Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
1
Nr 1?7
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
vissa bestämmelser om pensionsstiftelse m. m.; given
Stockholms slott den 13 oktober 1961.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse;
2) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 18 juni 1937 (nr 521) om
aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser; samt
3) lag angående ändring i lagen den 24 maj 1929 (nr 116) om tillsyn över
stiftelser.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
Herman Kling
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, på grundval av delbetänkande från pensionsstiftelseutredningen,
viss civilrättslig lagstiftning beträffande pensionsstiftelser.
Förslaget är närmast betingat av det ändrade läge, som inträtt på tjänstepensioneringens
område efter tillkomsten av lagen om försäkring för allmän
tilläggspension (ATP). Den allmänna översynen av_pensionsstiftelserna fortgår
inom utredningen.
Förslag till lag med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse innehåller
regler avsedda att tillämpas på alla typer av pensionsstiftelser, såväl bestående
som blivande. Enligt förslaget skall i pensionsstiftelse spärras så mycket
av befintliga medel, som fordras för att säkerställa utgående pensioner
och utfästelser om pension (= stiftelsens pensionsreserv). En sådan ordning
avser att trygga den pensionsrätt som kan tillkomma arbetstagare och
deras efterlevande. Stiftelses överskottsmedel utöver vad som behövs för att
täcka pensionsreserven skall arbetsgivare kunna taga i anspråk till ATP1
Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 177
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
avgifter och andra slag av pensionsutgifter avseende arbetstagare eller deras
efterlevande. Vidare kan arbetsgivare under närmare angivna förutsättningar
använda överskottsmedel till vissa engångsunderstöd åt sagda personer.
Slutligen har öppnats möjlighet för arbetsgivare att överföra en pensionsstiftelses
överskottsmedel till annan pensionsstiftelse hos honom,
exempelvis till s. k. PRI-stiftelse.
Därjämte har stadgats förbud för pensionsstiftelse att själv utfästa pensioner
och att, annat än i vissa undantagsfall, själv göra pensionsutbetalningar.
Pensionsansvarigheten har ansetts böra i första hand åvila arbetsgivaren,
med rätt för denne att ur stiftelsens överskott gottgöra sig för sina
utgifter. Ändamålet för en pensionsstiftelse skall vara att trygga pensioner,
som utgår från arbetsgivaren, och dennes utfästelser om pension.
Det förordas sådan ändring i 1929 års lag om tillsyn över stiftelser, att
pensionsstiftelse alltid skall stå under tillsyn.
Den nya lagstiftningen föreslås skola träda i kraft dagen efter den, då de
med förslaget avsedda lagarna utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
3
Förslag
till
Lag
med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Med pensionsstiftelse avses i denna lag av arbetsgivare grundad stiftelse,
vars huvudsakliga ändamål är pensionering av arbetstagare eller arbetstagares
efterlevande.
2 §•
Pensionsstiftelses medel skola tjäna till tryggande av pensioner som utgå
från arbetsgivaren och, i fråga om pensioner som ännu ej börjat utgå, av arbetsgivarens
utfästelser om pension.
3 §•
Pensionsstiftelse må ej utfästa pension. Sker det ändå, är utfästelsen
ogiltig.
Lämnar arbetsgivaren utfästelse med villkor att pension skall utgå i den
mån pensionsstiftelses medel förslå därtill, är villkoret ogiltigt, och arbetsgivaren
svarar för sin utfästelse utan avseende å villkoret.
4 §•
Pensionsstiftelse må ej så länge den är knuten till arbetsgivaren betala
pensionspost eller avgift till pensionsförsäkring eller bestrida annan utgift
i samband med pensionering eller utgift för sådant understöd som sägs i
6 §, med mindre det sker i anslutning till arbetsgivarens död, likvidation
av dennes företag eller dennes konkurs eller ackord utan konkurs eller
tillsynsmyndigheten av annan särskild anledning finner att sådan betalning
må äga rum.
5 §•
Arbetsgivaren äger ur pensionsstiftelse gottgöra sig för vad han utgivit
såsom pensionspost eller avgift till pensionsförsäkring eller för annan utgift
i samband med pensionering, såframt fråga är om arbetstagare, som omfattas
av stiftelsens ändamål, eller sådan arbetstagares efterlevande. Gottgörelse
för avgift till försäkring för allmän tilläggspension må avse den del av avgiften,
vilken kan anses hänföra sig till lön eller annan ersättning åt person
som nu sagts.
6 §•
Arbetsgivaren äger ur pensionsstiftelse gottgöra sig jämväl för vad han
utgivit såsom engångsunderstöd till arbetstagare vid långvarig oförmåga till
arbete på grund av sjukdom, lyte eller annat men eller vid avgång ur tjäns
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
ten på grund av uppnådd ålder eller såsom engångsunderstöd till efterlevande
vid arbetstagarens frånfälle eller för försäkring av sådana understöd,
allt såframt fråga är om arbetstagare, som omfattas av stiftelsens ändamål,
eller sådan arbetstagares efterlevande.
Gottgörelsen må icke ske utan samtycke av samtliga i arbetsgivarens
tjänst varande arbetstagare, som omfattas av stiftelsens ändamål, eller av
sådan i lagen om förenings- och förhandlingsrätt avsedd huvudorganisation,
som företräder den yrkesgrupp utgiften avser. Har utgiften gjorts enligt
bestämmelse i kollektivavtal fordras ej samtycke, därest organisation
som nyss sagts är part i avtalet.
7 §•
Arbetsgivaren må icke gottgöra sig för utgift enligt 5 eller 6 § under senare
räkenskapsår än det då han haft utgiften, med mindre tillsynsmyndigheten
av särskilda skäl medgiver det. Ej må gottgörelse ske med större belopp
än att stiftelsen har kvar medel tillräckliga att täcka pensionsreserven.
Gottgörelse skall, därest stiftelsen har fordran hos arbetsgivaren, ske genom
avräkning mot fordringen.
Vid gottgörelse ur pensionsstiftelse, som bildats enligt lagen om aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser, iakttagas, i stället för bestämmelserna
ovan i första och andra styckena, de föreskrifter som finnas
i 8 § första, andra och tredje styckena samt 13 § första och andra styckena
nämnda lag.
8 §•
Arbetsgivaren äger från en pensionsstiftelse överföra medel till annan
pensionsstiftelse hos honom, därest den avslående stiftelsen omfattar samtliga
personer, som avses med den mottagande stiftelsen, och överföringen påkallas
för att helt eller delvis täcka den mottagande stiftelsens pensionsreserv.
Sådan överföring från en pensionsstiftelse till annan, som avses i första
stycket eller som eljest må vara tillåten enligt stadgar eller stiftarens föreskrift,
må icke ske med större belopp än att den avstående stiftelsen efter
överföringen har kvar medel tillräckliga att täcka pensionsreserven.
Beträffande överföring från pensionsstiftelse, som bildats enligt lagen om
aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, till annan sådan stiftelse
gäller, i stället för bestämmelserna ovan i första och andra styckena,
vad som stadgas i 15 § första stycket 1) och fjärde stycket nämnda lag.
9 §•
Äro till arbetsgivaren knutna flera pensionsstiftelser och tjäna stiftelsernas
medel helt eller delvis till tryggande av samma pensioner eller utfästelser
om pension, skola iakttagas nedan angivna regler om den ordning i vilken
pensionsreserven för dessa pensioner och utfästelser (den gemensamma
pensionsreserven) skall hänföras till de olika stiftelserna vid beräkning,
huruvida medel finnas tillgängliga för gottgörelse eller överföring och huruvida
överföring är påkallad för att helt eller delvis täcka mottagande stiftelses
pensionsreserv:
a) Finnes stiftelse som särskilt inrättats för att uppsamla medel, vilka
arbetsgivaren åtagit sig att avsätta till tryggande av utfästelser om pension,
skall den gemensamma pensionsreserven först hänföras till denna stiftelse.
b) Omfattar stiftelse en trängre krets av personer än annan stiftelse, skall
den gemensamma pensionsreserven först hänföras till stiftelsen för den
Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1961 5
trängre kretsen, i den mån reserven ej hänförts till stiftelse som angivits
under a).
c) Finnes stiftelse som bildats enligt lagen om aktiebolags pensions- och
andra personalstiftelser, skall den gemensamma pensionsreserven först hänföras
till denna stiftelse, i den mån reserven ej hänförts till annan stiftelse
efter vad som angivits under a) och b).
d) Finnes stiftelse som förutom pensionering har annat ändamål, skall
den gemensamma pensionsreserven sist hänföras till denna stiftelse.
e) Äro efter vad ovan sagts två stiftelser jämställda, skall den gemensamma
pensionsreserven först hänföras till den äldre stiftelsen.
10 §.
Med pensionsstiftelses pensionsreserv avses kapitalvärdet av utgående
pensioner samt, i fråga om pensioner som ännu ej börjat utgå, kapitalvärdet
av utfästa pensioner till den del de enligt utfästelsen intjänats vid
tillfället för beräkningen.
Har arbetsgivaren åtagit sig att till pensionsstiftelse avsätta medel till tryggande
av utfästelser om pension och innefattar åtagandet jämväl avsättning
för tillägg till utfästa pensioner, skall pensionsreserven utgöra summan av
följande belopp, såframt denna summa överstiger en pensionsreserv beräknad
enligt första stycket:
a) kapitalvärdet av pensioner som utgå enligt utfästelse;
b) kapitalvärdet av utfästa pensioner, som ännu ej börjat utgå, till den
del de enligt utfästelsen intjänats vid tillfället för beräkningen;
c) medel som därutöver avsatts på grund av åtagandet.
Pension anses, där ej regler om intjänandet knutits till utfästelsen, intjänad
med så stor del av den vid beräkningstillfället utfästa pensionen
som motsvaras av förhållandet mellan antalet förflutna tjänsteår och antalet
tjänsteår från anställningen till den pensionsålder som avses i utfästelsen,
därvid dock skall bortses från tjänsteår längre tid tillbaka än fyrtio
år före pensionsåldern.
Försäkringstekniska grunder att tillämpas vid beräkning av pensionsreserv
enligt första och andra styckena fastställas av Konungen eller av den
myndighet Konungen förordnar.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Vad i 3 § är stadgat avser ej pensionsutfästelse given före lagens ikraftträdande.
Stadgandet i 4 § äger icke tillämpning då fråga är om att infria pensionsutfästelse,
vilken givits av stiftelsen före lagens ikraftträdande och för vilken
arbetsgivaren ej åtagit sig ansvar.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 18 juni 1937 (nr 521) om
aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser
Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 18 juni 1937 om aktiebolags pensions-
och andra personalstiftelser skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
8 §. 8 §.
Där ej------och anställda.
I bolagets------överskjutande belopp.
Träder bolaget------egendomsavträde meddelades.
Med stiftelsens pensionsreserv avses
det belopp, som vid räkenskapsårets
utgång eller, i fall som avses i
tredje stycket, dagen för utseendet
av likvidatorer eller för beslutet om
egendomsavträde enligt försäkringstekniska
beräkningsgrunder utgör
täckning för kapitalvärdet av de pensioner,
som utgå eller på grund av
utfästelse skolat utgå från bolaget,
samt av bolagets utfästelser av pension
att framdeles utgå till anställda
och efterlevande till pensionstagare
och anställda, ökat med en tiondel.
Dessa beräkningsgrunder skola efter
förslag av tillsynsmyndigheten
fastställas av Konungen.
Om rätt för bolaget att gottgöra
sig för vissa andra utgifter än ovan
sagts stadgas i 5 och 6 §§ lagen med
vissa bestämmelser om pensionsstiftelse.
Vad som avses med stiftelsens
pensionsreserv är angivet i 10 §
nämnda lag.
Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket
i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
7
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 24 maj 1929 (nr 116) om tillsyn
över stiftelser
Härigenom förordnas, att 2, 3 och 8 §§ lagen den 24 maj 1929 om tillsyn
över stiftelser1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
2 §.
Anmälningsplikt föreligger — — —
Utan hinder av vad under 7) sägs
må anmälan äga rum beträffande
stiftelse, vars förmögenhet överstiger
femtusen kronor.
3 §.
Anmälningsplikt skall av stiftelsens
styrelse fullgöras inom sex månader
efter det styrelsen mottagit
sitt uppdrag eller, där uppdraget
mottagits under stiftarens livstid, inom
sex månader efter hans död.
Finnes vid
Har vid —
(Föreslagen lydelse)
2 §.
denna lag.
Anmälningsplikt föreligger dock
städse beträffande stiftelse, som avses
i lagen med vissa bestämmelser
om pensionsstiftelse och icke är sådan
stiftelse varom ovan under 8)
förmäles.
3 §•
Anmälningsplikt skall av stiftelsens
styrelse fullgöras inom sex månader
efter det styrelsen mottagit
sitt uppdrag eller, där uppdraget
mottagits under stiftarens livstid, inom
sex månader efter hans död. Pensionsstiftelse,
som avses i 2 § andra
stycket, skall av styrelsen alltid anmälas
inom sex månader efter det
styrelsen mottagit sitt uppdrag.
med styrelse,
årets utgång.
8 §.
Anmäld stiftelse skall stå under
Konungens befallningshavandes tillsyn,
där Konungens befallningshavande
finner stiftelsen främja ett
allmännyttigt ändamål. Konungens
befallningshavande äge dock från tillsyn
undantaga stiftelse, som redan är
underkastad nöjaktig tillsyn eller för
vilken tillsyn enligt denna lag eljest
på grund av särskilda omständigheter
finnes icke vara behövlig. Har
8 §•
Anmäld stiftelse skall stå under
Konungens befallningshavandes tillsyn,
där Konungens befallningshavande
finner stiftelsen främja ett allmännyttigt
ändamål. Konungens befallningshavande
äge dock från tillsyn
undantaga stiftelse, som redan
är underkastad nöjaktig tillsyn eller
för vilken tillsyn enligt denna lag
eljest på grund av särskilda omständigheter
finnes icke vara behövlig.
1 Senaste lydelse av 2 och 8 §§ se SFS 1958:438.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961
(Nuvarande lydelse)
stiftelses förmögenhet nedgått under
tiotusen kronor, må Konungens befallningshavande
jämväl undantaga
stiftelsen från tillsyn; om förmögenheten
överstiger femtusen kronor, må
det dock ej ske utan medgivande av
stiftelsens styrelse.
För stiftelse-------9—.
(Föreslagen lydelse)
Har stiftelses förmögenhet nedgått
under tiotusen kronor, må Konungens
befallningshavande jämväl undantaga
stiftelsen från tillsyn, där ej fråga
är om pensionsstiftelse som avses i
2 § andra stycket.
8 §§ stadgas.
Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling. Den äger
tillämpning jämväl på då bestående
stiftelser. Har styrelse för pensionsstiftelse
mottagit sitt uppdrag före
lagens ikraftträdande och blivit pliktig
att anmäla stiftelsen på grund av
denna lag, skall anmälan, vid ansvar
som sägs i 19 §, fullgöras inom sex
månader från ikraftträdandet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
9
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 15 september 1961.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om viss lagstiftning
beträffande pensionsstiftelser samt anför därvid följande.
Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallade dåvarande chefen för
justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, den 25 tebruari 1955 sakkunniga
för utredning av frågan om pensionsstiftelsernas civilrättsliga ställning.
Utredningsarbetet påbörjades under våren 1955, men med hänsyn till det
nära sambandet med frågan om lagfästa tilläggspensioner fick arbetet i huvudsak
vila från november månad 1956. Sedan vid 1959 års vårriksdag fattats
beslut om införande av en lagfäst, allmän tilläggspensionering, återupptogs
utredningsarbetet under hösten 1959. I tilläggsdirektiv uppdrogs åt utredningen
bl. a. att upptaga jämväl vissa skatterättsliga frågor.
Utredningen, som har antagit benämningen pensionsstiftelseutredningen,
har den 6 april 1961 avgivit ett första delbetänkande, kallat Pensionsstiftelser
I, med förslag till civilrättslig och skatterättslig lagstiftning beträffande
pensionsstiftelser (SOU 1961: 14). Betänkandet är undertecknat av professorn
Folke Schmidt, ordförande, sekreteraren hos landsorganisationen i Sverige
Bertil Bolin, direktören i Sveriges juristförbund Styrbjörn von Feilitzen,
industriens skattesakkunnige docenten Dag Helmers, direktören i
svenska arbetsgivareföreningen Sven Hydén, lagbyråchefen Sture Lundell,
landskamreraren Gösta Löfstedt och direktören i tjänstemännens centralorganisation
Otto Nordenskiöld ävensom hovrättsassessorn Bengt Rydin,
sekreterare, och kammarrättsfiskalen Lennart Huss, biträdande sekreterare.
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av justi tiekanslersämbetet,
hovrätten för Nedre Norrland, kammarrätten, riksförsäkringsanstalten
(ingår numera i riksförsäkringsverket), riksräkenskapsverket (numera
riksrevisionsverket), pensionsstyrelsen (ingår numera i riksförsäkringsverket),
statskontoret, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,
försäkringsinspektionen, patent- och registreringsverket, kommers
-
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961
kollegium — som bifogat yttranden från tolv handelskammare — riksskattenämnden,
överståthallarämbetet och samtliga länsstyrelser ävensom allmänna
ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden.
Yttranden över betänkandet har därjämte efter remiss avgivits av Sveriges
industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges lantbruksförbund,
riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges redareförening, kooperativa förbundet,
svenska arbetsgivareföreningen, svenska bankföreningen, svenska
sparbanksföreningen, svenska försäkringsbolags riksförbund, svensk industriförening,
landsorganisationen i Sverige — som bifogat yttrande av svenska
metallindustriarbetareförbundet — tjänstemännens centralorganisation,
Sveriges akademikers centralorganisation, taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund, styrelsen för Sveriges advokatsamfund samt föreningen auktoriserade
revisorer.
Tillfälle att avge yttrande har vidare beretts försäkringsanstalterna Folket
och Samarbete, som emellertid ej inkommit med yttrande.
Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, svenska arbetsgivareföreningen,
svenska bankföreningen (med visst tillägg), svenska försäkringsbolags
riksförbund, Stockholms handelskammare, Gotlands handelskammare
samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare har
aberopat ett yttrande som avgivits av delegerade för vissa näringsorganisationer.
Detta yttrande benämnes i fortsättningen näringslivets skattedelegations
yttrande. Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet landsbygdens
folk har åberopat ett utlåtande avgivet av lantbrukets skattedelegation.
Svenska arbetsgivareföreningen har inkommit med särskild skrift av den 8
september 1961.
Sedan ärendet i vad det gäller den civilrättsliga lagstiftningen varit föremål
för överväganden inom justitiedepartementet, anhåller jag att få upptaga
detsamma till behandling. Frågan om skatterättslig lagstiftning kommer
att anmälas av chefen för finansdepartementet.
I. Huvuddragen i lagstiftningen
Gällande rätt
Pensionsstiftelserna brukar indelas i två huvudkategorier. Den ena utgöres
av pensionsstiftelser som bildats enligt lagen den 18 juni 1937 om aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser (bundna pensionsstiftelser).
Den andra avser pensionsstiftelser som bildats enligt de för stiftelser i allmänhet
gällande reglerna (fria pensionsstiftelser).
Bundna pensionsstiftelser. De bundna pensionsstiftelserna kan bildas endast
av aktiebolag, inbegripet bankaktiebolag och försäkringsaktiebolag. 1937
års lag avser att bereda skydd för bolagets fondering av vinstmedel för pen
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
sionering av anställda hos bolaget eller efterlevande till anställda. En bunden
pensionsstiftelses ändamål är uteslutande att trygga pensioner från bolaget.
Stiftelsen kan icke själv ikläda sig pensionsförpliktelser eller utbetala pensioner.
Lagen utgår från att bolaget utövar pensioneringen genom att självt
lämna pensionsutfästelser och bestrida löpande pensionsutgifter. En stiftelse
som är konstruerad på nu angivna sätt brukar kallas pantstiftelse till skillnad
från beredandestiftelse; jfr vad som anföres beträffande de fria pensionsstiftelserna.
Det förutsättes i 1937 års lag att full avtalsfrihet råder beträffande rätten
till pension och villkoren för pensionsrättens inträde. Frågan om den ordning,
i vilken utfästelse om pensionsrätt lämpligen bör ges, har lämnats
utanför lagen. Då utfästelser om pension givits, utgör stiftelseförmögenheten
i första hand säkerhet för dessa utfästelsers fullgörande. Vad därefter
kan återstå skall tjäna till tryggande av pension åt övriga anställda eller
deras efterlevande efter billighet.
Med pension avses i 1937 års lag enligt 1 § andra stycket pension på giund
av tjänst eller annan arbetsanställning åt den anställde efter avgång från
anställningen, efter uppnående av viss ålder eller vid bestående förlust eller
nedsättning av arbetsförmågan (invaliditet), samt efter den anställdes död
åt efterlevande make och barn ävensom åt frånskild make.
I fråga om pensionsstiftelses ändamål äger bolaget enligt 1 § tredje stycket
bestämma att stiftelsen skall avse tryggandet av pensioner allenast åt pensionstagare
och anställda, som innehar vissa befattningar eller vissa slag av
befattningar hos bolaget, samt efter sådan pensionstagares och anställds död
åt efterlevande till denne. Dylik stiftelse kallas särskild pensionsstiftelse
(t. ex. för tjänstemän eller för arbetare eller för en på annat sätt angiven
grupp av anställda). Har någon inskränkning av stiftelsens ändamal icke
gjorts, skall stiftelsen avse tryggandet av pension till alla pensionstagare
och anställda hos bolaget samt deras efterlevande utan begränsning till vissa
kategorier. Sådan stiftelse benämnes allmän pensionsstiftelse.
Beslut om bildande av pensionsstiftelse och om överföring av vinstmedel
till sådan stiftelse fattas enligt 2 § av ordinarie bolagsstämma. Vid bildandet
skall bolagsstämman besluta benämning på stiftelsen. Benämningen skall
innehålla ordet pensionsstiftelse och i fråga om särskild pensionsstiftelse
jämväl ett kortfattat angivande av dess särskilda ändamål. I beslut om bildande
av särskild stiftelse skall tydligt anges de befattningar eller slag av
befattningar hos bolaget, vilka avses med stiftelsen, överföring av vinstmedel
till pensionsstiftelse beslutas av bolagsstämma vid fastställande av balansräkning
för föregående räkenskapsår. Pensionsstiftelse får icke bildas
om ej minst 500 kronor överföres till densamma.
Beslutar bolagsstämma att bilda pensionsstiftelse, skall ofördröjligen genom
styrelsens försorg anmälan därom göras för registrering av stiftelsen
hos aktiebolagsregistret (resp. bankregistret och försäkringsregistret). Sedan
registrering skett, äger pensionsstiftelsen på grund av överföring av medel
från bolaget till stiftelsen fordran hos bolaget till motsvarande belopp. Den
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
na fordran äger dock bolaget ha hos sig innestående; 1937 års lag föreskriver
ej att skuldebrev på beloppet skall utfärdas. Bolaget kan frivilligt göra
avbetalningar på stiftelsens fordran. Stiftelsen kan däremot icke kräva betalning
av bolaget före likvidation och således ej heller på grund av sin
fordran begära bolaget i konkurs (jfr lagberedningens motiv till 1937 års
lag, SOU 1937: 13 s. 83 och 166).
Frånsett det för stiftelsebildning föreskrivna minimibeloppet äger bolagsstämman
fritt besluta, hur mycket som skall överföras till stiftelsen. Det
överförda beloppet kan alltså överstiga eller understiga det belopp, som enligt
försäkringstekniska grunder fordras för tryggande av bolagets pensionsåtaganden.
I aktiebolags balansräkning får, enligt vad som föreskrives i 1944 års aktiebolagslag
(101 § 5 mom.), fond icke redovisas under benämningen pensionsfond
eller understödsfond eller under annan benämning, som utmärker
att fonden bildats för tryggande av pension eller eljest för anställdas eller
deras anhörigas välfärd. Skuld på grund av överföring av medel till pensionsstiftelse
skall redovisas i särskild post med upptagande av stiftelsens
benämning. Därvid skall för sig anges a) skuld på grund av överföring som
beslutats vid balansräkningens fastställande, b) skuld för ränta för det år
balansräkningen avser, i den mån avräkning mot utgifter ej skett, och c)
skuld på grund av tidigare överföringar.
Stiftelsens hela förmögenhet kan bestå av fordran hos bolaget, men förmögenheten
kan också utgöras av annan egendom. Sådan annan egendom
skall, i den mån penningmedel ej bör hållas tillgängliga för utbetalningar
från stiftelsen, placeras enligt av Kungl. Maj:t i brev den 24 november 1939
fastställda föreskrifter. Sålunda skall egendomen anbringas i vissa närmare
angivna slag av värdehandlingar eller också redovisas i sådana av bolaget
utfärdade skuldförbindelser, för vilka stiftelsen äger säkerhet i dylika värdehandlingar.
Pensionstiftelsens förvaltning kan handhas av bolagets styrelse, jfr 5 §
första stycket i 1937 års lag. Emellertid kan också särskilda förvaltningsorgan
förekomma. I 3 § stadgas att ordinarie bolagsstämma äger besluta, att
särskild styrelse skall inrättas för stiftelsen. Sådan styrelse skall bestå av
tre eller fem ledamöter, vilka — utom ordföranden — skall väljas till halva
antalet av bolagsstämman och till halva antalet av pensionstagare eller anstallda.
Ordföranden utses av de sålunda valda ledamöterna. I vissa fall kräver
lagen att särskilt förvaltningsorgan finnes. Så är jämlikt 5 § andra
stycket förhållandet, då annan egendom än fordran hos bolaget tillfaller stiftelsen
eller fråga uppkommer om nedsättning av bolagets skuld till stiftelsen
eller då eljest sådana omständigheter inträder, att intressekollision mellan
bolaget och stiftelsen kan uppkomma. Är i dylikt fall särskild styrelse
ej inrättad, skall god man för stiftelsen förordnas av rätten.
Bolaget skall i princip erlägga ränta på sin skuld till stiftelsen efter vissa
i 8 § forsta stycket angivna normer, dock ej på belopp varmed stiftelsens
ormogenhet överstiger stiftelsens pensionsreserv (ang. pensionsreserven
13
Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1961
se i det följande). Till skydd för bolagets borgenärer har föreskrivits att
högre ränta än sex procent för år ej må av bolaget gottgöras stiftelsen. Emellertid
kan bolaget helt fritaga sig från eller begränsa ränteplikten genom
att göra förbehåll därom vid stiftelsens bildande.
I den mån bolaget under ett räkenskapsår haft utgifter för betalning av
pension eller för inköp av livränta eller överlevelseränta eller för betalning
av pensionsförsäkringsavgifter för pensionstagare och anställda eller efterlevande
till sådana personer, äger bolaget enligt 8 § första stycket låta dessa
utgifter avräknas mot stiftelsens räntefordran på bolaget för samma räkenskapsår.
Däremot har bolaget ej rätt att fritt använda stiftelsens kapital till
bestridande av löpande pensionsutgifter. En sådan rätt skulle äventyra stiftelsens
uppgift att i händelse av bolagets obestånd eller upphörande utgöra
säkerhet för utgående pensioner och gjorda pensionsåtaganden. Därför har
i 8 § andra stycket givits ett stadgande, enligt vilket stiftelseförmögenheten
ej får nedbringas under det belopp som svarar mot stiftelsens pensionsreserv
(den s. k. spärregeln). Med stiftelsens pensionsreserv avses enligt 8 § tredje
stycket vad som enligt försäkringstekniska beräkningar fordras för att täcka
kapitalvärdet av de pensioner, som utgår från bolaget, och av bolagets utfästelser
om pension jämte visst tillägg. Överskott över pensionsreserven får
däremot användas till att gottgöra bolaget för de pensionsutgifter under räkenskapsåret,
vilka ej kunnat avräknas mot stiftelsens räntefordran. Kungl.
Maj :t har i brev den 24 november 1939 fastställt grunder för beräkning av
pensionsreservens storlek.
Då bolagets verksamhet upphör på grund av likvidation med konkurs
eller utan konkurs, skall stiftelsens förmögenhet användas till fullgörande
av stiftelsens uppgift att i pensionshänseende trygga bolagets personal mot
de ogynnsamma verkningar, som upphörandet av verksamheten kan medföra.
Därvid skall förmögenheten i första hand användas till täckande av
fordringar på grund av pensionsrätt mot bolaget och i andra hand — i den
mån tillgångar återstår — till gottgörelse åt övriga intressenter i stiftelsen,
t. ex. pensionstagare som utan att äga fordran på grund av pensionsrätt mot
bolaget faktiskt åtnjutit pension.
Vid likvidation utan samband med konkurs har bolaget att erlägga betalning
till de med stiftelsen avsedda personer, som äger fordran på grund av
pensionsrätt mot bolaget. För vad sålunda utgivits såsom betalning för förfallna
pensionsposter eller såsom gottgörelse för kapitalvärdet av pensionsrätten
skall enligt 9 § ersättning, maximerad på visst sätt, beredas bolaget
genom avräkning på stiftelsefordringen med därå upplupen ränta; även utbetalning
av stiftelsemedel till bolaget kan förekomma. Resterar någon del
av bolagets skuld till stiftelsen, skall återstoden erläggas kontant till stiftelsen.
Av stiftelsens behållning skall — med beaktande av vissa i lagen angivna
grunder — tilldelning efter billighet ske till övriga intressenter i stiftelsen.
Förslag till delning skall upprättas av särskilt förvaltningsorgan för
stiftelsen och underställas tillsynsmyndigheten för prövning och fastställelse.
Skulle överskott uppkomma, skall detta tillfalla svenska aktiebolagens
14 Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1961
pensions- och understödsfond. Några medel lär hittills ej ha tillförts denna
fond.
Försältes bolaget i konkurs, får de som äger fordran mot bolaget på grund
av pensionsrätt bevaka sina fordringar i konkursen (jfr 139 § konkurslagen).
På grund av stiftelsens subsidiära betalningsskyldighet mot dem,
vilkas pensionsfordringar godkännes i konkursen, har stiftelsen enligt 10 §
tillerkänts ställning av medgäldenär i konkursen. Därest utdelning i konkursen
utgår på pensionsfordringarna, skall utdelningarna i motsvarande
mån avräknas från utdelningen till stiftelsen för dess fordran hos bolaget.
Pensionsfordran som tillkommer pensionstagare på grund av tjänst eller
annan arbetsanställning, vilken innehafts av honom själv eller av anhörig
till honom, åtnjuter i konkursen förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.
Förmånsrätten gäller dock ej för längre tid än sammanlagt ett år och
ej heller för längre tid tillbaka än ett år innan konkursansökningen gjordes.
Även stiftelsens fordran mot bolaget äger, med viss maximering, förmånsrätt
jämlikt 17 kap. 4 § handelsbalken i den mån dess fordran motsvarar
de pensionsfordringar, som utgått med förmånsrätt enligt nämnda lagrum.
Till den del stiftelsefordringen icke utgår med sagda förmånsrätt är den förenad
med förmånsrätt enligt 17 kap. 11 § handelsbalken (d. v. s. efter fastighetsinteckningar
och förlagsinteckningar).
Sedan konkursen avslutats, skall fördelning av pensionsstiftelsens behållning
äga rum. Tilldelning skall först ske till dem som åtnjutit betalningsrätt
i konkursen för fordringar på grund av pensionsrätt mot bolaget men ej
fått full utdelning. Skulle medlen därvid icke åtgå, förfares på enahanda
sätt som vid likvidation utan konkurs, d. v. s. medlen fördelas efter billighet
mellan övriga intressenter i stiftelsen; överskott som må uppkomma tillföres
svenska aktiebolagens pensions- och understödsfond.
De bundna pensionsstiftelserna står under tillsyn av försäkringsinspektionen,
jfr 17 §. Beträffande de regler som gäller för tillsynens utövande hänvisas
till betänkandet s. 119 f.
Fria pensionsstiftelser. De fria pensionsstiftelserna kan bildas av alla
företagstyper, såväl juridiska som fysiska personer. Aktiebolagen har alliså
möjlighet att välja mellan den bundna och den fria stiftelseformen.
Fria pensionsstiftelser är i princip underkastade bestämmelserna i lagen
den 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser. Denna lag innehåller en del stadganden
av civilrältslig natur men är, såsom antydes av dess rubrik, i själva
verket att betrakta som en kontrollag; någon utförlig reglering av stiftelseinstitutet
i dess helhet innefattar lagen icke. I avsaknad av närmare lagbestämmelser
har de fria pensionsstiftelserna utvecklat sig efter olika mönster.
Skattelagstiftningen har dock bidragit till att reglera och likforma dessa
pensionsstiftelser. I punkt 6 av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen
uppställes nämligen vissa krav på hur en stiftelse skall vara konstruerad
för att i skatterättsligt hänseende godtagas som pensionsstiftelse.
Bland villkoren för bildande av stiftelser i allmänhet har ansetts ingå atl
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 117 år 1961
ett stiftelseförordnande meddelats, d. v. s. att det givits en viljeförklaring
som går ut på att en stiftelse skall bildas och som innefattar angivande av
stiftelsens ändamål, samt att det utsetts en förvaltare vilken åtagit sig att
handha stiftelsen och verka för dess ändamål på föreskrivet sätt, alltså att
stiftelsen har en styrelse.
Viljeförklaringen kommer till uttryck i stiftelseurkund eller i stiftelsestadgar.
Stiftaren äger i princip frihet att bestämma i fråga om stiftelsens
ändamål, organisation, förvaltning m. m. Stiftaren ger i dessa hänseenden
mer eller mindre utförliga föreskrifter i urkunden eller i stadgarna.
En stiftelses ändamålsbestämning kan principiellt icke ändras vare sig av
stiftaren, stiftelsens styrelse eller destinatärerna. Ändring kan likväl vara
möjlig, om det i stiftelseförordnandet gjorts särskilt ändringsförbehåll. Vidare
kan stiftelseändamålet ändras av Kungl. Maj :t genom permutation.
Vanligen aktualiseras ändring genom att det efter stiftelsens tillkomst inträffar
nya förhållanden, som rubbar de förutsättningar under vilka stiftelseförordnandet
givits. Vid ändring av en stiftelses ändamål har man i regel att
söka ett nytt ändamål, som ligger det ursprungliga nära.
Det finns icke några allmänna regler om hur styrelsen för en stiftelse skall
vara sammansatt och ledamot av styrelsen utses. Stiftelsens styrelse kan utgöras
av styrelse för en annan juridisk person. I fråga om pensionsstiftelser
innebär delta att stiftarföretagets styrelse kan vara identisk med stiftelsens.
Ofta innehåller emellertid en pensionsstiftelses stadgar föreskrift om representation
för de anställda i stiftelsens styrelse.
Liksom i fråga om de bundna stiftelserna möter intet hinder mot att en
fri stiftelses hela förmögenhet består av fordran hos stiftarföretaget. Det är
icke nödvändigt att fordringen löper med ränta. I förmögenheten kan även
andra tillgångar än fordran på företaget ingå.
En fri pensionsstiftelses stadgar är i regel så konstruerade att företaget
kan gottgöra sig ur stiftelsen för vad företaget självt utgivit i pensioner
eller pensionsförsäkringsavgifter. Denna rätt till gottgörelse är icke genom
lagbestämmelser begränsad av någon spärr såsom beträffande de bundna
stiftelserna. Icke heller direkt utbetalning av pensioner eller pensionsförsäkringsavgifter
från stiftelsen förutsätter att en pensionsreserv skall vara
täckt.
Lagregler saknas beträffande de fria pensionsstiftelsernas ställning i förmånsrättshänseende
vid stiftarföretagets konkurs. Någon analogisk tillämpning
av de för bundna pensionsstiftelser gällande bestämmelserna om förmånsrätt
torde icke kunna komma i fråga för de fria stiftelsernas del. Ordningen
för avveckling av en fri pensionsstiftelse har icke reglerats i lag.
Eu fri stiftelse kan med avseende å pensioneringens utformning konstrueras
på samma sätt som eu bunden stiftelse, d. v. s. som en pantstiftelse med
ändamål att trygga från stiftarföretaget utgående pensioner och företagets
utfästelser om pension. Emellertid är det också möjligt att inrätta en fri stiftelse,
som själv ombesörjer företagets pensioneringsverksamhet genom att
lämna pensionsutfästelser och utbetala pensioner. Det senare slaget av stif
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961
telser kallas beredandestiftelser. Även blandformer av de nämnda stiftelsetyperna
förekommer.
I likhet med de bundna pensionsstiftelserna kan de fria pensionsstiftelserna
vara allmänna eller särskilda stiftelser.
Pensionsstiftelser som är knutna till endast ett företag benämnes enkla
pensionsstiftelser. Flera företag — t. ex. sådana som tillhör samma bransch
eller har intressegemenskap av annat slag —- kan också gemensamt bilda
och göra avsättningar till en fri pensionsstiftelse. Sålunda bildade stiftelser
betecknas gemensamma pensionsstiftelser (bundna pensionsstiftelser kan
ej upprättas gemensamt utan är alltid enkla stiftelser).
En stiftelse med pensionering som uteslutande ändamål kallas ren pensionsstiftelse.
Har stiftelsen både pensionsändamål och annat ändamål — i
regel rör det sig om annat personaländamål — föreligger en blandad pensionsstiftelse
(en bunden pensionsstiftelse har alltid enbart pensionsändamål).
I fråga om tillsyn över fria pensionsstiftelser gäller liksom för stiftelser i
allmänhet bestämmelserna i 1929 års lag. Enligt dess 1 § skall stiftelse anmälas
till länsstyrelsen i det län, där stiftelsens förvaltning huvudsakligen
skall utövas. Anmäld stiftelse skall enligt 8 § i princip stå under länsstyrelsens
tillsyn, om länsstyrelsen finner stiftelsen främja ett allmännyttigt ändamål.
Att bereda pensionsförmåner åt anställda har i praxis ansetts vara
ett sådant ändamål (regeringsrättens årsbok 1942 ref. 24).
Från anmälningsplikt och därmed även från tillsyn är likväl vissa i 2 §
första stycket uppräknade kategorier undantagna. De i detta sammanhang
viktiga undantagen avser dels stiftelse vars förmögenhet ej överstiger 10 000
kronor, dels bunden pensionsstiftelse, dels stiftelse som genom stiftarens
föreskrift är undantagen från tillsyn enligt 1929 års lag.
Ursprungligen var enligt 2 § första stycket värdegränsen för anmälningsplikt
5 000 kronor. Genom lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1959
höjdes gränsen till 10 000 kronor. Det är från skattesynpunkt av betydelse
om en pensions- eller annan personalstiftelse står under tillsyn eller ej; jfr
53 § 1 inom. d, punkt 2 av anvisningarna till 29 § och punkt 6 av anvisningarna
till 53 § kommunalskattelagen. För att undvika att höjningen av värdegränsen
skulle få ogynnsamma skatterättsliga konsekvenser, fogades samtidigt
till 2 § ett andra stycke med bestämmelse att anmälan dock må
äga rum beträffande stiftelse, vars förmögenhet överstiger 5 000 kronor.
Stiftelse med en förmögenhet som överstiger 5 000 men ej 10 000 kronor
kan således frivilligt ställa sig under tillsyn.
Även om stiftelse anmälts, kan den bli undandragen tillsyn. Sålunda äger
länsstyrelsen enligt 8 § från tillsyn undantaga stiftelse, som redan är underkastad
nöjaktig tillsyn eller för vilken tillsyn enligt 1929 års lag eljest på
grund av särskilda omständigheter icke finnes vara behövlig. I anslutning
till nyssnämnda lagändring har vidare i 8 § stadgats att länsstyrelsen jämväl
må från tillsyn undantaga stiftelse, vars förmögenhet nedgått under
17
Kungl. Maj.ts proposition nr til år 1961
10 000 kronor; om förmögenheten överstiger 5 000 kronor, må det dock ej
ske utan medgivande av stiftelsens styrelse.
Anmälningsplikt skall enligt 3 § första stycket fullgöras av stiftelsens styrelse
inom sex månader efter det styrelsen mottagit sitt uppdrag eller, där
uppdraget mottagits under stiftarens livstid, inom sex månader efter hans
död.
Begäres länsstyrelsens fastställelse av stadgar för stiftelse, har länsstyrelsen
enligt 5 § att meddela sådan fastställelse, om stiftelsen finnes främja ett
allmännyttigt ändamål.
Fria pensionsstiftelser, som är knutna till bankaktiebolag eller sparbank,
står under viss tillsyn av bank- och fondinspektionen respektive sparbanksinspektionen;
se 191 § lagen om bankrörelse och 97 § lagen om sparbanker.
Denna tillsyn avser allenast placeringen av stiftelsens tillgångar. Enligt
praxis anses tillsyn enligt 1929 års lag icke vara överflödig av den anledningen
att 191 § lagen om bankrörelse är tillämplig på stiftelsen (regeringsrättens
årsbok 1957 Ju 153). Detsamma torde gälla stiftelse som avses i 97 §
lagen om sparbanker.
Rörande bestämmelserna om utövandet av tillsynen över fria pensionsstiftelser
hänvisas till betänkandet s. 120 f.
Pensionsstiftelsernas omfattning
Vid 1958 års utgång fanns 1 020 bundna pensionsstiftelser och 6 646 fria
pensionsstiftelser. Av sistnämnda stiftelser stod 6 181 under tillsyn. Sammanlagda
nettoförmögenheten var hos bundna stiftelser 468 miljoner kronor
och hos fria stiftelser 5 514 miljoner kronor, varav 5 456 miljoner belöpte
sig på de fria stiftelserna under tillsyn. Den totala behållningen hos pensionsstiftelser
var sålunda 5 982 miljoner kronor. Härav utgjorde 4 936 miljoner
kronor fordringar på det egna företaget. Antalet till aktiebolag knutna
stiftelser var 6 856, representerande en nettobehållning av 5 199 miljoner
kronor.
Under 1958 avsattes 578 miljoner kronor till pensionsstiftelser. Det beräknas
att avsättningarna under 1959 uppgick till omkring 600 miljoner
kronor. Den sammanlagda nettoförmögenheten hos stiftelserna vid 1959 års
utgång kan uppskattas till cirka 6 600 miljoner kronor.
Det må tilläggas att nybildningen av bundna pensionsstiftelser praktiskt
taget har upphört sedan 1952 och att även nyavsättningarna till dessa har
varit jämförelsevis obetydliga.
Utredningsdirektiven
Behovet av ny lagstiftning beträffande pensionsstiftelserna har kommit
till uttryck i de direktiv som lämnats för utredningens arbete. I de ursprungliga
direktiven underströks intresset att till pensionsstiftelser avsatta medel
2 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 177
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961
icke togs i anspråk för annat än det avsedda ändamålet. Fall hade emellertid
förekommit som belyste, att den rådande ordningen icke tillgodosåg de
krav som borde ställas i sådant hänseende. Frågan om pensionsstiftelsernas
civilrältsliga ställning syntes enligt direktiven böra upptagas till en allmän
och förutsältningslös granskning. Denna borde avse både bundna och fria
pensionsstiftelser. Den grundläggande synpunkten borde vara att största möjliga
säkerhet skulle åstadkommas för att medel, som avsattes till pensionsstiftelser,
verkligen kom till användning för avsett ändamål. Här uppställde
sig bl. a. spörsmål om pensionsstiftelsernas ställning i förhållande till såväl
stiftaren som dennes borgenärer. Nära sammanhängande härmed var frågorna
om publicitet och tillsyn. Jämväl borde undersökas i vad mån det
förelåg anledning att fortfarande göra åtskillnad mellan olika typer av pensionsstiftelser
eller om enhetliga regler kunde skapas. Särskilt borde beaktas
spörsmålet om de anställdas representation i pensionsstiftelses styrelse.
Sedan lagen om försäkring för allmän tilläggspensionering (ATP) antagits
av vårriksdagen 1959, utfärdades den 4 september samma år tilläggsdirektiv
för utredningen. I dessa konstaterades att avgifterna till ATP, såvitt
de avsåg anställdas pensionering, skulle erläggas av arbetsgivarna. För
det fall alt anställda före ATP:s ikraftträdande tillerkänts tjänstepension,
kunde enligt tilläggsdirektiven intresse föreligga att förhandlingar upptogs
om omreglering av redan existerande pensionsförmåner. Där dessa grundade
sig på pensionsstiftelser, borde tillses att lagligt hinder icke mötte mot en
sådan anpassning av pensionsförmånerna till ATP:s förmåner, som arbetsmarknadsparterna
kunde finna lämplig. Enligt gällande bestämmelser skulle
det emellertid ej sällan fordras ett komplicerat permutationsförfarande, innan
en omreglering kunde komma till stånd. Det var angeläget att detta
problem snarast löstes på ett såvitt möjligt enkelt och praktiskt sätt. Vad
beträffar de medel, som kom att ligga kvar i pensionsstiftelserna eller framdeles
anslogs till sådana stiftelser, var det uppenbart att tillkomsten av ATP
i vissa avseenden förändrat förutsättningarna för pensionsstiftelsernas verksamhet
och därmed för deras civilrättsliga reglering. Det förändrade läge,
som uppstått för pensionsstiftelserna, liksom också blivande civilrättsliga
ändringar av pensionsstiftelseinstitutet syntes också medföra att även skattereglerna
avseende dessa stiftelser ånyo borde överses. De civilrättsliga och
skattemässiga reglerna borde utformas så, att de i tillbörlig grad främjade
en naturlig anpassning av pensionsstiftelsernas funktioner mot bakgrunden
av ATP.
Läget på arbetsmarknaden efter införandet av ATP
Inom det enskilda näringslivet i vårt land har den förekommande pensioneringen
av arbetstagare — bortsett från den allmänna folkpensioneringen
— tidigare grundat sig på frivilliga åtaganden av arbetsgivarna. Den privata
tjänstepensioneringen har företrädesvis varit ordnad på det sättet att arbetsgivaren
tecknat pensionsförsäkringar hos försäkringsbolag (härmed kan
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961
likställas pensionering genom pensionskassa) eller att han avsatt medel till
en av honom bildad pensionsstiftelse.
Genom lagen om försäkring för allmän tilläggspension, vilken lag trätt i
kraft den 1 januari 1960, har alla inkomsttagare av anställning eller annat
förvärvsarbete tillförsäkrats pensioner som står i relation till den pensionerades
tidigare inkomststandard. Detta innebär likväl icke, att privata
pensioner från arbetsgivaren kommit att sakna betydelse. Reformen får
full effekt först år 1981. Även bortsett härifrån finns utrymme för kompletterande
privata pensioner. Pensionsåldern enligt ATP är 67 år, lika för man
och kvinna, medan den för privattjänstemännen vanligen varit 65 år för
man och 60 år för kvinna. Det är också att märka, att ATP:s regel om att
pensionspoäng skall avse medeltalet av de 15 bästa åren icke alltid leder till
en samlad pensionsnivå motsvarande 2/3 av slutlönen, vilket anses vara
målsättningen vid en god ålderspension. Medan arbetarens realinkomst är
relativt konstant från det han har nått full utbildning fram till den tid krafterna
börjar avtaga, har privattjänstemannen enligt tradition en stigande
löneskala. Lönestegringen för privattjänstemannen fortsätter även efter
uppnådda 50 år. För att privattjänstemannen skall nå den pension som betraktas
såsom önskvärd, behövs därför även efter 67 års ålder ett tillägg
ovanpå ATP:s nivå. Slutligen bör beaktas att ATP uppställer en viss inkomstgräns.
Inkomst anses icke som pensionsgrundande, om inkomsten ligger över
30 000 kronor enligt 1957 års penningvärde.
Parterna på arbetsmarknaden har sedan länge räknat med att frågan om
lagstadgade tilläggspensioner skulle få sin lösning på ett eller annat sätt.
På svenska arbetsgivareföreningens initiativ infördes för en del år sedan
i stadgarna för företagens pensionsstiftelser en klausul av innehåll, att stiftelsens
tillgångar — i den mån de ej fordrades för tryggande av alltjämt
kvarstående tidigare pensionsutfästelser — skulle få användas till sådana
pensioneringskostnader som företaget kunde komma att åläggas genom
lagstiftning (den s. k. SAF-klausulen). Enligt de statistiska uppgifter som
inhämtats av utredningen och avser den 31 december 1958 har 5 569 fria
stiftelser, som står under tillsyn, i stadgarna en sådan SAF-klausul eller annan
klausul avseende rätt att uttaga ATP-kostnader ur stiftelsen. Det totala
antalet fria stiftelser under tillsyn utgjorde som förut nämnts 6 181.
Arbetsgivarna har också i stor omfattning gjort sina pensionsutfästelser
till arbetstagarna beroende av ATP. Sålunda förekommer klausuler av innehåll
att utlovad pension må nedsättas med de nya pensionsförmåner arbetstagaren
kan bli berättigad att uppbära.
