera automatik härför. För anpassning av spänningsnivån
i distributionsnäten för lågspänning äro dessa transformatorer försedda
med en fast inställbar spänningsomkoppling.-----
Givetvis är det icke möjligt att genom en reglering i matningspunkten till
ett radialnät hålla spänningen konstant i alla delar av del berörda området,
i synnerhet icke när det är mycket utsträckt. Regleringen syftar i stället till
att söka hålla medeZspänningen inom området så jämn som möjligt. Det kan
då ej undvikas, att vid hög belastning — då spänningsfallen är störst —
spänningen på de mest avlägsna delarna i ett område ligger under medelvärdet,
medan spänningen invid matningsstationen blir något över medelvärdet.
En spänningsreglering avpassad för en enskild abonnent är sålunda
av såväl tekniska som ekonomiska skäl ej rimlig utan regleringens syfte är
att söka uppnå de bästa förhållandena i belastningens tyngdpunkt.
I vissa fall kräver speciella belastningsobjekt mindre spänningsvariationer
än som normalt ekonomiskt kan åstadkommas i distributionsnäten. Det ur
därvid ekonomiskt fördelaktigt att för dylika objekt installera särskilda stabiliseringsdon
som utvecklats för ändamålet.
Det förtjänar även påpekas att avsevärda spänningsfall även kan uppstå
inom abonnentens egna installationer på grund av för knapp dimensionering.
För abonnenten är dock detta förhållande ej alltid uppenbart.
Spänningsvariationernas art
a) Onormala förhållanden
Även normalt dimensionerade nät utsätts under onormala betingelser för
relativt kraftiga spänningsvariationer. Hit hör de fall, då nätets överföringskapacitet
av en eller annan anledning är nedsatt. Vid direkta störningar på
nätet, t. ex. av åsknedslag förorsakade kortslutningar eller jordfel uppstår
avbrott i matningen. Om därvid kvarstående fel uppkommer måste driften
av det drabbade området läggas om till reservmatning, där så ske kan. Härvid
kan det ofta ej undvikas att spänningsförhållandena bliva sämre än i
normaldrift. Detta torde dock överlag tolereras av abonnenten under den tid
som åtgår för reparation av felet.
17
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962
Detsamma är fallet vid vissa underhålls- och förstärkningsarbeten på ledningar
och stationer. Under sådana arbeten, som man försöker förlägga till
låglasttid, måste reservmatningsvägarna utnyttjas.
b) Normala förhållanden
Här har nätet full överföringsförmåga, enär de vanliga matningsvägarna
utnyttjas. Följande typer av spänningsvariationer kan här särskiljas.
Långsamma variationer härrörande från de normala belastningsvariationerna
i nätet under ett dygn. Förhållandet mellan effektuttaget vid höglast
och låglast är i allmänhet stort: c:a 4:1 i områden innehållande industrilast
och ända upp mot 10: 1 vid ren landsbygdslast.
Lokala spänningsändringar, enstaka eller mer regelbundet återkommande,
härrörande från inkopplingar av t. ex. stora kortslutna motorer, eller från
den varierande lasten hos sågmotorer, svetstransformator etc. Här sträva
distributörerna att tillmötesgå abonnenterna beträffande anslutningseffekterna
så långt möjligt är inom ramen för rimliga spänningsvariationer. Om
spänningsfallen bli för stora måste anslutningseffekten begränsas eller dyrbarare
installationer krävas.
Snabba spänningsvariationer, orsakade av speciella objekt, såsom ljusbågsugnar,
punktsvetsmaskiner, valsverk etc. Här erfordras speciella åtgärder
som överenskommas efter tekniska utredningar i varje särskilt fall.
Inverkan av spänningsvarationer
Den olägenhet som en viss avvikelse från normalspänningen medför är direkt
avhängig hur ofta och när avvikelsen inträffar. I allmänhet tolererar
man stora avvikelser om de inträffa mera sällan. Ju oftare en viss typ av
spänningsvariation uppträder desto större är kraven på att variationen håller
sig inom måttliga gränser.
Känsligheten för spänningsvariationer är varierande för olika bruksföremål.
Glödlampor påverkas av spänningsvariationer så tillvida, att långvarig
hög spänning förkortar livslängden medan alltför låg spänning sätter ned
ljusutbytet. Varaktigheten är därvid av största betydelse i det att enstaka
kortvariga över- eller underspänningar inverkar obetydligt.
TV-apparater var tidigare relativt känsliga för spänningsvariationer. Numera
tillverkas dock nya apparater med inbyggd stabilisering, varför relativt
stora variationer kan tolereras. Man kan förvänta att denna teknik ytterligare
förbättras.
Motorer är framför allt känsliga för låg späning, på så sätt att de då kan
bli överbelastade. Dock måste påpekas att riktigt inställda motorskydd frånkoppla
motorn så att den ej blir skadad.
Remissinstanserna är i stort sett ense om att det särskilt inom glesbebodda
områden på landsbygden förekommer att eldistributionen — främst av ekonomiska
skäl — icke fungerar tillfredsställande, vilket bl. a. tagit sig uttryck
i ojämn spänningshållning. Rörande den omfattning, i vilken sådana störningar
förekommit, anför kommerskollegium att bristerna i landsbygdsdistributionen
på många håll alltjämt är betydande, trots den avsevärda
upprustning och rationalisering som skett under senare år i enlighet med
elkraftsutredningens riktlinjer. Enligt elverksföreningens och vattenkraftföreningens
uppfattning har dock klagomål från landets 2,5—3 miljoner
abonnenter varit sällsynta, vilket tas som clt tecken på att elleveranserna i
huvudsak varit av hög kvalitet.
