Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1962

L

Nr 40

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 28 september 1962 dagtecknad proposition, nr 182, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande

Förslag

till

Lag

om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

Härigenom förordnas, att Konungen eller myndighet, som Konungen
bestämmer, äger efter framställning av kommun medgiva, att fluor må
på de villkor, vilka föreskrivas i medgivandet, i kariesförebyggande syfte
tillsättas vatten som inom kommunen tillhandahålles genom allmän anläggning
för vattenförsörjning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963.

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner:

de likalydande motionerna nr 31 i första kammaren av herr Osvald
m. fl. samt nr 53 i andra kammaren av herr Johansson i Norrköping m. fl.
om bestämmelser som medgiver tillsättande av fluor till dricksvatten;

B. i anledning av propositionen väckta motioner:

de likalydande motionerna nr 756 i första kammaren av herr Palm m. fl.
samt nr 911 i andra kammaren av herr Carbell m. fl.,

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 2 avd. Nr 40

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1962

de likalydande motionerna nr 757 i första kammaren av fru Segerstedt
Wiberg samt nr 913 i andra kammaren av herr Källstad m. fl.,

de likalydande motionerna nr 758 i första kammaren av fru Gärda Svenson
samt nr 914 i andra kammaren av herrar Persson i Heden och Nilsson
i Tvärålund,

motionen nr 912 i andra kammaren av herrar Holmberg och Hagberg,
samt

motionen nr 915 i andra kammaren av fru Sjövall m. fl.

I motionerna 1: 31 och II: 53 har yrkats, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en skyndsam utredning i avsikt
att gällande bestämmelser ändras så att fluortillsättning till dricksvatten
för att minska tandrötan under vissa omständigheter blir tillåten».

I motionerna 1: 757 och II: 913, motionen II: 912 samt motionen 11: 915
har yrkats, att riksdagen måtte avslå propositionen.

I motionerna 1: 756 och 11:911 har yrkats, »dels att riksdagen måtte
avslå det i propositionen framlagda förslaget att medgiva landets samtliga
kommuner rätt till fluoridering av dricksvatten samt dels att riksdagen
dock må besluta medgiva rätt för Norrköpings stad att fortsätta
sin försöksverksamhet med fluoridering av dricksvatten».

I motionerna 1: 758 och 11:914- har yrkats, att riksdagen måtte avslå
propositionen samt i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att förslag om intensifierad
forskning rörande användning av fluor på olika sätt i den kariesprofylaktiska
verksamheten måtte framläggas snarast möjligt.

Beträffande de skäl som åberopats till stöd för motionsyrkandena får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna II: 53, I: 756, II: 913, I: 758, II: 912 och II: 915.

över motionerna I: 31 och II: 53 har utskottet, i den ordning 46 § riksdagsordningen
föreskriver, inhämtat yttranden från medicinalstyrelsen, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen och statens institut för folkhälsan, varjämte
yttranden på utskottets begäran avgivits av Norrköpings stads hälsovårdsnämnd,
Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund.
Redogörelse för innehållet i remissyttrandena lämnas i det följande. Till
utskottet har inkommit skrifter från Svenska kommunaltekniska föreningens
fluorkommitté, Kommittén för personlig integritet i Göteborg
samt docenten Alfred Åslander.

Propositionens innehåll

I propositionen föreslås införandet av en lag, enligt vilken Kungl. Maj :t
eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer bemyndigas att efter fram -

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1962

ställning av kommun medge, att fluor må på de villkor, som föreskrives i
medgivandet, i kariesförebyggande syfte tillsättas vatten som inom kommunen
tillhandahålles genom allmän anläggning för vattenförsörjning.
Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1963.

I det följande kommer av propositionens innehåll att redovisas endast
de inledande partierna samt departementschefens yttrande. Beträffande
propositionens innehåll i övrigt hänvisas till propositionen.

Lagrådet har icke haft något att erinra mot den föreslagna lagen.

Inledning

Under senare år har frågan om fluoriders kariesförebyggande verkan rönt
stor uppmärksamhet. Omfattande undersökningar härom har sedan mitten
av 1940-talet utförts särskilt i Amerikas Förenta Stater. För att få frågan belyst
med hänsyn till svenska förhållanden uppdrog medicinalstyrelsen 1952
åt professorn E. Abramson, professorn N. O. Abdon, odontologie doktorn
H. Berggren, docenten B. Gustafsson, professorn C. W. Herlitz, medicinalrådet
A. B. Maunsbach och odontologie doktorn A. Syrrist att såsom sakkunniga
verkställa utredning i ämnet. I ett till medicinalstyrelsen 1953 avgivet
betänkande (stencilerat) föreslog de sakkunniga, att fluorering av
dricksvatten skulle företagas under medicinsk, odontologisk och teknisk kontroll
i ett mindre antal städer, där halten av fluorider i vattnet var låg.
Medicinalstyrelsen inhämtade yttranden över förslaget från fyra medlemmar
av styrelsens vetenskapliga råd, nämligen professorerna J. Waldenström,
A. Wallgren, U. S. von Euler-Chelpin och G. Westin, representerande
respektive medicin, pediatrik och barnavård, farmakologi och fysiologi samt
karieslära. I yttrandena yppades viss tvekan i fråga om fluoridernas oskadlighet
jämväl i den ringa mängd vari de skulle komma att ingå i dricksvattnet.
Med hänsyn till innehållet i yttrandena föreslog medicinalstyrelsen i
framställning till Kungl. Maj:t den 19 februari 1955 att förbud skulle utfärdas
mot fluorering av vattenledningsvatten men möjlighet beredas styrelsen
att i särskilda fall medge undantag från förbudet. Över framställningen
avgavs efter remiss yttrande av svenska tandläkaresällskapet, som
i huvudsak anslöt sig till medicinalstyrelsens ståndpunkt. Framställningen
föranledde emellertid inte någon åtgärd från Kungl. Maj :ts sida.

I februari 1957 tillsatte medicinalstyrelsen en rådgivande nämnd, bestående
av professorn i karieslära Sven Sellman, t. f. professorn i karieslära
Yngve Ericsson och laboratorn i karieslära Allan Strålfors, för att utreda
vissa frågor rörande kariesprofylaktisk verksamhet. Nämnden lade den
28 januari 1958 fram resultatet av utredningen i ett stencilerat betänkande,
benämnt »Kariesprofylax genom fluor». I betänkandet föreslogs bl. a. att

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

medicinalstyrelsen skulle erhålla möjlighet att medge kommuner att i kariesprofylaktiskt
syfte höja fluorhalten i sitt vattenledningsvatten till 0,8—1
milligram per liter. För tillstånd till vattenfluorering skulle gälla vissa
villkor i avseende å bl. a. tandundersökningar och allmän hälsokontroll
samt teknisk kontroll av verksamheten. En av nämndens ledamöter, Strålfors,
reserverade sig mot förslaget och hävdade att vattenfluorering inte
borde tillåtas. På medicinalstyrelsens begäran avgavs yttranden över
betänkandet av Waldenström, Wallgren, von Euler-Chelpin, Westin och
professorn i biokemi H. Theorell, samtliga medlemmar av styrelsens vetenskapliga
råd. Yttrande inhämtades även från Abramson. Av dessa ställde
sig von Euler-Chelpin och Theorell klart avvisande och Waldenström tveksam
till nämndens förslag medan de övriga tillstyrkte förslaget. Medicinalstyrelsen
anslöt sig för egen del i huvudsak till nämndens uppfattning och
föreslog i framställning till Iiungl. Maj.t den 12 april 1958 att möjlighet
skulle öppnas för styrelsen att medge kommuner att under erforderlig
teknisk kontroll fluorera sitt vattenledningsvatten. Som villkor för medgivande
skulle enligt styrelsens förslag gälla, att odontologisk och medicinsk
kontroll av barn och ungdom fortlöpande ägde rum på orter där vattenfluorering
infördes.

Över medicinalstyrelsens nu ifrågavarande framställning avgavs efter remiss
yttranden av justitiekanslersämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens institut för folkhälsan,
statens medicinska forskningsråd, kanslern för rikets universitet — efter
hörande av de medicinska fakulteterna samt lärarkollegierna vid karolinska
mediko-kirurgiska institutet, tandläkarhögskolorna i Stockholm och Malmö
och tandläkarinstitutet i Umeå — länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Jämtlands och Norrbottens
län, svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet, svenska
landskommunernas förbund, samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna
i rikets större städer, svenska läkaresällskapet, svenska tandläkaresällskapet,
förste provinsialläkarnes förening, svenska provinsialläkarföreningen,
svenska stadsläkarföreningen, svenska kommunaltekniska föreningen,
Sveriges industriförbund, distriktsingenjörers förening, föreningen för allmän
hälsovård, föreningen för vattenhygien samt föreningen hälsofrämjandet.
Yttranden inkom vidare från hälsoklubbar i Dalarna, Christian Science
trossamfund och kommittéer för personlig integritet i Stockholm, Göteborg
och Malmö samt från docenten Alfred Åslander.

