Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1962
1
Nr 41
Utlåtande i anledning av dels motion om fångst av vildkanin med
iller och nät, dels ock motion om åtgärder mot skadegörelse
av vildkanin.
Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagens andra kammare väckta
motioner, nämligen nr 59 av herr Levin och nr 613 av herr Larsson i Borrby.
I motionen 11: 59 hemställes, »att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t begära
sådan ändring av lagen om rätt till jakt att å område där Kungl. Maj:t
så beslutar fångst av vildkanin med iller och nät under viss bestämd tid
är tillåten för envar samt att för utövande av dylik fångst lösande av jaktkort
ej är erforderligt».
I motionen 11: 613 hemställes —• efter hänvisning till bl. a. 1949 års jaktutrednings
den 30 september 1960 framlagda betänkande med förslag till
bestämmelser rörande planmässigt bekämpande av vildkaninen på Gotland
—• »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att
frågan om vildkaninernas skadegörelse i ''Skåne och angränsande landskap’
upptages till förnyad prövning».
Redogörelse för motionernas närmare innehåll lämnas nedan.
Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från domänstyrelsen, veterinärstyrelsen samt
länsstyrelserna i Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län. Vardera
av länsstyrelserna i Blekinge och Hallands län har vid sitt yttrande fogat
utlåtande från jaktvårdsföreningen i länet. Länsstyrelsen i Malmöhus
län har bilagt utlåtanden från länets hushållningssällskap och från Skånska
jägarsällskapet. Jämte yttrandena från envar av länsstyrelsen i Kristianstads
län, Malmöhus läns hushållningssällskap och Skånska jägarsällskapet
har ingivits respektive myndighets eller förenings utlåtande över 1949
års jaktutrednings förutnämnda delbetänkande. — På begäran av utskottet
har yttranden därjämte avgivits av Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet
Landsbygdens folk (RLF), Svenska jägareförbundet och Jägarnas riksförbund.
Gällande rätt m. m.
De här i riket gällande bestämmelserna om jakt är i huvudsak intagna i
lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt (JL) samt i jaktstadgan (JS) av
samma dag.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 41
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr ål år 1962
Enligt 1 § JL äger i princip den, som har jakträtt, på det område rätten
omfattar utan intrång av annan bl. a. jaga samt döda eller fånga vilda däggdjur
och deras ungar. Enligt huvudregeln tillkommer jakträtt envar jordägare
på honom tillhörigt område (2 § 1 mom.). Jakträttsinnehavaren bör
på sitt område bedriva jaktvård, d. v. s. genom ändamålsenlig och efter tillgången
på villebråd lämpad jakt och, där så lämpligen kan ske, genom villebrådets
skydd och förkovran sörja för bevarandet av ett artrikt och livskraftigt
villebrådsbestånd (1 § andra stycket JL). Jaktvården skall dock alltid
bedrivas under hänsynstagande till jordbrukets, skogsskötselns och andra
näringars intressen (1 § tredje stycket JL). Skulle dessa intressen i något
fall icke i tillbörlig mån tillgodoses, erbjuder bestämmelserna i 24 § 1 mom.
JL ett medel att ernå rättelse. Om avsevärd skada på gröda, skog eller plantering
orsakas till följd av viss villebrådsarts utveckling och skadan icke
kan förebyggas genom rimliga åtgärder från markinnehavarens sida, skall
nämligen länsstyrelse enligt sagda lagrum förelägga jakträttsinnehavaren
att vidtaga de åtgärder, som må befinnas erforderliga i sådant avseende.
Sådant föreläggande får dock inte meddelas, om anledning föreligger till antagande
att skadan i huvudsak gottgöres markinnehavaren. Om inte jakträttsinnehavaren
ställer sig föreläggandet till efterrättelse, skall länsstyrelsen
enligt 24 § 1 mom. JL förordna att jakt på området skall verkställas av
därtill särskilt utsedd jägare i syfte att åstadkomma erforderlig minskning
av villebrådsstammen. Föreskrifter lämnas också om hur det skall förfaras
med villebråd, som fälles eller fångas i enlighet med de ifrågavarande bestämmelserna.
De närmare föreskrifterna angående ordningen för meddelande
av föreläggande av här aktuell art är upptagna i 45—48 § § JS. Om
någon anser att av villebråd förorsakas sådan skadegörelse, varom förmäles
i 24 § 1 mom. JL, kan han anmäla förhållandet till länsstyrelsen. Denna
skall uppdraga åt lämplig och ojävig person att företaga utredning och avge
utlåtande i saken. Om anmälan därvid finnes befogad, skall utlåtandet innehålla
ett fullständigt förslag till åtgärder, som erfordras för att hindra ytterligare
skadegörelse. Innan föreläggande att nedbringa viltstammen meddelas
jakträttsinnehavare, skall denne erhålla tillfälle att yttra sig i saken.
Vill jakträttsinnehavaren då hellre vidtaga annan åtgärd, som länsstyrelsen
kan finna till fyllest, skall länsstyrelsens beslut i stället innefatta föreläggande
om att vidtaga den åtgärden. Om sedermera förordnande om jakt
genom särskilda personer ges, bör det innehålla den plan för jaktens verkställande,
som länsstyrelsen finner i huvudsak böra följas. I de fall, där villebrådet
inte tillfaller jakträttsinnehavaren, skall det på lämpligt sätt försäljas
av länsstyrelsen. Utredningsmannen liksom de särskilt förordnade
jägarna har rätt till ersättning för sina kostnader och till skäligt arvode.
Till gäldande härav används i första hand likviden för försålt villebråd. Vad
som inte kan täckas den vägen skall utgå ur jaktvårdsfonden.
I kommentaren till JL anger (1956 års uppl. s. 87) f. d. överdirektören
Tredje lagutskottets utlåtande nr it år 1962 3
G. A. Bouveng, vilken avgivit det betänkande (SOU 1936: 38) som ligger till
grund för bl. a. JL, att enligt hans uppfattning 24 § 1 inom. JL inte behöver
tolkas så strängt efter ordalagen, att man inte skulle kunna meddela ett
föreläggande mot ett kollektiv av jakträttsinnehavare, t. ex. samtliga jakträttsinnehavare
inom en kommun. Spörsmålet har, uttalar Bouveng, aktualitet
särskilt beträffande Gotland, där under det senaste årtiondet vildkaninernas
skadegörelse tagit sådana ödeläggande proportioner att mycket långt
gående åtgärder är ofrånkomliga, men där man å andra sidan torde få mycket
svårt att bestämma vilka jakträttsinnehavares marker det är, som härbärgerar
skadedjuren.
Som ett villkor för tillgripande av förfarande enligt 24 § 1 mom. JL har,
såsom redan angivits, uppställts krav på att skadan icke kan förebyggas genom
rimliga åtgärder från markinnehavarens sida. Härom angav (prop. nr
46/1938 s. 120 f.) vederbörande departementschef att största återhållsamhet
borde iakttagas, då det vore fråga om att ålägga markägaren bördor
för undvikande av skador av villebråd. Stadgandet borde inte innebära mera
än att en viss medverkan från markägarens sida till skadans förebyggande
kunde påfordras. Departementschefen uttalade vidare att vid prövningen
av vad som kunde krävas i detta hänseende saken inte borde bedömas bara
från ekonomisk synpunkt, utan att hänsyn också skulle tagas till att markägaren
inte i personligt avseende betungades. Av sammanhanget synes framgå
att departementschefen inte bara åsyftade markägare i egentlig mening
utan markinnehavare över huvud taget.
I samband med JL:s införande upphävdes en lag av den 15 juni 1935 (nr
324) om rätt i vissa fall till jakt å vildkanin, den s. k. vildkaninlagen. Denna
hade tillkommit efter klagomål, särskilt från viss del av Skåne, över vildkaninens
härjningar. Lagen innebar en betydande utvidgning av möjligheten
att inom område av riket, där vildkaniner orsakade avsevärd skada
för jordbruket eller för trädgårds- eller skogsskötseln, utan medgivande av
jakträttsinnehavaren döda vildkanin. Konungen erhöll således befogenhet
att förordna att under tiden den 1 augusti—den 31 mars bl. a. envar, som
ägde eller brukade jord inom dylikt område, skulle — även då jakträtten
tillkom annan — äga alt på sådan jord samt därintill belägen mark inom
300 meter från gränsen idka jakt efter vildkanin med iller och nät. Skjutvapen
eller hund fick inte medföras. Lagen sattes i tillämpning i två fall.
Kungl. Maj :t förordnade sålunda den 22 november 1935 att den skulle gälla
inom Gotlands län liksom inom vissa områden av Södra Åsbo, Norra Åsbo,
Villands, Gärds och Albo härad i Kristianstads län samt av Luggude, Onsjö
och Färs härad i Malmöhus län. Sådant förordnande meddelas vidare den
29 augusti 1936 beträffande Ängelholms stad.
I det förut nämnda betänkandet, som ligger till grund för JL, kommenterades
(SOU 1936: 38 s. 72 f.) 1935 års kaninlag enligt följande:
Vildkaninplågan i Skåne och på Gotland föranledde tillkomsten av lagen
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr M år 1962
den 15 juni 1935 om rätt i vissa fall till jakt å vildkanin, varigenom möjlighet
beretts i lagen närmare angivna personer att företaga jakt efter vildkanin
även å annans jaktområde intill en viss gräns. Nämnda lag har varit
i tillämpning allenast under mycket kort tid och man lärer därför ännu icke
kunna slutgiltigt yttra sig om, huruvida genom den av lagen tillskapade särskilda
jakträtten i fråga om vildkanin ett nedbringande av kaninstammen
skall kunna ske. Allt tyder emellertid på att så icke kommer att ske. Visserligen
har vildkaninernas antal i hög grad nedgått. Detta i och för sig glädjande
förhållande synes emellertid vara att i huvudsak tillskriva dels den
åtminstone i vissa av de kaninhemsökta områdena förhållandevis stränga
vintern 1935—1936, dels ock framför allt den intensiva jakt å vildkanin,
som på senare tider bedrivits från större jakträttsinnehavares sida. Någon
sådan jakt efter vildkanin, som i nämnda lag omförmäles, synes, vad särskilt
Skåne beträffar, icke hava bedrivits i större omfattning, säkerligen beroende
på att den tillåtna jaktformen allenast för verkligt sakkunniga jägare
möjliggör egentligt resultat av jakten.
Det är ju möjligt, att den särskilda jakträtten å vildkanin skall under
nämnda lags fortsatta tillämpning visa sig medföra bättre resultat. Utredningsmannen
vågar dock betvivla detta. Kaninlagens bestämmelser torde i
allt fall knappast kunna anses lämpade såsom förebild för stadganden, avseende
att möjliggöra ingripande mot skadegörelse även av andra villebrådsarter.
Då det synes eftersträvansvärt att uti ifrågavarande avseende erhålla
enhetliga regler hava förslag till sådana utarbetats, på sätt framgår av 25
i förslaget till lag om rätt till jakt och 24—27 §§1 2 i förslaget till jaktstadga.
Under förarbetena till kaninlagen framkom ett förslag angående den ordning
enligt vilken åtgärder mot vildkaninerna skulle beslutas och utföras, innebärande
att på länsstyrelsen borde ankomma att handlägga sådana ärenden,
därvid länsstyrelsen i sista hand skulle äga att förordna vissa personer att
anställa jakt å vildkanin. Att sistnämnda förslag icke kom att läggas till
grund för lagstiftningen i ämnet torde ha berott på hysta farhågor, att den
ifrågasatta anordningen skulle bliva alltför tungrodd och komplicerad samt
icke lämna de av kaninerna hemsökta samma möjligheter att skydda sig
mot dem som gåves enligt det förslag, varpå kaninlagen sedermera i allt väsentligt
kom att bygga.
