Första lagutskottets utlåtande nr i9 år 1961

1

Nr 49

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj. ts proposition angående
riktlinjer för en omorganisation av det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 13 oktober 1961 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 185, vilken behandlats av första lagutskottet, bär Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
justitiedepartementsärenden föreslagit riksdagen att enligt föredragande departementschefens
hemställan godkänna riktlinjer för omorganisation av
det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.

I samband med propositionen har utskottet behandlat fem i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen dels likalydande motionerna 1: 698
av herr Kaijser samt II: 846 av herrar Ståhl och von Friesen, dels likalydande
motionerna I: 699 av herr Kaijser och II: 847 av herr Ståhl, dels motionen
II: 837 av herr Fröding in. fl.

I motionerna 1:698 och 11:846 föreslås riksdagen besluta, att riktlinjer
för det rättspsykiatriska undersökningsväsendets omorganisation bör fastställas
först sedan förslag till brottsbalk förelagts riksdagen, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skall anhålla om åtgärder från och med den 1
januari 1962 för effektivisering av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
enligt i motionen angiven riktlinje och att erforderligt anslag för
ändamålet begäres å tilläggsbudget för innevarande budgetår, samt att den
nuvarande sexläkarstationen på psykiatriska sjukhuset i Stockholm skall
bibehållas i obeskuret skick.

För det fall att det i motionerna I: 698 och II: 846 framställda förslaget
att riktlinjer för det rättspsykiatriska undersökningsväsendets omorganisation
skall fastställas först sedan förslag till brottsbalk förelagts riksdagen
icke skulle av riksdagen bifallas, hemställes i motionerna I: 699 och II: 847,
att riksdagen måtte uttala att en rättspsykiatrisk station bör förläggas till
Mariebergs sjukhus i Kristinehamn.

Motionen II: 837 utmynnar i hemställan att riksdagen vid behandlingen
av propositionen måtte besluta att antalet rättspsykiatriska stationer skall
vara fyra (fem avses) samt att en av dessa skall förläggas till Sundsvall.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 1 avd. AV 49

2

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1961

Inledning

Det rättspsykiatriska undersökningsväsendet har fått sin nuvarande organisation
år 1945. Organisationen består av två skilda delar, den ena avsedd
för undersökning av häktade personer och den andra för undersökning
av personer på fri fot. Sinnesundersökning av häktad sker på sinnessjukavdelning
vid fångvården, medan undersökning av den som är på fri fot verkställes
vid de statliga mentalsjukhusen på s. k. rättspsykiatriska stationer.
Vid tillkomsten av organisationen rådde viss tvekan om lämpligheten av en
sådan uppdelning av undersökningsväsendet. När statsmakterna år 1945
stannade för den uppdelade organisationen — främst av det skälet att det
ur slatsfinansiell synpunkt beredde svårigheter att uppföra nya anstalter för
undersökningsväsendet — skedde detta under betonande av att anordningen
kunde godtagas såsom ett övergångsstadium till en mera ändamålsenlig organisation.
Riksdagen underströk, att det närmast rörde sig om en provisorisk
lösning och att det var angeläget att frågan om undersökningsväsendets organisation
upptogs till förnyad prövning så snart förhållandena det medgav.

Man hade räknat med att den organisation som sålunda tillskapades i avbidan
på en definitiv lösning skulle vara kapabel att nedbringa de långa
väntetiderna. Under de första åren efter organisationens tillkomst höll arbetsbalansen
sig också i stort sett på en godtagbar nivå. Så småningom försämrades
emellertid läget.

Genom proposition (nr 203) till 1954 års riksdag framlades förslag till vissa
åtgärder, bl. a. ändringar i lagstiftningen om sinnesundersökning, i syfte
att komma till rätta med den stora arbetsbalansen. Propositionen bifölls av
riksdagen med vissa jämkningar, och de nya bestämmelserna trädde i kraft
den 1 juli 1954.

Ej heller den förbättring av arbetsläget som blev en följd av 1954 års lagändringar
blev emellertid bestående. I början av år 1956 uppgick undersökningstiderna
för häktade till i medeltal omkring fyra månader mot den i lagen
stadgade maximitiden av sex veckor. I skrivelse till Kungl. Maj :t betecknade
1956 års riksdag den rådande situationen som synnerligen otillfredsställande
och begärde en förutsättningslös utredning angående en effektivering
av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.

För att såsom sakkunniga utreda frågan om en omorganisation och effektivering
av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet tillkallade dåvarande
chefen för justitiedepartementet den 14 juni 1956, med stöd av Kungl.
Maj :ts bemyndigande, numera landshövdingen Martin Wahlbäck, tillika ordförande,
f. d. medicinalrådet Peder Björck, ledamoten av riksdagens första
kammare Rudolf Boman, numera överläkaren vid Umedalens sjukhus Ingmar
Flodström, ledamoten av riksdagens andra kammare Hans Gustafsson,
borgmästaren Nils Rappe och professorn Gösta Rylander. De sakkunniga.

3

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1961

vilka antog benämningen kommittén för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet,
överlämnade den 11 juni 1959 betänkande angående det rättspsykiatriska
undersökningsväsendets organisation (SOU 1959: 20).

över betänkandet har efter remiss utlåtanden avgivits av riksåklagarämbetet,
Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre
Norrland, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö,
fångvårdsstyrelsen, interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden, fångvårdens
byggnadskommitté, socialstyrelsen, statskontoret, universitetskanslersämbetet
— som inhämtat yttranden från de medicinska fakulteterna och
lärarkollegierna —, medicinalstyrelsen, mentalsjukvårdsberedningens byggnads-
och utrustningsdelegation, sinnessjuklagstiftningskommittén, statens
lönenämnd, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare,
föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges stadsfiskaler,
föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges advokatsamfund, Sveriges läkarförbund,
som hänvisat till yttrande av rättspsykiatriska föreningen, förvaltningsutskottet
i Kristianstads läns landsting samt hälso- och sjukvårdsstyrelsen
i Norrköping. Flera av myndigheternas yttranden har avgivits efter
hörande av olika underinstanser.

Med anledning av de synpunkter och förslag som framkommit i remissyttrandena
har betänkandet överarbetats av en inom justitiedepartementet
tillkallad sakkunnig, byråchefen E. G. Anneli. Denne har sammanfattat resultatet
av översynen i en den 24 februari 1961 dagtecknad promemoria angående
det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation.

