Tredje lagutskottets utlåtande, nr 37 år 1962

1

Nr 37

Utlåtande i anledning av väckt motion om tidpunkten för utbetalande
av ersättning vid expropriation av vägmark.

Tredje lagutskottet har till behandling förehaft en i riksdagens andra
kammare väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 222, av herrar Gustavsson
i Alvesta och Eriksson i Bäckmora.

I motionen anföres:

Enligt gällande väglag har väghållare rätt att taga för vägändamål erforderlig
mark i anspråk så snart vägrätt härför erhållits. Någon skyldighet
att, innan mark tagits i anspråk, hos KB nedsätta eller till markägare utbetala
ersättning för vägrätten föreligger icke. I de fall kronan är väghållare,
sker dock vanligen i nära samband med marktillträdet utbetalning a
conto av den ersättning, som vederbörande vägförvaltning beräknat i varje
särskilt fall. Som främsta motivering för a conto-ersättning har kungl. vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen anfört, att kronan därigenom vill undvika ränteförluster.
Väghållaren skall nämligen enligt väglagen betala 6 % årlig
ränta på ej gulden ersättning.

I övriga markupplåtelser under tvång med stöd av t. ex. expropriationslagen
och vattenlagen skall, innan mark och tillstånd tages i anspråk, ersättning
gäldas. I och med att skyldighet att utge ersättning, innan vägmark
tages i anspråk med vägrätt, icke föreligger, förekommer en del fall,
där markägare får vänta på ersättning under så lång tid efter ianspråktagandet
av marken, att han därmed vållas obehag. Frågan har i denna del
ytterligare aktualiserats genom att väghållare i vissa fall — särskilt i fråga
om motorvägar — föredrager äganderätt till vägmärken i stället för vägrätt.
Väghållaren begär därvid tillstånd av Konungen att expropriera marken
med äganderätt. I dylika fall anser sig kronan icke ha möjlighet att vare
sig genom nedsättning hos KB eller direkt till vederbörande sakägare utgiva
likvid för mark och intrång, förrän slutligt avtal eller lagakraftvunnen
dom föreligger. Eftersom det vanligen tar flera år att genomföra en expropriation,
medför detta lång väntetid för sakägarna, vilket t. ex. vid behov
av likvida medel och vid äganderättsöverlåtelser o. d. kan vålla avsevärda
olägenheter.

Det måste anses otillfredsställande att utbetalning icke skall ske i de fall
väghållaren t. o. m. enbart överväger huruvida ansökan om expropriation
skall ske eller icke av mark, som redan tagits i anspråk med stöd av väglagen.

Av de ärenden av här berört slag som varit föremål för domstols prövning
på skilda platser i landet har framkommit alt det föreligger viss skiljaktig
tolkning av möjligheterna för en väghållare att utge ersättning i de fall
icke lagakraftvunnen dom eller slutligt avtal föreligger. Det synes därför
vara angeläget, att en lagändring — därest en sådan erfordras — snarast
1—4018 62 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 37

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 dr 1962

kommer till stånd, så att här ovan relaterade dröjsmål och olägenheter undvikes,
icke minst med tanke på att den enskildes rätt icke skall trädas för
när. En sakägare bör sålunda ej få en försämrad rättsställning till följd av
under senare år från väghållarens sida ändrad inställning, vilken uppenbarligen
icke kan ha förutsetts av lagstiftarna.

Med stöd av vad sålunda anförts, hemställer motionärerna »att riksdagen
för sin del måtte besluta, att väghållare i de fall, då mark tas i anspråk
genom expropriation, må äga rätt alt utge ersättning innan slutligt avtal
kommit till stånd eller lagakraftvunnen dom föreligger».

Motionärerna har vidare hemställt att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till den lagändring, som må vara erforderlig för uppnående
av det med motionen avsedda syftet.

Över motionen har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat utlåtanden från hovrätten för Västra Sverige, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna i Hallands ävensom i Göteborgs
och Bohus län. Vardera länsstyrelsen har bifogat utlåtande av vägförvaltningen
i länet. Länsstyrelsen i Hallands län har därjämte åberopat
yttrande av vederbörande överlantmätare. — På begäran av utskottet har
yttranden jämväl avgivits av Föreningen Sveriges häradshövdingar, Sveriges
advokatsamfund och Riksförbundet Landsbygdens folk.

Gällande rätt m.m.

Mark, som är erforderlig för allmän väg, kan åtkommas tvångsvis antingen
genom expropriation enligt lagen den 12 maj 1917 om expropriation
eller genom ianspråktagande med vågrätt enligt lagen den 30 juni 1943 om
allmänna vägar.

Genom expropriation kan marken åtkommas med ägande-, nyttjandeeller
servitutsrätt.

Vägrätt medför att marken får nyttjas för vägen utan hinder av den rätt
annan må äga i avseende å fastigheten. Den gäller utan annan tidsgräns
än att rätten upphör, om vägen indrages. Vågrättens syfte är att på ett enklare
sätt och i högre grad än genom ett avtal om nyttjanderätt trygga nyttjanderätten
till vägmark utan att det omständliga expropriationsförfarandet
skall behöva tillgripas1.

Expropriation

Förfarandet vid expropriation kan sägas omfatta tre etapper. I den
första fastställes rätten till expropriation och expropriationens omfattning.
Avgörandet i dessa hänseenden tillkommer Kungl. Maj:t i statsrådet. Den
andra etappen äger rum i expropriationsdomstol och avser bestämmandet
av expropriationsersättningen. I den tredje etappen erlägges ersättningen

1 A. Bexelius—V. Körlof: Väglagarna (1958 års uppl.) s. 51.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1962 3

genom nedsättning hos länsstyrelsen, som därefter fördelar beloppet. Först
härefter är expropriationen fullbordad (49 § första stycket expropriationslagen).

I expropriutionstillstund skall Kungl. Maj:t ulsätta den tid, inom vilken
ilen som erhållit expropriationsrätt skall fullfölja frågan genom stämningsanökan
till domstol, vid äventyr att hans rätt upphör (5 § sista stycket).
Lagen innehåller ingen bestämmelse, som begränsar fristens längd. Enligt
praxis har hinder ej ansetts möta mot att fristen förlänges genom nytt beslut
av Kungl. Maj :t.

Rättegången i expropriationsmål gestaltar sig i stort sett som i ett vanligt
tvistemål (13 §). — Enligt huvudregeln har exproprianden att stå både
sina och motpartens expropriationskostnader (67 §).

För fastighet (liksom för fastighetsdel och särskild rätt till fastighet)1, som
exproprieras, skall gäldas ersättning (7—11 §§). Utgångspunkt vid värderingen
skall enligt förarbetena vara att fastighetsägarens ekonomiska ställning
som helhet lämnas orubbad2. Beträffande frågan, till vilken tidpunkt
värderingen skall hänföra sig, hänvisas till detta utskotts utlåtande nr 16/
1958 s. 2 ff.

