Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1961
1
Nr 60
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående skyddsarbetet
inom försvaret, m. m.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 270 i första kammaren av fru Carlqvist
och nr 232 i andra kammaren av herr Henningsson m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa om utredning beträffande skyddsarbetets
lämpliga organisation inom alla grenar av militär verksamhet i
fredstid, samt att reglerna för erhållande av skadeersättning vid inträffade
skador göres till föremål för grundlig översyn».
Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan får
utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa
till motionen II: 232.
över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från överbefälhavaren. Denne har, innan yttrande
avgivits, hört cheferna för armén, marinen och flygvapnet samt armétygförvaltningen,
arméintendenturförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen
och försvarets civilförvaltning.
Skyddsarbetet inom försvaret
Gällande bestämmelser
Gällande huvudförfattning på arbetarskyddets område är arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949. Arbetarskyddslagen äger enligt huvudregeln i 1 §
tillämpning å varje rörelse eller särskilt arbetsföretag, vari arbetstagare
användes till arbete för arbetsgivarens räkning. I lagen förstås med arbetstagare
envar, som utför arbete för annans räkning utan att i förhållande till
denne vara att anse såsom särskild företagare.
I arbetarskyddslagen ges bl. a. allmänna föreskrifter om åtgärder till förebyggande
av ohälsa och olycksfall, vissa särskilda bestämmelser om arbetstiden
och dess förläggning samt om minderårigas och kvinnors användande
i arbete, bestämmelser om samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare
för åstadkommande av sunda och säkra arbetsförhållanden å arbetsplatsen
— innebärande hl. a. att å mindre arbetsplatser skall bland arbetstagarna
utses ett eller flera skyddsombud och å större arbetsplatser finnas en av
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 60
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1961
företrädare för arbetsgivaren och av skyddsombud sammansatt skyddskommitté,
som har att liksom skyddsombuden verka för sundhet och säkerhet
i arbetet — samt bestämmelser om vissa skyldigheter för tillverkare och försäljare
beträffande skyddsanordningar.
I anslutning till arbetarskyddslagen har utfärdats kungörelsen den 6 maj
1949 med föreskrifter angående tillämpningen av arbetarskyddslagen (arbetarskyddskungörelsen).
Kungörelsen innehåller bl. a. föreskrift för arbetsgivare,
som ej själv helt leder skyddsarbetet på arbetsstället, att uppdraga
åt en eller flera personer (skyddsinspektör, personalkonsulent eller annan
anställd) att i arbetsgivarens ställe handlägga frågor rörande arbetets sundhet
och säkerhet.
Tillsynen å efterlevnaden av arbetarskyddslagen och arbetarskyddskungörelsen
utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende
och ledning av yrkesinspektionens befattningshavare och kommunala tillsynsmän.
Inspektionens befattningshavare utgöres av yrkesinspektörer och
dem underordnad personal. Konungen må därjämte förordna, att tillsynen
å visst slag av verksamhet skall, med fritagande helt eller delvis av nämnda
befattningshavare och tillsynsmän, utövas av specialinspektörer.
Arbetarskyddslagstiftningen är icke generellt tillämplig på statens verksamhet.
Sådan statlig verksamhet som är direkt hänförlig till rörelse och
viss liknande verksamhet, exempelvis den som utövas av statens järnvägar
och televerket, anses inbegripen under lagen. Den del av försvarets verksamhet,
som avser produktion, lagerhållning och distribution av varor av
olika slag, omfattas sålunda av lagen. Statens allmänna förvaltning och rättskipning
— den egentliga tjänstemannaverksamheten — inbegripes däremot
icke under lagen. Såsom exempel på sådan verksamhet kan nämnas
den del av försvarets verksamhet, som avser den egentliga militärtjänsten,
d. v. s. som väsentligen omfattar den militära utbildningen och därmed sammanhängande
övningar och arbeten. Vidare är att märka att lagen enligt
huvudregeln över huvud icke gäller sådant arbete som utföres av värnpliktig.
Värnpliktiga är nämligen icke att anse som arbetstagare i lagens mening.
Enligt särskild undantagsbestämmelse är lagen dock tillämplig å arbete, som
värnpliktig i denna sin egenskap utför under sådana förhållanden, att lagen
skulle ägt tillämpning därå, om arbetet utförts av arbetstagare för arbetsgivares
räkning. Vissa bestämmelser i arbetarskyddslagen får också indirekt
betydelse även för den militära verksamheten. Varje tillverkare, försäljare
och upplåtare av maskin, redskap eller annan teknisk anordning skall enligt
45 § arbetarskyddslagen tillse, att sådan anordning vid avlämnandet är försedd
med nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder betryggande
säkerhet mot ohälsa och olycksfall. Denna bestämmelse är allmängiltig och
skall sålunda gälla även vid leverans av maskin eller annan anordning, som
är avsedd att brukas i militär verksamhet.
