Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1961
1
It M <; Myl(r, n f .i .bil
■I Ui.M i.ft/1 lin.'';.) •,
Nr 58
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lydnadsföreskrifter
vid permittering från allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 507 i första kammaren av herrar
Hellebladh och Wirmark samt nr 597 i andra kammaren av herr Svensson
i Kungälv m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har yrkats, att riksdagen hos Kungl.
Maj :t måtte hemställa om följande ändring i 51 § andra stycket lagen om
nykterhetsvård:
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Vare sig övervakning anordnas eller
ej, må anstaltens styrelse såsom
villkor för permission meddela den
permitterade lydnadsföreskrifter, därvid
bestämmelserna i 36 § andra—
fjärde styckena skola äga motsvarande
tillämpning.
Vare sig övervakning anordnas eller
ej, bör anstaltens styrelse såsom
villkor för permission meddela den
permitterade lydnadsföreskrifter, därvid
bestämmelserna i 36 § andra—
fjärde styckena skola äga motsvarande
tillämpning.
Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan
får utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa
till motionen II: 597.
Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från socialstyrelsen och länsnykterhetsnämnderna
i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län. Yttranden har därjämte
på utskottets begäran avgivits av Stockholms stads nykterhetsnämnd och
Erkända vårdanstalten för alkoholmissbrukare Åsbrohemmet.
Gällande bestämmelser
Enligt lagen den 27 juli 195k om nykterhetsvård kan den som är hemfallen
åt alkoholmissbruk under vissa förutsättningar, för vilka här icke närmare
torde behöva redogöras, av nykterhetsnämnd ställas under övervak1
Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 58
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1961
ning, s. k. föregående övervakning (15 §). övervakningen må fortgå under
högst ett år från beslutet därom. Där särskilda förhållanden påkallar längre
övervakningstid, må övervakningen dock fortgå under högst två år.
Under vissa förutsättningar kan den som är hemfallen åt alkoholmissbruk
tvångsintagas å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Beslut härom
fattas av länsstyrelsen (18 §). Sedan sådant beslut meddelats, ankommer
det i vissa fall på länsstyrelsen och i övriga på nykterhetsnämnden att
föranstalta om verkställighet av beslutet (34 §). Enligt 35 § föreligger därvid
möjlighet för länsstyrelsen eller nykterhetsnämnden att bevilja villkorligt
anstånd med tvångsintagningen. I samband med sådant beslut skall den
bestämmande myndigheten ställa alkoholmissbrukaren under övervakning
(36 §). Sådan övervakning må — till skillnad från den föregående övervakningen
—- i den mån det finnes påkallat för att återföra alkoholmissbrukaren
till ett nyktert liv, förenas med lydnadsföreskrifter angående hans sysselsättning,
vistelseort eller annat. Såsom exempel på lydnadsföreskrifter nämnes i
36 § bland annat, att den föreskriften angår skall bemyndiga person, som nykterhetsnämnden
eller övervakaren finner lämplig, att uppbära honom tillkommande
arbetsförtjänst eller andra penningmedel, så ock att underkasta
sig andra inskränkningar i fråga om förfogandet däröver. Då beslut om anstånd
meddelas av länsstyrelsen, må denna uppdraga åt nykterhetsnämnden
att förordna om övervakning och beslut om lydnadsföreskrift. övervakningen
får fortgå högst så lång tid som är föreskriven för den föregående
övervakningen.
Den som intagits på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare är pliktig
att fullgöra det arbete, som ur synpunkten av en ändamålsenlig vård ålägges
honom (43 §). Enligt 29 § stadgan den 23 november 1956 för allmänna
vårdanstalter för alkoholmissbrukare äger intagen därvid åtnjuta flitpenning
för arbetsvilja och välförhållande enligt grunder som bestämmes av socialstyrelsen.
Några sådana grunder har ännu icke utfärdats, utan varje anstalts
styrelse beslutar om ordningen för flitpenningar.
Vårdtiden för den som intagits å allmän vårdanstalt utgör ett år och för
den som återintagits inom fem år från senaste utskrivningen två år. Utskrivning
kan ske före vårdtidens utgång och vårdtiden kan även förlängas med
två år.