Expropriationssökanden (exproprianden) är enligt huvudregeln berättigad
att taga marken i anspråk först sedan expropriationen fullbordats
d. v. s. ersättningen nedsatts (49 § första stycket). Om det är av synnerlig
vikt för exproprianden att dessförinnan taga fastigheten i besittning, kan
domstolen förordna därom — s. k. förhandstillträde —, sedan stämning
i målet utfärdats (37 §). Som villkor för tillträdet skall därvid föreskrivas
alt exproprianden hos länsstyrelsen ställer pant eller borgen för expropriationsersättningen
jämte sex procent ränta från tillträdesdagen. På yrkande
av fastighetens ägare (expropriaten) skall enligt 38 § domstolen, om det
inte är uppenbart att ersättningen blir obetydlig, vidare föreskriva att exproprianden
hos länsstyrelsen skall nedsätta det belopp, som domstolen bestämmer.
Detta belopp får inte sättas lägre än till tre fjärdedelar av den
summa, vartill expropriationsersättningen förberedelsevis uppskattas av
domstolen. Beloppet får inte heller sättas lägre än vad exproprianden medgivit
eller enligt dom i målet, vilken vunnit laga kraft mot honom, fastställts.
Själva expropriationsersättningen får sedan inte bestämmas till lägre belopp
än det nedsatta (32 § första stycket). Här må anmärkas att det i praktiken
torde vara vanligt att expropriaten frivilligt medgiver förhandstillträde. Därvid
blir förfarande jämlikt 37 § självfallet inte erforderligt. Av ordalydelsen
i 38 § synes följa att, sedan väl tillträde skett, icke enligt det ifrågavarande
lagrummet nedsättning kan föreskrivas eller belopp av länsstyrelsen mottagas
för nedsättning.

1 I fortsättningen talas bara om fastighet (fastighetsägare) även om jämväl fastighetsdel eller
särskild rätt till fastighet (ägare eller innehavare av sådan) åsyftas.

2 NJA II 1918 s. 145 ff och 1950 s. 224 f.

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1962

Expropriationsersättning skall enligt huvudregeln nedsättas inom tre månader
från det dom i målet vunnit laga kraft (48 §). Erlägges ersättningen,
sedan fastigheten tagits i besittning, skall också gäldas sex procent årlig
ränta å beloppet från tillträdesdagen (55 §).

Länsstyrelsen skall enligt vissa närmare regler utbetala expropriationsersättningen
till den, som är berättigad därtill (57 §).

Parter kan under vissa förutsättningar få expropriationsdomstolens fastställelse
på träffad överenskommelse om expropriationsersättning (59 §).
Har sådan fastställelse skett gäller därefter i tillämpliga delar bl. a. de här
refererade reglerna i 48—57 §§.

Under vissa förhållanden — bl. a. om exproprierad fastighet ej kommit
till användning för avsett ändamål eller dess användande för ändamålet
upphört och får anses uppgivet — är expropriaten berättigad att återlösa
fastigheten (68 §). Härvid får värdet inte sättas högre än till den expropriationsersättning,
som utgivits (69 §).

Väg rätt

Vägrättsinstitutet är i åtskilliga hänseenden annorlunda utformat än
expropriationsinstitutet.

Den första etappen vid expropriation kan i allmänna väglagen anses
motsvarad av upprättandet och fastställandet av arbetsplan för vägen (15 §).
Fastställelseprövningen tillkommer i princip väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
efter samråd med länsstyrelsen (14 §). Beslut om fastställelse är förfallet
om inte vägens sträckning blivit tydligt utmärkt på marken och vägarbetet
påbörjat inom fem år från utgången av det år, då beslutet vann laga kraft.
Om synnerliga skäl därtill föreligger, kan dock Kungl. Maj :t förlänga giltighetstiden,
varje gång högst tre år (15 § andra stycket).

Sedan arbetsplan fastställts genom lagakraftägande beslut, är vederbörande
fastighetsägare pliktig att upplåta för vägen erforderlig mark (18 §).
Någon motsvarighet finnes inte till expropriationslagens regler om att marken
i princip får tagas i anspråk först sedan expropriationsersättningen
nedsatts eller om att, där likväl förhandstillträde medgives av domstol,
fastighetsägaren har rätt att få tillståndet förbundet med villkor om
att visst belopp dessförinnan skall nedsättas. En annan sak är att väghållaren
för att undvika räntekostnad, ofta erlägger ersättning å conto vid markens
ianspråktagande. Frivillig sådan betalning torde underlättas av att
enligt allmänna väglagen mindre stränga föreskrifter ansetts påkallade
för tillgodoseende av borgenärernas rätt (20 §) än i expropriationslagen
(57 §). Vad som skall förstås med erforderlig mark framgår av 2 §, vari
angives att till väg hör vägbana och de områden därinvid, som stadigvarande
erfordras för vägbanans bestånd och underhåll. Väghållaren förfogar
härefter över marken med vågrätt. Sådan rätt föreligger också, då mark
tagits i anspråk för allmän väg enligt medgivande av fastighetens ägare

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1962

o

eller om enskild väg förändras till allmän (18 § andra stycket). Marken
anses tagen i anspråk, då vägens sträckning över fastigheten tydligt utmärkts
genom t. ex. renstakning och då vägarbetet påbörjats på fastigheten
(18 § tredje stycket).

Fastighetens ägare är enligt huvudregeln berättigad till ersättning för
upplåtelse av mark liksom för annat intrång, som vållas av vägens byggande
och underhåll (19 §). Vid bestämmande av ersättning för vägrätt tillämpas
i princip de grunder, som gäller vid fastställande av expropriationsersättning1.
På ersättningsbeloppet utgår sex procent årlig ränta från den dag,
då marken togs i anspråk (19 §). Nackdelen för fastighetsägaren av att
marken kan tillträdas, innan ersättning erlagts, motvägs till en del av
att han, där överenskommelse ej träffats i ersättningsfrågan, så snart
marken tagits i anspråk — däremot inte dessförinnan (SvJT 1941 rf. s. 48)
— kan instämma sin ersättningstalan till ägodelningsrätt (23 §). Väghållaren
har rätt att få ersättningsfrågan prövad så snart lagakraftägande beslut
om fastställelse å arbetsplan föreligger (23 § första stycket andra punkten).
Väghållaren är pliktig att stå såväl egna som motparts rättegångskostnader,
där inte ägodelningsrätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt
att förordna annorlunda (23 § andra stycket).