Sedan, på sätt framgår av den avdelning av förslaget till jaktstadga som
givits rubriken »Om jaktvårdsföreningar» samt nedan närmare utvecklas,
genom tillkomsten av särskilda jaktvårdsstyrelser tillskapats organ, vilka
genom sin sammansättning lära komma att uppfylla tänkbara anspråk på
opartiskhet, sakkunskap och auktoritet och vilka skola hava till uppgift,
bland annat, att, efter anmodan, verkställa utredningar och avgiva förslag i
sådana jaktvårdsfrågor vilkas avgörande ankommer på länsstyrelserna,
synes emellertid risken för tungroddhet och formalism vid behandlingen
av frågor rörande viltskador vara undanröjd. Det synes vidare angeläget,
att de ingrepp i jakträttsinnehavarens förfoganderätt över sitt jaktområde
som nödvändiggöres av uppkommande onormala viltskador, vilka ofta icke
kunna tillräknas honom såsom skuld, icke få företagas utan betryggande
prövning av deras nödvändighet och icke heller av personer, om vilkas
kvalifikationer eller lojalitet man i de flesta fall ingenting känner. Å andra
1 I huvudsak motsvarande 24 § 1 mom. JL.
2 I huvudsak motsvarande 45—48 §§ JS.
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr bl år 1962
sidan torde det få sägas vara lika angeläget, att skydd mot vidare skadegörelse
verkligen beredes dem som drabbats av sådan. Dessa och i övrigt
ovan anförda synpunkter hava föranlett att förslaget till stadganden i denna
del byggts på en vidare utveckling av förutnämnda, allenast vildkaninens
bekämpande avseende förslag. Då de föreslagna bestämmelserna äro avsedda
att tillämpas å alla slag av viltskador, lärer ett bibehållande av kaninlagen
icke vara erforderligt sedan nämnda organ trätt i full funktion, varför i
övergångsbestämmelserna dess upphävande från nämnda tidpunkt föreslås.
Förslagets innehåll i denna del bär vidare nödvändiggjort särskilt stadgande
om rätten till det villebråd som fälles vid jakt varom nu är fråga.
Vederbörande departementschef fann (prop. nr 46/1938 s. 40) emellertid
— med hänsyn till den förhärjande arten av skadegörelse vållad av vildkanin
— nödvändigt att vid sidan av de utav utredningsmannen föreslagna
reglerna införa en särskild bestämmelse om rätt för icke jaktberättigad
markinnehavare och dennes folk att å den innehavda fastigheten bedriva
fångst av vildkanin. Bestämmelse härom intogs i 24 § 2 mom. JL. Enligt
detta gäller att, om avsevärd skada av vildkanin orsakas å gröda, markinnehavaren
— även om jakträtten tillkommer annan — så ock hans folk må
där anställa fångst av vildkanin. Vid sådan fångst får inte skjutvapen eller
hund medföras. Fångad vildkanin tillfaller markinnehavaren.
Enligt 15 § 1 mom. JL gäller vidare att, om vildkanin inkommer i gård
eller trädgård, den som bor där eller innehar trädgården liksom hans folk
äger rätt att döda och behålla djuret även om jakträtten tillkommer annan.
Jakträttsinnehavare får inte, utan särskilt tillstånd av den som innehar
marken, söka efter vilt eller eljest idka jakt i gård eller trädgård. Så vitt
gäller tiden från och med den 1 maj till dess grödan är avmejad, skall detta
också gälla beträffande åker, som är besådd med säd eller gräs. Jakt, som
verkställes efter föreläggande eller förordnande enligt 24 § 1 mom. JL, får
dock företagas jämväl på sådan åker, då länsstyrelsen finner det erforderligt
för det med jakten avsedda ändamålet. (17 § JL).
Enligt 25 § JL gäller vidare att vid jakt på område, som innehas av annan,
jakträttsinnehavaren är skyldig att ersätta all skada, som förorsakas å
mark, hägnad eller annan egendom vare sig av honom själv eller av annan,
vilken han givit lov att jaga, eller av honom vid jakten använda biträden
eller hundar.
Den, som vill utöva jakt, är skyldig att erlägga jaktvårdsavgift (26 § 1
mom. första stycket JL). Till bevis om att avgiftsskyldigheten fullgjorts,
skall vederbörande vid jakt medföra ett för honom utfärdat jaktkort, vilket
han är skyldig att vid anfordran uppvisa för bl. a. polisman och jakträttsinnehavare
(26 § 1 mom. andra stycket JL). Bestämmelserna om jaktvårdsavgift
och jaktkort är dock inte tillämpliga bl. a. i fråga om fångst av vildkanin
jämlikt 15 § 1 mom. JL (26 § 2 mom. andra stycket JL). Av influtna
jaktvårdsavgifter skall bildas en fond, jaktvårdsfonden, vilken efter Konungens
bestämmande skall användas till främjande av jaktvården inom
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 1962
riket (26 § 3 mom. JL). Jaktvårdsavgift utgår för närvarande med 11 kronor
för helt jaktår eller del därav (44 § JS).
Här må ytterligare anmärkas att jakt vid bloss eller annat lyse liksom
jakt från motordrivet fordon är förbjuden (7 § första stycket och 8 § 1 mom.
JS). Jakt med sax får enligt huvudregeln bara företagas av den, som erhållit
särskilt tillstånd (3 § och 5 § 3 mom. JS).
Enligt giftstadgan åligger det i vissa fall den, som vill bruka gift för att
döda djur, att söka särskilt tillstånd (jfr 5 § 4 mom. första stycket JS).
Genom beslut den 27 november 1959 har Kungl. Maj:t föreskrivit att viltforskningsrådet
i samverkan med berörda länsorgan skall genom åtgärder
på forskningens område söka stödja bekämpandet av vildkaninen på Gotland
och i Skåne, varvid rådet har att, i den mån förhållandena ger anledning
därtill, till Kungl. Maj :t inkomma med förslag i ämnet. Till bestridande av
rådets utgifter för ändamålet ställde Kungl. Maj:t samtidigt högst 20 000
kronor ur jaktvårdsfonden till förfogande.
Kungl. Maj :t har vidare den 27 november 1959 förordnat att för tiden
intill den 1 juli 1962 bestämmelserna i 3, 5 och 6 §§ JS inte skall utgöra
hinder för personer, som länsstyrelsen därtill utsett, att bekämpa vildkaninen
på Gotland med sax och gift, om bekämpningen sker i enlighet
med anvisningar av länsstyrelsen.
Tidigare reformförslag
Med anledning av ett flertal till jordbruksdepartementet inkomna framställningar
rörande skadegörelse av vildkanin upprättades inom departementet
en den 28 februari 1953 dagtecknad PM med förslag till lag angående
ändring i lagen om rätt till jakt m. m. I PM:n föreslogs bl. a. sådan
ändring av 24 § JL, att länsstyrelse skulle utan föregående föreläggande för
jakträttsinnehavaren kunna förordna om kaninbekämpning inom viss kommun.
Beträffande den närmare motiveringen till förslaget hänvisas till jaktutredningens
förutnämnda betänkande s. 6—9. Det må anmärkas att i motiven
angavs att förordnande i regel inte borde omfatta mindre område än
kommun, men att detta inte torde hindra länsstyrelse att undanta mark
beträffande vilken det gjorts troligt antingen att kaniner helt saknades eller
att förefintliga kaniner före bekämpningskampanjens avslutande komme
att utrotas genom jakträttsinnehavarens försorg.
Departementspromemorian gjordes till föremål för remissbehandling. I
de flesta remissyttrandena godtogs i huvudsak de i PM:n föreslagna författningsändringarna.
De avstyrktes dock av Svenska jägareförbundet och
Skånska jägaresällskapet. Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalade tveksamhet
beträffande huruvida ändringarna kunde få någon betydelse i kampen
mot vildkaninen. Jakträttsinnehavarnas intressen underströks i flera
yttranden. I fråga om det närmare innehållet i remissyttrandena hänvisas
till det förut omtalade betänkandet s. 10—11.
Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 1962 7
I ett yttrande den 30 juli 195b över en av Gotlands läns hushållningssällskap
till Kungl. Maj:t gjord framställning om effektiva utrotningsåtgärder
mot vildkaninen på Gotland framlade Svenska jägareförbundet ett förslag
i ämnet. Enligt förbundet borde det uppdras åt länsstyrelsen i Gotlands län
att genom en särskild kaninskadenämnd leda och övervaka kaninbekämpningen
inom länet. Jägareförbundets jaktvårdskonsulent i länet borde bli
verkställande ledamot i nämnden. Inom vart och ett av de fyra landsfiskalsdistrikten
på ön skulle för en tid av två år anställas en särskild kaninjägare.
Kostnaderna för tvåårskampanjen föreslogs bli bestridda med anslag
ur jaktvårdsfonden. Förordning borde vidare utfärdas, som bemyndigade
länsstyrelsen att meddela tillstånd åt lämpliga personer att med frett (iller)
och nät men utan hund och gevär bedriva jakt efter kanin även på sådan
jordägares marker, som eljest inte medgåve kaninjakt på sina ägor. Vidare
borde länsstyrelsen bemyndigas att dels utfärda tillstånd för de fyra kaninjägarna
att på enskild mark med härför lämpliga medel oskadliggöra särskilda
kaninhärdar exempelvis med gas eller gift och grytens igenläggande,
dels föreskriva att markägare skulle vara skyldig att lämna erforderlig
handräckning åt kaninjägarna eller enligt skäliga grunder deltaga i kostnaden
för handräckningen. Den, som erhållit länsstyrelsens tillstånd att med
frett och nät utöva kaninfångst, borde icke behöva erlägga jaktvårdsavgift
härför. De bestämmelser, som komme att utfärdas, borde enligt förbundet
ha en giltighetstid av två år. Frågan om vildkaninens bekämpande skulle
därefter omprövas. Yttrandet innehöll härutöver ytterligare detalj förslag.
över jägareförbundets förslag inhämtades yttranden av länsstyrelsen i
Gotlands län och viltforskningsrådet.
Länsstyrelsen i Gotlands län uttalade bl. a. att förbundet inte måtte till
fullo ha insett vidden av den fara, som hotade, och de svårigheter, som val
förknippade med jakten. En gemensam samtidig insats av många hundra
kaninjägare måste enligt länsstyrelsen till, om enbart jaktåtgärder skulle
bli till någon nytta. På grund härav måste allmänheten stimuleras till en
intensifierad jakt dels genom möjlighet att jaga utan hänsyn till enskild
jakträtt, dels genom väl tilltagna skottpengar. Rätten att på andras marker
jaga med iller och nät borde under den föreslagna tiden ej vara beroende
av tillstånd av länsstyrelsen utan borde tillkomma envar. Länsstyrelsen
borde därjämte kunna lämna tillstånd åt lämpliga personer att bedriva kaninjakt
på andras marker även med skjutvapen och hund. -— Viltforskningsrådet
biträdde i huvudsak jägareförbundets förslag. — Beträffande remissyttrandenas
närmare innehåll hänvisas till det förut omtalade betänkandet
s. 14—18.
De framförda förslagen föranledde icke annan Kungl. Maj :ts åtgärd än
att handlingarna i ärendet överlämnades till 1949 års jaktutredning för att
tagas i övervägande av utredningen vid fullgörandet av dess uppdrag.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4/ år 1962
Jaktutredningens betänkande den 30 september 1960
Såsom redan angivits, har jaktutredningen den 30 september 1960 avlämnat
ett betänkande i vildkaninfrågan.
Enligt jaktutredningens mening kan i denna fråga en bestämd åtskillnad
göras mellan å ena sidan Gotland och å andra sidan övriga delar av landet
(främst Skåne), där vildkanin förekommer (s. 28). Utredningen anser
att man utom på Gotland bör kunna komma till rätta med vildkaninplågan
genom tillämpning av de bestämmelser, som jaktlagstiftningen redan innehåller
(s. 34). Utredningen har därför inskränkt sig till att föreslå en särskild,
för Gotland gällande vildkaninlag jämte av Kungl. Maj:t utfärdade
tillämpningsbestämmelser därtill.
Förslaget beträffande Gotland
I fråga om sättet för bekämpandet av vildkaninen anger utredningen att
erfarenheten visat att ingen av de hittills praktiserade bekämpningsmetoderna
ensam kan ge resultat, som nämnvärt påverkar kaninstammens storlek.