Efter remiss har utlåtanden över promemorian avgivits av riksåklagarämbetet,
hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätterna för Nedre Norrland
och för Övre Norrland, Stockholms rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö,
fångvårdsstyrelsen — efter hörande av fångvårdsdirektörerna ävensom överläkarna
vid fångvårdens sinnessjukavdelningar och anstaltsnämnden vid
fångvårdsanstalten Hinseberg —, interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden,
fångvårdens byggnadskommitté, socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
statskontoret, universitetskanslersämbetet — som inhämtat yttranden
på sätt som förut angivits —, medicinalstyrelsen —- efter hörande av direktionerna
och överläkarna vid mentalsjukhusens rättspsykiatriska avdelningar
ävensom direktionerna vid lasaretten i Växjö och Lund —, överståthållarämbetet,
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, direktionen för akademiska
sjukhuset i Uppsala, kommittén för akademiska sjukhusets i Uppsala
utbyggande, mentalsjukvårdsberedningen, organisationskommittén för
medicinska högskolan i Umeå, utredningsmannen för en förberedande undersökning
rörande medicinalstyrelsens organisation och arbetsuppgifter
in. in., statens lönenämnd, föreningen Sveriges häradshövdingar, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges läkarförbund, förvaltningsutskotten i Örebro,
Kronobergs och Kristianstads läns landsting, hälso- och sjukvårdsstyrelsen
i Norrköping och svensk sjuksköterskeförening, varjämte Sveriges psykologförbund
inkommit med yttrande.

Iiihang till riksdagens protokoll 1061. 9 samt. Nr 49

4

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1961

Beträffande det rättspsykiatriska undersökningsväsendets nuvarande utformning
samt innehållet av kommittébetänkandet, departementspromemorian
och remissyttrandena får utskottet hänvisa till den redogörelse som
lämnas i propositionen.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Kling, anför i propositionen
följande:

Lagöverträdare som är sinnessjuka eller eljest abnorma till sinnesbeskaffenheten
har sedan länge tillerkänts en straffrättslig särställning. Redan
före tillkomsten av 1864 års strafflag uppdelades lagöverträdarna med hänsyn
till sinnesbeskaffenheten vid den brottsliga gärningens begående i straffbara
och straffria. De bestämmelser om straffrihet på grund av psykisk abnormitet
som upptogs i 1864 års strafflag fick efter hand en mycket vidsträckt
tillämpning. Bestämmelserna ändrades år 1945 i syfte främst att
begränsa antalet straffriförklaringar och 5 kap. 5 § strafflagen fick då sin
nuvarande lydelse.

Läkarundersökning av sinnessjuka brottslingar började förekomma i Sverige
redan under 1700-talet. Föreskrifter om sinnesundersökning meddelades
dock först i ett kungligt brev år 1826. En särskild rättspsykiatrisk organisation
tillkom genom beslut av 1929 års riksdag. Det bestämdes därvid,
att undersökningarna skulle utföras vid fängelserna och mentalsjukhusen
av arvodesanställda läkare med samma kompetens som sinnessjukläkare.

Den nya organisationen visade sig snart ha otillräcklig kapacitet, beroende
på att antalet undersökningar blev mycket större än som förutsågs vid
tillkomsten av organisationen. Detta föranledde långa dröjsmål med utlåtandena.
Gång efter annan gjordes utredningar för utökning av arbetskapaciteten,
dock utan att varaktig förbättring ernåddes.

Strafflagberedningen uttalade i ett år 1942 avgivet betänkande, alt det ur
flera synpunkter skulle vara fördelaktigt, om undersökningsväsendets båda
delar sammanfördes till en gemensam organisation, fristående från såväl
tångvårdsanstalter som mentalsjukhus. Eftersom det i dåvarande läge var
otänkbart att uppföra nya anstalter för undersökningsväsendet, stannade
beredningen emellertid för att förorda reformer inom ramen för den befintliga
delade organisationen. När proposition i frågan på grundval av strafflagberedningens
förslag förelädes 1945 års riksdag, anfördes inom vederbörande
utskott starka skäl för en fristående organisation av undersökningsväsendet.
Riksdagen godtog de mera begränsade förslagen endast som ett
övergångsstadium till en mera ändamålsenlig organisation.

1945 års reform innebar alltså ingen ändring i dittills gällande ordning,
enligt vilken häktade skulle undersökas vid fångvårdsanstalter och icke
häktade vid mentalsjukhusen. Däremot inrättades nu heltidstjänster för läkarna.
De psykiatriska avdelningarna vid fångvården skulle alltjämt utnytt -

5

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1961

jas för undersökning av häktade. För icke häktade ordnades särskilda rättspsykiatriska
avdelningar vid mentalsjukhusen, i stor utsträckning genom
provisoriska anordningar.

Reformen medförde betydande förbättringar av förhållandena inom undersökningsorganisationen,
men läget blev snart åter sämre, då organisationen
ej kunde bemästra den successivt ökande arbetsbördan. Särskilt under
1950-talets första år var situationen mycket otillfredsställande med långa
dröjsmål vid utlåtandenas avgivande. Vissa delreformer som beslöts vid
1954 års riksdag ledde endast till temporära förbättringar.

1956 års riksdag fann situationen inom undersökningsväsendet synnerligen
otillfredsställande och uttalade i skrivelse till Kungl. Maj:t, att tiden
nu var inne ej endast att vidta smärre åtgärder för att snabbt ernå lättnader
i det rådande tillståndet utan även att till prövning ta upp frågan hur
man på längre sikt skulle kunna åstadkomma tillfredsställande förhållanden
av bestående art. Med anledning av riksdagens framställning tillsattes
kommittén för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet med uppdrag
att företa en genomgripande översyn av undersökningsväsendets organisation.
En viktig punkt var enligt de för kommittén meddelade direktiven att
förutsättningslöst utreda, om effektiviteten kunde väsentligt ökas genom att
en enhetlig organisation skapades. En angelägen uppgift för kommittén var
även att lösa det svåra problemet att avhjälpa rekryteringssvårigheterna till
rättspsykiaterkåren.

Den noggranna kartläggning av förhållandena inom undersökningsväsendet,
som kommittén redovisat i sitt betänkande, ger en klar bild av att den
nuvarande organisationens kapacitet är otillräcklig. Praktiskt taget alla remissinstanser
understryker också kommitténs uppfattning, att snara åtgärder
är nödvändiga för att sätta organisationen i stånd att tillfredsställande
fullgöra sina uppgifter. Sedan kommittébetänkandet avgivits har svårigheterna
ytterligare markerats, i det att balansen av undersökningsfall och väntetiderna
visat en klar tendens till ökning.