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1961
Beträffande den del av försvarets verksamhet, som icke omfattas av arbetarskyddslagstiftningen,
har utfärdats särskilda säkerhetsbestämmelser. Vad
gäller utformningen av dessa synes någon principiell skillnad icke föreligga
i jämförelse med motsvarande bestämmelser inom den civila sektorn av
samhället. Förutom generella säkerhetsföreskrifter finns sålunda detaljerade
bestämmelser för inaterielens användning, såväl beträffande vapen och ammunition
som maskiner, verktyg, fordon m. in. Dock må framhållas att
olycksanledningarna i det militära utbildningsarbetet icke är på samma sätt
typiserade som i det industriella arbetet, varför både föreskrifter och organisation
för skyddsarbetet vid militära övningar måste inriktas på större
bredd.
Säkerhetsbestämmelser är intagna i ett flertal olika militära reglementen.
Grundläggande föreskrifter om ansvar i samband med säkerhet och skyddsarbete
återfinns i av Kungl. Maj :t fastställt Tjånstereglemente för krigsmakten.
I detta föreskrives bl. a., att chef inom sitt ansvarsområde skall tillse,
att meddelade skydds- och säkerhetsföreskrifter följes och, om anledning
därtill föreligger, utfärda kompletterande bestämmelser, samt att envar
genom att noggrant iaktta meddelade föreskrifter skall medverka till att
olyckshändelser förebygges.
I handböcker som tilldelas varje soldat är vidare särskilda säkerhetsföreskrifter
inarbetade. Soldatinstruktion för armén Materiel innehåller t. ex.
inte endast beskrivning över materielen och dess handhavande utan även
en del allmänna säkerhetsföreskrifter beträffande handhavandet av stridsmedlen.
För marinens och flygvapnets del återfinns motsvarande föreskrifter
i Örlogsboken och Flygsoldatens bok. I dessa handböcker framhålles särskilt
att riskerna för olyckshändelser minskas genom kunskap om materielen
och dess handhavande, ansvarskänsla gentemot allmänhet, befäl, kamrater
och sig själv samt noggrannhet under all tjänst. Vidare föreskrives att
soldat är skyldig att medverka till att säkerheten icke eftersättes och utan
dröjsmål ingripa om han uppmärksammar något som kan äventyra denna.
Detaljerade säkerhetsbestämmelser för olika slag av eldvapen och tillhörande
ammunition, sprängmedel och tändmedel, minor, handgranater,
eldsprutor och annan militär materiel utarbetas regelmässigt, innan materielen
utlämnas för bruk bland de värnpliktiga. Sådana och andra säkerhetsbestämmelser
är för varje försvarsgren sammanförda i en av Kungl. Maj:t
fastställd säkerhetsinstruklion. Bestämmelserna i säkerhetsinstruktionerna
gäller för utbildningen i fred samt i viss mån under beredskaps- och krigstillstånd.
För vissa begränsade områden gäller särskilda säkerhetsinstruktioner.
Till belysning av säkerhetsinstruktionernas innehåll kan om säkerlxetsinstruktionen
för armén anföras bl. a. följande: Instruktionen innehåller
dels allmänna bestämmelser, gällande alla eldvapen och all ammunition,
dels särskilda bestämmelser för olika slag av vapen och ammunition. I instruktionen
ingår icke bestämmelser för det exercismässiga handbavandet
4 Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1961
av materielen. Sådana bestämmelser finns i stället i särskilda reglementen
och instruktioner. I säkerhetsinstruktionen framhålles, att det icke är möjligt
att ge sådana bestämmelser, att alla risker vid utbildning med och handhavande
av vapen och ammunition undanröjes. Därför åligger det var och
en att anmäla sådana iakttagelser eller händelser, som bedömes böra föranleda
ändring av eller tillägg till säkerhetsinstruktionen, samt att ingripa
då så från säkerhetssynpunkt bedömes vara påkallat, även om alla föreskrivna
säkerhetsåtgärder är vidtagna. Varje deltagare i militär övning kan
sålunda betraktas som ett skyddsombud. Därtill kommer att vid övningar,
som medför större risker, särskild säkerhetschef bör utses. Denne kan få sig
underställd säkerhetskontrollanter och säkerhetsposter. Säkerhetschefen är
ansvarig för säkerhetstjänsten och har befogenhet att omedelbart avbryta
övningen om säkerheten så kräver. Om olyckshändelse av större omfattning
inträffat, bestämmer chefen för armén om utredningen skall omhänderhas
av regementschefen eller överlämnas till skadekommission. Kommissionen
äger med viss modifikation rätt att enligt eget beprövande tillkalla speciell
expertis. Vid olyckshändelse med explosiv vara skall i regel kontakt tas med
sprängämnesinspektionen.
