Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

1

Nr 185

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för
en omorganisation av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
; given Stockholms slott den 13 oktober
1961.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att enligt föredragande departementschefens hemställan godkänna
riktlinjer för omorganisation av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till riktlinjer för en omorganisation av
det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.

Den nuvarande rättspsykiatriska organisationen består av två skilda delar.
Undersökning av häktade personer sker vid psykiatriska avdelningar å fångvårdanstalter,
medan undersökning av personer på fri fot verkställes vid
rättspsykiatriska avdelningar å mentalsjukhusen. I propositionen föreslås att
de båda delarna skall sammanföras i en gemensam organisation under ledning
av medicinalstyrelsen.

Organisationen skall bestå av fem rättspsykiatriska kliniker, avsedda
främst för undersökning av häktade, samt fyra rättspsykiatriska stationer,
avsedda främst för undersökning av personer på fri fot.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt Nr 185

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

Det är avsett, att klinikerna även skall bli forsknings-, utbildnings- och
rekryteringscentra och att de för att fylla denna funktion skall vara anknutna
till de medicinska lärosätena i Stockholm, Uppsala, Göteborg, Lund och
Umeå. Det föreslås att principbeslut fattas om inrättande — utöver den nuvarande
professuren i rättspsykiatri i Stockholm — av cn professur i psykiatri
vid den till universitetet i Lund anknutna kliniken.

Förutom läkartjänster skall inom organisationen finnas tjänster för psykologer
och kuratorer.

För att organisationen skall få erforderlig elasticitet förutsättes att utomstående
läkare skall anlitas för att i särskilda fall verkställa undersökningar
och avge utlåtanden.

För fångvårdens behandlings- och vårduppgifter behålles de läkartjänster
som finnes inrättade. Härutöver förordas att deltidsanställda, arvodesavlönade
psykiatriska konsulter får anlitas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av
Halland, i statsrådet å Stockholms slott den 13 oktober
1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om riktlinjer för en omorganisation
av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet samt anför därvid
följande.

I. Inledning

Det rättspsykiatriska undersökningsväsendet har fått sin nuvarande organisation
år 1945. Organisationen består av två skilda delar, den ena avsedd
för undersökning av häktade personer och den andra för undersökning
av personer på fri fot. Sinnesundersökning av häktad sker på sinnessjukavdelning
vid fångvården, medan undersökning av den som är på fri fot verkställes
vid de statliga mentalsjukhusen på s. k. rättspsykiatriska stationer.
Vid tillkomsten av organisationen rådde viss tvekan om lämpligheten av en
sådan uppdelning av undersökningsväsendet. När statsmakterna år 1945
stannade för den uppdelade organisationen — främst av det skälet att det
ur statsfinansiell synpunkt beredde svårigheter att uppföra nya anstalter för
undersökningsväsendet — skedde detta under betonande av att anordningen
kunde godtagas såsom ett övergångsstadium till en mera ändamålsenlig organisation.
Riksdagen underströk, att det närmast rörde sig om en provisorisk
lösning och att det var angeläget att frågan om undersökningsväsendets organisation
upptogs till förnyad prövning så snart förhållandena det medgav.

Man hade räknat med att den organisation som sålunda tillskapades i avbidan
på en definitiv lösning skulle vara kapabel att nedbringa de långa
väntetiderna. Under de första åren efter organisationens tillkomst höll arbetsbalansen
sig också i stort sett på en godtagbar nivå. Så småningom försämrades
emellertid läget.

Genom proposition (nr 203) till 1954 års riksdag framlades förslag till vissa
åtgärder, bl. a. ändringar i lagstiftningen om sinnesundersökning, i syfte

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

att komina till rätta med den stora arbetsbalansen. Propositionen bifölls av
riksdagen med vissa jämkningar, och de nya bestämmelserna trädde i kraft
den 1 juli 1954.

Ej heller den förbättring av arbetsläget som blev en följd av 1954 års lagändringar
blev emellertid bestående. I början av år 1956 uppgick undersökningstiderna
för häktade till i medeltal omkring fyra månader mot den i lagen
stadgade maximitiden av sex veckor. I skrivelse till Kungl. Maj :t betecknade
1956 års riksdag den rådande situationen som synnerligen otillfredsställande
och begärde en förutsättningslös utredning angående en effektivering
av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.

För att såsom sakkunniga utreda frågan om en omorganisation och effektivering
av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet tillkallade dåvarande
chefen för justitiedepartementet den 14 juni 1956, med stöd av Kungl.
Maj :ts bemyndigande, numera landshövdingen Martin Wahlbäck, tillika ordförande,
f. d. medicinalrådet Peder Björck, ledamoten av riksdagens första
kammare Rudolf Boman, numera överläkaren vid Umedalens sjukhus Ingmar
Flodström, ledamoten av riksdagens andra kammare Hans Gustafsson,
borgmästaren Nils Rappe och professorn Gösta Rylander. De sakkunniga,
vilka antog benämningen kommittén för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet,
överlämnade den 11 juni 1959 betänkande angående det rättspsykiatriska
undersökningsväsendets organisation (SOU 1959: 20).

Över betänkandet har efter remiss utlåtanden avgivits av riksåklagarämbetet,
Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre
Norrland, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö,
fångvårdsstyrelsen, interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden, fångvårdens
byggnadskommitté, socialstyrelsen, statskontoret, universitetskanslersämbetet
— som inhämtat yttranden från de medicinska fakulteterna och
lärarkollegierna —, medicinalstyrelsen, mentalsjukvårdsberedningens byggnads-
och utrustningsdelegation, sinnessjuklagstiftningskommittén, statens
lönenämnd, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare,
föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges stadsfiskaler,
föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges advokatsamfund, Sveriges läkarförbund,
som hänvisat till yttrande av rättspsykiatriska föreningen, förvaltningsutskottet
i Kristianstads läns landsting samt hälso- och sjukvårdsstyrelsen
i Norrköping. Flera av myndigheternas yttranden har avgivits efter
hörande av olika underinstanser.

Med anledning av de synpunkter och förslag som framkommit i remissyttrandena
har betänkandet överarbetats av en inom justitiedepartementet
tillkallad sakkunnig, byråchefen E. G. Anneli. Denne har sammanfattat resultatet
av översynen i en den 24 februari 1961 dagtecknad promemoria angående
det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation.

Efter remiss har utlåtanden över promemorian avgivits av riksåklagarämbetet,
hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätterna för Nedre Norrland
och för övre Norrland, Stockholms rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö,
fångvårdsstyrelsen — efter hörande av fångvårdsdirektörerna ävensom över -

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

läkarna vid fångvårdens sinnessjukavdelningar och anstaltsnämnden vid
fångvårdsanstalten Hinseberg —, interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden,
fångvårdens byggnadskommitté, socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
statskontoret, universitetskanslersämbetet — som inhämtat yttranden
på sätt som förut angivits —, medicinalstyrelsen — efter hörande av direktionerna
och överläkarna vid mentalsjukhusens rättspsykiatriska avdelningar
ävensom direktionerna vid lasaretten i Växjö och Lund , överståthållarämbetet,
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, direktionen för akademiska
sjukhuset i Uppsala, kommittén för akademiska sjukhusets i Uppsala
utbyggande, mentalsjukvårdsberedningen, organisationskommittén för
medicinska högskolan i Umeå, utredningsmannen för en förberedande undersökning
rörande medicinalstyrelsens organisation och arbetsuppgiftei
m. m., statens lönenämnd, föreningen Sveriges häradshövdingar, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges läkarförbund, förvaltningsutskotten i Örebro,
Kronobergs och Kristianstads läns landsting, hälso- och sjukvårdsstyrelsen
i Norrköping och svensk sjuksköterskeförening, varjämte Sveriges psykologförbund
inkommit med yttrande.

Jag anhåller nu att få anmäla frågan om riktlinjer för en omorganisation
av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. För de delar av kommittébetänkandet
och promemorian jämte remissutlåtanden för vilka redogörelse
icke lämnas i det följande får jag hänvisa till dessa handlingar.

II. Det rättspsykiatriska undersökningsväsendets
nuvarande utformning

Gällande bestämmelser om sinnesundersökning

De huvudsakliga bestämmelserna om sinnesundersökning i brottmål har
givits i 6 kap. (41—50 §§) sinnessjuklagen. Frånsett stadganden för speciella
situationer och av mindre vikt innehåller bestämmelserna följande.

Domstol skall enligt 41 § förordna om sinnesundersökning, om det föreligger
anledning antaga att den misstänkte begått brottet under inflytande
av sådan själslig abnormitet eller rubbad själsverksamhet, som avses i 5 kap.
5 § strafflagen. Sinnesundersökning kan emellertid underlåtas, om domstolen
av särskilda skäl finner sådan undersökning obehövlig. Sinnesundersökning
kan beslutas av annan anledning än att få utrett om förutsättningarna
för straffrihet föreligger, nämligen om domstolen finner sinnesundersökning
vara av betydelse för att bestämma påföljd för brottet eller eljest för att avgöra
målet.

Rörande vissa praktiska detaljer i förfarandet må nämnas följande.

I syfte att avlasta undersökningsläkarna arbete stadgas (41 a §) skyldighet
för domstol atl, i den mån så lämpligen kan ske, när fråga om sinnesundersökning
uppkommer, från myndigheter, som tidigare tagit befattning

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

med den misstänkte, infordra sådana handlingar, som kunna antagas vara
av betydelse för bedömandet av hans sinnesbeskaffenhet.

Domstolen skall i samband med förordnandet om sinnesundersökning
skyndsamt översända samtliga handlingar i målet till vederbörande undersökningsstation
(42 § 1 mom., 43 §).

Undersökningsläkaren kan erhålla upplysning angående omständigheter
av betydelse för undersökningen antingen genom att begära utredning härom
hos polismyndighet eller förhör i målet inför domstol med personer, som
kan antagas äga kännedom om sådana omständigheter.

I syfte att garantera skyndsamhet i undersökningarnas verkställande stadgas
i 42 § 2 mom. och 43 § att undersökning skall verkställas med största
möjliga skyndsamhet och till sin omfattning anpassas efter undersökningsfallets
beskaffenhet. Utlåtande skall avgivas inom sex veckor från det handlingarna
inkom till stationen i den mån ej medicinalstyrelsen på läkarens
framställning medgiver uppskov.

Angående utlåtandets innehåll gäller enligt 42 § 3 mom. och 43 § att läkaren
i utlåtandet skall angiva den misstänktes sinnestillstånd vid gärningens
begående samt hans behov av vård på sinnessjukhus. Läkaren skall vidare
angiva om den misstänkte på grund av sin sinnesbeskaffenhet bör bli
föremål för särskild åtgärd. Utlåtandet skall ytterligare innehålla motivering
för avgivna omdömen. Särskilt skall angivas skälen för att den, som icke
är sinnessjuk eller sinnesslö, anses vid gärningens begående ha lidit av annan
själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd
med sinnessjukdom. Grunderna för fördelning av undersökningarna fastställes,
såvitt avser häktade, av fångvårdsstyrelsen och, såvitt avser misstänkta
på fri fot, av medicinalstyrelsen.

För den senare kategorien är särskilt stadgat att den misstänkte är pliktig
atl för undersökning inställa sig enligt undersökningsläkarens bestämmande.
Därvid skall så vitt möjligt tillses, att för den misstänkte icke uppkommer
hinder i hans förvärvsverksamhet eller annan allvarlig olägenhet.

Därest misstänkt underlåter att inställa sig för undersökning äger undersökningsläkaren
begära handräckning av polis- eller militärmyndighet.
Om det finnes erforderligt för undersökningens verkställande, kan domstolen
på läkarens framställning besluta att den misstänkte skall intagas å det
sinnessjukhus, där läkaren är anställd.

Undersökningsförfarandet kan stundom få en vidlyftigare karaktär. Domstol
kan inhämta medicinalstyrelsens yttrande angående avgivet utlåtande
över verkställd sinnesundersökning. Domstolen har då att till medicinalstvrelsen
insända samtliga handlingar i målet (44 §). Medicinalstyrelsen äger
att genom läkare som styrelsen utser verkställa ytterligare undersökning,
varvid de ovan redovisade förekrifterna angående sinnesundersökning i tilllämpliga
delar skall äga motsvarande tillämpning. Tiden för utlåtandets
avgivande bestämmes dock av medicinalstyrelsen, som även äger meddela
anstånd med avgivandet.

Sinnesundersökning kan beslutas även utan samband med vanlig straff -

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

process. I 46 § stadgas nämligen att ingen må dömas till tvångsarbete utan
att undersökning av hans sinnesbeskaffenhet ägt rum, där anledning föreligger
att antaga att han är sinnessjuk. Tvångsarbete kan ådömas enligt lagen
den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling samt enligt socialhjälps-
och barnavårdslagarna. De i det föregående givna bestämmelserna
är med vissa av olikheterna i de skilda förfarandena betingade skillnader
tillämpliga även på nu ifrågavarande sinnesundersökningar.

Häktad, som straffriförklarats och icke är intagen å sinnessjukhus eller
sinnessjukavdelning vid fångvården, skall enligt 47 § 2 mom. från häktet
överföras till sinnessjukavdelning vid fångvården i följande fall, nämligen
dels då han i infordrat läkarutlåtande förklarats icke vara i behov av vård å
sinnessjukhus men av medicinalstyrelsen utan ny undersökning förklarats
vara i behov av sådan vård och dels da han av läkaren eller medicinalstyrelsen
förklarats i behov av vård å sinnessjukhus men av domstol dömes till
ansvar utan att befrias från häktet eller frikännas och därefter av högre
rätt förklaras straffri. På sinnessjukavdelning vid fångvården skall också
mottagas tilltalad, som häktas sedan han, utan att ha intagits å sinnessjukhus,
förklaras vara i behov av vård å sådant sjukhus.

Angående behandlingen av den, som förvaras å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning
vid fångvården och som genom lagakraftägande dom
straffriförklarats stadgas i 47 § 3 mom. att sådan person skall, om han förvaras
å sinnessjukhus, anses vara för vård där intagen och, om han förvaras
å sinnessjukavdelning vid fångvården, där förbliva för vård, intill dess
plats å något statens sinnessjukhus kan beredas. I det senare fallet ankommer
det på fångvårdsmyndighet att hos medicinalstyrelsen göra framställning
om hans intagande å sådant sinnessjukhus. Medicinalstyrelsen meddelar
härefter föreskrifter om den straffriförklarades intagande å visst sinnessjukhus.
Platsbristen föranleder understundom så lång väntan på plats
att utskrivning av den sinnessjuke kan ske från sinnessjukavdelning vid
fångvården.

Personer på fri fot, som förklarats straffria och enligt utlåtandet är i behov
av vård å sinnessjukhus, skall sedan domstolens dom vunnit laga kraft,
enligt förordnande av länsstyrelse intagas å sådant sjukhus (47 § 3 mom.).
Bestämmandet av vilket sinnessjukhus, som skall mottaga den straffriförklarade,
tillkommer medicinalstyrelsen som efter anmälan av länsstyrelsen
lämnar anvisning å sjukhus. Beträffande förvaringen av den som sinnesundersökes
i anledning av ifrågasatt dom å tvångsarbete gäller likartade bestämmelser.

Utskrivning från sinnessjukavdelning vid fångvården av den som strafffriförklarats
genom lagakraftägande dom skall jämlikt 50 § ske enligt samma
regler som tillämpas i fråga om å sinnessjukhus för vård intagna. Dock
ankommer icke — såsom vid sinnessjukhusen — utskrivningen på lokala
utskrivningsnämnder utan enbart på sinnessjuknämnden. I fråga om förhör
inför domstol är även för undersökningsfallen sinnessjuklagens för vanliga
vårdfall i 5 kap. givna regler tillämpliga.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

Undantag från likställdhet med sinnessjukhusens vanliga patienter gäller
dock för de å sinnessjukavdelning vid fångvårdsanstalt intagna i det avseendet
att överinspektören för sinnessjukvården beträffande de sistnämnda
icke har befogenhet att begära domstolsförhör eller föreslå utskrivning.

Vidare må nämnas bestämmelserna i 59 § att, så länge särskild sinnessjukavdelning
vid fångvården ej finnes i Gotlands län, sinnesundersökning
av häktad inom länet må verkställas av läkare vid statens mentalsjukhus
och den häktade för sådant ändamål dit överflyttas.

Sinnesundersökning av kvinnor, som är intagna i häkte inom Gotlands
län skall ske å S:t Olofs sjukhus i Visby. För kvinnor intagna i häkte
inom landet utom Gotlands län bestämmer fångvårdsstyrelsen huruvida undersökningen
skall äga rum å psykiatriska avdelningen vid fångvårdsanstalten
å Långholmen eller vid fångvårdsanstalten i Växjö (numera Hinseberg).

Av betydelse för undersökningsväsendet är vidare lagen den 18 juni 1954
om personundersökning i brottmål. Enligt denna skall personundersökning
verkställas där det prövas erforderligt för att vinna utredning angående den
misstänktes personliga förhållanden och angående lämpliga åtgärder för
hans tillrättaförande. När skäl därtill är, må domstolen enligt 4 § besluta
att läkarintyg angående misstänkt skall anskaffas (s. k. § 4-intyg). Om
möjligt skall en psykiater förordnas att avgiva sådant intyg.

Nuvarande anstalts- och personalorganisation

De nuvarande sex psykiatriska avdelningarna för sinnesundersökning av
häktade är knutna till följande fångvårdsanstalter nämligen Långholmen,
Håga, Malmö, Härianda, Härnösand och Västervik.

De åtta rättspsykiatriska avdelningarna för sinnesundersökning av misstänkta
på fri fot är knutna till följande mentalsjukhus, nämligen Psykiatriska
sjukhuset i Stockholm, Ulleråker, Ryhov, S:t Lars, S:t Jörgen, Marieberg,
Sidsjön och Umedalen.

Fångvårdsstyrelsen och medicinalstyrelsen är, var för sitt område, chefsmyndighet
för undersökningsväsendet och har i sådan egenskap bl. a. att
fastställa upptagningsområden för fångvårdens respektive mentalsjukhusens
ifrågavarande avdelningar. Närmare bestämmelser härutinnan har utfärdats
av fångvårdsstyrelsen i cirkulär den 24 november 1947 (nr 14) och
av medicinalstyrelsen i kungörelse den 15 januari 1949 (nr 15).

Personalen1 för undersökningsverksamheten utgöres av läkare, kuratorer
och biträdespersonal. Vid fångvårdens avdelningar finns därjämte viss personal
för tillsyn och arbetsledning.