Frågan om tidigare pensioners anpassning till det nya läget har tagits upp
till förhandlingar mellan arbetsmarknadsparterna. Man bar i stort nått överenskommelser
på tjänstemannasidan, medan man på arbetarsidan ännu befinner
sig på förhandlingsstadiet.
En central uppgörelse träffades den 30 juni 1960 mellan svenska arbetsgivareföreningen,
å ena sidan, samt svenska industritjänstemannaförbundet
och Sveriges arbetslcdareförbund, å andra sidan. Uppgörelsen har form av
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
en rekommendation, vilken under hösten 1960 antagits av samtliga till arbetsgivareföreningen
anslutna förbund. Den beräknas omfatta drygt 200 000
anställda. Rekommendationen avser bl. a. att ålderspension, när full pension
intjänats, skall utgå med 65 % av lönen beräknad på visst sätt för tiden
från 65 år till 67 år (för kvinna från 60 år till 67 år) samt med 10 % av
lönen för tiden därefter. För personer födda före 1914 tillkommer efter 67
år en utfyllnad, bestämd med hänsyn till att dessa årsgrupper icke tillerkännes
fulla ATP-förmåner.
De kompletterande pensionerna kan beredas genom tecknande av försäkring
hos försäkringsbolag. De kan också beredas »på annat sätt, som kan
anses vara betryggande». Enligt en uppgörelse den 26 oktober 1960 har
anordnats ett särskilt system härför. Företagen ansluter sig till ett gemensamt
Pensionsregistreringsinstitut (PRI), som svarar för uträkning och utbetalning
av pensioner. Anslutet företag är skyldigt att teckna kreditförsäkring
hos ett särskilt nystartat försäkringsbolag, Försäkringsbolaget pensionsgaranti,
ömsesidigt (FPG). För den pensionsskuld som motsvarar företagets
åtaganden skall företaget årligen avsätta medel till en särskild pensionsstiftelse
(PRI-stiftelse). Av kompletteringsplanens förmåner omfattar PRI-systemet
endast den del av ålderspensionen som intjänats från och med den 1
januari 1960. I den mån tjänstemannen har rätt att räkna pension även för
tidigare tjänsteår, behöver denna pensionsförmån icke skyddas på motsvarande
sätt.
En uppgörelse mellan handelns arbetsgivareorganisation, centrala gruppen,
och handelstjänstemannaförbundet av den 9 september 1960 följer industritjänstemännens
modell. Detsamma är förhållandet med de uppgörelser
som träffats under hösten 1960 av tidningarnas arbetsgivareförening
med svenska journalistförbundet, grafiska faktors- och tjänstemannaförbundet
och handelstjänstemannaförbundet. Dessa uppgörelser innehåller
klausulen att de kompletterande förmånerna även må beredas »på annat
sätt, som kan anses vara betryggande». Arbetsgivarna inom handeln har anslutit
sig till PRI-systemet.
I slutet av maj 1961 omfattade företag, som anmält anslutning till PRIsystemet,
enligt uppgift sammanlagt omkring 120 000 tjänstemän i intjänandeålder
(d. v. s. man i ålder över 25 och kvinna i ålder över 30 år). Med
utgångspunkt från denna siffra beräknas företagens totala pensionsskuld
enligt PRI-systemet vid utgången av det andra året, d. v. s. den 31 december
1961, till minst 250 miljoner kronor.
Det må i detta sammanhang nämnas att kooperationens förhandlingsorganisation
hösten 1960 träffat ett antal uppgörelser, som avser kompletterande
pensioner åt tjänstemän och arbetare. Uppgörelserna beräknas innefatta
på tjänstemannasidan 15—20 000 anställda och på arbetaresidan
20 000. Genomgående har förutsatts att pensionsförmånerna skall säkerställas
genom fondering i konsumentkooperationens pensionsstiftelse, en för hela
den kooperativa rörelsen gemensam stiftelse, där varje anslutet företag
har ett konto som utvisar företagets i stiftelsen innestående pensionsfond.
Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1961
21
Utredningen
Utredningen framhåller att till behandling i det första delbetänkandet utvalts
frågor, som ansetts särskilt brådskande. Utredningen har likväl sökt se
sambandet mellan olika delfrågor för att undvika provisorier. Tanken har
varit att de föreslagna reglerna skall lämpa sig att senare sammanfogas med
de ytterligare regler, som må anses erforderliga. Institutet med pensionsstiftelser
är dock, betonar utredningen, så invecklat att svårigheter kan tänkas
möta vid tillämpningen av de nu föreslagna reglerna; dessa svårigheter bör
undanröjas genom jämkningar i samband med ny lagstiftning. Utredningen
avser (jfr betänkandet s. 6) att under den första tiden av det fortsatta arbetet
ägna uppmärksamhet bl. a. åt frågan om lämpligheten av gemensamma
regler om förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs för fordringar avseende
pensionering, spörsmålet om representation för de anställda i pensionsstiftelses
styrelse samt frågan om gemensamma regler för tillsyn av pensionsstiftelser.
Beträffande den civilrättsliga sidan av det nu framlagda förslaget anför
utredningen, att det i 1937 års lag ges en noggrann reglering för de bundna
pensionsstiftelserna. För de fria stiftelserna saknas däremot särskilda lagregler.
De bundna stiftelserna representerar endast en mindre del av de tillgångar
som finns i pensionsstiftelser. Utredningen menar att man bör söka
att i framtiden få en gemensam lagstiftning om pensionsstiftelser. Ett förslag
till sådan lagstiftning kan dock icke framläggas förrän utredningen hunnit
genomgå samtliga de frågor som regleras i 1937 års lag.
Utredningen har i ett förslag till lag om pensionsstiftelses verksamhet sammanfört
ett antal bestämmelser avsedda att äga tillämpning på både bundna
och fria pensionsstiftelser, bestående och blivande. Av naturliga skäl har
förslaget dock störst betydelse för de fria stiftelserna. Med pensionsstiftelse
avses enligt förslaget en av arbetsgivare grundad stiftelse, som har till huvudsakligt
ändamål att främja pensionering av arbetstagare och deras efterlevande
(1 §). Pensionsstiftelses medel skall tjäna såsom säkerhet
för pensioner som utgår från arbetsgivaren och, i fråga om pensioner, som
ännu ej börjat utgå, för arbetsgivarens utfästelser om pension (2 § första
stycket).
Vidare framhåller utredningen att det i tilläggsdirektiven av den 4 september
1959 påpekades, att avgifterna till ATP såvitt avser anställda erlägges
av arbetsgivaren och att detta förhållande har betydelse i samband
med omregleringen av tidigare tillerkända pensionsförmåner. Avsättningar
till pensionsstiftelse göres i syfte att avlasta företaget från framtida utgifter
för pensionering. Eftersom medel överföres till en fristående juridisk
person, nås samtidigt effekten att företaget säkerställer sina åtaganden i
förhållande till de anställda. Utredningen anser det riktigt att företaget får
utnyttja stiftelsemedel för att gottgöra sig för sina kostnader
för ATP- avgifter, även om företaget icke skulle vara befogat härtill
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961
enligt stiftelsens stadgar. Det är likväl enligt utredningens mening nödvändigt
att i stiftelserna hålles kvar medel tillräckliga att täcka en skuldpost,
motsvarande utgående pensioner och intjänad del av utfästelser om framtida
pension. Gottgörelse ur pensionsstiftelse för ATP-avgifter bör därför vara
tillåten endast om stiftelsen har överskottsmedel.
Utredningen har ansett det lämpligt att i ett sammanhang pröva för
vilka ändamål arbetsgivaren må använda överskottsmedel i pensionsstiftelser.
Det föreslås att arbetsgivaren — oavsett innehållet i stiftelsens stadgar
— erhåller befogenhet att gottgöra sig för vad han utgivit såsom pensionspost
eller avgift för pensionsförsäkring eller
för annan kostnad i samband med pensionering. Utgiften
skall avse arbetstagare, som omfattas av stiftelsens ändamål, eller dennes
efterlevande. Gottgörelse beträffande avgift till ATP må avse den del av
avgiften, vilken kan anses hänföra sig till lön eller annan ersättning åt person
som nu sagts (4 § jämförd med 6 §).
Man kan enligt utredningen förutsätta att berörda parter på arbetsmarknaden
kan komma att vilja använda överskottsmedel även för ändamål som
står nära pensionering. Utredningen har ansett detta vara en förhandlingsfråga
och föreslagit att arbetsgivaren, efter samtycke i viss ordning eller i
anknytning till bestämmelse i kollektivavtal, skall äga använda överskottsmedel
för utgifter avseende arbetstagare, som omfattas av stiftelsens ändamål,
eller dennes efterlevande. Utgiften skall avse engångsunderstöd
vid arbetstagarens långvariga oförmåga till arbete på grund av sjukdom,
lyte eller annat men eller vid dennes avgång ur tjänsten på grund av uppnådd
ålder eller engångsunderstöd till efterlevande vid arbetstagarens frånfälle
eller försäkring av sådana understöd (5 § jämförd med 6 §). Med stöd
av denna befogenhet kan arbetsgivaren anlita överskottsmedel t. ex. för att ge
arbetstagaren förmånen av grupplivförsäkring.
Enligt de överenskommelser, som träffats om kompletterande pensionsförmåner
för tjänstemannagrupperna, har förutsatts att pensioner skall kunna
säkerställas genom att medel avsättes till pensionsstiftelse. Arbetsgivare
som anslutit sig till PRI-systemet har förpliktat sig att inrätta en särskild
stiftelse, till vilken årligen skall avsättas ett belopp som motsvarar pensionsskulden
enligt gjorda åtaganden. Arbetsgivaren bör enligt utredningen
kunna från tidigare bestående stiftelser till PRI-stiftelsen överföra medel,
som blivit överflödiga därför att äldre pensionsåtaganden blivit ersatta av
ATP. Detta önskemål har föranlett utredningen att framlägga förslag till
allmänna regler om överföring av medel från en pensionsstiftelse
till en annan sådan stiftelse hos samme arbetsgivare (7 och 8 §§).
Utredningens förslag bygger på att ett företag får utnyttja medel i sin
pensionsstiftelse för pensionsutgifter eller för engångsunderstöd eller för
överföring till annan pensionsstiftelse endast under förutsättning att i stiftelsen
lämnas kvar medel tillräckliga att täcka den skuldpost, som motsvaras
av utgående pensioner och intjänad del av utfästelser om framtida pension.
Det är därför nödvändigt att fastslå, bur denna skuldpost skall bestämmas.
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1901
För stiftelser bildade enligt 1937 års lag finns bestämmelser ompensionsreserv.
Beträffande de fria stiftelserna saknas motsvarande lagregler. Utredningen
anser att bestämmelserna om pensionsreserv i 1937 års lag icke
passar för allmän tillämpning. Med hänsyn härtill har utredningen föreslagit
nya bestämmelser, avsedda att tillämpas både för bundna och för fria stiftelser
(9 §). Med en stiftelses pensionsreserv förstås enligt förslaget kapitalvärdet
av utgående pensioner och, i fråga om pensioner som ännu ej
börjat utgå, kapitalvärdet av utfästelser om pension till den del pensionen
enligt utfästelsen intjänats vid tillfället för beräkningen, dessa värden ökade
med ett visst säkerhetstillägg. I ett särskilt stadgande har givits föreskrift
för det fail att regler om intjänande icke knutits till utfästelser om framtida
pension. Intjänandet bestämmes då av förhållandet mellan antalet förflutna
tjänsteår och hela den beräknade tjänstetiden med viss begränsning.
Detta stadgande får, säger utredningen, betydelse främst vid beräkning av
vad som skall antagas vara andelen i pensionsreserven för en utfästelse, till
vilken är knutet villkoret att den anställde skall stå kvar i tjänst vid inträffat
pensionsfall (s. k. antastbar utfästelse).
Utredningen framhåller vidare att en föreskrift, att i stiftelse skall spärras
medel tillräckliga att täcka pensionsreserven, förutsätter en bestämd
ordning för betalningarna. Med förebild från den ordning som gäller för
bundna stiftelser har föreslagits att stiftelsen icke må utfästa pension
och ej heller, så länge den är knuten till arbetsgivaren, betala p e nsionspost
eller bestrida andra liknande utgifter (2 och
3 §§). Meningen är att arbetsgivaren själv skall göra utfästelserna till sina
arbetstagare och att han också skall svara för utbetalningarna med rätt för
honom att därefter söka gottgörelse, om stiftelsen har överskottsmedel.
Förslaget till lag om pensionsstiftelses verksamhet är, enligt vad utredningen
särskilt uttalat, avsett att gälla för sitt område oavsett innehållet i
stiftelsens stadgar.
Enligt utredningens mening bör 1937 års lag i huvudsak få gälla i sitt nuvarande
skick till dess en allmän översyn av pensionsstiftelserna hunnit
verkställas (betänkandet s. 116). Därför har i förslag till ändring i 1937 års
lag om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser — genom hänvisning
till lagen om pensionsstiftelses verksamhet — upptagits endast de nya
reglerna för pensionsreservens beräkning; dessutom har erinrats om att företaget
äger att ur en hunden stiftelse gottgöra sig även för vissa utgifter,
som icke är gottgörelsegilla enligt 1937 års lag (8 §).
Utredningen påpekar att det stora flertalet fria pensionsstiftelser av skatterättsliga
hänsyn låtit ställa sig under tillsyn. Alltjämt finns dock ett betydande
antal fria stiftelser som är undandragna tillsyn. Den av utredningen
föreslagna lagen om pensionsstiftelses verksamhet innehåller åtskilliga regler,
vilkas efterlevnad kan kräva tillsynsmyndighets bistånd och kontroll.
Utredningen förordar därför sådan ändring i 1929 års lag om tillsyn över
stiftelser, att pensionsstiftelse alltid skall stå under tillsyn.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
En av experterna i utredningen, hovrättsassessorn Sven Petterson, har i
ett särskilt yttrande uttalat sig om den allmänna uppläggningen av utredningens
arbete. Petterson framhåller (betänkandet s. 162) att utredningens
huvudsakliga uppgift är att undersöka pensionsstiftelsernas civilrättsliga och
skatterättsliga problematik samt utarbeta förslag till lösning av hithörande
spörsmål. Uppgiften kan anses vara särskilt brådskande i vad avser frågor
som sammanhänger med anpassningen av befintlig privat tjänstepensionering
till ATP samt till PRI-systemet och liknande system. Anpassningsfrågorna,
som utgör en mindre del av förevarande problemkomplex, är av jämförelsevis
lätthanterlig beskaffenhet och kan lösas för sig. I övrigt erbjuder
pensionsstiftelserna spörsmål av betydligt mera svårbemästrad natur.
Det lämpligaste förfaringssättet hade enligt Pettersons mening varit att utredningen
nu framlagt ett förslag, som utan principiella ingrepp i de bestående
stiftelsernas författningar siktade till en lösning av anpassningsfrågoma,
och att övriga spörsmål sammanfördes till gemensam behandling i ett
senare betänkande. Utredningens planläggning, enligt vilken dessa övriga
spörsmål delas upp på två eller tre lagstiftningsetapper, synes vara ägnad
att försvåra enhetliga lösningar och skapa besvärligheter vid lagstiftningens
tillämpning.
Remissyttrandena
Vid remissbehandlingen har rått enighet om att tillkomsten av ATP och
därefter träffade pensionsuppgörelser på arbetsmarknaden skapat behov
av en skyndsam civilrättslig lagreglering av pensionsstiftelserna. Det av
utredningen framlagda förslaget har i huvudsak fått ett gynnsamt mottagande
av remissinstanserna och anses i allmänhet vara väl ägnat att läggas
till grund för lagstiftning. Remissinstanserna grundar sina uttalanden på
förutsättningen, att den pågående översynen av pensionsstiftelserna skall
leda till ytterligare lagbestämmelser om dessa stiftelser.
Av de hörda myndigheterna på tillsynssidan anför försäkringsinspektionen,
att avsikten med de nu föreslagna lagreglerna varit att så snart som
möjligt lösa vissa genom införandet av ATP och därtill anslutande pensionssystem
uppkomna anpassningsproblem rörande pensionsstiftelserna.
Det har ifrågasatts, om icke tillfredsställande lösningar av dessa problem
kunnat nås utan ändring av stiftelsernas ändamål och sådana ingrepp i
andra hänseenden, som föreslås av utredningen. Därest emellertid för en
tillfredsställande lösning av anpassningsproblemen prövas nödvändigt, att
i de fria pensionsstiftelserna kvarhålles medel för säkerställande av utgående
pensioner och intjänad del av framtida pensioner, synes ändringarna
och ingreppen enligt inspektionens mening i stort sett vara erforderliga för
att ernå en reglering av anpassningsproblemen. Sparbanksinspektionen framhåller
att förslaget endast utgör en första etapp i utredningens arbete. Det
har härigenom fått en viss karaktär av provisorium, som senare skall ut
-
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961
byggas och kan komma att justeras i detaljer. Dessa omständigheter föranleder
naturligen att inspektionens bedömning av förslaget skett under
förutsättningen, att detta, såsom ställts i utsikt, kommer att kompletteras i
olika hänseenden. Under denna förutsättning anmäler inspektionen sin anslutning
i allt väsentligt till utredningens förslag. Regleringen av de fria
pensionsstiftelsernas verksamhet synes inspektionen erforderlig och lämplig
samt ej minst önskvärd för anpassning till ATP. Även bank- och fondinspektionen
finner utredningens förslag godtagbart.
På grund av de erfarenheter överståthållarämbetet gjort såsom tillsynsmyndighet
över stiftelser (under ämbetets tillsyn står för närvarande över
1 800 pensionsstiftelser) vitsordar ämbetet att behov föreligger av en civilrättslig
reglering av pensionsstiftelserna. Det upprättade förslaget till lag om
pensionsstiftelses verksamhet synes tillgodose detta behov. Icke heller övriga
lagförslag ger anledning till erinran från ämbetets sida. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län och länsstyrelsen i Malmöhus län, vilka länsstyrelser
funnit det önskvärt att utredningen redan i denna etapp hade behandlat frågan
om säkerhet för reversavsättningar till pensionsstiftelse, ansluter sig
också i stort till vad utredningen föreslagit. Länsstyrelsen i Kristianstads län
understryker att frånvaron av uttryckliga lagbestämmelser för de fria stiftelserna
utgjort en utomordentlig brist och även medfört påtagliga besvärligheter
i det praktiska arbetet. Det är därför med stor tillfredsställelse man
nu hälsar utredningens förslag om en lagstiftning, som närmare reglerar
de ifrågavarande stiftelsernas civilrättsliga status. Också länsstyrelsen i
Kalmar lön framhåller att frånvaron av i lag angivna regler rörande pensionsstiftelses
verksamhet mången gång medfört viss osäkerhet och ojämnhet
vid handläggningen av stiftelsefrågor. Framläggandet av det föreliggande
betänkandet måste därför från länsstyrelsens synpunkt hälsas med tillfredsställelse.
Enligt länsstyrelsen i Hallands län skulle ett genomförande
av utredningens förslag lösa många av de problem som vållar tillsynsmyndigheterna
bekymmer; med anledning härav förordas lagstiftning i
huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. Länsstyrelsen i Kopparbergs
län anser det tillfredsställande att åtskilliga av de för bundna pensionsstiftelser
redan gällande reglerna föreslås skola gälla även för fria pensionsstiftelser
och att skiljaktigheterna mellan dessa slag av stiftelser därmed
icke längre blir så påfallande. Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län är
det av största vikt att pensionsstiftelsernas civilrättsliga ställning blir lagligt
reglerad. Särskilt med hänsyn till de synnerligen stora belopp som avsatts
till pensionsstiftelser är nuvarande brist på bestämmelser en allvarlig
olägenhet. Nu framlagda förslag löser endast en mindre del av föreliggande
spörsmål. Förslagen reglerar dock enligt länsstyrelsens mening frågor av
sådan vikt, att de snarast möjligt bör bli föremål för lagstiftning. Länsstyrelsen
anser sig därför icke kunna ansluta sig till en framförd åsikt, att
endast de frågor som sammanhänger med anpassningen av befintlig privat
tjänstepensionering till ATP samt till PRI och liknande system skulle
lösas för närvarande och samtliga övriga problem framdeles upptagas i ett
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961
sammanhang. De framlagda förslagen är enligt länsstyrelsens bedömande
i allt väsentligt lämpliga och väl motiverade.
Bland övriga hörda myndigheter må i detta sammanhang nämnas pensionsstyrelscn,
för vilken det framstår som ett önskemål att de fria pensionsstiftelsernas
verksamhet blir i lag reglerad på ett fastare sätt än vad
som för närvarande är förhållandet. Det synes styrelsen lämpligt att man
anknyter till vad som nu gäller för de bundna stiftelserna. Som allmänt
omdöme vill styrelsen därför uttala att förslaget i stort sett är välgrundat
och bör kunna läggas till grund för lagstiftning. Kommerskollegium anför
att de problem, som anmäler sig i förevarande sammanhang, är synnerligen
invecklade och svåröverskådliga. Detta beror på problemens anknytning
till såväl sociala som allmänna företagsekonomiska och beskattningsmässiga
frågor. Kollegium begränsar sig till några allmänna uttalanden och hänvisar
i övrigt till handelskamrarnas yttranden, genom vilka hithörande frågor
blivit allsidigt belysta. Efter tillkomsten av ATP har spörsmålet om
de enskilda pensionsstiftelsernas ställning kommit i ett delvis nytt läge,
och det är viktigt att lagstiftningen på området överses och anpassas till de
nya förhållandena. Framför allt har dessa stiftelsers betydelse i rent socialt
hänseende kommit att i viss mån skjutas i bakgrunden genom införandet av
ATP, och denna förändring bör återspeglas bl. a. i de civilrättsliga reglerna.
Kollegium anser det vara naturligt att lagbestämmelserna uppbygges så, att
därav klart framgår att här är fråga om avtal mellan två jämställda parter,
arbetsgivaren och arbetstagaren, angående vissa anställningsvillkor och alltså
icke om en av arbetsgivaren gjord — mer eller mindre säker — utfästelse
angående eu social förmån. Såsom kollegium kan bedöma, har utredningen
genom sitt förslag i stort sett tillgodosett denna huvudprincip. Smålands
och Blekinge handelskammare yttrar att förslaget till sina huvudprinciper
kan anses utgöra en i stort sett tillfredsställande reglering av hithörande
spörsmål. Uttalanden av samma innebörd göres av handelskammaren i
Gefle, handelskammaren i Karlstad samt Västergötlands och Norra Hallands
handelskammare. Enligt handelskammaren för Örebro och Västmanlands
lön är det en stor fördel med en lagstiftning, som närmare klarlägger pensionsstiftelsernas
civilrättsliga ställning och medför större likformighet än
hittills mellan dessa stiftelser.
Vad angår de organisationer och sammanslutningar, som yttrat sig i ärendet,
framhåller näringslivets skattedelegation att det föreliggande förslaget till
civilrättslig lagstiftning, vilket behandlar endast vissa avsnitt av rättsområdet,
främst måste bedömas efter det aktuella behovet av laglig reglering men
även med beaktande av förutsebara önskemål beträffande det fortsatta lagstiftningsarbetet
på detta område. I det kommande lagstiftningsarbetet kan
exempelvis som målsättning uppställas någon form av »enhetsstiftelse». En
annan och närliggande lösning kan enligt delegationen vara att ersätta stiftelserna
med pensionskonton på skuldsidan i företagens balansräkningar. Hur utvecklingen
härvidlag kommer att bli är, såsom utredningen framhåller, icke
möjligt alt för närvarande uttala sig om. Delegationen förutsätter emeller
-
27
Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1961
tid att vid det fortsatta utredningsarbetet olika alternativ klarlägges ävensom
deras samband med civillagstiftningen i övrigt. Utredningens nu framlagda
förslag till civillag synes delegationen i stort sett icke vara av den
innebörden, att ett genomförande av detsamma skulle stå hindrande i vägen
för en rationell lösning efter andra linjer i framtiden. Delegationen
anför vidare att förslaget innehåller flera bestämmelser motiverade av sociala
skäl. Destinatärernas berättigade intressen synes dock enligt delegationen
kunna bättre tillgodoses utan en så långt gående detaljreglering som
förslaget i vissa delar uppvisar. Det förefaller delegationen icke vara ändamålsenligt
att destinatärerna ovidkommande detalj bestämmelser införes
med verkan att pensionsstiftelseinstitutet blir svårare att administrera för
företagen och att intresset för frivilliga tilläggspensioner minskas. Delegationen
finner det i och för sig tillfredsställande att frågan om förmånsrätt
skall lösas under det fortsatta utredningsarbetet. Det anmärkes dock att
reglerna om gottgörelse ur stiftelses överskott i princip borde förutsätta
förmånsrätt för pensionsreserven. Från de anställdas synpunkt är det en
fördel med överskott i de fria stiftelserna så länge förmånsrättsfrågan är
olöst. Under förutsättning av en skyndsam lösning av detta problem anser
sig delegationen emellertid icke böra motsätta sig huvudprinciperna i lagförslaget
om överskottens användning. Sveriges köpmannaförbund ser med
tillfredsställelse att den ovisshet, som rått i fråga om pensionsstiftelsernas
ställning bl. a. i civilrättsligt hänseende, nu skingras och ersättes med fasta
regler. Enligt lantbrukets skattedelegation är det nödvändigt att omedelbart
erhålla en lagstiftning om pensionsstiftelses verksamhet. En utredning av
hela problemkomplexet kring pensionsstiftelserna hade inneburit en betydande
fördröjning. Delegationen har därför icke något att erinra mot att
problemen kring pensionsstiftelserna löses i etapper. Det framlagda förslaget
till lag om pensionsstiftelses verksamhet bar enligt delegationens uppfattning
fått en ändamålsenlig utformning. Sveriges redareförening finner
utredningens förslag till lag om pensionsstiftelses verksamhet vara i huvudsak
så utformat, att ett genomförande av förslaget icke torde utgöra hinder
för en lösning av pensionsstiftelsernas ställning i framtiden.
Tjänstemännens centralorganisation uttalar att utredningen på ett mycket
förtjänstfullt sätt röjt upp i den flora av pensionsstiftelser som finns
för närvarande. Ehuru det måhända kan försvåra enhetliga lösningar och
skapa svårigheter vid lagstiftningens tillämpning att uppdela arbetet
på sätt som utredningen gjort, är å andra sidan reformer på förevarande
område enligt organisationens mening så brådskande, att det framstår som
motiverat med ett lagstiftningsarbete i etapper. Från Sveriges akademikers
centralorganisation har i huvudsak icke rests några invändningar mot utredningens
förslag. Landsorganisationen i Sverige anser att mot en uppdelning
av utredningsarbetet i etapper naturligtvis talar, att ett försvårande
av enhetliga lösningar kan komma att ske samtidigt som vissa tillämpningssvårigheter
kan inträda. Behovet av reformer på förevarande område
är emellertid så stort, alt organisationen för sin del tillstyrker utredning
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
ens melod att uppdela arbetet i etapper, särskilt som en utredning av samtliga
problem i samband med pensionsstiftelserna skulle ha medfört en betydande
försening av arbetet. Syftet med de nu föreslagna lagreglerna har
varit att snarast möjligt lösa vissa anpassningsproblem. Det kan sägas
att detta går att göra tekniskt enklare, men — som utredningen framhåller
och vari organisationen instämmer — det är nödvändigt att snarast åstadkomma
en fast grund för hela stiftelsesystemet. Det synes därför vara motiverat
att, som utredningen gjort, taga upp anpassningsproblemet i sin helhet.
Organisationen tillstyrker att den föreslagna lagstiftningen genomföres
och framhåller betydelsen av den sanering som, därest förslaget läsges
till grund för en lagstiftning, kommer att ske på pensionsstiftelsernas
område. Enligt organisationens mening innefattar förslaget en nödvändig
saneringsåtgärd med hänsyn till den oklarhet som tidigare rått — såväl
rättsligt som ekonomiskt — pa stiftelseområdet. Förslaget är att hälsa med
tillfredsställelse även med hänsyn till en samordning mellan ATP och
pensionsstiftelserna.
Enligt styrelsen för Sveriges advokatsamfund redovisas i utredningsförslaget
på ett förtjänstfullt sätt alla de förekommande typerna av pensionsstiftelser.
Styrelsen instämmer i den uttalade förhoppningen att provisorier
skall undvikas vid uppdelningen av utredningens arbete. Även om man
måste befara att övergångsbestämmelser skall medföra en viss ytterligare
splittring i den brokiga karta som redan finns, torde det enligt styrelsen
vara nödvändigt att snarast möjligt få fram en lagstiftning, som inför enhetligare
och förenklade regler på pensionsstiftelsernas område.
Jämväl åtskilliga andra remissyttranden än de nu återgivna innehåller
uttryckliga uttalanden i tillstyrkande riktning.
Några remissorgan menar att lagförslaget gjorts alltför omfatta nd
e och att utredningen i denna omgång bort inskränka sig till att lösa
enbart sådana frågor, som hör samman med en anpassning av pensionsstiftelserna
till det nya läget på pensionsområdet. Hovrätten för Nedre Norrland
yttrar sålunda att nu framlagda förslag kan betecknas som ett provisorium,
delvis av försökskaraktär, i avvaktan på en enhetlig och slutgiltig lösning
av problemen rörande pensionsstiftelser. Hovrätten ifrågasätter lämpligheten
av detta tillvägagångssätt. Det för dagen mest angelägna torde enligt
hovrätten vara att anpassa reglerna om pensionsstiftelser till den situation
som skapats genom införande av en lagfäst, allmän tilläggspensionering.
Att i samband därmed på detta stadium av utredningsarbetet genomföra
också andra delreformer av mindre brådskande — om än i och för
sig önskvärda — slag, är onödigt och synes knappast välbetänkt, överväganden
av dylik, mera allmän natur synes hovrätten böra anstå till den
översyn av samtliga med institutet pensionsstiftelser förenade frågor, som
torde '' ara att emotse inom en tämligen nära framtid. Det av utredningen
föreslagna förfarandet kan enligt hovrättens uppfattning befaras vålla osäkerhet
och praktiska besvärligheter. Med instämmande i det till betänkan
-
29
Kungl. Maj:ts proposition nr til år 1961
det fogade särskilda yttrandet av experten i utredningen, hovrättsassessorn
Petterson, förordar hovrätten alltså att lagstiftningen för närvarande begränsas
i enlighet med var här angivits. De bestämmelser, som nu närmast
skulle erfordras, torde enligt hovrätten innefattas i 4 och 7 §§ av förslaget
till lag om pensionsstiftelses verksamhet. Länsstyrelsen i Södermanlands
län ifrågasätter, om det med hänsyn till pensionsstiftelsefrågans ändamålsenliga
lösning kan anses riktigt att på sätt utredningen gjort dela upp undersökningen
av problem, vilka äger nära samband med varandra. Tillkomsten
av ATP har skapat ett läge, som gör det omöjligt att för närvarande
klart överblicka pensionsstiftelsernas framtida omfattning och utformning.
På grund härav kan det enligt länsstyrelsens uppfattning efter
hand visa sig att de nu föreslagna bestämmelserna icke låter sig förena
med de regler, som utredningen under det fortsatta arbetet kan komma
fram till. Då läget hunnit stabilisera sig, kan det därför visa sig nödvändigt
att i samband med ny lagstiftning framlägga vittgående ändringar i
de nu framlagda förslagen. Förutom att utredningens uppläggning av problemen
kan försvåra och måhända helt omöjliggöra enhetliga lösningar på
nu ifrågavarande område, kan även svårigheter uppkomma vid tillämpningen
av de föreslagna lagföreskrifterna. Med hänsyn till vad sålunda anförts
anser länsstyrelsen att nu endast bör lösas de frågor, som direkt
hänger samman med anpassningen av den privata tjänstepensioneringen
till ATP ävensom till PRI-systemet och andra liknande system. Dessa anpassningsfrågor
är av särskilt brådskande natur, och de torde enligt länsstyrelsens
förmenande även kunna utan olägenhet lösas för sig. I liknande
riktning uttalar sig länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs och Blekinge
län ävensom Skånes handelskammare och handelskammaren i Göteborg,
vilka samtliga remissorgan hänför sig till hovrättsassessorn Pettersons särskilda
yttrande. Detta yttrande åberopas även av kooperativa förbundet,
som förordar att behandlingen av det framlagda lagförslaget uppskjutes till
dess ett fullständigt förslag, omfattande lagkomplexet i dess helhet, kan framläggas.
Kammarrätten påpekar att de föreslagna bestämmelserna, enligt vad
utredningen förutsatt, kan behöva ändras eller överarbetas i samband med
fortsatt lagstiftning. Enligt kammarrättens mening talar detta förhållande
närmast för att lagstiftningen tills vidare begränsas till anpassningsfrågorna.
I
I fråga om målsättningen för en civilrättslig lagstiftning om
pensionsstiftelser har Skånes handelskammare en från utredningen avvikande
mening. Handelskammaren menar att de för lagstiftningens allmänna
inriktning grundläggande frågorna alltför litet beaktats av utredningen.
Sålunda frågar handelskammaren, om lagstiftarens huvuduppgift
är att tillse att pensionsrätten, i den mån den tryggas genom avsättningar
till stiftelser, blir säker eller om hans uppgift är att skapa ett regelsystem
som passar för frivilliga pensionsåtaganden av olika slag ocli kvalité, alltså
även för sådana som innebär en relativt blygsam eller osäker förbättring
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
av den anställdes pensionsvillkor. Utredningen har, framhåller handelskammaren,
utgått från att uppgiften skulle vara att tillse, att stiftelsepensionerna
ger en säker pensionsrätt. Om lagstiftningen blir sådan att den
motverkar frivilliga avsättningar till pensionsstiftelser, om den ställer arbetsgivaren
inför valet att antingen ge en pensionsutfästelse av hög kvalité
eller också ingen pensionsutfästelse alls, kan resultatet bli att den motverkar
förbättringar av de anställdas pensioner som eljest varit möjliga.
Lagstiftaren bör därför enligt handelskammarens åsikt, på ett helt annat
sätt än utredningen gjort, taga med i beräkningen att följden av att en
viss pensionsanordning förbjudes — t. ex. en pensionsutfästelse som göres
enbart av en stiftelse — kan bli att en avsedd pensionsförmån helt uteblir.
Enligt handelskammaren i Göteborg har utredningen i alltför hög grad
arbetat under föreställningen, att den haft att lösa uppgifter av stor social
räckvidd och betydelse. Handelskammaren framhåller, att den sociala uppgiften
att tillgodose de anställdas krav på rimlig och tryggad försörjning
även efter den aktiva periodens slut kan anses vara löst i och med tillkomsten
av ATP såsom ett komplement till folkpensionen.
Under framhållande av vissa olikheter mellan 1937 års lag och den föreslagna
lagen om pensionsstiftelses verksamhet ifrågasätter justitiekanslerscimbetet,
om det icke i klarhetens intresse vore att föredraga, att sistnämnda
lag tills vidare gjordes tillämplig blott på fria pensionsstiftelser. Ämbetet
ställer sig också frågan om det är lämpligt att i en lag sammanföra de
stadganden, vilka klart skall ingå i en fullständig lag om pensionsstiftelser,
och de bestämmelser, som reglerar användningen av överskott i pensionsstiftelser
och som har karaktär av permutation. I den föreslagna utformningen
lär väl enligt ämbetets bedömande de senare icke få betydelse för
blivande pensionsstiftelser utan blott för de bestående och, i fråga om dessa,
i allt mindre grad ju färre stiftelser med överskott det blir kvar.
Justitiekanslersämbetet berör även vissa spörsmål rörande permutation
samt anför härom: I
I den män hittills jämkningar behövt företagas i fråga om pensionsstiftelses
ändamål, förvaltning m. m. har detta — därest jämkningen icke kunnat
vidtagas på grund av stiftelsestadgarna — skett genom permutation.
Det har därvid varit möjligt att så smidigt allmänt tillämpade permutationsregler
medgiva taga hänsyn till de i varje särskilt fall föreliggande
förhållandena. Då permutation sker i mer generell form kunna de i permutationsbeslutet
givna bestämmelserna lätt bliva för stela eller på annat
sätt mindre väl ägnade att tillämpas i enskilda fall. Beslutas den generella
permutationen av Kungl. Maj :t är det tämligen lätt att modifiera de givna
bestämmelserna. Kungl. Maj:t kan ju också efter särskild framställning
medge permutation som avviker från de givna generella reglerna. Sker permutationen
åter i form av lag, står icke sådana möjligheter till modifikation
i eller avvikelse från de givna reglerna till buds. Den smidighet som
utmärker permutationsinstitutet i Kungl. Maj :ts hand talar för, att det måhända
vore mer ändamålsenligt att »anpassningen» av de fria pensionsstiftelserna
skedde genom ett permutationsbeslut av Kungl. Maj :t. Å andra
31
Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961
sidan är fråga om tämligen långt gående ingrepp i de för de särskilda stiftelserna
gällande stadgarna. Bl. a. detta förhållande kan göra det önskvärt
att »anpassningen» sker genom en lag. Det synes emellertid kunna ifrågasättas,
om det ej vore välbetänkt att i lagen åt Kungl. Maj:t inrymma befogenhet
att om särskilda skäl därtill föranleda medge permutation av stiftelse
med avvikelse från de i lagen givna bestämmelserna. Ämbetet anser sig
så mycket mer böra ställa denna fråga, som enligt ämbetets förmenande de
föreslagna reglerna om användandet av överskott i pensionsstiftelser åtminstone
i ett hänseende, nämligen när det gäller destinatärskretsen, i
praktiken kunna visa sig för snäva.
Ämbetet yttrar vidare:
I detta sammanhang må också beröras spörsmålet, i vad mån efter en
lagstiftning av det slag som nu föreslås utrymme kommer att finnas för
Kungl. Maj :ts permutationsrätt såvitt gäller pensionsstiftelser. Det torde
vara tydligt att i ämnen som omfattas av lagen permutation av Kungl. Maj :t
icke kan ske om Kungl. Maj :t icke i lagen tillagts sådan befogenhet. Å andra
sidan lärer hinder icke möta mot att Kungl. Maj :t genom permutation
medger ändringar i t. ex. förvaltningsordningen för en pensionsstiftelse,
sättet för utseende av styrelse och dylikt. I andra fall är frågan mindre
klar. överförande av pensionsstiftelses medel till pensionskassa torde, i den
mån åtgärden icke äger stöd i stiftelsens stadgar, kunna ske efter permutation,
ehuru här är fråga om användning av stiftelses medel — ett spörsmål
som ju eljest regleras i lagförslaget. Likaså torde överförande av ett
företags pensionsstiftelse till annat företag kunna ske genom permutation.
Till frågan om permutation i sistberörda avseenden återkommer ämbetet i
samband med behandlingen av 3 § i lagförslaget. Det lärer få ankomma å
praxis att avgöra vilket utrymme som kommer att finnas för Kungl. Maj :ts
permutationsrätt. Dock vore önskvärt att till ledning för vederbörliga myndigheter
frågan beröres i motiven till lagen.
Till sist må framhållas att många remissorgan gjort allmänna uttalanden
i frågor, som icke kan komma under prövning i denna etapp av lagstiftningsarbetet.
Som exempel kan nämnas spörsmålen om förmånsrätt för
pensionsstiftelses fordran mot arbetsgivaren i dennes konkurs, om regler
för fördelning av stiftelsemedel vid stiftelsens upplösning, om enhetliga bestämmelser
för tillsyn över pensionsstiftelser, om representation för arbetstagarna
i stiftelsens styrelse, om säkerhetskravet i samband med reversavsättningar
samt om gemensamma föreskrifter avseende placeringen av pensionsstiftelses
tillgångar.
Departementschefen
Det nuvarande systemet med pensionsstiftelser har sitt ursprung i 1937
års lag om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser. De första åren
efter tillkomsten av nämnda lag bildade ett stort antal aktiebolag pensionsstiftelser
i den ordning som lagen anger, s. k. bundna pensionsstiftelser.
Bildandet av sådana stiftelser främjades skattemässigt genom särskilda
bestämmelser i kommunalskattelagen om rätt för bolaget att erhålla avdrag
för avsättning till stiftelsen. Åtskilliga förelag — såväl aktiebolag som
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961
andra slag av företag — grundade också pensionsstiftelser enligt allmänna
stiftelserättsliga regler, s. k. fria pensionsstiftelser. Avsättningar till dylika
stiftelser behandlades i skattepraxis på samma sätt som avsättningar till de
bundna stiftelserna. Numera upptar kommunalskattelagen samma avsättningsregler
för de båda slagen av stiftelser. Den fria stiftelseformen har
emellertid av olika skäl blivit den mest anlitade.
Pensionsstiftelserna har haft stor betydelse med avseende å den privata
pensioneringen av arbetstagare inom det enskilda näringslivet. Detta belyses
av de omfattande avsättningar som arbetsgivare under årens lopp gjort
till sådana stiftelser. Den sammanlagda nettoförmögenheten hos pensionsstiftelser
beräknas vid 1959 års utgång ha uppgått till omkring 6,6 miljarder
kronor. Härav belöper i runt tal en halv miljard kronor på bundna stiftelser,
medan resten hänför sig till de fria stiftelserna.
Efter tillkomsten av ATP kommer frågan om privata pensioner åt arbetstagare
naturligen att minska i betydelse ur sociala synpunkter. I samma
riktning verkar redan företagna och för framtiden avsedda ytterligare höjningar
av den allmänna folkpensionen. Emellertid kommer tjänstepensioner,
som kompletterar folkpensionen och ATP, framdeles att utgå från arbetsgivarna
till ansenliga belopp. För säkerställande av de kompletterande pensionerna
kommer pensionsstiftelser att anlitas i avsevärd utsträckning. Pensionsstiftelserna
torde sålunda alltjämt komma att spela en viktig roll inom
den privata tjänstepensioneringens område.
Under senare år har de fria pensionsstiftelserna varit föremål för kritik.
Man har menat att det icke erbjudes tillräckliga garantier för att till stiftelserna
avsatta medel verkligen kommer till användning för det avsedda
ändamålet. Som en väsentlig brist har ansetts att en fri stiftelse saknar förmånsrätt
för sin fordran mot arbetsgivaren i dennes konkurs; även andra
bristfälligheter i den nuvarande ordningen har påtalats. Med hänsyn härtill
har åt pensionsstiftelseutredningen uppdragits att företaga en allmän översyn
av institutet med pensionsstiftelser. Enligt direktiven skall utredningen
inrikta sig på att åstadkomma största möjliga säkerhet för att stiftelsemedel
kommer till bruk för avsett ändamål. Här möter åtskilliga komplicerade
frågor, vilkas lösning kräver ett omfattande och tidsödande utredningsarbete.
Införandet av ATP har för pensionsstiftelsernas vidkommande givit upphov
till särskilda problem, som delvis ligger vid sidan av intresset att skapa
större säkerhet för destinatärerna. Dessa problem avser frågan om anpassning
av pensionsstiftelsernas verksamhet till det ändrade läge som uppstått
på tjänstepensioneringens område i och med ATP:s tillkomst; här avses
även anpassning av stiftelserna till pensionsuppgörelserna på arbetsmarknaden.
Uppgiften att föreslå lösning av hithörande spörsmål har också anförtrotts
åt utredningen. Med anpassningen sammanhängande frågor är till
sin natur sådana, att de skyndsamt måste bringas till en lösning.
I det nu avgivna delbetänkandet, vilket får ses i belysning av det uppkomna
läget på pensionsområdet, har utredningen till behandling upptagit
33
Kungl. Maj:ts proposition nr til år 1961
vissa civilrättsliga och skatterättsliga frågor, som befunnits vara särskilt
brådskande. Utredningen har emellertid sökt se sambandet mellan olika
delfrågor för att undvika provisorier. Avsikten har varit att de nu föreslagna
reglerna skall lämpa sig att senare sammanfogas med de ytterligare regler
som visar sig erforderliga.
På det civilrättsliga området har utredningen föreslagit lagbestämmelser,
avsedda att gälla såväl bundna som fria pensionsstiftelser och vara tillämpliga
vare sig stiftelsen består vid lagstiftningens ikraftträdande eller bildas
först senare. Enligt förslaget skall i pensionsstiftelserna, liksom för närvarande
är fallet med bundna stiftelser, kvarhållas så mycket av befintliga
medel som fordras för att säkerställa utgående pensioner och utfästelser
om pension (stiftelsens pensionsreserv). Vidare har givits regler om användning
av pensionsstiftelses överskottsmedel utöver pensionsreserven.
Överskott skall kunna anlitas dels till gottgörelse åt arbetsgivaren för dennes
utgifter för pensionering och för pensionering närliggande ändamål, dels till
överföring från en pensionsstiftelse till annan sådan stiftelse hos samme
arbetsgivare. Därjämte har stadgats förbud för stiftelse att själv utfästa
pensioner och att — annat än i vissa undantagsfall — själv göra pensionsutbetalningar.
Pensionsansvarigheten bar ansetts i första hand böra åvila
arbetsgivaren, med rätt för denne att för sina utgifter bereda sig ersättning
ur stiftelsens överskott. Stiftelsens ändamål blir enligt förslaget att tjäna
såsom säkerhet för pensioner, som utgår från arbetsgivaren, och för dennes
utfästelser om pension. Slutligen har förordats att alla pensionsstiftelser
skall stå under offentlig tillsyn. Enligt vad utredningen framhållit avser den
att under den första tiden av sitt fortsatta arbete ägna uppmärksamhet bl. a.
åt spörsmålen om förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs för fordringar avseende
pensionering, om representation för de anställda i pensionsstiftelses
styrelse och om gemensamma regler för tillsyn över pensionsstiftelser.
Utredningens förslag har i sina huvuddrag fått ett gynnsamt mottagande
vid remissbehandlingen. Det alldeles övervägande flertalet av remissinstanserna
ansluter sig till förslaget i princip; framställda anmärkningar avser
i allmänhet endast enskilda punkter i förslaget. Behovet av en civilrättslig
reglering av pensionsstiftelserna har kraftigt understrukits, och man hälsar
med tillfredsställelse att en sådan kommer till stånd. Emellertid anföres från
några remissorgan vissa invändningar beträffande själva uppläggningen och
omfattningen av den föreslagna lagstiftningen. Dessa remissorgan uttrycker
farhågor för att en sådan lagstiftning i etapper, som föreslagits av utredningen,
skall hindra eller försvåra enhetliga lösningar vid en slutlig reglering
av pensionsstiftelserna; utredningen borde i denna omgång ha inskränkt
sig till alt enbart lösa själva anpassningsfrågorna för att till ett senare
skede spara samtliga övriga frågor sammanhängande med en allmän översyn
av stiftelserna. Denna tankegång har i ett remissyttrande preciserats så,
att lagstiftningen nu borde begränsas närmast till de bestämmelser som
upptagits i 4 och 7 §§ i utredningens förslag till lag om pensionsstiftelses
verksamhet; dessa båda stadganden i förslaget upptar regler om gottgörel
!f
Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Kr 177
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961
se ur stiftelse för bl. a. ATP-avgifter och om överföring av medel från en
stiftelse till en annan.
Jag är även för egen del av den uppfattningen, att lagstiftningen nu bör
i huvudsak inskränkas till vad som är erforderligt för att man skall på ett
ändamålsenligt sätt kunna samordna pensionsstiftelserna med ATP. Denna
anpassningsfråga synes emellertid vara betydligt mera komplicerad än att
den låter sig lösas på ett så förhållandevis enkelt sätt som nyss antytts. Det
torde råda enighet om att möjligheten att vidga användningsområdet för en
pensionsstiftelses medel till att avse ATP-avgifter och överföring till annan
stiftelse bör vara betingad av att det är fråga om tillgångar, som icke behöver
ligga kvar i stiftelsen till tryggande av de pensionsberättigades intressen.
Någon form av spärr mot för stora uttag ur stiftelserna måste därför konstrueras.
Vidare måste ställning tagas till de viktiga frågorna, hur man
skall beslämma pensionsreserven eller alltså det belopp, som skall hållas
kvar i stiftelsen, och hur spärreglerna skall tillämpas, om till samme arbetsgivare
är knutna flera stiftelser med gemensam pensionsreserv. Vidare har
det uppkomna läget på tjänstepensioneringens område aktualiserat frågan
om överskottsmedels användning jämväl till vissa engångsunderstöd; mot
en sådan medelsanvändning har icke framförts några anmärkningar i remissvaren.
Att pensionsstiftelse står under tillsyn torde vara ett oeftergivligt
villkor för reglernas praktiska genomförande.
Utredningsförslaget innehåller härutöver, som förut nämnts, bestämmelser
om förbud för pensionsstiftelse att utfästa pension och att bestrida pensionsutgifter.
Spörsmålet härom kan synas sakna samband med anpassningsfrågan.