Vid ställningstagandet till frågan hur sinnesundersökningsväsendet bör
vara utformat måste man givetvis göra klart för sig vilken funktion som
sinnesundersökningarna skall fylla i straffprocessen. Denna fråga har aktualiserats
genom det av strafflagberedningen i dess slutbetänkande framlagda
förslaget till skyddslag (SOU 1956: 55). Enligt detta förslag slopas
ordningen med straffriförklaringar, och det straffrättsliga reaktionssystemet
blir tillämpligt även på sådana psykiskt abnorma lagöverträdare som nu är
straffria. Det skall i princip tillkomma domstolen att besluta angående behandlingen
även av dessa lagöverträdare. Därvid skall i första hand ifrågakomrna
överlämnande till särskild vård, t. ex. vård på mentalsjukhus eller
öppen psykiatrisk vård.

Strafflagberedningen har icke ingått på frågan i vad mån beredningens
förslag rörande de abnorma lagöverträdarna medför ändringar i arbetsuppgifterna
för och organisationen av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet,
i annan mån än att flera ledamöter av beredningen framfört önske -

6

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1961

mål om en väsentlig nedskärning av undersökningarna i syfte att dels undgå
de nuvarande dröjsmålen med utlåtandenas avgivande och dels väsentligen
till vårdstadiet förlägga utnyttjandet av den tillgängliga rättspsykiatriska
expertisen. Frågan om verkningarna av beredningens förslag beträffande
de rättspsykiatriska undersökningarna har i stället närmare behandlats av
kommittén rörande det rättspsykiatriska undersökningsväsendet i dess nu
aktuella betänkande. Kommittén har efter ingående överväganden funnit, att
det av beredningen föreslagna regelsystemet visserligen bör kunna öka möjligheten
att låta sinnesundersökningarna ersättas med enklare läkarintyg
men att man härvid främst av hänsyn till rättssäkerhetskravet bör gå fram
med försiktighet. Kommittén har ansett, att om denna synpunkt i tillbörlig
grad beaktas man icke torde kunna räkna med att nedskärningen av sinnesundersökningarna
skall få en omfattning som kan kallas väsentlig. Vidare
har kommittén framhållit, att en ökad belastning på undersökningsväsendet
kan inträda därigenom att det föreslagna nya påföljdssystemet är mer differentierat
än det hittillsvarande och kan ge domstolarna anledning att i större
utsträckning än för närvarande anlita psykiatrisk rådgivning.

Strafflagberedningens förslag till skyddslag har inarbetats i det förslag till
brottsbalk, som den 26 augusti 1960 remitterats till lagrådet. Det till lagrådet
remitterade förslaget har i fråga om behandlingen av abnormbrottsligheten
utformats i huvudsaklig överensstämmelse med strafflagberedningens förslag.
Kommitténs överväganden rörande verkningarna av beredningens förslag
på arbetsuppgifterna för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
torde därför vara tillämpliga även på brottsbalksförslaget.

Jag räknar med att förslaget till brottsbalk kommer att i proposition underställas
1962 års riksdag. Förslag till följdförfattningar till brottsbalken,
bland vilka kommer att ingå bestämmelser om sinnesundersökning i brottsmål,
är för närvarande under utarbetande i justitiedepartementet, och proposition
med förslag rörande dessa författningar torde komma att framläggas
först vid 1963 års riksdag.

I detta läge är det angeläget att taga upp den framtida utformningen av
sinnesundersökningsorganisationen till prövning. Givetvis kan härvid inte
bli fråga om ett slutligt ståndpunktstagande till detta problemkomplex i alla
dess detaljer. Bristfälligheterna i den nuvarande organisationen är emellertid
så framträdande, att åtgärder för uppbyggnad av en mera rationell organisation
bör påbörjas med det snaraste. Jag vill därför förorda att frågan
om riktlinjerna för organisationens framtida utformning redan nu tages upp
till behandling. Med utgångspunkt från kommitténs bedömning torde härvid
få förutsättas, att sinnesundersökningar kommer att krävas i ungefärligen
samma omfattning som för närvarande, även om lagstiftningen om abnormbrottsligheten
reformeras på sätt som framgår av det föreliggande
brottsbalksförslaget. Genom att organisationen göres i möjligaste mån elastisk
— bl. a. genom att för undersökningarna delvis anlitas utomstående
läkare — kan erforderlig anpassning vinnas till förändringar i den ena eller
andra riktningen.

7

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1961

Kommittén har i sitt betänkande ingående diskuterat skälen för och emot
ett bibehållande av den nuvarande tudelade organisationen, övervägandena
har lett till förslag om uppbyggnad av en enhetlig organisation,
och detta förslag har jämväl upptagits i den departementspromemoria som
upprättats på grundval av kommittébetänkandet och de däröver avgivna remissyttrandena.
Som förut nämnts övervägdes en sammanslagning redan
vid 1945 års riksdag. Att man då stannade för att ha organisationen uppdelad,
berodde främst på att det med hänsyn till det statsfinansiella läget inte
var möjligt att uppföra nya anstalter för undersökningsväsendet. Den organisation
som beslöts fick närmast karaktären av ett provisorium. Numera
har igångsatts en omfattande förnyelse av anstaltsbeståndet inom såväl fångvård
som mentalsjukvård. Det står nu klart att även de rättspsykiatriska
anstalterna i väsentlig utsträckning måste förnyas. Det angivna skälet mot
tillskapande av en enhetlig organisation kan vid sådant förhållande inte
längre anses föreligga. Såsom kommittén redovisat har en sådan organisation
betydande fördelar framför en delad organisation, inte minst genom
att problemet med ojämnheter i belastningen mycket lättare kan bemästras.
Jag vill därför förorda, att den nuvarande tudelade organisationen sammanslås
och för framtiden uppbygges såsom en enhetlig organisation.

Den nya organisationen bör göras fristående med medicinalstyrelsen såsom
chefsmyndighet. Emellertid blir anstalterna så förhållandevis små enheter,
att de inte minst av driftsekonomiska skäl bör anslutas till annan
anstaltsorganisation. Kommittén har för sin del föreslagit
att de större anstalterna, benämnda rättspsykiatriska kliniker, skulle placeras
inom eller i närheten av blivande häktesbyggnader i vissa större städer,
medan för icke-häktade avsedda mindre stationer, benämnda rättspsykiatriska
avdelningar, skulle i huvudsak förläggas i anslutning till mentalsjukhus.
I departementspromemorian föreslås beträffande hela organisationen i
princip anknytning till den allmänna sjukvården. Såsom skäl härför anföres
främst behovet att motverka rättspsykiatrins isolering och främja rättspsykiatrernas
deltagande i egentligt vårdarbete.

Promemorians förslag att de rättspsykiatriska anstalterna i princip skall
anslutas till den allmänna sjukvården har vunnit många instämmanden i remissvaren
men har även föranlett invändningar från några håll. För egen del
anser jag inte, att man i detta hänseende bör binda sig för någon viss principlösning.
Vid avgörandet av den lokala placeringen av de rättspsykiatriska
anstalterna torde praktiska överväganden få fälla utslaget. Därvid bör beaktas
intresset av att rättspsykiatrins nuvarande isolering brytes och att rättspsykiatrerna
beredes möjlighet att delta i vårdarbete. Anstalterna bör emellertid
såvitt möjligt utformas med klar byggnadsmässig avgränsning från
de institutioner till vilka de anslutes.

