2
Statsutskottets utlåtande nr 185 år 1961
Nr 185
Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder för att fylla
behovet av gymnastiksalar vid skolorna.
(2:a avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar
Schött och Sveningsson (I: 419) och den andra inom andra kammaren
av fröken Karlsson m. fl. (II: 476) har hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t dels hemställa att sådana åtgärder vidtages att behovet
av gymnastiksalar inom det allmänna skolväsendet snarast fylles,
dels ock uttala att vid planering av lokaler för gymnastik, lek och idrott
samarbete mellan skolan och idrottens representanter bör söka åstadkommas
i syfte att bereda möjlighet att på ett ekonomiskt sätt anordna lokaler
och att samtidigt på effektivaste sätt kunna utnyttja dessa lokaler.
Beträffande motiveringen för de motionsvis gjorda yrkandena får utskottet
hänvisa till motionen (II: 476).
Statsutskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttranden över motionerna
från skolöverstyrelsen och Sveriges riksidrottsförbund.
Skolöverstyrelsen har anfört bland annat följande.
överstyrelsen delar helt de av motionärerna framförda synpunkterna och
finner det vara synnerligen angeläget att behovet av gymnastiksalar inom
det allmänna skolväsendet snarast fylles. Tyvärr måste överstyrelsen dock
konstatera, att det i dagens ytterst trängda investeringsläge inte låter sig
göra att i den takt och i den utsträckning som önskligt vore förse skolorna
med erforderliga gymnastiklokaler. Av flera skäl — främst den pågående
starka inflyttningen till tätorterna och den snabba utbyggnaden av den
obligatoriska skolan — har efterfrågan på skollokaler blivit så stor, att
endast oundgängligen erforderliga behov för närvarande kan tillgodoses.
I första hand måste sådana skollokaler anskaffas, utan vilka undervisningen
över huvud taget inte kan bedrivas.
Enligt av länsskolnämnderna i januari 1961 lämnade uppgifter uppgår
kostnaderna för de permanenta skolbyggnader för det obligatoriska skolväsendet,
som måste påbörjas under budgetåret 1961/62, till 386 mkr, varav
211 mkr avser högstadieanläggningar i kommuner, som läsåret 1960/61 bedriver
försöksverksamhet med nioårig enhetsskola.
Då 1961 års statsverksproposition upptar en investeringsram för budgetåret
1961/62 av endast 175 mkr till permanenta byggnader för det allmänna
skolväsendet, är en mycket hård gallring bland de angelägna byggnadsföretagen
nödvändig. Med all sannolikhet måste dessutom etappbygge tyvärr tillgripas
i viss utsträckning, även om kommunerna därigenom åsamkas extra
Statsutskottets utlåtande nr 185 år 1961
3
kostnader. Det kan därvid i vissa fall bli nödvändigt att lämna bland annat
gymnastikhusen kvar till en senare etapp, varigenom antalet skolanläggningar
utan gymnastiklokaler eller med otillräckliga sådana lokaler ytterligare
kommer att öka. Först fram mot mitten av 1960-talet torde möjligheter
komma att finnas att i någon större utsträckning förse skolorna med
tillräckliga gymnastiklokaler.
Det är enligt överstyrelsens mening en angelägenhet av största vikt att
skolans gymnastiksalar upplåtes för den fritidsverksamhet, som bedrives
i form av gymnastik och idrott. För kommun, som tidigast den 1 juli 1944
tillerkänts statsbidrag till byggnadsarbeten för det allmänna skolväsendet,
föreligger skyldighet att upplåta lokalerna för ortens frivilliga bildningsverksamhet
och liknande fostrande verksamhet bland ungdomen, överstyrelsen
har i sina anvisningar och bestämmelser angående byggnadsföretag
för skolväsendet (Skolbyggnader, Kungl. Skolöverstyrelsens skriftserie 20)
framhållit angelägenheten av att skollokaler, även där skyldighet därtill ej
föreligger, i största möjliga utsträckning upplåtes för verksamhet av ifrågavarande
slag.
Kungl. Maj:t har genom cirkulär (SFS 1954: 671 och 1959: 604) fäst skolmyndigheternas
och skolornas uppmärksamhet på angelägenheten av att
skolornas lokaler upplåtes åt ungdomsverksamhet, även om skyldighet därtill
ej föreligger.
Skolöverstyrelsen vill framhålla vikten av att, om ersättning för sådan
upplåtelse över huvud taget betingas, denna blir så låg som möjligt och av
att inga begränsande villkor om att upplåtelse skall avse endast kommunens
ungdom uppställes.
