Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961
1
Nr 30
Utlåtande i anledning av motioner om utredning angående den
s. k. allemansrätten.
Tredje lagutskottet har behandlat tre inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, vilka samtliga syftar till utredning angående
den s. k. allemansrätten.
I de likalydande motionerna nr 512 i första kammaren av herr Carlsson,
Eric, m. fl. och nr 602 i andra kammaren av herr Johansson i Dockered
m. fl. yrkas, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om tillsättande
av en utredning i syfte att samordna de synpunkter och föreskrifter,
som främst i de nordiska länderna är rådande på den s. k. allemansrättens
område, med våra naturvårdssynpunkter och vår rättsuppfattning.
»
I motionen nr 607 i andra kammaren av herr Wachtmeister hemställes,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville begära, att direktiven till
den pågående utredningen angående naturskyddslagstiftningen måtte utökas
att avse även allemansrättens problem.»
För det närmare innehållet i motionerna redogöres i det följande.
över motionerna har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
utlåtanden inhämtats från hovrätten över Skåne och Blekinge, lantbruksstyrelsen,
skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Kopparbergs
och Norrbottens län samt 1960 års naturvårdsutredning. På begäran
av utskottet har yttranden därjämte avgivits av Svenska naturskyddsföreningen
och Sveriges riksidrottsförbund.
Gällande rätt m. m.
Allemansrätten
Den enskilde medborgaren i vårt land åtnjuter sedan gammalt relativt stor
frihet att färdas över och uppehålla sig på annans mark, att där tillgodogöra
sig olika naturprodukter samt att utnyttja annans vattenområde för
båtfärder, badning o. d. De befogenheter som således tillkommer envar
brukar sammanfattas i termen allemansrätt. Vissa rättigheter av speciell
art har uttryckligen lagfästs. Sålunda finns bestämmelser om viss rätt till
fiske i enskilt fiskevatten och till jakt å annans jaktområde samt om frihet
att beträda annans mark vid fiske, jakt och flottning i 6—21 §§ och 27 §
lagen om rätt till fiske, 14 § lagen om rätt till jakt respektive 5 § lagen om
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 3 avd. Nr 30
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961
flottning i allmän flottled. Även gruvlagens bestämmelser om rätt i princip
för envar att erhålla inmutning och därmed att taga i besittning vissa
i lagen uppräknade mineral är till formen en »alle mans» rätt. Det är
emellertid ej sådana speciella rättigheter man vanligen åsyftar när man talar
om allemansrätten, utan därmed brukar avses de rättigheter av mer generell
natur som tillkommer allmänheten i de hänseenden som ovan inledningsvis
nämnts. Allemansrätten i denna mening är ej stadfäst i lag utan
vilar helt på sedvanerättslig grund. Ehuru sedvanan på området i betydande
utsträckning torde vara stadgad och allmänt erkänd, råder i brist på laglig
reglering viss oklarhet om allemansrättens omfattning och närmare innebörd,
i synnerhet som praxis synes ha i relativt liten omfattning haft att lösa
hithörande frågor. Emellertid finns vissa lagbestämmelser inom andra rättsområden,
vilka tjänar till ledning vid bestämmande av allemansrättens omfattning
i särskilda hänseenden eller som i vart fall antyder existensen av
en allemansrätt.
En sådan bestämmelse är 2i kap. 4 § strafflagen, vilket lagrum bygger
på ett stadgande som upptagits redan i 1864 års strafflag. I lagrummet
stadgas bötesstraff för den som tager »olovlig väg över tomt eller plantering
eller över annan äga som kan skadas därav». Vad som således straffbelagts
omfattas uppenbarligen inte av allemansrätten. Däremot anses
allt tagande av väg Över annans mark, vilket ej är straffbelagt enligt lagrummet,
i princip tillåtet. Medan det alltså under alla förhållanden är förbjudet
att utan lov färdas å annans tomt och plantering, har envar frihet
att taga väg över andra främmande ägor •— däribland odlad mark -—
under förutsättning att ägorna ej kan skadas därav. Det är att märka, att
begreppet tomt i straffstadgandet ej har samma betydelse som t. ex. i
fastighetsbildningslagstiftningen utan torde bestämmas främst av hänsyn till
det hemfridsintresse som rimligen bör anses skyddat i varje särskilt fall.
Vad som således skall i en given situation anses vara »tomt» kan naturligen
bli föremål för delade meningar, liksom det kan stöta på svårigheter att avgöra
vad som skall förstås med »skada» i det konkreta fallet. Sålunda kan
tillåtligheten av gång- eller cykeltrafik, som i och för sig inte förefaller vara
ägnad att medföra skada, bli mera svårbedömd om trafiken sker vid upprepade
tillfällen eller förehaves av en större allmänhet. Vad angår trafik
med motor- och hästfordon torde enligt vedertagen uppfattning denna presumeras
innebära sådan fara för skada att den i princip anses förbjuden
å annan enskild mark än ren utmark. Bl. a. får alltså sådan trafik ej ske
å enskild väg utan ägarens tillåtelse. (Här bortses från vad som kan gälla
på grund av bestämmelserna om statsbidrag till enskild väghållning, varför
en redogörelse lämnats i utskottets utlåtande nr 20/1960.)
24 kap. 4 § strafflagen tjänar alltså till ledning vid bestämmande av i
vilken omfattning rätt föreligger att färdas över annans mark. Till stöd för
förefintligheten av en rätt att å annans mark tillgodogöra sig vissa natur
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961 3
alster brukar på motsvarande sätt åberopas 24 kap. 2 § strafflagen, vilken
bestämmelse — jämte 20 kap. 8 § samma lag — stadgar straff för den »som
i skog eller mark olovligen tager växande träd eller gräs eller, av växande
träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda eller ock
vindfälle, sten, grus, torv eller annat sådant, som ej är berett till bruk».
Lagrummet tages till indirekt stöd för att det är tillåtet för allmänheten
att tillgodogöra sig organiska naturalster, som ej avses med straffbestämmelserna,
såsom vilda bär och blommor, svamp, kottar, mossor och lavar.
Vad angår oorganiska naturprodukter torde straff stadgandet trots lydelsen
ej innefatta hinder för envar att fritt tillägna sig stenar o. d. av ringa eller
intet värde, ett förfarande som måste förutsättas för inmutningssystemet
i gruvlagen.
I 1 kap. 1 § vattenlagen slutligen heter det: »Envar äger att, med här
nedan stadgade eller eljest lagligen gällande inskränkningar, råda över det
vatten, som finnes å hans grund.» Med orden »eljest lagligen gällande inskränkningar»
åsyftas enligt förarbetena bl. a. den rätt som sedvanerättsligt
anses tillkomma envar att — under förutsättning att allmänna eller
vattenägarens enskilda intressen ej förnärmas —- utnyttja de naturliga
vattendragen och sjöarna för båtfärder, badning, vattenhämtning o. d. Jämväl
is torde envar ha rätt att taga på annans vattenområde.
För den rätt som otvivelaktigt förefinnes att uppehålla sig å annans
mark kan ej på samma sätt utläsas stöd i skriven lag. Hur långt denna rätt
— som uppenbarligen avser allenast sådan mark som man enligt allemansrätten
äger rätt att beträda — sträcker sig har också blivit i särskild
grad föremål för stridiga meningar. Frågan har betydelse bl. a. med hänsyn
till den utbredning campinglivet fått i våra dagar. Alla former av vistelse
å annans mark, som kan medföra skada å marken eller innebär ett
mera varaktigt besittningstagande av denna, torde vara otillåtna utan jordägarens
medgivande. S. k. långtidscamping anses allmänt falla utom ramen
för vad jordägaren i detta avseende är skyldig att tåla.
Begreppet allemansrätt är inte adekvat i den meningen att det är fråga
om en »rätt» eller »rättighet» i egentlig civilrättslig mening. Allemansrätten
åtnjuter nämligen ingalunda något fullständigt rättsskydd. Visserligen
anses en markägare inte enbart genom ett förbud, tillkännagivet i form av
skyltar eller på annat sätt, kunna betaga allmänheten dess befogenheter
enligt allemansrätten. Däremot är markägaren i princip oförhindrad att
omöjliggöra tillträde till sina ägor genom exempelvis uppsättande av oöverkomliga
stängsel. Intet hindrar heller, att markägaren bringar allemansrätten
att upphöra genom dispositioner som förändrar markens karaktär,
såsom uppförande av byggnad och anläggande av plantering. Någon rätt
för den, som haft ekonomisk vinning av att utöva allemansrätten i ett visst
avseende, att erhålla ersättning då denna rätt går honom förlustig genom
åtgärder av markägaren föreligger inte. Ej heller torde lagstiftningsåtgärder,
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961
innebärande inskränkningar i allemansrätten, kunna grunda ersättningsanspråk
för dem som därigenom åsamkas ekonomisk förlust.
Viss lagstiftning för bevarande av förutsättningarna för allemansrättens utövande inom särskilda
områden
Jordägares möjligheter att på tidigare nämnt sätt bringa allemansrätten
att upphöra utgör den direkta bakgrunden till strandlagstiftningen. Strandlagen
den 30 maj 1952 avser främst att förhindra, att markägare genom
bebyggelse av strandområden förvandlar dessa till »tomtmark» och därigenom
betager allmänheten dess möjligheter enligt allemansrätten att
där idka bad och friluftsliv (se 1 §). Förutom förbud mot bebyggelse kan
enligt strandlagen under vissa förutsättningar utfärdas föreläggande för
markägare att borttaga stängsel, som hindrar allmänhetens tillträde till
strandområde där den eljest skulle ägt att fritt färdas, eller att anordna
genomgång i sådant stängsel (2 §).
För bestämmelsen i 12 § naturskgddslagen den 21 november 1952 om
fridlysning såsom naturpark av område, vilket på grund av sin egen eller
omgivningens beskaffenhet är av väsentlig betydelse för befolkningens
umgänge med naturen, har också legat till grund bl. a. önskemålet att bevara
allmänhetens tillgång till lämplig natur för vistelse under fritiden.
Genom de särskilda föreskrifter som vid sådan fridlysning skall utfärdas
(13 §) kan allmänheten ges större frihet att nyttja området än allemansrätten
medger (exempelvis för s. k. långtidscamping) men kan å andra
sidan även genomföras begränsningar i allemansrätten. Jämväl reglerna om
nationalparker och naturminnen i naturskyddslagen är i viss mån ägnade
att tillgodose behovet av s. k. socialt naturskydd.
Gällande byggnadslagstiftning — byggnadslagen den 30 juni 19i7 och
byggnadsstadgan den 30 december 1959 -— erbjuder också i viss grad möjligheter
att träffa anordningar för tillgodoseende av allmänhetens behov
av fritidsområden. I samband med ändringarna i byggnadslagstiftningen
år 1959 utmönstrades visserligen en del detaljbestämmelser och därmed
vissa föreskrifter om att i samband med planläggning skulle beaktas behovet
av skydd för särskilda ur natursynpunkt värdefulla områden. Av
förarbetena framgår emellertid att härigenom ingalunda åsyftats att åstadkomma
någon ändring i principerna för planläggningen. Även utan direkta
lagbestämmelser torde vidare med anlitande av något av byggnadslagstiftningens
planinstitut kunna avsättas områden som, ehuru de ej är
i behov av skydd på grund av speciella naturförhållanden, dock är värdefulla
som friluftsområden. Det skydd som enligt byggnadslagstiftningen
kan ges för sådana områden består i förbud mot nybyggnad samt mot
schaktning, fyllning, trädfällning och därmed jämförliga åtgärder. Såvitt
avser ej detaljplanelagd mark kan vidare erinras om de särskilda stadganden
i byggnadslagen, enligt vilka kan förordnas, att nybyggnad å sådan
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år J961
mark ej må företagas utan tillstånd inom område som med hänsyn till bl. a.
naturförhållanden särskilt bör skyddas (86 och 122 §§ byggnadslagen).
