Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1961
3
Nr 155
Utlåtande i anledning av väckta motioner om enhetliga normer
för offentlig upphandling.
(5:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Ferdinand Nilsson m. fl. (I: 453) och den andra inom andra kammaren
av herr Grebäck m. fl. (It: 632), har hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla att sådana initiativ tages, att enhetliga normer
skapas för all offentlig upphandling i enlighet med vad i motionerna anförts.
Beträffande motiveringen för ifrågavarande förslag får utskottet hänvisa
till motionen II: 632.
över förevarande motioner har, efter därom i vederbörlig ordning gjord
framställning, utlåtande avgivits av statens sakrevision, varjämte Svenska
stadsförbundet och Svenska landstingsförbundet beretts tillfälle att yttra
sig över motionerna.
Statens sakrevision har anfört i huvudsak följande.
I de nu föreliggande motionerna yrkas, att enhetliga normer skola åstadkommas
för all offentlig upphandling. Syftet anses böra förverkligas genom
att överläggningar på Kungl. Maj :ts initiativ upptages mellan stat, primärkommuner
och landstingskommuner.
För statens del föreligga redan enhetliga normer i form av upphandlingskungörclsens
bestämmelser. Om därför motionärerna avse — och formuleringen
tyder härpå — att samma regler skola gälla för statlig och kommunal
upphandling, kommer ett förverkligande av motionens syfte att antingen
medföra förändringar i nu gällande statliga upphandlingsformer
eller också innebära, att upphandlingskungörelsen i oförändrat skick göres
tillämplig även på det kommunala området.
Enligt vad motionerna ge vid handen, ha de problem, som på den statliga
sidan lösts genom upphandlingskungörelsen, ännu icke erhållit en tillfredsställande
reglering inom kommunerna. Det måste framstå som ett önskemål
för såväl näringslivet som allmänheten att så sker. Enligt sakrevisionens
mening torde emellertid skäl för närvarande icke föreligga att för uppnåendet
härav överväga åtgärder, som medföra ändringar i upphandlingskungörelsen,
vilken inom sitt tillämpningsområde väl fyller den funktion,
för vilken den är avsedd. Inom ramen för motionsyrkandet skulle därför
enligt denna uppfattning blott kvarstå alternativet, att upphandlingskungörelsen
göres tillämplig jämväl inom kommunerna.
4
Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1961
Då sakrevisionens erfarenhet nästan uteslutande rör den statliga verksamheten,
utgör den icke tillräcklig grund för ett bedömande, huruvida sådan
kongruens föreligger mellan statlig och kommunal upphandling, att
identiska regler överhuvudtaget äro häst lämpade att lösa den fråga det
här gäller. De kommunala riksorganisationerna, vilka yttrat sig i hithörande
spörsmål vid tidigare motionstillfällen, synes i varje fall vara av uppfattningen,
att de regler, som erfordras för en rationell anordning av den kommunala
upphandlingsverksamheten, böra framkomma som resultat av kommunernas
egna åtgöranden. Revisionen finner det svårt att — emot kommunernas
egen uppfattning — göra gällande, att upphandlingskungörelsens bestämmelser
skulle vara att föredraga på det kommunala området framför
de regler, som kunna förväntas tillkomma genom kommunernas egna initiativ.
Man synes icke heller kunna bortse från de svårigheter av praktisk
natur, som kunna möta ett genomförande av motionärernas syfte. Även om
de i motionerna föreslagna överläggningarna skulle komma till stånd och
resultera i en överenskommelse av innebörd, att upphandlingskungörelsen
skall tillämpas även för kommunernas del, torde kommunförbunden —
vilka få antagas komma att representera kommunerna vid överläggningarna
— kunna verka för reformens förverkligande blott genom rekommendationer.
Sakrevisionen har från bl. a. kommunförbunden blivit upplyst om att
upphandlingsverksamheten inom den kommunala förvaltningen sedan några
år tillbaka tenderat att utveckla sig mot ett strängare iakttagande av formföreskrifter
än vad tidigare varit fallet. Det kan antagas, att denna utveckling
— bl. a. under trycket av en växande ekonomisk verksamhet — kommer
att fortsätta. Även ett förverkligande av den planerade nya kommunindelningen
torde vara ägnat att verka i samma riktning. De tre kommunförbunden
synas också, såvitt kunnat inhämtas, vara beredda till ytterligare initiativ
i syfte att påskynda en sådan utveckling.
Sammanfattningsvis anser sakrevisionen, att såväl näringslivets som allmänhetens
berättigade intressen göra det önskvärt, att fasta normer tillämpas
lika väl inom det kommunala som inom det statliga upphandlingsområdet.
