Andra lagutskottets utlåtande nr il år 1962
1
Nr 41
Utlåtande i anledning av väckta motioner om bestämmelser rörande
tillstånd att förändra vattnets kemiska beskaffenhet
i allmän vattenledning.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 30 i första kammaren av herr Mårtensson
samt nr 56 i andra kammaren av herrar Svenning och Henningsson.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning om villkoren för
meddelande av tillstånd att förändra vattnets kemiska beskaffenhet i allmän
vattenledning eller därtill ansluten ledning».
Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sitt yrkande får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen II: 56.
Över motionerna har utskottet, i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver,
inhämtat yttrande från medicinalstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och statens institut för folkhälsan. Yttrande har dessutom på
utskottets begäran avgivits av Norrköpings stads hälsovårdsnämnd, Svenska
stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Sveriges fastighetsägareförbund
och Sveriges industriförbund. Redogörelse för innehållet i remissyttrandena
lämnas i det följande.
Gällande bestämmelser
Några bestämmelser som direkt reglerar frågan om tillåtligheten att genom
tillsatsmedel eller på annat sätt förändra vattnets kemiska beskaffenhet
i allmän vattenledning finnes icke.
Bestämmelser rörande beskaffenheten av vatten till dryck, matlagning
m. m. finns i hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663) och livsmedelsstadgan
den 21 december 1951 (nr 82i). Däremot innehåller lagen
den 3 juni 1955 (nr 314) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar inte
några bestämmelser om kvaliteten på det vatten, som tillhandahålles genom
sådan anläggning.
I hälsovårdsstadgan upptages i 3 kap. om bostad den grundläggande
bestämmelsen, att bostadslägenhet skall ha lätt tillgång till vatten i erforderlig
mängd och av tillfredsställande beskaffenhet till dryck, matlagning
Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 sand. 2 avd. Nr il
2 Andra lagutskottets utlåtande nr 4/ år 1962
och andra hushållsändamål (19 §). I 6 kap., som handlar om vattenförsörjning
och vattenundersökning in. m., stadgas att brunn, vars vatten används
bl. a. till dryck, matlagning eller annan beredning av livsmedel,
skall vara belägen på betryggande avstånd från anläggning, som kan menligt
påverka vattnet, och inrättad så att dagvatten och orenlighet förhindras
intränga däri (29 §). Anläggning för uppfordring, rening, förvaring
och överföring av vatten för nyss angivet ändamål skall vara så anordnad
och utförd samt skall så underhållas och skötas, att vattnet inte
röner menlig påverkan av betydelse för dess användning (30 §). Vidare
stadgas förbud mot att förorena vatten i brunn eller annat vattenhämtningsställe
eller i anläggning för uppfordring m. m. av vatten, såvida åtgärden
ej är medgiven enligt annan författning (31 §). Med förorening avses
sådana åtgärder som att orenlighet kastas ned i en brunn eller att t. ex.
en avloppsbrunn förlägges i närheten av en vattentäkt. Med undantaget
från förbudet åsyftas bestämmelser i vattenlagen och i lagen den 6 april
1956 om åtgärder mot vattenförorening från fartyg.
Vatten, som genom allmän anläggning för vattenförsörjning tillhandahålles
för förut nämnt ändamål inom hälsovårdstätort, d. v. s. område för
vilket fastställts stadsplan eller byggnadsplan, skall underkastas fysikalisk -kemisk och bakteriologisk undersökning. Länsstyrelsen äger förordna att
sådan undersökning skall äga rum även av vatten som tillhandahålles
utom hälsovårdstätort och genom anläggning för vattenförsörjning som
inte är allmän (32 §). Undersökning skall ske med vissa angivna tidsmellanrum.
