Kungl. Maj.ts proposition nr J96 år 1961
1
Nr 196
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
nedsättning av allmän kommunalskatt i anledning av
övergång sbidrag vid vissa ändringar i den kommunala
indelningen, m. m.; given Stockholms slott den 20 oktober
1961.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till lag om nedsättning av allmän kommunalskatt
i anledning av övergångsbidrag vid vissa ändringar i den kommunala
indelningen,
dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås bestämmelser om statsbidrag (övergångsbidrag)
till kommun, som i anledning av kommunsammanläggning kan förväntas få
en mera kännbar skattehöjning. Vidare skall kommunalskatten för skattebetalare
inom den gamla kommunen nedsättas med vad som motsvarar bidraget.
Förslagen är utformade i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande
bestämmelser i samband med 1952 års kommunindelningsreform.
I Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 196
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 196 år 1961
Förslag
till
lag om nedsättning av allmän kommunalskatt i anledning av övergångsbidrag
vid vissa ändringar i den kommunala indelningen
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Har Kungl. Maj :t beslutat, att övergångsbidrag vid vissa ändringar i den
kommunala indelningen skall för visst år utgå med avseende å del av kommun,
skall, vid utgörande av allmän kommunalskatt som sägs i 5 kap. kommunallagen
den 13 december 1953 (nr 753), skattebetalare inom kommundelen
åtnjuta nedsättning i den beslutade utdebiteringen med det belopp för
skattekrona, varmed övergångsbidraget utgår.
2 §.
Nedsättning i utdebiteringen må åtnjutas endast beträffande skatt, som
skulle hava belöpt å kommundelen, därest kommunalskattelagens regler om
fördelning av beskattningsobjekt mellan kommuner tillämpats å kommundelen
i fråga.
3 §.
Kungl. Maj :t äger utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter till denna
lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1962.
Kungl. Maj.ts proposition nr 196 år 1961
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
å Stockholms slott den 20 oktober 1961.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström,
Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,
Hermansson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet fråga om övergång sbidrag vid vissa ändringar
i den kommunala indelningen, m. m. samt anför därvid följande.
Inledning
Chefen för inrikesdepartementet har den 13 oktober 1961 anmält fråga om
översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner, och beslut har
samma dag fattats om avlåtande av proposition i ämnet (nr 180) till riksdagen.
Chefen för inrikesdepartementet har därvid anmärkt, att de i samband
med översynen aktuella skattefrågorna skulle komma att behandlas av mig.
Jag anhåller nu att få upptaga dessa skattefrågor.
Jag torde därvid till en början få erinra om att till grund för förslaget om
översyn av kommunindelningen ligger ett av särskilda sakkunniga (indelningssakkunniga)
i februari månad 1961 avlämnat betänkande med principer
för en ny kommunindelning (SOU 1961:9). över betänkandet har —
såsom framgår av vad chefen för inrikesdepartementet anfört i kommunindelningsfrågan
— ett stort antal myndigheter, kommuner och organisationer
avgivit remissyttranden.
I betänkandet berörs även frågan om statliga övergångsbidrag till kommuner
för utjämning av skattehöjningar i anledning av indelningsändringar.
Det föreslås övergångsbidrag i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande
bidrag i anledning av 1952 års kommunindelningsreform. De sakkunniga
har därjämte förordat särskilda bestämmelser i avseende å redan utgående
skattelindringsbidrag till av indelningsändringarna berörda kommuner.
I det följande kommer jag att lämna en redogörelse för vad som förevarit
i dessa frågor.
Övergångsbidrag
1952 års kommunindelningsreform. Vid 1952 års kommunindelningsreform
uppkom för enskilda delkommuner kännbara skattehöjningar. För att utjämna
dessa höjningar beslöt 1951 års riksdag att ett statsbidrag, kallat
övergångsbidrag, skulle utbetalas till kommunerna. Förslag härom fram
-
4
Kiingl. Maj:ts proposition nr 196 år 1961
lades i proposition 1951: 62 och författningar i ämnet utfärdades den 20 april
1951, nr 219 och 220, (förordning angående övergångsbidrag i anledning av
kommunindelningsreformen och lag angående nedsättning av allmän kommunalskatt
i anledning av övergångsbidrag). Bestämmelserna innebar i huvudsak
följande.
För att utjämna de av kommunsammanslagningen föranledda skattehöjningarna
skulle ett statsbidrag, kallat övergångsbidrag, utbetalas till kommunerna.
Som motiv för övergångsbidraget angavs bl. a. att det — även om
en kommun inte ägde något rättsligt anspråk på att alltfort utgöra en egen
ekonomisk enhet — likväl torde vara rimligt, alt kommunens skattskyldiga
åtnjöt viss trygghet mot alltför plötsliga förändringar i den kommunala och
därmed även den enskilda ekonomin genom tvångsvis genomförda indelningsändringar.
