Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961

1

Nr 68

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring av vissa
stadganden i vägtrafikförordningen, m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 368 i första kammaren av
herrar Lundström och Edström samt nr 427 i andra kammaren av herr
Carlsson i Stockholm m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har framlagts vissa förslag till ändringar
och kompletteringar av gällande trafiklagstiftning. Motionärerna har
sålunda föreslagit,

1) att vägmärke som tillkännager förbud mot omkörning mellan motordrivna
fordon obligatoriskt uppsättes jämväl vid vägens högra kant,

2) att förbudet att stanna eller uppställa fordon vid vägkorsning inom
ett avstånd av tio meter från korsande körbanas närmaste ytterkant samt
inom ett område av tio meter före övergångsställe för gående inskränkes
till sex meter från ytterkanten respektive övergångsstället,

3) att omkörning -— med iakttagande av nödig försiktighet — skall få
ske till vänster inom tättbebyggt område på gata med dubbla, markerade
körbanor i trafikriktningen,

4) att en uppmjukning av vänsterregeln sker på så sätt, att trafiken på
starkt trafikerade leder i städerna skall kunna framgå utan att lämna från
vänster kommande fordon företräde och att en dylik »led med företrädesrätt»
utmärkes med särskilt vägmärke, lämpligen utformat som ett diagonalställt
vägnummermärke,

5) att vänsterregeln upphäves beträffande trafik, som från enskild väg
passerar eller svänger in på allmän väg,

6) att dragfordon med tillkopplad släpvagn skall vara utrustat med en
på vänstra, främre stänkskärmen på en pejlstång av böjligt material placerad
skylt med texten »Släp»,

7) att fordon, som i mörker uppställts å väg utom tättbebyggt område,
utmärkes med förvarnande tecken, samt

8) att den nu föreskrivna skyldigheten att ha cykel utrustad med belysnings-
och reflexanordningar vid färd på väg under mörker utsträckes
till att gälla även vid färd under dager.

Med hänvisning till dessa förslag har motionärerna hemställt, att riksdagen
måtte beträffande förslaget under 7) anhålla hos Kungl. Maj:t om
skyndsam utredning och beträffande övriga förslag besluta sådana änd1—3029
61 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 68

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961

ringar i vägtrafikordningen och vägmärkeskungörelsen, som erfordras för
de av motionärerna förordade reformerna.

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande,
hänvisa till motionen 1:368.

över motionerna har utskottet, såvitt de avser förslagen under 2), 3)
och 5), i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver inhämtat yttranden
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt statens trafiksäkerhetsråd.
Utskottet har därjämte berett Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande, Folkrörelsernas motorförbund, Kungliga automobilklubben,
Motormännens riksförbund och Motorförarnas helnykterhetsförbund
tillfälle att avgiva yttranden över motionerna i dessa delar. De tre sistnämnda
har därvid avgivit yttrande genom sitt gemensamma organ Motororganisationernas
samarbetsdelegation.

Placering av vägmärken vid omkörningsförbud
Gällande bestämmelser

Enligt 12 § kungörelsen den 7 december 1951 angående vägmärken m. m.
skall förbudsmärken uppsättas vid vänstra vägkanten i körriktningen räknat.
Förbudsmärken som anger begränsad hastighet skall, då det icke användes
endast för upprepat tillkännagivande av gällande förbud, uppsättas
på allmän väg jämväl vid högra vägkanten. Om sä finnes erforderligt,
skall detta ske även i fråga om annat förbudsmärke. Där icke annat betingas
av förhållandena på platsen, skall märket uppsättas vinkelrätt mot
vägen och på ett avstånd av högst tre meter från körbanans kant. Märket
skall vidare uppsättas vid den plats på vägen, där förbudet tar sin början,
dock att till förberedande upplysning om att förare nalkas plats på vägen,
där förbud tar sin början, förbudsmärke må användas med därunder
anbragt tilläggstavla, angivande avståndet till den plats, som förbudet
avser.

Historik

I samband med tillkomsten av den allmänna hastighetsbegränsningen
inom tättbebyggda områden 1955 företogs den ändringen i vägmärkeskungörelsen,
att förbudsmärken angående begränsad hastighet skulle placeras
icke som tidigare endast vid den vänstra vägkanten utan jämväl vid den
högra. Ändringen torde ha föranletts av uttalanden av Kungliga automobilklubben
och Motormännens riksförbund i samband med remissbehandlingen
av det av 1953 års trafiksäkerhetsutredning år 1954 framlagda betänkandet.
I samband därmed företogs jämväl den justeringen av vägmärkeskungörelsen,
att även andra förbudsmärken, om så befanns erforderligt,
skulle uppsättas vid både den vänstra och den högra vägkanten.

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961

3

Vid 1960 års riksdag väcktes motioner med samma yrkande som det nu
förevarande. Yrkandet avslogs av riksdagen med följande i andra lagutskottets
utlåtande nr 63 intagna motivering:

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i föreskrifter, utfärdade den 21
maj 1959, stadgat, att ett flertal särskilt angivna vägmärken, däribland
förbudsmärke avseende omkörning, skall såvitt angår motorväg och fyrfilig
väg anbringas såväl vid vägens vänstra som dess högra sida eller, i förekommande
fall, på mittremsa eller mittrefuge. I yttrande över motionerna
har styrelsen icke funnit tillräckliga skäl föreligga för motsvarande föreskrifter
beträffande tvåfilig väg. Utskottet är av samma uppfattning. Det
måste nämligen i stor utsträckning bli beroende på lokala förhållanden,
huruvida uppsättande av märke på båda sidor av vägen kan anses erforderligt.
För sådana fall finns redan föreskrift i vägmärkeskungörelsen. Härtill
kommer att uppsättande av dubbla märken skulle förorsaka stora kostnader
samt att dessa knappast torde komma att motsvara nyttan av åtgärden.

Förbud att stanna eller uppställa fordon inom visst avstånd från vägkorsning

och övergångsställe för gående

Gällande bestämmelser

Med stannande av fordon avses själva åtgärden att bringa ett i gång
varande fordon till stillastående. Uppställning betecknar fordonets kvarstående.
Även ett aldrig så kort stillastående är att betrakta som uppställning.
Uppställning som icke blott pågår tillfälligt under kortare tid för
åkandes av- eller påstigning, för av- och pålastning av gods eller för liknande
ändamål är att bedöma som parkering.

I 49 § 1 mom. vägtrafikförordningen den 28 september 1951 ges den allmänna
bestämmelsen att fordon icke får på väg stannas eller uppställas
på sådan plats eller sådant sätt, att fara uppstår för person eller egendom
eller trafiken onödigtvis hindras eller störes. I 2 mom. stadgas att stannande
eller uppställning på väg icke får äga rum — utan att trafikförhållandena
föranleder det — bl. a. vid vägkorsning inom ett avstånd av tio
meter från korsande körbanas närmaste ytterkant samt på tydligt markerat
övergångsställe för gående eller inom ett område av tio meter före
övergångsstället. Har fordon på grund av motorfel eller av annan sådan
orsak blivit stående på nu nämnd plats, åligger det föraren att snarast avlägsna
det från körbanan. I rättspraxis har förbudet att stanna vid vägkorsning
ansetts gälla vid s. k. T-korsning jämväl på den sida av den genomgående
vägen, som befinner sig längst bort från den anslutande vägen.

Historik

I 1936 års vägtrafikstadga fanns icke några särbestämmelser om förbud
mot stannande och uppställning i anslutning till vägkorsning och över -

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961

gångsställe. Sådana bestämmelser intogs emellertid icke sällan i lokala trafikföreskrifter.