I fråga om förhållandet mellan ersättningsmål enligt 23 § allmänna väglagen
och en eventuell expropriation må här påpekas att det ursprungliga
förslaget till allmänna väglagen innehöll en bestämmelse (23 § i förslaget
se SOU 1943: 1 s. 15) att mål om talan angående ersättning skulle, om väghållaren
ville förvärva marken genom expropriation, på yrkande av denne
vilandeförklaras, intill dess Konungen prövat frågan om expropriationstillstånd
och det visat sig om väghållaren inom föreskriven tid fullföljt rätten
till expropriation. Om expropriationsansökan bifölls och väghållaren inom
föreskriven tid fullföljde expropriationen genom stämning till behörig domstol,
skulle det hos ägodelningsrätten anhängiggjorda målet avskrivas, såvitt
anginge huvudsaken. Vid behandlingen av förslaget i förevarande del
angav (prop. nr 223/1943 s. 226) lagrådet att bestämmelsen syntes ha till
syfte all reglera förfarandet i sådana fall, då talan om ersättning för vågrätten
anhängiggjorts vid ägodelningsrätt och väghållaren inleder expropriationsförfarande.
Motsvarande spörsmål hade enligt lagrådet uppmärksammats
vid förarbetena till den då gällande 1934 års allmänna väglag. I förarbetena
till den lagen framhölls nämligen att det vore tydligt att, om stämning
i expropriationsmålet redan utfärdats, den jämlikt vägrättslagen väckta
talan borde avvisas. Hade expropriationsfrågan inte fortskridit så långt,
att stämning utfärdats, syntes målet böra vilandeförklaras i avbidan på huruvida
expropriation komme till stånd, varvid dock vore alt märka att en
beviljad expropriationsrätt förfölle, om densamma inte fullföljdes genom
stämning inom viss utsatt tid. Fullföljdes inle expropriationen, förelåge

1 A. Bexclius—V. Körlof: Väglagarna (1958 års uppl.) s. 55.

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1962

uppenbarligen intet hinder för talans prövning enligt vägrättslagen. Lagrådet
påpekade vidare att någon invändning inte gjorts mot dessa uttalanden
under den fortsatta behandlingen av lagstiftningsärendet. Med hänsyn
till vad sålunda förekommit, föreslog lagrådet att den förevarande
bestämmelsen skulle utgå. Departementschefen biträdde förslaget (prop.
s. 231). —- I sammanhanget må än vidare anmärkas att departementschefen
beträffande rättegångskostnaderna angav (prop. s. 97) att, om fastighetsägare
eller annan sakägare instämt målet till ägodelningsrätten, oaktat
han visste att väghållaren begärt eller ämnade begära expropriation, käranden
borde kunna åläggas att vidkännas kostnaderna å målet.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16/1958

I anledning av väckta motioner behandlade tredje lagutskottet i sitt av
riksdagen godkända utlåtande nr 16/1958 ett spörsmål med nära anknytning
till den nu förevarande frågan. I de då aktuella motionerna påtalades det
enligt motionärernas mening otillfredsställande förhållandet att enligt gällande
rätt expropriationsersättningen bestämdes med hänsyn till fastighetens
värde den dag, då tillträdet skedde, och i då gällande penningvärde.
Eftersom ofta avsevärd tid hunne förflyta mellan tillträdet och ersättningens
bestämmande, komme nämligen i tider av inflation fastighetsägaren att få
vidkännas förluster, medan sökanden gjorde en däremot svarande vinst. På i
huvudsak de skälen ansåg motionärerna att expropriationslagen borde ändras
på visst sätt. Genom ändringen skulle, enligt vad som angavs i motionen,
det syftet vinnas att uppskattningen av marken med utgångspunkt från
värdet vid tillträdet alltid skulle ske i ett till värderingsdagens läge omräknat
penningvärde. — Utskottet erinrade om reglerna enligt 37 och 38 §§ expropriationslagen
om förhandstillträde och möjligheten att därvid redan i
ett tidigt skede utfå en del av den blivande ersättningen. Genom att placera
denna del i värdebeständig valuta kunde fastighetsägaren enligt utskottets
mening i viss utsträckning undgå inflationsförlust. Utskottet fann
det inte opåkallat att den, som genom en frivillig förtida upplåtelse utan
särskilt vederlag eller andra förmåner lät sökanden ta erforderlig mark i
besittning, icke skulle försättas i sämre läge än den, som — kanske genom
tredska och processlystnad — tillförsäkrade sig i 38 § omförmälda förmåner.
Utskottet fann därför övervägande skäl tala för att inte de av motionärerna
påtalade spörsmålen lämnades obeaktade. Frågan om den lämpliga lösningen
av det väckta spörsmålet ansågs böra tagas under fortsatt utredning genom
Kungl. Maj:ts försorg. Utskottet utvecklade dock vissa synpunkter i detta
hänseende. Sålunda ifrågasattes bl. a. om icke det i 38 § omförmälda
förfarandet skulle kunna komma till användning även i fall av frivilligi
förtida tillträde. Ett sätt att vidga metodens användbarhet skulle vara att
låta nedsättningen omfatta något mera än de tre fjärdedelar, som lagen nu

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1962

föreskriver. Enligt utskottet torde det vidare kunna övervägas, om det
icke skulle vara ändamålsenligt att införa möjlighet för fastighetsägaren
och annan sakägare att, sedan tillträde skett, instämma expropriationssökanden
till expropriationsdomstolen för att därigenom erhålla en preliminär
värdering med åtföljande nedsättning. Utskottet hemställde att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle såsom sin mening giva till känna
vad utskottet anfört. -— Detta skedde också genom riksdagens skrivelse
nr 229.

Pågående utredningar

Enligt bemyndigande den 16 december 1960 har vederbörande departementschef
tillkallat en utredning, vilken antagit benämningen expropriationsutredningen,
för att verkställa översyn av expropriationslagstiftningen.
I direktiven1 erinrades bl. a. om utskottets nyss refererade utlåtande liksom
om utskottets utlåtande nr 19/1959 med begäran om översyn av expropriationslagens
bestämmelser om rättegångskostnad. Det angavs att utredningen
borde överse expropriationsreglerna i belysning av erfarenheterna under de
år, som förflutit efter de år 1949 genomförda genomgripande förändringarna
av lagen, och därvid särskilt beakta de önskemål, som framförts av riksdagen.
— Departementschefen angav att utredningen borde vara oförhindrad
att, i den mån så befunnes lämpligt, framlägga delförslag utan avvaktan
på slutförandet av uppdraget i övrigt.

Utredningen har nyligen avgivit ett delbetänkande (SOU 1962: 24), vilket
dock icke berör här aktuella frågor.

Under år 1960 tillkallades vidare sakkunniga, som sedermera antagit benämningen
1960 års vågsakkunniga, för en översyn av väglagstiftningen. I
direktiven2 påpekas bl. a. att reglerna om vägrätt synes behöva förtydligas
på några punkter, däribland i fråga om den omfattning, i vilken mark får
tas i anspråk med sådan rätt. Det framhålles härvid att behov i vissa fall
yppats att utsträcka vägrättsupplåtelse att avse icke blott själva vägmärken
utan även ett område därintill, vilket förutses behövas framdeles för
breddning eller omläggning av vägen.

Remissyttrandena

1 samtliga yttranden, med undantag av det från häradshövdingeföreningen,
har behovet av en reform i den av motionärerna föreslagna riktningen
vitsordats och bifall till motionen tillstyrkts. Våg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har därvid förklarat sig biträda förslaget om skyndsam lag -

1 1961 års riksdagsberättelse s. 60 fl.

1 1961 års riksdagsberättelse s. 147 IT.

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1962

ändring. RLF har angivit att lagändring är synnerligen angelägen och väl
kan genomföras utan avbidan av resultaten av den pågående allmänna översynen
av expropriationslagen.

