Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21 år 1962

1

Nr 21

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition till riksdagen med förslag till lag om rått
för kommun att bistå utländska studerande jämte i
ämnet väckta motioner.

Till konstitutionsutskottet har båda kamrarna den 13 november 1962 hänvisat
en av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten proposition, nr 191, däri
Kungl. Maj :t, under åberopande av ett propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 19 oktober 1962, föreslagit
riksdagen att antaga nedan intagna förslag till lag om rätt för kommun att
bistå utländska studerande.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft de i
anledning av densamma väckta, till utskottet den 21 november 1962 hänvisade
likalydande motionerna I: 763 av herr Yngve Nilsson och herr Ringaby
samt II: 924 av herrar Palm och Nilsson i Bästekille, vari hemställes, »att
riksdagen måtte 1. avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 191; samt 2. i skrivelse
till Kungl. Maj :t uttala, att de centrala administrativa myndigheter
som handhar biståndsverksamheten till utvecklingsländerna enligt riksdagens
mening bör beakta behovet av stipendier för studerande vid skolor
och inom näringslivet i vårt land och därvid särskilt ägna uppmärksamhet
åt sociala och kurativa åtgärder».

Beträffande de skäl som ligger till grund för propositionen får utskottet,
i den mån redogörelse därför ej lämnas i det följande, hänvisa till det vid
propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet samt beträffande
de skäl som ligger till grund för yrkandena i motionerna till samma motioner.

I åtskilliga kommuner har på senare tid uttalats önskemål om att kommunen
skulle anslå medel till utbildningsbidrag åt studerande från de s. k.
utvecklingsländerna, önskemål har vidare framförts om kommunala stipendier
åt utlänningar som praktiserar vid svenska industrier eller genomgår
lärlingsutbildning i Sverige. Enligt ett av regeringsrätten den 18 maj
1961 träffat avgörande anses emellertid kommunala utbildningsbidrag till
utländska studerande icke lagligen kunna meddelas, eftersom dylikt beslut
inte avser en angelägenhet som det tillkommer kommun att vårda. Sedan
med anledning härav fråga uppkommit, huruvida det vore möjligt och lämpligt
att ändra gällande kommunala kompetensregler så att kommun finge
1 -—- Bihang till riksdagens protokoll 1962. 5 samt. 2 avd. Nr 21

2 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21 år 1962

möjlighet att anslå medel för nämnda ändamål, uppdrog Kungl. Maj :t den
12 januari 1962 åt kommunalrättskommittén att skyndsamt
verkställa en förutsättningslös utredning i ämnet. Kommittén redovisade
uppdraget i ett i maj 1962 framlagt betänkande: »Kommunalt stöd åt studerande
från utvecklingsländerna» (SOU 1962:21). Betänkandet utmynnade
i ett förslag till lagstiftning, som skulle bereda borgerliga primärkommuner
och landstingskommuner möjlighet att i skälig omfattning anslå medel till
stipendier åt dem, som i anslutning till svenskt utvecklingsbistånd önskade
bedriva studier eller eljest genomgå utbildning inom kommunen eller vid
av kommunens invånare anlitad utbildningsanstalt utom kommunen, ävensom
vidtaga åtgärder i övrigt för underlättande av deras vistelse här och för
främjande av deras välfärd och trivsel.

Till stöd för förslaget bär kommunalrättskommittén sammanfattningvis
anfört följande.

Kommunerna saknade i stort sett möjligheter att inom ramen för nu
gällande kompetens utge utbildningsbidrag åt utländska studerande.