Övergångsbidraget utformades så att det under en övergångstid
förhindrade att nyindelningen medförde en plötslig, väsentlig höjning
av utdebiteringen för skattebetalarna inom viss kommundel. Bidraget
utbetalades därför till skattelindring inom kommundelar, som tidigare utgjort
egna kommuner och som genom kommunsammanläggningen fick vidkännas
en mera betydande höjning av utdebiteringen.
En sådan höjning skulle anses föreligga, om den för storkommunen gemensamma
medelutdebiteringen under åren 1948—1950 med mer än en krona
per skattekrona översteg delkommunens medelutdebitering, övergångsbidrag
skulle dock utgå endast om den nybildade kommunens medelutdebitering
översteg 6 kronor per skattekrona. Bidraget begränsades ytterligare
genom att för delkommuner, vilkas medelutdebitering icke översteg 5 kronor,
bidraget endast utgick med det belopp per skattekrona, varmed den beräknade
medelutdebiteringen för den nybildade kommunen översteg 6 kronor.
Såsom motiv för införande av en utdebiteringsspärr anfördes bl. a., att de
kommuner som inför kommunsammanläggningen sänkt utdebiteringen och
tärt på sina tillgångar eljest skulle komma i ett gynnat läge. Den nedre gränsen
för övergångsbidrag, 6 kronor, fastställdes på grundval av en undersökning
av medelutdebiteringen under perioden 1940—1946 i de delkommuner
i Uppsala, Östergötlands samt Göteborgs och Bohus län som enligt förslaget
skulle vara berättigade till övergångsbidrag. Medelutdebiteringen i dessa
kommuner uppgick, med bortseende från högsta och lägsta året under perioden,
till 5,68 kronor. År 1950 hade den sjunkit till 3,95 kronor.
Övergångsbidraget avvecklades under en femårsperiod på så sätt att det
nedsattes med 50 öre per skattekrona varje år, dock minst med femtedelen av
bidragsbeloppet för skattekrona.
Indelningssakkunnigas förslag. För att bilda sig en uppfattning om hur
vanligt förekommande och hur stora uldebiteringsökningarna kan väntas bli
såsom en följd av indelningsändringar enligt de av de sakkunniga förordade
principerna har de sakkunniga låtit utföra vissa beräkningar. Enligt dessa
beräkningar skulle för omkring 12 procent av de i undersökningen ingående
5
Kungl. Maj. ts proposition nr 196 år 1961
delkomnmnerna den erforderliga utdebiteringsökningen vid en kommunsammanläggning
överstiga en krona per skattekrona medan utdebiteringsökningen
i 3 å 4 procent av delkommunerna skulle överstiga 2 kronor per skattekrona.
För ett av statsmedel bekostat övergångsbidrag föreligger enligt indclningssakkunnigas
uppfattning nu helt andra och även starkare skäl än de
som kunde åberopas vid 1952 års reform. De sakkunnigas förslag bygger nämligen
på frivillig medverkan från kommunernas sida till kommunsammanläggningar.
Större utdebiteringshöjningar kan då väntas menligt inverka på
berörda kommuners benägenhet till sådan medverkan. De sakkunniga föreslår
därför att särskilda, av statsmedel bekostade övergångsbidrag skall kunna
utgå vid sammanläggningar och att bidragsgivningen får en något mindre
restriktiv utformning än vid 1952 års kommunindelningsreform.
De sakkunniga förordar i detta hänseende, att den beräknade utdebiteringsökningen
endast skall behöva överstiga 50 öre per skattekrona för att
bidrag skall utgå. Bidraget bör i likhet med vad som gällde vid 1952 års reform
avvecklas successivt. Beräkningen av utdebiteringsökningarna bör grundas
på medelutdebileringarna för de tre år som närmast föregår kommunsammanläggningen.
Om en kommun eller kommundel vid sammanläggning
överflyttas till annan landstingskommun bör vid bedömandet av den utdebiteringshöjning,
som föranledes av indelningsändringen, hänsyn tagas
jämväl till den landstingskommunala utdebiteringen. Så bör även ske om
sammanläggning kan genomföras av kommun, som deltar i landsting, med
stad, som icke deltar i landsting.
I betänkandet framhålles, att de skäl för spärranordningar, som fanns vid
utformningen av övergångsbidraget vid 1952 års indelningsreform, inte torde
vara tillämpliga i samband med de nu aktuella kommunsammanläggningarna.
Några av planerade indelningsändringar föranledda opåkallade sänkningar
av utdebiteringen torde således inte vara att befara, enär endast frivilliga
sammanläggningar förutsättes och de föreslagna samarbetsnämndernas arbete
kan väntas leda till en samordning av utdebiteringspolitiken inom kommunblocken.