1943 års utredningsman, som hade att inom kommunikationsdepartementet
biträda med utredning och förslag i fråga om revision av 1936 års
vägtrafikstadga m. m., föreslog i sitt år 1944 avgivna betänkande (SOU
1944:18) att vissa bestämmelser, som förekom i skilda lokala trafikreglementen,
skulle intagas i vägtrafikstadgan för att undvika att reglerna på
olika orter blev av alltför skiftande natur. Bland dessa bestämmelser var
uppställningsförbud vid gatukorsning inom ett avstånd av sex meter från
korsande körbanas närmaste ytterkant samt inom ett område av tio meter
framför övergångsställe för gående.

1944 års trafikförfattningssakkunniga upptog i sitt år 1948 avgivna betänkande
med förslag till vägtrafikförordning m. in. (SOU 1948:34) bestämmelsen
om stannande- och uppställningsförbud framför övergångsställe
oförändrad men utvidgade förbudsområdet framför vägkorsning till
tio meter. De sakkunniga motiverade icke de föreslagna bestämmelserna på
annat sätt än att förbud mot stannande och uppställning erfordrades på
sådana platser, där stannande och uppställning regelmässigt kunde antagas
utgöra en fara eller ett otillbörligt hinder för trafiken.

I propositionen nr 30 till 1951 års riksdag med förslag till vägtrafikförordning
m. m. upptogs i huvudsak de bestämmelser, som de sakkunniga
föreslagit i hithörande avseenden. Föredragande departementschefen uttalade,
att förbudet mot stannande eller uppställning framför övergångsställe
för gående syftade till att skapa fri sikt över sådant övergångsställe, men
att bestämmelsen naturligen icke var avsedd att utgöra hinder mot att
stanna fordon för att lämna företräde åt gående.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i framställning till Kungl. Maj :t
den 18 mars 1961 förordat att länsstyrelse och stadsmyndighet skall medgivas
möjlighet att utfärda lokal trafikföreskrift om undantag från de nuvarande
bestämmelserna om uppställningsförbud i vägkorsning. Förslaget
tar närmast sikte på sådana T-korsningar, där den genomgående vägen är
förhållandevis bred, men torde kunna avse även andra fall under förutsättning
att framkomlighet och sikt icke försämras.

Motionerna

Motionärerna framhåller, att en minskning av förbudsområdet från tio
till sex meter skulle ge ett tillskott i varje gatukorsning med parkeringstillåtna
gator av parkeringsutrymme om 32 meter, d. v. s. teoretiskt åtta
platser. De anför att motiveringen för den nuvarande bestämmelsen är, att
bussar och större lastfordon skall få tillräckligt utrymme att svänga om
gathörnen. Enligt motionärerna utgör emellertid fordon uppställda nära
vägkorsningar hinder för trafik med större fordon endast i korsningar mellan
mycket smala gator. På sådana gator råder i allmänhet parkeringsförbud.
Å icke parkeringsförbjudna gator, skulle vid en sänkning av avstån -

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961

5

det från tio till sex meter vid behov förbudsområdet kunna utsträckas tin
tio meter och detta förhållande markeras genom målning av kantstenen.

Remissyttrandena

Beträffande detta förslag har remissinstanserna delade meningar.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen understryker att syftet med ifrågavarande
regler är att sikten och framkomligheten icke skall hindras. Enligt
styrelsens mening förekommer fall där några nackdelar i fråga om
sikt eller hinder för trafik av en uppmjukning av bestämmelsen beträffande
vägkorsning icke skulle behöva ifrågakomma. I detta sammanhang erinrar
styrelsen om sin ovannämnda framställning till Kungl. Maj:t, som i huvudsak
angår de speciella förhållandena i T-korsningar. Beträffande tiometersregeln
framför övergångsställe anser emellertid styrelsen sig icke
kunna förorda någon uppmjukning, i varje fall icke i vad avser annat fordon
än cykel, moped eller annan motorcykel. Styrelsen avstyrker därför
motionsyrkandet i vidare mån än vad som framgår av det sagda. För ett
sådant ställningstagande talar också den omständigheten att man nu är sysselsatt
med att söka förenhetliga den nordiska vägtrafiklagstiftningen och
att de svenska bestämmelserna i förevarande hänseende skiljer sig från de
danska och norska reglerna.

Statens trafiksäkerhetsråd avstyrker förslaget, enär ett genomförande
av detsamma skulle avsevärt försämra siktförhållandena. Bådet anser
också att det ur trafiksäkerhetssynpunkt är ett intresse att parkering i
största möjliga utsträckning sker annorstädes än på gatorna.

Folkrörelsernas motorförbund avstyrker också förslaget. Beträffande
tio-metersregeln vid vägkorsning anför förbundet:

Vi vill i detta sammanhang anföra, att de skäl som motiverade tio-metersregelns
införande fortfarande är aktuella, enär dels väg- och gatukorsningar
på de flesta platser inte breddats och dels utvecklingen gått därhän
att fordonen tenderar att bli längre och längre, varför gott svängningsutrymme
behövs. Dessutom skulle ett införande av sex-metersregel
ytterligare försvåra fordonsförarnas möjligheter att erhålla fri sikt i korsningarna,
vilket som konsekvens skulle få att trafiksäkerheten försämrades.
Att, som i motionen föreslås, genom lokala trafikföreskrifter m. m.
laborera med olika avstånd, anser vi skulle få till följd osäkerhet och förvirring
bland fordonsförarna, vilka nu genom de generella bestämmelserna
väl känner till tio-metersregeln.

Siktförhållandena vid övergångsställe kräver också enligt förbundet en
parkeringsfri zon på tio meter.

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande och Motororganisationernas
samarbetsdelegation understryker vikten av att åtgärder vidtages
för att underlätta parkering i städerna. Eftersom motionärernas förslag
icke torde påverka trafiksäkerheten i negativ riktning, tillstyrker de
motionerna i denna del.

2—3029 61 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 68

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 är 1961

Omkörning

Gällande bestämmelser

Enligt 47 § 1 mom. vägtrafikförordningen skall omkörning av annan
vägtrafikant än gående ske till höger, dock att omkörning av spårvagn
skall, då spårens läge medger det, äga rum till vänster. I 2 mom. stadgas
förbud mot omkörning där sikten är skymd, strax före eller i vägkorsning och
skarp kurva, samt strax före eller å backkrön eller obevakat, tydligt markerat
övergångsställe för gående. Utan hinder av dessa bestämmelser får emellertid
enligt 4 mom. förare av fordon, som föres i körfil passera fordon i
attnan körfil före eller i vägkorsning såväl till höger som till vänster. Filkörning
före vägkorsning kan förekomma antingen på grund av lokal trafikföreskrift
i markerade körbanor eller där på grund av trafikens intensitet
spontan filkörning utbildats. Likaså äger fordonsförare att, med iakttagande
av nödig försiktighet, till vänster omköra fordon, som svänger
till höger, eller vars förare tydligt förbereder sådan sväng.

Omkörning till vänster då fordonen framgår i körfiler får således enligt
vägtrafikförodningens bestämmelser icke ske annorstädes än före eller i
vägkorsning. Av avgöranden i rättspraxis torde emellertid kunna utläsas
att omkörning till vänster icke föranleder ansvar, då till följd av trafiktätheten
fordonen är inordnade i jämsides löpande kolonner. Frågan angående
omkörning till vänster i körfil vid mindre tät trafik och utan anslutning
till vägkorsning har icke varit föremål för prövning i högsta instans.

Historik

Bestämmelser om omkörning till vänster i körfil i anslutning till vägkorsning
saknades i 1936 års vägtrafikstadga. De infördes genom propositionen
nr 30 till 1951 års riksdag med förslag till vägtrafikförordning m. m.
och betingades enligt föredragande departementschefens uttalande »av
hänsynen till intresset av trafikens smidiga avveckling».