Åtskilliga skäl talade enligt kommitténs mening mot ett införande av
möjligheter för kommunerna att göra insatser för studerande från utvecklingsländerna.
Utvecklingshjälpen vore främst en statlig angelägenhet, och
öppnandet av möjligheter till kommunal medverkan skulle innebära ett
betydelsefullt avsteg från de hävdvunna gränserna för den kommunala
kompetensen. Andra skäl talade emellertid med styrka för att därtill beredda
kommuner skulle kunna göra vissa insatser på området. Utvecklingsbiståndet
vore av hög angelägenhetsgrad, och vi måste på olika sätt söka
vidga våra insatser. Utvecklingsländernas förhållanden och problem tilldroge
sig ett växande intresse från allmänhetens sida. Biståndsarbetet finge
därigenom en ökad anknytning till vårt utbildningsväsende och vårt kulturliv,
områden där kommunerna i dag hade betydelsefulla uppgifter. Kontakterna
med svenskt samhällsliv och svensk miljö vore av värde för studerande
från utvecklingsländerna. Med den ställning kommunerna intar i vårt
samhällsliv liksom på undervisningens och kulturlivets område kunde det
anses befogat att kommunerna bereddes möjlighet till vissa insatser på
stipendiatmottagningens område. Kommittén stannade därför för att förorda
att kommunerna i särskild lag tillädes rätt till vissa insatser för studerande
från utvecklingsländerna.

De skäl som funnits tala mot en kommunal medverkan borde enligt
kommitténs mening föranleda att vissa begränsningar uppställdes beträffande
de kommunala insatserna. Det syntes sålunda angeläget att kommunernas
insatser samordnades med våra insatser i övrigt på utvecklingshjälpens
område. De studerande som skulle kunna erhålla kommunalt
stöd skulle enligt kommitténs förslag bedriva studier eller eljest genomgå
utbildning i anslutning till »svenskt utvecklingsbistånd», varmed kommit -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21 år 1962

3

tén främst åsyftade de officiella svenska insatserna på utvecklingshjälpens
område. Insatserna skulle vidare enligt kommitténs förslag begränsas till
studerande, som bedreve studier inom vederbörande kommun eller vid av
dess invånare anlitad utbildningsanstalt utom kommunen. Enligt kommitténs
mening saknades anledning att frångå principen att utvecklingshjälpen
i huvudsak vore en statlig angelägenhet, vars kostnader skulle bäras av alla
gemensamt. Genom orden »i skälig omfattning» i författningsförslaget hade
kommittén velat understryka att insatserna skulle stå i rimlig proportion
till kommunens ekonomiska resurser och icke ges den omfattning att kommunens
invånare i kännbar mån mer än medborgarna i gemen betungades
med utgifter för biståndsarbetet.

Förutom genom anslag till stipendier borde enligt kommitténs mening
kommunerna kunna på annat sätt stödja de studerande. Av särskilt värde
vore att kommunerna ägnade intresse åt vad som brukade kallas stipendiatmottagningens
kurativa eller sociala sida — åt frågor om bostäder, samlingslokaler,
samvaron med svenskar etc. Kommittén fann anledning att i
författningstexten särskilt omnämna insatser av denna art — insatser för
underlättande av stipendiaternas vistelse här och för främjande av deras
välfärd och trivsel.

Landstingskommunerna skulle enligt kommitténs uppfattning få samma
möjligheter till insatser som de borgerliga primärkommunerna.

Remissyttranden över kommunalrättskommitténs betänkande
har avgivits av kammarkollegiet, nämnden för internationellt bistånd, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna, svenska landstingsförbundet, svenska
stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska institutet
för kulturellt utbyte med utlandet. Flertalet remissinstanser har helt eller
delvis tillstyrkt kommittéförslaget eller lämnat detsamma utan väsentliga
erinringar. Avstyrkande yttranden föreligger dock från kammarkollegiet,
överståthållarämbetet, sex länsstyrelser och elva kommuner.

I propositionen föreslås att borgerliga primärkommuner och
landstingskommuner i särskild lag skall bemyndigas från och med den 1
januari 1963 att bistå stipendiater från utvecklingsländerna genom att vidtaga
åtgärder som väsentligen tar sikte på att ordna stipendiaternas levnadsförhållanden
under deras vistelse i kommunen för studier eller annan utbildning.
Dylika kommunala åtgärder skall enligt lagförslaget kunna avse stipendiater
som kommer till Sverige inom ramen för våra samordnade hjälpinsatser
och som vistas i kommunen.

