Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1961
1
Nr 67
Utlåtande i anledning av väckta motioner om höjning av maximihastigheten
för vissa tunga fordon.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 280 i första kammaren av herrar
Ringaby och Arvidson samt nr 243 i andra kammaren av herr Hedin m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t begär en sådan ändring i vägtrafikförordningen att
maximihastigheten för tunga lastbilar och bussar höjs till 70 km/tim. och
för tung lastbil med släpvagn till 60 km/tim.».
Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan får
utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa
till motionen 1:280.
Gällande bestämmelser
Någon bestämmelse om hastighetsbegränsning för motorfordon i allmänhet
utom tättbebyggt område finns icke. Inom tättbebyggt område får fordons
hastighet däremot icke överstiga 50 km i timmen. Enligt 46 § 1 mom.
vägtrafikförordningen skall dock fordons hastighet alltid anpassas till vad
trafiksäkerheten och behörig hänsyn till omständigheterna i övrigt kräver.
Särskilt åligger det förare av fordon att hålla en med hänsyn till förhållandena
tillräckligt låg hastighet i vissa närmare angivna fall, vid oklar sikt,
vid vägkorsning, i skarp kurva etc.
I 56 § förordningen ges vidare vissa bestämmelser om högsta tillåtna hastighet
för olika slag av fordon och fordonskombinationer. Bussar och lastbilar
med totalvikt — d. v. s. summan av fordonets tjänstevikt och maximilast
— överstigande 2,5 ton får sålunda icke föras med högre hastighet än 60
km i timmen, dock att hastigheten på mortorväg får uppgå till 80 km i timmen.
Har till bil — såväl personbil, buss som lastbil — kopplats fordon,
gäller också inskränkningar i maximihastigheten så snart släpvagnens totalvikt,
i vissa fall tjänstevikt, överstiger en tredjedel av bilens tjänstevikt.
Bil med en tillkopplad påhängsvagn får, om fordonen har sammanhängande
driftsbroms med verkan på samtliga hjul, föras med en hastighet
av högst 60 km i timmen. År släpvagnen icke av typen påhängsvagn, utgör
maximihastigheten 50 km i timmen, och detsamma gäller om fordonens
Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 saml. 2 avd. Nr 67
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1961
sammanhängande driftsbroms icke verkar på alla hjul i fordonskombinationen.
I de fall då bil föres med två tillkopplade släpvagnar och fordonen
är utrustade med effektiv sammanhängande driftsbroms gäller en maximihastighet
av 40 km i timmen. För andra fordonskombinationer än de nu
nämnda är maximihastigheten 20—40 km i timmen beroende bl. a. på förhållandet
mellan bilens och släpfordonets bruttovikt. Fordon med band får
icke föras med högre hastighet än 20 km i timmen och fordon med hjulringar
av järn eller annat hårt material icke fortare än 10 km i timmen.
Bestämmelserna om maximihastighet för vissa fordon och fordonskombinationer
skall icke gälla utryckningsfordon, då det användes vid utryckning,
och icke heller annat fordon, då det användes vid eldfara för brandväsendets
räkning eller av polis- och tullpersonal, läkare, barnmorska eller
veterinär i brådskande yrkesutövning. Genom lokal trafikföreskrift, utfärdad
av länsstyrelse eller då det gäller stads område av poliskammare, magistrat
eller kommunalborgmästare, kan också beträffande viss allmän väg,
gata eller annan allmän plats eller beträffande samtliga dylika vägar inom
visst område föreskrivas undantag från bestämmelserna. Därvid kan fastställas
såväl högre som lägre maximihastighet.
Historik
I 1936 års vägtrafikstadga föreskrevs att buss och lastbil icke fick framföras
med högre hastighet än 50 km i timmen utom tättbebyggt område.
19ii års trafikförfattningssakkunniga föreslog, att hastighetsgränsen
skulle höjas till 60 km i timmen. Som skäl härför åberopade de den tekniska
utvecklingen i fråga om fordonens utrustning samt den fortskridande
förbättringen av vägnätet.