När det gäller att åstadkomma en praktisk spärranordning,
ligger det emellertid nära till hands att så långt möjligt införa ett pantstiftelsesystem
över hela linjen. Ett sådant system, som förutsätter att det är
arbetsgivaren som ger pensionsutfästelserna och gör de löpande pensionsutbetalningarna,
tillgodoser samtidigt önskemålet om ökad säkerhet för destinatärerna.
Även denna fråga synes därför böra upptagas i nu förevarande
sammanhang.
Justitiekanslersämbetet har ifrågasatt, om det icke i klarhetens intresse
vore att föredraga, att lagen om pensionsstiftelses verksamhet tills vidare
göres tillämplig enbart på fria pensionsstiftelser. Med anledning härav vill
jag framhålla angelägenheten — icke minst ur skattemässig synvinkel — av
enhetliga regler för bundna och för fria stiftelser i fråga om beräkning av
pensionsreserv och om dess placering, därest till samme arbetsgivare är knutna
t. ex. en bunden och en fri stiftelse med gemensam pensionsreserv. Vidare
bör exempelvis en bunden stiftelse icke komma i sämre ställning än en fri,
när det gäller överföring av överskottsmedel till s. k. PRI-stiftelse eller användning
av sådana medel till engångsunderstöd.
Av justitiekanslersämbetet har även satts i fråga, om det är lämpligt att
i en lag sammanföra de bestämmelser, vilka skall ingå i en framtida fullständig
lag om pensionsstiftelser, och de stadganden, som reglerar användningen
av överskott i pensionsstiftelse och som äger karaktär av permuta
-
35
Kungl. Maj.ts proposition nr ill år 1961
tion. Enligt ämbetets förmodan kommer de senare stadgandena icke att få någon
betydelse för blivande pensionsstiftelser utan endast för de bestående
och, i fråga om dessa, i allt mindre grad ju färre stiftelser med överskott
som det blir kvar. Häremot vill jag framhålla att det kommer att föreligga
behov av regler för användning av överskottsmedel hos pensionsstiftelser,
oavsett om stiftelsen bestått vid lagens ikraftträdande eller bildats först därefter.
En stiftelse, vars tillgångar precis förslår att täcka pensionsreserven,
kan t. ex. få en större eller mindre del av sin förmögenhet förvandlad till
överskott genom att personalbeståndet förändras eller genom att arbetsgivaren
tecknar pensionsförsäkringar för de arbetstagare, vilkas pensionering
stiftelsen avser att säkerställa. Det må erinras om att 1937 års lag innehåller
bestämmelse, enligt vilken gottgörelse ur en bunden stiftelse i princip får
äga rum endast om det uppstått överskott i stiftelsen. Föreskrift om användning
av överskottsmedel till gottgörelse åt arbetsgivaren ingår jämväl i
normalstadgarna för PRI-stiftelse.
På grund av det anförda vill jag i princip ge min anslutning till en lagstiftning
enligt det av utredningen framlagda förslaget. De rent lagtekniska
problem, som uppstår till följd av det rådande systemet med bundna och
fria stiftelser vid sidan av varandra, synes ha blivit lösta av utredningen på
ett godtagbart sätt. Tilläggas må att de civilrättsliga lagförslag, om vilka här
är fråga, är avsedda att i väsentlig mån tjäna som underlag för nya skatteregler
beträffande pensionsstiftelser. Spörsmålet om skatterättslig lagstiftning
på området kommer att upptagas av chefen för finansdepartementet.
Även om utredningens förslag bör följas i huvudsak, har vid den granskning
av förslaget, som med beaktande av de avgivna remissyttrandena verkställts
inom justitiedepartementet, framgått att en del jämkningar är påkallade.
En närmare redogörelse för dessa kommer att lämnas i den följande
behandlingen av de särskilda lagförslagen.
Redan bär vill jag emellertid upptaga den av justitiekanslersämbetet väckta
frågan om Kungl. Maj :ts permutationsrätt. För de fria pensionsstiftelsernas
vidkommande har det varit av stor praktisk betydelse att Kungl. Maj :t
kunnat genom permutation medge avvikelse från bestämmelser i en stiftelses
stadgar. Förslaget till lag om pensionsstiftelses verksamhet innefattar
icke en fullständig reglering av pensionsstiftelserna. Av det föregående har
framgått att lagen spänner endast över en begränsad del av området för
dessa stiftelser. Såsom exempel på sådant som ej regleras av lagen kan nämnas
två av ämbetet angivna fall: överlåtelse av pensionsstiftelses tillgångar
på pensionskassa och överföring av ett företags stiftelse till annat företag.
Det måste anses vara Kungl. Maj:t obetaget att i fall, som ej avses med den
föreslagna lagen, även i fortsättningen utöva sin permutationsrätt såsom
skett hittills. Som ämbetet påpekat lär det få ankomma på praxis att avgöra,
vilket utrymme som kommer alt finnas för permutationsrätten. Jag
finner däremot tillräckliga skäl icke föreligga att i lagen införa eif särskilt
stadgande, enligt vilket Kungl. Maj:t skulle äga befogenhet att medge permutation
av pensionsstiftelse med avvikelse från de i lagen givna bestäm
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961
melserna. Det må erinras om att någon föreskrift om dylik befogenhet för
Kungl. Maj:t icke finns upptagen i 1937 års lag.
Åtskilliga remissinstanser har i sina yttranden framfört synpunkter med
avseende å utredningens fortsatta arbete. Vad sålunda anförts har överlämnats
till utredningen för beaktande. Tillfogas må att den nu föreslagna lagstiftningen
torde kunna bidraga till att betydelsefulla erfarenheter vinnes för
det slutliga bedömandet av pensionsstiftelsernas civilrättsliga ställning. Utredningen
har icke varit främmande för att de föreslagna reglerna kan behöva
jämkas vid ny lagstiftning. Även om jämkningar sålunda kan bli aktuella
i samband med den kommande översynen av pensionsstiftelserna, anser
jag mig kunna utgå från att själva grundprinciperna för det nu framlagda
lagförslaget icke behöver rubbas. Jag bortser härvid självfallet från
den av näringslivets skattedelegation antydda eventualiteten, att frågan om
tryggandet av privata tjänstepensioner slutligen kan komma att lösas efter
helt andra linjer än via pensionsstiftelser.
II. De särskilda lagförslagen
Förslaget till lag om pensionsstiftelses verksamhet
1 och 2 §§.
I dessa paragrafer, som i sak överensstämmer med 1 § och 2 § första
stycket i utredningens förslag, upptages bestämmelser, som definierar begreppet
pensionsstiftelse och anger pensionsstiftelses ändamål.
Utredningen. Inledningsvis framhåller utredningen att någon allmän definition
av begreppet pensionsstiftelse för närvarande icke finns i svensk rätt.
De bundna pensionsstiftelserna är civilrättsligt reglerade i 1937 års lag.
Beträffande de fria pensionsstiftelserna finns inga föreskrifter utöver dem
som enligt 1929 års tillsynslag gäller stiftelser i allmänhet (jfr dock 191 §
lagen om bankrörelse och 97 § lagen om sparbanker). Vad som inom skatterätten
avses med pensionsstiftelse är angivet i punkt 6 av anvisningarna
till 53 § kommunalskattelagen.
Enligt 1 § i utredningens förslag förstås med pensionsstiftelse i civilrättslig
mening en av arbetsgivare grundad stiftelse som har till huvudsakligt
ändamål att främja pensionering av arbetstagare och deras efterlevande.
Denna beskrivning är avsedd att med viss begränsning inrymma
alla typer av stiftelser, som allmänt betraktats såsom pensionsstiftelser.
Beskrivningen omfattar sålunda bundna och fria pensionsstiftelser, rena
och blandade pensionsstiftelser, pantstiftelser och beredandestiftelser, enkla
och gemensamma pensionsstiftelser, allmänna och särskilda pensionsstiftelser.
För att en blandad stiftelse skall anses som pensionsstiftelse råder enligt
förslaget den begränsningen att pensionering skall utgöra det huvud
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
37
sakliga ändamålet. Utredningen har övervägt att låta pensionsstiftelsebegreppet
innesluta alla slag av stiftelser, i vilkas ändamål överhuvud ingår
pensionering. En så vidsträckt begreppsbestämning skulle omfatta jämväl
sådana blandade stiftelser, där pensionering utgör ett ändamål av underordnad
betydelse. Det har icke ansetts påkallat att göra dylika stiftelser
till föremål för en lagreglering, som är inriktad enbart på pensionsområdet.
Utredningen har även övervägt att föreslå lagens omfattning snävare och
bestämma begreppet pensionsstiftelse som stiftelse, vars ändamål uteslutande
är pensionering (ren pensionsstiftelse). Icke heller detta är enligt
utredningens mening en tillfredsställande lösning. I skatterättsligt hänseende
fordras visserligen enligt punkt 6 av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen
för att pensionsstiftelse skall anses föreligga bl. a., att
stiftelsens kapital och avkastning må användas endast till pensioner på
grund av tjänst. Emellertid godtages såsom pensionsstiftelser — med de
skatterättsliga fördelar detta innebär — jämväl vissa äldre stiftelser som
förutom pensionsändamål har annat, pensionering närstående personaländamål,
t. ex. utgivande av kapitalunderstöd som ej har samband med
pensionering (rena kapitalunderstöd); en förutsättning torde dock vara
att det huvudsakliga ändamålet utgöres av pensionering. Avsättningar till
sist berörda stiftelser är alltså för skattskyldig företagare avdragsgill utgift
vid taxering av inkomst av rörelse enligt reglerna för pensionsstiftelser. Det
synes då utredningen rimligt att dessa stiftelser så långt möjligt behandlas
efter samma civilrättsliga regler som rena pensionsstiftelser. Exempelvis
bör det vara möjligt att med stöd av 7 § i utredningsförslaget överföra medel
från sådan stiftelse till en annan pensionsstiftelse.
Det finns enligt utredningen således fog för att låta civillagen avse förutom
rena pensionsstiftelser jämväl sådana äldre blandade stiftelser, vilka
skattemässigt godtagits som pensionsstiftelser. Att göra räckvidden av det
civilrättsliga pensionsstiftelsebegreppet beroende av skatteförfattnings innehåll
och tillämpning anser utredningen dock icke lämpligt. Skatteförfattningen
är på denna punkt väsentligen bestämd av speciella skattemässiga
hänsyn. Den föreslagna civillagens omfattning bör bestämmas efter självständiga
överväganden — framför allt intresset att säkerställa de pensionsberättigades
ställning. I blandade stiftelser utgöres regelmässigt det andra
ändamålet av personaländamål, t. ex. att lämna bidrag vid sjukdom eller
arbetslöshet, till studier eller semester. Om det främmande ändamålet är
pensionering närstående, ter det sig särskilt naturligt att stiftelsen betraktas
som pensionsstiftelse.
Med hänsyn till det anförda har förordats att med pensionsstiftelse skall
avses stiftelse, som har till huvudsakligt ändamål att främja pensionering.
Utredningen har utgått från att till pensionsstiftelser skall hänföras endast
sådana blandade stiftelser, där det andra ändamålet är obetydligt och framstår
som en bisak i förhållande till pensionsändamålet.
När det gäller att avgöra om ett pensionsändamål är huvudsakligt eller
ej, får enligt utredningen eu prövning ske i det enskilda fallet främst med
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
utgångspunkt från stiftelsens stadgar. I oklara lägen har man att söka bedöma,
vilket ändamål som för stiftaren varit det väsentliga, ävensom att
undersöka, hur stiftelsen faktiskt fungerar. Utredningen utgår från alt
gränsdragningen sällan blir svår. Sådan äldre blandad stiftelse, som enligt
gällande skatterätt behandlas såsom pensionsstiftelse, torde alltid vara
att betrakta som dylik stiftelse även i civilrättslig mening. Jämväl stiftelse,
vilken skatterätten icke godtager som pensionsstiftelse, kan tänkas falla
under det civilrättsliga pensionsstiftelsebegreppet. Civilrättens pensionsstiftelsebegrepp
är med andra ord, framhåller utredningen, avsett att vara
något vidsträcktare än det nuvarande begreppet pensionsstiftelse på skattesidan.
Det ankommer i sista hand på tillsynsmyndighet eller domstol att
pröva, om stiftelse skall anses som pensionsstiftelse i civilrättslig bemärkelse.
Utredningen tillägger att en arbetsgivare alltsedan 1956 års taxering icke
haft något ekonomiskt intresse att låta en nyinrättad pensionsstiftelse få
ett främmande biändamål. Avdrag för avsättning till pensionsstiftelse har
nämligen fått ske blott under förutsättning att stiftelsens ändamål uteslutande
varit pensionering. Utredningens förslag på skattesidan innefattar
icke någon ändring på denna punkt.
Utredningen påpekar att om en rörelse drives av fysisk person och denne
bildat en stiftelse som avser att säkerställa uteslutande hans egen pensionering,
denna stiftelse icke faller under den föreslagna lagen. Det är då nämligen
ej fråga om pensionering av arbetstagare. Har vederbörande däremot
bildat en stiftelse, avsedd att trygga både hans egen och arbetstagarnas pensionering,
skall stiftelsen betraktas som pensionsstiftelse, därest pensioneringen
av arbetstagarna kan anses utgöra det huvudsakliga ändamålet. Motsvarande
gäller om arbetsgivaren utgöres t. ex. av ett handelsbolag. Även
vid tveksamhet i nu berörda fall har man att se till stiftarens avsikt med
stiftelsen samt att bedöma, hur dennas verksamhet bedrives i praktiken.
Som en särskild fråga uppställer utredningen, huruvida såsom pensionsstiftelser
skall anses blott stiftelser för tjänstepensionering, grundade av
arbetsgivare, och således icke sådana — sannolikt sällsynta •— stiftelser som
tillkommit på annat sätt, t. ex. genom testamente av en tidigare ägare av
ett aktiebolag. Den föreslagna lagtexten anger att såsom pensionsstiftelse
skall avses enbart stiftelse som grundats av arbetsgivare.
Lagen om pensionsstiftelses verksamhet förutsättes av utredningen bygga
på samma arbetstagarbegrepp som lagen om allmän sjukförsäkring,
lagen om yrkesskadeförsäkring och lagen om försäkring för allmän til 1-läggspension. En pensionsstiftelses ändamål behöver icke vara inskränkt till
att avse just de arbetstagare, som är i tjänst hos företaget vid stiftelsens bildande.
Även förutvarande arbetstagare må omfattas av stiftelsen, vare sig
de trätt i pension eller slutat sin anställning av annan orsak.
Utredningen anför vidare att kretsen av efterlevande, vilkas pensionering
må tillgodoses genom pensionsstiftelse, för de bundna stiftelsernas vidkommande
är jämlikt 1 § andra stycket 1937 års lag begränsad till make (även
frånskild make) och barn. Beträffande de fria pensionsstiftelserna är det
39
Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1961
beroende av stadgarnas innehåll, om stiftelsemedel överhuvud skall anlitas
till pensioner åt efterlevande. Det är icke nödvändigt att kretsen av efterlevande
begränsas just på det sätt som skett i 1937 års lag.
I betänkandet konstateras att svensk lagstiftning ej heller innehåller någon
allmän definition av begreppet pension. Det framhålles emellertid att
det finns vissa lagbestämmelser angående pension, som kan vara av särskilt
intresse i fråga om pensionsstiftelser. Efter en analys av åsyftade bestämmelser
(s. 67 ff) förklarar utredningen, att den icke ansett lämpligt
att i den föreslagna lagen om pensionsstiftelses verksamhet ge någon närmare
definition av pensionsbegreppet.
I 2 § första stycket har utredningen upptagit stadgande av innehåll, att
pensionsstiftelses medel skall tjäna såsom säkerhet för pensioner, som utgår
från arbetsgivaren och, i fråga om pensioner som ännu ej börjat utgå, för
arbetsgivarens utfästelser om pension. I motiven till detta lagrum gör utredningen
till att börja med en närmare jämförelse mellan olika slag av
existerande pensionsstiftelser. Utredningen anför att de bundna pensionsstiftelserna
brukar betecknas som pantstiftelser, varmed åsyftas att stiftelsen
icke driver pensioneringsverksamhet utan att den enbart har funktionen
att tjäna som säkerhet för pensioner från arbetsgivaren. Utmärkande är således
att arbetsgivaren själv lämnar utfästelser om pension till sina arbetstagare
och deras efterlevande samt med egna medel betalar löpande pensioner
allt efter det de olika pensionsposterna förfaller. Stiftelsen kan varken
utfästa pensioner eller bestrida pensionsutgifter. Dess tillgångar skall utnyttjas
i händelse av bolagets konkurs eller likvidation utan konkurs. Pensionsanspråk
kan sålunda under företagets bestånd icke riktas direkt mot
stiftelsen.
En fri pensionsstiftelse kan, fortsätter utredningen, vara konstruerad på
samma sätt som en bunden pensionsstiftelse, d. v. s. vara av panttyp. Emellertid
har det icke funnits några hinder för arbetsgivaren att inrätta en fri
pensionsstiftelse, som på egen hand ombesörjer företagets pensioneringsverksamhet.
Sådana stiftelsebildningar förekommer i betydande omfattning.
Utformningen av dessa stiftelser varierar. Åt somliga stiftelser har givits
befogenhet såväl att utfästa pension som att göra direkta utbetalningar för
pensionsändamål. Ibland står företaget — ensamt eller i förening med stiftelsen
— som löftesgivare, medan det överlåtits åt stiftelsen alt betala ut
pensionerna. Det kan även förekomma att företaget betalar pensioner som
utlovats av stiftelsen. Stundom kan utfallande pensionsbelopp vid ett och
samma företag erläggas än av stiftelsen, än av företaget.
Stiftelser som på sätt nu angivits själva utövar pensioneringsverksamhet
kallas beredandestiftelser. Gruppen beredandestiftelser kan enligt utredningen
i sin tur indelas i utfästelsestiftelser och betalningsstiftelser. Med
utfästelsestiftelse avses då stiftelse som själv utfäster eller enligt stiftelsestadgarna
äger att utfästa pension, och med betalningsstiftelse förstås stiftelse
som själv betalar eller enligt stadgarna äger att betala löpande pensioner.
En utfästelsestiftclse måste uppenbarligen alltid dessutom vara be
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
talningsstiftelse, eftersom den har att svara för att de givna utfästelserna
fullgöres. Däremot är det icke givet att en betalningsstiftelse tillika är en
utfästelsestiftelse, ty dess befogenhet att utbetala pensioner kan vara inskränkt
till att avse pensioner som utfästs av företaget.
Utredningen konstaterar att gränsen mellan olika typer av fria pensionsstiftelser
i verkligheten är flytande. Mången gång beror detta på att stiftelsestadgarna
icke är entydigt formulerade. Det förekommer även i ett mycket
stort antal fall att verksamheten icke utövas på sätt förutsatts i stadgarna.
Som exempel må tjäna det fallet att en pensionsstiftelse, vilken är konstruerad
såsom utfästelsestiftelse, icke driver någon pensioneringsverksamhet
utan fungerar som pantstiftelse.
Vidare anför utredningen att i de fall, där arbetsgivaren lämnar pensionsutfästelser,
gränsdragningen mellan de olika slagen av pensionsstiftelse
icke är så betydelsefull som det kan förefalla. Den allmänna uppgiften för
en pensionsstiftelse, oavsett typ, är ju att trygga pensioneringen av arbetstagarna
vid ett företag. Det förhållandet att pensionsstiftelsen är behörig
att göra egna pensionsutfästelser hindrar därför icke, att stiftelsen kan anses
ha till uppgift att jämväl trygga pensioner som utfästs av arbetsgivaren.
De på grund av utfästelse från arbetsgivaren pensionsberättigade bör, i enlighet
med Högsta domstolens slutliga beslut i rättsfallet NJA 1956 s. 748,
icke under annan förutsättning anses uteslutna från den säkerhet som en
utfästelsestiftelses tillgångar utgör, än att detta klart framgår av stiftelsens
stadgar eller omständigheterna i övrigt. Högsta domstolens uttalande tar
visserligen sikte på ett särskilt fall. Det torde likväl enligt utredningens
mening böra antagas att motsvarande gäller de flesta utfästelsestiftelser.
Stiftelsens tillgångar får alltså normalt tagas i anspråk icke blott för pensioner,
som stiftelsen själv utlovat, utan även för pensioner utfästa av arbetsgivaren.
Utredningen, som i sitt lagförslag eftersträvat ett renodlat pantstiftelsesystem,
har alltså funnit lämpligt föreskriva att pensionsstiftelses medel
skall tjäna såsom säkerhet för pensioner vilka utgår från arbetsgivaren och,
i fråga om pensioner som ännu ej börjat utgå, för arbetsgivarens utfästelser
om pension. Bestämmelsen är dock icke avsedd att utesluta, att en utfästelsestiftelse
alltjämt skall ha att tjäna till säkerhet jämväl för de pensioner,
som den själv kan ha utfäst före lagens ikraftträdande. Enligt 2 § andra
stycket i utredningens förslag (motsvarande 3 § första stycket i departementsförslaget)
får stiftelse i fortsättningen icke lämna egna pensionsutfästelser.
Till förtydligande uttalar utredningen, att meningen med stadgandet i 2 §
första stycket icke är att stiftelsens medel skall tjäna till säkerhet för andra
arbetsgivarens pensioner och utfästelser om pension än sådana, som hänför
sig till personer vilka omfattas av stiftelsens ändamål. Medel tillhörande en
särskild stiftelse för arbetare skall exempelvis trygga endast pensioner och
utfästelser till arbetarna. Utredningen anser nämligen att stiftarens förordnande
beträffande personkretsens omfattning skall strängt beaktas.
41
Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1961
Remissyttrandena. Ifrågavarande stadganden i förslaget har i allmänhet
icke föranlett erinringar vid remissbehandlingen.
Några remissinstanser anser emellertid alt begreppet pensionsstiftelse bör
ges ett annat sakligt innehåll än vad utredningen föreslagit. Enligt
länsstyrelsen i Kalmar län synes tveksamt, huruvida den föreslagna civillagen
bör omfatta även blandad stiftelse, d. v. s. stiftelse som har att tillgodose
förutom det huvudsakliga pensioneringsändamålet jämväl andra
ändamål till arbetstagarnas förmån. Det borde vara mest rationellt att beteckningen
pensionsstiftelse förbehålles stiftelse med uteslutande pensioneringsändamål.
Den omständigheten att vissa äldre pensionsstiftelser även
har annat, pensionering mer eller mindre närstående personaländamål torde
enligt länsstyrelsens mening näppeligen i och för sig vara avgörande i detta
sammanhang. Länsstyrelsen påpekar att det för tillsynsmyndigheten kan
uppstå svårigheter att avgöra, om ett pensionsändamål är huvudsakligt eller
icke. Härtill kommer önskvärdheten av likformighet mellan de civilrättsliga
och de skatterättsliga reglerna. Länsstyrelserna i Blekinge och Älvsborgs
län framför liknande synpunkter. Sveriges köpmannaförbund framhåller
att, om en rörelse drives av fysisk person och denne har bildat en stiftelse
för säkerställande enbart av hans egen pensionering, denna stiftelse enligt
motivutlalande av utredningen icke faller under den föreslagna lagen;
motsvarande gäller där rörelse drives av handelsbolag. Förbundet finner det
vara alltför kategoriskt att helt avskära en rörelseidkare från möjligheten
att göra avsättning till pensionsstiftelse, som uteslutande avser hans egen
pensionering. I samma riktning uttalar sig svensk industriförening. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anmärker att stiftelse, som grundats av
närstående — exempelvis, om aktiebolag är arbetsgivare, av styrelseledamot
eller genom testamente av sedermera avliden arbetsgivare —- ehuru stiftelsens
ändamål är att främja tjänstepensionering, icke utgör pensionsstiftelse
i den föreslagna lagens mening. Låt vara att stiftelser av detta slag är sällsynta,
så torde dock vederbörande destinatärers rätt till tjänstepensionering
enligt länsstyrelsens ståndpunkt även här böra tryggas på samma sätt som
gäller för övriga pensionsstiftelser.
Jnstitiekanslersämbetet anför att begreppet pensionsstiftelse har olika
utformning i 1 § första stycket av 1937 års lag och i 1 § jämförd med 2 §
första stycket av utredningens förslag till lag om pensionsstiftelses verksamhet.
Fråga är, säger ämbetet, om det också föreligger någon skillnad
sakligt sett. Såväl användandet av uttrycket »såsom säkerhet för» i 2 §
första stycket av förslaget i stället för lokutionen »till tryggande av» i
1 § första stycket 1937 års lag som att i det förstnämnda stadgandet talas
om pensionsutfästelser, vilket ej är fallet i den sistnämnda bestämmelsen,
kan enligt ämbetet tyda på olikhet i innehållet. Såvitt ämbetet förstår är
icke någon skillnad åsyftad av utredningen, men den olika konstruktionen
i de båda lagarna kan vara ägnad att väcka ovisshet i berörda hänseende.
De ifrågavarande stadgandena i lagförslaget synes ämbetet böra utformas
i närmare överensstämmelse med den angivna bestämmelsen i 1937 års lag.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961
I redaktionellt avseende framhåller länsstyrelsen i Malmöhus län att den
föreslagna lydelsen av 1 § synes vara ägnad att leda till missförstånd. Utredningen
har nämligen avsett att begreppet pensionsstiftelse skall omfatta
ej blott stiftelse, som främjar pensionering av arbetstagare och deras
efterlevande, utan även stiftelse, som främjar pensionering av arbetstagare
men icke deras efterlevande.
Departementschefen. Såsom utredningen föreslagit bör i lagens inledande
paragraf ges en definition av begreppet pensionsstiftelse. Definitionen anger
gränserna för lagens tillämpningsområde.
Utredningen har föreslagit, att såsom pensionsstiftelse skall anses stiftelse,
som har pensionering till huvudsakligt ändamål. Det hade inneburit en i
och för sig eftersträvansvärd förenkling, om man — som en del remissinstanser
förordat — kunnat inskränka pensionsstiftelsebegreppet till att avse
stiftelse med enbart pensionsändamål. Emellertid anser jag att utredningen
förebragt övertygande skäl för den föreslagna begreppsbestämningen.
Det är icke möjligt att närmare precisera hur mycket som skall fordras, för
att ett pensionsändamål skall bedömas såsom huvudsakligt. Detta får prövas
från fall till fall enligt de riktlinjer som angivits av utredningen. Med
hänsyn bl. a. till att gällande skatterätt för avdragsgill avsättning kräver,
att stiftelsen har pensionering till uteslutande ändamål, torde gränsdragningen
i praktiken sällan förorsaka svårigheter. Det må tillfogas att utredningen
icke föreslagit någon ändring i denna skatteregel.
I likhet med utredningen anser jag att en stiftelse, som en fysisk person i
egenskap av rörelseidkare bildat med ändamål att trygga endast sin egen
pensionering, icke bör betraktas som pensionsstiftelse i lagens mening. Ej
heller bör under lagen falla sådana från pensionsstiftelser i vedertagen bemärkelse
artskilda stiftelser, som för främjande av tjänstepensionering bildats
exempelvis av styrelseledamot i aktiebolag eller genom testamente från
tidigare arbetsgivare. Dylika stiftelser torde för övrigt vara sällsynta.
Enligt 1 § i 1937 års lag skall en bunden stiftelse alltid trygga pensioner
åt såväl arbetstagare som deras efterlevande. Den nu föreslagna lagen är däremot
avsedd att omfatta icke blott stiftelse, som skall främja pensionering
av arbetstagare och deras efterlevande, utan även stiftelse, som skall främja
pensionering av enbart arbetstagare eller enbart arbetstagares efterlevande.
Beträffande de fria stiftelserna blir det alltså beroende av stadgarnas innehåll,
vilka kategorier som skall omfattas av stiftelsen. Något närmare förtydligande
av lagtexten på denna punkt synes icke vara nödvändigt.
Med anledning av vad justitiekanslersämbetet anfört må framhållas att
de bundna stiftelserna är enhetligt utformade i 1937 års lag, medan de fria
stiftelsernas uppbyggnad varierar allt efter innehållet i stiftelsestadgarna.
En markant olikhet föreligger t. ex. mellan renodlade slag av pantstiftelser
och beredandestiftelser. I nu förevarande lag om pensionsstiftelses verksamhet
bör man införa en så vidsträckt definition av pensionsstiftelsebe
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961 43
greppet, att detta täcker såväl bundna stiftelser som samtliga existerande
fria stiftelser.
Det i 2 § upptagna stadgandet om pensionsstiftelses ändamål — innebärande
att stiftelsens medel skall tjäna såsom säkerhet för pensioner som
utgår från arbetsgivaren och, i fråga om pensioner som ännu ej börjat utgå,
för arbetsgivarens utfästelser om pension — erfordras för att beredandestiftelserna
skall omvandlas till pantstiftelser. Bestämmelsen ger uttryck åt
utredningens grundläggande tankegång, att tryggandet av pensionstagarnas
och löftesbärarnas rätt genom pensionsstiftelsen är det väsentliga. Enligt
1937 års lag, 1 § första stycket, skall en bunden stiftelse tjäna »till tryggande
av pensioner från aktiebolag», alltså oavsett om pensionsutfästelse har
lämnats eller om pension har börjat utgå. Denna skillnad saknar praktisk
betydelse. Den av justitiekanslersämhetet påtalade skillnaden mellan uttrycken
»såsom säkerhet för» och »till tryggande av» är endast av terminologisk
art.
3 §•
Paragrafen, som överensstämmer med 2 § andra och tredje styckena i utredningens
förslag, stadgar förbud för pensionsstiftelse att utfästa pension
och behandlar därjämte vissa villkorade pensionsutfästelser från arbetsgivaren.
Utredningen. Andra stycket av 2 § i utredningsförslaget tar sikte på utfästelsestiftelserna.
Utredningen anför att, när pensionsutfästelsen lämnas
av en stiftelse utan att arbetsgivaren iklätt sig ansvar för utfästelsen eller
själv gjort direkt utfästelse, de pensionsberättigade kan göra sina anspråk
gällande blott mot stiftelsen. Det är uteslutande dennas förmögenhet som
utgör underlag för pensionsutbetalningarna. Om tillgångarna hos en stiftelse,
som ensam svarar för utfästelserna, ej förslår till infriande av pensionsförpliktelserna,
kan arbetsgivaren mången gång väntas träda emellan.
Men detla sker frivilligt och man kan ej bortse från möjligheten att han
underlåter att fullgöra stiftelsens åtagande. Går arbetsgivaren i konkurs, kan
löftestagaren ej rikta pensionsanspråk mot konkursboet. En sak för sig är
att stiftelsen, om i dess tillgångar ingår fordran mot arbetsgivaren, kan
bevaka fordringen i konkursen.
Utredningen anser att det rådande systemet är otillfredsställande. Att en
pension säkerställts genom en pensionsstiftelse är icke att jämföra med det
fall att för pensionen tecknats en försäkring i ett försäkringsbolag. Avsättningen
till pensionsstiftelse är frivillig. Det kan därför komma att bero på
arbetsgivarens fria skön om den säkerhet, som stiftelsen avses utgöra, skall
få något värde. Men även om arbetsgivaren skulle verkställa den avsättning,
som må anses betingad enligt försäkringstekniska grunder, är pensionsstiftelsen
ett bräckligt stöd. I det övervägande antalet fall är det fråga
om små enheter. Pensionsstiftelsen kan därför i regel icke erbjuda den utjämning
av risker som är det utmärkande för en försäkringsrörelse. Vid
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
pensionering med anlitande av pensionsstiftelse bör, såsom är fallet i fråga
om de bundna stiftelserna, ansvarighet för pensionsförpliktelserna därför
alltid åvila arbetsgivaren. Angeläget synes vara att redan i denna omgång
av utredningens arbete skapa en sådan ordning. Detta bör, säger utredningen,
i första hand ske genom civil lagstiftning.
En möjlighet kunde vara att stadga förpliktelse för arbetsgivaren att
svara för fullgörandet av de pensionsutfästelser som en stiftelse givit. I de
tall, där stiftelsens styrelse är identisk med företagets, skulle en sådan
lösning enligt utredningen väl knappast möta några större betänkligheter.
Emellertid kan det tänkas att stiftelsen har en från företaget helt fristående
styrelse. Det kunde då, menar utredningen, vara mindre lyckligt att låta
stiftelsestyrelsen ingå rättshandlingar som skulle binda företaget. Utredningen
har därför icke velat välja denna utväg.
Ett annat sätt att lösa frågan vore, anför utredningen vidare, att tillåta
stiftelsen att utfästa pension endast under förutsättning att stiftelsen samtidigt
tillser att arbetsgivaren ikläder sig ansvar för utfästelsens fullgörande.
Genom en sådan föreskrift skulle både stiftelsens och arbetsgivarens förmögenhet
bringas att tjänstgöra som gäldsunderlag. I själva verket når
man emellertid enligt utredningen samma resultat, om man helt förbjuder
stiftelsen att utfästa pension. Därigenom lägger man lämnandet av pensionsutfästelse
i arbetsgivarens hand, men stiftelsemedlen kommer i överensstämmelse
med den allmänna grundsats, som uttalats i 2 § första stycket
av utredningens förslag, att tjäna till säkerställande av utfästelserna vid sidan
av arbetsgivarens egen förmögenhet. Stiftelsemedlen blir således alltjämt
reserverade för löftestagarnas räkning. På grund av det anförda
har i första punkten av 2 § andra stycket föreslagits att pensionsstiftelse ej
må utfästa pension. I konsekvens härmed har på förslagets skattesida upptagits
den regeln, att för avdragsgillhet vid stiftelseavsättning krävs att avsättningen
avser att säkerställa utfästelse lämnad av den skattskyldige.
I motiven framliålles att en stiftelse, som enligt sina stadgar har till ändamål
enbart att utfästa pension, på grund av den föreslagna bestämmelsen
kan synas bli ställd utan ändamål. Emellertid har stiftelsen redan genom
2 § första stycket av utredningsförslaget tillförts ett annat ändamål, nämhgen
att utgöra säkerhet för pensioner som utgår från arbetsgivaren och
för dennes utfästelser om pension. Stiftelsen kan därför fortleva utan att
dess stadgar behöver ändras.
Utredningen har övervägt olika lösningar för det fall att stiftelsen lämnar
pensionsutfästelse trots förbudet häremot. Det har befunnits riktigast att
förklara sådan utfästelse ogiltig. Härom har meddelats föreskrift i styckets
andra punkt. Utredningen framhåller att stadgandet kan tänkas ge upphov
till vissa olägenheter för arbetstagarna. Sålunda skulle kunna hända att en
stiftelse, som hittills brukat utfästa pensioner, även efter lagens ikraftträdande
kanske av förbiseende fortsätter att lämna pensionsutfästelser. Löftestagarna
utgår måhända från att detta är i sin ordning. När de i sinom
tid uppnår pensionsåldern, visar det sig emellertid att de — om ej arbets
-
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
givaren trätt emellan — icke har någon utfästelse att åberopa. Utfästelsen
är nämligen ogiltig vare sig arbetstagaren vid dess mottagande var i god
tro eller icke.
Sådana situationer, som väl egentligen har avseende endast å fria pensionsstiftelser,
torde enligt utredningens mening kunna undvikas genom
en effektiv tillsyn. Länsstyrelsen bör kräva att pensionsstiftelses styrelse i
sin årsberättelse redovisar, vilka pensionslöften som lämnats under året och
vem som är löftesgivare. Det kan visa sig lämpligt att Kungl. Maj :t utfärdar
särskilda anvisningar om vad årsberättelsen skall innehålla. Utredningen
erinrar också om den i 15 § andra och tredje styckena i 1929 års lag stadgade
befogenheten för länsstyrelsen att från stiftelsestyrelsen infordra ytterligare
handlingar eller upplysningar rörande stiftelsens förvaltning ävensom
alt hos stiftelsens styrelse förrätta granskning av förvaltningen. Upptäcker
tillsynsmyndigheten, att stiftelsen själv givit pensionsutfästelse, bör
stiftelsens styrelse göras uppmärksam på förhållandet. I regel torde denna
då kunna utverka pensionslöfte från arbetsgivaren. Detta gäller icke minst
mot bakgrunden av den på skattesidan föreslagna bestämmelsen att avdragsgillhet
för stiftelseavsättning framdeles ej åtnjutes med mindre den
skattskyldige, d. v. s. arbetsgivaren, givit utfästelsen. Enligt vad som framhålles
i utredningens motiv bör stiftelsens styrelse underrätta tillsynsmyndigheten
om huruvida arbetsgivaren förmåtts att övertaga utfästelsen eller
ej. Om denne skulle vägra att ge utfästelse, bör tillsynsmyndigheten förelägga
styrelsen att omgående lämna löftestagaren meddelande att utfästelsen
till honom icke är giltig. Får den anställde redan efter något år reda på ogiltigheten,
blir hans förlust i god tro icke så stor om utfästelsen — såsom
ofta är fallet — bygger på antagandet att pensionen skall intjänas successivt
med avsättningar varje år från tidpunkten för utfästelsen fram till pensionsåldern.
Utredningen tillfogar att riskerna för felaktigheter torde bli mindre, om
de anställda i en framtid tillförsäkras representation i pensionsstiftelses
styrelse. Upplysningsverksamhet inom arbetsmarknadens organisationer
minskar också farorna för oriktiga utfästelser.
Det föreslagna stadgandet bör enligt utredningen icke äga tillämpning
på eller inverka på giltigheten av pensionsutfästelser, som givits av stiftelsen
redan före lagens ikraftträdande. Föreskrift härom har upptagits i övergångsbestämmelse.
Vid tillämpningen av denna övergångsbestämmelse kan
bevissvårigheter uppkomma. Uppgiften blir att avgöra vad som var pensionslöftet
för en enskild arbetstagare vid tiden för ikraftträdandet. Utredningen
har icke ansett sig kunna göra några uttalanden till vägledning för
tillsynsmyndighet eller domstol. Det påpekas emellertid att tolkningstvister
på denna punkt icke kan väntas bli vanliga. Med den föreslagna utformningen
av skattereglerna blir arbetsgivaren nämligen nödsakad att ikläda
sig förbindelse för gamla sliftelseutfästelser, så snart han vill ha avdrag för
ytterligare avsättningar.
Tredje stycket av 2 § i utredningens förslag har ett nära samband med
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 777 år 1961
andra stycket av samma paragraf. Enligt andra stycket må en pensionsstiftelse
ej utfästa pension. I utredningens motiv till sistnämnda stycke
konstateras att det är olämpligt, att en pensionsstiftelse står som ensam
ansvarig för en pensionsutfästelse. För löftets infriande svarar nämligen då
enbart stiftelsens förmögenhet.
Utredningen anför att samma situation inträder när en arbetsgivare givit
en utfästelse men, som ofta varit fallet, till denna fogat villkoret att pension
skall utgå endast i den mån en till företaget knuten pensionsstiftelses medel
därtill förslår. Gäldsunderlaget är då blott stiftelsens förmögenhet, och arbetstagaren
kan som löftesbärare icke därutöver göra gällande något anspråk
mot arbetsgivaren. Hittills har icke förelegat något hinder mot ätt ge
pensionsutfästelser av den typ som här avses. Dessa utfästelser har även
i skatterättsligt hänseende ansetts medföra rätt till avdrag vid avsättning
till pensionsstiftelse. De skäl som redovisats för förbud mot att stiftelse
lämnar utfästelse talar emellertid för att villkorade utfästelser från arbetsgivaren
icke vidare bör få förekomma. Det är enligt utredningens åsikt
önskvärt att en arbetsgivare icke skjuter emellan sig och sin arbetstagare
en stiftelse, som lyfter av honom förpliktelser vilka sammanhänger med
tjänstetavtalet.
Man skulle, anför utredningen vidare, kunna tänkas stanna vid att förklara
utfästelser av arbetsgivaren med ifrågavarande villkor ogiltiga. En annan
lösning är att bortse från villkoret och betrakta arbetsgivaren såsom ansvarig
på samma sätt som om han hade givit en icke villkorad utfästelse.
Från arbetstagarens synpunkt är denna lösning den mest tilltalande. Den
kan enligt utredningens mening icke betraktas som obillig mot arbetsgivaren.
Det föreslås därför en regel att ett villkor i en utfästelse från arbetsgivare,
alt pension skall utgå endast i den mån stiftelsens medel därtill förslår,
är ogiltigt och att arbetsgivaren svarar för utfästelsens fullgörande utan
avseende å villkoret.
Stadgandet bör icke göras tillämpligt på utfästelser, som givits före lagens
ikraftträdande. Härom har föreskrivits i särskild övergångsbestämmelse.
Två av utredningens ledamöter, docenten Helmers och direktören Hydén,
har en från majoriteten avvikande uppfattning beträffande 2 § tredje stycket
i utredningsförslaget. I gemensamt särskilt yttrande anför de (betänkandet
s. 162) att det visserligen kan tänkas fall, där anknytningen av en pensionsutfästelse
till en stiftelse icke utgör något verkligt villkor för pensionsutfästelsen.
Det kan också tänkas situationer, där ifrågavarande anknytning
sker under sådana förhållanden, att mottagaren av pensionsutfästelsen
bör åtnjuta skydd med hänsyn till god tro. För dylika fall må självfallet
kunna övervägas en bestämmelse av nu aktuellt slag. Det kan dock enligt
Helmers och Hydén icke rimligtvis komma i fråga att för övriga fall —
d. v. s. där såväl givare som mottagare av utfästelsen är ense om villkorets
innebörd och betydelse — föreskriva en lagregel, som ändrar utfästelsens
innebörd. Att en part på grund av en obestridligen helt frivillig rättshand
-
47
Kungl. Maj. ts proposition nr 777 år 1961
ling skulle bindas vid någonting som han icke utfäst synes Helmers och
Hydén innebära ett ingrepp i själva den grundläggande avtalsfriheten.
Remissyttrandena. Stadgandet i 2 § andra stycket av utredningens förslag,
att pensionsstiftelse ej må utfästa pension och att — om det ändå sker -utfästelsen är ogiltig, har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen.
Kommerskollegium finner det välgrundat att, såsom skett i förslagets 2 §
andra och tredje styckena, införa en ordning innebärande att arbetstagarna
— för vilkas räkning pensionsstiftelser dock tillskapas — alltid kan vända sig
till arbetsgivaren med anspråk på att erhålla utfäst pension och sålunda icke
behöver vara beroende av utfästelser från stiftelsen eller av huruvida medel
till täckande av utfallande pensionsbelopp finns där eller ej. Framför allt
undvikes missförstånd och onödiga besvikelser. Skulle de föreslagna reglerna
leda till att färre pensionsstiftelser bildas än eljest skulle vara fallet, kan
kollegium icke finna denna omständighet vara från allmän synpunkt anmärkningsvärd,
eftersom arbetstagaren får anses bli skäligen tillgodosedd
genom folkpension och ATP. Enligt landsorganisationen i Sverige får det anses
vara olämpligt alt en pensionsstiftelse står som ensam ansvarig för en
pensionsutfästelse. Tjänstemännens centralorganisation anser det vara betydelsefullt
och ändamålsenligt att arbetsgivaren själv lämnar utfästelserna.
Länsstyrelsen i Gotlands län finner det tveksamt om en utfästelse, som
emot lagens bestämmelse göres av pensionsstiftelse, bör förklaras ogiltig
mot en godtroende mottagare. Man kan icke bortse från möjligheten att
felet icke uppenbaras vid tillsynen, t. ex. om stiftelsen lämnat oriktiga uppgifter
till tillsynsmyndigheten. Den part i rättsförhållandet, vilken man velat
skydda, bör då enligt länsstyrelsens uppfattning knappast ställas helt
utan den rätt som han enligt utfästelsen trott sig ha. Även länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län finner det mindre tillfredsställande att en utfästelse
från stiftelse skall vara ogiltig gentemot arbetstagare, som erhållit utfästelsen
i god tro. Länsstyrelsen anser att den eller de personer, som i strid mot den
föreslagna bestämmelsen gjort en pensionsutfästelse på stiftelsens vägnar,
personligen bör ansvara för att utfästelsen infrias.
Enligt kooperativa förbundet torde det under vissa omständigheter kunna
vara till fördel för arbetstagaren, om arbetsgivaren och pensionsstiftelsen
solidariskt utfäst sig att lämna pension. Stadgandet på denna punkt synes
förbundet böra utformas så, att pensionsstiftelse ej må annat än tillsammans
med arbetsgivaren utfästa pension. Sveriges köpmannaförbund anser
alt den av utredningen föreslagna bestämmelsen bör vara huvudregeln, men
det torde enligt förbundet kunna uppkomma fall, där det vore lämpligt att
pensionsstiftelse finge utfästa pension, exempelvis sedan en rörelse upphört
men en stiftelse fortlever.
Stadgandet avstyrkes av Skånes handelskammare, som bl. a. finner risken
för rättsförluster i enskilda fall vara påtaglig. Även handelskammaren i Göteborg
anser det föreslagna förbudet vara mindre lämpligt.
Vikten av upplysningsverksamhet beträffande stadgandets in -
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961
nehåll betonas av försäkringsinspektionen, som i detta hänseende samtidigt
behandlar 2 § andra och tredje styckena samt 3 § i utredningsförslaget. För
undvikande av rättsförluster, som kan uppkomma till följd av att, i strid med
de nya reglerna, fria pensionsstiftelser eller arbetsgivare lämnar utfästelser
eller pensionsstiftelser gör utbetalningar, bör såväl stiftelserna som arbetsgivare
och anställda upplysas om reglernas innebörd. Närmast torde det enligt
inspektionen ankomma på länsstyrelserna att i sin egenskap av tillsynsmyndighet
lämna erforderlig information. Inspektionen understryker angelägenheten
av att arbetsgivare och anställda även erhåller informationer om innebörden
av de nya reglerna direkt genom sina respektive organisationer. Enligt
näringslivets skattedelegation bör riskerna för rättsförluster på grund av
det törevarande stadgandet kunna elimineras genom lämplig upplysningsverksamhet.
Överståthållarämbetet berör frågan hur tillsynsmyndigheten bör förfara
vid upptäckt av att ogiltig utfästelse givits. Under viss i betänkandet angiven
förutsättning, framhåller ämbetet, bör enligt utredningen (s. 73) tillsynsmyndigheten
förelägga stiftelsestyrelsen att lämna löftestagaren meddelande,
att utfästelsen till honom icke är giltig. Med avseende å denna anvisning
uttalar ämbetet tvekan, om laga grund finnes för ett sådant föreläggande med
hänsyn till att bestämmelserna under 16 och 17 §§ i 1929 års tillsynslag såsom
grund för föreläggande förutsätter underlåtenhet från styrelsens sida att
fullgöra vad den åligger. Någon underrättelseskyldighet, som här nämnts,
åligger icke styrelsen enligt stiftelselagstiftning. Vidare ifrågasätter ämbetet,
om icke den i betänkandet (s. 73) givna rekommendationen för tillsynsmyndigheten
att kräva, att pensionsstiftelses styrelse redovisar vilka pensionslöften
som lämnats under året och vem som är löftesgivare, skjuter över
målet: att förvissa sig om att pensionsstiftelses styrelse icke, i strid mot
förbudet i 2 § andra stycket av förslaget, utfäst pension. Det synes ämbetet
vara tillräckligt med en uttrycklig förklaring — underskriven av styrelsens
samtliga ledamöter -— huruvida alla pensionsutfästelser, som givits under
förvaltningsåret, meddelats av arbetsgivaren. Enligt länsstyrelsen i Blekinge
län vore det önskvärt med särskilt utfärdade anvisningar i de av överståthållar
ämbetet berörda hänseendena.
Det i 2 § tredje stycket av utredningsförslaget upptagna stadgandet beträffande
på visst sätt villkorade pensionsutfästelser från arbetsgivaren har
föranlett delade meningar i remissvaren.
Bland dem som uttalar sig i positiv riktning märkes försäkrings inspektionen,
som framhåller att enligt inspektionens erfarenhet arrangemanget
med villkorade utfästelser ofta missförstås och i praktiken leder till godtyckliga
och för den enskilde arbetstagaren orättvisa resultat. Inspektionen är
medveten om att den föreslagna regeln i vissa fall kan leda till en ändring
av innebörden av en pensionsutfästelse, beträffande vilken givaren och mottagaren
enats om villkorets innebörd och betydelse. Emellertid finner inspektionen
skälen för ett införande av den föreslagna lagregeln helt övervägande
och ansluter sig därför i detta hänseende till utredningens majoritet.