Till stöd för det i propositionen framlagda lagförslaget bar föredragande
departementschefen bl. a. anfört följande.

Den offentliga internationella biståndsverksamheten bör vara en statlig,
inte en kommunal uppgift. Det är statsmakterna som bär ansvaret för våra
internationella förbindelser och som därför skall bestämma utvecklings 1*

— Bihang titt riksdagens protokoll 1962. 5 samt. 2 avd. AV 21

4

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21 år 1962

hjälpens inriktning och omfattning samt anslå erforderliga medel för ändamålet.
Denna uppfattning, som uttalats både av kommunalrättskommittén
och remissinstanserna, har legat till grund för statsmakternas ställningstaganden
i berörda frågor, och för den bilaterala utvecklingshjälpens administration
har nyligen inrättats ett centralt statligt organ. Biståndsverksamheten
kan således inte anses falla under den allmänna kommunala
kompetensen enligt kommunallagarna, som stadgar att kommun äger vårda
sina angelägenheter.

Efter att ha bemött ett av en remissinstans gjort uttalande om att kommunalrättskommitténs
förslag skulle strida mot 57 § regeringsformen har
föredragande departementschefen vidare framhållit följande.

Härmed är emellertid inte sagt att principiella invändningar ej kan resas
mot att genomföra kommunalrättskommitténs förslag. Den kommunala
menigheten har territoriell grundval. Det är med hänsyn härtill naturligt
att det utmärkande för kommunala angelägenheter anses vara deras lokala
anknytning. Denna lokaliseringsprincip har hittills genomgående upprätthållits
i den speciallagstiftning genom vilken kommunerna ålagts eller bemyndigats
handha olika uppgifter. Den internationella verksamheten har
inte i och för sig sådan anknytning. Denna omständighet har ingett så gott
som alla såväl avstyrkande som tillstyrkande remissmyndigheter starka
betänkligheter mot kommunalrättskommitténs förslag, och kommittén har
själv påpekat, att förslaget innebär en principiellt betydelsefull avvikelse
från den traditionella begränsningen av den kommunala kompetensen, vilket
avsteg kan leda till ytterligare likartade utvidgningar av kompetensområdet.
Jag delar i huvudsak dessa betänkligheter. Det bör inte komma
i fråga att nu uppge lokaliseringsprincipen som riktmärke för avgränsningen
av kommunernas verksamhetsområde. Denna princip utgör en viktig
grund för den lokala självstyrelsen. Man bör därför gå fram med den
största försiktighet då fråga är om att göra avsteg från principen.

Som skäl för kommunalrättskommitténs förslag har från flertalet håll
särskilt åberopats, att den internationella biståndsverksamheten tar sikte
på ytterst angelägna och behjärtansvärda ändamål. Jag vill gärna stryka
under dessa uttalanden. Allmän enighet torde råda om att vi på olika sätt
bör främja hjälparbetet. ökade finansiella resurser för biståndsverksamheten
bör visserligen huvudsakligen erhållas genom höjda statliga anslag
och genom ökade frivilliga insatser. Kommunal medverkan i biståndsarbetet
kan emellertid vara motiverad av kommunernas bättre möjligheter att
på vissa områden bedöma vilka konkreta åtgärder som med hänsyn till
lokala förhållanden bäst främjar den samlade svenska hjälpinsatsen. Kommunalrättskommittén
har framhållit att undervisningen utgör ett sådant
område med nära anknytning till traditionell kommunal verksamhet. Det
är också i fråga om mottagning av stipendiater från utvecklingsländerna
som kommunerna främst visat sin beredvillighet att medverka. Även enligt
min åsikt utgör stipendiatverksamheten den gren av det internationella biståndsarbetet
där kommunala insatser ligger närmast till hands. Det blir
inte här, som vid kommunal medverkan i andra former av utvecklingshjälp,
enbart fråga om finansiella bidrag. Tonvikt kan läggas på praktiska åtgärder
i samband med omhändertagandet av stipendiaterna i Sverige, åtgärder
som naturligen vidtas på orter där stipendiaterna skall uppehålla sig. I likhet
med kommunalrättskommittén och remissinstanserna anser jag därför

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21 år 1962

5

att kommunala insatser för utvecklingshjälpen bör hänföra sig till stipendiatmottagningen.