I detta sammanhang kan även erinras om den fond för friluftslivets främjande
som bildades år 1940 och ur vilken genom beslut av Kungl. Maj:t,
efter hörande av statens fritidsnämnd (jfr Kungl. Maj :ts instruktion för
statens fritidsnämnd den 19 januari 1940, nr 36), lämnas bidrag till kommuner
och enskilda organisationer för bl. a. inköp av markområden till
friluftsreservat. Hittills har ur fonden anvisats omkring 22 miljoner kronor,
huvudsakligen till fasta anläggningar för friluftsändamål såsom fritidsgårdar,
raststugor, semesterbyar och vandrarhem. 1961 års riksdag har
i enlighet med förslag i statsverkspropositionen under tionde huvudtiteln
ökat anslaget till fonden med 200 000 kronor jämfört med föregående budgetår,
eller till 1 600 000 kronor.
Bestämmelser mot nedskräpning m. m.
I de två likalydande motionerna nämnes som exempel på avigsidor av det
moderna friluftslivet bl. a. nedskräpning i naturen och ökad risk för skogseldar.
Om de föreskrifter som f. n. gäller till motverkande av sådana företeelser
kan här nämnas följande.
I naturskyddslagen (26 och 27 §§) har upptagits bestämmelser, som anbefaller
envar att tillse, att han ej skräpar ned i naturen, och som bemyndigar
länsstyrelsen att i grövre fall vid vite ålägga den försumlige att iordningställa
det nedskräpade området och att vidtaga erforderliga förebyggande
åtgärder för framtiden. (Närmare om stadgandenas tillkomst se prop.
188/1952 sid. 77—83.)
Regler av hälsovårds- och ordningskaraktär med tillämpning å fritidsområden
återfinnes i ett flertal författningar och cirkulär. Ehuru dessa föreskrifter
knappast blir aktuella annat än för områden som nyttjas i större
utsträckning än allemansrätten medger — såsom campingplatser upplåtna
mot avgift eller eljest särskilt inrättade bad- och friluftsområden — torde
det vara av visst intresse att här något beröra desamma. I hälsovårdsstadgan
är således intagna vissa bestämmelser om vatten, avloppsledningar, klosetter
och renhållning, vilka bli att tillämpa på bl. a. campingplatser. Enligt
hälsovårdsstadgan kan erforderliga föreskrifter utöver stadgans bestämmelser
meddelas i lokal hälsovårdsordning. Vidare äger enligt stadgan
hälsovårdsnämnd, där för särskilda fall föreskrifter utöver stadgan och
den lokala hälsovårdsordningcn befinnes erforderliga, till förebyggande
eller undanröjande av sanitär olägenhet bl. a. i samband med utnyttjandet
av plats, till vilken allmänheten har tillträde, meddela sådana föreskrifter.
Enligt allmänna ordningsstadgan äger polismyndighet att för särskilda fall
meddela erforderliga ordningsföreskrifter avseende bl. a. användande av
badplats eller lägerområde, vartill allmänheten äger tillträde, och jämväl
när så finnes påkallat med hänsyn till allmänna ordningen förbjuda an
-
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961
vändande av sådan plats eller område. För erforderliga ytterligare föreskrifter
i avseende å den allmänna ordningen, som kan finnas erforderliga, kan
enligt allmänna ordningsstadgan lokal ordningsstadga utfärdas. Medicinalstgrelsen
har i olika cirkulär till samtliga hälsovårdsnämnder i riket
framhållit vikten av att nödig uppmärksamhet ägnas åt de sanitära förhållandena
på platser, där ett större antal människor samlas, och därvid lämnat
detaljerade föreskrifter med avseende å campingplatser.
En närmare redogörelse för innehållet i nu berörda regler och föreskrifter
återfinnes i andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1960.
I 12 och 19 §§ brandlagen stadgas bötesstraff för den som så handhaver
eld eller eldfarligt föremål att brand därav lätt kan uppstå. Vidare skall
enligt 19 kap. 5 § strafflagen i vissa fall bl. a. den som av oaktsamhet umgås
ovarsamt med eld dömas för allmänfarlig vårdslöshet.
Frågans tidigare behandling
I ett år 1940 avgivet betänkande med förslag angående inrättande av fritidsreservat
(SOU 1940: 12 sid. 82—86) har fritidsutredningen ingående
uppehållit sig vid konsekvenserna i olika hänseenden av allemansrätten och
diskuterat frågan om en närmare reglering av densamma. Utredningen
har därvid funnit det ur åtskilliga synpunkter önskvärt att få till stånd
en sådan reglering åtminstone i vissa avseenden men har avstått från att
framlägga förslag härutinnan under hänvisning till att det enligt utredningens
mening ej funnes något oskiljaktigt samband mellan allemansrätten
och den fråga om tillhandahållande av erforderliga markområden för
den icke jordägande befolkningens friluftsliv som utredningen hade att
behandla. I vissa yttranden över betänkandet hävdades, att gränserna för
allemansrätten borde fastställas i lag. Betänkandet ledde emellertid ej till
lagstiftning och frågan blev därför icke i sammanhanget ytterligare diskuterad.
Strandutredningen har i sitt betänkande med förslag till lagstiftning om
förbud mot bebyggelse m. m. inom vissa strandområden (SOU 1951: 40>
uttalat, att den ansett det önskvärt med en närmare laglig reglering av allemansrätten.
Då den föreslagna strandlagstiftningen emellertid väsentligen
avsåg att bevara rådande förhållanden i fråga om allmänhetens tillgång till
stränderna och inte syftade till att öppna nya möjligheter för allmänhetens
friluftsliv, ansåg utredningen det ej nödvändigt att verkställa en sådan
reglering och precisering för utförande av det uppdrag den fått sig anförtrott.
Utredningen har emellertid även bedömt det såsom svårt med
hänsyn till de skiftande förhållandena inom olika orter att uppställa generella
regler i fråga om åtskilliga allemansrättsliga problem och har framhållit
möjligheten att i fråga om bestämda områden utfärda särskilda föreskrifter
om allemansrättens utövning, avpassade efter vad som i det speciella
fallet ansåges lämpligt, en möjlighet som sedermera realiserats i
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961 7
naturskyddslagen såvitt angår naturparkerna. (Se betänkandet sid. 42
och 68.)
Frågan om en kodifiering av allemansrätten i särskilda avsnitt har
diskuterats även i andra sammanhang. Här kan upptagas följande angående
rätt att taga väg, rätt att nyttja vattenområde samt rätt att tillgodogöra
sig vissa naturalster å annans mark.
Spörsmålet om reglering av färdrätten upptogs i förarbetena till gällande
1939 års lag om enskilda vägar av 1935 års vägsakkunniga. Ehuru de sakkunniga
fann spörsmålet i vad mån envar må begagna enskild väg eller
färdas över andra enskilda markområden vara i viss mån av betydelse för
väglagstiftningen, ansågs frågan närmast falla inom straffrätten och förmenades,
att om likväl ett uttryckligt allmänt stadgande av civillags natur
skulle anses erforderligt i ämnet ett dylikt dock knappast tillhörde väglagstiftningen
utan snarare borde ha sin plats bland regler om jordäganderättens
innehåll och allmänna begränsningar (SOU 1938: 23 sid. 58).
Vid tillkomsten av vattenlagen behandlades motsvarande problem i avseende
å rätten att nyttja annans vattenområde. Vattenrätts- och dikningslagskommittéerna
anmärkte i sitt år 1910 avgivna betänkande, att det dittilldags
ej funnits nödvändigt att i särskilda lagstadganden uttryckligen
hävda vare sig de envar tillkommande befogenheterna att begagna sig av
annans vatten eller motsvarande rättigheter beträffande skog och mark i
enskild ägo. De kommitterade ansåg lagstiftning härom icke böra försökas,
förrän den kunde stödja sig på en mera utpräglad rättsuppfattning rörande
gränserna för allmänhetens ifrågavarande rättigheter. Vid sakkunnigförslagets
granskning i lagrådet ifrågasatte ett justitieråd, huruvida icke i vattenlagen
borde upptagas bestämmelser rörande »alle mans» rätt till vatten
och angav även riktlinjer för vad sådana bestämmelser borde innehålla.
Lagrådet i övrigt fann emellertid intet vara att erinra emot att ifrågavarande
befogenheter fortfarande lämnades av lagstiftningen oreglerade. Föredragande
departementschefen yttrade vid förslagets återremiss till lagrådet,
att han icke ansett sig böra vidtaga någon åtgärd till lagens kompletterande
med bestämmelser i berörda hänseende. (Se NJA II 1919 sid. 30—33.)
I sitt år 1909 avgivna förslag till jordabalk framlade lagberedningen förslag
till ett stadgande i jordabalkens första kapitel rörande rätten för envar
att taga vilt växande bär och svamp å annans mark. I fråga om vilda blommor
och örter fann däremot lagberedningen ej nödigt att genom uttryckligt
lagbud hävda friheten att plocka dem. (Se förslaget III sid. 105 ff.) I 1947
års förslag till jordabalk upptog lagberedningen ej någon motsvarande bestämmelse,
därvid beredningen yttrade: »Att uttömmande ange de befogenheter,
som tillkomma jordägaren, och de inskränkningar i hans rätt, som
följa av olika författningar eller av allmänt vedertagna rättsgrundsatser om
vad som brukar kallas ''alle mans rätt’, torde möta stora svårigheter. I fråga
om den ofta diskuterade rätten att på annans mark plocka bär och svamp
8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961
finner beredningen det riktigast att, därest en reglering härav kan anses
påkallad, detta sker genom särskild lagstiftning utanför jordabalkens ram,
såsom fallet är med exempelvis de inskränkningar i jordägarens rätt, varom
stadgas i skogsvårdslagstiftningen.» (SOU 1947:38 s. 85.) I det nyligen
framlagda jordabalksförslaget (SOU 1960: 24—26) har ej ånyo upptagits
frågan om allemansrätten och dess inverkan på jordägarens rätt.
Nyssnämnda 1909 och 1947 års förslag har som bekant aldrig förelagts
riksdagen. 1960 års förslag torde efter remissbehandling för närvarande
vara föremål för övervägande av Kungl. Maj:t. Frågan om rätten till växande
bär m. m. har emellertid vid en rad tillfällen genom motioner kommit
under riksdagens prövning. Redan år 1899 väcktes motioner med begäran
om utredning av frågan om rätten till vilda bär och spörsmålet har därefter
behandlats åren 1908, 1913, 1927, 1928, 1934, 1937, 1942, 1944 och 1950. Någon
slutförd utredning har emellertid ej kommit till stånd och än mindre
någon lagstiftningsåtgärd. De år 1950 väckta motionerna, vari bl. a. yrkades,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utfärdande av bestämmelser
innebärande dels fridlysning av mark inom ett avstånd av 200
meter närmast markägarens hus och trädgård, dels befogenhet för skogsvårdsstyrelserna
att förbjuda bärplockning å skogsodlad mark under tid då
plantorna kunde skadas genom nedtrampning, behandlades av tredje lagutskottet.
I dess utlåtande, nr 6 år 1950, finnes intagen en utförlig redogörelse
för frågans tidigare behandling, vartill här hänvisas. Utlåtandet
utmynnade i en hemställan om avslag å motionerna, vilken hemställan
riksdagen biföll. Såsom skäl för sin hemställan anförde utskottet bl. a.:
Frågan om rätten att plocka skogsbär på annans mark har såsom framgått
av det ovan sagda vid ett flertal tillfällen varit föremål för riksdagens
prövning. Senast inträffade detta år 1944, då i en motion yrkades att riksdagen
skulle hos Kungl. Maj :t hemställa om utarbetande och framläggande
av förslag till lagbestämmelser angående skydd för markägares rätt till
bärplockning å egen skogs- och hagmark. Första lagutskottet hemställde
i sitt utlåtande om avslag å motionen. Denna hemställan bifölls av båda
kamrarna. I utskottsutlåtandet anfördes i huvudsak att den fria bärplockningsrätten
finge anses utgöra en verklig »alle mans rätt», att tillräckliga
skäl icke anförts för ett upphävande eller inskränkande av denna rätt samt
att allvarliga invändningar kunde göras mot de förslag till kompromisslösningar
av frågan, som förut framlagts. I sistnämnda hänseende framhölls
bl. a. att förhållandena i vårt land vore sådana, att enhetliga bestämmelser
för hela riket icke lämpligen kunde införas.
De skäl, som sålunda vid 1944 års riksdag anfördes mot införande av
lagbestämmelser angående markägares ensamrätt till bärplockning å visst
område av hans fastighet, anser utskottet bärande.