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1062
Flera remissinstanser framhåller, att förekommande brister i distributionsapparaten
och därmed förenade olägenheter för konsumenterna kan
förväntas bli eliminerade i takt med det delvis statligt understödda upprustnings-
och rationaliseringsarbetets fortskridande. I anslutning härtill uttalas
i den till elverksföreningens yttrande som bilaga 1 fogade promemorian, att
den av statsmakterna utövade stödverksamheten uppenbarligen redan medfört
och troligen också kommer att medföra ett påskyndande av upprustnings-
och rationaliseringsarbetet. Vattenkraftföreningen menar likaså att
förhållandena väsentligt förbättrats under senare år och att man kan hoppas
att svårigheterna beträffande spänningshållningen inom ganska kort tid
skall vara i huvudsak övervunna.
RLF anför i denna del bl. a.:
Den höga belastningstätheten i städerna har medfört, att ledningsnäten
och övriga anläggningar måste vara rikligt dimensionerade och därmed har
man även kunnat åstadkomma en mycket jämn spänningshållning.
Städernas och andra större orters elabonnenter behöver därför i regel inte
räkna med några längre avbrott i kraftleveranserna och märkbara spänningsvariationer
hör till undantagen.
Under tiden för elnätens utbyggnad på landsbygden, har landsbygdens elkonsumenter
fått finna sig i väsentligt lägre driftsäkerhet än i tätorterna och
variationer i spänningen har fått tolereras, även om de medfört stora olägenheter.
Den ökade elektricitetsanvändningen på landsbygden, vilket bl. a. är
en nödvändig förutsättning för jordbrukets rationalisering och den till landsbygden
lokaliserade småindustrins och övriga elkonsumenters behov av fullgod
elkraft har medfört, att man nu måste ställa väsentligt större krav på
elleveransernas kvalitet på landsbygden än vad som varit fallet under utbyggnadsskedet.
Även om det kan anses tekniskt möjligt är det emellertid
av kostnadsskäl i regel icke genomförbart att vidtaga anordningar på landsbygden,
som skulle bringa driftsäkerheten och elkraftleveransernas kvalitet i
övrigt i nivå med förhållandena i städerna. Landsbygdens elkonsumenter
måste därför inom överskådlig tid framåt räkna med lägre elkvalitet, än
vad man nu anser normalt i städerna.
Flera av remissinstanserna påpekar, att genom 1957 års lagstiftning införts
bestämmelser i 1902 års lag, som är ägnade att tillgodose elkonsumenternas
intresse av en jämn spänningshållning i distributionsnäten.
Vattenfallsstyrelsen erinrar sålunda om bestämmelserna i 2 § 1902 års
lag om distributionsplikt och om återkallelse av koncession ävensom om elkraftutredningens
och departementschefens i det föregående citerade uttalanden
rörande nämnda frågor. Styrelsen fortsätter:
Det bör därför---uppmärksammas att vi i landet redan har ett myc
ket
gott lagligt underlag för att komma till rätta med spänningsvariationer,
som kunna anses vara alltför höga. Oaktat någon fix gräns icke finnes fastslagen
angående tillåtligheten av spänningsvariation, så övervakas ifrågavarande
förhållanden av en av landets högsta övervakande myndigheter, Kommerskollegium,
och Kommerskollegium har att taga ställning till de konkreta
fallen och kan utfärda direktiv till koncessionshavaren, vilka om de
inte följas kunna resultera i en återkallelse av koncessionen.
19
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962
Vattenfallsstyrelsen och elverksföreningen har dock ifrågasatt om de övervakande
myndigheterna har tillräckliga personalresurser för fullgörande a\
övervakningsuppgifterna.
Föreningen Sveriges häradshövdingar finner, att gällande lag utgör ett
starkt incitament för distributören att bemöda sig om en jämn distributionsspänning,
då en mera väsentlig underlåtenhet härutinnan kan medföra koncessionens
återkallelse. Föreningen framhåller vidare, att abonnenten också
kan påkalla ingripande av prisregleringsnämnden med åberopande av den
levererade kraftens dåliga kvalitet.
Även elverksf öreningen, industriförbundet och vattenkraftföreningen erinrar
om den år 1957 genomförda lagstiftningens betydelse från konsumentsynpunkt.
I några yttranden framhålles, att frågan om spänningsvariationer i distributionsnät
utöver 1957 års lagstiftning varit och alltjämt är föremål för
åtgärder och utredningar i olika sammanhang. Härför redogöres bl. a. i den
till elverksf öreningens yttrande som bilaga 1 fogade promemorian.
I promemorian erinras bl. a. om de länsvis bedrivna utredningarna för
planläggning av rationaliseringsarbetet, av vilka några redan avslutats. Det
framhålles vidare, att normer och riktlinjer för dimensionering av distributionsnäten
med hänsyn till överföringsförmåga och spänningshållning m. in.
vid olika tillfällen upptagits till behandling och redovisning. Som exempel
nämnes en diskussion vid elverksföreningens tekniska möte år 1952 över
ämnet »Vilka krav böra ställas på överföringsförmåga och spänningshållning
i moderna landsbygdsnät?» (Svenska Elverksföreningens handlingar nr 24/
1952); vidare ett år 1960 av föreningens distributionsnätskommitté avgivet
slutbetänkande angående dimensionering av distributionsnät samt slutligen
»Teknisk handbok för eldistributionsanläggningar på landsbygden», utgiven
år 1956 av vattenfallsstyrelsen. I promemorian anföres vidare:
De ständigt stegrade kvantitativa och kvalitativa kraven på elkraftsdistributionen
ha ställt allt större anspråk på den tekniska planeringen och
den kontinuerliga övervakningen av överförings- och distributionsanläggningarna
och moderna hjälpmedel såsom nätmodeller och matematikmaskiner
ha också efter hand tagits i anspråk för dessa arbetsuppgifter.---
I dessa sammanhang har även frågan om spänningsnivån och spänningsvariationerna
tilldragit sig uppmärksamhet och bl. a. har man sökt finna
beräknings- och mätmetoder för att med utgångspunkt från vissa spänningsförhållanden
få eu uppfattning om kraftleveransernas genomsnittliga kvalitet
inom ett distributionsnät. Detta relativt svårbemästrade problem har sålunda
uppmärksammats inom den internationella elverksföreningen, Union
Internationale des Producteurs et Distributeurs d’Energie Electrique
(UNIPEDE) och framför allt i Frankrike har frågan blivit föremål för matematisk-vetenskaplig
behandling jämte tillhörande utveckling av nätinetoder.