49
Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961
Enligt kammarrätten synes reservanternas kritik mot hindret för villkorade
pensionsutfästelser icke kunna frånkännas visst fog. Härtill kommer att sagda
hinder kan försvåra överlåtelser framför allt av mindre företag. Den föreslagna
bestämmelsen torde emellertid enligt kammarrätten svårligen kunna
uppges, då den har ett intimt samband med regeln om arbetsgivaren såsom
den pensionsutfästande och föreskriften om förbud för pensionsstiftelse att
utfästa pension. Tjänstemännens centralorganisation yttrar att det har ifrågasatts,
om en bestämmelse av föreslaget innehåll kan vara i de anställdas
intresse, då bestämmelsen skulle kunna medföra obenägenhet hos en del
arbetsgivare att ge pensionsutfästelser. Organisationen anser dessa farhågor
överdrivna och finner förslaget motiverat. Enligt landsorganisationen i Sve~
rige talar starka skäl för en reglering i enlighet med utredningsmajoritetens
förslag. Icke heller enligt styrelsen för Sveriges advokatsamfund synes anledning
till erinran mot bestämmelsen föreligga.
Justitiekanslersämbetet framhåller att det i och för sig synes vara en rimlig
konsekvens av bestämmelserna i andra stycket av utredningsförslagets
2 § att ej tillåta pensionsutfästelser med den innebörd som avses i tredje stycket.
För att förhindra tillkomsten av sådana utfästelser torde som utredningen
framhåller två utvägar stå till buds, nämligen att göra antingen hela utfästelsen
eller enbart det ifrågavarande villkoret ogiltigt. I såväl det ena som
andra fallet lärer enligt ämbetets mening principiellt sett uppstå ingrepp i
avtalsfriheten, och vilken lösning man- bör välja blir en avvägningsfråga.
Förklaras hela utfästelsen ogiltig sättes hänsynen till arbetstagaren åsido,
bortses från själva villkoret som utredningen föreslagit går det ut över arbetsgivaren.
De ledamöter, som uttalat skiljaktig mening, har förklarat alt
en bestämmelse av nu aktuellt slag skulle kunna övervägas för fall, då mottagaren
av pensionsutfästelsen varit i god tro. För övriga fall — d. v. s. där
såväl givare som mottagare av utfästelsen är ense om villkorets innebörd och
betydelse — menar ledamöterna att det icke kan komma i fråga att föreskriva
en lagregel, som ändrar utfästelsens innebörd. Det torde enligt ämbetet kunna
sättas i fråga, om det i framtiden icke blir sällsynt att arbetsgivare och
arbetstagare med full insikt om betydelsen av villkoret träffar pensionsuppgörelse
av sådan innebörd, varom här är fråga. I den mån det förekommer
ter det sig dock knappast obilligt att den berörda intresseavvägningen sker
till arbetstagarens förmån. Beaktas bör också, tillfogar ämbetet, att om man
skiljer på fall där arbetstagaren varit i god tro eller ej, i händelse av tvist
lätt uppkommer bevissvårigheter, varvid arbetstagaren komme att intaga
den mer ogynnsamma ställningen.
För kommerskollegiets inställning har redogjorts i det föregående vid behandlingen
av 2 § andra stycket i utredningens förslag.
EU flertal remissorgan, sammanlagt 24, har med instämmande i det av
docenten Helmers och direktören Hydén avgivna särskilda yttrandet uttalat
sig i avstyrkande riktning. Av dessa må nämnas näringslivets skattedelegation,
som framhåller att förbudet mot att arbetsgivares utfästelse begränsas
på föreslaget sätt är eu kvantitativ restriktion. Beträffande avtalsmöjlighe
4
Bihany fill riksdagens protokoll 1061. 1 samt. Nr 177
50
Kungi. Maj. ts proposition nr 177 år 1961
terna om en framtida pensions storlek gäller i övrigt full frihet. Det är därför
enligt delegationens mening inkonsekvent att införa en regel, som förhindrar
en viss typ av kvantitativ bestämning av en blivande pension. Konsekvenserna
av ett genomförande av förslaget i denna del bleve enligt delegationens
åsikt särskilt allvarliga för mindre och medelstora företag, vilka till stor del
utgöres av familjeföretag. Den föreslagna regeln kominer nämligen att medföra
svårigheter för företagarna bl. a. vid försäljning av rörelse. Även om
stiltelsens tillgångar uppgår till pensionsreserven, kan en försäljning av
rörelsen omöjliggöras, eftersom köparen med hänsyn till den otillfredsställande
riskutjämning, som kan förväntas inom ett litet kollektiv, icke kan
bedöma den framtida belastningen för företaget av gjorda pensionsåtaganden.
Den föreslagna bestämmelsen kan därför, säger delegationen, förväntas
få till följd att företagarnas möjligheter att stiftelsevägen ordna tilläggspensioner
minskar. Enligt kooperativa förbundet föreligger säkerligen ingen
fara för att villkorliga utfästelser av ifrågavarande slag skall komma till
användning i större utsträckning, särskilt med hänsyn till att den tjänstepensionering
som skall komplettera ATP tillkommer genom avtal mellan arbetsgivarnas
och arbetstagarnas organisationer. Skånes handelskammare anser
att bestämmelsen, till den del den behandlar arbetsgivarens ansvar för pensionsutfästelser,
knappast hör hemma i en lag om pensionsstiftelses verksamhet;
den förpliktelse bestämmelsen ålägger riktar sig nämligen icke mot
pensionsstiftelsen utan mot arbetsgivaren.
Länsstyrelsen i Stockholms län anför att ingenting tvingar arbetsgivaren
att öka sina pensionsförpliktelser utöver ATP. Är ökning ifrågasatt, bör det
enligt länsstyrelsens mening bero på överenskommelse mellan arbetsgivaren
och den anställde eller den sistnämndes organisation, på vilka villkor ökningen
skall genomföras. Även om den praktiska betydelsen av den föreslagna
bestämmelsen kanske ej skulle bli stor, synes den länsstyrelsen av principiella
skäl böra utgå. Länsstyrelsen i Västernorrlands län är ense med utredningen
om att utfästelser, där gäldsunderlaget endast är stiftelsens förmögenhet
och arbetsgivaren sålunda icke därutöver har någon förpliktelse, är
mindre lämpliga. Om en sådan utfästelse dock skulle göras, bör den vara
ogiltig, men att därutöver föreskriva att arbetsgivaren skall svara för sin
utfästelse oberoende av villkoret synes från principiell synpunkt otillfredsställande.
Departementschefen. Såsom jag har framhållit redan i den allmänna motiveringen
finns det skäl att söka få till stånd ett allmänt bruk av pantstiftelsesystemet.
En ordning, enligt vilken arbetsgivaren ansvarar för utfästelserna,
är ägnad att öka de pensionsberättigades trygghet; skulle arbetsgivaren komma
på obestånd, har de pensionsberättigade stiftelsens förmögenhet att tillgå.
Det bör alltså förhindras, att pensionsstiftelserna själva utfäster pension.
Utredningen har i detta syfte föreslagit uttryckligt förbud mot pensionsutfästelse
av pensionsstiftelse; om utfästelse ändå göres, skall den
vara ogiltig.
I ett remissvar har föreslagits, att bestämmelsen utformas så, att stif -
51
Kungi. Maj.ts proposition nr 177 år 1961
teisen ej må utfästa pension annat än tillsammans med arbetsgivaren: Utredningen
bär övervägt ett stadgande av liknande innehåll men funnit att
man når samma resultat, om man helt förbjuder stiftelsen att utfästa pension.
Jag biträder utredningens ståndpunkt i denna del och vill alltså tillstyrka,
att i lagen meddelas generellt förbud för stiftelse att lämna pensionsutfästelse.
Enligt två länsstyrelser bör en utfästelse, som har lämnats av stiftelse i
strid mot förbudet, vara gällande gentemot en godtroende mottagare av utfästelsen.
Mot en sådan regel talar emellertid bl. a. att stora bevissvårigheter
kan'' uppstå. Det kunde övervägas att ålägga dem, som på stiftelsens
vägnar deltagit i beslutet om utfästelsens lämnande, att personligen svara
för att utfästelsen infrias. Eftersom pensionsfallet kan inträffa först en
avsevärd tid efter det att utfästelsen gavs, synes dock en dylik form av personligt
ansvar icke vara ändamålsenlig.
Såsom utredningen framhållit och även understrukits vid remissbehandlingen
kan man räkna med att effektiv tillsyn och lämplig upplysningsverksamhet
minskar risken för rättsförluster på grund av det föreslagna
stadgandet. Utredningen har förordat att länsstyrelserna skall av pensionsstiftelses
styrelse kräva redovisning beträffande vilka pensionslöften som
lämnats under året och vem som är löftesgivare. Enligt överstäthållarämbetet
borde det räcka med en uttrycklig förklaring av stiftelsestyrelsen, huruvida
det ar arbetsgivaren som lämnat alla pensionsutfästelserna under året.
Eftersom syftet här endast är att åstadkomma kontroll av att stiftelse icke
själv utfäst pension, anser jag den av ämbetet ifrågasatta ordningen kunna
godtagas. Detta hindrar ej ätt tillsynsmyndigheten, om den finner skäl
därtill, kan begära en sådan mera utförlig redovisning som utredningen föreslagit.
Om tillsynsmyndigheten upptäcker afl stiftelse lämnat pensionsutfästelse,
bör myndigheten enligt utredningen — om arbetsgivaren ej övertar utfästelsen
— förelägga stiftelsens styrelse att meddela löftestagaren, att utfästelsen
till honom icke är giltig. ÖverStåthållarämbetet har anmält tvekan, huruvida
laga grund finns för ett dylikt föreläggande. I 16 § av 1929 års lag stadgas
att, därest stiftelses styrelse har fattat beslut, som står i strid med lag
eller för stiftelsen gällande föreskrifter, länsstyrelsen äger förbjuda verkställighet
av beslutet eller, om sådan har ägt rum, förelägga styrelsen att vidtaga
rättelse. Jämlikt grunderna för detta stadgande torde tillsynsmyndigheten
kunna meddela sådant föreläggande varom här är fråga.
Det synes tills vidare icke vara nödvändigt att, såsom ifrågasatts av en
länsstyrelse, utfärda särskilda anvisningar i fråga om nu avsedda åtgärder
för kontroll och upplysning.
Om arbetsgivaren lämnar utfästelse med villkor att pension skall utgå i
den mån pensionsstiftelses medel förslår därtill, skall enligt utredningens
förslag villkoret vara ogiltigt och arbetsgivaren svara för sin utfästelse utan
avseende å villkoret. Detta stadgande har föranlett delade åsikter redan inom
utredningen — där två ledamöter anmält avvikande mening — och även vid
52
Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1961
remissbehandlingen har kritik framförts från många håll. Även jag hyser
viss tvekan i fråga om det föreslagna stadgandet. Det synes visserligen ganska
klart, att ifrågavarande typ av villkorade utfästelser icke bör godtagas.
Löftestagarens pensionsrätt skulle eljest alltjämt kunna göras beroende av
stiftelsens ekonomiska ställning, vilket icke rimmar väl med de strävanden,
som ligger bakom det föreslagna förbudet för stiftelse att utfästa pension.
Däremot kan det ifrågasättas om icke hela utfästelsen bör vara ogiltig. Att enbart
villkoret förklaras ogiltigt innebär, såsom de båda nämnda ledamöterna
av utredningen påpekat, att arbetsgivaren bindes vid något som han icke har
utfäst. Hänsynen till arbetstagaren synes dock i detta fall böra tillmätas
avgörande betydelse, och jag anser mig böra godtaga utredningens förslag.
Självfallet bör ifrågavarande regel liksom bestämmelsen om förbud för stiftelse
att utfästa pension ej göras tillämplig på utfästelse som givits före lagens
ikraftträdande. Härom upptages stadgande i övergångsbestämmelserna
till lagen.
i §•
Denna paragraf, som motsvarar 3 § i utredningens förslag, upptar förbud
för pensionsstiftelse att själv göra pensionsutbetalningar annat än under
vissa förutsättningar.
Utredningen. Inledningsvis erinrar utredningen om att dess förslag bygger
på uppfattningen, att arbetsgivaren bör vara ansvarig för utgående pensioner
och gjorda utfästelser, där pensionering icke sker genom försäkringsbolag
eller understödsförening. Pensionsstiftelsens uppgift blir att tjäna
som säkerhet. Utredningen har därför förutsatt, att pensionsposter och avgifter
för pensionsförsäkring skall utbetalas av arbetsgivaren. Därefter må
denne gottgöra sig ur stiftelsen för sina pensionsutgifter, om medel står till
förfogande för gottgörelse.
Det förevarande lagrummet avser i princip sådana fria pensionsstiftelser
som enligt sitt ändamål själva kan bestrida utgifter för pensionering, d. v. s.
betalningsstiftelser. I 2 § andra stycket av sitt lagförslag har utredningen
föreskrivit att pensionsstiftelse ej må utfästa pension. Utredningen framhåller
att en dylik föreskrift är från spärrsynpunkt verkningslös, om en
stiftelse äger att på egen hand göra pensionsutbetalningar. Så är enligt rådande
mening fallet om stiftelsens stadgar ger möjlighet därtill. I förslagets
6 § föreslås att i stiftelsen skall spärras medel tillräckliga att täcka pensionsreserven
för pensioner och utfästelser om pension. 6 § är dock tillämplig
endast för det fall att medel skall föras från stiftelsen till arbetsgivaren.
Stadgandet i 6 § förutsätter därför som grundval, att utbetalningar från
stiftelsen icke skall ske direkt till de anställda. Som ett ytterligare skäl
för att hindra betalningar anför utredningen att vägen eljest står öppen
för missbruk. Behärskar företaget stiftelsens styrelse, vilket är det vanliga,
kan företagsledningen tänkas genom stiftelsen erlägga pensionsposter
till enskild destinatär. Skulle detta ske trots att stiftelsen icke har
53
Kungl. Maj. fs proposition nr 177 år 1961
tillräckliga medel att täcka pensionsreserven, bleve denne gynnad framför
övriga. Om stiftelsen hindras att själv verkställa betalningar, vinner
man också enligt utredningens förmenande bättre garanti för att företagets
ansvarighet tages i anspråk.
Utredningen föreslår en bestämmelse att en stiftelse, så länge den är
knuten till arbetsgivaren, ej må betala pensionspost eller avgift till pensionsförsäkring
för enskild arbetstagare eller bestrida annan kostnad i
samband med pensionering eller kostnad för sådant understöd som sägs
i 5 § av utredningens förslag. Betalningsförbudet avser med andra ord
endast löpande utgifter som är att hänföra till själva pensionsändamålet
jämte utgifter för sådant pensionering närliggande ändamål som engångsunderstöd.
Det understrykes att förbudet icke berör placeringen av
stiftelsens kapital; frågor rörande anbringandet av pensionsstiftelse tillhörig
egendom är ej avsedda att upptagas i denna omgång av utredningens
arbete.
Man kunde enligt utredningen överväga att inskränka betalningsförbudet
till att avse medel, som fordras för att täcka stiftelsens pensionsreserv. Stiftelsen
skulle då alltjämt kunna göra direkta pensionsutbetalningar av överskottsmedel.
Emellertid har det befunnits praktiskt att i största möjliga utsträckning
införa den ordning som gäller för pantstiftelser. Enligt förslaget
får därför en pensionsstiftelses medel framdeles i princip icke användas till
löpande utgifter annorledes än såsom gottgörelse åt företaget.
En pensionsstiftelse, som vid sidan av det huvudsakliga pensionsändamålet
har att främja även annat personaländamål, synes — där detta avser annat
än sådant engångsunderstöd som anges i 5 § — enligt utredningens
mening icke kunna hindras från att göra utbetalningar till biändamålet. Ej
heller har som villkor för utbetalningar till biändamålet föreslagits att efter
utbetalning alltjämt i stiftelsen finnes medel till täckning av stiftelsens pensionsreserv.
Utredningen har icke ansett sig böra i denna etapp av sitt arbete
pröva, om ett sådant ingrepp i stiftarens makt att bestämma över sin stiftelses
ändamål kan anses tillräckligt motiverat.
Utredningen anmärker att en bunden stiftelse enligt 1937 års lag skall
upphöra vid företagets likvidation. Det finns icke i lag reglerat vid vilken
tidpunkt och under vilka former en fri pensionsstiftelse skall upplösas. Av
betydelse härvidlag är innehållet i stiftelsens stadgar. Ibland avvecklas en
fri pensionsstiftelse i samband med att företaget upphör. Stiftelsens medel
kan då tänkas anlitade till utbetalning av pensionsposter och inköp av pensioner
hos försäkringsinrättning. Tänkbart är emellertid att stiftelsen fortsätter
sin pensioneringsverksamhet även sedan företaget upphört. Det kunde,
yttrar utredningen, i och för sig synas önskvärt med en lagstiftning som
tvang även fria stiftelser att likvidera samtidigt med företaget. Utredningen
har likväl ej ansett sig nu kunna framlägga ett så långtgående förslag. För
att de stiftelser som fortlever efter företagets upplösning skall kunna fullgöra
sitt pensioneringsändamål, måste de ha möjlighet att själva göra pensionsbetalningar.
På grund härav har betalningsförbudet begränsats till att
54
Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1961
avse stiftelse som alltjämt är knuten till arbetsgivaren. Finnes icke längre
något företag, till vilket stiftelsen är knuten, gäller ej betalningsförbudet.
En bestämmelse av innebörd, att pensionsstiftelse så länge den är knuten
till arbetsgivaren icke får erlägga utgifter inom pensionsändamålets ram, kan
— framhåller utredningen -— ej gälla undantagslöst. Enligt förslaget skall
utbetalning kunna ske i följande tre fall: 1. Tillsynsmyndigheten lämnar
medgivande därtill. 2. Betalningen sker i samband med arbetsgivarens död,
likvidation av dennes företag, dennes konkurs eller ackord utan konkurs.
3. Fråga är om att infria pensionsutfästelse, som givits av stiftelsen före
lagens ikraftträdande.
1. Utredningen anser att undantag från betalningsförbudet bör göras för
det fall att tillsynsmyndigheten lämnar medgivande till utbetalning. En beredandestiftelse
kan ha en sådan omfattning, självständighet och soliditet
att det finnes praktiskt och ändamålsenligt att låta stiftelsen själv bestrida
pensionsutgifter. För övrigt är det vanskligt att överblicka konsekvenserna
av ett obetingat betalningsförbud för stiftelsen. Några detaljerade riktlinjer
för tillsynsmyndigheternas prövning av tillståndsfrågan har icke ansetts
lämpligt att ge. Myndighet får grunda sitt bedömande på omständigheterna i
det särskilda fallet. Skulle stiftelsen upplösas under företagets bestånd, torde
skäl kunna föreligga att medge direktutbetalning av pensionsposter eller pensionsförsäkringsavgifter
eller bestridande av andra pensionskostnader eller
kostnader för understöd som avses i 5 § av utredningsförslaget. Stadgandet
är icke avsett att vara tillämpligt på pensionsstiftelser, som är renodlade
pantstiftelser.
2. Med den enligt 1937 års lag gällande ordningen för ögonen (jfr 9, 10
och 13 §§ nämnda lag) har utredningen föreslagit att pensionsstiftelse skall
få betala pensionsposter och pensionsförsäkringsavgifter ävensom bestrida
andra kostnader i samband med pensionering samt kostnader för engångsunderstöd
enligt utredningsförslagets 5 §, därest detta sker i samband med
likvidation av arbetsgivarens företag, dennes konkurs eller ackord utan konkurs.
Utredningen betonar det önskvärda i att stiftelsen upplöses på samma
gång som företaget. Därvid kan stiftelsemedlen användas till utbetalning av
pensionsposter eller inköp av pensionsförsäkringar eller brukas på annat
sätt, som kan vara föreskrivet i stiftelsens stadgar. Vad angår fördelningen
av stiftelsens tillgångar mellan destinatärerna kan bestämmelserna härom i
1937 års lag vara vägledande, framhåller utredningen. — Beträffande medgivande
till utbetalning av medel, då arbetsgivaren erhållit ackord utan konkurs,
anmärkes att förslag till delning av bunden stiftelses medel enligt 1937
års lag skall godkännas av tillsynsmyndigheten. Motsvarande krav på förhandskonlroll
har icke ansetts nödvändigt att införa i den föreslagna lagen
med avseende å fria pensionsstiftelser. Avsikten är självfallet icke"att utbetalning
skall ske annat än för att hålla sådana destinatärer skadeslösa, som
genom ackordstörtarandet fått sina pensionsförmåner minskade.
En pensionsstiftelse kan vara knuten till en arbetsgivare, som utgöres av
en fysisk person. Utredningen anför att, om denne dör, dödsboet torde in
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 åt 1961 55
träda som part i tjänsteavtalen, dock att man på ömse sidor har rätt att genom
uppsägning bringa dessa till upphörande i förtid. Vid upphörande av
tjänsteförhållandena bör stiftelsen enligt utredningens mening lämpligen
upplösas. Det har därför föreslagits att direktutbetalning från stiftelsen skall
få ske även i samband med arbetsgivarens död.
Utredningen påpekar att pensionsstiftelses medel under företagets bestånd
må komma att användas till gottgörelse åt företaget för dess pensionsutgifter.
Gottgörelse kan föranleda utbetalning från stiftelsen till arbetsgivaren.
Det kan under företagets fortsatta bestånd även inträffa andra fall
av utbetalningar. Förhållandet framgår av de lagregler som gäller bundna
stiftelser. Sålunda må en stiftelses tillgångar överlåtas på pensionskassa eller
på försäkringsbolag i samband med inköp av bl. a. pensionsförsäkring för
anställda samt efterlevande till pensionstagare och anställda hos företaget
(12 och 13 §§ i 1937 års lag). Likaså kan ett företags stiftelse —- utan att
företaget upphör — överföras till annat företag i samband med överlåtelse
av rörelsen (11 och 13 §§). Utredningens avsikt har icke varit att betalningsförbudet
skall omfatta sådant slag av medelsöverföring som nu angivits.
Det har icke ansetts nödvändigt att i lagtexten särskilt ange dessa undantag
från förbudet, vilka gäller alla pensionstiftelser. Förutsättningen är givetvis
beträffande fria stiftelser att själva åtgärden som sådan är tillåten enligt
allmänna stiftelserättsliga grundsatser. I tveksamma fall har pensionsstiftelsens
styrelse alltid möjligheter att skaffa sig ett medgivande av tillsynsmyndigheten.
3. Vad angår pensionsutfästelser som givits av stiftelse före lagens ikraftträdande
svarar stiftelsen ensam för dessa, om icke jämväl arbetsgivaren
iklätt sig ansvar för utfästelsen. Stiftelsen måste därför beredas möjlighet
att infria sådana utfästelser genom att göra utbetalningar. Med hänsyn härtill
har utredningen i en särskild övergångsbestämmelse föreskrivit att 3 §
i dess förslag ej skall äga tillämpning då fråga är om att infria pensionsutfästelse,
vilken givits av stiftelsen före lagens ikraftträdande och för vilken
arbetsgivaren ej åtagit sig ansvar. Någon spärregel, upptagande såsom villkor
för här avsett fall av utbetalning att stiftelsens pensionsreserv är täckt,
bär utredningen ansett icke böra uppställas.
Utredningen finner det icke vara erforderligt att i lagen om pensionsstiftelses
verksamhet införa något stadgande om påföljder för den eller dem,
som bryter mot betalningsförbudet i förslagets 3 §. I 6 § i 1929 års lag upptages
nämligen en bestämmelse att »styrelseledamöter, som genom att överträda
denna lag eller de för stiftelsen gällande föreskrifter eller eljest uppsåtligen
eller av vårdslöshet tillskynda stiftelsen skada, svare för skadan, en
för alla och alla för en». Denna bestämmelse torde, säger utredningen, enligt
sina grunder vara tillämplig även på det fall, att styrelseledamot eller annan
som har att företräda pensionsstiftelsen överträder vad som stadgas i den
föreslagna lagen om pensionsstiftelses verksamhet.
I delta sammanhang nämner utredningen också den i 7 § av 1929 års Ing
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
domstol tillerkända rätten att, om styrelse eller ledamot av styrelse gör sig
skyldig till missvård av stiftelsens angelägenheter, »för den tid och i den
omfattning, omständigheterna påkalla, förordna om annan förvaltning av
stiftelsen». Bestämmelserna i 6 och 7 §§ av 1929 års lag synes enligt utredningens
mening utgöra tillräckliga korrektiv mot överträdelse av stadgandet
i lagförslagets 3 §. Även i andra fall av överträdelser av den föreslagna lagen
torde de anförda bestämmelserna ur 1929 års lag vara verksamma. Med avseende
å bundna pensionsstiftelser finns i 1937 års lag särskilda stadganden
om skadeslåndsskyldighet för den som handhar stiftelses angelägenheter
(28 §) och om förordnande av annan förvaltning i händelse av missvård
(29 §).
Remissyttrandena. Stadgandet har i sak godtagits av så gott som samtliga
remissinstanser.
Skånes handelskammare anser dock att betalningsförbudet för pensionsstiftelse
är mindre välbetänkt. Den omständigheten, att avsättningar till en
betalningsstiftelse kanske ger en mindre god säkerhet för pensionsutfästelser
än avsättningar till en pantstiftelse, utgör nämligen enligt handelskammarens
mening icke tillräckligt motiv för att genom lagstiftning hindra företag
som endast anser sig kunna göra avsättningar till en betalningsstiftelse
— d. v. s. företag som räknar med att under goda år avsatta pensionsmedel
kan behöva användas för att bestrida pensionskostnader under ett dåligt år
— från att göra några avsättningar. I samma riktning uttalar sig handelskammaren
i Göteborg.
Beträffande tillsynsmyndighetens möjlighet att lämna dispens från
betalningsförbudet förutsätter kooperativa förbundet att sådan dispens kommer
att lämnas i samtliga sådana fall, där det kan visas att organisatoriska
och administrativa fördelar vinnes genom direktbetalningar av stiftelsen.
Handelskammaren i G ef le utgår från att tillstånd till nyttjande av stiftelses
tillgångar kommer att kunna lämnas även vid överlåtelse av rörelse. Det är
nämligen enligt handelskammarens uppfattning av stor vikt att i vederbörlig
ordning tillkomna pensionsåtaganden icke förhindrar ett företag att fortsätta
sin verksamhet genom överlåtelse (försäljning). Liknande synpunkter
framföres av Västergötlands och Norra Hallands handelskammare och
Sveriges köpmannaförbund. Enligt Smålands och Blekinge handelskammare
är det önskvärt med ett uttalande i fråga om normerna för tillsynsmyndighets
prövning av tillståndsärendena.
Länsstyrelsen i Blekinge län påpekar att i förslaget icke lämnas närmare
föreskrifter angående fördelningen av stiftelses tillgångar mellan destinatärerna
vid stiftelsens upplösning. Dylika bestämmelser har meddelats för
bundna stiftelser. Vidare har vid ackord utan konkurs föreskrivits att förslag
till delning av en bunden stiftelses medel skall godkännas av tillsynsmyndigheten.
För att uppnå överensstämmelse på pensionsstiftelseområdet
och för att hindra att en stiftelsestyrelse gynnar vissa destinatärer på bekostnad
av andra synes det enligt länsstyrelsen — åtminstone så länge före
-
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 dr 1961
skrifter icke meddelats om de anställdas representation i pensionsstiftelse
— kunna ifrågasättas, om icke bestämmelser redan nu bör införas i berörda
hänseenden.
Justiliekanslersämbetet berör möjligheterna att framdeles överlåta en
pensionsstiftelses tillgångar på pensionskassa eller försäkringsbolag i samband
med köp av bl. a. pensionsförsäkring samt att överföra ett företags
stiftelse till annat företag i samband med överlåtelse av rörelsen. Åtgärder
av detta slag är, säger ämbetet, i fråga om bundna stiftelser reglerade i 1937
års lag och kan ske efter medgivande av tillsynsmyndigheten. Utredningen
har i motiven uttalat att liknande åtgärder utan hinder av 3 § kan ske med
avseende å de fria stiftelserna, under förutsättning givetvis att själva åtgärden
som sådan är tillåten enligt allmänna stiftelserättsliga grundsatser, ävensom
att i tveksamma fall pensionsstiftelsens styrelse alltid har möjlighet att
skaffa sig ett medgivande av tillsynsmyndigheten. Med uttalandet att åtgärden
är tillåten enligt allmänna stiftelserättsliga grundsatser får enligt ämbetet
antagas, att utredningen avsett att stiftelsens stadgar möjliggör en sådan
åtgärd. År det senare icke fallet eller råder tveksamhet därom, lärer emellertid
tillsynsmyndigheten icke kunna lämna medgivande till åtgärden, utan
erfordras härför »enligt allmänna stiftelserättsliga grundsatser» permutation
av Kungl. Maj :t. I själva verket förhåller det sig så, att av de permutationsansökningar
avseende pensionsstiftelser, som förekommit, flera fall rört
åtgärder av angivet slag. Det anförda tjänar enligt ämbetet till att belysa
behovet av något klarläggande av förhållandet mellan den förslagna lagen
och Kungl. Maj :ts permutationsrätt såvitt gäller fria pensionsstiftelser.
Departementschefen. Förevarande paragraf har tillkommit närmast med
tanke på sådana stiftelser, som genom det i stadgarna angivna ändamålet
givits möjlighet att själva betala pensionsposter eller avgifter till pensionsförsäkring
med arbetstagare eller deras efterlevande som förmånstagare, s. k.
beredandestiftelser. Ett konsekvent genomförande av pantstiftelsesystemet
förutsätter att dylika löpande utbetalningar förhindras. Enligt den föreslagna
paragrafen skall en stiftelse, så länge den är knuten till arbetsgivaren, ej
få göra pensionsutbetalningar annat än i två fall: dels efter tillstånd av tillsynsmyndigheten,
dels om betalningen sker i samband med arbetsgivarens
död, likvidation av dennes företag eller dennes konkurs eller ackord utan
konkurs. Jämlikt en föreslagen övergångsbestämmelse får direkt utbetalning
från stiftelsen också ske, då fråga är om att infria pensionsutfästelse, vilken
givits av stiftelsen före lagens ikraftträdande och för vilken arbetsgivaren
ej åtagit sig ansvar. Stadgandet jämte övergångsbestämmelsen har i sak lämnats
utan erinran av nästan alla remissorgan, och även jag ansluter mig till
förslaget i denna del.
Utredningen har i sina motiv angivit vissa synpunkter i fråga om tillsynsmyndighetens
dispensgivning men har funnit att några detaljerade riktlinjer
härför icke lämpligen kan ges. .lag vill för egen del understryka att stadgandet
tar sikte på stiftelser, som enligt stadgarna är beredandestiftelser,
58
Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1961
ehuru det formellt är tillämpligt även på renodlade pantstiftelser. Normalt
torde dispens med stöd av förevarande stadgande vara motiverad endast då
det gäller de förra stiftelserna. I fråga om sådana stiftelser, som bildats efter
pantstiflelsemönster, innebär ju betalningsförbudet icke någon begränsning
i stiftelsernas hittillsvarande verksamhet. Beträffande beredandestiftelserna
har utredningen uttalat att de kan ha en sådan omfattning, självständighet
och soliditet, att det kan finnas praktiskt och ändamålsenligt att låta stiftelsen
själv bestrida pensionsutgifter. Vid bedömandet av tillståndsfrågor
bör det även kunna tillmätas viss betydelse, huruvida organisatoriska och
administrativa fördelar visas vara att vinna genom direktbetalningar från
stiftelsen. I likhet med utredningen anser jag emellertid att mera detaljerade
anvisningar för tillståndsgivningen icke kan ges. I lagtexten torde dock böra
anges, att tillsynsmyndigheten skall ge tillstånd endast om särskild anledning
därtill föreligger.
Såsom en länsstyrelse anmärkt innehåller icke förslaget föreskrifter beträffande
fördelningen av stiftelses tillgångar mellan destinatärerna vid stiftelsens
upplösning eller vid arbetsgivarens ackord utan konkurs. Bestämmelser
härom kan icke upptagas i denna omgång utan får övervägas av utredningen
i dess vidare arbete. För bundna stiftelser skall självfallet 1937
års lag alltjämt gälla i angivna hänseenden.
Angående den av justitiekanslersämbetet berörda frågan om möjligheterna
att framdeles överlåta eu fri pensionsstiftelses förmögenhet på pensionskassa
eller försäkringsbolag och att överföra ett företags fria stiftelse till
annat företag i samband med överlåtelse av rörelsen, får jag hänvisa till vad
jag i den allmänna motiveringen anfört om Kungl. Maj :ts permutationsrätt.
Intet av de angivna fallen, liksom t. ex. icke heller stiftelsens ställning vid
fusion av aktiebolag, beröres av 4 § eller av förevarande lag överhuvud. Pensionsstiftelsernas
reglering i nämnda hänseenden torde komma under bedömande
vid utredningens fortsatta arbete. Jag vill i detta sammanhang erinra
om att ett företag, som vill övergå från stiftelseformen till försäkringsT
formen, enligt departementsförslagets 5 §, jämförd med 7 §, är berättigat
att gottgörc-lsevägen taga stiftelsens överskottsmedel i anspråk till försäkringsavgifter.
Om pensionsförsäkring äger rum, nedgår behovet av pensionstäckning
hos stiftelsen. Detta medför att dennas pensionsreserv sjunker.
I den män stiftelseförmögenheten härigenom kommer att överstiga pensionsreserven,
lösgöres medel med vilka försäkringsavgifterna kan ersättas.
Vad angår den redaktionella utformningen av paragrafen torde, för vinnande
av överensstämmelse med 7 § i departementsförslaget, ordet »kostnad»
böra utbytas mot »utgift». Även i övrigt torde stadgandet få jämkas i
språkligt avseende.
5 §.
Forevarande paragraf, som med viss redaktionell jämkning är likalydande
med 4 § i utredningens förslag, ger arbetsgivaren rätt att ur pensionsstiftelse
gottgöra sig för sina pensionsutgifter.
59
Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1961
Gällande rätt Ett företag med bunden pensionsstiftelse bär möjlighet att
nr stiftelsen bereda sig gottgörelse för sina pensionsutgifter. Härom stadgas
i 8 § första—tredje styckena och 13 § första och andra styckena 1937 ars
lag. Bestämmelserna innebär att ett företags pensionsutgifter under ett räkenskapsår
får utan begränsning avräknas mot den räntefordran, som för
samma år kan tillkomma stiftelsen gentemot företaget. Om företaget icke
kan få full ersättning genom avräkning mot stiftelsens räntefordran, kan
företaget gottgöra sig genom att nedsätta sin skuld till stiftelsen eller återtaga
egendom från denna. Så får dock ske blott i den mån det efter gottgörelsen
finns täckning för stiftelsens pensionsreserv. För bundna pensionsstiftelser
gäller således, att medel som behövs för att täcka pensionsreserven
är spärrade hos stiftelsen.
De fria pensionsstiftelsernas verksamhet är icke närmare reglerad i lag.
Som en allmän grundsats på stiftelserättens område har likväl ansetts gälla
att en stiftare icke blir berättigad till ersättning från en stiftelse enbart av
den grunden, att han själv till destinatär utgivit belopp som annars skulle
ha kunnat betalas till denne från stiftelsen. Emellertid utgör pensionsstiftelserna
en så särpräglad stiftelseform, att vanliga stiftelserättsliga regler
icke utan vidare kan tillämpas på dem. Det ligger nära till hands att anse
att ett företag, som gjort utbetalningar inom stiftelseändamålets ram, liksom
i fråga om de bundna pensionsstiftelserna skall äga rätt att nedsätta sin
skuld till eller uttaga egendom från en fri pensionsstiftelse. I varje fall torde
detta gälla, därest det i stiftelsens stadgar gjorts uttryckligt förbehåll om
rätt för företaget att erhålla gottgörelse ur stiftelsen. Tillsynsmyndigheterna
torde i allmänhet tillåta gottgörelse även om stadgarna saknar gottgörelseklausul.
Å andra sidan torde ett i stadgarna upptaget förbud mot gottgörelse
utgöra hinder för företaget att bereda sig ersättning av stiftelsens
medel.
Någon gräns för företagets möjligheter till ersättning ur en fri pensionsstiftelse
har icke fastslagits. Det är icke något hinder, att arbetsgivaren helt
tömmer en stiftelse för att gottgöra sig för sina pensionsutgifter, så snart
han har stöd för sin åtgärd i stiftelsens stadgar. Däremot kan stiftelsestadgarna
innehålla föreskrift om begränsning av möjligheten till gottgörelse.
Ett exempel på en sådan föreskrift erbjuder den s. k. SAF-klausulen, som
åsyftar att stiftaren skall äga rätt till gottgörelse för ATP-avgifter. Stiftelsens
tillgångar må enligt denna klausul tagas i anspråk »i den mån de ej
erfordras för tryggande av alltjämt kvarstående tidigare pensionsutfästelser».
Normalstadgarna för PRl-stiftelse ger ett annat exempel. Stiftelsens medel
skall enligt dessa vara spärrade intill ett belopp motsvarande en efter särskilda
regler beräknad pensionsskuld.
Utredningen. Utredningsförslagets bestämmelser i 4 och 5 §§ är gemensamma
för bundna och fria stiftelser. Bestämmelserna om spärr i 6 § avser
enbart fria stiftelser. Utredningen framhåller att förslaget får särskild betydelse
för sistnämnda stiftelser.
60
Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1961
Avsikten med den nu gällande spärregeln för bundna stiftelser är att pensionstagares
och löftesbärares rätt härigenom skall säkras. Vad som därutöver
kan finnas i stiftelsen är ämnat att trygga pensioner åt övriga intressenter
i stiftelsen, t. ex. arbetstagare som saknar pensionsutfästelse. Stiftelsens
överskottsmedel är, säger utredningen, icke avsedda att begagnas till
annat än den pensionering för vars säkerställande stiftelsen inrättats. Enligt
utredningen bygger lagen om pensionsstiftelses verksamhet delvis på en
annan tankegång. Spärregeln har i princip samma funktion som enligt 1937
års lag. Däremot har en pensionsstiftelses överskottsmedel, som icke är erforderliga
för att skydda pensionstagarnas och löftesbärarnas rätt, ansetts
böra få tagas i anspråk även för andra ändamål än som varit åsyftade vid
stiftelsens bildande, överskottet bör sålunda kunna nyttjas till alla slags
kostnader i samband med pensionering, även om stiftelsens ändamål enligt
stadgarna skulle vara inskränkt exempelvis till tryggande av ålderspension,
liksom även till vissa pensionering närstående ändamål. En sådan medelsanvändning
är särskilt motiverad av det förändrade läge, som inträtt på
tjänstepensioneringens område efter ATP:s genomförande. Utredningen erinrar
också om att en pensionsstiftelses tillgångar icke utgöres av donationsmedel
utan av medel, som är att anse såsom vederlag för utfört arbete.
I fråga om användningen av stiftelsemedel måste dock som grundregel
gälla, att medlen skall komma den med stiftelsen avsedda personkretsen
till godo.
Utredningen anför vidare att det beträffande fria stiftelser för närvarande
råder mycket skiftande förhållanden. Gemensamt är att de av stiftaren fått
till ändamål att trygga eller bereda pension. Därmed är icke sagt att en fri
stiftelses tillgångar utan vidare kan nyttjas till avgifter för pensionsförsäkring,
t. ex. ATP-avgifter. Ändamålet kan sålunda ha begränsats till att avse
endast betalning av utfallande pensionsposter. De flesta stiftelsers stadgar
innehåller likväl en allmän föreskrift om att stiftelsens medel, utom för att
täcka löpande pensioner, får användas till betalning av premier för pensionsförsäkring.
För det stora flertalet stiftelser upptar stadgarna också
särskild bestämmelse om att stiftelsens tillgångar får — helt eller delvis —
användas till sådana pensioneringskostnader, som företaget kan komma att
åläggas genom lagstiftning. Relativt få stiftelser har stadgar, som saknar såväl
den ena som den andra av de båda berörda klausulerna. Det stora övervägande
antalet stiftelser har alltså sörjt för att stiftelsens tillgångar får anlitas
till avgifter för ATP eller för annan pensionsförsäkring.
I de fall, där stiftelsens ändamål icke kan anses omfatta ATP eller pensionsförsäkring
i övrigt, är läget ett annat. Utredningen uppger att det icke
varit ovanligt, att i en stiftelses stadgar intagits förbehåll om rätt för stiftaren
eller stiftelsens styrelse att efter medgivande av tillsynsmyndigheten
andra det för stiftelsen angivna ändamålet. Ett sådant förbehåll torde enligt
utredningens mening vara giltigt och medföra rätt för vederbörande att
ändra stiftelsens ändamål, i varje fall då ändringen icke kan anses vara särskilt
ingripande. Det är därför möjligt att stiftelsemedel, via stadgeändring
61
Kungl. Maj.ts proposition nr 117 år 1961
med stöd av ändringsförbehåll, skulle kunna anlitas till ATP. Skulle även
sådant förbehåll saknas i stiftelsestadgarna, är det enligt gällande rätt nödvändigt
att hos Kungl. Maj:t ansöka om permutation för att få stiftelsens
medel frigjorda till ATP-ändamål.
Då det gäller ändring av en stiftelses ändamål — vare sig med stöd av
ändringsförbehåll eller genom permutationsförfarande — är nuvarande
rättsläge, enligt vad utredningen anmärker, i flera hänseenden svårbedömbart.
För dem som har att företräda en pensionsstiftelse är det angeläget att
få klarlagt, vilka möjligheter som finns att disponera över stiftelsemedlen.
På det att anpassningen till ATP skall ske enkelt och praktiskt, föreslår utredningen
ett lagstadgande om att stiftelsemedel må användas icke blott till
pensioner utan även till avgift för pensionsförsäkring. Även till andra kostnader
i samband med pensionering bör stiftelsens tillgångar få anlitas. Bestämmelse
härom bör utformas så, att arbetsgivaren skall äga gottgöra sig
ur stiftelsen för ifrågavarande slag av utgifter. Den i 4 § liksom i 5 och 7 §§
av utredningens förslag begagnade lokutionen »arbetsgivaren medgives
att» är föranledd av att lagstiftningen på ifrågavarande punkter har ett
inslag av permutation ex lege.
Utredningen påpekar att lagen om pensionsstiftelses verksamhet icke innehåller
någon definition av vad som menas med pension och pensionsförsäkring.
Det framhålles emellertid att, när i lagen talas om avgift för pensionsförsäkring,
jämväl avses engångspremie eller annan avgift för förvärv
av livränta eller överlevelseränta (jfr 8 § första stycket och 14 § andra stycket
1937 års lag). Som »annan kostnad i samband med pensionering» bör
kunna anses exempelvis den PRI-anslutne arbetsgivarens bidrag till täckande
av PRI:s omkostnader. Hit bör även hänföras dels den på arbetsgivaren
belöpande årspremien för kreditförsäkring i FPG samt sådant belopp som
må komma att uttaxeras å arbetsgivarna jämlikt FPG:s bolagsordning, dels
det belopp som av FPG bestämts såsom premietillägg för täckande av FPG:s
förvaltningskostnader (jfr §§ 8 och 9 i stadgarna för PRI). Jämväl andra
utgifter avseende pensionering kan enligt utredningen tänkas vid sidan av
pensionsposter och avgifter till pensionsförsäkring. Att företaget skall äga
rätt att gottgöra sig jämväl för »annan kostnad i samband med pensionering»
är en utvidgning av företagets nuvarande rätt till gottgörelse ur en
bunden pensionsstiftelse.
I motiven betonas att den föreslagna 4 § icke avser att ge arbetsgivaren
rätt att ur en pensionsstiftelses överskott gottgöra sig för vad han avsatt till
annan pensionsstiftelse hos honom. I 7 § av utredningens förslag har uppställts
bestämmelser om överförande av medel från en stiftelse till en annan.
Önskar arbetsgivaren utnyttja en stiftelses överskottsmedel till påfyllnad av
eu annan stiftelse, kan detta — om icke annat är föreskrivet i den förra stiftelsens
stadgar — enligt utredningen ske blott med iakttagande av dessa bestämmelser.
Ibland bänder det, fortsätter utredningen, att en fri stiftelse jämlikt sina
stadgar avser att säkerställa endast visst slag av pension, t. ex. ålderspen
-
62
Kungi. Maj. ts proposition nr 177 år 1961
sion (jfr PRI-stiftelsen). Vid beräkning av pensionsreserv enligt förslagets
9 § skall beaktas blott sådant pensionsslag som avses med stiftelsen. När det
gäller att tillerkänna arbetsgivaren rätt till återtagning ur överskott synes
man emellertid, såsom förut berörts, ej behöva binda denna vid den i stiftelsens
stadgar föreskrivna pensionstypen. Enligt förslaget skall därför en arbetsgivare
kunna av överskottsmedel hos en stiftelse -— oavsett vilka pensioner
den är ämnad att trygga — gottgöra sig utgifter för alla slag av pensioner.
Sålunda kan t. ex. ur en fri stiftelse för enbart ålderspension gottgörelse
äga rum för utgift avseende familjepension. Det framhålles att redan
den föreslagna utvidgningen av stiftelses ändamål till att avse ATP-avgifter
innebär ett åsidosättande av en i stadgarna upptagen begränsning av pensionsart.
ATP omfattar nämligen såväl ålderspension som förtidspension
och familjepension.
Enligt vad utredningen framhåller gäller den arbetsgivaren tillerkända
gottgörelserätten icke andra pensionsutgifter än dem som gjorts av arbetsgivaren
för arbetstagare, vilka omfattas av stiftelsens ändamål, eller deras
efterlevande. Gottgörelserätten har ansetts böra avse efterlevande, även om
dessa till äventyrs icke skulle uttryckligen omfattas av det i stadgarna angivna
ändamålet (bunden pensionsstiftelse tryggar alltid pension åt efterlevande,
se 1 § andra stycket i 1937 års lag). Detta ligger enligt utredningen
i linje med vad nyss sagts beträffande arbétsgivarens rätt till gottgörelse
för utgift för annat pensionsslag än som avses med stiftelsen.
År en stiftelse inrättad t. ex. enbart för tjänstemän, skall enligt 4 § blott
pensionsutbetalningar samt ATP-avgifter och andra pensionsförsäkringspremier
avseende tjänstemän (eller efterlevande till tjänstemän) grunda rätt
till ersättning ur stiftelsen. Härvid är att märka, att ATP-avgifterna är av
kollektiv natur. En arbetsgivares ATP-avgift skall sålunda bidraga till kostnaden
för ATP-systemet i dess helhet. Detta utesluter icke att man bör betrakta
arbetsgivarens ATP-avgift som jämförbar med avgift för pensionsförsäkring.
Utredningen har ansett att i lagen bör anvisas en beräkningsmetod
i fråga om rätt för arbetsgivaren att ur pensionsstiftelse bereda sig gottgörelse
för sin ATP-avgift. Det har därför föreslagits att arbetsgivaren skall
äga gottgöra sig den del av ATP-avgiften vilken kan anses hänföra sig till
lön eller annan ersättning åt arbetstagare, som omfattas av stiftelsens ändamål.
Avser stiftelsen samtliga arbetstagare äger arbetsgivaren gottgöra sig
hela avgiften, förutsatt att övriga betingelser för gottgörelse är för handen.
Skulle stiftelsen åter omfatta endast en krets av de anställda, exempelvis
företagets tjänstemän, har arbetsgivaren att göra antagandet att enbart dessa
ar anställda hos honom. Därefter räknar han ut hur stor ATP-avgift som
skulle ha erlagts för dem enligt de föreskrifter, som återfinnes i lagen om
försäkring för allmän tilläggspension och i därtill anslutande författningar.
Den föreslagna lagen reglerar icke andra gottgörelsefall än dem som nämnes
i 4 och 5 §§ av utredningsförslaget. Sålunda beröres ej arbetsgivarens
möjligheter att ur en pensionsstiftelse med biändamål vid sidan av pensionering
(frånsett ändamål som avses i 5 §) gottgöra sig utgifter för det
Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961
63
främmande ändamålet. Utredningen säger sig sakna anledning att genom
lagstiftning tillerkänna arbetsgivaren generell rätt till gottgörelse från stiftelsen
i fråga om dylika utgifter. Ej heller har utredningen föreslagit att
spärregeln i 6 § första stycket skall gälla med avseende å utgifter för ifrågavarande
biändamål, om gottgörelse härför skulle vara medgiven jämlikt
stiftelsens stadgar. Detta har varit betingat främst av hänsyn till stiftarens
vilja.
Jämlikt 8 § i 1937 års lag omfattar företagets gottgörelserätt utgifter för
betalning av pension och av pensionsförsäkringsavgifter. Eftersom ATP anses
utgöra pensionsförsäkring innefattar nämnda lag enligt utredningen
icke något hinder mot att en bunden pensionsstiftelses överskottsmedel tages
i anspråk för ATP-avgifter. Som framgår av det föregående innebär 4 § likväl
en viss utvidgning med avseende å föremålet för rätten till gottgörelse
ur en bunden stiftelse. Här avses gottgörelse för »annan kostnad i samband
med pensionering». Likaså utökas rätten till återtagning genom stadgandet
i den av utredningen föreslagna 5 §. Det har befunnits lämpligt att till 8 §
i 1937 års lag foga ett tillägg med en erinran härom.