Kommitténs förslag innebär som förut nämnts, att rättspsykiatriska kliniker
skall placeras i vissa städer. De städer som avses är Stockholm, Göteborg
och Malmö samt Sundsvall eller Härnösand. Klinikerna i Stockholm,
Göteborg och Malmö skall enligt kommittéförslaget utnyttjas såsom under -

8

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1961

visningskliniker för den medicinska utbildningen. Även i departementspromemorian
har klinikernas funktion såsom utbildningsinstitutioner framhävts.
Därjämte har emellertid behovet av centraler för rättspsykiatrisk
forskning starkt betonats. Enligt promemorian bör sålunda en väsentlig
uppgift för klinikerna vara att tjänstgöra såsom forsknings-, utbildnings-
och rekryteringscentra. Kliniker bör därför anordnas
i städer med medicinska lärosäten, d. v. s. Stockholm, Uppsala, Göteborg,
Lund och Umeå. På samma sätt som i flertalet kliniska discipliner bör, framhålles
i promemorian, klinikerna på en gång ägna sig åt praktisk läkarverksamhet
och vetenskapligt arbete. Klinikföreståndarna bör aktivt medverka
i den utbildning, som meddelas vid vederbörande fakultet eller högskola. Utbildningen
i rättspsykiatri kan härigenom vidgas och rekryteringen förbättras.
I promemorian har föreslagits att till landets hittills enda professur i
rättspsykiatri — å karolinska institutets stat med tjänstgöring vid Långholmskliniken
— skall läggas en ny professur vid universitetet i Lund.
Bägge professurerna skulle till biträde vid forskning och undervisning få
sedvanlig personell basorganisation. De tre återstående klinikerna — i Uppsala,
Göteborg och Umeå — skulle ledas av vetenskapligt skolade överläkare
med tjänstebenämningen klinikchef och helst med docentkompetens.

Remissinstanserna har genomgående hälsat de i departementspromemorian
skisserade riktlinjerna i fråga om klinikernas anordnande med tillfredsställelse.
Från flera håll framhålles, att utvecklingen, inte minst beträffande
omfattningen av läkarutbildningen, kan antagas leda till att professurer
i rättspsykiatri inrättas vid samtliga medicinska lärosäten. Göteborgsfakulteten
påyrkar att en akademisk lärostol från början inrättas i Göteborg. Lärarkollegiet
vid medicinska högskolan i Umeå önskar principbeslut redan nu
att professurer skall inrättas vid samtliga medicinska lärosäten. Fångvårdsstyrelsen
håller emellertid före att en medicinsk professur i kriminologisk
behandlingsforskning (jfr SOU 1953: 32) och en professur i allmän kriminologi
bör ha prioritet framför den i promemorian föreslagna nya professuren
i rättspsykiatri.

För egen del vill jag efter samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet
i enlighet med promemorians förslag förorda, att de fyra nya klinikerna
såvitt angår forskning, undervisning och annan utbildning inlemmas i den
akademiska organisationen på samma sätt som den befintliga rättspsykiatriska
kliniken i Stockholm. Vad angår frågan om inrättande av professurer
torde det ej vara anledning att nu upptaga spörsmålet om en professur i kriminologisk
behandlingsforskning. Ej heller finns skäl att i detta sammanhang
upptaga frågan om en professur i allmän kriminologi, då en sådan professur
främst bör inriktas på andra aspekter än dem som är aktuella i förevax-ande
sammanhang. Det torde med hänsyn till rekryteringssituationen
inte heller vara lämpligt att statsmakterna binder sig för inrättande av särskilda
professurer med uteslutande anknytning just till rättspsykiatrins begränsade
område vid samtliga kliniker. Jag tillstyrker i stället att principbeslut
fattas i fråga om inrättande av en professur vid universitetet i Lund,

9

Första lagutskottets utlåtande nr i9 år 1961

vilken bör avse psykiatri och i övrigt förenas med de uppgifter promemorian
förutsatt. Klinikerna i Uppsala, Göteborg och Umeå bör såsom föreslagits
i promemorian förestås av vetenskapligt skolade överläkare med
tjänstebenämningen klinikchef.

Ett viktigt spörsmål, som inte kan förbigås vid ställningstagandet till frågan
om det rättspsykiatriska undersökningsväsendets framtida organisation,
gäller handhavandet av den psykiatriska vården inom
fångvården. Denna vård är f. n. nära anknuten till den rättspsykiatriska
organisationen, i det ett flertal av undersökningsläkarna vid fångvårdens
psykiatriska avdelningar delvis ägnar sig åt vårduppgifter i fråga om de
intagna. Om det rättspsykiatriska undersökningsväsendet göres organisatoriskt
fristående, kommer detta samband mellan vårduppgifterna inom fångvården
och rättspsykiatrin att avskäras. Frågan hur fångvården därefter
skall tillföras den psykiatriska sakkunskap, som numera anses oundgänglig
vid behandlingen av de intagna, har inte närmare behandlats i betänkandet;
det har dock påvisats, att nuvarande anordning, som innebär att en avsevärd
del av de vid fångvården anställda rättspsvkiatrernas tid går åt till vårduppgifter,
måste anses otillfredsställande. I departementspromemorian har
anförts att man i avbidan på en förbättrad rekrytering till psykiaterbanan synes
nödsakad att söka lösningen för fångvårdsmedicinens del i en utbyggnad
av den nuvarande anordningen med arvodesanställda mentalvårdsläkare och
psykiatriska konsulter. Utbyggnaden bör enligt promemorian ske både genom
att nya arvodesbefattningar inrättas i fall, där rättspsykiatrer övergår
från den nuvarande till den nya, fristående organisationen, och genom en
uppräkning av arvodena — nuvarande och tillkommande — i sådan utsträckning,
att fångvårdsdirektörer och anstaltsledningar kan få all erforderlig
medverkan vid behandlingsundersökningar och löpande genomgång av
klientelet.