Hovrätten för Västra Sverige anför om refombehovet:

I fråga om skyldighet att för mark som tvångsvis tages i anspråk gälda
ersätLning före tillträde föreligger, som motionärerna framhållit, en skillnad
mellan å ena sidan bestämmelserna i expropriationslagen och vattenlagen
samt å andra sidan bestämmelserna i lagen om allmänna vägar. Medan
förstnämnda lagar innehålla stadganden, som ge möjlighet för markägare
att erhålla viss ersättning innan marken tages i anspråk, upptager
lagen om allmänna vägar icke någon bestämmelse om skyldighet för väghållare
att för ianspråktagande av mark utgiva ersättning till fastighetsägare.
Å ersättning för dylik mark skall emellertid fastighets ägare erhålla
ränta efter sex procent från dagen för tillträdet. För undvikande av
ränteförluster har — som motionärerna antecknat — i de fall kronan varit
väghållare viss utbetalning ofta skett i nära samband med marktill trädet.
Med hänsyn härtill och till kronans dominerande ställning som väghållare
vill det synas som om del icke i särskilt många fall uppkommit olägenheter
för markägare genom att i berörda lag icke stadgats någon skyldighet
för väghållare att föi''e ianspråktagandet av marken erlägga någon ersättning.
Motionärerna syfta ej heller till att erhålla någon ändring av bestämmelserna
i lagen om allmänna vägar utan synas ha inriktat sig på att försöka
undanröja de olägenheter, som kunna uppkomma då väghållare, sedan
först vägrätt erhållits men av någon anledning ä contobetalning icke
skett, beslutar sig för att genom expropriation förvärva äganderätt. Väghållarna
ha nämligen i sådana fall med hänsyn till expropriationslagens bestämmelser
funnit sig icke kunna utbetala någon ersättning förrän slutligt
avtal kommit till stånd eller lagakraftvunnen dom föreligger. Ej heller ha
markägarna möjlighet att framtvinga någon betalning, eftersom förhandstillträde
i expropriationslagens mening icke skett.

Hovrätten finner det vara av värde att av motionärerna påtalade olägenheter
för markägare uppmärksammats. Hovrätten vill också nämna att hovrätten
fått sin uppmärksamhet riktad på missförhållandet genom ett av
hovrätten nyligen avgjort mål angående expropriation av mark för riksväg
2. Marken hade där under tiden juni 1955—augusti 1956 tagits i anspråk
med vägrätt utan att någon å contobetalning gjorts. I slutet av år
1957 erhöll väghållaren Kungl. Maj:ts tillstånd till expropriation av den
för vägen erforderliga marken. Sedan väghållaren därefter vid expropriationsdomstol
väckt talan om expropriation dröjde det ända till i slutet av
januari detta år innan lagakraftvunnen dom förelåg beträffande vissa ersättningsfrågor.
Markägare hade då utan att någon ersättning erhållits
fått avstå mark i mer än fem och ett halvt år. För hovrätten är vidare känt
att i två andra likartade fall inom göteborgsregionen uppkommit i det närmaste
lika långa väntetider för vissa markägare.

Genom införandet av 19 a § lagen om allmänna vägar har vid ianspråktagande
av mark för vägändamålet vidgade möjligheter erhållits till ägoutbyte.
Troligen komma dessa möjligheter att medföra en viss minskning
av det antal fall, där ersättning för vägmark begäres. Det fortsatta utbyggandet
av främst motorvägarna men även av andra mera viktiga vägar och
de mycket stora kostnader som nedläggas å dessa vägar gör det troligt att

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 är 1962

9

väghållarna även framdeles i stor utsträckning komma att söka förvärva
äganderätt till vägmärken. I samma riktning verkar också det förhållandet
att väghållarna ej sällan söka förvärva så stora områden att exempelvis
viss breddning av vägarna framdeles kan ske utan att ytterligare mark
behöver förvärvas. Anledning finnes vidare att antaga att man även i framtiden
kommer att finna det lämpligt att i stor utsträckning icke omedelbart
förvärva äganderätt till marken genom expropriation utan först taga marken
i anspråk med vägrätt. Med hänsyn härtill torde de av motionärerna påtalade
olägenheterna för markägarna böra undanröjas.

Vid övervägande av möjligheterna härtill finner hovrätten först höra
anmärkas att envar markägare, som frivilligt lämnat medgivande till att
mark, som är eller skall bli föremål för expropriation, får omedelbart tagas
i anspråk enligt gällande lagstiftning icke har någon möjlighet att utverka
någon ersättning innan slutligt avtal kommit till stånd eller lagakraftvunnen
dom föreligger.

Hovrätten erinrar fortsättningsvis om den väckta frågans samband med
de spörsmål, som berörts i utskottets utlåtande nr 16/1958, liksom om den
pågående expropriationsutredningen. Hovrätten anger avslutningsvis att det
synes lämpligast att den i den nu förevarande motionen berörda frågan får
behandlas av denna utredning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför att mark för vägändamål praktiskt
taget alltid bara tas i anspråk med vägrätt. Detta innebär i praktiken
att förskott regelmässigt utbetalas med belopp, som bara obetydligt understiger
den slutliga ersättningen. Styrelsen uttalar vidare:

I vissa undantagsfall beträffande motorvägar har — ehuru vägrätt förelegat
med stöd av 18 § väglagen och väghållaren förty ägt taga marken i anspråk
utan att såsom vid expropriation behöva samtidigt utgiva ersättning för
densamma — styrelsen i samråd med vederbörande lantmäterimyndigheter
funnit det lämpligt att förvärva marken med äganderätt. En av orsakerna
härtill har varit, att styrelsen på grund av bristande medelstillgång icke
kunnat på en gång utbygga samtliga i resp. arbetsplan upptagna körfiler.
Härvid har det ansetts ligga i såväl väghållarens som markägarens intresse
att i ett sammanhang förvärv sker med äganderätt av alla i planen ingående
markområden från respektive fastigheter. Detta medför, att i de fall frivilliga
uppgörelser icke kunna träffas med vederbörande markägare expropriation
måste tillgripas, vilket även skett i vissa fall. Vid sådant förhållande
hava några förskott på blivande ersättningar icke kunnat utbetalas,
enär icke med visshet kunnat avgöras, huruvida expropriation måste
tillgripas och förty nedsättning ske i enlighet med ovan refererade bestämmelser
i expropriationslagen.

Styrelsen vitsordar, att sistnämnda förhållande varit till olägenhet för
sakägarna, vartill kommer att statsverkets ränteutgifter stegrats.