Motionerna

Motionärerna framhåller, att det är mycket vanligt i stadstrafik med
omkörning till vänster även utan anslutning till vägkorsning på sådana
gator där plats finns för flera jämsides körande fordon. Framför allt sker
detta på gator med dubbla körbanor för trafik i samma riktning, åtskilda
med streckad markering, i sådana fall då det i den högra filen körande
fordonet på långt avstånd från vägkorsning intagit denna fil för att förbereda
högersväng. Eftersom detta körsätt enligt motionärerna är mest trafiksäkert
och ökar framkomligheten i tät trafik, bör det legaliseras. Tillstånd
till omkörning till vänster bör dock begränsas till att avse omkörning
inom tättbebyggt område på gator med dubbla markerade körbanor

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961

7

i samma körriktning. Bestämmelsen bör kompletteras med en föreskrift
att den omkörande skall iakttaga nödig försiktighet.

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser med undantag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
är positivt inställda till motionerna i denna del.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hyser den uppfattningen, att några
nämnvärda fördelar av att lagfästa den praxis som utvecklat sig icke torde
stå att vinna. Genom en sådan regel skulle osäkerhet uppkomma, då förare
av fordon i högerfil önskar föra sitt fordon över i vänsterfil. Styrelsen avstyrker
därför förslaget.

Statens trafiksåkerhetsråd ansluter sig i allt väsentligt till motionärernas
uppfattning och finner det otillfredsställande att närmare bestämmelser
i dessa avseenden saknas. Därigenom skapas enligt rådets mening osäkerhet
hos trafikanterna och framkallas fara för trafikolyckor. Hur bestämmelserna
bör utformas fordrar emellertid närmare överväganden. Rådet
tillstyrker därför att motionärernas förslag göres till föremål för utredning.

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, Folkrörelsernas
motorförbund och Motororganisationernas samarbetsdelegation understryker
att det i motionerna angivna körsättet i stor utsträckning tillämpas
i praktiken till fördel för en smidigare avveckling av trafiken och utan
att trafiksäkerheten blir eftersatt. Organisationerna tillstyrker därför motionerna
i denna del.

Uppmjukning av vänsterregeln

Gällande bestämmelser

Trafikregler för korsande möte återfinnes i 48 § vägtrafikförordningen.
Huvudregeln är att, då ett fordons kurs skär ett annat fordons kurs, föraren
av det fordon, som bär det andra fordonet på sin vänstra sida, skall
lämna företräde åt det sistnämnda fordonet. Härmed fritages dock icke
någon förare från skyldighet att iakttaga försiktighet vid passerande av
eller färd in på korsande eller anslutande väg. Detta skall särskilt gälla
den, som från väg med ringa trafik kommer in på väg med livlig trafik.
Från huvudregeln göres emellertid tre viktiga undantag. För det första
åligger det fordonsförare, som ämnar passera eller eljest köra in på huvudled,
att dessförinnan stanna fordonet samt lämna företräde åt fordon på
huvudleden, för det andra skall förare, som ämnar köra in på motorväg,
lämna företräde åt fordon på denna, och för det tredje skall förare, som
från parkeringsplats, fastighet, tomt, äga eller annat dylikt område vill
passera eller svänga in på väg, lämna företräde åt fordon på vägen. Här -

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 är 1961

utöver gäller vissa undantag som sammanhänger med att spårvagn, militärtrupp,
begravningståg och annan procession samt utryckningsfordon
då så påkallas, skall om möjligt lämnas fri väg. Det må tilläggas, att genom
lokal trafikföreskrift skyldighet kan stadgas för förare att, innan han kör
in på väg, som icke är huvudled, stanna sitt fordon. Genom en sådan föreskrift,
sättes icke enligt gällande bestämmelser vänsterregeln ur spel. Av
rättspraxis torde dock kunna utläsas, att förare i sådant fall i allmänhet
skall lämna företräde för den på den korsande vägen framgående trafiken.

Historik

1943 års utredningsman föreslog i sitt betänkande beträffande reglerna
för korsande möte bl.a., att den som färdades på enskild väg skulle
lämna företräde åt den som färdades på allmän väg samt att oberoende
av vägarnas karaktär alltid skulle gälla att den som svängde in på annan
väg skulle lämna företräde åt den som färdades rakt fram.

1944 års trafikförfattningssakkunniga upptog emellertid icke dessa förslag
i sitt betänkande. Beträffande förslaget om företräde för den som
färdades på allmän väg invändes nämligen, att trafikanter ofta hade svårt
att skilja allmän väg från enskild väg, ävensom att enskild väg stundom
hade större trafikbelastning än korsande allmän väg. Mot förslaget om företräde
för den som färdades rakt fram anmärktes, att den förordade regeln
var omöjlig att praktisera exempelvis i en likvinklig Y-formig vägförgrening
samt att den knappast var rimlig i en T-korsning, där så gott som all
trafik var svängande.

I propositionen nr 30 till 1951 års riksdag med förslag till vägtrafikförordning
in. m. upptogs icke heller de här nämnda förslagen. Föredragande
departementschefen fann dem på ovan angivna skäl icke lämpliga. Däremot
kunde enligt hans mening övervägas ett stadgande om att utom tättbebyggt
område förare, vilken från väg av betydelse endast för lokaltrafiken ville
korsa större väg eller svänga in på denna, skulle lämna företräde åt fordon
på den större vägen, såvida med hänsyn till förhållandena på platsen förstnämnda
vägs egenskap av biväg var uppenbar. Ett sådant stadgande borde
dock enligt departementschefens mening icke införas, eftersom man borde
undvika att göra reglerna om förkörsrätt alltför invecklade.

I propositionen nr 69 till 1958 års A-riksdag med förslag till ändringar i
vägtrafikförordningen in. m. föreslogs undantaget från västerregeln vid utfart
från parkeringsplats, fastighet, tomt, äga eller annat dylikt område. I
anledning av propositionen väcktes motionen 11:434, i vilken föreslogs införande
av ett nytt begrepp, »genomfartsled», samt i anslutning härtill sådant
tillägg till reglerna om korsande möte att förare som ämnade köra in
på genomfartsled ålades att lämna företräde åt fordon på denna.

Föredragande departementschefen hade i propositionen redan tagit ställning
till frågan om genomfartsleder och uttalade därvid i samband med
förslaget till undantag från vänsterregeln:

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961

Måhända skulle det kunna övervägas att utvidga bestämmelsen till en
allmän regel om företräde för den, som färdas på väg med starkare trafik,
i förhållande till den, vilken kommer från väg med svagare trafik. Med en
dylik utformning skulle bestämmelsen emellertid i praktiken sätta vänsterregeln
ur kraft och därigenom leda till mycket långtgående konsekvenser.
Jag är väl medveten om att många kunniga och hänsynsfulla förare i viss
utsträckning tillämpar eu dylik princip utan stöd i författningen men anser,
med hänsyn till nyssnämnda följdverkningar, icke lämpligt att en bestämmelse
i ämnet inflyter i vägtrafikförordningen.

Andra lagutskottet avstyrkte förslaget om införande av genomfartsleder
i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 20. Utskottet anförde bl.a.

Utskottet vill för sin del uttala, att tillskapande av ett sådant institut,
som motionärerna avser, knappast skulle bli av något större värde vid sidan
om det nu existerande huvudledsbegreppet. De väsentligaste olägenheterna
med att ge trafiken på en genomfartsled absolut företräde framför anslutande
trafik är att en sådan ordning medför hinder för den lokala trafiken,
särskilt å tider då livlig trafik råder på genomfartsleden. Detta har
medfört att man i stor utsträckning icke velat införa huvudledsbestämmelser
i städerna. Berörda olägenheter skulle bli lika stora vid en tillämpning
av de av motionärerna föreslagna reglerna. En nackdel med förslaget är
därjämte att det skulle nödvändiggöra tillförandet av ytterligare ett vägmärke
till vår redan tidigare stora flora på området. Allmänheten skulle
också få svårt att hålla isär de olika bestämmelser, som skulle komma att
gälla i avseendet.

