Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1961
1
Nr 64
Utlåtande i anledning av Iiungl. Maj:ts proposition dels med
förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 30
april 1954 (nr 193), dels ock angående godkännande
av internationell konvention om fripassagerare.
Genom en den 28 april 1961 dagtecknad proposition, nr 166, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen
dels att antaga vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i utlänningslagen
den 30 april 1954 (nr 193),
dels ock att godkänna internationell konvention om fripassagerare av den
10 oktober 1957.
Texten till konventionen har såsom bilaga (Bil. A) fogats till propositionen.
Beträffande denna text får utskottet hänvisa till nämnda bilaga.
Lagförslaget har följande lydelse.
Förslag
till
Lag
om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193)
Härigenom förordnas, att 18, 19, 55 och 71 §§ utlänningslagen den 30
april 1954 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
18 §.
Utlänning, som ankommer till riket, må avvisas,
1) om han icke, då så fordras, in- 1) om han icke, då så fordras, in
nehar
pass och tillstånd att inresa i nehar pass och tillstånd att inresa i
riket samt, därest han ämnar besöka riket samt, därest han ämnar besöka
Danmark, Finland eller Norge, jäm- Danmark, Finland, Island eller Norväl
tillstånd att inresa dit; ge, jämväl tillstånd att inresa dit;
2) om han-------upplysningar; eller
3) om han----------att inresa.
1 Dihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 64
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1961
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
19 §.
Utlänning, som ankommer till riket, må ock avvisas,
1) om han kan antagas komma att
sakna erforderliga medel för sin vistelse
här i riket eller, därest han ämnar
besöka Danmark, Finland eller
Norge, för sin vistelse därstädes ävensom
för sin hemresa;
2) om han ämnar söka sitt uppehälle
här i riket eller i Danmark,
Finland eller Norge och det skäligen
kan antagas att han icke kommer
att ärligen försörja sig;
3) om han------— eller utförsel;
1) om han kan antagas komma
att sakna erforderliga medel för sin
vistelse här i riket eller, därest han
ämnar besöka Danmark, Finland, Island
eller Norge, för sin vistelse därstädes
ävensom för sin hemresa;
2) om han ämnar söka sitt uppehälle
här i riket eller i Danmark,
Finland, Island eller Norge och det
skäligen kan antagas att han icke
kommer att ärligen försörja sig;
4) om han tidigare inom eller
utom riket blivit dömd till frihetsstraff
och det skäligen kan befaras
att han kommer att här i riket eller
i Danmark, Finland eller Norge fortsätta
brottslig verksamhet; eller
5) om det med hänsyn till hans
föregående verksamhet eller eljest
skäligen kan befaras att han kommer
att här i riket eller i Danmark, Finland
eller Norge bedriva sabotage,
spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet.
Utlänning må jämväl, på begäran
av den centrala ntlänningsmyndigheten
i Danmark, Finland eller Norge,
avvisas i annat fall, om det kan
antagas att han eljest begiver sig till
det land, som framställt sådan begäran.
Vad i
4) om han tidigare inom eller utom
riket blivit dömd till frihetsstraff och
det skäligen kan befaras att han
kommer att här i riket eller i Danmark,
Finland, Island eller Norge
fortsätta brottslig verksamhet; eller
5) om det med hänsyn till hans
föregående verksamhet eller eljest
skäligen kan befaras att han kommer
att här i riket eller i Danmark,
Finland, Island eller Norge bedriva
sabotage, spioneri eller olovlig underättelseverksamhet.
Utlänning må jämväl, på begäran
av den centrala utlänningsmyndigheten
i Danmark, Finland, Island eller
Norge, avvisas i annat fall, om det
kan antagas att han eljest begiver sig
till det land, som framställt sådan
begäran.
eller bosättningstillstånd.
55 §.
Utlänning som —-----— finnes lämpligast.
Vad i första stycket sägs utgör icke Vad i första stycket sägs utgör icke
hinder för att utlänning, som ankom- hinder för att utlänning, som ankommit
till riket från Danmark, Finland mit till riket från Danmark, Finland,
eller Norge, i enlighet med överens- Island eller Norge, i enlighet med
kommelse, som Konungen träffat överenskommelse, som Konungen
med sagda länder, befordras till nå- träffat med sagda länder, befordras
got av dem. till något av dem.
71 §.