Utvisar undersökning att vattnet är mindre tjänligt för sitt ändamål,
äger hälsovårdsnämnden förordna att undersökning skall verkställas
oftare än vad sålunda är föreskrivet (33 och 34 §§). Såvitt avser bakteriologisk
undersökning får sådant förordnande ej återkallas, förrän två på
varandra följande undersökningar utvisat, att vattnet åter är tjänligt för
sitt ändamål (34 §). Befinnes vatten i anläggning för vattenförsörjning
otjänligt till dryck, matlagning eller annan beredning av livsmedel och
kan vattnets användande medföra uppenbar hälsofara, äger hälsovårdsnämnden
efter samråd med brandmyndigheten meddela föreläggande att
avstänga tillförseln av vatten. Är vatten vid visst vattenhämtningsställe av
beskaffenhet som nu sagts, må hälsovårdsnämnden meddela förbud mot
att hämta vatten där (72 §). Föreläggande eller förbud må förbindas med
vite (75 §).
Länsstyrelsen skall vaka över allmänna hälsovården i länet. Då länsstyrelsen
erhåller kännedom om missförhållande i hälsovårdshänseende,
skall länsstyrelsen tillse, att tjänliga åtgärder vidtages för att undanröja
missförhållandet (3 §).
Enligt definitionen på livsmedel i livsmedelsstadgan är vanligt dricksvatten
inte att betrakta som livsmedel. Däremot hänföres såväl läskedrycker
som icke sötade, kolsyrade mineralvatten helt under livsmedelsstadgan. I
3
Andra lagutskottets utlåtande nr it år 1962
tillämpliga delar gäller stadgan tillsatser till livsmedel, varmed förstås vara
eller ämne, som är avsett att tillföras livsmedel för att påverka dess färg,
smak, konsistens eller hållbarhet eller för annat liknande ändamål och alltjämt
finnes kvar i det färdiga livsmedlet. Vatten skall inte anses som tillsats
även om det används på sätt nyss sagts (1 §).
Vissa bestämmelser i livsmedelsstadgan är emellertid tillämpliga på vatten.
Sålunda får vara eller ämne — däri inbegripna vatten och is — som används
vid framställning eller beredning av livsmedel för avsalu eller servering,
inte vara av sådan beskaffenhet eller tillföras under sådana förhållanden
eller i sådan mängd, att det färdiga livsmedlet kan antagas bli skadligt
att förtära eller eljest otjänligt till människoföda (3 §). Livsmedelslokal
skall ha lätt tillgång till vatten av lämplig beskaffenhet (10 §). Vatten, som
används vid rengöring eller kylning av livsmedel, avsett till försäljning eller
servering, eller vid rengöring av kärl eller redskap, som nyttjas vid beredning
eller förvaring av sådant livsmedel, får inte vara av sådan beskaffenhet,
att det kan antagas göra livsmedlet skadligt att förtära eller på annat
sätt otjänligt till människoföda. Det nyss sagda gäller också is, som vid förvaring
eller kylning av sådant livsmedel kan komma i beröring med livsmedlet
(14 §).
Remissyttrandena
Samtliga remissinstanser har tillstyrkt motionärernas yrkande.
Medicinalstyrelsen berör inledningsvis i sitt yttrande de olika tillsatser
till vattenledningsvatten, vilka numera används. Därefter anför styrelsen:
Såsom berörts i motionen finnes numera i marknaden en del tillsatsanläggningar
för anslutning till vattnets distributionsnät syftande bland
annat att nedbringa vattnets hårdhet och surhet.
Medicinalstyrelsen finner som villkor för anslutning av dylik anläggning
böra uppställas, att för ändring av vattnets kemiska beskaffenhet må användas
endast anordning av godkänd typ med anvisningar för en betryggande
skötsel. Det är vidare nödvändigt att såväl hälsovårdsnämnd som vattenverk
får kännedom om när och var dylik privat tillsatsanläggning skall
anordnas. Eljest får dessa aldrig tillfälle att föreskriva åtgärder till förhindrande
av risker för förorening och infektion vid användande av dylika
anläggningar. Bristande kännedom om förefintligheten av sådana kan också
i vissa fall försvåra eller påverka bedömningen av kontrollprov från det av
vattenverket distribuerade vattnet. —• Medicinalstyrelsen vill i förevarande
sammanhang erinra om den i 11 § lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
meddelade föreskriften att anordningar, som för fastighet
ansluten till allmän vatten- och avloppsanläggning kopplas till denna, skall
hållas i sådant skick att fara ej uppstår för driftsavbrott eller annan olägenhet
vid anläggningens begagnande. För tillsyn härav har i paragrafen stadgats
att, när så erfordras, skall tillfälle beredas huvudmannen och hans
folk att undersöka sådana anordningar.
