Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
1
Nr 56
Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande lagen om försäkring
för allmän tilläggspension, m. m.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft sexton inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
1. de likalydande motionerna nr 48 i första kammaren av herr Jacobsson,
Per, samt nr 64 i andra kammaren av herr Jönsson i Ingemarsgården
om ändrade regler för beräkning av avgift och av pensionsgrundande inkomst
inom den allmänna tilläggspensioneringen,
2. de likalydande motionerna nr 50 i första kammaren av herr Persson,
Helmer, och herr öhman, samt nr 66 i andra kammaren av herr Senander
m. fl. om sänkning av pensionsåldern,
3. de likalydande motionerna nr 367 i första kammaren av herr Lundström
m. fl., samt nr 426 i andra kammaren av herr Ohlin m. fl. om vissa
ändringar i lagen om försäkring för allmän tilläggspension,
4. de likalydande motionerna nr 498 i första kammaren av herrar Bengtson
och Jonasson, samt nr 584 i andra kammaren av herr Hedlund m. fl.
om utredning rörande personlig frivillig tilläggspensionering,
5. de likalydande motionerna nr 500 i första kammaren av herr Bengtson
m. fl., samt nr 585 i andra kammaren av herr Hedlund m. fl. om sänkning
av folkpensionsåldern,
6. de likalydande motionerna nr 501 i första kammaren av herr Bengtson
m. fl., samt nr 586 i andra kammaren av herr Hedlund m. fl. om viss reformering
av den allmänna tilläggspensioneringen,
7. de likalydande motionerna nr 506 i första kammaren av herr Hansson,
Nils, och fru Segerstedt-Wiberg, samt nr 581 i andra kammaren av herr
Gustafson i Göteborg och fröken Elmén om utredning rörande den allmänna
tilläggspensioneringen såvitt avser utländsk arbetskraft inom svenska handelsflottan,
8. motionen nr 244 i andra kammaren av fru Gunne angående beräkningen
i visst fall av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension, samt
9. motionen nr 596 i andra kammaren av herr Spångberg om rätt för i
Sverige bosatt svensk medborgare att åtnjuta tjänstepension för i grannland
förvärvad inkomst.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 sand. 2 avd. Nr 56
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
Motionsyrkandena
I motionerna I: 48 och II: 64 har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla att förslag snarast framlägges för riksdagen
om sådan ändring av lagen om allmän tilläggspensionering, att sammanfallande
regler blir gällande för avgiftsberäkning och beräkning av pensionsgrundande
inkomst vid korttidsinkomster, såsom t. ex. för jordbrukare
med regelbundna korttidsinkomster av skogsarbete».
I motionerna I: 50 och II: 66 har hemställts, »att riksdagen måtte besluta
fastställa pensionsåldern inom såväl folkpensioneringen som allmänna tilläggspensioneringen
till 65 år för män och 60 år för kvinnor, samt att i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att i avvaktan på den slutliga utredningen
av frågan, inför innevarande års riksdag framlägga förslag till provisorisk
lagstiftning i syfte att åstadkomma en sänkning av pensionsåldern
till 60 år för de arbetare och andra anställda som uppenbarligen sysslar med
särskilt tungt eller hälsovådligt arbete».
I motionerna I: 367 och II: 426 har hemställts om
1. »skyndsam utredning och förslag till nästa års riksdag om rätt för
företagare till återlån ur Allmänna pensionsfonden genom betalning av avgifter
medelst revers och i övrigt efter i motionen angivna riktlinjer»,
2. »närmare utredning om möjligheterna för vissa yrkesgrupper att uppnå
full pension före 67 års ålder samt om frivillig omdisponering inom
ATP:s ram av en del av ålderspensionsrätten till förstärkt familje- och invalidskydd»,
samt
3. »att Kungl. Maj :t uppmärksammar övriga i motionen omnämnda förhållanden,
bl. a. frågan om en självständig pensionsrätt för hemarbetande
husmödrar och möjligheterna för företagare att avsätta medel i egen rörelse
för sin pensionering, samt sedan undersökningar gjorts med beaktande av
vunna erfarenheter förelägger riksdagen därav föranledda förslag».
I motionerna beröres därjämte frågor om karensbestämmelser, preskriptionsbestämmelser,
sammanträffande pensionsförmåner, besvärsregler och
regler om rätt till förtidspension.
I motionerna I: 498 och II: 584 har hemställts, »att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning och förslag senast
till 1962 års vårriksdag angående anordningar för underlättande av personligt
frivillig tilläggspensionering i enlighet med motionens syfte».
I motionerna I: 500 och II: 585 har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam prövning angående sänkning av
folkpensionsåldern i enlighet med vad i motionen har anförts».
I motionerna I: 501 och II: 586 har hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning och förslag angående
reformering av ATP i syfte att borttaga de s. k. 15-års- och 30-årsreglerna
och förbättra de korttidsanställdas pensioner samt förbättra möjligheterna
för småföretagare till återlån från den allmänna pensionsfonden.
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
3
I motionerna I: 506 och II: 581 har hemställts, »att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära en särskild utredning om ATP-villkoren för
utländsk arbetskraft, anställd i den svenska handelsflottan, och förelägga
riksdagen de förslag till lagändringar som utredningsarbetet kan föranleda
samt att Kungl. Maj :t i övrigt måtte beakta vad i motionen anförts».
I motionen II: 244 har hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhåller om utredning om beräkningen av pensionsgrundande inkomst
enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension i de fall, då skatteberäkning
sker jämlikt 1 § förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst».
I motionen II: 596 har hemställts, »att riksdagen hos regeringen anhåller
om att förslag snarast framlägges till sådan lagändring, att svenska medborgare
som bor i Sverige blir berättigade till tjänstepension för inkomster i något
av grannländerna».
De ovan upptagna motionsparen 1:367 och 11:426, 1:500 och 11:585
samt I: 501 och II: 586 behandlas endast i ovan redovisade delar i detta utlåtande.
Andra i motionerna framställda yrkanden har behandlats i utskottets
utlåtanden nr 2 och 45 år 1961.
Beträffande de skäl som åberopats till stöd för motionsyrkandena får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna II: 64, II: 66, II: 426, II: 584, II: 585, II: 586, II: 581, II: 244
och II 596.
Frågan om personlig frivillig tilläggspensionering
Huvuddragen av lagstiftningen om försäkring för allmän tilläggspension
Lagen om försäkring för allmän tilläggspension trädde i kraft den 1 januari
1960. Tilläggspensioner skall börja utges år 1963.
Tillsammans med folkpensioneringen skall tilläggspensioneringen tillförsäkra
alla förvärvsarbetande rätt till ålders-, invalid- och familjeskydd avvägt
i förhållande till den tidigare arbetsinkomsten.
Rätt till tilläggspension kan förvärvas av svensk medborgare och av här
mantalsskriven utlänning. Tilläggspension grundas på arbetsinkomst, som
förvärvas i åldern 16—65 år, i vad den årliga arbetsinkomsten ligger mellan
4 000 och 30 000 kronor räknat i 1957 års penningvärde. Den pensionsgrundande
inkomsten beräknas på grundval av taxeringen till statlig inkomstskatt.
I likhet med folkpensionen skall tilläggspensionen vara värdebeständig.
Även de nämnda inkomstgränserna skall följa ändringar i prisnivån.
Ålderspension, som börjar utgå vid 67 års ålder, utgör 60 procent av den
4 Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
genomsnittliga pensionsgrundande inkomsten under de 15 bästa åren. För
full ålderspension fordras i inledningsskedet 20 pensionsgrundande år, vilket
krav successivt höjes till att avse BO år. Jämte folkpensionen kommer
full ålderspension från tilläggspensioneringen att i stort sett motsvara två
tredjedelar av hela arbetsinkomsten. Tilläggspensioneringens ålderspension
kan uttagas från 63 års ålder, varvid pensionen minskas på visst sätt. Den
som väntar med att ta ut pensionen till efter 67 år får å andra sidan en viss
höjning av pensionen.
Förtidspension lämnas till den, som åtnjuter invalidförmån från folkpensioneringen.
Vid förlust av arbetsförmågan utgår hel förtidspension med
samma belopp som vederbörande skulle erhålla i ålderspension från 67 års
ålder. Vid höggradig nedsättning av arbetsförmågan utgår 60 procent av hel
förtidspension.
Familjepensionen utgöres av änkepension och barnpension. Änkepension
utgår förutsatt att äktenskapet ingåtts senast då mannen fyllde 60 år och
att det varat i minst fem år. Har makarna gemensamma barn, utgår dock
änkepension oavsett om dessa förutsättningar föreligger eller ej. Barnpension
utgår då den avlidne efterlämnar barn under 19 år. Tilläggspensioneringens
familjepension motsvarar en viss del av den tilläggspension, som
den avlidne uppbar eller skulle ha erhållit om han blivit invalid, nämligen
för en efterlevande (änka eller barn) 40 procent, för två efterlevande (änka
och ett barn eller två barn) 50 procent o. s. v. För fem eller flera efterlevande
utgår 80 procent av den avlidnes tilläggspension.
I likhet med folkpensioneringen finansieras tilläggspensioneringen enligt
ett fördelningssystem, dock endast med avgifter och således utan tillskott
av skattemedel; inom tilläggspensioneringen uppbygges vidare en betydande
fond, allmänna pensionsfonden. På inkomst av anställning erlägges
kollektiv arbetsgivaravgift. På inkomst av annat förvärvsarbete erlägges
egenavgift, vilken benämnes tilläggspensionsavgift. Samma uttagsprocent
tillämpas för arbetsgivaravgift och tilläggspensionsavgift.
Rätt till tilläggspension har börjat intjänas och avgifter erlagts från och
med år 1960. Avgiftsuttaget har till en början fastställts för fem år och
utgör 3 procent år 1960 för att sedan stiga med en procent om året till 7
procent år 1964. Räknat på den totala lönesumman blir arbetsgivaravgiften
vid konstant penningvärde och oförändrad inkomstnivå 1,9 procent
1960 och 4,5 procent 1964. Det har förutsatts att arbetsgivaravgiften framdeles
inte kommer att överstiga 10 procent av den totala lönesumman.
Försäkringen är i princip obligatorisk, men möjligheter finns till undantagande
från den allmänna tilläggspensioneringen, kollektivt för inkomst
av anställning och individuellt för inkomst av annat förvärvsarbete.
Allmänna pensionsfonden beräknas vid konstant penningvärde och oförädrad
inkomstnivå uppgå till 4 700 miljoner kronor vid 1964 års utgång.
Förvaltningen av fonden är anförtrodd åt tre styrelser. Första fondstyrelsen
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
förvaltar de arbetsgivaravgifter som erlägges av det allmänna, andra fondstyrelsen
arbetsgivaravgifter från enskilda större arbetsgivare samt tredje
fondstyrelsen övriga arbetsgivaravgifter och tilläggspensionsavgifter. I styrelserna
skall företrädare finnas för närmast berörda parter utan att någon
parts representanter ensamma har majoritet.
En betydande del av fondmedlen kan i form av återlån genom banker
och andra kreditinstitut gå tillbaka till dem som erlagt avgifter. Övriga fondmedel
placeras i obligationer och andra skuldförbindelser som utfärdas av
staten, kommuner och kreditinrättningar m. fl.
Historik
Förslag till lag om försäkring för allmän tilläggspension förelädes 1959
års riksdag genom propositionen nr 100. Propositionen behandlades av särskilda
utskottet, som i sitt utlåtande nr 1 avstyrkte propositionen. Riksdagen
biföll emellertid lagförslaget i enlighet med en vid utlåtandet fogad
reservation. I propositionen anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Nilsson, bland annat följande.
De arbetsinsatser, som de äldre har gjort i samhället under sin verksamma
tid, bildar den grund, på vilken den yngre generationen bygger vidare.
Produktionsresultatet är alltså en följd av de olika generationernas gemensamma
ansträngningar. När de äldre träder ut ur produktionslivet, kan de
inte som tidigare genom arbetsinkomsten tillgodogöra sig resultatet av sina
insatser. Det är därför en gammal tanke, att de som är i aktiv ålder skall
avstå en del av produktionsresultatet till pension åt de äldre. Med detta
betraktelsesätt ter det sig också naturligt att de äldre, när de drar sig tillbaka
från arbetslivet, för sig och sina familjer inte skall behöva vidkännas
en alltför kännbar sänkning av den levnadsnivå, på vilken de kunnat inrätta
sitt liv medan de stod kvar i produktionen. Pensionen bör alltså i princip
avvägas efter inkomsten under den aktiva tiden och motsvara en väsentlig del
av denna inkomst. Diskussionen kring pensionsfrågan har visat, att det
sist sagda ger uttryck för en mycket utbredd uppfattning.
Genom folkpensioneringen avstår de som är i aktiv ålder en del av sina
inkomster till pensionärerna. Folkpensioneringens förmåner är dock inte
avhängiga av vars och ens tidigare inkomster utan utgår med enhetsbelopp.
Det är ur många synpunkter önskvärt, att folkpensioneringen lägges som
grund i ett nytt pensionssystem. För att detta system skall fylla det anspråk,
som nyss angivits i fråga om pensionernas storlek, måste de enhetliga folkpensionerna
kompletteras med tilläggspensioner, som är avpassade efter
vars och ens tidigare inkomstförhållanden.
Sedan länge har vi i vårt land haft en lagstiftning om folkpensionering.
Tack vare lagstiftningen kan folkpensioneringen finansieras genom ett fördelningssystem.
En sådan finansieringsmetod innebär renodlad, att varje
års pensionsutgifter bekostas av de pensionsavgifter och andra inkomster,
som inflyter under året. Fördelarna med detta finansieringssystem är uppenbara
och allmänt erkända såvitt angår folkpensioneringen. Alla kan få rätt
till pensioner av i lagen bestämd storlek. Pensionsförbättringar kräver ingen
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
lång uppbyggnadstid utan kan genomföras snabbt. Pensionerna kan göras
automatiskt värdebeständiga.
Genom att finansiera tilläggspensioneringen enligt samma metod som
folkpensioneringen kan man utnyttja dessa fördelar för hela pensionssystemet.
Man kan alltså relativt snabbt tillförsäkra alla förvärvsarbetande och
deras familjer värdebeständiga pensioner av tillfredsställande storlek.
I sitt utlåtande nr 1 anförde särskilda utskottet:
I motionerna I: 429 av herr Bengtson in. fl. och II: 519 av herr Hedlund
in. fl., I: 431 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 520 av herr Hjalinarson m. fl
samt I: 433 av herr Aastrup in. fl. och II: 523 av herr Ohlin in fl. har från
skilda utgångspunkter principiella och praktiska skäl framförts för att
Kungl. Maj:ts förslag till lag om försäkring för allmän tilläggspension icke
kan godtagas. Utskottet har även för sin del funnit att Kungl. Maj:ts förslag
bör avslås.
För utskottet framstår det som synnerligen betydelsefullt att allt flera
människor i vårt land får möjlighet att ordna sin trygga försörjning för
ålderdomen. Detta kan ske i en råd olika former, genom pensionsanordningar
och andra försäkringar och genom sparande exempelvis i egen rörelse,
egen gård eller eget hem.
Den gemensamma grunden för alla måste emellertid vara folkpensioneringen.
Dess utbyggnad och säkerhet måste därför alltid vara av primärt
intresse. Ett stort antal anställda torde önska en komplettering av folkpensionen
genom pensionsförsäkringar eller annat försäkringsmässigt sparande.
För jordbrukare och andra företagare torde det vanligen vara mest fördelaktigt
att placera sitt ålderssparande i den egna rörelsen.
Beträffande utformningen av de pensions- och försäkringsmässiga anordningarna
och angelägenheten av att göra sparandet för sådana ändamål
värdebeständigt återkommer utskottet i andra avsnitt av sin framställning.
I förevarande sammanhang inskränker sig utskottet alltså till att beträffande
sådant försäkringssparande understryka några synpunkter, vilka utskottet
betraktar som betydelsefulla. Den första av dessa är att utbyggnaden
av detta sparande får ske på ett sådant sätt att det medför en kapitalbildning
som är så långt som möjligt decentraliserad. Denna måste få komma
produktionen till godo och liksom annat enskilt sparande leda till en
effektivisering av vårt näringsliv så att detta får möjlighet att bibehålla sin
internationella konkurrenskraft och att bilda underlaget för en förbättring
av levnadsförhållandena för alla folkgrupper. Genom decentralisering måste
man undvika en otillbörlig prioritering av den statliga sektorn av investeringarna
och därmed att näringslivet även i fortsättningen blir underförsörjt
med kapital.
En annan betydelsefull synpunkt som utskottet vill framföra är att en
ytterligare utbyggnad av pensioneringen inte får ske på ett sådant sätt att
hinder läggs i vägen för fullföljande av arbetet på folkpensionernas utbyggnad
till en solidarisk medborgerlig grundpension.
Angående motiveringen i övrigt för utskottets avslagsyrkande hänvisas
till vad som framförts i motionerna 1:429 av herr Bengtson m. fl. och
II: 519 av herr Hedlund in. fl. I: 431 av herr Ewerlöf in. fl. och II: 520 av
herr Hjalmarson m. fl. samt I: 433 av herr Aastrup m. fl. och II: 523 av herr
Ohlin m. fl.
I reservationen, vari propositionen tillstyrktes, anfördes:
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
När det gäller främst ålderdoms- och invaliditetsskydd men även i fråga
om efterlevandeskyddet har genom den allmänna folkpensioneringen skapats
ett grundskydd, som kommer att avsevärt vidgas och stärkas vid ett
förverkligande av de planer på en vidare utbyggnad av folkpensioneringen,
vartill riksdagen förra året uttalade sin anslutning. Emellertid har i takt
med standardutvecklingen och ökningen av samhällets resurser den meningen
vuxit sig allt starkare bland allt större grupper av vårt folk, att den
trygghet som bör åstundas inte bör begränsas till enbart ett minimiskydd.