Syftet med ett övergångsbidrag vid de nu planerade kommunsammanläggningarna
är, fortsätter de sakkunniga, att en kommun, som överväger
att medverka till en sammanläggning och som genom denna skulle drabbas
av en stor omedelbar höjning av utdebiteringen, inle av denna anledning
skall avstå från sammanläggningen. Ur denna synpunkt skulle kunna hävdas,
att övergångsbidraget nu bör konstrueras utan spärranordning. Enligt de
sakkunnigas mening finnes emellertid anledning att anlägga även vissa skatteutjämningssynpunkter
på frågan. Ett övergångsbidrag utan spärr skulle
leda till att ur skatteutjämningssynpunkt icke önskvärda skillnader i utdebitering
åtminstone temporärt skulle komma all bibehållas. De sakkunniga
förordar därför spärranordningar med i princip samma konstruktion som i
1951 års förordning angående övergångsbidrag.
De sakkunniga framhåller att indelningsändringarna denna gång kommer
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 196 år 1961
att ske successivt. Det torde då, menar de sakkunniga, inte vara lämpligt att
fastställa gränsen till ett fixerat belopp för medelutdebiteringen. Gränsen
bör i stället sättas i en bestämd relation till den borgerliga primärkommunala
medelutdebiteringen i riket under de tre år som närmast föregår kommunsammanläggningen.
Genomsnittet för den primärkommunala utdebiteringen
(inklusive utdebiteringen till kyrkliga kommuner) för åren 1948—
1950 uppgick till omkring sju kronor. Genomsnittet för utdebiteringen till
de borgerliga kommunerna låg ca en krona under denna siffra och överensstämde
alltså med den nedre gränsen för rätt till övergångsbidrag enligt
1951 års förordning.
Med utgångspunkt från att utdebiteringsgränsen bör kunna fastställas
efter en avvägning endast mellan stimulanssynpunkterna och skatteutjämningssynpunkterna
förordar de sakkunniga, att gränsen för rätten till övergångsbidrag
skall ligga vid en primärkommunal borgerlig medelutdebitering
i de av sammanläggningen berörda kommunerna, som ligger en krona
50 öre under samma medelutdebitering för riket med undantag för städer,
som ej deltager i landsting. Därjämte förordas med hänsyn till syftet med
bidragsgivningen att Kungl. Maj:t erhåller rätt att bevilja övergångsbidrag,
även om villkoren för bidrag inte är uppfyllda, därest en betydande utdebiteringsökning
skulle behöva vidtagas samt en indelningsändring bedömes
vara av synnerligen stor betydelse ur allmänna synpunkter.
Slutligen framhåller de sakkunniga att, på samma sätt som gällde vid
1952 års reform, övergångsbidrag rimligen bör kunna nedsättas eller lielt
förvägras i de fall kommun före sammanläggning vidtagit särskilda åtgärder
i syfte att undandra sig kostnader, som bort gäldas genom utdebitering.
De sakkunniga har utfört beräkningar av kostnaderna för de sålunda
skisserade övergångsbidragen. Beräkningarna, som grundar sig på medelutdebiteringen
för åren 1959 och 1960 samt skatteunderlaget enligt 1959 års
taxering, visar en sammanlagd totalkostnad för staten för hela bidragsperioden
vid fullt genomförande av de sakkunnigas förslag å 20 milj. kronor.
De sakkunniga tillägger, att den budgetmässiga belastningen delvis blir beroende
av den takt i vilken nya kommuner bildas. Om nybildningen sker
under exempelvis tre års tid blir det nämnda totalbeloppet för hela riket
fördelat på åtta år.
Skatteunderlagsgraderade bidrag
Gällande bestämmelser. I betänkandet framhålles att speciella problem
uppstår vid en kommunsammanläggning beträffande de skatteunderlagsgraderade
bidragen till kommunerna. Dessa bidrag är följande
a) bidrag till kommunernas driftkostnader
allmänna bidrag:
skatteersättning i anledning av 1957 års ortsavdragsreform
bidrag till skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner
Kungl. Maj:ts proposition nr 196 år 1961
7
speciella bidrag:
pensionärsbostadsbidrag
anordnande av skolmåltider
kommunernas bidrag till folkpensionskostnaderna
åtgärder vid arbetslöshet
b) bidrag till kommunernas kapitalutgifter för
vatten- och avloppsanläggningar
byggnadsarbeten vid det allmänna skolväsendet
anordnande samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem
statskommunala beredskapsarbeten.