De remissinstanser som behandlat denna fråga har i huvudsak ställt sig
positiva till den i promemorian anvisade utvägen. Fångvårdsstyrelsen understryker
emellertid, att det föreligger behov av heltidsanställda psykiatrer för
vårdarbetet. Brytandet av det direkta sambandet mellan fångvårdsmedicin
och räjongpsykiatri behöver enligt styrelsen inte innebära någon nackdel för
fångvården. Den nuvarande organisationen är nämligen inte minst ur fångvårdssynpunkt
otillfredsställande, eftersom vårdarbetet får komma i andra
hand under det beträngda läge som föreligger för rättspsykiatrin. Varje anstaltsgrupp
bör enligt styrelsen i princip ha en heltidsanställd läkare som
ledare för den psykiatriska verksamheten inom gruppen, och man måste
sörja för att banan som fångvårdspsykiater göres lika lockande i fråga om
arbctstrivsel, arbetslokaler och ekonomiska förmåner m. m. som den rättspsykiatriska
banan. Även från läkarhåll har understrukits, att det på längre
sikt krävs heltidstjänster som överläkare inom räjongerna.

.lag vill för egen del erinra om att fångvården för vårdarbetet disponerar
åtta heltidstjänster för psykiatrer, nämligen två överläkartjänster (Håga
sjukhus och ungdomsanstalteu Roxtuna), tre förste läkartjänster (Långhol -

10

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1961

men, Håga sjukhus och Roxtuna) samt tre underläkartjänster (Malmö, Härlanda
och Härnösand, den sistnämnda nu förlagd till Långholmen). Jag vill
vidare erinra om att enligt föreliggande personalplaner för de blivande centralanstalterna
i Kumla, österåker och Hall — som dock ännu inte definitivt
prövats av statsmakterna — överläkartjänster skall inrättas även vid dem.
Jag är inte beredd att förorda, att beslut nu fattas om inrättande av nya heltidstjänster.
Det är dock utomordentligt betydelsefullt, att fångvården får
goda resurser för psykiatrisk vård av de intagna, och frågan bör i fortsättningen
följas med uppmärksamhet. En viss förstärkning av vårdresurserna
vid fångvårdsanstalterna torde kunna ske genom samarbete med närbelägna
psykiatriska institutioner och genom utnyttjande i vårdarbetet av allmänpraktiserande
psykiatrer.

Jag övergår härefter till att behandla vissa särskilda frågor rörande utformningen
av den nya organisationen.

Såsom chefsmyndighet för organisationen bör såsom förut anförts
medicinalstyrelsen fungera. Den nuvarande delade organisationen lyder
i huvudsak direkt under fångvårdsstyrelsen resp. medicinalstyrelsen.
Kommittén har föreslagit att landet skall indelas i rättspsykiatriska distrikt
med cheferna för de rättspsykiatriska klinikerna såsom chefer för var sitt
distrikt. Denna anordning har mött opposition särskilt från läkarhåll, och i
promemorian har en distriktsindelning ej ansetts erforderlig. Jag delar denna
uppfattning och vill alltså förorda att anstalterna ställes direkt under
medicinalstyrelsen. Styrelsen bör fastställa upptagningsområde för varje anstalt,
men om en anstalt är överbelastad eller särskilt skäl eljest föreligger,
bör styrelsen förordna om överflyttning av undersökningsfall från en anstalt
till en annan.

Vad angår de rättspsykiatriska klinikerna finns sådan klinik
redan anordnad i Stockholm. Den är f. n. förlagd till fångvårdsanstalten
Långholmen. Förberedelser för anordnande av ersättningsanstalter för Långholmen
har pågått under flera år, och dessa förberedelser har även avsett
uppförande av en ny rättspsykiatrisk klinik på annan plats i Stockholm.
Den fortsatta planläggningen bör inriktas på att nya lokaler för kliniken
skall finnas tillgängliga senast vid den tidpunkt då fångvårdsanstalten kan
nedläggas. Beträffande de övriga klinikerna, som skall anknytas till de medicinska
lärosätena i Uppsala, Göteborg, Lund och Umeå, torde ej i detta
sammanhang kunna tagas bestämd ståndpunkt till förläggningen inom dessa
orter. Frågan får bli föremål för närmare utredningar, sedan riksdagen
fattat principbeslut om organisationens utformning. Jag är inte heller beredd
att i detta sammanhang taga ställning till frågan om platsantalet vid de
olika klinikerna. De platssiffror som angivits i departementspromemorian
synes i huvudsak väl avvägda, men frågan torde få närmare prövas i samband
med de fortsatta utredningarna angående klinikernas förläggning och
uppförande.

Klinikerna är som förut nämnts i första hand avsedda för sinnesundersökning
av häktade personer. Särskilt övervägande kräves emellertid hur

11

Första lagutskottets utlåtande nr 49 dr 1961

det skall förfaras med häktade kvinnor. I promemorian har upptagits
ett av medicinalstyrelsen i dess yttrande över kommittébetänkandet
framfört förslag, att undersökningar av häktade kvinnor från hela landet —
antalet uppskattas till omkring 30 om året — av vårdtekniska skäl skall
koncentreras till den nya fångvårdsanstalten Hinseberg. För ändamålet
skulle anordnas en särskild paviljong med 10 platser, som till den del den ej
utnyttjas för undersökningsfall, skulle hysa mentalvårdsbehövande intagna
vid anstalten. Arbetet skulle utföras av läkarna vid den rättspsykiatriska
station, som föreslagits bli förlagd till Örebro. Detta förslag har tillstyrkts
av anstaltsnämnden vid Hinseberg och fångvårdsdirektören i kvinnogruppen.
I en del andra remissyttranden har däremot anmälts avvikande mening.
Fångvårdsstyrelsen förordar sålunda att ett antal platser reserveras
för kvinnligt klientel vid klinikerna i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Rättspsykiatriska föreningen förordar en kvinnoavdelning såväl i Hinseberg
som i Stockholm.

Jag vill beträffande denna fråga erinra om att 1952 års riksdag på förslag
av Kungl. Maj :t beslöt att kvinnoavdelningen vid fångvårdsanstalten å Långholmen
skulle nedläggas och att klientelet — såväl undersökningsfall som
straffdömda -— skulle överflyttas till dåvarande kvinnoanstalten i Växjö.
Beslutet grundades på att de vårdtekniska skälen ansågs äga större tyngd än
skälen för en decentraliserad förvaring av det kvinnliga klientelet. Förutsättningar
att förverkliga detta beslut har hittills inte förelegat. I och med
att den nya kvinnoanstalten Hinseberg nu närmar sig sin fullbordan synes
mig tiden vara inne att förverkliga 1952 års riksdagsbeslut med den jämkning
som påkallas av att fångvårdens kvinnliga klientel nu skall vårdas på
Hinseberg. Hinsebergsanstaltens centrala belägenhet medför att restiderna
från Stockholm, Uppsala och Göteborg inte blir oskäligt långa. En eller ett
par platser för kvinnligt klientel synes emellertid böra inrättas vid envar av
de till lärosätena i Lund och Umeå anknutna klinikerna. Därigenom får medicinalstyrelsen
möjlighet att, när särskilda skäl påkallar det, föreskriva att
fall från sydliga Sverige resp. från Norrland skall undersökas vid dessa kliniker.

