Statsutskottets utlåtande nr 150 år 1061

5

Nr 150

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss rätt för folkhög -

skola att avge vitsord för elev.

(2:a avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Svanström m. fl. (1:225) och den andra inom andra kammaren av herr
Johnsson i Skoglösa m. fl. (II: 313), har hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t anhålla om utfärdande av sådana föreskrifter, att folkhögskola
må äga rätt att vitsorda elevs kompetens i det eller de ämnen, där viss kompetens
erfordras för inträde i fackskola eller jämförbar läroanstalt.

Beträffande motiveringen för det motionsvis framställda yrkandet får
utskottet hänvisa till motionen II: 313.

Över motionerna har statsutskottet i vederbörlig ordning inhämtat yttranden
från skolöverstyrelsen och Svenska folkhögskolans lärarförening.

Skolöverstyrelsen har i sitt den 3 maj 1961 dagtecknade yttrande anfört
följande.

överstyrelsen följer med stor uppmärksamhet frågan om verkan av de i
folkhögskolestadgan (SFS 1958:478) införda bestämmelserna om omdöme
om folkhögskoleelevs förmåga att tillgodogöra sig undervisningen. Från
flera folkhögskolerektorer har meddelats, att folkhögskoleelever icke vunnit
inträde vid vissa fortbildningsanstalter, emedan de icke kunnat förete graderade
kunskapsbetyg från sina folkhögskolekurser, överstyrelsen anser sig
emellertid ännu icke ha fått tillräckligt underlag för att på nytt ta upp principfrågan
till prövning.

För att i nuvarande läge söka eliminera de svårigheter, som med anledning
av gällande bestämmelser uppstått och kan uppstå för folkhögskoleelever
att vinna inträde vid fortbildningsanstalter under statligt överinseende,
har överstyrelsen beslutat att hos Kungl. Maj :t anhålla om tillsättande
av en utredning beträffande dels omfattningen och arten av de svårigheter,
som uppstått i förevarande avseende, samt motiveringen för inställningen
hos de anstalter, som av här berörda skäl ej ansett sig kunna antaga folkhögskoleelever,
dels ock lämpliga åtgärder för att förebygga att folkhögskoleelever
vid konkurrens med elever från andra läroanstalter med anledning av
avsaknaden av kunskapsbetyg kommer i ett sämre läge än sistnämnda
elever.

Med hänsyn till betydelsen av att invänta den begärda utredningens resultat
yrkar överstyrelsen avslag på motionerna.

6

Statsutskottets utlåtande nr 150 år 1961

Svenska folkhögskolans lärarförening har anfört bland annat följande.

I anledning av remissen har föreningens styrelse tillställt lärarråden vid
samtliga folkhögskolor motionernas text och uppmanat lärarråden att till
styrelsen inkomma med synpunkter på motionerna. Av de 108 lärarråden
har 36 begagnat sig av möjligheten att avge sin ståndpunkt i ärendet.

Av svaren utmynnar 8 i ett klart tillstyrkande, 20 i ett lika deciderat avstyrkande
(i ett par fall inom vardera gruppen redovisas skiljaktiga meningar
inom lärarrådet); 6 lärarråd tillstyrker motionen med vissa reservationer,
medan 2 finner hela frågan om vitsord synnerligen oklar och önskar
en förutsättningslös utredning.

För egen del vill styrelsen för Svenska folkhögskolans lärarförening påpeka,
att det problem, som ligger till grund för motionerna I: 225 och II: 313,
redan tidigare har observerats av statsmakterna. I 1957 års folkhögskoleproposition
(nr 146), där departementschefen förutsatte att varje form av graderade
vitsord inom folkhögskolan realiter skulle förbjudas, låg sålunda
de problem, som kunde uppstå i förhållande till »mottagande skolor» inom
blickfältet. Departementschefen anförde: »Vidare har jag för avsikt att uppdraga
åt skolöverstyrelsen att söka nå överenskommelse med de olika institutioner,
vid vilka folkhögskoleelever brukar mottagas för anställning eller
vidare utbildning, så att ett avskaffande av de nu på vissa håll förekommande
betygen icke medför någon försämring för folkhögskolans elever i konkurrensen
om anställnings- och utbildningsmöjligheter.»

Då statsutskottet hade att behandla propositionen jämte därav föranledda
motioner, uppstod frågan huruvida någon form av intyg eller vitsord, begränsade
att gälla endast vissa ämnen eller viss ämnesgrupp, vore acceptabel.
Bakom önskemål i denna riktning låg just det problem, som dragits
fram i de nu aktuella motionerna, nämligen de yrkesutbildande skolornas
krav på säkrare hållpunkter för bedömningen av inträdessökande folkhögskoleelevers
studieförutsättningar. I sitt utlåtande 1957: 146 kom emellertid
statsutskottet till den slutsatsen, att det icke vore tillrådligt, »att intyg skall
kunna avse endast en del av undervisningen, då detta skulle kunna medföra
att elever, som ämnar begära dylikt intyg över en viss ämnesgrupp, skulle
kunna lockas att betrakta övriga ämnen, i vilka intyg skulle givas, såsom
mindre väsentliga ur studiesynpunkt».