Strävandena har i stället alltmer inriktats på att nå därhän, att den förvärvsarbetande,
när han med ålderns rätt drar sig tillbaka från sin verksamhet,
skall genom pension vara garanterad en levnadsstandard som någorlunda
kan anses motsvara den han haft under sin aktiva tid. Motsvarande
betraktelsesätt har också gjort sig gällande i fråga om målsättningen för
invaliditets- och efterlevandeskyddet. Med utgångspunkt från sådana bedömanden
har också vissa befolkningsgrupper sin pensionsfråga ordnad på
ett tillfredsställande sätt. Detta gäller i huvudsak statens och kommunernas
anställda, vilka erhåller en ålderspension som i stort sett utgör två tredjedelar
av lönen och som numera i praktiken är värdebeständig. Även om det
vid sidan av dem finns grupper som har pensionsfrågan mer eller mindre
väl ordnad, saknar dock den stora massan av förvärvsarbetande i vårt land
rätt till pension utöver folkpensionen. Denna klyfta bör nu överbryggas,
och målet bör vara att skänka alla förvärvsarbetande möjlighet att under
jämbördiga villkor förvärva rätt till pension för sig och sina efterlevande utöver
de förmåner folkpensioneringen kan erbjuda.
En stor majoritet inom vårt folk och i riksdagen ansluter sig numera
till den uppfattningen att ett genomförande av en allmän och effektiv tillläggspensionering
kräver lagstiftning i någon form. Enighet råder därvid
också om att en sådan lagstiftning bör innebära ett åliggande för arbetsgivarna
att erlägga avgifter för de anställdas pensionering.
Utskottet är för sin del av den bestämda uppfattningen att lagstiftningsvägen
är den enda framkomliga om man verkligen vill realisera önskemålen
om att snabbt bereda alla förvärvsarbetande rätt till tillfredsställande
pensionsförmåner. Tiden måste nu också anses mogen att — efter en följd
av utredningar i fråga — skrida till lagstiftning på området.
När det gäller utformningen av den lagstiftning som enligt utskottets
mening snarast bör komma till stånd har utskottet att nu taga ställning
till två framlagda förslag, nämligen dels propositionens förslag — som
föreligger i form av en utarbetad lagtext — dels det i de likalydande motionerna
I: 433 av herr Aastrup in. fl. och II: 523 av herr Ohlin m. fl. framlagda
principförslaget, som anger riktlinjerna för en lösning efter andra
grunder än de propositionen innehåller.
Vid sin granskning av de föreliggande förslagen har utskottet prövat
möjligheterna att genom de föreslagna anordningarna tillgodose tre huvudkrav,
vid vars uppfyllande utskottet fäster avgörande vikt: att tillförsäkra
alla förvärvsarbetande tilläggspensioner av tillfredsställande storlek, att
relativt snabbt åstadkomma sådana pensioner samt alt garantera deras
värdebeständighet.
Från angivna utgångspunkter leder utskottets bedömande tveklöst till
att en lagstiftning bär grundas på de i propositionen givna förutsättningarna.
Det företräde, som vid den jämförelse, varom här är fråga, måste tillerkännas
propositionens förslag, söker sitt ursprung främst däri, alt man
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
i propositionen valt ett finansieringssystem — fördelningssystemet — som
bättre än det i motionerna förordade premiereservsystemet är ägnat att
främja ett infriande av de nämnda kraven. Att nöjaktigt tillgodose dessa
krav inom ramen för ett pensionssystem byggt på premiereservmetoden
synes utskottet icke möjligt.
I motioner till 1960 års riksdag yrkades, att den allmänna tjänstepensionen
skulle avskaffas och ersättas med vidgade möjligheter till personlig
frivillig försäkring. Motionsyrkande av innebörd att den som begärt utträde
ur ATP skulle beredas liknande möjligheter förelåg också.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 6 år 1960 anförde andra lagutskottet:
Genom
beslutet i fjol att införa den allmänna tilläggspensioneringen tog
riksdagen ställning till frågan om tilläggstrygghetens ordnande. Därvid
förelåg förslag icke blott till den genomförda lagstiftningen utan även till
andra lösningar av frågan, lösningar som nära överensstämmer med de i
motionerna I: 446 och II: 560 samt I: 450 och II: 565 anvisade. Såvitt utskottet
kan finna har därefter intet inträffat som ger anledning till ändrat ställningstagande
till frågan, och utskottet kan därför icke tillstyrka de i nämnda
motioner framställda yrkandena.
Motioner
I motionsparen I: 367 och 11: 426 samt 1: 498 och II: 584 yrkas, att anordningar
skyndsamt tillskapas för underlättande av personligt frivillig
tilläggspensionering. Härom anföres i motionerna I: 498 och II: 584:
En sådan pensionering kan ske på olika sätt, t. ex. genom sparande i bank
eller annan kreditinrättning, i obligationer, andelar och aktier, genom avsättning
i eget hem, jordbruksfastighet eller annan fastighet, genom investering
i jordbruk eller rörelse och genom tecknande av försäkring i någon
form. Det är angeläget att sådant trygghetssparande får största möjliga omfattning.
Möjligheterna till sådant trygghetssparande står i princip öppna
för dem som har rätt att utträda ur ATP. Men som nämnts måste avsättningar
till detta trygghetssparande kunna ske på villkor som är likvärdiga med
dem som gäller för avgift till ATP. Främst gäller det att lösa beskattningsfrågan
och värdesäkringsfrågan.
Vad frågan om värdesäkring beträffar pågår överväganden inom värdesäkringskommittén.
Det synes därför lämpligt att kommittén genom tillläggsdirektiv
får uppdrag att utreda formerna för värdesäkring vid personligt
frivillig pensionering.
Personligt frivilligt trygghetssparande som sker på betryggande sätt måste
i likhet med avgift till ATP vara skattefritt. Avsättningar bör alltså intill
ett visst årligt maximibelopp få avdragas den taxerande inkomsten vid beskattningen.
Att ett sådant förfarande skulle medföra en ökning av det
personliga sparandet torde inte närmare behöva framhållas. Spörsmålen
om främjande av det personliga sparandet har behandlats inom utredningen
om sparstimulerande åtgärder. Utredningen har dock inte haft att utreda
här berörda trygghetssparande. I en reservation till utredningens betänkande
har emellertid den av utredningens ledamöter som tillhör vår meningsriktning
berört grunddragen för hur man vid taxeringen kan konsta
-
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
tera omfattningen av personligt sparande i alla de former som är aktuella
i detta sammanhang. Från sådan utgångspunkt bör det vara möjligt att
lösa de skattetekniska frågorna vid en personlig frivillig pensionering, även
om måhända andra metoder kan väljas. Förslag i detta hänseende bör kunna
föreläggas riksdagen inom en nära framtid. Därest utredningen av värdesäkringsfrågan
tar längre tid i anspråk, bör inte hinder föreligga att under
tiden framlägga förslag avseende beskattningen.
I samma fråga anföres i motionerna I: 367 och II: 426:
Företagare, som träder ut ur ATP eller som önskar komplettera en Al Ppension
på liknande sätt som nyligen skett för tjänstemännens del, bör
vidare enligt vår mening få möjlighet att skattefritt avsätta medel i egen
rörelse för pensionering av sig själv. Denna fråga synes böra prövas av
lämplig skatteteknisk expertis i samråd med företagarnas organisationer.
Frågan om undantagande från försäkringen
Gällande regler m. m.
I fråga om rätt till undantagande från försäkringen gäller enligt 36 § lagen
om försäkring för allmän tilläggspension, såvitt angår inkomst av annat
förvärvsarbete, att för den försäkrade från och med året efter det då
han gjort anmälan om undantagande icke skall tagas hänsyn till sådan inkomst.
Sådan anmälan kan återkallas, dock att återkallelsen får verkan först
sedan undantagandet ägt giltighet i fem år. Har anmälan om undantagande
återkallats, får anmälan inte ånyo göras.
Om skälen för och de begränsningar i rätten till undantagande som de
förenämnda reglerna innebär uttalades i specialmotiveringen till propositionen
nr 100 vid 1959 års riksdag:
Om någon inte längre vill att undantagande enligt denna paragraf skall
gälla för honom, synes det i regel inte böra förvägras honom att få detsamma
upphävt. Han har därför möjlighet att återkalla gjord anmälan. Återkallelsen
får verkan från och med året efter det att den göres, dock tidigast sedan anmälan
ägt giltighet i fem år. Bestämmelsen om att undantagande inte kan
bringas att upphöra förrän efter viss tid har sin grund i att man vill undvika
förhastade anmälningar om undantagande från den allmänna tilläggspensioneringen.
Den som gör sådan anmälan bör noga ha övervägt sin situation
på längre sikt. Undantagande bör således som regel grundas på en bedömning
av pensionsbehovet och inte göras annat än där detta av olika
skäl är mindre framträdande eller blir tillgodosett i annan ordning. Någon
anledning för försäkringen alt underlätta kortfristiga spekulationer för att
undkomma avgiftsskyldighet under något eller några år föreligger självfallet
inte. Även om anmälan enligt denna paragraf således normalt bör ske
med tanke på att den skall gälla permanent, kan naturligtvis ändrade förhållanden
göra det önskvärt för den, för vilken undantagande gäller, att
åter bli fullt omfattad av försäkringen. Då det inte synes lämpligt att medge
återanslutning till försäkringen efter alltför kort tid, har den minsta tiden
för giltigheten av anmälan enligt denna paragraf bcslämts till fem år. Vad
nyss framhållits om att anmälan om undantagande måste förutsätta grund
-
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
liga överväganden av den försäkrade rörande hans pensionssituation på lång
sikt låter sig inte förena med att en försäkrad flera gånger går ut och in
i det allmänna systemet. Med hänsyn härtill föreskrives, att den som en
gång återkallat gjord anmälan inte ånyo får göra sådan anmälan.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 50/1959 i anledning av propositionen
nr 175 med förslag till förordning angående beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension,
in. in., uttalade andra lagutskottet, att det borde övervägas, om det inte
framdeles kunde överlämnas till den försäkrade att själv sörja för betalning
av tilläggspensionsavgiften. En sådan lösning skulle uppenbarligen
medföra, att den försäkrade genom att underlåta att inbetala avgiften för
visst år kunde bli undantagen från försäkringen för det året.
Vidare må nämnas, att undantagande från försäkringen alltid medför
minskning i pensionen, som är på visst sätt proportionell till det antal år
undantagandet varat. Samma gäller för det fall att den försäkrade underlåtit
betala pensionsavgift.
I motioner till 1960 års riksdag yrkades skyndsam utredning i syfte att
helt slopa eller modifiera spärren för undantagande och återinträde.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 6 år 1960 hemställde andra
lagutskottet, att enär erfarenhet ännu icke vunnits av de gällande reglernas
verkningar motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Motioner
I motionerna I: 367 och II: 4-26 har anförts:
I fråga om utträdesrätt för andra inkomsttagare än löntagare gäller f. n.
en andragångsspärr för undantagande. Detta synes bero på att man önskat
undvika risker för utträden vid mera framskriden ålder, då ATP-avgiften
kan beräknas vara högre än under tidigare år. Det förefaller oss emellertid
föga sannolikt att denna inskränkning i valfriheten är nödvändig. I här berörda
fall torde realinkomsten i högre aktiv ålder regelmässigt vara större
än under yngre år, och värdet av en kronas intjänt pensionsrätt är mycket
högre i t. ex. sextioårsåldern än i trettioårsåldern. Det borde därför allvarligt
övervägas att helt slopa spärrarna för undantagande och återinträde i dessa
fall.
Frågan om pensionsålder
Gällande bestämmelser m. m.
Inom folkpensioneringen gäller alltsedan 1914 en pensionsålder av 67 år.
I proposition nr 55 till 1958 års riksdag med principförslag om förbättrad
pensionering anförde föredragande departementschefen:
Under diskussionen i pensionsfrågan har man i stort sett varit ense om
att den generella pensionsåldern bör vara 67 år. Jag biträder denna mening.
Att man tillämpar en generell pensionsålder av 67 år innebär inte att man
utesluter möjligheten att ge pension dessförinnan åt grupper eller enskilda
som har behov därav. Här blir utformningen av invalidpensioneringen av
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
särskild betydelse. Vid det fortsatta arbetet med pensionsreformen måste
stor uppmärksamhet ägnas åt frågan i vilken utsträckning man inom ramen
för invalidpensioneringen kan tillgodose önskemålet, att personer inom
vissa arbetsområden, där man relativt tidigt måste lämna arbetet, skall få
pension från det nya pensionssystemet före 67 års ålder.
Med hänsyn till det sagda är det för tidigt att nu ta ställning till frågan
om att möjliggöra uttag av ålderspension före 67 års ålder. Först då invalidoch
familjepensioneringens utformning är klar kan frågan om ett dylikt
förskottsuttag tas upp.
Det bör här tillfogas, att den som redan har förvärvat pensionsrätt från
något pensionssystem från tidigare ålder än 67 år givetvis inte förlorar denna
rätt på grund av den allmänna tilläggspensioneringens införande.
Pensionsberedningen har föreslagit, att folkpensionen skall höjas om
man begär uppskov med att ta ut den, och motsvarande förslag föreligger
beträffande tilläggspensioneringen. Jag finner en anordning av detta slag väl
värd att genomföra. Den närmare utformningen får ske gemensamt för folkpensioneringen
och tilläggspensioneringen.
Rätt till ålderspension inom tilläggspensioneringen föreligger i princip
från och med den månad, under vilken den försäkrade fyller 67 år. Efter
särskild framställning från den försäkrade utgår emellertid ålderspensionen
även för tid dessförinnan, dock tidigast från och med den månad, då
han uppnår 63 års ålder.
Pensionen utgör, då den börjar utgå vid 67 års ålder, 60 procent av ett
på visst sätt uträknat belopp. Detta belopp motsvarar i princip den försäkrades
medelinkomst under hans femton bästa inkomstår, minskad med
det s. k. basbeloppet (ett belopp som motsvarar 4 000 kronor i 1957 års penningvärde).
Uttages pensionen före 67 års ålder, minskas den med 0,6 procent
för varje månad som den uttages i förväg. Till belysning av denna regel
kan nämnas, att den som börjar uppbära ålderspension vid 63 års ålder, får
vidkännas en reducering av pensionsbeloppen till cirka 71 procent av vad
han eljest skulle ha erhållit. Den som börjar uttaga ålderspensionen vid 65
års ålder får en reduktion till cirka 86 procent. — Den, som dröjer med
pensionsuttaget till efter 67 års ålder, får en motsvarande höjning av
pensionsbeloppen, 0,6 procent för varje uppskovsmånad. I fråga om sådan
höjning skall dock inte hänsyn tagas till månad efter den då den försäkrade
fyllt 70 år. Den som väntar till nämnda ålder med att ta ut sin ålderspension
får denna höjd med cirka 20 procent.
Till den som på grund av nedsättning av arbetsförmågan åtnjuter folkpension
i form av invalidpension eller sjukbidrag utgår förtidspension. Förtidspensionen
utgår i princip med samma belopp som ålderspension, som
börjar uttagas vid 67 års ålder.
Efter försäkrad, som avlider, utgår i princip familjepension. Familjepensionen,
som utgår till änka och barn (adoptivbarn), utgör viss andel av
den invalidpension som tillkommit den avlidne, om han vid dödsfallet varit
berättigad till sådan pension. Andelen utgör för eu efterlevande familje
-
12 Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
pensionsberättigad 40 procent, för två 50 procent, för tre 60 procent, för
fyra 70 procent samt för fem eller flera 80 procent.
I propositionen nr 100 till 1959 års riksdag uttalade föredragande departementschefen
bland annat följande.
Jag vill förutskicka att den lagstiftning, som utarbetats om tilläggspensioneringen
och som här framlägges, på några punkter inte är avsedd att
vara definitiv i den meningen att man skulle låta sig nöja med de bestämmelser
som nu utformats. Efter ytterligare utredning bör man pröva möjligheterna
att vidga rätten till pensioneringens förmåner. Här blir fråga
om i vilken utsträckning man — utöver den form av tidigare uttag av tilläggspension
som behandlas i lagförslaget — kan bereda personer, som
måste dra sig tillbaka från förvärvslivet tidigare än andra, pension före 67
års ålder även i de fall då de inte är invalider i gängse bemärkelse. Vidare
måste invalidpensioneringen bli föremål för ytterligare överväganden. Den
avgränsning som gjorts i lagförslaget rörande kretsen av dem som blir berättigade
till familjepension är inte heller att betrakta som slutlig. De frågor
jag nu berört bör för vidare utredning hänskjutas till 1958 års socialförsäkringskommitté.
I anledning av propositionen väcktes dels motioner (1:428 och 11:524),
vari hemställdes om sänkning av pensionsåldern för vissa gruvarbetare, dels
ock motioner (I: 430 och II: 525), vari begärdes sänkning med det snaraste
av pensionsåldern för vissa arbetare samt därefter en sänkning av den
allmänna pensionsåldern till 65 år för manliga och 60 år för kvinnliga pensionärer.
I förutnämnda vid särskilda utskottets utlåtande nr 1 fogade reservation
uttalades i fråga om pensionsåldern:
Utskottet har med tillfredsställelse hälsat det förslag till en rörlig pensionsålder
som inrymmes i propositionen. Därigenom ges bland annat möjlighet
för dem som drar sig tillbaka från förvärvslivet före 67 års ålder att
komma i åtnjutande av förmåner från tilläggspensioneringen från en tidigare
tidpunkt än vad som markeras av den allmänna pensionsålderns inträde.
Utskottet har emellertid förståelse för de önskemål som framförts —-bland annat i de föreliggande motionerna — om att möjligheter bör förefinnas
för yrkesgrupper som har behov därav att komma i åtnjutande av oreducerad
ålderspension från en tidigare tidpunkt än 67-årsåldern. Departementschefen
har också i propositionen framhållit, att man efter ytterligare utredning
bör pröva möjligheterna att vidga rätten till pensioneringens förmaner
och att det härvid kan bli fråga om i vilken utsträckning man —
utöver den form av tidigare uttag av tilläggspension som behandlas i lagförslaget
— kan bereda personer, som måste dra sig tillbaka från förvärvslivet
tidigare än andra, pension före 67 års ålder även i de fall då de inte
är invalider i gängse bemärkelse. Utskottet ansluter sig till departementschefens
uttalande och tillstyrker motionerna på det sättet, att utskottet förordar
en utredning beträffande möjligheterna för yrkesgrupper med tungt
och hälsofarligt arbete att erhålla oreducerad ålderspension före 67 års ålder.