Konungen meddelar — — —---— politisk flykting.
Efter avtal med främmande stat
om behandling av fripassagerare äger
Konungen stadga avvikelser från be
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 6b år 1961
3
(Gällande lydelse.)
Om utlämning
(Föreslagen lydelse.)
stämmelserna i denna lag ävensom
meddela de föreskrifter som i övrigt
erfordras för tillämpning av avtalet.
särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft, såvitt avser
71 § den 1 januari 1962 och i
övrigt den dag Konungen förordnar.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ändring i utlänningslagen i syfte att möjliggöra
Sveriges anslutning till den i Bryssel år 1957 avslutade internationella konventionen
om fripassagerare ävensom godkännande av konventionen,
föreslås ändring i samma lag i anledning av Islands planerade tillträde till
1957 års överenskommelse om upphävande av passkontrollen vid de inlernordiska
gränserna. Lagändringarna föreslås träda i kraft, i förstnämnda
hänseende den 1 januari 1962 och i övrigt den dag Konungen förordnar.
Den redogörelse, som härefter lämnas för propositionen, upptar endast
vad föredragande departementschefen, statsrådet Kling, anfört. I fråga om
redogörelse för gällande rätt och remissyttranden hänvisas till propositionen.
Departementschefen
Föredragande departementschefen, statsrådet Kling, har anfört:
»Det råder icke tvivel om att fripassagerarfrågan är ett allvarligt problem
inom sjöfarten. Den åtstramning av invandringspolitiken som under de senaste
decennierna ägt rum i många länder har medfört ökade svårigheter
för fartygsbefälhavarna att sätta i land sådana personer, som söker ta sig
från ett land till ett annat såsom fripassagerare på fartyg; lagstiftningen i
de olika länderna är i allmänhet så utformad, att fripassagerare avvisas och,
om de landstiger, återföres till fartyget. Närvaron av fripassagerare ombord
på ett fartyg kan medföra betydande olägenheter, särskilt som det ej sällan
rör sig om personer som på grund av kriminalitet eller annan asocialitet
söker sig en ny uppehållsort. Det måste anses synnerligen angeläget att en
internationell reglering av fripassagerarfrågan kommer till stånd.
En möjlighet till sådan reglering har öppnats genom den konvention om
fripassagerare som nu föreligger. Såsom framgår av den föregående redogörelsen
tar konventionen emellertid ej sikte på åtgärder, som avser att hind
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 6''r år 1961
ra obehöriga från att ta sig ombord på fartyg, och den ger inga regler om
hur fripassageraren skall behandlas under färden. Konventionen reglerar
endast frågan om möjligheterna att sätta en fripassagerare i land från det
fartyg, på vilket han smugit sig ombord, och att vidaresända honom till
hans hemland eller annat land. Härom stadgas i konventionen, att befälhavare
å fartyg, som är registrerat i fördragsslutande stat eller seglar under
sådan stats flagga, äger avlämna fripassagerare i första lämpliga hamn
i fördragsslutande stat som fartyget anlöper efter det att fripassageraren
anträffats. Denna stat äger vidarebefordra fripassageraren till annan stat
enligt grunder som närmare anges i konventionen. Fartygets redare skall i
princip vara skyldig att stå för kostnaderna för fripassagerarens underhåll
efter avlämnandet och för återsändandet.
Konventionen har sålunda fått en ganska begränsad räckvidd. Det finns
också, enligt vad som upplysts, anledning att antaga, att flera av de stora
sjöfartsnationerna icke kommer att ansluta sig till konventionen. Med hänsyn
härtill kan det måhända ifrågasättas, om konventionen i någon större
grad kommer att avhjälpa de olägenheter som fripassagerarna medför för
sjöfarten. Vid remissbehandlingen av departementspromemorian i ämnet
har man emellertid från flera håll betonat konventionens värde ur sociala
och humanitära synpunkter.
De invändningar mot svensk anslutning till konventionen som framkommit
hänför sig främst till de olägenheter som en sådan kan antagas föra
med sig för den svenska utlänningskontrollen. Det har sålunda, med hänsyn
till att flera av de större sjöfartsnationerna lär komma att stanna utanför
konventionen, framhållits att antalet fripassagerare som enligt konventionens
regler avlämnas här i landet sannolikt kommer att bli högre än vad
som skulle ha blivit fallet vid en mer allmän internationell anslutning till
konventionen. Det är ofrånkomligt — har det vidare påpekats — att många
av dem icke kommer att kunna sändas åter till annan stat, antingen därför
att de är politiska flyktingar eller statslösa eller därför att deras medborgarskap
icke kan utrönas.