Historik
Vid 195b års riksdag hemställdes i två likalydande motioner om skyndsam
utredning och förslag till vidgat skydd för i militärtjänst under fredstid
ianspråktagen personal från bl. a. fysiska skador.
Andra lagutskottet, som behandlade motionerna i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 46, avstyrkte utredningsyrkandet men uttalade, att det
givetvis var av största vikt att skyddet av den värnpliktiges personliga säkerhet
icke eftersattes. Utskottet förutsatte därför, att en fortlöpande uppmärksamhet
ägnades åt de viktiga frågor som ägde samband därmed.
Motionerna
Motionärerna ifrågasätter, om skyddsarbetet inom den militära verksamheten
bedrives så effektivt som verksamheten i sig själv kräver. De framhåller,
att arbetet inom den civila sektorn med att nedbringa antalet olyckor
på arbetsplatserna och rätta till hälsovådliga arbetsförhållanden numera
bedrives med stor intensitet och med gott resultat. Motionärerna förmenar,
att skyddsarbetet inom den militära sektorn ligger betydligt efter, även om
hänsyn tas till att denna gren av samhället är mycket mer farofylld.
Remissyttrandet
Överbefälhavaren avstyrker motionerna i denna del. I remissyttrandet
redogöres först för gällande militära reglementen angående skyddsarbetet
inom försvaret och därefter för vissa praktiska åtgärder i förebyggande
Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1961 5
syfte, som kompletterar eller ansluter till dessa reglementen, nämligen följande:
1.
Grundutbildning: hanterande av vapen, verktyg m. m., konditionsträning,
brandskydds- och sjukvårdsutbildning m. m.
2. Särskild säkerhetsutbildning: undervisning i säkerhetsföreskrifter med
prov och förevisningar av vad som kan hända om föreskrifterna icke följs,
3. Fortlöpande ändringar av bestämmelser, som visar sig icke vara tillfyllest.
Härvid utnyttjas icke minst de erfarenheter som görs i det civila
skyddsarbetet.
4. Personlig säkerhetsutrustning ifrån den komplicerade och dyrbara
säkerhetsutrustningen för en flygförare till enkla anordningar såsom skydd
för öronen vid skjutning och sprängning samt beklädnadsutrustning av speciellt
slag som skydd mot kyla och väta.
5. Särskild säkerhetsutrustning såsom optiska och akustiska varnings-:
signaler.
6. Den särskilda vikt som vid utbildningen av befäl läggs vid omvårdnaden
om truppen.
överbefälhavaren anser att de i yttrandet omnämnda reglementena och
åtgärderna visar, att skyddsarbetet inom det svenska försvaret bedrives på
ett efter dess förutsättningar tillfredsställande sätt, varmed han dock icke
vill ha sagt att skyddsarbetet är fullkomligt. Föreskrifter, organisation och
åtgärder är därför fortlöpande föremål för kritisk granskning, varvid erfarenheter
såväl inom som utom krigsmakten utnyttjas. Om den militära
/erksamhetens krav på fältmässighet och beredskap skall upprätthållas, kan
ilock aldrig risken för olycksfall helt elimineras.
överbefälhavaren finner dessutom den av motionärerna begärda utredningen
svår att genomföra och anför:
Det gäller här ett fält med en mångfald olika områden, där utredningsförutsättningarna
skulle ställa hart när orimliga krav på utredarnas kompetens,
då specialkunskaper erfordras för varje område. Dessutom tillkommer
ständigt ny materiel och nya utbildningsformer, vilket gör att nya
skyddsåtgärder kontinuerligt måste vidtagas. Konsekvensen härav blir att
en utredning endast skulle uppnå temporära resultat — nya utredningar
skulle i så fall ständigt behöva påkallas.