Däremot finner sig utskottet — av bland annat samhällsekonomiska
skäl icke kunna förorda en utredning rörande en allmän sänkning av
pensionsåldern på sätt yrkats i motionerna I: 430 och II: 525.
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
I motioner till 1960 års riksdag yrkades ökad valfrihet beträffande pensionsåldern
inom den allmänna tilläggspensioneringen.
Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 6
år 1960:
Frågan om större möjligheter till individuella variationer i fråga om pensionsåldern
vid ålderspension har överlämnats till 1958 års socialförsäkringskommitté
att beaktas vid dess fortsatta utredningsarbete. Några åtgärder
därutöver för att tillgodose ovan redovisade önskemål om ändringar i
lagen bör enligt utskottets mening icke vidtagas, innan erfarenheter har
vunnits av dennas tillämpning i praktiken. På grund härav anser sig utskottet
icke kunna biträda förevarande önskemål.
1958 års socialförsäkringskommitté har i sitt år 1961 avgivna betänkande
(SOU 1961: 29) beträffande pensionsåldern bland annat anfört:
Kommittén förordar, att inom folkpensioneringen införes bestämmelser
om uppskjutet uttag av ålderspension motsvarande dem, som redan finnes
inom tilläggspensioneringen. Dock bör gälla att ålderspensionen inte bör
förhöjas för den som flyttar in i landet först efter fyllda 67 år.
Frågan om förtida uttag av den i huvudsak skattefinansierade ålderspensionen
från folkpensioneringen måste bedömas även ur andra synpunkter
än dem, som varit vägledande vid den avgiftsfinansierade tilläggspensioneringens
utformning. Förut har redovisats vissa av allmänna pensionsberedningen
befarade olägenheter med ett förtida uttag av ålderspension från
folkpensioneringen. Dessa olägenheter kvarstår i viss mån även efter tillkomsten
av den allmänna tilläggspensioneringen. Risken för att en i förtid
uttagen reducerad ålderspension blir otillräcklig för den framtida försörjningen
blir dock mindre i den mån folkpensionen kompletteras med tilläggspension.
Anledning kan likväl finnas att hysa betänkligheter mot införande
av rätt till förtida uttag av ålderspension från folkpensioneringen. Risk torde
således komma att föreligga, att sådant uttag mången gång kommer att ske,
ehuru något behov därav inte föreligger. Vidare kan det antagas att den som
av någon anledning tror, att han har blott kort tid kvar att leva, söker utnyttja
möjligheten att erhålla pension tidigare än eljest, även om han är
helt arbetsför. Arbetsovilliga personer, som utgår från att det allmänna under
alla omständigheter skall försörja dem på ålderdomen, kan förutsättas
i stor utsträckning söka pension så snart som möjligt. Ett förtida uttag kan
slutligen försvåra samordningen mellan folkpensionerna och sådana pensionsförmåner,
som utgår på grund av anställning. Vissa inte obetydliga
olägenheter kan således vara förenade med rätt till förtida uttag av ålderspension
från folkpensioneringen.
Emellertid måste folk- och tilläggspensioneringarna ses såsom delar av
ett enhetligt pensionssystem, vilket bl. a. innebär att reglerna om förutsättningarna
för förmånernas utgivande i största möjliga utsträckning hör
vara lika. Då det, såsom förut framhållits, i ett avsevärt antal fall föreligger
behov av möjlighet till förtida pensionsuttag, finner kommittén att
övervägande skäl talar för alt i folkpensioneringen införes bestämmelser
om förtida uttag av ålderspension motsvarande dem som nu finnes inom
tilläggspensioneringen. Kommittén föreslår därför, att rätt till uttag av
reducerad ålderspension även inom folkpensioneringen skall föreligga från
63 års ålder.
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
Det torde ligga utanför det möjligas gräns att differentiera pensionsåldern
inom den allmänna pensioneringen så att rimliga anspråk på rättvisa
de olika grupperna emellan tillgodoses. Arbetsförhållandena inom ett
och samma yrke varierar starkt från arbetsplats till arbetsplats och förändras
på grund av den tekniska utvecklingen från tid till annan. Arbetstagarna
skiftar vidare sysselsättning under årens lopp och det torde inte
sällan förekomma att en arbetstagare har flera olika sysselsättningar inom
loppet av ett och samma år. Det torde inte heller vara ovanligt att en arbetstagare
vid högre ålder övergår från tyngre till lättare arbeten inom eller
utom yrket. Man kan vidare inte bortse ifrån att de enskilda arbetstagarna
reagerar individuellt mycket olika inför arbetslivets påfrestningar.
De varierande förhållandena inom näringslivet gör att ett behov av pensionsskydd
före 67-årsåldern utöver det som i vissa fall kan erhållas från
förtidspensioneringen eller genom anordningen med förtida pensionsuttag
föreligger för både här nämnda och andra grupper anställda. I dylika fall
erfordras en kompletterande försörjning i en eller annan form för utfyllande
av luckor mellan den generella pensionsåldern och den lägre avgångsålder
som tillämpas eller aktualiseras inom vissa företag eller yrken. Detta
behov kan dock enligt kommitténs mening inte på ett godtagbart sätt tillgodoses
inom den allmänna pensioneringens ram. Utöver vad redan anförts
må nämnas att en anordning med differentierad pensionsålder skulle medföra
behov av invecklade lagbestämmelser och avsevärt tynga pensioneringens
administration. Det skulle bli ytterst komplicerat att utan en fortlöpande
individuell kontroll avgöra, vilka arbetstagare som under sin aktiva tid fullgjort
arbetsinsatser inom yrken med lägre pensionsålder i sådan omfattning,
att rätten till den lägre pensionsåldern vore intjänad. Slutligen kan
framhållas, att det inte är rimligt att i en skattefinansierad pensionering som
folkpensioneringen giva olika yrkesgrupper olika stort pensionsskydd. Om
för vissa grupper skall gälla förmånligare pensionsbestämmelser än för
övriga medborgare, erfordras en särskild finansiering av de bättre pensionerna.
Ln sadan kan inte ordnas inom ramen för folkpensioneringen och
svårligen inom tilläggspensioneringen.
Kommittén har på grund av vad sålunda anförts kommit till den uppfattningen
att det inte är möjligt att på ett godtagbart sätt inom den allmänna
pensioneringen differentiera pensionsåldern efter yrke eller sysselsättning.
Motioner
I motionerna 1: 50 och 11: 66 har hemställts, att riksdagen måtte besluta
fastställa pensionsåldern inom såväl folkpensioneringen som allmänna tilläggspensioneringen
till 65 år för män och 60 år för kvinnor, samt att i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att, i avvaktan på den slutliga utredningen
av frågan, inför innevarande års riksdag framlägga förslag till provisorisk
lagstiftning i syfte att åstadkomma en sänkning av pensionsåldern till
60 år för de arbetare och andra anställda som uppenbarligen sysslar med
särskilt tungt eller hälsovådligt arbete.
Motionärerna har bland annat anfört:
Vi betraktar en allmän sänkning av pensionsåldern som en ur arbetarskyddssynpunkt
nödvändig och brådskande åtgärd. För kvinnor och grupper
med tungt eller hälsovådligt arbete bör därutöver pensionsåldern vlter
-
15
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
ligare reduceras. Som en första etapp fastställes den allmänna pensionsåldern
till 65 år för män och 60 år för kvinnor.
I motionerna I: 367 och II: U26 har bland annat yrkats närmare utredning
om möjligheterna för vissa yrkesgrupper att uppnå full pension före
67 års ålder samt om frivillig omdisponering inom ATP:s ram av en del av
ålderspensionsrätten till förstärkt familje- och invalidskydd.
Härom har motionärerna anfört:
Ett svårare problem utgör emellertid frågan om full pensionsnivå vid
lägre pensionsålder än 67 år. Vi är medvetna om de betydande svårigheter
som möter, om man i ATP-systemet vill infoga individuella eller kollektiva
överenskommelser om differentierade avgifter för att möjliggöra full pension
vid lägre pensionsålder än 67 år. Under det senaste året har för industritjänstemännens
och arbetsledarnas del en lösning av bl. a. denna fråga
uppnåtts genom avtal om komplettering av den allmänna tilläggspensionen
med s. k. ITP-pensionering. Det förefaller i och för sig sannolikt att denna
metod kommer att få en vidgad tillämpning.
Frågan om full pension vid lägre pensionsålder än 67 år är emellertid i
synnerhet för. en del yrkesgrupper med särskilt pressande arbete så viktig
att den bör ytterligare utredas liksom även möjligheterna att inom ATP:s
ram frivilligt något stärka familje- och invalidskyddet genom uppoffrande
av viss ålderspensionsrätt.
I motionerna I: 500 och II: 585 har hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam prövning angående sänkning
av folkpensionsåldern.
Motionärerna har motiverat yrkandet på följande sätt:
Ett ökat produktionsresultat bör även möjliggöra en sänkt folkpensionsålder.
För vissa grupper med tungt och slitsamt arbete är en sänkning av
folkpensionsåldern särskilt angelägen. Pensionsåldern i fråga om tjänstepensioneringen
är för tjänstemannagrupperna och de statsanställda i allmänhet
65 år. Socialförsäkringskommittén har i uppdrag att bl. a. undersöka olika
åtgärder för att åstadkomma ökade möjligheter för vissa grupper att få
pension före 67 år. Inför de reformönskemål, som på olika områden framträder,
bör man emellertid enligt vår mening inte begränsa denna prövning
till enbart vissa grupper. Vid en avvägning av de socialpolitiska reformer,
som kan sägas stå på önskelistan för den närmaste framtiden, bör man enligt
vår mening sätta en allmän sänkning av folkpensionsåldern på en framträdande
plats. En sådan avvägning bör kunna göras av socialförsäkringskommittén.
Sambandet mellan pensionsavgift och pensionsgrundande inkomst
Gällande bestämmelser m. m.
Pensionsgrundande inkomst för ett år utgöres i princip av summan av
den försäkrades inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete
för året, i den mån summan överstiger det för året gällande basbeloppet,
d. v. s. ett belopp som motsvarar 4 000 kronor i 1957 års penningvärde inen
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
icke överstiger 7,5 gånger basbeloppet. Basbeloppet avräknas i första hand
mot inkomsten av anställning. På den pensionsgrundande inkomsten beräknas
pensionspoäng, som i sin tur ligger till grund för bestämmandet av de
förmåner som skall utgå från försäkringen. För varje år, för vilket pensionsgrundande
inkomst fastställts för försäkrad, skall pensionspoäng tillgodoräknas
honom. Pensionspoäng beräknas på så sätt att den pensionsgrundande
inkomsten delas med det vid årets ingång gällande basbeloppet.
Full ålderspension kan enligt huvudregeln utgå endast om pensionspoäng
för 30 år tillgodoräknats den försäkrade. I fråga om försäkrad som är född
år 1923 eller tidigare gäller övergångsbestämmelser, som innebär att ett
mindre antal år än 30 krävs för full pension. Pensionen uträknas med utgångspunkt
från medelpoängen under ett antal år, enligt huvudregeln medelpoängen
under de 15 år då poängen varit högst.
Avgift till pensioneringen erlägges i fråga om inkomst av anställning av
arbetsgivaren och i fråga om inkomst av annat arbete av den försäkrade
själv. Avgifterna beräknas i princip på den del av inkomsten som överstiger
basbeloppet. I fråga om arbetsgivaravgifter tillämpas detta i huvudsak
så, att arbetsgivaravgiften beräknas på den sammanlagda lönesumman,
minskad med produkten av basbeloppet och antalet anställda. Därvid räknas
den som varit anställd på heltid under hela året såsom en anställd, den som
varit anställd på heltid under en månad såsom en tolftedels anställd, den
som varit anställd på halvtid under hela året såsom en halv anställd o. s. v.
— I fråga om avgifter, som skall erläggas på grund av inkomst av annat förvärvsarbete,
sker beräkningen på den pensionsgrundande inkomsten, i vad
denna härrör från annat förvärvsarbete.
De ovan angivna reglerna kan i vissa fall leda till att pensionsavgift erlägges
av arbetsgivare utan att motsvarande pensionspoäng tillgodoföres
den anställde. Såsom exempel härpå må anföras följande två fall. (I båda
fallen har förutsatts att basbeloppet är 4 000 kronor.)
I. En person har såsom enda arbetsinkomst lön från en anställning som
varar ett halvt år. Lönen utgör för hela anställningstiden 4 000 kronor.
Arbetsgivaren erlägger arbetsgivaravgift på lönebeloppet minskat med halva
basbeloppet, alltså å (4 000 — 2 000 =) 2 000 kronor, men någon pensionsgrundande
inkomst beräknas likväl inte, eftersom arbetsinkomsten inte
överstiger basbeloppet.
II. En person har såsom arbetsinkomst dels 4 000 kronor på grund av
verksamhet i egen rörelse, dels 4 000 kronor på grund av tre månaders anställning.
För den sistnämnda inkomsten erlägger arbetsgivaren arbetsgivaravgift,
som beräknas på lönen minskad med en fjärdedel av basbeloppet,
alltså på (4 000 — »/4 X 4 000 =) 3 000 kronor. Den försäkrade är skyldig
att själv erlägga avgift till pensioneringen på inkomsten av rörelse. Eftersom
avdraget för basbelopp i första hand skall göras på inkomsten av
anställning, som i förevarande fall är lika stor som basbeloppet, beräknas
avgiften på hela inkomsten av annat förvärvsarbete. Resultatet i detta fall
kan sägas vara, att pensionsavgift beräknas även på delar av inkomsten,
17
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
som ligger inom basbeloppet, eller att de pensionsavgifter arbetsgivaren
erlägger för den försäkrade inte får någon motsvarighet i pensionspoäng för
den försäkrade.
Lagen är uppbyggd efter fördelningsprincipen. Meningen är därför inte
direkt, att en arbetsgivaravgift för en viss försäkrad skall avse just denne
försäkrades pensionsförmåner. Härom uttalades i propositionen nr 100 till
1959 års riksdag under specialmotiveringen till 33 § i lagen om försäkring
för allmän tilläggspension följande.
Enligt principförslaget i propositionen 1958 A: 55 skall finansieringen av
de anställdas tilläggspensionering ske med kollektiva arbetsgivaravgifter av
samma slag som arbetsgivarnas bidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringarna,
d. v. s. med en viss procent på en av arbetsgivaren utgiven lönesumma.
En arbetsgivares avgift skall sålunda bidraga till finansieringen av tilläggspensioneringen
för alla anställda, som enligt lagen omfattas av tilläggspensioneringen,
och alltså inte för just den, på vars lön avgift beräknas, eller
för just dem som är anställda hos arbetsgivaren. Lagen är uppbygd i överensstämmelse
härmed, och i denna paragrafs första stycke föreskrives, att
arbetsgivare för varje år skall erlägga avgift för vad han under året utgivit
såsom lön till hos honom anställda arbetstagare.
Särskilda svårigheter ansågs i propositionen uppkomma i fall då de försäkrade
är endast deltidsanställda eller korttidsanställda. Härom anfördes
1 propositionen bland annat:
För att nå det praktiska syftet, att arbetsgivaravgift skall beräknas endast
på den del av lönesumman, som kan antagas bli pensionsgrundande för
de anställda, torde det sålunda bli nödvändigt att räkna med någon form av
basbeloppsavdrag. Att verkställa avdrag motsvarande hela basbeloppet för
var och en hos en arbetsgivare under kalenderåret anställd skulle emellertid
vara uppenbart orimligt. En arbetsgivare med många korttidsanställda
skulle då trots en hög sammanlagd lönesumma kunna helt slippa från avgift.
De konsekvenser, som avräkningsregeln i fråga om basbeloppet kan få för
dem som har såväl löneinkomst som annan inkomst, har varit kända vid beslutet
om den allmänna tilläggspensioneringen. Detta framgår av ett uttalande
i ovannämnda proposition av föredragande departementschefen, vari
han framhåller, att det synes böra övervägas att efter vidare utredning
jämka avräkningsregeln med tanke på sådana skogskörare, som vid sidan
om företagarinkomst regelbundet bär säsongbetonade löneinkomster av
mindre omfattning.
I motioner till 1960 års riksdag hemställdes om skyndsam utredning i
syfte att uppnå sådan ändring av förevarande bestämmelser om korttidsanställning
att antingen arbetsgivaravgift inte skulle erläggas för vederlag,
som inte blir pensionsgrundande inkomst, eller inkomsten skulle bli
pensionsgrundande i den mån arbetsgivaravgift erlagts för densamma.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 6 år 1960 hemställde andra lagutskottet,
att enär erfarenhet ännu icke vunnits av reglernas verkningar
motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
2 — It ihan g till riksdagens protokoll 1961. 9 sand. 2 avd. Nr 56
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
Motioner
I motionerna I: 48 och 11: 64 har yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla att förslag snarast framlägges för riksdagen om
sådan ändring av lagen om allmän tilläggspensionering, att sammanfallande
regler blir gällande för avgiftsberäkning och beräkning av pensionsgrundande
inkomst vid korttidsinkomster, såsom t. ex. för jordbrukare med regelbundna
korttidsinkomster av skogsarbete.
Motionärerna har bland annat anfört:
Frågan om avräkningsregeln behandlades i proposition nr 100 till 1959
års riksdag. Föredragande departementschefen anförde därvid, att det synes
böra övervägas att efter vidare utredning jämka avräkningsregeln med tanke
på sådana skogskörare och skogsarbetare, som vid sidan av företagarinkomst
regelbundet har säsongbetonade löneinkomster av mindre omfattning.