Vid länsstyrelsernas remissvar var fogade yttranden från förste provinsialläkarna
i alla förut nämnda län, förste stadsläkarna i Norrköping och
Göteborg, tandvårdsinspektören i Norrbottens län, hälso- och sjukvårdsstyrelserna
i Södermanlands och Malmöhus läns landstingskommuner, Malmö
stads sjukhusdirektion, hälsovårdsnämnderna i Malmö och Luleå, Malmöhus
läns hälsovårdsförbund, distriktsingenjörerna i Stockholms, Malmöhus

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1962

5

och Norrbottens län, gatunämnden i Malmö, styrelsen för Göteborgs vattenverk,
drätselkammaren i Malmö, stadskollegiet i Hälsingborg, byggnadskontoret
i Uddevalla samt Göteborgs tandläkaresällskap. Samarbetskommittén
för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer bifogade yttranden
från hälsovårdsnämnderna i Borås, Eskilstuna, Gävle, Göteborg, Hälsingborg,
Linköping, Malmö, Norrköping och Stockholm.

Omkring hälften av remissinstanserna tillstyrkte medicinalstyrelsens förslag
medan de övriga ställde sig tveksamma eller helt avvisande. Med hänsyn
till oenigheten bland vetenskapsmännen och till remissinstansernas ställningstaganden
fick, efter samråd med medicinalstyrelsen, förslaget vila tills
vidare i avbidan på fortsatta undersökningar i styrelsens regi i syfte att
finna andra vägar att tillföra barn och ungdom fluorider.

I Norrköping påbörjades 1952 på försök vattenfluorering i det ena av
stadens två vattenledningssystem. Försöksverksamheten, som innebar tillsättning
av ett milligram fluor per liter vatten, har numera avbrutits, sedan
regeringsrätten i utslag den 7 december 1961 på anförda besvär funnit verksamheten
medföra sådant missförhållande i hälsovårdshänseende som avses
i 3 § hälsovårdsstadgan. Med anledning av utslaget har hälsovårdsnämnden
i Norrköping i framställning den 30 januari 1962 hemställt att
Norrköpings stad måtte erhålla dispens från hälsovårdsstadgans bestämmelser
i så måtto, att staden tillätes att under ytterligare fem år, räknat
från och med 1962, i vetenskapligt syfte tillsätta fluor i samma utsträckning
som hittills till viss del av stadens vattenledningsvatten.

Yttranden över hälsovårdsnämndens framställning har efter remiss avgivits
av medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, statens medicinska
forskningsråd, kanslern för rikets universitet -— efter hörande av de
medicinska fakulteterna samt lärarkollegierna vid karolinska mediko-kirurgiska
institutet, tandläkarhögskolorna i Stockholm och Malmö och tandläkarinstitutet
i Umeå — länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Jämtlands och Norrbottens
län, svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i
rikets större städer, svenska läkaresällskapet, svenska tandläkaresällskapet,
förste provinsialläkarnes förening, svenska provinsialläkarföreningen,
svenska stadsläkarföreningen, svenska kommunaltekniska föreningen,
Sveriges industriförbund, distriktsingenjörers förening, föreningen för allmän
hälsovård, föreningen för vattenhygien samt föreningen hälsofrämjandet.
Yttranden har jämväl inkommit från tandvärnet, kommittéerna för
personlig integritet i Stockholm, Göteborg och Malmö samt docenten Alfred
Äslander.

Vid länsstyrelsernas remissvar har fogats yttranden från förste provinsialläkarna
i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1962

samt Norrbottens län, förste stadsläkaren i Malmö, tandvårdsinspektören i
Malmö, distriktsingenjören i Norrbottens län samt hälsovårdsnämnden i
Göteborg. Samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets större
städer har vid sitt remissutlåtande fogat yttranden från hälsovårdsnämnderna
i Borås, Eskilstuna, Gävle, Göteborg, Hälsingborg, Jönköping, Linköping,
Malmö, Solna, Stockholm, Uppsala, Västerås och Örebro.

En stor majoritet av remissinstanserna har tillstyrkt hälsovårdsnämndens
i Norrköping begäran.

Fluorens förekomst m.m.

Fluor är ett grundämne, som i naturen förekommer kombinerat med olika
andra ämnen som fluorföreningar. Mängden fluor i jordskorpan har av
olika undersökare angivits till 0,03—0,08 procent. Fluoren förekommer
övervägande i form av fluorit eller flusspat, apatit och kryolit men också
i en rad andra mineral. Vulkaniska bergarter och lava är i regel fluorrika.
Av de lösa jordarterna har glimmerrik lera den högsta fluorhalten,
upp till 0,75 procent. Havsvattnets fluorhalt uppgår i oceanerna till 1—-1,4
ppm (parts per million, d. v. s. ett milligram per kilogram). Ytvatten i insjöar
och floder har låg fluorhalt, 0,1—0,2 ppm. I grävda brunnar med vatten
från sand- eller gruslager är vattnet likaså i regel fluorfattigt, medan
vatten från glimmerrika leror kan hålla 0,5—1 ppm fluor och mera. Källvatten
och vatten från djupborrade brunnar är ofta fluorrikt. I mineralvatten
uppgår ej sällan fluorhalten till 2—5 ppm.

I allmänhet har det vatten som i vårt land användes till dryck och för
hushållsändamål låg fluorhalt. Man har beräknat att omkring 94 procent
av tätortsbefolkningen i Sverige tillhandahålls vattenledningsvatten med
lägre fluorhalt än 1 ppm och att omkring 64 procent av samma befolkning
får vattenledningsvatten, vars fluorhalt understiger 0,2 ppm. Bland de orter,
där vattenledningsvattnet har hög fluorhalt, må nämnas Eskilstuna, Hälsingborg
och Uppsala.

Fluorhalten i växter är i regel låg och påverkas föga av variationer i
jordens fluorhalt. Av de växtdelar som vanligen förtäres har té den högsta
fluorhalten, 10—400 mg per kg torrt té. Potatis innehåller 0,85 mg fluor per
kg samt äpplen, kål och sallad 0,05—0,08 mg per kg. I fråga om animala produkter
är det främst skelettets delar och skalen från havsdjur som är fluorrika.
Mjukdelar och kroppsvätskor har låg fluorhalt. Enligt beräkningar
utförda vid statens institut för folkhälsan uppgår fluorhalten i den allmänna
svenska kosten till i genomsnitt 0,9 mg per 3 000 kalorier, som är en normal
daglig kaloriförbrukning för en vuxen person i vårt land.

Vid vissa industriella processer, främst i järnverk, aluminiumverk, tegelbruk,
glasbruk och fabriker för fosfatgödselmedel, bortgår fluorider med

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1962

rökgaserna. Gaserna kan direkt eller efter nedspolning med nederbörden
påverka det organiska livet i omgivningen.

Fluoriderna är giftiga. De vattenlösliga fluoriderna tillhör andra klassens
gift enligt giftstadgan den 26 november 1943 (nr 877). Till de vattenlösliga
fluoriderna hör bl. a. natriumfluorid.

Sedan 1920-talet har en rad undersökningar genomförts, främst i Amerikas
Förenta Stater, rörande förhållandet mellan mängden fluor i dricksvatten
och frekvensen tandkaries hos personer som druckit vattnet. Litteraturen
om fluorens egenskaper inom odontologi och allmän fysiologi översteg
redan för flera år sedan 7 000 arbeten. Undersökningarna skedde från
början i orter, som hade av naturen fluorrikt vatten. För att studera inverkan
på tänderna och andra fysiologiska verkningar av tillsats av fluorider
till dricksvatten påbörjades 1945 fluorering av dricksvattnet i bl. a.
staden Grand Rapids, Michigan, USA, med den närbelägna staden Muskegon
som kontrollort, och i staden Newburgh, New York, med staden Kingston
som kontrollort. Sedermera har liknande försök igångsatts i andra städer
i USA samt även i andra länder. Undersökningarna har i de flesta fall numera
slutförts och resultaten har offentliggjorts.

De flesta vetenskapsmän, som studerat fluorens inverkan på tänderna,
anser sig ha konstaterat att en högre fluorhalt än normalt i dricksvatten
medför en betydande kariesreduktion. Samtidigt har man funnit att fluorhalten
i vattnet kan framkalla dental fluoros, d. v. s. en permanent missfärgning
eller fläckning av tänderna i form av vita eller bruna emalj fläckar. Emaljfluorosen
indelas vanligen i fyra huvudklasser: 1) mycket lätt, d. v. s. små
pappersvita fläckar över en mindre del av emaljytan, i regel iakttagbara
endast vid närmare undersökning; 2) lätt, d. v. s. större ogenomskinliga
ytor, som täcker intill hälften av emaljytan; 3) måttlig, d. v. s. förekomst
även av brunfärgade partier inom emaljen; samt 4) stark fluoros, d. v. s.
förutom lättare former också rå ytstruktur samt gropar eller fåror i emaljen.