Där det prövas vara till gagn, får anstaltens styrelse medgiva den intagne
att under återstoden av vårdtiden eller under viss del därav på försök
vistas utom anstalten, försökspermission. Tillfällig permission, avseende
högst sju dagar, får beviljas av föreståndaren för anstalten (49 §). Enligt
51 § skall anstaltens styrelse, där det ej på grund av särskilda omständigheter
finnes obehövligt, ställa den permitterade under övervakning eller uppdraga
åt nykterhetsnämnd att besörja därom. Vare sig övervakning anordnas
eller ej, må anstaltens styrelse såsom villkor för permission meddela
den permitterade lydnadsföreskrifter. Anstaltens styrelse äger uppdraga åt
föreståndaren att beträffande den som permitterats av honom förordna om
övervakning eller besluta om lydnadsföreskrifter.
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1961
Vid utskrivning från vårdanstalt skall vad som är stadgat om övervakning
och meddelande av lydnadsföreskrifter vid permission äga motsvarande tilllämpning
(54 §).
Praxis beträffande flitpenningar m. m.
Som tidigare nämnts utgår för närvarande flitpenningar till de intagna
efter den ordning, som styrelsen vid varje särskild anstalt bestämt. Som regel
erhåller en vårdtagare antingen en flitpenning per dag, varvid belopp
på två—tre kronor numera hör till vanligheten, eller ersättning för utfört
arbete enligt ackordsprincipen, varvid inkomsten kan bli högre, upp till
omkring fem kronor per arbetsdag.
I de fall, där vårdtagaren i stället för att utföra arbete vid själva anstalten
får arbeta hos arbetsgivare utom denna, äger anstalten av den vårdade uttaga
avgift med skäligt belopp för denne tillkommande naturaförmåner vid anstalten.
Fickpengarna användes i övrigt av de intagna för en del personliga
behov, såsom inköp av toalettartiklar, skrivmateriel, tobaksvaror m. m. Vårdlagarna
får också använda dessa medel för kostnader i samband med tillfälliga
permissioner från vårdanstalten. För många vårdtagare torde de
belopp, som därutöver kan sparas, vara rätt obetydliga. Icke sällan händer
emellertid att en vårdtagare vid avgången från anstalten kan ha ett tillgodohavande
på några hundra kronor.
Att lydnadsföreskrift meddelas i samband med försökspermission eller
vid utskrivning från vårdanstalt i den formen att vårdtagaren skall vidkännas
inskränkning i sin rätt att omedelbart förfoga över sålunda intjänta
flitpengar förekommer i mycket ringa utsträckning. Däremot är det synnerligen
vanligt, att lydnadsföreskrifter meddelas, men då som regel endast i
form av ett åläggande om fullständig avhållsamhet från bruk av alkoholhaltiga
drycker.
Sedan gammalt tillämpas i stället beträffande intjänta flitpengar den ordningen,
att den intagne vid avgången från anstalten får med sig hela beloppet,
om detta är någorlunda ringa. Om tillgodohavandet är större, brukar
ett mindre belopp utlämnas kontant, varvid hänsyn tages till hans närmaste
behov av kontanta medel, medan återstoden översändes till vederbörande
nykterhetsnämnd. Avsikten härmed är, att nykterhetsnämnden skall överlämna
dessa medel till den permilterade under förhållanden, som så långt
det är möjligt utesluter att de användes för inköp av rusdrycker. Emellertid
har under senare år flera anstalter funnit det ur psykologisk synpunkt mindre
lämpligt att på delta sätt utöva förmynderskap beträffande medel, som den
vårdade anser sig själv ha tjänat in och därför böra ha förfoganderätt över,
och det har på grund därav blivit allt vanligare, att det innestående beloppet
i sin helhet utlämnas till vederbörande, när han lämnar anstalten. En motsvarande
uppfattning har i stor utsträckning kommit till synes bland nykterhetsnämnderna,
som finner det svårt att vägra och icke heller har någon
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1961
absolut rätt att vägra klienten att på en gång erhålla hela det belopp, som
till äventyrs översänts till nämnden.
Historik
Enligt lagen den 12 juni 1931 om behandling av alkoholister (alkoholistlag)
ägde styrelsen för alkoholistanstalt att vid försökspermission och utskrivning
ålägga den intagne skyldighet att underkasta sig vissa lydnadsföreskrifter.
I vilken utsträckning så skulle ske redovisades inte i lagens
förarbeten.