Det är av rättviseskäl angeläget, att den utredning som av departementschefen
ställs i utsikt snarast kommer till stånd, så att förslag med jämkning
av avräkningsregeln kan föreläggas riksdagen. Fn sådan jämkning får
givetvis också stor betydelse för andra kategorier av korttidsanställda än
jordbrukare med korttidsinkomster av skogsarbete.
Även i motionerna I: 501 och II: 586 har yrkats förbättring av de korttidsanställdas
pensioner. Härom har motionärerna anfört:
Korttidsanställda får sålunda i många fall inte pensionsförmåner som
svarar mot de pensionsavgifter som inbetalts för dem. Denna konsekvens
synes särskilt framträda för stora grupper av småföretagare, som under
större delen av året är sysselsatta med skötseln av det egna företaget men
under en kortare tid utför arbete för annans räkning. Detta gäller exempelvis
den stora kategori jordbrukare, som en kortare tid av året utför skogskörslor
eller annat skogsarbete för annans räkning. Det gäller också i stor
utsträckning husmödrar, som ofta tar korttidsanställningar.
Vid ett sådant samband mellan pensionsavgift och pensionsgrundande inkomst
som vi ovan förordat löses givetvis även de korttidsanställdas problem
i förevarande avseende. I den mån och så länge detta inte skulle vara
möjligt att uppnå, bör bestämmelserna i fråga om korttidsanställning ändras
så, att antingen arbetsgivaravgift inte skall erläggas för inkomst, som inte
blir pensionsgrundande, eller så att inkomsten skall bli pensionsgrundande
i den mån arbetsgivaravgift erlagts för den.
I de ovannämnda motionerna I: 501 och 11: 586 har också hemställts om
skyndsam utredning i syfte att borttaga de s. k. 15-års- och 30-årsreglerna.
I denna fråga har motionärerna anfört:
Det gällande ATP-systemet favoriserar i stort sett de högre inkomstgrupperna
på bekostnad av de lägre genom de s. k. 30- och 15-årsreglerna. Pension
skall, när systemet är helt utbyggt, utgå efter 30 intjänade år, men avgifter
skall inbetalas för hela den aktiva arbetstiden. De som får avstå till ATPavgifter
under 50 år får sålunda inte räkna fler pensionsgrundande år än de
som fått avstå till avgifter i endast 30 år, vilket i stort sett måste missgynna
låglönegrupperna, som tidigt kommer ut i arbetslivet. Samma effekt får den
s. k. 15-årsregeln om att pensionerna skall beräknas på genomsnittsinkomsten
under de 15 bästa åren. De grupper som har brant stigande inkomster un
-
19
Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1901
der senare delen av sin aktiva tid favoriseras härigenom. De lägre inkomstgrupperna
har i regel en jämn inkomstutveckling under hela sin aktiva tid.
Det bör vara möjligt att låta samtliga premieår vara pensionsgrundande
och att avpassa pensionen efter medelinkomsten för samtliga dessa år, varigenom
en rättvisare pensionering kan uppnås.
Frågan om återlån av allmänna pensionsfondens medel
Gällande bestämmelser angående förvaltningen av pensionsmedlen
Avgifterna till försäkringen inbetalas till allmänna pensionsfonden. Fondens
tillgångar skall enligt reglementet för fondens förvaltning placeras dels
i vissa slag av obligationer och skuldförbindelser, dels såsom lån till kreditinrättningar.
De kreditinrättningar, som kan få låna pengar av fonden, är
riksbanken, bankaktiebolag, postsparbanken, postgirot, sparbank, centralkassa
för jordbrukskredit, Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska skeppshvpotekskassan
samt annan av Konungen godkänd kreditinrättning.
Förutsättning för att kreditinrättning skall få låna pengar i fonden är
att inrättningen i sin tur utlånat motsvarande belopp till den som erlagt pensionsavgift
och att den erlagda avgiften uppgår till minst dubbelt så mycket
som lånet. Lägsta belopp som kreditinrättning på detta sätt får återlåna
är 500 kronor. Det betyder, att om de för ett år inbetalda pensionsavgifterna
inte uppgår till 1 000 kronor återlån inte kan komma i fråga.
Räntan på lån från fonden till kreditinrättningen skall i regel med en
halv procent överstiga högsta av bankerna tillämpade inlåningsränta. Några
bestämmelser om vilken ränta som skall tillämpas mellan kreditinrättningen
och den som återlånar inbetalade pensionsavgifter finns inte, utan räntans
storlek är vid dessa lån beroende av parternas överenskommelse.
Likaså beror det på överenskommelse mellan kreditinrättningen och den
enskilde om något lån över huvud taget skall ske. Denna fråga får kreditinrättningen
pröva efter bankmässiga grunder, eftersom banken har att själv
stå risken för att den enskilde inte förmår återbetala sitt lån.
Återlån från fonden skall av kreditinrättningen amorteras på tio år.
Rätten till återlån på grund av avgiftsinbetalning uppstår först året efter
avgiftsbetalningen.
Om fondmedlens förvaltning anförde föredragande departementschefen i
propositionen nr 100 till 1959 års riksdag:
Fondmedlen skall givetvis förvaltas på det sätt som bäst gagnar tilläggspensioneringen.
Pensionsfonden bör följaktligen placeras så att den ger god
avkastning under betryggande säkerhet. Verksamheten bör emellertid bedrivas
under sådana former att fondstyrelserna inte behöver skaffa sig en
vidlyftig administration för kreditprövning och låneförvaltning.
I likhet med vad pensionskommittén föreslog bör en betydande del av
fondmedlen i form av återlån gå tillbaka till dem som erlagt pensionsavgifterna.
Det nyss anförda medför, alt man för denna verksamhet får anlita
banker och andra kreditinstitut.
20 Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
Vid utformningen av reglerna för återlån har jag i olika hänseenden avvikit
från kommittéförslaget i syfte att vidga återlånemöjligheterna. Var
och en som erlagt pensionsavgift för ett visst år skall året därpå kunna söka
återlån med upp till 50 procent av avgiftsbeloppet. Denna gräns skall komma
till användning redan från början; kommittéförslaget hade en gräns vid
40 procent avseende första årets avgiftsbetalning. Lånens löptid skall kunna
uppgå till tio år — utan den av pensionskommittén förordade begränsningen
till fall då inteckningssäkerhet kan presteras. Om räntesatsen för
återlån får överenskommelse träffas mellan kreditinrättningen och låntagaren.
Då återlånen är avsedda som ett led i företagens kapitalförsörjning,
kunde det synas naturligt, att endast lån av något större omfattning skulle
komma i fråga. Med hänsyn främst till småföretagarna föreslår jag emellertid
att lånegränsen sättes så lågt som vid 500 kronor och att företagare därjämte
skall kunna räkna samman pensionsavgifterna för sig och sina anställda
för att komma över denna gräns.
Kreditinrättningen skall äga rätt att för utgivet återlån erhålla motsvarande
belopp i lån från den fondstyrelse, som förvaltar sådana pensionsavgifter
som låntagaren erlagt. I överensstämmelse med kommittéförslaget
innebär reglerna om räntesatsen för sådana lån bland annat att räntan, om
inte bunden räntesats avtalas, skall ligga en halv procent över den högsta
allmänt förekommande ränta som bankerna tillämpar för dem som sätter
in penningmedel.
De fondmedel, som inte tas i anspråk för återlån, skall i överensstämmelse
med kommittéförslaget placeras i obligationer och förlagsbevis. Därutöver
förordar jag emellertid, att placering skall kunna ske även i andra skuldförbindelser,
nämligen sådana som är utfärdade av staten, kommuner in. fl.
och av vissa kreditinrättningar såsom banker, sparbanker och centralkassor
för jordbrukskredit samt vissa andra kreditinstitut. Även kreditinstitut
som nybildas för att tillgodose näringslivets behov av långfristig kredit bör
enligt min mening här kunna komma i fråga.
I motioner till 1960 års riksdag yrkades liberalare regler i fråga om möjligheterna
att använda pensionsmedlen för företagens kapitalförsörjning.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 6 år 1960 anförde andra lagutskottet:
Bestämmelserna
om återlån av inbetalda avgifter antogs så sent som i
fjol och har endast varit tillämpning sedan årsskiftet. Innan erfarenheter
vunnits av deras verkningar i olika hänseenden, bör de inte ändras. Det
kan härvid erinras om att man vid utarbetandet och antagandet av bestämmelserna
förutsatt att en omprövning av dem kunde bli erforderlig vid slutet
av 1960-talet. Utskottet finner med hänsyn härtill inte skäl biträda de
i motionerna I: 448 och II: 551, I: 461 och II: 579 samt I: 462 och II: 549
framställda önskemålen om liberalare återlåneregler.
Motioner
I motionerna I: 367 och 11: 426 samt 1: 501 och II: 586 yrkas liberalare
återlånemöjligheter. Härom anföres i motionerna 1: 367 och II: 426:
Enligt vår mening borde pensionsfonden disponeras under tillgodoseende
av tre huvudkrav:
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år VJ61
21
1. Till näringslivets förfogande bör ställas medel i minst den omfattning
varmed produktionen inom detta bidrar till uppbyggande av ATP-fonden.
2. Formerna härför bör vara enkla och medge praktisk och snabb handläggning.
3. Företagarnas intressen måste på betryggande sätt skyddas.
Det är klart att dessa bestämmelser icke alls tillgodoser de båda ovan av
oss angivna huvudkraven. Vi fäster, som vi också i olika sammanhang tidigare
framhållit, största vikt vid en rätt för företagen att inom sin verksamhet
använda en väsentlig del av avgifterna. Vi har hävdat att en dylik
ordning står i god överensstämmelse med de anställdas intresse av att företagens
utveckling främjas genom att de erhåller större ekonomisk styrka.
När vi nu åter föreslår en utredning om reglerna för pensionsfonden och
dess förvaltning bör således ett första syfte med en sådan utredning vara att
ange liur rätt till återlån från pensionsfonden på lämpligt sätt bör stadfästas.
När det gäller metoden för återlån bör utredningen utgå ifrån att det enklaste
och mest praktiska tillvägagångssättet är betalning an en del au avgifterna
med revers till pensionsfonden. I ett mycket stort antal fall torde
detta tillvägagångssätt vara till fyllest. Som vi tidigare framhållit anser vi
att möjligheterna att erhålla återlån och erlägga pensionsavgifter i form
av revers inte bör vara knutna till förekomsten av bankmässig säkerhet.
De risker som är förknippade med att enstaka företag kan komma på obestånd
kan mötas med någon form av garantiförsäkring utan att krediten
därigenom fördyras mer än i ringa grad. Utredningen hör även omfatta den
organisatoriska utformningen av en sådan garantiförsäkring.
Härvid kan man numera i viss mån bygga på resultat av de överväganden
av snarlik art som lett till skapandet av ett kreditförsäkringssystem vid industritjänstemännens
och arbetsledarnas tjänstepensionering. För dessa
stora grupper av löntagare har av statsmakterna (genom det allmännas
tillsynsorgan) ett kreditförsäkringssystem godkänts, som ger de pensionsberättigade
fullgod säkerhet för intjänt pensionsrätt, samtidigt som företagen
har fördelen av att kunna bibehålla pensionsmedlen i sin rörelse fullt
ut i den mån de ej erfordras för utbetalning av pensionsbelopp.
Emellertid måste den av oss förordade utredningen taga hänsyn till att
nyssnämnda kreditförsäkringssystem tillkommit med tanke på föreskrifterna
rörande det i anknytning till detsamma stående pensionsstiftelseinstitutet.
När det gäller rätt till återlån från ATP-fonden mot revers finns
ingen anledning att knyta densamma till någon speciell företagsform. Såväl
aktiebolag som ekonomiska föreningar och andra företagsformer bör därför
i princip härvidlag vara likställda.
Man måste räkna med att en del av ATP-fondens från näringslivet härrörande
medel ej kommer att återlånas i den ovan skisserade formen. Som
vi förra året framhöll bör utredningen även omfatta frågan om hur en för
näringslivet lämplig kanalisering av sådana medel skall kunna komma till
stånd. Vi betonar, nu liksom tidigare, att vi fäster mycket stor vikt vid alt
småföretagare på jordbrukets, hantverkets, handelns och småindustriens
områden icke försätts i ett ogynnsamt läge. Vi upprepar vidare vad vi förra
året i delta sammanhang framförde: »Självklart hör denna kreditförmedling
ske genom affärsbanker, sparbanker och andra nu befintliga eller nybildade
kreditinstitut. Deras roll hör bli vidgad i förhållande lill lagens rätt
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
snäva gränser därför.» Vi vill tillfoga att t. ex. AB Industrikredit säkerligen
med en lämplig ändring och komplettering av bestämmelserna för dess verksamhet
skulle även genom förmedling av lån från pensionsfonden kunna
bidraga till småföretagsamhetens försörjning med långfristigt kapital på ett
helt annat och effektivare sätt än vad som för närvarande är möjligt.
Vi vil! också beträffande metoderna och villkoren för återlån framhålla
att den nu gällande amorteringstiden, 10 år, icke är till fyllest. Amorteringstiden
är naturligtvis i viss mån beroende av takten för avgiftsutvecklingen
inom ATP och den genomsnittliga fonderingstiden för pensionsmedlen. Goda
förutsättningar synes dock föreligga för en fördubbling till 20 år av
amorteringstiden.
Då här berörda angelägenheter är av stor vikt för en så gynnsam utveckling
som möjligt av framstegstakten inom vårt samhälle bör utredningen
av hithörande spörsmål bedrivas med sådan snabbhet att förslag kan föreläggas
1962 års riksdag.
1 motionerna I: 501 och II: 586 motiveras yrkandet på följande sätt:
Bestämmelserna — minimisumman på 500 kronor, begränsningen till
föregående års avgifter och amorteringstidens längd — är i praktiken sådana
att de klart diskriminerar de mindre företagen. I den mån dessa inte
har tillgång till hypoteksinrättningar torde de så gott som helt bli utestängda
från möjligheten att få medel ur pensionsfonden. Även om de skulle komma
upp i en årlig avgiftssumma, som ger återlånerätt, kan de dock endast få
en mängd smålån utan betydelse som finansieringskälla. Återlånerätten
måste sägas vara i praktiken värdelös för småföretagaren. Varken ur rättvise-
eller samhällsekonomisk synpunkt kan detta vara riktigt.
Det är givetvis angeläget, att kapitalmarknaden tillföres medel från pensionsfonderna.
Men detta bör inte få ske genom bestämmelser, som ger
småföretagarna enbart en skenbar återlånerätt och som i praktiken utestänger
dem.
Det enklaste sättet att göra återlånerätten inte blott formellt utan även
reellt lika för alla synes oss vara, att man i stället för nu gällande regler inför
den bestämmelsen, att en viss kvot av ATP-avgifterna till andra och tredje
pensionsfonderna, vilka avser näringslivet, placeras i kreditinstitut för
utlåning av dessa efter vanliga bankmässiga grunder. Denna kvot bör vara
minst hälften av avgifterna — alltså motsvara nuvarande återlånerätt —
men med möjlighet för fondstyrelserna att överskrida hälften. För medel
som placeras på detta sätt finns det ingen anledning att kräva högre ränta
än vanlig inlåningsränta. Gängse efter rådande marknadsläge förekommande
inlåningsränta bör tillämpas.
Frågan om beräkning av pensionsgrundande inkomst vid skatteberäkning enligt
förordningen om beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst
Gällande bestämmelser
Kungl. förordningen den 30 november 1951 angående beräkning av statlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst innehåller regler för skatteberäkningen
för det fall att fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse
23
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
under något beskattningsår haft inkomst, som hänför sig till minst två
beskattningsår. Statlig inkomstskatt å sådan inkomst beräknas som om inkomsten
beskattats med lika delar under taxeringsåret och så många av de
närmast föregående åren, att inkomsten blir fördelad på det antal år till
vilka den hänför sig. Ackumulerad inkomst får icke fördelas på mera än
tio år. Om det icke kan utredas till hur många år inkomsten hänför sig skall
den anses hänföra sig till tre år. Skattebräkning för ackumulerad inkomst
får ske endast om den ackumulerade inkomsten uppgår till minst 4 000
kronor och dessutom utgör minst en tredjedel av den skattskyldiges inkomst
för det taxeringsår då den ackumulerade inkomsten beskattas. Förordningen
är icke tillämplig på alla slag av inkomster. Skattskyldig som
vill ha skatt beräknad såsom för ackumulerad inkomst har att göra ansökan
därom hos prövningsnämnden.
Vid beräkning av pensionsgrundande inkomst för visst år skall jämlikt
cS § tilläggspensioneringslagen bortses från inkomst utöver ett belopp motsvarande
sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet.
Till följd härav kan försäkrad, som åtnjutit ackumulerad inkomst, d. v. s.
inkomst härrörande från flera års förvärvsverksamhet, erhålla lägre pensionsrätt,
än om förvärvsinkomsten vid beräkningen av pensionsgrundande
inkomst fått fördelas å de år, varunder förvärvsinkomsten intjänats. Vidare
kan sådan försäkrad på grund av bestämmelserna i 12 § tilläggspensioneringslagen,
om han under åren närmast före åtnjutandet av den ackumulerade
inkomsten icke taxerats för andra förvärvsinkomster, överstigande
basbeloppet för respektive år, och därför icke förvärvat någon pensionspoäng
för dessa år, få vidkännas en icke sällan kännbar minskning i pensionsbeloppet.
Dessutom kan, såvitt gäller förtidspension och familjepension,
pensionsberäkningen komma att ske efter en ofördelaktigare beräkningsmetod,
än som skulle ha tillämpats vid fördelning av inkomsten på
ovan angivet sätt (16 och 17 §§ tilläggspensioneringslagen).
Motionen
I motionen 11: har yrkats utredning om beräkningen av pensionsgrun
dande
inkomst enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension i de
fall, då skatteberäkning sker jämlikt 1 § förordningen angående beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst.
Motionären har anfört:
Bestämmelserna om ackumulerad inkomst infördes för att undanröja vissa
orättvisor vid beskattningen. Motsvarande form av orättvisa kan nu inställa
sig i fråga om beräkningen av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om
försäkring för allmän tilläggspension. Det synes därför angeläget att frågan
om beräkning av pensionsgrundande inkomst i de fall, då särskild skatteberäkning
för ackumulerad inkomst förekommer, snarast blir föremål för
utredning.