Utskottet har vidare år 1958 haft att behandla ett genom motioner väckt
ärende om införande av möjlighet till förbud mot plockning av vilda växtarter
för avsalu. I sitt utlåtande över motionerna (nr 11 år 1958) fann utskottet
det uppenbart, att såväl den plockning som ägde rum i försäljnings
-
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961
avsikt som den, vilken förehades av bilister från tätorterna under rekreationsutflykter,
kunde leda till skövling av markerna med utarmning av
växtbeståndet inom vissa områden som följd. Utskottet ansåg olika åtgärder
kunna övervägas men framhöll det som önskvärt att frågan löstes så, att
allmänhetens rätt att fritt röra sig i markerna samt att där plocka och
taga med sig olika slags vilda växter samtidigt bevarades med minsta möjliga
inskränkning. Riksdagen biföll utskottets hemställan om skrivelse till
Kungl. Maj :t med anhållan, att Kungl. Maj :t ville överväga de åtgärder,
eventuellt i form av ändring i naturskyddslagen, som kunde befinnas erforderliga
till skydd för landets växtvärld. Ärendet har numera av Kungl.
Maj :t överlämnats till 1960 års naturvårdsutredning.
Aktuella överväganden
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 14 oktober 1960 har statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet den 21 oktober 1960 tillkallat
överdirektören och chefen för rikets allmänna kartverk J. B. Lundgren såsom
utredningsman för att verkställa utredning angående naturskyddslagstiftningen
m. m. Utredningen, till vilken knutits sju ytterligare personer
såsom experter, har antagit namnet 1960 års naturvårdsutredning. I de för
utredningen meddelade direktiven har anförts bl. a. följande.
I propositionen nr 1952: 188 med förslag till den nu gällande naturskyddslagen
framhöll dåvarande chefen för jordbruksdepartementet, huru den
snabba utveckling, som ägt rum på skilda områden, medfört att naturen
tagits i anspråk på ett helt annat sätt än tidigare. Nätet av kommunikationsleder
hade blivit tätare och befolkningen mera rörlig. De ekonomiska värdena
i naturen hade blivit föremål för en allt intensivare exploatering, och
naturens estetiska värden hade rönt ökad uppskattning, som bl. a. tagit sig
det uttrycket att allmänheten i större utsträckning utnyttjade naturen för
friluftsliv.
Den sålunda antydda utvecklingen har sedan dess fortskridit i ett allt
snabbare tempo. Då härtill genom naturskyddslagen infördes åtskilliga
helt nya och oprövade bestämmelser till skydd för naturen, synes tiden nu
vara inne att närmare undersöka vilka verkningar lagen haft och i vad mån
lagstiftningen över huvud taget motsvarar de krav som ur tidsenlig naturvårdssynpunkt
bör ställas på densamma i dagens läge. Därvid bör särskild
uppmärksamhet ägnas åt de problem som kan uppstå genom den utökning
av fritiden, som kommit eller kan förväntas komina stora befolkningsgrupper
till del, bilismens snabba expansion och den därmed sammanhängande
omfattande utbyggnaden av vägnätet jämte kommunikationernas utveckling
i övrigt.
I samband med översynen av naturskyddslagen bör hinder icke möta att
till övervägande upptaga även sådana naturskyddet berörande frågor, som
regleras i andra lagar och författningar.
Naturvårdsutredningcn kommer, såsom närmare framgår av dess nedan
refererade remissvar till utskottet, att taga viss befattning med frågor röran1*
— Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 sand. 3 avd. Nr 30
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961
de allemansrätten. Till naturvårdsutredningen har, som ovan nämnts, överlämnats
ett i riksdagen väckt ärende angående skydd mot plockning av
vissa vilda växtarter för avsalu. Vidare har enligt den 30 juni 1961 meddelade
tilläggsdirektiv åt naturvårdsutredningen uppdragits att företaga
en översyn av 1952 års strandlag. Uppdraget har föranletts bl. a. av en riksdagsskrivelse
innevarande år, däri riksdagen såsom sin mening givit Kungl.
Maj :t till känna vad tredje lagutskottet anfört i sitt utlåtande nr 20 år
1961. I nämnda direktiv har uttalats, bl. a., att i belysning av erfarenheterna
av lagens tillämpning bör utredas i vad mån lagen fyller sitt syfte och förslag
framläggas till undanröjande av sådana brister som eventuellt framkommer
vid undersökningen.
För närvarande föreligger hos Kungl. Maj :t två framställningar om utredning
angående allemansrätten, nämligen en den 14 september 1956 från
länsstyrelsen i Blekinge län och en den 29 oktober 1960 från länsstyrelsen
i Stockholms län.
I förstnämnda framställning åberopas en skrivelse till länsstyrelsen från
Blekinge skärgårdskommitté, vari framhålles bl. a., att enligt kommitténs
erfarenhet enskild mark numera nyttjas av allmänheten i en omfattning,
som saknar täckning i de för allemansrätten gällande rättsgrundsatserna,
att intressemotsättningarna i vissa fall ytterligare skärpts genom åtgärder
från markägarnas sida samt att då klara lagregler saknats en del kommuner
bl. a. av ekonomiska skäl ej sett någon möjlighet att lösa de problem,
som sammanhänger med inrättandet av ett välordnat fritidsområde. Kommittén
har i skrivelsen vidare uttalat, att det under angivna förhållanden
måste betraktas som en synnerligen kännbar brist, att berörda förhållanden
ej närmare reglerats genom lagstiftning. Länsstyrelsen hemställer till
Kungl. Maj :t, med hänvisning till innehållet i kommitténs skrivelse, om en
närmare utredning i de avseenden, varom i den åberopade skrivelsen förmäles.
Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller i sin skrivelse bland de problem
som är förbundna med att ett ständigt växande antal människor från
tätortsområdena för rekreation och friluftsliv söker sig ut i glesbygderna
särskilt campingverksamheten samt bil- och båtparkeringen efter kusten
och på öarna. Länsstyrelsen säger sig vara helt medveten om att de skisserade
problemen inte kan slutgiltigt lösas genom att utformningen av allemansrätten
diskuteras eller förändras, men finner att det vore av utomordentlig
betydelse, om man som grund för de positiva åtgärder, som enligt
länsstyrelsens mening måste sättas in, hade möjlighet att få ett fastare
grepp om de rättigheter och inskränkningar allemansrätten i berörda avseenden
kan erbjuda.
De anmärkta framställningarna har, såvitt är utskottet bekant, ännu ej
föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd.
Åtgärder i syfte att lösa med allmänhetens fritidsliv i naturen förbundna
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961 11
problem är jämväl under övervägande i andra sammanhang. Utskottet kan
härom nämna följande.
I skrivelse till Konungen den 24 augusti 1961 har domänstyrelsen hemställt,
att Kungl. Maj :t ville föreslå riksdagen visst tillägg till förordningen
den 10 maj 1935 angående grunder för förvaltningen av vissa kronoskogar,
innebärande bemyndigande för styrelsen att å skogar, som avses i förordningen,
vidtaga åtgärder ägnade att öka deras värde såsom fritidsområden
för allmänheten. Av skrivelsen jämte därtill fogade bilagor framgår
bl. a. följande. Styrelsen har låtit verkställa en inventering av sådana kronoparker,
som i första hand bör ifrågakomma för fritidsverksamhet, och
har utvalt fyra revir som typer för de fritidsskogar styrelsen ämnar särskilt
bereda för allmänhetens besök. Avsikten är att undan för undan tillämpa
de regler, som kommer att utarbetas för dessa, på ett större antal därför
lämpliga kronoparker i landet, främst i dess södra och mellersta delar. Styrelsen
anser sig böra underställa Kungl. Maj :t beräknade utgifter för de
särskilda anordningar, som uppgiften kräver, i sitt årliga generalförslag
och har för avsikt att för år 1962 begära att få disponera vissa medel för
ändamålet.
Vidare har Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund i skrivelse till
regeringen den 21 januari 1961 hemställt, att regeringen skall ta de initiativ
som fordras för en bättre samhällsplanering med fritidsfrågorna i blickpunkten,
därvid framhållits, att en utredning med uppgift att göra en samlad
översyn av fritidsfrågorna torde bli erforderlig. Skrivelsen har av statsministern
översänts till socialdepartementet.
I sitt utlåtande nr 68 år 1960 i anledning av motion om hälsovårds- och
ordningsstadga för campingplatser framhöll andra lagutskottet vikten av att
nödvändiga resurser tillskapas för upprätthållandet av ordning och hygien
på våra campingplatser. Utskottet ansåg det föreligga ett starkt behov av att
myndigheterna sörjer för möjligheter till kontroll och tillsyn så att tillfredsställande
förhållanden upprätthålles ej blott på campingplatser, upplåtna
mot avgift, utan även på andra campingplatser, på rastplatser längs
vägarna samt på badstränder och andra platser, där ett större antal människor
samlas. Riksdagen gav i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin mening
till känna vad utskottet sålunda och i övrigt anfört. Detta ärende har av
Kungl. Maj :t överlämnats till inrikesdepartementet och torde anses besvarat
i samband med att propositionen nr 181 nu framlagts för riksdagen.
I nämnda proposition har bl. a. framlagts förslag om utbyggnad av den
s. k. omgivningshygieniska tillsynen, varigenom skulle möjliggöras intensifiering
av åtgärderna mot nedskräpning av badplatser och andra friluftsområden.
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961
Rättsläget i övriga nordiska länder
Norge
Före tillkomsten av den i motionerna nämnda lagen av den 28 juni 1957
om friluftslivet kan allemansrättens ställning i Norge sägas ha varit i stort
sett densamma som den är i Sverige i fråga om såväl rättens innehåll som
grunden för densamma. I det senare hänseendet gällde alltså, att allmänhetens
fri- och rättigheter i mycket liten utsträckning kommit till uttryck
i skriven lag och att i stället sedvanan huvudsakligen var bestämmande för
rättens innehåll. Lagstiftningen begränsade sig till dels reglering av vissa
speciella rättigheter (såsom fri jakt för envar å särskilda djurslag enligt
22 § i 1951 års jaktlag), dels straffstadganden om olovligt färdande över s. k.
inmark under viss årstid (39 § lagen om jords fredning den 16 maj 1860)
och om olovlig tillägnelse av naturalster (399 och 400 §§ 1902 års strafflag),
varigenom gränserna ansågs uppdragna för vad som kunde anses
tillåtet i detta hänseende, dels ock lagfästande i 1940 års »vassdragslov»,
12 och 65 §§, av vad som tidigare enligt sedvana gällt i fråga om rätt att
utnyttja älvar och insjöar för bad, för färd över islagt vatten samt för färd
med båt eller annan farkost. Med undantag av stadgandet i lagen om jords
fredning kvarstår de angivna bestämmelserna efter 1957 års friluftslagstiftning
alltjämt oförändrade.
Friluftslagen reglerar av allemansrättigheterna allenast den egentliga
färdrätten och vad som »naturlig henger sammen med den». Friluftslagkommittén,
vars betänkande — avgivet i september 1954 — låg till grund
för lagstiftningen, uttalade emellertid (s. 27 i betänkandet, varifrån jämväl
föregående citat är hämtat), att de hänsyn den funnit tala för att lagfästa
färdrätten jämväl »stptte tanken» att lagfästa andra områden av allemansrätten,
därvid särskilt nämndes rätten till bärplockning m. in. å annans
mark. Kommittén fann det emellertid falla utom ramen för såväl dess
uppdrag som dess kompetens att utarbeta lagförslag omfattande hela rättsområdet.
Vad som befanns sammanhänga med färdrätten och som således
upptagits i lagen är emellertid så pass vittomfattande, att det kan sägas inbegripa
de allra flesta former, i vilka allemansrätten i vedertagen mening
hos oss vanligen utövas. I friluftslagen ges således bestämmelser om rätt
att färdas å annans mark, att där parkera motorfordon, att där uppehålla
sig för rastning, tältning, hållande av friluftssammankomst, idrottsövning
m. in., att färdas med båt eller över is på havet och att där bada (motsvarande
rätt beträffande insjöar och älvar är som nämnts tidigare reglerad
i »vassdragsloven») samt att landsätta och förtöja båt.
Första kapitlet i lagen, rubricerat »Om ferdsel in. v.», skall här återges
i dess helhet.
§ 1. (Hva som forstås med innmark og utmark.)