Det gäller såväl de konventionella jaktmetoderna (drevjakt, jakt med
hund och gevär samt jakt med iller, antingen med nät eller gevär) som de
mera speciella formerna av jakt (sax, fälla och gift, det senare i form av
gas eller som tillsats till beten av olika slag). En samverkan mellan olika
metoder är därför erforderlig. Enligt utredningen har en försöksvis använd
stridsgas — klorpikrin — visat sig synnerligen effektiv. Till följd av sin
tyngd går den ner i gryten och dödar alla där befintliga djur. Vid kaninbekämpningen
bör därför enligt jaktutredningen användningen av klorpikrin
bli huvudmetoden. Dess verkan i exempelvis stengärdesgårdar är emellertid
begränsad. Där skulle man kunna försöka med något kontaktgift och får i
övrigt falla tillbaka pa de konventionella metoderna. Det torde vidare enligt
utredningen vara erforderligt att Kungl. Maj:t bemyndigar länsstyrelsen
att i fråga om de särskilda kaninjägare, som utredningen föreslår skall förordnas,
dispensera från JS:s förbud mot jakt nattetid, jakt vid lyse och
jakt från motorfordon.
Beträffande organisationen av kaninbekämpningen anser utredningen att
den högsta ledningen bör åvila länsstyrelsen. Denna skall i sin tur kunna
överlämna den direkta ledningen och övervakningen av bekämpandet till
en särskild kaninskadenämnd. I nämnden bör finnas företrädare för hushållningssällskap,
skogsvårdsstyrelse, länsjaktvårdsförening, varjämte -—
om länsstyrelsen anser det önskvärt — även jordägarintresset kan representeras.
Till verkställande ledamot bör utses länsjaktvårdaren i länet. Han
bör bl. a. anordna kurser i gasbekämpning m. m. för därtill lämpade personer,
som sedan utgör rekryteringsbas för de kaninpatruller, som nämnden
avses organisera.
Själva kaninbekämpningen har utredningen tänkt sig i form av en i
Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 1962 9
det allmännas regi bedriven kampanj. Denna igångsättes under vintern,
då kaninstammen kan beräknas vara decimerad av svält, kyla och drunkning.
Kampanjen igångsättes på öns sydspets och drar därefter norrut område
för område. Före kampanjen i ett område bör alla kaningryt däri kartläggas.
Med hjälp av spårsnö och jakthundar drivs sedan alla ovan jord varande
kaniner ner i sina hålor. Därefter sättes gasen in. I stengärdesgårdar
o. d. torde enligt betänkandet jakt med iller, nät och gevär få tillgripas.
Man torde få räkna med att gå över gryten i ett område flera gånger under
samma vinter. Det bör åligga markinnehavarna att vidmakthålla resultaten
av den systematiska kampanjen. -— De erforderliga bestämmelserna har
intagits i den föreslagna särskilda kaninlagen för Gotland. Enligt 1 § må
länsstyrelsen förordna att, inom område där vildkaniner förekommer, jakt
å dessa skall bedrivas genom särskilda av länsstyrelsen utsedda jägare
utan iakttagande av annan tillkommande jakträtt. Det skall åligga varje
markägare eller annan innehavare av jakträtt att gå de särskilda jägarna till
handa med upplysning om de platser, där vildkaninerna företrädesvis brukar
ha sitt tillhåll, samt att i övrigt biträda med erforderlig handräckning
såsom att ställa till förfogande arbetskraft, transportmedel och handredskap
(6 §). Jämlikt 2 § kan länsstyrelsen vidare förordna att annan
kaninjakt inte får förekomma i det aktuella området, så länge förordnandet
enligt 1 § gäller eller länsstyrelsen annat bestämmer. Länsstyrelsen avgör
hur man skall förfara med kaniner, som dödats eller fångats vid jakt
enligt 1 §.
Man kan emellertid enligt jaktutredningen inte bara förlita sig till själva
kampanjen, som ju kan draga ut avsevärt på tiden. Det är därför av vikt
att den strid mot kaninplågan, som hittills förts av jordägare och andra
jakträttsinnehavare, får fortgå enligt i stort sett oförändrade linjer. Utredningen
påpekar fortsättningsvis (s. 40) att varsamhet bör iakttagas i fråga
om jakträtten. Ett av de resultat, som vunnits under den tid gällande jaktlagstiftning
varit i kraft, utgör utan tvivel det ökade värde som innehav
av jakträtt fått för mången jordbrukare och skogsägare, för vilken denna
rätt tidigare var skäligen likgiltig. Härav har i sin tur följt en ökad respekt
för jakträtten. Jaktutredningen uttalar därför som sin uppfattning att ett
lössläppande av vildkaninjakten på det sättet, att envar utan tillstånd av
jordägare och jakträttsinnehavare fritt får bedriva jakt med iller och nät,
innebär en betydande risk för att sålunda uppnådda vinster äventyras. Utredningen
kan därför under inga omständigheter förorda att man går så
långt som till att släppa jakten med iller och nät fri för envar. Däremot
finner utredningen det erforderligt att länsstyrelsen bemyndigas förordna
att — inom område där förordnande enligt 1 § inte gäller — jakt med iller
och nät skall, oberoende av jakträtt, få bedrivas av person, som därtill
erhållit tillstånd av länsstyrelsen. Fångade kaniner tillfaller jägaren. Utredningen
anser sig med någon tvekan kunna föreslå att för jakt, varom här
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr it år 1962
är fråga, icke skall erfordras att jaktvårdsavgift erlägges. Jaktkort kommer
således ej i fråga. Däremot skall jägaren vara skyldig att medföra tillståndsbevis
liksom att uppvisa detta i den ordning i 26 § 1 mom. andra stycket
JL anges. Tillståndsbevisen avses bli lokalt begränsade (t. ex. till viss
kommun). Bestämmelserna om denna sorts jakt föreslås intagna i speciallagens
3 §. Vederbörande jägare är skyldig ersätta skada, som vid jakten
förorsakats å mark, hägnad eller annan egendom (9 §).
Utredningen finner det vidare erforderligt att särskilda bestämmelser
införes, som klargör skyldigheten för markägare och andra jakträttsinnehavare
att, sedan den egentliga kampanjen avslutats inom visst område, vidmakthålla
de vunna resultaten. Vidare bör myndigheterna ha möjlighet att
ånyo ingripa på ort, där kaninerna tenderar att öka. Jaktutredningen föreslår
därför att begreppet vildkaninskyddat område införes i lagen (4 §).
Länsstyrelsen skall, i och med att den av kaninskadenämnden ledda kampanjen
avslutats i visst område (en eller flera socknar eller kanske en storkommun),
kunna förordna att regionen utgör vildkaninskyddat område.
Ett sådant förordnande innebär i första hand att varje markägare eller annan
jakträttsinnehavare inom området är skyldig att vidtaga verksamma
åtgärder för utrotande på den mark där han har jakträtten av de vildkaniner,
som fortfarande kan finnas kvar. Skulle länsstyrelsen beträffande
kaninskyddat område genom kaninstammens tillväxt eller spridning kunna
konstatera att underlåtenhet att fullgöra förpliktelserna att hålla efter
kaninstammen uppenbarligen föreligger, skall det ankomma på länsstyrelsen
att meddela förnyat förordnande om vildkaninjakt enligt 1 § över hela
skyddsområdet.
Skottpengar eller annan belöning skall inte få utfästas inom länet utan
länsstyrelsens medgivande (7 §).
Den föreslagna speciallagen innehåller vidare vissa straffbestämmelser
(8 §). Enligt lagrummet straffas bl. a. jakträttsinnehavare, som eftersätter
sin skyldighet jämlikt 2 eller 6 §§. — Den, som enligt 3 § i förslaget erhållit
tillstånd till kaninfångst med iller och nät men överskrider sin rätt t. ex.
genom att medföra hund eller skjutvapen, bör enligt utredningen kunna
i vanlig ordning dömas för olovlig jakt å annans område.
Utredningen föreslår vidare att ett tredje moment lägges till 24 § JL. I
detta erinras om att beträffande åtgärder med anledning av skadegörelse av
vildkaniner i Gotlands län skall gälla vad därom är särskilt stadgat.
Kaninbekämpandet annorstädes i riket
I ett särskilt avsnitt behandlar jaktutredningen frågan om kaninbekämpningen
på andra håll i riket än Gotland (s. 69—81).
Härutinnan anför utredningen bl. a.:
Vildkaninfrågan i de sydliga landsdelarna kan visserligen ej anses vara
av samma storleksordning som på Gotland, där — såsom bland andra ö-ut
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr M år 1962 11
redningen funnit —- åtgärder i syfte att kraftigt decimera kaninbeståndet
äro absolut nödvändiga för att landskapets betydelsefullaste näringsgrenar
skola kunna ge önskvärd avkastning och sysselsättning. Beträffande de
sydliga landskapen förhåller det sig däremot tydligen så, att den talrika
förekomsten av vildkaniner inom vissa för djurartens utveckling särskilt
lämpade områden för enskilda jordbrukare och skogsägare ej sällan medför
mycket kännbara verkningar. Om dessa kaniner lämnas helt åt sig
själva och även kommande vintrars klimat blir av samma typ som det under
vintern 1959/60 förhärskande, kan uppenbarligen inom nyss nämnda områden
uppstå en svårbemästrad situation.
Utredningen tar härefter upp frågan om den för Gotland föreslagna lagstiftningen
lämpligen kan komma till användning också i de sydliga landskapen.
Det påpekas härvid att Gotland till följd av sin begränsade areal, sin
egenskap av ö och sin mot norr och söder snabbt avsmalnande form synes
lämpa sig för en särskild kaninkampanj. Redan Skånelänen är emellertid
tre gånger så stora som Gotland och har en helt annan form. Till detta kommer
det förhållandet att kaninplågan förekommer också i angränsande
landskap. Utredningen kan därför inte finna att det skulle vara praktiskt
möjligt att på fastlandet genomföra en brett upplagd kampanj av den art,
som föreslagits för Gotland. Som alternativ skulle då enligt betänkandet
kunna tänkas antingen att 1935 års kaninlag återinfördes eller att jakten
med iller och nät gåves fri för envar eller att — i enlighet med vad som
föreslagits för Gotland — vederbörande länsstyrelser finge befogenhet att
utfärda tillståndsbevis för därtill lämpade personer att, oberoende av att
jakträtten må tillkomma annan, bedriva kaninjakt med iller och nät. Utredningen
uttalar sig bestämt emot de två första alternativen samt anger
att den anser sig ha skäl för misstanken att det inte främst blir personer med
legitimt intresse av att decimera kaninstammen, som kommer att begagna
sig av den frigivna rätten till kaninjakt på mark, där annan har jakträtt.
Man skulle enligt utredningen möjligen kunna tänka sig det tredje alternativet.
I denna del uttalar jaktutredningen först sin osäkerhet med avseende
på om en tillståndsgivning kan läggas hos vederbörande länsstyrelse, när fråga
är om så stora områden som Skånelänen. Bortsett därifrån finner utredningen
skäl föreligga att uppställa frågan, om markägarna verkligen själva
gjort vad de kunnat för att bekämpa kaninerna. Det förefaller, anges det,
som om man ganska allmänt saknat kännedom om stadgandet i 24 § 2 mom.