I propositionen nr 30 till 1951 års riksdag med förslag till vägtrafikförordning
m. m. anslöt sig föredragande departementschefen till de sakkunnigas
förslag. Som motivering för en sådan höjning framhölls i propositionen
— utöver vad de sakkunniga anfört — att en höjning av den tillåtna
hastigheten på landsväg skulle medföra tidsvinster av stor betydelse ur
transportekonomisk synpunkt samt vidare att den lämpliga marschfarten
— d. v. s. den hastighet vid vilken motorn arbetar under gynnsammaste
förhållanden och fordonets kör- och väghållningsegenskaper i övrigt är
som bäst — hos bussar och lastbilar ofta låg över 50 km i timmen. Inom
andra lagutskottet, som behandlade propositionen, ifrågasattes om det ur
trafiksäkerhetssynpunkt och med hänsyn till vägarnas tillstånd var tillrådligt
att höja hastighetsgränsen. Utskottet anslöt sig emellertid till departementschefens
förslag i sitt utlåtande nr 30, vilket godkändes av riksdagen.
På initiativ av 1955 års riksdag undantogs från bestämmelsen om maximihastighet
sådana lastbilar och bussar, vilkas totalvikt icke översteg 2,5
ton. Andra lagutskottet uttalade i sitt utlåtande nr 34 att dessa lättare last
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1961
3
bilar och bussar beträffande såväl konstruktion som vikt mer var att jämställa
med personbilar än med övriga lastbilar och bussar. Avgörande vikt
vid sitt ställningstagande fäste emellertid utskottet vid att ett sådant undantagande
skulle medföra den ur trafiksäkerhetssynpunkt mycket betydande
fördelen, att trafikströmmen på landsvägarna kom att flyta jämnare
med påföljd att omkörningarna, som alltid erbjöd särskilda faromoment,
kom att minska.
Vid 1958 års A-riksdag tillkom genom proposition nr 69 regeln att hastighetsgränsen
för de tyngre bussarna och lastbilarna vid färd på motorväg
skulle utgöra 80 km i timmen. Ett förslag från statens trafiksäkerhetsråd
att samma skulle gälla för bilar med tillkopplade fordon vann ej statsmakternas
bifall.
I samband med behandling vid 1959 års riksdag av propositionen nr 37
med förslag till vissa ändringar i vägtrafikförordningen väcktes motioner,
i vilka hemställdes om en allmän översyn av bestämmelserna om hastighetsbegränsning
för bilar med släpfordon. Andra lagutskottet avstyrkte i sitt av
riksdagen godkända utlåtande nr 37 motionerna med den motiveringen att
Kungl. Maj :t och ansvariga myndigheter — i första hand väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
— hade sin uppmärksamhet riktad på frågan i vad mån
det med hänsyn till belastningen på vägarna och trafiksäkerhetens krav var
möjligt att medgiva högre hastighet för fordon med släp än de gällande
maximihastigheterna och att det därför inte var erforderligt med något
initiativ från riksdagens sida.
Framställningar angående höjning av maximihastigheterna
Framställningar om höjning av den högsta medgivna hastigheten för bussar
och lastbilar har under senare år gjorts dels av Svenska lasttrafikbilägareförbundet
1956 och 1958 och dels av Svenska omnibusägareförbundet
1958. Dessa framställningar har varit föremål för remissbehandling, varvid
bl. a. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hörts. I yttrande den 31 mars 1958
förklarade styrelsen sig icke kunna tillstyrka en hastighetsökning för lastbilar
och bussar. Skälet härför var framför allt vägnätets standard. Styrelsen
ansåg att utvecklingen i detta avseende icke förmått hålla jämna steg
med fordonsbeståndets och fordonens utveckling. Vägarnas linjeföring i
plan och profil var 1958 fortfarande otillfredsställande på övervägande del
av vägnätet. Bärigheten var otillräcklig, vilket bl. a. medförde stora svårigheter
att hålla grusvägarna i godtagbart skick. Denna omständighet talade
enligt styrelsen särskilt starkt mot en höjning av hastigheten, eftersom
det visat sig att hastigheten hade stor inverkan på förslitningen av vägbanan.