Bestämmelserna om skattelindringsbidrag återfinnes i en förordning den
18 maj 1951, nr 278. Enligt denna förordning skall bidragen till kommunerna
för visst år fastställas i förväg. För att skattelindringsbidrag skall kunna
utgå erfordras dels att kommunens totala utdebitering under det löpande
året överstiger 11 kronor per skattekrona och dels att kommunens skatteunderlag
per invånare vid det löpande årets taxering understiger det s. k.
gränsunderlaget. Detta underlag bestämmes i regel med utgångspunkt från
medelskatteunderlaget per invånare i rikets landskommuner vid föregående
års taxering. Skattelindringsbidraget beräknas på den del av utdebiteringen
som överstiger 11 kronor per skattekrona.
För budgetåret 1961/62 har kostnaderna för skattelindringsbidraget beräknats
till 16,5 milj. kronor.
1958 års skatteutjämningskommitté har den 19 september 1961 framlagt
förslag till ändrade grunder för skattelindringsbidragen. Förslaget, som för
närvarande befinner sig under remissbehandling, avser en betydande utvidgning
av statens stöd åt skattetyngda kommuner. Bidraget föreslås sålunda
höjt till ca 45 miljoner kronor.
Indelningssakkunnigas förslag. De sakkunniga påpekar, att vid bildandet
av nya kommuner enligt de riktlinjer, som de sakkunniga förordar, sammanläggning
kommer att ske av kommuner med olikheter i fråga om skattekraft.
Detta leder till att de skatteunderlagsgraderade bidragen i allmänhet
kommer att utgå med andra belopp i en nybildad kommun än summan av
de belopp som skulle ha utgått i delkommunerna, om indelningsändringen inte
varit genomförd. De sakkunniga har dock funnit att dessa ändringar i bidragens
storlek vid en ändrad kommunindelning inte blir av den storleksordning,
att de nämnvärt kommer att påverka de ekonomiska relationerna
mellan staten och kommunerna.
De sakkunniga har även undersökt, hur förändringarna i bidragen vid indelningsändringar
enligt de förordade riktlinjerna skulle påverka de enskilda
kommunernas ekonomi. Enligt dessa undersökningar skulle endast
förändringarna i bidrag till skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner
komma att bli av sådan storleksordning, att de kan väntas påverka
kommunernas benägenhet att medverka vid frivilliga sammanläggningar.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 196 år 1961
Minskningen i eller bortfallet av skattelindringsbidrag vid en del av de indelningsändringar,
som skulle följa vid en tillämpning av de sakkunnigas
riktlinjer, skulle medföra utdebiteringsökningar på ända upp till 3 kronor.
Dessa förändringar i kommunernas ekonomiska förhållanden kan, menar
de sakkunniga, väntas öva stort inflytande på kommunernas ställningstagande
i indelningsfrågorna, eftersom de berörda kommunerna redan med
nuvarande indelning i allmänhet har höga utdebiteringar. För år 1961 har
111 kommuner erhållit skattelindringsbidrag, varför denna bidragsgivning
berör endast ett begränsat antal kommuner. Med hänsyn till vikten av att
stimulera till frivilliga sammanläggningar även i de block, där sådan kommun
ingår, har de sakkunniga emellertid funnit det motiverat att förorda
en speciell bidragsgivning. Såsom en provisorisk lösning av denna fråga förordas,
att ett belopp motsvarande det skattelindringsbidrag, som utgick till
delkommun året före indelningsändring, skall tills vidare utgå till den nybildade
kommunen från och med det år, indelningsändringen trädde i kraft. De
sakkunniga är av den uppfattningen att några utgiftsökningar för statsverket
på grund härav inte uppkommer.
Några speciella bestämmelser angående andra skatteunderlagsgraderade
bidrag än skattelindringsbidrag är enligt de sakkunniga inte erforderliga.
Remissyttrandena
De med en kommunindelningsreform förbundna skattefrågorna har i förhållandevis
liten utsträckning berörts av remissinstanserna. I den mån så
skett har indelrtingssakkunnigas förslag på detta område i regel accepterats.
Till en början må här en redogörelse lämnas för de mera allmänna
synpunkter på frågan som framkommit.
Landskommunernas förbund och stadsförbundet tillstyrker förslagen. Även
ett antal kommuner har utan närmare utveckling av sina synpunkter tillstyrkt
förslagen.
Stadsfullmäktige i Haparanda meddelar, att en utredning om sammanläggning
med staden av Nedertorneå och Karl Gustavs landskommuner vilat
i avvaktan på en undersökning, huruvida möjligheter förelåge för staten
att lämna stöd till en sådan nybildad kommun för den höjda utdebitering,
som skulle förorsakas av bortfallet skattelindringsbidrag och ökade folkpensionskostnader.
Stadsfullmäktige noterar därför med största tillfredsställelse
att förslag framförts i syfte att »undanröja sådana hinder och olägenheter,
vilka för vår lokala sammanläggningsfråga svnts såsom oöverstigliga».
Samtliga länsstyrelser tillstyrker förslagen eller lämnar desamma utan
erinran. Länsstyrelsen i Jämtlands län utvecklar sina synpunkter sålunda.
