Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962

1

Nr 34

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning av statsmedel
vid ingripanden enligt karantänskungörelsen.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 168 i första kammaren av herr
Gorthon samt nr 212 i andra kammaren av herrar Gustafson i Göteborg
och Johansson i öckerö.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning i syfte att ändra bestämmelserna
rörande ersättning åt enskilda och företag, som drabbas av
myndigheters ingripande i hälsovårdande syfte, på sådant sätt att karantänskungörelsen
inordnas bland de ersättningsgrundande författningarna,
och att ersättning generellt kan utgivas efter mindre restriktiva grunder än
för närvarande».

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan
får utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna.

över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från medicinalstyrelsen, sjöfartsstyrelsen och
statskontoret. Redogörelse för innehållet i remissyttrandena lämnas i det
följande.

Gällande bestämmelser

Regler med syfte att förhindra utbredning av sjukdomar återfinnes i ett
flertal lagar och förordningar, såsom epidemilagen, lagen om åtgärder mot
utbredning av könssjukdomar, livsmedelsstadgan, hälsovårdsstadgan, mejeristadgan,
tuberkulosförordningen och karantänskungörelsen. I samtliga
dessa fall finnes bestämmelser, som ger vederbörande myndigheter rätt
att i olika avseenden vidtaga ingripanden för att förhindra spridning av
vissa smittsamma sjukdomar.

Karantänskungörelsen den 24 april 1953 innehåller bestämmelser om
sanitär kontroll av den internationella trafiken. Till skydd mot att smittsamma
sjukdomar genom sjö-, land- eller lufttrafik införes i riket eller
sprides till utlandet åligger det hälsovårdsnämnd att vidtaga erforderliga
åtgärder i enlighet med kungörelsens bestämmelser. Sålunda kan hälsovårdsnämnd
förordna om läkarbesiktning och smittrening, bestämma att smittBihang
till riksdagens protokoll 1962. 9 saml. 2 avd. Nr 34

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962

bärare ombord på fartyg ej må ha beröring med land samt föranstalta om
att smittad person flyttas från transportmedlet och isoleras. Även beträffande
gods, bagage och post kan åtgärder vidtagas i syfte att förhindra
spridning av smitta.

Enligt regler i lagen den 18 maj 1956 om ersättning åt smittbärare är
smittbärare som på grund av myndighets ingripande, företaget med stöd av
epidemilagen, livsmedelsstadgan eller mejeristadgan, till förekommande av
att smitta sprides underkastas observation, isolering eller inskränkning i
arbete berättigad att av statsmedel erhålla ersättning. Tillfällig smittbärare
erhåller ersättning dels för inkomstbortfall och dels för resa, som varit erforderlig
på grund av ingripandet. Ersättning för inkomstbortfall utgår
längst under nittio dagar och utgår med det högsta belopp, som vid sjukdom
skulle ha utgått från sjukförsäkringen. Kronisk smittbärare erhåller
ersättning med belopp, som med hänsyn till behovet av ersättning, förlustens
storlek och omständigheterna i övrigt i varje särskilt fall prövas skäligt.

Kungl. kungörelsen den 18 maj 1956 om ersättning av statsmedel i vissa
fall vid ingripanden i hälsovårdens intresse innehåller regler enligt vilka
kostnader och förluster, som uppkommit på grund av myndighets ingripande
med stöd av epidemilagen eller livsmedelsstadgan, i vissa fall ersättes
av statsmedel. De företagsförluster, för vilka ersättning under vissa förutsättningar
kan utgå, är av två slag, dels förstörda varor eller annan lös
egendom och dels mera svårbestämda förluster på grund av driftsavbrott
eller annat intrång i näring. För sistnämnda fall finnes den restriktiva
föreskriften att det måste föreligga väsentligt intrång i näring eller avsevärd
minskning i arbetsförtjänst.

Såsom framgår av det sagda grundar ingripande jämlikt karantänskungörelsens
regler i intet fall rätt till ersättning.