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
Remissyttranden
Över motionen har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från riksförsäkringsanstalten och riksskattenämnden.
Riksförsäkringsanstalten biträder hemställan om utredning och anför:
Att regelmässigt automatiskt anknyta beräkningen av den pensionsgrundande
inkomsten till skatteberäkningen för ackumulerad inkomst torde dock
icke vara lämpligt. Det skulle nämligen icke alltid vara till fördel för en försäkrad
att få ackumulerad inkomst fördelad på flera år vid beräkning av
pensionsgrundande inkomst. Sålunda skulle exempelvis ett inkomstbelopp,
som försäkrad åtnjutit under något av de första åren av försäkringens tillvaro
men som delvis hänför sig till verksamhet före försäkringens ikraftträdande,
icke komma att tagas med i beräkningen, i vad detsamma belöper sig å
tiden före ikraftträdandet, medan enligt nuvarande bestämmelser beloppet i
sin helhet tages i betraktande vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst
för det år, för vilket den försäkrade taxerats för inkomsten. Vidare
skulle, om den ackumulerade inkomsten är av mindre storleksordning eller
hänför sig till ett större antal år, ett eller flera av årsbeloppen kunna komma
att helt konsumeras av basbeloppsavdrag, därvid slutresultatet bleve ofördelaktigare
för den försäkrade, än om han fått räkna hela beloppet såsom pensionsgrundande
inkomst det år, detsamma uppburits.
Riksskattenämnden anför:
Riksskattenämnden anser sig sakna anledning taga ställning till huruvida
materiellt fog för motionen föreligger men har intet att erinra emot att frågan
utredes. Nämnden vill emellertid framhålla, att ett tillgodoseende av motionärens
önskemål torde stöta på vissa författningstekniska svårigheter.
Det förhåller sig nämligen så, att den pensionsgrundande inkomsten skall
bestämmas med ledning av den försäkrades taxering till statlig inkomstskatt
medan tillämpning av förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst icke är ett led i taxeringsförfarande och icke
heller innefattar ändring i åsatt taxering utan blott utgör en omräkning av
den statliga inkomstskatten.
Frågan om rätt för i Sverige bosatt svensk medborgare att åtnjuta tjänstepension
för i grannland förvärvad inkomst
Gällande bestämmelser m. m.
Enligt mellan Sverige och de nordiska grannländerna ingångna avtal för
undvikande av dubbelbeskattning beskattas i allmänhet inkomst av tjänst
allenast i den stat, där den skattskyldige utövat den verksamhet, från vilken
inkomsten härrör. Detta innebär, att en i Sverige bosatt person, vilken åtnjuter
inkomst av tjänst på grund av verksamhet i något av de nordiska
grannländerna, i allmänhet icke taxeras till statlig inkomstskatt här i riket
för denna inkomst. Icke heller erlägger svensk sjöman sjömansskatt i Sverige
vid anställning å fartyg av dansk, finsk eller norsk nationalitet eller
taxeras till statlig inkomstskatt här i riket för inkomst, som intjänas ombord.
25
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
Från nu angivna huvudregel föreligger vissa undantag. Om anställningsinkomst,
som en här i riket bosatt person åtnjutit pa grund av verksamhet
i något av grannländerna, utgått uteslutande från svensk arbetsgivare, beskattas
sålunda inkomsten i Sverige, när den anställde på grund av tjänsten
endast tillfälligt uppehållit sig i grannlandet (konventionen med Finland)
respektive uppehållit sig i grannlandet högst 183 dagar av beskattningsåret
(konventionerna med Danmark och Norge). Likaså beskattas här i Sverige
personer, bosatta inom vissa i slutprotokollet till konventionen med Finland
angivna svenska gränskommuner, även för inkomst, som åtnjutits på grund
av tjänst i Finland.
Underlaget för beräkningen av pensionsgrundande inkomst utgöres av
taxeringen eller, såvitt gäller inkomst, för vilken försäkrad haft att erlägga
sjömansskatt, redares kontrolluppgift enligt 37 § 1 mom. åttonde punkten
taxeringsförordningen. Inkomst, för vilken en härstädes bosatt person icke
taxerats till statlig inkomstskatt här i riket eller erlagt svensk sjömansskatt,
grundar därför icke pensionsrätt inom försäkringen för allmän tilläggspension.
Vad beträffar sådan lön från utländsk arbetsgivare, för vilken försäkrad
icke är skattskyldig här i riket, finnes sålunda vid nuvarande system icke
något underlag för beräkning av pensionsgrundande inkomst. Detta gäller
alltså i fråga om lön, som åtnjutes av här i riket bosatt svensk försäkrad
med arbetsanställning i grannland eller å fartyg, hemmahörande i grannland.
I proposition nr 100 år 1959 anför föredragande departementschefen beträffande
reglerna i 5 § tilläggspensionslagen om inkomst av anställning:
Om en inkomst är pensionsgrundande såsom inkomst av anställning, åligger
det såsom förut nämnts arbetsgivaren att erlägga arbetsgivaravgift. I de
fall möjlighet regelmässigt inte föreligger att göra krav på arbetsgivaravgift
gällande bör sådan skyldighet inte föreskrivas. Lön eller annan ersättning
från sådan arbetsgivare bör då inte heller bli pensionsgrundande som anställningsinkomst.
I tredje stycket av förevarande paragraf stadgas därför,
att vid beräkning av inkomst av anställning hänsyn inte skall tagas till lön
eller annan ersättning, som försäkrad åtnjutit från arbetsgivare, vilken är
bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person, i annat fall än då den
försäkrade sysselsatts vid skötseln av här i riket belägen fastighet eller i rörelse
som bedrives från här beläget fast driftställe. Hänsyn skall heller inte
tagas till lön eller ersättning, som försäkrad åtnjutit från främmande makts
härvarande beskickning eller lönade konsulat eller någon som tillhör beskickning
eller konsulat som nu sagts och inte är svensk medborgare. Mot
detta lagrum korresponderar en bestämmelse i 33 § tredje stycket, varigenom
nu ifrågavarande arbetsgivare uttryckligen befriats från avgiftsskyldighet. I
sistnämnda lagrum stadgas även att avgift inte skall erläggas för lön eller annan
ersättning som utgivits för arbete utom riket till arbetstagare, vilken
varken är svensk medborgare eller mantalsskriven här. Det bör i detta sammanhang
påpekas, alt lön för arbete utomlands, som en svensk medborgare
eller en här i riket mantalsskriven utlänning uppbär från en här bosatt
svensk medborgare eller svensk juridisk person, är att anse såsom anställningsinkomst
på samma sätt som om arbetet utförts i Sverige.
26
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
Motionen
I motionen II: 596 liar yrkats utredning om rätt för i Sverige bosatt svensk
medborgare att åtnjuta tjänstepension för i grannland förvärvad inkomst.
Motionären har motiverat yrkandet på följande sätt:
I trakterna vid riksgränsen förekommer att svenska medborgare som bor
i Sverige helt eller delvis har sitt arbete och inkomst i grannlandet där de
även betalar skatt. Samma förhållande råder för utländska arbetare i Sverige.
Det blir ett utbyte av arbetskraft över gränserna som är både praktiskt
och önskvärt.
De sociala rättigheterna är i regel ordnade utan olägenhet eller förlust
för den anställde. En viktig förmån har dock lämnats utanför denna rättsregel,
nämligen tjänstepensionen. Det är viktigt att denna fråga ordnas utan
tidsutdräkt.
Den organisatoriska delen behöver inte medföra några svårigheter, då
sjukkassorna handhar uppgifterna för tjänstepensioneringen och här ifrågavarande
arbetare är registrerade för sjukförsäkringen i dessa kassor.
Beträffande arbetsgivaravgifterna uppställer sig givetvis vissa spörsmål
då utländska arbetsgivare inte erlägger dessa avgifter för svenska medborgare.
Men inte heller detta kan utgöra något problem, då avgifterna kan
anses täckta genom de arbetsgivaravgifter som erlägges här för den utländska
arbetskraft som har anställning i Sverige.
Remissyttrande
Över motionen har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från riksförsäkringsanstalten, som anfört:
Om arbetsinkomsten i de i motionen avsedda fallen skulle göras pensionsgrundande,
måste ett godtagbart underlag för beräkning av pensionsgrundande
inkomst skapas. Huruvida detta kan ske, exempelvis i form av en
särskild inkomstuppgift från den försäkrade försedd med bestyrkande av
den utländske arbetsgivaren och eventuellt också av myndighet i vederbörande
land, torde endast kunna avgöras efter närmare utredning.
Vid en utsträckning av pensionsrätten till att omfatta de i motionen avsedda
fallen bör, enär någon möjlighet att uttaga avgift av här berörda utländska
arbetsgivare icke finnes, ifrågavarande arbetstagares anställningsinkomst
räknas såsom inkomst av »annat förvärvsarbete» vid bestämmandet
av den pensionsgrundande inkomsten. Avgiftsplikten skulle härigenom komma
att åvila den försäkrade. Vad i motionen anförts om att avgifterna kunna
anses täckta genom de arbetsgivaravgifter, som erläggas för utländsk arbetskraft
med anställning i Sverige, synes irrelevant och därför icke godtagbart.
Riksförsäkringsanstalten har för sin del intet att erinra mot att förevarande
fråga blir föremål för utredning.
Enär även sjukförsäkringsförhållandena för de kategorier svenska medborgare,
varom här är fråga, torde få anses mindre tillfredsställande, bör vid
utredningen jämväl undersökas möjligheterna att åvägabringa ändring av
dessa förhållanden.
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1661
Frågan om tilläggspension för utländsk arbetskraft inom svenska
handelsflottan
Gällande bestämmelser m. m.
I 11 § t iläggs pensionslagen stadgas, att rätt till ålderspension föreligger
om pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för minst tre år. Om den
försäkrade icke är svensk medborgare krävs för enahanda rätt att pensionspoäng
tillgodoräknats honom för tio år. I proposition nr 100 år 1959 har
föredragande departementschefen beträffande denna regel uttalat:
Förutom den nyssnämnda treårsregeln innehåller förevarande paragraf
en särskild bestämmelse för utlänningar. Inom utländska pensionssystem -även sådana som närmast motsvarar folkpensioneringen hos oss —- uppställes
i allmänhet fordran på betydligt längre tids avgiftsbetalning än tre år.
Femton år är sålunda en i flera fall förekommande kvalifikationstid. Det
gäller bl. a. enligt det västtyska systemet, vilket i viss mån är jämförbart med
tilläggspensioneringen enligt denna lag. De utländska pensionssystemen uppställer
stundom även särskilda villkor för att utlänningar skall få rätt till
pension, det västtyska exempelvis att pensionären är bosatt i landet.
Det synes inte välbetänkt för svenskt vidkommande att tillförsäkra medborgare''i
ett främmande land rätt till ålderspension från den svenska tillläggspensioneringen
på samma mycket förmånliga villkor, som skall gälla
för svenska medborgare, om inte något så när motsvarande förmåner kommer
svenska medborgai’e till del i det andra landet. I denna paragraf uppställes
därför krav på 10 års pensionspoäng för att utlänning skall bli berättigad
till ålderspension. Frågan huruvida en försäkrad är svensk medborgare
eller ej får avgöras med hänsyn till förhållandet vid tidpunkten för
ansökan om pension. Undantag från vad i denna paragraf stadgas rörande
utlänningar kan med stöd av 54 § göras i konventioner med andra stater.
Av 46 £ samma lag framgår, att pensionsförmånerna för utländsk medborgare,
som är bosatt utomlands, reduceras till hälften av vad som eljest
skulle utgått. Vidare stadgas, att pensionsförmånerna för sådan försäkrad
icke är indexreglerade och således icke förhöjes på grund av penningvärdeförsämring.
Undantag från dessa regler kan med stöd av 54 § göras i konventioner
med andra stater. I ovannämnda proposition har föredragande
departementschefen anfört:
Den värdebeständighet med hänsyn till penningvärdeutvecklingen i Sverige,
som pensionssystemet garanterar i fråga om pensionsförmånerna, är
tillkommen med tanke på dem som är bosatta här i riket. Beträffande utlänningar
som ej är bosatta här i landet kan det inte anses motiverat, att de
blir delaktiga av denna garanti. En viss nedsättning av pensionsbeloppen för
deras del har med hänsyn härtill befunnits påkallad. Även andra skäl talar
i samma riktning, såsom svårigheterna att trots regeln i föregående paragraf
erhålla tillräcklig kontroll över pensionstagare utom riket. Med hänsyn härtill
har i förevarande paragraf intagits bestämmelser om nedsättning av pensionerna
i sådana fall. Som utgångspunkt vid beräkningen av nedsättningen
bär valts pensionsbeloppet vid den tidpunkt, då vederbörande pensionstagare
upphörde att vara bosatt bär i riket eller, om den pensionsberättigade redan
28 Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
vid tiden för pensionsrätter inträde var bosatt utomlands, det belopp vartill
pensionen första gången skulle ha uppgått, om bosättning i riket då förelegat.
Därvid har föreskrivits att pensionen skall utgå med hälften av det
belopp, som sålunda skall gälla som utgångsvärde. Anknytningen till viss
tidpunkt föranleder den kompletterande regeln, att pensionen på grund av
dessa stadganden dock inte får utgå med högre belopp än om den pensionsberättigade
varit bosatt i Sverige.
I analogi med bestämmelserna i 30 § första stycket yrkesskadeförsäkringslagen
har i andra stycket av förevarande paragraf intagits kapitaliscringsregler
för utländsk pensionstagare som är bosatt utom riket. Sålunda
föreskrives till en början, att pensionen även utan pensionstagarens samtycke
må utbytas mot ett engångsbelopp, motsvarande kapitalvärdet av den
pension vederbörande var berättigad till jämlikt närmast föregående stycke
i paragrafen. Pensionsmyndigheten har här att bedöma, om pensionen skall
fortfara att utgå — med nedsatt belopp — eller om avlösning skall ske med
engångsbelopp motsvarande det sålunda kapitaliserade värdet. Härvidlag har
myndigheten att taga hänsyn bl. a. till de förpliktelser för svstemet, som
pensionsfallet innebär, ävensom till de kontrollsvårigheter och övriga olägenheter,
som följer av utbetalning utomlands. Skulle pensionsmyndigheten för
sin del finna, att engångsbelopp enligt de angivna reglerna inte bör utgivas,
men påyrkar den pensionsberättigade att så sker, kan pensionsorganet likväl
lämna medgivande till utbyte, eventuellt med ett med hänsvn till omständigheterna
i det särskilda fallet skäligen nedsatt kapitalbelopp. Regler
härom ges i förevarande paragraf, varvid dock föreskrives att nedsättningen
inte får ske till belopp under 40 procent av kapitalvärdet av den enligt första
stycket i paragrafen beräknade pensionen.
Grunderna för beräkning av kapitalvärdet i fall som nu sagts skall fastställas
av Konungen.
I och med att ett engångsbelopp utbetalats har pensionsrätt på grundval
av dessförinnan intjänade poäng upphört. Stadgande härom återfinnes i
paragrafen. Givetvis utesluter inte detta att vederbörande sedermera kan
tjäna in poäng inom systemet och därigenom ånyo erhålla viss pensionsrätt.
Riksdagen har i år haft att taga ställning till frågor om sjöfolks pensionering
och sjöfartssociala frågor. Andra lagutskottet har i ärendena avgivit
av riksdagen godkända utlåtanden nr 47 och nr 50. I det sistnämnda utlåtandet,
har utskottet understrukit principen om att utländsk arbetskraft,
sysselsatt inom svenskt näringsliv, skall åtnjuta förmåner likvärdiga dem
som tillkommer den inhemska arbetskraften. Utskottet motiverar sitt ståndpunktstagande
huvudsakligen med att de utländska medborgarna erlägger
svensk sjömansskatt och därför bör komma i åtnjutande av de ifrågavarande
i viss utsträckning skattefinansierade förmånerna.
Motionerna
I motionerna 1:506 och 11:581 har yrkats utredning om ATP-villkoren
för utländsk arbetskraft anställd i den svenska handelsflottan. Motionärerna
har bland annat anfört:
Det är emellertid i många fall mycket olyckligt att utländska medborgare
i svensk tjänst behandlas annorlunda då det gäller anställningsvillkor, så
-
29
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
som pensionstryggheten, än sina svenska kolleger. Den hittills vägledande
principen har varit likabehandling. Det kan därför ifrågasättas om inte ATPlagen
borde reformeras så, att full jämställdhet skulle råda mellan utlänningar
och svenska medborgare. Ett förslag i denna riktning har framförts
av Tjänstemännens centralorganisation till statsrådet och chefen för kungl.
socialdepartementet i en skrivelse den 29 november 1960.
Enligt 54 § i ATP-lagen äger Konungen emellertid rätt att sluta konventioner
angående tillämpningen av lagen på utländska medborgare. Härigenom
finns möjlighet att åstadkomma lättnader i fråga om restriktiva särbestämmelser
som lagen innehåller för utlänningar. Man har anledning att
vänta att Sverige kommer att sluta konventioner med flera länder. Vi vill
här betona att det är angeläget att överenskommelserna träffas snabbt.
Skälet härför är att de samordningsförhandlingar i pensionsfrågan mellan
olika arbetsmarknadsorganisationer — som blev följden av ATP-lagens
införande och som gällde en anpassning av tidigare pensionsvillkor till
folkpensioneringen och ATP — inte ledde till tillfredsställande lösningar
för utländska medborgare. De utländska sjöbefäl, som tjänstgör i svenska
handelsflottan, hade tidigare samma pensionsvillkor som svenska sjöbefäl.
Nu har de däremot sämre villkor, eftersom ATP ingår i sjöbefälens tjänstepensionering.
Förhållandet är detsamma för åtskilliga utländska tjänstemän
på den övriga svenska arbetsmarknaden. I samband med genomförandet av
pensionsreformen uttalades från alla håll att införandet av en allmän tillläggspensionering
inte skulle tas till intäkt för försämringar av tidigare
gällande pensions- och anställningsvillkor.