Remissyttrandena. Stadgandet har i sak tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av samtliga remissinstanser. Näringslivets skattedelegation framhåller
dock att den vidsträckta gottgörelserätt, som föreslagits av utredningen,
egentligen borde införas först efter det att frågan om förmånsrätt funnit
sin lösning.
Beträffande möjligheten att anlita pensionsstiftelses medel till f ö r v a 11-nings utgifter framhåller försäkringsinspektionen att bunden pensionsstiftelses
tillgångar enligt 7 § sista stycket av 1937 års lag skall kunna
användas till bestridande av förvaltningskostnader (arvode till styrelseledamot
eller god man samt ersättning för utlägg). Stadgandet anses innebära
att stiftelseförmögenheten får anlitas för angivna ändamål, oaktat förmögenheten
icke överstiger pensionsreserven. Inspektionen utgår från att bestämmelserna
i 3 och 4 §§ samt spärregeln i 6 § första stycket av utredningens
lagförslag icke reser hinder mot att pensionsstiftelse får göra utbetalning för
förvaltningskostnader ävensom att arbetsgivare ur sådan stiftelse får gottgöra
sig utgifter som han haft för stiftelsens förvaltning, oaktat stiftelsen icke
har överskottsmedel. Enär detta icke tydligt framgår av lagtexten, finner
inspektionen det vara från upplysningssynpunkt önskvärt, att i lagmotiven
intages cll uttalande härom. Även länsstyrelserna i Malmöhus och Hallands
län berör spörsmålet om utgifter för pensionsstiftelses administrering.
Justitiekanslersåmbetet, som icke har någon saklig invändning att göra,
har likväl ställt sig frågan, om det är alldeles påkallat att så strängt som
utredningen gjort hålla på regeln att överskottet blott skall användas för den
krets av arbetstagare som ursprungligen avsetts med stiftelsen. Då överskottet
användes för engångsunderstöd enligt 5 § av förslaget är det måhända
motiverat att icke utöka destinatärskretsen. Beträffande ianspråktagandc av
överskottsmedel för t. ex. ATP-avgifter kan däremot enligt ämbetet sältas
64
Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961
i fråga, om det för de berörda arbetstagarna — då ju stiftelsemedlen icke
är skyddade genom någon förmånsrätt eller eljest —- är av något intresse
att överskottsmedlen användes blott för ATP-avgifter för dem. Genom uppmjukning
av bestämmelserna till att gälla arbetsgivarens ATP-avgifter överhuvudtaget
eller för någon större grupp, exempelvis samtliga tjänstemän,
synes kunna vinnas förenklingar både för arbetsgivaren och för länsstyrelserna,
vilket för de senare torde vara av betydelse vid utövandet av tillsynen.
I yttrandet från handelskammaren i Gefle anföres att en pensionstiftelses
ändamål numera enligt skattelag icke får omfatta huvudaktieägare. Detta
betyder, säger handelskammaren, att om 4 § av utredningens förslag upphöjes
till lag och företaget utbetalar pension till huvudaktieägare, det icke
får täcka sig med medel från pensionsstiftelsen. Handelskammaren finner
det nödvändigt att paragrafen får en sådan utformning, att gottgörelse medgives
från de äldre stiftelserna.
Justitiekanslersämbetet anför att utredningen i förevarande paragraf liksom
i 5 och 7 §§ i sitt förslag använt formuleringen »arbetsgivaren medgives»
under hänvisning till att lagstiftningen på ifrågavarande punkter har
ett inslag av permutation ex lege. Verbet »medgiva» förutsätter väl logiskt
ett subjekt och användes ju också ofta, då en myndighet meddelar ett tillstånd
eller en dispens. Det brukas också ofta i permutationsbeslut; i en
lag ter det sig emellertid främmande. Utredningens syfte torde kunna vinnas
genom uttryck som »må» eller »äga att».
Departementschefen. Genom denna bestämmelse berättigas arbetsgivaren
att ur pensionsstiftelse, oavsett vad stadgarna innehåller härom, gottgöra
sig för vad han själv erlagt i pensionsposter, avgifter till pensionsförsäkring
och liknande. Av särskild betydelse är att arbetsgivaren får möjlighet att ur
stiftelsens förmögenhet bereda sig ersättning för ATP-avgifter. En förutsättning
för gottgörelse är enligt utredningens förslag att utgiften avser arbetstagare,
som omfattas av stiftelsens ändamål, eller dennes efterlevande. Denna
begränsning i gottgörelserätten överensstämmer med principerna i 1937
års lag. Av 6 § i utredningsförslaget (motsvarande 7 § i departementsförslaget)
följer, att det endast är stiftelsens överskottsmedel som står till
förfogande för gottgörelse, dock att en arbetsgivares pensionsutgifter kan
avräknas mot en bunden stiftelses räntefordran på arbetsgivaren, även om
stiftelsen ej har överskott.
Stadgandet har i sak lämnats utan invändningar vid remissbehandlingen
och ger icke heller anledning till erinran från min sida. Jag är således ej
beredd att, såsom ifrågasatts av justitiekanslersämbetet, föreslå någon utvidgning
av gottgörelserätten i vad avser personkretsen.
Med anledning av vad en handelskammare anfört vill jag påpeka, att varken
civilrättsliga eller skatterättsliga regler hindrar att en pensionsstiftelse
omfattar huvuddelägare i aktiebolag. En annan sak är att utfästelse till huvuddelägare
numera icke får komma i beaktande, när det gäller att beräkna
65
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961
avdragsgillt belopp vid avsättning till pensionsstiftelse (kommunalskattelagen
29 § anvisningspunkt 2 fjärde stycket). Det nu föreslagna stadgandet utgör
icke hinder mot att ett aktiebolag ur en stiftelses överskott gottgör sig
för pensionsutgift avseende huvuddelägare.
Försäkringsinspektionen har väckt frågan, om arbetsgivaren skall äga att
med stöd av förevarande bestämmelse gottgöra sig för utgifter för en fri pensionsstiftelses
förvaltning och om i så fall den i 7 § första stycket av departementsförslaget
upptagna spärregeln skall iakttagas vid gottgörelsen. Med
anledning härav vill jag framhålla, att förslaget till lag om pensionsstiftelses
verksamhet icke reglerar frågan om gottgörelse för förvaltningsutgifler.
På denna punkt inträder ingen ändring i det nuvarande rättsläget. Den föreslagna
lagen hindrar således icke arbetsgivaren från att ur stiftelsen bereda
sig ersättning för förvaltningsutgifter, även om stiftelsen skulle sakna täckning
för pensionsreserven. Ej heller förbjudes stiftelsen att själv göra utbetalningar
för bestridande av förvaltningsutgifter (jfr 4 § i departementsförslaget).
Liksom i föregående paragraf torde uttrycket »kostnad» få ersättas med
»utgift». Vidare bör vissa andra redaktionella jämkningar vidtagas, bl. a.
med anledning av vad justitiekanslersämbetet anfört.
6 §•
Denna paragraf, som frånsett redaktionella jämkningar överensstämmer
med 5 § i utredningens förslag, ger arbetsgivaren möjlighet att ur pensionsstiftelse
bereda sig gottgörelse för utgifter avseende vissa engångsunderstöd.
Utredningen. I sina motiv till förevarande stadgande anför utredningen
inledningsvis, att parterna på arbetsmarknaden kan ha ett intresse av att till
pensionsstiftelser avsatta medel får användas icke blott till pensioner utan
även till andra liknande förmåner åt de anställda. Uppgörelsen i pensionsfrågan
mellan arbetsgivareföreningen, industritjänstemannaförbundet och
arbetsledareförbundet innefattar t. ex. förutom plan för kompletterande pensionsförmåner
jämväl plan för grupplivförsäkring (kapitalförsäkring mot
riskpremie). Det må också nämnas att förhandlingar för närvarande pågår
rörande kompletterande pensionsanordningar för andra grupper av arbetstagare
i enskild tjänst. Utredningen har sett det som sin uppgift att i arbetsmarknadsparternas
intresse söka åvägabringa en ordning, enligt vilken
pensionsstiftelsernas tillgångar skall kunna anlitas till vissa pensionsliknande
understöd åt arbetstagare och efterlevande till dessa.
En given utgångspunkt är enligt utredningen att endast stiftelsernas överskott,
d. v. s. medel som icke anses erforderliga till tryggande av pensioner
åt pensionstagare och löftesbärare, kan komma i fråga till berörda användningsområde
(6 § i utredningens förslag). Vidare bör stiftelsemedlen icke få
tagas i anspråk för utgifter till andra än arbetstagare, som omfattas av stiftelsens
ändamål, eller deras efterlevande (5 § första stycket andra punkten
i förslaget). Med hänsyn till pensionsstiftelsernas säregna struktur bör med
5
Ilihang till riksdagens protokoll 1961. i samt. Nr 177
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961
len stå till förfogande allenast i form av gottgörelse åt arbetsgivaren. I här
angivna hänseenden bör alltså råda överensstämmelse med vad som föreslagits
skola gälla utgifter för pensionering.
Utredningen erinrar om att enligt stiftelserättsliga regler en stiftelses medel
i princip får begagnas uteslutande till det ändamål som stiftaren föreskrivit.
Varken stiftaren själv, stiftelsens styrelse eller destinatärerna har
rätt afl utan vidare ändra stiftelsens ändamål. En möjlighet att få en ändring
till stånd är att söka permutation hos Kungl. Maj :t. Permutationsförfarandet
är av särskild betydelse, när det efter stiftelsens tillkomst inträffat
ändrade förhållanden, som rubbar de förutsättningar under vilka stiftelseförordnandets
bestämmelser givits. Någon form av förändring i förhållandena
torde regelmässigt krävas för att permutationsrätten skall kunna aktualiseras.
Införandet av ATP kan enligt utredningens mening sägas ha i viss mån
medfört ändrade förhållanden med avseende å pensionsstiftelserna. ATP har
i stor utsträckning inneburit en avlösning av företagens egna pensionsåtaganden.
På grund härav har i åtskilliga stiftelser uppstått överskott. Det har
ansetts rimligt och naturligt att överskottsmedlen skall få anlitas till arbetsgivarens
ATP-avgifter. Utredningen säger att man kan förutse framställningar
om att sådana överskottsmedel skall få användas även för andra pensionering
närstående ändamål.
Enligt utredningen bör arbetsgivaren i lag generellt medges vidgade befogenheter
att för olika utgifter gottgöra sig ur överskottsmedel. Utredningen
har sålunda föreslagit att en stiftelses överskottsmedel skall få begagnas till
engångsunderstöd åt arbetstagare vid dennes långvariga oförmåga till arbete
på grund av sjukdom, lyte eller annat men eller vid dennes avgång ur tjänsten
på grund av uppnådd ålder eller till engångsunderstöd åt efterlevande
vid arbetstagarens frånfälle eller också för försäkring av sådana understöd
(5 § första stycket första punkten i förslaget). Det framhålles att denna beskrivning
inrymmer t. ex. premier för grupplivförsäkring. Hit kan även höra
ett större engångsbelopp åt person, som faller för ett åldersstreck och därför
slutar sin anställning.
Utredningen menar att arbetsgivaren likväl ej bör tillerkännas en ovillkorlig
rätt att ur pensionsstiftelses överskott bereda sig ersättning för angivna
utgifter vid sidan av pensionsområdet. Man kunde diskutera att göra
rätten till gottgörelse beroende av stiftelsestyrelsens medgivande. En sådan
lösning hade emellertid förutsatt lagstiftning om representation för de anställda
i stiftelsens styrelse. Utredningen tager emellertid icke upp representationsfrågan
i denna etapp av sitt arbete.
Utiedningen anser att man i detta sammanhang bör kunna bortse från
dem som är pensionstagare. Det är nämligen fråga om dispositionen av ett
ö''\ erskott i förhållande till vad som behövs för att täcka pensionsreserven.
För pensionstagarnas del är det ej aktuellt med ytterligare intjänande av
pension, och det fordras därför i princip icke några vidare avsättningar för
deras räkning. Det bör således enligt utredningens mening alltid vara till
-
67
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
räckligt, atl samtliga anställda samtycker till att arbetsgivaren ur stiftelsens
medel gottgör sig för sina utgifter för engångsunderstöd och motsvarande.
Vidare anför utredningen att fackföreningen i allmänhet för arbetstagaren
framstår som den naturliga företrädaren vid förhandlingar med arbetsgivaren.
I större företag kan det för övrigt vara praktiskt ogörligt att inhämta
samtycke från alla arbetstagare. Utredningen föreslår att samtycke av de
enskilda intressenterna skall kunna ersättas med samtycke av organisation.
Man kunde tänka sig att detta samtycke skulle utverkas från samtliga de
organisationer, som företräder arbetstagare omfattade av stiftelsens ändamål.
I fråga om överskott i en särskild stiftelse för tjänstemän skulle man
då begära samtycke av alla organisationer, som representerar hos arbetsgivaren
förekommande tjänstemannagrupper. Användning av överskott i en allmän
stiftelse skulle därutöver kräva samtycke av arbetarnas organisationer.
En annan utväg vore att anknyta till frågan hur överskottet uppkommit.
Har pensionsutfästelser till arbetare, vilka utfästelser säkerställts genom
avsättningar, senare fallit bort eller reducerats på grund av tillkomsten av
ATP, skulle samtycket till åtgärden att utnyttja överskott närmast inhämtas
av arbetarnas organisation. Mot en sådan tankegång kan dock invändas
att varje avsättning i princip sker till fromma för samtliga de personer som
avses med stiftelsen. Att vissa utfästelser åberopas i samband med avsättning
beror på de villkor för avdragsgillhet som uppställes i skattelag. Utredningen
understryker att en arbetsgivare ensam kan förfoga över en stiftelses
överskottsmedel på det sättet, att han ger nya pensionslöften uteslutande
till en viss yrkesgrupp. Vad som motsvarar pensionsreserven för dessa löften
lägges nämligen till den tidigare pensionsreserven. Utredningen förordar
att samtycke skall krävas enbart från den organisation, som företräder
den yrkesgrupp av arbetstagare utgiften avser.
I flera andra sammanhang, fortsätter utredningen, har organisationen
genom lagstiftning tillerkänts rätt att företräda arbetstagarna oavsett om
dessa är medlemmar eller icke. Därvid har i senare lagstiftning vanligen
fordrats att organisationen skall vara att anse som huvudorganisation enligt
lagen om förenings- och förhandlingsrätt (se allmänna arbetstidslagen 4 a §
och lagen om försäkring för allmän tilläggspension 37 §). Samma krav har
uppställts i utredningens förslag. Det har icke ansetts nödvändigt, att organisationen
skall visa att den företräder flertalet arbetstagare inom yrkesgruppen
i fråga. Skulle flera organisationer konkurrera med varandra, har
man enligt utredningens bedömande skäl att antaga, att arbetsgivaren icke
kommer att inleda förhandlingar med mindre han anser organisationen representativ.
Kravet på samtycke från representanter på arbetstagarsidan till att arbetsgivaren
gottgör sig ur stiftelsens medel har av utredningen ansetts kunna
eftergivas, då själva utgiften för engångsunderstödet företagits enligt bestämmelse
i kollektivavtal. Såsom förutsättning skall dock gälla att organisation,
som ägt lämna samtycke till gottgörelsen, står som part i kollektiv
-
68
Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1961
avtalet på arbetstagarsidan (andra stycket andra punkten). Att kräva klausul
i kollektivavtalet om rätt till gottgörelse i det enskilda fallet har befunnits
opraktiskt. Utredningen säger att man får förutsätta att organisationen,
när den genom kollektivavtal träffar uppgörelse om engångsunderstöd
för arbetstagare, är medveten om att den därigenom bereder arbetsgivaren
möjlighet alt ur pensionsstiftelses överskottsmedel gottgöra sig för utgiften.
Slutligen uttalar utredningen att tillsynsmyndigheten har att —- normalt
med ledning av stiftelsens årsberättelse — kontrollera att de uppsatta villkoren
för här ifrågavarande gottgörelse varit vederbörligen uppfyllda.
Remissyttrandena. Bestämmelsen i första stycket av paragrafen har godtagits
helt vid remissbehandlingen. Landsorganisationen i Sverige anser det
vara synnerligen viktigt att en rättslig möilighet öppnas för stiftelseöverskottets
användning till sådana med pensionering besläktade ändamål, varom
här är fråga.
Däremot har samtyckesreglerna i paragrafens andra stycke föranlett meningsbrytningar.
Landsorganisationen i Sverige har intet att erinra mot utredningens
förslag i fråga om tillvägagångssättet för fördelning av stiftelseöverskotten
men förutsätter, att överenskommelse i flertalet fall kommer
att träffas mellan arbetsgivarsidan och arbetstagarnas organisationer angående
användandet av dessa medel.
Enligt näringslivets skattedelegation är det uppställda kravet på samtycke
av samtliga arbetstagare, som omfattas av stiftelsens ändamål, synnerligen
opraktiskt. En begränsning bör här kunna ske utan olägenhet, och delegationen
föreslår att samtycke skall behöva inhämtas endast av de personer, till
vilka utfästelse om pension lämnats. Man skulle enligt delegationen även
kunna tänka sig den ytterligare begränsningen, att samtycke av en enkel
majoritet av sistnämnda kategori är tillräckligt. I samma riktning uttalar
sig handelskammaren i Gefle samt Västergötlands och Norra Hallands handelskammare.
Enligt Sveriges köpmannaförbund torde det vara nödvändigt att begränsa
bestämmelsen till att avse samtycke av samtliga vid tiden för gottgörelsen
anställda arbetstagare, eftersom det i många fall torde vara ogörligt att få
reda på arbetstagare som slutat sin anställning. Kooperativa förbundet anser
att uttrycket »samtliga arbetstagare, som omfattas av stiftelsens ändamål»
saknar behövlig pregnans, då det icke klargör huruvida det avser arbetstagare,
som kan komma i fråga om att erhålla pensionsutfästelser, eller
arbetstagare, som redan erhållit sådana.
Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det oriktigt att, för den händelse
stiftelsens ändamål omfattar arbetstagare tillhörande skilda huvudorganisationer,
från medbestämmanderätt utesluta sådan huvudorganisation, vars
medlemmar icke avses med utgiften. Samtycke bör därför enligt länsstyrelsens
förmenande i sådant fall sökas hos varje huvudorganisation som företräder
yrkesgrupp, vilken omfattas av stiftelsens ändamål. Samma uppfattning
har länsstyrelsen i Hallands län. Enligt Sveriges akademikers central
-
69
Kungl. Maj:ts proposition nr 277 år 1961
organisation är begreppet yrkesgrupp svårdefinierbart. Organisationen erinrar
om alt vare sig begreppet ges en vid eller snäv tolkning fall kan uppkomma,
då flera huvudorganisationer kan anses företräda den berörda gruppen
arbetstagare. Det förutsättes att i sådana fall arbetsgivaren skall vara
skyldig inhämta samtycke från samtliga berörda huvudorganisationer.
Kommerskollegium förordar att ifrågavarande stadgande omarbetas för
undvikande av så omständliga förfaranden, som eljest måste bli följden i de
med bestämmelsen avsedda fallen. I enahanda riktning yttrar sig Östergötlands
och Södermanlands handelskammare samt Sveriges redareförening,
vilken finner en från trygghetssynpunkt för arbetstagarna tillfredsställande
lösning vara att uppställa medgivande av tillsynsmyndigheten såsom villkor
för arbetsgivarens gottgörelse ur stiftelsen för engångsunderstöd. Överståthållarämbetet
ifrågasätter — under framhållande att enligt förslagets
6 § gottgörelse må uttagas endast under villkor att stiftelsen efter gottgörelsen
har kvar medel tillräckliga att täcka pensionsreserven —- om det överhuvud
föreligger behov av något samtycke. Jämväl Smålands och Blekinge
handelskammare samt handelskammaren i Göteborg anser att det för det
ifrågavarande fallet av gottgörelse borde räcka med att kräva, att pensionsreserven
icke underskridits.
Departementschefen. I arbetsmarknadsparternas intresse bär utredningen
sökt åstadkomma en ordning, enligt vilken pensionsstiftelsernas tillgångar
skall kunna nyttjas till pensionsliknande understöd åt arbetstagare och deras
efterlevande. Utredningen har sålunda föreslagit att arbetsgivaren skall
kunna ur stiftelsen bereda sig gottgörelse för utgifter avseende vissa engångsunderstöd
eller försäkring av sådana understöd. Liksom i fråga om
gottgörelse för pensionsutgifter fordras enligt förslaget dels att utgiften avser
arbetstagare, som omfattas av stiftelsens ändamål, eller dennes efterlevande,
dels att stiftelsens tillgångar — utom då fråga är om avräkning
mot bunden stiftelses räntefordran på arbetsgivaren — efter gottgörelsen
täcker pensionsreserven. Utredningen har ansett frågan om stiftelsemedlens
användning till engångsunderstöd vara en förhandlingsfråga. Därför har
föreslagits att gottgörelse skall få äga rum endast efter samtycke av samtliga
arbetstagare, som omfattas av stiftelsens ändamål, eller av huvudorganisation,
som företräder den yrkesgrupp av arbetstagare utgiften avser. Gottgörelse
skall även kunna ske, om utgiften har företagits enligt bestämmelse
i kollektivavtal och organisation, som enligt vad nu sagts har ägt lämna samtycke,
slår såsom part i kollektivavtalet på arbetstagarsidan.
Samtyckesreglerna har varit föremål för delade meningar bland remissinstanserna.
Det finns sålunda remissorgan, som icke haft något alt erinra
mot utredningens förslag, medan från andra håll ifrågasatts om det överhuvud
behövs något samtycke med hänsyn till alt det endast rör sig om
överskottsmedel. Däremellan rymmes skilda ståndpunkter. En del remissinstanser
föreslår att kravet på samtycke av alla arbetstagare bör ersättas
med krav på samtycke av alla löftesbärare, eventuellt med den ytterligare
70
Kungl. Maj. ts proposition nr 777 år 1961
begränsningen att samtycke av viss majoritet av sistnämnda kategori skulle
räcka. Ett annat förslag går ut på att, då det gäller samtycke av huvudorganisation,
samtycke skall utverkas ej enbart hos organisation, som företräder
den yrkesgrupp av arbetstagare utgiften avser, utan hos varje organisation
företrädande yrkesgrupp, vilken omfattas av stiftelsen ändamål. Från ett
håll har förordats medgivande av tillsynsmyndigheten såsom villkor för gottgörelse.
Bakom kritiken mot de av utredningen föreslagna samtyckesreglerna ligger
i flertalet fall uppfattningen att dessa blir krångliga i tillämpningen. Jag
kan instämma i att reglerna ter sig i viss mån omständliga och att måhända
lämpligare lösningar kan finnas. Emellertid är jag icke beredd att på grundval
av det föreliggande utredningsmaterialet förorda någon annan lösning än
den som utredningen enhälligt anvisat. Jag förutsätter, att frågan ånyo uppmärksammas
vid den slutliga översynen av stiftelserna.
När det gäller att av huvudorganisation inhämta samtycke till ifrågavarande
slag av gottgörelse, är det tillräckligt att arbetsgivaren skaffar sig
samtycke av någon organisation, som kan anses företräda den avsedda yrkesgruppen.
Av utredningens motiv framgår vidare, att samtycke icke avsetts
skola krävas av förutvarande arbetstagare hos arbetsgivaren. Lagtexten bör
på sistnämnda punkt förtydligas så, att gottgörelse icke må ske utan samtycke
av samtliga i arbetsgivarens tjänst varande arbetstagare, som omfattas
av stiftelsens ändamål. Såsom framgått av det tidigare anförda innefattas i
angivna krets även sådana arbetstagare, som ej erhållit pensionsutfästelse.
Vissa andra redaktionella jämkningar torde jämväl böra vidtagas.
7 §■
I denna paragraf, som motsvarar 6 § i utredningens förslag, upptages regler
om vissa förutsättningar för och tillvägagångssättet vid gottgörelse ur
pensionsstiftelse.
Utredningen. I motiven framhålles att detta stadgande har tillämpning enbart
på fria pensionsstiftelser. Frågan om ändringar i 1937 års lag har ansetts
såvitt möjligt böra anstå till dess att utredningen hunnit verkställa en
allmän översyn av pensionsstiftelsernas rättsliga ställning. På grund härav
har i 6 § tredje stycket av den föreslagna lagen upptagits ett stadgande, enligt
vilket de nuvarande spärrbestämmelserna i 8 § första — tredje styckena
och 13 § första och andra styckena 1937 års lag skall gälla i oförändrat skick
för de bundna stiftelserna.
Gottgörelse ur fria pensionsstiftelser för utgifter varom stadgas i 4 och
5 §§ av utredningens lagförslag må enligt nu förevarande paragraf avse blott
utgifter under arbetsgivarens sistförflutna räkenskapsår. Rätten till gottgörelse
bindes med andra ord till det räkenskapsår varunder utgiften gjorts.
Denna tidsbegränsning av återtagningsrätten överensstämmer med den ordning
som råder för gottgörelse ur bundna stiftelser. Skulle en arbetsgivare
(fysisk person) till äventyrs icke ha särskilt räkenskapsår, är det naturligt
71
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
att knyta återtagningsrätten till det senaste kalenderåret. Uttrycklig bestämmelse
härom torde likväl enligt utredningens mening ej behövas.
Utredningen påpekar att den föreslagit ändring av bestämmelserna i kommunalskattelagen
om vad som får avdragas från bruttointäkten av rörelse.
Ändringen bygger på förutsättningen att skattskyldig företagare skall söka
gottgörelse för alla utgifter av den art som omnämnes i 4 § av utredningens
förslag, förutsatt att överskott finns i stiftelsen ovanför ett visst tak. I 29 §
4 mom. kommunalskattelagen har tillagts att avdrag icke får göras för utgift,
för vilken den skattskyldige ägt gottgöra sig enligt 4 § lagen om pensionsstiftelses
verksamhet men för vilken han icke uttagit gottgörelse, till den del sådan
kunnat ske utan att stiftelsens förmögenhet bringats att underskrida ett
belopp motsvarande 120 procent av stiftelsens pensionsreserv. Om ett företag,
i vars pensionsstiftelse finns tillgångar överstigande 120 procent av pensionsreserven,
under ett visst räkenskapsår — kanske av misstag — skulle underlåta
att ur stiftelsen gottgöra sig för sina pensionsutgifter och därför enligt
tillägget i 29 § 4 mom. kommunalskattelagen förvägras avdrag, bör gottgörelse
rimligen i stället få ske under ett följande räkenskapsår under förutsättning
att de i nu förevarande paragraf i civillagen uppställda villkoren
då är för handen. Denna speciella möjlighet till gottgörelse för utgift, som
ligger längre tillbaka i tiden än det senaste räkenskapsåret, torde enligt utredningens
mening icke behöva lagfästas särskilt. Det är ju bara fråga om
en rättelse i efterhand. Att gottgörelsen icke skedde redan under det räkenskapsår
företaget hade pensionsutgiften kan ha berott på den felaktiga förutsättningen,
att företaget ägde betrakta utgiften som avdragsgill vid inkomsttaxering.
Det bör enligt utredningen sakna betydelse, om den uraktlåtna
gottgörelsen visas bero på försummelse av arbetsgivaren eller ej.
Såsom förutsättning för arbetsgivarens gottgörelse ur fri pensionsstiftelse
gäller enligt förslaget, att stiftelsen efter gottgörelsen har kvar medel tillräckliga
att täcka pensionsreserven för de pensioner och pensionsutfästelser,
för vilka stiftelsens tillgångar tjänar som säkerhet. Denna spärregel är i ett
avseende annorlunda konstruerad än spärregeln i 1937 års lag. Sålunda får
enligt 8 § första stycket angivna lag mot en bunden pensionsstiftelses räntefordran
för räkenskapsår utan inskränkning avräknas företagets pensionsutgifter
under året. Beträffande bundna stiftelser gäller således ej någon
spärr i fråga om avräkning på räntefordran. Rätt till gottgörelse genom kvittning
av sådan fordran föreligger med andra ord även om stiftelsens tillgångar
ej täcker pensionsreserven.
Enligt första stycket av förslagets 6 § är ett företags möjligheter att låta
pensionsutgifter gå i avräkning mot en fri stiftelses räntefordran begränsade
av samma regel, som gäller i fråga om ersättning åt företaget av stiftelsens
kapital. Stiftelses fordran på ränta har alltså ej ansetts böra intaga
annan ställning än stiftelsens fordran på huvudstolen. Avräkning mot fordran
på ränta får ske allenast på villkor att pensionsreserven är täckt. Denna
ordning synes utredningen bättre rimma med syftet att skapa större säkerhet
för deslinatärerna.
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
I andra stycket ges föreskrift om förfarandet vid gottgörelse ur fri pensionsstiftelse.
Arbetsgivaren skall i första hand nedsätta eventuell skuld till
stiftelsen. Har han utgivit större belopp än som svarar mot skulden, äger han
fordra betalning för överskjutande belopp ur de tillgångar som må finnas
hos stiftelsen utöver fordringen på arbetsgivaren.
Utredningen konstaterar att frågan om kontroll av spärregelns efterlevnad
för de bundna pensionsstiftelsernas vidkommande är reglerad i 1937 års lag.
Det bör med avseende å fria stiftelser, fortsätter utredningen, i första hand
ankomma på styrelsen att bevaka att spärregeln i 6 § av den föreslagna lagen
iakttages, d. v. s. att det efter gottgörelse åt företaget finns kvar medel som
täcker stiftelsens pensionsreserv. En fri stiftelse kan ha särskild styrelse,
med eller utan representation för de anställda. Det kan också ha överlåtits
åt företagets styrelse att jämväl vara styrelse för stiftelsen. I de fall då stiftelsens
styrelse är identisk med företagets kan enligt utredningens bedömande
föreligga särskild risk för att spärregeln åsidosättes. Emellertid förutsättes
tillsynsmyndigheten kunna utöva en nöjaktig kontroll av att regeln efterleves.
Vad nu sagts gäller också den spärregel som upptages i 7 § andra stycket
av förslaget. Utredningen tillägger att, därest spärreglerna åsidosättes,
tillsynsmyndigheten bör bevaka att företaget till stiftelsen återför vad som
för mycket avtappats ur densamma.
Remissyttrandena. Bestämmelsen i första stycket har godtagits av det övervägande
flertalet remissinstanser.
Emellertid har stadgandet även föranlett erinringar. En del remissorgan
anser att arbetsgivarens gottgörelserätt skall grundas på ^stadsbegreppet
och icke, såsom utredningen förordat, på utgiftsbegreppet. Föreningen
auktoriserade revisorer påpekar att utredningen såväl i förslaget till
lag om pensionsstiftelses verksamhet som i de föreslagna ändringarna av
vissa andra lagar begagnat ordet »utgift» (eller »utgivit»), när det gällt att
beteckna det belopp för pensioner, pensionspremier in. m., varmed ett företag
skulle få kräva gottgörelse ur pensionsstiftelse. Föreningen finner det sannolikt
att utredningen avsiktligt valt detta ord i stället för »kostnad» och att
så skett, emedan man velat säkerställa att belopp, som tages ur pensionsstiftelse,
verkligen användes för täckande av havda utgifter. Mellan »kostnad»
och »utgift» föreligger inom den företagsekonomiska terminologien den skillnaden,
att medan »kostnad» anger den till den aktuella perioden, t. ex. bokföringsåret,
periodiserade uppoffringen av ekonomiska värden, utgör »utgifter»
uttrycket för operiodiserade kostnader i form av finansiella uppoffringar
för ett företag vid dess affärstransaktioner. Det har synts föreningen angeläget
att belysa fragan, huruvida det är lämpligast att använda begreppet
»utgift» eller om detta begrepp bör ersättas av »kostnad». Om en mindre
lämplig term insättes i lagen, kan detta enligt föreningens mening medföra
icke blott begreppsförvirring utan även svårigheter vid lagens tillämpning
och dennas övervakning. Föreningen anför vidare:
73
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961
Till »pensionskostnader» i vidaste mening hör även normal avsättning till
pensionsstiftelse. Det är emellertid icke av denna anledning omöjligt att
diskutera ett eventuellt ersättande av »utgift» med »kostnad» i kommitténs
förslag, ty genom lagens formuleringar kan lätt säkerställas, att »pensionskostnad»
i lagen icke skall anses inbegripa ifrågavarande avsättning.
I de flesta övriga avseenden kommer beloppet av ett företags pensionsutgifter
under ett år att sammanfalla med beloppet för årets pensionskostnader
intill den punkt, då eventuell gottgörelse sker ur pensionsstiftelse. I ett
fall föreligger emellertid en viktig reell skillnad, nämligen i fråga om ATrpremierna.
För dessa är
utgiften = de för året betalda preliminära premierna ± den samtidigt
skeende betalningen med anledning av slutregleringen av premierna för det
näst-näst-föregående året, och
kostnaden = de beräknade premierna hänförliga till året (± den mindre
justering, som kan erfordras, om motsvarande belopp 2 år tidigare icke blivit
exakt beräknat).
Det är här fråga om samma distinktion som mellan skatteutgift och skattekostnad.
Liksom det enligt allmänna bokföringsgrunder och god köpmannased
åligger företagen att göra en riktig periodisering av skattekostnaderna,
böra företagen årligen redovisa sina kostnader för ATP-premierna och
upptaga eventuell beräknad »kvarpremie» (dvs. det belopp, som motsvarar
begreppet »kvarstående skatt») såsom skuld, respektive i motsatt fall upptaga
en beräknad fordran på restitution.
Antages utredningens förslag att gottgörelse skall uttagas för utgifterna,
skulle det medföra, att en differens uppstode mellan de av företaget redovisade
kostnaderna och det belopp, varmed gottgörelse får —- och i vissa fall
skall — krävas ur stiftelse. Vissa år kan gottgörelse icke sökas för hela kostnaden,
medan andra år åter gottgörelse måste sökas för mer än den havda
kostnaden. I det senare fallet kommer pensionskostnadskontot därefter att
visa ett kreditsaldo, dvs. man redovisar en »pensionsintäkt». Dessa resultat
kunna icke anses tillfredsställande vare sig ur redovisningssynpunkt eller
med hänsyn till skattekontrollen. Avdrag för »utgift», som den skattskyldige
ägt gottgöra sig ur pensionsstiftelse, skall ju enligt förslaget vägras, och
kontrollen härav kommer att avsevärt försvåras, om differenser av nu nämnd
art uppkomma.
Föreningen har på grund av det anförda hemställt, att begreppet utgift
utgår ur den föreslagna lagstiftningen och att det ersättes med begreppet
kostnad. Föreningen konstaterar, att den sålunda föreslagna ändringen i
sällsynta undantagsfall kommer att medföra, att man icke helt kan säkerställa
alt allt, som uttages ur pensionsstiftelse, verkligen blir använt för
pensionsändamål. Ett företag som uttagit gottgörelse för en ATP-premiekostnad,
vilken — ehuru hänförlig till året — ännu icke blivit utgiven (d. v. s.
»kvarpremie») kan ju t. ex. komma att gå i konkurs, innan premien blir
erlagd. Föreningen finner emellertid sådana fall vara av synnerligen ringa
betydelse.
Även näringslivets skattedelegation menar att koslnadsbegreppet bör komma
till användning i lagstiftningen. Det allt övervägande flertalet arbetsgivare,
varom nu är fråga, tillämpar bokföringsmässig redovisning och det
skulle enligt delegationens uppfattning innebära betydande praktiska olä
-
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961
genheter och ett avsevärt hinder för en rationell framtida lagstiftning, om
densamma nu binds vid någon form av kontantprincip. Vidare försvåras en
effektiv kontroll, som sambandet med bokföringen upphäves. Riksskattenämnden
och handelskammaren i Gefle yttrar sig också till förmån för kostnadsbegreppet.
Försäkringsinspektionen uttalar sig i motsatt riktning. Inspektionen framhåller
att rätten till gottgörelse ur pensionsstiftelse enligt förslaget bindes
till det räkenskapsår, varunder utgiften verkställts. Detta innebär bl. a. att
gottgörelse skall kunna erhållas för utgift som gjorts under räkenskapsåret,
även om utgiften belöper på året före eller efter räkenskapsåret. Den sålunda
föreslagna ordningen, som överensstämmer med ordningen i fråga om
gottgörelse ur bunden pensionsstiftelse, synes inspektionen lämplig. För att
emellertid undanröja tvekan om innebörden av förevarande bestämmelse,
torde densamma enligt inspektionen böra omformuleras så, att det klart
framgår alt gottgörelse ur pensionsstiftelse skall avse utbetalning, som
gjorts under räkenskapsåret.
Några remissorgan anser att arbetsgivarens rätt till gottgörelse icke bör
begränsas till utgift under arbetsgivarens senaste räkenskapsår.
Sålunda framhåller näringslivets skattedelegation att enligt den föreslagna
lagtexten gottgörelse får ske endast för utgift under det senaste räkenskapsåret,
medan utredningen i sina motiv uttalat att gottgörelse skall kunna ske
jämväl för tidigare räkenskapsår. En viss motsättning föreligger sålunda
mellan lagtexten och motiveringen. Lagförslaget är enligt delegationens åsikt
i denna del icke ändamålsenligt. Det är exempelvis icke ovanligt att om pensionsförmåner
kan föreligga tvist, som kan pågå mer än ett år. För att man
skall komma tillrätta med bl. a. sådana praktiska fall, fordras att lagtexten
icke innehåller förbud mot gottgörelse även för tidigare år. Att den vida tolkning,
utredningen i motiven hänvisar till, skulle bli godkänd i taxeringsinål
synes delegationen vara synnerligen ovisst. På liknande sätt uttalar sig Sveriges
redareförening, Östergötlands och Södermanlands handelskammare
samt Västergötlands och Norra Hallands handelskammare. Enligt länsstyrelsen
i Skaraborgs län är föreskriften, att gottgörelsen endast skall få avse
utgifter under det senaste räkenskapsåret, onödigt snäv. Visserligen överensstämmer
den föreslagna tidsbegränsningen av återtagningsrätten med den
ordning, som råder för gottgörelse ur bundna stiftelser, men då stadgandet
avses endast skola tillämpas på fria stiftelser, borde enligt länsstyrelsens mening
knappast hinder föreligga att här medgiva den längre återtagningstid,
som från skilda synpunkter kan vara erforderlig. Länsstyrelsen ifrågasätter,
huruvida icke gottgörelse bör få avse utgift under åtminstone de två senaste
räkenskapsåren. Rätten till gottgörelse synes länsstyrelsen för övrigt omgärdad
med så rigorösa spärrbestämmelser, att en utsträckning av återtagningsrätlen
på angivet sätt knappast kan öka riskerna för ett obehörigt utnyttjande
av överskottsmedlen.
Från flera andra håll påpekas önskvärdheten av att den möjlighet, som arbetsgivaren
enligt utredningens motiv i vissa fall bör ha att gottgöra sig för
75
Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961
utgift längre tillbaka än under det senaste räkenskapsåret bör komma till uttryck
i själva lagtexten. Uttalanden i sådan riktning göres av kammarrätten,
riksskattenämnden, kooperativa förbundet samt länsstyrelserna i Kalmar,
Blekinge och Örebro län. Sistnämnda länsstyrelse föreslår att efter ordet
»räkenskapsåret» i lagtexten tillfogas »eller, efter tillsynsmyndighetens medgivande,
under tidigare räkenskapsår».
Styrelsen för Sveriges advokatsamfund finner uttrycket »det senaste räkenskapsåret»
måhända vara mindre väl valt, då man kan få intrycket att
det avser nästföregående räkenskapsår, medan av motiven framgår att —
såsom också är det riktiga — utredningen avser det räkenskapsår varunder
utgiften gjorts.
Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att det synes förutsättas, att
jämväl gottgörelse ur fria stiftelser sker i samband med balansräkningens
fastställande och avser räkenskapsårets utgång. Så torde emellertid icke alltid
vara fallet. Det bör enligt länsstyrelsens mening övervägas att införa en
uttrycklig föreskrift om att arbetsgivarens nedsättning av förefintlig skuld
till stiftelse i samband med gottgörelse skall ske vid balansräkningens fastställande.
I fråga om spärregeln — d. v. s. bestämmelsen att stiftelsen efter
gottgörelsen skall ha kvar medel tillräckliga att täcka pensionsreserven —
framhåller styrelsen för Sveriges advokatsamfund att detta villkor är avsett
att gälla även om, som torde vara det vanliga beträffande äldre stiftelser,
stiftelsens stadgar ger företaget obegränsad rätt till gottgörelse. Såvitt angår
äldre stiftelser beträffande vilka enligt dess stadgar en vidsträcktare rätt till
gottgörelse föreligger, kan från rättssäkerhetssynpunkt den föreslagna bestämmelsen
icke accepteras av styrelsen. Det bör enligt styrelsens mening
icke vara tillåtet att lagstiftningsvägen göra en inskränkning av villkor, som
är grundläggande för stiftelsens tillkomst. Förslaget är dessutom strängare
än den bestämmelse som gäller för bundna stiftelser och som avses att bibehållas,
nämligen att arbetsgivaren under alla förhållanden får gottgöra sig
ett belopp intill räntan till stiftelsen. Jämväl Västernorrlands och Jämtlands
läns handelskammare samt Smålands och Blekinge handelskammare riktar
sig mot en retroaktiv tillämpning av spärregeln.
Ett par remissinstanser, för säkring sinspektionen och länsstyrelsen i Östergötlands
län, betecknar det som en brist att utredningens lagförslag icke
upptar någon bestämmelse om skadeståndsskyldighet för arbetsgivare,
som överträder spärregeln vid gottgörelse ur stiftelsen. Försäkringsinspektionen
framhåller att vad beträffar 1937 års lag i regel icke uppkommer
något skadeståndsansvar för ledamöterna i bolagets styrelse, därest bolaget
nedsatt sin skuld till bunden stiftelse i strid med reglerna i 8 och 13 §§
av nämnda lag.
Kammarrätten understryker angelägenheten av lagfästa föreskrifter för
värdering av pensionsstiftelsernas tillgångar. F rånvaron
av sådana regler kan förutses föranleda tvister. Enligt näringslivets
skattedelegation uppstår vid beräkning av täckningen för pensionsreserven
76
Kungi. Maj:ts proposition nr 111 år 1961
i vissa fall värderingsproblem. Dessa har icke behandlats av utredningen.
Delegationen hemställer därför att i motiveringen för den kommande lagstiftningen
utsäges, att vid beräkning av pensionsreserven de normer, som
vid inkomsttaxering godkänts för försäkringsanstalternas nedskrivning av
tillgångar, må tillämpas vid värdering av stiftelsernas tillgångar.
Det andra stycket av förevarande paragraf har godtagits av det stora flertalet
remissorgan.
Åtskilliga remissinstanser hävdar emellertid att arbetsgivaren vid gottgörelse
ur stiftelsen själv bör få välja, huruvida han skall nedsätta sin skuld
till stiftelsen eller uttaga egendom ur denna. Näringslivets skattedelegation
anför härom att det av utredningen föreslagna stadgandet om tillvägagångssättet
vid gottgörelse har sin förebild i 1937 års lag, men det kan icke i förevarande
sammanhang motiveras av grunderna för sagda lag. Enligt delegationens
mening bör det, i den mån stiftelsestadgarna det medger, stå arbetsgivaren
fritt att gottgöra sig även ur andra stiftelsens tillgångar. Intet synes
delegationen tala för att den föreslagna ordningen för gottgörelse i princip
skulle vara till fördel för de anställda. En stiftelses övriga tillgångar kan
mången gång vara av väsentligt sämre kvalitet än stiftelsens fordran på
företaget. Härtill kommer en annan väsentlig omständighet, nämligen förekomsten
av sådana reverser, vilka icke kan uppsägas förrän stiftelsens Övriga
tillgångar tagits i anspråk. Även om förslaget i sin helhet innebär ett
brytande av gällande stadgar för pensionsstiftelserna, saknas dock enligt delegationen
anledning att därutöver bryta sådana villkor, som förekommer i
lämnade skuldebrev. I vart fall, säger delegationen, kan den föreslagna regeln
icke uttormas så, att den får retroaktiv verkan. Vidare saknas anledning att
lagstiftningsvägen motverka intresset av att låta stiftelserna förvärva realtillgångar.
Något skäl att den likviditetsreserv, som stiftelsens tillgångar avannan
art än fordran på företaget utgör, skall göras oåtkomlig föreligger
icke heller. Liknande synpunkter återfinnes i yttrandena från kammarrätten,
Skånes handelskammare, handelskammaren i Gefle och kooperativa förbundet.
Sistnämnda remissorgan anser, att det horde överlämnas till arbetsgivare
och arbetstagare att fritt överenskomma om fördelningen av gottgörelsen
ur stiftelsens medel mellan de olika slagen av dess tillgångar. Svenska
bankföreningen, som åberopat yttrandet av näringslivets skattedelegation,
tillägger att den föreslagna regeln angående gottgörelsesättet ter sig särskilt
olämplig såvitt avser bankernas pensionsstiftelser. Tolkad efter orden skulle
den komma att medföra, att medel, som en banks pensionsstiftelse har innestående
på räkning i banken, måste tagas i anspråk före exempelvis aktier
och obligationer. Detta skulle säkerligen mången gång vara stridande
mot de anställdas intressen, säger bankföreningen.
Även försäkringsinspektionen anser att arbetsgivaren bör äga valfrihet i
berörda hänseende. Försäkringsinspektionen framhåller att, då en stiftelse
har eu från företaget avskild förmögenhet, denna i regel är placerad i tillgångar,
exempelvis banktillgodohavanden, som erbjuder större säkerhet än
fordran hos företaget. Motsatsen kan emellertid vara fallet. Sålunda kan de
77
Kungl. Maj:ts proposition nr 777 år 1961
avskilda medlen vara placerade i aktier i företaget. Rätten att återtaga medel
ur fri pensionsstiftelse bör enligt inspektionen utövas så, att försämring
av destinatärernas trygghet i görligaste mån undvikes. Inspektionen ifrågasätter
emellertid, om detta syfte bäst ernås genom en mekanisk regel, som
icke tager hänsyn till arten av de tillgångar i vilka den avskilda förmögenheten
redovisas. Enligt inspektionens mening är det lämpligare att arbetsgivare
vid gottgörelse ur fri pensionsstiftelse i princip medges rätt att välja
antingen nedsättning av sin skuld till stiftelsen eller betalning ur övriga
stiftelsemedel. Inspektionen förutsätter därvid att önskemålet om de anställdas
representation i pensionsstiftelses styrelse inom en snar framtid blir
tillgodosett, varigenom de anställda får möjlighet att bevaka här berörda
trygghetsfrågor.
Departementschefen. Föremålet för arbetsgivarens rätt att gottgöra sig ur
pensionsstiftelse är fastslaget i 5 och 6 §§ av departementsförslaget; jfr i
fråga om bundna stiftelser även 8 § i 1937 års lag i dess nu föreslagna lydelse.
I förevarande paragraf anges beträffande fria stiftelser dels den tidrymd
över vilken gottgörelserätten sträcker sig, dels det belopp som skall
kvarhållas i stiftelsen och som således icke är tillgängligt för gottgörelse
(spärregeln), dels det sätt varpå gottgörelse skall äga rum. Det är enligt förslaget
avsett, att i fråga om bundna stiftelser bestämmelserna i 1937 års lag
alltjämt skall gälla i de angivna hänseendena.
Vad först angår den tidrymd över vilken gottgörelserätten skall sträcka sig
har utredningen föreslagit (första stycket första punkten), att gottgörelsen
må avse endast utgift under det senaste räkenskapsåret. Med uttrycket »utgift»
åsyftas härvid vad arbetsgivaren verkligen utbetalat under den avsedda
perioden. Flera remissorgan, bland dem föreningen auktoriserade revisorer,
har framfört invändningar på denna punkt och ansett att gottgörelserätten
i stället bör grundas på det s. k. kostnadsbegreppet. Detta skulle visserligen
innebära vissa fördelar från rent bokföringsmässiga synpunkter, särskilt när
det gäller ATP-avgifterna. En på kostnadsbegreppet grundad gottgörelserätt
synes emellertid knappast stå i överensstämmelse med allmänna stiftelserättsliga
grundsatser. Den gottgörelserätt som medges enligt 1937 års lag är
beroende av vad bolaget faktiskt utgivit. Framhållas må att, om man skulle
bygga på kostnadsbegreppet, det kunde tänkas inträffa fall då ur stiftelsen
uttagen egendom icke bleve utnyttjad för pensionsändamål; i yttrandet från
revisorsföreningen har angivits ett exempel härpå. Rätten till gottgörelse bör
alltså såsom utredningen föreslagit knytas till vad arbetsgivaren under det
senaste räkenskapsåret verkligen utbetalat för pensionering och liknande.