Ersättning för skada under militärtjänstgöring
Gällande bestämmelser
Om ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring
stadgas i militärersättningsförordningen den 2 juni 1950. Genom
denna tillförsäkras värnpliktiga, stamanställda, hemvärnspersonal m. fl.
under tjänstgöring å tid, då riket icke befinner sig i krig, vid skada till följd
av olycksfall samt eljest vid sjukdom ersättning av allmänna medel för
erforderliga kostnader för läkar-, tandläkar- eller sjukhusvård och läkemedel
ävensom för nödiga utgifter för resor. Med läkarvård likställes sjuk
-
f>
Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1961
gymnastik eller eljest behandling med bad, massage, elektricitet eller hetluft
eller annan därmed jämförlig behandling, som meddelats efter läkares
föreskrift. Ersättning skall också utgå för erforderliga kostnader för särskilda
hjälpmedel till lindrande av menliga följder av olycksfallet, såsom
kryckor, konstgjorda lemmar och glasögon. I nu nämnda hänseenden utgår
full ersättning för kostnaderna.
Den skadade kan vidare vara berättigad till sjukpenning eller livränta.
Har olycksfallet medfört sjukdom, som varat mer än två dagar efter dagen
för olycksfallet, utgives sjukpenning från och med dagen efter sistnämnda
dag så länge sjukdomen förorsakar förlust av arbetsförmågan eller nedsättning
av denna med minst hälften. Sjukpenningen kompletteras med barntillägg
enligt gängse grunder. Har olycksfallet efter upphörande av därav
förorsakad sjukdom medfört under längre eller kortare tid bestående förlust
av arbetsförmågan eller nedsättning av denna med minst en tiondel,
utgives, dock ej för tid under vilken tjänstgöringen varar, livränta till den
skadade. Är skadad till följd av olycksfallet under längre tid ur stånd att
reda sig själv, förhöjes honom tillkommande sjukpenning och livränta med
vårdbidrag. Vid dödsfall skall begravningshjälp och livränta till vissa efterlevande
utgå enligt särskilda grunder.
Storleken av de belopp, med vilka sjukpenning och livränta skall utgå,
har gjorts beroende av den skadades civila sysselsättning och årsinkomst,
därvid dock en viss minimiinkomst fastställts. Den årliga arbetsförtjänsten
skall enligt militärersättningsförordningen beräknas i överensstämmelse
med stadgandena i yrkesskadeförsäkringslagen, dock att den årliga arbetsförtjänsten
för den, som ådragit sig skadan under värnpliktstjänstgöring,
icke får beräknas till lägre belopp än 5 000 kronor. Detsamma gäller för
stamanställd personal och heinvärnspersonal, då fråga är om ersättning för
tid efter det den skadade fyllt tjugo år eller om livränta till efterlevande. Av
reglerna i yrkesskadeförsäkringslagen må här nämnas, att därest den skadade
vid tiden för skadans inträffande ej uppnått 25 års ålder, hans sannolika
inkomst vid denna ålder skall läggas till grund för bestämmande av
livränta till honom för tid därefter. På motsvarande sätt beräknas hans livränta
för tiden från 21 till 25 års ålder och från 18 till 21 års ålder efter hans
sannolika inkomst vid 21 respektive 18 års ålder. Därigenom motverkas, att
livräntan beräknas efter den skadades inkomstförhållanden vid en tidpunkt,
då han på grund av sin ungdom icke uppnått full lön i sin civila sysselsättning.
Ehuru sjukpenning och livränta sålunda göres beroende av den skadades
civila sysselsättning och arbetsinkomst, utgår de dock icke med belopp, som
fullt ut motsvarar den skadades förlorade arbetsförtjänst. Sjukpenningens
storlek bestämmes av den sjukpenningklass, till vilken den skadade med
hänsyn till sin årliga arbetsförtjänst är att hänföra, och utgår med vissa i
särskild tabell angivna belopp, vilka överensstämmer med de belopp, som
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1961
enligt yrkesskadeförsäkringslagen skall utgå till arbetstagare. Vid fastställande
av ersättningsunderlag för beräkning av livränta medräknas årlig
arbetsförtjänst, som icke överstiger 7 200 kronor, till hela sitt belopp, den
del av arbetsförtjänsten, som överstiger 7 200 men ej 10 800 kronor, till tre
fjärdedelar samt den del därav, som överstiger 10 800 kronor, till hälften.
Överstiger den årliga arbetsförtjänsten 15 000 kronor, tages överskjutande
belopp icke i beräkning. Livräntan utgår sedan, dock längst till 67 års ålder,
med viss del av ersättningsunderlaget, nämligen vid hel förlust av arbetsförmågan
med elva tolftedelar av ersättningsunderlaget, vid nedsättning av
arbetsförmågan med minst tre tiondelar med en mot graden av nedsättningen
svarande del av ersättningsunderlaget, minskad med en tolftedel av
detta, samt vid nedsättning av arbetsförmågan med mindre än tre tiondelar
med den del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget, som svarar mot
graden av nedsättningen. För tiden efter 67 års ålder utgår livräntan med
tre fjärdedelar av den ursprungliga livräntan. Som exempel på de ersättningar
som utgår enligt militärersättningsförordningen kan nämnas, att vid
en årsinkomst av 7 200 kronor livräntan vid fullständig arbetsoförmåga
utgör 6 600 kronor. Vid en årsinkomst av 15 000 kronor är motsvarande livränta
11 000 kronor.