JL. Förhållandevis få markinnehavare synes nämligen ha utnyttjat sin rätt
att — oberoende av att de icke äger jakträtt på den av dem brukade jorden
—■ idka vildkaninjakt med iller och nät. Det är självfallet av vikt, anger
utredningen, att denna rättighet blir känd och utnyttjad, eftersom den — i
förening med vad som stadgats i 24 § 1 inom. JL — av lagstiftaren ansågs
göra 1935 års kaninlag överflödig. En markinnehavare, som inte brukar
sin rätt enligt 24 § 2 mom. JL, torde få anses ha uraktlåtit att vidtaga sådan
rimlig åtgärd till skadans förebyggande, varom stadgas i 1 mom. av lag
-
12 Tredje lagutskottets utlåtande nr bl år 1962
rummet. Utredningen finner emellertid vidare att den i 24 § 1 mom. JL
givna ordningen för ingripande inte alls eller i allt fall bara i ringa omfattning
begagnats för att erhålla bot mot kaninskador. Det anges att utredningen
erfarit att hushållningssällskapet i Malmöhus län skulle förbereda
anmälan jämlikt det ifrågavarande lagrummet. Anmälan skulle baseras på
insamlade uppgifter från jordbrukare, som vållats påtagliga förluster genom
vildkaninen. Genom en sådan anmälan skulle tillämpning av 24 § 1
mom. JL bli aktuell. I viss motsättning till vad som uttalats i den förut
omtalade, inom jordbruksdepartementet utarbetade pm:n den 28 februari
1953 anser (s. 79 f.) jaktutredningen att samtliga jakträttsinnehavare inom
ett större område bör kunna åläggas att vidtaga erforderliga åtgärder för
att nedbringa och om möjligt utrota kaninerna inom området.
Utredningen anger sammanfattningsvis att i fråga om södra Sverige
redan befintliga möjligheter bör i full utsträckning prövas — något som
enligt utredningens förmenande hittills icke skett ■— innan man tillgriper
lagstiftningsåtgärder, som rubbar gällande ordning på jakträttens område.
Jaktutredningen anser att konsekvenserna av dylikt ingrepp i de trakter,
varom här är fråga, otvivelaktigt komme att orsaka olägenheter i jaktvårdshänseende
av betydligt allvarligare karaktär än vad fallet torde bli
på Gotland.
I sammanhanget framhåller utredningen det friktionsfria och fruktbringande
samarbete, som på Gotland förekommer mellan hushållningssällskap,
skogsvårdsstyrelse och länsjaktvårdsförening genom den av länsstyrelsen
tillsatta rådgivande nämnden för kaninbekämpning. De erfarenheter, som
där samlats rörande bl. a. olika bekämpningsmetoder, bör i tillämpliga delar
kunna utnyttjas i de sydliga landskapen. Vad särskilt beträffar användningen
av klorpikringas synes det utredningen att denna metod bör vara
ägnad att ge goda resultat i sandjordsområdena. Möjligheten att få använda
detta allmänfarliga medel är emellertid beroende av att det finnes ett godkänt
organ, som ansvarar för och handhar detsamma. Det synes därför utredningen
att länsstyrelserna — i första hand i Skånelänen — bör överväga
om inte tillkomsten av en motsvarighet till den rådgivande nämnden på Gotland
bör kunna bli av värde i den fortsatta kaninbekämpningen.
Remissbehandlingen av jaktutredningens betänkande
Jaktutredningens förevarande betänkande har varit föremål för remissbehandling.
Veterinärstyrelsen har i två yttranden såsom sin åsikt på anförda skäl uttalat
att ett organiserat bekämpande av vildkaninen med klorpikrin bör
föregås av försök bedrivna vid officiell institution.
Ett flertal remissinstanser har betonat det angelägna i att åtgärder snabbt
kommer till stånd.
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr M år 1962
De i betänkandet föreslagna åtgärderna på Gotland tillstyrkes — i ett par
fall med reservationer på vissa punkter — av bl. a. domänstyrelsen, skogsstyrelsen,
viltforskningsrådet, länsstyrelserna i Gotlands och Hallands län,
jägareförbundet och Sveriges lantbruksförbund. Länsstyrelsen i Hallands
län anger härvid att man därigenom skulle få erfarenhet för bedömande av
frågan om lämpligheten av att insätta kaninbekämpningsåtgärder i övriga berörda
områden. Hushållningssällskapet i länet uttalar att, så snart erfarenheter
på Gotland vunnits, effektiva åtgärder mot kaninplågan bör vidtagas
i södra Sverige. Skogsvårdsstyrelsen i samma län förordar att de avsedda
bestämmelserna från början får omfatta även övriga berörda delar av landet.
Skogsstyrelsen däremot tillstyrker att åtgärderna tills vidare begränsas
till Gotland.
Länsstyrelsen i Kristianstads län förklarar sig icke ha att ingå på frågan
om vildkaninbekämpningen på Gotland. I fråga om det egna länet betonas
att det är otvivelaktigt att vildkaninen tid efter annan åstadkommer avsevärd
skadegörelse inom vissa delar av länet. På grund av effektivt bedriven bekämpning
har dock kaninplågan inom delar av de mest härjade områdena
praktiskt taget försvunnit. Kaninstammen kan självfallet dock snabbt öka
igen. Länsstyrelsen finner det därför angeläget att kaninbekämpningen bedrives
med den största energi. Det torde emellertid — sasom jaktutredningen
också funnit — saknas praktiska möjligheter att i Skåne genomföra
en kaninkampanj med totalutrotning som målsättning. Man torde därför få
nöja sig med att söka nedbringa kaninstammen så att mera betydande skadegörelse
förebygges. Länsstyrelsen förordar härvid —- i likhet med vad den
tidigare gjort — att bestämmelser motsvarande dem i 1935 års vildkaninlag
återinföres och att förordnande om deras tillämplighet meddelas beträffande
områden, där kaninerna förorsakar avsevärd skada. Länsstyrelsen uttalar
emellertid vidare att det inte utan fog torde kunna göras gällande att
möjligheterna enligt nuvarande lagstiftning inte helt tillvaratagits. Härtill
synes flera orsaker ha bidragit. Man torde således inte alltid haft tillräcklig
kännedom om gällande bestämmelsers innehåll. Vidare torde, sägs det,
kunna påstås att de bestämmelser, som avser ingripanden från länsstyrelsens
sida, i vissa avseenden varit mindre lättillämpade från administrativ
synpunkt. Olika uppfattningar har sålunda gjort sig gällande angående
länsstvrelsens befogenhet att med stöd av 24 § 1 mom. JL och 45 § JS förelägga
samtliga jakträttsinnehavare inom visst område att vidtaga erforderliga
åtgärder för nedbringande av kaninstammen. Länsstyrelsen finner det
önskvärt att större klarhet skapas i denna fråga. Länsstyrelsen framhåller
vidare att — ehuru förelägganden och förordnanden om tvångsavjagning
måste kunna tillgripas i vissa situationer — andra åtgärder får anses vara
av den väsentligaste betydelsen vid kaninbekämpningen. Beaktansvärda ansträngningar
har redan gjorts. Det finns skäl antaga att ytterligare resultat
kan vinnas genom upplysningsverksamhet och genom medverkan från jakt
-
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4/ år 1962
rättsinnehavarnas sida. Sådana initiativ som anordnande av kaninfångsttävlingar
får hälsas med tillfredsställelse. Med intresse emotser länsstyrelsen
vidare resultaten av den avsedda bekämpningen med klorpikrin på Gotland.
Länsstyrelsen betonar i sammanhanget att rensning av kaningryt kan
ske lika effektivt med iller och nät. Avslutningsvis anges att länsstyrelsen
inte finner tillräckliga skäl föreligga att för det dåvarande tillskapa rådgivande
nämnder. Om vildkaninstammen inte efterhålles och nya åtgärder för
bekämpningen därför ter sig oundvikliga, är emellertid länsstyrelsen beredd
att på lämpligt sätt medverka vid lösningen av de frågor, som kan bli
aktuella.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anför att även inom det länet vildkaninens
skadegörelse är betydande och framhåller vikten av att erforderliga åtgärder
vidtages för att nedbringa vildkaninstammen i Skåne. Lika med länsstyrelsen
i Kristianstads län påpekar länsstyrelsen i Malmöhus län att
spörsmålet om föreläggande jämlikt 24 § 1 mom. JL och 45 § JS kan givas
gentemot alla jakträttsinnehavare inom ett större sammanhängande område
är föremål för skilda meningar. Även om sådan möjlighet skulle förefinnas,
sa torde mycket stora praktiska svårigheter möta vid tillämpningen av gällande
bestämmelser i ämnet. Behov kan därför enligt länsstyrelsen föreligga
av en komplettering av nuvarande bestämmelser med föreskrifter, som
möjJiggör för länsstyrelsen att lämna lämpliga personer tillstånd att bedriva
kaninjakt med iller och nät oberoende av att jakträtten må tillkomma annan.
Länsstyrelsen föreslår därför ett tillägg till 24 § JL motsvarande 3 § i
den av jaktutredningen föreslagna speciallagen för Gotland. Länsstyrelsen
uttalar vidare att, därest klorpikrin visar sig lämpligt, det bör få användas
också på andra håll i riket än på Gotland. Slutligen påpekas att någon anmälan
jämlikt 45 § JS inte kommit länsstyrelsen till handa.
Hushållningssällskapet i Malmöhus län anger sig inte ha något att invända
mot de av utredningen föreslagna åtgärderna för Gotland. I fråga om
övriga delar av landet anser hushållningssällskapet — i motsats till jaktutredningen
— att de nuvarande bestämmelserna i JL inte är till fyllest.
Sällskapet vill därför bl. a. förorda att — såsom blir fallet på Gotland om
utredningens förslag bifalles — länsstyrelse får befogenhet att utfärda tillståndsbevis
för därför lämpade personer att bedriva kaninjakt med iller
och nät oberoende av att jakträtten tillkommer annan. Hushållningssällskapet
föreslår vidare att länsstyrelsen tillsätter en rådgivande nämnd för kaninbekämpning
och påpekar därvid att användningen av exempelvis klorpikrin
enligt jaktutredningen synes vara beroende av förekomsten av ett
dylikt länsorgan.
Skånska jägarsällskapet uttalar bl. a. att sällskapet redan 1951 och senare
vid skilda tillfällen tagit initiativ till ett intensifierat bekämpande av vildkaninen.
Avsevärda ansträngningar har också gjorts från jägarnas sida att
hålla vildkaninen inom tolerabla gränser. Det synes däremot otvivelaktigt
Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 1962 15
vara så att markinnehavare i ytterst begränsad omfattning begagnat sig av
sin rätt jämlikt 24 § 2 mom. JL att idka jakt med iller och nät. Sällskapet
anser att, om så skett, skadegörelsen av vildkanin i inte ringa utsträckning
kunnat förebyggas. Sällskapet uttalar att det är fullt medvetet om att vildkaninen,
där den förekommer alltför talrikt, kan åstadkomma betydande
skadegörelse. Såvitt sällskapet har sig bekant, har dock någon utredning om
skadegörelsens omfattning eller ekonomiska värde inte förebragts. Någon utredning
synes inte heller föreligga beträffande huruvida den skadelidande
företagit rimliga skadeförebyggande åtgärder. Det påpekas att på zoologiska
institutionen vid universitetet i Lund tagits initiativ till en undersökning i
kaninfrågan. Denna undersökning kommer att avse vildkaninbeståndets
storlek och årliga fluktuationer samt beståndets korrelation till klimatologiska,
sociologiska och biotopiska faktorer. Därjämte skall undersökas den
skadegörelse, som vållas av vildkanin. Genom denna undersökning torde
man få fram objektiva och klarläggande fakta till ledning vid bedömande
av vildkaninfrågan i Skåne. Sällskapet angiver vidare, att det helt delar de
synpunkter, som i jaktutredningens betänkande framförts om bekämpningen
av vildkaninen i landskapet. De åtgärder, som föreslagits för Gotland,
behövs inte och kan inte med effektivt resultat vidtagas i Skåne. Nu
gällande lagbestämmelser — inte minst 24 § 2 mom. JL — synes åtminstone
för närvarande vara fullt tillräckliga för att hålla vildkaninstammen inom
tolerabla gränser. Avslutningsvis uttalas att sällskapet även i fortsättningen
kommer att verka för vildkaninens bekämpande.
RLF åberopar i sitt yttrande utlåtande av länsförbundet på Gotland, vilket
i huvudsak livligt tillstyrker jaktutredningens förslag. Enligt länsförbundet
bör jakten med iller och nät vara fri så länge en enda vildkanin finnes
kvar. För den jakten bör jaktkort inte erfordras.