Som innmark eller like med innmark reknes i denne lov gårdsplass,
hustomt, dyrket mark, engslått, kulturbeite og skogplantefelt samt lik
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961
13
nende område hvor almenhetens ferdsel vil vaere til utilb0rlig fortrengsel
för eier eller bruker. Udyrkede, mindre grunnstykker som ligger i dyrket
mark eller engslått eller er gjerdet inn sammen med slikt område, reknes
også like med innmark. Det samme gjelder område for industrielt eller
annet saerlig 0yemed hvor almenhetens ferdsel vil vaere til utilb0rlig fortrengsel
for eier, bruker eller andre.
Med utmark mener denne lov udyrket mark som etter föregående ledd ikke
reknes like med innmark.
§ 2. (Ferdsel i utmark.)
I utmark kan enhver ferdes til fots hele året, når det skjer hensynsfullt
og med tilb0rlig varsomhet.
Det samme gjelder ferdsel med ride- eller kl0vhest, kjelke, tråsykkel eller
liknende på veg eller sti i utmark og over alt i utmark på fjellet, såfremt
ikke eieren med friluftsnemndens samtykke har forbudt slik ferdsel på
naermere angitte strekninger.
§ 3. (Ferdsel i innmark.)
I innmark kan enhver ferdes til fots i den tid marken er frosset eller
snplagt, dog ikke i tidsrommet fra 30. april til 14. oktober. Denne ferdselsrett
gjelder likevel ikke på gårdsplass eller hustomt, inngjerdet hage eller
park og annet for saerskilt 0yemed inngjerdet område hvor almenhetens
vinterferdsel vil vaere til utilbprlig fortrengsel for eier eller bruker.
Eier eller bruker kan -— uansett inngjerding forby ferdsel over hage,
plantefelt, hpstsådd åker og gjenlegg (attlegg) også når marken er frosset
eller snplagt, såfremt ferdselen er egnet til å volde nevneverdig skade.
Fylkesutvalget kan for det enkelte fylke eller deler av det bestemme åt
det tidsrom da det etter fprste ledd skal vaere ubetinget forbudt å ferdes i
innmark, settes kortere eller lengre enn fra 30. april til 14. oktober.
§ 4. (Ferdsel med motorvogn og hestekj0ret0g.)
Når ikke annet er bestemt, kan eier av privat veg forby ferdsel med
hestekjpretpy, motorvogn (derunder sykkel med hjelpemotor), og parkering
av motorvogn på eller langs vegen.
Ved offentlig veg er det tillatt å parkere i utmark, såfremt det ikke volder
nevneverdig skade eller ulempe.
§ 5. (Bompenger.)
Når ikke annet er bestemt, kan det til dekning av kostnader for anlegg
og vedlikehold etter lpyve av kommunestyret (eller i tilfelle formannskapet)
tas en rimelig avgift i bompenger for ferdsel på privat bni. Det samme
gjelder for ferdsel på privat veg med hest eller kjpretpy. Det kan settes
vilkår for slikt löyve. Eieren, brukeren eller friluftsnemnden kan bringe
koinmunestyrets (formannskapets) vedtak i lpyvesaker etter denne paragraf
inn for fylkesutvalget. Bestemmelsen i § 25 annet ledd om byenes
representasjon i utvalget gjelder tilsvarende.
§ 6. (Ferdsel på sj0en og i vassdrag.)
På sjpen er ferdsel med båt fri for enhver. Ferdsel på islagt sj0 er også
fri for enhver.
Om ferdsel på innsjper og elver (åpent eller islagt vassdrag) gjelder
reglcne i vassdragsloven.
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961
§ 7. (Landsetting og fortfiyning av båt.)
Under ferdsel har enhver rett til för kortere tid å dra i land båt på
strandstrekning i utmark. Det er ikke tillatt å nytte kai eller brygge uten
eierens eller brukerens samtykke. Andre fortpyningsgreier (ringer, bolter
o.l.) i utmark kan ikke nyttes dersom eieren eller brukeren har forbudt
det. Eieren eller brukeren kan likevel ikke motsette seg bruk av slike fortpyningsgreier
för kortere tid når bruken kan föregå uten utilbprlig fortrengsel
för eier eller bruker.
§ 8. (Bading.)
Enhver har rett til å bade i sj0en fra strand i utmark eller fra båt når
det skjer i rimelig avstand fra bebodd hus (hytte) og uten utilbprlig fortrengsel
eller ulempe for andre.
For bading fra båt eller strand i innsjp eller annet vassdrag gjelder reglene
i vassdragsloven.
§ 9. (Rasting og telting.)
Plass til rasting, solbad, overnatting eller liknende må ikke tas i innmark
uten eierens eller brukerens samtykke.
I utmark må plass som nevnt i föregående ledd ikke tas til utilbprlig fortrengsel
eller ulempe for andre. Rasting eller telting må ikke skje når det
kan medfpre nevneverdig skade på ungskog, eller skogforyngelsesfelt. Telt
må ikke settes opp så nser bebodd hus (hytte) åt det forstyrrer beboernes
fred og i hvert fall ikke nsermere enn 150 meter. Reglene om avstand fra
bebyggelse gjelder likevel ikke på område som sserskilt er innredet for
telting.
Telting eller annet opphold er ikke tillatt i mer enn 2 d0gn om gängen
uten eierens eller brukerens samtykke. Samtykke til lengre opphold trengs
likevel ikke på hpgfjellet eller på område fjernt fra bebyggelse, medmindre
det må regnes med åt oppholdet kan medfpre nevneverdig skade eller
ulempe.
For tidsrommet umiddelbart f0r og under villreinjakten kan viltstyret
på naermere avgrenset hpgfjellsområde forby eller regulere teltslåing som
ikke skjer med samtykke av rette vedkommende og som kan vsere til ulempe
for villreinjakten.
Telting og ferdsel må skje på eget ansvar for skade som dyr kan påf0re
personer, telt og andre eiendeler.
§ 10. (Friluftsmgte m. v.)
Friluftsm0te, idrettsstevne (f. eks. skirenn eller orienteringslpp) og liknende
sammenkomst som kan medf0re nevneverdig skade eller ulempe,
kan icke holdes uten samtykke av eier eller bruker av grunn hvor avsperring
företas, samling, start eller innkomst finner sted eller hvor sammenstimling
av folk för 0vrig må påreknes.
L0ype for skirenn, terrenglpp eller liknende må legges slik åt skade på
skogforyngring og ungskog og skade på gjerde så vidt mulig unngås.
I andra kapitlet ges närmare regler om färdrättens utövande, om inskränkningar
i densamma in. m. För den som färdas eller uppehåller sig på
annans mark ges föreskrifter om iakttagande av hänsyn och ordning, och
markägare eller brukare ges rätt att i vissa fall avvisa dem som uppträder
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961 15
olämpligt (11 §). Särskilda skadeståndsregler ges inte, utan hänvisning
göres till »allminnelige erstatningsregler» (12 §). Det stadgas förbud mot
uppförande av stängsel som försvårar utövandet av färdrätten såvitt inte
stängslet tjänar ägarens eller brukarens berättigade intressen och ej otillbörligt
hindrar allmänheten (13 §). Länsstyrelsen kan emellertid ge tillstånd
för högst fem år åt gången att avspärra område, som i särskild grad
utnyttjas av allmänheten (16 §). Vägras sådant tillstånd eller kan det
antagas, att tillståndet ej medför tillräckligt skydd för området eller att
nödvändigt vakthållande eller kringgärdande blir förhållandevis alltför kostsamt,
kan ägaren till området kräva, att vederbörande »fylkeskommune»
inlöser området (18 §). Vidare gäller förbud mot att utan särskild grund
genom skyltar eller på annat sätt kungöra förbud mot enligt friluftslagen
tillåten färd och badning (13 §). Ägare eller brukare kan — efter tillstånd
i vissa fall — kräva avgift för tillträde till särskilda friluftsområden under
förutsättning att avgiften står i rimlig proportion till de åtgärder till förmån
för friluftsfolket som vidtagits på området (14 §). Särskilda regler av
hälsovårds- och ordningskaraktär kan fastställas för vissa friluftsområden.
För enskild mark ges reglerna av den kommunala styrelsen och stadfästes
av landshövdingen. För område som staten äger eller har rådighet över utfärdas
sådana regler av vederbörande myndighet (15 §).
I friluftslagens 39 § stadgas bötesstraff — såvitt ej förfarandet omfattas
av strängare straffbestämmelse — för den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet färdas eller under färd vållar skada eller intrång på annans
mark, då detta ej enligt lagen eller på annan särskild grund är tillåtet.
Samma straff stadgas för den som i övrigt uppsåtligen eller av oaktsamhet
överträder föreskrifterna i 11 § om iakttagande av hänsyn och ordning
eller bryter mot bestämmelserna i 13 och 14 §§ eller mot bestämmelse given
på grund av stadgandena i 14 eller 15 §§.
För att underlätta arbetet med friluftslagens genomförande och senare
handhavande har i lagen stadgats upprättande av ett centralt organ, statens
friluftsråd, av länsfriluftsnänmder och av kommunala friluftsnämnder.
De sistnämnda är icke obligatoriska (tredje kapitlet).
I friluftslagen har också upptagits vissa bestämmelser om skyldighet för
den enskilde att avstå ägande- eller nyttjanderätt till mark för friluftsändamål
och att tåla visst intrång till förmån för friluftslivet. Vissa möjligheter
att säkra allmänhetens tillgång på friluftsområden fanns redan
före denna lagstiftning genom en lag den 25 juni 1937 om avstående av
strandområden för färd och badning, en lag samma dag om avstående av
mark för idrottsplatser och skidbackar och en temporär lag den 4 juni
1954 om byggnadsförbud in. in. för strandområden. Vidare ansågs en lag
den 19 juli 1946 om expropriation och byggnadsförbud rörande markområden
m. in. ge viss möjlighet till expropriation för inrättande av fritidsområden
och naturparker. Lagarna angående strandområden upphävdes ge
-
16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961
nom friluftslagen, enligt vilken dels kommun kan uppställa krav på tillstånd
för uppförande av byggnad m. m. som kan hindra eller väsentligt
försvåra allmänhetens fria färdsel, och länsstyrelse kan utfärda tidsbegränsat
byggnadsförbud m. m. för bestämt angivna områden som gränsar
mot havet eller mot vattendrag (fjärde kapitlet), dels Konungen kan, då
det kräves för att säkra allmänhetens tillgång till friluftsliv, förordna om
avstående av mark till staten eller om vissa inskränkningar i rätt till fast
egendom samt vidare till främjande av res- och friluftsliv utfärda lagbestämmelser
angående rätt att utmärka färdvägar i utmark, rätt att på
bestämda platser bygga broar m. m. till underlättande av färder i utmark,
och rätt att expropriera obebyggd mark för raststugor (femte kapitlet).
Danmark
I Danmark är förhållandena av naturliga skäl annorlunda än i Norge
och Sverige. Befolkningstätheten och den omfattande användningen av
jorden för brukningsändamål fordrar en starkare grad av begränsning i
rätten att färdas på främmande mark. Huvudregeln är därför den, att privata
ägor ej är tillgängliga för allmänheten. Emellertid torde markägarna
i praktiken ofta underlåta att hävda sin rätt att förbjuda allmänheten att
färdas i skog och annan utmark.
Allmänhetens rörelsefrihet i naturen regleras i lag om naturfredning
den 7 maj 1937 med däri — senast innevarande år — vidtagna ändringar.
I denna lag har också givits en rad bestämmelser om fridlysning, byggnadsförbud
m. in. i syfte att bevara det danska landskapets kulturvärden samt
dess värde ur natur- och rekreationssynpunkt.
Om allmänhetens rättigheter i avseende å annans mark gäller enligt
nämnda lag i huvudsak följande.
För mark i allmän ägo finnes särskilda regler. Enligt 1 § skall allmänheten
ges tillträde till obrukad mark, tillhörande stat och kommun, såvitt
det kan ske utan att allmänna intressen lider förfång. Lagen innehåller
därjämte en särskild bestämmelse (24 §) som stadgar, att färd till fots är
tillåten i skog (däri inbegripes plantering), tillhörande staten, kommuner,
kyrkor, prästämbeten och offentliga stiftelser. Närmare regler ges i föreskrifter
utfärdade av ministeriet för lantbruk och fiskeri. Dessa går ut
på att färd till fots är tillåten överallt där det ej genom anslag av särskilda
orsaker har gjorts undantag, t. ex. på planterade fält, på ängar och gräsgångar.