Det är att märka att ersättningarna jämlikt militärersättningsförordningen
utgår oavsett om vårdslöshet ligger viss person till last oeh även då
den skadade själv, t. o. m. genom grov vårdslöshet, förorsakat att skadan
inträffat.
Såsom framgår av redogörelsen för bestämmelserna i militärersättningsförordningen
erhåller den skadade icke full ersättning för förlorad arbetsförtjänst.
Han erhåller icke heller till någon del ersättning för s. k. ideell
skada, såsom ersättning för sveda och värk samt lyte. För resterande förlust
av arbetsförtjänst och för ideell skada är däremot den skadade berättigad
att enligt allmänna skadeståndsråttsliga regler söka utfå ersättning av
den som må vara skadeståndsskyldig gentemot honom.
Skadeståndsrätten vilar till stor del på oskrivna regler. Vissa kortfattade
stadganden finns i 6 kap. strafflagen. Beträffande innebörden av dessa stadganden
må bär anmärkas följande. I första hand utgår ersättning för ekonomisk
skada å sak eller person. Vid kroppsskada utgår även ideellt skadestånd
i form av ersättning för sveda och värk samt lyte eller annat stadigvarande
men. Viss annan ideell skada ersättes också. Rätt till skadestånd
föreligger endast, om den skadegörande handlingen skett med uppsåt eller
av vållande. När skadeståndsskyldighet föreligger, skall skadan i regel ersättas
till sitt fulla värde. Jämkning kan ske på grund av medvållande från
den skadelidandes sida samt när skadevållaren är otillräknelig eller underårig.
I enlighet med dessa regler kan således skadad värnpliktig tillerkännas
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1961
skadestånd av annan person — befäl eller menig — under förutsättning att
denne uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakat skadan.
Någon ansvarighet för annans vållande — såsom ansvarighet för staten
vid vållande av militär personal — erkännes i princip icke i svensk rätt.
Undantag stadgas emellertid i vissa lagar t. ex. lagen den 30 juni 1916 angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik. Enligt denna kan
värnpliktig, som skadats till följd av trafik med motorfordon, som tillhör
eller nyttjas av staten, vara berättigad att utfå skadestånd av dels föraren,
vanligen annan värnpliktig, och dels ägaren eller nyttjaren d. v. s. staten.
Förutsättning för skadeståndsrätt gentemot föraren är, att denne icke förmått
visa att han är fri från vållande. Ägaren eller nyttjaren är skadeståndsskyldig,
såframt han icke kan visa både att skadan icke förorsakats av bristfällighet
å bilen och att föraren ej förfarit vårdslöst. Här föreligger sålunda
ett ansvar för annans, nämligen förarens vållande.
Enligt rättspraxis utdömes också i betydande omfattning skadestånd på
grund av ansvar för annans vållande även när detta ej föranledes av särskilda
lagbestämmelser. Så anses t. ex. till ett mellan privata parter slutet
anställningsavtal höra, att arbetsgivaren skall svara ej blott för att material,
arbetsredskap och arbetsanordningar är, såvitt på honom ankommer, felfria
utan även för skada vållad av arbetsbefäl inklusive arbetsförmän eller av
arbetare som betrotts med en ur synpunkten av skaderisk för kamrater särskilt
viktig post, t. ex. kranskötare. Även om denna grundsats måhända icke
äger tillämpning helt generellt på alla områden av statlig verksamhet, kan
det dock anses fastslaget att den gäller, när fråga är om skada som drabbat
personal av olika kategorier i militärtjänst. Därvid har staten ålagts skadeståndsskyldighet
även i fall där den vållande förmannen haft så låg rang
som vicekorpral.
Sammanfattningsvis kan sålunda sägas, att en värnpliktig som regel har
möjlighet att utfå skadestånd — utöver vad han bekommer enligt militärersättningsförordningen
— endast under den förutsättningen att skadan
föranletts av annan person genom uppsåt eller oaktsamhet. Staten är därvid
jämte den vållande skadeståndsskyldig som regel endast om den skadevållande
har ställning av befäl eller haft att fullgöra en ur risksynpunkt särskilt
ansvarsfull uppgift.