Fråga om tillskapande av genomfartsleder väcktes ånyo i motioner till

1960 års riksdag. Motionerna behandlades av andra lagutskottet, som i sitt
av riksdagen i denna del godkända utlåtande nr 63 anförde, att de vid
1958 års A-riksdag åberopade skälen alltjämt var bärande och att utskottet
på grund därav icke kunde tillstyrka motionsyrkandet.

Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen, som i remissyttrande över motionerna
vid 1960 års riksdag avstyrkte förslaget om genomfartsleder, har
emellertid i sin förenämnda framställning till Kungl. Maj :t den 18 mars

1961 föreslagit införande av en bestämmelse om företräde för genomfartstrafik
inom tättbebyggt område. Förslaget innebär, att stoppskyldighet icke
skall gälla före infart å huvudled inom tättbebyggt område, såvida inte
länsstyrelse eller stadsmyndighet särskilt förordnat om sådan stoppskyldighet.
Sådan huvudled skall utmärkas med sedvanligt huvudledsmärke,
en på spetsen ställd triangel, men till skillnad från huvudleder utom tättbebyggt
område icke med skylt om stopplikt. I detta sammanhang må
nämnas att styrelsen vidare föreslagit, att stoppskyldighet, som av länsstyrelse
eller stadsmyndighet införts vid annan väg än huvudled, alltid
skall vara förknippad med skyldighet att lämna företräde åt trafiken på
den andra vägen.

1 ett interpellationssvar den 18 maj 1961 erinrade chefen för kommunikationsdepartementet
om tendensen att uppmjuka vänsterregeln på vissa

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961

större gator i städerna och anförde att skäl på grund därav förelåg för en
översyn av reglerna i vägtrafikförordningen om korsande möte. Han uppgav
att väg och vattenbyggnadsstyrelsens framställning efter sedvanlig remissbehandling
skulle överlämnas till den nordiska trafikkommittén för
vidare behandling, varvid bestämmelserna om korsande möte torde bli föremål
för diskussion i syfte att få fram enhetliga regler i de nordiska länderna.

M*tionrrna

Motionärerna anser det vara av vital betydelse för framkomligheten i
trafiken att genomfartsleder med hög kapacitet skapas, så länge kringfarter
runt samhällena icke kunnat ordnas. Åtgärden att införa huvudleder
i städerna anser de icke praktiskt lämplig, eftersom den därmed följande
stoppskytdigheten vållar onödiga komplikationer. Mot argumentet att anordnande
av genomfartsleder skulle utgöra hinder för den lokala trafiken
särskilt vid rusningstid talar de goda erfarenheterna dels från existerande
huvudleder och dels från länder där genomfartsleder anordnats.

Motionärerna finner det vidare orimligt, att fordon, som exempelvis
färdas på en länsväg med relativt stark genomgående trafik, skall lämna
företräde åt trafik, som kommer från vänster från en mindre byväg. Vänsterregeln
bör därför enligt deras mening upphävas beträffande trafik, som
kommer från enskild väg. Att en väg är enskild framgår, anför de, som
regel av vägbredd och utformning av korsningen. Särskilt vägmärke för att
markera den föreslagna bestämmelsen erfordras därför icke.

Remissyttrandena

Remissinstanserna har, såvitt angår detta avsnitt, haft att yttra sig
endast om förslaget att upphäva vänsterregeln beträffande trafik, som
kommer från enskild väg.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens trafiksäkerhetsråd och Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande avstyrker motionerna i
denna del under åberopande av de skäl som anfördes mot förslaget i samband
med vägtrafikförordningens tillkomst. De båda sistnämnda framhåller
därjämte, att beträffande särskilt farliga korsningar mellan allmän
och enskild väg kan det resultat motionärerna syftar till uppnås genom
lokal trafikföreskrift om stopplikt för trafiken på den enskilda vägen.

Folkrörelsernas motorförbund finner det lämpligt, att enskild väg intages
bland undantagen från vänsterregeln. Förbundet anser emellertid att
behov av anvisningar för trafikanterna härom stundom kan föreligga och
anför:

Många gånger kan dock en enskild väg vara livligt trafikerad, varför
fordonsförare som ej är bosatta i trakten lätt kan få den uppfattningen att
vägen är allmän. För att undvika förvirring och olyckstillbud i sådana situa -

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961 It

tioner anser vi, i motsats till motionärerna, att markering av företrädesrätten
på den korsande vägen måste vidtagas, exempelvis genom uppsättande
av stoppskyltar på de enskilda vägarna, invid vägkorsningarna. Dock
torde ett sådant förfaringssätt endast behöva tillämpas där tveksamhet
råder hos trafikanten om huruvida den väg han färdas på är allmän eller
enskild. Det torde kunna uppdragas åt länsstyrelserna i respektive län att
hesluta om på vilka vägar dylik markering erfordras.

Matororganisationernas samarbet sdelegation anser, att frågan om en
uppmjukning av vänsterregeln bör hänskjutes till den utredning, som har
till uppgift att överse vägtrafiklagstiftningen, för att få frågan belyst i ett
större sammanhang.

Skylt om släpfordon

Gällande bestämmelser och historik

Bestämmelser om skyltar på motordrivna fordon och släpfordon är intagna
i 21 § vägtrafikförordningen. Varken i denna paragraf eller i något
annat stadgande föreskrives skyldighet att ha dragfordon, till vilket kopplats
släpfordon, försett med skylt, som anger detta förhållande.

Vid remissbehandlingen av 1953 års trafiksäkerhetsutrednings år 1954
avgivna betänkande föreslogs i yttranden av bland annat Motorförarnas
helnykterhetsförbund, Kungliga aut o mobilklubb en och statens biltrafiknämnd,
att det på något sätt framifrån borde utmärkas, huruvida ett fordon
var försett med släpvagn. Den förstnämnda organisationen föreslog en markering
på dragfordonets främre vänstra sida i form av ett lysande »S» oeh
biltrafiknämnden föreslog ett märke i form av en triangulär gul belysning
över förarhytten och en extra lykta baktill.

I propositionen nr 172 till 1955 års riksdag, som grundade sig på förenämnda
betänkande, följde emellertid föredragande departementschefen
inte förslagen, enär de och andra under remissbehandlingen väckta förslag
enligt hans förmenande fordrade för sitt förverkligande undersökningar och
överväganden, som icke lämpligen kunde komma till stånd i sammanhanget.

Frågan om skyldighet att utrusta dragfordon med tillkopplad släpvagn
med skylt med texten »Släp» var i anledning av motioner föremål för prövning
av 1960 års riksdag. Andra lagutskottet avstyrkte i sitt av riksdagen
i detta avseende godkända utlåtande nr 63 motionsyrkandet. Utskottet anförde: Utskottet

har icke kunnat erhålla några uppgifter, av vilka slutsatser
kan dragas angående frekvensen av olyckor av det slag motionärerna åsyftar.
Det förefaller dock utskottet troligt, att de flesta olyckor, där cyklister
eller mopedistcr påkörts av släpfordon, haft sin grund i andra omständigheter
iin bristande insikt om det omkörande fordonets längd. Enär en

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961

lagstiftning av föreslaget innehåll icke heller ur andra synpunkter torde
ha någon mera trafiksäkerhetsfrämjande effekt, finner utskottet inte skäl
biträda förslaget.