1 I det följande upptagna tabeller över personalorganisationer avser läget 1/7 1961.

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

9

Läkarpersonal vid undersökningsstationerna

Avdelning

överläkare

B 1 + avlö-ningsförstärk-ning 4 800
kr/år1

Bitr. över-läkare

A 26 + avlö-ningsförstärk-ning 8 000
kr/år

Förste läkare
A 24 + avlö-ningsförstärk-ning 8 000
kr/år

Underläkare

A 23 4- avlö-ningsförstärk-ning 3 000/

6 000 kr/år2

Sinnessjukavdelningar vid fång-

Långholmen (Stockholm, rätts-

( l8

\ 1 tf Bo 1*

1 Ao 26»

( 1 Ao 24

1 Ae 24
l (1 Ae 24»)

2 Ae 23

1 Ao 26

—

1 Bo 1

—

2 Ao 24

(1 Ae 23»)

1 Bo 1

_

( 1 Ao 24
\ 1 Ae 24

(1 Ae 23»)

1 Bo 1

_

(1 Ae 23»)

_

—

—

—

_

—

—

—

S:a 15 (19)

5

2

6(7)

2 (5)

Rättspsykiatriska avdelningar vid
sinnessjukhus

Psykiatriska sjukhuset (Stockholm)

1 Bo 1

1 Bo 1

—

3 Ao 24“

1 Ao 24

2 Ae 23

1 Ae 23

1 Bo 1

_

—

—

1 Bo 1

—

1 Ao 24

1 Ae 23

1 Bo 1

—

1 Ao 24

1 Ae 23

1 Bo 1

—

—

—

1 Bo 1

—

—

—

1 Bo 1

—

—

—

S:a 19

S:a totalt 34 (38)

8

13

2

6

12 (13)

5

7 (10)

1 Överläkare har rätt till fri bostad ävensom fri elektrisk belysning. Därest bostad ej tillhanda 2

Det högre beloppet utgår fr. o. m. andra året, varvid tjänstgöring vid vissa jamforliga sjukhus
U1''8Arvoden såsom överläkare 22 000 kr/år; tillika professor i rättspsykiatri (lönegrad Bo 3) vid

karolinska mediko-kirurgiska institutet. ... .. . , , . , ,

* Tjänsten är placerad vid fångvårdsanstalten i Västervik men for tiden fr. o. m. budgetåret

1960/61 tills vidare överflyttad till Långholmen. .......

s Tjänsten är förenad med uppdrag som ställföreträdare för overlakaren.

. Tjänsten är avsedd för rådgivande psykiater (»räjongpsykiater») inom fångvårdens ostra

anstaltsgrupp med ett särskilt arvode av 2 100 kr/år.

i Här redovisas endast den bitr. överläkare, som med självständigt ansvar förestår den rattspsykiatriska
undersökningsavdelningen; överläkaren och en förste läkare har andra uppgifter vid

anstalten, främst vård av fångar. , ... ...

8 Medtagna i tabell i SOU 1959: 20, ehuru inrättade for tillgodoseende av rajongpsykiatrers
uppgifter (jfr prop. 1953:144, s. 21); Härnösandstjänsten f. n. förlagd till Långholmen.

» Betr. överläkartjänsten se not 4 ovan. — I stället får rådgivande psykiater anlitas mot ett ar V°ioes“nnessjukläkare

med arvode 1 800 kr/år och 600 kr för varje slutförd undersökning.

11 En av tjänsterna är ursprungligen placerad vid Ryhovs sjukhus.

12 Jfr not 11.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

Kuratorer och biträdespersonal vid undersökningsstationerna

Anstalt

Kurator

Kanslibiträde

Biträde i regle-rad befordrings-gång

Sinnessjukavdelningar vid fångvårdsanslaller

Långholmen1............................

/ 1 Ae 15
\ 3 Ae 13

2 A 7

4 rb

Håga ..................................

1 Ae 13

1 Ag7

1 A 7

_

2 Ae 13

1 rb

2 Ae 13

1 A 7

1 Ae 13

1 A 7

_

Västervik (läkartjänsten flyttad, se ovan)..

—

S:a 21

10

6

5

Rältspsykiatriska avdelningar vid sinnes-sjukhus

Psykiatriska sjukhuset2..................

4 Ae 13

1 Ae 7

2 rb

Ulleråker...............................

2 Ae 13

1 Ae 7

1 rb

Ryhov.................................

1 Ae 13

1 Ae7

—

S:t Lars................................

2 Ae 13

1 Ae 7

1 rb

2 Ae 13

1 Ae 7

1 rb

1 Ae 13

1 rb

1 Ae 13

_

1 rb

Umedalen ..............................

1 Ae 13

—

1 rb

S:a 27

14

5

8

S:a totalt 48

24

11

13

1 Utöver här upptagen personal linnes en översköterska i lönegrad Ao 12, en kontorist i
lönegrad A 9 samt vid det till karolinska mediko-kirurgiska institutet hörande, till kliniken förlagda
kriminologiska centralarkivet ett kanslibiträde med arvode motsvarande halva lönen i
lönegrad A 7. Härtill kommer ett arvode å 14 000 kr/år för psykometriskt arbete.

2 Utöver här upptagen biträdespersonal finnes en kontorist i lönegrad Ao 9.

Vad gäller avdelningen å Långholmen finns härutöver för experimentalpsykologiska
arbetsuppgifter en assistenttjänst A 19 å karolinska medikokirurgiska
institutets stat.

När den ordinarie undersökningsorganisationen inom fångvården, resp.
mentalsjukvården inte räcker till, finns möjlighet att anlita utomstående
läkare. Dessa förordnas såvitt angår utlåtanden från fall till fall av medicinalstyrelsen
och åtnjuter arvode med 600 kronor för utlåtande.

Ersättning för läkarintyg jämte föregående läkarundersökning enligt lagen
den 18 juni 1954 om personundersökning i brottmål utgår enligt en kungörelse
den 15 mars 1957 (nr 86) med högst 150 kronor, om undersökningen
utförs av rättspsykiater eller annan läkare, som minst tre år tjänstgjort vid
statsanstalt för sinnessjuka eller därmed jämförlig anstalt, och eljest med
högst 75 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

11

III. Kommittébetänkandet

Verksamheten inom undersökningsväsendet

Kommittén har för att belysa verksamheten inom undersökningsväsendet
bl. a. redovisat antalet avgivna utlåtanden över sinnesundersökningar från
och med år 1931, då sinnessjuklagen trädde i kraft, till och med år 1958.
Antalet utlåtanden uppgick år 1931 till 221 och steg sedan i stort sett oavbrutet
till åi- 1944, då antalet var så högt som 1 750. Fram till år 1948 minskade
antalet och höll sig under de därpå följande åren tämligen konstant omkring
1 000 av vilka i genomsnitt 230 utlåtanden avgavs av läkare utanför
organisationen. Det relativa antalet undersökningar av icke häktade, som tidigare
varierat mellan 27,6 % (1931) och 64,1 % (1948), utgjorde under
åren 1949—1958 i medeltal 49,3 %. I relativt ringa grad hade utomstående
läkare anlitats för utlåtanden beträffande personer på fri fot (år 1958: 58
st.). Såsom undersökningsläkare för häktade personer däremot hade utomstående
läkare avgivit åtskilliga utlåtanden (1958: 170 st.), vilket sammanhänger
med att läkarna vid fångvårdens undersökningsstationer har att jämväl
vårda psykiskt sjuka fångar samt straffriförklarade, som väntar på plats
vid sinnessjukhusen.

Kommittén har sökt bilda sig en uppfattning om den nuvarande organisationens
effektivitet genom att inhämta uppgifter om det antal utlåtanden
som presterats dels vid de olika undersökningsstationerna var för sig och
dels av varje läkare. Kommittén framhåller att en rättvisande bedömning
endast är möjlig beträffande mentalsjukhusens stationer, då läkarna där
har möjlighet att helt ägna sig åt undersökningsarbetet.

I fråga om fångvårdsanstalternas psykiatriska avdelningar har kommittén
genom inhämtande av uppgifter från läkarna försökt bilda sig en uppfattning
angående omfånget av det vårdarbete som jämsides med undersökningsarbetet
bedrives vid avdelningarna.

För att få en uppfattning om i vilken utsträckning den i sinnessjuklagen
fastställda maximitiden av sex veckor överskridits har kommittén upprättat
ett diagram avseende antalet på undersökningens slutförande väntande
explorander vid varje kvartalsskifte under tiden 1/1 1955—1/1 1959. Då
diagrammet icke lämnat annat besked angående tiden för undersökningarna
än att den i vissa fall överskridit sex veckor, har kommittén därför även
sökt att för åren 1955—1958 ge en uppfattning angående undersökningstiderna
i antal månader. Resultatet av kommitténs undersökning framgår av
tabell i det följande. Däri anges i procent av hela antalet utlåtanden för vart
och ett av nämnda år antalen som belöper på det i tabellen angivna antalet
månader.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

Antal undersökningsfält procentuellt fördelade på undersökningstider,
i månader räknat

År

Antal månader

1

2

3

4

5

6

7

00

<£>

10

11

Häktade

1955

15,9

31,1

24,2

19,1

7,8

1.5

0,4

—

—

—

1956

11,3

16,5

18,0

19,1

17,8

9,9

5,1

1,7

0,6

—

1957

12,5

36,9

31,6

13,7

3,7

0,5

0,5

0,2

—

—

1958

17,0

42,6

28,1

9,6

2,4

0,2

0,2

—

—

—

Icke häktade

1955

24,8

27,0

25,0

12,4

4,9

3,9

1,2

0,6

0,2

—

1956

21,8

25,8

18,2

12,8

8,5

5,0

1,9

2,3

2,5

0,6

1957

20,5

23,7

21,8

11,2

7,0

5,0

2,9

2,1

3,3

1,4

1958

18,9

23,0

29,5

15,0

6,7

3,7

1,9

0,6

—

0,4

Samtliga fall

1955

20,5

29,0

24,6

15,7

6,1

2,8

0,8

0,3

0,1

—

—

1956

16,2

20,9

18,0

16,1

13,5

7,6

3,6

2,0

1,5

0,3

0,3

1957

16,4

30,5

26,9

12,5

5,3

2,7

1,7

1,1

1,6

0,7

0,3

1958

17,9

32,7

28,8

12,2

4,6

1,9

1,1

0,3

—

0,2

För att fullständiga bilden av det arbete som bedrives av organisationens
läkare har kommittén slutligen hos samtliga underdomstolar i första instans
inhämtat upplysningar om förekomsten av läkarutlåtanden enligt 4 § lagen
om personundersökning i brottmål för vart och ett av budgetåren 1954/55
och 1955/56. Uppgifterna framgår av följande sammanställning. Det bör
dock anmärkas, att kommittén funnit anledning förmoda att uppgifterna
icke är helt riktiga utan att antalet läkarundersökningar är högre än tabellen
utvisar.

1954/55

1955/56

Antalet fall där domstolen förordnat om läkarundersökning jämlikt
4 § lagen om personundersökning i brottmål..............

Antalet fall då sådan läkarundersökning utförts av

a) rättspsykiater..........................................

b) psykiater ..............................................

c) annan läkare ..........................................

1236

1479

613

767

438

508

185

204

Brister i den nuvarande undersökningsverksamheten

Kommittén framhåller åtskilliga missförhållanden i gällande organisation.
Genom att den är överbelastad förflyter alltför lång tid till undersökningarnas
slutförande. De långa tiderna medför väsentliga lidanden och olägenheter
för undersökningsobjekten och en pressad arbetssituation för personalen,
varjämte det allmänna rättssäkerhetsintressets krav på en snabb rättsprocedur
icke kan tillgodoses.

Svårigheter att få läkartjänster besatta har, i förening med otillräckligt
antal tjänster, medfört att ett väsentligt antal undersökningar måst utföras
av utomstående läkare, vilka icke alltid kan disponera samma tid för under -

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

sökningen och besitta sådan erfarenhet som den läkare, vilken har undersökningsarbetet
såsom heltidssyssla. En annan nackdel är enligt kommittén
att undersökningsorganisationens uppdelning på två helt skilda grenar
hindrar att utjämningar i belastningen mellan grenarna kan ske genom direkt
överförande av fallen t. ex. från en svårt belastad fångvårdsavdelning
till en för tillfället mindre tyngd mentalsjukhusavdelning.

Kommittén pekar på undersökningsstationernas belägenhet som ett icke
oväsentligt hinder för läkarrekryteringen till banan. En placering i mindre
städer ger minskade möjligheter till inkomster utöver lönen samt svårigheter
att uppehålla kontakter med kolleger eller knyta nya sådana. Även den
ringa tillgången till specialiserade lasarettsavdelningar samt bibliotek och
forskningsanstalter är till nackdel. Vad särskilt beträffar fångvårdens undersökningsstationer
framhålles såsom ett ur läkarsynpunkt ofördelaktigt
förhållande svårigheterna att vid en inom fängelsemurarna belägen station
kunna privat mottaga patienter.

Den nuvarande organisationen med dess små och spridda enheter utgör
— liksom den pressade arbetssituationen — icke någon gynnsam groningsgrund
för forskningsinitiativ inom rättspsykiatrin. I sammanhanget nämnes,
att 1955 års läkarutbildningsutredning i ett den 4 oktober 1957 avgivet betänkande
(stencilerat) angående professurer i psykiatri vid vissa mentalsjukhus
uttalat att den psykiatriska forskningen i vårt land är svältfödd trots de
ökade resurser, som de sista åren tillförts den. Kommittén erinrar i anslutning
härtill att man, då frifotingsstationerna placerades vid vissa mentalsjukhus,
hyste den förhoppningen att detta skulle medverka till ett för såväl
rättspsykiatrin som allmänpsykiatrin befruktande utbyte av åsikter och
erfarenheter. Dessa förhoppningar synes i allmänhet icke ha infriats. De
rättspsykiatriska avdelningarna vid mentalsjukhusen ha i mångt levat sitt
eget liv. En bidragande orsak till avdelningarnas icke alltid gynnsamma arbetsförhållanden
har även varit att de från början placerats i provisoriska
lokaler, som ännu efter ett årtionde icke kunnat ersättas med större och
ändamålsenligare.

Slutligen framhåller kommittén att det dubbla chefskap över undersökningsväsendet
som utövas av fångvårdsstyrelsen och medicinalstyrelsen icke
har varit helt till fördel. Sålunda har medicinalstyrelsen att besluta om uppskov
med utlåtandenas avgivande men har icke att taga befattning med personalbesättning
och utrustning på fångvårdens undersökningsstationer.

Allmänna överväganden angående undersökningsorganisationens utformning

Kommittén har funnit att undersökningsväsendets primära uppgift alltjämt
bör vara att verkställa de i sinnessjuklagen omnämnda rättspsykiatriska
undersökningarna i brottmål. Beträffande omfattningen av verksamheten
framhåller kommittén att det är uppenbart att en väsentlig ändring i fråga
om sinnesundersökningarnas roll inom straffprocessen och en därav följande
ändring i den totala arbetsvolymen måste inverka på storlek och ut -

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1961

formning av en ny undersökningsorganisation. Särskild anledning att beröra
dessa frågor har uppkommit genom de förslag som framlagts av strafflagberedningen
i dess slutbetänkande med förslag till skyddslag (SOU 1956:
55). Enligt kommittén hade det varit önskvärt att den vidare behandlingen
av strafflagberedningens förslag kunnat avvaktas, innan kommittén tagit
ställning till organisationsfrågan. Kommittén har emellertid — efter genomgång
av strafflagberedningens förslag i fråga om behandlingen av ahnormbrottsligheten
— bedömt att ett genomförande av förslagen icke i väsentlig
grad kommer att påverka undersökningsorganisationens omfattning.
Härom anför kommittén följande.

Strafflagberedningens förslag innebär en principiellt genomgripande förändring
i fråga om den straffrättsliga behandlingen av abnormbrottsligheten.
Enligt strafflagen kan straff eller skyddsåtgärder ådömas endast
den som icke är hänförbar under 5 kap. 5 § strafflagen. Däremot har domstol,
med ett oväsentligt undantag, icke att taga befattning med frågan om
den fortsatta behandlingen av den som på grund av abnormitet befunnits
straffri. I detta hänseende innehåller sinnessjuklagen stadganden av innehåll
att frågan om den straffriförklarade skall intagas på sinnessjukhus
eller ej direkt löses genom innehållet på denna punkt av det utlåtande, som
läggs till grund för domen. Strafflagberedningen däremot avskaffar skillnaden
mellan straffria och straffbara lagöverträdare. Domstolen bär i princip
att besluta angående behandlingen av dem alla.

Den fråga som strafflagberedningens förslag aktualiserar inom kommitténs
arbetsområde är, huruvida ett genomförande av förslaget kommer att
medföra förändringar i omfattning eller uppgifter för det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet. Strafflagberedningen bär icke gått in på behandlingen
av detta spörsmål utan ansett det böra ankomma på kommittén.
Endast ett uttalande i betänkandet berör denna fråga, nämligen när »flera
ledamöter» av beredningen göra gällande att en väsentlig nedskärning av
undersökningarna borde ske i syfte att dels undgå de nuvarande dröjsmålen
med utlåtandenas avgivande utöver den lagstadgade tiden, dels ock
väsentligen till vårdstadiet förlägga utnyttjandet av den tillgängliga rättspsykiatriska
expertisen (beredningens betänkande s. 424). Enligt denna
mening borde efter genomförandet av beredningens förslag sinnesundersökningarna
före domen i huvudsak begränsas till ett konstaterande av
huruvida behov av vård å sinnessjukhus föreligger. I övrigt borde läkarundersökning
till ledning för bestämmande av påföljder åvägabringas i
samband med en förbättrad personundersökning.

För en bedömning av följderna av beredningens förslag är det av vikt att
söka fastställa, i vilken utsträckning de materiella bestämmelserna i
skyddslagen äro sådana att för deras tillämpning måste förutsättas att
domstolen erhåller tillgång till psykiatrisk rådgivning. Därvidlag kan först
anföras, att skyddslagen föreskriver att endast vissa former av ingripande
stå till buds i fråga om sådana abnorma brottslingar, beträffande vilka
fastställts att brottet begåtts under inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet,
medan i fråga om andra abnorma brottslingar samt psykiskt
normala brottslingar samtliga påföljder äro i princip tillämpliga. Följande
redogörelse för i vilken utsträckning de olika påföljderna kunna tillämpas
på de båda grupperna abnorma avser att belysa frågan i vilken utsträckning
domstol behöver veta om en tilltalad tillhör den ena eller den andra
gruppen.

Skyddslagen upptar i de åtta första kapitlen ett antal påföljder, beträffande
vilkas tillämplighet där icke göras några principiella undantag i fråga

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

15

om abnormbrottslingar. Enligt skyddslagen 7 kap. 3 § må domstolen, om
någon, som begått brottslig gärning, i utlåtande enligt sinnessjuklagen
förklarats vara i behov av vård å sinnessjukhus, förordna att han skall
överlämnas till vård enligt sinnessjuklagen. I fråga om annan än den som
är sinnessjuk eller sinnesslö — sålunda psykopater ävensom andra psykiskt
abnorma personer, vare sig deras abnormitet kan jämställas med sinnessjukdom
eller icke — må sådant förordnande dock meddelas endast efter
hörande av medicinalstyrelsen. Emellertid följer av 10 kap. 3 och 4 §§
skyddslagen att beträffande den som begått brott under inflytande av
sinnessjukdom eller sinnesslöhet endast vissa påföljder stå öppna. Dessa
påföljder äro överlämnande till särskild vård (enligt barnavårdslagen, lagen
om nykterhetsvård eller sinnessjuklagen, i det sistnämnda fallet under förutsättning
att i utlåtande enligt sinnessjuklagen förklaras föreligga behov
av sådan vård), överlämnande till öppen psykiatrisk vård, skyddstillsyn,
villkorlig dom och böter (ej förvandlingsbara), varjämte domstolen även
kan besluta att eftergiva varje påföljd. De påföljder som domstol i sådant
fall sålunda icke får tillämpa äro fängelse, skyddsfostran, skyddsinternering,
avsättning, suspension och disciplinstraff för krigsmän. För att kunna
iakttaga detta förbud behöver domstolen tydligen ett uttalande av läkare,
vilket icke begränsar sig till vårdfrågan utan även innehåller en bedömning
av om brottet begåtts under inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet.
Här kan även tilläggas att ett sådant utlåtande krävs även i det fall
att domstol överväger att i samband med dom å skyddstillsyn förordna om
intagande å tillsynsanstalt. Denna påföljdsform får nämligen icke heller
tillämpas på en tilltalad vars brott begåtts under inflytande av sinnessjukdom
eller sinnesslöhet.