I frågan om avgränsning av området för en kommunal biståndsverksamhet
av förevarande slag har föredragande departementschefen härefter
anfört.

Jag vill emellertid ifrågasätta om inte avgränsningen av området för kommunal
biståndsverksamhet bör göras ännu något snävare. Enligt kommunalrättskommitténs
förslag skall kommun äga dels anslå medel till stipendier
åt studerande från utvecklingsländerna, dels vidtaga åtgärder i övrigt
för att underlätta stipendiaternas vistelse här och främja deras välfärd och
trivsel. Sistnämnda socialt eller kurativt betonade åtgärder omfattar sådant
som tar sikte på att ordna stipendiaternas levnadsförhållanden, såsom mat
och bostad, fritidssysselsättningar samt kontakter med svenskar, svensk
miljö och svenskt samhällsliv. Detta verksamhetsområde öppnar vida möjligheter
till kommunala initiativ. Omhändertagandet utgör samtidigt en
grundförutsättning för att stipendiaterna skall få verkligt utbyte av sin
vistelse här. Sålunda har nämnden för internationellt bistånd framhållit
att behovet av kurativa insatser är speciellt framträdande. Insatser av denna
art har också en given lokal anknytning till kommunen och kan sägas
gagna ortens kulturliv och utbildningen av ortens ungdom i lika hög grad
som den främjar stipendiatutbildningen. Avsteget från lokaliseringsprincipen
kan därför sägas vara tämligen obetydligt. Något annorlunda ställer
det sig vad angår beviljande av rena penningstipendier, bl. a. för resor
till och från Sverige samt för andra studieomkostnader. Denna del av stipendiatverksamheten
har inte lika framträdande lokal anknytning som
den kurativa sidan. Rekryteringen och utseendet av stipendiater samt planläggningen
av deras studier bär måste, såsom kommunalrättskommittén
påpekat, ske i nära anslutning till den centrala statliga administrationen
av utvecklingshjälpen. I realiteten skulle härvid statens organ såtillvida
träffa avgörandet som kommunerna måste vara bundna av de av staten
fastställda riktlinjerna för verksamheten vilka det centrala statliga administrationsorganet,
nämnden för internationellt bistånd, har att förverkliga.
Kommunernas stipendieanslag kan sålunda lätt komma att väsentligen
få karaktären av finansiella bidrag till statens kostnader för ändamålet.
Det är också de kurativa insatserna för stipendiaterna som de flesta remissmyndigheterna
tagit fasta på i sina tillstyrkanden av det framlagda förslaget.
För egen del vill jag förorda att kommunernas möjligheter att bidra
till utvecklingshjälpen skall avse endast sådana åtgärder.

Fn på angivet sätt bestämd kommunal medverkan i biståndsarbetet har
fördelar, då det gäller samordningen med den allmänna svenska utvecklingshjälpen.
Sådan samordning är som jag förut nämnt under alla förhållanden
ofrånkomlig. Med den avgränsning av kommunernas insatser
som jag förordat blir samordningen inte något egentligt problem. Den uppgift
kommunerna kan taga på sig blir att tillhandahålla olika välfärdsanordningar
för stipendiater som i studiesyfte kommer till Sverige. Kurativa
åtgärder kan vidare avse inte bara dom som kommer till vårt land inom
ramen för det svenska bilaterala biståndet, d. v. s. det bistånd Sverige lämnar
enligt avtal direkt med visst land, utan även stipendiater som kommer
till Sverige med stöd av stipendier från Förenta Nationerna och deras fackorgan
eller andra internationella organisationer, det multilaterala bistån -