Historik
I de förenämnda vid 1954 års riksdag väckta motionerna hemställdes om
skyndsam utredning och förslag till vidgat skydd för i militärtjänst ianspråktagen
personal även från »ekonomiska eller andra följder av under
tjänsten iråkade olyckshändelser eller sjukdomar».
Andra lagutskottet avstyrkte i sitt ovannämnda utlåtande utredningsyrkandet.
Utskottet ansåg emellertid att nuvarande praxis angående skade
-
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1961
stånd utöver militärersättningsförordningen kunde inge betänkligheter.
Efter redogörelse för praxis i de fall en värnpliktig skadats genom uppsåt
eller vårdslöshet från en person i befälsställning anförde utskottet:
Har skadan däremot vållats av menig värnpliktig blir denne i allmänhet
ensam skadeståndsskyldig, och statens ansvar är då begränsat till vad som
utgår enligt mililärersättningsförordningen. I dessa fall kan den skadades
rätt till ersättning utöver militärersättningsförordningen bli utan värde,
nämligen om den skadevållande icke har ekonomiska möjligheter att betala
ådömt skadestånd. Här föreligger enligt utskottets mening skäl att överväga
en ändring. Det bör emellertid framhållas, att en eventuell ändring kraver
hänsynstagande till det samband som rader mellan statens skadeståndsansvar
gentemot de värnpliktiga samt skadeståndsregler på andra områden,
såsom beträffande statens ansvarighet mot tredje man i anledning av värnpliktigs
vållande och beträffande arbetsgivaransvaret i allmänhet.
Utskottet förklarade att ett sådant övervägande krävde ingående utredning,
och utskottet var icke berett att taga ställning till på vilket sätt eller i
vilken omfattning ändringar kunde genomföras. Enligt utskottets mening
kunde frågan överlämnas till den då arbetande kommittén angående det
allmännas skadeståndsansvar.
Kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar avlämnade i december
1958 ett betänkande med förslag till lag om skadestånd i offentlig
verksamhet (SOU 1958: 43). I detta föreslås att staten eller kommunen skall
svara för skada som i statlig eller kommunal verksamhet vållas genom fel
eller försummelse, oavsett om den försumlige innehar överordnad ställning
eller ej. För vissa fall föreslås skadeståndsskyldighet, ändå att fel eller försummelse
ej föreligger. Dit hör bl. a. sådana fall där skada å person eller
egendom inträffat till följd av militär eller annan övning, om övningen på
grund av sin omfattning eller beskaffenhet innebär särskild fara för sådan
skada. Dessa regler har enligt utredningen formats med tanke närmast på
de fall då det allmänna i sin verksamhet åsamkar någon utomstående
tredje man — skada. När det gäller skadestånd till någon, vilken själv såsom
anställd, värnpliktig eller eljest är sysselsatt i verksamheten, föreslås att
nuvarande rättspraxis fortfarande skall gälla. Skadeståndsansvar skall således
föreligga endast under den förutsättningen, att felet eller försummelsen
ligger överordnad, förman eller någon därmed jämställd till last. Icke heller
skall den nämnda regeln om skadeståndsskyldighet oavsett vållande vid
militära och andra övningar gälla till förmån för den som själv deltager i
övningen. Kommittén har menat, att man så nära som möjligt bör anknyta
skadeståndsbestämmelserna i allmän verksamhet till vad som gäller för motsvarande
fall i privat verksamhet. När det gäller ersättning till dem som
skadats under militärtjänst, har kommittén ansett, att det allmänna bor i
annan ordning — såsom också skett genom militärersättningsförordningen
reglera de ersättningar som bör utgå vid olycksfall. Rent författningslekniskt
synes det kommittén uteslutet att vid sidan av militärersättnings
-
10 Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1901
förordningen tillämpa ett objektivt ansvar i kommitténs lagförslag beträffande
samma personer som njuter ersättning enligt nämnda förordning.
Beträffande ersättning för skada ådragen under militärtjänst ansluter
således kommitténs förslag helt till nu gällande rätt.
Kommitténs betänkande har reraissbehandlats och är för närvarande föremål
för överväganden inom justitiedepartementet.
Motionerna
Motionärerna anser, att gällande regler för statens skadestånds&kyldighet
icke kan anses vara avpassade efter nutidens krav. I mål där domstolarna
avslagit av värnpliktiga framställda skadeståndskrav på grund av olycksfall
under militärtjänst har den värnpliktige ofta ansett sin rättskänsla så
kränkt, att psykiska lidanden blivit en följd.