Cykling är bara tillåten på vägar och stigar, som genom anslag
är betecknade såsom cykelvägar. Ridning kan föregå på väg eller stig, som
är skilt inrättad för detta ändamål eller utmärkt såsom ridväg, medan
ridning i skogen i övrigt är underkastad närmare, av skogsstyrelsen fastställda
regler. Nöjeskörning med hästfordon är tillåten på vägarna i skogen,
om något annat ej framgår av anslag eller spärr genom bom eller grind.
Möjligheten till camping är begränsad. Tältning kan ej ske utan särskilt
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961 17
tillstånd av skogsstyrelsen. Detsamma gäller sammankomster i det fria.
Om organisationer vill hålla övningar i skogen, måste det i förväg anmälas
till skogsstyrelsen, och de föreskrifter eller påbud som denna ger måste
noga följas. Eljest är åkning och skidlöpning i terrängen samt annan sport
eller idrottsövning tillåten, liksom färd på is och badning i de sjöar och
älvar som ligger innanför området. Vidare är det fritt för alla att plocka
blommor och nötter, bär, svamp o. d. under förutsättning att det sker för
privat bruk och icke i förvärvssyfte.
Som nämnts har allmänheten i princip ingen färdrätt på privat egendom.
Undantag härifrån utgör de från gräsväxt fria strandområdena, där enligt
23 § naturfredningslagen — om ej för särskilda fall bestämts annorlunda -—
allmänheten äger att färdas till fots, dock ej att utan lov av ägaren uppehålla
sig eller bada. Föreläggande kan utfärdas om avlägsnande av hinder
för denna färdsel. Utan tillstånd får ej uppföras anordningar eller
över huvud taget något företagas som är till väsentlig olägenhet för allmänhetens
fria färdsel på områdena. Vidare föreskrives i 1 §, att det kan ges
lov till färd i naturen på sådana ställen där färdrätten av hänsyn till friluftslivet
är av väsentlig betydelse för allmänheten. Villkoret är att färdandet
kan äga rum utan att hänsyn till vederbörande ägares eller brukares
berättigade intressen åsidosättes. Markägare kan påfordra, att ordningsföreskrifter
utfärdas för allmänhetens uppträdande på strandbräddar, som är
öppna för färdsel och bad (23 §).
Naturfredningslagen erbjuder som nämnts möjligheter till åtgärder för
bevarande av naturområden. Härom kan översiktligt anges följande.
Enligt 1 § kan fridlysning ske bl. a. av områden, som på grund av skönhet,
belägenhet eller egenart har väsentlig betydelse för allmänheten. Vidare
råder i princip generellt byggnadsförbud dels å all mark som ej ingår i
städer, andra tätbebyggda områden och områden som omfattas av »byudviklingsplan
eller byplan» (22 §), dels å områden inom särskilda avstånd
från stränder eller strandlinjer, från allmänna och större privata skogar,
från större insjöar och offentliga vattendrag samt från vissa vägar (25 §).
Från förbuden undantages bebyggelse som tjänar vissa näringar och såvitt
avser förbudet i 22 § även »helårsbostäder». Lagen innehåller för övrigt en
generell bestämmelse om upprättande av naturfredningsplaner över allmänintressanta
eller särskilt egenartade naturområden samt arealer, som
det på grund av deras naturskönhet eller belägenhet må anses önskvärt att
bibehålla fria från bebyggelse eller andra företag som kan ödelägga eller
förringa områdena för allmänheten (33 §). Områden som omfattas av eu
sådan plan får intill dess slutligt avgörande fattats i fråga om fridlysning
ej utan tillstånd förändras genom bebyggelse eller på annat sätt (35 §).
I naturfredningslagen 3—7 §§ ges bestämmelser om upprättande av särskilda
»fredningsmyndigheter». Således skall finnas lokalt för Köpenhamn
en och för varje »amtsrådskreds» en eller flera »frednings»-nämnder, för
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961
Köpenhamn och öarnas »amter» en samt för Jyllands »amter» en »anke»-nämnd samt vidare för hela landet gemensamt en »overfrednings»-nämnd,
en »taksationskommission» och ett »naturfredningsråd».
Enligt särskild bestämmelse (40 §) straffbelägges överträdelse av naturfredningslagen
eller med stöd av denna meddelade bestämmelser och föreskrifter.
Vidare stadgas straff för »tilsmudsning» av naturen och för allvarligt
missbruk av färdselrätt.
Finland
Rättsläget i Finland i fråga om allemansrätten torde närmast vara att
jämställa med det i vårt land. Någon lagstiftning på området motsvarande
den i Danmark och Norge finns ej.
Liksom hos oss torde allmänheten ha en sedvanerättsligt grundad rätt
att färdas över annans mark och att där tillgodogöra sig vissa naturalster,
och anses gränserna för denna rätt uppdragna genom vissa straffstadganden.
Enligt 33 kap. 11 § i 1889 års strafflag straffas således den som tager
olovlig väg eller gångstig över annans »tomt, åker, äng eller plantering, som
därav kan skadas». 33 kap. 1 § samma lag stadgar straff för åverkan för den
som å annans mark utan laga rätt med tillägnelseavsikt »uppsåtligen fällt
eller skadat växande träd, eller tagit förtorkat träd eller vindfälle, eller
av växande träd, ris, gren, rot, näver, bark, löv, bast, kåda, ollon, kottar
eller nötter, eller ock avmejat gräs, eller tagit mossa, lav, torv, mylla, lera,
sand, grus eller sten». Den som olovligen med tillägnelseavsikt från annans
mark tager »upphuggen ved, timmer, gärdsel, huggen sten eller annat som
är till bruk berett eller samlat eller avverkar värdeträd» skall enligt 33 kap.
3 § dömas för stöld eller snatteri.
I överensstämmelse med vår rättsuppfattning äger en markägare eller
brukare genom uppförande av stängsel eller genom andra faktiska åtgärder
hindra allmänhetens tillträde till den mark, varöver han disponerar.
Om rätt att befara och eljest nyttja vattenområde finns ett uttryckligt
stadgande i lagen om vattenrätten den 23 juli 1902, där det i I kap. 25 §
heter bl. a.
Vattendrag må jämväl utom kungsådra och farled befaras där det eljest
är öppet.
Likaledes vare tillåtet att ur vattendrag för husbehov upphämta vatten,
att där bada och verkställa tvätt samt att göra annat dylikt bruk av vattnet,
såvitt begagnandet kan ske utan olägenhet eller otrevnad för ägaren;
dock må ej ur nu nämnda befogenheter härledas någon rätt att beträda annans
mark.
över brunn, källa, damm eller annan till vattendrag icke hänförlig vattensamling
och dess avlopp inom hans mark, så ock över annat slutet vatten,
råde jordägaren fritt; dock må vattnet vid eldfara obehindrat begagnas
till dennas avvärjande.---
19
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961
Möjlighet att avsätta naturområden erbjudes i lagen om naturskydd den
23 februari 1923. Jämlikt denna lag kan naturskyddsområden inrättas i
ändamål att för framtiden bevara naturskön eller eljest med avseende
å sin natur beaktansvärd plats oförändrad eller att freda visst djur eller
växtslag. Staten tillhörig mark kan dessutom avskiljas till allmänt skyddsområde
för fredande av dess natur mot ingrepp av människohand. Avsättande
av enskild mark kan endast ske efter ansökan av ägaren. Staten
ges emellertid befogenhet att för inrättande av skyddsområde expropriera
fast egendom samt i expropriationsväg fastställa inskränkningar i
ägarens rätt att nyttja sådan egendom. Rekreationsområden för allmänheten
kan inrättas med stöd av denna lag endast då det sociala naturskyddsintresset
kan förenas med det rena naturskyddets behov.
Enligt lagen den 14 juli 1898 om expropriation av fast egendom för allmänt
behov är ägare eller innehavare av fast egendom pliktig att avsta
egendomen eller tåla inskränkning i sin rätt att begagna densamma »då allmänt
behov det kräver», en lokution som ej torde utesluta att förfarandet
kan tillgripas för att tillgodose ett mera framträdande behov av rekreationsplats
för en större allmänhet.
Island
Medan Danmark på grund av stor befolkningstäthet och knappheten på
icke bebyggd eller uppodlad jord intar en speciell ställning i förhållande
till Finland, Norge och Sverige, kan Island sägas inneha en särställning av
rakt motsatta skäl. Island räknar ca 1,5 innevånare per kvadratkilometer
yta, medan motsvarande siffra är i runt tal för Danmark 102,5, för Finland
12,5, för Norge 9 och för Sverige 16,5. Endast omkring 13 procent av landets
areal kan anses bebodd. De »orörda» områdena utgöres emellertid till
stor del av fjällmassiv, bergöknar och andra otillgängliga områden. En
betydande del av dessa områden är i allmän ägo.
På grund av sedvanerätt anses allmänheten i Island atnjuta en vidsträckt
frihet att nyttja annans naturliga vattenområden för bad, båtfärder, vattenhämtning
o. d. Såvitt angår allmänhetens rätt i avseende å landområden
gives bestämmelser i en naturskyddslag av år 1956, där andra kapitlet betitlats
»Om allmänhetens tillträde till landets natur». Av innehållet i dessa
bestämmelser kan här återges följande.
Färdsel i allmänhet är tillåten allenast å mark, som ej tillhör privata
jordegendomar, och under förutsättning att färdseln sker »i laglig avsikt».
(I praktiken lär jordägarna emellertid ej ha någon invändning emot att
allmänheten färdas över icke odlade områden av deras marker.) Fotgängare
äger rätt att färdas och att uppehålla sig jämväl å privat egendom utanför
tätbebyggelse »i syfte att njuta av naturen», dock ej å odlade områden. En
förutsättning för denna rätt är att vistelsen ej vållar jordägare eller annan
rättsinnehavare skada. För rätt att färdas över odlad mark krävs tillåtelse
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961
av ägare eller annan som förvaltar området. Att plocka bär är ej tillåtet på
odlade områden utan tillåtelse av områdets ägare eller förvaltare. På icke
odlade områden av privata egendomar äger allmänheten taga vilda bär för
att konsumera dem på stället, medan plockning för annat ändamål fordrar
tillstånd av egendomens ägare eller förvaltare. Å mark »utanför landområden
tillhörande jordegendomar» är envar berättigad plocka bär.
Naturskyddsmyndigheterna (naturskyddsnämnder och natur skyddsrådet)
kan åt allmänheten anvisa särskilda områden för bärplockning mot
avgift till jordägare eller arrendator, därvid emellertid skall tillses, att ägarna
eller arrendatorerna själva kan tillfredsställa sitt behov av bär. Vidare
kan naturskyddsmyndigheterna stipulera maximum för avgift, som ägare
eller arrendator äger betinga sig, då rätt till bärplockning upplåtes enligt
de bestämmelser för vilka redogjorts i föregående stycke. Naturskyddsrådet
kan förbjuda användande av redskap eller verktyg vid bärplockning,
om det kan befaras, att växtligheten skulle ta skada härav.
Färdsel i strid mot lagens bestämmelser ävensom bärplockning, vilken
enligt lagreglerna är otillåten, har straffbelagts.
Fridlysning av landområden kan ske, förutom för vetenskapliga ändamål
eller av rena naturskyddshänsyn, då områdena lämpar sig för att ge
allmänheten möjlighet att njuta av naturen. Sådana områden benämnes
»folkvång» och kan även förvärvas av det allmänna genom expropriation.
Motionerna
I alla tre motionerna nämnes vissa moment i samhällsutvecklingen, såsom
ökat bilbestånd och ökad fritid, vilka berett allt fler människor möjlighet
till friluftsliv. Detta förhållande har, enligt motionärerna, medfört
särskilda problem. »Det kan», sägs det i motionen II: 607, »tyvärr icke bestridas,
att alltför manga av dem som nu draga fördel av allemansrätten
icke uppträda på ett sätt, som gagnar förståelsen mellan friluftsfolk och
markägare, utan tvärtom på ett sätt, som alldeles i onödan stör det goda
förhållandet mellan nämnda befolkningskategorier och som dessutom
betänkligt stör trivseln för det stora flertalet bland friluftsfolket, med
andra ord förringar allemansrättens värde för dessa». I motionerna I: 512
och II: 602 nämnes som exempel på några av de avigsidor det moderna
friluftslivet fört med sig nedskräpning i naturen, ökad risk för skogseldar,
intrång på växande gröda, åverkan på stängsel samt gren- och lövbrytning
utan urskiljning.