Länsstyrelsen i Hallands län anknyter i sitt yttrande till det pågående
motorvägsbygget inom länet och anför:

Såvitt angår detta län har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hittills endast
beträffande en väg, nämligen motorvägen genom länet å delen östra

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1962

Karup—Mellbystrand—Fyllebro, beslutat att mark för vägen skall förvärvas
med äganderätt. Beträffande skälen för detta beslut får länsstyrelsen
hänvisa till vägförvaltningens yttrande. Enligt för motorvägen fastställd
arbetsplan, skall vägen utföras med två körbanor. Arbetet på en av dessa
har påbörjats. När den andra körbanan kommer att utföras är ännu ovisst.
Mark för vägen har, enligt vad vägförvaltningen uppgivit, i flertalet fall
kunnat förvärvas genom köpeavtal. Köpeskilling och ersättning för intrång
ha då utgivits till ägarna sedan eventuella inteckningar relaxerats. I de
fall åter där överenskommelse om frivillig överlåtelse icke kunnat träffas,
har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hemställt om tillstånd att expropriera
marken ifråga.

Expropriationsersättning kan enligt gällande lagstiftning icke utbetalas
innan lagakraftvunnen dom föreligger i expropriationsmålet eller slutligt
avtal kommit till stånd. Såsom i motionen framhållits kan en icke obetydlig
tid komma att förflyta innan sådan ersättning för i anspråk tagen
mark kan utbetalas. Detta dröjsmål torde stundom kunna vålla berörd
markägare olägenhet. För statsverket medför dylikt dröjsmål ökade räntekostnader.

Länsstyrelsen förklarar sig icke beredd att, innan saken närmare utretts,
uttala sig huruvida problemet lämpligen bör lösas på sätt motionärerna
föreslagit. Länsstyrelsen ifrågasätter dock om inte den bästa vägen
att nå det med motionen avsedda syftet vore att ändra de nuvarande bestämmelserna
om vägrätt i allmänna väglagen. Länsstyrelsen tillstyrker därför
motionen på det sätt, att i första hand bör undersökas möjligheterna att
förbättra vägrättsinstitutet så att expropriation — såsom lagstiftaren avsett
— i realiteten icke skall behöva tillgripas annat än i rena undantagsfall.

Vägförvaltningen. i länet anger att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bestämt att den för motorvägen erforderliga marken skall förvärvas med
äganderätt samt att förvärvet skall omfatta all den mark, som erfordras
för vägens slutliga utbyggnad enligt den fastställda arbetsplanen, vilken
avser två vägbanor, varav bara den västra nu hygges. Om skälen för
detta beslut anföres:

Att endast ha vägrätt och nu utbetala ersättning även för den mark,
som vid en synnerligen oviss tidpunkt framdeles kan komma att tagas i
anspråk för den östra körbanan, ansågs icke lämpligt, enär man kunde
befara komplikationer, om fastigheterna skulle byta ägare — vägrätt kan
som bekant icke intecknas. Det ansågs icke heller lämpligt att nu begränsa
sig till att lösa vägrätten till marken för den under byggnad varande
västra körbanan för att senare lösa motsvarande rätt i fråga om den
östra körbanan, detta bl. a. därför att man icke ville ha två var för
sig besvärliga och tidsödande marklösenprocedurer, som icke hade kunnat
genomföras utan anlitande i många fall av ägodelningsrätten.

Angående tillvägagångssättet för markens förvärvande upplyser vägförvaltningen: -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 är 1962

11

Sedan beslutet fattats att vägmärken skulle förvärvas med äganderätt,
inleddes förhandlingar med markägarna. Härvid visade det sig att man
kunde träffa köpeavtal med åtskilliga markägare. Till dessa utbetalas köpeskilling
och ersättning för intrång så snart de köpta områdena befriats
från penninginteckningar. I andra fall däremot gingo markägarens och
vägförvaltningens uppfattningar om markvärdet man. isär allt för mycket
för att en sammanjämkning skulle vara möjlig. Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen
har därför hemställt om tillstånd att expropriera dessa
områden. Vägförvaltningen har under hand förhört sig hos Länsstyrelsen
om möjligheten att få nedsätta förskott å sådan ersättning, som kommer
att fastställas av expropriationsdomstol, men fått till svar att detta
icke låter sig göra enligt gällande lag.

Vägförvaltningen tillstyrker motionärernas hemställan samt föreslår
vidare en undersökning av möjligheterna att undvika expropriationsförfarande
genom att vägrättsbestämmelserna ges sådant innehåll att väghållaren
utan risk kan utgiva ersättning för vägrätt, innan marken tagits
i anspråk.

Överlantmätaren i länet gör i sitt yttrande gällande att, då den ifrågavarande
motorvägen till en början bara kommer att byggas med en
vägbana, med vägrätt bara kan förvärvas den mark, som erfordras för
den första etappen, och icke all den mark, som behövs för vägens slutliga
utbyggande med två körbanor, överlantmätaren anför härefter:

Därest mark erforderlig för den första byggnadsetappen löses med vägrätt
måste man i många fall räkna med att förutom marklösen även kommer
att utgå ersättning för intrång. När sedermera den slutliga utbyggnaden
av motorvägen skall ske kan förutses att även då, förutom marklösen,
kan komma att utgå ersättning för intrång. Markförvärv i två omgångar
kan således anlagas få till följd dubbla intrångsersättningar.

Vidare är att märka att motorvägens byggande måste få till följd vissa
åtgärder för att reglera fastighetsindelningen så att av motorvägens byggande
uppkommande fastighetsskador i möjligaste mån elimineras. Skall
detta kunna ske på ett fullt lämpligt sätt böra fastighetsregleringsåtgärderna
vidtagas i ett sammanhang och redan vid motorvägens första utbyggnadsetapp.
Vidare synes det ur markägarnas synpunkt vara önskvärt
att fråga om markanskaffning för motorvägen löses i ett sammanhang.
Överlantmätaren har därför, med beaktande av att någon framtida omläggning
av motorvägens sträckning ej torde vara att förvänta, funnit lämpligast
att för motorvägens slutliga utbyggande erforderlig mark förvärvas
med äganderätt.

Givet är emellertid att ej obetydlig tid kan komma att förflyta innan
ersättning för i anspråk tagen mark kan utbetalas, när markförvärvet
måste ske genom expropriation, vilket kan vålla berörda markägare olägenhet
och för statsverket medföra ökade räntekostnader.

överlantmätaren får därför tillstyrka sådan ändring av gällande föreskrifter
att antingen förskottsutbelalning av expropriationsersättning kan
ske eller ock att all för motorvägen erforderlig mark kan tagas i anspråk
med vägrätt även om motorvägen utbygges i flera etapper.

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1962

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län erinrar om att exproprianil bara
med expropriationsdomstolens medgivande kan få taga mark i besittning,
innan expropriationen fullbordats. En väghållare, som vill expropriera mark
för väg, kan emellertid enligt länsstyrelsen komma förbi expropriationsdomstolens
medgivande genom att först taga marken i besittning med
vägrätt. Länsstyrelsen anför härom:

Om väghållaren inleder expropriationsförfarandet med att taga marken
i besittning med vägrätt, betages fastighetens ägare möjlighet att jämlikt
38 § expropriationslagen påkalla åläggande för väghållaren att nedsätta
större delen av blivande expropriationsersättning före besittningstagandet.

Om markägaren jämlikt 23 § lagen om allmänna vägar vid ägodelningsrätt
anhängiggjort talan om ersättning för mark och intrång samt väghållaren
under målets gång begär exproprationstillstånd, torde ägodelningsrätten
bliva nödsakad avvisa fastighetsägarens lalan eller förklara den
''■ilande.