Då det gäller fluorens fysiologiska verkningar har talrika undersökningar
redovisats rörande fluorens fördelning och omsättning i kroppen,
fluorens utsöndring samt fluorupplagringen i ben och tänder. De toxiska
(gift-) effekterna av fluor hänför sig främst till fluorens karaktär av enzymgift,
d. v. s. dess hämmande effekt på de kemiska substanser, som medverkar
vid omsättningen av näringsämnen i kroppen, främst äggvita, fett och
kolhydrat. Kroniskt toxiska fluorverkningar kan i första hand väntas i
skelettet, där upplagring av fluor äger rum, och i njurarna, där fluor koncentreras.
Den kroniskt invalidiserande fluorosen karakteriseras huvudsakligen
av osteoskleros (benförtätning med förminskning av märgrum och
benkanaler). I fråga om njurskador är det njurinflammationer och stenbildning
i njurarna som tilldragit sig intresse. Man har vidare misstänkt
att fluor skulle kunna konkurrera med jod i sköldkörteln och därigenom
påverka organets funktion. Undersökningar har vidare skett angående

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1962

fluorhalten i moderkakan från gravida kvinnor för att utröna om och
i så fall hur mycket av fluoriderna som övergår till fostret.

Andra former än vattenfluorering för att utnyttja fluorens karieshämmande
effekt har prövats. Försök har sålunda skett med lokal fluoridbehandling
genom pensling av tänderna, munskölj ning och tandborstning med
fluoridlösningar. Särskilt pensling med fluorpreparat har givit en avsevärd
kariesreduktion, som dock visat sig bestå endast under begränsad tid efter
behandlingen. Behandlingen bör dessutom ske under sakkunnig övervakning
och är därför personalkrävande. Vidare har undersökningar utförts
angående fluortillförsel genom tabletter, benmjöl och fluorerade livsmedel,
såsom koksalt, mjölk eller mjöl. Sistnämnda undersökningar har hittills
inte givit sådana resultat att fluortillförsel på dessa vägar synes kunna
komma ifråga som massprofylaktiskt medel inom överskådlig tid.

Gällande bestämmelser om dricksvattens beskaffenhet m.m.

Bestämmelser rörande beskaffenheten av vatten till dryck, matlagning
m.m. finns i hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663) och livsmedelsstadgan
den 21 december 1951 (nr 82b). Däremot innehåller lagen
den 3 juni 1955 (nr 314) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
inte några bestämmelser om kvaliteten på det vatten, som tillhandahålles
genom sådan anläggning.

I hälsovårdsstadgan upptages i 3 kap. om bostad den grundläggande
bestämmelsen, att bostadslägenhet skall ha lätt tillgång till vatten i erforderlig
mängd och av tillfredsställande beskaffenhet till dryck, matlagning
och andra hushållsändamål (19 §). I 6 kap., som handlar om vattenförsörjning
och vattenundersökning m. m., stadgas att brunn, vars vatten
användes bl. a. till dryck, matlagning eller annan beredning av livsmedel,
skall vara belägen på betryggande avstånd från anläggning, som kan menligt
påverka vattnet, och inrättad så att dagvatten och orenlighet förhindras
intränga däri (29 §). Anläggning för uppfordring, rening, förvaring
och överföring av vatten för nyss angivet ändamål skall vara så anordnad
och utförd samt skall så underhållas och skötas, att vattnet inte
röner menlig påverkan av betydelse för dess användning (30 §). Vidare
stadgas förbud mot att förorena vatten i brunn eller annat vattenhämtningsställe
eller i anläggning för uppfordring m. m. av vatten, såvida åtgärden
ej är medgiven enligt annan författning (31 §). Med förorening avses
sådana åtgärder som att orenlighet kastas ned i en brunn eller att t. ex.
en avloppsbrunn förlägges i närheten av en vattentäkt. Med undantaget
från förbudet åsyftas bestämmelser i vattenlagen och i lagen den 6 april
1956 om åtgärder mot vattenförorening från fartyg.

Vatten, som genom allmän anläggning för vattenförsörjning tillhandahålles
för förut nämnt ändamål inom hälsovårdstätort, d. v. s. område för

9

Andra lagutskottets utlåtande nr bO år 1962

vilket fastställts stadsplan eller byggnadsplan, skall underkastas fysikaliskkemisk
och bakteriologisk undersökning. Länsstyrelsen äger förordna att
sådan undersökning skall äga rum även av vatten som tillhandahålles
utom hälsovårdstätort och genom anläggning för vattenförsörjning som
inte är allmän (32 §). Undersökning skall ske med vissa angivna tidsmellanrum.
Utvisar undersökning att vattnet är mindre tjänligt för sitt ändamål,
äger hälsovårdsnämnden förordna att undersökning skall verkställas
oftare än vad sålunda är föreskrivet (33 och 34 §§). Såvitt avser bakteriologisk
undersökning får sådant förordnande ej återkallas, förrän två på
varandra följande undersökningar utvisat, att vattnet åter är tjänligt för
sitt ändamål (34 §). Befinnes vatten i anläggning för vattenförsörjning
otjänligt till dryck, matlagning eller annan beredning av livsmedel och
kan vattnets användande medföra uppenbar hälsofara, äger hälsovårdsnämnden
efter samråd med brandmyndigheten meddela föreläggande att
avstänga tillförseln av vatten. Är vatten vid visst vattenliämtningsställe
av beskaffenhet som nu sagts, må hälsovårdsnämnden meddela förbud mot
att hämta vatten där (72 §). Föreläggande eller förbud må förbindas med
vite (75 §).

Länsstyrelsen skall vaka över allmänna hälsovården i länet. Då länsstyrelsen
erhåller kännedom om missförhållande i hälsovårdshänseende,
skall länsstyrelsen tillse, att tjänliga åtgärder vidtages för att undanröja
missförhållandet (3 §). Som redan nämnts grundar sig regeringsrättens
utslag den 7 december 1961 rörande fluoreringen av vattenledningsvatten
i Norrköping på denna bestämmelse. Till stöd för uppfattningen, att fluorerinsen
medförde missförhållande i hälsovårdshänseende, har i utslaget
åberopats tre omständigheter. Fluoreringen skedde inte för att rena vattnet
eller eljest göra det lämpligt såsom dricks- och hushållsvatten utan
i annat syfte. Det kunde inte uteslutas, att den ifrågavarande fluoreringen
kunde från hälsosynpunkt medföra risker eller olägenheter för dem, som
var hänvisade till alt använda det sålunda behandlade vattnet. Vidare
blev genom det sätt, på vilket det med fluor tillsatta vattnet tillhandahölls,
möjligheten att undvika användningen av sådant vatten betagen dem, som
så önskade.

Enligt definitionen på livsmedel i livsmedelsstadgan är vanligt dricksvatten
inte att betrakta som livsmedel. Däremot hänföres såväl läskedrycker
som icke sötade, kolsyrade mineralvatten helt under livsmedelsstadgan. I
tillämpliga delar gäller stadgan tillsatser till livsmedel, varmed förstås vara
eller ämne, som är avsett att tillföras livsmedel för att påverka dess färg,
smak, konsistens eller hållbarhet eller för annat liknande ändamål och alltjämt
finnes kvar i det färdiga livsmedlet. Vatten skall inte anses som tillsats
även om det används på sätt nyss sagts (1 §).

Vissa bestämmelser i livsmedelsstadgan är emellertid tillämpliga på vatten.
Sålunda får vara eller ämne — däri inbegripna vatten och is — som an -

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1962

vänds vid framställning eller beredning av livsmedel för avsalu eller servering,
inte vara av sådan beskaffenhet eller tillföras under sådana förhållanden
eller i sådan mängd, att det färdiga livsmedlet kan antagas bli skadligt
att förtära eller eljest otjänligt till människoföda (3 §). Livsmedelslokal
skall ha lätt tillgång till vatten av lämplig beskaffenhet (10 §). Vatten, som
används vid rengöring eller kylning av livsmedel, avsett till försäljning eller
servering, eller vid rengöring av kärl eller redskap, som nyttjas vid beredning
eller förvaring av sådant livsmedel, får inte vara av sådan beskaffenhet,
att det kan antagas göra livsmedlet skadligt att förtära eller på annat
sätt otjänligt till människoföda. Det nyss sagda gäller också is, som vid förvaring
eller kylning av sådant livsmedel kan komma i beröring med livsmedlet
(14 §).