Problemet har även upptagits till behandling i en nordisk samarbetskommitté,
den s. k. elkvalitékommittén, som även bearbetar andra kvalitetsfrågor,
såsom frekvensvariationer och driftavbrott. Kommittén har bl. a.
prövat de franska beräknings- och mätmetoderna, men funnit ytterligare
utvecklingsarbete i första hand på mätningsområdet erforderligt. Sådant
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 är 1062
utvecklingsarbete har också igångsatts såväl i Sverige som i Norge. Här
kan bl. a. hänvisas till en rapport från kommitténs sekreterare till 1961 års
nordiska ingenjörsmöte (Diploming. Osmo Simola: Synpunkter på elkraftens
kvalitet. Elteknik 1962, h. 2).
Vattenfallsstyrelsen upplyser, att den av motionärerna behandlade frågan
även studeras inom Economic Commission for Europé (ECE). Styrelsen anför,
att den av motionärerna föreslagna utredningen synes obefogad även
med hänsyn till de utomlands och inom elkvalitetskommittén bedrivna studierna
i frågan.
I den till styrelsens yttrande fogade promemorian upplyses, att inom en
arbetskommitté i vattenfallsverket nyligen uppställts vissa preliminära rekommendationer
angående de gränser, inom vilka spänningen vid lågspänningsdistribution
anses kunna få variera. Rörande rekommendationernas innehåll
anföres följande:
Enligt rekommendationerna bör spänningen vid normal drift hos de
ogynnsammast belägna förbrukarna icke understiga 205 volt resp. överstiga
242 volt, vilket innebär en variation relativt den nominella spänningen 220
volt med — 7 % till -(- 10 %. Rekommendationen är ej kombinerad med regler
angående medgiven uttagning, men vid landsbygdsdistribution får i samband
med höblåsning och tröskning, som normalt inträffar hos ett flertal
förbrukare samtidigt, lägre värde än 205 volt förekomma. Rekommendationerna
innehåller även vissa tekniska tillägg för beräkningarna, så att ifrågavarande
spänningsgränser kan innehållas.
I bilagan nr 1 till elverksföreningens yttrande behandlas även spörsmålet
om elkraftkonsumenternas anspråk på garantier i fråga om kraftleveransens
spänningsstabilitet. Nämnda spörsmål har enligt promemorian varit föremål
för uppmärksamhet från distributörernas sida i olika sammanhang.
Härom uttalas i promemorian följande:
Bl. a. har televisionens utbredning med det svenska televisionsnätets utbyggnad
aktualiserat frågan om olika förbrukningsapparaters känslighet för
spänningsvariationer. I samband därmed har då också behandlats den tekniskt
och ekonomiskt lämpliga avvägningen mellan å ena sidan åtgärder på
kraftdistributionssidan för att eliminera eller minska spänningsvariationerna
och å andra sidan åtgärder i fråga om förbrukningsapparaterna för att
göra dessa mindre känsliga för spänningsvariationer. Vidare har installationen
av vissa tyngre belastningsobjekt med ojämn belastningskarakteristik,
närmast ljusbågsugnar, föranlett omfattande undersökningar och praktiska
åtgärder för att eliminera störningar på distributionsnäten.
Problematiken är emellertid ingalunda ny utan har varit aktuell alltsedan
elektrifieringens tidigaste skeden. Redan när det svenska jordbruket började
begagna elektriska motorer för t. ex. tröskning aktualiserades sålunda problemet
med de störningar som därigenom kunde uppkomma för andra brukningsändamål,
men den allmänna inställningen var då att en förutsättning
för anslutningen av motorer i jordbruket var att landsbygdsabonnenterna i
gemen tålde de tillfälliga kvalitetsförsämringar av strömleveranserna, som
i andra avseenden kunde bli en konsekvens därav. Konventioner av denna
innebörd torde för övrigt ännu vara allmänt accepterade bl. a. inom många
distributionsföreningar. Det är också med hänsyn till kvalitetskraven som
21
Tredje lagutskottets utlåtande nr t3 år 1962
man från kraftleverantörshåll tidvis - framför allt under övergångsperioder
— intagit en restriktiv hållning till vissa nya belastningsobjekt, t. ex. kortslutna
motorer, svetstransformatorer och större tvättmaskiner. Till eu början
togo sig restriktionerna främst uttryck i förbud mot anslutning eller i
storleksbegränsning men senare har detta i viss utsträckning ersatts med
ekonomiska åtgärder av typen anslutningsavgifter och årliga tilläggsavgifter,
vilka självfallet syfta till att skapa ekonomiska förutsättningar för att
efter hand förstärka distributionsnäten så att även dessa nya belastningsobjekt
kunna tillgodoses utan störningar för andra konsumenter. Det är uppenbart,
att förekommande och temporärt nödvändiga begränsningar och
restriktioner av detta slag även framdeles successivt komma att avvecklas
eller förändras allt eftersom distributionsnätens överföringsfönnåga ökas.
För att i tid kunna planera och genomföra förstärkningar av distributionsnäten
är det också nödvändigt att distributionsföretagen genom viss
anmälningsskyldighet och andra arrangemang i tid erhålla kännedom om
ökade anspråk på leveranskapacitet från abonnenternas sida. Detta system,
som i huvudsak gäller för detalj förbrukare, har för de större förbrukarna
sin parallell i de kontraktsbundna och till vissa effektabonnemang begränsade
kraftleveranserna.