Motionerna
I motionen II: 59 påpekas att vildkaninen i vissa områden av södra Sverige
och på Gotland förorsakar väsentlig skada. Erfarenheterna från Skåne
tycks visserligen visa på mycket väsentliga variationer i kaninstammens
storlek från tid till annan utan att särskilda åtgärder vidtagits. Skadegörelsen
kan dock enligt motionären på sina håll bli så betydande att särskilda
åtgärder kan vara befogade. Många olika förslag om metoder för att radikalt
minska kaninstammen har framkommit. En del av dem, såsom användning
av giftgas eller inympning av smittsamma sjukdomar, måste bestämt avvisas
från djurskyddssynpunkt. Eu intensifierad avskjutning med gevär och
hund medför den nackdelen, anges det, att annat vilt störes, eftersom jakten
också måste ske under tid, då sådant vilt är fridlyst. En metod för jakt av
vildkanin, som i sig innebär många fördelar, är enligt motionären fångst med
iller och nät. Sådan fångst kan bedrivas när som helst på året utan att an
-
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr M år 1962
nät vilt störes. Den är skonsam mot kaninerna, eftersom dessa omedelbart
avlivas och inga skadade djur kan undkomma. Missbruk kan inte ske så att
annat eventuellt fridlyst vilt blir föremål för jakten. Därtill kommer att
metoden är effektiv. Vid goda betingelser kan rätt stora fångster göras. I
motionen anföres att uppmuntran av denna jaktmetod, som är mera human
än någon annan, säkerligen skulle kunna ge gott resultat. För att åtgärder
för reducering av kaninbeståndet inom ett visst område skall kunna ge
varaktigt resultat fordras att hela området kan avjagas. Om delar av området
inte beröres av jakten, sprider sig nämligen kaninen snart därifrån
till angränsande mark. Eftersom inte alla markägare frivilligt medger en av
envar utan särskild ersättning bedriven fångst måste möjligheter tillskapas
för att kunna tillgripa tvångsåtgärder. Det kan enligt motionären inte anses
befogat att ålägga den, som inte bedriver annan jakt än sådan efter vildkanin
med iller och nät, att lösa jaktkort. Kaninen anses ju på sina håll som
ett så betydande skadedjur att skottpengar utgår för dess dödande. Någon
form av jaktvård bedrives inte heller med avseende å vildkanin. Den, som
inte idkar annan jakt än fångst med iller och nät, innehar ofta inte jaktgevär.
I en del fall har man därför varit i god tro, när man bedrivit kaninfångst
utan att inneha jaktkort. Rätt till sådan fångst utan innehav av dylikt
kort bör nu lagfästas.
I motionen II: 613 erinras om de olika framställningar i vildkaninfrågan,
som förekommit under 1950-talet, samt om jaktutredningens här ovan refererade
betänkande. Det påpekas att utredningen inte funnit särskild lagstiftning
erforderlig, i varje fall för närvarande, i syfte att befordra en intensifierad
bekämpning av vildkaninen i Skåne och angränsande landskap.
Motionären anför härefter:
Kristianstads läns hushållningssällskap har emellertid under 1960 och
1961 verkställt utredning i frågan och kommit fram till en motsatt mening
i utredningskommitténs slutrapport den 3 oktober 1961, där man bl. a. anför
följande:
»Den 3 maj 1961 besiktigade kommittén ägorna hos ett antal jordbrukare
i Trolle-Ljungby och Gualövs socknar. Därvid kunde allvarliga skador i
höstråg, vårsäd, lupiner, slåtter- och betesvallar studeras. De berörda jordbrukarna
menade att antalet skadedjur tack vare de senaste årens milda
vintrar kraftigt ökats samt att kaninplågan blev allt besvärligare i denna
bygd. Genom att sätta upp nät runt fälten kunde man erhålla ett någorlunda
gott skydd. Nätet drog emellertid en kostnad av ca en krona per löpmeter
exkl. stolpar, varför en sådan åtgärd ställer sig förhållandevis dyr.
Samstämmiga uppgifter från olika håll visar att vildkaninerna är på stark
utbredning i de södra delarna av vårt land. Till detta har inte minst de två
senaste årens milda vintrar bidragit. Stora skador vållas varje år på fältgrödor,
skogsplanteringar och fruktträdgårdar. Den av kommittén i september
1960 gjorda enkäten ger en antydan om att de av kaninerna vållade
skadorna representerar stora värden och kan t. ex. för en arrendator åstadkomma
ett allvarligt ekonomiskt avbräck.
17
Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1962
Det står klar för kommittén att man, såsom redan framhållits, endast
genom energiska bekämpningsåtgärder av flera slag kan tänka sig att med
framgång hålla tillbaka vildkaninstammens utbredning.»
I motionen återgives ytterligare ur rapporten, att kommittén i första hand
finner klorpikrin snarast böra prövas ävensom att en intensiv avskjutning
året runt bör höra till det reguljära bekämpandet. Kommittén uttalar att
den finner att jaktåtgärderna inte bedrives med den energi från markägarnas
sida, som vore behövlig. Det måste enligt kommitténs förmenande ligga
i både jordägares och arrendatorers intresse att kampen föres så effektivt
som möjligt, varför en uppgörelse om arrendatorernas jakträtt baserad på
inbördes förtroende inte borde vara omöjlig att få till stånd i de enskilda
fallen. Kommittén ifrågasätter vidare om inte länsstyrelsen med stöd av
24 § 1 mom. JL för länge sedan bort förelägga alla jakträttsinnehavare i
exempelvis Gärds, Albo och Villands härader att vidtaga effektiva åtgärder
för kaninstammens tillbakahållande. Under hänvisning till vad som sålunda
upptagits i utredningsrapporten anför motionären att det — till skillnad
mot vad jaktutredningen funnit — måste framhållas att åtgärder i syfte
att befordra ett intensifierat bekämpande av vildkaninen jämväl i Skåne
och angränsande landskap är synnerligen erforderliga.
Beträffande motionernas fullständiga innehåll hänvisas till dessa.
Remissyttrandena
Motionen IT. 613
Motionen tillstyrkes av länsstyrelsen i Hallands lån, Hallands-Göteborgs
och Bohus läns jaktvårdsförening, RBF, Lantbruksförbundet och Jägarnas
riksförbund. Länsstyrelsen i Kristianstads län föreslår viss utredning.
Malmöhus läns hushållningssällskap inskränker sig till att hänvisa till sitt
yttrande över nyssnämnda betänkande (ovan s. 14) och erinrar om att
sällskapet däri bl. a. föreslagit att länsstyrelsen skall tillsätta en rådgivande
nämnd för kaninbekämpning. Veterinärstyrelsen finner bl. a. resultatet av
vissa pågående undersökningar böra avbidas, innan ytterligare åtgärder vidtages.
Domänstyrelsen, länsstyrelserna i Blekinge och i Malmöhus län,
jaktvårdsföreningen i Blekinge län, jägareförbundet och Skånska jägarsällskapet
finner några åtgärder för närvarande inte erforderliga.
Veterinärstyrelsen påpekar att en undersökning för närvarande bedrives,
som kan förväntas ge vissa upplysningar om vildkaninens skadegörelse i
Skåne. Styrelsen anför härom närmare:
Sedan Kungl. Maj:t den 27 november 1959 vid avvisandet av sjukdomen
myxomatos som bekämpningsmedel mot vildkanin ställt 20 000 kronor till
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 sand. 3 avd. Nr 47
18 Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 1062
viltforskningsrådets förfogande för forskning rörande åtgärder mot vildkaninen
på Gotland, anslog rådet föregående år 9 200 kronor till undersökningar
rörande bekämpningsmedlet klorpikrin och 10 800 kronor för en till
zoologiska institutionen i Lund knuten och till Skåne förlagd undersökning
rörande kaninens biologi. Till den senare undersökningen erhölls under
hand Kungl. Maj :ts medgivande och rådet har sedermera anslagit ytterligare
medel till densamma. Avsikten är att finna angreppspunkter på kaninen
och man studerar hl. a. även metoder för beräkning av kaninernas
skadegörelse.
Undersökningen har försvårats av att sjukdomen myxomatos, såvitt man
vet spontant, i höstas uppträdde bland vildkaninerna i Skåne. Sjukdomen
synes ha fått en tämligen vidsträckt geografisk utbredning och dess vidare
utveckling torde få betydelse för bedömningen av behovet av åtgärder mot
vildkaninen.
Styrelsen påpekar vidare att, om klorpikringasen befinnes lämplig som
bekämpningsmedel och särskilda lagstiftningsåtgärder genomföres för att
möjliggöra dess användning på Gotland, några svårigheter inte torde möta
att vid behov få använda den också i Skåne. Om emellertid klorpikrin ej
skulle kunna användas, synes fri jakt med iller och nät (i enlighet med förslaget
i motionen II: 59) böra prövas. Styrelsen finner dock att, innan något
av dessa alternativ genomföres, dels förloppet av pågående myxomatosepidemi
bör avvaktas, dels en tillförlitlig beräkning av kaninernas skadegörelse
bör komma till stånd. För en sådan beräkning torde den i Lund
pågående undersökningen kunna ge värdefull ledning. Det utredningsmaterial,
som den i motionen IT. 613 citerade kommittén kan ha sammanställt,
synes böra överlämnas till zoologiska institutionen i Lund. Den senares undersökningsresultat
kan enligt veterinärstyrelsen eventuellt förväntas ge viltforskningsrådet
anledning att inkomma med ytterligare förslag jämlikt
Kungl. Maj :ts förutnämnda beslut den 27 november 1959.
Jämväl domänstyrelsen erinrar om de pågående undersökningarna i Lund
och om myxomatosens uppträdande i Skåne. Erfarenheterna från andra
länder ger enligt styrelsen anledning förmoda att kaninstammen kommer
att nedgå starkt. Domänstyrelsen finner därför att motionärens förslag bör
anstå till dess man kan överblicka följderna av myxomatosens spridning. I
samma riktning uttalar sig Skånska jägarsällskapet, som också hänvisar till
sitt yttrande över jaktutredningens betänkande (ovan s. 14 f.).
Länsstyrelsen i Malmöhus län uppger att för närvarande flera smittohärdar
för myxomatos förekommer i Skåne. Länsstyrelsen anser att resultatet
av de undersökningar, som pågår i Lund och beräknas vara avslutade om
ungefär tre år, bör avvaktas, innan ytterligare åtgärder i fråga om vildkaninen
vidtages.
Länsstyrelsen i Kristianstads län hänvisar också till sitt yttrande över
jaktutredningens betänkande (ovan s. 13), samt anför vidare:
19
Tredje lagutskottets utlåtande nr it år 1962
Gentemot det kommittéutlåtande, som motionären åberopat och vari
ifrågasatts, huruvida icke länsstyrelsen för länge sedan hort förelägga alla
jakträttsinnehavare i vissa härader att vidtaga effektiva åtgärder för kaninstammens
tillbakahållande, må framhållas, att under senare år endast
någon enstaka anmälan med begäran om sådana åtgärder ingivits till länsstyrelsen.
De bestämmelser, som avse länsstyrelsens åtgärder i nu ifrågavarande
hänseende, äro dessutom icke sådana, att de möjliggöra snabba ingripanden,
och länsstyrelsen, som anser det angeläget att olika möjligheter
att förhindra kaninernas skadegörelse tillvaratagas, har icke något att erinra
mot att frågan om ändring av sagda bestämmelser i syfte att göra dem
mer lättillämpade ur administrativ synpunkt närmare utredes.
Jägarnas riksförbund påpekar bl. a. att hushållningssällskapet i Kristianstads
län efter år 1960 och 1961 företagna inspektioner betecknat kaninen
som ett skadedjur och talat om kaninplåga. Förbundet anser att uttrycken
inte innebär någon överdrift och anför vidare:
Man kan ju alltid ställa den frågan om vildkaninen verkligen faller under
jaktlagens § 24 mom. 1, varest talas om »viss villebrådsarts utveckling». Är
vildkaninen ett skadedjur skall den självfallet — om icke utrotas — så dock
hållas inom ytterst snäva gränser. Om vildkaninen åter är en »villebrådsart»
— avskjutningen tyder därpå ävensom att vildkaninen betingar ett värde —
bör § 24 mom. 1 vara tillämpligt och i följd härav tvångsavjagning äga rum.