Enligt styrelsens mening har, sedan ovan citerade uttalande gjordes och
sedan riksdagen fattade sitt beslut, intet inträffat, som motiverar en radikalt
förändrad bedömning av läget. Alltjämt torde den vägen stå öppen, att skolöverstyrelsen
tar initiativ till överenskommelser med de olika kategorierna
av »mottagande skolor» om villkoren för folkhögskoleelevers inträde (en
sådan överenskommelse, avseende sjuksköterskeskolorna, tillkom år 1947
och reviderades år 1960). överenskommelser av denna typ behöver endast
innehålla minimibestämmelser rörande kurstid samt undervisningens innehåll
i vissa ämnen, och de kan träffas utan hinder av författningens bestämmelser
rörande vitsord. Som komplement härtill kan enskilda skolor,
där det i motionen berörda problemet särskilt starkt gör sig gällande, genom
utformningen av sina intyg ge »mottagande skolor» klargörande uppgifter om
innehållet i den meddelade undervisningen. Något särskilt bestyrkande av
viss kompetens i ett eller flera ämnen blir i sådant sammanhang icke ak -

Statsutskottets utlåtande nr 150 år 1961 7

tuellt, då det allmänna omdömet om elevens »förmåga att tillgodogöra sig
undervisningen» givetvis bör vara tillämpligt på varje i undervisningen ingående
ämne.

Givetvis kan det göras gällande, att vore enklare att låta varje skola själv
finna utvägar ur de nuvarande svårigheterna än att avvakta resultatet av
informations- och förhandlingsinitiativ från skolöverstyrelsens sida. Styrelsen
finner det dock icke tillrådligt att man nu slår in pa andra vägar
än dem, som anvisades i 1957 års folkhögskoleproposition, eller att man
luckrar upp samma års riksdagsbeslut. Ett beslut om medgivande för skolorna
att tills vidare åt vissa elever utfärda intyg, avsedda att endast användas
i visst sammanhang och att tillmötesgå olika »mottagande skolors»
skiftande krav på styrkt kompetens, måste med nödvändighet leda till en
svårtolkad författningstext. Det är därför att föredra, menar styrelsen, att
nuvarande författningstext får kvarstå oförändrad och att ansträngningarna
att komma till rätta med de i motionerna berörda problemen sättes in efter
andra linjer.

I detta sammanhang vill styrelsen omnämna, att elevkåren vid en av landets
folkhögskolor (Gamleby folkhögskola) i november 1960 satte i gång en
aktion för att hos alla folkhögskolors elevkårer vinna anslutning för tanken
på en »betygsreform». Emellertid gav endast några få elevkårer sin anslutning,
medan ett överväldigande antal tog avstånd från aktionen. Lärarföreningens
styrelse vill icke anföra detta resultat av Gamlebyaktionen som
ett motiv för avslag av riksdagsmotionen, främst därför att de ungdomar,
som ingår i elevkårerna, i regel ännu icke har hunnit få personliga erfarenheter
av eventuella svårigheter att vinna inträde vid »mottagande skolor».
Det kan dock vara av viss vikt att det konstateras, att något mera allmänt
missnöje med folkhögskolans nuvarande omdömessystem icke synes föreligga
bland eleverna.

Med hänvisning till vad ovan anförts anhåller styrelsen för Svenska folkhögskolans
lärarförening att statsutskottet ville i sitt utlåtande dels giva
uttryck för önskvärdheten av intensifierade ansträngningar från skolöverstyrelsens
sida att genom informations- och förhandlingsinitiativ söka undanröja
de svårigheter, som för närvarande stundom möter folkhögskoleeleverna
i deras strävan att vinna inträde vid yrkesutbildningsanstalter, dels
hemställa till riksdagen att avslå motionerna 1: 225 och IT: 313.

Utskottet. Såsom av skolöverstyrelsens yttrande framgår, har överstyrelsen
uppmärksammat de svårigheter som i vissa fall uppstått för folkhögskoleelever,
vilka icke kunnat förete graderade kunskapsbetyg från sina
folkhögskolekurser, när de sökt inträde vid olika utbildningsanstalter. Enligt
vad utskottet inhämtat har överstyrelsen den 3 juli 1961 hos Kungl.
Maj :t anhållit om utredning beträffande dels omfattningen och arten av
de svårigheter, som uppstått i förevarande avseende, dels lämpliga åtgärder
för att förebygga att folkhögskoleelever vid konkurrens med elever från
andra läroanstalter med anledning av avsaknaden av kunskapsbetyg kommer
i ett sämre läge än sistnämnda elever. Ifrågavarande framställning är

8

Statsutskottets utlåtande nr 150 år 1961

för närvarande föremål för Kungl. Maj :ts prövning. Vid sådant förhållande
har utskottet icke funnit sig böra biträda det i de föreliggande motionerna
framställda yrkandet. Utskottet hemställer alltså,

att motionerna I: 225 och II: 313 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 7 november 1961

På statsutskottets vägnar:

ERNST V. STAXÄNG

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit
från första kammaren: herrar Näsström, Gillström, Birger Andersson,
fröken Andersson, herrar Axel Johannes Andersson, Thun, Bergman, Holmqvist,
Per Jacobsson, Fritz Persson, Ragnar Bergh, fru YVallentheim, herrar
Nils Theodor Larsson, Edström och Sundin; samt

från andra kammaren: herrar Staxäng, Petterson i Degerfors, Gustafsson
i Stockholm, Malmborg, Blidfors, Almgren, Ståhl, Nilsson i Göingegården,
Andreasson, Mellqvist, fru Lewén-Eliasson, fröken Elmén, fröken Olsson,
herrar Larsson i Hedenäset och Gustafsson i Kårby.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1961

611517