Vad sålunda åsyftas synes med erforderlig klarhet ha kommit till uttryck i
den föreslagna lagtexten.
Ett strikt upprätthållande av grundsatsen att gottgörelserätten endast
får avse utgift under det senaste räkenskapsåret skulle emellertid i vissa fall
kunna leda till icke avsedda verkningar för arbetsgivaren. I betänkandet har
anförts exempel härpå. De av utredningen anförda fallen är enligt utred
-
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 777 år 1961
ningens mening av den natur, att gottgörelserätt för tidigare räkenskapsår
bör anses föreligga utan att det behöver uttryckligen anges i lagtexten. Emellertid
är det angeläget att detta spörsmål klarlägges i lagen. Det kan tänkas,
att det även i andra fall finns särskilda skäl att gottgörelserätten bör
få omfatta utgift längre tillbaka i tiden. Jag vill därför föreslå ett tillägg
till stadgandet av innehåll att tillsynsmyndigheten, om det föreligger särskilda
skäl därtill, må medge gottgörelse jämväl för utgift under tidigare räkenskapsår.
Såsom förutsättning för medgivande av dylik fördröjd gottgörelse
bör gälla att kravet i spärregeln (första stycket andra punkten) dels
är upptvllt, då gottgörelsen faktiskt sker, och dels kunnat uppfyllas vid den
tid, då gottgörelse bort äga rum enligt huvudstadgandet. Någon motsvarande
dispensregel beträffande de bundna stiftelserna synes ej vara behövlig.
Såsom framgår av utredningens motiv är det arbetsgivarens räkenskapsår
som åsyttas. Till förebyggande av tvekan torde lagtexten böra förtydligas på
denna punkt.
Med anledning av ett påpekande i ett remissyttrande vil] jag framhålla
att gottgörelse ur fria stiftelser bör kunna ske även under loppet av det räkenskapsår,
varunder arbetsgivaren verkställt sin utgift. Som regel torde
emellertid gottgörelse äga rum i samband med balansräkningens fastställande
och alltså anknytas till förhållandena vid räkenskapsårets utgång.
Vad härefter angår frågan om det belopp, som skall kvarhållas i stiftelsen
och alltså icke är tillgängligt för gottgörelse föreslås av utredningen (första
stycket andra punkten) en spärregel av innebörd, att stiftelsen efter gottgörelsen
skall ha kvar medel tillräckliga att täcka pensionsreserven för de pensioner
och utfästelser om pensioner, för vilka stiftelsens medel tjänar som
säkerhet. Regeln är förestavad av hänsyn till pensionstagare och till arbetstagare,
som erhållit pensionsutfästelse. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund
och två handelskammare har motsatt sig att spärregeln tillämpas på
sådana äldre stiftelser, beträffande vilka stadgarna ger en mera omfattande
möjlighet till gottgörelse. Härvid har rättssäkerhetssynpunkter åberopats. I
denna del får jag hänvisa till vad jag i den allmänna motiveringen anfört
om anpassningsproblematiken. Om lagstiftningen skall fylla det avsedda
syttet torde det vara nödvändigt att även på denna punkt göra den tillämplig
på äldre stiftelser oavsett stadgarnas innehåll.
Det torde icke vara nödvändigt att, såsom ifrågasatts i ett par remissyttranden,
i denna etapp av lagstiftningsarbetet upptaga frågan om skadeståndsansvar
för arbetsgivare, som bryter mot spärregeln.
Särskilda föreskrifter för värdering av pensionsstiftelsernas tillgångar synes
icke vara behövliga. Eu pensionsstiftelses förmögenhet består vanligen
av fordran på stiftarföretaget. I dylikt fall torde värderingsproblem ej uppslå,
eftersom fordringen upptages till sitt nominella belopp. Har stiftelsen
annan egendom, bör denna upptagas till sitt saluvärde. Det närmare ställningstagandet
till tveksamma värderingsfrågor torde få överlåtas åt praxis.
I fråga om tillvägagångssättet vid gottgörelse ur fria stiftelser innebär utredningens
förslag (andra stycket), alt arbetsgivaren vid gottgörelsen skall
79
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
nedsätta sin skuld till stiftelsen och att han, om han utgivit större belopp än
som svarar mot skulden, äger kräva betalning för överskjutande belopp ur
övriga medel som må finnas hos stiftelsen. Förslaget har hos det stora flertalet
remissinstanser icke föranlett någon erinran. Emellertid har på vissa
håll hävdats att arbetsgivaren själv borde få avgöra, om han vid gottgörelsen
skall nedsätta sin skuld till stiftelsen eller uttaga egendom ur denna.
Härvid har bl. a. framhållits, att det är tänkbart att en stiftelses avskilda
förmögenhet är av sämre värde än dess fordran på det egna företaget; detta
skulle särskilt kunna vara fallet när det gäller till banker knutna stiftelser.
Till belysning av detta spörsmål må nämnas, att de fria stiftelserna vid
1958 års utgång hade en sammanlagd bruttoförmögenhet på 5 569 miljoner
kronor, varav 4 485 miljoner kronor utgjordes av fordringar på de egna företagen.
Särskilda placeringsföreskrifter för de fria stiftelsernas medel finnes
ej. De belopp som ej utgjordes av fordringar på de egna företagen fördelade
sig vid nämnda tidpunkt på andra reversfordringar (249 milj.), aktier i
de egna företagen (58 milj.), övriga aktier (227 milj.), fastigheter (92 milj.),
obligationer (229 milj.), bankmedel eller kontanter (211 milj.), kapitalförsäkringar
(1 milj.) och annat (20 milj.). Givetvis kan det inträffa, att
dessa placeringar någon gång ger mindre säkerhet än fordran hos det egna
företaget. Lagregeln bör dock utformas med beaktande av att det utan tvekan
är vanligast att dylik fordran, för vilken särskild säkerhet ej ställts,
ger sämre trygghet. Åtminstone är detta fallet så länge fri stiftelses fordran
icke tillagts förmånsrätt i företagets konkurs. Tilläggas må att utredningens
förslag, att arbetsgivaren vid gottgörelse i första hand skall nedsätta
sin skuld till stiftelsen och i andra hand uttaga andra medel, har förebild
i 1937 års lag och att motsvarande ordning är fastslagen i normalstadgarna
för PRI-stiftelser. Jag anser mig på grund av det anförda böra tillstyrka
utredningens förslag. Beträffande sådana reverser, som är uppsägbara
först sedan stiftelsens övriga tillgångar har tagits i anspråk, innebär
den föreslagna regeln att uppsägningsvillkoret blir verkningslöst. För att lagstiftningen
skall få erforderlig effekt torde detta böra gälla även i fråga om
redan befintliga reverser av dylikt innehåll.
I redaktionellt avseende torde andra stycket kunna förenklas. Det synes
tillfyllest att stadga, att gottgörelsen, för den händelse stiftelsens tillgångar
delvis utgöres av fordran hos arbetsgivaren, i första hand skall ske genom
avräkning mot fordringen.
Såsom tredje stycke i paragrafen bör såsom utredningen föreslagit upptagas
vissa hänvisningar till 1937 års lag.
8 §•
Genom denna paragraf, som med redaktionell jämkning överensstämmer
med 7 § i utredningens förslag, erhåller arbetsgivaren rätt att under vissa
villkor överföra medel från en pensionsstiftelse till annan sådan stiftelse
hos honom.
80
Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1961
Gällande rätt. I 15 § första stycket 1) i 1937 års lag stadgas beträffande
bundna pensionsstiftelser att bolagsstämma må, där det påkallas av ändrade
förhållanden eller eljest prövas lämpligt, med tillstånd av tillsynsmyndigheten
besluta att pensionsstiftelses tillgångar eller del därav skall överföras
till allmän eller särskild pensionsstiftelse, som hör till bolaget eller i samband
med överföringen bildas för bolaget. Enligt fjärde stycket av samma
paragraf åligger det tillsynsmyndigheten att bereda styrelse eller god man
för stiftelsen tillfälle att yttra sig i ärendet (första punkten). Tillstånd till
överföringen må icke ges, där denna kan antagas lända till förfång för dem
som avses med stiftelsen (andra punkten). I och för sig hindrar icke 1937
års lag överföring av medel från en särskild till en allmän stiftelse. Något
formellt hinder möter ej ens mot att medel överföres mellan stiftelser, som
är avsedda för helt skilda grupper av arbetstagare, t. ex. från särskild stiftelse
för tjänstemän till särskild stiftelse för arbetare.
Enligt lagberedningens motiv skall vid bedömandet av frågan, huruvida
en överföring kan antagas komma att lända intressenterna till förfång, alla
omständigheter tagas i betraktande. Det framhålles att förfång icke uppkommer,
om en stiftelses tillgångar är så stora att de överstiger det belopp,
vilket kan tagas i anspråk för dem som avses med stiftelsen, och allenast
överskottet överföres till annan stiftelse. Lagberedningen torde ha åsyftat
att överföring skall medges, såvida denna ej länder till förfång för sådana
med stifielsen avsedda personer, som vid tidpunkten för överföringen på
grund av till dem utgående pension äger eller på grund av löfte om framtida
pension anses äga pensionsrätt.
1937 års lag förutsätter icke möjligheten att en bunden pensionsstiftelses
medel överföres till en fri pensionsstiftelse.
Beträffande överföring av medel från fria pensionsstiftelser synes enligt
gällande rätt utgångspunkten vara, att medel icke får överföras till annan
stiftelse annat än efter ett permutationsförfarande. Undantag från denna huvudregel
kan följa av grundsatsen att man har att beakta stiftarens förordnande.
Innehåller pensionsstiftelses stadgar särskild föreskrift, enligt vilken
överflyttning av stiftelsemedel skall få ske i större eller mindre utsträckning,
är denna föreskrift att tillämpa. Det är ej ovanligt att stadgar för pensionsstiftelse
innehåller förbehåll om rätt för stiftaren eller stiftelsens
styrelse alt efter tillsynsmyndighetens medgivande ändra stiftelsens ändamål.
Ett sådant ändringsförbehåll kan tänkas vara tillräcklig grund för en
stadgeändring, som ger befogenhet att överföra stiftelses medel till annan
stiftelse.
Utredningen. Inledningsvis erinrar utredningen om att enligt den mellan arbetsgivareföreningen,
å ena, samt industritjänstemannaförbundet och arbetsledarelörbundet,
å andra sidan, den 26 oktober 1960 träffade uppgörelsen om
kompletterande pensionering av tjänstemän annorledes än genom pensionsförsäkring
skapats ett nytt system för fondering i pensionsstiftelse. Arbetsgivare
som anslutit sig till systemet har att för tryggande av pensionsutfästelser
81
Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1961
för ålderspensionering enligt överenskommelsen den 30 juni 1960 inrätta en
särskild fri pensionsstiftelse för tjänstemän (PRI-stiftelse). Till denna stiftelse
skall arbetsgivaren årligen avsätta ett belopp, som svarar mot en på visst
sätt beräknad pensionsskuld. De regler som i övrigt är avsedda att gälla är angivna
i normalstadgar för de stiftelser som omfattas av uppgörelsen. Arbetsgivaren
åtager sig att bilda en PRI-stiftelse även om till hans företag tidigare
skulle vara knuten en allmän pensionsstiftelse eller en särskild pensionsstiftelse
för tjänstemän. PRI-stiftelsen avser endast pensioner som intjänats
fr. o. in. den 1 januari 1960. Att arbetsgivaren inrättat en PRI-stiftelse
gör därför icke äldre stiftelser överflödiga, om arbetsgivaren har ytterligare
utfästelser alt infria — exempelvis utfästelser som avser pensioner grundade
på tjänstetid före den 1 januari 1960 — eller utger pensioner utan särskild
utfästelse.
Likväl har man enligt utredningens mening att förutse, att de äldre stiftelserna
förlorar i betydelse för tjänstemännens del. Sannolikt kommer i
många fall att i äldre stiftelser finnas medel, som icke längre erfordras
för sitt ursprungliga syfte. Samtidigt kan arbetsgivaren behöva medel till en
PRI-stiftelse. Det nya systemet medför därför ett behov för arbetsgivaren
att kunna till PRI-stiftelsen överföra medel från en äldre stiftelse, denna må
vara bunden eller fri.
I försäkringsinspektionens yttrande till Kungl. Maj:t den 14 november
1960 angående stadfästelse av bolagsordning och grunder för FPG uttalas,
att det kunde förtjäna övervägas huruvida icke förstärkningsanordningar av
den typ, som avsågs med det avtalade pensionssystemet, borde tillskapas
jämväl med avseende å andra pensionsstiftelser än de som skulle bildas för
tjänstemännen. Blir detta förhållandet kan det enligt utredningen väntas att
man följer Plll-systemets modell och bildar nya stiftelser enkom avsedda
att säkerställa nya pensionslöften. Ytterligare behov att kunna överföra medel
mellan olika stiftelser hos en arbetsgivare kan således då uppkomma,
konstaterar utredningen.
Med hänsyn till det anförda finner utredningen det vara ändamålsenligt
att arbetsgivare genom lagstiftning beredes möjlighet att flytta medel från
en pensionsstiftelse till en annan, även när detta icke är förutsatt enligt stiftelsestadgarna.
Viktigt är också, framhåller utredningen, att i lag fixeras de
betingelser härför som bör uppställas av hänsyn till den personkrets, vilken
den avstående stiftelsen avser att gynna.
I första stycket av det föreslagna lagrummet har införts den huvudregeln,
att arbetsgivaren medges att från pensionsstiftelse överföra medel till annan
sådan stiftelse hos honom. Såsom framgår av andra stycket är det likväl
endast stiftelsens överskottsmedel som står till förfogande för överföring.
Beträffande överflyttning av medel mellan bundna stiftelser erfordras
icke någon lagreglering, ty därom är stadgat i 1937 års lag. Med hänsyn härtill
och då utredningen genomgående velat undvika intrång i nämnda lag,
har i paragrafens sista stycke för berörda fall av överföring hänvisats till
15 § första stycket 1) och fjärde stycket i 1937 års lag.
C Dihang till riksdagens protokoll 19G1. 1 Kami. Sr 177
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961
Alla andra fall av överföring mellan pensionsstiftelser — från bunden till
fri, från fri till annan fri samt från fri till bunden — omfattas av den föreslagna
bestämmelsen. Det sistnämnda fallet, d. v. s. överföring från fri till
bunden stiftelse, torde enligt utredningen förhållandevis sällan bli aktuellt,
ty arbetsgivaren torde icke ofta önska göra dylik omplacering av stiftelsemedel.
Likväl kan en sådan överflyttning vara önskad av de anställda, enär därigenom
beredes förmånsrätt för fordran mot arbetsgivaren. Utredningen finner
icke anledning föreligga att från lagstiftningen särskilt undantaga flyttning
av medel från en fri till en bunden stiftelse.
För att överföring skall få ske med stöd av den föreslagna lagen har i 7 §
första stycket av förslaget uppställts två krav.
Det ena kravet är att den avstående stiftelsen skall omfatta samtliga personer
som avses med den mottagande stiftelsen, överföring har sålunda ansetts
böra vara tillåten endast på villkor att de överförda medlen kommer personer
som ingår i den avstående stiftelsens destinatärskrets till godo. Stadgandet
innebär i första hand att medel kan flyttas från en allmän stiftelse
till en annan dylik stiftelse och från en särskild stiftelse till en annan sådan
stiftelse avseende samma personalgrupp. Vidare kan överföring äga rum
från en allmän stiftelse till en särskild stiftelse. Den särskilda stiftelsens
destinatärer utgör nämligen del av den allmänna stiftelsens destinatärskrets.
I betraktande av att en arbetsgivare efter eget gottfinnande kan öka en allmän
stiftelses pensionsreserv genom pensionslöften enbart eller huvudsakligen
till en viss kategori av arbetstagare, torde enligt utredningens mening
någon erinran icke kunna riktas mot att han får flytta medel från en allmän
till en särskild stiftelse, överföring av medel till en PRI-stiftelse kan
följaktligen ske icke blott från en särskild tjänstemannastiftelse utan jämväl
från en allmän stiftelse. Även eljest lär fall kunna inträffa, då det är en
fördel att möjlighet finns att flytta en allmän pensionsstiftelses tillgångar
till en särskild pensionsstiftelse.
Utredningen anför vidare att det däremot icke synes böra medges att tillgångar
fritt flyttas mellan särskilda stiftelser avseende skilda grupper av
anställda, t. ex. från särskild stiftelse för arbetare till särskild stiftelse för
tjänstemän och vice versa. Ett dylikt medgivande skulle enligt utredningens
uppfattning innebära alltför stort avsteg från principen om stiftelseändamålets
oföränderlighet. Möjligen skulle kunna övervägas att medge överföring
från en särskild stiftelse till en allmän, ty i sådant fall rör det sig bara om
en utvidgning av destinatärskretsen, exempelvis från tjänstemän till samtliga
arbetstagare. Ej heller detta har inom utredningen ansetts böra tillåtas.
Man har alt hålla i minnet att medel som överförts från en stiftelse till en
annan därefter kan tänkas flyttas vidare till en tredje stiftelse. Ett medgivande
av medelsöverföring från särskild till allmän stiftelse skulle därför
kunna innebära, att medel kunde överflyttas exempelvis först från en särskild
stiftelse för tjänstemän till en allmän stiftelse och därifrån till en särskild
stiftelse för arbetare.
Det andra kravet är att överföringen skall fordras för att helt eller delvis
83
Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961
täcka den mottagande stiftelsens pensionsreserv. Utredningen anser att eu
längre gående överföringsrätt ej fyller något behov. Det erinras att industiitjänstemännens
och arbetsledarnas pensionsuppgörelse ålägger arbetsgivaren
att årligen genom avsättning till PRI-stiftelse bringa upp dess förmögenhet
till att motsvara »pensionsskulden», varmed avses en enligt särskilda
regler beräknad pensionsreserv.
En pensionsstiftelse har som regel att tjäna till säkerställande av utgående
pensioner och utfästelser om pension för alla de personer som omfattas av
stiftelsens ändamål. Finns till en arbetsgivare knutna flera pensionsstiftelser
omfattande helt eller delvis samma personkrets, kommer därför stiftelserna
att dubblera varandra. Så långt personkretsen sammanfaller avser de nämligen
samma pensioner och pensionsutfästelser, därest icke föreskrivits att
stiftelses ändamål skall ha särskild begränsning. Stiftelserna har med andra
ord gemensam pensionsreserv. En begränsning kan ligga däri att den ena
stiftelsen avser familjepension och den andra ålderspension. I normalstadgarna
för PRI-stiftelse anges, att sådan stiftelse har till ändamål att trygga
de pensionsutfästelser för ålderspensionering, som enligt planen för kompletterande
pensionsförmåner i den centrala pensionsuppgörelsen den 30 juni
1960 åvilar bolaget i förhållande till tjänstemän som är eller varit anställda
hos bolaget. Av denna föreskrift torde enligt utredningens mening följa, att
PRI-stiftelse enbart avser att säkerställa de så angivna utfästelserna.
Utredningen finner att den omständigheten, att pensionsstiftelser knutna
till samme arbetsgivare i vidsträckt omfattning har gemensam pensionsreserv,
kan anföras som ett ytterligare skäl varför det bör vara medgivet att
överföra medel från en pensionsstiftelse till annan under de betingelser som
förut angivits. Har den avstående stiftelsen och den mottagande stiftelsen
båda som enda tillgång fordran på arbetsgivaren och har båda gemensam
pensionsreserv, ter sig överföringen närmast som en bokföringsåtgärd. Samtidigt
ger denna omständighet upphov till frågan, till vilken stiftelse den
gemensamma pensionsreserven bör förläggas. Och denna fråga måste, framhåller
utredningen, besvaras innan man kan säga i vilken stiftelse eventuellt
överskott står till förfogande. I 8 § av utredningsförslaget har angivits regler,
hur man härmed bör förfara i olika fall.
Den i förslagets 7 § första stycket öppnade möjligheten att överföra medel
mellan pensionsstiftelser tar sikte på de fall, där sådan överföring icke kan
ske redan med stöd av stiftelsernas stadgar. Utredningen har ej avsett att
begränsa överföringsrätten, om stiftelsens stadgar ger ett tillstånd till överföring
som sträcker sig längre än det i lagrummet angivna. Stadgarna kan
t. ex. tillåta att medel må flyttas från en särskild till en allmän stiftelse eller
att medel må flyttas, även om de icke skulle behövas för att täcka den mottagande
stiftelsens pensionsreserv.
Utredningen har ej funnit lämpligt att för överföring kräva att stiftelserna
avser att säkerställa samma slag av pension. Intet hindrar således att från
en stiftelse, avsedd allenast för ålderspension, flyttas medel till en stiftelse
inom vars ändamål rymmes alla slag av pension, vice versa. Ej ens flyttning
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961
från en stiftelse för enbart ålderspension till en stiftelse för enbart invalidocli
familjepension eller omvänt bör möta något hinder. Denna princip rimmar
med den i förslagets 4 § upptagna bestämmelsen om arbetsgivarens rätt
att ur pensionsstiftelse bereda sig gottgörelse för sina pensionskostnader;
jfr även 5 § i förslaget.
För att de arbetstagare som har sin pensionsrätt tryggad i den avstående
stiftelsen icke skall få sin säkerhet förstörd genom överföringen, har i den
föreslagna 7 § andra stycket stadgats att medel icke får överföras med mindre
den avstående stiftelsen efter överföringen har kvar medel enligt vad i förslagets
6 § första stycket sägs. Detta innebär, vare sig den avstående stiftelsen
är bunden eller fri, att täckning skall finnas för dess pensionsreserv, beräknad
på grundval av de utgående pensioner och de utfästelser om pension för
vilka stiftelsens medel tjänar som säkerhet. Utredningen påpekar att 7 §
andra stycket i förslaget har ett vidsträcktare tillämpningsområde än paragrafens
första stycke. Spärregeln i andra stycket avser även fall då stiftelses
stadgar eller stiftares föreskrift medger överföring av medel utöver vad
som tillåtits genom första stycket, t. ex. överföring från särskild stiftelse
till allmän stiftelse eller överföring utan att denna erfordras för att täcka
den mottagande stiftelsens pensionsreserv.
Remissyttrandena. Stadgandet i första stycket har i allmänhet godtagits
vid remissbehandlingen.
Justitiekanslersämbetet framför dock vissa avvikande synpunkter. Ämbetet
framhåller att lagförslaget innefattar strängare överföringsregler än 1937
års lag. Att överföringen av medel från bundna pensionsstiftelser regleras i
skilda lagar beroende på om överförandet sker till bunden eller fri stiftelse,
synes ämbetet opraktiskt och måhända också ägnat att skapa otydlighet.
Det förefaller vidare ämbetet tveksamt, om det finns anledning att uppställa
strängare krav på överföring av medel från en bunden stiftelse till en
fri än då transaktionen sker mellan bundna stiftelser. Även då det gäller
överföring av medel mellan fria stiftelser synes befogat att ställa frågan, om
icke reglerna är för snäva. Som exempel nämner ämbetet det fall, att i ett
företag en pensionsstiftelse bildats till förmån allenast för ett begränsat antal
befattningshavare i företaget. Om överskott uppkommer i en dylik stiftelse,
synes det ämbetet knappast föreligga några skäl mot att detta överskott
användes till pensionering även av andra än stiftelsens destinatärer. Ämbetet
är för sin del närmast benäget förorda att några begränsningar icke uppställes
i fråga om överföring av överskottsmedel mellan fria stiftelser inom samma
företag. Finnes det motiverat att uppställa regler av den innebörd utredningen
föreslagit, synes det dock ämbetet välbetänkt att ge Kungl. Maj :t
befogenhet att, om särskilda skäl därtill föranleder, medge lättnad i överföringsreglerna.
Enligt Sveriges köpmannaförbund är det angeläget att företagen får möjligheter
att rationalisera och förenkla redovisningen på förevarande områ
-
85
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
de. Med hänsyn härtill ifrågasätter förbundet, om icke överföring av medel
till annan stiftelse alltid bör medges, därest detta icke länder till förfång för
dem som vid tidpunkten ägde eller på grund av löfte om framtida pension får
anses äga pensionsrätt. En överföring till en gemensam stiftelse för ett företag
torde enligt förbundet i många fall vara ägnad att förenkla problemen.
Skånes handelskammare berör frågan, hur långt kravet på identitet mellan
den avstående och den mottagande stiftelsens destinatärer sträcker sig.
Till belysning av frågeställningen anges de fallen, att den avstående stiftelsen
fordrar en viss anställningstid för erhållande av pensionsrätt men den
mottagande stiftelsen icke gör detta eller att företagets personal utökats sedan
tillkomsten av en ny stiftelse och de nyanställda icke omfattas av den
äldre stiftelsen.
I redaktionellt avseende anför kammarrätten i anslutning till förevarande
paragraf att den föreslagna rätten till överföring av medel från stiftelse till
annan stiftelse i vissa fall innebär en utvidgning i förhållande till 1937 års
lag; så t. ex. tillätes överföring från bunden till fri stiftelse, vilket icke är
förutsatt i sistnämnda lag. Utredningen har emellertid ej föreslagit något
häremot svarande tillägg till 15 § i 1937 års lag. Sådant tillägg synes kammarrätten
böra ske. Tillägget bör vara av innebörd att tillgångar må överföras
från bunden till fri stiftelse på sätt framgår av det nu ifrågavarande
författningsrummet.
Icke heller bestämmelsen i andra stycket bar föranlett invändningar från
remissorganens sida.
I konsekvens med sin ståndpunkt till en retroaktiv tillämpning av spärregeln
vid gottgörelse ur pensionsstiftelse (6 § första stycket av utredningsförslaget)
vänder sig styrelsen för Sveriges advokatsamfund likväl mot en tilllämpning
av spärregeln i de fall, då gällande stadgar medger överföring utan
hänsyn till pensionsreservens storlek.
Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller att utredningen ansett, att till icke
tillåten överföring skulle hänföras — förutom överflyttning mellan särskilda
stiftelser avseende skilda grupper av anställda — överföring från särskild
stiftelse till allmän. Emellertid har i paragrafens andra stycke avsteg gjorts
från det tänkta förbudet för överföring i sist angivna fall, under bl. a. den
förutsättningen att åtgärden om överföringen har stöd i stiftelsens stadgar
eller stiftarens föreskrift. Man kan enligt länsstyrelsens mening möjligen
draga den slutsatsen, att i en blivande lagstiftning en överföring med stöd
av stiftelsestadgar eller stiftarens föreskrift icke skulle bli tillåten. Om denna
hypotes skulle vara riktig, ligger det närmast till hands att antaga, att dylik
överföring närmast skulle äga relevans beträffande sådana redan befintliga
stiftelser, vilkas stadgar innehåller en dylik överföringsklausul, eller då stiftaren
givit särskild föreskrift därom. Del synes länsstyrelsen icke heller uteslutet
att tillsynsmyndigheten i samband med fastställande av stadgar för
pensionsstiftelser, bildade efter lagens ikraftträdande, koinme att anse sig
förhindrad godtaga i stadgarna eventuellt intagen föreskrift av här ifrågava
-
86
Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1961
rande innebörd. Vid nu angivna förhållanden synes det icke opåkallat alt
till ledning för såväl företagen som tillsynsmyndigheten visst förtydligande
av lagtexten sker i en eller annan form.
Departementschefen. Arbetsgivare, som anslutit sig till PRI-systemet, har
alt årligen tillföra sin PRI-stiftelse ett belopp motsvarande en på visst sätt
beräknad pensionsskuld. Det är ett intresse för honom att till sådant ändamål
kunna begagna sig av överskottsmedel i äldre pensionsstiftelser. Ibland
kan sistnämnda stiftelsers stadgar ha sådant innehåll, att en överföring kan
ske med stöd av dessa. Förevarande paragraf i utredningens förslag ger
arbetsgivarna möjlighet att, oavsett vad stiftelsens stadgar må innehålla härom,
från äldre stiftelser överföra medel till PRI-stiftelser och liknande stiftelser.
Även andra fall av överföring kan äga rum enligt stadgandet. Förslaget
innebär att arbetsgivaren kan från en pensionsstiftelse överföra medel
till annan pensionsstiftelse hos honom, om den avstående stiftelsen omfattar
samtliga personer som avses med den mottagande stiftelsen och överföringen
fordras för att helt eller delvis täcka den mottagande stiftelsens pensionsreserv
(första stycket). Som särskilt villkor för överföring uppställes, alt
den avstående stiftelsen efter överföringen har kvar medel täckande pensionsreserven
(andra stycket).
Vid remissbehandlingen har från något håll anmärkts, att de föreslagna
överföringsreglerna är onödigt snäva. Denna anmärkning skulle vara befogad,
om det gällt att åstadkomma en fullständig reglering av överföringsmöjligheterna
på motsvarande sätt som 1937 års lag reglerar överföring av tillgångar
mellan bundna stiftelser (15 § i nämnda lag). Emellertid har förslaget
till huvudsakligt syfte att ställa överskottsmedel till förfogande för stiftelser
som bildats enligt PRI-systemet och enahanda system. Begränsningen
alt den avstående stiftelsen skall omfatta samtliga personer, som avses med
den mottagande, ligger i linje med de i 5 och 6 §§ i departementsförslaget angivna
förutsättningarna för gottgörelse ur pensionsstiftelse. Det må betonas
att stadgandets första stycke icke avser att inskränka möjligheten till överföring
av stiftelsemedel enligt nu gällande rätt. Ger stiftelsestadgarna en vidare
överföringsrätt, blir dessa att tillämpa på samma sätt som hittills.
Kungl. Maj:t torde också vara oförhindrad att, om speciella skäl föreligger,
genom permutation ändra stiftelsestadgars innehåll därhän, att överföring
kan ske även i fall som icke omfattas av bestämmelsen i första stycket.
Spärregeln i paragrafens andra stycke är emellertid avsedd att gälla oberoende
av stadgarnas innehåll.
Med anledning av vad länsstyrelsen i Kalmar län yttrat vill jag framhålla,
att — såsom följer av det redan anförda — den föreslagna överföringsparagrafen
icke är avsedd att begränsa nu rådande ordning annat än genom
nyssnämnda spärregel. Om stiftelsen bildats före eller efter lagens ikraftträdande
spelar alltså icke någon roll.
Skånes handelskammare berör frågan hur långt kravet på identitet mellan
den avstående och den mottagande stiftelsens destinatärer sträcker sig. Motsvarande
problem kan redan nu möta i rättstillämpningen. Med hänsyn till
87
Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961
stiftelsestadgarnas ofta mångskiftande innehåll är det icke möjligt att göra
något generellt uttalande på ifrågavarande punkt. Den närmare gransdragningen,
som sällan torde förorsaka svårigheter, synes kunna överlämnas åt
praxis. . „„ , .....
I ett tredje stycke av paragrafen torde såsom utredningen föreslagit hora
upptagas vissa hänvisningar till överföringsreglerna i 1937 års lag. Såsom
påpekats vid remissbehandlingen kan viss oklarhet uppkomma genom att
överföringsreglerna behandlas i skilda lagar. Jag anser emellertid att utredningens
lösning av detta lagtekniska spörsmål kan godtagas.
9 §•
I förevarande paragraf, som med redaktionell jämkning är likalydande
med 8 § i utredningens förslag, behandlas ordningen för gottgörelse åt arbetsgivaren
och överföring av medel mellan pensionsstiftelser i det fallet, att
till arbetsgivaren är knutna flera stiftelser med gemensam pensionsreserv.
Utredningen. Utredningen anför att, om till arbetsgivaren är knutna flera
pensionsstiftelser, fråga uppkommer i vilken ordning gottgörelse åt arbetsgivaren
och överföring av medel mellan stiftelser må äga rum. Denna paragraf
avser att ange, hur man skall bestämma vilka medel som är spärrade
för den händelse stiftelserna har gemensam pensionsreserv.
En stiftelse har, där ej annat särskilt föreskrivits, att tjäna som säkerhet
för samtliga utgående pensioner och utfästelser om pension till personer som
omfattas av stiftelsens ändamål. Som redan av utredningen framhållits i motiven
till förslagets 7 § kommer två eller flera till samme arbetsgivare knutna
pensionsstiftelser att stå som säkerhet för samma pensioner och utfästelser
förutsatt att stiftelserna omfattar samma personkrets, därest särskild
begränsning ej föreskrivits. Stiftelserna har med andra ord gemensam pensionsreserv.
Är stiftelsen A vid företaget X en allmän stiftelse (d. v. s. en stiftelse som
omfattar samtliga anställda) och är stiftelsen B vid samma företag också
allmän, så har — framhåller utredningen — den enskilde pensionstagaren i
princip samma anspråk mot stiftelsen A som mot stiftelsen B. Är stiftelsen
A en allmän stiftelse och stiftelsen B en särskild stiftelse för tjänstemän, så
är pensionsreserven gemensam såvitt gäller pensioner till tjänstemän. Den
allmänna stiftelsen omfattar nämligen jämväl tjänstemännen. Beträffande
pensioner och pensionslöften till arbetare gäller däremot, att pensionstagaren
(löftesbäraren) har anspråk endast mot stiftelsen A.
Det kan tänkas vara föreskrivet att en stiftelse enbart skall avse att säkerställa
löften av visst slag. Som påpekats i motiven till förslagets 7 § är detta
förhållandet med PRI-stiftelse. Sådan stiftelse har till ändamål att trygga
pensioner, som åvilar arbetsgivaren enligt planen för kompletterande pensionsförmåner
i den centrala pensionsöverenskommelsen för tjänstemännen
den 30 juni 1960. Denna föreskrift för PRI-stiftelse är att tillämpa. Finns
hos en arbetsgivare dels en tjänstemannastiftelse A av den typ som var
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 777 år 1961
vanlig före tillkomsten av den centrala pensionsuppgörelsen, dels en stiftelse
B som är PRI-stiftelse, är läget därför följande: Medlen hos pensionsstiftelsen
A har att tjäna som säkerhet såväl för vanliga tjänstemannapensioner
som för PRI-pensioner, medlen hos stiftelsen B däremot endast för
PRI-pensioner.
Enligt utredningen är det ett vanligt förhållande, att flera pensionsstiftelser
är knutna till samme arbetsgivare. Efter tillkomsten av 1937 års lag
bildades ett stort antal stiftelser med iakttagande av de i denna lag givna
föreskrifterna. Småningom fann företagen, att de kunde nå samma skattefördelar
genom att i stället fondera medel i fria stiftelser. Ofta lät man den
bundna stiftelsen förbli, sedan man bildat en ny fri stiftelse för framtida
avsättningar. Nu finns omkring 1 000 bundna stiftelser. Enligt vad utredningen
förmodar har flertalet arbetsgivare med en bunden stiftelse också
en fri stiftelse. Ett företag med en bunden stiftelse och en fri stiftelse av vanlig
typ bär, om det anslutit sig till PRI-planen, också eu PRI-stiftelse. Härutöver
kan företaget vid sidan av en allmän stiftelse ha en särskild stiftelse
för tjänstemän och (eller) en särskild stiftelse för arbetare. Dessa kan vara
antingen fria eller bundna. Att ett företag har fyra, fem eller sex stiftelser,
alla med pensionsreserv som delvis är gemensam, är ej otänkbart.
Man kan diskutera flera olika lösningar av problemet, vilka medel som
skall anses såsom spärrade. En lösning vore enligt utredningen att räkna
pensionsreserven fullt ut för varje stiftelse som reserven avser. En annan
lösning skulle vara att man, i likhet med vad som alltjämt gäller för gemensamma
inteckningar i fast egendom, delade upp skulden på de olika stiftelserna.
Utredningens lagförslag bygger på principen att den gemensamma
pensionsreserven skall räknas endast en gång. Den skall hänföras till de
stiftelser som kan tjäna som säkerhet för denna reserv i tur och ordning.
Reserven placeras först i den stiftelse som allmänt sett får anses bereda den
bästa säkerheten eller som får antagas ha särskild anknytning till de pensioner
eller utfästelser som bildar den gemensamma reserven. Skulle två stiftelser
ha lika rang, uppställes hjälpregeln att den gemensamma reserven först
hänföres till den äldre. Den andra sidan av dessa regler är att överskottsmedel
närmast kommer att finnas i den stiftelse, som för pensionstagarna
och löflesbärarna är den sämsta eller mest avlägsna. Det är där arbetsgivaren
skall taga sin gottgörelse, framhåller utredningen.
Enligt utredningen kunde man mena att frågan, vilken stiftelse som erbjuder
den bästa säkerheten, borde avgöras på samma sätt som när en bank
bedömer placeringen av ett lån. Med denna utgångspunkt skulle man anse
att den gemensamma reserven hade en tryggare placering hos en stiftelse, som
hade en lågt taxerad fastighet eller andra självständiga tillgångar, än hos en
stiftelse, vars medel bestod i en fordran mot arbetsgivaren — en fordran som
till och med kunde tänkas löpa utan ränta. En sådan metod vore dock icke
praktikabel. Vem skulle sköta uppgiften att sortera ett antal stiftelser i rangordning
med hänsyn till placeringen av deras medel, frågar utredningen.
Man kan knappast lägga på arbetsgivaren att pröva värdet av en fordran mot
89
Iiungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1961
honom själv. Och i stiftelsernas styrelser sitter regelmässigt personer från
företagsledningen ensamma eller tillsammans med representanter för de anställda.
Frågan vilken stiftelse, vars medel i första hand skall bereda säkerhet
för den gemensamma reserven, får därför enligt utredningens åsikt avgöras
efter mera formella kriterier.
Utredningen erinrar om att det i 1937 års lag finns bestämmelser om hur
gottgörelse skall ske, då till ett företag hör en allmän hunden pensionsstiftelse
och en särskild bunden pensionsstiftelse. Enligt dess 1 §, sista stycket,
skall en allmän stiftelse tjäna till tryggande av pension jämväl åt personer
som avses med en särskild stiftelse, i den mån den senare ej lämnar tillgång
därtill. I 13 § tredje stycket av nämnda lag stadgas att, om för företagets
pensionsutgifter för dem som avses med den särskilda stiftelsen avräkning,
varom i 8 § första stycket i 1937 års lag förmäles, ej kunnat till fullo
ske mot stiftelsens räntefordran hos företaget, för återstoden avräkning må
äga rum mot räntefordran som tillkommer den allmänna stiftelsen (första
punkten). För vad som ej kunnat sålunda avräknas må, efter vad i 8 § andra
och tredje styckena stadgas, först ske nedsättning av företagets skuld till
den särskilda stiftelsen och utbetalning ur denna stiftelses medel och därefter
nedsättning av företagets skuld till den allmänna stiftelsen och utbetalning
ur dess medel (andra punkten). De relaterade stadgandena torde enligt
utredningen vila på förutsättningen att överskott föreligger i båda stiftelserna.
Utredningen antar att lagberedningen tänkt sig, i överensstämmelse
med vad som föreslås av utredningen under punkten b) av förevarande paragraf,
att den gemensamma reserven skall förläggas först till den särskilda
stiftelsen. Om det ändock i den särskilda stiftelsen finns överskott i föihållande
till pensionsreserven, skall detta anlitas till gottgörelse åt företaget
innan den allmänna stiftelsens medel tages i anspråk.
Något skäl för att man skall ha en bestämd ordning för det fall, att överskott"
samtidigt finns i flera stiftelser, har utredningen icke funnit. Det är
enligt utredningens mening knappast någon nackdel förenad med att arbetsgivaren
får välja, i vilken stiftelse han väll söka sin gottgörelse. Fragan har
därför lämnats oreglerad i lagförslaget. Det har dock ansetts att 13 § tredje
stycket kan få kvarstå som en särregel för det fall som där avses, nämligen
att arbetsgivaren har två bundna stiftelser — den ena allmän, den andra särskild
— och att överskott finns i båda dessa. Utredningens ståndpunkt är ju
att bestämmelserna i 1937 års lag såvitt möjligt bör lämnas orubbade i avbidan
på en allmän revision av de rättsliga reglerna för pensionsstiftelser.
Under punkten a) i utredningens förslag har föreskrivits att, därest stiftelse
särskilt inrättats för att uppsamla medel, vilka arbetsgivaren åtagit sig
att avsätta såsom säkerhet för utfästelser om pension, den gemensamma pensionsreserven
först skall hänföras till sagda stittelse. Den stiftelsetyp som
här närmast åsyftas är PRI-stiftelse och liknande stiftelsebildningar. PRIsystemet
vilar hl. a. på förutsättningen alt arbetsgivaren årligen skall bringa
upp stiftelsens förmögenhet till belopp motsvarande pensionsreserven. Som
angivits i det föregående får PRI-stiftelsernas medel anses tjäna som säker
-
90
Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961
het enbart för PRI-utfästelser. Det är av dessa skäl naturligt att pensionsreserven
för de utfästelser, vilka omfattas av det nya systemet för fondering i
pensionsstiftelse, hänföres till PRI-stiftelsen.
Avser en stiftelse en trängre krets av personer än annan stiftelse lios
företaget, skall enligt 8 § punkten b) av förslaget den gemensamma pensionsreserven
hänföras till stiftelsen för den trängre kretsen, i den mån reserven
ej hänförts till stiftelse som anges under a). Denna regel bygger på det förhållandet,
att avsikten med inrättandet av en särskild stiftelse jämsides med
en allmän får antagas ha varit att bereda den särskilda stiftelsens destinatärer
en fördel framför övriga. Utredningen erinrar om att avsättning till pensionsstiftelse
enligt nuvarande lagstiftning är frivillig. Om en arbetsgivare
gör nya pensionsutfästelser, kommer dessa att belasta företagets pensionsstiftelse
även om arbetsgivaren icke gör den avsättning som motsvarar pensionsreserven
för de nytillkomna utfästelserna. Ett överskott i en stiftelse i
förhållande till pensionsreserven kan därför på detta sätt av arbetsgivaren
ensidigt förvandlas till ett underskott med åtföljande försämring av äldre
löftesbärares säkerhet. För att en särskild stiftelse skall kunna bereda sin
destinatärskrets en fördel framför utomstående, måste denna stiftelses medel
vara spärrade intill det belopp som motsvarar den gemensamma pensionsreserven.
Den särskilda stiftelsens destinatärer skall icke behöva lida
att deras säkerhet försämras därför att nya pensionsutfästelser ges åt utomstående.
Denna synpunkt har av utredningen ansetts vara så väsentlig, att en
särskild fri pensionsstiftelse tillagts högre rang än en allmän bunden stiftelse,
trots att den senare stiftelsen har fördelen att åtnjuta förmånsrätt för
sin fordran mot arbetsgivaren i händelse av dennes konkurs.
I 8 § punkten c) av utredningsförslaget har stadgats att, om bland stiftelserna
ingår en bunden stiftelse, den gemensamma pensionsreserven skall
hänföras till denna i den mån reserven ej hänförts till annan stiftelse efter
vad som sägs under a) och b). Utredningen anför att bestämmelsen aktualiseras
då till ett företag är knutna flera pensionsstiftelser, som avser samma
personkrets, samt en av stiftelserna är bunden. Regeln är motiverad av att
bundna stiftelser måste anses skänka större trygghet för destinatärerna än de
fria stiftelserna (med hänsyn till förmånsrätten m. m.). Finns hos en arbetsgivare
en allmän bunden och en allmän fri stiftelse (eller en särskild
bunden och en särskild fri stiftelse avseende samma personer), skall den gemensamma
pensionsreserven alltså förläggas i första hand till den bundna
stiftelsen. Har denna överskott kan arbetsgivaren välja mellan att gottgöra
sig därur eller ur den fria stiftelsen. Om den bundna stiftelsen har underskott,
blir så mycket av den fria stiftelsens tillgångar spärrade, som behövs
för att fylla ut återstoden av pensionsreserven.
Utredningen framhåller vidare att lagen om pensionsstiftelses verksamhet
är tillämplig endast på stiftelse, vars huvudsakliga ändamål är pensionering.
Det är förutsatt att stiftelse, som jämsides med pensionering har annat ändamål
av underordnad betydelse, skall falla under lagens bestämmelser. Man
kan således tänka sig en pensionsstiftelse med exempelvis sjukvård el. dyl.
91
Kungl. Maj.ts proposition nr 177 dr 1961
som sidoändamål. Om en sådan blandad stiftelse har pensionsreserv gemensam
med en stiftelse för enbart pensioneringsändamål, synes det utredningen
riktigast att denna pensionsreserv i första hand förlägges till den rena pensionsstiftelsen.
I en sådan stiftelse är nämligen medlen obetingat omgärdade
av betalningsförbud och spärregel; härutinnan hänvisar utredningen till sina
motiv till förslagets 3 och 4 §§. På grund härav har i 8 § punkt d) av förslaget
föreskrivits att pensionsreserven sist skall hänföras till stiftelse, som förutom
pensionering har annat ändamål. Utredningen tillägger dock att tvekan
kan råda om nödvändigheten av bestämmelsen i denna punkt. Att en pensionsstiftelse
har ett biändamål är mindre vanligt. Det är kanske ej heller
någon större risk för att stiftelsens styrelse åsidosätter pensionsändamålet.
Det kan, anför utredningen vidare, tänkas att de under punkterna a) d)
uppställda reglerna icke ger något svar på var man skall placera en för två
eller flera stiftelser gemensam pensionsreserv. Det torde vara önskvärt all
även för detta fall ha en bestämd regel. Eljest skulle tvister kunna uppstå
särskilt i det fall att företaget, till vilket stiftelserna är knutna, och stiftelserna
företrädes av olika personer. Utredningen har därför under punkten e)
till 8 § föreslagit att pensionsreserven skall hänföras till den äldre stiftelsen
framför den yngre.
Utredningen behandlar härefter fallet överföring av medel mellan pensionsstiftelser.
För att överföring överhuvud skall komma i fråga måste hos
arbetsgivaren finnas minst två pensionsstiftelser. Enligt 7 § andra stycket i
utredningsförslaget får överföring ske endast om den avstående stiftelsens
pensionsreserv efter överföringen är täckt. Kan överföring tänkas ske från
flera stiftelser, skall vid tillämpning av angivna lagrum deras gemensamma
pensionsreserv hänföras stiftelserna sinsemellan på sätt som ovan beskrivits
beträffande gottgörelse åt arbetsgivaren. Visar det sig härvid finnas överskott
i flera av stiftelserna, kan arbetsgivaren — i likhet med vad som gäller
i fråga om gottgörelse — fritt välja från vilken stiftelse medel skall överföras.
Vidare anmärker utredningen att överföring av stiftelsemedel med stöd
av 7 § första stycket i förslaget ej får ske, med mindre de överförda medlen
behövs för att helt eller delvis täcka den mottagande stiftelsens pensionsreserv.
Vanligen torde den avstående och den mottagande stiftelsen till någon
del tjäna som säkerhet för samma pensioner eller utfästelser om pension,
d. v. s. ha gemensam pensionsreserv. Man har även denna gång att följa de
i förslagets 8 § givna reglerna angående placeringen av denna pensionsreserv.
Utredningen betonar att, där stiftelserna har gemensam pensionsreserv, överföringen
i själva verket icke innebär annat än att medel, som fordras för att
täcka pensionsreserven, flyttas från en stiftelse till en annan. I och med alt
den mottagande stiftelsen genom överföringen erhåller medel till täckning
av den gemensamma reserven, minskas i motsvarande mån behovet av täckning
hos den avstående stiftelsen. Har en avstående stiftelse före överföring
överskott med visst belopp, kvarstår därför efter överföring ett lika stort
överskott.
92
Kungl. Maj.ts proposition nr ill ur 1961
I betänkandet har lämnats åtskilliga exempel till belysning av reglerna i
förevarande paragraf.
Remissyttrandena. Stadgandet har i sak genomgående lämnats utan erinran
vid remissbehandlingen.
I fråga om punkten e) ifrågasätter dock Sveriges köpmannaförbund, om
icke pensionsreserven bör hänföras till den större stiftelsen framför den
mindre.
Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar att av motiveringen till punkten
b) framgår, att i den mån den gemensamma pensionsreserven icke helt täckes
av tillgångarna i stiftelsen för den trängre kretsen överskjutande del av
den gemensamma pensionsreserven skall placeras i stiftelsen för den vidare
kretsen. Detta synes länsstyrelsen icke ha kommit till uttryck i lagtexten.
Motsvarande gäller lydelsen under punkten c).
Departementschefen. I förevarande stadgande fastslås den ordning, i vilken
flera till samme arbetsgivare knutna pensionsstiftelser i fall av gottgörelse
och överföring skall svara för täckning av stiftelsernas gemensamma
pensionsreserv. Bestämmelsen har i sak genomgående godtagits vid remissbehandlingen,
bortsett från att en remissinstans beträffande punkt e) ifrågasatt,
huruvida icke pensionsreserven bör hänföras till den större stiftelsen
framför den mindre.