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Johansson, har anfört:

»Behovet av tandvård är stort i Sverige, och efterfrågan på tandvård har
stigit med den höjda levnadsstandarden. Stora ansträngningar har gjorts
för att möta en väntad fortgående ökning av denna efterfrågan. Sålunda
har statsmakterna nyligen beslutat att väsentligt öka utbildningen av tandläkare
och tandtekniker. För att på lång sikt kunna tillgodose tandvårdsbehovet
är det emellertid nödvändigt att inte bara behandla redan uppkomna
skador utan framför allt att tillvarataga och söka finna nya möjligheter
att hindra en fortsatt utbredning av tandsjukdomarna. Den tandsjukdom
som härvid i första hand står i blickpunkten är tandrötan eller
tandkaries, som torde vara den i dagens läge mest spridda folksjukdomen
i vårt land. Redan sjuåringarnas permanenta tänder är kariesangripna
till omkring 25 procent, och det totala tandvårdsbehovet i landet
har beräknats direkt eller indirekt orsakas av tandkaries till omkring 80
procent. Ett omfattande forskningsarbete bedrives sedan länge på kariesprofylaktikens
område. På senare tid har upplysningsverksamheten beträffande
kariesförebyggande åtgärder intensifierats och såvitt man kan
bedöma lett till att sjukdomens utbredning i viss mån kunnat begränsas,
i vart fall i de lägre åldrarna. Det torde emellertid stå klart att ytterligare
profylaktiska åtgärder måste vidtagas, om man på längre sikt skall kunna
definitivt hejda och tränga tillbaka sjukdomen.

Under de senaste decennierna har fluor rönt stor uppmärksamhet såsom
ett verksamt medel att förebygga tandkaries. Som framgår av min redogörelse
i det föregående har ett stort antal undersökningar verkställts
utomlands rörande förhållandet mellan fluorhalt i dricksvattnet och kariesfrekvens.
Undersökningarna har bedrivits såväl i områden med naturligt
förekommande hög fluorhalt i vattnet som i områden där vattnet på
konstgjord väg tillsatts fluorider. Enligt uppgift tillhandahålls f. n. i Amerikas
Förenta Stater sju miljoner människor dricksvatten med en naturlig

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1962

fluorhalt på 0,7 mg per liter eller mera och över 40 miljoner människor
fluorerat dricksvatten.

Även i vårt land har fluorens verkningar på tänderna undersökts i områden
med naturligt förekommande högre fluorhalt i dricksvatten. Genom
medicinalstyrelsens försorg har vidare 1953 och 1958 verkställts sakkunnigutredningar
i ämnet, grundade på utländska och svenska undersökningsresultat.
Med hänvisning till 1958 års utredning hemställde medicinalstyrelsen
samma år att kommuner, som önskade fluorera sitt vattenledningsvatten,
skulle kunna få tillstånd därtill på vissa villkor. Remissbehandlingen
av framställningen visade emellertid att lämpligheten av fluorering
av vattenledningsvatten var alltför omstridd för att någon lagstiftning i
ämnet skulle kunna komma i fråga. Efter samråd med medicinalstyrelsen
fick därför ärendet vila tills vidare. Fortsatta undersökningar skulle ske i
medicinalstyrelsens regi i syfte att söka finna andra vägar att tillföra i första
hand barn och ungdom fluor. Försök äger sålunda sedan flera år rum rörande
effekten av pensling och borstning av tänderna med fluorpreparat. På
lokalt initiativ har fluorering av dricksvatten ägt rum i Norrköping sedan
1952. Fluoreringen där har emellertid avbrutits i början av innevarande år,
sedan regeringsrätten funnit åtgärden innebära missförhållande i hälsovårdshänseende.
Hälsovårdsnämnden i Norrköping har därefter hos Kungl.
Maj :t hemställt om tillstånd att fortsätta vattenfluoreringen i staden åtminstone
ytterligare fem år.

Bland de odontologiska och medicinska experter, som i samband med
fluorfrågans behandling i vårt land bedömt de redovisade resultaten av
undersökningar på området, råder praktiskt taget fullständig enighet om
att fluor har en avsevärd kariesprofylaktisk verkan. Enligt
nyligen framlagda resultat av sju års fluorering i Norrköping har man
där erhållit en kariesreduktion på 52,4 procent hos sjuåriga barn, som sedan
födelsen tillhandahållits dricksvatten med en fluorhalt av omkring ett mg
per liter. Hos 14-åriga barn, som från sjuårsåldern erhållit sådant dricksvatten,
var kariesreduktionen 31,4 procent. Den redovisade kariesreduktionen
synes inte kunna hänföras till någon annan faktor än fluorpåverkan,
eftersom reduktionen beräknats vid jämförelse med barn, som inte
erhållit fluorerat vatten men i övrigt levat under i huvudsak liknande
förhållanden som de fluorpåverkade barnen. Eu betydande kariesreduktion
har också redovisats hos barn, vilkas tänder lokalt behandlats med
fluor. I likhet med majoriteten av expertisen på området finner jag dessa
resultat sammanställda med de övriga mycket omfattande erfarenheterna
av fluorpåverkan på tänderna ge vid handen, att fluor är ett verksamt
karicsprofylaktiskt medel.

Hittills gjorda undersökningar om fluorens karicsförebyggande verkan
har nästan enbart avsett barn och ungdom i åldrarna upp till 15—20 år.
Åtskilliga fackmän har hållit för sannolikt, att fluor har en kariesförebyg -

12 Andra lagutskottets utlåtande nr hO år 1962

gande verkan också hos vuxna människor, även om effekten minskar med
stigande ålder, samt att en fortsatt fluorpåverkan på tänderna efter barnaoch
ungdomsåren i allt fall torde konservera tidigare vunna resultat. Från
andra hall har man hävdat, att fluorpåverkan i unga år inte har annan effekt
än att tiden för kariesangrepp flyttas från barna- och ungdomsåren till
högre åldrar. Föreliggande undersökningsresultat ger inte tillräcklig grund
för ett ställningstagande i denna fråga. Så mycket torde dock kunna sägas
att en betydande kariesreduktion hos de lägre åldersgrupperna rimligen
måste skapa ett förmånligare utgångsläge för tandvården i äldre åldersgrupper.
Jag delar därför den särskilt av odontologiska sakkunniga
framförda asikten, att den kariesreduktion man hittills med säkerhet kunnat
konstatera hos barn och ungdom upp till 15—20-årsåldern är tillräcklig
för att motivera, att fluor kommer till användning i det kariesprofylaktiska
arbetet, om några hälsorisker av betydelse inte är förenade därmed.

Såvitt man erfarenhetsmässigt kunnat fastställa utövar fluor sin kariesskyddande
effekt genom att fluoren bygges in i tandemaljen och därigenom
ökar tändernas motståndskraft mot kariesangrepp. Effekten anses
kunna nås såväl genom direkt yttre fluorpåverkan på den färdigbildade
tandemaljen som genom intern fluorpåverkan vid emaljbildningen.
För att åstadkomma kariesskydd på endera av dessa vägar eller på båda
samtidigt har på vetenskapligt håll anvisats olika metoder för
fluortillförsel. Genom lokal fluoridbehandling, såsom pensling av
tänderna, munsköljningar eller tandborstning med fluorpreparat, erhålles
en yttre fluorpåverkan. Genom fluortillförsel antingen med dricksvatten
eller med livsmedel eller tabletter får man både yttre och inre påverkan på
tandemaljen.

Som jag nyss nämnt har lokal tandbehandling med fluorföreningar, fluorider,
prövats i Sverige under flera år och visat sig ge en icke föraktlig
kariesreduktion. Som medel för att nå en massprofylaktisk effekt har
dock metoden uppenbara svagheter. Medicinalstyrelsen har sålunda framhållit,
att pensling av tänderna med fluoridlösningar synes medföra endast
temporärt kariesskydd, såvida behandlingen inte kompletteras med regelbundna
munsköljningar eller tandborstning med fluorider. Dylika åtgärder
kräver positiv medverkan från den enskildes sida. Redan på grund härav
anser jag i likhet med de flesta remissinstanser att metoden knappast skulle
kunna få den massprofylaktiska effekt som är önskvärd. Själva penslingen
är dessutom personalkrävande och därigenom dyrbar, särskilt om fortsatt
behandling av äldre åldersgrupper visar sig erforderlig för att vidmakthålla
kariesskyddet.

Fluorering av vatten eller livsmedel är från nu nämnda synpunkter
ett överlägset massprofylaktiskt medel på grund av dess automatiska verkan
på tänderna. Vattenfluorering har dessutom en konstaterat bättre

13

Andra lagutskottets utlåtande nr -10 år 1962

kariesförebyggande effekt än lokal fluorbehandling. Fluortillförsel med
livsmedel har från fackhåll ansetts böra ge motsvarande effekt som vattenfluorering.
Frågan om livsmedelsfluorering är emellertid, såsom bl. a.
medicinalstyrelsen understrukit, ännu på forskningsstadiet, och det torde
krävas åtskillig ytterligare forskning, innan försäljning av fluorerade livsmedel
kan bli aktuell. Inte lieller har fluortillförsel genom tabletter rekommenderats
av den medicinska sakkunskapen, enär det anses föreligga
risk för överdosering. I dagens läge framstår alltså vattenfluorering som
det bästa och effektivaste massprofylaktiska medlet mot tandkaries.