Motionerna

Motionärerna framhåller, att allvarlig fara uppstår för cyklister och mopedister,
när de omköres av lastbilar med släp, personbilar med husvagnar
och liknande fordonskombinationer. Kopplingsanordningarna är ofta
så långa, att den omkörde redan när den dragande bilen passerat får uppfattningen,
att omkörningen är avslutad och utkörning från vägkanten
kan ske utan risk. Ett effektivt medel att förebygga sådana olyckshändelser
skulle vara en skylt med texten »Släp», placerad på dragfordonets främre
vänstra stänkskärm.

Förvarnande tecken för i mörker uppställt fordon
Gällande bestämmelser

Huvudreglerna om stannande och uppställning av fordon är som tidigare
nämnts meddelade i 49 § vägtrafikförordningen den 28 september 1951. I
paragrafens 1 mom. stadgas, att fordon inte får stannas eller uppställas
på väg på sådan plats eller sådant sätt, att fara uppstår för person eller
egendom eller trafiken onödigtvis hindras eller störes, samt att stannande
och uppställning såvitt möjligt skall ske på vänstra sidan av vägen. I 2
mom. föreskrives bl. a., att stannande eller uppställning på väg inte utan
att trafikförhållandena det föranleder får äga rum på motorväg annorstädes
än på parkeringsplats och inte heller i skarp kurva eller nära sådan
eller på backkrön eller i närheten därav eller på annan plats, där sikten
är skymd. Vidare föreskrives att, om fordon på grund av motorfel eller av
annan sådan orsak blivit stående på plats som nu nämnts, det åligger föraren
att snarast avlägsna det från körbanan.

Beträffande belysning på fordon, som under mörker är uppställt på väg,
har föreskrift meddelats i 51 § nämnda förordning. I föreskriften, som inte
gäller det fall då fordonet uppställts på parkeringsplats och inte heller då
tillfredsställande vägbelysning är anordnad, angives i huvudsak, att fordonet
skall vara försett med belysnings- och reflexanordning i enlighet med
vad som är föreskrivet, då fordonet föres under mörker på väg. Bestämmelsen
innebär för bil väsentligen, att två framlyktor eller särskilda parkeringslyktor
och vidare två röda baklyktor skall vara tända samt att bilen
skall vara försedd med två på samma höjd anbragta reflexanordningar,
som återkastar rött sken bakåt. Samma regler gäller i stort sett för traktor.
Tvåhjulig motorcykel, moped och trampcykel behöver inte ha mer än
en framlykta, en baklykta och en reflexanordning. Släpfordon och efterfordon
skall ha två röda baklyktor tända samt vara försedda med två re -

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961

flexanordningar, som återkastar rött sken bakåt. Å släpfordon och efterfordon,
som icke är kopplat till bil eller traktor, skall därutöver finnas belysnings-
eller reflexanordning, som utsänder eller reflekterar vitt eller
gult ljus framåt.

Historik

Bestämmelsen om belysning på fordon, som under mörker uppställts
på väg, fick sin nuvarande lydelse år 1955. Till grund för den då genomförda
ändringen låg det av 1953 års trafiksäkerhetsutredning år 1954 framlagda
betänkandet. Vid remissbehandlingen av detta erinrade Kungliga
automobilklubben, att Förenta Nationernas ekonomiska kommission för
Europa (ECE) framfört förslag om portabelt varningsmärke med reflexanordning
att medföras i lastbilar. Klubben ansåg för sin del lämpligt med
en bestämmelse om att alla bilar, traktorer och motorredskap skulle vara
utrustade med ett sådant märke eller annan jämförbar signalanordning,
t. ex. uppställningsbar lykta med blinkande ljus och tillräcklig lystid.

I propositionen nr 172 till 1955 års riksdag, som grundade sig på förenämnda
betänkande, följde emellertid föredragande departementschefen
inte förslaget, enär detta och andra under remissbehandlingen väckta förslag
enligt hans förmenande fordrade för sitt förverkligande undersökningar
och överväganden, som icke lämpligen kunde komma till stånd i
sammanhanget.

Vid 1959 års riksdag väcktes motioner med samma yrkande om förvarningstecken,
som de nu förevarande, i syfte att minska antalet mörkerolyckor.
Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande
nr 13 efter att först ha redogjort för gällande bestämmelser bl. a. följande: Utskottet

anser i likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och trafiksäkerhetsrådet,
att ansträngningarna att minska antalet av de av motionärerna
avsedda olyckorna i första hand bör inriktas på att förmå fordonsförarna
att iaktta skyldigheten att föra bort fordonen från körbanan. De
gällande bestämmelserna är enligt utskottets mening väl ägnade att verka
i denna riktning. Utöver vad ovan sagts om dessa bestämmelser vill utskottet
erinra om möjligheterna att genom lokala föreskrifter stadga förbud
att parkera eller stanna fordon på vägsträckor, där faran för olyckor erfarenhetsmässigt
är stor. Sådana förbud bör efter hand som parkeringsplatser
inrättas i anslutning till vägarna kunna meddelas i allt större utsträckning.

De åtgärder, som under senare år vidtagits för att minska antalet mörkerolyckor,
har föregåtts av noggranna utredningar och utan tvivel varit
ändamålsenliga. Det synes utskottet tveksamt, om mycket står att vinna
med ytterligare utredningar i ämnet. I varje fall är utskottet inte berett
att tillstyrka en utredning med syfte att förvarningstecken skall bli obligatoriska
beträffande alla slag av motorfordon. Däremot torde det vara lämpligt,
om utvecklingen beträffande mörkerolyckorna fortlöpande följdes av
statens trafiksäkerhetsråd eller annan lämplig myndighet. Det skulle så -

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961

lunda vara av värde om det statistiska materialet kunde utökas och bearbetas,
så att man kunde få fram säkert underlag för ytterligare åtgärder
mot mörkerolyekorna. En sådan undersökning skulle måhända visa, att
skäl finns att införa skyldighet att — i enlighet med vad som lär gälla i
några andra europeiska länder — under mörker utmärka vissa slag av
fordon på det sätt motionärerna tänkt sig.

Avskrift av riksdagens skrivelse i anledning av utskottets utlåtande har
av Kungl. Maj:t överlämnats till statens trafiksäkerhetsråd med uppdrag
att i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen företaga den av riksdagen
förordade undersökningen.

Mot ion erna

Motionärerna framhåller, att stillastående fordon på väg under mörker
utgör en särskild fara i trafiken. De anser att bestämmelserna om fordonsbelysning
i sådana situationer är otillräckliga och anför som skäl härför:

a) att ljuset från baklyktor och reflektorer icke varslar om att ett fordon
står stilla,

b) att det icke med hjälp av nämnda ljus är möjligt att snabbt och säkert
uppskatta avståndet till det stillastående fordonet,

c) att baklyktorna och reflektorerna icke är synliga, om fordonet av någon
anledning blivit stående i skarp kurva, bakom backkrön eller på annan
plats, där sikten är skymd,

d) att baklyktorna kan ha satts ur funktion genom t. ex. haveri eller annan
trafikolycka,

e) att ljuset från baklyktor och reflektorer tillfälligt kan skymmas av
fordonets förare, passagerare eller andra vägtrafikanter.

Som ytterligare ett riskabelt trafikhinder framhåller motionärerna fordonslast,
som fallit ner på körbanan och som ej markeras med vare sig
ljus- eller reflexanordning.