Av det sagda framgår att det vid bedömandet av frågan, i vilken utsträckning
antalet sinnesundersökningar skall kunna nedskäras vid ett genomförande
av strafflagberedningens förslag, blir en väsentlig faktor att
kunna uppskatta det relativa antal fall, i vilka tillämpning av fängelse och
därmed likställda påföljder redan på förhand kan bedömas icke bliva aktuell.
Under kraftigt betonande av svårigheterna att i detta hänseende
komma till annat än en ungefärlig uppskattning skulle kommittén vilja
angiva antalet sådana fall till mellan 15 och 25 % av samtliga fall, där
sinnesundersökning ifrågasättes. Emellertid kan det endast i ett procentuellt
lägre antal fall övervägas att utbyta sinnesundersökning av nuvarande
omfattning mot den kortare undersökningen enligt skyddslagen 13
kap. 5 § (4 § lagen om personundersökning). Det skulle vara ett felaktigt
betraktelsesätt att från den omständigheten att konstaterande av vårdbehov
med intagning på sinnessjukhus som följd kan grundas på en vårdattest
(10 § sinnessjuklagen) draga den slutsatsen att det för tillämpning
av skyddslagen 7 kap. 3 § städse skulle vara tillräckligt att den tilltalade
underkastades sådan undersökning som avses i skyddslagen 13 kaj). 5 g.
Rättssäkerhetssynjmnkterna göra sig med större styrka gällande i det senare
fallet än i det förra. I det rättsliga sammanhanget står i allmänhet mera
j)å spel för vederbörande än när spörsmålet endast gäller behovet av sjukhusvård.
Från allmän synjmnkt är det vidare särskilt angeläget alt domsluten
i brottmål grundas j)å ett material, vilket utarbetats med den omsorg
och grundlighet som rimligen kan begäras. Ytterligare kan anföras, alt för
den som intagits å sinnessjukhus utan samband med brott utskrivningsreglcrna
i sinnessjuklagen och den därtill sig anslutande praxis äro både
materiellt liberalare och i fråga om förfarandet lättvindigare än motsvarande
regler i de andra fallen. Slutligen torde det rätlsjtsykiatriska klientelet
beträffande svårighetsgraden vid diagnosens ställande genomsnittligt vara
mer krävande än övriga psykiskt sjuka; särskilt kan konstaterandet av

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

simulation, dissimulation och reaktiva tillstånd, som inträtt efter brottet,
kräva ingående undersökningar.

I den del sinnesutlåtandena beröra behovet av sinnessjukvård torde dessa
behöva fylligare än för närvarande redovisa skälen härför. Enligt den föreslagna
ordningen sker nämligen den ändringen att domstolen får möjlighet
att välja mellan öppen och sluten psykiatrisk vård, varjämte den kan åvägabringa
erforderlig vård i samband med dom å skyddstillsyn. Därtill kommer
att domstolen är oförhindrad att helt frångå läkarens rekommendation
av vård och döma till skyddstillsyn utan föreskrift om psykiatrisk vård
eller till villkorlig dom eller böter. På grund av de nya möjligheter att tilllämpa
flera påföljder som sålunda öppna sig är en livlig partsargumentation
att emotse i f rågan om behovet av vård.

I fråga om psykopater samt övriga psykiskt abnorma, vilka icke kunna
betecknas såsom sinnessjuka eller sinnesslöa, innebär strafflagberedningens
förslag såsom nämnts den ändringen att föreskrift om vård å sinnessjukhus
skall av domstol kunna meddelas endast efter medicinalstyrelsens hörande.
Det synes uppenbart att medicinalstyrelsen till grund för sitt ställningstagande
är i behov av en avsevärt mera omfattande redovisning av läkarens
undersökning och slutsatser än som sker i de korta utlåtandena enligt lagen
om personundersökning.--—

Ett ytterligare förslag av strafflagberedningen berör den nu behandlade
frågan, nämligen att vid dom å skyddsinternering det i allmänhet skulle
vara tillräckligt med liten läkarundersökning. För kommittén står det
klart att väsentliga rättssäkerhetsintressen kunna äventyras om ett så allvarligt
ingripande mot en brottsling skulle i något större utsträckning kunna
tillgripas efter en endast summarisk läkarundersökning.

Beträffande det i skyddslagen föreslagna regelsystemet i fråga om behandlingen
av psykiskt abnorma lagöverträdare finner sålunda kommittén
sammanfattningsvis att det bör kunna öka möjligheten att låta sinnesundersökningarna
ersättas med läkarutlåtanden enligt 13 kap. 5 § skyddslagen
men att man främst av hänsyn till rättssäkerhetskravet bör gå fram med
försiktighet. Beaktas i tillbörlig grad denna synpunkt, torde man icke kunna
räkna med alt nedskärningen av sinnesundersökningarna skall få en omfattning
som kan kallas väsentlig.

För att ge en fullständig bild av det föreslagna systemets verkningar böra
även redovisas vissa faktorer, som kunna medföra en ökad belastning på
det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Förslaget innebär ju att
domstolarna till sitt förfogande få flera påföljder att välja mellan och att
de få större frihet i detta val än hittills. Det är sannolikt att domstolarna för
deras tillämpning komma att finna sig i större utsträckning än nu ha behov
av psykiatrisk rådgivning för att erhålla fylligast möjliga material för bedömande
av de ur individualpreventiv synpunkt lämpligaste åtgärderna
mot den tilltalade.

Strafflagberedningen har i sitt slutbetänkande även berört frågan om rättspsykiatrernas
utnyttjande inom den öppna vården i samband med en upprustning
av denna vårdgren. Enligt kommittén torde bristen på rättspsykiatrer
dock omöjliggöra detta inom en överskådlig framtid. Som andra
tänkbara utvidgningar av arbetsområdet nämner kommittén möjligheten att
göra läkarundersökningarna enligt lagen om personundersökning i brottmål
till tjänsteåliggande.

Efter konstaterande att någon uppdelning av undersökningsfallen efter
annan grund än den nuvarande icke torde vara tänkbar diskuterar kommittén

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

frågan huruvida den nuvarande organisationen bör ersättas med en enhetlig
sådan. Om organisationen göres enhetlig skulle enligt kommittén det förut
berörda problemet med ojämna belastningar mellan organisationens båda
grenar försvinna. Organisationen skulle vidare vinna i fråga om arbetseffektivitet.
Den genomsnittliga arbetseffektiviteten per läkare skulle öka och
dessutom skulle varje läkare få ett rikare fasetterat material och därigenom
en mångsidigare erfarenhet. Av bl. a. dessa skäl har kommittén funnit att
den nuvarande undersökningsorganisationen bör ersättas med en enhetlig
organisation. En naturlig följd härav skulle bli att nuvarande tudelning av
den centrala ledningen på fångvårdsstyrelsen och medicinalstyrelsen även
upphör.

Den fråga som vid en övergång till enhetlig organisation först påkallar
svar är enligt kommittén om undersökningsverksamheten bör baseras på
ett större antal små stationer, såsom nu i stor utsträckning är fallet, eller
om det är ändamålsenligare att koncentrera den till ett fåtal större stationer.
Ingendera utvägen är enligt kommitténs mening tillfredsställande. En
blandad organisationstyp, innebärande dels stora stationer, gemensamma
för häktade och frifotingar, dels ock små stationer, i allmänhet av enläkartyp,
avsedda för frifotingar, utgör enligt kommitténs efter noggranna överväganden
tillkomna uppfattning den lösning som ger det bästa samlade resultatet.

Kommittén anför att det tydligen med det skisserade systemet icke blir
lämpligt att bibehålla den dubbla anknytningen till såväl fångvård som
mentalsjukvård. När det gäller att avgöra vart undersökningsväsendet organisatoriskt
skall föras, bör uppmärksamhet ägnas åt möjligheterna att inom
överskådlig tid anskaffa lokaler av den storlek som det här kan bli fråga
om för de stora stationerna. Detta är så mycket mer angeläget som för närvarande
såväl fångvård som mentalsjukvård befinner sig i ett markant upprustnings-
och utvidgningsskede, varjämte äldre häkten i anslutning till
fångvårdens centralanstalter planeras bli ersatta med nya. Frifotingsstationerna
kräver ett relativt ringa utrymme och lokalbehovet torde lättare
kunna tillgodoses, i vissa fall genom att bibehålla nu befintliga sådana stationer.

Vad först angår möjligheten att till mentalsjukhusen förlägga de nya stora
stationerna finner kommittén starka skäl tala däremot. Oavsett lämpligheten
över huvud att på samma avdelning sammanföra psykiskt sjuka med kriminella
synes detta i varje fall vara olämpligt under häktningstiden. Svårigheter
skulle även uppstå ur övervakningssynpunkt. Sedan länge har det varit
fråga om att överföra den statliga mentalsjukvården i landstingsregi.
Den blandning av statlig och landstingskommunal verksamhet som skulle
bli följden vid överförandet till landstingen av en mentalsjukvård, med vilken
undersökningsväsendet sammankopplats, torde dessutom såvitt möjligt
böra undvikas.

Beträffande en eventuell anknytning till fångvårdsanstalterna erinrar kommittén
att anstalterna för det icke abnorma, manliga vuxenklientelet in 2

Itihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. iVr IS,''i

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

delats i fyra anstaltsgrupper, nämligen norra, östra, västra och södra anstaltsgruppen,
varjämte en femte avses tillkomma, med planerade centralanstalter
i Sundsvall/Härnösand, Göteborg, Malmö samt Kumla i Örebro
län och Österåker i Stockholms län. Kommittén framhåller att en placering
av undersökningsstationerna inom det murinhägnade området tidigare diskuterats
men bestämt avvisats, framför allt av hänsyn till frifotingsklientelet.
Vad som enligt kommittén främst talar emot en förläggning intill centralanstalterna
är deras perifera läge samt den därmed förenade svårigheten
att rekrytera tjänsterna och åstadkomma tillräckligt snabba och kompletta
kontakter mellan undersökningsstationerna och de myndigheter och organ,
som stationerna behöver tillgång till och som även är beroende av närhet
till stationerna. Visserligen blir det, om stationerna icke förlägges inom eller
intill fångvårdens centralanstalter, icke längre möjligt att lägga både de
räjongpsvkiatriska och de rättspsykiatriska uppgifterna på samma läkare.
Emellertid talar enligt kommitténs mening så vägande skäl emot en förläggning
till centralanstalterna av undersökningsstationerna att det blir nödvändigt
att bryta det organisatoriska sambandet mellan räjongpsykiatri och
rättspsykiatri.

I fråga om möjligheten att förlägga de större stationerna till häktena erinrar
kommittén att uppförande av nya sådana planeras såsom ersättning
för de häkten som ingår i de nuvarande centralanstalterna, vilka man visserligen,
bortsett från Långholmen, icke torde få möjlighet att nedlägga inom
överskådlig tid men som i stället kommer att fungera såsom s. k. sidoanstalter
inom respektive anstaltsgrupp. Det är att förutse att nya häkten
kominer att uppföras i Stockholm, Göteborg och Malmö samt Sundsvall/Härnösand.
Kommittén förordar att stationerna förlägges i anslutning till häktena.
Härigenom skulle alla fördelarna av en central lokalisering vinnas.
Som en bestämd fördel framhåller kommittén den nära kontakten, som
eliminerar transporter och dessutom bör kunna öppna möjligheter till psykiatrisk
rådgivning och vård -— även genom överflyttning till kliniken — av
de häktade.

Kommittén påpekar att den föreslagna organisationen innebär att icke
häktade personer i vissa fall kommer att för undersökning få inställa sig i
byggnader, där häkten är inrymda och att det möjligen kan resas invändningar
mot en sådan anordning. Kommittén anser dock att dessa invändningar
icke är av den styrka att de behöver beaktas.

I fråga om frifotingsstationerna anser kommittén lämpligt att i vissa fall
utnyttja redan befintliga sådana, medan i andra fall nya stationer torde få
inrättas. Problemet är lokalmässigt sett relativt ringa. De mindre stationerna
bör spridas över landet så att längre resor för undersökningsobjekten
såvitt möjligt undvikes. Vidare bör stationerna förläggas till befolkningstäta
delar av landet. Hänsyn bör även tagas till tillgång på sjukvårdsinrättningar,
då det torde vara mest ändamålsenligt att inrymma stationerna i sådana.

I detta sammanhang framför kommittén även tanken på en framtida fortsatt
spridning av de rättspsykiatriska frifotingsstationerna med sikte på att
erhålla en station i varje län. Därigenom skulle det väntade behovet från

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1961

19

domstolarnas sida att i större utsträckning konsultera rättspsykiater kunna
tillgodoses samt ökad service på området beredas nykterhetsnämnder, barnavårdsnämnder,
andra sociala nämnder och polismyndigheter.

För närvarande finns icke någon regional organisation utan stationerna
lyder direkt under centralmyndigheten. Enligt kommittén skulle genom en
nära samverkan mellan stationerna inom ett visst område större möjligheter
föreligga att vidtaga arbetsrationaliserande åtgärder än om en central myndighet
direkt skall ha hand om stationerna. Kommittén förordar — närmast
med fångvårdens räjongindelning som förebild — en indelning av landet i
fyra rättspsykiatriska distrikt med cheferna för de fyra stora stationerna
såsom chefer jämväl för var sitt distrikt.

Beträffande slutligen den centrala anknytningen av det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet anför kommittén att detta till sin natur synes vara
hänförligt till varken fångvård eller mentalsjukvård. Undersökningsobjekten
är varken fångar eller konstaterat sinnessjuka. Den egentliga uppgiften för
undersökningsväsendet är att lillhandagå främst domstolar med sakkunnigutlåtanden
i brottmål. Det intager sålunda liknande ställning som statens
rättsläkarstationer och statens rättskemiska laboratorium. När det gäller att
mera definitivt än tidigare organisatoriskt utforma det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
synes det konsekvent att ge detsamma principiellt liknande
ställning som de nu nämnda organen, d. v. s. det bör bilda en självständig
organisation under medicinalstyrelsen.

Sammanfattningsvis förordar kommittén att undersökningsväsendet organiseras
på följande sätt. Undersökningsstationer, gemensamma för båda typerna
av undersökningsfall, förlägges till de tre största städernas centrala
delar inom eller i närheten av blivande byggnader för häkten. Dessa stationer
utnyttjas såsom undervisningskliniker för den medicinska utbildningen
i Stockholm, Göteborg och Lund. En liknande ehuru väsentligt mindre
station förlägges till Sundsvall/Härnösand, där den närmare placeringen får
avgöras, sedan större klarhet vunnits angående placeringen av fångvårdens
centralanstalt och det därtill eventuellt anslutna häktet. Undersökningsstationerna
sammanföres, under chefen för envar av de fyra för såväl häktade
som frifotingar avsedda stationerna, till fyra rättspsykiatriska distrikt. I
varje distrikt anordnas, utöver stationen för båda kategorierna av undersökningsfall,
en eller flera stationer för undersökning av frifotingar. Undersökningsväsendet
inordnas under medicinalstyrelsen som central myndighet.

Förslag till detaljutformning av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

Vad gäller den lokala och regionala organisationen föreslår
kommittén till en början att de förordade större gemensamma undersökningsstationerna
i Stockholm, Göteborg och Malmö samt Sundsvall/Härnösand,
som skall vara centraler i var sitt rättspsykiatriska distrikt, benämnes
rättspsykiatriska kliniker. För de mindre stationerna, eu eller flera inom
varje distrikt, för undersökning av frifotingar bör benämningen rättspsykiatrisk
avdelning bibehållas.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

Vid indelningen av organisationen i rättspsykiatriska distrikt har kommittén
först undersökt den lämpliga förläggningen av avdelningarna. Som utgångspunkt
har kommittén därvid tagit en gjord fördelning på de olika länen
av beslutade sinnesundersökningar under åren 1954—1958. Vidare har
beaktats såväl möjligheten och lämpligheten av att bibehålla befintliga avdelningar
som befolkningstäthet och kommunikationer. Med hänsyn tagen
till dessa faktorer föreslår kommittén att nuvarande undersökningsstationer
i Uppsala, Jönköping och Umeå bibehålies. Vidare har kommittén funnit
behov av en avdelning i mellersta Svealand och stannat för Örebro som
lämplig förläggningsort med hänsyn till den väl utbyggda kroppssjukvården
i staden, dit även ett mentalsjukhus kommer att förläggas, samt till
närheten till fångvårdens blivande centralanstalt i Kumla. Kommittén förordar
vidare en avdelning i Norrköping. I Kristianstad föreslår kommittén en
station för Skånes del utöver den i Malmö. Denna rättspsykiatriska avdelning
kan dessutom tillgodose behovet av undersökningar i Blekinge och vissa
delar av Småland.

Slutligen föreslår kommittén ytterligare en avdelning, nämligen vid psykiatriska
sjukhuset i Stockholm, där den nuvarande stationen anses böra bibehållas
om ock i beskuren omfattning. Som skäl härför anföres att den
rättspsykiatriska kliniken i Stockholm ej bör göras otympligt stor. Det är
också angeläget att utnyttja de nuvarande lokalerna, så länge psykiatriska
sjukhuset finns kvar på sin plats. Därtill kommer att de administrativa och
organisatoriska frågorna vid en alltför stor station blir till förfång för chefens
övriga och egentliga uppgifter. Vidare är det ur rekryteringssynpunkt
av vikt att antalet sluttjänster, närmast överläkartjänster, inom organisationen
är relativt högt i förhållande till andra läkartjänster.

Kommittén föreslår att distrikten benämnes resp. östra, södra, västra
och norra rättspsykiatriska distriktet och att till östra distriktet föres kliniken
i Stockholm samt avdelningarna i Stockholm, Uppsala, Örebro och Norrköping,
till södra distriktet kliniken i Malmö och avdelningen i Kristianstad,
till västra distriktet kliniken i Göteborg och avdelningen i Jönköping samt
till norra distriktet kliniken i Sundsvall/Härnösand och avdelningen i Umeå.

Som upptagningsområden föreslås för östra distriktet Stockholms stad och
län, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs
län, för södra distriktet Kalmar, Blekinge, Kristianstads och Malmöhus
län, för västra distriktet Jönköpings, Kronobergs, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län samt för norra distriktet
Norrbottens, Västerbottens, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands
län.

De särskilda förhållandena i fråga om Gotland bör enligt kommitténs mening
beaktas. I regel utföres sinnesundersökningar där mot särskilt arvode
av överläkaren vid S:t Olofs sjukhus i Visby. Kommittén anser det lämpligt
att bibehålla denna ordning och lämna Gotland utanför distriktsindelningen.

Kommitténs mening är att cheferna för klinikerna även skall vara chefer
för de rättspsykiatriska distrikten och i denna egenskap i första hand be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

21

stämma angående fördelningen av undersökningsfallen på distriktets stationer.
På medicinalstyrelsen, som har den samlade överblicken över undersökningsläget,
bör ankomma att vid behov i samråd med klinikcheferna genomföra
utjämning i belastningen mellan distrikten. Med hänsyn till klinikchefens
nämnda uppgift synes det kommittén konsekvent att från medicinalstyrelsen
till denne överföra uppgifter att besluta om uppskov med avgivande
av utlåtande. Med ställningen som klinikchef bör dock icke följa någon
rätt att ingripa i undersökningsläkarnas bedömande av fallen. Om längre
uppskov än sex veckor utöver den normala undersökningstiden erfordras
bör befogenheten att besluta härom övergå till domstol.