Om väghållaren inleder expropriationsförfarandet med att taga marken
i besittning med vägrätt, kan det dröja länge innan väghållaren bliver skyldig
eller berättigad att nedsätta ersättning för mark och intrång. Detta kan
vara till betydande olägenhet för markägaren---.

Det är rimligt, att fastighetsägare beredes möjlighet att påkalla åläggande
för väghållare att omedelbart nedsätta viss del av blivande expropriationsersättning,
om väghållare söker expropriationstillstånd efter det väghållaren
tagit marken i besittning. Det förefaller länsstyrelsen lämpligt atl
ägodelningsrätt gives behörighet att meddela sådant åläggande och att bestämma,
hur stort belopp som skall nedsättas. Länsstyrelsen tänker sig att
fastighetsägare skulle givas möjlighet att i samband med talan enligt 23 §
lagen om allmänna vägar framställa yrkande om förskottsnedsättning.

Vägförvaltningen i länet anför att, då fråga väckts om expropriation i
ett större sammanhang, tidrymden mellan markens ianspråktagande och
expropriationsdomstolens slutdom kan utgöra en väsentlig faktor vid planeringen
av vägförslaget med hänsyn till den årliga medelsförbrukningen.
En förskottering av markersättningen skulle därför enligt förvaltningen i
hög grad underlätta planeringen, så att icke alltför stora avvikelser sker i
byggnadsprogrammet. Vägförvaltningen anger vidare bl. a. att det från väghållarens
synpunkt också är av vikt att för t. ex. sådana fall, där bostadshus
måste undanröjas, detta ej fördröjes genom att markägaren ej anser
sig kunna investera kapitalet i ett nytt hus, innan ersättning utdömts för
det gamla.

Advokatsamfundet påpekar att det i normalfallen inte i praktiken förekommit
några större olägenheter för markägarna på grund av att mark får
tas i anspråk med vägrätt, innan ersättningsfrågan avgjorts. För att undvika
ränteförlust har nämligen vägförvaltningarna som regel erlagt den
ostridiga delen av ersättningen kort efter ianspråktagandet. Motionärerna
har också, anges det, inskränkt sig till att föreslå ändring av bestämmelserna
i expropriationslagen. Efter att ha erinrat om att på yrkande av mark -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1962

13

ägaren som villkor för förhandstillträde skall föreskrivas att exproprianden
nedsätter viss större del av den beräknade ersättningen, som sedan fördelas
bland sakägarna, anför samfundet vidare:

Emellertid förekommer det att markägaren medger förhandstilträde antingen
genom avtal eller vid domstol utan att påyrka nedsättning, och i sådant
fall kan markägaren icke senare framställa sådant yrkande. Enligt
expropriationslagen får den exproprierande icke erlägga betalningen till
markägaren, utan ersättningen måste nedsättas hos länsstyrelsen. En nedsättning
hos länsstyrelsen utan att domstol förordnat härom torde enligt
nu gällande lagstiftning icke kunna ske, och en försummelse från markägarens
sida att, då frågan om förhandstillträde skall avgöras, göra yrkande
om nedsättning medför alltså, att sådan icke kan ske, ej ens om parterna
är därom ense.

Styrelsen får tillstyrka en sådan ändring av expropriationslagen, att, om
förhandlingstillträde medgivits utan förordnande om nedsättning av ersättningen
eller del därav, förordnande om sådan nedsättning därefter på yrkande
av markägaren kan ske, samt att nedsättning jämväl i övrigt skall
kunna äga rum av belopp, varom parterna är ense, vare sig föreskrift om
nedsättning tidigare givits eller ej.

I detta sammanhang vill styrelsen även förorda en lagändring så att i de
fall, då förhandstillträde ägt rum, nedsättningen enligt 48 § expropriationslagen
skall ske inom en avsevärt kortare tid än den angivna tiden av tre
månader, förslagsvis inom en månad.

Sist angivna synpunkt om ändring av 48 § expropriationslagen har närmare
utvecklas av RLF:

Enligt detta stadgande, jämfört med 50 § samma lag, åligger det expropriationskäranden,
att inom tre månader från det lagakraftägande dom
i ersättningsfrågan meddelats, hos vederbörande KB nedsätta expropriationsersättningen
vid äventyr, att expropriationstillståndet eljest förfaller. Sådant
äventyr föreligger emellertid icke, då tillträde till den exproprierade
egendomen redan skett. Det vill synas som om därför något skäl icke föreligger
för att, då tillträde skett, medgiva expropriationskäranden sådan betänketid,
som kunde erfordras, då tillträde icke skett och då ett tillbakaträdande
fortfarande är lagligen möjligt. Visserligen kan en expropriationskärande
behöva viss tid för anskaffandet av likvida medel, men denna tidrymd
synes icke behöva sättas längre än en månad.

I övrigt ansluter sig — såsom redan inledningsvis angivits — RLF helt
till motionärernas i motionen utvecklade uppfattning. Riksförbundet påpekar
emellertid därutöver att motionärerna bara uppehållit sig vid det
fall att expropriation sker för vägmark, samt anför:

Förbundet anser emellertid för sin del, att förhållandena äro lika otillfredsställande
vid varje slag av expropriation, då tillträde ägt rum antingen
före expropriationsförfarandets igångsättande efter sakägares medgivande
eller under expropriationsprocessen eller förordnande jämlikt 37 § expropriationslagen
eller överenskommelse mellan parterna.

Sålunda är det icke ovanligt att, då tvångsförfarande med avseende på
viss fastighet inledes, fastighetsägaren medgiver, att tillträde får äga rum

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 är 1962

och att ersättningsfrågan får lösas i efterhand. Efter någon tid visar det sig,
att överenskommelse ej kan nås om ersättningens storlek, varför expropriationsförfarande
tillgripes. Enär tillträde redan ägt rum kommer ej 37 §
expropriationslagen att bli tillämplig. Expropriationsdomstolen har vid sådant
förhållande ej möjlighet att annat än i samband med dom i målet
förplikta käranden, att hos vederbörande KB nedsätta expropriationsersättning.
Situationen blir densamma om förhandstillträde ägt rum med
stöd av förordnande jämlikt 37 § expropriationslagen utan skyldighet för
den exproprierande att nedsätta förskott å blivande expropriationsersättning.

Det bör vidare framhållas, att frånvaron av regler, som möjliggöra förordnande
om nedsättning av ostridiga belopp under pågående expropriationsprocess,
kan icke endast medföra ekonomiska förluster för båda parter
i expropriationsprocessen utan även indirekt verka hämmande på sakägares
villighet att medgiva förhandstillträde, vilket i sin tur torde medföra,
att expropriationsförfarandet tillgripes endast för att förhandstillträde
skall kunna åstadkommas.