Med hänsyn till vad ovan anförts synes dock enligt revisionens mening
starka skäl'' tala för att några överläggningar i av motionärerna angivet
syfte ej böra upptagas. Sakrevisionen avstyrker därför bifall till motionerna.
Svenska stadsförbundet har anfört följande.
De i motionerna berörda upphandlingsfrågorna har under senare år vid
flera tillfällen aktualiserats motionsvägen. Styrelsen hade senast att taga
ställning till dessa spörsmål i samband med ett yttrande som den 7 mars
1960 avgavs till riksdagens allmänna beredningsutskott över motionen
11:290. Styrelsen framförde i detta yttrande såsom sin bestämda åsikt att
det icke kunde vara motiverat att låta landsting och primärkommuner vara
direkt underkastade den statliga upphandlingskungörelsens bestämmelser
varför styrelsen avstyrkte bifail till den då föreliggande motionen i detta
syfte.
De synpunkter som styrelsen anförde i sitt yttrande till allmänna beredningsutskottet
vidhåller styrelsen alltjämt till alla delar. De nu föreliggande
motionerna har visserligen endast angivits ha till syfte att få till stånd sådana
initiativ i form av överläggningar mellan stat, primärkommuner och
Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1961
5
landstingskommuner att enhetliga normer skapas för all offentlig upphandling.
Emellertid torde detta, såvitt styrelsen kan finna, i realiteten innebära
att till grund för överläggningarna skulle komma att ligga de normer som
utbildats genom den statliga upphandlingskungörelsen. I vart fall synes det
tveksamt om man från statligt håll skulle vara beredd att vid sådana tilltänkta
överläggningar förutsättningslöst ompröva de riktlinjer som finns
angivna i upphandlingskungörelsen.
I motionerna har föreslagits att överläggningar skulle upptagas mellan
stat, primärkommuner och landstingskommuner. Motionärerna har icke
närmare angivit i vilka former dessa överläggningar skulle ske men man
torde utgå från att kommunerna därvid skulle representeras av sina organisationer
och att således några överläggningar med enskilda kommuner icke
skulle äga rum. Ej heller har lämnats några anvisningar för hur den fortsatta
handläggningen av dessa upphandlingsfrågor skulle ske om överläggningarna
icke"ledde till något resultat. Vare sig något resultat vid överläggningarna
uppnåddes eller ej skulle dock alltid i bakgrunden kunna skönjas
utvägen med lagstiftningsåtgärder. Även om överläggningarna skulle resultera
i en överenskommelse med kommunförbunden binder nämligen förbundens
ställningstagande icke i och för sig de enskilda kommunerna.
Såsom anfördes i styrelsens yttrande den 7 mars 1960 följer förbundet
frågorna om kommunal upphandling med uppmärksamhet. Förutom vad som
i denna del meddelats i det nämnda yttrandet kan nämnas att en konferens
på våren 1960 anordnats i upphandlings- och förrådsfrågor vid Konnnunskolan
i Sigtuna samt att förbundets rationaliseringsavdelning biträtt olika
kommuner med utarbetandet av förslag till upphandlingsreglementen m. m.
Rationaliseringsavdelningen har även utarbetat ett normalförslag till inköps-
och förrådsredovisning med tillhörande anvisningar för upphandlingen.
Under åberopande av vad styrelsen nu och tidigare anfört i dessa frågor
vill styrelsen hävda att det icke synes föreligga någon anledning att upptaga
de av motionärerna föreslagna överläggningarna rörande enhetliga normer
för den offentliga upphandlingen.
Svenska landstingsförbundet har anfört följande.
Förbundsstyrelsen avgav den 25 februari 1960 yttrande till riksdagens
allmänna beredningsutskott över motionen II: 290 till 1960 års vårriksdag,
vilken avsåg tillämpning av upphandlingskungörelsen på landsting och primärkommuner.
Vad styrelsen därvid anförde torde i huvudsak äga giltighet
även vid bedömningen av de här föreliggande motionerna.
Med hänsyn till vad motionärerna anfört torde de med enhetliga normer
för offentlig upphandling närmast avse, att primärkommuner och landstingskommuner
skola tillämpa den för statens upphandling gällande upphandlingskungörelsen.
Motionärerna synas antaga, att detta syfte skall kunna
uppnås enbart genom överläggningar utan att lagstiftning skall tillgripas.