Den fråga, som i första hand stått i blickpunkten vid den livliga offentliga
debatten såväl utomlands som i vårt land rörande lämpligheten av
vattenfluorering, är vilka hälsorisker som kan vara förbundna med
en daglig konsumtion av fluorrikt vatten. Utgångspunkten i debatten har
varit det sedan länge kända förhållandet -— konstaterat bl. a. i områden
med hög naturlig fluorhalt i dricksvattnet -— att en dylik fluorkonsumtion
leder till vissa förändringar av tandemaljen, s. k. dental fluoros, hos
en del av befolkningen. I lindriga fall uppträder vita fläckar eller ränder
i tandemaljen utan att någon annan förändring av emaljen kan konstateras.
I svårare fall yttrar sig förändringarna i brunfärgade emalj fläckar
och gropar eller fåror i emaljen samt ökad skörhet hos denna. Vid den
fluorkoncentration som från kariesprofylaktisk synpunkt anses lämplig
vid vattenfluorering, omkring ett mg per liter, har dock dylika emalj förändringar
kunnat påvisas endast i form av lätta, för blotta ögat osynliga
vita emaljfläckar hos 10—15 procent av befolkningen. Den lätta dentala
fluorosen anses vanligen helt betydelselös, men på sina håll har förekomsten
av dental fluoros även i lindrig form tolkats som ett tecken
på skadeverkningar av fluor i andra organ, dit fluor enligt vad man vet
koncentreras, särskilt skelettet och njurarna.

I medicinalstyrelsens förut nämnda expertutredningar har frågan om
vattenfluoreringens hälsorisker ägnats ingående uppmärksamhet. På grundval
av bl. a. kliniska erfarenheter från områden, som sedan lång tid haft
hög naturlig fluorhalt i vattnet, samt undersökningar i anslutning till
den omfattande vattenfluoreringen utomlands kom såväl 1952 års sakkunniga
som 1957 års rådgivande nämnd till slutsatsen att vattenfluorering
inte medför andra oförmånliga verkningar på den mänskliga organismen
än en från såväl hälso- som utseendesynpunkter betydelselös dental
fluoros hos en mindre del av befolkningen. En ledamot av den rådgivande
nämnden fann dock att vissa hälsorisker kunde vara förbundna med vattenfluorering.
Fyra medlemmar av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd,
vilka representerade ämnena medicin, pediatrik och barnavård, farmakologi
och fysiologi samt karieslära, ansåg i yttranden över 1952 års utredning,
att det då inte förelåg tillräcklig grund för säkra uttalanden i frågan.
Då dessa medlemmar av det vetenskapliga rådet yttrade sig över

14 Andra lagutskottets utlåtande nr JO år 1962

den rådgivande nämndens utredning rådde enighet bland dem om att dittillsvarande
erfarenheter inte givit belägg för mera betydelsefulla skadeverkningar
av kontinuerlig fluorkonsumtion i små mängder. I två yttranden
framhölls dock att man det oaktat måste räkna med ogynnsamma verkningar
hos ett visst antal individer med särskild känslighet för fluor. Medicinalstyrelsen
anslöt sig som jag förut antytt till nämndmajoritetens
uppfattning. Även de medicinska och odontologiska organ, som avgav remissyttranden
över 1958 års utredning, var i stort sett eniga om att hälsofaror
av vattenfluorering inte kunnat påvisas, men i åtskilliga yttranden
förordades att ytterligare erfarenheter i detta hänseende skulle avvaktas.

Vid remissbehandlingen av framställningen från hälsovårdsnämnden i
Norrköping har nu en praktiskt taget enhällig svensk odontologisk och
medicinsk expertis förklarat, att vunna erfarenheter av fluorens verkningar
inte ger belägg för att långvarig daglig konsumtion av fluor i de
små doser, som kommer ifråga vid vattenfluorering, skulle medföra hälsorisker.
Bland dem som numera intagit denna ståndpunkt återfinns flertalet
vetenskapsmän, som vid frågans tidigare behandling hyste farhågor i ifrågavarande
avseende, bl. a. de två nyss nämnda medlemmarna av medicinalstyrelsens
vetenskapliga råd. Ställningstagandet vinner stöd av att man i
Norrköping inte förmärkt några oförmånliga verkningar på hälsotillståndet
hos de barn som erhållit fluorerat vatten. Av en i dagarna utkommen
rapport rörande resultaten av fem års fluorering av vatten i tre områden i
England, Wales och Skottland framgår, att inga tecken på skador av fluoreringen
har upptäckts trots kontinuerlig vaksamhet. Jag vill tillägga, att
även världshälsoorganisationen funnit vattenfluorering vara inte bara en
effektiv utan även en riskfri åtgärd.

Den ståndpunkt sakkunskapen sålunda kommit fram till beträffande
vattenfluoreringens hälsorisker är grundad på omfattande experimentella
och erfarenhetsmässiga rön. I det sistnämnda hänseendet hänför sig
erfarenheterna till orter där dricksvattnet antingen av naturen eller efter
fluorering haft en fluorhalt av minst ett mg per liter. I flera undersökningsområden
med naturligt hög fluorhalt har denna uppgått till flera mg
per liter och förekommit sedan lång tid utan att några menliga följder —
bortsett från den dentala fluorosen — kunnat förmärkas. Försöken med
vattenfluorering, vilka utomlands pågått i stor skala sedan 15 år tillbaka,
har inte visat andra verkningar av fluorerat vatten än av vatten
med lika hög naturligt förekommande fluorhalt. För min del är jag därför
beredd att godtaga den allmänna meningen hos experterna på området,
att hittills vunna erfarenheter av fluor utgör ett starkt stöd för att
vattenfluorering inte innebär beaktansvärda hälsorisker ens för personer,
som kan antagas vara känsliga för fluorpåverkan. Å andra sidan torde
man, såsom också framhållits på sakkunnigt håll, inte med bestämdhet

Andra lagutskottets utlåtande nr JO år 1962 15

våga påstå att det är klarlagt, att eu daglig fluorkonsumtion, låt vara i
små mängder, inte skulle kunna leda till vissa ännu ej iakttagna oförmånliga
verkningar i speciella fall.

Man har på en del håll hävdat, att vattenfluorering inte bör komma ifråga
innan fullständiga garantier kan ges för dess riskfrihet, och därvid hänvisat
till den enskildes bristande möjligheter att undvika fluorkonsumtion med
dricksvattnet. Flertalet remissorgan har emellertid inte velat gå så långt. Medicinalstyrelsen
har i sitt remissyttrande över hälsovårdsnämndens i Norrköping
framställning understrukit, att kravet på bevis för absolut riskfrihet
är helt orealistiskt och att inte något ämne, som f. n. tillsättes vatten
eller livsmedel, fyller detta krav. Vad man kan kräva är enligt styrelsen
ett starkt vetenskapligt stöd för att risker för individen är osannolika
eller betydelselösa. Liknande tankegångar går igen i en rad yttranden.
Även jag biträder den uppfattning, som medicinalstyrelsen givit uttryck
åt, och såsom jag nyss framhållit föreligger numera starkt vetenskapligt
stöd i angivna hänseenden. Jag kan därför ansluta mig till det
stora flertalet remissinstansers mening, att faran för oförmånliga verkningar
av långvarig fluorkonsumtion i här ifrågakommande mängder är så
ringa att man inte med hänsyn därtill bör avstå från vattenfluorering.

Innan vattenfluorering tillätes måste det givetvis finnas garantier för
att fluorkoncentrationen i vattnet kan hållas på en i huvudsak
konstant nivå. Bland de remissinstanser, som berört denna fråga,
råder enighet om att dylika garantier kan föreligga endast i stora vattenverk.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sitt remissyttrande över 1958
års framställning från medicinalstyrelsen förklarat, att det inte torde möta
särskilda svårigheter att vid själva vattenverket ombesörja att det därifrån
utgående vattnet håller en bestämd fluorhalt. Utländska erfarenheter
och erfarenheter från vattenverket i Norrköping tyder dock enligt
styrelsen på att svårigheter kan uppstå att därefter hålla en konstant fluorhalt
på vattnet i hela ledningsnätet. Enligt vad jag inhämtat från Norrköping
förekom där i enstaka fall att fluorkoncentrationen för någon dag
steg till bortåt två mg per liter. Orsaken till dylika variationer synes inte
vara klarlagd. De variationer som förekommit i Norrköping torde dock
inte ha varit av större betydelse, och huvuddelen av remissorganen har
ansett fluoreringen där ske under sådana former att verksamheten bör
få fortsättas. Jag kan därför inte finna att de redan f. n. föreliggande tekniska
möjligheterna i de större vattenverken är otillräckliga för att skapa
betryggande former för fluortillsättningen och kontrollen av fluorkoncentrationen
i ledningsnätet. Fortsatta erfarenheter av det tekniska förfarandet
i samband med vattenfluorering torde dessutom göra det möjligt
att ytterligare förbättra tekniken på området.