Väg- och vatlenbyggnadsstyrelsen har emellertid upptagit frågan om höjning
av den tillåtna hastigheten för tyngre lastbilar och bussar till förnyat
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1961
övervägande. Detta har resulterat i att styrelsen i skrivelse den 18 maj
1960 till Kungl. Maj:t föreslagit en höjning av den för bussar och tyngre
lastbilar medgivna hastigheten till 70 km i timmen. Styrelsen har vidare
föreslagit samma höjning för bil, till vilken kopplats påhängsvagn, under
förutsättning att bilens och påhängsvagnens samtliga hjul är försedda med
effektiv från fotbroms eller motsvarande anordning på bilen manövrerbara
bromsar. För andra kombinationer av bil och tillkopplat fordon har styrelsen
icke funnit sig böra föreslå någon ändring av gällande hastighetsbestämmelser.
Anledningen till styrelsens ändrade ställningstagande är den icke oväsentliga
förbättring av det allmänna vägnätet på landsbygden, som genomförts
efter det styrelsen avgav det förenämnda yttrandet i mars 1958. Styrelsen
anför:
Styrelsen vill erinra om att de statliga investeringarna för väg- och brobyggnader
på landsbygden uppgår till omkring 320 milj. kronor år 1958
och 355 milj. kronor 1959. För år 1960 är anslaget till den ordinarie verksamheten
upptaget till 360 milj. kronor. Längden av belagda och oljegrusbehandlade
vägar har väsentligt ökats och utgjorde den 1 januari 1958
11 302 km, den 1/1 1959 13 550 km och den 1/1 1960 16 997 km, vilket motsvarar
12,2, 14,6 och 18,2 % av det totala vägnätet. Av det nuvarande riksvägnätet
är c:a 90 % försett med belagd eller oljegrusbehandlad vägbana.
Styrelsen anför vidare i skrivelsen, att högre hastighet för tyngre lastbilar
och bussar medför fördelar ur transportekonomisk synpunkt. Därutöver
framhåller styrelsen den betydelse, som en ökning av hastigheten kan
få i samband med de åtgärder som vidtages för att möjliggöra nedläggningen
av trafiksvaga järnvägslinjer. De olägenheter, som drabbar befolkningen
vid nedläggningen, kan motverkas genom insättandet av buss- och lastbilslinjer,
för vilka en högre medgiven hastighet skulle vara av stort värde på
de vägleder, där den högre hastigheten kan utnyttjas.
Styrelsen anser icke att en höjning av de tyngre fordonens hastighet skulle
inverka menligt på trafiksäkerheten. I detta avseende hänvisar styrelsen
till vissa undersökningar, som verkställts under överinseende av statens
trafiksäkerhetsråd. Den ena av dessa undersökningar utfördes på riksväg 1
mellan Salem och Södertälje under tiden den 8—It oktober 1957 och den
andra på samma väg mellan Pershagen och Svärta gård under tiden den
9—25 april 1958. Vid båda undersökningarna utfördes experimenten med
en tyngre omnibus, som framfördes med varierande hastigheter upp till 80
km i timmen. Båda undersökningarna genomfördes under mycket växlande
trafikförhållanden från extrem tättrafik på de smalare och krokigare delarna
av Stockholm—Södertäljevägen till mera normal och gles trafik på
omväxlande bättre och sämre partier av Södertälje—Nyköpingsvägen. Undersökningarna
avsåg att utreda hur stigande hastighet för tyngre fordon
inverkade dels på omkörningsfrekvensen och dels på omkörningssträckans
Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1961
5
längd ställd i relation till frisiktssträckans längd vid omkörningens början
med huvudvikten lagd på frisiktsförhållanden och därav betingade risker
för mötande fordon i skymd sikt. Undersökningarna var upplagda på olika
sätt men gav likartade resultat. Beträffande omkörningsfrekvensen visade
undersökningarna följande. Antalet aktiva omkörningar, d. v. s. då bussen
körde om, ökade vid höjning av bussens hastighet, dock obetydligt såvitt
angick omkörning av personbilar vid höjning av bussens hastighet från
60 till 70 km i timmen. Samtidigt minskade antalet passiva omkörningar,
d. v. s. då bussen blev omkörd. Räknat såväl på enbart passiva omkörningar
som på summan av passiva och aktiva omkörningar erhölls en mycket
markant nedgång i omkörningsfrekvensen vid ökning av hastigheten från
60 till 70 km i timmen. Även vid ökning från 70 till 80 km i timmen erhölls
en betydande sänkning av omkörningsfrekvensen, ehuru sänkningstakten
var något mindre i detta intervall. Beträffande den andra frågan visade
undersökningarna, att omkörningssträckan vid passiva omkörningar blev
längre med ökad hastighet hos bussen men att samtidigt en klar tendens
förelåg till ökade frisiktssträckor, eller med andra ord att förarna av de
omkörande fordonen nästan genomgående kompenserade den längre omkörningssträckan
genom att utföra omkörningarna på platser, där siktförhållandena
var fullt tillräckliga för ett genomförande av en riskfri omkörning.