Remissyttrandet
överbefälhavaren tillstyrker motionärernas hemställan om en grundlig
översyn av reglerna för erhållande av skadeersättning. En sådan översyn bär
enligt överbefälhavarens mening avse såväl bestämmelserna i militärersättningsförordningen
som reglerna i det av kommittén angående det allmännas
skadeståndsansvar framlagda lagförslaget.
Utskottet
I förevarande motioner ifrågasättes om skyddsarbetet inom den militära
verksamheten bedrives så effektivt som denna i sig själv kräver. Motionärerna
yrkar i anledning därav att skyddsarbetets lämpliga organisation inom
alla grenar av militär verksamhet göres till föremål för utredning.
För den del av försvarets verksamhet, som avser produktion, lagerhållning
och distribution av varor, gäller samma regler om arbetarskydd som
inom den civila sektorn, d. v. s. främst arbetarskyddslagen och arbetarskyddskungörelsen.
I viss begränsad omfattning har denna lagstiftning
också tillämpning på arbete som därvid utföres av värnpliktig. För övriga
delar av försvarets verksamhet, alltså de som huvudsakligen omfattar den
militära utbildningen och därmed sammanhängande övningar oeh arbeten,
är däremot arbetarskyddslagstiftningen icke tillämplig. I stället gäller här
särskilda säkerhetsbestämmelser intagna i ett flertal olika militära reglementen.
Såsom framgår av den tidigare redogörelsen är dessa bestämmelser
mycket omfattande och anpassade efter de särskilda faromoment, som är
förknippade framför allt med handhavandet av vapen och ammunition.
Kännedom om bestämmelsernas innehåll bibringas genom särskild undervisning
bland de värnpliktiga. Bestämmelserna är föremål för fortlöpande
granskning, varvid erfarenheter såväl utom som inom krigsmakten utnyttjas.
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1961
överbefälhavaren har i sitt yttrande över motionerna förklarat, att skyddsarbetet
inom försvaret bedrives på ett efter dess förutsättningar tillfredsställande
sätt. Vid utskottets behandling av motionerna har icke framkommit
något som motsäger denna uppfattning. Utskottet kan därför icke biträda
motionärernas yrkande. Det må dock understrykas, att det givetvis
är av största vikt att särskild uppmärksamhet ägnas åt skyddsarbetet i en
verksamhet, soin inrymmer så stora riskmoment för den enskilde som den
militära.
I motionerna görs vidare gällande att de bestämmelser, som reglerar ersättning
för skador ådragna under militärtjänst, är alltför begränsade. Motionärerna
hemställer därför att dessa regler göres till föremål för grundlig
översyn.
Bestämmelser om ekonomisk gottgörelse för skador ådragna under militärtjänst
återfinnes i militärersättningsförordningen. Enligt denna tillförsäkras
värnpliktiga, stamanställda in. fl. ersättning vid olycksfall och sjukdom
för läkarvård och läkemedel samt särskilda hjälpmedel. Vidare utgår
sjukpenning vid sjukdom och livränta vid invaliditet ävensom vid dödsfall
begravningshjälp och livränta till vissa efterlevande. Storleken av de belopp,
med vilka sjukpenning och livränta skall utgå, är beroende av den
skadades civila sysselsättning och årsinkomst. Sjukpenning bestämmes därvid
efter i stort sett samma normer som sjukpenning enligt lagen om allmän
sjukförsäkring. Livränta beräknas med viss andel — varierande allt
efter graden av invaliditet — av ett på särskilt sätt framräknat ersättningsunderlag.
För detta har, när det gäller bl. a. värnpliktiga, satts en minimigräns
av 5 000 kronor. Eljest beräknas detsamma med utgångspunkt från
vederbörandes årsförtjänst, varvid dock denna reduceras i den mån den
överstiger 7 200 kronor och icke medtages till den del den överstiger 15 000
kronor.
För det inkomstbortfall, som kan förorsakas av ett skadefall under militärtjänstgöring,
utgår således enligt bestämmelserna i militärersättningsförordningen
icke full kompensation. Det är emellertid att märka, att ersättning
enligt förordningen utgår oavsett om skadan förorsakats genom vårdslöshet
av annan person och även då den skadade själv t. o. m. genom grov
vårdslöshet förorsakat att skadan inträffat.
För den förlust av arbetsförtjänst, som icke ersättes genom militarersättningsförordningen,
samt för ersättning för ideell skada, såsom sveda och
värk, lyte eller annat stadigvarande men, är den skadade hänvisad att —
därest icke frivillig uppgörelse kan träffas — vid allmän domstol anhängiggöra
talan om skadestånd enligt allmänna skadeslåndsrättsliga regler.