Om här berörda problem kan lösas genom att vårt land träffar överenskommelser
med andra länder om den utländska arbetskraftens ATP-villkor,
bör, som vi tidigare framhållit, Kungl. Maj:t handla med största skyndsamhet.
Genom överenskommelserna kan också svenska medborgare i utländsk
tjänst erhålla tryggare anställningsvillkor i pensionshänseende. Då
särskilda förhållanden råder inom handelsflottan, är det emellertid mindre
sannolikt att konventioner löser problemen. Mycket talar för att man skulle
kunna nå den bästa lösningen genom sådan ändring av ATP-lagen att denna
innehåller särskilda bestämmelser för utländsk arbetskraft inom svenska
handelsflottan. Dessa ändringar bör syfta till att möjliggöra likabehandling
av svensk och utländsk arbetskraft.
Övriga frågor
Självständig pensionsrätt för hemarbetande husmödrar
Enligt 1 § tilläggspensionslagen grundas rätt till pension på inkomst av
förvärvsarbete. Värdet av en husmoders arbete i hemmet grundar alltså icke
rätt till pension. Pcnsionsutrcdningen anförde i denna fråga i sitt år 1950
avgivna betänkande (SOU 1950: 33) bland annat:
Trots att vissa skäl kunna anföras till förmån för en hustrupension av
bär angiven art, är utredningen icke beredd att för närvarande förorda införandet
av en dylik pension med hänsyn till den fördyring av försäkringen
detta skulle medföra. Utredningen vill emellertid betona att det i detta fall
icke är fråga om ett principiellt avståndstagande. Här rör det sig endast om
en avvägning på kostnadsplanet utan betydelse för det tekniska systemet
30
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
som sådant. Utredningen vill därför sluta behandlingen av frågan om husmödrars
pensionering med en rekommendation till dem, som av olika anledningar
komma att taga ställning till utredningens förslag, att uppmärksamma
detta spörsmål.
I motionerna I: 367 och II: 426 anföres:
Ett problem som är av stor teknisk svårighetsgrad är frågan om eu självständig
pensionsrätt för de hemarbetande husmödrarna. Å andra sidan är
det ingen tvekan om att för en sådan rätt, förutom rättviseskäl, även talar
den större trygghet som i många fall skulle följa därav. Även om en lämpligt
utformad, självständig pensionsrätt för husmödrar kan vara svår att finna,
bör därför enligt vår mening detta problem upptagas till eu ingående undersökning,
vilket hittills knappast skett.
Interimistiska beslut i pensionsårenden
I motionerna I: 367 och II: 426 anföres:
Särskilt i fråga om familje- och invalidpensionen är karensbestämmelserna
betänkliga. Det är olyckligt att man skall behöva avvakta inkomstdeklarationer
från flera år innan det skydd som en familj kan åtnjuta vid
sjukdom eller dödsfall kan bestämmas. Det är möjligt att någon form av
preliminär fastställelse av pensionsbelopp kan bidraga till en förbättring i
detta avseende. Även karensbestämmelserna för ålderspensionen synes böra
överses.
I 47 § tilläggspensionslagen finnes en bestämmelse av innebörd att då skäl
därtill föranleder pension må bestämmas att intill dess slutligt beslut fattats
utgå enligt de grunder och på de villkor i övrigt som det pensionsbeviljande
organet föreskriver.
I proposition nr 100 år 1959 har föredragande departementschefen beträffande
47 § tilläggspensionslagen anfört:
Förevarande paragraf innehåller en bestämmelse om interimistiska beslut
i ärenden rörande pension. En sådan bestämmelse är motiverad med hänsyn
till att det i det särskilda fallet kan hinna förflyta en avsevärd tid efter ansökningens
ingivande, innan alla de för pensionsrätten relevanta omständigheterna
hunnit klarläggas. I fall då skäl föreligger att antaga att pension
kommer att utgå men tillräcklig klarhet för ett slutligt ställningstagande
ännu inte föreligger, bör det finnas möjlighet för pensionsorganet att meddela
interimistiskt beslut angående pension. I paragrafen stadgas sålunda,
att då skäl föranleder därtill pension må bestämmas att intill dess slutligt
beslut fattas utgå enligt de grunder och på de villkor i övrigt som det pensionsbeviljande
organet föreskriver. I samband med det slutliga beslutet i
ärendet skall givetvis en avräkning ske på så sätt, att vad som för en viss
tidsperiod utgivits på grund av det interimistiska beslutet skall avräknas
från den slutligt fastställda pensionen för samma tid. Om den interimistiskt
beslutade pensionen skulle visa sig vara för hög, skall någon återbetalningsskyldighet
beträffande det överskjutande beloppet inte komma i fråga i vidare
mån än som följer av 50 §.
Förevarande paragraf har motsvarighet i 36 § sjätte stycket folkpension -
31
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
ringslagen och 34 § andra stycket yrkesskadeförsäkringslagen. Pensionsutredningen
upptog i 84 § i sitt lagförslag en bestämmelse av samma innebörd.
Preskription av pension
I 49 § tilläggspensionslagen stadgas, att pensionsbelopp, som ej lyfts före
utgången av året näst efter det varunder beloppet förfallit till betalning, skall
vara förverkat. En bestämmelse av samma innebörd återfinnes i 38 § 3 mom.
sista stycket folkpensioneringslagen.
I motionerna I: 367 och II: i26 framhålles, att denna bestämmelse framstår
som alltför hård med hänsyn till att det är fråga om intjänad pensionsrätt.
Sammanträffande pensionsförmåner
Rätt till förtidspension föreligger enligt tilläggspensionslagen endast för
tid före den månad, då den försäkrade fyller 67 år eller ålderspension dessförinnan
börjar utgå till honom. Någon motsvarande övre gräns för rätt till
änkepension enligt tilläggspensionslagen föreligger däremot inte. Rätt till
sådan pension kan sålunda föreligga samtidigt med rätt till ålderspension
enligt samma lag. Vidare kan förutsättningarna vara uppfyllda samtidigt för
rätt till förtidspension, änkepension, barnpension efter fader och barnpension
efter moder. I 43 § tilläggspensionslagen stadgas emellertid att om någon
för samma månad är berättigad till flera pensioner enligt denna lag, så
utgives endast den största av dem eller, om samtliga eller de största är lika
stora, en av dessa, i första hand ålders- eller förtidspensionen.
I förarbetena till 43 § tilläggspensionslagen (prop. nr 100/1959) har emellertid
uttalats att utformningen av 43 § inte är slutgiltig utan får omprövas
i samband med nästa reformetapp. Departementschefen framhöll också, att
spörsmålet huruvida familjepension skall kunna utgå även jämsides med
annan pension från tilläggspensioneringen hörde till de frågor, som han avsåg
att hänskjuta till 1958 års socialförsäkringskommitté för utredning. I
den av riksdagen godkända reservationen av herr Strand in. fl. till särskilda
utskottets utlåtande (nr 1) underströks vikten av att så sker och att utredningen
bedrives så skyndsamt att resultatet kan föreligga innan förmåner
skall börja utgå från försäkringen.
1958 års socialförsäkringskommitté har i sitt år 1961 avgivna betänkande
(SOU 1961: 29) i denna fråga uttalat:
Vid övervägande av här aktuella samordningsproblem har kommittén
funnit anledning saknas att frångå den nuvarande principen i FPL att en
person aldrig kan samtidigt uppbära mer än en folkpension, antingen egenpension
eller familjepension. Vad beträffar tilläggspensioneringen kan emellertid
enligt kommitténs mening anföras starka skäl för alt vid sammanträffande
mellan egenpension och familjepension båda skall kunna utgå.
De för de statsanställda gällande pcnsionsbeslämmelserna har i viss utsträckning
använts som förebild för tilläggspensionssystemet och enligt
32 Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
dessa bestämmelser kan såväl egenpension som familjepension samtidigt
utgå.
Enligt bestämmelserna i TPL — vilka inte på denna punkt av statsmakterna
betraktats såsom provisoriska — utgår full änkepension helt
oberoende av de inkomster änkan samtidigt kan ha av anställning eller av
annat förvärvsarbete. Dessa inkomster -— utöver basbeloppet — är pensionsgrundande
och medför avgiftsplikt enligt TPL. Det förhållandet att
arbetsinkomsten sedermera faller bort och ersättes av egenpension i form
av förtidspension eller ålderspension kan då inte rimligen tagas till intäkt
för att draga in änkepensionen, till vilken rätt grundats genom den avlidne
mannens försäkring enligt TPL.
Den nuvarande regeln i 43 § TPL kan vidare sägas innebära ett icke
önskvärt incitament för en anmälan om undantagande enligt 36 § samma
lag från gift kvinnlig företagare, som i denna egenskap kan tjäna in egenpension
från tilläggspensioneringen, men finner det icke motiverat att erlägga
avgift för denna pensionering. Hon får nämligen ingen eller obetydlig
valuta för avgiften, eftersom hon inte kan få både egenpension och
änkepension efter mannen.
Kommittén anser av anförda skäl att egen- och familjepension enligt
TPL bör kunna utgå samtidigt. Frågan är då om båda pensionerna bör
utges fullt ut eller om endera av dem bör reduceras. Enligt 7 § 5 mom.
statens allmänna tjänstepensionsreglemente utgives i sådant fall egenpensionen
helt, medan familjepensionen reduceras med egenpensionen, dock
att därvid minst 3U av familjepensionen skall utgå. Det ligger då nära till
hands att införa en motsvarande reduktionsregel i TPL. Emellertid kan
sägas att en reduktion redan skett inom den allmänna pensioneringen. För
det första faller den i änkepensionen ingående folkpensionsdelen bort, om
egenpension från folkpensioneringen skall utgå. Vidare får en ensam änka
eller ett ensamt barn enligt det statliga pensionsreglementet i princip 50
procent av den avlidnes pension, medan vederbörande enligt TPL får endast
40 procent. Änka och ett barn får enligt pensionsreglementet 70 procent
av den avlidnes pension, medan de enligt TPL får endast 50 procent av hans
pension. Motsvarande skillnad kvarstår även om antalet förmånsberättigade
är flera.
Kommittén förordar att vid sammanträffande mellan egenpension (dvs.
förtids- eller ålderspension) och familjepension (dvs. änke- eller barnpension)
enligt TPL båda pensionerna skall utgå fullt ut.
I motionerna I: 367 och II: 426 har anförts:
Konfiskation av pensionsrätt kan i viss mån sägas inträffa vid tillämpning
av den nu gällande bestämmelsen att om t. ex. en kvinna samtidigt erhåller
änkepension och en på egen inkomst baserad ålderspension, så skall
endast den högsta av dessa båda pensioner utgå, trots att avgifter erlagts
för båda pensionsrätterna.
Fullföljd av talan mot pensionsmyndighetens beslut
I motionerna I: 367 och II: 426 har anförts:
Besvär över pensionsmyndighetens beslut kan fullföljas endast om myndigheten
lämnar sitt tillstånd därtill. Denna bestämmelse innebär en mycket
kraftig försämring av den enskildes rättssäkerhet i jämförelse med tidigare
förhållanden på tilläggspensionsområdet.
33
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
Enligt 53 § tilläggspensionslagen i den lydelse paragrafen erhållit genom
lagändring, som trätt i kraft den 1 juli 1961, krävs icke längre pensionsmyndighetens
tillstånd för rätt att anföra besvär över dess beslut.
Förutsättningar för förtidspension
För utgivande av förtidspension i händelse av invaliditet krävs för närvarande,
att pensionspoäng skall ha intjänats för minst två av de senaste
fyra åren före invalidfallet.
I motionerna I: 367 och II: 426 har uttalats önskemål om en mildring av
denna bestämmelse.
1958 års socialförsäkringskommitté har bland annat gjort en översyn av
bestämmelserna i 16 och 17 §§ tilläggspensionslagen och redovisar i sitt betänkande
(SOU 1961: 29) sammanfattningsvis sitt förslag på följande sätt:
På anförda skäl förordar kommittén en regel av följande innehåll. Den
försäkrade skall för varje år fr. o. m. det då pensionsfallet inträffar t. o. m.
det då han uppnår 65 års ålder antagas ha tillgodoräknats pensionspoäng
motsvarande medeltalet av de pensionspoäng, vilka tillgodoräknats honom
under de fyra år som närmast föregått det år då pensionsfallet inträffade
eller, därest pensionen därigenom blir större, under de år varunder han
varit omfattad av försäkringen enligt TPL. Vid beräkningen av nämnda
medeltal skall i båda fallen bortses från de år intill ett antal av hälften,
för vilka poängtalet är lägst eller för vilka pensionspoäng ej tillgodoräknats
den försäkrade.
Det må särskilt framhållas, att den förordade nya förutsättningen för
tillgodoräknande av antagandepoäng i kombination med den föreslagna alternativa
regeln för beräkning av antagandepoängens storlek medför, att
det nuvarande minimikravet i fråga om intjänade poängår för rätt till förtidspension
sänkes från två till ett år. Invaliditets- och dödsfallsskyddet
beredes härigenom från en tidigare tidpunkt än enligt nu gällande bestämmelser.
Utskottet
Lagen om försäkring för allmän tilläggspension antogs vid 1959 års riksdag.
Till grund för lagen låg ett omfattande och mångårigt utredningsarbete.
Tilläggspensioner enligt lagen skall börja utges år 1963.
I motionerna 1: 367 och II: 426 samt I: 498 och II: 584 har yrkats, att anordningar
skall tillskapas för att underlätta personlig frivillig
tilläggspensionering. I det förstnämnda motionsparet framhålles,
att möjlighet bör beredas företagare, som utträtt ur ATP eller som önskar
komplettera sin ATP-pension, att skattefritt avsätta medel i egen rörelse
för pensionering av sig själv. 1 de sistnämnda motionerna påpekas, att en
sådan pensionering kan ske på olika sätt, t. ex. genom sparande i bank eller
annan kreditinrättning, i obligationer, andelar och aktier, genom investering
i jordbruk eller rörelse och genom tecknande av försäkring i någon form.
3-—Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 56
34
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
Genom beslutet år 1959 att införa den allmänna tilläggspensioneringen
tog riksdagen ställning till frågan om ordnandet av tilläggstryggheten. Såväl
vid detta tillfälle som år 1960 hade riksdagen att taga ställning till förslag
av likartad innebörd som de nu ifrågavarande, därvid riksdagen avslog
motionsyrkandena. Utskottet finner icke skäl till ändrat ställningstagande
till frågan och kan därför icke tillstyrka de i motionerna framställda yrkandena.
Enligt 36 § lagen om försäkring för allmän tilläggspension gäller i fråga
om undantagande från försäkringen, att hänsyn icke skall
tagas vid beräkning av pensionsgrundande inkomst till sådan inkomst av
annat förvärvsarbete, som uppburits fr. o. m. året efter det då den försäkrade
gjort anmälan om undantagande. Sådan anmälan kan återkallas, men
återkallelsen får verkan först sedan undantagandet ägt giltighet i fem år.
Har anmälan om undantagande återkallats, får anmälan inte ånyo göras.
I motionerna 1: 367 och 11: A26 har yrkats, att spärrarna för undantagande
och återinträde måtte slopas.
Bestämmelsen att undantagande inte kan bringas upphöra förrän efter
viss tid bär sin grund i att man vill undvika förhastade anmälningar om
undantagande från den allmänna tilläggspensioneringen. Den som gör sådan
anmälan bör noga ha övervägt sitt pensionsbehov. Även om anmälan
således normalt bör ske med tanke på att den skall gälla permanent, kan
naturligtvis ändrade förhållanden göra det önskvärt för den, för vilken
undantagande gäller, att åter bli fullt omfattad av försäkringen. Sådan möjlighet
finnes enligt de ovan refererade reglerna. Anledningen till att återanslutning
till försäkringen är medgiven först fem år efter det anmälan om
undantagande skett är att man velat undvika kortfristiga spekulationer för
att undkomma avgiftsskyldighet under något eller några år. Upprepad anmälan
om undantagande har av samma skäl icke medgivits.
De ovan relaterade reglerna synes utskottet ändamålsenliga och ägnade
att skapa fasthet och ordning beträffande vilka som omfattas av försäkringen.
Skäl finnes därför enligt utskottets uppfattning inte att tillmötesgå
motionärernas önskemål.
Inom folkpensioneringen gäller beträffande ålderspensionen allt sedan
1914 en generell pensionsålder av 67 år. Rätt till ålderspension inom
tilläggs pensioneringen föreligger i princip från och med den månad, under
vilken den försäkrade fyller 67 år. Efter särskild framställning från den
försäkrade utgår emellertid sådan ålderspension även för tid dessförinnan,
dock tidigast från och med den månad, då han uppnår 63 års ålder. Uttages
pensionen före 67 års ålder minskas den med 0,6 procent för varje månad
den uttages i förväg. Möjlighet finns också att dröja med pensionsuttaget
till efter 67 års ålder. I sådant fall höjes pensionsbeloppen på motsvarande
sätt med 0,6 procent för varje uppskovsmånad. I fråga om sådan höjning
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961 35
skall dock inte hänsyn tagas till månad efter den då den försäkrade fyllt
70 år.
I motionerna 1: 500 och II: 585 har hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam prövning angående sänkning
av folkpensionsåldern.
I motionerna I: 50 och II: 66 har hemställts, att riksdagen måtte besluta
fastställa pensionsåldern inom såväl folkpensioneringen som allmänna tilläggspensioneringen
till 65 år för män och 60 år för kvinnor, samt att i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att, i avvaktan på den slutliga utredningen
av frågan, inför innevarande års riksdag framlägga förslag till provisorisk
lagstiftning i syfte att åstadkomma en sänkning av pensionsåldern
till 60 år för de arbetare och andra anställda som uppenbarligen sysslar
med särskilt tungt eller hälsovådligt arbete.
I motionerna 1: 367 och II: 426 har bland annat yrkats närmare utredning
om möjligheterna för vissa yrkesgrupper att uppnå full pension före 67 års
ålder samt om frivillig omdisponering inom ATP:s ram av en del av ålderspensionsrätten
till förstärkt familje- och invalidskydd.