Jägarnas Riksförbund vill därför yrka att länsstyrelserna i Skåne åläggas
att beakta jaktlagens bestämmelser i § 24 mom. 1 samt att, därest tvångsjakt
erfordras, denna bör omfatta förslagsvis i motion 613 angivna härader och
att länsstyrelsen därvid uppdrar åt erfarna jägare samt personer som äga
frett och nät att vidtaga avskjutning och dödande.
Lantbruks förbundet anger att vildkaninproblemen visserligen inte ännu
torde vara lika stora i södra Sverige som på Gotland men dock på senare
tid visat sig alltmera besvärande. Enligt förbundets mening är de nu av sådan
storleksordning att bekämpningsåtgärder liknande dem, som övervägts
för Gotlands del, är aktuella. Det torde vara lämpligt att frågan om vildkaninproblemen
i Sydsverige göres till föremål för särskilda överväganden
vid Kungl. Maj :ts prövning av jaktutredningens förslag rörande vildkaninen
på Gotland.
Länsstyrelsen i Hallands län uppger att vildkaninen under senare år fått
en alltmera ökad spridning i länet och nu förekommer ända upp till trakten
av Falkenberg. En intensifierad bekämpning av vildkaninen är därför aktuell
också för Hallands vidkommande. Länsstyrelsen tillstyrker därför livligt
att frågan om åtgärder mot vildkaninens skadegörelse i Skåne och angränsande
landskap upptages till förnyad prövning. — Jaktvårdsföreningen
i länet anger att kaninens skadegörelse är så omfattande att särskilda kraftåtgärder
är på sin plats. Föreningen anför vidare:
Som exempel kan nämnas att i södra delarna av länet plantering av skog
helt omöjliggöres på grund av kaninangrepp, såvida man icke först hägnar
det område man avser plantera med ståltrådsnät; således en avsevärd utökning
av kostnaderna. Med en kostnad av ca en krona per löpmeter för
20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1962
nätet, vartill kommer stolpar, arbete m. m., blir det ju betydande belopp det
blir fråga om i varje fall för större arealer. Härtill kommer allvarliga skador
i trädgårdar samt på gröda m. m.
Jaktvårdsföreningen betonar att en förnyad prövning snarast bör ske,
eftersom saken brådskar.
Länsstyrelsen i Blekinge län ansluter sig till den mening, som uttalats av
jaktvårdsföreningen i länet. Denna uttalar att, eftersom förekomsten av
vildkanin i Blekinge inte är så stor, särskild lagstiftning för att befordra en
intensifierad bekämpning av denna djurart inte är erforderlig.
Svenska jägareförbundet uttalar bl. a. att av innehållet i jaktutredningens
betänkande liksom av de i motionen 11: 613 återgivna uttalandena av
den utav hushållningssällskapet i Kristianstads län tillsatta kommittén synes
framgå att man hittills inte prövat alla möjligheter att bekämpa vildkaninen,
vilka anvisas i gällande lagstiftning. Förbundet finner att den i
motionen föreslagna utredningen är påkallad först om det visar sig att
dessa möjligheter är otillräckliga.
Motionen II: 59
Motionen tillstyrkes av Jägarnas riksförbund och i princip av veterinärstyrelsen.
Länsstyrelsen i Hallands län och RLF finner att, i samband med
den i motionen II: 613 förordade förnyade prövningen av frågan om vildkaninens
skadegörelse i de södra landskapen, även bör övervägas om sådana
ändringar i jaktlagstiftningen, som förordas i motionen 11: 59, kan
anses befogade. Länsstyrelsen uttalar att den inte är beredd att, innan närmare
utredning i ämnet föreligger, tillstyrka vad som föreslagits i motionen.
Hallands - Göteborgs och Bohus läns jaktvårdsförening anger att det
undandrar sig dess bedömande om så kraftiga åtgärder mot vildkaninen,
som föreslås i motionen, är erforderliga. Malmöhus läns hushållningssällskap
hänvisar jämväl i denna del till sitt yttrande över jaktutredningens betänkande
(ovan s. 14). Motionen avstyrkes av domänstyrelsen, länsstyrelserna
i Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län, jaktvårds föreningen i
Blekinge län, Lantbruksförbundet, Jägareförbundet och Skånska jägarsällskapet,
vilket inte finner ytterligare åtgärder för närvarande erforderliga.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har dock intet att invända mot ett slopande
av plikten att lösa jaktkort för fångst av vildkanin.
Veterinärstyrelsen erinrar om innehållet i jaktutredningens förslag rörande
Gotland och sitt yttrande däröver med krav på viss prövning av
klorpikrinet. Enligt styrelsen utföres sådan prövning av försvarets forskningsanstalt
och statens veterinärmedicinska anstalt samt beräknas snart
kunna vara avslutad. Därefter torde Kungl. Maj:t kunna ta ställning till
jaktutredningens förslag såväl om ldorpikrinets användning som om jakt
med iller och nät. Styrelsen anför vidare:
Tredje lagutskottets utlåtande nr åt år 1962
21
Om nödvändigheten av att inom vissa områden, där skadegörelsen genom
vildkanin är omfattande, vidtaga åtgärder mot densamma, torde delade meningar
ej råda, vilket däremot är fallet beträffande arten av åtgärder.
Veterinärstyrelsen, som hyser den uppfattningen att vildkaninstammen
skulle kunna hållas vid tolerabel nivå om jakten på densamma bleve fri,
får i princip tillstyrka bifall till motionen. Med vidtagande av åtgärder i
motionens syfte synes dock böra anstå i avvaktan på Kungl. Maj :ts ställningstagande
till 1949 års jaktutrednings ovannämnda förslag. Därest bestämmelser
enligt detta genomföras, synes nämligen vad motionären åsyftar
kunna bliva tillgodosett.
Jägarnas riksförbund anger att hemställan i motionen II: 59 innebär en
betydande skärpning av 24 § 1 mom. JL. Omständigheterna kan dock vara
sådana att för visst eller vissa fall hänvändelse måste göras direkt till
Konungen. Förbundet vill därför på det livligaste tillstyrka vad som yrkats
i motionen. Vid jakt, varom Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen förordnat, skall
därtill utsedda personer inte vara skyldiga att lösa jaktkort. Enligt förbundets
mening bör ersättning självfallet utgå till jägarna. Ersättningen bör betalas
av tredskande markägare. Om utrotningen avser helt härad, bör den
dock finansieras av medel från jaktvårdsfonden.
Lantbruks förbundet påpekar att de i motionen II: 59 gjorda yrkandena i
stora drag överensstämmer med jaktutredningens förslag om befogenhet
för länsstyrelsen i Gotlands län att bemyndiga lämpliga personer att bedriva
jakt med iller och nät, oberoende av jakträtt. Medan utredningen ansett
att det i varje särskilt fall skall ankomma på länsstyrelsen att ge enskild
person tillstånd för fångst med iller och nät, anser dock motionären
att Kungl. Maj :t skall besluta att fångst med iller och nät under viss bestämd
tid skall vara tillåten för envar. Förbundets inställning framgår av
dess yttrande över jaktutredningens förslag, vilket tillstyrktes. Motionen
föranleder inget ändrat ställningstagande. Motionens övriga förslag — som
överensstämmer med utredningens — är redan föremål för Kungl. Maj :ts
prövning. Förbundet avstyrker därför densamma.
Domänstgrelsen anger att den ej kan vitsorda motionärens uttalande alt
metoden med iller och nät är effektiv. Metoden kan användas såsom ett
komplement till andra fångstmetoder men har enligt styrelsens förmenande
underordnad betydelse vid kaninbekämpningen och bör ej tillgripas som
fristående åtgärd. Det i motionen framförda förslaget att lösande av jaktkort
inte skulle vara erforderligt vid sådan jakt saknar betydelse som stimulerande
faktor i sammanhanget. Styrelsen kan i det avseendet inte tillstyrka
längre gående undantag än vad jaktutredningen i sitt betänkande förordat.
Motionen innehåller inget nytt utöver vad tidigare övervägts och behandlats
i betänkandet. Detta torde inom kort bli föremål för övervägande, varför
motionen ej bör föranleda någon åtgärd.
Länsstyrelsen i Kristianstads län påpekar att 24 § 2 mom. JL i viss mån
tillgodoser arrendatorernas intresse av kaninfångst. Länsstyrelsen har före
-
22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 47 år 1962
slagit ett återupplivande av 1935 års vildkaninlag. Men motionen II: 59
syftar längre. Motionärens förslag måste väcka så stora betänkligheter från
markägarnas synpunkt att länsstyrelsen ej kan biträda detsamma. En befrielse
från skyldighet att erlägga jaktvårdsavgift är kanske principiellt berättigad
i fråga om ren skyddsjakt. Men att begränsa befrielsen till sådan
jakt låter sig av praktiska skäl inte göra. Länsstyrelsen anser därför att tillräckliga
skäl inte föreligger att för närvarande tillstyrka motionen heller i
denna del.
Jämväl i detta avsnitt instämmer länsstyrelsen i Blekinge län i yttrandet
av jaktvårdsföreningen i länet. Föreningen anser att ett bifall till motionen
II: 59 skulle leda till ytterst allvarliga konsekvenser i åtskilliga avseenden.
Sålunda skulle jakträttsinnehavaren aldrig veta om, när och var kaninjägare
höll på med sin jakt. Detta skulle verka störande och irriterande samt
medföra inte oväsentliga riskmoment för både människor och djur. Risk
skulle vidare föreligga för att man finge flera förvildade illrar i markerna
till men för villebrådet. Eftersom kaninjakt kan ge sina utövare ganska
goda förtjänster, kan förslaget att jaktkort inte skulle behöva lösas inte i
något avseende anses befogat.
Länsstyrelsen i Malmöhus län erinrar om att den i sitt yttrande över jaktutredningens
betänkande (ovan s. 14) förordat att jaktlagens bestämmelser
skulle kompletteras med föreskrifter, som möjliggör för länsstyrelsen
att lämna lämpliga personer tillstånd att bedriva kaninjakt med iller och
nät, oberoende av att jakträtten tillkommer annan. Länsstyrelsen förklarar
sig vidhålla detta förslag och anför härefter:
Beträffande den nu väckta motionen om rätt för envar att å område där
Kungl. Maj :t så beslutar jaga vildkanin med iller och nät vill länsstyrelsen
framhålla de risker för skada å mark och skog, som kan vara förenade med
en rätt för envar att jaga på annans mark. Man får icke heller underskatta
möjligheten av att vildkaninjägare, som fritt och okontrollerat jagar på annans
mark, kan frestas att jaga även annat villebråd. Det synes därför enligt
länsstyrelsens förmenande lämpligast att göra rätten att jaga å annans
mark beroende av en tillståndsprövning med ty åtföljande befogenhet att
omedelbart återkalla tillståndet, därest detsamma missbrukas.
Jägareförbundet finner att ett genomförande av motionärens förslag
skulle innebära allvarliga praktiska olägenheter och ytterst betänkligt urholka
gällande lagstiftning. Förbundet återger jaktutredningens uttalanden
i denna fråga samt förklarar att det helt ansluter sig till utredningens synpunkter
därutinnan. Förbundet erinrar vidare om jaktutredningens förslag
att länsstyrelsen i Gotlands län skall äga förordna därför lämpade personer
att bedriva jakt av vildkanin med iller och nät oberoende av jakträtt. Med
tanke på de speciella förhållandena på Gotland tillstyrkte förbundet förslaget.