Historik

Den i motionerna aktualiserade frågan om ersättning vid ingripanden
enligt karantänskungörelsen behandlas i ett av justitierådet Hugo Digman
den 22 oktober 1955 avgivet betänkande.

Häri har utredningsmannen — efter att ha uppehållit sig vid åtgärder
enligt hälsovårds-, livsmedels- och mejeristadgorna samt epidemilagen —
även beaktat, huruvida ingripande enligt övriga hälsovårdsförfattningar
borde föranleda ersättning. Han har konstaterat att härvid ej förekommer
andra bestämmelser av intresse än karantänskungörelsens föreskrifter om
att fartyg kan hindras från att lasta eller lossa o. s. v. Utredningsmannen
har emellertid ansett karantänskungörelsens karaktär vara sådan att ersättning
på grund av nämnda ingripanden ej bör ifrågakomma.

I proposition nr 126 år 1956, vari framlades förslag till de nu på området
gällande bestämmelserna, följde föredragande departementschefen,

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962

statsrådet Hedlund, utredningsmannens förslag och uttalade, att han med
hänsyn till de speciella förhållanden karantänskungörelsen avser och till
syftet med den i propositionen föreslagna lagstiftningen icke kunde tillstyrka
att ingripanden enligt karantänskungörelsen gjordes ersättningsgrundande.
Han ansåg därför de föreslagna ersättningsreglerna icke böra tilllämpas
på ingripanden enligt karantänskungörelsen.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 29 år 1956 fann andra lagutskottet
ej anledning till erinran mot propositionen i denna del.

Remissyttrandena

Medicinalstyrelsen redogör i sitt yttrande inledningsvis för de gällande
bestämmelserna och anför därefter:

Då bestämmelserna ännu endast gällt kortare tid, är erfarenheterna av
desamma begränsade och motiverar enligt medicinalstyrelsens uppfattning
icke för närvarande någon ändring av reglerna. Framhållas bör också, att
det ju icke endast är ingripanden med stöd av karantänskungörelsen, som
faller utanför ersättningsreglerna: detta gäller också ingripanden jämlikt
hälsovårdsstadgan och tuberkulosförordningen samt lagen om åtgärder mot
utbredning av könssjukdomar.

Då det gäller karantänskungörelsen måste även beaktas att denna är baserad
på de av fjärde världshälsovårdsförsamlingen antagna, av Sverige biträdda
internationella hälsovårdsbestämmelserna, som innehåller vissa regler
för sanitära åtgärder och metoder (jfr prop. nr 138 år 1952). Art. 23 i
bestämmelserna förklarar att de sanitära åtgärder, som godkännes i bestämmelserna,
är de mest vittgående i internationell trafik tillämpliga åtgärder,
som en stat kan påfordra för att skydda sitt territorium mot smittsamma
sjukdomar. Skulle sådana bestämmelser införas i Sverige att förluster
vid ingripanden av karantänsnatur ersättes av staten, skulle utländska
fartyg, som trafikerar vårt land, svårligen kunna ställas utanför dessa.
Därvid bör emellertid beaktas, att motsvarande förmåner, såvitt känt, icke
erbjudes utomlands.

Sjöfartsstyrelsen tillstyrker att en utredning företages i enlighet med
motionärernas hemställan samt anför:

Sjöfartens natur med förflyttning av fartyg, passagerare och laster mellan
olika hamnar ofta i olika delar av världen medför, att denna näring får
anses i större utsträckning än de flesta andra vara utsatt för risker av ingripanden
enligt karantänskungörelsen. Med hänsyn till storleken av de
fartyg, som numera utnyttjas i den internationella sjöfarten, kan sådant
ingripande leda till högst avsevärda förluster för vederbörande redare.

Visserligen kan sägas, att riskerna för ingripanden enligt karantänskungörelsen,
liksom andra förhållanden som medför längre eller kortare tids
driftsavbrott för ett fartyg, ingår i de allmänna risker, varmed en redare
måste räkna i sin verksamhet. Detta förefaller emellertid sjöfartsstyrelsen
vara en väl hård linje och att jämväl bör beaktas att karantänsingripandena
avser skyddsåtgärder för landet i dess helhet eller i vart fall större
delar därav. De av utredningsmannen i förslaget till förenämnda lag anförda
skälen för eu begränsning av lagstiftningens tillämpningsområde förefaller

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962

sålunda sjöfartsstyrelsen väl generaliserande och det synes som om sjöfartens
speciella karaktär icke till fullo beaktats.