Såsom tidigare nämnts anser kommittén, att klinikerna i Stockholm, Göteborg
och Malmö skall utnyttjas som undervisningskliniker för den medicinska
utbildningen. Den nya studieordningen enligt 1955 års medicinska
examensstadga upptar 10 timmars undervisning i rättspsykiatri under varje
kurs i psykiatri till medicine licentiatexamen. Denna undervisning åligger i
Stockholm professorn i rättspsykiatri och vid de övriga universiteten och
medicinska högskolorna läraren i rättspsykiatri, om sådan finnes. Dessutom
skall de frivilliga kurserna i rättspsykiatri för medicine kandidater och
legitimerade läkare fortfara. Kommittén anser att de föreslagna rättspsykiatriska
klinikerna kommer att utgöra ett gott underlag för den utvidgade
undervisningen i rättspsykiatri. Huruvida frivilliga kurser i rättspsykiatri
även bör hållas i Göteborg, Uppsala och Umeå anser sig kommittén icke
böra närmare gå in på. Kommittén vill emellertid understryka, att även dessa
stationer uttryckligen bör få sina uppgifter bestämda till såväl rättspsykiatrisk
undersökningsverksamhet som undervisning och forskning inom rättspsykiatrin.

I fråga om den centrala organisationen har kommittén, som
framgår av det föregående, funnit att ledningen av undersökningsväsendet bör
ankomma på medicinalstyrelsen. Kommittén föreslår att beträffande tillsättande
av tjänster samt beviljande av ledigheter och förordnande av vikarier
motsvarande ordning bör gälla som i fråga om mentalsjukhusen, därvid
på direktion ankommande uppgifter bör tilläggas klinikchefen. På styrelsen
bör vidare ankomma att vid behov förordna undersökningsläkare
utanför organisationen. I den nuvarande organisationen erhåller undersökningsstationerna
medicinsk och kontorsteknisk materiel samt annan utrustning
av de statliga anstalter, till vilka de är knutna. Då en sådan ordning
i de flesta fall icke blir möjlig enligt kommitténs förslag förutsättes ansvaret
för anskaffandet av utrustning i allt väsentligt ankomma på medicinalstyrelsen.
Beträffande avlöningsväsendet föreslås motsvarande ordning som
i fråga om materielanskaffningen.

I förevarande sammanhang berör kommittén vidare det kriminologiska
centralarkivet, vilket är eu till karolinska mediko-kirurgiska institutet hörande
institution. Arkivet står till förfogande för forskare ur olika discipliner.
Vidare ullånas från arkivet till domstolar, undersökningsläkare, skyddskonsulenter
in. fl. tidigare utlåtanden angående misstänkta personer. Med
hänsyn till att denna verksamhet kommit att inta eu alltmer dominerande

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

ställning har kommittén övervägt att föreslå, att arkivet skulle helt inlemmas
i undersökningsorganisationen. På kommitténs begäran har lärarkollegiet
vid karolinska institutet uttalat sig i frågan och därvid funnit det
lämpligast att bibehålla den nuvarande ordningen. Kommittén finner för sin
del att undersökningsväsendets intressen kommer att bli behörigen tillgodosedda
genom att kollegiets förslag godtages och förordar detsamma.

Kommittén övergår härefter till personalfrågorna, varvid först
behandlas behovet av läkare. Kommittén framhåller att behovet är svårbedömbart
och hänvisar bl. a. till den redovisade sjunkande tendensen i fråga
om läkarnas prestanda. När det gäller att bedöma läkarnas prestanda i den
nya organisationen är enligt kommittén att märka att den del av rättspsvkiatrernas
arbete vid fångvården, som består i vård av interner och andra
räjongpsykiatriska uppgifter, bortfaller. Därtill kommer att undersökningarna
till större delen är avsedda att förläggas till nybyggda, väl utrustade
kliniker, där arbetsbetingelserna bör vara sådana att ett bättre resultat kan
förväntas. Under betonande av osäkerheten i bedömningen utgår kommittén
från visst antal utlåtanden per läkare och helt arbetsår. För klinikchef upptas
sålunda 30 utlåtanden utom för klinikchefen i Stockholm, där särskilda
förhållanden bl. a. hans egenskap av professor vid karolinska institutet anses
motivera att talet sättes till 12. För överläkare och förste läkare angives
talet till 36 och för läkare A 23 till 18.

Nästa fråga vid beräkningen av läkarbehovet blir enligt kommittén det
totala årliga antalet sinnesundersökningar. Kommittén anför att det ej heller
här är möjligt att tillnärmelsevis uppnå någon säkerhet i bedömningen.
Under hänsynstagande till att antalet sinnesundersökningar under senare år
hållit sig tämligen konstant omkring 1 000, trots en avsevärd ökning av brottsligheten,
men med hänsyn jämväl till strafflagberedningens förslag har kommittén
räknat med lägst 1 200 undersökningar per år (Gotlands län ej inberäknat),
varav hälften avseende häktade. I förhållande till antalet undersökningar
under senare år innebär detta en ungefärlig ökning med 20 %.

Med utgångspunkt från dessa beräkningsgrunder anger kommittén dels
antalet undersökningsfall och dels antalet läkare för varje distrikt. I vissa
fall har därvid en strikt gränsdragning icke upprätthållits. Vidare har kommittén,
som erinrar att flertalet häktade kvinnor f. n. undersökes vid kliniken
i Stockholm, utgått från att samtliga häktade kvinnor i landet, uppskattade
till ett 30-tal per år, skall föras till denna klinik.

Det föreslagna totala antalet läkare med fördelning på distrikt framgår av
följande sammanställning.

Befattning

Distrikt

Summa

östra

Södra

Västra

Norra

Klinikchef B 3............

1

1

1

1

4

Överläkare Bl............

6

2

2

1

11

Förste läkare A 24 ........

7

2

4

2

15

Läkare A 23..............

5

1

3

9

Summa

19

6

10

4

39

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

Det föreslagna antalet läkare innebär i förhållande till läget den 1 juli
1961, om hänsyn tages till såväl rättspsykiatrer som räjongpsykiatrer, ökning
med en läkare (jfr tabell s. 9, not 8). Genomsnittligt beräknas läkarna
kunna medhinna 30 utlåtanden per år och läkare, vilket enligt kommittén
icke borde vara ett för högt krav.

I fråga om lönesättningen framhåller kommittén att lönen till andra läkare
än klinikchefer bör vara densamma som nu. Vad gäller klinikcheferna
understrykes att kraven får ställas högt. Utöver långvarig tjänstgöring i undersökningsväsendet
måste bl. a. på dem ställas anspråk på att de skall vara
kompetenta att undervisa i rättspsykiatri. Härför bör förutsättas docentkompetens.

Kommittén berör i detta sammanhang även frågan om åtgärder för en förbättrad
kriminologisk forskning med hänsyn till dess nära samband med
undervisningen i rättspsykiatri samt finner det naturligt att i den mån undervisningen
knytes till klinikerna möjligheter där beredes till den forskning
som hör samman med undervisningen. Det förhållandet att landets enda professur
är knuten till rättspsykiatriska kliniken i Stockholm synes göra det
naturligt att börja en utvidgning av forskningsverksamheten vid denna
klinik.

Vad angår den personal, som erfordras för det direkta undersökningsarbetet
framhåller kommittén att inom undersökningsväsendet behövs experimentalpsykologiska
metoder där en psykologs uppgifter är mångfaldiga.
Kommittén föreslår inrättande av heltidsbefattningar för psykologer i Stockholm,
Göteborg och Malmö. I Sundsvall/Härnösand, liksom vid de rättspsykiatriska
avdelningarna, är antalet undersökningar så relativt ringa att behovet
av biträde från psykolog anses få tillgodoses genom att mot arvode
anlita tillgänglig expertis. I fråga om kvalifikationerna för psykologerna anser
kommittén att man bör kräva filosofie licentiatexamen samt psykiatrisk
och testmetodisk utbildning. Beträffande övrig med det direkta undersökningsväsendet
sysselsatt personal anser kommittén att det kunde övervägas
att helt genomföra det vid den nuvarande organisationens enläkarstationer
förefintliga systemet — teamprincipen — med en arbetsenhet, bestående av
en läkare, en kurator och ett skrivbiträde. Vid de större stationerna skulle ett
konsekvent genomförande av teamprincipen enligt kommitténs uppfattning
leda till att kuratorer och skrivbiträden icke alltid bleve fullt sysselsatta.
Kommittén kan därför icke förorda något genomförande av teamprincipen
annat än vid en- och tvåläkarstationerna. En viss relativ ökning av antalet
kuratorer och skrivpersonal i förhållande till läkarna förordas dock för att
förbättra resultatet av verksamheten.

I sammanhanget erinras, att det särskilt vid kliniken i Stockholm är vanligt
att personer, som studerar för eller avlagt socionomexamen, fullgör
praktikanttjänstgöring. Kommittén anser det mycket önskvärt, att denna
tjänstgöring även i fortsättningen främjas.

Även beträffande vård- och tillsynspersonalen räknar kommittén med en
viss ökning. Kommittén framhåller särskilt att det i den nuvarande organisationen
har framstått såsom eu brist att tillräcklig personal icke stått till för -

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1961

fogande för ledning och övervakning av arbetsterapin. Kommitténs beräkningar
av personalbehovet är uppgjorda under beaktande av erfarenheterna
från den nuvarande verksamheten samt de riktlinjer, som tillämpas vid tillkomsten
av nya statliga mentalsjukhus.

För de fyra klinikerna föreslår kommittén utöver läkarna följande antal
tjänster.

Befattning

Klinik

Summa

Stockholm

Göteborg

Malmö

Sundsvall/

Härnösand

Psykolog.....................

1

1

1

3

Kurator......................

10

6

4

3

23

Förste kansliskrivare..........

1

—

—

_

1

Kontorist ....................

—

1

1

1

3

Kanslibiträde.................

7

4

2

1

14

Kontorsbiträde................

2

2

1

1

6

Telefonist ....................

1

_

—

—

1

Uppsyningsman ..............

1

—

—

—

1

Överskötare ..................

3

2

2

1

8

Förste skötare ................

3

1

1

1

6

Skötare ......................

17

7

5

5

34

Summa

46

24

17

13

100

Vad angår de rättspsykiatriska avdelningarna föreslår kommittén två kuratorer
och två kanslibiträden för avdelningen i Stockholm samt en befattningshavare
av vardera slaget för var och en av övriga avdelningar. För avdelningen
i Uppsala räknar kommittén härutöver med behov av arvodesanställd
personal.

Kommittén behandlar härefter lokal- och utrustningsfrågorn
a för klinikerna och avdelningarna.

I fråga om klinikerna framlägger kommittén detaljerat lokalprogram upptagande
en observationsavdelning och en administrationsavdelning.

Behovet av lokaler för de rättspsykiatriska avdelningarna anser kommittén
vara tillgodosett beträffande avdelningarna vid mentalsjukhusen i Stockholm,
Uppsala, Jönköping och Umeå.

Beträffande inredning och inventarier utgår kommittén från att klinikerna
och avdelningarna skola förses med ungefär samma utrustning som
nya mentalsjukhus och nya avdelningar vid dylika sjukhus. Kommittén har
dock räknat med att de rättspsykiatriska avdelningarna i högre grad än klinikerna
måste utnyttja medicinsk och kontorsteknisk utrustning vid andra
institutioner, främst sjukhusen.

Engångskostnaderna för klinikerna har uppskattats till 6 635 000 kronor,
varav för byggnadskostnader 5 900 000 kronor samt för inredning och inventarier
735 000 kronor. De årliga driftkostnaderna för samtliga anstalter
enligt 1958 års löneläge har preliminärt beräknats till 3 548 000 kronor, varav
för avlöningar 2 757 000 kronor och för omkostnader 791 000 kronor.

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

Vidare förordar kommittén en vidgad användning av § 4-undersökningar.
Den effektiva arbetstiden för en sådan undersökning har uppskattats till
mindre än en arbetsdag, medan tiden för en sinnesundersökning måste räknas
i veckor. Detta förhållande har bibringat kommittén uppfattningen att
§ 4-undersökning i allmänhet bör föregå domstolens ställningstagande till
frågan om sinnesundersökning skall verkställas. Kommittén anser att § 4-undersökningar
liksom hittills bör utföras av läkare utom tjänsten mot särskilt
arvode.

Kommittén berör slutligen frågan om övergångsanordningar
samt föreslår att indelningen av landet i fyra rättspsykiatriska distrikt genomföres
utan att man avbidar färdigställandet av de nya klinikerna m. m.
Enligt kommittén bör vidare tjänsterna som klinikchefer tillsättas, bl. a. för
att möjliggöra omfördelning av undersökningsfallen till undvikande av snedbelastning
på organisationen. Uppskovsbesluten bör genast överflyttas från
medicinalstyrelsen till klinikcheferna och domstolarna. En vidgad användning
av § 4-undersökningar bör ävenledes införas under övergångstiden, liksom
den föreslagna åtgärden att misstänkt, som i utlåtande befunnits i behov
av vård å mentalsjukhus, skall överföras till sådant sjukhus utan att laga
kraft å domen behöver avbidas. Nuvarande undersökningsavdelningar bör
inte nedläggas, innan de nya avdelningarna är färdiga att tagas i bruk.

IV. Yttranden över kommittébetänkandet

I yttrandena framhålles allmänt, att den nuvarande organisationen av det
rättspsykiatriska undersökningsväsendet visat sig otillräcklig och att genomförda
reformer endast medfört tillfälliga förbättringar. Särskilt beklagar man
den långa tid som går åt för undersökningarna. En starkt bidragande orsak
till bristerna i organisationen har varit svårigheten att få läkartjänster besatta.
Vidare har antalet tjänster varit otillräckligt. Från flera håll betonas
att rekryteringen hämmats av en för läkarna ogynnsam lönesättning och
särskilt besvärande arbetsförhållanden.

Flertalet remissinstanser tillstyrker i princip eller lämnar utan erinran de
av kommittén föreslagna huvudlinjerna för en omorganisation
av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Erinringar på väsentliga
punkter har dock gjorts från åtskilliga håll.

Som ett allmänt omdöme anför hovrätten över Skåne och Blekinge, att betänkandet
knappast innehåller några nyheter av väsentligt värde in synpunkten
att avlägsna eller minska de aktuella svårigheterna inom undersökningsväsendet.
Hovrätten för Nedre Norrland är icke övertygad om att de
föreslagna organisatoriska ändringarna i sig själva kan medföra några verkliga
förbättringar av praktisk betydelse. Statskontoret är icke berett att ge
sin anslutning till det framlagda organisationsförslaget, utan håller i stället
före att alla möjligheter bör prövas för att inom ramen av gällande organisation
effektivera undersökningsväsendet. Medicinalstyrelsen bl. a. framhåller

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

att det fordras bättre ekonomiska villkor för undersökningsläkarna, om nuvarande
olägenheter skall avhjälpas.

Beträffande förslaget att den nuvarande organisationen skall ersättas med
en enhetlig, fristående organisation anför fångvårdsstyrelsen,
att det är nödvändigt att fångvården tillförs psykiatrisk expertis för
vårdarbetet bland intagna som avtjänar straff eller annan påföljd. I flera
utlåtanden anser man det olyckligt att de undersökande läkarna enligt förslaget
helt förlorar kontakten med det egentliga vårdarbetet.

Förslaget omen blandad organisationsform — innefattande
rättspsykiatriska kliniker och rättspsykiatriska avdelningar — har i princip
godtagits av remissinstanserna. Från några håll har man dock anfört betänkligheter
mot att undersökning av häktade skall kunna ske även vid avdelningarna
samt att i vissa fall icke häktade kommer att för undersökning
få inställa sig i byggnader, där häkten är inrymda.

Förslaget att klinikerna skall placeras i anslutning till
häktesbyggnader har föranlett gensagor. Hovrätten över Skåne och
Blekinge anser det ofrånkomligt att förlägga dem i anslutning till fångvårdsanstalt
eller mentalsjukhus. Fångvårdens byggnadskommitté föreslår
som ett alternativ en för hela landet gemensam rättspsykiatrisk klinik i
Stockholm. De medicinska fakulteterna i Lund och Göteborg samt åtskilliga
läkare anser det avgjort lämpligare att förlägga den nya, sammanslagna organisationen
i anslutning till mentalsjukhus.

Landets indelning i fyra rättspsykiatriska distrikt
avstyrkes av rättspsykiatriska föreningen, som framhåller att mycket stark
olust försports bland föreningsmedlemmarna inför utsikten till försämrade
arbetsvillkor, vad självständighet och arbetsglädje beträffar, med risk för
konflikter och försämrad effektivitet. Åtskilliga läkare är inne på samma
tankegång. Hovrätten över Skåne och Blekinge kan icke finna att kommitténs
förslag på denna punkt innebär någon väsentlig vinst. Medicinalstyrelsen
rekommenderar att anstalterna för personer på fri fot liksom hittills
får utgöra egna distrikt under medicinalstyrelsens omedelbara ledning.

Förslaget att domstol skall kopplas in på uppskovsfrågorna avstyrks i
många yttranden.

Vad kommittén anfört om undervisning och forskning i
rättspsykiatri har understrukits i flera yttranden. Förslagen i betänkandet
anses på vissa håll icke tillräckliga. Sålunda föreslår medicinska fakulteten
vid universitetet i Uppsala, under hänvisning till de betydelsefulla undervisningsuppgifterna
i Uppsala, att i stället för en liten avdelning inrättas eu
fullständig rättspsykiatrisk klinik i staden. Liknande skäl anses tala för att
även avdelningen i Umeå blir utbyggd till klinik. Även medicinska fakulteten
i Lund anser att avdelningarna i Uppsala och Umeå bör vara kliniker av
den större och självständiga typen. Fakulteten finner det vara en halvmesyr
att icke föreslå inrättandet av professurer i rättspsykiatri vid samtliga lärosäten.
Mot bakgrunden av vad kriminaliteten kostar samhället vore det kortsynt
sparsamhetspolitik att underlåta den gentemot kommitténs förslag obe -

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 19<il

tydliga merinvesteriiig som inrättandet av professurer skulle innebära. Medicinska
fakulteten vid universitetet i Göteborg understryker det stora behovet
av rättspykiatrisk undervisning och forskning samt föreslår att också klinikerna
i Göteborg och Malmö organiseras som universitetskliniker med professurer
i rättspsykiatri. Även medicinalstyrelsen anser att kommittén inte
tillräckligt beaktat undervisnings- och forskningssynpunkterna.

Förslaget att kriminologiska centralarkivet inlemmas i undersökningsorganisationen
tillstyrkes av medicinalstyrelsen, som nämner att
även styrelsen har en fullständig samling av rättspsykiatriska utlåtanden,
som styrelsen saknar användning för i och med att undersökningsfallet avförts.

Mot kommitténs förslag till lokal och regional organisation
har framställts vissa erinringar. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att
kommittén i alltför hög grad strävat efter en koncentration av undersökningsverksamheten
till de planerade klinikerna. Undersökningsstationer bör
finnas tillgängliga på ett större antal platser, valda med tanke på en förbättrad
eftervård och en effektivare öppen kriminalvård i övrigt. Fångvårdsstyrelsen,
medicinalstyrelsen m. fl. anser den föreslagna kliniken i Stockholm
alltför stort tilltagen. De bägge nämnda myndigheterna framlägger
nära överensstämmande motförslag till organisation. Enligt dessa organisationsförslag
bör ur undervisnings-, forsknings- och rekryteringssynpunkt
samt för att ge stockholmskliniken rimligare proportioner de föreslagna
avdelningarna i Uppsala och Umeå ändras till rättspsykiatriska kliniker. Om
så sker, anser fångvårdsstyrelsen att avdelningarna i Stockholm och Uppsala
samt kliniken i Sundsvall/Härnösand kan utgå ur organisationsplanen.
Medicinalstyrelsen anser det ur administrativ synpunkt fördelaktigt, om de
föreslagna avdelningarna knyts till mentalsjukhusen. Avdelningen i Örebro
kan lämpligen knytas till det blivande mentalsjukhuset där, och i stället för
avdelningen i Kristianstad kan man — även ur kommunikationssynpunkt
välja Gullberna sjukhus. Förutom Norrköping kan även Linköping komma
i fråga för frifotingsavdelning. För att undgå vårdtekniska svårigheter anser
medicinalstyrelsen det önskvärt att häktade kvinnor — 30 fall om aret
— placeras på kvinnoanstalten Hinseberg, där läkare från avdelningen i
Örebro kan undersöka dem. Beträffande undersökningsfallen på Gotland
kan man överväga om de inte kunde föras till stockholmskliniken, dock med
möjlighet att anlita även utomstående läkare vid S:t Olofs sjukhus.