I sistnämnda motioner anföres, att det bästa och effektivaste sättet att
komma till rätta med problemet helt säkert i första hand är uppfostran och
upplysning, och även i motionen II: 607 anser motionären det vara möjligt,
att man genom upplysning kan bringa »allemansrättens missbrukare» på
bättre tankar, ehuru »det torde bli en fråga på mycket lång sikt». Samtliga
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961 21
motionärer anser emellertid, att det förr eller senare blir nödvändigt med
lagstiftning rörande allemansrätten, och framhåller den år 1957 i Norge antagna
friluftslagen som exempel på hur en sådan lagstiftning lämpligen
kan utformas.
Till närmare motivering av yrkandet om utredning med syfte att samordna
förhållandena i vårt land med rättsläget på området i övriga nordiska
länder anföres i motionerna I: 512 och II: 602 följande.
Inte minst med hänsyn till den för varje år alltmer tilltagande turisttrafiken
mellan i första hand de nordiska länderna och till önskemålen om en
så långt möjligt samnordisk lagstiftning anser vi det därför önskvärt att
man genom en utredning prövar möjligheterna till en något mera preciserad
utformning av allemansrätten t. ex. i enlighet med den norska lagstiftningen.
En sådan utredning bör då lämpligen pröva även hur samhället i
andra former, t. ex. genom planerande åtgärder, kan tillgodose allmänhetens
behov av friluftsområden genom ökade möjligheter att för friluftsliv utnyttja
kronan tillhöriga markområden.
I motionen II: 607, däri såsom tidigare angivits yrkats, att naturvårdsutredningens
uppdrag måtte utökas till att omfatta även allemansrättens
problem, anmärkes, att även om utredningen med hänsyn till direktiven
knappast kan undgå att vidröra allemansrätten och dess problem dessa ej
kan inrymmas i de övriga naturskyddet berörande, i andra lagar och författningar
reglerade frågor, vilka enligt direktiven jämväl kunna upptagas
av utredningen till övervägande, »detta av den enkla anledningen, att intet
är lagfäst därom». Motionären finner, att det för alla parter kommer
att innebära en avsevärd lättnad, om »nuvarande osäkra förhållanden» på
allemansrättens område försvinner.
Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet hänvisa till
motionerna.
Yttrandena
Av remissinstanserna ställer sig hovrätten över Skåne och Blekinge bestämt
avvisande till förslaget om utredning. Även länsstyrelsen i Jönköpings
län förkastar tanken på utredning i syfte att kodifiera allemansrätten men
ifrågasätter, såsom av det följande framgår, en begränsad utredning med
särskilt syfte. 1960 års naturvårdsutredning upplyser, att den har för avsikt
att med nuvarande direktiv arbeta på vissa partiella reformer inom
allemansrätten. Sveriges riksidrottsförbund synes ej finna någon särskild
utredning angående allemansrättens innehåll och utövande behövlig. I
övrigt tillstyrkes motionerna i remissyttrandena, därvid lantbruksstyrelsen
och skogsstyrelsen finner förslaget om utvidgning av direktiven för naturvårdsutredningen
lämpligt, medan länsstyrelserna i Stockholms och
Kopparbergs län anser, att uppdraget bör anförtros en särskild utredning.
22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961
Till motivering av sitt negativa ställningstagande till motionerna anför
hovrätten.
Med hänsyn till den oklarhet som råder om allemansrättens innebörd och
omfattning skulle det enligt hovrättens mening väl vara till nytta om hithörande
frågor blev närmare utredda. En sådan utredning kräver en noggrann
genomgång av problemen ur rättshistoriska och civilrättsliga synpunkter.
Den torde bli tidsödande. Belysande för uppgiftens vansklighet
är att lagberedningen i sina år 1947 och 1960 avgivna förslag till jordabalk
avstått från att söka ange de inskränkningar i jordägarens rätt som följer
av vedertagna grundsatser om allemansrätt. Det kan erinras om de synnerligen
svårlösta problem som är förenade med den tidigare vid flera tillfällen
diskuterade frågan om rätt att plocka bär och svamp på annans
mark. En utredning om allemansrätten torde ej kunna förbigå denna
fråga. Med hänsyn till de skiftande förhållandena i olika delar av landet
torde en utredning kräva en kartläggning av vad som på olika håll anses
sedvanerättsligt grundat. Vissa svårigheter torde komma att visa sig, då det
gäller att finna allmängiltiga regler lämpade för hela landet.
Det kan enligt hovrättens mening ifrågasättas om önskemålet att vinna
en precisering av allemansrätten utgör ett tillräckligt motiv för det omfattande
arbete som skulle krävas härför. Den oklarhet som nu föreligger beträffande
allemansrättens innebörd och omfattning torde knappast medföra
några mera omfattande praktiska olägenheter. Det synes icke i främsta
rummet vara eventuella konflikter mellan jordägaren och allmänheten som
påkallar uppmärksamhet utan snarare de problem som ur mera samhälleliga
synpunkter uppkommer genom friluftslivets utveckling. Dessa är av
två slag: dels är samhälleliga åtgärder påkallade för att sörja för att
tillräckliga friluftsområden står till förfogande för allmänheten och dels
kan reglerande föreskrifter vara nödvändiga till skydd för naturen och även
ov ordningsskäl och ur sanitära synpunkter för sådana områden där en
större anhopning av människor förekommer. I det förra hänseendet innebar
tillkomsten av den provisoriska strandlagen år 1950 och den definitiva
strandlagen år 1952 betydelsefulla framsteg. Det kan även erinras om de
insatser som kommuner och andra på många håll gjort för att skapa fritidsområden.
I det senare hänseendet har lagstiftning som tillkommit de
senaste åren, såsom den allmänna ordningsstadgan år 1956 och hälsovårdsstadgan
år 1958, skapat ökade möjligheter att tillgodose nutida krav. Möjlighet
finnes att genom lokal ordningsstadga och lokal hälsovårdsordnina
meddela de ytterligare föreskrifter som kan vara behövliga. Av betydelse
är även tillkomsten av naturskyddslagen år 1952. I denna finnes sålundt
särskilda bestämmelser till skydd mot nedskräpning i naturen. Bestämmelserna
om naturparker erbjuder en möjlighet att tillgodose friluftslivet genom
fridlysning av vissa områden, varedd länsstyrelsen kan utfärda ordningsföreskrifter.
Dessa bestämmelser synes emeilertid icke ha tillämpats
i nämnvärd grad och därför icke kommit att motsvara förväntningarna.
Även i övrigt har lagens tillämpning på olika sätt hämmats. Vad som är
behövligt synes sålunda i främsta rummet vara att förutsättningar skapas
för en mera aktiv naturvård enligt de i naturskyddslagen angivna principerna.
Härom pågår emellertid redan utredning.
Länsstyrelsen i Jönköpings län befarar, att en kodifiering av allemansrätten
skulle medföra en begränsning av de befogenheter, som sedvanerätten
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961 23
nu anses medge. Däremot anser länsstyrelsen en begränsad utredning möjligen
vara befogad för utrönande av, huruvida allemansrätten sådan den
utövas leder till skadebringade intrång för markägare, samt för införande,
därest så befinnes vara fallet, av möjlighet för det allmänna att i påvisbara
fall av ej ringa skadegörelse lämna markägare skälig ersättning.
Naturvårdsutredningen vitsordar, »att det sedan länge föreligger ett
trängande behov att närmare precisera innehållet i den s. k. allemansrätten»,
och finner det vara av intresse icke minst ur naturvårdssynpunkt,
»att allmänhetens umgänge med naturen icke försvåras av oklarhet
rörande dess rättigheter och skyldigheter vid beträdande av annans mark».
Om utredningens befattning med hithörande frågor anföres.
Redan i ett tidigt skede av naturvårdsutredningens arbete uppstod frågan
i vilken utsträckning utredningen kunde komma att taga befattning med
frågor rörande allemansrätten. Diskussionen föranledde bl. a. vissa uttalade
långtgående förhoppningar från olika intressen inom naturvården.
Med anledning härav fann utredningen anledning närmare kommentera
denna fråga i en nyligen utsänd cirkulärskrivelse---och anförde då
följande.
»En inom naturvården sedan länge aktuell fråga är spörsmålet om allemansrättens
innehåll och begränsningar. Naturvårdsutredningen har icke
något uppdrag att verkställa någon allmän utredning rörande hela detta
komplicerade rättsområde och det torde ligga i sakens natur att en sådan
utredning icke lämpligen kan ske inom ramen för naturvårdsutredningens
begränsade uppdrag. Då allemansrätten icke desto mindre torde få anses
som en primär förutsättning för befolkningens umgänge med naturen,
synes det icke uteslutet att utredningen på begränsade områden kan komma
att behandla partiella regleringar inom allemansrättens område av samma
typ, som redan finnes inom exempelvis gällande naturskyddslag.»
Av det anförda framgår, att naturvårdsutredningen närmast varit inställd
på att arbeta med fortsatta, försiktiga, partiella reformer inom
allemansrätten, som ha direkt anknytning till naturvården. Såsom exempel
på frågor, som torde bli aktuella kan anföras tillåtligheten att tälta
eller parkera bil på annans mark, skärpta åtgärder mot nedskräpning eller
förfulande inslag i landskapsbilden, hinder mot s. k. kommersiell blomplockning
o. s. v. Det tillhör vidare utredningens arbetsuppgifter att tillskapa
ett utvidgat skydd för vissa kvalificerade objekt såsom grusåsar och
vattendrag mot exploatering. Härvid kan allemansrättsliga frågor komma
att aktualiseras.
Riksidrottsförbundet har såsom eget yttrande åberopat yttrande av
Svenska orienteringsförbundet. I detta hänvisas till vissa inom orienteringsförbundet
gällande tävlingsregler med syfte att vidmakthålla ett gott
förhållande mellan orienterare och markägare. Orienteringsförbundet säger
sig genom mångårig kontakt med markägare och jakträttsinnehavare ha
lärt, »att man kommer långt med ömsesidig förståelse och hänsyn», och
uttalar, att det för orienteringsidrottens skull knappast är behövligt med
någon särskild utredning om allemansrättens innehåll och utövande.
De remissinstanser som ställer sig helt positiva till motionernas syfte
andrager i huvudsak följande.
24 Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961
Lantbruksstyrelsen ansluter sig till de allmänna synpunkter som anförts
i motionerna. Enligt dess mening föreligger behov av verksamma åtgärder
för en sanering av förhållandena i fråga om allmänhetens sätt att
handskas med naturen och dess skönhetsvärden vid bedrivande av friluftsliv.
Vidare synes styrelsen jämväl rättsregler önskvärda, som ger ett
nödvändigt skydd för de ekonomiska värdena, främst för produktiv jordbruks]
ord och skogsmark, utan att därför friluftslivet onödigt hindras.
Skogsstyrelsen har berett skogsvårdsstyrelserna tillfälle att inkomma
med yttranden i frågan och anför, att dessa allmänt omvittnar, att behov
föreligger av närmare precisering av allemansrätten och av vissa föreskrifter,
som förhindrar onödig skadegörelse och nedskräpning m. m. i naturen.
Samtliga skogsvårdsstyrelser, som avgivit yttrande i ärendet, har enligt
skogsstyrelsen därför tillstyrkt, att en utredning rörande allemansrätten
kommer till stånd. Skogsstyrelsen ansluter sig till denna uppfattning och
tillägger, att utredningen även bör omfatta förslag till erforderliga åtgärder
för dels förhindrande av skadegörelse bl. a. i skogen, dels tillgodoseende
av allmänhetens behov av friluftsliv.
Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller det behandlade spörsmålets
ökade aktualitet i hela vårt land och fortsätter.