I de kontrakt, leveransbestämmelser eller reglementen av olika slag som
reglera normala kraftleveranser och de därtill hörande ekonomiska villkoren,
föreskrives som regel beträffande leveransspänningen att denna skall
ha ett visst nominellt värde, varjämte leverantören åtager sig att hålla spänningsvariationerna
inom gränser som överensstämma med god teknisk
praxis. Leverantörens skyldighet att utgiva ersättning i de fall dessa villkor
icke innehållas är som regel begränsad till sådana störningar, som förorsakats
av leverantörens egen vårdslöshet eller försummelse. I andra fall, speciellt
vid lågspänning, är leveransskyldigheten enligt avtalet i stället knuten
till ett ungefärligt spänningsvärde och i det av Svenska Elverksföreningen
utgivna förslaget till reglemente för kommunala elverk (Svenska Elverksföreningens
handlingar nr 23/1956) stadgas, att elverket svarar för störningar
till följd av variationer i spänning eller periodtal endast där felet i
leveransen bevisligen uppstått till följd av vårdslöshet eller försummelse
från verkets sida. Det förekommer emellertid även att spänningsförhållandena
över huvud taget icke regleras i kraftleveransavtal eller reglemente
liksom att leverantörens ansvar för störningar ytterligare begränsats. (Här
kan för övrigt nämnas, att en skälighetsprövning av de allmännast tillämpade
leveransvillkoren för lågspänningsleveranser väntas ske genom Statens
Prisregleringsnämnd för elektrisk ström i anslutning till redan anhängiggjorda
ärenden.)
Emellertid torde förutnämnda anknytning till ett nominellt spänningsvärde
i kombination med de toleranser, som definieras av begreppet »god
teknisk praxis», och det ansvar för störningar, som knutits till leverantörens
vårdslöshet eller försummelse, vara ett adekvat uttryck för vad som
inom ramen för de tekniska förutsättningarna och nuvarande prisnivå på
elkraften kan presteras i de fall man har att göra med välskötta eldislributionsanläggningar
och -företag. Det ligger däremot i sakens natur, att begreppet
»god teknisk praxis» icke kan knytas till något specificerat siffervärde
för spänningsvariationerna utan i hög grad är flexibelt med avseende
på tids- och lokalmässiga olikheter och skilda orsakssammanhang. Som
»tumregel» kan dock anges, att man i dag inom städernas och samhällenas
tätbebyggelse i allmänhet kan hålla spänningsvariationerna inom gränserna
+ 5 %, medan man för rena landsbygdsnät kan få räkna med ± 10 r''
som acceptabel kvalitet.
22 Tredje lagutskottets utlåtande nr io år 1062
De remissinstanser, som ställt sig avvisande till motionärernas yrkanden
om utredning och lagstiftning beträffande spänningsvariationer, motiverar
sitt ställningstagande i huvudsak på följande sätt.
Kommerskollegium, som finner sig för närvarande böra avstyrka bifall
till motionerna, anser det ligga nära till hands att överväga möjligheterna
att skapa någon form av skydd för elkonsumenterna i förevarande hänseende
men anser i motsats till motionärerna att tidpunkten ännu inte är
inne för lagstiftning. Kollegium anför härom:
Det torde icke vara möjligt att med ledning av det uppgiftsmaterial, som
för närvarande står till buds närmare klarlägga behovet av åtgärder i sådant
syfte och än mindre att på grundval därav skapa enhetliga regler beträffande
högsta tillåtna spänningsvariationer. En förutsättning för en sådan
reglering måste därför vara att eu grundlig kartläggning angående
spänningsvariationerna företages i syfte att klarlägga betingelserna för en
dylik reglering. Kollegium anser det önskvärt att en sådan undersökning
kommer till stånd.
Kommerskollegium ifrågasätter vidare möjligheten att uppställa enhetliga
krav på spänningshållningen i distributionsnäten, innan bristfälligheterna
inom landsbvgdsdistribiitionen avhjälpts i sådan omfattning att anläggningarna
överlag blivit någorlunda tillfredsställande; kraven måste annars
sättas tämligen lågt. Kollegium fortsätter:
Den tekniska utvecklingen på det elektriska området har i stor utsträckning
skett under inflytande av råd och rekommendationer från ett av branschens
egna organ nämligen Svenska elektriska kommissionen (SEK). Den
är sammansatt av representanter för olika organisationer och myndigheter
på det elektriska området och har till uppgift att i egenskap av svensk
centralorganisation för standardiseringsarbetet på det elektrotekniska området
utarbeta normer i vidsträckt bemärkelse såsom dimensions- och kvalitetsbestämmelser
samt anvisningar för utförande, provning och användning
av elektrisk materiel. Genom sin normverksamhet har SEK varit
vägledande för utvecklingen beträffande olika tekniska förhållanden och
det kan ifrågasättas om det icke vore en lämplig uppgift för SEK, i linje
med dess verksamhet i övrigt, att upptaga frågan om spänningsvariationerna
till behandling. I den mån en undersökning skulle giva vid handen
att någon form av reglering av spänningsvarationerna vore erforderlig kunde
detta lämpligen ske genom att utfärda dylika normer, som icke äro straffbundna
utan närmast ha karaktären av rekommendationer. Det kan nämnas
att kommerskollegii säkerhetsföreskrifter i betydande utsträckning anknyter
till dylika normer genom att förklara, att en av kollegium utfärdad
säkerhetsföreskrift anses uppfylld om en anläggning i visst hänseende är
utförd enligt en av SEK utfärdad norm. Det skulle sålunda vara möjligt
att på denna väg i första hand få till stånd normer beträffande spänningshållningen
och sedan dessa prövats under ett antal år — om så befinnes
lämpligt — anknyta till dessa normer i kollegii säkerhetsföreskrifter.
Enligt vad kollegium erfarit torde man ha att räkna med att en kartläggning
av hithörande förhållanden kommer att inom den närmaste tiden
igångsättas inom SEK. Därvid införskaffat material bör tjäna som underlag
vid utarbetande av de normer som kunna visa sig påkallade. Resultatet av
en dylik kartläggning synes böra avvaktas innan frågan om en statlig utredning
i ämnet avgöres.