Motionärerna yttrar i fortsättningen, att förvarningsmarkering av stillastående
fordon och därmed jämförliga trafikhinder anses vara det säkraste
sättet att förebygga av dessa hinder orsakade påkörningsolyckor. De
erinrar om att arbetsutskottet för förhindrande av trafikolyckor inom ECE
för sådant ändamål rekommenderat användning av en triangelformad tavla
av lämplig storlek, försedd med röd bård av reflekterande material, vilken
skulle placeras på körbanan på tillräckligt avstånd bakom fordonet, samt
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordat att varningstecknet skulle
utgöras av en av stavar sammansatt triangel med omkring 45 cm sida,
belagd med reflexmaterial. Motionärerna fortsätter:

Ett flertal länder i Europa har i princip anslutit sig till ovannämnda rekommendationer
av ECE:s arbetsutskott, och Holland, Västtyskland,
Frankrike, Belgien och Italien har i lagstiftning fastställt skyldighet att
under vissa förutsättningar, olika för olika länder, utmärka på väg stillastående
fordon med förvarnande tecken.

Trafikförhållandena i vårt land motiverar skärpta lagbestämmelser för

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961

att förebygga påkörningsolyckor, då motorfordon står uppställda på körbanan
i mörker. Här kan såsom ogynnsamma faktorer framhållas den långa
tid av året som mörkertrafik äger rum i de norra delarna av vårt land.
Otaliga exempel kan framdras från krönikan över vägtrafikolyckor, där
påkörning skett bakifrån i mörker av bilister, som inte kunnat observera
ett stillastående fordon.

Priset för en fullgod varningstriangel är lågt, ca 8—10 kr., varför ett
obligatoriskt anskaffande icke kan anses vara en nämnvärd börda för bilisten,
i varje fall icke sett i relation till värdet för trafiksäkerheten.

Då frågan om sättet för utsättandet jämte andra hithörande problem kan
vara komplicerad att lösa, föreslås att en undersökning genomföres om
bästa sättet att förvarna för fordon, som i mörker är uppställt på väg
utanför tättbebyggt område.

Belysnings- och reflexanordningar på cykel
Gällande bestämmelser

Regler om belysnings- och reflexanordningar på cykel återfinns i 7 §
vägtrafikförordningen. Enligt denna gäller, att cykel vid cykling under
mörker skall vara försedd med dels framtill en lykta, som visar gult eller
vitt sken av tillräcklig ljusstyrka för att cykeln skall kunna föras på betryggande
sätt och som, därest den har bländande sken, snabbt kan avbländas
på tillfredsställande vis, dels ock baktill en lykta, som visar rött
sken bakåt, och reflexanordning, som vid belysning återkastar rött sken
bakåt. Det tillätes dock att baklykta och reflexanordning kombineras.

Vissa regler gives också i samma paragraf för fordon, som kopplats vid
sidan av eller efter cykel. Även dessa har tillämpning endast vid cykling
under mörker.

Historik

Enligt den ursprungliga lydelsen av vägtrafikförordningen skulle cykel
vid cykling under mörker vara utrustad baktill antingen med lykta, som
visade rött sken bakåt, eller med reflexanordning, som vid belysning återkastade
rött sken.

I propositionen nr 172 till 1955 års riksdag föreslogs emellertid den
skärpningen av bestämmelserna, att cykel baktill skulle vara försedd såväl
med baklykta som reflexanordning. Till grund för propositionen låg det av
1953 års trafiksäkerhetsutredning år 1954 framlagda betänkandet. Vid remissbehandlingen
av detta framhölls i yttrande från statspolisintendenten,
att den föreslagna bestämmelsen troligen på sina håll icke kom att lända
till efterrättelse. I syfte att möjliggöra ökad kontroll yrkades därför en sådan
jämkning av bestämmelsen, att cyklar, som brukades på väg — oavsett
om det skedde i mörker eller icke — skulle vara försedda med lykta och
reflexanordning haktill. Liknande synpunkter framfördes även av andra

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961

remissinstanser. Propositionen följde emellertid inte förslagen, enär de enligt
föredragande departementschef en fordrade för sitt förverkligande undersökningar
och överväganden, som icke lämpligen kunde komma till
stånd i sammanhanget.

Vid behandlingen av propositionen anförde andra lagutskottet i sitt av
riksdagen godkända utlåtande nr 34 att det mot förslaget kunde anföras
huvudsakligen kostnadsskäl. Utskottet ville icke motsätta sig, att den föreslagna
bestämmelsen infördes i vägtrafikförordningen, men ansåg, att
Kungl. Maj :t borde överväga, om det icke kunde anstå tills vidare med
ikraftträdandet. Vid en sådan anordning skulle man nämligen enligt utskottets
mening ha anledning räkna med att baklykta kom att ingå i standardutrustningen
på nya cyklar och att bruket av baklykta alltså efter
hand blev mera allmänt. Bestämmelsen kunde sedan vid lämplig tidpunkt
sättas i kraft.

Kungl. Maj.l följde emellertid inte riksdagen, utan den föreslagna bestämmelsen
trädde i kraft den 1 juli 1956, såsom förordats i propositionen.

Vid 1960 års riksdag väcktes motioner i vilka bl. a. hemställdes att skyldigheten
att ha cykel försedd med ljus- och reflexanordningar skulle utvidgas
att gälla även vid färd under dagsljus. Andra lagutskottet anförde
i sitt utlåtande nr 63 att en sådan utvidgning framstod som ur trafiksäkerhetssynpunkt
önskvärd. Mot en sådan reform talade visserligen att
kostnaden för anskaffandet av sådan utrustning för många cyklister, som
ofta hörde till de ekonomiskt mindre bärkraftiga trafikanterna, kunde framstå
som väl betungande. Med hänsyn till det stora antalet mörkerolyckor,
vari cyklar var inblandade, syntes det emellertid utskottet — om även med
viss tveksamhet — som skälen för förslaget vägde över. Utskottet tillstyrkte
därför bifall till förslaget. I en vid utlåtandet fogad reservation
avstyrktes emellertid förslaget med följande motivering:

Med hänsyn till att det för närvarande torde finnas omkring 300 000
cyklar som saknar belysningsanordning och då dessa torde vara avsedda
att endast användas för färd under dagen och särskilt då under den ljusa
årstiden, finner utskottet det inte vara tillräckligt motiverat att av hänsyn
till trafiksäkerheten ålägga cyklisterna den merkostnad som en särskild
belysningsanordning medför.

\ kamrarnas behandling av utskottsutlåtandet bifölls reservationen

i törsta kammaren med 69 röster mot 51 och i andra kammaren med
131 röster mot 46. Ett i samma utlåtande tillstyrkt förslag att utvidga
förenämnda skyldighet beträffande mopeder vann emellertid kamrarnas
bifall.

Motionerna

Motionärerna anför, att ett viktigt steg mot ökad trafiksäkerhet under
mörker togs 1955, då det föreskrevs att cyklister vid färd under mörker

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år J96t

17

skulle ha fordonet försett med såväl baklyse som reflexer. Enligt motionärerna
nonchaleras denna bestämmelse emellertid i stor utsträckning.
De fortsätter:

En starkt bidragande orsak till cyklisternas nonchalans mot trafikbestämmelserna
torde vara att möjligheten till effektiv övervakning är
starkt beskuren, så länge cyklar vid färd under dagsljus icke har skyldighet
att föra belysnings- och reflexanordningar. När fordonskontroller —
såsom vanligen sker — anordnas under dagen, saknas möjlighet att ingripa
mot bristande utrustning i nämnda fall, och föraren kan icke åläggas
skyldighet att rätta till hristfälligheten. Nackdelarna ur kontrollsynpunkt
är uppenbara.

För att man skall komma till rätta med dessa nackdelar anser motionärerna,
att föreskriften bör utsträckas att gälla även vid färd under dagsljus.
Enar kostnaden för anskaffande av en fullgod generatordriven belysningsutrustning
uppgår till 25—30 kronor, kan den knappast bli betungande
för någon.