Ön har nämligen både absolut och i jämförelse med vildkaninens utbredningsområde
i Sydsverige en liten areal. Förbundet anför vidare:
23
Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 1962
Om ifrågavarande jaktmetod skall ge något utbyte från bekämpningssynpunkt,
måste jakten bedrivas synnerligen intensivt och, i de sydsvenska
landskapen, följaktligen av ett mycket stort antal jägare. Det bör vidare
uppmärksammas att vildkaninen numera även i vårt land tycks bli alltmera
uppskattad som föda och säljes icke blott till charkuterifabriker utan även,
huvudsakligen djupfryst, för omedelbar användning i hushållen. Därigenom
har priset på vildkanin stigit så, att jakten med iller och nät får anses utgöra
om ej ett egentligt näringsfång så dock en lönsam fritidssysselsättning.
— Detta påstående bestyrkes, såsom även framgår av utredningens betänkande,
av att såväl jägare som vissa jakträttsinnehavare på Gotland önska
behålla vildkaninen som villebråd. — På grund därav måste även de praktiska
olägenheterna av att ens på »område där Kungl. Maj :t så beslutar»
släppa denna jakt fri för därtill av länsstyrelsen förordnade jägare bedömas
som så allvarliga, att jägareförbundet beträffande fastlandet måste
avstyrka även ett på så sätt modifierat förslag.
Med hänsyn till den obestridliga lönsamheten av vildkaninfångst måste
jaktvårdsavgiften betraktas som en obetydlig del i den jagandes omkostnader.
Både från principiella och praktiska utgångspunkter måste förbundet
följaktligen avstyrka jämväl förslaget om befrielse från skyldigheten att
erlägga jaktvårdsavgift.
Försök rörande klorpikringasens verkan på kanin
Den av veterinärstyrelsen påkallade, av statens veterinärmedicinska anstalt
och försvarets forskningsanstalt företagna undersökningen rörande
klorpikrinets verkan på kanin har numera avslutats och resultaten därav
redovisats i en rapport från oktober 1962.
I rapporten anges (s. 11) att den kliniska bilden vid klorpikrinförgiftning
kännetecknas av en omedelbar irritation av ögats slemhinnor samt ett
senare insättande vattnigt flöde från näsa och mun, vilket dock är ganska
lindrigt. Djuren drabbas av andnöd och vid inandning vidgas näsborrarna.
Ibland öppnar djuren munnen. Påfallande är enligt rapporten att djuren
verkar lugnare än normalt samt att akustiska och visuella retningar
inte utlöser några reaktioner hos djuren. Dödskampen är kort. ■ Den
patologisk-anatomiska bilden utvisar höggradig hyperämi samt ödem och
emfysem i lungorna. I de fall där djuren dött först en längre tid efter att
ha blivit utsatta för gasen har vid obduktion och histologisk undersökning
i vissa fall konstaterats en varig lunginflammation. De använda försöksdjurens
hull var inte alltid fullgott och en del djur visade rätt höggradiga
parasit invasioner. Det anges att försöksdjuren, som kom från Gotland,
sannolikt är representativa för vildkaninpopulationen där, varför de erhållna
resultaten torde kunna äga tillämpning på kaninstammen på ön.
I en såsom diskussion rubricerad redovisning av undersökningsresultaten
anges bl. a.:
Helt allmänt torde man cj kunna bortse från att djuren tillfogas ett visst
mått av lidande och metoden som sådan kan knappast betecknas som sär
-
24 Tredje lagutskottets utlåtande nr ii år i962
skilt tilltalande. Vid höga eller medelhöga gaskoncentrationer inträffar
emellertid efter ett kortvarigt initialt irritationsstadium döden snabbt. Gasen
nedsätter också djurens sensorium.
Med hänsyn till gasens bedövande och snabba effekt vid höga eller medelhöga
koncentrationer torde man ur djurskyddssynpunkt kunna acceptera
klorpikrinets användning vid dessa koncentrationer.
Vid lägre gaskoncentrationer inträffar dödsfall först efter längre tid och
inandning av mycket låga gaskoncentrationer kan resultera i sjukdomstillstånd,
som leder till döden först efter åtskilliga dagar. Detta kan icke bedömas
som acceptabelt ur djurskyddssynpunkt.
Utskottet
Såsom framgår av den föregående redogörelsen för gällande bestämmelser,
hai i princip varje jordägare jakträtt på sitt område. Denna rätt innebär enligt
huvudregeln en befogenhet att utan intrång av annan jaga samt döda
eller fånga bl. a. vilda däggdjur och deras ungar. Jakträtten är emellertid i
skilda avseenden inskränkt av hänsyn till olika samhälleliga intressen. En
sådan begränsning gäller i fråga om vidtagande av jaktvårdande åtgärder.
Det åligger sålunda jakträttsinnehavaren att alltid bedriva jaktvården på sitt
område under hänsynstagande till jordbrukets, skogsskötselns ävensom
andra näringars intressen. Härvid torde inte bara åsyftas jaktvård av positiv
art utan även exempelvis passivitet inför en pågående ökning av beståndet
utav en djurart. Den förevarande skyldigheten är icke förbunden med
någon straffsanktion. Någon möjlighet att framtvinga efterlevnad av bestämmelsen
genom åläggande av vite står inte heller till buds. Lagstiftaren
har i stället i 24 § JL infört ett särskilt tvångsförfarande, som under vissa
förutsättningar kan tillgripas när — till följd av viss villebrådsarts utveckling
— avsevärd skada orsakas på gröda, skog eller plantering. På sätt
ovan (s. 2 f.) närmare redovisats, äger i dylikt fall länsstyrelse förelägga
jakträttsinnehavaren att vidtaga de åtgärder, som befinnes erforderliga.
Ställer sig jakträttsinnehavaren icke föreläggandet till efterrättelse, skall
länsstyrelsen förordna att jakt på området skall äga rum genom särskilt
utsedda jägare. Denna jakt skall ha till ändamål att åstadkomma erforderlig
minskning av villebrådsstammen. Härutöver inrymmes i andra momentet
av lagrummet en befogenhet för markinnehavaren och hans folk att
verkställa fångst av vildkanin, därest djurarten orsakar avsevärd skada på
grödan.
Under hänvisning till den omfattande skadegörelse, som vållades av vildkanin,
inkom under början av 1950-talet till Kung]. Maj :t framställningar
om effektiva åtgärder i syfte att utrota detta djur.
I september 1960 har därefter 1949 års jaktutredning avgivit ett betänkande
i vildkaninfrågan. I enlighet med vad ovan (s. 8 ff.) närmare återgi
-
25
Tredje lagutskottets utlåtande nr M år 1962
vits, fann utredningen särskilda åtgärder erforderliga på Gotland. T fråga
om övriga delar av landet, där djuret förekommer, ansåg emellertid de sakkunniga
att man borde kunna komma till rätta med vildkaninplågan genom
tillämpning av de bestämmelser, som jaktlagstiftningen redan innehåller.
Härvid hänvisade utredningen till stadgandena i 24 § JL.
Under remissbehandlingen av jaktutredningens betänkande uttalade
sig emellertid bl. a. länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län samt
hushållningssällskapet i sistnämnda län för vissa lagändringar i syfte att
möjliggöra en mera effektiv bekämpning av vildkaninen också i södra Sverige
(jfr ovan s. 13 f.).
Genom de förevarande motionerna har frågan nu också bragts under
riksdagens prövning. I motionen II: 59 har begärts sådan ändring i jaktlagen
att på område, där Kungl. Maj :t så beslutar, fångst av vildkanin med
iller och nät under viss tid av året skall vara fri för envar. För dylik fångst
skall enligt motionären jaktkort icke erfordras. I motionen II: 613 framhålles
att åtgärder i syfte att befordra ett intensifierat bekämpande av vildkaninen
jämväl i Skåne och angränsande landskap är synnerligen erforderliga.
Motionären hemställer därför att frågan därom skall upptas till
förnyad prövning.
Med avseende på Gotland torde full enighet råda om att vildkaninen utgör
ett så svårartat problem att radikala åtgärder är erfox-derliga. I ett flertal
remissyttranden har emellertid, liksom i motionerna, understrukits att
den av vildkaninen vållade skadegörelsen är omfattande också i de södra
delarna av landet. Det har därvid även betonats att särskilda åtgärder för
att komma till rätta med vildkaninplågan är angelägna. I syfte att bilda
sig en närmare uppfattning i frågan har utskottet den 6 juni detta år företagit
en resa genom bl. a. vissa delar av Kristianstads län. Härvid har företrädare
för myndigheter och organisationer ävensom enskilda, vilka ansett
sig ha intressen att bevaka i saken, beretts tillfälle att utveckla sina synpunkter.
Utskottet har också besett områden, vilka företett synnerligen
svårartade kaninskador. På grund av vad sålunda och genom remissyttrandena
framkommit om den av vildkaninerna orsakade skadegörelsen,
finner jämväl utskottet det ytterst angeläget att vildkaninen i all möjlig utsträckning
bekämpas. I likhet med den i motionen II: 613 omtalade kommittén
och Jägarnas riksförbund anser utskottet att vildkaninen kan betecknas
som ett skadedjur, vilket enligt utskottets mening såvitt möjligt borde
utrotas. Från den synpunkten synes det naturligt att innehav av jaktkort
icke skall erfordras vid fångst av vildkanin. En utrotning lär emellertid icke
vara möjlig. Däremot torde det ligga inom möjligheternas gräns att hålla
vildkaninstammen på en tolerabel nivå.
Såsom förut omtalats, har emellertid bl. a. jaktutredningen uttalat att
för de södra landskapens del redan de nu i jaktlagstiftningen förekommande
bestämmelserna är tillräckliga för det angivna syftet, därest de utnyttjas
26 Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1962
i tillbörlig utsträckning. — Vad då först angår 24 § 1 mom. JL, finner utskottet
att det ofta torde vara erforderligt, om effektivt resultat skall ernås,
att föreläggande kan meddelas mot alla jakträttsinnehavare inom ett större
område. Såsom länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län påpekat,
har skilda meningar yppats i frågan om denna möjlighet står länsstyrelse
till buds. Jaktutredningen har för sin del uttalat att sådant föreläggande
bör kunna meddelas. Även om så skulle vara fallet, torde emellertid — såsom
länsstyrelsen i Malmöhus län i sitt yttrande över jaktutredningens betänkande
anfört — mycket stora praktiska svårigheter möta vid tillämpningen
av gällande bestämmelser i ämnet. — Vad härefter angår 24 § 2
mom. JL är visserligen den markinnehavaren enligt lagrummet tillkommande
fångsträtten i och för sig ovillkorlig. Det torde emellertid, enligt vad
utskottet erfarit, ej sällan förhålla sig så att exempelvis en arrendator icke
anser sig kunna riskera det goda förhållandet till jordägaren genom att mot
dennes vilja idka dylik fångst. Till belysande härav må anföras att utskottet
under sin förut omtalade resa kunde konstatera förefintligheten av arrendekontrakt
med — i sig enligt vad tidigare anförts ogiltiga — klausuler,
enligt vilka arrendatorn icke utan upplåtarens samtycke finge bedriva sådan
fångst som avses i 24 § 2 mom. JL. Det synes naturligt att arrendatorerna
i dylika fall icke utan vidare anser sig kunna utnyttja den möjlighet
lagen erbjuder. — Enligt utskottets mening brister sålunda de nuvarande
bestämmelserna i praktiken i effektivitet.