Såsom förut angivits, kan de förluster som drabbar en redare vid ingripande
enligt karantänskungörelsen, uppgå till avsevärda belopp. Det
synes med hänsyn härtill och till vad i övrigt anförts om syftet med ingripandena
skäligt, att möjlighet öppnas till ersättning till redaren även om
företagets ekonomiska ställning skulle vara sådan, att förlusterna icke kan
sägas medföra en avsevärd rubbning av företagets ekonomi.

Statskontoret ifrågasätter om tillräckliga skäl ännu föreligger för en utredning.
I remissyttrandet anföres:

Vid dessa förarbeten till den nu gällande kungörelsen (prop. 126/1956;
andra lagutsk. 29; rskr. 256) var avgränsningen av dess tillämplighetsområde
och omfattningen av ersättningen föremål för ingående överväganden.
Då det i motionen göres gällande, att rätten till ersättning i praktiken
visat sig vara ytterst begränsad, måste detta ses mot bakgrunden av att det
gäller att ersätta förluster, som uppkommer vid extraordinära ingripanden.
Det framhölls i propositionen uttryckligen, att det icke vore meningen, att
ersättning skulle utgå i anledning av de åtgärder myndigheterna vidtager
i sin regelmässiga kontrollerande verksamhet på hälsovårdens område eller
vid andra ingripanden än i epidemibekämpande syfte. Med hänsyn till de
speciella förhållanden karantänskungörelsen avsåge, uteslöts även ingripanden
enligt denna kungörelse från ersättning i den ordning, som regleras
av förevarande ersättningskungörelse (se prop. sid. 31—32, utsk. sid. 35).

Då motionärerna särskilt framhållit karantänskungörelsen, vill statskontoret
fästa uppmärksamheten vid att ämbetsverket författningsenligt jämväl
avvisat krav på ersättning för i utlandet inköpta varor, vilka vid importkontrollen
befunnits paratyfussmittade och av denna anledning icke
fått i riket införas. I såväl dylika fall som rederifallet hänför sig ingripandena
till den reguljära kontrollen, vilka ingripanden enligt förarbetena icke
skulle omfattas av förevarande ersättningskungörelse. En ändring av denna
princip torde näppeligen kunna begränsas till att avse enbart karantänskungörelsen.
Skall ändring ske, måste spörsmålet ses ur betydligt vidare
aspekter.

Under den tid ersättningskungörelsen hittills ägt tillämpning har till
statskontoret inkommit 91 ersättningsärenden, varav 3 under 1956, 15 under
1957, 18 under 1958, 12 under 1959, 8 under 1960, 31 under 1961 och 4 hittills
under 1962.

Utskottet

Karantänskungörelsen innehåller bestämmelser om sanitär kontroll av
den internationella trafiken. Till skydd mot att smittsamma sjukdomar
genom sjö-, land- eller lufttrafik införes i riket eller sprides till utlandet
åligger det hälsovårdsnämnd att vidtaga erforderliga åtgärder i enlighet
med kungörelsens bestämmelser. Sålunda kan hälsovårdsnämnd förordna
om läkarbesiktning och smittrening, bestämma att smittbärare ombord på
fartyg ej må ha beröring med land samt föranstalta om att smittad person
flyttas från transportmedlet och isoleras. Även beträffande gods, bagage
och post kan åtgärder vidtagas i syfte att förhindra spridning av smitta.