På grund därav har man i redogörelsen för undersökningarna format den
slutsatsen, att det icke finns något som talar för att omkörningar av tyngre
fordon blir riskablare, om dessa får köra med en hastighet av 70—80 km
i timmen i stället för 60 km i timmen.
Statens trafiksäkerhetsråd, som avstyrkte Svenska lasttrafikbilägareförbundets
framställning om hastighetshöjning 1956, har i yttrande den 9 maj
1960 över förbundets samt Svenska omnibusägareförbundets framställningar
i samma sak 1958 i likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen svängt
i sin uppfattning och tillstyrker numera en höjning av de tunga fordonens
maximihastighet till 70 km i timmen. Rådet åberopar i yttrandet såväl de
förenämnda undersökningarna som en på försommaren 1959 på vissa sträckor
av riksväg 1 företagen undersökning angående tunga fordons hastighetsanpassning.
Denna undersökning visade att högsta tillåtna hastighet —
60 km i timmen — överskreds på en icke hastighetsbegränsad sträcka med
mycket goda siktmöjligheter av nära 60 procent av de observerade tunga
fordonen. I några fall var hastighetsöverskridandena betydande. Vidare
konstaterades på en sträcka, där begränsning av hastigheten till 50 km i
timmen rådde, att endast 8 procent av de där observerade tunga fordonen
fördes med högre hastighet än 50 km i timmen. Vid studier slutligen, som i
samma sammanhang utfördes i en kurva, där begränsade siktmöjligheter
förelåg och som var belägen på en icke hastighetsbegränsad sträcka, framkom,
att samtliga observerade tunga fordon fördes val till vänster på körbanan
och att icke något av fordonen fördes med högre hastighet än att det
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1961
kunde ha stannats på den sträcka, över vilken föraren hade fri sikt. Slutsatserna
av dessa undersökningar sammanfattar rådet på följande sätt:
Rådets ovan återgivna studier har sålunda givit vid handen, att en höjning
av högsta tillåtna hastigheten för tunga fordon skulle medföra, att trafiken
komme att flyta lättare och att antalet omkörningssituationer skulle
minska väsentligt. Vidare har av undersökningarna rörande olycksriskerna
vid omkörningar av tunga fordon framgått, att övriga fordonsförare beaktar
det tunga fordonets högre hastighet samt anpassar plats och sätt för omkörningen
med hänsyn därtill. Enligt rådets mening synes det därför icke
finnas något belägg för antagandet, att omkörningarna skulle bli mer riskabla,
då de tunga fordonen framföres med en hastighet något överstigande
60 km/tim.
Av vad i det föregående omtalats framgår också, att förare av tunga fordon,
då de överträder gällande bestämmelser om högsta tillåtna hastighet
för sådana fordon, främst synes göra detta på vägsträckor, där överträdelsen
ej medför någon direkt fara ur allmän trafiksäkerhetssynpunkt. Vidare
framgår, att respekten för gällande lokala hastighetsbegränsningar är betydligt
större än respekten för den generella bestämmelsen om högsta tilllåtna
hastighet för dessa fordon.