Vad angår personalfrågorna föreslår rältspsykiatriska föreningen
att antalet kuratorer ökas, så att varje överläkare och förste läkare får
egen kurator, samt att därjämte två extra kuratorer inrättas som reserv.
Medicinalstyrelsen framhåller att kommittén inte upptagit någon personal
för de kamerala uppgifterna.

Flera remissinstanser understryker att det är nödvändigt att de rättspsykiatriska
läkarnas inkomstnivå i varje fall inte är lägre än som gäller för
andra läkargrupper. Man påtalar att kommittén underlåtit att föreslå åtgärder
i sådant syfte, trots att den själv framhållit behovet av att stimulera

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1961

rekryteringen till rättspsykiaterbanan. Bland konkreta förslag må nämnas
att föreningen Sveriges häradshövdingar anser att arvodet för § 4-undersökningar
till förbättrande av möjligheterna att få fram läkare för uppgiften bör
bestämmas till 150 kronor för i varje fall alla psykiatrer. Statens lönenämnd
framhåller att psykologtjänster med de kvalifikationer som kommittén angivit
numera hänförts till lönegrad A 24.

Mot kommitténs förslag rörande lokaler och utrustning har
framförts erinringar, som i huvudsak går ut på att de föreslagna resurserna
är otillräckliga. Kostnadsberäkningarna har i allmänhet inte berörts av
remissinstanserna. Statskontoret finner det dock angeläget att möjligheterna
att realisera de olika projekten klarläggs och att noggranna kostnadskalkyler
föreligger, innan man tar ställning till föreliggande förslag.

Mot kommitténs förslag i fråga om övergångsanordningar har
invändningar framförts av rättspsykiatriska föreningen, som bestämt motsätter
sig de provisoriska anordningarna beträffande distriktsindelningen,
klinikchefernas befogenheter samt omdispositionen av nu besatta läkartjänster.

V. Promemorian

I den i inledningen omförmälda, den 24 februari 1961 dagtecknade promemorian
frainhålles till en början att av kommitténs utredning och remissutlåtandena
klart synes framgå, att den nuvarande organisationen av det
rättspsykiatriska undersökningsväsendet är behäftad med åtskilliga brister.
Att dessa brister till icke oväsentlig del sammanhänger med att organisationen
är ludelad torde också stå utom tvivel. Starka skäl talar sålunda för
att, såsom kommittén föreslagit, tillskapa en enhetlig organisation. Kommitténs
förslag synes även i övrigt efter viss överarbetning ägnat att tjäna
som grundval för ställningstagandet till det rättspsykiatriska undersökningsväsendets
framtida utformning. I promemorian redovisas därefter en reviderad
plan för uppbyggnad av organisationen.

Beträffande de allmänna riktlinjerna för undersökningsorganisationens
uppbyggnad föreslås i promemorian, att den nuvarande organisationen
skall ersättas av en statens rättspsykiatriska organisation, som frigörs
från sambandet med fångvård och mentalsjukvård. Organisationen
skall bestå av medicinalstyrelsen som chefsmyndighet och statens rättspsykiatriska
anstalter. Verksamheten baseras i princip på den av kommittén
föreslagna blandade organisationsformen. De rättspsykiatriska anstalterna
bör vara dels rättspsykiatriska kliniker avsedda främst för häktade och dels
rättspsykiatriska stationer avsedda främst för personer på fri fot.

För att motverka rättspsykiatrins isolering och befrämja rättspsykiatrernas
deltagande i egentligt vårdarbete bör enligt promemorian undersökningsanstalterna
i princip anslutas till den allmänna sjukvården. Piuncipen
bör dock inte fasthållas så hårt, att den hindrar en anslutning av under -

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

sökningsanstalterna till häkten eller fångvårdsanstalter i fall, där detta avpraktiska
skäl framstår som lämpligast. Med hänsyn till angelägenheten att
skapa goda forsknings-, utbildnings- och rekryteringscentra anses en relativd
stark koncentration av anstalterna tills vidare nödvändig.

I promemorian framliålles, att erfarenheten synes visa, att åtskilliga allmänpsykiatrer
finner det stimulerande att blanda upp sin övervägande terapeutiskt
inriktade verksamhet med ett och annat rättspsykiatriskt utlåtande.
På grund härav och då utvägen att anlita utomstående läkare är för det allmänna
föga kostsam torde den fasta organisationen kunna göras något snävare
än kommittén föreslagit.

Vårdnadsuppgifterna inom fångvården (räjongpsykiatrin) kommer enligt
förslaget att förlora det nuvarande direkta sambandet med rättspsykiatrin.
Enligt promemorian utgör denna fråga i själva verket en av de i sammanhanget
ömtåligaste och mest svårlösta organisatoriska uppgifterna. Såsom
kommittén påvisat är nuvarande anordning inte tillfredsställande. Den får
anses steril i den bemärkelsen att den erbjuder endast små utvecklingsmöjligheter
till drägliga villkor för bägge specialiteterna — den rättspsykiatriska
och den fångvårdsmedicinska. I det nya behandlingsprogram för fångar
som sedan åtskilliga år håller på att byggas ut är tillgången till psykiatrisk
sakkunskap en hörnsten. I samma mån som platsbristen kan bemästras
och vårdarbetet till följd därav differentieras och intensifieras kommer anspråken
på psykiatrisk medverkan i vården — ■ både den på anstalt och kriminalvården
i frihet — att stegras. Det kan under sådana omständigheter
synas äventyrligt att beröva fångvården det värdefulla stöd som rättspsykiatrerna
med nuvarande ordning lämnar i själva vården.

I promemorian betonas att det djupare sett är läkarbristen och särskilt
bristen på psykiatrer som vållar dilemmat. Den rationella lösningen av uppgiften
att tillföra fångvården erforderlig psykiatrisk assistans synes därför
vara att sörja för en ökad rekrytering till psykiaterbanan. Inom fångvården
har man övervägande goda erfarenheter av anordningen med deltidsanställda,
arvoderade mentalvårdsläkare och psykiatriska konsulter. Det synes i nuvarande
läge vara efter denna linje man nödgas söka lösningen, i varje fall
under övergångstiden. Systemet med bisyssletjänstgörande psykiatrer bör
alltså byggas ut, både genom att nya arvodesbefattningar inrättas i fall, där
rättspsykiatrer övergår från den nuvarande till den nya, fristående organisationen,
och genom en uppräkning av arvodena — nuvarande och tillkommande
— i sådan utsträckning, att fångvårdsdireklörer och anstaltsledningar
kan påfordra all nödvändig medverkan vid behandlingsundersökningar
och löpande genomgång av klientelet. I den mån det visar sig att
förutsättningar föreligger att redan under övergångstiden få kompetent och
lämplig sökande till heltidstjänst som erfordras vid viss anstalt, hör sådan
inrättas. I

I den föreslagna rättspsykiatriska organisationen förutsättes att rättspsykiatriska
kliniker förlägges till de fem städer, där medicinsk högskola finnes.
Medicinalstyrelsen bör vara oförhindrad att vid överbelastning av kli -

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

nikerna eller eljest av särskilda skäl förordna att häktad person skall undersökas
vid rättspsykiatriska stationer. Om så påkallas av särskilda skäl skall
styrelsen därvid äga föreskriva, att den person som är föremål för undersökning
skall förvaras å häkte, fångvårdsanstalt eller mentalsjukhus.

Enligt promemorian blir en av klinikernas väsentligaste uppgifter att
tjänstgöra som forsknings-, utbildnings- och rekryteringscentra. De bör därför
förestås av vetenskapligt skolade chefer. Två av klinikerna föreslås bli
ställda under ledning av professorer, medan de tre återstående bör ledas
av överläkare med tjänstebenämningen klinikchef, helst med docentkompetens.
Cheferna för stationerna bör jämställas med överläkare vid statens
mentalsjukhus. Det förutsättes att de båda förstnämnda klinikcheferna får
ställning som professor med de skyldigheter som i denna egenskap kan komma
att åvila dem. Den basorganisation, som normalt tillkommer eu universitetsprofessur,
bör också finnas för dessa.

Vad beträffar den lokala placeringen av anstalterna föreslås att
rättspsykiatriska kliniken i Stockholm tills vidare får kvarligga å Långholmen.
För Göteborgs del anses två alternativ kunna komma i fråga. Antingen
förlägges kliniken i anslutning till det planerade polishuset och häktet
eller också placeras den med anknytning till S:t Jörgen/Lillhagen. Vad
angår den sydligaste kliniken torde Lund böra ges företräde framför Malmö,
helst som tilltalande lösningar synes möjliga både vid undervisningslasarettet
och S:t Lars sjukhus. För Uppsalas del framhålles som en lämplig
lösning, att den rättspsykiatriska kliniken — eventuellt administrativt knuten
till Akademiska sjukhuset — uppföres på lämplig plats inom kvarteret
Blåsenhus, som i övrigt upplåtes för tillgodoseende av de medicinska institutionernas
ny- och utbyggnadsbehov. Delta förutsätter, att fångvårdsanstalten
nedlägges. Beträffande Umeå ifrågasättes en förläggning till Umedalens
sjukhus eller till det psykiatriska block som planeras vid Umeå lasarett.
De rättspsykiatriska stationerna föreslås förlagda i enlighet med kommitténs
förslag med anknytning till befintliga sjukvårdsanstalter.

1 promemorian understrykes att samtliga rättspsykiatriska anstalter bör
såvitt möjligt utformas med klar byggnadsmässig avgränsning från de anstalter,
till vilka de ansluts.

Den rättspsykialriska organisationen får enligt promemorians förslag inte
en sådan omfattning att en distriktsindelning anses nödvändig. I stället
föreslås att anstalterna ställs direkt under medicinalstyrelsen.
För varje anstalt bör av medicinalstyrelsen fastställas ett upptagningsområde.
Styrelsen bör också kunna genom beslut från fall till fall förordna
om avvikelser härifrån samt om överflyttning av undersökningar från
en anstalt till en annan. De lokala förvaltningsgöromålen bör ankomma på
vederbörande överläkare, som bör ha i huvudsak motsvarande befogenheter
som direktionerna vid statens mentalsjukhus. Vid klinikerna bör överläkaren
få kvalificerad hjälp för kamerala och expeditionella sysslor. Vid stationerna
anses det, om särskilda anordningar finnes påkallade, räcka med
att lämplig tjänsteman vid den anstalt till vilken stationen knutits mot ar -

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

vode bislår överläkaren. Rätten att bevilja uppskov med avgivande av utlåtanden
bör kvarstanna hos medicinalstyrelsen.

Den merbelastning som förslaget kommer att medföra för styrelsen anses
icke bli större än att den kan klaras med nuvarande personaluppsättning.

I fråga om forskning och undervisning framhålles att undervisning
i rättspsykiatri till medicine licentiatexamen, liksom för närvarande,
bör förekomma vid alla fem klinikerna. I den utsträckning som befinnes
möjlig och lämplig bör undervisning för medicine kandidater och
legitimerade läkare meddelas vid samtliga kliniker. En ny professur i rättspsykiatri
torde böra inrättas i Lund. Det betonas att forskningen kommer
att kräva särskilda resurser vid alla klinikerna.

I enlighet med kommitténs förslag förutsättes att kriminologiska
centralarkivet behålles vid karolinska institutet. Medicinalstyrelsen
anses dock böra överlämna sin samling av rättspsykiatriska utlåtanden antingen
till fångvårdsstyrelsens centralregister eller till universitetet i Lund.

Den lokala organisationen föreslås utformad på följande sätt
(h = häktad, f = frifoting):

A. Rättspsykiatriska kliniker (I det följande angives antalet avdelningar vid
varje klinik)

1. Stockholm 3 avdelningar

Lokal anknytning: Såsom framgår av betänkandet (s. 69) har påbörjats
undersökningar angående uppförande av en ny rättspsykiatrisk klinik i
Stockholm. Tills vidare och så länge fångvårdsanstalten å Långholmen består,
synes den nuvarande kliniken kunna behållas. Den bör kompletteras
med en barack, som ger plats för fritidsutrymmen och besöksrum för de
intagna ävensom de utrymmen som påfordras av att två läkartjänster överförs
från stationen vid Psykiatriska sjukhuset.

Upptagningsområde (markerat med länsbokstäver)

h: A, D, E, I = 188 fall

f: A, I = 142 fall

330 fall

Vårdplatser: 50

Läkare: Professor (Öl) B 3 12 fall

2 överläkare Bl (å 36) 72 »

5 l:e läkare A 24 (å 36) 180 »

2 läkare A 23 (å 18) 36 »

300 fall

samt 30 fall alt utföras av utomstående läkare, främst i Stockholm och
Visby.

I promemorian förutsättes att andra överläkare än professorer och klinikchefer,
både vid denna och de övriga klinikerna, svarar för den medicinska
verksamheten vid självständiga avdelningar.

2. Uppsala 2 avdelningar

Lokal anknytning: Kliniken förlägges i anslutning till institutioner vid
medicinska fakulteten å kv. Blåsenhus där 6 000 m2 torde avsättas för kliniken.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

Upptagningsområde

h: B, C, S, T, U, W, X = 129 fall
f: B, C, W, X = 84 »

213 fall

Vårdplatser: 30

i Jk . i z

Läkare: Klinikchef B 1 med befattningsarvode å 1

200 kronor 30 fall

överläkare B 1

36 »

2 l:e läkare A 24 (å 36)

72 »

2 läkare A 23 (å 18)

36 »
174 fall

samt 39 fall av utomstående läkare.

3. Malmö—Lund 2 avdelningar

Lokal anknytning: Lasarettet i Lund (i anslutning till psykiatriska kliniken)
eller S:t Lars sjukhus i Lund.

U pptagningsområde

h: G, H, K, L, M = 110 fall

f: M = 65 »

175 fall

Vårdplatser: 30

Läkare: Professor (Öl) B 3 30 fall

överläkare Bl 36 »

1 :e läkare A 24 36 »

2 läkare A 23 (ä 18) 36 »

138 fall

samt 37 fall av utomstående läkare.

4. Göteborg 2 avdelningar

Lokal anknytning: Blivande polishus eller ettdera av S:t Jörgens och
Lillhagens sjukhus.

U pptagningsområde

h: F, N, O, P, R = 141 fall

f: N, O = 75 »

216 fall

Vårdplatser: 30

Läkare: Klinikchef B 1 med befattningsarvode å 1 200 kronor 30 fall
Överläkare Bl 36 »

2 l:e läkare A 24 (ä 36) 72 »

2 läkare A 23 (å 18) 36 »

174 fall

samt 42 fall av utomstående läkare. 5

5. Umeå 2 avdelningar

Lokal anknytning: Umedalens sjukhus eller om denna lösning inte anses
lämplig det psykiatriska block, som planeras vid Umeå lasarett.

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

U pptagningsområde
h: Y, Z, AC, BD = 51 fall
f: Y, Z, AC, BD = 48 »

99 fall

Vårdplatser: 15

Läkare: Klinikchef B 1 med befattningsarvode å 1 200 kronor 30 fall
överläkare Bl 36 »

Läkare A 23 18 *

84 fall

samt 15 fall av utomstående läkare.

B. Rättspsykiatriska stationer:

Vårdplatser: Vid stationerna synes det lämpligt med 3—5 vårdplatser, avsedda
främst för frifotingar som bäst kvarstannar under själva undersökningen.

1. Xorrköping

Lokal anknytning: Lasarettet
U pptaqninqsområde
f: D, E = 43 fall

Läkare: överläkare Bl 36 fall

samt 7 fall av utomstående läkare.

2. Jönköping

Lokal anknytning: Ryhovs sjukhus
U pptagningsområde
f: F, P, R = 41 fall

Läkare: Överläkare Bl 36 fall

samt 5 fall av utomstående läkare.

3. Kristianstad

Lokal anknytning: Kommittéförslaget om anknytning till lasarettet torde
böra följas. Som alternativ synes dock böra undersökas, om inte Växjö vore
att föredra.

U pptagningsområde
f: G, H, K, L = 37 fall

Läkare: Överläkare B 1 36 fall 4

4. Örebro

Lokal anknytning: För frifotingar lasarettet i Örebro; för de häktade kvinnorna
(30 fall om året) del av en 10-platspaviljong på fångvårdsanstalten
Hinseberg, Frövi, till återstående del avsedd för mentalvårdsbehövande intagna
å denna anstalt.

U pptagningsområde

f; S, T, U = 36 fall

h: Kvinnor från hela landet = 30 »

66 fall

8 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 186

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

Läkare: Överläkare Bl 36 fall

1:e läkare A 24 18 »

54 fall

samt 12 fall av utomstående läkare.

Enligt promemorian är det avsett, att en av läkarna skall på halvtid tjänstgöra
vid Hinseberg och därvid jämväl ombesörja psykiatrisk vård å fångvårdsanstalten.

En jämförelse mellan vissa detaljer i förslagen i betänkandet och promemorian
visar följande.

Klini-

Statio-

Summa

överläkare

l:e lä-

Läkare

Summa

ker

ner

B 3

B 1

kare

A 24

A 23

Kommittén ..........

4

7

11

4

11

15

9

39

Promemorian.........

5

4

9

2

13

11

9

35

Enligt kommitténs förslag avses två överläkare B 1 för kliniken i Stockholm
samt en vid var och en av övriga kliniker och avdelningar utom kliniken
i Sundsvall/Härnösand.

Promemorians förslag förutsätter två överläkare B 1 A''id klinikerna i
Stockholm, Uppsala, Göteborg och Umeå samt en vid var och en av övriga
kliniker och stationer.

Kommitténs förslag i övrigt beträffande personalen godtages med följande
jämkningar.

Läkare vid den fasta rättspsykiatriska organisationen föreslås böra tillerkännas
arvode för varje avgivet utlåtande med ett bestämt belopp. Arvodets
storlek bör bestämmas vid förhandlingar mellan civildepartementet
och Sveriges läkarförbund.

Arvodet för § 4-intyg föreslås jämkat uppåt.

Vidare föreslås att psykologer med de kvalifikationer som kommittén förordat
anställes i lönegrad A 24 vid de fem klinikerna. För uppgiften att direkt
leda den lägre personalens arbete, sköta mindre sjukdomsfall hos intagna
och personal m. m. bör vid varje klinik inrättas en tjänst som husmoder.
Varje överläkare och förste läkare föreslås få egen kurator. Därutöver
bör finnas kuratorer för biträde åt läkare i A 23 och åt de utomstående
läkarna.

I fråga om antalet vårdplatser erinras om att kommittén med
utgångspunkt från att varje explorandplats kan ta emot åtta undersökningsfall
om året har uppskattat antalet till 45 vid Stockholmskliniken, 20
vid Göteborgskliniken, 12 vid Malmökliniken och 9 vid Sundsvall/Härnösandskliniken.
Med hänsyn till vad i remissyttrandena anförts och för att
skapa erforderliga reserver anses det enligt promemorian välbetänkt att räkna
med följande platsantal, nämligen 50 vid Stockholmskliniken, 30 vid envar
av klinikerna i Uppsala, Lund och Göteborg samt 15 vid Umeåkliniken.