Häradshövdingcföreningen angiver att del visat sig all ersättningsfrågorna
i regel avgöres genom överenskommelse mellan väghållaren och markägarna.
Genom en sådan överenskommelse regleras även tiden för ersättningens
utbetalande och något hinder torde därvid icke möta att sakägarna
överenskommer att ersättningen skall utbetalas, då marken tas i anspråk.
Det torde enligt föreningen vara ganska sällsynt, sedan vägrättsinstitutet
tillkommit, att expropriation begäres, när mark skall tas i anspråk
för allmän väg. Härefter påpekas att vid ianspråktagande av mark med vågrätt
väghållaren, för att undvika den eljest utgående räntan å sex procent,
vanligen utbetalar ersättning å conto till markägaren. När överenskommelse
om ersättningen ej kan träffas, går saken till ägodelningsrätt, men även då,
anges det, är väghållaren oförhindrad att på samma sätt utbetala det av
honom erbjudna beloppet till markägaren i avbidan på lagakraftägande
dom i ersättningsfrågan. Föreningen erinrar härefter om att enligt huvudregeln
i expropriationslagen marken inte får tas i anspråk, förrän expropriationsersättningen
nedsatts, samt refererar expropriationslagens bestämmelser
om nedsättning vid förhandstillträde. Genom dessa föreskrifter synes det
enligt föreningens uppfattning vara väl sörjt för markägaren beträffande
ersättning vid expropriation. — Föreningen anför härefter:

Det i motionen berörda fallet att väghållaren först skaffar sig vägrätt till
marken och därefter begär expropriation torde vara mycket sällsynt. Markägaren
lärer emellertid vara oförhindrad att, om överenskommelse beträffande
ersättningen för vägrätt icke kan träffas, få denna fråga avgjord vid
ägodelningsrätten, därest expropriationsförfarandet skulle medföra tidsutdräkt.

I alla de fall då ersättningsfrågor ej kunna lösas genom överenskommelse
— vare sig det gäller ersättning för mark eller vanligt civilt skadestånd —
utan tvisten måste avgöras vid domstol, dröjer det en viss tid, innan laga -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1962

15

kraftägande dom i saken föreligger. Om det ej gäller mycket omfattande
eller värdefulla markområden, torde emellertid en rättegång vid ägodelningsrätt
eller expropriationsdomstol ej behöva taga mycket längre tid än
en vanlig civil rättegång. Alt låla en markägare i ett mål om ersättning för
vägrätt eller exproprierad vägmark intaga en särställning gentemot andra
skadeståndsberättigade synes föreningen ej vara motiverat, i all synnerhet
som det oftast rör sig om små markområden för den enskilde fastighetsägaren.

Utskottet";

Såsom närmare utvecklats i redogörelsen för gällande rätt, är enligt allmänna
väglagen fastighetsägare skyldig att upplåta för väg erforderlig
mark, när arbetsplan för vägen fastställts genom lagakraftägande beslut.
Så snart mark tagits i anspråk, är fastighetsägaren, där frivillig överenskommelse
inte träffats, å sin sida berättigad att instämma talan om ersättning
till ägodelningsrätt. Någon skyldighet för väghållaren att, innan lagakraftvunnen
dom därom föreligger, utbetala ersättning till markägaren
föreligger inte. Såsom motionärerna och flera av remissinstanserna påpekat,
brukar emellertid kronan, när den är väghållare, utbetala ersättning
a conto redan då marken tages i anspråk. Detta torde främst ske i syfte
att undvika den ränta på sex procent, som eljest utgår på ersättningsbeloppet
från dagen för tillträdet.

Vid expropriation får enligt huvudregeln marken inte tagas i anspråk förrän
den av domstol bestämda expropriationsersättningen nedsatts hos vederbörande
länsstyrelse, vilken därefter utbetalar den till behöriga sakägare.
Om synnerliga skäl föreligger därtill, kan dock, sedan stämning utfärdats i
expropriationsmålet, domstolen förordna att exproprianden skall äga rätt
att tillträda marken, innan expropriationen fullbordats, d. v. s. ersättningen
nedsatts. I det fallet skall emellertid domstolen, om expropriaten framställer
yrkande därom och det inte är uppenbart att ersättningen blir obetydlig,
som villkor för tillträdet föreskriva att exproprianden hos länsstyrelsen
nedsätter det belopp, vilket domstolen bestämmer. Expropriationslagen
innehåller vidare närmare föreskrifter om hur denna ersättning
skall bestämmas. Iiärutinnan gäller bl. a. att beloppet inte får sättas lägre
än till tre fjärdedelar av den summa, vartill ersättningen förberedelsevis
uppskattas av domstolen. Om emellertid tillträde till marken redan erhållits
enligt fastighetsägarens medgivande eller på grund av vägrätt — vilken
ej utgör hinder för att expropriationsförfarande tillgripes —, kan fastighetsägaren
inte därefter erhålla domstolens förordnande om nedsättning.
Detsamma är förhållandet, om fastighetsägaren försummat att framställa
yrkande därom, innan beslut om förhandstillträde föreligger. I dessa
fall torde förhandsnedsättning inte ens kunna ske av ostridiga belopp. Betalning
av expropriationsersättningen får inte heller ske direkt till fastighetsägaren
utan skall — av hänsyn bl. a. till eventuella inteckningshavare

alltid nedsättas hos länsstyrelsen.

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1962

Motionärerna finner det otillfredsställande att sakägaren sålunda i vissa
fall kan nödgas vänta på ersättning lång tid efter det att marken tagits i
anspråk. Detta förhållande kan, enligt vad som angives i motionen, vålla
fastighetsägaren avsevärda olägenheter. Motionärerna hemställer därför
att riksdagen för sin del måtte besluta att väghållare i de fall, då mark
tages i anspråk genom expropriation, må äga rätt att utge ersättning, innan
slutligt avtal kommit till stånd eller lagakraftvunnen dom föreligger.

Samtliga remissinstanser med undantag av häradshövdingeföreningen
har vitsordat att ett reformbehov förefinnes. Däremot har skilda meningar
yppats om hur syftet med motionen bäst skall kunna tillgodoses.

Såsom ovan närmare redovisats (s. 14 f.), har häradshövdingeföreningen
till stöd för sin ståndpunkt i huvudsak anfört, dels att markägaren lär
vara oförhindrad att, om överenskommelse beträffande ersättningen för
vägrätt inte kan träffas och expropriationsförfarandet visar sig medföra
tidsutdräkt, få ersättningsfrågan avgjord vid ägodelningsrätt, dels också
att det saknas motiv att låta en markägare i ett mål om ersättning för vägrätt
eller exproprierad mark intaga en särställning gentemot andra skadeståndsberättigade.
Av redogörelsen (ovan s. 5 f.) för förarbetena till allmänna
väglagen torde emellertid framgå att den av föreningen anvisade
möjligheten inte står markägaren till buds. Vidare har av övriga remissorgan
påvisats att det nu rådande läget medför avsevärda olägenheter i
skilda hänseenden såväl för den enskilde markägaren som för det allmänna.
Utskottet finner det angeläget att dessa missförhållanden i all möjlig utsträckning
undanröjes. Såsom RLF påpekat, är emellertid problemet inte
begränsat till de fall, där fråga är om åtkomst av vägmark. Förhållandena
framstår fastmera såsom lika otillfredsställande vid varje expropriation,
där tillträde till marken skett antingen före expropriationsförfarandets
igångsättande på grund av medgivande av fastighetsägaren eller också
under expropriationsrättegången efter överenskommelse mellan parterna
eller — därest markägaren av försummelse eller av annan orsak underlåtit
att framställa yrkande om nedsättning — efter förordnande jämlikt
37 § expropriationslagen. Enligt utskottets mening torde vidare en reform
inte, såsom motionärerna yrkat, allenast böra taga sikte på att exproprianden
skall få rätt att utgiva ersättning vid förhandstillträde utan på att
fastighetsägaren skall vara berättigad att, om han så yrkar, utfå sådan ersättning.