Vad angår de rättspsykiatriska stationerna föreslår kommittén,
att befintliga stationer bibehålies i Stockholm (vid psykiatriska sjukhuset)
samt i Uppsala, Jönköping och Umeå; nya avdelningar föreslås i Norrköping,
Kristianstad och Örebro. Departementspromemorian inskränker antalet
stationer till fyra med förläggning i Norrköping, Jönköping, Kristianstad
och Örebro. Även jag anser lämpligt att antalet stationer begränsas i
förhållande till kommittéförslaget, och promemorians förslag synes i huvudsak
väl avvägt. Jag är ej beredd att föreslå att beslut nu fattas, som binder
stationernas förläggning, men vad som föreslagits i promemorian torde få
bli vägledande vid den fortsatta behandlingen av frågan. Om station anslules
till lasarett, torde 3—5 vårdplatser böra anordnas för sådana icke-häktade
som lämpligen bör kvarstanna under själva undersökningen.

Socialstyrelsen har föreslagit inrättande av en särskild ungdomsavdel -

12

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1961

ning. Syftet med detta förslag torde dock i huvudsak kunna tillgodoses genom
att medicinalstyrelsen förordnar läkare vid barnpsykiatrisk klinik att
utföra sinnesundersökningen, vilket bör vara regel såvitt gäller icke häktade
ungdomar.

Vad angår personalorganisationen bör enligt vad förut anförts
två av klinikerna förestås av professor och de övriga tre av överläkare med
tjänstebenämningen klinikchef. Sammanlagt föreslås i departementspromemorian
35 läkartjänster, vilket — sedan från den nuvarande delade organisationen
sammanförts 34 tjänster — innebär en ökning med en tjänst
i förhållande till nuläget. Vidare föreslås att psykologer skall anställas
vid var och en av de fem klinikerna. Vid varje klinik skall enligt promemorian
finnas en husmoder för att biträda överläkaren med kamerala och
expeditionella göromål samt för att leda den underordnade personalens arbete.
Varje överläkare och förste läkare anses böra få egen kurator; därutöver
föreslås att kuratorer skall finnas för biträde åt övriga läkare och åt
de utomstående läkarna.

Departementspromemorians förslag har godtagits vid remissbehandlingen
med jämkningsförslag från några håll. Promemorieförslaget bör också
enligt min mening kunna läggas till grund för personalorganisationens utformning.
Vid detaljutformningen kan dock avvikelser ifrågakomma med
hänsyn till vad som framkommit i remissyttrandena eller av annan anledning.

Vid utbyggandet av organisationen bör givetvis beaktas, att takten får anpassas
efter tillgång på personal av olika kategorier.

I departementspromemorian har föreslagits, att utomstående läkare
skall såsom hittills anlitas för att mot särskild ersättning utföra undersökningar
och avge utlåtanden. Förslaget har tillstyrkts av flertalet remissinstanser,
som yttrat sig i frågan. Från flera håll har framhållits fördelar
med en sådan anordning, varjämte uttalats att tillgången till lämpliga
utomstående läkare är eller under de närmaste åren kan väntas bli god. Även
jag anser denna anordning lämplig. Organisationen blir härigenom mera
elastisk och en bättre avvägning mellan sluttjänster och underordnade tjänster
ernås. Till ifrågavarande uppdrag bör i viss utsträckning kunna utnyttjas
fångvårdens läkare, som torde ha särskilda förutsättningar för detta arbete.

I departementspromemorian har starkt understrukits, att rättspsykiatrernas
ekonomiska villkor måste förbättras, om rekryteteringen
av rättspsykiaterkåren skall kunna säkras. I detta syfte har i promemorian
föreslagits, att läkare vid den rättspsykiatriska organisationen
skall tillerkännas arvode för varje avgivet utlåtande med bestämt belopp.
Denna åtgärd skulle enligt förslaget genomföras utan dröjsmål redan inom
ramen för nuvarande organisation. Vidare har förordats ändringar i fråga
om arvodet för s. k. § 4-intyg. De sålunda väckta frågorna torde få upptagas
i därför sedvanlig ordning liksom medicinalstyrelsens yrkande om en översyn
av hyresersättningarna till de rättspsykiatriska överläkarna.

Kostnaderna för genomförande av den nya organ i -

13

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1961

sationen kan, innan detaljplanering verkställts, anges endast i ungefärliga
tal och under hänsynstagande till nuvarande kostnadsläge. Under antagande
att klinikerna skulle komma att rymma tillhopa omkring 165 vårdplatser
och om platskostnaden med ledning av kostnadsberäkningar för
fångvårdens planerade nya centralanstalter sättes till 60 000 kronor, skulle
den sammanlagda byggnadskostnaden för klinikerna bli i runt tal 10 miljoner
kronor. För särskilda byggnadskostnader för forsknings- och undervisningslokaler
och för utrustning torde uppskattningsvis få räknas med tillhopa
omkring 3 miljoner kronor. För stationernas del krävs relativt blygsamma
byggnads- och utrustningskostnader; dessa kostnader torde ej behöva
överstiga en miljon kronor. Vad angår de årliga driftskostnaderna beräknas
dessa i stort sett komma att motsvara kostnaderna för den nuvarande
delade organisationen, som belastar anslagen till fångvård och mentalsjukvård.
Kommittén har med utgångspunkt från 1958 års löneläge beräknat
driftskostnaderna till sammanlagt 3 548 000 kronor. Omräknat till nuvarande
kostnadsläge innebär detta i runt tal 4 200 000 kronor. Då den av
mig tillstyrkta fasta organisationen är något snävare än betänkandets, bör
den angivna beräkningen kunna anses i huvudsak hållbar.

Jag vill förorda, att de nu angivna riktlinjerna för det rättspsykiatriska
undersökningsväsendets organisation underställes riksdagen för prövning
och godkännande. Därest riktlinjerna vinner riksdagens godkännande bör
på grundval därav närmare undersökningar och förhandlingar rörande den
lokala förläggningen av kliniker och undersökningsstationer, byggnadsfrågor
m. m. upptagas och erforderliga förslag successivt föreläggas riksdagen.
Någon bestämd tidsplan för organisationens genomförande torde ej nu kunna
fastställas. Jag vill emellertid understryka angelägenheten av att en effektiv
rättspsykiatrisk organisation kommer till stånd så snart som möjligt.

Det torde få ankomma på Ivungl. Maj:t att meddela de bestämmelser,
som kan komma att erfordras för att successivt anpassa det nuvarande undersökningsväsendet
till den nya organisationen.