Frågor om pensionsåldern såväl inom folkpensioneringen som inom ATP
har varit föremål för överväganden inom 1958 års socialförsäkringskommitté.
Proposition på grundval av dess i år avgivna betänkande är enligt
vad som upplysts att vänta till 1962 års vårriksdag. Under sådana förhållanden
anser utskottet det nu icke påkallat med någon riksdagens åtgärd i
ämnet.
I motionsparen I: 48 och II: 64 samt I: 501 och II: 586 behandlas korttidsanställda
arbetstagare, för vilka arbetsgivaren i vissa fall
kan få erlägga avgift till försäkringen utan att motsvarande pensionspoäng
blir tillgodoräknade den anställde. Motionärerna önskar sådan ändring i
lagen, att i dessa fall antingen arbetsgivaren befrias från att erlägga avgift
eller den anställde tillgodoföres pensionspoäng.
ATP-lagen bygger på ett fördelningssystem. Arbetsgivaravgifterna debiteras
och inbetalas kollektivt av arbetsgivaren för hos honom anställda.
Registrering av inbetalda avgifter sker icke individuellt för varje försäkrad.
Det är därför icke möjligt att åstadkomma absolut överensstämmelse
mellan inbetald avgift och tillgodoförd pensionspoäng.
Det problem, som aktualiserats i förevarande motioner, sammanhänger
med dessa principer för beräkning av arbetsgivaravgifterna. Frågan har
samband med finansieringssystemet i stort inom socialförsäkringen. Detta
är för närvarande föremål för överväganden inom socialdepartementet. Enligt
vad som uppgivits har man därvid uppmärksamheten riktad på det i
motionerna aktualiserade problemet. Utskottet finner det därför icke påkallat
för riksdagen att taga något initiativ i frågan.
I princip gäller för erhållande av full ålderspension inom ATP att pen -
36
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
sionspoäng skall ha tillgodoräknats den försäkrade i 30 år. Pensionen beräknas
på genomsnittet av pensionspoängen under de 15 år då pensionspoängen
varit högst.
I motionerna I: 501 och II: 586 har hemställts om skyndsam utredning i
syfte att borttaga dessa 15-års - och 30-årsregler.
Motionärerna har motiverat yrkandet med att den nuvarande 30-årsregeln
missgynnar låglönegrupperna, som tidigt kommer ut i arbetslivet och får
erlägga avgifter under mer än 30 år. Genom 15-årsregeln gynnas enligt motionärernas
uppfattning de grupper, som har brant stigande inkomster under
senare delen av sin aktiva tid.
Regeln om 30 pensionsgrundande år har sin förebild inom statstjänstemannapensioneringen,
där krav på 30 tjänsteår för rätt till oavkortad ålderspension
upprätthålles. Genom att antalet poänggivande år, som fordras
för full pension, begränsats till 30 tillgodoses sådana försäkrade, som på
grund av studier eller annan utbildning sent erhåller arbetsinkomster. Även
gifta kvinnor, som på grund av barnsbörd och omvårdnad om barnen under
ett antal år är förhindrade att ha förvärvsarbete, har fördel av att endast
30 år kräves för rätt till full pension. Detsamma gäller personer, som på
grund av sjukdom eller arbetslöshet tvingas vara borta från förvärvslivet
under längre tid. Med hänsyn härtill finner utskottet att 30-årsregeln är en
lämplig avvägning mellan olika arbetstagares pensionsintressen.
Regeln att pensionen beräknas med hänsyn till medelpoängen för de 15
år, då poängtalen varit högst, d. v. s. de år då den försäkrade haft de största
realinkoinsterna, kan aldrig innebära nackdelar utan måste enligt vad utskottet
kan finna innebära enbart fördelar för den försäkrade så snart någon
förändring i realinkomst skett under de pensionsgrundande åren. Den
omständigheten att vissa lönegrupper har större nytta av regeln än andra
grupper motiverar enligt utskottets mening icke att regeln tas bort.
På grund av det anförda kan utskottet icke biträda motionsyrkandena.
I motionerna I: 367 och II: 426 samt I: 501 och II: 586 har yrkats liberalare
återlånemöjligheter från allmänna pensionsfonden.
Bestämmelserna om återlån av inbetalda arbetsgivaravgifter
antogs år 1959 och har varit i tillämpning från och med 1960 års
ingång. Erfarenheter i någon betydande utsträckning av reglernas verkningar
i olika hänseenden har därför ännu icke vunnits. Även om de gällande
bestämmelserna inte i alla avseenden synes helt ändamålsenliga anser
utskottet sig icke för närvarande böra biträda motionärernas förslag
om liberalare återlåneregler. Det bör i sammanhanget erinras om att man
vid utarbetandet och antagandet av reglerna förutsatt att en omprövning av
dem kunde bli erforderlig vid slutet av 1960-talet.
Om skattskyldig under något år haft inkomst, som härrör från förvärvsverksamhet
under två eller flera år, kan han under vissa förutsättningar
37
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
efter ansökan få sin statliga inkomstskatt beräknad såsom för ackumulerad
inkomst. Detta innebär att skatten beräknas som om inkomsten
beskattats med lika delar under taxeringsåret och så många av de närmast
föregående åren, att inkomsten blir fördelad på det antal år den härrör
från, dock högst tio. Motsvarande möjlighet till fördelning av inkomsten
finnes ej inom ATP. I motionen II: 244 hemställes om utredning i syfte att
tillskapa sådan möjlighet.
Vid beräkning av pensionsgrundande inkomst inom ATP för visst år skall
bortses från inkomst som överstiger ett belopp motsvarande sju och en halv
gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet. Denna regel kan för försäkrad,
som åtnjutit ackumulerad inkomst, alltså inkomst härrörande från
flera års förvärvsverksamhet, bli betydligt kännbarare om förvärvsinkomsten
vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst inte får fördelas på de
år, varunder förvärvsinkomsten intjänats. Vidare kan sådan försäkrad, om
han under åren närmast före åtnjutandet av den ackumulerade inkomsten
icke haft andra förvärvsinkomster överstigande basbeloppet för respektive
år bli helt utan pensionspoäng. Dessutom kan, såvitt gäller förtidspension
och familjepension, pensionsberäkningen komma att ske efter en ofördelaktigare
beräkningsmetod, än som skulle ha tillämpats vid fördelning av
inkomsten på ovan angivet sätt. Å andra sidan är det icke alltid till fördel
för en försäkrad att få ackumulerad inkomst fördelad på flera år vid beräkning
av pensionsgrundande inkomst. Sålunda skulle ett inkomstbelopp,
som försäkrad åtnjutit under något av de första åren av försäkringens tillvaro
men som delvis hänför sig till verksamhet före försäkringens ikraftträdande,
i motsats till enligt gällande regler icke komma att tagas med i beräkningen
av pensionsgrundande inkomst, i vad detsamma belöper sig å
tiden före ikraftträdandet. Vidare skulle, om den ackumulerade inkomsten
är av mindre storleksordning eller hänför sig till ett större antal år, ett
eller flera av årsbeloppen kunna komma att helt konsumeras av basbeloppsavdrag.
Frågan om beräkning av pensionsgrundande inkomst i fall där ackumulerad
inkomst uppburits, inrymmer således flera problem av invecklad beskaffenhet.
Utskottet finner det önskvärt att frågan göres till föremål för
utredning och tillstyrker därför bifall till motionen II: 244.
I motionen II: 596 har yrkats utredning om rätt för i Sverige
bosatt svensk medborgare att åtnjuta tjänstepension
för i grannland förvärvad inkomst.
Enligt mellan Sverige och de nordiska grannländerna ingångna avtal för
undvikande av dubbelbeskattning beskattas i allmänhet inkomst av tjänst
allenast i den stat, där den skattskyldige utövat den verksamhet, från vilken
inkomsten härrör. Detta innebär, alt en i Sverige bosatt person, som åtnjuter
inkomst av tjänst i något av de nordiska grannländerna, i allmänhet icke
38 Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
taxeras till statlig inkomstskatt här i riket för denna inkomst. Icke heller
erlägger svensk sjöman sjömansskatt i Sverige vid anställning å fartyg av
dansk, finsk eller norsk nationalitet eller taxeras till statlig inkomstskatt här
i riket för inkomst, som intjänas ombord.
Underlaget för beräkningen av pensionsgrundande inkomst utgöres av
taxeringen eller, såvitt gäller inkomst, för vilken försäkrad haft att erlägga
sjömansskatt, redares kontrolluppgift. Då inkomst, för vilken en härstädes
bosatt person icke taxerats till statlig inkomstskatt här i riket eller erlagt
svensk sjömansskatt, icke skall upptagas i självdeklaration eller motsvarande
uppgift, som skall avlämnas här i landet, finnes icke något underlag för
beräkning av pensionsgrundande inkomst. Sådan inkomst grundar därför
icke pensionsrätt inom ATP.
Ett inordnande av de kategorier, som avses i motionen, i ATP-systemet
skulle först och främst förutsätta ett särskilt registreringsförfarande av deras
inkomster. Även om ett sådant skulle kunna införas, skulle det likväl
bli svårt för myndigheterna att kontrollera omfattningen av utomlands förvärvade
arbetsinkomster. Då vidare möjlighet icke synes föreligga att ålägga
den utländske arbetsgivaren skyldighet att erlägga arbetsgivaravgift, skulle
avgiften behöva uttagas av den anställde såsom egenavgift. Utskottet är
icke berett att förorda en sådan lösning, som innebär ett obligatoriskt åläggande
av avgiftsskyldighet för den anställde.
Motionären synes särskilt ha haft svenska medborgare med arbetsanställning
i Norge i åtanke. Det bör därför i sammanhanget erinras om att dessa
bar möjlighet att erhålla tjänstepension i Norge för arbetsinkomster, för
vilka pensionsavgift erlägges därstädes.
Med beaktande av det anförda och med hänsyn till att erfarenheter ännu
icke vunnits av de nuvarande reglernas verkningar finner sig utskottet icke
böra biträda motionsyrkandet.
I motionerna 1:506 och 11:581 har yrkats utredning om ÅT P-vi likören
för utländsk arbetskraft anställd i den svenska
handelsflottan. I It § ATP-lagen stadgas, att rätt till ålderspension
föreligger om pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för minst tre
år. Om den försäkrade icke är svensk medborgare krävs för enahanda rätt
att pensionspoäng tillgodoräknats honom för tio år. Av 46 § samma lag
framgår, att pensionsförmånerna för utländsk medborgare, som är bosatt
utomlands, reduceras till hälften av vad som eljest skulle utgått. Vidare
stadgas, att pensionsförmånerna för sådan försäkrad icke är indexreglerade
och således icke förhöjes på grund av penningvärdeförsämring. Undantag
från dessa regler kan med stöd av 54 § göras i konventioner med andra
stater.
Motionärerna har framhållit, att det i många fall är olyckligt, att utländska
medborgare i svensk tjänst behandlas annorlunda då det gäller anställ
-
39
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
ningsvillkor, såsom pensionstryggheten, än sina svenska kolleger. Den hittills
vägledande principen har varit likabehandling. Det kan därför enligt
motionärernas uppfattning ifrågasättas om inte ATP-lagen borde reformeras
så, att full jämställdhet skall råda mellan utlänningar och svenska medborgare,
som är sysselsatta inom den svenska handelsflottan.
Utskottet har under årets vårriksdag haft att taga ställning till sjöfartssociala
frågor och har i ärendet avgivit av riksdagen godkänt utlåtande nr
50. I detta utlåtande har utskottet understrukit principen om att utländsk
arbetskraft, sysselsatt inom svenskt näringsliv, skall åtnjuta förmåner likvärdiga
dem som tillkommer den inhemska arbetskraften. Utskottet motiverar
sitt ståndpunktstagande bland annat med att de utländska medborgarna
erlägger svensk sjömansskatt och därför bör komma i åtnjutande
av de ifrågavarande i viss utsträckning skattefinansierade förmånerna.
Även om principen om likabehandling enligt utskottets mening så långt möjligt
bör uppehållas kan icke utan vidare samma synpunkter läggas på den
avgiftsfinansierade allmänna tjänstepensioneringen.
De ovannämnda särbestämmelserna för utlänningar i ATP-lagen är betingade
bland annat av att man velat göra förmånerna i viss mån likvärdiga
dem som kommer svenska medborgare till del inom utländska pensionssystem.
Utskottet vill med hänsyn härtill uttala tvivel om att det lämpligaste
sättet att lösa de i motionerna aktualiserade problemen är att vidtaga ändringar
i ATP-lagen, syftande till att generellt jämställa svenska och utländska
medborgare; detta så mycket mera som några erfarenheter av betydelse
om ATP-reglernas verkningar ännu icke kan ha vunnits. I sammanhanget
bör erinras om att möjlighet finnes att göra undantag från särbestämmelserna
om utlänningar i konventioner med andra stater. Denna utväg
synes utskottet i första hand böra prövas.
Rätt till pension inom ATP grundas på inkomst av förvärvsarbete. Värdet
av en husmoders arbete i hemmet är alltså icke pensionsgrundande.
I motionerna I: 367 och II: \26 har yrkats, att frågan om en självständig
pensionsrätt för hem arbetande husmödrar tages
upp till ingående undersökning. Motionärerna framhåller, att problemet
är av stor teknisk svårighetsgrad men att för en sådan rätt talar, förutom
rättviseskäl, även den större trygghet som skulle följa därav.
Såsom motionärerna påpekat är frågan svårlöst och inrymmer ett flertal
problem. Först må framhållas svårigheten att såväl i allmänhet som i det
enskilda fallet göra en rättvisande uppskattning i penningar av värdet av
husmödrars arbete i hemmet. Såsom grund för pensionsberäkningen synes
en sådan uppskattning nödvändig. Vidare bör understrykas, att en eventuell
pension till husmödrar liksom annan ATP-pension i princip måste
vara avsedd att ersätta inkomstbortfallet när den försäkrade drar sig tillhaka
från arbetslivet. Att inom ett obligatoriskt pensionssystem bestämma
40
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
generell pensionsålder för hemarbetande husmödrar, även om variationer
inom vissa gränser skulle kunna tänkas, synes svårligen kunna ske. Härtill
kommer problemet med avgifterna för en sådan pensionering. Dessa skulle
komma att drabba familjens kontantinkomster, d. v. s. regelmässigt makens
arbetsförtjänst bland annat under den tid då i många fall familjens kostnader
för barnens underhåll och uppfostran är stora. Att obligatoriskt
ålägga sådan avgiftsbetalning synes varken lämpligt eller genomförbart.
För de flesta familjer, i synnerhet barnfamiljerna, måste det framstå som
mera angeläget att kunna disponera större del av mannens arbetsförtjänster
under den aktiva åldern än att bygga på ålderstryggheten utöver de förmåner
som familjen är tillförsäkrad genom folkpensioneringen och mannens
ATP-pension.
Även om skäl kan anföras för motionärernas yrkande finner sig utskottet
på grund av det anförda icke kunna biträda motionsyrkandet. I sammanhanget
vill utskottet erinra om att möjlighet att genom frivillig försäkring
åvägabringa självständig pensionsrätt för hemarbetande husmödrar finnes
såväl genom pensionsstyrelsens frivilliga försäkring som genom enskild pensionsförsäkring.
I motionerna I: 367 och II: 426 har tagits upp frågor om interimistiska
beslut i pensionsärenden och fullföljd av talan
mot pensions myndighetens beslut. I båda avseendena är
motionärernas önskemål numera tillgodosedda, såvitt avser den förstnämnda
frågan genom 47 § tilläggspensionslagen, vari stadgas om möjlighet till
interimistiska beslut i pensionsärenden, och såvitt avser den sistnämnda
frågan genom borttagandet under årets vårriksdag av bestämmelsen att pensionsmyndighetens
tillstånd skulle krävas för rätt att anföra besvär över
dess beslut.
I motionerna 1:367 och II: 426 framhålles, att föreskriften i 49 § tillläggspensionslagen
om preskription av pensionsbelopp framstår
som alltför hård.
Bestämmelsen, som har en direkt motsvarighet i folkpensioneringslagen,
innebär att pensionsbelopp, som ej lyfts före utgången av året näst efter
det varunder beloppet förfallit till betalning, skall vara förverkat. Utskottet
finner det icke motiverat att andra regler skall gälla för ATP än för folkpension
och kan därför icke tillstyrka motionärernas yrkande om ändring
av regeln.
De ovannämnda motionerna I: 367 och II: 426 behandlar också en fråga
om sammanträffande pensionsförmåner, därvid framhålles,
att om t. ex. en kvinna samtidigt erhåller änkepension och en på egen
inkomst baserad ålderspension, endast den högsta av dessa båda pensioner
skall utgå. Motionärerna anser att eftersom avgifter erlagts för båda pensionerna
dessa borde utgå i full utsträckning.
41
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
Enligt gällande regler kan rätt till änkepension föreligga samtidigt med
rätt till ålderspension enligt ATP-lagen. Vidare kan förutsättningarna vara
uppfyllda samtidigt för rätt till förtidspension, änkepension, barnpension
efter fader och barnpension efter moder. I 43 § tilläggspensionslagen stadgas
emellertid att om någon för samma månad är berättigad till flera pensioner
enligt denna lag, endast den största av dem skall utgivas eller, om
samtliga eller de största är lika stora, en av dessa, i första hand ålders- eller
förtidspensionen.
Den i motionerna aktualiserade frågan har varit föremål för utredning
inom 1958 års socialförsäkringskommitté, som förordar att vid sammanträffande
mellan egen pension och familjepension båda pensionerna skall utgå
fullt ut. Proposition i ämnet är enligt vad som upplysts att vänta till 1962
års vårriksdag. Under sådana förhållanden finner utskottet icke anledning
för riksdagen att nu taga ställning till frågan.
För erhållande av förtidspension i händelse av invaliditet krävs,
att pensionspoäng skall ha intjänats för minst två av de senaste fyra aren
före invalidfallet.