En framträdande nackdel med vattenfluorering är att åtgärden praktiskt
sett i hög grad beskär den enskildes valfrihet i fråga

16 Andra lagutskottets utlåtande nr ''rO år 1962

om fluorkonsumtion. Ett fåtal remissinstanser har hävdat, att ett sådant
ingrepp i den personliga integriteten överhuvudtaget är oförenligt med
rättsuppfattningen i vårt land. Flertalet remissmyndigheter, bland dem
justitiekansler sämbetet och hovrätten över Skåne och Blekinge, har emellertid
funnit att vattenfluorering från allmänna rättsliga synpunkter kan
godtagas på grund av åtgärdens stora samhälleliga betydelse. Jag vill för
egen del ansluta mig till sistnämnda ställningstagande. I själva verket är
hela frågeställningen ingalunda ny. Motsvarande synpunkter kan anläggas
främst beträffande smittkoppsvaccination men även i fråga om andra åtgärder,
såsom exempelvis klorering av dricksvattnet, som numera förekommer
i mycket stor utsträckning. Vad det här gäller är att göra en avvägning
mellan vad man kan vinna med åtgärden och de nackdelar, som är
förbundna med den. Det stora flertalet remissorgan har också grundat sina
ställningstaganden till vattenfluoreringen på en sådan avvägning.

Mot vattenfluorering har också i ett fåtal remissyttranden gjorts den
invändningen, att kostnaderna för vattenfluorering är höga
i förhållande till vad som står att vinna i minskat tandvårdsbehov. Bakgrunden
till sådana uttalanden är främst, att endast omkring 0,5 procent
av det fluorerade vattnet antages bli använt för matlagning och som
dryck. Såsom medicinalstyrelsen anfört i sin framställning 1958 beräknades
den dåvarande kostnaden för fluorering i Stockholm och Göteborg,
om hela kostnaden hänfördes endast till skolbarnen, komma att uppgå till
tre—fyra kronor per år för varje barn. Häremot har styrelsen ställt dåvarande
kostnader för skoltandvård, som i Göteborg belöpte sig till cirka 75
kronor per år och barn. Dessa uppgifter ger enligt min mening vid handen,
att kostnaderna för vattenfluorering mer än väl kommer att täckas
genom minskade tandvårdskostnader.

Jag har alltså kommit till uppfattningen, att vattenfluorering är en
effektiv kariesförebyggande åtgärd, som inte medför sådana hälsorisker
eller andra olägenheter att man bör avstå från att utnyttja den. Vidare har
jag funnit att tillräckliga tekniska resurser för vattenfluorering föreligger i
allt fall i större vattenverk och att kostnaderna för vattenfluorering inte är
höga i förhållande till de sannolika resultaten därav. Med hänsyn till dessa
omständigheter förordar jag, att möjligheter nu öppnas att tillåta vattenfluorering
i vårt land. Detta ställningstagande innebär självfallet inte att
pågående undersökningar och försök rörande andra former att uppnå fluorpåverkan
på tänderna bör upphöra. Genom vattenfluorering kan man som
jag nyss antytt av tekniska skäl nå endast en del av befolkningen, och man
måste räkna med att vattenfluorering inte kommer till stånd ens i alla de
vattenverk, där förutsättningar för fluox-ering i och för sig föreligger. Det
är därför synnerligen viktigt, att andra former att nå kariesskydd genom
fluor eller på andra vägar liksom hittills blir föremål för ingående uppmärksamhet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1962 17

Hälsovårdsnämnden i Norrköping har i sin förut nämnda framställning
hemställt om dispens från hälsovårdsstadgans bestämmelser för
att få fortsätta vattenfluoreringen i staden. I en del remissvar har framhållits,
att det inte synes möjligt att dispensvägen medge fortsatt fluorering.
Härför krävs även enligt min mening särskilda bestämmelser.
Med hänsyn till att fluorering av vattenledningsvatten innebär att
den enskildes valfrihet i fråga om fluorkonsumtion beskäres torde regleringen
av vattenfluorering böra ske i en lag. Åtgärden synes böra få komma
till stånd efter beslut därom av vederbörande kommun. Däremot är det enligt
min mening inte lämpligt, att enskild fysisk eller juridisk person eller kommunalt
bolag, som omhänderhar anläggning för vattenförsörjning, får
möjlighet att med förbigående av kommunens fullmäktige besluta om fluorering
av det vatten som distribueras genom anläggningen.

Av vad jag tidigare anfört torde vidare framgå att en förutsättning för
vattenfluorering måste vara, att den genomförs under betryggande teknisk
kontroll. Föreskrifter måste sålunda ges beträffande handhavandet
av fluoriderna, förfarandet vid tillsättning av dem, omfattningen av provtagning
på vattnet och analys av proven, åtgärder vid överdosering och
liknande problem. Vidare bör som villkor för vattenfluorering gälla att
en kontinuerlig kontroll sker rörande såväl de odontologiska som de medicinska
verkningarna av fluortillförseln. Sådana undersökningar bör omfatta
inte bara barn och ungdom utan också personer i äldre åldersgrupper.
Härigenom bör man på längre sikt kunna klarlägga bl. a. fluorens odontologiska
effekt i åldrarna över 20 år.

Erfarenheterna av fluorering i vårt land är begränsade. Det är därför
enligt min åsikt angeläget att inte redan på frågans nuvarande stadium
öppna generell möjlighet för kommuner att fluorera sitt vattenledningsvatten.
Inte minst beträffande det tekniska förfarandet vid vattenfluorering
samt kontrollen över fluorens handhavande och fluorkoncentrationen
i ett vattenledningsnät krävs vidgade erfarenheter, innan allmängiltiga
föreskrifter kan utfärdas. Erfarenheter på dessa och andra områden
bör enligt min mening vinnas genom att vattenfluorering tilllåtes
endast på ett mindre antal orter och under omfattande kontroll i de
hänseenden som jag tidigare berört. Vidgade möjligheter att fluorera
vattenledningsvatten bör öppnas endast efter hand som ett säkrare underlag
erhålles för bedömningen av de med åtgärden förbundna problemen.
Jag föreslår med hänsyn härtill, att lagstiftningen om tillsättning
av fluor till vattenledningsvatten utformas som ett bemyndigande för Kungl.
Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer, att efter framställning
av kommun medge att fluor må på de villkor, vilka föreskrives i
medgivandet, i lcariesförebyggande syfte tillsättas vatten som inom kommunen
tillhandahålles genom allmän anläggning för vattenförsörjning. I JO §
hälsovårdsstadgan, som behandlar underhåll och skötsel av anläggning för
2 — liihang till riksdagens protokoll 1962. 9 sand. 2 avd. Nr 40

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1962

uppfordring, rening, förvaring och överföring av vatten, bör i ett nytt andra
stycke hänvisas till att om tillsättning av fluor till vatten i allmän anläggning
för vattenförsörjning är särskilt stadgat. Denna ändring i stadgan torde
kunna ske i administrativ ordning.

I svenska stadsförbundets och svenska landskommunernas förbunds yttranden
över medicinalstyrelsens framställning 1958 har berörts vissa frågor
om kommuns skadeståndsskyldighet mot förbrukare av fluorerat vattenledningsvatten.
I anslutning härtill vill jag endast framhålla, att dylika
frågor torde böra lösas enligt allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser.»

Remissyttranden över motionerna 1:31 och II: 53

Medicinalstyrelsen erinrar om sin underdåniga framställning den 12
april 1958, vari styrelsen hemställde att kommuner, som önskade i kariesprofylaktiskt
syfte genomföra kontrollerad fluoridering av dricksvattnet,
måtte beredas laglig möjlighet härtill under erforderlig teknisk kontroll.
Styrelsen fortsätter:

Under den därefter förflutna tiden har ytterligare ett betydande material
av forskningsresultat och erfarenheter framkommit, vilket styrker
såväl den kariesprofylaktiska effekten som riskfriheten av dricksvattenfluoridering
till en koncentration av ca 1 mg/l. Den identiska effekten av
naturligt förekommande och artificiellt tillsatt fluor, vilken kunnat förutses
på grundval av enkla kemiska lagar, har bekräftats genom att verkningarna
på tandsystemet visat sig vara desamma i båda fallen. Svenska
ledningsvatten har vid utförda inventeringar i regel visat sig hålla naturliga
fluorhalter mellan ca 0,05 och 5,5 mg per liter — i privata brunnar
har ännu högre värden konstaterats — och den starka skyddsverkan mot
karies av fluorhalter om ca 1 mg/l och däröver har upprepade gånger bekräftats
såväl i Sverige som i de övriga nordiska länderna. Ett flertal sakkunnigkommittéer
i olika länder har vidare efter noggranna utredningar
rekommenderat vattenfluorideringen. Hit hör en expertkommitté inom
Världshälsoorganisationen, danska, holländska och irländska regeringskommissioner
samt en kommitté inom provinsen Ontario i Canada. I Irland har
kariesprofylaktisk vattenfluoridering till och med blivit påbjuden i lag.

Oppositionen mot vattenfluoridering har emellertid också gjort sig gällande
i flera länder, till stor del byggd på material, som distribuerats från
vissa kretsar i U. S. A.