Utskottet

Förevarande motioner innehåller ett flertal förslag till ändringar och
kompletteringar av gällande trafiklagstiftning.

Enligt vägmärkeskungörelsen skall förbudsinärken uppsättas vid vägens
vänstra vägkant i körriktningen räknat. Förbudsmärken som anger hastighetsbegränsning
skall uppsättas på allmän väg jämväl vid högra vägkanten.
Om så finnes erforderligt, skall detta ske även i fråga om annat förbudsmärke.
Motionärerna har föreslagit att märke som anger förbud mot
omkörning obligatoriskt skall uppsättas på allmän väg vid såväl den
vänstra som den högra vägkanten.

Fråga av samma innehåll var föremål för riksdagens behandling förra
året. Därvid erinrades om att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreskrivit,
att förbudsmärke avseende omkörning skulle såvitt angick motorväg och
fyrfilig väg anbringas jämväl vid den högra vägkanten eller i förekommande
fall på mittremsa eller mittrefuge. Riksdagen ansåg, att tillräckliga skäl icke
förelåg för motsvarande föreskrifter beträffande tvåfilig väg. Det måste
nämligen, framhölls det, i stor utsträckning bli beroende på lokala förhållanden,
huruvida uppsättande av märke på båda sidor av vägen kunde anses
erforderligt, och för sådana fall fanns redan föreskrift i vägmärkeskungörelsen.
Riksdagen anförde också att kostnaden för uppsättande av dubbla
märken knappast torde komma att motsvara nyttan av åtgärden.

De skäl som sålunda åberopades mot förslaget finner utskottet alltjämt
bärande, varför utskottet avstyrker motionerna i denna del.

I vägtrafikförordningen stadgas förbud att stanna eller uppställa
fordon — utan att trafikförhållandena föranleder det — vid vägkors -

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961

ning inom ett avstånd av 10 meter från korsande körbanas närmaste ytterkant
samt på tydligt markerat övergångsställe för gående eller inom
ett område av 10 meter före övergångsstället. Syftet med förbudet är framför
allt att bereda bussar och större lastfordon tillräckligt utrymme att
svänga om gathörnen samt att skapa goda siktförhållanden i vägkorsningar
och vid övergångsställen.

Motionärerna har hemställt att ifrågavarande förbudsområde skall inskränkas
till 6 meter, varigenom betydligt ökat parkeringsutrymme skulle
kunna utvinnas.

Otvivelaktigt utgör fordon, som uppställes nära vägkorsningar, ett hinder
för svängande trafik i synnerhet med större fordon. Detta gäller icke endast,
såsom motionärerna påstått, i korsningar mellan mycket smala gator utan
även i ett stort antal korsningar mellan relativt hreda gator, där körbanorna
ofta är avdelade med refuger, trafikdelarmärken eller liknande. Med den
utveckling, som alltsedan bestämmelsernas tillkomst 1951 pågått mot allt
längre fordonskombinationer, framstår det numera ur synpunkten att
åstadkomma en god trafikframkomlighet i städerna som än mer befogat
med förbud att stanna och uppställa fordon i närheten av vägkorsningar.
Redan med hänsyn härtill kan utskottet icke tillstyrka motionärernas förslag
i denna del. Därtill kommer att ett genomförande av detsamma skulle
medföra försämrade siktmöjligheter, en omständighet som mot bakgrunden
av det stora antalet trafikolyckor i gatukorsningar talar starkt emot en
uppmjukning av gällande bestämmelser.

Även ett genomförande av motionärernas förslag beträffande övergångsställe
för gående skulle inverka negativt på siktförhållandena. Redan den
gällande bestämmelsen kan i vissa fall, särskilt då det framför övergångsstället
uppställda fordonet utgöres av en bred lastbil, framstå som väl
knappt tilltagen. Utskottet avstyrker därför även detta förslag.

Motionärerna har vidare tagit upp frågan om ändrade regler för omkörning
inom tättbebyggt område på gata med dubbla markerade körbanor
i trafikriktningen och föreslagit att omkörning på sådan gata med iakttagande
av nödig försiktighet skall få ske till vänster.

Enligt gällande regler får omkörning under förutsättning att fordonen
framgår i körfiler ske till vänster endast före eller i vägkorsning. Denna
regel gäller dock såväl när filkörning förekommer på grund av lokal trafikföreskrift
i markerade körbanor som när spontan filkörning utbildats på
grund av trafikens intensitet. Vidare kan av rättspraxis utläsas att omkörning
till vänster icke föranleder ansvar, då till följd av trafiktätheten fordonen
är inordnade i jämsides löpande kolonner. Motionärernas förslag har
därför avseende främst på omkörningar som företages vid mindre tät trafik
utan anslutning till vägkorsning.

Det ligger i sakens natur att omkörningar till vänster är ägnade att fram -

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961

kalla viss osäkerhet i trafiken. Då trafiken är mycket tät, kan väl riskerna
för olyckor antagas vara mycket små liksom då omkörningen sker i samband
med filkörning i vägkorsning. Något annorlunda ställer det sig vid
mindre tät trafik, då omkörning företages utan anslutning till vägkorsning.
Det är visserligen riktigt att trafikanterna utbildat en praxis med omkörningar
till vänster även under dessa förhållanden och att detta körsätt
fungerat i huvudsak väl till fördel för framkomligheten i de större städerna.
Å andra sidan kan man icke bortse från att vissa mindre lämpliga former
av omkörning till vänster också äger rum i sådana fall, t.ex. då luckor i omväxlande
den högra och den vänstra körfilen utnyttjas för omkörningar
med följd att ständiga byten av fil sker såväl till höger som till vänter.
Ett sådant körsätt måste inverka störande på andra trafikanter och därigenom
utgöra en viss risk ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Mot takgrunden av den praxis som numera råder finner utskottet emellertid
lämpligt att reglerna angående rätten att företaga omkörning till
vänster göres till föremål för översyn. Utskottet är dock medvetet om att
det är förbundet med vissa svårigheter att klart ange gränserna för en utvidgad
rätt att köra om till vänster. Därvid må blott erinras om att den av
motionärerna föreslagna avgränsningen »inom tättbebyggt område» icke är
ensamt användbar, så länge man ej löst problemet med en för trafikanterna
helt klar markering av sådant område. Frågan om rätten att köra om till
vänster sammanhänger med problemet angående filkörning i dess helhet.
Enligt vad utskottet inhämtat skall denna fråga behandlas inom den nordiska
kommitté, som har till uppgift att utarbeta förslag till gemensam
vägtrafiklagstiftning för de nordiska länderna. Utskottet finner det därför
lämpligt att den översyn utskottet ovan förordat sker i anslutning härtill.

Motionärerna har föreslagit att en uppmjukning av vänsterregeln
sker på så sätt, att trafiken på starkt trafikerade leder i städerna skall kunna
framgå utan att lämna från vänster kommande fordon företräde och att en
dylik »led med företrädesrätt» utmärkes med särskilt vägmärke, lämpligen
utformat som ett diagonalställt vägnummermärke. De har vidare föreslagit
att vänsterregeln upphäves beträffande trafik, som från enskild väg passerar
eller svänger in på allmän väg.

Frågan om införande av leder med företrädesrätt, genomfartsleder, har
vid upprepade tillfällen och senast 1960 varit föremål för riksdagens behandling.
Därvid har uttalats att institutet genomfartsled knappast skulle
bli av något större värde vid sidan om det existerande huvudledsbegreppet.
Att ge trafiken på huvudled absolut företräde framför anslutande trafik
hade, anfördes det, den olägenheten att en sådan ordning medförde
hinder för den lokala trafiken, särskilt å tider, då livlig trafik rådde på
huvudleden, vilket fått till följd afl man i stor utsträckning icke velat införa
huvudledsbestämmelser i städerna. Olägenheterna skulle bli lika stora

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961

vid en tillämpning av regler om genomfartsleder. Vidare ansågs förslaget
ha den nackdelen, att det nödvändiggjorde tillförandet av ytterligare ett
vägmärke till den redan tidigare stora floran på området och att allmänheten
skulle få svårt att hålla isär de olika bestämmelser, som skulle komma
att gälla vid korsande möten. Med hänsyn härtill avvisades motionsförslagen.