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 3i är 1962

Enligt regler i kungörelsen om ersättning av statsmedel i vissa fall vid
ingripanden i hälsovårdens intresse kan kostnader och förluster, som uppkommit
på grund av myndighets ingripande med stöd av epidemilagen och
livsmedelsstadgan i vissa fall ersättas av statsmedel. De företagsförluster,
för vilka ersättning kan utgå, är av två slag, dels förstörda varor eller
annan lös egendom och dels mera svårbestämda förluster på grund av
driftsavbrott eller annat intrång i näring. För det sistnämnda fallet finnes
den föreskriften att det måste föreligga väsentligt intrång i näring eller
avsevärd minskning i arbetsförtjänst. För ingripanden med stöd av karantänskungörelsen
utgår däremot aldrig ersättning.

I förevarande motioner framhålles, att ersättningsrätten är ytterst begränsad
och att detta motverkar bestämmelsernas syfte. Det förhållandet
att ingripanden med stöd av karantänskungörelsen över huvud taget ej
grundar rätt till ersättning finner motionärerna otillfredsställande, emedan
de ifrågakommande ingripandena blir likartade oavsett vilken lagstiftning
som åberopas, och verkningarna för den enskilde eller det företag som
drabbas likaledes blir desamma.

Motionärerna erinrar om ett fall som för några år sedan tilldrog sig allmän
uppmärksamhet. År 1957 anlände till Göteborg ett svenskt fartyg,
vars besättning befarades medföra smittkoppor. Långtgående säkerhetsåtgärder
vidtogs, vilka ledde till att rederiet i fråga fick vidkännas betydande
kostnader. Man konstaterade så småningom, att det icke var fråga om
smittkoppor. Rederiet reste ersättningskrav, men Kungl. Maj :t ställde sig
avvisande under motivering att ingripandena skett med stöd av karantänskungörelsen.

Motionerna utmynnar i en hemställan om utredning i syfte att ingripanden
enligt karantänskungörelsen skall bliva ersättningsgrundande och att
ersättning generellt skall kunna utgivas efter mindre restriktiva grunder
än som för närvarande är fallet.

Frågan huruvida ingripanden med stöd av karantänskungörelsen skulle
vara ersättningsgrundande var föremål för överväganden i samband med
tillkomsten av den gällande ersättningskungörelsen. Därvid uttalade föredragande
departementschefen, att han med hänsyn till de speciella förhållanden
karantänskungörelsen avsåg icke kunde tillstyrka att ingripandena
gjordes ersättningsgrundande.

De skäl motionärerna anfört som stöd för sin hemställan att göra ingripandena
ersättningsgrundande —■ icke minst medborgarnas intresse av
att allt skall göras för att förebygga spridandet av smittsamma sjukdomar
—- kan enligt utskottets mening ha visst fog. Emellertid talar även skäl i
motsatt riktning. Om sådana bestämmelser infördes att förluster vid ingripanden
av karantänsnatur ersattes av staten skulle, såsom medicinalstyrelsen
i sitt remissyttrande framhållit, med hänsyn till internationella
överenskommelser utländska fartyg, som trafikerar vårt land, knappast

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1962

kunna undantagas från bestämmelserna. Någon ersättningsrätt i liknande
fall föreligger över huvud taget icke, såvitt är känt, för svenska fartyg
utomlands. Vidare är det icke möjligt att helt bortse från risken att fartyg,
beträffande vilka det finns skäl att antaga att ingripanden kan ifrågakomma,
när så är möjligt väljer hamn där ersättning kan påräknas. Med
hänsyn till bl. a. dessa omständigheter är utskottet icke berett att förorda
att frågan göres till föremål för utredning med sikte enbart på svenska förhållanden.
Utskottet vill i stället förorda, att därest behov av översyn av
ersättningsreglerna i framtiden skulle aktualiseras, en sådan företages i
internationellt sammanhang. Denna utskottets mening synes böra bringas
till Kungl. Maj :ts kännedom.

Under hänvisning till det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 168
och II: 212, i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin mening
måtte giva Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 30 oktober 1962

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
fru Hamrin-Thorell, fru Carlqvist, fru Gärda Svenson, fröken Nordström
och herr Enarsson;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg,
Lundberg, Rimmerfors, Odhe, fru Ekendahl, herrar Björkman och
Gustavsson i Alvesta.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM SS
104855