23
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 är 11)62
Elverksföreningen yttrar, att bakgrunden till motionerna synes vara dels
det begränsade problemet med otillfredsställande distributionsnät och dels
kraftleverantörernas oförmåga att inom ramen för hittillsvarande kraftpriser
och former för kraftleveranser garantera en specificerad spänningsnivå
och spänningsstabilitet. Föreningen finner, att om motionärernas syfte enbart
är att komma till rätta med det förstnämnda problemet, vore det olyckligt
att icke först avvakta de resultat, som härvidlag kan nås genom av statsmakterna
redan vidtagna åtgärder, vilka ännu inte till alla delar slutförts
eller i varje fall bara kunnat verka under en mycket kort tid. Därtill kommer
enligt föreningen att frågan redan är föremål för utredningar och överläggningar
från kraftdistributörernas sida.
Konsekvenserna av en lagstiftning i syfte att införa vissa kvalitetsgarantier
för de enskilda elkonsumenterna med avsende på leveransspänningen
diskuteras utförligt i den av elverksf öreningen ingivna såsom bilaga 2 betecknade
promemorian. Såsom förutsättning uppställes häri att lagstiftningen
utformas som en med distributionsplikten förenad skyldighet att vid
kraftleveranser hålla spänningen inom vissa gränser i förhållande till ett
nominellt spänningsvärde. Vidare förutsättes dels att i lagstiftningen göres
skäliga undantag för force majeure etc. samt att överträdelser medför påföljder
av något slag i förening med skadeståndsrätt för konsumenten, dels
ock att lagstiftningen blir dispositiv. Framställningen utgår också från att
följande fakta kan anses ostridiga, nämligen att eldistributionen i stort sett
är ekonomiskt självbärande men arbetar nära självkostnadsnivån, att som
en följd därav alla tillkommande kostnader måste bäras av konsumenterna
samt att det övervägande antalet distributionsnät är av god teknisk standard
med tillfredsställande spänningskvalitet.
Med dessa utgångspunkter anses en lagstiftning av antydd art till en
början föranleda betydande kostnader för ombyggnad och förstärkning av
alla distributionsnät. Vidare blir följden ett omfattande arbete för distributörerna,
som av de enskilda abonnenterna måste inhämta uppgifter om önskat
effektuttag att ligga till underlag för planeringen av erforderliga ombyggnads-
och förstärkningsarbeten. Distributören måste sedan också kontrollera
att effektuttagen inte avviker från de lämnade uppgifterna. — De
ökade kostnaderna kan uttagas antingen av samtliga konsumenter i form av
en allmän prishöjning eller genom prisdifferentiering, så att endast den minoritet
av konsumenterna som har behov av spänningsgaranterad kraftleverans
får vidkännas det högre priset för sådan leverans. Det första alternativet
anses orimligt. Beträffande alternativet prisdifferentiering framhålles,
att om kvalitetsskilda leveranser skall ske över samma nät, måste
spänningsregleringen förläggas till respektive leveranspunkter. Den ifrågasatta
lagstiftningen blir då onödig, eftersom konsumenterna ofta med fördel
själva kan ordna en sådan reglering och köpa kraft av »normalkvalitet»
från nätet. Denna lösning är framför allt lämplig, då behovet av stabil spänning
endast gäller cn mindre enstaka belastning, t. ex. en TV-mottagare. I
mera komplicerade fall kan en spänningsreglering vid leveranspunkten bli
24
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1062
så svår och så dyrbar att genomföra att ekonomiska garantier mot stora
spänningsvariationer eventuellt måste kunna skapas försäkringsvägen, om
så vore möjligt. Såsom orimligt betecknas det ytterligare alternativet med
separata distributionsnät för abonnenter med krav på extra stabil spänning.
— Den kanske mest påtagliga och för konsumenterna mest besvärande
konsekvensen av den tänkta lagstiftningen skulle emellertid enligt promemorian
bli den nödvändiga begränsningen av abonnenternas frihet att utnyttja
elkraften. Konsumenten bör nämligen självfallet inte under åberopande
av lagstiftningen kunna begära skadestånd, om han själv genom överbelastning
vållat de »olagliga» spänningsvariationerna. Belastningen måste
alltså begränsas och kontrolleras. Härför fordras en dyrbar och tekniskt
komplicerad mätanordning. — Restriktioner och kontrollåtgärder kommer
emellertid att behövas beträffande uttagen hos samtliga till ett distributionsnät
anslutna konsumenter, då flertalet fall av stora spänningsvariationer och
andra störningar hos en konsument kan härledas till åtgärder från andra
konsumenters sida. Gentemot sådana konsumenter måste distributören också
äga regressrätt vid eventuella skadeståndsanspråk. En mycket väsentlig del av
arbetet och kostnaderna i samband med eldistributionen skulle således komma
att åtgå för mätning, kontroll, övervakning och processer. Den ifrågasatta
lagstiftningen skulle följaktligen medföra en stor och improduktiv merkostnad
för nationalhushållet. — Lagstiftningen kan dessutom, angives det,
vara en utvecklingshämmande faktor. Om de för spänningsvariationerna tilllåtna
gränsvärdena nämligen generellt avpassas så, att de skall innehållas
vid normala belastningsförhållanden på flertalet distributionsnät, frestar
man direkt till en stagnerande utveckling inom de områden, där man eljest
kunnat hålla en stabilare spänning. Väljes i stället utvägen att på basis av
aktuella nätförhållanden, bebyggelsetäthet etc. fastställa olika gränsvärden
för olika områden, uppkommer besvärliga gränsdragningsfrågor, varvid konsumenterna
godtyckligt fördelas på hög- och lågkvalitetsområden. De fastställda
kvalitetsbestämmelserna kan i båda fallen förväntas snart bli omoderna
utan att i alla sammanhang kunna ge den eftersträvade garantin. —
En föreskrift om högsta tillåtna spänningsvariationer får vidare återverkningar
inom hela kraftöverförings- och produktionsapparaten. Distributörerna
måste för att kunna följa en sådan föreskrift ha rätt att ställa motsvarande
krav på sina kraftleverantörer. Härigenom begränsas möjligheterna
till ett smidigt handhavande av det totala överföringssystemet.