Medicinalstyrelsen hänvisar i fortsättningen till sitt yttrande i anledning
av dispensansökningen från Norrköpings stads hälsovårdsnämnd. I
detta yttrande har styrelsen tillstyrkt hälsovårdsnämndens framställning.
Styrelsen finner med hänsyn till det anförda ytterligare utredning rörande
lämpligheten av kariesförebyggande fluortillsats till vattenledningsvatten
överflödig.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller i sitt remissyttrande bland
annat, att fluorering ur vattenteknisk synpunkt bör kunna tillåtas.

Hälsovårdsnämnden i Norrköping tillstyrker motionerna och anför:

19

Andra lagutskottets utlåtande nr AO år 1962

Enligt nämndens uppfattning är fluortillsättning till dricksvatten det
lättaste, säkraste och billigaste sättet att förbättra tandtillståndet hos våra
barn och sannolikt även i viss mån hos vuxna. Det bör därför beredas
möjlighet för de kommuner, som så önskar, att tillsätta fluor till sitt allmänna
dricksvatten. Ett villkor är givetvis, att denna tillsättning kan ske
under former, som garanterar en lämplig dosering, och verksamheten måste
stå under övervakning av Kungl. Medicinalstyrelsen.

Såväl Svenska stadsförbundet som Svenska landskommunernas förbund
erinrar om att de tillstyrkt hälsovårdsnämndens i Norrköping dispensansökan.
Stadsförbundet tillstyrker en utredning i syfte att undersöka de
lagliga möjligheterna att under vissa omständigheter tillåta fluortillsättning
till dricksvatten under det att Landskommunernas förbund säger sig
vara i stort sett ense med motionärerna men ifrågasätter om någon särskild
utredning utöver den som redan gjorts av medicinalstyrelsen är av
behovet påkallad.

Statens institut för folkhälsan tillstyrker med hänsyn till frågans stora
betydelse, att spörsmålet om vattenfluoridering göres till föremål för en
förnyad utredning. Institutet erinrar om att det i särskilt yttrande tillstyrkt
hälsovårdsnämndens i Norrköping dispensansökan.

Utskottet

I förevarande proposition framlägges förslag till en lag, enligt vilken
Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer bemyndigas att
efter framställning av kommun medge, att fluor må i kariesförebvggande
syfte tillsättas vatten som inom kommunen tillhandahålles genom allmän
anläggning för vattenförsörjning.

Under senare år har fluor rönt stor uppmärksamhet såsom ett verksamt
medel att förebygga tandkaries. Ett flertal undersökningar har verkställts
utomlands rörande förhållandet mellan fluorhalt i dricksvattnet och kariesfrekvens.
Dessa undersökningar har avsett såväl områden med naturligt hög
fluorhalt i vattnet som områden där vattnet på konstgjord väg tillsatts
fluor. Även i vårt land har sådana undersökningar verkställts. Genom medicinalstyrelsens
försorg har vidare 1953 och 1958 verkställts sakkunnigutredningar
i ämnet, grundade på utländska och svenska undersökningsresultat.
Fluorering av dricksvatten har skett i Norrköping sedan 1952. Fluoreringen
där har emellertid avbrutits i början av innevarande år, sedan regeringsrätten
funnit åtgärden icke stå i överensstämmelse med hälsovårdsstadgan.
Hälsovårdsnämnden i Norrköping har därefter hos Kungl. Maj :t
hemställt om tillstånd att fortsätta vattenfluoreringen i staden åtminstone
ytterligare fem år. Sedan flera år äger försök rum rörande effekten av pensling
och borstning av tänderna med fluorpreparat.

Bland fackmännen på området råder numera praktiskt taget fullständig
2* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 9 sand. 2 avd. Nr AO

20 Andra lagutskottets utlåtande nr A0 år 1962

enighet om att fluor har en avsevärd karieshämmande effekt. Som exempel
kan nämnas att man i Norrköping erhållit en kariesreduktion på 52,4 procent
hos sjuåriga barn, som sedan födelsen tillhandahållits dricksvatten med
en fluorhalt av omkring ett mg per liter. Hos 14-åriga barn, som från sjuårsåldern
erhållit sådant dricksvatten, var kariesreduktionen 31,4 procent.
De resultat som uppnåtts är sådana att de enligt utskottets mening i och
för sig väl motiverar att försök med dricksvattenfluorering fortsättes.

I den offentliga debatten i frågan om vattenfluorering har emellertid två
synpunkter med skärpa framhållits mot fluoreringen. Dels har man understrukit
det moment av tvång för den enskilde som ligger i att han betages
möjligheten att använda vatten utan fluorinblandning och dels har man uttalat
farhågor för de hälsorisker som kan vara förenade med daglig konsumtion
av fluor, inte minst med hänsyn till att konsumtionen av dricksvatten
och därmed också av fluor kan antagas variera inom vida gränser. I
motionerna I: 756 och II: 911, 1: 757 och 11: 913, I: 758 och II: 9H, II: 912
samt II: 915 yrkas på grund av huvudsakligen de nämnda synpunkterna
avslag å propositionen.

Enligt utskottets mening är det en nackdel med fluorering av vattenledningsvatten
att den beskär den enskildes valfrihet i fråga om fluorkonsumtion.
Andra metoder för fluortillförsel såsom pensling av tänderna, munsköljningar
eller tandborstning med fluorpreparat är ej behäftade med
denna olägenhet och är därför ur den synpunkten att föredraga framför
fluorering av dricksvatten. Emellertid har, såvitt framgår av de hittills redovisade
försöksresultaten, vattenfluoreringen visat sig till sin effekt vara
långt överlägsen övriga metoder. Med hänsyn till den avsevärda samhälleliga
nyttan av åtgärden anser utskottet därför, trots den nackdel som ligger
i tvångsmomentet, att man icke av denna anledning bör avstå från vattenfluorering.
Utskottet vill emellertid i detta sammanhang understryka
betydelsen av fortsatt forskning liksom vikten av att försöken med individuell
fluorbehandling fortsättes.

Beträffande de hälsorisker som kan vara förenade med daglig fluorkonsumtion
i den omfattning som kan komma i fråga genom den föreslagna vattenfluoreringen
har under den tid fluorfrågan varit föremål för uppmärksamhet
i vårt land av medicinsk expertis uttalats vitt skilda uppfattningar.
Uppmärksamheten synes därvid ha varit inriktad dels på verkningar som
uppkommer på ett relativt tidigt stadium såsom den dentala fluorosen,
d. v. s. missfärgning'' eller fläckning av tänderna, och dels på senare framträdande
verkningar, där befarade sjukliga förändringar i skelett och njurar
har stått i centrum för intresset. Numera har emellertid en praktiskt taget
enhällig svensk odontologisk och medicinsk expertis förklarat, att vunna
erfarenheter av fluorens verkningar inte ger belägg för att långvarig daglig
konsumtion av fluor i de små doser, som kommer i fråga vid vattenfluorering,
skulle medföra hälsorisker. Med hänsyn till den ståndpunkt exper -

21

Andra lagutskottets utlåtande nr AO år 1962

tisen sålunda numera intar anser utskottet att de befarade hälsoriskerna
måste antagas vara så ringa att de inte bör hindra antagandet av lagförslaget,
som icke har annat syfte än att möjliggöra fortsatt försöksverksamhet
med vattenfluorering.

Utskottet förutsätter därvid, att prövningen av ansökningar om tillstånd
till fluorering i största möjliga utsträckning förbehålles Kungl. Maj :t och
i vart fall icke delegeras till annan än central myndighet, samt att tillstånd
icke beviljas annat än efter medicinalstyrelsens hörande i varje särskilt
fall. Utskottet fäster särskild vikt vid att vid tillståndsprövningen, som bör
ske efter restriktiva grunder, särskilt beaktas, att vattenverket i fråga är
av sådan beskaffenhet att betryggande garantier finnes för att fluorkoncentrationen
i vattnet kan hållas på en konstant nivå. Noggranna föreskrifter
om fortlöpande kontroll i detta avseende bör givas. Utskottet vill slutligen
understryka vikten av att fluorens verkningar inte bara på tänderna
utan även på hälsotillståndet i övrigt fortlöpande vetenskapligt kontrolleras
vid de fortsatta försök med vattenfluorering som kan komma att ske.