I motionerna I: 367 och 11: 426 har uttalats önskemål om en mildring av
denna bestämmelse.
1958 års socialförsäkringskommitté har föreslagit, att det nuvarande minimikravet
i fråga om intjänade poängår för rätt till förtidspension sänkes
från två till ett år. Med hänsyn till att proposition i ämnet är att vänta finner
utskottet icke skäl för riksdagen att nu göra någon framställning i frågan.
Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställer utskottet,
A. att riksdagen med bifall till motionen II: 244 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning av frågan
om beräkning av pensionsgrundande inkomst i sådana
fall då skatt beräknas såsom för ackumulerad inkomst;
B. att riksdagen i anledning av motionerna I: 506 och
11:581 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad utskottet anfört i fråga om tilläggspension
för utländsk arbetskraft inom svenska handelsflottan;
samt
C. att följande motioner, nämligen
1. motionerna I: 367 och II: 426, såvitt de avser personlig
frivillig tilläggspensionering;
2. motionerna 1:498 och 11:584, vilka avser personlig
frivillig tilläggspensionering;
3. motionerna 1:367 och 11:426, såvitt de avser undantagande
från försäkringen;
42
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
4. motionerna I: 500 och II: 585, såvitt de avser pensionsålder;
5.
motionerna I: 50 och II: 66, vilka avser pensionsålder;
6. motionerna I: 367 och II: 426, såvitt de avser pensionsålder;
7.
motionerna I: 48 och II: 64, vilka avser korttidsanställda
arbetstagare;
8. motionerna I: 501 och II: 586, såvitt de avser korttidsanställda
arbetstagare;
9. motionerna 1:501 och 11:586, såvitt de avser 15-årsoch
30-årsreglerna;
10. motionerna I: 367 och II: 426 samt motionerna I: 501
och II: 586, såvitt de avser återlån av inbetalda arbetsgivaravgifter;
11.
motionen II: 596, vilken avser rätt för i Sverige bosatt
svensk medborgare att åtnjuta tjänstepension för i grannland
förvärvad inkomst;
12. motionerna 1:367 och 11:426, såvitt de avser självständig
pensionsrätt för hemarbetande husmödrar;
13. motionerna I: 367 och II: 426, såvitt de avser interimistiska
beslut i pensionsärenden och fullföljd av talan mot
pensionsmyndighetens beslut, preskription av pensionsbelopp,
sammanträffande pensionsförmåner samt förtidspension;
icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 2 november 1961
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
fru Hamrin-Thorell, fru Carlqvist, herrar Kaijser, Nyman och Thorsten
Larsson;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Rimmerfors,
Odhe, Bengtsson i Varberg, fru Gunne, herrar Johansson i Södertälje, Fredriksson
och Gustavsson i Alvesta.
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
43
Reservationer
Vid utskottets hemställan under C. 1)
av fru Hamrin-Thorell, herrar Nyman, Anderson i Sundsvall och Rimmerfors,
vilka ansett,
a) att utskottet bort anföra följande:
»Genom 1959 års riksdagsbeslut får frågan om tilläggspensioneringens
ordnande anses i princip löst av statsmakterna, vilket inte utesluter vissa
reformer inom ATP:s ram liksom inte heller kompletterande anordningar
till denna. Den i förevarande motioner uppmärksammade frågan om företagarnas
pensionsproblem avser åstadkommandet av en lämplig kompletteringsanordning
till ATP antingen företagaren kvarstår i ATP och önskar
ett kompletterande pensions- och efterlevandeskydd eller utträtt ur ATP
och av den anledningen önskar lösa sin pensionsfråga på annat sätt. Nuvarande
regler, vad gäller den skatterättsliga behandlingen av avsättningar
i rörelsen för pensionering, är i detta hänseende så utformade, att de icke
medger avdrag för avsättning i rörelse som företagaren skulle önska göra
för egen pensionering. Härvidlag råder en olikhet gentemot avsättningar för
de anställdas pensionering, som försvårar en ändamålsenlig och legitim lösning
av de enskilda företagarnas problem att skapa koinpletteringsanordningar
till ATP för sin egen pensionering på samma villkor som för de anställda.
Detta hinder bör enligt utskottets mening undanröjas. Utskottet förutsätter,
att vid den fortsatta prövning av hithörande spörsmål, som avses
ske bl. a. genom pensionsstiftelseutredningen, frågan om företagarnas möjligheter
att i rörelsen avsätta medel för egen pensionering upptas till behandling,
så att förslag till ändrade regler, som öppnar rätt till sådan avsättning,
snarast förelägges riksdagen. Utskottet föreslår att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t ger denna mening till känna till ledning för det fortsatta
utredningsarbetet.»
b) att utskottet under C. 1) bort hemställa,
»att riksdagen i anledning av motionerna 1:367 och 11:426 i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte som sin mening ge till känna vad utskottet anfört
angående utredning och förslag om ändring av gällande regler så att företagare
medges rätt att i rörelsen skattefritt avsätta medel för egen pensionering.
»
Vid utskottets hemställan under C. 2)
av herrar Kaijser, Thorsten Larsson, fru Gunne och herr Gustavsson i
Alvesta, vilka ansett,
a) att utskottet bort anföra följande:
»Den genom riksdagsbeslut 1959 införda pensionsordningen innebär bl. a.
alt vissa grupper, företagare och fria yrkesutövare, har rätt att utträda ur
44 Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
ATP-systemet och ordna sin pensionering på annat sätt. Som bekant har
denna möjlighet utnyttjats av ett betydande antal. Såsom framhållits i motionerna
är det angeläget att de som begärt utträde och de som framgent
kan komma att begära utträde beredes möjlighet att ordna sin pensionering
på ett sätt som i fråga om beskattning, värdesäkring m. m. är likvärdigt med
ATP-pensioneringen.
I detta sammanhang vill utskottet erinra om att ifrågavarande spörsmål
även gäller de hemarbetande husmödrarna. Vid utredningsarbetet bör detta
sålunda beaktas. Utskottet tillstyrker därför att dessa spörsmål skyndsamt
utredes i huvudsak enligt vad som anförts i motionerna I: 498 och II: 584.»
b) att utskottet under C. 2) bort hemställa,
»att riksdagen, med bifall till motionerna I: 498 och II: 584, i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning av frågan om personlig frivillig
tilläggspensionering.»
Vid utskottets hemställan under C. 4)
av herrar Thorsten Larsson och Gustavsson i Alvesta, vilka ansett,
a) att det avsnitt av utskottets utlåtande som börjar med orden »Frågor
om» och slutar med orden »i ämnet» (s. 35) bort utbytas mot text av följande
lydelse:
»Frågor om pensionsåldern såväl inom folkpensioneringen som inom ATP
har varit föremål för överväganden inom 1958 års socialförsäkringskommitté,
som föreslagit bl. a. möjligheter till viss rörlighet i fråga om folkpensionsåldern
såsom gäller inom ATP men inte ansett sig kunna förorda
en mera generell sänkning av folkpensionsåldern för vissa grupper med särskilt
påfrestande arbete. Utskottet delar den i motionerna I: 500 och II: 585
uttryckta uppfattningen, att folkpensionsåldern bör sänkas generellt för alla
grupper. Den standardförbättring, som folkpensionärerna skall få genom
fortsatta etapphöjningar av pensionsbeloppen fram till 1968 i enlighet med
pensionsberedningens förslag, är givetvis den närmast liggande reformuppgiften
på detta område. Men då en allmän sänkning av folkpensionsåldern
enligt utskottets mening måste sättas på framträdande plats vid en
avvägning av socialpolitiska reformönskemål för framtiden, förordar utskottet,
att denna fråga skyndsamt upptages till prövning i enlighet med
vad som föreslagits i de nämnda motionerna.»
b) att utskottet under C. 4) bort hemställa,
»att riksdagen, med bifall till motionerna I: 500 och II: 585, i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam prövning av frågan om en allmän
sänkning av folkpensionsåldern.»
Vid utskottets hemställan under C. 8)
av herrar Kaijser, Thorsten Larsson, fru Gunne och herr Gustavsson i
Alvesta, vilka ansett,
45
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
a) att det avsnitt av utskottets utlåtande som börjar med orden »ATP-lagen
bygger» och slutar med orden »i frågan» (s. 35) bort utbytas mot text
av följande lydelse:
»Såsom utskottet påpekade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr
6/1960 ger det nuvarande systemet för avgiftsuppbörd, registrering, beräkning
av pensionsrätt etc. inte ett tillfredsställande resultat för de korttidsanställda.
Enligt vad utskottet inhämtat pågår inom socialdepartementet, i
likhet med vad som uppgavs föregående år, vissa överväganden rörande bl. a.
dessa frågor. Utskottet finner sig dock icke kunna åtnöjas med att år efter
år endast konstatera att de påtalade orättvisorna ökar i takt med avgifternas
stegring. Utskottet föreslår därför att riksdagen i anledning av motionerna
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om skyndsam utredning och förslag
i frågan till 1962 års riksdag.»
b) att utskottet under C. 8) bort hemställa,
»att riksdagen, med bifall till motionerna 1:501 och 11:586, i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa om utredning av de korttidsanställda arbetstagarnas
pensionsförmåner inom ATP.»
Vid utskottets hemställan under C. 9)
av herrar Thorsten Larsson och Gustavsson i Alvesta, vilka ansett,
a) att det avsnitt av utskottets utlåtande, som börjar med orden »Regeln
om» och slutar med orden »biträda motionsyrkandena» (s. 36) bort utbytas
mot text av följande lydelse:
»Regeln om 30 pensionsgrundande år är särskilt ofördelaktig för de lägre
inkomstgrupperna. Dessa har vanligen lång tids förvärvsarbete, ofta 45
50 år. 30-årsregeln medför att de inte får pensionsrätt eller pension för det
antal år varmed förvärvstiden överskrider 30 år.
Även regeln att pensionen beräknas med hänsyn till medelpoängen för de
15 år, då den försäkrade haft de största inkomsterna, är oförmånlig för de
lägre inkomstgrupperna. Jämfört med andra grupper har nämligen dessa en
flack inkomstkurva och får därför till följd av 15-årsregeln en lägre pension
än som skulle bli fallet om en för alla grupper likvärdig beräkningsgrund
tillämpades.
Den för de lägre inkomstgrupperna negativa ekonomiska omfördelning,
som följer av 30-års- och 15-årsreglerna kan inte tolereras. Samhällets uppgift
måste vara alt för alla medborgare ombesörja en lika god grundtrygghet.
Därvid bör finansieringen utformas pa ett sådant sätt att en föi de lägre
inkomstgrupperna positiv ekonomisk omfördelning kommer till stånd. I
fråga om utöver grundtryggheten förekommande trygghetsskapande anordningar
bör emellertid inte vissa grupper särskilt favoriseras eller stödjas.
Regeln att den enskilde i fråga om sådan tilläggstrygghet själv skall svara för
kostnaden måste vara vägledande.
46 Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
Utskottet finner sig sålunda böra tillstyrka det i motionerna framförda
kravet på utredning i syfte att borttaga 15-års- och 30-årsreglerna. Enligt
utskottets mening bör pensionsrätten i stället beräknas enligt ett system
som grundar sig på presterad avgift.»
b) att utskottet under C. 9) bort hemställa,
»att riksdagen, med bifall till motionerna I: 501 och II: 586, i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om skyndsam utredning i syfte att borttaga
15-års- och 30-årsreglerna.»
Vid utskottets hemställan under C. 10)
av fru Hamrin-Thorell, herrar Kaijser, Nyman, Thorsten Larsson, Anderson
i Sundsvall, Rimmerfors, fru Gunne och herr Gustavsson i Alvesta,
vilka ansett,
a) att det avsnitt av utskottets utlåtande som börjar med orden »Bestämmelserna
om» och slutar med orden »av 1960-talet» (s. 36) bort ersättas med
text av följande lydelse:
»Bestämmelserna om återlån av inbetalda arbetsgivaravgifter har visserligen
varit i tillämpning endast kort tid, men redan nu kan anses fullt klart
att möjligheten för företagen att erhålla lån ur ATP-fonden är allt för begränsade
och därför icke tillfredsställande. I motionerna anföres exempel
dels på begränsningar i lånevillkoren, som ter sig onödigt snäva, och dels
på andra problem, som har samband med lånemöjligheterna. Att avvakta
den omprövning av lånebestämmelserna, som förutsättes komma till stånd
i slutet av 1960-talet, anser vi icke rimligt.»
b) att utskottet under C. 10) bort hemställa,
»att riksdagen, med bifall till motionerna I: 367 och II: 426 samt I: 501
och II: 586, i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam utredning
och förslag om förbättrade möjligheter för företag till återlån från allmänna
pensionsfonden.»
Vid utskottets hemställan under C. 12)
av fru Hamrin-Thorell, herrar Nyman, Anderson i Sundsvall och Rimmerfors,
vilka ansett,
a) att det avsnitt av utskottets utlåtande som börjar med orden »I motionerna»
och slutar med orden »enskild pensionsförsäkring» (s. 39—40)
bort ersättas med text av följande lydelse:
»I motionerna 1: 367 och II: 426 har yrkats att frågan om en självständig
pensionsrätt för hem arbetande husmödrar tages
upp till ingående undersökning. Som motionärerna framhållit anmäler sig här
problem av stor teknisk svårighetsgrad. Det är å andra sidan klart att en reform,
som skulle medgiva självständig pensionsrätt för hemarbetande husmödrar
inom ATP.s ram, vilken nu saknas, skulle betyda en väsentlig social
47
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
vinning genom den större trygghet för den hemarbetande hustrun som skulle
följa därav i många fall. Sålunda synes det möjligt att en reform i angivna
riktning kan underlätta en lösning av tilläggspensioneringsfrågan för de
frånskilda kvinnor, vilka under giftermålet icke varit förvärvsarbetande. De
tekniska svårigheter, som kan bli förknippade med en sådan reform, bör enligt
utskottets mening inte lägga hinder i vägen för att frågan, såsom motionärerna
föreslagit, upptages till ingående undersökning. Att avvisa tanken
innan ett mera fullständigt tekniskt material utarbetats, anser utskottet under
inga omständigheter bör komma i fråga. Utskottet tillstyrker därför
moionärernas yrkande om en utredning av frågan.»
b) att utskottet under C. 12) bort hemställa,
»att riksdagen, med bifall till motionerna I: 367 och II: 426, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning av frågan om självständig pensionsrätt
inom ATP för hemarbetande husmödrar.»
Särskilda yttranden
I
Angående undantagande från försäkringen av fru Hamrin-Thorett,
herrar Nyman, Anderson i Sundsvall och Rimmerfors, som anfört:
»I
motionerna I: 367 och II: 426 har anförts, att det borde övervägas att
slopa spärrarna för undantagande och återinträde i tilläggspensioneringen
i vissa fall.
Då vi i detta avseende icke framställt särskilt yrkande, vill vi framhålla,
att fördelningsprincipen gör det nödvändigt att särskilda bestämmelser finns
rörande undantag och återinträde för att hindra kortfristiga spekulationer.
Det kan också vara naturligt att dessa bestämmelser göres restriktiva. Såsom
motionärerna påpekat finns det å andra sidan faktiska omständigheter
som motverkar eventuella planer på spekulation, varför spärreglerna i vissa
avseenden synes onödigt restriktiva. Vid en kommande översyn av ATPsystemet,
där erfarenheterna av systemets funktion under dess första tid
bör beaktas, synes det motiverat att spärreglernas utformning upptas till
granskning.»
II
Angående pensionsålder av fru Hamrin-Thorell, herrar Nyman,
Anderson i Sundsvall och Rimmerfors, som anfört:
»I motionerna I: 367 och II: 426 har bland annat också yrkats närmare utredning
om möjligheterna för vissa yrkesgrupper att uppnå full pension före
67 års ålder samt om frivillig omdisponering inom ATP:s ram av en del av
ålderspensionsrätten till förmån för ett förstärkt familje- och invalidskydd.
48
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1961
Frågor om pensionsåldern såväl inom folkpensioneringen som inom ATP
har varit föremål för överväganden inom 1958 års socialförsäkringskommitté,
som föreslagit reformerade bestämmelser i syfte att öka möjligheterna
till uttag inom vissa gränser av pension före 67 års ålder. Då proposition
enligt vad som upplysts är att vänta till nästa års riksdag i anledning av
kommitténs förslag, vill vi i detta avseende inskränka oss till att understryka
vad som i motionerna framhållits rörande behovet av förstärkta möjligheter
till pension före 67 årsåldern såväl i enskilda fall som för vissa arbetstagargrupper
med särskilt tungt och slitsamt arbete.
Möjligheten att inom tilläggspensioneringen ta hänsyn till skiftande pensionsbehov
för individer och grupper saknas praktiskt taget. För åtskilliga
kan det helt säkert framstå som ett önskemål, att genom omdisponering av
rätten till ålderspension inom ATP erhålla ett förstärkt familje- och invalidskydd.
Motionärerna anser, att möjligheterna till en sådan omdisponering
borde närmare undersökas. Vi ansluter oss till uppfattningen att problemet
kan vara värt att undersöka men anser, att därmed kan bero till en kommande
översyn av bestämmelserna rörande tilläggspensioneringen.»
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
Motionerna ................................................... 1
Frågan om personlig frivillig tilläggspensionering 3
Frågan om undantagande från försäkringen 9
Frågan om pensionsålder ....................................... 10
Sambandet mellan pensionsavgift och pensionsgrundande inkomst 15
Frågan om återlån av allmänna pensionsfondens medel 19
Frågan om beräkning av pensionsgrundande inkomst vid skatteberäkning
enligt förordningen om beräkning av statlig inkomstskatt för
ackumulerad inkomst 22
Frågan om rätt för i Sverige bosatt svensk medborgare att åtnjuta
tjänstepension för i grannland förvärvad inkomst 24
Frågan om tilläggspension för utländsk arbetskraft inom svenska handelsflottan
.......................................... 27
Övriga frågor ...................................... 29
Utskottet ............................................. 33
Reservationer .......................... 43
Särskilda yttranden . . . 47
IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 61
107363