Motstånd mot nya indelningsändringar torde väl främst komma att resas
tran de mer bärkraftiga kommunerna, enär dessa ofta kan vänta sig utdebitermgshojmngar
genom sammanläggning med mera skattetvngda kommuner.
I syfte att övervinna sådant motstånd föreslås införande av statliga
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 196 år 1961
övergångsbidrag. Länsstyrelsen anser dylika bidrag utgöra en nödvändig
förutsättning för indelningsreforinens genomförande och vill meddela att
just avsaknaden av bidrag av detta slag relativt nyligen inom detta län omintetgjort
en kommunsammanslagning. Länsstyrelsen tillstyrker alltså att
övergångsbidrag införes vid kommunsammanslagningar. Vidare ansluter sig
länsstyrelsen till förslaget om att skattelindringsbidrag, som en delkommun
åtnjutit, även skall utgå efter sammanläggningen.
1958 års skattentjämningskommilté godtar den i betänkandet framförda
ståndpunkten att speciella bestämmelser angående de skatteunderlagsgrundade
statsbidragen med undantag av skattelindringsbidraget ej är erforderliga.
Den föreslagna bestämmelsen beträffande detta bidrag liksom även den
föreslagna konstruktionen av övergångsbidraget föranleder ingen kommitténs
erinran.
Avvikande uppfattning anmäler statskontoret, som åberopar föredragande
departementschefens uttalande i samband med 1951 års lagstiftning om
övergångsbidrag in. m., samt fortsätter.
Mot bakgrunden av angivna uttalanden finner statskontoret det förtjänt
övervägas, om icke lösningen nu bör sökas efter det av departementschefen
angivna alternativet, enligt vilket storkommunerna övergångsvis skulle kunna
arbeta med skilda utdebiteringar. De skäl, som tidigare talade mot en
sådan lösning, äro icke längre aktuella. Därest emellertid övergångsbidrag
skulle anses erforderliga, böra bestämmelserna härom enligt ämbetsverkets
mening icke göras mindre restriktiva än stadgandena i 1951 års förordning
angående dylika bidrag. Statskontoret kan sålunda icke biträda förslaget,
att bidrag skall kunna utgå redan vid en utdebiteringsökning överstigande
50 öre per skattekrona. Särskilt den förändring av penningvärdet, som ägt
rum sedan 1951, då ökningen bestämdes skola uppgå till mer än en krona
per skattekrona, synes böra föranleda, att i vart fall icke mindre krav ställas
på utdebiteringshöjningen. Ej heller kan statskontoret tillstyrka, att de
nya bidragen i motsats till" de tidigare, medgivas utgå vid en medelutdebitering
i de av sammanläggningen berörda kommunerna, som ligger under medelutdebiteringen
för riket med undantag för städer, som ej deltaga i landsting.
Beträffande den speciella bidragsgivningen, avsedd att ersätta bortfallet
skattelindringsbidrag, anför statskontoret vidare.
De sålunda föreslagna speciella bidragen skulle alltså utgå utan hänsyn
till att en tidigare självständig kommun med skattelindringsbidrag genom
sammanläggningen kommer att utgöra del av kommun med skatteunderlag
av sådan storlek, att förutsättningarna för dylikt bidrag för den nya, större
kommunen saknas. Införandet av en bidragsgivning på dessa villkor vid sidan
av övergångsbidrag kan statskontoret icke tillstyrka. Tilläggas må
emellertid, att frågan om cn speciell bidragsgivning kommer i ett annat läge,
därest den av departementschefen ovan angivna alternativa lösningen skulle
anses böra väljas.
Slutligen framhåller statskontoret att eventuella övergångsbidrag bör utgå
från anslaget Skatteersätlning till kommunerna.
Beträffande ö v c r g å n g s b i d r a g c t har även några kommuner anlagt
från utredningens förslag avvikande synpunkter.
10 Kungl. Maj.ts proposition nr 196 år 1961
Några enstaka kommuner avstyrker sålunda denna form av bidragsgivning.
Kommunalfullmäktige i Gamlebg kommun, Kalmar län, ställer sig avvisande
till ett bidrag, »vars enda syfte synes vara att kortvarigt undanröja
obehaget av en eljest oundviklig skattehöjning inom en del av den blivande
blockkommunen». Fullmäktige fortsätter.
Den frågan uppställer sig nämligen osökt, huruvida den kommun, som
under en följd av år haft låg utdebitering antingen på grund av ett gynnsamt
skatteunderlag eller att man försummat vissa uppgifter, som av andra
kommuner inom blocket bedömts som angelägna, även under ytterligare
några år skall åtnjuta förmånen av en lägre skatt. Snarare bör det vara så,
att de kommuner, som nu tyngas av ett onormalt skattetryck, erhåller rimliga
lättnader.