överstyrelsen har i ovannämnda anvisningar rekommenderat kommunerna
att, där så är möjligt, lokalisera skolanläggningarna även med hänsyn
till skolans samhälleliga funktion i övrigt. Skolan kan då bli ett naturligt
centrum för ortens bildningsliv och tillhandahålla lokaler för fritidsverksamhet
av olika slag. Det kan ofta vara god ekonomi att dimensionera och
utforma vissa lokaler med hänsyn härtill. Beträffande gymnastiklokalerna
påpekas särskilt, att dessa med hänsyn till fritidsverksamhetens behov kan
planeras med större dimensioner än vad som krävs enbart för skolan.
överstyrelsen förutsätter, att de kommunala myndigheterna vid lokalplaneringen
tar kontakt med bland annat idrottens representanter och beaktar
framförda önskemål. Under de senare åren har i åtskilliga fall skolans
behov av gymnastiklokaler tillgodosetts genom uppförande av gymnastikoch
idrottshallar, avsedda att betjäna såväl skolan som allmänheten. I den
mån enhetsskolans utbyggnad aktualiserar större skolanläggningar i högstadieorterna
torde ökade möjligheter och ökat intresse komma att finnas
för en sådan lösning av skolans gymnastiksalsproblem.
Sveriges riksidrottsförbunds idrottsplatskommitté har i huvudsak anfört
följande.
Sådana byggnader med idrottslokaler av större omfattning, som brukar
benämnas idrottshus och som i första hand uppförts för idrottens behov,
kan av ekonomiska och andra skäl icke tänkas komma till stånd annat än på
orter, där idrottens utbredning motiverar anläggningar av sådan omfattning
och där de ekonomiska förutsättningarna finnes. Där dylika förutsättningar
saknas, men där befolkningsunderlag och dylikt utvisar ett påtagligt behov
4
Statsutskottets utlåtande nr 185 år 1961
av vissa lokaliteter, bör skolans och idrottens intressen givetvis samordnas.
Lokaler av den storlek, som då blir aktuella, har sitt givna värde i samhället
även för andra, icke idrottsliga ändamål, t. ex. för större möten, utställningar
och dylikt och överhuvudtaget vid tillfällen, då behov av större lokaliteter
uppstår.
Under en lång följd av år har idrottsplatskommittén försökt animera
kommuner, dels genom egna initiativ, dels ock genom idrottens olika organisationer
på respektive orter, att vid planläggningen av gymnastiksalar utforma
dessa på sådant sätt, att de även kan tjäna fritidsverksamhetens,
bland annat idrottens, behov och önskemål. I denna strävan har gott stöd
erhållits från skolöverstyrelsens gymnastiksektion, som gärna godkänner
och själv tar initiativ till förslag i sådan riktning. Det kan med tillfredsställelse
konstateras, att det också tillkommit ett icke obetydligt antal större
gymnastiksalar, väl lämpade för idrottens behov och så anordnade, att de
med en vikvägg eller motsvarande anordning av annat slag kan avdelas
till två salar. Det kan vidare nämnas, att projektering eller planläggning av
dylika byggnader pågår på ytterligare ett betydande antal platser landet
runt.
Idrottsplatskommittén har emellertid kunnat konstatera, att möjligheterna
att åstadkomma lokaler av angivna slag i stor utsträckning hindras
av bristande förutsättningar till statsbidrag för de ofta betydande merkostnader,
som uppstår på grund av förstorad byggnadsvolym vid utökning av
gymnastiksalar av normalmått till lokaler lämpade för fritidsverksamhet. I
princip skulle det vara möjligt att från fonden för idrottens främjande
erhålla bidrag till dessa merkostnader, men på grund av en ytterligt begränsad
tillgång på medel för anläggningsändamål, i sin tur förorsakad av riksdagens
förhållandevis blygsamma avsättningar till ovannämnda fond, har
det icke varit möjligt att annat än i undantagsfall medverka till bidrag. De
bidrag, som lämnats, har till sin storlek varit förhållandevis mycket begränsade
och endast kunnat betraktas vara symboliska utan avgörande
betydelse från ekonomisk synpunkt.
Detta har också sin orsak uti att de bidragsmedel, som ställes till förfogande,
måste tillgodose — fastän så kan ske endast i mycket begränsad
omfattning — en mängd olika ändamål (idrottsplatser, simanläggningar,
skidbackar, tennisbanor, ishockey- och bandybanor m. m.). Det är under
sådana förhållanden uppenbart, att bidragsmöjligheterna måste bliva mycket
begränsade.