Det torde emellertid inte finnas någon del av landet, där kombinationen
folkrika tätorter och för fritidsverksamhet väl ägnade områden är så
markerad som i fråga om komplexet Stor-Stockholm—Stockholms läns
skärgårds- och glesbygdsområden. Här medför tillströmningen till sistnämnda
områden av fritidsboende flerstädes en tiodubbling eller mera av
befolkningen under sommarmånaderna. I allmänhet torde fortfarande huvuddelen
av marken innehas av de bofasta. Även de fritidsboende gör
emellertid ofta betydande investeringar i mark och byggnader. En allt större
grupp utgör också det friluftsfolk som med hjälp av bil eller båt tillfälligt
besöker fritidsområdena. Det är därför naturligt, att de olika gruppernas
rättigheter och skyldigheter ofta ger anledning till kontroverser av
olika slag. Självklart är också att frågan om allemansrättens omfattning
och praktiska innebörd därvid blir aktuell.
Länsstyrelsen har för sin del i åtskilliga sammanhang fått uppmärksamheten
riktad på hithörande frågor. I samband med det utredningsarbete
som länsstyrelsen på Kungl. Maj:ts uppdrag utför rörande förhållandena
för den bofasta skärgårdsbefolkningen i länet har det sålunda framställts
krav på en mera preciserad utformning av allemansrätten. Även från
deras sida som önskar utnyttja denna rätt reses genom organisationer och
annorledes i skilda sammanhang motsvarande krav på klarhet.
Framställningarna har föranlett den tidigare i utlåtandet nämnda framställningen
från länsstyrelsen till Kungl. Maj:t om utredning rörande allemansrätten.
I frågan, huruvida en sådan utredning bör anknytas till naturvårdsutredningen,
anför länsstyrelsen.
Enligt länsstyrelsens uppfattning vore det olyckligt att låta en kodifiering
av allemansrätten få karaktären av i huvudsak förbudslagstiftning.
Vid en anknytning till naturskyddsutredningen löper man risk att få en
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961 25
alltför stark markering av naturskyddets betydelse i sammanhanget. Den
utredning om och precisering av allemansrättens omfattning och innebörd
som erfordras får inte leda till att de många positiva sidorna i allemansrätten
förloras. En sådan utredning måste tvärtom också ta hänsyn till
människornas behov av friluftsliv och fritidsverksamhet. Den måste sträva
efter att skapa ordning såväl i fråga om skyldigheter som rättigheter för
berörda parter. Enligt länsstyrelsens mening får man sålunda räkna med
att arbetet med att belysa frågorna och komma till klarhet i fråga om den
praktiska tillämpningen av allemansrätten inrymmer så många problem att
det, som länsstyrelsen tidigare föreslagit, måste motivera en särskild utredning.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län påpekar bl. a., att allemansrätten har sitt
ursprung i en tid, då de nutida formerna av friluftsliv var okända och att,
ehuru den numera får anses ha sin största praktiska betydelse genom att
möjliggöra för människor att i rekreationssyfte utnyttja naturen, den från
början ägde avseende å helt andra förhållanden, vilket medfört osäkerhet
i bedömningen av vad som skall anses tillåtligt i fråga om företeelser som
numera utgör karakteristiska inslag i friluftslivet. Det framhålles vidare,
att allemansrättens utövning i takt med det tilltagande friluftslivet medfört
olägenheter av stundom allvarlig natur såsom irritation hos markägare
och det stora flertalet av friluftsfolket till följd av hänsynslöst uppträdande
av vissa människor, ekonomiska skador, som sannolikt i mycket begränsad
omfattning ersättes av den skadevållande, samt risker och störningar
för djur- och växtlivet. Även om, anför länsstyrelsen, grövre former
av otillåtet uppträdande inte lär bero på okunnighet, torde det förhålla sig
så att människor i stor utsträckning har tämligen oklara föreställningar
om vad som i umgänget med naturen är tillåtet och otillåtet. Länsstyrelsen
finner ett lagfästande av allemansrätten i väsentliga delar önskvärt och
till gagn såväl för den stora allmänheten som för markägarna. Sin uppfattning,
att ett utredningsuppdrag inte bör överlämnas till naturvårdsutredningen
utan anförtros en särskild utredning, motiverar länsstyrelsen med
att en utredning om allemansrätten berör synnerligen svårlösta och ömtåliga
problem och torde komma att ta lång tid i anspråk, medan det är
önskvärt, att den beslutande översynen av naturskyddslagstiftningen snarast
kommer till stånd.
Till länsstyrelsens i Norrbottens län yttrande med tillstyrkan av den
föreslagna utredningen har fogats yttranden av överlantmätaren och landsfogden
i länet, vilka jämväl förordar, att utredningen kommer till stånd.
Svenska naturskyddsföreningen lämnar vissa statistiska uppgifter till
belysande av »pressen på naturen» i våra dagar.
År 1880 bodde---80 procent av befolkningen på landsbygden. 90 år
senare — 1970 — räknar man med att förhållandet skall vara det omvända
med 80 procent i tätorterna, samtidigt som befolkningen ökat
med 3 miljoner. Koncentrationen innebär icke minskat tryck på naturen.
De tekniska ingreppen: samhällenas utbyggnad, kommunikations
-
26 Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1961
lederna, vattenkraftutbyggnaden, vattenföroreningen, torrläggningarna
m. m. har inkräktat på värdefull natur och minskat naturens rekreativa
värden. Motorismen för samtidigt allt fler människor ut i naturen för friluftsliv
och rekreation. 1939 fanns i hela landet 180 000 privatbilar, antalet
är nu drygt 1 miljon och 1970 beräknas det vara ca 2 miljoner — eller en per
hushåll om 3—4 personer. Jakten och fritidsfisket kan också belysa pressen
på naturen. Man räknar sålunda med att vi i dag har drygt 250 000 jägare
och mellan 500 000 och 700 000 fritidsfiskare. Vidare bör erinras om den
dubbla bosättningen med olika vinter- och sommarbostäder. I den 1958
framlagda regionplanen för Storstockholmsområdet räknar man med ca
50 000 fritidshus inom regionen. Under 1960 avstyckades inom länet inte
mindre än 1 600 nya fritidstomter. I Halland är turisternas antal under
juli månad ca 170 000 eller lika stort som den fasta befolkningens. Fritidsstugornas
antal i länet är ca 20 000.
Angivna utveckling kan enligt föreningen lätt leda till marknötning,
nedskräpning, utarmning av flora och fauna, skadegörelse på växande
gröda och skog samt störning av och minskad trivsel för landsbygdsbefolkningen.
På många håll har, säger föreningen, förhållandena urartat betänkligt,
varför klargörande föreskrifter behövs för att uppnå större respekt
för legitima intressen. Om vissa regler ges kan, förmenar föreningen,
progaganda göras för dessa och sanering ske i smidiga former. Föreningens
åsikt att man skyndsamt måste närmare fastställa allmänhetens rättigheter
och skyldigheter uppbäres, anför föreningen, av yttranden som föreningen
inhämtat från olika håll i landet. Den kommersiella plockningen av
vårblommor, parkerande av bilar på annans mark och rätten till camping
anföres som exempel på vad som enligt föreningen närmare bör preciseras
genom lagstiftning. Vidare finner föreningen markägares rätt att — såsom
förekommit i flera fall i Stockholms län — utan hänsyn till friluftslivets
intressen låta inhägna stora arealer böra bli föremål för kritisk granskning.
Föreningen går även in på behovet av lämpliga fritidsområden och
yttrar.
Föreningen vill påpeka, att naturskyddslagens bestämmelser om naturparker
ger vissa möjligheter till en reglering på särskilda platser. Naturparkinstitutet
har dock ej kunnat få någon större omfattning och kan av
många skäl naturligtvis ej ersätta en friluftslag. Endast sex naturparker
har avsatts efter 1952. Glädjande är, att generaldirektören och chefen för
Kungl. Domänstyrelsen angivit, att man avser att sköta vissa kronoparker
som ett slags fritidsskogar — naturparker. I övrigt är en översiktlig planering
som tar fasta på behovet av fritidsområden samt ett bevarande av
markernas rekreativa värden i övrigt — så att de icke i onödan tillätes
minska eller fördärvas genom en för hård eller felaktig exploatering —
uppenbart nödvändig.
Föreningen anser, att även om vissa specialfrågor skulle komma upp till
behandling av naturvårdsutredningen, detta icke på längre sikt torde vara
till fyllest.
27
Tredje utskottets utlåtande nr 30 år 1961
Enär flertalet remissinstanser uttalat sig i frågan om den norska friluftslagens
lämplighet som förebild för en svensk lagstiftning om allemansrätten
skall här, sedan nu redogjorts för yttrandenas innehåll i huvudsak, översiktligt
redovisas ståndpunkterna jämväl i detta särskilda hänseende.
Hovrätten ställer sig skeptisk till den norska friluftslagens värde som
förebild för svenska regler i ämnet och anför.
Motionärerna har hänvisat till den norska lagen om friluftslivet såsom
en förebild för det utredningsarbete som de begär. Enligt hovrättens mening
kan det väl ha vissa fördelar att de regler som rör friluftslivet är sammanförda
i en lag. Helt självklar är dock denna lösning icke. De regler som
det kan vara fråga om har samtidigt anknytning till annan lagstiftning,
där de naturligt hör hemma. Den norska lagen innehåller i första kapitlet
regler om rätt att färdas på annans mark och behandlar sålunda en del av
de problem som är förenade med allemansrätten. Andra frågor, särskilt den
viktiga frågan om bärplockning, behandlas icke i den norska lagen. Denna
upptar å andra sidan frågor som ligger utanför vad en utredning om allemansrätten
kan ha anledning att syssla med, såsom bestämmelser om ett
statens friluftsråd och om friluftsnämnder. De norska reglerna om byggnadsförbud
gäller icke blott, såsom den svenska strandlagen, områden
vid stranden till havet eller till insjö utan även andra områden som är
av särskild betydelse för friluftslivet. Även om den norska lagen sålunda
innehåller vissa uppslag som kan vara till nytta för en svensk utredning
om allemansrätten, har den icke utrett problemen på ett sådant sätt att en
överflyttning till svenska förhållanden skulle kunna ske utan ett ingående
utredningsarbete.
Lantbruks styrelsen påpekar, att reglerna i den norska rätten torde ses
mot bakgrunden av att tillgången på jordbruksjord i Norge är förhållandevis
begränsad, och uttalar att i vårt land det erforderliga skyddet måhända
bör kunna uppnås med mindre rigorösa bestämmelser.
Länsstyrelserna i Stockholms och Kopparbergs län, naturvårdsutredningen
och Svenska naturskyddsföreningen synes å andra sidan väsentligen
ansluta sig till den uppfattning som kommit till uttryck i motionerna och
hänvisar i positiva ordalag till den norska lagstiftningen. Länsstyrelsen i
Kopparbergs län betonar, att det från flera synpunkter vore önskvärt, att
vid en utredning förutsättningarna för samstämmighet över huvud mellan
de nordiska länderna i fråga om lagstiftningsåtgärder rörande allemansrätten
undersöktes. Naturvårdsutredningen anför för sin del i sammanhanget,
att det vore önskvärt om »flera av lagens bestämmelser, efter vederbörlig
överarbetning för att få anslutning till svensk rättspraxis, kunde
inflyta i en ny naturvårdslag». Naturskyddsföreningen upplyser, att vid flera
av dess centrala naturvårdskonfcrenser och förbundsrådsmöten, då de
problem som sammanhänger med det växande naturintresset, den ökade
fritiden, allemansrätten och markägarintresset diskuterats, det ur olika
synpunkter ansetts, alt den norska friluftslagstiftningen i väsentliga stycken
kunde tjäna som förebild för Sverige.
28
Tredje utskottets utlåtande nr 30 år 1961
Utskottet
Genom att skapa rättsligt skydd för olika befogenheter tillkommande
ett subjekt såsom ägare av fast egendom och genom att stadga inskränkningar
i givna befogenheter har samhället från tid till annan bestämt jordäganderättens
innehåll och gränser. »Alle mans» rätt till mark och vatten
och till de nyttigheter naturen frambragt har härvid fått vika för äganderättsbegreppet.