Vad angår kostnaderna anföres i promemorian att några närmare
kostnadsberäkningar ej kunnat verkställas i detta sammanhang såvitt gäller
byggnationen. Vidare framhålles att om undersökningsarvodena i enlighet

35

Iiungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1061

med promemorians förslag jämkas uppåt och utomstående läkare utnyttjas
så långt som möjligt, kan man räkna med en effektivisering av verksamheten
och en relativ kostnadsminskning. På grund härav torde den av kommittén
preliminärt beräknade summan för de årliga driftkostnaderna vid samtliga
anstalter, 3 548 000 kronor, i huvudsak förslå även för den nu föreslagna
organisationen.

I promemorian framlägges slutligen en tidsplan för den nya organisationens
genomförande. Enligt planen bör principförslag rörande den framtida
organisationen om möjligt föreläggas 1961 års riksdag. Förslagen om jämkning
av arvodena för § 4-intyg anses emellertid böra genomföras snarast
möjligt.

Beträffande vissa detalj förslag såvitt gäller psykiatriska sjukhuset och
kliniken vid Långholmen hänvisas till handlingarna.

Under övergångstiden bör enligt promemorian den nuvarande
organisationen i princip lämnas intakt. Vid uppkommande vakanser bör från
fall till fall övervägas, om tjänst skall indragas eller överföras till den nya
organisationen eller uppehållas med vakansförordnande.

Riktpunkten bör vara alt omorganisationen skall vara genomförd på
sex år.

VI. Yttranden över promemorian

Ehuru flertalet remissinstanser redan i sina yttranden över kommittébetänkandet
understrukit behovet av en skyndsam reform, har
åtskilliga återkommit till denna fråga även i yttrandena över promemorian.
Sålunda tillstyrker bl. a. universitetskanslersämbetet under hänvisning till
yttranden av de medicinska fakulteterna och lärarkollegierna att förslagen
i promemorian genomförs så snart ske kan. Sveriges läkarförbund åberopar
ett yttrande av rättspsykiatriska föreningen, som framhåller, att läget inom
rättspsykiatrin ler sig utomordentligt bekymmersamt, såväl med hänsyn
till de långa häktnings- och undersökningstiderna som de existerande arbets-
och lokalitetsförhållandena. Även rättspykiatrins framtid ter sig hotfull.
Medelåldern inom den aktiva rättspsykiaterkåren är hög. En mycket viktig
uppgift är därför att sörja för rekryteringen. I den allmänna konkurrensen
om läkarkrafter är det inte tänkbart, att rättspsykiatrin skall kunna hävda
sig, om ej existerande missförhållanden rättas till. Föreningen anser att
ansträngningarna måste koncentreras på att få till stånd eu organisation som
åtminstone möjliggör minskade häktningstider, bättre arbetsförhållanden
och framtida utbyggnad. Enligt föreningens uppfattning fyller det i promemorian
framlagda förslaget de angivna kraven. Statskontoret är alltjämt
inte övertygat om alt erforderliga förbättringar inte kan vinnas genom ef''
fektivering av verksamheten inom den nuvarande organisationens ram.

De i promemorian angivna grunderna för en omorganisation
har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran i nästan alla yttrandena.

Riksåklagarämbetet och hovrätten över Skåne och Blekinge finner det i
promemorian upptagna förslaget innehålla betydande förbättringar av det

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1961

tidigare. Hovrätten tillägger att det torde vara nödvändigt att de förhållandevis
små klinikerna anknyts till större enheter. Då det här gäller att uppföra
nya, kostnadskrävande byggnader synes det även vara riktigt att anlägga
dessa i anslutning till universiteten, där de under alla omständigheter
kan komma till meningsfull användning. Enligt fångvårdsstyrelsens mening
talar starka skäl för att de båda grenarna av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
sammanslås till en enhetlig organisation. Anordningen
med kliniker och stationer direkt under medicinalstyrelsen tillstyrkes, liksom
förslagen om antalet kliniker och stationer. Styrelsen kan inte dela uttalade
farhågor för att det inte är möjligt att anlita utomstående läkare i den
omfattning som förutsatts i promemorian, utan anser tvärtom att man framdeles
bör kunna utnyttja denna reservmöjlighet i ännu större utsträckning
än hittills. Medicinalstyrelsen biträder i princip promemorians huvudförslag.
Styrelsen tillstyrker förslaget att den fasta organisationen reduceras
genom att ökat antal utlåtanden avges av utomstående läkare. Härigenom
blir organisationen mera elastisk, och man får en bättre avvägning mellan
sluttjänster och underordnade tjänster. Tillgången till lämpliga utomstående
läkare är eller kan väntas bli god under de närmaste åren inom
större delen av landet, och hittills vunna erfarenheter tyder på att denna
form för sinnesundersökning utan olägenhet kan definitivt inlemmas i organisationen.
Kliniker och stationer bör tilldelas egna upptagningsområden
med möjlighet för styrelsen till överflyttningar anstalterna emellan. Styrelsen
bör vidare i och för undersökning äga dels hos fångvårdsstyrelsen påkalla
häktads överföring till annat häkte eller fångvårdsanstalt, dels förordna om
överflyttning av därför lämpade undersökningsfall till mentalsjukhus. Under
övergångstiden bör uppskov med avgivande av utlåtande alltjämt beviljas
av styrelsen. Mentalsjukvårdsberedningen tillstyrker huvudförslagen,
men anser att häktad person som skall undersökas vid rättspsykiatrisk station
inte bör få förvaras å mentalsjukhus. Utredningsmannen för en förberedande
undersökning rörande medicinalstyrelsens organisation m. m. anför,
att någon möjlighet att nu bedöma i vad mån personalförstärkning inom
styrelsen kan väntas uppkomma knappast föreligger. Direktionen för Ulleråkers
sjukhus anför att vid sjukhuset f. n. vårdas 199 straffriförklarade,
vilka utsätter sjukhuset för en mycket stor belastning. Vården av
straffriförldarade blir till stort förfång för den egentliga mentalsjukvården,
och de straffriförklarade bör överflyttas till specialavdelningar, överläkarna
vid sjukhuset anser att särskilda rättspsykiatriska avdelningar bör
upprättas med anknytning till de större mentalsjukhusen. Dessa avdelningar
bör handha både undersökning och vård av straffriförklarade.

Avstyrkanden eller tveksamhet till huvudfrågorna har redovisats endast i
följande yttranden. Hovrätten för Nedre Norrland ställer sig mycket tveksam
till huruvida en omorganisation enligt promemorian är tillräcklig att
avhjälpa bristerna. Promemorieförslaget innebär så till vida en förbättring
att samtliga rättspsykiatriska anstalter direkt underställes medicinalstyrelsen.
En avgjord försämring synes det vara att förlägga de rättspsykiatriska
klinikerna i eller i anslutning till byggnader, avsedda för den mentala sjuk -

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1001

vårdens behov. Särskilt olämpligt är det beträffande häktade. De rättspsykiatriska
undersökningsfallen synes ej höra hemma på sjukhus. Förläggning
av kriminellt belastade individer till samma anstalter som sjuka personer
går inte i linje med strävandena att komma tillrätta med den snedvridna
inställning gentemot mentalsjukvården till skillnad mot kroppssjukvården,
som hek lagligt vis alltjämt torde finnas på sina håll. Direktionen för Sidsjöns
sjukhus anser att omorganisationen hör genomföras på det sätt, att hela
organisationen underställs fångvårdsstyrelsen och därmed i sista hand justitiedepartementet.
Föreningen Sveriges stadsdonmre anser att det i promemorian
framlagda organisationsförslaget innefattar en avgjord försämring
och avstyrker detsamma.

Förslaget att de rätts psykiatriska anstalterna i p i i n c i p
skall anslutas till den allmänna sjukvården har tillstyrkts
i många yttranden. Hovrätten för Övre Norrland preciserar sin ståndpunkt
så, att anstalter för häktade hör anslutas till mentalsjukhusen och anstalter
för icke häktade till kroppssjukhusen. Socialstyrelsen föreslår att en särskild
ungdomsavdelning inrättas, helst vid endera av klinikerna i Uppsala, Lund
eller Göteborg. Överläkaren vid rättspsykiatriska avdelningen vid S:t Jörgens
sjukhus anser förslaget att undersökningsanstalterna i princip skall
anslutas till den allmänna sjukvården vara ett stort framsteg. Häkteskliniker
skulle ha blivit avskurna från nära nog allt samarbete med övriga medicinska
discipliner, såsom fallet nu är med de rättspsykiatriska avdelningarna
inom fångvården och även med de till mentalsjukhusen knutna frifotingsavdelningarna.
Lärarkollegiet vid Karolinska institutet betonar att utvecklingen
kommer att gå i den riktningen att professurer kommer att behövas
vid samtliga kliniker. Vid mentalsjukhusen finns redan ett flertal
rättspsykiatriska avdelningar och där vårdas även ett betydande antal
straffriförklarade. Utom att klinikernas placering vid mentalsjukhusen motverkar
rättspsykiatrernas isolering erbjuder anordningen även mentalsjukhusen
värdefull rättspsykiatrisk sakkunskap. De skäl som tidigare anförts
mot vissa klinikers placering vid mentalsjukhus kan salunda inte anses tillräckligt
bärande. Fångvårdsdirektören för kvinnogruppen anför att behandlingstekniska
skäl talar för att förlägga undersökningsorganisationen för
kvinnor till Hinseberg. Härför krävs nybyggnad av en avdelning på 10 platser.
Förslaget att denna paviljong skall hysa undersökningsfall tillsammans
med straffklientel i behov av psykiatrisk vård tillstyrkes. Fn heltidsanställd
läkare behövs. Genom att koncentrera det kvinnliga klientelet på eu plats
blir fältet mer lockande ur forskningssynpunkt, något som är synnerligen
angeläget. Anstalisnämnden vid Hinseberg instämmer med fångvårdsdirektören
och framhåller att personalen vid den föreslagna paviljongen hör vara
sjukvårdsutbildad.

Karolinska institutets lärarkollegium vill däremot behålla kvinnoavdelningen
i Stockholm. Fångvårdsstyrelsen förordar att ett antal platser reserveras
för kvinnligt klientel vid klinikerna i Stockholm, Göteborg och
Malmö. Med hänsyn till de särskilda problem som är förknippade med kvinn -

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1961

lig brottslighet är det av vikt för forskning och undervisning att detta klientel
kan undersökas vid högskoleklinikerna. På Hinsebergsområdet finns
dock en lämplig plats för den lilla klinik det här gäller. Rättspsykiatriska
föreningen uttalar att rättspsykiatrerna skulle erhålla vårdarbete och möjligheter
att följa sina egna patienter, om de finge till uppgift att handha en
mindre avdelning, varest en del av de straffriförklarade kunde placeras.

Att utomstående läkare skall anlitas i undersökningsarbetet
tillstyrks som nämnts av medicinalstyrelsen. Även lärarkollegiet
vid medicinska högskolan i Umeå instämmer och finner det väl
motiverat att en väsentlig del av arbetet med utlåtandena anförtros psykiatriska
specialister utanför de rättspsykiatriska klinikerna. Möjligheter
finns troligen alt i större utsträckning än det reviderade förslaget anger finna
kompetenta läkare på stationsorterna för ytterligare avlastning av klinikchefernas
arbetsbörda i fråga om utlåtanden. Mentals jukvårdsberedningen
tillstyrker och framhåller att förfarandets omfattning och förutsättningarna
för dess användning också bör kunna tjäna som väsentligt underlag för
en framtida bedömning av den fasta organisationens tillräcklighet. Fångvårdsstyrelsen
anför att man bör tillåta fångvårdens läkare att i viss omfattning
bedriva verksamhet vid sidan av tjänsten, t. ex. genom att verkställa
rättspsykiatriska undersökningar. En sådan verksamhet kan för övrigt
vara av värde också för tjänsten inom fångvården genom den ökade
erfarenhet och allsidighet som läkaren därigenom förvärvar. Endast överståthållarämbetet
anser att anlitandet av utomstående läkare såvitt möjligt
bör undvikas.

Beträffande fång vårdsmedicinens (räjongpsykiatrins)
framtida ställning anser hovrätten över Skåne och Blekinge att förslaget att
skilja de psykiatriska uppgifterna inom fångvården från den rättspsykiatriska
organisationen innebär en allvarlig försämring av räjongpsykiatrins
rekryteringsmöjligheter. Hovrätten finner likväl att den anmärkta försämringen
för räjongpsykiatrins del, om det ej kan undvikas, torde böra accepteras
med hänsyn till de med förslaget förenade fördelarna i övrigt. Det
föreslagna arrangemanget i Örebro med en rättspsykiater tjänstgörande på
halvtid vid Hinseberg även med vårduppgifter torde i och för sig kunna
genomföras även vid klinikerna i Stockholm, Göteborg och Lund. Fångvårdsdirektören
i norra anstaltsgruppen tillstyrker förslagen i promemorian
och anför som skäl bl. a., att en fångvårdsanstalt inte är den rätta platsen
för häktade personer. De häktade undersökningsfallen bör kunna intagas
i särsKilda rättspsykiatriska kliniker. Fångvårdsstyrelsen anser att förlusten
av det direkta sambandet mellan räjongpsykiatrin och rättspsykiatrin inte
behöver innebära någon nackdel för fångvården. Som en bestämd förutsättning
anges emellertid att fångvården erhåller tillräckliga resurser för
Psykiatrisk vård av de intagna. Styrelsen anser det vara ett oavvisligt
krav att varje anstaltsgrupp i princip skall ha en heltidsanställd överläkare
som ledare för den psykiatriska verksamheten inom gruppen. Styrelsen hemställer,
att de fyra läkartjänster — en förste läkare och tre andre läkare —

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1061 .‘>9

som inrättades samtidigt med räjongsystemet ändras till överläkartjänster.
Självfallet bör fångvårdens läkare utnyttjas för att utfärda intyg enligt 4 §
lagen om personundersökning i brottmål. Efter reformen finns inte längre
några skäl för att kräva särskild rättspsykiatrisk utbildning bos fångvårdsläkarna.
Allmänpsykiatrer bör lika väl kunna komma i fråga. Mentals jukvårdsberedningen,
som finner det naturliga vara att klinikerna lokalmässigt
ansluts till häkte eller till fångvårdsanstalt, hänvisar som motiv härför bl. a.
till det behov av psykiatrisk sakkunskap som även den stigande kriminaliteten
medför. Beredningen ifrågasätter, om inte de rättspsykiatriska arbetsuppgifterna
borde vidgas till en medverkan även i det öppna kriminalvårdsarbetet,
bl. a. som stöd åt skyddskonsulentorganisationen. Vissa fördelar
kunde sannolikt vara att vinna såväl ur kriminalvårdande synpunkt som för
det kriminologiska arbetet, om rättspsykiatrerna bereddes möjligheter att
följa upp sina fall inom den öppna vården. Detta skulle dessutom vara ägnat
att motverka den isolering och ensidighet i arbetet, som ett sysslande enbart
med undersökningsarbetet befaras medföra. Ett system med konsulterande
psykiatrer liksom med inrättande av heltidstjänster för ändamålet vid
fångvårdsanstalterna kan inte tillgodose behovet av enhetlighet och kontinuitet
i en fortgående psykiatrisk bedömning av kriminalvårdsfallen. Reservationer
har anförts mot beredningens uttalande på denna punkt. Råttspsykiatriska
föreningen understryker att systemet med deltidsanställda och arvoderade
psykiatriska konsulter inom räjongerna endast kan betraktas som
ett provisorium. På längre sikt krävs heltidstjänster som överläkare.

Vad i promemorian föreslagits rörande den lokala placeringen
av de rättspsykiatriska anstalterna har utlöst starkt delade
meningar. Medicinska fakulteterna och lärarkollegierna anser att den
föreslagna förläggningen av klinikerna till städer med medicinsk högskola
innebär den riktiga lösningen. Enligt fångvårdsstyrelsen talar starka skäl
onekligen för att de rättspsykiatriska klinikerna förläggs i de städer, där
medicinsk högskola finns. Då det måste anses innebära en betydande olägenhet
att den norrländska kliniken kommer att ligga på stort avstånd
från de befolkningsrika områdena i Västernorrlands län, ifrågasätter styrelsen,
om inte en förläggning av kliniken till Härnösand, där centralanstalt
finns, eller Sundsvall skulle vara att föredra. Styrelsen riktar allvarliga
invändningar mot att den rättspsykiatriska stationen i Stockholm skulle
förläggas till Långholmen. För Göteborgs del förordar styrelsen att kliniken
förläggs i anslutning till det planerade polishuset, alternativt i Härlandaanstalten,
sedan den nya centralanslalten i Skogome färdigställts. Den sydligaste
kliniken bör inrymmas i Malmöfängelset då avståndet från universitetsstaden
här saknar all betydelse. Skall fångvårdsanstalten i Uppsala eller
dess tomt kunna ställas till förfogande för en klinik måste fångvården få en
ersätlningsanstalt. Därest Norrlandskliniken anses böra förläggas till Umeå,
bör den placeras i anslutning till ett nybyggt, modernt häkte. Vad angår de
rättspsykiatriska stationerna hänvisas här och vad gäller följande yttranden
till handlingarna. Fångvårdens byggnadskommitté framlägger i allt vä -

40

Kanyl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

sentligt samma förslag som fångvårdsstyrelsen. Medicinalstyrelsen anser klinikernas
förläggning till städer med medicinsk högskola naturlig och anser
att de bör erhålla viss administrativ anknytning till sjukvårdsinrättningar,
främst av statlig karaktär. Styrelsen understryker att anknytningen till
sjukvårdsinrättningar bör beaktas vid val av byggnadsplats för klinikerna
och vid erforderliga överenskommelser med kommande huvudmän. Den tillfälliga
baracken för undersökningsstationen i Stockholm bör förläggas till
Psykiatriska sjukhuset och ej till Långholmen. Mentalsjukvårdsberedningen
anser alt den ifrågasatta förläggningen av några av undersökningsklinikerna
inte kan ge förutsättningar för den frigörelse från mentalsjukvården som
rekommenderas i förslaget. Vid utformningen av mentalsjukvården strävar
man f. n. medvetet efter att i görligaste mån undvika sådana arrangemang
vid institutionerna, som skiljer dem från kroppssjukvårdens. Då de rältspsykiatriska
klinikerna är avsedda att för undersökning ta emot främst häktade,
bör man räkna med att erforderliga byggnader för ändamålet med
hänsyn till säkerhetskrav och rymningsrisker måste utformas som en sluten
enhet. De kommer sålunda att få en från övriga sjukhusbyggnader helt avvikande
typ. Man kan vidare inte som en given förutsättning utgå från att
mentalsjukhusets personalresurser skulle i nämnvärd utsträckning kunna
utnyttjas för att fylla hastigt uppkommande behov att under kortare tider
öka tillsynspersonalen vid klinikerna. Sedan landstingen övertagit ansvaret
för vården och driften av sjukhusen, torde ett temporärt utbyte av personal
mellan skilda huvudmän överhuvudtaget komma att möta avsevärda svårigheter,
bl. a. från organisatoriska och administrativa synpunkter. Från principiella
synpunkter kan beredningen därför inte förorda att förlägga undersökningsklinikerna
till mentalsjukhusen. En strävan att på denna väg söka
motverka rättspsykiatrins isolering och befrämja rättspsykiatrernas deltagande
i egentligt vårdarbete kan inte åberopas beträffande institutioner, som
föreslås bli inrättade i städer med medicinsk läroanstalt. Om lokaliseringsfrågan
i något fall måste lösas i anslutning till ett mentalsjukhus, måste klinikanläggningen
få karaktären av en enhet för sig så att den inte utgör en
del av mentalsjukhuset. Eu förutsättning för att möjligheterna för en menlig
inverkan på patientvården blir nöjaktigt eliminerade är att kliniken förläggs
till sådan plats inom sjukhusområdet, att den även psykologiskt uppfattas
som klart avskild från sjukhuset. Mot beredningens uttalande på denna
punkt har generaldirektören .4. Engel anfört att beredningen inte hort
så kategoriskt som i utlåtandet skett ha tagit ställning emot klinikernas anslutning
till mentalsjukhus. Eu sådan anknytning torde nämligen ur personalrekryteringssynpunkt
erbjuda bestämda fördelar och motverka rättspsykiatrins
isolering. Även överläkaren, docent B. Gerle har reserverat sig och
anfört, att rättspsykiatrin endast är eu del av den totala psykiatrin med dess
undersöknings- och behandlingsverksamhet. Gerle anser därför all undersökningsklinikerna
om möjligt förläggs till mentalsjukhus i de släder, där
professurer i psykiatri inrättas. Härigenom vinns stora fördelar för rällspsykialrin
utan risk för den öppna prägel, mentalsjukvården vill ha. Rätts -

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

41

psykiatriska föreningen hävdar att kliniken i Uppsala bör placeras inom
kvarteret Blåsenhus och den i Umeå i anslutning till det neuropsykiatriska
blocket vid Umeå lasarett samt kliniken i Lund vid S:t Lars sjukhus. Vad
angår kliniken i Göteborg är en förläggning vid S:t Jörgens sjukhus avgjort
att föredraga. En mindre rättspsykiatrisk avdelning bör finnas vid kvinnofängelset
i Hinseberg, men en motsvarande avdelning bör finnas även vid
Stockholmskliniken. Den föreslagna baracken för icke häktade i Stockholm
bör enligt föreningen uppföras inom psykiatriska sjukhusets område, där
plats finns. Vidare bör ny rättspsykiatrisk klinik med det snaraste byggas i
Stockholm. Föreningen uttalar sig även för bibehållandet av undersökningsavdelningen
vid Sidsjöns sjukhus.