Skadestånd kan därvid erhållas som regel endast under den förutsättningen
att skadan föranletts av annan person genom uppsåt eller oaktsainhet.
Staten är jämte den vållande skadeståndsskyldig vid vissa slag av
olycksfall, t. ex. de som orsakats i följd av trafik med motorfordon. I Övriga
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1961
fall är staten skadeståndsskyldig endast om den skadevållande haft ställning
av befäl eller haft att fullgöra en ur risksynpunkt särskilt ansvarsfull
uppgift.
Den rätt till ersättning som sålunda föreligger enligt civilrättsliga skadeståndsregler
kan i vissa fall bli utan värde, nämligen om staten icke är medansvarig
för skadeståndet och den skadevållande icke har ekonomiska möjligheter
att betala ådömt skadestånd. Riksdagen har i tidigare sammanhang
uttalat att här föreligger skäl att överväga en ändring i syfte att vidga området
för statens skadeståndsansvar gentemot värnpliktig. Någon anledning
att frångå denna uppfattning anser utskottet icke föreligga.
I samband med det föregående riksdagsuttalandet knöts förhoppningar
till att den då arbetande kommittén för det allmännas skadeståndsansvar
skulle framlägga förslag till ändrade regler. Det betänkande, som kommittén
avlämnat i december 1958 och som nu är föremål för överväganden inom
justitiedepartementet, innehåller också förslag till lagstiftning om skadestånd
i offentlig verksamhet. Detta omfattar bl. a. förslag till strikt skadeståndsansvar
för det allmänna i vissa fall, t. ex. vid militära övningar av
särskilt farlig beskaffenhet. Emellertid föreslås dessa regler bli tillämpliga
endast da skada förorsakats tredje man och icke då den, som själv i egenskap
av anställd, värnpliktig eller eljest varit sysselsatt i verksamheten, blivit
skadad. För dessa innebär förslaget ingen förändring i jämförelse med
nuvarande bestämmelser. Anledningen härtill är att kommittén funnit det
ur författningsteknisk synpunkt uteslutet att vid sidan av inilitärersättningsförordningen
införa ett strikt skadeståndsansvar för kronan i kommitténs
lagförslag till förmån för samma personer, som erhåller ersättning enligt
förordningen.
Med utgångspunkt från kommitténs uppfattning torde sålunda förbättring
av ersättningarna för skador ådragna under militärtjänstgöring böra
ske genom ändring av militärersättningsförordningens bestämmelser. Även
om utskottet icke är helt övertygat om riktigheten i kommitténs angivna
argumentering, finner utskottet dock, med hänsyn bl. a. till ovissheten om
förslag kommer att framläggas till lagstiftning om det allmännas skadeståndsansvar,
det lämpligast, att ifrågavarande förbättringar genomföres i
den ordningen. För sådana ändringar kräves ingående utredning, och utskottet
är icke berett att nu taga ställning till på vilket sätt eller i vilken
omfattning ändringar kan genomföras. Ett särskilt problem utgör härvid
den överensstämmelse, som sedan länge varit rådande mellan ersättningarna
för skador under militärtjänst och ersättningarna för yrkesskador.
Chefen för socialdepartementet har i år tillsatt en utredning med uppgift
att göra en översyn av lagstiftningen om yrkesskador. Utredningen skall
bl. a. undersöka möjligheterna till förbättring av yrkesskadeförsäkringsförmånerna.
Enär en omläggning av yrkesskadeförsäkringen påverkar de olika
författningar om ersättning av statsmedel som är knutna till yrkesskade
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 60 år 1961 13
försäkringslagstiftningen, främst militärersättningsförordningen, skall jämväl
denna lagstiftning behandlas av utredningen. Vid sådant förhållande anser
utskottet icke påkallat att begära en särskild utredning av ovannämnda
frågor. Utskottet anser det emellertid lämpligt att vad utskottet anfört om
förbättring av ersättningarna för skador under militärtjänstgöring bringas
till Kungl. Maj :ts kännedom.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
A. att riksdagen i anledning av förevarande motioner,
I: 270 och II: 232, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin
mening giva till känna vad utskottet anfört om ersättning
för skada under militärtjänst; samt
B. att motionerna i övrigt icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 31 oktober 1961
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand*, Nils Elowsson, Axel Svensson,
fru Carlqvist, fru Svenson*, fröken Nordström, herrar Virgin och Eric Peterson;
från
andra kammaren: herr Bengtsson i Varberg, fröken Sandell, herrar
Johansson i Södertälje, Björkman, Gustavsson i Alvesta, Svensson i
Kungälv, Carlsson i Huskvarna och Tobé.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.