Med anledning av dessa invändningar må framhållas, att konventionen
innehåller stadgande, att minst tio stater skall ha anslutit sig till konventionen,
innan denna träder i kraft. Även om vissa stora sjöfartsnationer
stannar utanför konventionen, synes det ej vara anledning befara, att de
väntade olägenheterna med hänsyn till utlänningskontrollen skall komma
att väga över de fördelar som är förenade med en anslutning till konventionen.
I den mån fripassagerarna utgör politiska flyktingar står det för
övrigt i överensstämmelse med riktlinjerna för den svenska utlänningspolitiken
att en fristad skall kunna beredas dem här i landet.
Eftersom de nordiska staterna numera bildar ett gemensamt passkontrollområde
med lika regler för kontroll av utlänningars inresa och utresa,
är det för Sveriges ståndpunktstagande till konventionen av betydelse, vilken
ställning de övriga nordiska länderna intar. Vid samråd som ägt rum
mellan representanter för de nordiska ländernas regeringar har det visat
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år t961
sig, att man i Danmark och Norge önskar ansluta sig till konventionen,
medan man från finsk sida visat en mera tveksam hållning men förklarat
sig icke ha någon erinran mot att övriga nordiska stater biträder konventionen.
Även om fullständig nordisk anslutning ej kan påräknas, anser jag
att den positiva inställningen till konventionen från dansk och norsk sida
är ett starkt skäl för att Sverige ansluter sig till konventionen.
På grund av det anförda vill jag förorda, att fripassagerarkonventionen
biträdes av Sverige.
Jag övergår härefter till frågan om den lagstiftning som erfordras beträffande
fripassagerarfrågan och som är påkallad vid svensk anslutning
till konventionen.
Till en början må framhållas att tillämpning av konventionen icke torde
bli aktuell i fall då fripassagerare som ankommer till riket, vare sig det
sker med svenskt eller utländskt fartyg, är svensk medborgare, på grund
av sitt svenska medborgarskap är nämligen denne under alla omständigheter
berättigad att inresa i riket, och av allmänna rättsgrundsatser torde
också följa att han på befälhavarens anmodan är skyldig att lämna fartyget.
Är fripassageraren utlänning regleras för närvarande hans rätt att inresa
i riket av de bestämmelser i utlänningslagen, som i allmänhet är tilllämpliga
i fråga om utlännings inresa, samt av vissa specialbestämmelser
i samma lag som rör det fallet att utlänning ankommer till riket med fartyg
eller luftfartyg. Enligt 18—19 §§ utlänningslagen kan icke önskvärda
utlänningar vid ankomsten till riket på särskilt angivna grunder avvisas;
avvisning skall enligt 55 § i regel verkställas på det sättet att vederbörande
befordras till det land varifrån han ankommit. Beträffande fripassagerare
föreligger i allmänhet avvisningsskäl, t. ex. att han saknai
pass eller är kriminellt eller socialt belastad, och beslut om avvisning meddelas
då i vanlig ordning. Verkställighet sker emellertid i allmänhet icke
enligt den angivna huvudregeln utan enligt en särskild bestämmelse i 56 §
första stycket, som avser fall då utlänning ankommit hit med fartyg eller
luftfartyg. I normala fall innebär denna bestämmelse att fripassageraren
återföres till fartyget. Enligt 56 § andra stycket gäller bestämmelsen dock
icke om fartyget skall avgå till land, där flyktingen löper risk att bli utsatt
för politisk förföljelse m. m.
Konventionen medför förpliktelse för Sverige att i fall, da det fartyg med
vilket fripassageraren ankommer är registrerat i konventionsstat eller seglar
under sådan stats flagga, icke tillämpa de berörda specialbestämmelserna
i 56 § utan i stället de regler om återsändande som upptagits i artikel 3
i konventionen.
Lämpligast synes vara att de särskilda bestämmelser som sålunda skall
gälla i förhållande till konventionsstater får meddelas av Kungl. Maj :t. Erforderlig
fullmakt för Kungl. Maj:t att utfärda sådana bestämmelser torde
böra upptagas i 56 § såsom tredje stycke.