Mentalsjukvårdsberedningen har inte något principiellt att invända mot
den i promemorian förordade lokala anknytningen av de rättspsykiatriska
klinikerna i Stockholm och Umeå. Beträffande Uppsala bör närmare utredas,
om utrymme kan beredas kliniken i så nära anslutning till Akademiska sjukhuset
som förordas. Vad angår klinikerna i Malmö/Lund och Göteborg finns
inte förutsättningar att inom områdena för S:t Lars och S:t Jörgens sjukhus
tillgodose det krav på klinikens avskildhet i förhållande till sjukhuset, som
enligt beredningens uppfattning måste gälla. Stockholms stadskollegium motsätter
sig bestämt att den rättspsykiatriska kliniken får kvarligga på Långholmen,
sedan fångvårdsanstalten utflyttats. Det måste därför anses olämpligt
att för kliniken nu uppföra en barack inom området. Direktionen för
psykiatriska sjukhuset i Stockholm anser vägande skäl tala för att den för
icke häktade föreslagna baracken i Stockholm placeras å sjukhusets område.
Kommittén för Akademiska sjukhusets i Uppsala utbyggande avstyrker bestämt
varje placering av den rättspsykiatriska kliniken på de mycket begränsade
områdena i sjukhusets närhet. Ur allmänna planeringssynpunkter
kan lämpligheten av att till ett område för öppna universitetsinstitutioner
förlägga en så speciell anstalt som en rättspsykiatrisk klinik, där häktade
skall förvaras under betryggande former, starkt ifrågasättas. Direktionen för
Akademiska sjukhuset instämmer med kommittén. Medicinska fakulteten i
Uppsala ifrågasätter om inte en placering i anslutning till Ulleråkers sjukhus
vore möjlig och fullt ut lika tillfredsställande. Medicinska fakulteten i
Lund förordar att Lundakliniken förläggs till S:t Lars sjukhus. Direktionen
för lasarettet i Lund anser att den rättspsykiatriska kliniken med hänsyn till
dels klientelets karaktär och dels det relativt begränsade lasarettsområdet
bör förläggas i anslutning till S:t Lars sjukhus. Länsstyrelsen i Göteborg
anser att den föreslagna kliniken i staden bör förläggas till det mentalsjukhus,
dit man har för avsikt att förlägga den kliniska undervisningen och
forskningen i psykiatri vid Göteborgs universitet. Lärarkollegiet vid medicinska
högskolan i Umeå anser med instämmande av organisationskommittén
för högskolan att Umeåkliniken ej hör förläggas till det neurologisktpsykiatriska
blocket på lasarettet, utan till Umedalens sjukhus.

Vad den lokala placeringen av de rättspsykiatriska stationerna angår understryker
mentalsjukvårdsberedningen angelägenheten av att även lokal 4

liihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 185

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

frågan för stationen vid psykiatriska sjukhuset snarast bringas till sin lösning.

Frågan om antalet vårdplatser vid klinikerna har berörts
av Stockholms stadskollegium, som anser att det föreslagna 50-talet platser
i Stockholm sannolikt inte är tillfyllest, samt av medicinalstyrelsen, som med
utgångspunkt från kommitténs beräkningsgrunder räknar med 35 platser i
Stockholm, 25 i vardera Uppsala, Lund och Göteborg samt 12 i Umeå.

Vad angår forskning och ökad utbildning tillstyrker alla de
medicinska fakulteterna och lärarkollegierna inrättandet av den föreslagna
professuren i Lund under framhållande av att utvecklingen kommer att leda
till att professurer inrättas vid samtliga medicinska lärosäten. Fakulteten i
Göteborg påyrkar att en akademisk lärostol upprättas även i Göteborg. Lärarkollegiet
i Umeå önskar principbeslut redan nu att professurer skall inrättas
vid samtliga medicinska lärosäten. De klinikchefer som ej blir professorer
bör tillsättas i enlighet med de nya bestämmelserna för tillsättande av
överläkartjänster vid kommunala m. fl. undervisningssjukhus. Lärarkollegiet
vid Karolinska institutet uttalar att på var och en av de rättspsykiatriska
klinikerna bör finnas en läkartjänst på universitetets eller den medicinska
högskolans stat avsedd för biträde med undervisning och forskning. Vid Karolinska
institutet bör för den rättspsykiatriska kliniken dessutom inrättas
en laboratorstjänst i kriminologi. Fångvårdsstyrelsen finner i och för sig förslaget
om en professur i rättspsykiatri i Lund välmotiverat. Styrelsen anser
emellertid att en medicinsk professur i kriminologisk behandlingsforskning
(jfr SOU 1953: 32) och en professur i allmän kriminologi bör ha prioritet
framför profesuren i Lund. Mentalsjukvårdsberedningen anser att det i och
för sig varit önskvärt, att fler än två kliniker kunnat ställas under ledning
av professorer. Med rådande rekryteringsförhållanden inom psykiatrin måste
emellertid de personella vetenskapliga resurserna fördelas efter en noggrann
avvägning av behovet mellan olika discipliner. Beredningen understryker
i första hand att de av 1955 års läkarutbildningsutredning föreslagna professurerna
vid mentalsjukhus i Stockholm och Göteborg för forskning och
undervisning i s. k. tung psykiatri kommer till stånd inom en snar framtid.
Behov av en sådan professur kommer att föreligga även i Umeå i samband
med den planerade utbyggnaden av den medicinska högskolan. Det kan ifrågasättas,
om inte denna professur skulle kunna kombineras med rättspsykiatri.

Beträffande kriminologiska centralarkivet anför medicinalstyrelsen
att styrelsens utlåtanden i första hand bör erbjudas kriminologiska
centralarkivet för komplettering, särskilt av det äldre materialet. Övriga
utlåtanden liksom tillkommande bör överlämnas till universitetet i Lund.
Även fångvårdsstyrelsen och medicinska fakulteten i Lund tillstyrker att utlåtandena
placeras i Lund.

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

43

VII. Departementschefen

Lagöverträdare som är sinnessjuka eller eljest abnorma till sinnesbeskaffenheten
har sedan länge tillerkänts en straffrättslig särställning. Redan
före tillkomsten av 1864 års strafflag uppdelades lagöverträc1 n syn

till sinnesbeskaffenheten vid den brottsliga gärningens bo nde i s,.
bara och straffria. De bestämmelser om straffrihet på grund av psykisk abnormitet
som upptogs i 1864 års strafflag fick efter hand en mycket vidsträckt
tillämpning. Bestämmelserna ändrades år 1945 i syfte främst att
begränsa antalet straffriförklaringar och 5 kap. 5 § strafflagen fick då sin
nuvarande lydelse.

Läkarundersökning av sinnessjuka brottslingar började förekomma i Sverige
redan under 1700-talet. Föreskrifter om sinnesundersökning meddelades
dock först i ett kungligt brev år 1826. En särskild rättspsykiatrisk organisation
tillkom genom beslut av 1929 års riksdag. Det bestämdes därvid,
att undersökningarna skulle utföras vid fängelserna och mentalsjukhusen
av arvodesanställda läkare med samma kompetens som sinnessjukläkare.

Den nya organisationen visade sig snart ha otillräcklig kapacitet, beroende
på att antalet undersökningar blev mycket större än som förutsågs vid
tillkomsten av organisationen. Detta föranledde långa dröjsmål med utlåtandena.
Gång efter annan gjordes utredningar för utökning av arbetskapaciteten,
dock utan att varaktig förbättring ernåddes.

Strafflagberedningen uttalade i ett år 1942 avgivet betänkande, att det ur
flera synpunkter skulle vara fördelaktigt, om undersökningsväsendets båda
delar sammanfördes till en gemensam organisation, fristående från såväl
fångvårdsanstalter som mentalsjukhus. Eftersom det i dåvarande läge var
otänkbart att uppföra nya anstalter för undersökningsväsendet, stannade
beredningen emellertid för att förorda reformer inom ramen för den befintliga
delade organisationen. När proposition i frågan på grundval av strafflagberedningens
förslag förelädes 1945 års riksdag, anfördes inom vederbörande
utskott starka skäl för en fristående organisation av undersökningsväsendet.
Riksdagen godtog de mera begränsade förslagen endast som ett
övergångsstadium till en mera ändamålsenlig organisation.

1945 års reform innebar alltså ingen ändring i dittills gällande ordning,
enligt vilken häktade skulle undersökas vid fångvårdsanstalter och icke
häktade vid mentalsjukhusen. Däremot inrättades nu heltidstjänster för läkarna.
De psykiatriska avdelningarna vid fångvården skulle alltjämt utnyttjas
för undersökning av häktade. För icke häktade ordnades särskilda rättspsykiatriska
avdelningar vid mentalsjukhusen, i stor utsträckning genom
provisoriska anordningar.

Reformen medförde betydande förbättringar av förhållandena inom undersökningsorganisationen,
men läget blev snart åter sämre, då organisationen
ej kunde bemästra den successivt ökande arbetsbördan. Särskilt under
1950-talets första år var situationen mycket otillfredsställande med långa

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

dröjsmål vid utlåtandenas avgivande. Vissa delreformer som beslöts vid
1954 års riksdag ledde endast till temporära förbättringar.

1956 års riksdag fann situationen inom undersökningsväsendet synnerligen
otillfredsställande och uttalade i skrivelse till Kungl. Maj:t, att tiden
nu var iune ej endast att vidta smärre åtgärder för att snabbt ernå lättnader
i det rådande tillståndet utan även att till prövning ta upp frågan hur
man på längre sikt skulle kunna åstadkomma tillfredsställande förhållanden
av beslående art. Med anledning av riksdagens framställning tillsattes
kommittén för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet med uppdrag
att företa en genomgripande översyn av undersökningsväsendets organisation.
En viktig punkt var enligt de för kommittén meddelade direktiven att
förutsättningslöst utreda, om effektiviteten kunde väsentligt ökas genom att
en enhetlig organisation skapades. En angelägen uppgift för kommittén var
även att lösa det svåra problemet att avhjälpa rekryteringssvårigheterna till
rättspsykiaterkåren.

Den noggranna kartläggning av förhållandena inom undersökningsväsendet,
som kommittén redovisat i sitt betänkande, ger en klar bild av att den
nuvarande organisationens kapacitet är otillräcklig. Praktiskt taget alla remissinstanser
understryker också kommitténs uppfattning, att snara åtgärder
är nödvändiga för att sätta organisationen i stånd att tillfredsställande
fullgöra sina uppgifter. Sedan kommittébetänkandet avgivits har svårigheterna
ytterligare markerats, i det att balansen av undersökningsfall och väntetiderna
visat en klar tendens till ökning.

Vid ställningstagandet till frågan hur sinnesundersökningsväsendet bör
vara utformat måste man givetvis göra klart för sig vilken funktion som
sinnesundersökningarna skall fylla i straffprocessen. Denna fråga har aktualiserats
genom det av strafflagberedningen i dess slutbetänkande framlagda
förslaget till skyddslag (SOU 1956: 55). Enligt detta förslag slopas
ordningen med straffriförklaringar, och det straffrättsliga reaktionssystemet
blir tillämpligt även på sådana psykiskt abnorma lagöverträdare som nu är
straffria. Det skall i princip tillkomma domstolen att besluta angående behandlingen
även av dessa lagöverträdare. Därvid skall i första hand ifrågakomma
överlämnande till särskild vård, t. ex. vård på mentalsjukhus eller
öppen psykiatrisk vård.

Strafflagberedningen har icke ingått på frågan i vad mån beredningens
förslag rörande de abnorma lagöverträdarna medför ändringar i arbetsuppgifterna
för och organisationen av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet,
i annan mån än att flera ledamöter av beredningen framfört önskemål
om en väsentlig nedskärning av undersökningarna i syfte att dels undgå
de nuvarande dröjsmålen med utlåtandenas avgivande och dels väsentligen
till vårdstadiet förlägga utnyttjandet av den tillgängliga rättspsykiatriska
expertisen. Frågan om verkningarna av beredningens förslag beträffande
de rättspsykiatriska undersökningarna har i stället närmare behandlats av
kommittén rörande det rättspsykiatriska undersökningsväsendet i dess nu
aktuella betänkande. Kommittén har efter ingående överväganden funnit, att

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

det av beredningen föreslagna regelsystemet visserligen bör kunna öka möjligheten
att låta sinnesundersökningarna ersättas med enklare läkarintyg
men att man härvid främst av hänsyn till rättssäkerhetskravet bör gå fram
med försiktighet. Kommittén har ansett, att om denna synpunkt i tillbörlig
grad beaktas man icke torde kunna räkna med att nedskärningen av sinnesundersökningarna
skall få en omfattning som kan kallas väsentlig. Vidare
har kommittén framhållit, att en ökad belastning på undersökningsväsendet
kan inträda därigenom att det föreslagna nya påföljdssystemet är mer differentierat
än det hittillsvarande och kan ge domstolarna anledning att i större
utsträckning än för närvarande anlita psykiatrisk rådgivning.

Strafflagberedningens förslag till skyddslag har inarbetats i det förslag till
brottsbalk, som den 26 augusti 1960 remitterats till lagrådet. Det till lagrådet
remitterade förslaget har i fråga om behandlingen av abnormbrottsligheten
utformats i huvudsaklig överensstämmelse med strafflagberedningens förslag.
Kommitténs överväganden rörande verkningarna av beredningens förslag
på arbetsuppgifterna för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
torde därför vara tillämpliga även på brottsbalksförslaget.

Jag räknar med att förslaget till brottsbalk kommer att i proposition underställas
1962 års riksdag. Förslag till följdförfattningar till brottsbalken,
bland vilka kommer att ingå bestämmelser om sinnesundersökning i brottsmål,
är för närvarande under utarbetande i justitiedepartementet, och proposition
med förslag rörande dessa författningar torde komma att framläggas
först vid 1963 års riksdag.

I detta läge är det angeläget att taga upp den framtida utformningen av
sinnesundersökningsorganisationen till prövning. Givetvis kan härvid inte
bli fråga om ett slutligt ståndpunktstagande till detta problemkomplex i alla
dess detaljer. Bristfälligheterna i den nuvarande organisationen är emellertid
så framträdande, att åtgärder för uppbyggnad av en mera rationell organisation
bör påbörjas med det snaraste. Jag vill därför förorda att frågan
om riktlinjerna för organisationens framtida utformning redan nu tages upp
till behandling. Med utgångspunkt från kommitténs bedömning torde härvid
få förutsättas, att sinnesundersökningar kommer att krävas i ungefärligen
samma omfattning som för närvarande, även om lagstiftningen om abnormbrottsligheten
reformeras på sätt som framgår av det föreliggande
brottsbalksförslaget. Genom att organisationen göres i möjligaste mån elastisk
— bl. a. genom att för undersökningarna delvis anlitas utomstående
läkare — kan erforderlig anpassning vinnas till förändringar i den ena eller
andra riktningen.

Kommittén bar i sitt betänkande ingående diskuterat skälen för och emot
ett bibehållande av den nuvarande tudelade organisationen, övervägandena
har lett till förslag om uppbyggnad av en enhetlig organisation,
och detta förslag har jämväl upptagits i den departementspromemoria som
upprättats på grundval av kommittébetänkandet och de däröver avgivna remissyttrandena.
Som förut nämnts övervägdes en sammanslagning redan
vid 1945 års riksdag. Atl man då stannade för att ha organisationen uppde -

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1961

]ad, berodde främst på att det med hänsyn till det statsfinansiella läget inte
var möjligt att uppföra nya anstalter för undersökningsväsendet. Den organisation
som beslöts fick närmast karaktären av ett provisorium. Numera
har igångsatts en omfattande förnyelse av anstaltsbeståndet inom såväl fångvård
som mentalsjukvård. Det står nu klart att även de rättspsykiatriska
anstalterna i väsentlig utsträckning måste förnyas. Det angivna skälet mot
tillskapande av en enhetlig organisation kan vid sådant förhållande inte
längre anses föreligga. Såsom kommittén redovisat har en sådan organisation
betydande fördelar framför en delad organisation, inte minst genom
att problemet med ojämnheter i belastningen mycket lättare kan bemästras.
Jag vill därför förorda, att den nuvarande tudelade organisationen sammanslås
och för framtiden uppbygges såsom en enhetlig organisation.

Den nya organisationen bör göras fristående med medicinalstyrelsen såsom
chefsmyndighet. Emellertid blir anstalterna så förhållandevis små enheter,
att de inte minst av driftsekonomiska skäl bör anslutas till annan
anstaltsorganisation. Kommittén har för sin del föreslagit
att de större anstalterna, benämnda rättspsykiatriska kliniker, skulle placeras
inom eller i närheten av blivande häktesbyggnader i vissa större städer,
medan för icke-häktade avsedda mindre stationer, benämnda rättspsykiatriska
avdelningar, skulle i huvudsak förläggas i anslutning till mentalsjukhus.
I departementspromemorian föreslås beträffande hela organisationen i
princip anknytning till den allmänna sjukvården. Såsom skäl härför anföres
främst behovet att motverka rättspsykiatrins isolering och främja rättspsykiatrernas
deltagande i egentligt vårdarbete.

Promemorians förslag att de rättspsykiatriska anstalterna i princip skall
anslutas till den allmänna sjukvården har vunnit många instämmanden i remissvaren
men har även föranlett invändningar från några håll. För egen del
anser jag inte, att man i detta hänseende bör binda sig för någon viss principlösning.
Vid avgörandet av den lokala placeringen av de rättspsykiatriska
anstalterna torde praktiska överväganden få fälla utslaget. Därvid bör beaktas
intresset av att rättspsykiatrins nuvarande isolering brytes och att rättspsykiatrerna
beredes möjlighet att delta i vårdarbete. Anstalterna bör emellertid
såvitt möjligt utformas med klar bvggnadsmässig avgränsning från
de institutioner till vilka de anslutes.