IJtprovningcn av godtagbara apparattyper kräver särskild sakkunskap,
som för närvarande icke torde finnas att tillgå hos statliga myndigheter.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr il år 1962
Hittills har svenska kommunaltekniska föreningen ombesörjt dylika tekniska
utprovningar.
Bedömandet av halten av kemikalier, exempelvis fosfat vid behandling
av vatten, är även till stor del av den natur att härför kräves särskild vattenteknisk
sakkunskap. Behovet av att ett angivande av tillåtna gränsvärden
för tillförsel av sådana kemikalier kommer till stånd är påtagligt.
Det ovan anförda talar enligt medicinalstyrelsens mening för att den i
motionen avsedda frågan bör upptagas till utredning i de olika särskilt
angivna hänseenden medicinalstyrelsen berört i denna skrivelse. I en sådan
utredning bör, utom företrädare för hygien och vattenteknik, jämväl
de organisationer som representerar huvudmännen för de kommunala vattenverken
få tillfälle att medverka.
Statens institut för folkhälsan gör i sitt yttrande bl. a. en översikt av
förekommande typer av reningsanläggningar samt fortsätter:
Beträffande ifrågavarande separata reningsanläggningar kan allmänt
anföras, att installation av sådana anläggningar kan ur konsumentens synpunkt
innebära såväl en infektion av vattnet som en icke önskvärd överdosering
av kemikalier. Bestämda krav på apparaturens funktionsduglighet
och skötsel bör därför enligt styrelsens mening uppställas. Frågan om
separata reningsanläggningar inom ett vattenverks distributionsområde berör
emellertid i hög grad den kontroll av vattenbeskaffenheten, som skall
utövas av hälsovårdsnämnderna. Enligt medicinalstyrelsens anvisningar
skall denna omfatta bakteriologiska stickprov på nätet, vilka sedan lägges
till grund för en bedömning av samhällsförsörjningen som sådan. Prov,
uttagna i en fastighet med en mindre välskött, separat reningsanläggning,
kan här förorsaka allvarliga missförstånd, då det enbart i den fastigheten
förekommande infekterade vattnet kan komma att hänföras till vattenverkets
totala distribution. Likaså kan vatten, som försatts med silver,
skenbart giva en bättre bild av vattenförsörjningen, än som i verkligheten
föreligger. En kemikaliedosering genom separata reningsanläggningar kan
giva anledning till missförstånd beträffande rörbrott eller felaktig drift vid
vattenverket. Med hänsyn till hälsovårdsstadgans bestämmelser om kontroll
bör såväl vattenverk som hälsovårdsnämnder i varje särskilt fall äga kännedom
om var separata reningsanläggningar installerats inom ett vattenverks
distributionsområde.
Under åberopande av det anförda får styrelsen tillstyrka, att en utredning
om bestämmelser rörande tillstånd att förändra vattnets kemiska
sammansättning i sådan anläggning för vattenförsörjning, som är underkastad
kontroll jämlikt hälsovårdsstadgan, kommer till stånd. Vid denna
utredning bör emellertid uppmärksamhet ägnas även andra vattenförsörjningsanläggningar,
som tillhandahåller konsumtionsvatten i ej alltför ringa
omfattning.
Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen framhåller, att frågan om den lagliga
rätten att tillsätta ämnen i vattenledningsvatten aktualiserats av regeringsrättens
beslut att fluortillsats till vattnet i kariesbegränsande syfte innebär
missförhållande i hälsovårdshänseende och därför icke kan tillåtas. Styrelsen
fortsätter:
Med hänsyn till anförda förhållanden synes det angeläget, att frågan om
tillåtliga tillsatser till vattenledningsvatten snarast blir utredd. Vid en så
-
Andra lagutskottets utlåtande nr il år 1962 5
dan utredning bör, utöver vad som framgår av det föregående, följande
synpunkter beaktas.