I samband med utfärdandet av dylika regler bör även upptagas föreskrift
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1961
om skyldighet för befälhavare att avlämna sådan rapport med för honom
kända uppgifter om fripassagerarens medborgarskap in. m., som avses i
artikel 2 punkt 2 i konventionen.
Konventionen innehåller såsom förut nämnts även bestämmelser om skyldighet
för redaren att svara för kostnaderna för fripassagerarens underhåll
efter avlämnandet och för återsändandet. Även i detta hänseende torde
Kungi. Maj:t få meddela erforderliga föreskrifter.
Rörande behandling av ärende om avvisning av fripassagerare bör i övrigt
tillämpas utlänningslagens regler. Framför allt märkes att vissa bestämmelser
i 5o, 54 och 58 §§ om skydd för politisk flykting skall vara tillämpliga.
Anmärkas ma att konventionen i artikel 5 punkt 2 ålägger konventionsstat
att vid prövning av fråga om återsändande av fripassagerare helt
allmänt taga hänsyn till de skäl som fripassageraren må åberopa till stöd
för att han icke skall återsändas till hamn eller stat som avses i konventionen.
Hos oss tar man emellertid i avvisningsärende städse hänsyn till
samtliga omständigheter, och någon uttrycklig föreskrift i berörda hänseende
beträffande just fripassagerare torde icke vara erforderlig.
Till de regler i utlänningslagen som enligt det anförda är tillämpliga vid
sidan av de av konventionen föranledda föreskrifterna hör vidare ett stadgande
i 60 § att om svårighet möter vid verkställighet eller det är tvivelaktigt
huru verkställighet skall ske, ärendet skall underställas den centrala utlänningsmyndigheten,
d. v. s. utlänningskommissionen. Det får förutsättas
att dylikt underställande blir regel då det gäller avvisning av fripassagerare.
Tillämpliga är vidare reglerna i 35—38 §§ om särskilda tvångsåtgärder. Vid
behov skall sålunda fripassagerare som skall återsändas enligt konventionens
bestämmelser tagas i förvar eller ställas under uppsikt enligt de närmare
föreskrifterna i berörda lagrum.
Utan uttryckligt stadgande torde vara klart att fripassagerare, i fall då
vederbörande svenska myndighet enligt de anförda reglerna är beredd att
mottaga honom, är skyldig att på befälhavarens anmodan lämna fartyget.
Vad hittills anförts har avsett frågan om avlämning av fripassagerare i
hamn i Sverige. Konventionen innebär även att befälhavare på svenskt fartyg i
vissa fall skall äga att avlämna fripassagerare i hamn i annan konventionsstat.
I överensstämmelse med vad nyss anförts får, i fall då myndighet i den främmande
staten enligt konventionen förklarar sig beredd att mottaga fripassageraren,
befälhavaren anses i princip äga påfordra att fripassageraren lämnar
fartyget. Enligt allmänna rättsgrundsatser lär dock denna befogenhet ej
kunna utövas, då särskilda skäl talar däremot, såsom att fripassageraren i
den stat varom fråga är skulle riskera att bli utsatt för politisk förföljelse
eller lida nöd. Ett allmänt stadgande i denna riktning har upptagits i artikel
5 punkt 2. Att reglera denna fråga i lag synes icke vara erforderligt.
Enligt vad förut anförts träder konventionen i kraft först efter det att
tio stater ratificerat den, och tidpunkten för ikraftträdandet är därför för
närvarande oviss. Den föreslagna lagändringen kan dock träda i kraft oberoende
av konventionen. Jag föreslår, att den får träda i kraft den 1 januari
1962. J
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 6k är 1961
Som jag berört inledningvis har även i annat sammanhang aktualiserats
vissa ändringar i utlänningslagen. Sedan Nordiska rådet vid sin åttonde session
i Reykjavik 1960 i en rekommendation (nr 3) uttalat sig för Islands
anslutning till överenskommelsen den 12 juli 1957 om upphävande av passkontrollen
vid de internordiska gränserna, har nämligen Islands regering beslutat
vidtaga åtgärder för att få till stånd en sådan anslutning. Övriga nordiska
länder har ställt sig positiva till Islands anslutning till passkontrollöverenskommelsen.