De ha emellertid icke klargjort, huru de avse alt man skall förfara,
därest överläggningarna icke leda till resultat, ej heller synas de ha uppmärksammat
de praktiska svårigheter, som i realiteten torde omöjliggöra
att slutmålet med motionerna — d. v. s. enhetliga normer för offentlig upphandling
— nås genom överläggningar.
Av praktiska skäl torde dylika överläggningar, om de konnna till stånd,
få föras mellan företrädare för statsmakterna och för de tre kommunförbunden,
icke med representanter för de enskilda kommunerna. Resultatet
6
Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1961
därav skulle — om lagstiftningsvägen avsåges skola undvikas — för kommunförbundens
del kunna bli utfästelser att utfärda rekommendationer till
deras medlemmar rörande tillämpningen av vissa normer, vilket med hänsyn
till vad ovan anförts näppeligen kunde innebära något annat än upphandlingskungörelsen.
Kommunförbunden skulle dock av naturliga skäl icke
kunna åtaga sig något som helst ansvar för att deras medlemmar följde
dessa rekommendationer. Under sådana förutsättningar synes icke någon
annan utväg återstå än lagreglering, om motionens huvudsyfte skall tillgodoses.
Såvitt förbundsstyrelsen kan bedöma, måste därför svaret på frågan om
överläggningar rörande tillämpning av upphandlingskungörelsen eller andra
för all offentlig upphandling enhetliga normer på den kommunala upphandlingen
bero av huru man bedömer behovet av lagreglering av denna upphandling.
Enligt förbundsstyrelsens mening föreligger icke bärande motiv
för införande av en lagstiftning på området. Såsom framgår av utlåtandet
nr 19/1960 från riksdagens allmänna beredningsutskott ha från stadsförbundets
och landskommunernas förbunds sida vidtagits eller planerats åtgärder
för att upphandlingsreglemenlen skola komma till stånd. Inom den
ekonomiskt sett mest omfattande delen av landstingsverksamheten, nämligen
sjukhusväsendet, ha tidigare föreskrifter funnits att upphandlingskungörelsen
i vissa fall skolat tillämpas, men dessa föreskrifter ha numera utgått
ur vederbörande författningar, vilket förbundsstyrelsen för sin del finner
vara en utveckling i rätt riktning. Detta betyder dock icke att den landstingskommunala
upphandlingen skulle försiggå i lösliga former. Tvärtom
synes under senare år en tendens till strängare iakttagande av formföreskrifter
vara märkbar, företrädesvis i form av tillämpning av upphandlingskungörelsens
principer även inom andra områden av landstingsverksamheten
än sjukhusväsendet. Förbundsstyrelsen finner denna utveckling vara
från alla synpunkter lyckligare än en reglering lagstiftningsvägen av den
landstingskommunala upphandlingen. En dylik skulle innebära en inskränkning
av den kommunala självbestämmanderätten och — som förbundsstyrelsen
påpekade redan i det yttrande som avgavs över fjolårets motion i ämnet
— föga överensstämma med den strävan till minskande av detaljregleringen
av landstingens verksamhet som kommit till synes under senare
år.
Motionärerna ha själva erinrat om den garanti för oväld vid upphandling,
som ligger i principen för den kommunala självstyrelsen och dess egna kontrollformer.
Förbundsstyrelsen finner skäl understryka detta uttalande. För
beslut i upphandlingsärenden gäller offentlighetsprincipen på samma sätt
som för andra av landstingskommunal myndighet avgjorda ärenden. Möjligheterna
till sekretessläggning av dylika ärenden äro förhållandevis begränsade.
Upphandlingsärendena äro underkastade den kommunala revisionen,
och den i 78 § landstingslagen stadgade besvärsrätten synes enligt förbundsstyrelsens
uppfattning utgöra garanti mot godtycke och obehörigt
gynnande såväl i fråga om sekretessläggning av upphandlingsärenden som
i fråga om ärendenas handläggning.
Styrelsen finner sålunda att rådande förhållanden icke motivera att upphandlingskungörelsens
giltighetsområde utsträckes till att gälla även den
kommunala upphandlingen, eftersom gällande kommunalrättsliga regler
och i praktiken tillämpade arbetsformer i huvudsak torde vara tillfredsställande.
Från dessa utgångspunkter kan styrelsen följaktligen icke finna
det erforderligt att överläggningar upptagas rörande införandet av enhetliga
normer för all offentlig upphandling.
Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1961
7
Utskottet. De i motionerna berörda upphandlingsfrågorna har under senare
år aktualiserats, motionsvägen. I två vid 1956 års riksdag väckta likalydande
motioner hemställdes sålunda, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t
anhålla om utredning under medverkan av bl. a. kommunförbunden i syfte
att klarlägga, hur enhetliga bestämmelser för kommunal upphandling bäst
borde åstadkommas. I valet mellan lagstiftning respektive av de kommunala
sammanslutningarna gemensamt utarbetade normer förordade motionärerna
närmast det förra alternativet såsom ägnat att ge säkrare rättsgarantier.
Stockholms handelskammare tillstyrkte den föreslagna utredningen. Kommerskollegium,
Stadsförbundet och Landskommunernas förbund vitsordade
visserligen att vissa enhetliga normer vore önskvärda men avvisade bestämt
tanken på en reglering lagstiftningsvägen; problemet borde i stället lösas
genom åtgärder av kommunerna själva och deras organisationer. Allmänna
beredningsutskottet fann väl att ett visst behov av större fasthet och enhetlighet
i formerna för den kommunala upphandlingen förelåg men ansåg att
det borde få ankomma på kommunerna själva att vidtaga lämpliga åtgärder,
varför motionerna avstyrktes (uti. nr 17). Riksdagen beslöt i enlighet med
utskottets hemställan. Frågan väcktes på nytt i en motion vid 1960 års riksdag,
vari hemställdes att riksdagen måtte besluta, att landsting och kommuner
skulle vara underkastade upphandlingskungörelsens bestämmelser. Allmänna
beredningsutskottet vidhöll sin år 1956 intagna ståndpunkt under
framhållande bl. a., att utskottet tagit fasta på att Stadsförbundet förklarat
sig följa den väckta frågan med uppmärksamhet. Utskottet avstyrkte därför
motionen (uti. nr 19). Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
När nu förevarande fråga ånyo motionsvägen bragts inför riksdagen,
finner statsutskottet sig böra ge uttryck åt den principiella uppfattningen,
att såväl näringslivets som allmänhetens berättigade intressen i och för sig
motiverar att så fasta normer som möjligt tillämpas inte blott vid den statliga
utan även vid den kommunala upphandlingen. Med hänsyn till den
ståndpunkt, som kommunernas riksorganisationer tillkännagivit i förevarande
fråga, synes emellertid något initiativ till överläggningar i ämnet icke
böra utgå från statsmakterna. De regler som kan erfordras för en rationell
anordning av den kommunala upphandlingsverksamheten torde i stället
böra få bli beroende av kommunernas egna åtgöranden. Såsom statens sakrevision
framhållit torde det emot kommunernas egen uppfattning svårligen
kunna göras gällande, att — såsom motionärerna synes vilja hävda —•
upphandlingskungörelsens bestämmelser skulle vara att föredraga på det
kommunala området framför de normer som kan framkomma som resultat
av kommunernas egna initiativ. Härtill kommer att — även om de i motionerna
förordade överläggningarna skulle leda till en överenskommelse om
tillämpning av upphandlingskungörelsen inom den kommunala sektorn -—
kommunförbunden torde kunna verka för reformens genomförande enbart
Statsutskottets utlåtande nr 155 år 1961
8
genom rekommendationer, eftersom en dylik överenskommelse inte blir
bindande för den enskilda kommunen.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att — enligt vad som blivit
upplyst — upphandlingsverksamheten inom den kommunala förvaltningen
på senare tid tenderat att utveckla sig under strängare iakttagande av formföreskrifter
än tidigare. Det synes icke oberättigat att utgå från antagandet
att denna tendens kommer att ytterligare utvecklas. Såvitt kunnat inhämtas
torde de tre kommunförbunden vara beredda att medverka till en
dylik utveckling.
Mot bakgrunden av det anförda finner sig utskottet inte kunna tillstyrka,
att statsmakterna skulle ta initiativ till överläggningar i det syfte som avses
i de föreliggande motionerna. Utskottet hemställer förty,
att motionerna I: 453 och II: 632 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 7 november 1961
På statsutskottets vägnar:
ERNST V. STAXÄNG
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit
från första kammaren: herrar Näsström, Gillström, Birger Andersson,
fröken Andersson, herrar Axel Johannes Andersson, Thun, Bergman,
Holmqvist, Per Jacobsson, Fritz Persson, Ragnar Bergh, fru Wallentheim,
herrar Nils Theodor Larsson, Edström och Sundin; samt
från andra kammaren: herrar Staxäng, Petterson i Degerfors, Gustafsson
i Stockholm, Malmborg, Blidfors, Almgren, Ståhl, Andreasson, Eliasson
i Sundborn, Mellqvist, fru Lewén-Eliasson, fröken Elmén, herrar Larsson
i Hedenäset, Gustafsson i Uddevalla och Bohman.