Även frågan om upphävande av vänsterregeln vid utfart från enskild väg
har tidigare varit föremål för överväganden. Vid tillkomsten av vägtrafikförordningen
avvisades sålunda en sådan föreskrift med den motiveringen
att enskild väg stundom hade större trafikbelastning än korsande allmän
väg och att trafikanterna ofta hade svårt att skilja enskild väg från allmän
väg. Vidare ansågs det att man borde undvika att göra reglerna om förkörsrätt
alltför invecklade.

De skäl som sålunda i tidigare sammanhang åberopats mot de av motionärerna
framlagda förslagen äger enligt utskottets mening alltjämt giltighet.
Härtill kommer att det syfte motionärerna eftersträvar i vart fall vid
särskilt besvärliga korsningar mellan allmän och enskild väg kan uppnås
genom att stopplikt föreskrives för trafiken å den enskilda vägen. Utskottet
avstyrker därför motionerna i dessa delar.

Enligt motionärerna uppstår allvarlig fara för cyklister och mopedister,
då de omköres av dragfordon med tillkopplad släpvagn. Genom att kopplingsanordningarna
ofta är långa, kan nämligen den omkörde redan när
dragbilen passerat få den uppfattningen, att omkörningen är avslutad och
att utkörning från vägkanten kan ske utan risk. Till förebyggande av
olyckshändelser på grund av sådant missförstånd har motionärerna föreslagit,
att dragfordon med tillkopplad släpvagn skall vara utrustat med en
på främre vänstra stänkskärmen på en pejlstång av böjligt material placerad
skylt med texten »Släp».

Jämväl denna fråga var föremål för prövning av 1960 års riksdag. Förslaget
avvisades därvid med den motiveringen, att de flesta olyckor där
cyklister och mopedister påkörts av släpfordon sannolikt haft sin grund
i andra omständigheter än bristande insikt om det omkörande fordonets
längd samt att en lagstiftning av föreslaget innehåll icke heller ur andra
synpunkter torde få någon mera trafiksäkerhetsfrämjande effekt. Enligt
utskottets mening saknas skäl för ett ändrat ställningstagande. Utskottet
avstyrker därför bifall till motionerna i denna del.

Motionärerna har vidare föreslagit att frågan om förvarnande tecken
för i mörker uppställt fordon göres till föremål för utredning. Enligt
gällande regler är det förbjudet att ha sitt fordon stående på väg, där
tillfredsställande vägbelysning saknas, om inte fordonet har tänd parkeringsbelysning
fram och bak och är försett med röda reflexanordningar
baktill. Motionärerna anser att dessa föreskrifter är otillräckliga för att

21

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961

förhindra påkörning bakifrån av stillastående fordon under mörker. Enligt
deras mening bör skyldighet föreligga att dessutom utmärka fordonet med
ett förvaringstecken, lämpligen en av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
godkänd triangelforinad metallram, belagd med rött reflexmaterial och avsedd
att placeras vid vägkanten på något avstånd bakom fordonet.

Mörkerolyckorna utgör otvivelaktigt ett betydande problem, och stor uppmärksamhet
har under senare år ägnats åt att söka minska riskerna för
sådana olyckor. Bestämmelserna om fordonens utrustning med belysningsoch
reflexanordningar har sålunda successivt skärpts. De gående har rekommenderats
att förse sig med lykta eller reflexer eller att bära ljusa
kläder. Vägbelysningarna har förbättrats, och åtskilliga större vägar har
utrustats med särskilda parkeringsplatser och vitmålade kantlinjer. I anslutning
därtill har genom lokala trafikföreskrifter i ökad omfattning stadgats
förbud att parkera eller stanna fordon på vägsträckor, där faran för
olyckor erfarenhetsmässigt är stor.

Trots dessa åtgärder inträffar fortfarande många olyckor, som har sin
grund däri att fordonsförare vid färd under mörker icke i tid varseblir ett
framförvarande stillastående fordon. Anledningarna därtill kan vara att det
parkerade fordonets baklyse inte fungerar eller att baklyktor och reflexer
skymmes av personer, som uppehåller sig bakom fordonet, eller av
last som fallit ner på vägen. Vidare kan fordonet ha tvingats stanna,
t. ex. på grund av motorfel, strax bakom en kurva eller ett backkrön utan
möjlighet för föraren att — såsom vägtrafikförordningen föreskriver —
föra fordonet av körbanan. I sådana fall skulle enligt utskottets mening
någon form av förvarningsmarkering verksamt bidraga till att minska
riskerna för påkörningsolyckor, enär den bakomvarande trafikanten därigenom
får bättre möjlighet att verkställa inbromsning eller omkörning. För
lösning av frågan om den lämpligaste utformningen av ett sådant tecken
samt villkoren och sättet för dess uppställande fordras viss utredning. Enligt
utskottets åsikt bör en sådan utan tidsutdräkt komma till stånd och
lämpligen genomföras i samarbete med de nordiska länderna för att överensstämmande
bestämmelser på detta område skall kunna tillskapas.

Enligt gällande regler skall cykel vid färd under mörker vara försedd
med vissa belysnings- och reflexanordningar, nämligen framtill en
lykta, som visar gult eller vitt sken av tillräcklig ljusstyrka för att cykeln
skall kunna föras på betryggande sätt, samt baktill en lykta, som visar rött
sken, och reflexanordning, som vid belysning återkastar rött sken bakåt.
I motionerna framhålles att dessa bestämmelser i stor utsträckning nonchaleras.
En bidragande orsak härtill torde enligt motionärerna vara, att möjligheten
till effektiv övervakning är starkl beskuren, eftersom utrustningen
inte behöver finnas vid färd under dagsljus. När fordonskontroller anordnas
under dagen, vilket vanligen sker, kan ingripanden inte göras i anledning

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1961

av bristfällig utrustning. Motionärerna föreslår därför, att skyldigheten att
ha cykel utrustad med belysnings- och reflexanordningar utsträckes att
gälla även vid färd under dagsljus.

Samma fråga var föremål för riksdagens behandling förra hösten. Riksdagen
avstyrkte därvid förslaget under anförande att kostnaden för anskaffandet
av belysningsutrustning för många cyklister, som ofta hörde till de
ekonomiskt mindre bärkraftiga trafikanterna, kunde framstå som väl betungande
samt att ett stort antal cyklar, omkring 300 000, saknade sådan
utrustning och var avsedda att användas endast vid färd under dagen. Enligt
utskottets mening har därefter icke förekommit något som bör föranleda
till ett ändrat ställningstagande. Utskottet avstyrker därför motionerna
i denna del.

Under hänvisning till vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 368
och II: 427, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad utskottet anfört angående

1) omkörning och

2) förvarnande tecken för i mörker uppställt fordon; samt

B. att motionerna i övriga delar icke måtte föranleda någon
riksdagens utgärd.

Stockholm den 28 november 1961

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson*,
fru Svenson*, herr Birke, fröken Nordström, herrar Lars Larsson och Eric
Peterson;

från andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg, Rimmerfors, fröken
Wetterström, herrar Odhe*, Wiklund i Stockholm, Wahrendorff*, fru
Eriksson i Ängelholm och herr Sundelin*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Sthlm 1961. K. L. Beckmans Boktr.