Utskottet

I förevarande proposition framlägges förslag till riktlinjer för en omorganisation
av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.

Den nuvarande rättspsykiatriska organisationen består av två skilda delar.
Undersökning av häktade personer sker vid psykiatriska avdelningar å
fångvårdsanslalter, medan undersökning av personer på fri fot verkställes
vid rättspsykiatriska avdelningar å mentalsjukhusen. I propositionen föreslås
att de båda delarna skall sammanföras i en gemensam organisation
under ledning av medicinalstyrelsen.

Organisationen skall bestå av fem rättspsykiatriska kliniker, avsedda
främst för undersökning av häktade, samt fyra rättspsykiatriska stationer,
avsedda främst för undersökning av personer på fri fot.

14

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1961

Det är avsett, att klinikerna även skall bli forsknings-, utbildnings- och
rekryteringscentra och att de för att fylla denna funktion skall vara anknutna
till de medicinska lärosätena i Stockholm, Uppsala, Götehorg, Lund
och Umeå. Det föreslås att principbeslut fattas om inrättande — utöver den
nuvarande professuren i rättspsykiatri i Stockholm — av en professur i
psykiatri vid den till universitetet i Lund anknutna kliniken.

Förutom läkartjänster skall inom organisationen finnas tjänster för psykologer
och kuratorer.

För att organisationen skall få erforderlig elasticitet förutsättes att utomstående
läkare skall anlitas för att i särskilda fall verkställa undersökningar
och avge utlåtanden.

För fångvårdens behandlings- och vårduppgifter behålles de läkartjänster
som finnes inrättade. Härutöver förordas att deltidsanställda, arvodesavlönade
psykiatriska konsulter får anlitas.

I motionerna 1:698 och 11:846 föreslås riksdagen besluta att riktlinjer
för det rättspsykiatriska undersökningsväsendets omorganisation skall fastställas
först sedan förslag till ny brottsbalk förelagts riksdagen. Bakgrunden
till motionerna i denna del är uppfattningen att de verkningar, som
väntade nya regler beträffande abnormbrottsligheten kan få för undersökningsväsendet,
icke kan överblickas för närvarande.

En bedömning av nämnda verkningar är givetvis vansklig att utföra på
nuvarande stadium. Det kan dock betvivlas att avsevärt bättre underlag för
bedömningen skall föreligga, förrän några år förflutit efter den nya lagstiftningens
ikraftträdande. Ett så långt uppskov med ställningstagandet till
principerna för det rättspsykiatriska undersökningsväsendets omorganisation
synes om möjligt böra undvikas med hänsyn till den ytterst otillfredsställande
situationen beträffande undersökningstiderna. Den bedömning rörande
undersökningsväsendets framtida arbetsuppgifter, som ligger till grund
för Kungl. Maj :ts förslag, synes ha goda skäl för sig. Härtill kommer att
den föreslagna nya organisationen snarast har dimensionerats i underkant
men samtidigt gjorts i viss mån elastisk, så att den inom tämligen vida gränser
bör kunna anpassas efter de krav som kommer att ställas på densamma.
Vid angivna förhållanden anser utskottet det lämpligt att ställningstagandet
sker nu.

Den i propositionen nämnda departementspromemorian innehåller förslag
att förutom fem rättspsykiatriska kliniker, med anknytning till de
medicinska lärosätena i Stockholm, Uppsala, Göteborg, Lund och Umeå, fyra
rättspsykiatriska stationer skall inrättas med förläggning till Norrköping,
Jönköping, Kristianstad och Örebro. Departementschefen, som ej funnit
sig beredd föreslå att beslut nu fattas som binder stationernas förläggning,
har uttalat, att vad som föreslagits i promemorian torde få bli vägledande
vid den fortsatta behandlingen av frågan. I anslutning till detta uttalande
förordas i motionen II: 837, att antalet stationer bestämmes till fem och att

15

Första lagutskottets utlåtande nr i9 år 1961

eu av dessa förlägges till Sundsvall. I motionerna I: 699 och II: 847 föreslås,
att en station skall förläggas till Kristinehamn, där en rättspsykiatrisk avdelning
nu finnes vid Mariebergs sjukhus. Sistnämnda förslag synes förutsätta
att stationen i Örebro icke skall komma till stånd.

Propositionens förslag innebär att de rättspsykiatriska undersökningarna
för de fyra nordligaste länens del normalt skall ankomma på kliniken i
Umeå. Enligt utskottets mening talar starka skäl för att undersökningsfälten
inom detta vidsträckta område uppdelas mellan Umeåkliniken och en station
i Sundsvall på sådant sätt att personer på fri fot från Jämtlands och
Västernorrlands län undersökes i Sundsvall. Utskottet fäster härvid särskilt
avseende vid att resvägen från orter i nämnda län i allmänhet blir betydligt
längre till Umeå än till Sundsvall. En station i Sundsvall bör i stor
omfattning möjliggöra att undersökningar av personer på fri fot från
Sundsvallsområdet utföres polikliniskt, varvid undersökningarna kan läggas
så att de i jämförelsevis ringa mån inkräktar på de undersöktas arbetstid
eller eljest medför olägenheter för dem.

Förläggandet av en station till Sundsvall synes helst ej böra medföra
minskning av personalen vid Umeåkliniken, vilken enligt förslaget redan är
den minsta av klinikerna. Därest ett visst överskott på arbetskraft skulle
uppkomma vid kliniken eller vid Sundsvallsstationen torde detta tämligen
lätt kunna användas för att neutralisera underskott vid andra anstalter
inom den, som tidigare nämnts, något underdimenisonerade organisationen.
Härvidlag kommer, i fråga om Umeåkliniken, närmast i betraktande överföring
av häktningsfall från andra kliniker och, vad Sundvallsstationen angår,
undersökning där av personer på fri fot från norra delarna av Gävleborgs
län. Åtminstone tills vidare torde särskilda nybyggnadskostnader för en
station i Sundsvall kunna undvikas genom att stationen inrymmes i de lokaler
som nu nyttjas för samma ändamål vid Sidsjöns sjukhus. Utskottet
vill med stöd av det nu anförda förorda, att utöver vad i departementspromemorian
föreslagits en rättspsykiatrisk station inrättas med förläggning
till Sundsvall.