6

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21 år 1962

det, eller i anslutning till hjälpprogram som omhänderhas av en eller flera
riksorganisationer eller stöds av större, riksomfattande insamlingar. Såsom
kommunalrättskommittén erinrat har genom reformen av utvecklingshjälpens
administration förutsättningar skapats för samordning av dessa
olika former av internationellt bistånd. Som samlingsbeteckning för dessa
kan lämpligen den av kommittén förordade bestämningen »svenskt utvecklingsbistånd»
användas.

Föredragande departementschefen har därefter framhållit att de kommunala
insatserna borde avse stipendiater som vistas i kommunen för studier
samt härom närmare framhållit följande.

Enligt min mening bör de kommunala insatserna avse stipendiater som
vistas i kommunen för studier. Detta överensstämmer med vad jag förut
sagt om det lämpliga i att kommunen får möjlighet att omhänderta de stipendiater
som kommer till kommunen samt på olika sätt göra dem förtrogna
med ortens förhållanden och även i övrigt underlätta deras vistelse där.
Härigenom vinnes även en naturlig anslutning till lokaliseringsprincipen.
Enligt kommittéförslaget skall kommunens åtgärder även kunna avse stipendiater
som studerar vid sådan utbildningsanstalt utom kommunen som
mera regelmässigt anlitas av kommunens invånare. En dylik utvidgning
av den kommunala verksamheten faller sig naturlig då fråga är om kommunens
invånare men låter sig när det gäller här ifrågavarande stipendiater
svårligen förena med de synpunkter på lokaliseringskravet som jag anlagt
i det föregående. Stipendiaterna skulle inte ha annan förbindelse med den
bidragande kommunen än att kommunens medel ställdes till förfogande för
stipendiaternas omhändertagande. Jag anser därför att kommunernas biståndsverksamhet
i allmänhet skall kunna avse allenast stipendiater som
bedriver studier inom kommunen. Emellertid bör kommun även kunna
anslå medel för att inom kommunen taga hand om stipendiater som avses
skola studera vid utbildningsanstalt inom angränsande kommun. Hinder
bör alltså inte föreligga för Stockholms stad att för sådant ändamål anslå
medel till stipendiater vid karolinska institutet.

Jag förordar således att kommun beredes laglig möjlighet att vidtaga
socialt eller kurativt betonade åtgärder för omhändertagande av stipendiater,
som i anslutning till svenskt utvecklingsbistånd vistas inom kommunen
för studier. I enlighet med kommunalrättskommitténs förslag, som
godtagits vid remissbehandlingen, bör kommunal biståndsverksamhet
kunna avse även stipendiater, som genomgår yrkesutbildning eller praktiserar
vid industri eller annat företag. Varaktigheten av stipendiaternas
vistelse i kommunen bör inte tillmätas betydelse. Rätt till insatser av ifrågavarande
art bör i enlighet med förslaget tillkomma borgerliga primärkommuner
och landstingskommuner. Insatserna skall självfallet göras helt
frivilligt. Initiativet till att anslå medel för ändamålet bör enligt min mening
alltid tagas från kommunalt håll, varvid råd och anvisningar bör
lämnas av nämnden för internationellt bistånd. När det gäller användningen
av anslagna medel bör det inte möta hinder att nämnden för internationellt
bistånd för kommunen anmäler föreliggande behov av hjälpinsatser.