Genom lagen den 27 juli 195b om ngkterhetsvård, som ersatte alkoholistlagen,
utsträcktes möjligheterna att meddela lydnadsföreskrifter till att omfatta
jämväl de fall, då förordnanden om villkorligt anstånd med tvångsintagning
å vårdanstalt givits. I anslutning härtill yttrade föredragande departementschefen
i propositionen nr 159 till 195t års riksdag med förslag till
lagen följande:
Den preventiva effekten av ett beslut om anstånd med internering förstärkes
tydligen om anståndet förknippas med särskilda lydnadsföreskrifter.
Utredningens förslag att efter mönster av vad som gäller vid utskrivning
från alkoholistanstalt införa lagstadgad möjlighet härtill har också lämnats
utan erinran vid remissbehandlingen. Ehuru jag hyser viss tvekan om nykterhetsnämndernas
möjligheter att alltid kunna rätt bedöma och avgöra de
svåra och i enskilda medborgares liv och frihet djupt ingripande frågor, som
avses med sådana föreskrifter, vill jag därför likväl tillstyrka utredningens
förslag. Möjligheterna torde emellertid böra utnyttjas med varsamhet och
efter noggrann prövning i varje särskilt fall. Härvid bör syftet att återföra
vederbörande till ett nyktert liv alltid fasthållas och föreskrifter, som betingas
av andra motiv, bör icke komma i fråga. Såsom framhållits i ett förut
återgivet uttalande av direktören för alkoholistanstalten å Venngarn får föreskrifterna
nämligen anses vara ett led i vården och ej ha repressiv karaktär.
I detta sammanhang må vidare erinras om den ändring som vid 1960 års
riksdag genomfördes i sjukförsäkringslagen, efter förebild av folkpensioneringslagen,
av innebörd att sjukpenning jämte barntillägg skulle kunna
utbetalas till kommunal myndighet eller den försäkrades make eller annan
person för att användas till den försäkrades eller hans familjs uppehälle, då
den sjuke var hemfallen åt sådant alkoholmissbruk att han kunde av nykterhetsnämnd
ställas under övervakning. Motsvarande ändringar företogs
samtidigt i yrkesskadeförsäkringslagen och militärersättningsförordningen.
Motionerna
Motionärerna framhåller, att införtjänta flitpengar, som utlämnas till
alkoholmissbrukaren, ofta användes till inköp av rusdrycker. Då ett sådant
förhållande kan medföra återfall i spritmissbruk, anser motionärerna det
önskvärt om nykterhetsnämnden eller övervakaren i varje särskilt fall ges
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1961
rätt att disponera över dessa intjänta pengar. Enligt deras uppfattning skulle
frågan kunna lösas genom att det i nykterhetsvårdslagen intogs en mer
tvingande bestämmelse om att intagen, som försökspermitteras eller utskrives,
bör — stället för enligt nuvarande bestämmelse må — meddelas lydnadsföreskrift.
Remissyttrandena
Remissinstanserna kan i stort sett sägas instämma i motionernas syfte.
Däremot är meningarna delade beträffande den av motionärerna föreslagna
vägen att främja detta syfte genom ändring i nykterhetsvårdslagen.
Socialstyrelsen avstyrker sålunda den föreslagna lagändringen under följande
motivering:
Otvivelaktigt kan man genom en strikt tillämpning av de möjligheter bestämmelserna
om lydnadsföreskrifter ger, nå en sådan ordning, att vårdtagarna
som regel icke får på en gång förfoga över de av dem intjänade penningmedlen.
Detta resultat torde emellertid icke främjas av den lagändring,
som motionärerna föreslår, eftersom lydnadsföreskrifter redan nu meddelas
i praktiskt taget samtliga de fall, där sådana kan meddelas i samband med
avgång från allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Det är omfattningen
av lydnadsföreskrifterna som här är avgörande, och därvidlag bör man
enligt socialstyrelsens mening alltjämt överlämna åt de olika anstalternas
styrelser och föreståndare att handla med hänsyn till omständigheterna i
varje enskilt vårdfall. Detta utesluter väl icke att vissa närmare regler uppställes
för handhavandet av tillämpningen av bestämmelserna om lydnadsföreskrifter.
Detta torde dock icke böra ske genom lagändring utan genom
särskilda anvisningar, vilka vid behov bör utfärdas av socialstyrelsen.