Avslutningsvis antydes i promemorian vissa icke önskvärda konsekvenser
av lagstiftningens restriktiva och prishöjande verkningar: enskilda konsumenter
eller grupper av sådana kan söka utnyttja kraftproduktionsanläggningar
uteslutande för eget behov och omotiverad icke elektrisk drift —
t. ex. med dieselmotorer — kan förekomma.
I anslutning härtill anför elverksföreningen i sitt yttrande följande:
, I d.en _mån motionernas syfte är att lagstiftningsvägen, ev. i anslutning
till distributionsplikten, införa vissa kvalitetsgarantier för de enskilda konsumenterna
med avseende på leveransspänningen, så synes det, med hänsyn
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13 år 1962
25
till vad som anförts i bilaga 2, Elverksföreningen uppenbart, att de praktiska
och ekonomiska konsekvenserna av eu sådan åtgärd icke helt kunna
överblickas. Olägenheterna, icke minst ur konsumenternas synpunkt, av en
lagstiftning äro emellertid så påtagliga, att en utredning med i motionerna
angivet syfte icke kan väntas framkomma med något praktiskt genomförbart
förslag.
Kraftdistributionsföretagens verksamhet är redan förut hårt kringskuren
av lagstiftningen och om ytterligare lagstiftning av genomgripande natur
skulle ifrågasättas, är det därför angeläget, att en samordning kommer till
stånd. Detta bör då ske genom att hithörande problem bli föremål för övervägande
inom den befintliga utredningen för översyn av den elektriska
lagstiftningen.
Elverksföreningen uttalar sammanfattningsvis, att en lagstiftning angående
högsta tillåtna spänningsvariationer vid eldistribution är onödig och icke
ägnad att tillgodose något allmänt konsumentintresse samt att en ny utredning
av hithörande spörsmål är olämplig med hänsyn till redan vidtagna
åtgärder och pågående utredningar. På grund härav avstyrker föreningen
bestämt motionerna.
I bilaga 1 till elverksföreningens yttrande uttalas, att uppfattningen, att
en svensk lagstiftning om spänningsvariationer ej är praktiskt genomförbar,
kan synas förvånande mot bakgrund av den av motionärerna åberopade
utländska lagstiftningen i ämnet. Enligt promemorian är emellertid förutsättningarna
i England och Belgien väsentligt gynnsammare än här till följd av
den tätare bebyggelsen och de kortare avstånden mellan anläggningarna för
produktion och konsumtion av kraft. Trots detta sägs det vara praktiskt
omöjligt att i nämnda länder garantera, att varje konsument får sin kraftleverans
vid en spänning som vid alla tidpunkter ligger inom de fastställda
gränserna.
Vattenfallsstyrelsen, industriförbundet och vattenkraftföreningen har i
huvudsak samma inställning som elverksföreningen till motionerna.
Vattenfallsstyrelsen förordar, att motionerna icke skall föranleda någon
riksdagens åtgärd, och hänvisar därvid till gällande rätt och pågående utredningar
i frågan. Styrelsen understryker vidare de ekonomiska konsekvenser
som en lagstiftning kan medföra för konsumenterna i gemen. Styrelsen
anför härom:
För att komina till rätta med av motionärerna påpekade missförhållanden,
som de själva medge höra till undantagen, gäller det att författningsvägen
ej införa bestämmelser, som, om de skola tillämpas generellt, komma att
medföra betydande kostnader och därmed höjda avgifter för det stora flertalet
konsumenter på landsbygden.
Industriförbundet avstyrker motionerna och finner den ifrågasatta utredningen
opåkallad mot bakgrunden av den pågående utbyggnaden av distributionsapparaten
och andra i det föregående nämnda åtgärder, som vidtagits
till motverkande av spänningsvariationer. Också industriförbundet understryker
problemets ekonomiska sida och framhåller, att en avvägning
alltid måste göras mellan den ifrågasatta kvalitetsförbättringen och de kost
-
26
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1062
nader denna kräver. Förbundet finner vidare en tendens i utvecklingen vara,
att en successiv liberalisering skett och sker av villkoren för apparatanslutning;
en lagstiftning som maximerar spänningsvariationerna skulle enligt
förbundets mening lätt kunna tvinga leverantörerna att för att kunna uppfylla
lagens krav återgå till en strängare praxis i dessa avseenden, något
som knappast skulle vara till konsumenternas fördel.
Vattenkraftföreningen avstyrker också motionerna och anför:
De fall, då berättigade klagomål kan riktas mot spänningshållningen och
frågan icke kan lösas i samförstånd mellan kraftleverantören och abonnenterna,
är så få att man enligt föreningens mening icke rimligen för deras
skull bör tillgripa den i motionerna åsyftade lagstiftningen, som skulle innebära
ett onödigt ingrepp i kraftdistributionen. Den skulle dessutom framtvinga
en dyrbar och arbetskrävande kontroll över hela landet.
Föreningen erinrar vidare om, att frågan om elkraftens kvalitet kan förväntas
bli föremål för utredning inom SEK, samt anför att utredningen avses
utmynna i rekommendationer rörande de spänningsvariationer, som bör
läggas till grund vid planläggning av nätutbyggnader. Enligt föreningen bör
dessa rekommendationer i fall av klagomål kunna utgöra en auktoritativ
grund för bedömning av vad som i olika lägen skall anses vara god teknisk
standard.
Av de båda remissinstanser, som tillstyrkt bifall till motionerna, finner
Föreningen Sveriges häradshövdingar den av motionärerna väckta frågan
vara av främst ekonomisk beskaffenhet. Man måste enligt föreningen väga
abonnentens olägenhet av varierande spänning mot kostnaden för en spänningsreglering.
Föreningen finner det önskvärt, att distributören — där så är
tekniskt möjligt och ekonomiskt försvarligt — åläggs att lämna mer bestämda
utfästelser om spänningsstabilitet än som f. n. är fallet. Enär någon absolut
garanti enligt föreningens mening självfallet icke kan komma i fråga,
finner föreningen att ämnet icke lämpar sig för lagstiftning men att frågan
möjligen kan lösas genom föreskrifter vid koncessionsgivningen. Föreningen
biträder därför motionärernas förslag om utredning i ämnet.