Man synes enligt rådets mening ej behöva befara, att, om en måttlig höjning
av högsta tillåtna hastigheten för tunga fordon skulle genomföras, dessa
fordon på små krokiga vägar skulle framföras med för höga hastigheter.
Resultaten från de i det föregående nämnda studierna talar nämligen för
att förarna av de tunga fordonen som regel anpassar hastigheten efter förhandenvarande
sikt och andra ur trafiksäkerhetssynpunkt relevanta förhållanden.
Ej heller synes det behöva befaras, att de tunga fordonen, efter en väl
avvägd höjning av högsta tillåtna hastigheten, överhuvudtaget skulle komma
att framföras med avsevärt högre hastigheter, än vad som redan nu är
fallet. Här må framhållas, att utförda studier i länder, där fri hastighet råder
även för tunga fordon, givit vid handen, att dessa fordon framföres där
med hastigheter, som i stort överensstämmer med de hastigheter, vilka för
närvarande tillämpas beträffande våra tunga fordon.
Utskottet
Enligt gällande bestämmelser får lastbilar och bussar, vilkas totalvikt
överstiger 2,5 ton, icke föras med högre hastighet än 60 km i timmen. På
motorväg får dock hastigheten uppgå till 80 km i timmen. För fordonskombinationer
gäller också i flertalet fall viss maximihastighet, varierande mellan
20 och 60 km i timmen beroende bl. a. på typen av släpfordon, bromsutrustning
och förhållandet mellan bilens och släpfordonets bruttovikt.
I förevarande motioner hemställes, att maximihastigheten för tunga lastbilar
och bussar höjes till 70 km i timmen och maximihastigheten för tung
lastbil med släpvagn till 60 km i timmen.
Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i skrivelse till Kungl. Maj:t i maj 1960 föreslagit en höjning av den
för tyngre lastbilar och bussar medgivna hastigheten till 70 km i timmen
Andra lagutskottets utlåtande nr 67 år 1961
7
och samma höjning för bil med tillkopplad påhängsvagn, då fordonen har
sammanhängande driftsbroms med verkan på samtliga hjul. Förslaget har
motiverats framför allt med den förbättring av det allmänna vägnätet på
landsbygden, som genomförts under senare år, samt med de fördelar ur
transportekonomisk synpunkt en sådan höjning skulle medföra. Även statens
trafiksäkerhetsråd har i skrivelse till Kungl. Maj :t förra året tillstyrkt
en höjning av de tunga fordonens maximihastighet till 70 km i timmen. Till
grund för rådets ställningstagande ligger bl. a. undersökningar, som givit
vid handen att en höjning av hastigheten icke skulle inverka menligt på
trafiksäkerheten.
Med hänsyn till de skäl, som åberopats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och trafiksäkerhetsrådet, finner också utskottet det motiverat med
en höjning av maximihastigheten för de tunga fordonen. Genom en sådan
höjning skulle man dessutom vinna att trafikströmmen på landsvägarna
blev jämnare med följd att framkomligheten i synnerhet i närheten av tätorterna
ökade. Utskottet är däremot icke berett att utan närmare utredning
förorda att höjningen generellt bestämmes till 70 km i timmen. Det torde
nämligen icke vara uteslutet att höjningen beträffande vissa fordon och
vissa vägar kan göras något större. Vidare torde frågan om höjning av maximihastigheten
för olika slag av fordonskombinationer förutsätta viss utredning
angående bl. a. utvecklingen av fordonens bromsutrustning.
Utskottet har emellertid inhämtat, att frågan om höjning av maximihastigheten
för tunga fordon och fordonskombinationer för närvarande är föremål
för överväganden inom kommunikationsdepartementet. Den utredning
utskottet ovan efterlyst torde därför lämpligen kunna företagas i anslutning
härtill.
Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 280
och II: 243, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad utskottet anfört.
Stockholm den 21 november 1961
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand*, Nils Elowsson, Axel Svensson,
fru Hamrin-Thorell, fru Carlqvist, fru Svenson, herr Birke och fröken Nordström;
från
andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg, Lundberg, Rimmerfors,
fröken Wetterström, herrar Odhe*, Wiklund i Stockholm, Wahrendorff
och fru Eriksson i Ängelholm.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.