Vad härefter angår frågan om vilka lagstiftningsåtgärder, som må vara
påkallade för att det önskade resultatet skall erhållas, har ett par remissinstanser
— som inskränkt sig till att behandla spörsmålet i den utsträckning
det upptagits i motionen — förordat att allmänna väglagen ändras
på sådant sätt att expropriation inte skall behöva tillgripas annat än i
rena undantagsfall. Vägrättsinstitutet i dess nuvarande form tillkom år
1943. Dess syfte var att skapa en mindre omständlig ordning för åtkomst

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1962

av vägniark än den expropriationsförfarandet erbjuder. Redan från början
torde institutet också praktiskt taget helt ha ersatt det senare förfarandet,
när fråga varit om ianspråktagande av vägmark. Sedermera har
emellertid både vägtrafiken och vägbyggandet undergått en utveckling, som
knappast torde ha kunnat förutses vid vågrättens tillkomst. Detta torde
ha medfört att institutet i sin nuvarande utformning knappast längre till
fullo kan tillgodose sitt syfte. Av remissyttrandena framgår också att
vederbörande myndigheter på senare tid i åtskilliga fall inte ansett sig
kunna åtnöjas med vägrätt utan sett sig nödsakade att tillgripa expropriation.
Utskottet finner de! emellertid vara av vikt att vägrättsinstitutet verkligen
kan fylla den ursprungliga funktionen och hälsar därför med tillfredställelse
att en utredning tillkallats med uppgift bl. a. att klarlägga
huruvida gällande lagstiftning är ägnad att tillgodose ett rationellt vägväsen
samt att föreslå de författningsändringar, som finnes påkallade.
Utskottet förutsätter att vid denna allmänna översyn jämväl de frågor
inom rättsområdet, vilka aktualiserats i yttrandena över den förevarande
motionen, kommer att uppmärksammas. Utskottet vill i sammanhanget
något beröra ett spörsmål, som också torde omfattas av det till utredningen
lämnade uppdraget. I direktiven till de sakkunniga uttalas således
bl. a. att det på sistone visat sig att större vägföretag kan orsaka intrång
av en art, som inte synes ha förutsetts vid allmänna väglagens tillkomst.
Som exempel härutinnan anföres att framdragande av en motorväg kan
omöjliggöra eller försvåra genomförandet av tidigare verkställd planläggning
enligt byggnadslagen samt därigenom orsaka vederbörande kommuner
och markägare kostnader för återplanläggning in. m. I detta hänseende
må ytterligare anföras att olägenheterna ofta inte torde inskränka
sig till redan verkställd planering. Kännedom om företaget torde i allmänhet
genom vägmyndigheternas försorg erhållas i ett tidigt skede, något
som självfallet i och för sig är synnerligen önskvärt. I den mån vägens
utförande sedan dröjer eu längre tid, kanske flera år, kan emellertid bl. a.
den fortsatta samhällsplaneringen försvåras och fördröjas. Jämväl detta
torde kunna medföra betydande nackdelar både för kommuner och andra
allmänna organ och för enskilda fastighetsägare. Utskottet finner det önskvärt
att vid den pågående översynen också detta problemkomplex
överväges i syfte att i görligaste mån motverka de antydda olägenheterna.

De flesta remissinstanserna har ansett att syftet med motionen i första
hand bör tillgodoses genom att ändring företages i expropriationslagen.
Såsom hovrätten för Västra Sverige angivit, har frågan i denna del nära
samband med de spörsmål, som utskottet behandlat i sitt utlåtande nr
16/1958 (jfr ovan s. 6 f.). I sagda utlåtande förordade utskottet på anförda
skäl viss översyn av expropriationslagen. Utskottet ifrågasatte därvid bl. a.
om icke det i 88 § omförmälda förfarandet skulle kunna komma till användning
även i fall av frivilligt förtida tillträde. Användbarheten av in2—4018
62 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 samt. 3 avd. Nr 37

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 dr 1962

stitutet om förhandlingstillträde skulle, enligt utskottets då uttalade
mening, kunna vidgas, därest nedsättningen enligt lagrummet finge omfatta
något mera än de tre fjärdedelar, som nu föreskrives. Utskottet fann
det vidare kunna övervägas, om det inte vore ändamålsenligt att införa
en möjlighet för fastighetsägaren att, sedan tillträde skett, instämma
exproprianden för att därigenom erhålla en preliminär värdering med åtföljande
nedsättning. Såsom jämväl ovan (s. 7) angivits, har det sedermera
uppdragits åt särskilda sakkunniga, expropriationsutredningen, att
företaga en allmän översyn av expropriationslagen. I direktiven till utredningen
uttalas bl. a. att riksdagens här återgivna önskemål borde beaktas.
Vad i utlåtandet 16/1958 angivits i fråga om ersättning, när förhandstillträde
frivilligt medgivits, gäller enligt utskottets mening i allt
väsentligt också, då sådant tillträde skett på grund av vägrätt eller, utan
att fastighetsägaren påkallat nedsättning, jämlikt 37 § expropriationslagen.
Utskottet finner det därför för sin del önskvärt att expropriationsutredningen
vid sitt fortsatta arbete, i samråd med 1960 års vägsakkunniga,
jämväl beaktar dessa fall. Utskottet förutsätter att utredningen härvid
också överväger det av advokatsamfundet och RLF väckta spörsmålet om
den tid, inom vilken nedsättning enligt 48 § expropriationslagen lämpligen
bör verkställas, när förhandstillträde skett.

Med hänsyn till angelägenheten från såväl allmän som enskild synpunkt
av att frågan bringas till en tillfredsställande lösning, finner utskottet
det önskvärt att expropriationsutredningen upptager och såvitt möjligt
framlägger förslag i här förevarande avseenden utan att avvakta slutförandet
av sitt uppdrag i övrigt.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 222, icke måtte föranleda annan
riksdagens åtgärd än att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställer om överlämnande av motionen jämte detta
utlåtande till 1960 års vägsakkunniga och expropriationsutredningen.

Stockholm den 30 oktober 1962

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Göran Karlsson,*
Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Georg Carlsson, Åkesson och Wirmark;

från andra kammaren: herrar Levin och Nyberg, fru Torbrink, herrar
Andersson i Ryggestad, Svenning, Wachtmeister, Grebäck och Tobé.*

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Sthlm 1962. K L Beckmans Tryckerier AB