Betänkligheter anmäles också av stadsfullmäktige i Avesta.
Om man bortser ifrån stimulanssynpunkten måste utformningen av reglerna
för övergångsbidragen te sig djupt otillfredsställande. Ett betydande
antal av landets kommuner med stor skattekraft utgöres av städer, köpingar
och andra större tätortssamhällen. Många av dessa kommuner ha ett högre
skattetryck än omgivande kommuner. Orsakerna till detta förhållande ligger
i förutom den ovan antydda mera långsiktiga ekonomiska planeringen
de med själva tätortsförhållandet direkt sammanhängande kostnadskrävande
samhällsuppgifterna på stadsplaneringens område. De större krav ifråga
om standard på bl. a. gator och vägar, de utomordentligt kapitalslukande insatserna
för ordnande av tätortens vatten- och avloppsförsörjning, de ofta
orimliga kostnaderna för åstadkommande av den nödvändiga bebyggelsesaneringen
i särskilt de äldre samhällenas centrala delar, leder icke sällan
till att de s. k. bärkraftiga kommunerna tvingas förbruka sitt skattekraftsöverskott.
Det blir nu enligt förslaget dessa kompensationslösa kommuners
uppgift i de nybildade storkommunerna, att i kraft av sin ofta dominerande
ställning såväl befolkningsmässigt som i fråga om skattekraft dessutom övertaga
huvudansvaret för lösande av en rad problem, som de mindre kommunerna
inom blocket icke mäktat med eller av andra orsaker eftersatt.
En komplettering iav denna bidragsgivning föreslås av kommunalfullmäktige
i Kolsva kommun, Västmanlands län.
Fullmäktige anser det i princip riktigt att övergångsbidrag utgår i vissa
fall, då det torde innebära en stimulans till samarbete från kommuner eller
kommundelar som uppenbarligen är alltför små enheter. Man torde dock
kunna ifrågasätta om inte även någon slags ersättning borde utgå till huvudorten
eller tätorten där man redan har en hög kommunal utdebitering,
och tillfredsställande ordnat sina angelägenheter, men ytterligare nödgas
höja sin skatt för att klara problem som ej är lösta inom den kommun eller
kommundel som tillföres huvudorten. Här är det fråga om ett rättvisekrav
av stor betydelse.
Liknande synpunkter har bl. a. stadsfullmäktige i Filipstad.
Kommunalfullmäktige i Vård kommun, Hallands län, föreslår komplettering
med »en viss utjämningsskatt för sådana kommuner, som ej genomfört
nödiga investeringar».
Med hänvisning till de sakkunnigas uttalande, att övergångsbidrag bör
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 196 år 1961
kunna nedsättas eller förvägras i de fall kommuner före sammanläggningen
vidtagit särskilda åtgärder i syfte att undandra sig kostnader, som bort
gäldas genom utdebitering, uttalar stadsfullmäktige i Kristinehamn följande.
För det första lär det i många fall bli ytterst svårt att avgöra om en kostnad
skall täckas genom uttaxering eller på annat sätt. För det andra kommer
»bestraffningen» i form av nedsatt eller förvägrat bidrag att slutligen
drabba den nya kommunen i den mån denna kommun nödgas genomföra
åtgärd, som rätteligen bort ha vidtagits före kommunsammanläggningen.
Skulle en kommun före sammanläggningen anses otillbörligt undandraga sig
en kostnad, bör därför övergångsbidraget innehållas och sedermera utbetalas
till den nya kommunen.
I övrigt föreslår vissa enskilda kommuner, att bidraget »bör göras mer
attraktivt» (Roslags-Länna i Stockholms län), bör utgå under längre tid än
högst fem år (Bodens stad m. fl.) eller göras permanent (Hackås i Jämtlands
län).
Kommunalfullmäktige i Östertälje kommun, Stockholms län, framför ett
annat förslag.
Varför inte såsom ett komplement att efter vissa lagfästa regler, låt vara
inom relativt fria gränser, träffa överenskommelse om differentieringar
inom en begränsad övergångstid i de fall där frågan om kommun (stad) som
införlivar annan kommun med lägre skattesats. Ett sadant tillvägagångssätt,
tror fullmäktige, skulle i ännu högre grad än det föreslagna övergångsbidraget
stimulera till sammanslagningar på ett smidigt sätt. Administrativt
sett skulle detta förslagsvis kunna ske genom skatteåterbäring i samband
med slutliga skatter.
Beträffande den föreslagna ersättningen för eljest bortfallande skattelindringsbidrag
har särskilda uttalanden, utöver vad som här redovisats,
inte gjorts av remissinstanserna. I sammanhanget må nämnas, att
remissvaren i regel lämnats innan 1958 års skatteutjämningskommittés förslag
till ändrade grunder för skattelindringsbidragen framlagts.