Länsnykterhetsnämnden i Göteborgs och Bohus län avstyrker också den
ifrågasatta lagändringen. Nämnden understryker emellertid att nuvarande
system ofta äventyrar den från nykterhetsnämndernas sida planerade eftervården
och tillstyrker därför åtgärder, som syftar till att nykterhetsnämnderna
i större utsträckning än för närvarande erhåller möjlighet att förvalta
klientens penningmedel. Sådana åtgärder synes enligt nämndens mening
kunna inskränkas till att socialstyrelsen meddelar vårdanstalterna behövliga
instruktioner rörande utfärdandet av lydnadsföreskrifter.
Länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län vitsordar, att alkoliolmissbrukare,
som återvänder från vårdanstalt, ofta förbrukar sina penningmedel till
inköp av sprit och tillstyrker att åtgärder vidtages, som ger ökade möjligheter
för nykterhetsvårdens organ att disponera över alkoholmissbrukares
penningmedel. Nämnden ställer sig däremot tveksam till huruvida den föreslagna
lagändringen innebär en lagtekniskt adekvat lösning av problemet och
förordar därför att frågan göres till föremål för utredning.
Stockholms stads nykterhetsnämnd anser, att motionärernas förslag är
cn acceptabel utväg för att i görligaste mån åstadkomma att vårdtagarens
penningmedel kommer honom till verklig nytta. Nämnden är visserligen
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1961
medveten om att man ur vårdpsykologisk synpunkt kan resa invändningar
mot en lydnadsföreskrift av föreslaget innehåll och anför:
Vårdtagaren har i regel svårt att inse eller medge att han ej kan betros
med handhavandet av sina egna medel. Mången gång väcker redan anordningen
att medlen sändes till nykterhetsnämnden i stället för att överlämnas
i vårdtagarens hand irritation och opposition. En sådan stämning hos vårdtagaren,
då han står i begrepp att lämna vårdanstalten, betraktas som en negativ
faktor. Alkoholmissbrukaren utmärker sig ofta för överkänslighet och
höggradigt beroende av stämningar och det anses vara av värde för hans
möjligheter att undvika återfall att han befinner sig i psykisk balans, då han
möter friheten. Bland annat av detta skäl föreligger en tendens inom vårdanstalterna
att i görligaste mån undvika att utfärda särskilda lydnadsföreskrifter.
Från anstaltens sida måste man också inrikta sig på att i möjligaste
mån undvika att undergräva vårdtagarens ofta allt för ringa självtillit.
Särskilda dispositioner beträffande hans penningmedel framkallar lätt hos
den vårdade känslan av att det är just honom, som man ej har förtroende
för.
Emellertid anser nämnden, att vårdtagaren svårligen skulle kunna känna
en föreskrift om medelsdisposition som ett mot honom personligen riktat
misstroendevotum, om anstaltsledningen kan påvisa, att lagstiftaren på
grund av principiella överväganden utfärdat bestämmelser, som knappast
medger valfrihet och individuellt hänsynstagande.
Erkända vårdanstalten för alkoholmissbrukare Åsbrohemmet anser också,
att vissa omständigheter talar för att en lydnadsföreskrift om medelsdisposition
bör meddelas med varsamhet och endast i särskilda fall. Sålunda
torde vissheten och känslan, fortsätter anstalten, av att annan skall disponera
över de förhållandevis små medel, som kunna förvärvas på en vårdanstalt,
icke verka stimulerande på en intagens arbetslust och det torde kunna
diskuteras, om en permittents allmänna känsla och ofrihet i fråga om
sådana medel kan bidraga till ett lyckat resultat i det blivande arbetet med
eftervården. Anstalten ifrågasätter därför, om den föreslagna lagändringen
bör vidtagas. I vart fall, anser anstalten, torde motionärernas syfte kunna
nås genom att socialstyrelsen utfärdar anvisningar i ämnet. Sådana anvisningar
torde i så fall ges tillämpning inte endast på flitpengar utan även på
andra penningmedel, såsom kontanta medel som inedföres vid ankomsten
till anstalten, avlöningsmedel som utbetalas i efterskott, skatterestitutioner
samt arvs-, pensions- och sjukkassemedel.