Ehuru reglerna om äganderättens utsträckning varierat, torde
begreppet aldrig ha haft en så vid innebörd att allmänheten varit betagen
de befogenheter den nu har i förhållande till jordägaren. Allemansrätten
sådan den nu existerar kan därför sägas ha uråldrig hävd. En annan
sak är, att med befolkningens ökade rörlighet och med det alltmer utbredda
intresset för friluftsliv allemansrätten kommit att utnyttjas i en utsträckning,
som varit otänkbar endast för några decennier sedan, och i former,
som tidigare varit okända. Medan rätten att färdas och uppehålla sig på
annans område tidigare haft sitt huvudsakliga värde för den lokala samfärdseln,
har den genom den nu antydda utvecklingen kommit att på ett
helt annat sätt innebära en omistlig tillgång för hela vårt folk. Utskottet
vill redan inledningsvis framhålla såsom sin uppfattning, att de befogenheter,
som nu kan anses rättmätigt tillkomma allmänheten, ej bör i någon
mån beskäras genom ny lagstiftning.
Det är naturligt, att den radikala förändringen i allemansrättens utövande
medfört problem. Å ena sidan har det blivit en samhällets angelägenhet
att så långt övriga allmänna intressen medger det bevara tillgången på
naturområden och i övrigt på olika sätt främja friluftslivet. Å andra sidan
kan inte en sådan invasion i naturen som den som nu försiggår äga rum
utan att frågor aktualiseras om naturskydd och om tillgodoseeende av den
enskilde jordägarens berättigade intresse av ostördhet och av ordning i
sina marker.
Motionärernas begäran om utredning rörande allemansrätten har närmast
föranletts av sistnämnda frågor. Av motionerna synes framgå, att avsikten
med yrkandena om utredning inte är att få till stånd en inskränkning
i allmänhetens nuvarande befogenheter, utan att motionärerna anser ett
närmare klarläggande av gränserna för allemansrätten nödvändigt för att
minska avarterna i dess utövande till gagn inte bara för markägarna utan
även för den övervägande delen av friluftsfolket.
Frågan om bevarande av naturområden för befolkningens friluftsliv har,
som framgår av den tidigare redogörelsen, i avsevärd grad redan beaktats,
framför allt genom strandlagstiftningen och naturskyddslagstiftningen. Såsom
jämväl framgår av vad utskottet tidigare angivit, överväges för närvarande
åtgärder som förefaller ägnade att ytterligare tillgodose detta syfte
och att leda till att nya områden göres tillgängliga för friluftsfolket. En sådan
utveckling torde vara önskvärd ur de synpunkter motionärerna före
-
29
Tredje utskottets utlåtande nr 30 år 1961
träder och synes böra leda till såväl ett minskat »slitage» på naturen som
en nedgång i antalet konfliktsituationer i förhållandet mellan friluftsfolket
och markägarna. De insatser i övrigt som såväl från kommunernas som
från olika företags sida göres till främjande av friluftslivet torde även ha en
i flera avseenden mycket stor betydelse för de syften motionärerna önskar
uppnå.
Det finns, som framgår av utskottets redogörelse för gällande rätt, redan
nu bestämmelser till motverkande av de »avigsidor» och det »missbruk»
av allemansrätten som motionärerna önskar skall stävjas genom den åsyftade
lagstiftningen. I själva verket är de företeelser i form av »intrång på
växande gröda, åverkan på stängsel, gren- och lövbrytning utan urskiljning»
som påtalats i de två likalydande motionerna alls inte yttringar av
allemansrätten utan fastmera genom stadganden i strafflagen klart uteslutna
från vad allmänheten äger rätt att företaga sig. Det torde kunna
sägas, att med bestämmelsen i 24 kap. 2 § strafflagen kriminaliserats så
gott som samtliga ur naturskyddssynpunkt icke önskvärda ingrepp av allmänheten
i naturens växtvärld. Åtgärder till motverkande av att den s. k.
kommersiella blomplockningen — för vilken straffbestämmelsen ej utgör
hinder — leder till utarmning av växtbeståndet i markerna övervägs för
närvarande av naturvårdsutredningen, som för övrigt har att ingå på frågan
om naturskyddet i hela dess vidd. Enligt 24 kap. 4 § strafflagen är det
vidare vid straffansvar förbjudet att ens beträda tomt, plantering och alla
andra ägor »som kan skadas därav». Av uttrycket »kan skadas» framgår,
att påvisbar skada ej förutsättes för straffbarhet (jfr rättsfallet NJA 1916
s. 65). Detta lagrum måste anses innebära ett åtminstone ur ekonomisk
synpunkt långt gående skydd för den enskilde markägaren mot intrång av
utomstående å hans fastighet. Utskottet kan svårligen tänka sig, att civilrättsliga
bestämmelser i nu angivna hänseenden skulle vara mer ägnade
än de givna straffstadgandena att upprätthålla allmänhetens respekt för
efterlevnad av reglerna. Motionärerna synes anse, att en civilrättsligt given
laglig reglering av allemansrätten skulle skapa större klarhet rörande gränserna
för allmänhetens befogenheter. Det är obestridligt, att gränserna för
vad som enligt 24 kap. 4 § strafflagen skall förstås med uttrycken »tomt»,
»plantering» och »skada» är flytande och att det måste möta svårigheter
att avgöra vad som är tillåtet i varje konkret fall. Utskottet är emellertid
ej övertygat om, att det är möjligt att i en ny lagstiftning skapa så mycket
större klarhet i förhållandet mellan jordägaren och allmänheten, att en lagstiftning
av denna anledning bör anses påkallad. Som i olika sammanhang
framhållits (bl. a. av strandlagsutredningen och av hovrätten över Skåne
och Blekinge i dess yttrande över motionerna) torde det möta stora svårigheter
att få till stånd entydiga bestämmelser med giltighet för alla de skiftande
förhållanden som kan möta på olika håll i landet. Den norska friluftslagen,
vilken av motionärerna framhållits som ett exempel på hur eu
30
Tredje utskottets utlåtande nr 30 år 1961
motsvarande lagstiftning i vårt land lämpligen bör utformas, synes i många
stycken illustrera detta förhållande. I påfallande hög grad har vid definition
av områden, som särskilt tillerkänts skydd, eller av förfaranden, som enligt
lagen ej skall tillåtas, tillgripits uttryck som >utilb0rlig fortrengsel», »tilb0rlig
varsomhet» och »nevneverdig skade eller ulempe». Utskottet finner
anledning antaga, att tolkningen av sådana begrepp kan bli föremål för
stridiga meningar och ge anledning till konflikter i lika hög grad som de
antydda tolkningssvårigheterna rörande allemansrättens innehåll i vårt
land.
Beträffande vissa särskilda former av friluftslivet får emellertid frågan
om behovet av laglig reglering ses mot bakgrunden av, att i visst hänseende
helt saknas bestämmelser till ledning vid avgörande av vad som skall anses
tillåtet eller ej. I fråga om tillåtligheten av tältning, parkering av fordon
och förtöjning av båtar å annans mark är nämligen av betydelse ej blott
om besittningstagandet inkräktar på tomt eller plantering eller medför risk
för skada å annan äga utan också om det innebär ett mera varaktigt utnytt^
jande av fastigheten. Ett sådant nyttjande anses allemansrätten inte medge,
men hur långt varaktigheten skall sträcka sig för att förfarandet skall bli
att betrakta som en besittningskränkning är en omdiskuterad fråga även
bland rättslärda. Även i ett annat hänseende, nämligen då tältning, parkering
o. d. —- utan att man kan tala om risk för skada å marken i vart fall
ej såvitt avser envar tältande eller bilist för sig — förehaves av ett stort
antal människor samtidigt, kan det understundom förefalla befogat anse,
att ett intrång i markägarens besittningsrätt äger rum. I nu berörda fall
synes ett behov av regler för fastställande av hur långt allmänhetens rättigheter
sträcker sig mera påtagligt. Naturvårdsutredningen har, såsom
framgår av dess yttrande över motionerna, för avsikt att i viss mån ta befattning
med allemansrättsliga problem, och har som exempel på frågor,
som torde bli aktuella, anfört just tillåtligheten att tälta eller parkera bil
på annans mark. Vid detta förhållande finner utskottet någon åtgärd i saken
ej för närvarande påkallad. Utskottet vill i detta sammanhang ånyo betona
sin inställning, att man inte genom lagstiftningsåtgärder bör inskränka allmänhetens
nuvarande rättigheter.
I vad hittills upptagits har utskottet ej bemött den i motionerna 1:512
och II: 602 särskilt nämnda frågan om nedskräpning av naturen. Utskottet
har tidigare redogjort för de möjligheter som för närvarande står till buds
och överväges för att komma till rätta med detta otvivelaktigt viktiga och
svårbemästrade problem. Utskottet finner det väl kunna förväntas, att med
nu möjliga och redan tilltänkta åtgärder det skall bli möjligt att råda bot
på missförhållandena å platser, där en större allmänhet regelbundet samlas
och förutsättningarna således är goda för anordnande av övervakning och
tillsyn. Bestämmelserna i 26 och 27 §§ naturskyddslagen torde emellertid
31
Tredje utskottets utlåtande nr 30 år 1961
ej ha nått sitt syfte att åstadkomma en tillfredsställande lösning av frågan
beträffande områden, där möjlighet till ingripande i annan ordning saknas.
Utskottet bemärker emellertid, att naturvårdsutredningen jämväl ämnar
överväga skärpta åtgärder mot nedskräpning, och anser därför ej heller
denna fråga för närvarande påkalla ytterligare utredning.
Utskottet har, med hänsyn till utformningen av det ena motionsyrkandet
och vad till stöd därför anförts om önskemålet av en såvitt möjligt samnordisk
lagstiftning, tidigare i utlåtandet lämnat uppgifter om gällande rätt
på ifrågavarande område i de övriga nordiska länderna. Ehuru i vissa stycken
väl torde finnas möjlighet att skapa likartade regler, är förhållandena
dock i väsentliga delar olikartade de nordiska länderna emellan och tanken
på en enhetlig lagstiftning förefaller åtminstone för närvarande ej realistisk.
Genom tidigare uttalanden emot den av motionärerna begärda utredningen
har utskottet givetvis ej velat förringa värdet av ett gott förhållande mellan
markägarna och friluftsfolket. En positiv inställning från jordägarnas
sida gentemot den allmänhet, som söker avkoppling och kontakt med naturen
på deras marker, är inte minst ett friluftsfolkets eget intresse. Svenska
orienteringsförbundet säger sig i ett yttrande, som utskottet tidigare
redovisat, ha genom mångårig kontakt med markägare och jakträttsinnehavare
lärt, »att man kommer långt med ömsesidig förståelse och hänsyn»,
samt finner det för förbundets egen del knappast behövligt med någon utredning.
Uttalandet torde utvisa, att friluftsfolkets egen inställning, dess
förståelse för naturens värden och för markägarens intressen, kanske är
den viktigaste förutsättningen för uppnående av tillfredsställande förhållanden
på friluftslivets område. Det stora flertalet av dem som söker sig ut
i skog och mark har säkerligen en sådan inställning. De som av olika anledningar
ej hör till denna kategori torde man enligt utskottets mening ha
stora möjligheter att påverka genom upplysning och propaganda. Den upplysningsverksamhet
som bedrives genom skolor och olika organisationer
samt på annat sätt måste därför anses vara av utomordentligt värde.
Sammanfattningsvis vill utskottet anföra följande. Friluftsfrågorna står
för närvarande i olika sammanhang i blickfältet. Vissa frågor som berör
allemansrältten är under utredning. Detta gäller såväl de frågor utskottet
enligt ovan funnit böra närmare övervägas som vissa andra i motionerna
ej berörda problem, bl. a. den viktiga frågan huruvida strandlagens bestämmelser
visat sig tillräckligt effektiva för dess syfte. Andra områden
inom allemansrätten avgränsas av regler som — särskilt i kombination med
upplysning — bör vara väl ägnade att i nuvarande form tillgodose syftet
med motionerna. Utskottet finner med hänsyn till det sagda någon framställning
från riksdagens sida om ytterligare utredning för närvarande ej
påkallad.
32
Tredje utskottets utlåtande nr 30 år 1961
Utskottet hemställer,
att förevarande motioner, I: 512 och II: 602 samt II: 607,
icke måtte föranleda annan riksdagens åtgärd än att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer, att motionerna
jämte detta utlåtande för kännedom överlämnas till 1960
års naturvårdsutredning.
Stockholm den 7 november 1961
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym, Georg Carlsson,
Kristiansson, Åkesson, Åke Larsson och Schött*;
från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Nyberg, fru Torbrink,
herrar Wachtmeister, Ekström i Iggesund, Grebäck, fröken Andersson
i Lerum och herr Tobé.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
10UNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 61
107854