RLF anför:
För att nedbringa de oundvikliga driftsavbrottens antal och varaktighet
bör en distributör ha skyldighet att vidtaga sådana anordningar, t ex sektioneringar
som begränsar avbrottens skadeverkningar och omfång samt hålla
en med hänsyn till eldistributionsföretagets omfattning och betydelse
lämpligt avpassad reparationsberedskap inklusive reservhållning av materiel,
t ex transformatorer. För avbrott i kraftleveranserna, som beror på att
rimliga krav på reparationsberedskap icke kan anses uppfyllda eller av andra
orsaker, som icke kan hänföras till force majeure bör abonnenterna äga
rätt till skadestånd.
De krav som bör ställas på distributionsspänningens jämnhet är ofta föremål
för diskussion mellan kraftleverantörer och abonnenter på landsbygden.
Även om den under senare år företagna upprustningen av landsbygdens
elnät genomförts i stor utsträckning, finns det alltjämt ledningsnät vilka
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962
27
icke uppfyller nuvarande krav på normal teknisk standard. Abonnenterna
inom sådana områden kan icke åberopa några bestämmelser, som anger vad
som skall anses vara tolerabla spänningsvariationer och får därför själva
svara för kostnaderna för reparation av förstörda motorer och apparater
och finna sig i alla andra, med spänningsvariationer förenade, olägenheter.
Ehuru elenergins värde genom spänningsvariationerna är starkt reducerat
får abonnenterna i regel betala samma avgifter, som gäller för fullgoda
leveranser.
RLF delar därför motionärernas uppfattning, att en utredning bör komma
till stånd för bestämning av ovannämnda faktorers inverkan på elkraftens
kvalitet samt att förslag till kvalitetsbestämmelser för såväl hög- som lågspänningsleveranser
utarbetas. Enligt RLF:s mening bör utredningen verkställas
under ledning av Kommerskollegium och i densamma bör såväl kraftleverantörer
som elabonnenter av olika kategorier vara representerade.
Utskottet
På sätt närmare framgår av redogörelsen för gällande rätt (s. 3 f.), kan
statsmakterna i avsevärd utsträckning påverka utformningen och handhavandet
av kraftförsörjningssystemet. I samband med koncessionsförfarandet
sker sålunda en prövning av distributionsföretagens lämplighet för den
avsedda verksamheten. Lagstiftningen på området innehåller bestämmelser
om skyldighet för koncessionshavare att inom koncessionens ram tillgodose
förefintliga och kommande rimliga kraftbehov samt att underkasta sig
reglering av pris och övriga villkor för leverans eller överföring av elektrisk
ström. Den statliga kontrollen av efterlevnaden av gällande bestämmelser
och meddelade föreskrifter utövas i huvudsak av kommerskollegium, som
bl. a. har att pröva vissa koncessionsärenden och att leda tillsynsverksamheten.
Det ankommer vidare på kollegium att utfärda de närmare föreskrifterna
om elektriska starkströmsanläggningars utförande och skötsel.
Enligt 1902 års lag har innehavare av elektrisk anläggning i viss omfattning
ålagts strikt ansvar för skada som orsakats genom inverkan av elektrisk
ström från anläggningen. Detta stadgande är emellertid icke tvingande.
I motionerna frainhålles att den ständiga ökningen av elförbrukningen i
landet medför behov av eu kontinuerlig upprustning och förstärkning av
elnäten. Distributionsföretagen på landsbygden är också i allmänhet enligt
motionärerna måna om att fullgöra sin uppgift i dessa hänseenden.
Alltjämt förekommer dock onödiga avbrott i kraftleveranserna och en spänningshållning,
som är mycket ojämn. Detta medför ofta skador och olägenheter
av skilda slag, vilket minskar elkraftens värde för konsumenterna.
Kraftleverantörerna har, enligt vad som angives i motionerna, emellertid i
regel avtalsvis fritagit sig från ansvar för dylika skador. I flera länder har
hithörande spörsmål föranlett stadganden i lag eller vedertagna kontraktsbestämmelser
om högsta tillåtna spänningsvariationer. Då de svenska
distributionsanläggningarna numera utbygges, dimensioneras och förstärkes
efter i stort sett enhetliga normer, anser motionärerna tidpunkten lämplig
för eu utredning av frågan om de högsta, från elkonsumentens synpunkt,
28
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962
iolerabla spänningsvariationerna i distributionsnäten på landsbygden och
ett fastställande av abonnentens rätt till fullgod kraftleverans. Om bestämmelser
i detta hänseende i fjällbygder och vidsträckta skogsbygder skulle
medföra onormalt höga förstärkningskostnader, borde erforderliga undantag
åtminstone tills vidare kunna medgivas. På i huvudsak dessa skäl hemställer
motionärerna om utredning rörande högsta tolerabla spänningsvariationer
vid leverans av elektrisk energi för hög- och lågspänningsledningar
samt om förslag till bestämmelser i dessa hänseenden.
Såsom framhållits i flera remissyttranden, uppvisar distributionssystemet
på landsbygden alltjämt betydande brister, vilka ofta torde medföra avsevärda
spänningsvariationer. Sådana variationer kan otvivelaktigt, i enlighet
med vad flera remissinstanser påpekat, många gånger innebära nackdelar
för elkonsumenterna. Utskottet finner det angeläget att dessa olägenheter i
möjligaste mån undanröjes.
I flera remissyttranden har emellertid lämpligheten av att i det syftet införa
bestämmelser i lag om högsta tillåtna spänningsvariationer bestritts eller
ifrågasatts. Härvid har bl. a. betonats att en sådan lagregel kan komma
att medföra konsekvenser av icke önskvärd art för såväl distributörer som
konsumenter utan att den åsyftade kvalitetsgarantin likväl alltid ernås.