Utskottet
Enligt bestämmelser i nykterhetsvårdslagen kan den som intagits på allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare vid försöksperinission eller utskrivning
från anstalten meddelas lydnadsföreskrifter av varierande innehåll. Sålunda
kan föreskrivas, att den intagne skall uppdraga åt nykterhetsvårdens
organ att omhänderha hans penningmedel. En sådan föreskrift får i allmänhet
betydelse främst för de flitpengar, som den intagne kunnat spara under
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1!)61
anstaltsvistelsen. Emellertid förekommer det i mycket ringa utsträckning
att lydnadsföreskrift av detta innehåll meddelas. I stället tillämpas beträffande
flitpengar den ordningen, att ett mindre belopp utlämnas kontant till
vårdtagaren vid avgången, varvid hänsyn tages till hans närmaste behov av
kontanta medel, medan återstoden översändes till vederbörande nykterhetsnämnd.
Denna har sedermera att utlämna medlen till vårdtagaren under
förhållanden, som så långt möjligt utesluter att de användes för inköp av rusdrycker.
Nykterhetsnämnden har däremot icke rätt att innehålla pengarna,
om vårdtagaren kräver att utfå dem.
I förevarande motioner framhålles att de till den permitterade eller utskrivne
alkoholmissbrukaren överlämnade penningmedlen ofta användes av
honom för inköp av rusdrycker. Till förhindrande härav anser motionäTerna
det önskvärt, att nykterhetsnämnden eller övervakaren i varje särskilt
fall får rätt att disponera över dessa pengar. I syfte att nå detta resultat
föreslår de, att reglerna i nykterhetsvårdslagen om meddelande av lydnadsföreskrifter
göres mer tvingande genom att bestämmelsen att lydnadsföreskrifter
»må» meddelas utbytes mot ett stadgande att lydnadsföreskrifter
»bör» meddelas.
Skälen för att icke meddela alkoholmissbrukare, som lämnar vårdanstalt,
lydnadsföreskrift angående hans under anstaltstiden insparade penningmedel
har främst varit av vårdpsykologisk natur. Man har befarat, att ett mera
allmänt meddelande av sådana föreskrifter skulle inverka negativt på de intagnas
arbetslust. Vidare har det ansetts vara av värde alt vårdtagarnas psykiska
balans icke störes genom de irritationsmoment, som sådana föreskrifter
i allmänhet utgör; ett förhållande som bedömes vara av stor vikt för
vårdtagarnas möjligheter att undvika återfall.
Även om sålunda vissa skäl talar för den nuvarande ordningen, finner utskottet
i likhet med motionärerna det klart otillfredsställande, att alkoholmissbrukaren
omedelbart efter det han lämnat vårdanstalt skall kunna förfoga
över sina under anstaltstiden hopsparade penningmedel för inköp av
rusdrycker. Sådana inköp går som regel ut över vårdtagarens och hans familjs
nödvändiga behov av livsförnödenheter och liknande och kan dessutom
i väsentlig mån bidraga till återfall i spritmissbruk. Hela den för vårdtagaren
synnerligen betydelsefulla eftervården med ändamål att kvarhålla honom
i ett nyktert levnadssätt kan med andra ord äventyras. Dessa skäl väger
enligt utskottets mening så tungt, att en ändring av den nuvarande ordningen
bör genomföras, och nykerhetsvårdens organ i större utsträckning givas rätt
alt förvalta vårdtagarens penningmedel. Utskottet anser eu sådan åtgärd
väl motiverad jämväl mot bakgrunden av de ändringar som förra året genomfördes
i sjukförsäkringslagen, yrkesskadeförsäkringslagen och militärersättningsförordningen
av innebörd att medel, som enligt dessa författningar
utgick till person hemfallen åt alkoholmissbruk, skulle kunna utbetalas
till kommunal myndighet eller vederbörandes make eller annan person.
Eftersom redan nu lydnadsföreskrifter utfärdas i så gott som samtliga
fall — dock av annat innehåll än motionerna avser — främjas icke det an
-
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1961
givna syftet av den lagändring motionärerna föreslår. I stället bör regler
utfärdas angående omfattningen av lydnadsföreskrifternas innehåll. Sådana
regler bör lämpligen meddelas i form av anvisningar utfärdade av socialstyrelsen.
Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa»
att riksdagen i anledning av förevarande motioner, 1: 507
och II: 597, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad utskottet anfört.
Stockholm den 31 oktober 1961
På andra lagutskottes vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand*, Nils Elowsson, Axel Svensson,
fru Carlqvist, fru Svenson*, fröken Nordström, herrar Virgin och Eric Peterson;
från
andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Bengtsson i Varberg,
fröken Sandell, herrar Johansson i Södertälje, Björkman, Gustavsson i
Alvesta, Svensson i Kungälv och Tobé.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 611024