Kommittén för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet har, som
framgår av dess betänkande, funnit behov föreligga av en undersökningsavdelning
i mellersta Svealand och därvidlag stannat för en förläggning till
Örebro. Kommittén har tvekat, om icke behovet av denna avdelning hellre
borde tillgodoses genom att behålla stationen vid Mariebergs sjukhus i Kristinehamn,
men funnit den föreslagna placeringen lämpligare med hänsyn
till den väl utbyggda kroppssjukvården i Örebro, dit även ett mentalsjukhus
kommer alt förläggas, samt närheten till fångvårdens blivande centralanstalt
i Kumla, med vilken därigenom möjligheter till visst samarbete öppnas.
På de av kommittén anförda skälen och då förläggningen av stationen
till Örebro möjliggör att fångvårdsanstalten för kvinnor i Hinseberg anknytes
till undersökningsorganisationen på sätt som föreslagits i propositionen,
anser utskottet Örebro vara den lämpligaste förläggningsorten för
stationen i mellersta Svealand. Utskottet är således icke berett att tillstyrka
förslaget att en station förlägges till Kristinehamn.

16

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1961

Det har i departementspromemorian starkt understrukits, att rättspsykiatrernas
ekonomiska villkor måste förbättras, om rekryteringen av rättspsykiaterkåren
skall kunna säkras. I detta syfte har i promemorian föreslagits,
att läkare vid den rättspsykiatriska organisationen skall tillerkännas
arvode för varje avgivet utlåtande med bestämt belopp. Denna åtgärd skulle
enligt förslaget genomföras redan inom ramen för nuvarande organisation.
Vidare har förordats ändringar i fråga om arvodet för så kallat § 4-intvg.
Departementschefen har uttalat, att de sålunda väckta frågorna torde få
upptagas i därför sedvanlig ordning liksom ett av medicinalstyrelsen framställt
yrkande om en översyn av hyresersättningarna till de rättspsykiatriska
överläkarna.

I motionerna I: 698 och II: 846 föreslås, att riksdagen i skrivelse till Kung].
Maj:t skall anhålla att vissa åtgärder från och med den 1 januari 1962 vidtages
för effektivisering av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet och
att erforderligt anslag för ändamålet begäres å tilläggsbudget för innevarande
budgetår. De åtgärder som förordas är dels desamma som åsyftas i departementschefens
nyss återgivna uttalande, dels att arvode för sinnesundersökning,
som utföres av läkare utanför den rättspsykiatriska organisationen,
höjes till förslagsvis 1 200 kronor, det vill säga dubbla det nu bestämda
beloppet.

Med hänsyn till att tämligen lång tid torde förflyta, innan den nya organisationen
kan vara genomförd — i departementspromemorian har sex år
angivits som en riktpunkt — synes det nödvändigt att åtgärder vidtages i
syfte att förbättra förutsättningarna för en effektiv verksamhet inom det
nuvarande undersökningsväsendet. Härvidlag torde de i departementschefens
uttalande berörda åtgärderna vara av värde. En förutsättning för att
situationen på förevarande område skall kunna någorlunda bemästras under
övergångstiden är, att psykiatrer utanför nuvarande organisation förmås att
åtaga sig undersökningar i större omfattning än på senare tid har skett. Det
bör vara möjligt att stimulera intresset för ett sådant deltagande i undersökningsverksamheten
genom en höjning av det arvode som utgår för varje utlåtande.
Frågan härom synes därför jämväl böra upptagas till förhandlingar med
berörda parter. Då enligt vad utskottet inhämtat förberedelser vidtagits för
förhandlingar rörande såväl nämnda fråga som de av departementschefen
berörda, och då med hänsyn till förevarande frågors beskaffenhet någon viss
tidpunkt vid vilken de bör vara lösta, ej gärna kan angivas, vill utskottet
inskränka sig till att understryka frågornas vikt och brådskande natur.

I motionerna I: 698 och II: 846 uppgives att tillstånd nyligen lämnats till
uppförande av en paviljong vid psykiatriska sjukhuset i Stockholm, avsedd
för fyra rättspsykiatriska läkare, ehuru för närvarande sex läkare tjänstgör
vid därvarande rättspsykiatriska avdelning. Motionärerna anför, att det
icke synes försvarligt att i nuvarande läge minska antalet läkartjänster, och
föreslår därför riksdagen besluta, att den nuvarande avdelningen med sex
läkare skall bibehållas i obeskuret skick.

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1961 IT

Att den nya paviljongen vid psykiatriska sjukhuset uppföres för allenast
fyra läkare, sammanhänger enligt vad utskottet inhämtat därmed att på sätt
som i departementspromemorian föreslagits två läkartjänster skall överföras
till rättspsykiatriska kliniken å Långholmen för att kliniken på ett tidigt
stadium skall kunna fullbemannas med läkare och övrig personal enligt
den nya organisationsplanen. Då den av motionärerna påtalade åtgärden således
ej står i samband med en personalminskning inom den nuvarande ramen
för den rättspsykiatriska organisationen i Stockholm och den skeende
anpassningen till den nya organisationsplanen synes önskvärd, finner utskottet
sig ej kunna tillstyrka motionärernas nu behandlade förslag.

I vad avser sådana i propositionen avhandlade frågor som ovan ej särskilt
berörts, har utskottet ej funnit anledning till erinran mot vad Kungl. Maj :t
föreslagit.

Med stöd av det anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte

1) avslå motionerna I: 698 och II: 846 i vad därigenom föreslagits
att riktlinjer för det rättspsykiatriska undersökningsväsendets
omorganisation skall fastställas först sedan
förslag till brottsbalk förelagts riksdagen;

2) med bifall till förevarande proposition, nr 185, i vad gäller
de delar av därigenom framlagda riktlinjer för det rättspsykiatriska
undersökningsväsendets omorganisation, soin ej
beröres av motionerna I: 699 och II: 847 samt II: 837, godkänna
riktlinjerna i nämnda delar;

3) med avslag å motionerna 1:699 och 11:847 rörande
förläggande av en rättspsykiatrisk station till Kristinehamn
och med motsvarande bifall till propositionen godkänna de i
propositionen framlagda riktlinjerna i den av sistnämnda
motioner berörda delen; samt

4) med bifall i förevarande del till motionen II: 837 giva
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet ovan anfört rörande
förläggandet av en rättspsykiatrisk station till Sundsvall;

B) att riksdagen måtte i anledning av motionerna 1:698
och II: 846 giva Kungl. Maj :t till känna vad utskottet ovan anfört
rörande åtgärder i syfte att förbättra förutsättningarna
för en effektiv verksamhet inom det nuvarande undersökningsväsendet;
ävensom

C) att motionerna I: 698 och II: 846 samt II: 837 i vad de
ej besvarats genom vad utskottet hemställt under A) och B)
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 november 1961

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

18

Första lagutskottets utlåtande nr 49 år 1961

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Branting, Per Olofsson, Nyström, Alexanderson,
fröken Mattson, herrar Svanström, Arvidson och Nyman;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, fru Löfqvist, herrar Keijer,
Fröding, Johansson i Dockered, Haglund, Martinsson och fröken Andersson
i Strängnäs.

Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 611290