För egen del anser jag mig kunna tillstyrka utredningens förslag med viss
redaktionell ändring i punkterna b), c) och e).
10 §.
Denna paragraf, som motsvarar 9 § i utredningens förslag, upptar bestämmelser
om hur pensionsstiftelses pensionsreserv skall beräknas.
Utredningen. I ett särskilt kapitel av betänkandet (s. 38 ff) har ingående
behandlats frågor sammanhängande med pensionsreservens beräkning. Utredningens
målsättning har varit att medel i pensionsstiftelse, bunden såväl
som fri, skall vara spärrade intill ett belopp svarande mot pensionsreserven
samt att vid beskattning avdrag skall medges för avsättning till pensionsstiftelse
intill samma belopp (målet med gemensamt värde för civilrättslig pensionsreserv
och för skatterättslig avdragsgill reserv har dock icke kunnat
realiseras helt, jfr betänkandet s. 152). Den praktiska uppgiften — förutom
införandet av en tvingande regel om spärr för medel i fria stiftelser — är,
framhåller utredningen, att ange hur denna pensionsreserv skall beräknas.
Uppgiften är enligt utredningen enkel, då det är fråga om arbetsgivarens
prestation till den pensionerade sedan pensionsfallet inträffat. Det kan visserligen
råda delade meningar om huruvida man vid pensionsreservens beräkning
bör medtaga endast sådana pensioner som utgår på grund av utfästelse
eller huruvida man skall taga hänsyn till varje pension som faktiskt
utgår, oavsett om arbetsgivaren iklätt sig en förpliktelse mot arbetstagaren.
93
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
Detta är dock en detalj, säger utredningen. Enighet råder om att pensionsreserven
skall motsvara kapitalvärdet av den livränta som avses. Problemen
hänför sig till sådana försäkringstekniska frågor, som räntefoten för kapitaliseringen
och storleken av eventuellt säkerhetstillägg.
När det gäller pension som ännu icke börjat utgå är uppgiften mera komplicerad.
Utredningen anför att det ej är tillräckligt att antaga en regel av
innehåll, ali en utfästelse säkerställd i pensionsstiftelse skall jämföras med
en utfästelse säkerställd genom en försäkring. Man måste känna till hur
de nödvändiga premierna fördelas på olika år. Har utfästelsen icke varit förenad
med fribrev, nödgas man här tillgripa fiktioner. Man har, säger utredningen,
utgått från helt olika antaganden när pensionsreserven bestämts för
det ändamål som avses i 1937 års lag (jfr dess 8 § fjärde stycket och kungl.
brev den 24 november 1939 om grunder för beräkning av pensionsstiftelses
pensionsreserv) och när det gällt att fastställa det belopp intill vilket avsättning
till pensionsstiftelse är avdragsgill vid taxering till beskattning, d. v. s.
den avdragsgilla reserven (jfr anvisningspunkt 2, tredje stycket, till 29 §
kommunalskattelagen). I anslutning härtill gör utredningen en jämförelse
mellan de båda metoderna (s. 42 ff).
Utredningen har i en första punkt av första stycket i förslagets 9 § föreskrivit
att med pensionsstiftelses pensionsreserv skall förstås kapitalvärdet
av utgående pensioner samt, i fråga om pensioner som ännu ej börjat utgå,
kapitalvärdet av utfästelser om pension till den del pensionen enligt utfästelsen
intjänats vid tillfället för beräkningen, dessa värden ökade med ett
säkerhetstillägg om en tiondel. I en andra punkt av samma stycke har stadgats
att, i stället för en tiondel, säkerhetstillägget må utgöra ett belopp som
beräknas motsvara överskott uppsamlat i livförsäkringsbolags tekniska fonder
med avdrag för kapitalvärdet av utgående tillägg till utfäst pensionsbelopp.
I andra stycket av paragrafen enligt utredningsförslaget stadgas att pension
där cj regler om intjänandet knutits till utfästelsen, anses intjänad med
så stor del av den vid beräkningslillfället utfästa pensionen som motsvaras
av förhållandet mellan antalet förflutna tjänsteår och antalet tjänsteår från
anställningen till den pensionsålder som avses i utfästelsen, dock bortsett
från tjänsteår fjärmare än fyrtio år före pensionsåldern.
Slutligen föreskrives i ett tredje stycke att försäkringstekniska grunder
för beräkning av pensionsreserv fastställes av Kungl. Maj :t.
I den särskilda motiveringen till förslaget uttalar utredningen inledningsvis
alt föreskrifterna i nämnda paragraf är avsedda att tillämpas även på
bundna stiftelser. Utredningen framlägger förslag att 8 § fjärde stycket i
1937 års lag skall upphävas och ersättas med en hänvisning till förevarande
paragraf i lagen om pensionsstiftelses verksamhet.
Härefter anför ulredningen att kapitalvärdet av utgående pensioner enligt
1937 års lag skall betraktas som en skuldpost även om uttryckligt pensionslöfte
icke föreligger. Utredningen anser att även lagen om pensionsstif
-
94
Kungl. Maj.ts proposition nr i77 år 1961
telses verksamhet bör bygga på denna princip. Man får nämligen förutsätta
att en pension som utgår är ämnad att utbetalas allt framgent, när icke
särskilda skäl talar i motsatt riktning. Det kan tänkas att en domstol — mot
bakgrunden av t. ex. tillämpad pensioneringspraxis vid företaget — kan
komma att anse en arbetsgivare skyldig att fortsättningsvis erlägga utgående
pension, ehuru någon pensionsutfästelse icke lämnats. Utredningens uppgift
är icke att bedöma rättsläget på denna punkt. Det ligger under alla förhållanden
i pensionstagarens intresse alt kapitalvärdet av utgående pensioner
skall beaktas vid pensionsreservens beräkning, oavsett om pensionerna
grundar sig på utfästelse eller ej. Vid bestämmandet av kapitalvärdet
av en utgående pension har man att skaffa sig en uppfattning, i vad mån
nu utgående belopp kan väntas komma att utgå oförändrat även i framtiden.
Bygger pensionen på en utfästelse, bör denna läggas till grund. Eljest har
man att bedöma vad som synes mest sannolikt. På s. 140 i betänkandet beröres
det förhållandet att en pensionstagare uppnår 67 års ålder och då kommer
att uppbära folkpension och ATP.
Enligt förslaget skall utfästelse om pension, som ännu ej börjat utgå, likaledes
betraktas som skuldpost. Även på denna punkt anknyter förslaget till
vad som gäller enligt 1937 års lag. När en pensionsutfästelse bestämmes som
en skuldpost sker detta under antagandet att den pension, som skall börja
utgå vid inträffat pensionsfall, vid varje tidpunkt under pågående anställning
är intjänad till viss del. Pensionsutfästelsens karaktär av skuld framstår
särskilt tydligt, säger utredningen, när den anställde tillerkänts rätt
till ett fribrev på en intjänade delen av pensionen, även om han skulle sluta
sin anställning före pensionsfallet. Rätten till pension brukar i sådant fall
betecknas som oantastbar.
Avser en arbetsgivare att ge fribrev, är det enligt utredningen naturligt
att han till utfästelsen om pension knyter regler om hur fribrevet skall beräknas.
Intjänandet kan tänkas ske efter det mönster som vanligen användes
vid försäkring i försäkringsbolag. Detta innebär att fribrevslöftet bar
ungefärligen följande innehåll: »Vid avgång ur tjänsten erhålles ett fribrev
å det belopp som vid avgångstillfället skulle ha erhållits från en försäkringsinrättning,
om försäkring med samma innehåll som utfästelsens tagits vid
utfästelsetillfället med lika premie under tiden från tagandet till förutsatt
pensionsålder. Vid höjning av förmån enligt utfästelsen räknas som om en
til läggsförsäkring tagits på tilläggsbeloppet från dagen för höjningen, även
den med konstant premie.»
Det framstår för utredningen som naturligt att arbetsgivaren ger ett fribrev
av denna karaktär, om han gjort regelbundna avsättningar till pensionsstiftelse
motsvarande vad han skulle ha haft att erlägga i försäkringspremier.
Känner man tidpunkten för utfästelsens tillkomst och ändringar av
det utlovade pensionsbeloppet från tid till tid, kan fribrevet dock beräknas
i efterhand. Har utfästelsen, såsom vanligen är fallet, avsett en viss procent.
av utgående lön, är det således löneförloppet och ändringarna i procentsatsen
som skall vara kända.
95
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
Utredningen framhåller önskvärdheten av en regel att användas vid beräkning
av pensionsreserven, för den händelse till pensionen icke är knutna några
särskilda regler om fribrevets beräkning. Det bör vara möjligt att fastställa
fribrevet även för det fall att ett företag icke skulle kunna eller önska
redovisa pensionslöftet och dettas innehåll från tid till tid. I 9 § andra
stycket av förslaget har uppställts en regel enligt vilken fribrevet antages
vara lika med noll vid anställningens början för att sedan växa lineärt fram
till tidpunkten för inträdet av pensionsåldern. Ytterligare uppställes antagandet
att pensionslöftet vid beräkningstillfället skall läggas till grund för
fribrevet. Det har ansetts lämpligt att räkna med högst fyrtio års uppbyggnadsperiod
för det kapital som skall finnas tillgängligt vid pensionsålderns
inträde. Vid beräkningen bortses därför från tjänsteår som ligger fjärmare
än fyrtio år från pensionsåldern. Beträffande de närmare överväganden som
legat till grund för den föreslagna metoden (den lineära nuvärdesmetoden)
hänvisas till betänkandet s. 44 ff, där det även ges exempel på hur fribrev
beräknas enligt metoden i fråga.
Regeln i förslagets 9 § andra stycket är utformad närmast med sikte på
utfästelser om ålderspension men är avsedd att tillämpas även på utfästelser
om familjepension och invalidpension. Vid de i praktiken vanligen förekommande
utfästelseförloppen och åldersfördelningarna torde enligt utredningen
nämnda regel ge en något högre pensionsreserv än den som skulle
erhållas vid försäkringsmässig fribrevsberäkning.
Utredningen anför vidare att det ofta kan vara svårt att avgöra, om det
föreligger en utfästelse av arbetsgivaren att utge pension. Detta förhållande
sammanhänger delvis med att vi i vart land saknar fast tradition, i vilken
form en pensionsutfästelse bör klädas. Ibland ger arbetsgivaren en skriftlig
utfästelse genom att överlämna ett pensionsbrev. Ofta kommer löftet till
stånd genom att företaget utfärdar ett pensionsreglemente som delges personalen.
Men man kan också tänka sig muntliga utfästelser eller utfästelser,
som får utläsas ur arbetsgivarens handlande i olika hänseenden. Utredningen
har icke sett som sin uppgift att göra några uttalanden i frågan, när en
utfästelse skall anses gjord.
För att man skall kunna tala om en utfästelse att utge pension, fortsätter
utredningen, måste utfästelsen ha ett visst innehåll. Den måste avse en förklaring
av arbetsgivaren att denne binder sig för framtiden. Vid pensionsreservens
beräkning kan icke såsom pensionsutfästelser betraktas åtaganden,
enligt vilka pension skall utgå endast tills vidare eller under förutsättning
att arbetstagaren sköter sin tjänst till arbetsgivarens belåtenhet.
Ej heller kan beaktas utfästelser med villkor att pension skall utgå blott i
den mån företagets ekonomiska ställning så tillåter. Karakteristiskt för angivna
löftestyper är, yttrar utredningen, att det är beroende av löftesgivarens
fria skön, om pensionen skall utgå eller ej.
Enligt utredningens mening bör vid pensionsreservens beräkning beaktas
även utfästelser om pension, som är villkorade av att arbetstagaren kvarstår
i tjänst till pensionsåldern och som därför icke är förenade med rätt
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961
till fribrev vid avgång före pensionsfall (antastbara utfästelser). Sådana utfästelser
kommer för närvarande i beaktande vid tillämpning av 1937 års
lag. Vid beräkningen av kapitalvärdet av ålderspensioner med sådana villkor
tages icke hänsyn till att utfästelserna kan komma att upphöra av annan
grund än dödsfall. En pensionsutfästelse, enligt vilken rätten till pension
är betingad av villkoret att löftesbäraren skall kvarstå i tjänst vid
inträffat pensionsfall, kan icke gärna innehålla några regler om hur pensionen
intjänas under tjänstetiden. Den i 9 § andra stycket av förslaget uppställda
regeln får därför särskild betydelse vid beräkning av den skuldpost,
som skall anses motsvara utfästelser av denna typ.
Utredningen upplyser att det under senare år varit vanligt, att i utfästelse
intagits förbehåll att pension må nedsättas med belopp svarande mot de
pensioner, som kan komma att utgå på grund av blivande lagstiftning om
tilläggspensioner. I den mån sådana löften kvarstår efter införandet av
ATP bör dessa vid beräkning av pensionsreserv beaktas blott till sitt nettovärde
(utfästelsens belopp minskat med vad som kan komma att utgå enligt
ATP). I betänkandet s. 140 redovisas vilka antaganden som må läggas till
grund för beräkningen av ATP.
Det har icke varit ovanligt, fortsätter utredningen, att arbetsgivaren lämnat
utfästelser med villkor att pension skall utgå endast i den mån stiftelsens
medel därtill förslår. Sådana utfästelser har ett skönsmässigt inslag.
Enligt gällande ordning är arbetsgivaren icke skyldig att göra erforderliga
avsättningar till pensionsstiftelse. I förhållande till stiftelsen torde löftestagaren
likväl ha samma ställning som andra löftestagare. Utfästelsen bör
därför beaktas fullt ut vid beräkning av pensionsreserv. Utredningen erinrar
om att jämlikt 2 § tredje stycket (jfr övergångsbestämmelse) av lagförslaget
ifrågavarande villkorade utfästelser, givna efter lagens ikraftträdande,
skall vara ogiltiga och att arbetsgivaren skall svara för utfästelsen utan avseende
å villkoret.
Vidare anför utredningen att pensionsutfästelser skall tagas i beaktande
oavsett om de lämnats av arbetsgivaren eller — såvitt är fråga om utfästelser
givna före lagens ikraftträdande — av stiftelsen (jfr förslagets 2 §
andra stycket jämte övergångsbestämmelse därtill). Om arbetsgivaren och
stiftelsen var för sig lämnat utfästelse och denna avser samma pension,
skall vid beräkning av pensionsreserv självfallet endast en skuldpost beaktas.
Beträffande det i lagrummet föreskrivna säkerhetstillägget anför utredningen
följande. För beräkning av försäkringspremier och premiereserv för
livförsäkring skall enligt lagen om försäkringsrörelse fastställas särskilda
grunder. Antagandena rörande dödlighet och andra riskmått, räntefot samt
omkostnader skall väljas så, att de kan anses vart för sig betryggande (264 §
1 mom. andra stycket). Utvecklas förhållandena normalt, uppstår därför
ett överskott i rörelsen. För konsolidering uppsamlas en del av detta i olika
tekniska fonder, nämligen säkerhetsfond, utjämningsfond, återbäringsfond
och regleringsfond. Det synes lämpligt att pensionsreserven i pensionsstif
-
97
Kungl. Maj.ts proposition nr 777 år 1961
telse till sin storlek anpassas efter fonderingen i livförsäkringsbolag. Detta
synes vara riktigt även när stiftelsen avser ett så litet antal pensionsberättigade
att det icke kan vara tal om någon riskutjämning. Pensionsreserven
bör således omfatta — utöver de värden som har sin motsvarighet i försäkringsbolagets
premiereserv — jämväl ett säkerhetstillägg. Detta bör kunna
ha samma storlek som det säkerhetstillägg, som föreskrivits i 1937 års lag,
eller en tiondel av kapitalvärdet av dels utgående pensioner, dels utfästelser
om pension till den del de intjänats.
PRI-systemet för pensionering utan försäkring av pensionsförmåner enligt
den centrala uppgörelsen för industritjänstemännen och arbetsledarna
av den 30 juni 1960 förutsätter, att arbetsgivaren till PRI-stiftelsen avsätter
medel svarande mot en pensionsskuld. Enligt stadgarna för PRI utgöres
pensionsskulden dels av en premiereserv beräknad på traditionellt sätt, dels
av vad som anges sålunda: »därutöver de överskottsmedel som uppkommit
genom att vid pensionsskuldens förräntning tillämpats av FPG (Försäkringsbolaget
pensionsgaranti, ömsesidigt) enligt dess bolagsordning föreskriven
räntefot». Denna bolagsordning innehåller i sin tur bl. a. bestämmelser
om att pensionsskulden skall förräntas. Som norm uppställes den
genomsnittliga förräntning som under nästföregående år uppnåtts inom
Svenska personal-pensionskassan (SPP).
Utredningen uppger att avtalsparternas tankegång varit att med PRI-systemet
ge dyrtidstillägg i samma omfattning som dyrtidstillägg i framtiden
kommer att ges till personer, vilka är försäkrade i SPP. Man har menat att
detta skulle förutsätta en fondering av överskottsmedel i samma utsträckning
som sker i SPP. Denna fondering kan komma att uppgå till mer än
kapitalvärdet av de pensionsbelopp som utgår enligt utfästelse jämte, beträffande
utfästelser om framlida pension, kapitalvärdet av intjänade fribrev.
Å andra sidan tages vid PRI-skuldens beräkning icke hänsyn till en
post som skall medtagas enligt utredningens förslag, nämligen kapitalvärdet
av redan utgående dyrtidstillägg. Utredningen anser att arbetsgivare bör
ha frihet att bestämma pensionsreserven enligt PRI-systemets metod. Det
föreslås därför att i stället för ett säkerhetstillägg om en tiondel av åsyftade
värden må användas ett säkerhetstillägg, som beräknas motsvara överskott
uppsamlat i livförsäkringsbolags tekniska fonder med avdrag för kapitalvärdet
av utgående tillägg till utfäst pensionsbelopp.
Då fråga är om en särskild stiftelse, d. v. s. avseende viss grupp av anställda,
skall — anför utredningen fortsättningsvis —- hänsyn tagas endast
till värdet av utgående pensioner och utfästelser om pension till personer,
som avses med den särskilda stiftelsen. Likaså har man att beakta om enligt
stiftelsens ändamålsbestämning kan komma i fråga endast pensioner
intjänade efter viss dag eller endast visst slag av pension. Skall stiftelsen
trygga exempelvis ålderspension men ej familjepension eller invalidpension,
medräknas endast utgående ålderspensioner och utfästelser om sådan
pension.
Det ligger enligt utredningens mening i sakens natur att man vid pen
7
Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 177
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
sionsreservsberäkning icke beaktar den genom pensionsförsäkring ordnade
pensioneringen. Detta gäller i första hand där arbetsgivaren icke lämnat utfästelse
om pensionering i egen regi utan endast förbundit sig att erlägga
avgifter för pensionsförsäkring. Men det gäller också, därest arbetsgivaren,
samtidigt med att han ger utfästelse om pensionering i egen regi, tecknar
försäkring avseende samma pension. Det inträffar att en arbetsgivare först
ger en anställd ett löfte om pension att betalas av arbetsgivaren själv och senare,
kanske efter många år, låter försäkra utfästelsen i en försäkringsinrättning.
Vid den tidpunkt då försäkringen tages kan arbetstagaren ha
intjänat ett fribrev — verkligt eller, beträffande utfästelse om antastbar
pension, fingerat — med avsevärt kapitalvärde. Om kostnaden för försäkringen
tänkes fördelad på lika stora årliga premier under uppbyggnadstiden,
vilket är det vanliga, är kapitalvärdet av fribrevet enligt försäkringen
till en början obetydligt. Då man i sådant fall beräknar pensionsreserv, har
man enligt utredningen att från kapitalvärdet vid varje tidpunkt av fribrevet
enligt utfästelsen draga det vid samma tidpunkt gällande kapitalvärdet enligt
försäkringen.
Utredningsförslaget (9 § tredje stycket) avser att försäkringstekniska
grunder för beräkning av pensionsreserven fastställes av Kungl. Maj :t. De
grunder som angivits i det kungl. brevet från 1939 torde enligt utredningens
mening behöva överses. Enligt 1939 års brev skall räntefoten vara 2 1/2
procent. Före 1935 arbetade man i försäkringsbolagens grunder för premieberäkning
med en räntefot om 4 procent. År 1935 ändrades emellertid
räntefoten till 3 1/2 procent beträffande kapitalförsäkring och 3 1/4 procent
beträffande försäkring av uppskjuten livränta. År 1937 sänktes räntefoten
ytterligare till 3 procent för båda försäkringsslagen och 1938 till 2 1/2 procent.
År 1955 fick både SPP och övriga försäkringsbolag nya grunder. Man
behöll då 2 1/2 procent för kapitalförsäkring men höjde räntefoten för pensionsförsäkring
i kommunalskattelagens mening till 3 procent. Därefter
har ingen förändring skett av räntefoten hos försäkringsbolagen. Vid en eventuell
revision av 1939 års brev kan ifrågasättas, om icke räntefoten bör höjas
till 3 procent. Utredningen nämner härvid att den i sitt förslag till ändringar
i skattelagstiftningen upptagit en föreskrift, att revers som lämnats
till pensionsstiftelse skall löpa med ränta lägst 3 och högst 6 procent.
Den genomsnittliga levnadsåldern har ökat sedan 1939. Vid tecknandet
av nya försäkringar använder försäkringsbolagen numera andra dödlighetstabeller
än de som anges i 1939 års brev. Vid en revision av brevet synes
enligt utredningen en ändring vara önskvärd även på denna punkt.
Utredningen framhåller att de justeringar av räntefot och dödlighetsantaganden,
som nu angivits, skulle medföra förändringar av pensionsreserven
åt olika håll. En höjning av räntefoten minskar i och för sig reserven,
under del att en tillämpning av nya antaganden rörande dödligheten verkar
i höjande riktning vid ålderspension.
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
99
Remissyttrandena. Det sakliga innehållet i första stycket av 9 § i utredningsförslaget
har i allmänhet icke föranlett remissinstanserna till någon
erinran.
Rent allmänt anser föreningen auktoriserade revisorer att reglerna om
beräkning av pensionsreserv bör förenklas, och handelskammaren i Göteborg
förordar att de nuvarande reglerna i skattelagstiftningen om avdragsgill
reserv, vilka regler enligt handelskammarens mening är att föredraga i
fråga om praktisk tillämpning, blir normgivande för bestämmelserna om
pensionsreserv (jfr kommunalskattelagens 29 §, anvisningspunkt 2, tredje
stycket).
Beträffande det föreslagna säkerhetstillägget om en tiondel anses
detta på en del håll vara för snävt tilltaget. Pensionsstyrelsen ifrågasätter
om icke tillägget är för lågt, när det gäller stiftelser knutna till mindre
företag. Handelskammaren i Gefle önskar ett tillägg till reserven om minst
15 procent, medan Östergötlands och Södermanlands handelskammare sam!
Skånes handelskammare menar att säkerhetstillägget bör uppgå till 20 procent.
I ett par remissvar har givits uttryck åt den åsikten, att säkerhetstillägget
icke bör regleras i lagen utan i de försäkringstekniska grunderna. Försäkringsinspektionen
uttalar att den föreslagna bestämmelsen om säkerhetstillägg
har sin motsvarighet i 1937 års lag. Enligt utredningsförslaget 9 §
sista stycket skall i fortsättningen för samtliga pensionsstiftelser, som omfattas
av den föreslagna civillagen, försäkringstekniska grunder för beräkning
av pensionsreserv fastställas av Kungl. Maj :t. Inspektionen anser att
frågan om arten och storleken av säkerhetstilläggen i beräkningsantagandena
i sin helhet skall regleras i grunderna. Näringslivets skattedelegation
framhåller att utredningen åsyftat, att normerna för bestämmande av pensionsreserven
skall vara i huvudsak desamma som de, vilka enligt lagen
om försäkringsrörelse tillämpas för försäkringsbolag. Antagandena rörande
de försäkringstekniska faktorerna skall sålunda vara betryggande, d. v. s.
säkerhetskravet skall beaktas vid skuldtäckningsprincipens tillämpning.
Med hänsyn till pensionsstiftelsernas speciella karaktär har i 1937 års lag
föreskrivits att kapitalvärdet av pensionsförpliktelserna, beräknat enligt
försäkringstekniska grunder, skall ökas med en tiondel, vilket sålunda innebär
ett extra säkerhetstillägg utöver den marginal, som normalt ligger i de
för ett försäkringsbolag gällande premiereservgrunderna. Såsom skäl för
säkerhetstillägget anförde lagberedningen att pensionsstiftelsen avsåg allenast
ett visst aktiebolags till numerären begränsade personal. Ett ytterligare
skäl är att pensionsreserven skall täcka skilda arter av pension ävensom
kombinationer av olika pensionstyper. Delegationen delar utredningens
uppfattning att beräkningsgrunderna skall vara betryggande men anser likväl,
alt den eftersträvade säkerheten bör föreskrivas i de försäkringstekniska
grunderna. För att kunna fullgöra sina nu angivna uppgifter bör
grunderna nämligen kunna jämkas.
Rörande det alternativa säkerhetstillägget i 9 § första
100
Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961
stycket andra punkten av utredningens förslag yttrar försäkringsinspektionen
att bakgrunden till förslaget är den centrala uppgörelsen av den
30 juni 1960 rörande pensionsförmåner för industri tjänstemän och arbetsledare,
vilken uppgörelse ledde fram till PRI-systemet. Redan av inspektionens
förslag, att bestämmelsen om säkerhetstillägget skall tagas bort ur
9 § första stycket första punkten, följer behov att ändra även andra punkten.
Inspektionen anser emellertid även av ett annat skäl att andra punkten
bör omformuleras. Punkten har nämligen i sin sammandragna form
blivit mycket svårtydd. Inspektionen föreslår därför en omformulering,
varvid punkten göres till ett särskilt andra stycke av 9 §. Inspektionen säger
sig ha utgått från att pensionsreserven aldrig skall sättas lägre än vad som
framkommer vid tillämpning av huvudregeln i förslagets 9 § första punkten;
detta torde även ha varit utredningens uppfattning. Inspektionen föreslår
följande lydelse:
Har arbetsgivaren åtagit sig att i stiftelse fondera medel jämväl för att
bestrida tillägg till utfästa pensioner skall pensionsreserven i stället utgöra
summan av följande belopp, förutsatt att denna summa överstiger en pensionsreserv
beräknad enligt första stycket: (a) kapitalvärdet av pensioner
som utgå enligt utfästelse, (b) kapitalvärdet av utfästa pensioner, som
ännu ej börjat utgå, till den del de enligt utfästelsen intjänats vid tillfället
för beräkningen och (c) medel som därutöver fonderats på grund av arbetsgivarens
åtagande.
Liknande tankegångar återfinnes i yttrandet från näringslivets skattedelegation.
Enligt denna får anknytningen till vad som i princip gäller för
livförsäkringsbolagen i förevarande hänseende helt naturligt uttryck i de
generella grunderna upptagande vederbörligt säkerhetstillägg, men förbinder
sig arbetsgivare till en längre gående anknytning till livförsäkringsbolags
verksamhet, är det väl förenligt med erkända lagstiftningsprinciper
att pensionsreserven med dess civilrättsliga betydelse fixeras till vad arbetsgivaren
sålunda åtagit sig. I och för sig är en sådan tillämpning av
skuldtäckningsprincipen, att reglerna för stiftelses pensionsreserv göres
likvärdiga med vad som gäller för ett visst livförsäkringsbolags premiereserv
och tekniska fonder, enligt delegationens ståndpunkt en naturlig
lösning. Utredningen har erkänt det lämpliga i ett dylikt förfarande och
därför i andra punkten av 9 § första stycket sökt finna en formel för pensionsreservens
bestämmande, vilken skall möjliggöra tillämpningen av de
normer som uppställts för bland annat PRI-systemet. Delegationen ansluter
sig till denna principiella uppfattning och anser också att lagen härutinnan
bör ges en generell utformning. Emellertid föreslår delegationen den
icke blott lagtekniskt utan även reellt betingade förenklingen, att föreskrifterna
i andra punkten omformuleras och överflyttas till ett självständigt
andra stycke i paragrafen. I det sålunda föreslagna andra stycket intages
en regel för beräkning av pensionsreserven i de fall där arbetsgivaren
åtagit sig att i stiftelse fondera medel enligt ett på angivet sätt utbyggt system.
Under denna regel skulle falla PRI-systemet och andra liknande system,
som uppbyggts som en spegelbild av livförsäkringsbolag. I de för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961
101
säkringstekniska grunder som fastställes enligt den blivande lagen skall i
enlighet härmed föreskrivas att, därest arbetsgivare åtagit sig att tillämpa
visst försäkringsbolags tekniska grunder, dessa skall gälla vid pensionsreservens
beräkning enligt förevarande stadgande. Genom den här förordade
utformningen vinnes enligt delegationen den förenklingen att de
försäkringstekniska grunderna är givna, eftersom de är desamma som för
ett visst livförsäkringsbolag. Dubbla beräkningar kan sålunda undvikas,
vilket är ett oeftergivligt krav. Stadgandet bör, säger delegationen, jämväl
innehålla att reglerna för pensionsreservens beräkning skal] anknytas till
lämnade utfästelser, varigenom beräkningsmetoden direkt betingas av
bland annat de skyldigheter som arbetsgivaren åtagit sig enligt PRI-systemet.
Genom vad här förordats torde enligt delegationen syftet med utredningens
förslag bli fullständigt tillgodosett.
Även kammarrätten och kooperativa förbundet finner en justering av ifrågavarande
punkt vara påkallad.
Andra stycket av 9 § i utredningsförslaget, innefattande den s. k. lineära
nuvärdesmetoden, har vid remissbehandlingen godtagits på alla håll.
Vad beträffar tredje stycket anser näringslivets skattedelegation att
Kungl. Maj :t bör kunna till försäkringsinspektionen delegera rätten att
besluta om de försäkringstekniska grunderna för beräkning av pensionsreserv
enligt de två första styckena i den av delegationen förordade utformningen
av paragrafen.
Departementschefen. Förevarande paragraf, som innehåller regler för beräkning
av stiftelsens pensionsreserv, intar en central ställning i den föreslagna
lagen. Den bestämmer hur stort belopp som skall kvarhållas i pensionstiftelsen
såsom säkerhet för pensioner och utfästelser om pension. Omvänt
ger paragrafen besked om hur mycket av stiftelsens medel som utgör
överskott och således står till arbetsgivarens förfogande för gottgörelse och
överföring. Stadgandet är även av grundläggande betydelse för den av utredningen
föreslagna skattelagstiftningen. Enligt denna är avsättning till
pensionsstiftelse avdragsgill i princip så långt avsättningen fordras för att
tillföra stiftelsen medel tillräckliga att täcka pensionsreserven. Vidare föreskriver
en s. k. avtappningsregel, att avdrag från inkomst av rörelse icke
får göras för utgift, för vilken den skattskyldige ägt gottgöra sig enligt departementsförslagets
5 § av lagen om pensionsstiftelses verksamhet men för
vilken han icke uttagit gottgörelse, till den del sådan kunnat ske utan att
stiftelsens förmögenhet bringats att underskrida ett belopp motsvarande
120 procent av stiftelsens pensionsreserv.
I första stycket, första punkten, av stadgandet enligt utredningsförslaget
(första stycket i departementsförslaget) upptages huvudregeln för pensionsreservens
beräkning. Där föreskrives alt med stiftelsens pensionsreserv
förstås kapitalvärdet av utgående pensioner samt, i fråga om pensioner
som ännu ej börjat utgå, kapitalvärdet av utfästelser om pension till den
de! pensionen enligt utfästelsen intjänats vid tillfället för beräkningen, dessa
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961
värden ökade med ett säkerhetstillägg om en tiondel. I sak har denna bestämmelse
i allmänhet icke föranlett erinran vid remissbehandlingen. En
del remissorgan finner säkerhetstillägget om en tiondel vara för lågt. I
yttrandena från försäkringsinspektionen och näringslivets skattedelegation
framföres den åsikten, att tillägget icke bör regleras i lagen utan i de försäkringstekniska
grunder, varom stadgas i paragrafens sista stycke. Till
sistnämnda uppfattning ansluter jag mig. I övrigt anser jag utredningens
törslag med en mindre redaktionell jämkning böra upptagas i lagen. Såsom
utredningen förordat bör vid beräkning av pensionsreserv beaktas även
pensionsutfästelser, som är villkorade av att arbetstagaren kvarstår i tjänst
till pensionsåldern och som således ej är förenade med rätt till fribrev vid
avgång före pensionsfall. Jag vill dock framhålla att utredningen på skattesidan
som krav för avdragsrätt för avsättning till pensionsstiftelse föreslagit,
att — frånsett en kortare övergångstid — utfästelse skall medföra rätt
till fribrev vid arbetstagarens avgång ur tjänsten utan samband med inträffat
pensionsfall.
Andra punkten av första stycket i utredningens förslag (andra stycket
i departementsförslaget) har tillkommit med tanke på PRI-systemet och
jämförliga system. Enligt denna punkt må säkerhetstillägget, i stället för
en tiondel, utgöra ett belopp som beräknas motsvara överskott uppsamlat
i livförsäkringsbolags tekniska fonder med avdrag för kapitalvärdet av
utgående tillägg till utfäst pensionsbelopp. Detta stadgande måste omformuleras
bl. a. såsom en följd av att säkerhetstillägget enligt vad jag nyss
förordat icke regleras i lagen utan i de försäkringstekniska grunderna. Jag
vill föreslå att stadgandet avfattas i nära anknytning till vad som vid remissbehandlingen
förordats av försäkringsinspektionen och näringslivets
skattedelegation.
I andra stycket av förevarande paragraf enligt utredningens förslag (tredje
stycket i departementsförslaget) återfinnes en föreskrift att tillämpa, där
regler om intjänande icke knutits till pensionsutfästelsen. Föreskriften, som
innefattar vad utredningen kallar den lineära nuvärdesmetoden, har vid remissbehandlingen
godtagits helt och bör upptagas i lagen.
Beträffande sista stycket av stadgandet biträder jag den av näringslivets
skattedelegation framförda åsikten, att Kungl. Maj:t bör kunna till försäkringsinspektionen
delegera rätten att besluta om de försäkringstekniska
grunderna för beräkning av pensionsreserv. Till vissa speciella förhållanden
rörande pensionsreservens beräkning i samband med lagstiftningens ikraftträdande
återkommer jag vid behandlingen av ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Utredningen. Enligt utredningens förslag skall lagen om pensionsstiftelses
verksamhet -— liksom övrig föreslagen civilrättslig lagstiftning — träda
i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit
103
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
från trycket i Svensk författningssamling. I sin motivering framhåller utredningen
att de föreslagna skattereglerna är avsedda att med visst undantag
tillämpas första gången vid 1962 års taxering. En förutsättning härför
är att förslaget till civillagstiftning då redan trätt i tillämpning. De skatterättsliga
bestämmelserna bygger nämligen till stor del på de civilrättsliga.
Det är således angeläget att lagen om pensionsstiftelses verksamhet, liksom
även ändringarna i 1937 års pensionsstiftelselag och 1929 års tillsynslag,
sättes i kraft så snart som möjligt.
Vidare framhålles att särskilt de PRI-anslutna företagen har intresse
av att ikraftträdandet äger rum inom kort, helst före 1961 års utgång. Dessa
företag är ju skyldiga att genom årliga avsättningar bringa upp PRIstiftelsens
förmögenhet till att motsvara den pensionsskuld, som enligt
meddelande från PRI vilar på företaget. Genom den föreslagna 7 § av lagen
om pensionstiftelses verksamhet har öppnats möjlighet att överföra överskottsmedel
från äldre stiftelse till PRI-stiftelse.
Utredningen framhåller att lagen om pensionstiftelses verksamhet skall
äga tillämpning på alla pensionsstiftelser, oavsett om de består vid lagens
ikraftträdande eller bildas först därefter. Beträffande 2 § andra och tredje
styckena samt 3 § av utredningsförslaget är det dock nödvändigt med vissa
övergångsbestämmelser. På denna punkt hänvisar utredningen till de särskilda
motiven avseende nämnda lagrum.
Remissyttrandena. Flertalet av de remissinstanser, som yttrat sig beträffande
tidpunkten för ikraftträdandet av den föreslagna civil- och skattelagstiftningen,
anser att denna bör träda i kraft senare än vad utredningen
förordat. Nästan genomgående hänför sig remissorganen härvid till den
skatterättsliga sidan av utredningens förslag. Man menar att erforderlig försäkringsteknisk
expertis icke står till förfogande för beräkning av pensionsreserv
(avdragsgill reserv) redan till 1962 års taxering. Civillagstiftningens
ikraftträdande har i allmänhet befunnits böra anstå till 1962.
Yttrandet från näringslivets skattedelegation må tjäna till belysning av
de framförda synpunkterna. Delegationen anför att, även om det i och för
sig vore av värde att låta civillagstiftningen och avsättningsreglerna i kommunalskattelagen
träda i kraft utan dröjsmål, det föreligger så betydande
praktiska svårigheter att detta icke bör ske. Enligt delegationens bestämda
uppfattning kan icke expertis förväntas finnas tillgänglig för att beräkna
pensionsreserverna i så god tid att t. ex. överföringsbestämmelserna i civillagsförslaget
och nämnda skatteregler skulle kunna utnyttjas vid 1962 års
taxering. Skulle lagstiftningen träda i kraft i december 1961 medför detta
också en olika behandling av företagen, beroende på tidpunkten för deras
bokslut, en konsekvens som enligt delegationen bör undvikas beträffande
ikraftträdande av en permanent lagstiftning. För att ernå en önskvärd likformighet
föreslås att civillagen och avdragsreglerna träder i kraft den 1
mars 1962, givetvis med tillämpning först vid det följande årets taxering.
Samtliga företag skulle därvid komma att behandlas lika vid 1963 års taxe
-
104 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961
ring. Även kooperativa förbundet upptar frågan om ikraftträdandet till närmare
granskning. Enligt förbundet har ledningen för konsumentkooperationens
pensionsstiftelse bestämt framhållit, att de praktiska möjligheterna
att inom av utredningen avsedd tid utföra beräkningarna av pensionsreservens
storlek närmast måste betraktas som obefintliga. Beräkningarna av
pensionsreservens storlek efter de i förslaget angivna normerna kan ej utföras
schematiskt utan kräver inom den anförda stiftelsen ingående behandling
och individuella överväganden för cirka 40 000 anställda. Det bör
särskilt påpekas att det i dagens situation är synnerligen svårt att finna
kvalificei ad arbetskraft på detta område. Den första beräkningen av pensionsreserven
enligt de nya reglerna blir principiellt grundläggande för de
efterföljande och måste därför enligt förbundets mening ske med särskilt
stor omsorg och med tillbörligt beaktande av de gällande pensionsutfästelsernas
natur och andra svårbedömda omständigheter. Vad som gäller konsumentkooperationens
pensionsstiftelse torde enligt förbundet också ha giltighet
beträffande åtskilliga andra pensionsstiftelser. Förbundet anser med
ledning av dessa omständigheter att lagen under inga förhållanden bör
sättas i kraft före år 1962, varvid de skatterättsliga reglerna träder i tilllämpning
taxeringsåret 1963.
Sammanlagt har ett trettiotal remissinstanser uttalat sig till förmån för
att den skatterättsliga lagstiftningen skall tillämpas tidigast vid 1963 års
taxering.
I sin skrift av den 8 september 1961 anför svenska arbetsgivareföreningen
att om den civilrättsliga och den skatterättsliga lagstiftningen sättes i
kraft redan under 1961 —- det för företag som anslutit sig till PRI-systemet
uppstår åtskilliga problem. Företag med bokslut efter lagens ikraftträdande
har att uträkna pensionsreserven i de äldre stiftelserna och Pensionsregistreringsinstitutet
(PRI) skall beräkna pensionsreserven i PRI-stiftelserna. Enligt
uppgift från SPP och PRI, säger arbetsgivareföreningen, har fram till
den 31 augusti 1961 de hos SPP försäkrade pensionerna kunnat omräknas
i enlighet med överenskommelserna om kompletteringspensioner per den 1
januari 1960 för omkring 94 000 anställda. 46 000 dylika pensioner återstår
att omräkna. Vid ingången av år 1961 kan beståndet i PRI beräknas omfatta
cirka 120 000 anställda. Det kan enligt föreningen väntas att företag med
bokslut efter lagens ikraftträdande skall kunna med anlitande av uppgifter
från SPP uträkna pensionsreserven i sina gamla stiftelser. Därmed skulle
också eventuellt befintliga överskott i sistnämnda stiftelser kunna fixeras.
Däremot saknas möjlighet för PRI att exakt ange pensionsreserven i de nyinrättade
PRI-stiftelserna vid utgången av de räkenskapsår, för vilka taxering
sker år 1962. Kontakt har därför av föreningen under hand tagits med
försäkringsinspektionen, som förklarat sig beredd att, under förutsättning
av vederbörande avtalsslutande parters godkännande, i grunderna för beräkning
av pensionsreserv enligt den väntade lagstiftningen förorda intagandet
av vissa schablonregler för beräkning av pensionsreserven i PRI-stiftelserna.
Dessa schablonregler bör avse en övergångstid och tillämpas vid 1962 års
105
Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961
taxering. På dylikt sätt utformade grunder skulle enligt föreningen lösa de
civilrättsliga och skatterättsliga frågorna för de företag, vilkas bokslut inträffar
efter lagstiftningens ikraftträdande.
Styrelsen för Sveriges advokatsamfund betonar att, efter det de av utredningen
föreslagna lagändringarna genomförts, stadgarna för fria pensionsstiftelser
i stor utsträckning kommer att innehålla bestämmelser, som är
direkt stridande mot den nya lagstiftningen. När nya aktiebolagslagen antogs,
reglerades i övergångsbestämmelserna frågan om ändring av bolagsordningar
till överensstämmelse med den nya lagen. Så synes styrelsen
även böra ske här.
Departementschefen. Det av utredningen framlagda civilrättsliga lagförslaget
utgör till stor del grundval för den samtidigt föreslagna skattelagstiftningen
(jfr vid departementsförslagets 10 §). Utredningen har avsett att
skattereglerna, med undantag för den s. k. avtappningsregeln, skall tilllämpas
första gången vid 1962 års taxering. En sådan uppläggning förutsätter
att civillagstiftningen träder i kraft före 1961 års utgång. Enligt
utredningen föreligger även med hänsyn till PRI-systemets konstruktion
ett intresse av att regler om överföring av medel mellan stiftelser sättes i
kraft före nämnda tidpunkt.
Ett stort antal remissorgan har ansett att ikraftträdandet bör anstå. I
regel har motivet härvid varit av skattemässig natur. Som skäl för uppskov
har åberopats att erforderlig försäkringsteknisk expertis icke står till förfogande
för beräkning av pensionsreserv (avdragsgill reserv) redan till 1962
års taxering.
Enligt vad jag inhämtat ämnar chefen för finansdepartementet föreslå,
att den nya skattelagstiftningen, med undantag för avtappningsregeln, skall
tillämpas första gången vid 1962 års taxering. Detta förutsätter att lagen
om pensionsstiftelses verksamhet jämte övrig civillagstiftning sättes i kraft
redan under 1961. Framhållas må i detta sammanhang även, att arbetsgivarnas
möjligheter att taga stiftelsemedel i bruk till ATP-avgifter och
att överföra medel från äldre stiftelser till PRI-stiftelser inom det snaraste
bör regleras i lag. Svårigheter torde mången gång föreligga för arbetsgivarna
att hinna få beräkningar av pensionsreserv gjorda redan till
1961 års bokslut. Denna omständighet synes dock icke vara något hinder
mot att den civilrättsliga lagstiftningen snarast sättes i kraft. Någon skyldighet
att nyttja stiftelsemedel till de nyss angivna ändamålen har ej föreskrivits
i denna lagstiftning. Skulle arbetsgivaren hinna få pensionsreservsberäkning
utförd i tid, kan det innebära en fördel för honom, att det redan
under 1961 öppnas generell möjlighet till användning av överskottsmedel
för ATP- och PRI-ändamål. Det må anmärkas att, om en stiftelses tillgångar
redan nu på grund av stadgarnas innehåll kan tagas i anspråk t. ex. för
ATP-avgifter, detta ofta enligt föreskrift i stadgarna får ske endast i den
män tillgångarna icke fordras för tryggande av alltjämt kvarstående tidigare
pensionsutfästelser (jfr SAF-klausulen). Försäkringstekniska beräk
-
106
Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1961
ningar kan således även i dessa fall bli av nöden. Att arbetsgivarna kan
komma att bli olika behandlade allt efter tidpunkten för deras bokslut, synes
icke utgöra tillräcklig anledning att dröja med ikraftträdandet. Från
tillsynsmyndigheternas synpunkt torde något längre rådrum för förberedandet
av den nya lagstiftningen icke vara erforderligt.
På grund av det anförda biträder jag utredningens förslag angående tidpunkten
för den civilrättsliga lagstiftningens ikraftträdande. Hinder bör icke
möta att —- såsom förordats av svenska arbetsgivareföreningen —- i samband
med fastställandet av de försäkringstekniska grunderna för beräkning
av pensionsreserv föreskrives schablonregler, som under en övergångstid kan
gälla för beräkning av pensionsreserv i PRI-stiftelserna och liknande slag av
stiftelser. En sådan ordning minskar svårigheterna i samband med lagens
genomförande.
De av utredningen föreslagna övergångsbestämmelserna, som anknyter
till 3 och 4 §§ i departementsförslaget, ger ej anledning till erinran.
Vad advokatsamfundet anfört angående reglering av frågan om ändring
av stadgarna för fria pensionsstiftelser till överensstämmelse med den nya
lagstiftningen synes beaktansvärt. Med tanke på att ytterligare lagstiftning
om pensionsstiftelser kan bli aktuell inom en nära framtid anser jag dock
ej erforderligt att nu upptaga detta spörsmål.
Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 18 juni 1937
om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser
Utredningen. Utredningen anser att 1937 års lag i huvudsak bör få gälla
i sitt nuvarande skick till dess en allmän översyn av pensionsstiftelserna
hunnit verkställas. Vidare erinras om att det enligt direktiven för utredningen
bör undersökas, i vad mån anledning föreligger att fortfarande göra åtskillnad
mellan olika typer av pensionsstiftelser eller om enhetliga regler kan
skapas. Utredningen har nu inskränkt sig till att föreslå ändring av reglerna
för pensionsreservens beräkning. Sålunda har bestämmelsen i 8 §
fjärde stycket 1937 års lag om vad som avses med pensionsreserv ersatts
med en hänvisning till 9 § av den föreslagna lagen om pensionsstiftelses
verksamhet. Därjämte har föreslagits införande av ett femte stycke till 8 § i
1937 års lag med en erinran om att ett bolag enligt 4 och 5 §§ i lagen om
pensionsstiftelses verksamhet äger att ur en bunden pensionsstiftelse gottgöra
sig även för vissa utgifter, som icke avses i 8 § första—tredje styckena
i 1937 års lag.
Departementschefen. Utredningsförslaget har icke föranlett några invändningar
vid remissbehandlingen och synes kunna godtagas med erforderlig
redaktionell jämkning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
107
Förslaget till lag angående ändring i lagen den 24 maj 1929 om tillsyn
över stiftelser
Utredningen. I sina motiv anför utredningen att enighet torde råda om att
pensionsstiftelse bör stå under offentlig myndighets tillsyn. Detta har också
kommit till uttryck i 1955 års skattelagstiftning, enligt vilken pensionsstiftelse
skall stå under tillsyn för att få åtnjuta förmåner i skattehänseende
och för att avsättningar till densamma skall vara avdragsgilla. Ett grundläggande
spörsmål är åt vilken myndighet tillsynen lämpligen bör anförtros.
Frågeställningen är huruvida man bör samordna tillsynen över bundna
pensionsstiftelser med tillsynen över fria pensionsstiftelser samt om, därest
så anses böra ske, tillsynen skall läggas hos försäkringsinspektionen eller
hos länsstyrelserna. Utredningen finner detta vara ett problem som
kräver ingående undersökningar och som därför icke kan lösas slutgiltigt
i denna etapp av utredningens arbete. Som ett ytterligare skäl för uppskov
skulle enligt utredningen kunna anföras, att man för närvarande ej kan
klart överblicka pensionsstiftelsernas blivande omfattning och utformning.
Vidare erinras om att i utredningens uppdrag också ingår att samtidigt med
spörsmålet om tillsyn över pensionsstiftelser pröva frågan om tillsyn över
andra personalstiftelser. Sistnämnda stiftelser, beträffande vilka anpassningen
till ATP ej kräver särskilda åtgärder, har ännu icke varit föremål
för närmare behandling av utredningen. Av det sagda följer att de nuvarande
formerna för tillsyn över pensionsstiftelser enligt utredningens uppfattning
tills vidare bör kvarstå.