Särskilt har understrukits att en lagstiftning måste föranleda betydande
kostnader för förstärkningsarbeten och kontrollanordningar, vilka kostnader
i sista hand finge bäras av konsumenterna. Det har också påpekats att ett
dylikt stadgande kan befaras medföra en begränsning av konsumenternas
nuvarande möjligheter att utan distributörens medgivande till ledningsnätet
ansluta förbrukningsanläggningar. Kommerskollegium har vidare framhållit
att det icke torde vara möjligt att med ledning av det uppgiftsmaterial
som för närvarande står till buds närmare klarlägga behovet av åtgärder
i syfte att skydda konsumenterna mot ojämn spänningshållning. Än
mindre är det enligt kollegiets uppfattning möjligt att på grundval av detta
uppgiftsmaterial skapa enhetliga regler om högsta tillåtna spänningsvariationer
utan härför erfordras bl. a. en grundlig kartläggning av förekommande
variationer. Det kan enligt kollegium ytterligare ifrågasättas om det
över huvud taget är möjligt att uppställa enhetliga krav i detta hänseende,
innan befintliga brister på distributionssystemet avhjälpts i sådan omfattning
att anläggningarna över lag blivit någorlunda tillfredsställande. Mot bakgrunden
av vad sålunda uttalats finner utskottet att, i den mån lagbestämmelser
i enlighet med vad motionärerna hemställt över huvud taget bör
komma till stånd, så i allt fall icke bör ske i nuläget.
Motionärerna har emellertid i första hand hemställt om utredning i ämnet.
Enligt vad utskottet erfarit, pågår dock inom Svenska elektriska kommissionen
(jfr ovan s. 22) utredning rörande förutsättningarna för en reglering
av spänningsförhållandena. Kommerskollegium, som i sitt yttrande
förutskickat tillkomsten av denna utredning, har uttalat (jfr ovan s. 22) att
möjlighet härigenom torde yppas att utfärda enhetliga rekommendationer
rörande spänningshållningen i distributionsnäten och att sedermera, om
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 är 1962
29
det befinnes lämpligt, i en av kollegium utfärdad föreskrift anknyta till dessa
normer. Med hänsyn härtill finner utskottet, i likhet med kollegium,
resultatet av kommissionens arbete böra avvaktas, innan slutlig ställning
tages till frågan om behovet av ytterligare utredning i ämnet.
Såsom bl. a. motionärerna framhållit, pågår en ständig upprustning av
distributionsnäten. Detta har medfört alltmer tillfredsställande distributionsförhållanden.
Förbättringen torde i icke ringa mån ha underlättats genom
de år 1957 genomförda ändringar i 1902 års lag, vilka främst avsåg
att möjliggöra ingripande mot förekommande brister i landsbygdens elkraftsförsörjning.
Den tekniska utvecklingen på området såväl inom som
utom riket öppnar också ständigt större möjligheter att lösa förekommande
problem. Dessa omständigheter torde efter hand på ett naturligt sätt leda
till att de i motionerna påtalade olägenheterna i allt större utsträckning
försvinner. Utvecklingstakten är emellertid självfallet i avsevärd mån
beroende av de ekonomiska förutsättningarna. Särskilt för de mindre distributionsföretagen
torde situationen i detta hänseende ofta vara svår. Det
framstår enligt utskottets mening såsom ytterst angeläget att ett snabbt
framåtskridande i all möjlig utsträckning stödes från det allmännas sida.
I sammanhanget må framhållas att det synes väsentligt att på de håll,
där brister alltjämt förekommer, dessa av distributörerna även motverkas
genom upplysning och information bland konsumenterna om sådana förhållanden
som exempelvis lämpliga tider för inkoppling av effeklkrävande
förbrukningsanläggningar.
I likhet med flera remissinstanser finner utskottet att i och för sig den
statliga kontrollen vid koncessionsgivning och eljest innebär viss garanti
för konsumenten i fråga om elleveransens kvalitet. I ett par remissyttranden
har ifrågasatts om tillsynsorganen icke på grund av bl. a. personalbrist
saknar möjlighet att fullgöra sina uppgifter i här förevarande avseende.
I anledning härav vill utskottet understryka vikten av att den avsedda
funktionen icke av sådan orsak hindras eller försvåras.
Såsom i huvudsak påpekats av bl. a. vattenkraftföreningen, erbjuder vidare
1902 års lag viss möjlighet att hos statens prisregleringsnämnd för
elektrisk ström erhålla prövning i det enskilda fallet av förhållandet mellan
kraftens kvalitet och dess pris. Det är enligt utskottets mening väsentligt att
nämnden på ett effektivt sätt kan fullgöra de på densamma i detta hänseende
liksom i övrigt ankommande uppgifterna. I direktiven för el-lagstiflningsutredningen
(jfr ovan s. 13 f.) har särskilt påpekats att framställningar inkommit
om ändringar i 1902 års lag, bl. a. avseende nämndens sammansättning.
Utskottet finner sig därför kunna utgå från att förevarande spörsmål
blir föremål för särskilda överväganden vid den pågående översynen av lagen.
Utskottet vill avslutningsvis uttala att det självfallet är angeläget att
ansvariga myndigheter med uppmärksamhet följer den fortsatta utvecklingen
på området och härvid föranstaltar om de åtgärder, som i framtiden
kan visa sig ändamålsenliga i syfte att avhjälpa de av motionärerna påtalade
bristerna i det nuvarande systemet.
30
Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962
Med hänsyn till det nu sagda finner utskottet icke annan riksdagens åtgärd
i anledning av motionerna erforderlig än att innehållet i detta utlåtande
bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin mening
måtte giva till känna vad utskottet anfört i anledning
av motionerna I: 9 och II: 20.
Stockholm den 14 november 1962
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Kristiansson, Ebbe
Ohlsson, Knut Johansson*, Georg Carlsson, Åkesson och Paul Jansson;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, Jansson
i Benestad, Sundelin, fru Ekroth, herrar Tobé och Bengtson i Solna.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
621201