Vid bedömningen av frågan om särskilda åtgärder mot vildkaninen är
påkallade, har från ett par håll påpekats att virussjukdomen myxomatos
på senare tid uppträtt inom vildkaninbeståndet i landet. Det har därvid
ifrågasatts om det icke borde anstå med ytterligare åtgärder, intill dess
verkningarna av epidemin kunde överblickas. Enligt vad utskottet erfarit,
har sjukdomen numera spritt sig över stora delar av Skåne och på senare
tid även uppträtt på ett par håll i Gotlands län. Myxomatosen lär vidare
förekomma i Halland. I Skåne har sjukdomen redan medfört en avsevärd
decimering av vildkaninstammen. Erfarenheterna från andra länder, där
myxomatosen härjat, ger emellertid vid handen att dödligheten bland vildkaninerna
till följd av sjukdomen väl till en början är synnerligen stor men
att den inte blir total. Djurstammen tillväxer i stället på nytt och består
därvid till allt större del av djur, som är immuna mot viruset. Det har sålunda
framhållits att i Australien, där myxomatosen för ett par decennier
sedan svårt förhärjade vildkaninbeståndet, djurstammen numera är på väg
att uppnå samma storleksordning som tidigare. Genom sjukdomen — vars
uppträdande i riket måste djupt beklagas på grund av de stora lidanden
som vållas de drabbade djuren — synes därför visserligen utsikterna att
komma till rätta med kaninplågan ha ökats i avsevärd mån. För att vildkaninstammen
varaktigt skall kunna hållas nere, torde det emellertid vara
erforderligt att effektiva medel finnes att ingripa på de håll, där djuret fort
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr M år 1062
27
sättningsvis vållar avsevärd skada liksom där det ånyo uppträder i större
antal. Det synes därför utskottet angeläget att erforderliga åtgärder — bl. a.
i syfte att utnyttja den genom myxomatosen uppkommande situationen —
genomföres utan dröjsmål.
I fråga om vilka åtgärder, som härvid bör komma i fråga, har skilda meningar
yppats. Det torde likväl till en början stå klart att det icke finnes
något bekämpningssätt, som ensamt för sig är tillräckligt. Fastmera synes
det — såsom bl. a. jaktutredningen framhållit (jfr ovan s. 8) — nödvändigt
med en samverkan mellan olika metoder. Jaktutredningen har för sin
del fäst stora förhoppningar vid användningen av klorpikrin. Den nu framlagda
rapporten om de vetenskapliga försök, som företagits med gasen (jfr
ovan s. 23 f.), synes emellertid utskottet ägnad att inge avsevärda betänkligheter
från djurskyddssynpunkt mot en allmän användning därav. Mot
bakgrunden av vad som i rapporten framhållits om klorpikrinets verkningar
i lägre koncentrationer, förutsätter utskottet att, innan vidare användning
av gasen beslutas, frågan göres till föremål för fortsatta överväganden
från djurskyddssynpunkt.
Såsom tidigare angivits, har jaktutredningen framlagt förslag om särskilda
åtgärder med avseende å Gotland. Enligt utskottets mening bör de
bestämmelser, vartill förslaget i den delen kan föranleda, ges sådan utformning
att de i tillämpliga delar kan utsträckas att gälla även i andra
delar av riket. En tänkbar utväg synes vara alt Kungl. Maj :t erhåller befogenhet
att på framställning av länsstyrelsen förordna att bestämmelserna
skall tillämpas i visst län. Utskottet vill emellertid i sammanhanget ifrågasätta
om inte det med jaktutredningens förslag för Gotland avsedda syftet
i det väsentliga skulle kunna nås med mindre administrativ omgång och
jämväl i övrigt enklare medel.
Såsom tidigare påpekats (ovan s. 26), torde tillämpningen av det i 24 §
1 mom. JL anvisade förfarandet i praktiken vara förenat med avsevärda
svårigheter. I den mån verkligen alla jakträttsinnehavare inom ett större
område kan åläggas att vidtaga erforderliga åtgärder för att nedbringa vildkaninstammen,
skall de dock enligt 45 § JS dessförinnan beredas tillfälle
att yttra sig över det förslag till åtgärder, som skall ha upprättats (jfr ovan
s. 2). Om en jakträttsinnehavare därvid vill vidtaga annan åtgärd än vad
som föreslagits men som länsstyrelsen kan finna till fyllest, må det ej förvägras
honom. Först om det sedermera konstateras att jakträttsinnehavarna
underlåter att ställa sig föreläggandet till efterrättelse, äger länsstyrelsen
förordna om avjagning genom lämpliga personer. Härvid åligger det
bl. a. vederbörande jägare att meddela länsstyrelsen resultatet av jakten
och vad i övrigt förekommit vid denna. Även härutöver gäller åtskilliga
detalj föreskrifter. Utskottet ifrågasätter om institutet icke, utan att rättssäkerhetsintresset
därmed åsidosattes, skulle kunna förenklas i avsevärd
mån.
28
Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1962
Det torde vara önskvärt att vederbörande markinnehavare vid fångst
enligt 24 § 2 mom. JL av vildkanin äger anlita bistånd av lämpliga personer,
även om dessa icke tillhör hans hushåll eller står i något egentligt
anställningsförhållande till honom. Utskottet håller före att det i stadgandet
förekommande uttrycket »hans folk» kan anses innefatta sådana allenast
för fångsten anlitade medhjälpare. Skulle emellertid denna tolkning
icke kunna godtagas, synes erforderlig jämkning av lagtexten böra företagas.
Ett genomförande av här ifrågasatta ändringar i gällande rätt skulle måhända
möjliggöra att mera genomgripande reformer kunde anstå intill dess
resultatet av 1949 års jaktutrednings arbete föreligger.
Länsstyrelsen i Kristianstads län har föreslagit att bestämmelser motsvarande
1935 års vildkaninlag (jfr ovan s. 3) skall återinföras. Härigenom
skulle otvivelaktigt, där förordnande om bestämmelsernas tillämpning meddelades,
enligt utskottets mening möjligheterna för jordägare och markinnehavare
att skydda sig mot kaninplågan ökas i avsevärd mån.
Motionen 11:59 anvisar (ovan s. 15 f.) en mera radikal utväg än den
som ett återinförande av vildkaninlagen erbjuder. Den sålunda föreslagna
lösningen har avvisats av jaktutredningen (jfr ovan s. 9 och s. 11). Såsom
tidigare närmare redovisats (s. 20 ff.), har invändningar mot förslaget
också gjorts i flera av remissyttrandena i det förevarande ärendet (se
ovan s. 20 ff.). Härvid har bl. a. åberopats att respekten för jakträtten
skulle äventyras. Vidare har anförts att annan jakt skulle försvåras och
att viltet i markerna skulle störas. Det har även framhållits att risk förefunnes
för att kaninjägarna skulle tillägna sig också annat villebråd.
Utskottet vill i denna del till en början erinra om att det enligt motionen
skall ankomma på Kungl. Maj :t att meddela beslut om att jakt, varom
här är fråga, skall få förekomma inom visst område. Det torde kunna förutsättas
att Kungl. Maj :t vid den föregående prövningen inhämtar yttrande
i saken från berörda myndigheter och organisationer — exempelvis
hushållningssällskap och jaktvårdsföreningar —, vilka således i varje
särskilt fall kan uttala sig om behovet av åtgärden liksom om exempelvis
lämplig tid för jakten och det område ett förordnande bör avse. Ett beslut
av förevarande art skall självfallet förutsätta att ett verkligt behov
av jakten i fråga förefinnes. Kaninstammen skall alltså ha blivit otillbörligt
stor, något som i sin tur torde förutsätta att jaktvården någonstädes
eftersatts. Det skulle alltså i avsevärd mån bli beroende av jakträttshavarna
själva, om bestämmelserna skulle komma att sättas i kraft eller ej.
Ett stadgande i enlighet med vad som föreslagits i motionen II: 59 torde
över huvud taget få sin största effekt just genom den preventiva verkan.
Risken av att förordnande om fri jakt på vidkanin med iller och nät annars
kunde komma att meddelas, torde nämligen ofta få den, som eljest skulle
vara benägen att bevara kaninstammen på sitt område, att i erforderlig mån
Tredje lagutskottets utlåtande nr ål år 1962
29
hålla nere beståndet. Ett förordnande om fri jakt av nu i fråga varande
slag är visserligen förenat med den nackdelen att också de jakträttsinnehavare
inom området drabbas, vilka fullgjort vad på dem ankommit för
att hålla vildkaninstammen nere. I praktiken torde emellertid jakten av
naturliga skäl koncentreras till de områden, där vildkaninhärdar förekommer.
Det torde vidare icke komma i fråga att Kungl. Maj :t låter förordnandet
gälla under längre tidrymd än vad som är av behovet påkallat.
Vad härefter angår risken för att annan jakt kunde störas och övrigt vilt
oroas i alltför stor utsträckning, därest vildkaninjakt med iller och nät släpptes
fri för envar, synes dessa olägenheter i väsentlig mån bli undanröjda,
om jakten i fråga inskränktes till förslagsvis månaderna januari och februaxi.
Den tiden torde för övrigt i allmänhet också vara den lämpligaste för
dylik jakt. Det bör självfallet också åligga utövarna av kaninfångsten att
bedriva denna under hänsyn till annan jakt och med aktgivande på att viltet
i markerna icke störes i vidai''e mån än vad som är oundgängligen nödvändigt.
Därest -— i likhet med vad som gällde enligt 1935 års vildkaninlag — vid
jakt, varom nu är fråga, varken skjutvapen eller hund finge medföras, skulle
kontrollen av att icke olovlig jakt samtidigt förekommer underlättas i avsevärd
mån. Vidare må anmärkas att för utövarna av jakt utav här förevarande
art bör gälla de inskränkningar i fråga om rätten att beträda annans mark
liksom den skadeståndsskyldighet som jakträttsinnehavare är underkastade
enligt jaktlagen (jfr ovan s. 5).
Under sitt besök i Kristianstads län erfor utskottet att på sina håll avsevärda
vildkaninbestånd också förekommer på kronan tillhörig mark, exempelvis
militära övningsfält, liksom på ecklesiastik jord. Utskottet finner
det vara av största vikt att det tillses att vildkaninstammen på sådana marker
hålles på ett absolut minimum.
Även i övrigt synes åtskilliga problem vara förenade med frågan om hur
en effektiv vildkaninbekämpning skall kunna genomföras. Såsom exempel
härutinnan må anföras spörsmålet om vildkaninerna i tätoider och kanske
särskilt då i områden med fritidsbebyggelse. Det är självfallet ytterst angeläget
att sådana områden icke få utgöra vildkaninhärdar, från vilka
djuren sedan kan sprida sig till den angränsande landsbygden. Å andra
sidan är det knappast önskvärt att den exklusiva rätten till tomt och trädgård
inskränkes. Även om tomtägarna säkerligen i allmänhet önskar bekämpa
förekommande vildkaniner, torde de ofta icke ha möjlighet att själva
företaga de erforderliga åtgärderna eller att komma i kontakt med någon
annan, som är villig att åtaga sig uppgiften.
I det föregående har främst behandlats olika former av tvångsåtgärder
och inskränkningar i gällande jakträtt. Utskottet vill emellertid betona att
delta icke bör undanskymma det faktum att det stora flertalet jakträttsinnehavare
liksom de olika organisationerna på området otvivelaktigt gör
synnerligen beaktansvärda insatser för att komma till rätta med vildkanin
-
30
Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1962
plågan. Det är utskottets förhoppning att denna kamp mot vildkaninen skall
fortgå och därvid, i all den utsträckning så är möjligt, intensifieras.
Från flera håll har framhållits (jfr t. ex. ovan s. 14 f.) betydelsen av de
undersökningar om vildkaninen och den av djuret orsakade skadegörelsen,
som bedrives inom den zoologiska institutionen vid universitetet i Lund.
Jämväl utskottet finner det angeläget att dessa undersökningar fullföljes.
Värdefull vägledning torde därigenom kunna vinnas i fråga om fortsatta
åtgärder på området.
Utskottet vill slutligen erinra om att vildkaninfrågan i sin helhet är
föremål för Kungl. Maj:t prövning i anledning av det utav jaktutredningen
avgivna betänkandet. Utskottet förutsätter att härvid jämväl de synpunkter,
vilka framförts i detta utlåtande, tages under övervägande och finner
därför icke annan riksdagens åtgärd erforderlig än att innehållet i utlåtandet
bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin
mening giva till känna vad utskottet anfört i anledning av
motionerna II: 59 och II: 613.
Stockholm den 6 november 1962
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Kristiansson, Ebbe
Ohlsson, Åkesson, Herbert Larsson, Wirmark* och Ernst Olsson;
från andra kammaren: herrar Levin, Nyberg, Johansson i öckerö,
Wachtmeister*, fröken Andersson i Lerum, herrar Svanberg* och Mattsson
samt fru Ekroth.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 62
204700