Utredningen framhåller att det dock alltjämt finns ett betydande antal
pensionsstiftelser, som är undandragna varje tillsyn. Dessa stiftelser representerar
ett avsevärt kapital. Den av utredningen föreslagna civilrättsliga
lagstiftningen innehåller åtskilliga regler, vilkas efterlevnad kan kräva
tillsynsmyndighets bistånd och kontroll. Det är därför enligt utredningens
bedömande angeläget att under tillsyn bringas in även sådana fria
pensionsstiftelser, som nu står helt utanför tillsyn.
Den lämpligaste lösningen synes utredningen vara att — i avvaktan på
slutligt ställningstagande i tillsynsfrågan — föra ifrågavarande stiftelser
under tillsyn enligt 1929 års lag. De pensionsstiftelser, som för närvarande
är undandragna tillsyn, torde i allmänhet kunna åberopa antingen att
stiftelsens förmögenhet icke uppgår till det lägsta beloppet för anmälningspliktens
inträde eller att stiftelsen enligt stiftarens föreskrift skall
vara undantagen från tillsyn. Dessa båda grunder till befrielse från skyldigheten
alt anmäla stiftelse återfinns i 1929 års lag 2 § första stycket
punkterna 7 (jfr paragrafens andra stycke) och 9. Intetdera av angivna
undantag från anmälningsplikten är enligt utredningens mening lämpat
för eu sådan särpräglad stiftelsetyp som pensionsstiftelsen utgör.
Vad beträffar värdegränsen 10 000 kronor (fakultativt 5 000 kronor) är
särskilt att märka, att en pensionsstiftelses förmögenhet normalt kan be
-
108
Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961
räknas växa på grund av fortlöpande avsättningar från arbetsgivaren. En
pensionsstiftelse, till vilken under det första året efter stiftelsens bildande
avsättes belopp understigande värdegränsen, kan förväntas att genom kommande
avsättningar så småningom få en förmögenhet som överstiger nämnda
gräns. Det framstår för utredningen som önskvärt att en sådan stiftelse
redan från början kommer under tillsyn. I detta sammanhang framhållcs
att arbetsgivarna kan ha ett skattemässigt intresse av att även pensionsstiftelser,
vilkas förmögenhet icke överstiger 5 000 kronor, ges möjlighet att
komma under tillsyn. Som nämnts utgör tillsyn för närvarande en förutsättning
för att pensionsstiftelse skall åtnjuta skattefrihet samt för att avsättning
till sådan stiftelse skall vara avdragsgill. En arbetsgivare, som
är ansluten till PRI-systemet, skall genom årliga avsättningar till PRI-stiftelsen
bringa upp dess förmögenhet att motsvara pensionsskulden. Det kan
förväntas fall där den första avsättningen till PRI-stiftelsen icke kommer
att överstiga 5 000 kronor. En sådan avsättning skulle icke vara avdragsgill,
om den lägsta värdegränsen 5 000 kronor för stiftelses ställande under tillsyn
bibehölls.
Det andra av de angivna undantagen från anmälningsplikten — nämligen
att stiftaren föreskrivit att stiftelsen skall vara undandragen tillsyn
— är enligt utredningens åsikt med avseende å pensionsstiftelser olämpligt
bl. a. med hänsyn till de intressemotsättningar som ofta kan råda mellan
stiftaren och stiftelsestyrelsen, å ena, och destinatärerna, å andra sidan.
Som bekant har stiftarföretaget och stiftelsen icke sällan samma styrelse.
Destinatärerna kan vid pensionsstiftelser, på ett annat sätt än vid andra
slag av stiftelser, behöva ett skydd mot stiftaren och stiftelsestyrelsen i
form av tillsyn genom offentlig myndighet.
Utredningen anför vidare att den genom 2 § andra stycket i 1929 års
lag öppnade möjligheter att anmäla stiftelse, vars förmögenhet överstiger
5 000 kronor, enligt förarbetena till stadgandet införts med tanke på pensionsstiftelser
och andra personalstiftelser. Motsvarande gäller stadgandet
i 8 g första stycket tredje punkten, att tillsynsmyndigheten icke utan medgivande
av stiftelsens styrelse må från tillsyn undantaga stiftelse, vars förmögenhet
överstiger 5 000 kronor. Genom angivna bestämmelser, införda år
1958, har undvikits att den samtidigt företagna höjningen av värdegränsen
för anmälningsplikt från 5 000 till 10 000 kronor fått skalterättsligt
ogynnsamma konsekvenser för pensionsstiftelser och andia personalstiftelser.
Tillsyn utgör nämligen förutsättning för avdragsrätt vid avsättning
icke blott till pensionsstiftelse utan även till annan personalstiftelse (so
sista stycket av punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen).
Om samtliga pensionsstiftelser oavsett förmögenhetens storlek kommer alt
ställas under tillsyn, blir de ifrågavarande båda stadgandena utan betydelse
för pensionsstiftelsernas vidkommande. Tillräcklig anledning att bibehålla
bestämmelserna enbart med tanke på andra personalstiftelser än
pensionsstiftelser torde enligt utredningens mening icke finnas. Härvid är
att märka alt sådana stiftelser med en förmögenhet av 10 000 kronor elfer
109
Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961
därunder, vilka redan står under tillsyn, icke obligatoriskt skall av tillsynsmyndigheten
undantagas från tillsyn (jfr 8 § första stycket i 1929 års lag).
Skatterättsliga konsekvenser kan utgöra skäl för tillsynsmyndigheten att
under tillsyn bibehålla stiftelse, vars förmögenhet gått ned under 10 000
kronor.
Stadgandet i 3 § första stycket i 1929 års lag om tidpunkten för anmälningspliktens
fullgörande tar, såvitt framgår av förarbetena, närmast sikte
på fall där fysisk person är stiftare. Att i fall, där en pensionsstiftelse är
knuten till en fysisk person såsom arbetsgivare, i enlighet med nämnda
stadgande låta anmälan av stiftelsen anstå till sex. månader efter arbetsgivarens
död är enligt utredningen föga rationellt. Hur bestämmelsen i
3 § första stycket skall tolkas, då en stiftelse bildats av ett bolag, en förening
eller annan juridisk person, kan vara föremål för delade meningar.
Utredningen anser att en pensionsstiftelse, oavsett om stiftaren är fysisk
eller juridisk person, av stiftelsens styrelse bör anmälas inom sex månader
från det styrelsen mottagit sitt uppdrag. Underlåtenhet att i tid anmäla pensionsstiftelsen
bör vara förenad med påföljd som anges i 19 §.
Bundna pensionsstiftelser och bundna personalstiftelser i övrigt är genom
bestämmelse i 2 § första stycket punkt 8 av 1929 års lag undantagna
från anmälningsplikt enligt nämnda lag. Dessa stiftelser är fullständigt reglerade
i 1937 års lag. Det synes utredningen följdriktigt att uttryckligen
föreskriva, att bundna pensionsstiftelser och andra bundna personalstiftelser
skall falla helt utanför tillämpningsområdet för 1929 års lag.
I överensstämmelse med det anförda har utredningen föreslagit ändringar
i 1929 års lag av följande innehåll.
1 §. Bär tillfogas ett andra stycke enligt vilket dels 1929 års lag ej skall
äga tillämpning på bundna pensions- och andra personalstiftelser, dels 2 och
3 §§ i nämnda lag icke skall gälla fria pensionsstiftelser.
2 §. Första stycket punkt 8 och andra stycket utgår.
3 a §. Detta är en ny paragraf. Enligt densamma skall en fri pensionsstiftelse
av stiftelsens styrelse anmälas inom sex månader efter det styrelsen
mottagit sitt uppdrag.
8 §. Tillsynsmyndighetens befogenhet att från tillsyn undantaga stiftelse,
vars förmögenhet nedgått under 10 000 kronor, skall ej gälla i fråga om
fria pensionsstiftelser. Utredningen föreslår borttagande av bestämmelsen
att myndigheten icke utan stiftelsestyrelsens medgivande må från tillsyn
undantaga stiftelse med förmögenhet överstigande 5 000 kronor (första stycket
tredje punkten).
19 §. Även försummelse att anmäla pensionsstiftelse enligt 3 a § blir belagd
med bötesstraff.
I särskild övergångsbestämmelse har givits föreskrifter om ikraftträdandet
av ändringsförslaget. Detta bör enligt utredningen träda i kraft samtidigt
med lagen om pensionsstiftelses verksamhet och gälla även pensionsstiftelser,
som existerar vid ikraftträdandet. Utredningen framhåller att
styrelsen för en bestående pensionsstiftelse kan tänkas ha varit skyldig att
HO Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
anmäla stiftelsen redan på grund av nu gällande regler i 1929 års lag. Om
så är fallet, skall hittills stadgad påföljd för underlåtenhet fortfarande gälla.
Det kan också tänkas att skyldighet att anmäla den befintliga stiftelsen
inträtt först genom införandet av 3 a §. Så är fallet exempelvis om stiftelsens
tillgångar ej nått den värdegräns, som anges i 2 § första stycket punkt
7, eller om för stiftelsen funnits föreskrift av stiftaren att stiftelsen skall
vara undantagen från tillsyn. Med hänsyn härtill har i utredningens förslag
stadgats att, om styrelse för pensionsstiftelse mottagit sitt uppdrag före lagens
ikraftträdande och anmälningsplikten inträtt på grund av den företägna
lagändringen, anmälan skall fullgöras inom sex månader från ikraftträdandet.
Utredningen framhåller att vad som förstås med pensionsstiftelse framgår
av 1 § lagen om pensionsstiftelses verksamhet.
Enligt ulredningen får man räkna med att nyanmälda pensionsstiftelser
kommer att under den första tiden föranleda viss ökning av tillsynsmyndigheternas
arbete. På längre sikt torde tillskottet emellertid icke betyda någon
nämnvärd merbelastning.
I skattelagstiftningen har för avdragsrätt vid avsättning till pensionsstiftelse
uppställts krav bl. a. på att stiftelsens stadgar blivit fastställda. Något
krav på fastställelse av stadgarna kan, säger utredningen, icke resas i samband
med förevarande civillagstiftning. För övrigt torde själva ställandet
under tiilsyn vara det väsentliga för att en nöjaktig kontroll över stiftelserna
skall ernås.
Utredningen anför vidare att det kunde synas ha legat nära till hands
att i 1929 års tillsynslag införa ett särskilt stadgande, att länsstyrelsen
vid tillsynens utövande skall tillse att en pensionsstiftelses förvaltning handhas
i enlighet med föreskrifterna i den föreslagna lagen om pensionsstiftelses
verksamhet. Detta skulle emellertid föranleda ett flertal ändringar i
1929 års lag, vilka bryter sammanhanget mellan nu förekommande bestämmelser.
Utredningen har ansett att en uttrycklig bestämmelse i angivna hänseende
icke är nödvändig. Härutinnan framhålles att det enligt 9 § i 1929
års lag tillkommer länsstyrelsen att vid tillsynens utövande övervaka, att
stiftelsens förvaltning handhas i överensstämmelse med bl. a. »de för stiftelsen
gällande föreskrifter». Härav och av de allmänna grunderna för
tillsynslagen torde enligt utredningens uppfattning följa att länsstyrelsen
skall tillse, att pensionsstiftelse förvaltas icke blott enligt dess stadgar och
andra av stiftaren meddelade föreskrifter utan även enligt reglerna i lagen
om pensionsstiftelses verksamhet. Utredningen erinrar om att sistnämnda
tåg är tvingande och att den således skall gälla framför vad som kan vara
föreskrivet i stadgar eller andra handlingar rörande stiftelsen.
Utredningen anmärker att genom lagen om pensionsstiftelses verksamhet
krav införes på försäkringsmässig beräkning av pensionsreserv även för de
fria pensionsstiftelserna. Detta gäller vid gottgörelse åt arbetsgivaren enligt
forslagets 4 och 5 §§ samt vid överföring av medel enligt 7 §. Tillsynsmyn
-
in
Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1961
digheten har att övervaka att de föreskrivna spärreglerna iakttages. Som
bekant saknar länsstyrelserna försäkringsteknisk expertis. Denna omständighet
behöver enligt utredningens mening icke vara utslagsgivande. Det
åvilar ett företag, som vill bereda sig gottgörelse ur pensionsstiftelse eller
överföra medel från en sådan stiftelse till annan, att förebringa pensionsreservsberäkning.
I stor omfattning torde uträkningar kunna ske enligt tabeller.
Utredningen avser att utarbeta och publicera sådana. Anlitar företaget
(stiftelsen) en utomstående, har företaget (stiftelsen) enligt vad utredningen
framhåller naturligen att svara för dennes arvode. Länsstyrelsen
bör kunna godtaga uträkning av pensionsreserv genom sakkunnig person,
vilken är att anse som trovärdig. I tveksamma fall bör länsstyrelsen kunna
tillfråga försäkringsinspektionen.
Avslutningsvis anför utredningen att den föreslagna civillagstiftningen
kan väntas medföra något merarbete för tillsynsmyndigheterna. I en del
fall kan detta tänkas föranleda behov av personalförstärkningar. Något förslag
i detta hänseende framlägger utredningen likväl icke. Utredningen betonar
att tillsynsfrågan avsetts skola upptagas till en mera definitiv prövning
under utredningens kommande arbete.
Remissyttrandena. Förslaget att alla pensionsstiftelser skall stå under tillsyn
hälsas av remissorganen med tillfredsställelse. Så gott som genomgående
godlages den föreslagna ordningen att länsstyrelserna tills vidare skall
bibehålla tillsynen över de fria stiftelserna. Några remissinstanser berör
spörsmålet om vilken myndighet som slutgiltigt bör anförtros tillsynen överde
bundna och de fria stiftelserna. På en del håll anses önskvärt att frågan
om enheiliga regler för tillsyn över pensionsstiftelser löses redan i förevarande
etapp av lagstiftningsarbetet. Yttranden i sistnämnda riktning har
avgivits av riksförsäkringsanstalien, länsstyrelserna i Södermanlands, Örebro
och Gävleborgs län samt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare.
En remissmyndighet, hovrätten för Nedre Norrland, finner övervägande
skäl tala för att man — i avvaktan på slutligt ställningstagande i
tillsynsfrågan — tills vidare avstår från ändring av gällande tillsynsregler;
behovet av lagändring kan enligt hovrättens uppfattning knappast anses
vara trängande. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund avstyrker från rättssäkerhetssynpunkt
att det införes nya regler, som inkräktar på bestående
rättsförhållanden. Den föreslagna bestämmelsen angående pensionsstiftelsernas
ställande under tillsyn bör därför enligt styrelsens mening ej kunna
tillämpas på redan existerande stiftelse, som enligt stiftarens föreskrift
är undantagen från tillsyn.
Styrelsen för Sveriges advokatsamfund framhåller vidare i sitt yttrande att
underläten anmälningsplikt enligt förslaget skall vara förenad med bötesstraff
för ledamot av pensionsstiftelses styrelse. För styrelseledamot i stiftelse,
bildad före ikraftträdandet av lagändringarna, gäller att anmälningsskyldigheten
skall fullgöras inom sex månader från ikraftträdandet. Beträffande
dessa stiftelser bör enligt yttrandet under alla förhållanden
112 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
någon påföljd ej inträffa, om anmälan sker sex månader efter anmaning
av tillsynsmyndigheten. Det finns med säkerhet flera styrelseledamöter i
pensionsstiftelser, som känner till stadgarna för dessa men som ej kan
förutsättas få kännedom om lagändringen. Länsstyrelsen i Kronobergs lön
och Sveriges redareförening påtalar behovet av en förlängning av den i
14 § 1929 års lag stadgade tremånadersfristen för insändandet av pensionsstiftelses
årsberättelse och räkenskapssammandrag till länsstyrelsen. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län föreslår i nämnda lagrum ett tillägg av
innehåll att det skall åligga pensionsstiftelses styrelse att, utöver förvaltningsberättelse,
jämväl till länsstyrelsen insända revisionsberättelse över
stiftelsens förvaltning.
Den lagtekniska utformningen av de föreslagna ändringarna i 1929 års
lag har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Hovrätten för Nedre Norrland anser dock att ändringsförslaget bör
konstrueras på ett enklare sätt än som skett. Vidare synes det länsstyrelsen
i Gotlands län böra framgå av 1929 års lag, att pensionsstiftelses förvaltning
skall ske jämväl enligt lagen om pensionsstiftelses verksamhet och att
vid tillsynen bör beaktas, huruvida bestämmelserna i sistnämnda lag blivit
följda.
I en del remissvar anlägges vissa allmänna synpunkter på tillsynens handhavande
med utgångspunkt från utredningsförslaget. På ett par håll befaras
t. ex. att samspelet mellan tillsynsmyndighet och beskattningsmyndiglict
kan vålla praktiska svårigheter. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser
att den personal, som skall handha tillsynen, borde beredas utbildning i
frågor som sammanhänger med pensionsreservens beräkning. Av länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län understrykes vikten av att granskningspersonalen
vid länsstyrelserna erhåller nödig information angående innebörden
av lagstiftningen och de med granskningen förenade problemen,
särskilt de försäkringstekniska. Länsstyrelsen i Blekinge län ifrågasätter om
icke utredningen, eventuellt i samråd med försäkringsinspektionen, borde
utarbeta ett formulär vari bl. a. skulle upptagas: noggrann specifikation
över användningen av stiftelses medel, i vad mån gottgörelse åt arbetsgivare
skett, hur pensionsreserven uträknats och vem som gjort denna uträkning.
Enligt länsstyrelsen i Södermanlands län torde den svåraste men också mest
angelägna uppgiften för tillsynsmyndigheten bli övervakningen av att spärrregeln
iakttages. Länsstyrelsen anser det icke endast önskvärt utan även
nödvändigt att regler skapas för denna övervakning.
En del länsstyrelser har anmält behov av ökade personalresurser för att
kunna bemästra de nya arbetsuppgifter, som enligt utredningsförslaget
skall åvila tillsynsmyndigheten. Behovet av personalförstärkningar hos
länsstyrelserna har också kommit till uttryck bl. a. i yttrandena från justitiekanslersämbetet,
försäkringsinspektionen och riksskattenämnden. I fråga
om länsstyrelsernas arbetskraftsbehov framhåller statskontoret att statens
organisationsnämnd ar 1958 företog en undersökning av tidsåtgången
för länsstyrelsernas stiftelsetillsyn. Med angivande i relevanta delar av re
-
Kungl. Maj. ts proposition nr ill år 1961 113
sultaten av denna undersökning har statskontoret tillskrivit vissa länsstyrelser
med anhållan om uppgift bl. a. hur antalet befattningshavare kan
komma att påverkas av den tilltänkta reformen. Reformförslagets inverkan
på länsstyrelsernas personalbehov låter sig enligt statskontoret givetvis
för närvarande icke beräknas med någon större säkerhet. Såvitt kan
bedömas på grundval av de svarsskrivelser, som inkommit från de tillfrågade
länsstyrelserna, saknas emellertid enligt statskontorets bedömande anledning
räkna med att förslaget skall medföra något mera betydande behov
av personalförstärkningar vid de olika länsstyrelserna såsom tillsynsmyndigheter.
Eventuella förslag om personalförstärkningar i anledning av
reformen torde, säger statskontoret, få framföras och prövas i petitasammanhang.
Personalökning, som därvid kan befinnas motiverad, torde böra
ges provisorisk karaktär med hänsyn till att utredningen under sitt fortsatta
arbetet skall ägna uppmärksamhet åt frågan om gemensamma regler
för tillsyn av pensionsstiftelser.
Departementschefen. Såsom utredningen framhållit och remissinstanserna
vitsordat är det angeläget att alla pensionsstiftelser står under offentlig tillsyn.
Att stiftelserna blir underkastade myndighets kontroll utgör ett viktigt
led i strävandena att uppnå större trygghet för destinatärerna.
Utredningen har föreslagit att alla fria pensionsstiftelser skall föras in under
1929 års tillsynslag; för de bundna stiftelserna skall nuvarande tillsynsformer
gälla oförändrade. Förslaget, vilket nästan genomgående godtagits av
remissinstanserna, är närmast att betrakta som ett provisorium. De undersökningar
och överväganden, som fordras för en definitiv lösning av tillsynsfrågan,
har icke hunnits med i denna omgång av utredningens arbete.
Här uppställer sig i första hand spörsmålet åt vilken myndighet en gemensam
tillsyn över pensionsstiftelserna bör anförtros. Därjämte behövs närmare
regler för tillsynens handhavande. Hithörande problem ämnar utredningen
upptaga till behandling under sitt fortsatta arbete. För dagen torde
någon annan lösning av tillsynsfrågan icke stå till buds än den av utredningen
förordade.
Utredningens förslag till utformning av de erforderliga ändringarna i
1929 års lag synes kunna godtagas. Med anledning av vad länsstyrelsen
i Gotlands län anfört vill jag hänvisa till utredningens uttalande, att det får
anses följa av de allmänna grunderna för 1929 års lag, att länsstyrelsen
skall tillse att pensionsstiftelse förvaltas jämväl enligt reglerna i lagen om
pensionsstiftelses verksamhet. Det må också hänvisas till uttalande av riksdagens
justitieombudsman i 1961 års ämbetsberättelse (s. 365).
En lagstiftning i överensstämmelse med nu framlagda förslag kan beräknas
föranleda viss stegring av länsstyrelsernas arbetsbörda. Här må endast
pekas på kontrollen av att de givna spärrbestämmelserna i samband med
gottgörelse ur och medelsöverföring från pensionsstiftelse iakttages; även
förbudet för stiftelse att själv utfästa pensioner och bestrida pensionsutgifter
fordrar ökad uppsikt. Hur mycket merarbete som blir följden, kan
8 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 177
114
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
icke överblickas förrän efter en tids erfarenhet av den nya lagstiftningen i
tillämpning. Å andra sidan måste man hålla i minnet att en lagreglering av
de fria pensionsstiftelserna i viss mån också kan innebära en förenkling av
tillsynen. Enhetliga regler ersätter sålunda i viktiga delar bestämmelser,
som upptages i stiftelsestadgarna och som kan ha ett mångskiftande innehåll
och vara svåra att tolka.
Det vore måhända värdefullt om mera detaljerade föreskrifter beträffande
tillsynens handhavande kunde meddelas. Detta gäller icke minst frågorna
sammanhängande med beräkning av pensionsreserv och kontroll avspärreglernas
efterlevnad. Emellertid står man här inför spörsmål som icke
kan regleras mera ingående förrän i samband med att frågan om tillsyn
över pensionsstiftelser blir föremål för en allmän översyn. Att döma av
yttranden från det stora flertalet tillsynsmyndigheter synes de svårigheter,
som dessa myndigheter otvivelaktigt kan komma att ställas inför, i avbidan
härpå kunna bemästras på ett tillfredsställande sätt. Utredningen har uppdragit
vissa riktlinjer för tillsynens utövande i vad gäller spärreglerna (betänkandet
s. 132 f). I detta sammanhang vill jag särskilt erinra om utredningens
avsikt att utarbeta och publicera tabeller för beräkning av pensionsreserv.
Flera länsstyrelser har uttalat att tillgängliga personalresurser icke förslår
till att möta den väntade ökningen av arbetsbelastningen. Som jag tidigare
berört och som även statskontoret framhållit i sitt yttrande, är det
för närvarande icke möjligt att göra några säkra bedömanden i fråga om
den blivande arbetsbördan hos länsstyrelserna. Därtill kommer att spörsmålet
om tillsyn senare skall upptagas till grundligare överväganden. Frågan
om erforderliga personalförstärkningar får såsom statskontoret uttalat
upptagas och prövas i budgetsammanhang.
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats såsom bilaga till detta protokoll fogade förslag till
1) lag om pensionsstiftelses verksamhet;
2) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 18 juni 1937 (nr 521)
om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser; samt
3) lag angående ändring i lagen den 2i maj 1929 (nr 116) om tillsyn över
stiftelser.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen
måtte för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Birgitta Liljefors
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
115
Bilaga
Förslag
till
Lag
om pensionsstiftelses verksamhet
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Med pensionsstiftelse avses i denna lag en av arbetsgivare grundad stiftelse,
som har till huvudsakligt ändamål att främja pensionering av arbetstagare
eller arbetstagares efterlevande.
2 §.
Pensionsstiftelses medel skola tjäna såsom säkerhet för pensioner som
utgå från arbetsgivaren och, i fråga om pensioner som ännu ej börjat utgå,
för arbetsgivarens utfästelser om pension.
3 §•
Pensionsstiftelse må ej utfästa pension. Sker det ändå, är utfästelsen
ogiltig.
Lämnar arbetsgivaren utfästelse med villkor att pension skall utgå i den
män pensionsstiftelses medel förslå därtill, är villkoret ogiltigt, och arbetsgivaren
svarar för sin utfästelse utan avseende å villkoret.
4§.
Pensionsstiftelse må ej så länge den är knuten till arbetsgivaren betala
pensionspost eller avgift till pensionsförsäkring eller bestrida annan utgift
i samband med pensionering eller utgift för sådant understöd som sägs i
6 §, med mindre det sker i anslutning till arbetsgivarens död, likvidation
av dennes företag eller dennes konkurs eller ackord utan konkurs eller
tillsynsmyndigheten av annan särskild anledning finner att sådan betalning
må äga rum.
5 §•
Arbetsgivaren äger ur pensionsstiftelse gottgöra sig för vad han utgivit
såsom pensionspost eller avgift till pensionsförsäkring eller för annan utgift
i samband med pensionering, såframt fråga är om arbetstagare, som omfattas
av stiftelsens ändamål, eller sådan arbetstagares efterlevande. Gottgörelse
för avgift till försäkring för allmän tilläggspension må avse den del av avgiften,
vilken kan anses hänföra sig till lön eller annan ersättning åt person
som nu sagts.
6§.
Arbetsgivaren äger ur pensionsstiftelse gottgöra sig jämväl för vad han
utgivit såsom engångsunderstöd till arbetstagare vid dennes långvariga oför
-
U6
Kungl. Maj:ts proposition nr til år 1961
måga till arbete på grund av sjukdom, lyte eller annat men eller vid dennes
avgång ur tjänsten på grund av uppnådd ålder eller såsom engångsunderstöd
till efterlevande vid arbetstagarens frånfälle eller för försäkring av sådana
understöd, allt såframt fråga är om arbetstagare, som omfattas av stiftelsens
ändamål, eller sådan arbetstagares efterlevande.
Gottgörelsen må icke ske utan samtycke av samtliga i arbetsgivarens
tjänst varande arbetstagare, som omfattas av stiftelsens ändamål, eller av
sådan i lagen om förenings- och förhandlingsrätt avsedd huvudorganisation,
som företräder den yrkesgrupp utgiften avser. Har utgiften företagits
enligt bestämmelse i kollektivavtal fordras ej samtycke, därest organisation,
som enligt vad nyss sagts ägt lämna samtycke, är part i kollektivavtalet på
arbetstagarsidan.
7 §•
Gottgörelse enligt 5 och 6 §§ må ske endast för utgift under arbetsgivarens
senaste räkenskapsår; dock må tillsynsmyndigheten, om särskilda skäl äro
därtill, medgiva gottgörelse jämväl för utgift under tidigare räkenskapsår.
Ej må gottgörelse ske med större belopp än att stiftelsen efter gottgörelsen
har kvar medel tillräckliga att täcka pensionsreserven för de pensioner och
utfästelser om pension, för vilka stiftelsens medel tjäna såsom säkerhet.
Om stiftelsens tillgångar delvis utgöras av fordran hos arbetsgivaren, skall
gottgörelsen i första hand ske genom avräkning mot fordringen.
Vid gottgörelse ur pensionsstiftelse, söm bildats enligt lagen om aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser, iakttagas, i stället för bestämmelserna
ovan i första och andra styckena, de föreskrifter som finnas
i 8 § första, andra och tredje styckena samt 13 § första och andra styckena
nämnda lag.
8§.
Arbetsgivaren äger från en pensionsstiftelse överföra medel till annan
pensionsstiftelse hos honom, därest den avstående stiftelsen omfattar samtliga
personer, som avses med den mottagande stiftelsen, och överföringen påkallas
för att helt eller delvis täcka den mottagande stiftelsens pensionsreserv.
Sådan överföring från en pensionsstiftelse till annan, som avses i första
stycket eller som eljest må vara tillåten enligt stadgar eller stiftarens föreskrift,
må icke ske med större belopp än att den avstående stiftelsen efter
överföringen har kvar medel enligt vad som sägs i 7 § första stycket.
Beträffande överföring från pensionsstiftelse, som bildats enligt lagen om
aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, till annan "sådan stiftelse
gäller, i stället för bestämmelserna ovan i första och andra styckena,
vad som stadgas i 15 § första stycket 1) och fjärde stycket nämnda lag.
9 §.
Äro till arbetsgivaren knutna flera pensionsstiftelser och tjäna stiftelsernas
medel helt eller delvis såsom säkerhet för samma pensioner eller utfästelser
om pension, skall, i fall av gottgörelse till arbetsgivaren eller överföring
av medel från en stiftelse till en annan, gälla nedan angivna regler
om pensionsreserven för dessa pensioner och utfästelser (den gemensamma
pensionsreserven):
a) Finnes stiftelse som särskilt inrättats för att uppsamla medel, vilka
arbetsgivaren åtagit sig att avsätta såsom säkerhet för utfästelser om pension,
skall den gemensamma pensionsreserven först hänföras till denna stiftelse.
b) Omfattar stiftelse en trängre krets av personer än annan stiftelse, skall
Kiingl. Maj. ts proposition nr 177 år 1961 117
den gemensamma pensionsreserven först hänföras till stiftelsen för den
trängre kretsen, i den mån reserven ej hänförts till stiftelse som angivits
under a).
c) Finnes stiftelse som bildats enligt lagen om aktiebolags pensions- och
andra personalstiftelser, skall den gemensamma pensionsreserven först hänföras
till denna stiftelse, i den mån reserven ej hänförts till annan stiftelse
efter vad som angivits under a) och b).
d) Finnes stiftelse som förutom pensionering har annat ändamål, skall
den gemensamma pensionsreserven sist hänföras till denna stiftelse.
e) Äro efter vad ovan sagts två stiftelser jämställda, skall deras gemensamma
pensionsreserv hänföras till den äldre stiftelsen framför den yngre.
10 §.
Med pensionsstiftelses pensionsreserv avses kapitalvärdet av utgående
pensioner samt, i fråga om pensioner som ännu ej börjat utgå, kapitalvärdet
av utfästa pensioner till den del de enligt utfästelsen intjänats vid tillfället
för beräkningen.
Har arbetsgivaren åtagit sig att till pensionsstiftelse avsätta medel såsom
säkerhet för utfästelser om pension och innefattar åtagandet jämväl avsättning
för tillägg till utfästa pensioner, skall pensionsreserven utgöra summan
av följande belopp, såframt denna summa överstiger en pensionsreserv beräknad
enligt första stycket:
a) kapitalvärdet av pensioner som utgå enligt utfästelse;
b) kapitalvärdet av utfästa pensioner, som ännu ej börjat utgå, till den
del de enligt utfästelsen intjänats vid tillfället för beräkningen;
c) medel som därutöver avsatts på grund av åtagandet.
Pension anses, där ej regler om intjänandet knutits till utfästelsen, intjänad
med så stor del av den vid beräkningstillfället utfästa pensionen
som motsvaras av förhållandet mellan antalet förflutna tjänsteår och antalet
tjänsteår från anställningen till den pensionsålder som avses i utfästelsen,
därvid dock skall bortses från tjänsteår längre tid tillbaka än fyrtio
år före pensionsåldern.
b örsäkringstekniska grunder att tillämpas vid beräkning av pensionsreserv
enligt första och andra styckena fastställas av Konungen eller av den
myndighet Konungen förordnar.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Vad i 3 § är stadgat avser ej pensionsutfästelse given före lagens ikraftträdande.
Stadgandet i 4 § äger icke tillämpning då fråga är om att infria pensionsutfästelse,
vilken givits av stiftelsen före lagens ikraftträdande och för vilken
arbetsgivaren ej åtagit sig ansvar.
118
Kungl. Maj.ts proposition nr 777 dr 1961
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 18 juni 1937 (nr 521) om
aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser
Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 18 juni 1937 om aktiebolags pensions-
och andra personalstiftelser skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
8 §. 8 §.
Där ej —-----och anställda.
I bolagets-------överskjutande belopp.
Träder bolaget------egendomsavträde meddelades.
Med stiftelsens pensionsreserv avses
det belopp, som vid räkenskapsårets
utgång eller, i fall som avses i
tredje stycket, dagen för utseendet
av likvidatorer eller för beslutet om
egendomsavträde enligt försåkringstekniska
beräkningsgrunder utgör
täckning för kapitalvärdet av de pensioner,
som utgå eller på grund av
utfästelse skolat utgå från bolaget,
samt av bolagets utfästelser av pension
att framdeles utgå till anställda
och efterlevande till pensionstagare
och anställda, ökat med en tiondel.
Dessa beräkningsgrunder skola efter
förslag av tillsynsmyndigheten
fastställas av Konungen.
Vad som avses med stiftelsens
pensionsreserv är angivet i 10 § lagen
om pensionsstiftelses verksamhet.
Att bolaget äger gottgöra sig jämväl
för vissa andra utgifter framgår
av 5 och 6 §§ nämnda lag.
Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket
i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1961
H9
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 24 maj 1929 (nr 116) om tillsyn
över stiftelser
Härigenom förordnas, dels att 1, 2, 8 och 19 §§ lagen den 24 maj 1929
om tillsyn över stiftelser1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels ock att i lagen skall införas en ny paragraf, betecknad 3 a §, av nedan
angiven lydelse:
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §. 1 §•
Har någon --------skall utövas.
Denna lag äger ej tillämpning på
stiftelse, som avses i lagen om aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser.
Vad angår pensionsstiftelse,
bildad i annan ordning än enligt
nämnda lag, gäller icke vad i 2
och 3 §§ sägs.
2 §. 2 §.
Anmälningsplikt föreligger ej beträffande:
1) stiftelse, vars-----— i riksräkenskapsverket;
2) stiftelse, som —----- — fastställt stadgar;
3) stiftelse, som — — ------anordnad tillsyn;
4) stiftelse, anförtrodd------annat samfund;
5) stipendiestiftelse vid enskild undervisningsanstalt;
6) stiftelse till-------vissa släkter;
7) stiftelse, vars -------tiotusen kronor; samt
8) stiftelse, varom i lagen om ak- 8) stiftelse, som genom Konung
tiebolags
pensions- och andra perso- ens förordnande eller stiftarens fönalstiftelser
stadgas; samt reskrift är undantagen från tillsyn
9) stiftelse, som genom Konungens enligt denna lag.
förordnande eller stiftarens föreskrift
är undantagen från tillsyn enligt denna
lag.
Utan hinder av vad under 7) sägs
må anmälan äga rum beträffande
stiftelse, vars förmögenhet överstiger
femtusen kronor.
3 a §.
Pensionsstiftelse, bildad i annan
ordning än enligt lagen om aktiebo
1
Senaste lydelse av 2 och 8 §§ se SFS 1958:438.
120
Kungl. Maj:ts proposition nr 777 år 1961
(Nuvarande lydelse)
8 §•
Anmäld stiftelse skall stå under
Konungens befallningshavandes tillsyn,
där Konungens befallningshavande
finner stiftelsen främja ett allmännyttigt
ändamål. Konungens befallningshavande
äge dock från tillsyn
undantaga stiftelse, som redan
är underkastad nöjaktig tillsyn eller
för vilken tillsyn enligt denna lag
eljest på grund av särskilda omständigheter
finnes icke vara behövlig.
Har stiftelses förmögenhet nedgått
under tiotusen kronor, må Konungens
befallningshavande jämväl undantaga
stiftelsen från tillsyn; om
förmögenheten överstiger femtusen
kronor, må det dock ej ske utan medgivande
av stiftelsens styrelse.
För stiftelse------9—1:
(Föreslagen lydelse)
lags pensions- och andra personalstiftelser,
skall av stiftelsens styrelse
anmälas inom sex månader efter
det styrelsen mottagit sitt uppdrag.
8 §•
Anmäld stiftelse skall stå under
Konungens befallningshavandes tillsyn,
där Konungens befallningshavande
finner stiftelsen främja ett allmännyttigt
ändamål. Konungens befallningshavande
äge dock från tillsyn
undantaga stiftelse, som redan
är underkastad nöjaktig tillsyn eller
för vilken tillsyn enligt denna lag
eljest på grund av särskilda omständigheter
finnes icke vara behövlig.
Har stiftelses förmögenhet nedgått
under tiotusen kronor, må Konungens
befallningshavande jämväl undantaga
stiftelsen från tillsyn, där
fråga ej är om pensionsstiftelse.
§§ stadgas.
19 §. 19 §.
Försummar styrelseledamot att Försummar styrelseledamot att
fullgöra vad enligt 3 eller 11 § honom fullgöra vad enligt 3,3a eller 11 §
åligger, straffes med böter från och honom åligger, straffes med böter
med fem till och med femhundra kro- från och med fem till och med femnor.
hundra kronor.
Förseelsen åtalas---—- — — skall utövas.
Böter och------allmänna strafflagen.
Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling. Den äger
tillämpning jämväl på då bestående
stiftelser. Har styrelse för pensionsstiftelse
mottagit sitt uppdrag före
lagens ikraftträdande och blivit pliktig
att anmäla stiftelsen på grund av
denna lag, skall anmälan, vid ansvar
som sägs i 19 §, fullgöras inom sex
månader från ikraftträdandet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
121
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 9 oktober
1961.
Närvarande:
justitierådet Regner,
regeringsrådet Jarnerup,
justitieråden af Trolle,
Bomgren.
Enligt lagrådet den 2 oktober 1961 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 15 september 1961, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till 1) lag om pensionsstiftelses verksamhet,
2) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 18 juni 1937 om aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser samt 3) lag angående ändring i lagen
den 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Bengt Rydin.
Lagrådet yttrade:
Förslaget till lag om pensionsstiftelses verksamhet
Då den föreslagna lagen allenast i ringa omfattning behandlar pensionsstiftelses
verksamhet, synes lagrubriken mindre lämplig. Med hänsyn härtill
och till den begränsade reglering i ämnet som nu föreslås förordar lagrådet,
att rubriken ändras till lag med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse.
För att angiva det ändamål pensionsstiftelses medel skola tjäna användes
i 2 § uttrycket »såsom säkerhet för». I 1937 års lag om aktiebolags pensions-
och andra personalstiftelser brukas för betecknande av samma ändamål
orden »till tryggande av». Då det är önskvärt att ändamålet angives på
samma sätt i båda lagarna samt i den föreslagna lagen, som avses skola vara
av provisorisk natur, icke regleras innebörden av att medlen utgöra säkerhet,
hemställer lagrådet att 2 § jämkas så att även däri begagnas orden »till
tryggande av». Motsvarande jämkning bör företagas i 9 och 10 §§.
Föreskriften i 7 § första stycket första punkten, att gottgörelse må ske
endast för utgift under arbetsgivarens senaste räkenskapsår, synes medgiva,
att för utgift under ett räkenskapsår kan uttagas gottgörelse under det
därpå följande, medan meningen torde vara att arbetsgivaren icke må gott
-
122
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
göra sig för utgift under senare räkenskapsår än det då han haft utgiften.
Ordalagen synas därför böra förtydligas. Med hänsyn till att i 10 § lämnas
bestämning av vad som menas med pensionsreserv lärer i andra punkten av
samma stycke ordet pensionsreserv böra användas utan närmare angivande
av innebörden. Härav föranledes en jämkning i 8 § andra stycket.
Stadgandena i 9 § om till vilken stiftelse den gemensamma pensionsreserven
»först» skall hänföras innebära — enligt vad som framgår av motiven
till paragrafen och särskilt av de exempel till belysning av dess innebörd,
vilka anförts i betänkandet och mot vilka departementschefen icke framställt
någon erinran — att pensionsreserven må hänföras till angiven stiftelse endast
i den mån den täckes av de medel som stiftelsen har kvar efter gottgörelse
eller överföring samt att den del av pensionsreserven som icke täckes
på detta sätt skall hänföras till annan stiftelse i den ordning som angives i
paragrafen. I överföringsfallet reglerar bestämmelsen också den ordning, i
vilken pensionsreserven skall hänföras mellan stiftelserna vid tillämpning
av villkoret i 8 § första stycket, att överföringen skall vara påkallad för att
helt eller delvis täcka den mottagande stiftelsens pensionsreserv. Det synes
vara erforderligt att ett förtydligande sker, förslagsvis så att i första stycket
av 9 § reglerna beskrivas såsom gällande den ordning, i vilken den gemensamma
pensionsreserven skall hänföras till de olika stiftelserna vid beräkning,
huruvida medel finnas tillgängliga för gottgörelse eller överföring
och huruvida överföring är påkallad för att helt eller delvis täcka mottagande
stiftelses pensionsreserv.
Det föreslagna snabba ikraftträdandet av lagen, vilket kan medföra olägenheter,
bör enligt lagrådets mening vid tillämpning av 7 § anses utgöra
särskilt skäl att under en övergångstid medgives, att gottgörelse må ske för
utgift under tidigare räkenskapsår.
Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen om aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser
Av de föreslagna fjärde och femte styckena innehåller det sistnämnda en
hänvisning som ansluter sig till bestämmelserna i första, andra och tredje
styckena, varemot fjärde stycket, som ersätter nuvarande sista stycket, är
av mer fristående natur. Det synes därför lämpligast att styckena upptagas
i omvänd ordning. Beträffande lydelsen hänvisas till vad som anmärkts
om rubriken till föregående lagförslag.
Forslaget till lag angående ändring i lagen om tillsyn över stiftelser
Enligt förslaget skall bestämmelsen i 2 § första stycket 8) om undantag
från anmälningsplikt beträffande stiftelser, som avses i 1937 års lag
om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, ersättas av ett stadgande
i ett nytt andra stycke i / § att lagen ej äger tillämpning på sådan
stiftelse. Anledning synes emellertid icke föreligga att i förevarande sam
-
123
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
manhang genomföra undantag för berörda stiftelser på annat sätt än som
tillämpades 1937 (jfr NJA II 1937 s. 684). Lagrådet förordar därför, att
lagen icke ändras i detta hänseende.
Alla pensionsstiftelser som icke omfattas av 1937 års lag ha föreslagits
skola stå under tillsyn enligt 1929 års lag. Detta har föranlett stadgande i
en andra punkt i det föreslagna andra stycket i 1 §, att 2 § icke gäller vad
angår sådana stiftelser. Det torde emellertid vara mera konsekvent att en
bestämmelse härom upptages såsom andra stycke i 2 § och får den lydelsen,
att anmälningsplikt dock städse föreligger beträffande stiftelse, som avses
i lagen med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse och icke är sadan stiftelse
varom under 8) i första stycket förmäles.
Vidare har föreslagits att pensionsstiftelse, som icke avses i 1937 års lag,
alltid skall anmälas inom sex månader efter det styrelsen mottagit sitt uppdrag.
Bestämmelse härom har upptagits i en ny 3 a §, varjämte i 1 § andra
stycket stadgats att 3 § icke gäller dylik stiftelse. Beaktas vad i det föregående
förordats, kunna erforderliga ändringar begränsas till att en bestämmelse
om den ifrågavarande anmälningstiden intages såsom andra
punkt i 3 § första stycket. Ändring av 19 § erfordras då ej.
Ur protokollet:
Bo Santesson
124
Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Höns Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i
statsrådet å Stockholms slott den 13 oktober 1961.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Lange, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 9 oktober
1961 avgivna utlåtande över de den 15 september 1961 till lagrådet remitterade
förslagen till
1) lag om pensionsstiftelses verksamhet;
2) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 18 juni 1937 (nr 521)
om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser; samt
3) lag angående ändring i lagen den 24 maj 1929 (nr 116) om tillsvn över
stiftelser.
Efter redogörelse för vad lagrådet yttrat anför föredraganden.
Lagrådet har ej framställt några invändningar i sak mot de remitterade
lagförslagen. I likhet med lagrådet anser jag att rubriken till den föreslagna
lagen om pensionsstiftelses verksamhet lämpligen bör ändras till lag med
vissa bestämmelser om pensionsstiftelse. Även övriga av lagrådet förordade
andringar i lagförslagen torde böra godtagas. Härutöver bör vissa andra
jämkningar av redaktionell natur vidtagas.
Jag delar lagrådets uppfattning att det föreslagna snabba ikraftträdandet
av lagen med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse vid tillämpning av dess
7 § bör anses utgöra särskilt skäl att under en övergångstid medges, att
gottgörelse må ske för utgift under tidigare räkenskapsår.
Beträffande 10 § i nämnda lag vill jag i detta sammanhang ytterligare anfora
följande. I paragrafen har givits föreskrifter om hur pensionsreserv
skall beräknas för pensionsutfästelse, som är förenad med rätt till fribrev
(oantastbar utfästelse) ävensom för utfästelse, som är villkorad av att pension
skall utgå endast om arbetstagaren är kvar i tjänst vid pensionsfallet
(antastbar utfästelse). Reglerna om beräkning av pensionsreserv beaktar ej
särskilt det läget, att en från början antastbar utfästelse sedermera uppdelas
i två delar, en antastbar och en oantastbar. Det framstår som naturligt
att den för spärreglerna i 7 och 8 §§ normerande pensionsreserven ej bör
minska pa grund av en sådan uppdelning. Ett belopp motsvarande kapital7-,
, a- Vad S°m flngeras vara intjänat av den ursprungliga utfästelsen
bor alltjamt ligga kvar i stiftelsen till tryggande av arbetstagarens pensionsratt.
Vad betraffar den oantastbara delen av pensionsutfästelsen, kommer
Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961 125
pensionsreserven för denna att stiga allt eftersom arbetstagaren intjänar
sin pension. Förhållandet må belysas med ett exempel.
En arbetstagare erhåller, då han anställes vid 40 års ålder, en antastbar
utfästelse om pension att utgå med 25 000 kronor om året från fyllda 65 år.
Enligt bestämmelserna i 10 § tredje stycket fingeras för beräkning av pensionsreserv,
att arbetstagaren årligen intjänar 1/25 av den utfästa årliga
pensionen, d. v. s. 1 000 kronor. När arbetstagaren är 50 år anses han sålunda
ha intjänat en årlig pension om 10 000 kronor. Arbetsgivaren utfäster då
att den återstående delen av pensionen, 15 000 kronor, skall vara förenad
med fribrevsrätt; fribrevsbeloppet stiger enligt utfästelsen med 1 000 kronor
per år. I detta läge bör pensionen anses uppdelad på en antastbar och en oantastbar
del. Den antastbara delen utgöres av vad som fingeras ha varit intjänat
vid tiden för den nya utfästelsen eller 10 000 kronor. Ett belopp motsvarande
kapitalvärdet av 10 000 kronor ingår därför i pensionsreserven.
Den oantastbara delen motsvarar en utfästelse om en pension å 15 000 kronor.
Efter fem år, när arbetstagaren fyllt 55 år, utgör pensionsreserven dels
kapitalvärdet av ett fingerat fribrev om 10 000 kronor, dels kapitalvärdet
av ett verkligt fribrev om 5 000 kronor.
Tilläggas må att, därest arbetsgivare och arbetstagare träffat överenskommelse
om hur stort belopp som skall anses belöpa på den antastbara och
på den oantastbara delen av en uppdelad pensionsutfästelse, innehållet i
överenskommelsen kan föranleda en annan beräkning av pensionsreserven
än nu angivits.
Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte jämlikt 87 §
regeringsformen genom proposition föreslå riksdagen att antaga de sålunda
ändrade lagförslagen.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Birgitta Liljefors
126
Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1961
Innehållsförteckning
Propositionen ..................................
Propositionens huvudsakliga innehåll ..........................
Lagförslag ...................................
Förslag till lag med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse ....
Förslag til llag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 18 juni
1937 (nr 521) om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser
....................................
Förslag till lag angående ändring i lagen den 24 maj 1929 (nr
116) om tillsyn över stiftelser ..........................
Utdrag av statsrådsprotokollet den 15 december 1961 ............
I. Huvuddragen i lagstiftningen ..........................
II. De särskilda lagförslagen ............................
Förslaget till lag om pensionsstiftelses verksamhet (= lag med
vissa bestämmelser om pensionsstiftelse)
1 och 2 §§ ....
3
4
5
6
7
8
9
10
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ................
Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 18
juni 1937 om aktiebolags pensions-och andra personalstiftelser
Forslaget till lag angående ändring i lagen den 24 maj 1929 om
tillsyn över stiftelser ..............................
Bilaga. Till lagrådet remitterade lagförslag ..................
Utdrag av lagrådets protokoll den 9 oktober 1961 .............'' ’’
Utdrag av statsrådsprotokollet den 13 oktober 1961 ........
7
9
10
36
36
36
43
52
58
65
70
79
87
92
102
106
107
115
121
124
Stockholm 1961. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
610940
ce co