Enär vissa nu använda eller framdeles ifrågakommande tillsatsämnen
vid överdosering kan göra vattnet hälsovådligt, bör det ankomma på medicinalstyrelsen
att dels avgöra vilka kemikalier e. d. som får tillsättas
vattenledningsvatten, dels fastställa högsta tillåtliga halt av olika ämnen
i det distribuerade vattnet. I fråga om tillsatsämne, som i högre koncentration
är hälsovådligt, bör medicinalstyrelsen för varje aktuellt vattenverk
avgöra huruvida tillsats av ämnet må ske.
Det synes vidare vara nödvändigt att utfärda särskilda föreskrifter dels
om konstruktion och skötsel av de tekniska anordningarna för tillsats av
i högre koncentration hälsovådliga ämnen, dels om hanteringen av vissa
sådana ämnen. För sådana anordningar måste krävas en hög grad av driftssäkerhet.
Vidare bör vissa kompetensfordringar uppställas för skötselpersonalen.
En annan fråga som bör klargöras i förevarande sammanhang är säkerställandet
av rätten för ett vattenverks huvudman att dels avgöra vilka anordningar,
som inom de olika fastigheterna får anslutas till det allmänna
vattenledningsnätet, dels utfärda närmare föreskrifter om konstruktion
och skötsel av sådana anordningar. Genom till vattenledningen anslutna
olämpliga installationer i fastigheterna kan nämligen föroreningar komma
in i vattenledningsnätet.
Utarbetandet av föreskrifter om konstruktion och skötsel av anordningarna
för tillsats av hälsovådliga kemikalier bör ske under medverkan av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen och arbetarskyddsstyrelsen.
Svenska stadsförbundet framhåller, att det nuvarande rättsläget i fråga
om de kommunala huvudmännens möjligheter att utfärda anvisningar och
föreskrifter beträffande de till deras anläggningar anslutna installationerna
präglas av stor osäkerhet. De bestämmelser om nyttjandet av allmän vattenooh
avloppsanläggning som återfinns i It och 12 §§ lagen om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar är ytterst summariska och till sin närmare
innebörd tveksamma.
Med hänsyn härtill är det enligt förbundets mening angeläget att de
kommunala huvudmännens rätt att utfärda reglementsföreskrifter m. in.
klarläggs.
Svenska landskommunernas förbund anlägger liknande synpunkter.
Sveriges fastighetsägareförbund anser, att anledning föreligger att genom
utredning klarlägga villkoren för meddelande av tillstånd att förändra
vattnets kemiska beskaffenhet i allmän vattenledning eller därtill ansluten
ledning men att vid utredningen icke endast hänsyn tages till frågans betydelse
ur sanitär synpunkt utan även till betydelsen av vilka skadeverkningar
de kemiska tillsatsmedlen kan få på ledningar och armatur genom vilka
vattnet passerar.
Sveriges industriförbund påpekar de olägenheter som avsaknaden av
klara och fullständiga författningsbestämmelser på området medför. Förbundet
anför:
Enligt Förbundets mening bör ett vatten, avsett för distribution i allmän
6 Andra lagutskottets utlåtande nr it år 1962
vattenledning, i princip inte förändras vad beträffar halten av däri lösta
ämnen. Undantag bör medges, när det gäller nödvändig rening av vattnet;
i sådana fall bör såväl tillsatser få göras som i vattnet lösta ämnen få borttagas.
Detsamma gäller när man tillsätter ämnen i syfte att vattnet icke
genom utlösning av ledningsmaterial skall förändras under distributionen.
Därvid måste emellertid beaktas att man väljer sådana tillsatser som icke
ogynnsamt påverkar vattnets beskaffenhet för vissa användningsändamål.