För ett effektivt främjande av de syften, som motionerna avser, skulle
det utan tvekan vara av utomordentlig betydelse, om kommunerna kunde
erhålla bidrag av statliga medel icke enbart för gymnastiksalsändamål genom
skolöverstyrelsen utan även för lokaler av större format. Lämpligast
vore säkerligen, att avsättningarna till fonden för idrottens främjande ökades
i sådan omfattning, att det bleve möjligt att den vägen lämna bidrag
av en storlek, som kunde bli av betydelse för finansieringen.
I detta sammanhang vill idrottsplatskommittén framhålla behovet av en
översyn av nu gällande bestämmelser för statsbidrag till skolgymnastiksalar,
så att det bleve möjligt för kommunerna att erhålla ekonomiskt stöd
både till större sådana lokaler och till utrymmen, som hör intimt ihop med
gymnastikundervisningen, t. ex. bassänger för simundervisning. Vidare vore
det önskvärt med viss revidering av bestämmelserna rörande förvaltningen
Statsutskottets utlåtande nr 185 år 1961 5
av lokaler av detta slag, syftande till att ge kommunerna frihet att själva
avgöra vilken kommunal myndighet, som av bland annat organisatoriska
skäl lämpligen bör vara förvaltande organ.
Motionärerna har också antydningsvis berört lek- och idrottsplatser.
Idrottsplatskommittén vill även i detta avseende framhålla nödvändigheten
av att planläggningen av sådana anordningar sker så att de så långt möjligt
kan tjäna såväl skolans som idrottens behov, en utveckling, som idrottsplatskommittén
alltid försökt främja.
Med hänvisning till vad här anförts vill idrottsplatskommittén för sin
del till alla delar instämma i motionärernas såväl motiveringar som hemställan
till riksdagen.
Utskottet får med anledning av motionerna I: 419 och II: 476 anföra följande.
Bristen på gymnastiksalar vid våra skolor är enligt utskottets mening
ett allvarligt problem. Det är med hänsyn till elevernas fysiska hälsa synnerligen
angeläget, att denna brist snarast fylles.
Skolöverstyrelsen, som förklarat sig helt dela de av motionärerna framförda
synpunkterna, har i sitt yttrande uttalat, att först fram emot mitten
av 1960-talet, sedan de för uppbyggandet av den nioåriga obligatoriska
grundskolan mest oundgängliga lokalerna anskaffats, möjligheter kommer
att finnas att i någon större utsträckning förse skolorna med tillräckliga
gymnastiklokaler. Utskottet förutsätter, att de statliga och kommunala myndigheterna
så snart ske kan bringar denna fråga till en lösning.
I av skolöverstyrelsen utfärdade anvisningar och bestämmelser angående
byggnadsföretag för skolväsendet rekommenderas kommunerna att där så
är möjligt lokalisera skolanläggningarna även med hänsyn till skolans samhälleliga
funktion i övrigt. Såsom framgår av riksidrottsförbundets yttrande
förekommer samarbete mellan skolans och idrottens representanter på
många håll i landet.
Kungl. Maj :t har genom särskilda cirkulär (SFS 1954: 671 och 1959: 604)
fäst myndigheternas och skolstyrelsernas uppmärksamhet på angelägenheten
av att skolornas lokaler upplåtes åt ungdomsverksamhet, även om skyldighet
därtill ej föreligger. 1957 års skolberedning har i sitt förslag till skolstadga
även medtagit bestämmelser om kommunernas skyldighet i detta
avseende.
Då såsom av det anförda framgår motionernas syfte såvitt möjligt redan
tillgodosctts eller kommer att tillgodoses, finner utskottet sig icke böra tillstyrka
bifall till motionerna.
6
Statsutskottets utlåtande nr 185 år 1961
Utskottet hemställer förty,
att motionerna I: 419 och II: 476 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 5 december 1961
På statsutskottets vägnar:
EMIL NÄSSTRÖM
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit
från första kammaren: herrar Näsström, Gillström, Boman, Einar
Persson, Ivar Johansson, Birger Andersson, fröken Andersson, herrar Axel
Johannes Andersson, Thun, Per Jacobsson, Ragnar Bergh, Rikard Svensson,
Söderberg, Nils Theodor Larsson och Bertil Petersson; samt
från andra kammaren: herrar Petterson i Degerfors, Gustafsson i
Stockholm, Karlsson i Olofström, Svensson i Stenkyrka, Ståhl, Eliasson i
Sundborn, Mellqvist, fru Lewén-Eliasson, fröken Elmén, fröken Olsson,
herr Johansson i Norrköping, fröken Karlsson, herrar Fagerlund, Löfroth
och Bohman.