Till åtgärder som kan sägas vara av socialt eller kurativt slag hör såsom
kommittén utvecklat bl. a. att tillhandahålla kost samt bostäder, studielokaler
och samlingslokaler. Ibland kan det vara lämpligt att inrätta hem
för stipendiater. För kontakterna med svensk ungdom torde det dock oftast

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21 år 1962

7

vara mer ändamålsenligt att stipendiaterna inte föres samman för sig. Kurser
i svenska språket hör också till de mera omhändertagande momenten
vid stipendiatmottagningen liksom anordningar för stipendiaternas rekreation
och ferievistelser. Avgränsningen kan dock knappast göras fullt entydig.
Det allmänna kriteriet på vilka åtgärder som skall falla inom kommunernas
kompetens bör vara den konkreta utformningen av hjälpen. Vid
tveksamhet om hjälpens art bör man enligt min uppfattning tillämpa en
tämligen liberal bedömning. Hjälpinsatser som helt eller delvis har formen
av penningstipendier skall emellertid falla utanför den kommunala kompetensen.

Vad härefter beträffar den i kommunallagskommitténs förslag intagna
begränsningen av den kommunala biståndshjälpen till att endast få lämnas
»i skälig omfattning» har departementschefen — under erinran om den
oklara innebörden av detta uttryck som också påtalats i några remisssvar
— framhållit, att det knappast vore möjligt att finna några objektiva
hållpunkter för en dylik generell avgränsning av kommunernas ekonomiska
engagemang i utvecklingshjälpen. Begränsningen syntes ej heller
erforderlig om de kommunala hjälpinsatserna utformades på det sätt
departementschefen förordade.

Avslutningsvis har föredragande departementschefen framhållit, att rätten
för kommun att deltaga i den internationella biståndsverksamheten
bör tilläggas kommunerna genom en särskild lag. I likhet med kommunalrättskommittén
anser departementschefen vidare att lagen blir hänförlig
till de författningar som åsyftas i 3 § andra stycket kommunallagen samt
motsvarande stadganden i kommunallagen för Stockholm och landstingslagen,
där hänvisning sker till speciallagstiftning rörande vissa kommunala
angelägenheter. Departementschefen ansluter sig också till kommitténs
åsikt att föreskrifterna i kommunallagarna om de kommunala verksamhetsformerna
vid bifall till propositionens lagförslag skulle bli tillämpliga
på här ifrågavarande angelägenheter utan uttrycklig hänvisning till kommunallagarnas
bestämmelser. Detta skulle gälla även besvär över fullmäktiges,
landstings och kommunala nämnders beslut.

Utskottet. Nödvändigheten att i olika hänseenden bistå ekonomiskt
och socialt mindre utvecklade länder har efterhand framträtt med allt större
skärpa. Intresset för dessa s. k. utvecklingsländer har hos oss under senare
år varit i ständigt stigande och nått allt vidare befolkningsgrupper. Detta
förhållande har bl. a. tagit sig uttryck i ökade statsanslag till utvecklingshjälp.
Också från kommunalt håll har uppmärksamhet ägnats åt denna
hjälp. I flera kommuner har således förslag väckts om medelsanslag till bl. a.
stipendier åt studerande från dessa länder. Kommunerna saknar emellertid
i stort sett möjlighet att inom ramen för nu gällande kompetensregler utge
utbildningsbidrag åt utländska studerande varom här är fråga. Detta förhållande
har nyligen bekräftats genom ett regeringsrättsutslag.

8

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21 år 1962

I anslutning härtill uppdrog Kungl. Maj :t åt kommunalrättskommittén
att förutsättningslöst utreda frågan om möjligheten och lämpligheten att
ändra gällande kommunallagars kompetensregler i nu förevarande hänseende.
Det av kommittén framlagda lagförslaget har helt eller delvis
tillstyrkts eller lämnats utan väsentliga erinringar av flertalet remissinstanser.
Kommittéförslaget ligger också till grund för det till propositionen
framlagda lagförslaget. Detta innehåller emellertid en i förhållande
till kommittéförslaget icke oväsentlig begränsning av det tilltänkta bemyndigandet
för kommunerna att medverka i vår internationella biståndsverksamhet.