När det åter gäller tillsatser, som icke direkt syftar till rening av vattnet
utan till andra, exempelvis medicinska effekter, bör man enligt Förbundets
mening vara restriktiv och, innan tillstånd meddelas att göra tillsatser till
vattnet, noga pröva huruvida andra utvägar kan anlitas för att nå det
önskade syftet.
Industrin har som stor vattenkonsument för skilda ändamål ett betydande
intresse av att inga sådana tillsatser göres, som kan vålla svårigheter för
företagen vid produktionen, t. ex. nödga dem vidtaga kostsamma åtgärder
för rening av vattnet.
Hälsovårdsnämnden i Norrköping vet av egen erfarenhet, hur besvärlig
den nuvarande oklarheten har varit, särskilt då det gällt att fullborda de
av nämnden år 1952 igångsatta försöken med fluortillsättning till viss del
av stadens vattenledningsvatten. Man har därför enligt nämndens mening
anledning att med tillfredsställelse motse klara bestämmelser i frågan. Att
utredningen föreslås bli så omfattande att den kommer att gälla betydligt
mera än blott och bart det för Norrköpings hälsovårdsnämnd just nu mest
aktuella problemet om fluortillsättning är enligt nämndens uppfattning att
betrakta som lyckligt.
Utskottet
I förevarande motioner påpekas, att bestämmelser som reglerar frågan att
genom tillsatsmedel eller på annat sätt förändra vattnets kemiska beskaffenhet
i allmän vattenledning eller därtill ansluten ledning icke finnes. Motionärerna
nämner, att det i många fastigheter installerats anordningar för
avhärdning, d. v. s. minskande av hårdhetsgraden i vattnet i syfte att minska
förekomsten av pannsten. Vidare förekommer tillsats av klor för att minska
bakteriehalten i vattnet och kalktillsatser för att justera surhetsgraden i
mjukt vatten. På senare tid har på den svenska marknaden införts för enskilda
fastigheter avsedda aggregat, som genom tillsats av polyfosfat uppges
förhindra utfällning av olika salter och hålla rörledningarna rena samt
skydda mot korrosion. Enligt vad motionärerna har sig bekant intar de lokala
myndigheterna på olika platser skilda ståndpunkter vid bedömandet
av ansökningar om installation av aggregat för tillsatser i vattnet. Det är
också tveksamt vilka tillsatser som är tillåtna och vilka föreskrifter som är
erforderliga vid tillståndsgivning. Därför är det enligt motionärernas mening
angeläget att frågan blir föremål för utredning.
Enligt vad utskottet kan finna torde det i vissa fall vara motiverat att ge -
7
Andra lagutskottets utlåtande nr M år 1962
nom tillsatser förändra vattnets kemiska beskaffenhet. Samtliga remissinstanser
har också ställt sig positiva till motionerna. I flera yttranden framhålles
emellertid de olägenheter som avsaknaden av klara och fullständiga
författningsbestämmelser på området medför. Det framhålles bland annat,
att installation av separata reningsanläggningar kan medföra såväl infektion
av vattnet som icke önskvärd överdosering av kemikalier. Bestämda
krav på apparaturens funktionsduglighet och skötsel framstår därför som
nödvändiga. Utprovning av godtagbara apparattyper kräver särskild sakkunskap.
Vidare framhålles nödvändigheten av att såväl hälsovårdsnämnd
som vattenverk får kännedom om var privat tillsatsanläggning anordnas.
Utskottet delar motionärernas och remissinstansernas uppfattning att
spörsmålet bör utredas och hemställer därför,
att riksdagen med bifall till förevarande motioner, 1: 30
och II: 56, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
utredning om villkoren för tillstånd att förändra vattnets
kemiska beskaffenhet i allmän vattenledning eller därtill
ansluten ledning.
Stockholm den 13 november 1962
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
fru Carlqvist, fröken Nordström, herrar Edström, Enarsson och Thorsten
Larsson;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg,
Lundberg, Wiklund i Stockholm, fru Gunne, herrar Fredriksson,
Carlsson i Göteborg och Gomér.