D epar tementsch efen
Grundtanken i den översyn av kommunindelningen som nu förestår ar
att indelningsändringarna skall tillkomma under berörda kommuners frivilliga
medverkan. Betydelsen av att de avsedda indelningsändringarna kommer
till stånd bar understrukits i propositionen nr 180 till årets riksdag.
Med hänsyn härtill framstår det som angeläget att i görligaste mån avlägsna
hinder mot ett frivilligt genomförande av de planerade kommunsammanläggningarna.
Indelningssakkunniga har påpekat, alt man måste räkna med att större
utdebiteringshöjningar såsom en följd av sammanläggningen kommer att
menligt inverka på berörda kommuners benägenhet till sammanläggningar.
De sakkunniga har fördenskull föreslagit att, efter mönster från 1952 års
kommunindelningsreform, s. k. övergångsbidrag skall utgå av statsmedel för
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 196 år 1961
att under en övergångstid minska den utdebiteringshöjning som eljest skulle
bli följden för en lågskattekommun vid sammanläggning med en kommun
med hög utdebitering.
Vissa principiella betänkligheter kan naturligt nog hysas mot att staten
på det föreslagna sättet skulle ge sitt stöd åt de kommuner som har en låg
utdebitering. Angelägenheten av att vinna dessa kommuners medverkan till
indelningsförändringar synes mig dock så påtaglig, att jag vill förorda att
övergångsbidrag åter får utgå.
De sakkunnigas förslag till utformning av villkoren för bidrag har i huvudsak
godtagits av remissinstanserna och föranleder ej heller erinringar
från min sida. Föreskrifter om det administrativa förfarandet och utbetalningen
av övergångsbidrag torde på samma sätt som skedde vid 1952 års
kommunindelningsreform få utfärdas av Kungl. Maj :t. Dessa föreskrifter
synes i allt väsentligt kunna utformas i överensstämmelse med tidigare bestämmelser
om sådana bidrag, dock med de modifikationer som indelningssakkunniga
föreslagit. Olikheter i genomförandet av kommunsammanläggningar
enligt 1952 års reform och den nu föreslagna översynen föranleder
emellertid vissa ändringar i det administrativa förfarandet. Utkast till kungörelse
med bestämmelser på området har utarbetats inom finansdepartementet
och torde såsom Bihang få fogas vid statsrådsprotokollet i detta
ärende.
Regler om den automatiska nedsättningen av delkommuns skatt med det
belopp för skattekrona, varmed övergångsbidrag utgår, bör liksom vid 1952
års reform ges i eu lag av kommunallags karaktär. Förslag till sådan lag
har upprättats inom finansdepartementet.
Indelningssakkunniga har observerat, att i vissa fall en kommunsammanläggning
kan få till följd, att skattelindringsbidrag som tidigare utgått till
delkommun skulle minska eller bortfalla. De sakkunniga har såsom ett
provisorium förordat, att ett belopp motsvarande det skattelindringsbidrag,
som utgick till delkommun året före indelningsändringen, tills vidare skall
utgå till den nybildade kommunen från och med det år indelningsändringen
trädde i kraft.
Sedan indelningssakkunniga framlagt detta förslag har 1958 års skalteutjämningskommitté
föreslagit ändrade grunder för och väsentlig utvidgning
av bidragen till skattetyngda kommuner. Detta förslag remissbehandlas
för närvarande, och 1962 års riksdag torde komma att få ta ställning till
dessa spörsmål.
Den av indelningssakkunniga förordade provisoriska lösningen av skatteJindringsbidragsfrågan
vid kommunsammanläggningar torde inte kunna ses
isolerad utan synes böra prövas i samband med frågan om den allmänna
utformningen av skattelindringsbidragen. Jag är därför inte beredd att i
delta sammanhang taga ställning till indelningssakkunnigas förslag i denna
del utan avser att återkomma till 1962 års riksdag.
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 196 år 1961
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
genom proposition föreslå riksdagen att
dels antaga det inom finansdepartementet upprättade förslaget till lag om
nedsättning av allmän kommunalskatt i anledning av övergångsbidrag vid
vissa ändringar i den kommunala indelningen,
dels ock godkänna i det föregående angivna grunder för sådana övergångsbidrag
samt bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda föreskrifter i ämnet.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Bo Jonas Sjönandef
14
Kungl. Maj. ts proposition nr 196 år 1961
Biliang
Utkast
till
kungörelse om övergångsbidrag vid vissa ändringar i den kommunala
indelningen
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
I syfte att övergångsvis begränsa sådan utdebiteringshöjning för del av
kommun som föranledes av kommunsammanläggning må den kommun,
vilken kommundelen enligt den nya indelningen tillhör, efter prövning av
Kungl. Maj:t erhålla statsbidrag (övergångsbidrag).