Som såväl ett flertal remissinstanser som föredragande departementschefen
framhållit kan principiella invändningar resas mot en sådan utvidgning
av kommunernas kompetens, som föreslagits i kommunalrättskommitténs
betänkande. Den kommunala menigheten har territoriell grundval.
Det är med hänsyn härtill naturligt att de kommunala uppgifterna
skall ha lokal anknytning. Det bör enligt utskottets mening ej heller kunna
komma i fråga att uppge lokaliseringsprincipen som riktlinje för avgränsningen
av kommunernas verksamhetsområde. Stor försiktighet bör
därför iakttagas, då fråga är om att göra avsteg från denna princip.

Enighet torde emellertid föreligga om att vi på olika sätt bör främja den
internationella biståndsverksamheten, som tar sikte på mycket angelägna
och behjärtansvärda ändamål. De finansiella resurserna härför torde visserligen
huvudsakligen böra erhållas genom statliga anslag och frivilliga
insatser. Kommunernas stora möjligheter att på vissa områden, såsom
undervisningens, bedöma vilka konkreta åtgärder som med hänsyn till
lokala förhållanden bäst främjar den samlade svenska hjälpinsatsen, motiverar
emellertid väl en begränsad kommunal medverkan på förevarande
område. Det är i fråga om mottagande av stipendiater från utvecklingsländerna
som kommunerna främst visat sin beredvillighet att medverka och
som deras medverkan ligger närmast till hands. Tonvikten kan här läggas
på praktiska åtgärder i samband med omhändertagande av stipendiaterna
i Sverige. Dessa åtgärder bör helt naturligt vidtas där stipendiaterna uppehåller
sig. Kommunala insatser för utvecklingshjälpen bör därför, som
föredragande departementschefen framhållit, hänföra sig till stipendiatmottagningen.
De bör också, i likhet med vad som föreslagits i propositionen,
begränsas till att genom andra åtgärder än penningstipendier
underlätta de ifrågavarande stipendiaternas vistelse här och främja deras
välfärd och trivsel. Sådana socialt och kurativt betonade åtgärder öppnar
förvisso vida möjligheter till kommunala insatser. Dylika insatser har
också en given lokal anknytning till kommunen. De kan på längre sikt sägas
vara ägnade att främja kulturlivet i orten och utbildningen av dennas ungdom.
Avsteget från lokaliseringsprincipen kan därför vid en sådan begräns -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21 år 1962 9

ning av den kommunala biståndsverksamheten sägas vara tämligen obetydligt.

Med hänsyn till det nu anförda finner sig utskottet böra förorda att de
borgerliga primärkommunerna och landstingen i en särskild författning
bemyndigas att bistå stipendiater från utvecklingsländerna genom åtgärder
som väsentligen tar sikte på att ordna stipendiaternas levnadsförhållanden
under vistelsen i kommunen i och för studier och annan utbildning inom
ramen för de samlade hjälpinsatser som går under benämningen svenskt
utvecklingsbistånd. Utskottet får sålunda tillstyrka propositionen och avstyrka
de i ämnet väckta motionerna.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 191 samt med avslag å motionerna I: 763
och II: 924, måtte antaga följande

Lag

om rätt för kommun att bistå utländska studerande

Härigenom förordnas, att kommun och landstingskommun äga beträffande
dem, som i anslutning till svenskt utvecklingsbistånd vistas i kommunen
för studier eller annan utbildning, vidtaga åtgärder i syfte att underlätta
deras vistelse där och främja deras välfärd och trivsel.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963.

Stockholm den 4 december 1962

På konstitutionsutskottets vägnar:
BENGT ELMGREN

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, fru Segerstedt
Wiberg, herrar Georg Pettersson*, Sveningsson, Olsén, Kronstrand,
Erik Olsson och Dahl; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, Andersson i Linköping, von
Friesen, Magnusson i Tumhult, Adamsson, Bengtsson i Halmstad, Hammar,
Braconier och Andersson i Storfors.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Sveningsson, Magnusson i Tumhult och Braconier.