Med den ståndpunkt utskottet sålunda intagit till propositionen får syftet
med motionerna I: 31 och II: 53 att möjliggöra fortsatta försök med vattenfluorering
anses tillgodosett. Motionärernas yrkande påkallar därför
icke någon riksdagens åtgärd.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen med avslag å följande motionsyrkanden,
nämligen

1) yrkandet i motionerna I: 756 och II: 911 om avslag å
propositionen,

2) yrkandet i motionerna I: 757 och II: 913,

3) yrkandet i motionerna I: 758 och II: 914 om avslag å
propositionen,

4) yrkandet i motionen II: 912, samt

5) yrkandet i motionen II: 915

måtte bifalla förevarande proposition, nr 182;

B. att yrkandet i motionerna I: 756 och II: 911 om dispens
på annat sätt än genom den föreslagna lagen för Norrköpings
stad att bedriva fluoreringsförsök icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

C. att yrkandet i motionerna I: 758 och II: 914 om intensifierad
forskning rörande användning av fluor i den kariesförebyggande
verksamheten, i den mån det icke kan anses
besvarat genom vad utskottet i utlåtandet anfört, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1962

D. att yrkandet i motionerna I: 31 och II: 53 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 13 november 1962

På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
fru Carlqvist, fröken Nordström, herrar Edström, Enarsson och Thorsten
Larsson;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg,
Lundberg, Wiklund i Stockholm, fru Gunne, herrar Fredriksson,
Carlsson i Göteborg och Gomér.

Reservation

av fröken Nordström och fru Gunne, vilka ansett att utskottet bort yttra
och hemställa:

»I förevarande proposition framlägges förslag till en lag, enligt vilken
Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer bemyndigas att
efter framställning av kommun medge, att fluor må i kariesförebyggande
syfte tillsättas vatten som inom kommunen tillhandahålles genom allmän
anläggning för vattenförsörjning.

Under senare år har frågan om tillförsel av fluor i kariesförebyggande
syfte rönt stor uppmärksamhet. Ett flertal undersökningar har verkställts
utomlands rörande förhållandet mellan fluorhalt i dricksvattnet och kariesfrekvens.
Dessa undersökningar har avsett såväl områden med naturligt
hög fluorhalt i vattnet som områden där vattnet på konstgjord väg tillsatts
fluor. Även i vårt land har sådana undersökningar verkställts. Genom medicinalstyrelsens
försorg har vidare 1953 och 1958 verkställts sakkunnigutredningar
i ämnet, grundade på utländska och svenska undersökningsresultat.
Fluorering av dricksvatten har skett i Norrköping sedan 1952. Fluoreringen
där har emellertid avbrutits i början av innevarande år, sedan regeringsrätten
funnit åtgärden innebära missförhållande i hälsovårdsavseende.
Hälsovårdsnämnden i Norrköping har därefter hos Kungl. Maj :t hemställt
om tillstånd att fortsätta vattenfluoreringen i staden åtminstone ytterligare
fem år. Sedan flera år äger försök rum rörande effekten av pensling och
borstning av tänderna med fluorpreparat.

Beträffande den karieshämmande effekt, som uppnås genom tillsättning
av fluor till dricksvatten, föreligger nu vissa undersökningsresultat. Av dessa

23

Andra lagutskottets utlåtande nr iO år 1902

framgår, att reduktion av kariesfrekvensen har uppnåtts hos barn i förskoleåldern
och den lägre skolåldern. Om åtgärdens eftekt på kariesfrekvensen
hos personer över 20-årsåldern finnes inga undersökningsresultat att
tillgå. Den uppfattningen att fluoreringen icke medför annan nytta än att
kariesangreppet framflyttas till högre ålder saknar icke företrädare.

Vid ställningstagandet till den föreslagna lagen är det särskilt två synpunkter
som träder i förgrunden. Dels innebär fluoreringen ett tvång för
den enskilde på det sättet att han betages möjligheten att använda vatten
utan fluorinblandning och dels kvarstår betydande farhågor för de hälsorisker
som kan vara förenade med daglig konsumtion av fluor.

Den föreslagna lagen innebär en principiell nyhet på det sättet att genom
lagen vissa befolkningsgrupper kommer att undantagslöst påtvingas medicinsk
profvlaktisk behandling. Någon lag av likartad principiell innebörd
finnes icke tidigare i vårt land. De exempel som ibland åberopas, t. ex. smiltkoppsvaccinering
och klorering av dricksvatten, är av flera skäl icke jämförbara.
Den förra åtgärden har till syfte att förhindra uppkomst och utbredning
av en smittsam sjukdom och föregås av individuell läkarundersökning.
Numera kan dispens erhållas från sådan vaccinering. Tillsättning
av klor till dricksvatten sker i syfte att rena vattnet från skadliga bakterier
och alltså göra vattnet riskfritt att förtära. Fluoreringen däremot innebär
att vattenledningsvattnet användes för att distribuera medicin. En dylik
inedicinering innebär enligt utskottets mening ett sådant ingrepp i den personliga
friheten att den redan av detta skäl kan ifrågasättas.

Beträffande de hälsorisker som kan vara förenade med daglig fluorkonsumtion
i den omfattning som kan komma i fråga genom den föreslagna
vattenfluoreringen har under den tid fluorfrågan varit föremål för uppmärksamhet
i vårt land av medicinsk expertis uttalats vitt skilda uppfattningar.
Uppmärksamheten har däi-vid varit inriktad dels på tidigare uppträdande
verkningar såsom den dentala fluorosen, d. v. s. missfärgning eller
fläckning av tänderna, och dels på senare uppkommande verkningar, där
befarade sjukliga förändringar i skelett och njurar har stått i centrum för
intresset. Så sent som år 1958, då lagstiftning om fluorering övervägdes,
uttalades av fackmännen så vitt skilda uppfattningar beträffande de med
åtgärden följande hälsoriskerna att lagstiftning ansågs icke kunna komma
i fråga. De skäl som kan ligga till grund för ett ändrat ställningstagande nu
är enligt utskottets mening icke tillräckliga. Det måste med bestämdhet
framhållas, att hälsoriskerna på lång sikt icke är utredda. Farhågor för
sådana risker gör sig särskilt gällande beträffande personer som på grund
av vissa sjukdomar eller eljest konsumerar större kvantiteter dricksvatten
samt i fall då den avsedda fluorkoncentrationen i vattnet på grund av tekniska
fel kan komma att överskridas. De undersökningsresultat som redovisats
om hälsotillståndet i trakter med naturlig hög fluorhalt i vattnet
ger ingen säker vägledning beträffande riskerna på lång sikt med fluorc -

24 Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1962

ring, eftersom fluoren förekommer i form av kalciumfluorid i det naturligt
fluorhaltiga vattnet och tillsättes i form av natriumfluorid vid fluorering.
Det kan icke tagas för givet att dessa båda fluorföreningar, som delvis har
olika egenskaper, har samma verkan på människokroppen. Så länge farhågor
för betydande hälsorisker kvarstår kan propositionens förslag enligt
utskottets mening icke godtagas. Utskottet vill alltså biträda motionerna
1: 756 och II: 911, I: 757 och II: 913, I: 758 och II: 9U, II: 912 samt II: 915,
vari yrkas avslag å propositionen.

Försök med individuell fluorbehandling —- pensling och borstning av
tänderna med fluorpreparat samt munsköljning med fluorhaltigt vatten —
pågår på flera platser. Sålunda har ca 100 000 barn i Stockholm och Göteborg
fått sina tänder preparerade med fluor i kariesförebyggande syfte. I
Älvsborgs och Jönköpings län har landstingen fattat beslut om liknande behandling.
I Göteborg kommer verksamheten att utvidgas och omfatta även
6-åringar.

Dessa metoder att förebygga tandkaries, som redan givit beaktansvärda
resultat, har enligt utskottets mening avgjorda fördelar framför fluorering
av vattenledningsvatten. Det är här frågan om yttre påverkan på tänderna
och icke om en svårkontrollerad konsumtion av fluorhaltigt vatten. Vidare
sker dessa behandlingsformer frivilligt och individuellt.

Utskottet betecknar det som värdefullt, att dessa försök fortsättes i ökad
omfattning och resultaten noga studeras. Utskottet vill erinra om vad som
i denna fråga anförts av ett antal remissinstanser och förutsätter i anslutning
till vad som uttalats i flera motioner att stor uppmärksamhet ägnas
frågan om en intensifierad forskning och fortsatt försöksverksamhet rörande
användning av fluor i kariesförebyggande syfte för utrönande av riskerna
för skadliga biverkningar och metoderna att undvika sådana biverkningar.

Under hänvisning till vad ovan anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen med bifall till följande motionsyrkanden,
nämligen

1) yrkandet i motionerna I: 756 och II: 911 om avslag å
propositionen,

2) yrkandet i motionerna I: 757 och II: 913,

3) yrkandet i motionerna I: 758 och II: 914 om avslag å
propositionen,

4) yrkandet i motionen II: 912, samt

5) yrkandet i motionen II: 915

måtte avslå förevarande proposition, nr 182;

B. att yrkandet i motionen I: 756 och II: 911 om dispens på
annat sätt än genom den föreslagna lagen för Norrköpings

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1962

25

stad att bedriva fluoreringsförsök icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

C. att riksdagen i anledning av yrkandet i motionerna
1:758 och 11:914 om intensifierad forskning rörande användning
av fluor i den kariesförebyggande verksamheten
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva till
känna vad utskottet anfört om sådan forskning; samt

D. att yrkandet i motionerna I: 31 och II: 53 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.»