Kommitténs förslag innebär som förut nämnts, att rättspsykiatriska kliniker
skall placeras i vissa städer. De städer som avses är Stockholm, Göteborg
och Malmö samt Sundsvall eller Härnösand. Klinikerna i Stockholm,
Göteborg och Malmö skall enligt kommittéförslaget utnyttjas såsom undervisningskliniker
för den medicinska utbildningen. Även i departementspromemorian
har klinikernas funktion såsom utbildningsinstitutioner framhävts.
Därjämte har emellertid behovet av centraler för rättspsykiatrisk
forskning starkt betonats. Enligt promemorian bör sålunda en väsentlig
uppgift för klinikerna vara att tjänstgöra såsom forsknings-, utbildnings-
och rekryteringscentra. Kliniker bör därför anordnas
i städer med medicinska lärosäten, d. v. s. Stockholm, Uppsala, Göteborg,

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

Lund och Umeå. På samma sätt som i flertalet kliniska discipliner bör, framhålles
i promemorian, klinikerna på en gång ägna sig åt praktisk läkarverksamhet
och vetenskapligt arbete. Klinikföreståndarna bör aktivt medverka
i den utbildning, som meddelas vid vederbörande fakultet eller högskola. Utbildningen
i rättspsykiatri kan härigenom vidgas och rekryteringen förbättras.
I promemorian har föreslagits att till landets hittills enda professur i
rättspsykiatri — å karolinska institutets stat med tjänstgöring vid Långholmskliniken
— skall läggas en ny professur vid universitetet i Lund.
Bägge professurerna skulle till biträde vid forskning och undervisning lå
sedvanlig personell basorganisation. De tre återstående klinikerna - i Uppsala,
Göteborg och Umeå — skulle ledas av vetenskapligt skolade överläkare
med tjänstebenämningen klinikchef och helst med docentkompetens.

Remissinstanserna har genomgående hälsat de i departementspromemorian
skisserade riktlinjerna i fråga om klinikernas anordnande med tillfredsställelse.
Från flera håll framhålles, att utvecklingen, inte minst beträffande
omfattningen av läkarutbildningen, kan antagas leda till att professurer
i rättspsykiatri inrättas vid samtliga medicinska lärosäten. Göteborgsfakulteten
påyrkar att en akademisk lärostol från början inrättas i Göteborg. Lärarkollegiet
vid medicinska högskolan i Umeå önskar principbeslut redan nu
att professurer skall inrättas vid samtliga medicinska lärosäten. Fångvårdsstyrelsen
håller emellertid före att en medicinsk professur i kriminologisk
behandlingsforskning (jfr SOU 1953:32) och en professur i allmän kriminologi
bör ha prioritet framför den i promemorian föreslagna nya professuren
i rättspsykiatri.

För egen del vill jag efter samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet
i enlighet med promemorians förslag förorda, att de fyra nya klinikerna
såvitt angår forskning, undervisning och annan utbildning inlemmas i den
akademiska organisationen på samma sätt som den befintliga rättspsykiatriska
kliniken i Stockholm. Vad angår frågan om inrättande av professurer
torde det ej vara anledning att nu upptaga spörsmålet om en professur i kriminologisk
behandlingsforskning. Ej heller finns skäl att i detta sammanhang
upptaga frågan om en professur i allmän kriminologi, då en sådan professur
främst bör inriktas på andra aspekter än dem som är aktuella i förevarande
sammanhang. Det torde med hänsyn till rekryteringssituationen
inte heller vara lämpligt att statsmakterna binder sig för inrättande av särskilda
professurer med uteslutande anknytning just till rättspsykiatrins begränsade
område vid samtliga kliniker. Jag tillstyrker i stället att principbeslut
fattas i fråga om inrättande av en professur vid universitetet i Lund,
vilken bör avse psykiatri och i övrigt förenas med de uppgifter promemorian
förutsatt. Klinikerna i Uppsala, Göteborg och Umeå bör såsom föreslagits
i promemorian förestås av vetenskapligt skolade överläkare med
tjänstebenämningen klinikchef.

EU viktigt spörsmål, som inte kan förbigås vid ställningstagandet till frågan
om det rättspsykiatriska undersökningsväsendets framtida organisation,
gäller handhavandet av den psykiatriska vården inom

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1961

fångvården. Denna vård är f. n. nära anknuten till den rättspsykiatriska
organisationen, i det ett flertal av undersökningsläkarna vid fångvårdens
psykiatriska avdelningar delvis ägnar sig åt vårduppgifter i fråga om de
intagna. Om det rättspsykiatriska undersökningsväsendet göres organisatoriskt
fristående, kommer detta samband mellan vårduppgifterna inom fångvården
och rättspsykiatrin att avskäras. Frågan hur fångvården därefter
skall tillföras den psykiatriska sakkunskap, som numera anses oundgänglig
vid behandlingen av de intagna, har inte närmare behandlats i betänkandet;
det har dock påvisats, att nuvarande anordning, som innebär att en avsevärd
del av de vid fångvården anställda rättspsykiatrernas tid går åt till vårdllPP§bter,
måste anses otillfredsställande. I departementspromemorian har
anförts att man i avbidan på en förbättrad rekrytering till psykiaterbanan synes
nödsakad att söka lösningen för fångvårdsmedicinens del i en utbyggnad
av den nuvarande anordningen med arvodesanställda mentalvårdsläkare och
psykiatriska konsulter. Utbyggnaden bör enligt promemorian ske både genom
att nya arvodesbefattningar inrättas i fall, där rättspsykiatrer övergår
från den nuvarande till den nya, fristående organisationen, och genom en
uppräkning av arvodena — nuvarande och tillkommande — i sådan utsträckning,
att fångvårdsdirektörer och anstaltsledningar kan få all erforderlig
medverkan vid behandlingsundersökningar och löpande genomgång av
klientelet.

De remissinstanser som behandlat denna fråga har i huvudsak ställt sig
positiva till den i promemorian anvisade utvägen. Fångvårdsstyrelsen understryker
emellertid, att det föreligger behov av heltidsanställda psykiatrer för
\årdarbetet. Brytandet av det direkta sambandet mellan fångvårdsmedicin
°fh räJongPsykiatri behöver enligt styrelsen inte innebära någon nackdel för
fångvården. Den nuvarande organisationen är nämligen inte minst ur fång\årdssynpunkt
otillfredsställande, eftersom vårdarbetet får komma i andra
hand under det beträngda läge som föreligger för rättspsykiatrin. Varje anstaltsgrupp
bör enligt styrelsen i princip ha en heltidsanställd läkare som
ledare för den psykiatriska verksamheten inom gruppen, och man måste
sörja för att banan som fångvårdspsykiater göres lika lockande i fråga om
arbetstrivsel, arbetslokaler och ekonomiska förmåner m. in. som den rättspsykiatriska
banan. Även från läkarhåll har understrukits, att det på längre
sikt krävs heltidstjänster som överläkare inom räjongerna.

Jag vill för egen del erinra om att fångvården för vårdarbetet disponerar
åtta heltidstjänster för psykiatrer, nämligen två överläkartjänster (Håga
sjukhus och ungdomsanstalten Roxtuna), tre förste läkartjänster (Långholmen,
Håga sjukhus och Roxtuna) samt tre underläkartjänster (Malmö, Härlanda
och Härnösand, den sistnämnda nu förlagd till Långholmen). Jag vill
vidare erinra om att enligt föreliggande personalplaner för de blivande centralanstalterna
i Kumla, österåker och Hall — som dock ännu inte definitivt
prövats av statsmakterna — överläkartjänster skall inrättas även vid dem.
Jag är inte beredd att förorda, att beslut nu fattas om inrättande av nya heltidstjänster.
Det är dock utomordentligt betydelsefullt, att fångvården får

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

goda resurser för psykiatrisk vård av de intagna, och frågan bör i fortsättningen
följas med uppmärksamhet. En viss förstärkning av vårdresurserna
vid fångvårdsanstalterna torde kunna ske genom samarbete med närbelägna
psykiatriska institutioner och genom utnyttjande i vårdarbetet av allmänpraktiserande
psykiatrer.

Jag övergår härefter till att behandla vissa särskilda frågor rörande utformningen
av den nya organisationen.

Såsom chefsmyndighet för organisationen bör såsom förut anförts
medicinalstyrelsen fungera. Den nuvarande delade organisationen lyder
i huvudsak direkt under fångvårdsstyrelsen resp. medicinalstyrelsen.
Kommittén har föreslagit att landet skall indelas i rättspsykiatriska distrikt
med cheferna för de rättspsykiatriska klinikerna såsom chefer för var sitt
distrikt. Denna anordning har mött opposition särskilt från läkarhåll, och i
promemorian har en distriktsindelning ej ansetts erforderlig. Jag delar denna
uppfattning och vill alltså förorda att anstalterna ställes direkt under
medicinalstyrelsen. Styrelsen bör fastställa upptagningsområde för varje anstalt,
men om en anstalt är överbelastad eller särskilt skäl eljest föreligger,
bör styrelsen förordna om överflyttning av undersökningsfall från en anstalt
till en annan.

Vad angår de rättspsykiatriska klinikerna finns sådan klinik
redan anordnad i Stockholm. Den är f. n. förlagd till fångvårdsanstalten
Långholmen. Förberedelser för anordnande av ersättningsanstalter för Långholmen
har pågått under flera år, och dessa förberedelser har även avsett
uppförande av en ny rättspsykiatrisk klinik pa annan plats i Stockholm.
Den fortsatta planläggningen bör inriktas på att nya lokaler för kliniken
skall finnas tillgängliga senast vid den tidpunkt då fångvårdsanstalten kan
nedläggas. Beträffande de övriga klinikerna, som skall anknytas till de medicinska
lärosätena i Uppsala, Göteborg, Lund och Umeå, torde ej i detta
sammanhang kunna tagas bestämd ståndpunkt till förläggningen inom dessa
orter. Frågan får bli föremål för närmare utredningar, sedan riksdagen
fattat principbeslut om organisationens utformning. Jag är inte heller beredd
att i detta sammanhang taga ställning till frågan om platsantalet vid de
olika klinikerna. De platssiffror som angivits i departementspromemorian
synes i huvudsak väl avvägda, men frågan torde få närmare prövas i samband
med de fortsatta utredningarna angående klinikernas förläggning och
uppförande.

Klinikerna är som förut nämnts i första hand avsedda för sinnesundersökning
av häktade personer. Särskilt övervägande kräves emellertid hur
det skall förfaras med häktade kvinnor. I promemorian har upptagits
ett av medicinalstyrelsen i dess yttrande över kommittébetänkandet
framfört förslag, att undersökningar av häktade kvinnor från hela landet
antalet uppskattas till omkring JO om året — av vårdtekniska skäl skall
koncentreras till den nya fångvårdsanstalten Hinseberg. För ändamålet
skulle anordnas en särskild paviljong med 10 platser, som till den del den ej
utnyttjas för undersökningsfall, skulle hysa mentalvårdsbehövande intagna

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1961

vid anstalten. Arbetet skulle utföras av läkarna vid den rättspsvkiatriska
station, som föreslagits bli förlagd till Örebro. Detta förslag har tillstyrkts
av anstaltsnämnden vid Hinseberg och fångvårdsdirektören i kvinnogruppen.
I en del andra remissyttranden har däremot anmälts avvikande mening.
Fångvårdsstyrelsen förordar sålunda att ett antal platser reserveras
för kvinnligt klientel vid klinikerna i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Rättspsykiatriska föreningen förordar en kvinnoavdelning såväl i Hinseberg
som i Stockholm.

Jag vill beträffande denna fråga erinra om att 1952 års riksdag på förslag
av Kungl. Maj :t beslöt att kvinnoavdelningen vid fångvårdsanstalten å Långholmen
skulle nedläggas och att klientelet — såväl undersökningsfall som
straffdömda — skulle överflyttas till dåvarande kvinnoanstalten i Växjö.
Beslutet grundades på att de vårdtekniska skälen ansågs äga större tyngd än
skälen för en decentraliserad förvaring av det kvinnliga klientelet. Förutsättningar
att förverkliga detta beslut har hittills inte förelegat. I och med
att den nya kvinnoanstalten Hinseberg nu närmar sig sin fullbordan synes
mig tiden vara inne att förverkliga 1952 års riksdagsbeslut med den jämkning
som påkallas av att fångvårdens kvinnliga klientel nu skall vårdas på
Hinseberg. Hinsebergsanstaltens centrala belägenhet medför att restiderna
från Stockholm, Uppsala och Göteborg inte blir oskäligt långa. En eller ett
par platser för kvinnligt klientel synes emellertid böra inrättas vid envar av
de till läi osätena i Lund och Umeå anknutna klinikerna. Därigenom får medicinalstyrelsen
möjlighet att, när särskilda skäl påkallar det, föreskriva att
fall från sydliga Sverige resp. från Norrland skall undersökas vid dessa kliniker.

\ ad angår de rättspsykiatriska stationerna föreslår kommittén,
att befintliga stationer bibehålies i Stockholm (vid psykiatriska sjukhuset)
samt i Uppsala, Jönköping och Umeå; nya avdelningar föreslås i Norrköping,
Kristianstad och Örebro. Departementspromemorian inskränker antalet
stationer till fyra med förläggning i Norrköping, Jönköping, Kristianstad
och Örebro. Även jag anser lämpligt att antalet stationer begränsas i
forhållande till kommittéförslaget, och promemorians förslag synes i huvudsak
väl avvägt. Jag är ej beredd att föreslå att beslut nu fattas, som binder
stationernas förläggning, men vad som föreslagits i promemorian torde få
bil vägledande vid den fortsatta behandlingen av frågan. Om station anslutes
till lasarett, torde 3 5 vårdplatser böra anordnas för sådana icke-häk tade

som lämpligen bör kvarstanna under själva undersökningen.

Socialstyrelsen har föreslagit inrättande av en särskild ungdomsavdeln*n§''
Syftet med detta förslag torde dock i huvudsak kunna tillgodoses genom
att medicinalstyrelsen förordnar läkare vid barnpsykiatrisk klinik att
utföra sinnesundersökningen, vilket bör vara regel såvitt gäller icke häktade
ungdomar.

Vad angår personalorganisationen bör enligt vad förut anförts
två av klinikerna förestås av professor och de övriga tre av överläkare med
tjänstebenämningen klinikchef. Sammanlagt föreslås i departementsprome -

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

morian 35 läkartjänster, vilket — sedan från den nuvarande delade organisationen
sammanförts 34 tjänster — innebär en ökning med en tjänst
i förhållande till nuläget. Vidare föreslås att psykologer skall anställas
vid var och en av de fem klinikerna. Vid varje klinik skall enligt promemorian
finnas en husmoder för att biträda överläkaren med kamerala och
expeditionella göromål samt för att leda den underordnade personalens arbete.
Varje överläkare och förste läkare anses böra få egen kurator; därutöver
föreslås att kuratorer skall finnas för biträde åt övriga läkare och åt
de utomstående läkarna.

Departementspromemorians förslag har godtagits vid remissbehandlingen
med jämkningsförslag från några håll. Promemorieförslaget bör också
enligt min mening kunna läggas till grund för personalorganisationens utformning.
Vid detaljutformningen kan dock avvikelser ifrågakomma med
hänsyn till vad som framkommit i remissyttrandena eller av annan anledning.

Vid utbvggandet av organisationen bör givetvis beaktas, att takten får anpassas
efter tillgång på personal av olika kategorier.

I departementspromemorian har föreslagits, att utomstående läkare
skall såsom hittills anlitas för att mot särskild ersättning utföra undersökningar
och avge utlåtanden. Förslaget har tillstyrkts av flertalet remissinstanser,
som yttrat sig i frågan. Från flera håll har framhållits fördelar
med en sådan anordning, varjämte uttalats att tillgången till lämpliga
utomstående läkare är eller under de närmaste åren kan väntas bli god. Även
jag anser denna anordning lämplig. Organisationen blir härigenom mera
elastisk och en bättre avvägning mellan slultjänster och underordnade tjänster
ernås. Till ifrågavarande uppdrag bör i viss utsträckning kunna utnyttjas
fångvårdens läkare, som torde ha särskilda förutsättningar för detta arbete.

I departementspromemorian har starkt understrukits, att rättspsykiatrernas
ekonomiska villkor måste förbättras, om rekryteteringen
av rättspsykiaterkåren skall kunna säkras. I detta syfte har i promemorian
föreslagits, att läkare vid den rättspsykiatriska organisationen
skall tillerkännas arvode för varje avgivet utlåtande med bestämt belopp.
Denna åtgärd skulle enligt förslaget genomföras utan dröjsmål redan inom
ramen för nuvarande organisation. Vidare har förordats ändringar i fråga
om arvodet för s. k. § 4-intyg. De sålunda väckta frågorna torde få upptagas
i därför sedvanlig ordning liksom medicinalstyrelsens yrkande om en översyn
av hvresersättningarna till de rättspsykiatriska överläkarna.

Kostnaderna för genomförande av den nya organisationen
kan, innan detaljplanering verkställts, anges endast i ungefärliga
tal och under hänsynstagande till nuvarande kostnadsläge. Under antagande
att klinikerna skulle komma att rymma tillhopa omkring 165 vårdplatser
och om platskostnaden med ledning av kostnadsberäkningar för
fångvårdens planerade nya centralanstalter sättes till 60 000 kronor, skulle
den sammanlagda byggnadskostnaden för klinikerna bli i runt tal 10 miljoner
kronor. För särskilda byggnadskostnadcr för forsknings- och undervis -

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

ningslokaler och för utrustning torde uppskattningsvis få räknas med tillhopa
omkring 3 miljoner kronor. För stationernas del krävs relativt blygsamma
byggnads- och utrustningskostnader; dessa kostnader torde ej behöva
överstiga en miljon kronor. Vad angår de årliga driftskostnaderna beräknas
dessa i stort sett komma att motsvara kostnaderna för den nuvarande
delade organisationen, som belastar anslagen till fångvård och mentalsjukvård.
Kommittén har med utgångspunkt från 1958 års löneläge beräknat
driftskostnaderna till sammanlagt 3 548 000 kronor. Omräknat till nuvarande
kostnadsläge innebär detta i runt tal 4 200 000 kronor. Då den av
mig tillstyrkta fasta organisationen är något snävare än betänkandets, bör
den angivna beräkningen kunna anses i huvudsak hållbar.

Jag vill förorda, att de nu angivna riktlinjerna för det rättspsykiatriska
undersökningsväsendets organisation underställes riksdagen för prövning
och godkännande. Därest riktlinjerna vinner riksdagens godkännande bör
på grundval därav närmare undersökningar och förhandlingar rörande den
lokala förläggningen av kliniker och undersökningsstationer, byggnadsfrågor
m. m. upptagas och erforderliga förslag successivt föreläggas riksdagen.
Någon bestämd tidsplan för organisationens genomförande torde ej nu kunna
fastställas. Jag vill emellertid understryka angelägenheten av att en effektiv
rättspsykiatrisk organisation kommer till stånd så snart som möjligt.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :l att meddela de bestämmelser,
som kan komma att erfordras för att successivt anpassa det nuvarande undersökningsväsendet
till den nya organisationen.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj :t måtte föreslå riksdagen

att godkänna de riktlinjer för omorganisation av det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet som i det föregående
angivits.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Birgitta Liljefors

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1961

53

Innehåll

I. Inledning .............................................. 3

II. Det rättspsykiatriska undersökningsväsendets nuvarande utformning
''............................................

Gällande bestämmelser om sinnesundersökning.......... 5

Nuvarande anstalts- och personalorganisation .......... 8

III. Kommittébetänkandet ..................................

Verksamheten inom undersökningsväsendet ............ 11

Brister i den nuvarande undersökningsverksamheten ---- 12

Allmänna överväganden angående undersökningsorganisa tionens

utformning................................ 13

Förslag till detaljutformning av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
.............................. 19

IV. Yttranden över kommittébetänkandet...................... 25

V. Promemorian .......................................... 28

VI. Yttranden över promemorian.............................. 35

VII. Departementschefen .................................... 43

Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 610794