I samband med att nyssnämnda överenskommelse blev gällande genomfördes
vissa därav föranledda ändringar i utlänningslagen. Sålunda skärptes
awisningsreglerna i 18 och 19 §§ så att utlänning kunde avvisas i Sverige
även om skälet härför endast hänförde sig till hans förhållande till Danmark,
Finland eller Norge. Vidare infördes i 55 § ett stadgande att eljest gällande
regler om verkställighet av avvisningsbeslut icke utgör hinder för att utlänning,
som ankommit från Danmark, Finland eller Norge, enligt överenskommelse
med dessa länder befordras till något av dem. Då Island blir part i passkontrollöverenskommelsen
bör nu berörda bestämmelser givetvis även omfatta
Island. Jag föreslår därför att 18, 19 och 55 §§ ändras i enlighet härmed.
Innan passkontrollöverenskommelsen kan träda i tillämpning såvitt avser
Island krävs ytterligare överläggningar mellan utlänningsmyndigheterna i de
nordiska länderna, varjämte åtskilliga administrativa åtgärder måste vidtagas.
Det är därför icke möjligt att nu ange någon bestämd dag, då överenskommelsen
kan bli gällande i förhållande till Island. Med hänsyn härtill
torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att besluta om ikraftträdandet av
ändringarna i 18, 19 och 55 §§ utlänningslagen.»
Lagrådet
Lagrådet har yttrat:
»Den ifrågavarande konventionen om fripassagerare innehåller vissa regler
om rätt för fartygs befälhavare att avlämna fripassagerare, verkställighet
av avvisningsbeslut och skyldighet att gälda kostnader för fripassagerares
underhåll och återsändande, vilka regler —■ efter införlivande med
vår lagstiftning —- komplettera eller ersätta bestämmelser i nu gällande utlänningslag.
Med det föreslagna, i ett nytt tredje stycke till 56 § utlänningslagen
upptagna bemyndigandet för Kungl. Maj:t avses enligt motiveringen
till stadgandet att möjliggöra konventionens genomförande. Stadgandet anknyter
emellertid icke till konventionen och berör enbart verkställighet av
beslut om avvisning. Väl synes lämpligt, att bemyndigandet icke begränsas
till den nu föreliggande konventionen utan får gälla även beträffande annat
avtal i ämnet. Däremot lärer icke vara påkallat att utsträcka bemyndigandet
längre än som föranledes av sådant avtal; något skäl för att lämna
ett så långt gående medgivande som det föreslagna har i allt fall ej anförts i
remissprotokollet. Det åsyftade bemyndigandet torde alltså icke böra avse
annat än tillämpning av avtal med främmande stat; den närmare räck vid
-
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1961
den av ett dylikt bemyndigande blir i så fall beroende av riksdagens medverkan
enligt § 12 regeringsformen vid ingåendet av överenskommelse med
främmande stat. Bemyndigandet bör å andra sidan icke begränsas till att
gälla meddelande av bestämmelser rörande verkställighet av awisningsbeslut
utan torde över huvud få omfatta utfärdande av föreskrifter, som
erfordras för tillämpning av ett ingånget avtal. Det stadgande som skall innehålla
bemyndigandet bör därför icke, såsom i det remitterade förslaget,
upptagas i den del av lagen som har rubriken Verkställighet utan i det avsnitt
som bär rubriken Särskilda bestämmelser, lämpligen i 71 §.
På grund av det anförda hemställer lagrådet att — i stället för det föreslagna
stadgandet i 56 § tredje stycket — såsom ett nytt andra stycke i 71
§ upptages ett stadgande av innehåll att, efter avtal med främmande stat
om behandling av fripassagerare, Konungen äger stadga avvikelser från bestämmelserna
i denna lag ävensom meddela de föreskrifter som i övrigt erfordras
för tillämpning av avtalet.»
Utskottet
Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot ifrågavarande lagförslag
och konvention. Utskottet får därför hemställa,
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition, nr
166.
Stockholm den 7 november 1961
På andra lagutskottets vägnar:
JOHN R. ANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Nils Elowsson*, Axel Svensson, fru
Hamrin-Thorell, fru Carlqvist, fröken Nordström, herrar Lars Larsson, Virgin
och Thorsten Larsson*;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg*,
fru Ekendahl, herr Bengtsson i Varberg, fru Gunne, herrar Fredriksson*,
Gustavsson i Alvesta* och Carlsson i Huskvarna.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 611173