Beträffande övergångsbidragets verkan med avseende å utdebiteringen inom
kommundelen är stadgat i lagen den december 1961 (nr ) om
nedsättning av allmän kommunalskatt i anledning av övergångsbidrag vid
vissa ändringar i den kommunala indelningen.
2 §•
För att övergångsbidrag skall utgå erfordras
a) att den för de tre år som närmast föregå indelningsändringen beräknade
medelutdebiteringen för samtliga de kommuner och kommundelar (nedan
i denna kungörelse benämnda äldre kommuner), vilka ingå i den nya
kommunen, med högst en krona 50 öre understiger den för samma år beräknade
medelutdebiteringen för riket med undantag för städer, som icke tillhöra
landstingskommun; samt
b) att den av indelningsändringen föranledda utdebiteringshöjningen för
kommundelen beräknas överstiga 50 öre för skattekrona.
övergångsbidrag må jämväl erhållas, därest den av indelningsändringen
föranledda utdebiteringshöjningen eljest är att anse som betydande och
Kungl. Maj :t prövar indelningsändringen vara av synnerligen stor betydelse
från allmänna synpunkter.
Den av indelningsändringen föranledda utdebiteringshöjningen för kommundel
beräknas till skillnaden mellan den enligt första stycket a) beräknade
medelutdebiteringen för samtliga äldre kommuner, som ingå i den nya
kommunen, och motsvarande medelutdebitering för kommundelen i fråga.
Vid beräkning av medelutdebitering skall hänsyn tagas till den borgerliga
kommunens utdebiteringsbehov. Härtill skall i förekommande fall läggas
skattelindringsbidrag, som åtnjutits av den äldre kommunen. Därest äldre
kommun till följd av indelningsändringen överflyttas till annan landstingskommun,
skall hänsyn jämväl tagas till utdebitering av landstingsskatt.
3 §•
Om granskningen av vederbörande äldre kommuns förvaltning ej annat
föranleder, skall övergångsbidraget för det första året fastställas att utgå
med det belopp för skattekrona, varmed den enligt 2 § beräknade utdebiteringshöjningen
för den äldre kommunen överstiger 50 öre. Understiger sålunda
beräknat bidrag 10 öre, skall bidrag dock icke utgå.
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 196 år 1961
För ettvart av de närmast följande fyra åren skall övergångsbidraget nedsättas
med en femtedel av det enligt första stycket fastställda beloppet, dock
med minst 50 öre. Om Kungl. Maj :t på grund av särskilda omständigheter så
finner skäligt, må den nu angivna avvecklingsperioden utsträckas över längre
tid än fem år, dock ej utöver tio år.
Föranleder granskningen av den äldre kommunens förvaltning att övergångsbidrag
icke bör utgå, må den nya kommunen, om så finnes skäligt, i
stället erhålla ett särskilt bidrag utan sådan verkan med avseende å utdebiteringen
inom kommundelen i fråga, som avses i 1 § andra stycket.
4 §•
För visst år beviljat övergångsbidrag utgår med föreskrivet belopp för
skattekrona på grundval av det skatteunderlag inom kommundelen efter
vilket allmän kommunalskatt för samma år utgår.
5 §•
Ansökan om övergångsbidrag skall, ställd till Kungl. Maj :t, före den 1
juni det år, varunder indelningsändringen beslutas, av styrelsen i den äldre
kommunen insändas till vederbörande samarbetsnämnd eller, om sådan
nämnd ej finnes, till länsstyrelsen.
Ansökan om övergångsbidrag skall åtföljas av
a) den äldre kommunens utgifts- och inkomststater för de närmast föregående
tre åren, samt
b) sammandrag av den äldre kommunens räkenskaper för samma tre år.
6 §•
Det åligger samarbetsnämnd, till vilken ansökan om övergångsbidrag inkommit
enligt 5 §, att senast den 20 juni samma år med eget yttrande översända
ansökningen till länsstyrelsen.
7 §■
Det åligger länsstyrelse att tillse, att inkommen ansökan om övergångsbidrag
åtföljes av erforderliga handlingar och uppgifter samt att, efter inhämtande
av de upplysningar som ytterligare må vara behövliga, med eget utlåtande
senast den 1 augusti samma år insända ansökningen till Kungl. Maj :t.
Vid utlåtandet skola fogas uppgifter för samtliga kommuner, som helt eller
delvis ingå i den nya kommunen, beträffande utdebiteringsbehovet för ettvart
av de tre år, som närmast föregått beslutet om indelningsändringen.
8 §•
Beviljat övergångsbidrag skall av länsstyrelsen utbetalas till den nya kommunen.
I fråga om utbetalningen skall i tillämpliga delar gälla vad i kommunallagen
eller eljest stadgas om utbetalning av allmän kommunalskatt.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1962.
Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 611050